Bet. 2003/04:JUU14

Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU14

Processrättsliga frågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

motionsyrkanden som väckts under den allmänna

motionstiden år 2003. Motionsyrkandena avser bl.a.

frågor om hemliga tvångsmedel, skydd för vittnen,

ersättning till nämndemän samt rättshjälp.

Utskottet, som hänvisar bl.a. till gällande

regelverk och pågående beredningsarbete, föreslår

att riksdagen avslår samtliga yrkanden.

I ärendet finns 22 reservationer från (m), (fp),

(kd) och (v) samt fem särskilda yttranden från (m),

(kd), (v) och (mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Hemlig avlyssning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju348

yrkande 7, 2003/04:Ju417 yrkande 13 och

2003/04:Ju465 yrkande 11.

Reservation 1 (fp, kd)

2. Överskottsinformation

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju348 yrkande

8.

Reservation 2 (m, fp, kd)

3. Hemlig teleövervakning vid olaga hot

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju282.

Reservation 3 (kd)

4. Kräkmedel

Riksdagen avslår motion 2003/04:So345 yrkande

8.

Reservation 4 (m, fp)

5. Eftersökning av vapen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju292

yrkande 4 och 2003/04:

Ju429 yrkande 2.

Reservation 5 (m, fp, kd)

6. Övervakningskameror i taxibilar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju445 yrkande

6.

Reservation 6 (m, kd)

7. Tillståndsprövning för allmän

kameraövervakning

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju392 yrkande

3.

Reservation 7 (v)

8. Vittnen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju218

yrkande 1, 2003/04:Ju271, 2003/04:Ju332 yrkande

5, 2003/04:Ju363 yrkande 2, 2003/04:Ju444 yrkande

16 och 2003/04:Ju453 yrkandena 18-20.

Reservation 8 (m, fp, kd)

9. Målsägandes rätt att yttra sig

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju394 yrkande

3.

Reservation 9 (m, fp)

10. Nämndemän

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju203,

2003/04:Ju288, 2003/04:

Ju300, 2003/04:Ju325, 2003/04:Ju330,

2003/04:Ju412 yrkande 4, 2003/04:Ju420 och

2003/04:Ju422.

Reservation 10 (m, fp, kd)

11. Sammansättningen i vårdnadstvister

Riksdagen avslår motion 2003/04:A371 yrkande

26.

Reservation 11 (kd)

12. Partssammansatta domstolar och

specialdomstolar

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju291

yrkande 2, 2003/04:Ju460, 2003/04:L319 yrkande 6

och 2003/04:Bo257 yrkande 19.

Reservation 12 (m, fp)

13. Rättshjälpslagen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju341

yrkandena 1 och 2, 2003/04:

Ju421 samt 2003/04:L318 yrkande 5.

Reservation 13 (fp)

14. Rättshjälp vid pisksnärtsskador

Riksdagen avslår motion 2003/04:T471 yrkande 3.

15. Kravet på prövningstillstånd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju412

yrkande 7 och 2003/04:

Ju477 yrkande 5.

Reservation 14 (fp)

Reservation 15 (kd)

16. Offentlighet vid domstol

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju392

yrkande 1 och 2003/04:

Ju477 yrkande 6.

Reservation 16 (v)

17. Utnämning av högre domare

Riksdagen avslår motion 2003/04:K271 yrkande

18.

Reservation 17 (m, fp)

18. Jävsregler för åklagare

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju392 yrkande

4.

Reservation 18 (v)

19. Överprövning av åtalsbeslut

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju418.

Reservation 19 (kd)

20. Förfarandet i snatterimål

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju450 yrkande

9.

Reservation 20 (fp, kd)

21. Svensk domsrätt i skadeståndsmål

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju265.

Reservation 21 (v)

22. Medlemskap i Advokatsamfundet

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju461.

Reservation 22 (m)

23. Språket i domar

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju441.

Stockholm den 9 mars 2004

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan

Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Alice Åström

(v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m),

Helena Zakariasén (s), Ragnwi Marcelind (kd),

Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz

Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Göran Norlander

(s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif

Björnlod (mp) och Kerstin Andersson (s).

2003/04

JuU14

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

I detta betänkande behandlar utskottet ett

antal motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 2003 som rör processrättsliga

frågor. I betänkandet tas upp frågor om bl.a.

straffprocessuella tvångsmedel, vittnen och

målsägande, nämndemän, specialdomstolar och

rättshjälp. Utskottet föreslår med hänvisning

bl.a. till pågående beredningsarbete och

gällande regelverk att riksdagen av- slår

samtliga motioner. Jämför reservationerna

1-22.

Straffprocessuella tvångsmedel m.m.

Hemliga tvångsmedel

I motionerna Ju348 (c), Ju417 (kd) och Ju465 (fp)

föreslås att buggning skall tillåtas i kampen mot

den grövre brottsligheten. I den förstnämnda

motionen begärs också en reglering av användandet av

överskottsinformation som framkommer vid användning

av hemliga tvångsmedel.

I april 2000 presenterade regeringen en

lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen

föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle

införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt

hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och

under vissa förutsättningar. Enligt förslaget skulle

det också införas ett system med offentliga ombud i

ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att öka

enskildas rättssäkerhet. Förslaget byggde på

Buggningsutredningens betänkande Om buggning och

andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och

remissbehandlingen av detsamma.

Lagrådet gjorde bedömningen att hemlig avlyssning

borde kunna godtas som nytt straffprocessuellt

tvångsmedel med väsentligen det föreslagna

tillämpningsområdet, om behovet var reellt och

starkt. En förutsättning var dock att

tvångsmedelsanvändningen var förenad med

tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. En särskild

fråga var behandlingen av s.k.

överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra

brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora

bristen i remissförslaget ansåg Lagrådet vara

avsaknaden av en utförligare reglering angående

behandlingen av överskottsinformation. Lagrådet

framhöll särskilt att denna fråga måste lösas; detta

var enligt Lagrådet en förutsättning för att en

lagstiftning om buggning skulle kunna godtas.

Därefter har en utredare på uppdrag av

Justitiedepartementet utarbetat ett förslag till en

reglering av användning av överskottsinformation som

kommer fram vid bruk av hemliga tvångsmedel (Ds

2003:13). Förslaget innebär att

överskottsinformation som rör begångna eller

pågående brott skall få användas för att utreda

brottet. Vidare föreslås att överskottsinformation

får användas som bevis i rättegång under

förutsättning att fängelse i ett år eller mer är

föreskrivet för brottet och att det kan antas att

brottet inte kommer att föranleda endast böter. När

det gäller sådan överskottsinformation som avser

uppgifter som lämnats i förtroende till exempelvis

en läkare går förslaget i huvudsak ut på att den

endast får användas som bevis om den som lämnat

uppgifterna samtycker till det. Uppgifter om ett

förestående brott får enligt förslaget användas för

att förhindra brottet. Vidare föreslås att en

förundersökning skall få läggas ned om användningen

av överskottsinformationen skulle vara till men för

den utredning där uppgifterna kommit fram. Slutligen

föreslås en tydligare reglering av när upptagningar

skall sparas respektive förstöras.

Promemorian har nyligen remissbehandlats och

bereds i Regeringskansliet. När förslaget övervägts

avser regeringen att på nytt överväga frågan om

hemlig avlyssning (prop. 2002/03:74 s. 12).

Buggningsutredningens ovan nämnda förslag om

offentliga ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel

har nyligen lett till lagstiftning (se prop.

2002/03:74, bet. 2003/04:JuU2, rskr. 14).

När motsvarande yrkanden behandlats tidigare i

utskottet har utskottet hänvisat till det pågående

arbetet (se bet. 2002/03:JuU7 s. 22 f. beträffande

buggning och bet. 2003/04:JuU2 s. 8 f. beträffande

överskottsinformation).

Utskottet anser alltjämt att det pågående arbetet

beträffande buggning bör avvaktas. När det gäller

frågan om överskottsinformation anser utskottet att

det skulle vara en fördel om en lagreglering kommer

till stånd. Eftersom ett förslag med den

inriktningen för närvarande bereds behövs det inget

initiativ i saken från riksdagen. Utskottet föreslår

att motionerna Ju348, Ju417 och Ju465 i här

behandlade delar avslås av riksdagen.

I motion Ju282 (kd) föreslås att hemlig

teleövervakning skall få ske även vid

förundersökningar rörande ofredande och olaga hot.

Bestämmelser om tvångsmedlet hemlig

teleövervakning finns i 27 kap. 19-25 §§

rättegångsbalken. Efter de ändringar som riksdagen

nyligen beslutat om (prop. 2002/03:74, bet.

2003/04:JuU2) och som träder i kraft den 1 oktober i

år innebär bestämmelserna i huvudsak följande. I

hemlighet får uppgifter hämtas in om telemeddelanden

som befordras eller har befordrats till eller från

en viss teleadress som den misstänkte innehar eller

som denne kan tänkas använda. Ett beslut om hemlig

teleövervakning kan också innebära att ett

telemeddelande hindras från att nå fram till eller

gå ut från en viss teleadress. Hemlig

teleövervakning får användas vid förundersökning

angående brott för vilket det inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i sex månader. Vidare

får sådan övervakning ske om brottsmisstanken gäller

dataintrång, barnpornografibrott som inte är ringa,

narkotikabrott och smuggling som avser narkotika.

Ofredande kan föranleda böter eller fängelse i

högst sex månader (4 kap. 7 § brottsbalken).

Straffet för olaga hot är böter eller fängelse i

högst ett år, men om gärningen bedöms som grovt

brott är straffet fängelse i lägst sex månader och

högst fyra år (4 kap. 5 § brottsbalken). Detta

innebär att hemlig teleövervakning kan komma i fråga

för olaga hot som är grovt, men inte i de övriga

fall som tas upp i motionen.

I den proposition som låg till grund för de

senaste ändringarna av reglerna om hemlig

teleövervakning anförde regeringen att olaga hot och

ofredande visserligen ofta begås genom

telemeddelanden. Under de angivna

brottsbeteckningarna rymdes emellertid, anförde

regeringen, ett stort antal fall som är av sådan

karaktär att det inte bör komma i fråga att använda

hemliga tvångsmedel. Regeringen lade därför inte

fram något förslag om det, men avsåg att noga följa

utvecklingen och om det behövs återkomma till frågan

i ett annat sammanhang (prop. s. 35 f.).

Utskottet kan i och för sig hålla med motionärerna

om att hemlig teleövervakning skulle kunna utgöra

ett verksamt vapen mot de brott som aktualiseras i

motionen. Samtidigt vill utskottet i likhet med vad

regeringen anförde i den nyss nämnda propositionen

påpeka att alla de brott som kan hänföras under de

nämnda brottsrubriceringarna inte motiverar

användning av hemliga tvångsmedel. Utskottet utgår

från att regeringen återkommer med ett förslag till

förändring i den mån det kan finnas fog för det. Med

det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår

motion Ju282.

Personella tvångsmedel

I motion So345 (fp) begärs att polisen skall ges

möjlighet att använda kräkmedel för att säkra

bevisning vid narkotikabrott när den misstänkte

svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid

brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 §

rättegångsbalken. Av paragrafen, jämförd med 28 kap.

11 § rättegångsbalken, framgår att kroppsbesiktning

får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett

brott på vilket fängelse kan följa för att söka

efter föremål som kan tas i beslag eller annars för

att utröna omständigheter som kan vara av betydelse

för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses

undersökning av människokroppens yttre och inre samt

tagande av prov från människokroppen och

undersökning av sådana prov. En undersökning får

inte utföras så att den undersökte riskerar framtida

ohälsa eller skada.

Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning av

övriga straffprocessuella tvångsmedel, råder den

s.k. proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning

får sålunda beslutas endast om skälen för den

uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden

medför för den misstänkte eller för något annat

motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket

rättegångsbalken jämförd med 28 kap. 3 a § samma

balk).

Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning

erhöll - med visst undantag som här saknar intresse

- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år

1993 (prop. 1993/94:24, bet. JuU7, rskr. 67). I

propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket

allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att

utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket

starka skäl därför krävdes för att införa en sådan

möjlighet i rättegångsbalken. Enligt

departementschefen måste vid en sådan bedömning

brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.

Något förslag om tvångsmedicinering lades därför

inte fram i propositionen (prop. s. 48). Utskottet

förklarade sig inte ha någon annan uppfattning i

denna fråga än vad departementschefen uttalat i

propositionen och avstyrkte bifall till en motion

liknande den nu aktuella (bet. 1993/94:JuU7 s. 7).

Narkotikakommissionen föreslog i sitt

slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska

utmaningen (SOU 2000:126) att det i

narkotikastrafflagen (1968:64) skall tas in en

bestämmelse om att den som är skäligen misstänkt för

narkotikabrott, som inte är ringa, skall kunna ges

läkemedel eller liknande vid en kroppsbesiktning.

Avsikten var att det vid skälig misstanke om

försäljning av narkotika skall kunna fattas beslut

om att använda kräkmedel eller liknande vid

kroppsbesiktning i sådana fall där det i dag

beslutas om att placera den misstänkte på s.k.

tulltoalett. Bakgrunden till förslaget var att

narkotikaförsäljare i framför allt storstäderna ofta

förvarar sitt varulager, främst kapslar av heroin, i

munnen, för att kunna svälja narkotikan om polis

närmar sig (s. 43). Däremot ansåg kommissionen inte

att kräkmedel skulle få användas när misstanken

avser en köpare som svalt narkotika. Beslut om att

använda kräkmedel skulle enligt förslaget fattas av

åklagare och åtgärden genomföras av läkare

(betänkandet s. 208 f.).

I regeringens proposition 2001/02:91 Nationell

narkotikahandlingsplan hänvisades till 1993 års

lagstiftningsärende (se ovan). Regeringen kunde inte

se att det framkommit något skäl av tyngd att nu

frångå vad som uttalades när frågan senast var

föremål för regeringens bedömning (prop.

1993/94:24). Med hänsyn till framför allt det starka

skydd som måste finnas för den kroppsliga

integriteten var regeringen inte beredd att föreslå

någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i

samband med kroppsbesiktning.

I sitt yttrande till socialutskottet delade

justitieutskottet regeringens uppfattning i denna

fråga (yttr. 2001/02:JuU5y s. 7 f.).

När frågan senast behandlades vidhöll utskottet

sin tidigare redovisade uppfattning (se bet.

2002/03:JuU7 s. 23 f.).

Utskottet, som inte ändrat uppfattning i frågan om

kräkmedel, föreslår att riksdagen avslår motion

So345 i här behandlad del.

Eftersökning av vapen i brottsförebyggande

syfte

I motionerna Ju292 (m) och Ju429 (kd) föreslås att

polisen i brottsförebyggande syfte bör få söka efter

vapen i bilar. Motionsönskemålet bygger på ett

förslag som lämnats in till Regeringskansliet av

några polismän vid Polismyndigheten i Stockholms

län.

Husrannsakan och kroppsvisitation kan ske i syfte

att utreda brott. För sådana fall finns regler i 27

och 28 kap. rättegångsbalken. Motionsönskemålet tar

emellertid sikte på fall där det inte finns någon

konkret brottsmisstanke. I stället handlar det om

att vidta åtgärder i brottsförebyggande syfte.

Husrannsakan och kroppsvisitation kan i viss

utsträckning ske i sådant syfte. Regler om detta

finns i polislagen (1984:387).

En polisman får enligt 19 § andra stycket första

punkten nämnda lag kroppsvisitera en person i den

utsträckning det behövs för att söka efter vapen

eller andra farliga föremål som är ägnade att

användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med

hänsyn till omständigheterna kan antas att ett

sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36

kap. 3 § brottsbalken. Sistnämnda bestämmelse tar

sikte på egendom som ännu inte kommit till brottslig

användning men som ändå bör kunna förverkas eftersom

det typiskt sett rör sig om hjälpmedel vid brott.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande en

översyn som syftar till att finna åtgärder för att

förhindra spridning av illegala vapen. En utredare

har anlitats för arbetet, som skall vara färdigt vid

årsskiftet. Nyligen har ett tillägg beslutats som

går ut på att det skall övervägas om det finns behov

av att införa en möjlighet för polisen att söka

efter vapen och andra farliga föremål i fordon, i

sådana situationer där det i dag är möjligt att

kroppsvisitera någon enligt den ovan angivna

bestämmelsen i polislagen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det

är angeläget att det vidtas åtgärder för att

förebygga spridningen av illegala vapen. Samtidigt

vill utskottet påminna om att frågan gäller

gränserna för polisens maktutövning gentemot

medborgarna och att regeringsformen innehåller

regler till skydd mot bl.a. kroppsvisitation och

husrannsakan. Det krävs med andra ord närmare

överväganden innan en förändring genomförs.

Utskottet välkomnar därför det lämnade uppdraget.

Motionsönskemålen får med det anförda anses vara

tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna Ju292 och Ju429 i här aktuella

delar.

Allmän kameraövervakning

Övervakningskameror i taxibilar

I motion Ju445(kd) efterfrågas bättre möjligheter

att få tillstånd att använda övervakningskameror i

taxibilar för att förhindra brott.

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning

innehåller bestämmelser om användningen av

övervakningsutrustning. Lagen skiljer mellan allmän

kameraövervakning som kräver tillstånd och sådan som

bara kräver anmälan. Sålunda är det enligt 11 §

under vissa förutsättningar tillräckligt med anmälan

vid allmän kameraövervakning i banklokal eller

postkontor. Vidare får övervakningskamera på vissa

villkor sättas upp i butikslokal, dock inte

restaurang eller annat näringsställe (12 §). I vissa

närmare angivna fall krävs varken tillstånd eller

anmälan (7-9 §§). Det gäller t.ex. övervakning som

polismyndighet bedriver i syfte att förebygga eller

förhindra brott. Upplysning om allmän

kameraövervakning skall som huvudregel lämnas genom

tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt

(3-4 §§). Tillstånd meddelas av länsstyrelsen som

bl.a. har att beakta vad som anges i 6 §. Av

paragrafen framgår att tillstånd skall meddelas om

intresset av sådan övervakning väger tyngre än den

enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid

denna bedömning skall särskilt beaktas bl.a. om

övervakningen behövs för att förebygga brott.

Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol (29 §).

Tillstånd till kameraövervakning i taxibilar har

getts i två kammarrättsavgöranden (Kammarrättens i

Stockholm dom den 21 maj 2002 i mål 1166-2002 och

Kammarrättens i Göteborg dom den 3 juni 2002 i mål

956-2002). Justitiekanslern (JK), som var klagande i

båda fallen, har offentligt förklarat sig nöjd med

avgörandena som också vunnit laga kraft. I målen var

det fråga om övervakning med digitala

stillbildskameror. Kameran aktiveras när bilens

passagerardörr öppnas och/eller stängs. Vid varje

aktivering får kameran, efter två sekunder, ta högst

fem bilder med en sekunds intervall.

Det system för kameraövervakning i taxibilar som

beviljats i kammarrätt utgör enligt

Kameraövervakningsutredningen en lämplig avvägning

mellan övervakningsintresset och

integritetsintresset. Kravet på tillstånd bör dock

bestå (se SOU 2002:110 s. 18).

Härefter har praxis på området utvecklats så att

tillstånd numera lämnas till kameraövervakning som

går ut på att kameran aktiveras dels vid in- och

utpassering ur taxin, dels när föraren utlöser

larmet i bilen.

När utskottet senast behandlade denna fråga kunde

utskottet inte finna annat än att motionsönskemålet

i stort fick anses vara tillgodosett genom den

praxis som kommit till uttryck i de två

kammarrättsavgörandena (se bet. 2002/03:JuU7 s. 26

f.).

Utskottet kan konstatera att rättsutvecklingen på

området inneburit att det blivit lättare att få

tillstånd till kameraövervakning i taxibilar. Som

utskottet framhöll förra våren får motionsönskemålet

anses vara tillgodosett med den utveckling av praxis

som skett. Riksdagen bör avslå motion Ju445 i denna

del.

Tillstånd och tillsyn

I motion Ju392 (v) begärs att ansvaret för att pröva

ansökningar om tillstånd till allmän

kameraövervakning och uppgiften att utöva tillsyn

skall föras över från länsstyrelserna till

Datainspektionen.

Tillsynen över allmän kameraövervakning är

uppdelad mellan länsstyrelsen och Datainspektionen.

Länsstyrelsen skall se till att allmän

kameraövervakning av platser dit allmänheten har

tillträde bedrivs enligt bestämmelserna i lagen om

allmän kameraövervakning. Datainspektionens tillsyn

avser övervakningens förenlighet med

personuppgiftslagen (1998:204).

Kameraövervakningsutredningen tog upp frågan om

att flytta över tillsynsuppgiften från länsstyrelsen

till Datainspektionen (se SOU 2002:110 s. 181 f.).

Det skedde mot bakgrund av att det i andra länder

som utredningen studerat ankom på

dataskyddsmyndigheten att utöva tillsyn på området.

Utredningen konstaterade att lagen om allmän

kameraövervakning är en i huvudsak väl fungerande

lagstiftning. Länsstyrelsen har sedan år 1977 haft

ansvaret för tillståndsgivning och tillsyn av

kamerahanteringen. Även om vissa förbättringar kunde

behövas ansåg utredningen att länsstyrelsen väl

fyller de krav som man kan ställa på ett

kontrollorgan. Länsstyrelsen bör därför enligt

utredningen även i fortsättningen vara

tillståndsmyndighet och ha tillsynsuppgiften enligt

lagen om allmän kameraövervakning.

Kameraövervakningsutredningens betänkande bereds i

Regeringskansliet.

Utskottet kan konstatera att den fråga som tas upp

i motionen nyligen varit föremål för översyn och att

betänkande bereds. I nuvarande beredningsläge anser

utskottet att riksdagen inte bör uttala sig i frågan

om tillståndsprövningen rörande allmän

kameraövervakning. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju392 i denna del.

Vittnen och målsägande

Flera motioner tar upp olika frågor som rör vittnen

och målsägande. I motion Ju453 (kd) efterfrågas

särskilda väntrum för vittnen, utbildning för

vittnesstödjare och en översyn av finansieringen.

Sistnämnda fråga tas även upp i motion Ju271 (m). I

motion Ju444 (fp) föreslås att det skall finnas en

anställd vid varje tingsrätt som skall ha till

uppgift att fungera som vittnesstödjare. En översyn

av den psykosociala förhörssituationen förordas i

motion Ju332 (c). Motionären bakom Ju218 (c) vill

förbättra skyddet för vittnen. I motion Ju363 (c)

efterfrågas bättre information till vittnen om

möjligheten till s.k. medhörning. Slutligen

efterfrågas i motion Ju394 (m) en uttrycklig rätt

för målsäganden att inför domstol avge sin

berättelse om hur brottet har påverkat honom eller

henne oavsett om detta har betydelse för utgången i

målet.

I proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer

redovisade regeringen som målsättning att det vid

samtliga tingsrätter och hovrätter skulle finnas

vittnesstöd inom tre år. I juni 2001 fick

Brottsoffermyndigheten regeringens uppdrag att

tillsammans med Domstolsverket ta fram en plan för

hur det målet skall kunna uppnås samt att medverka

till att vittesstödsverksamheten anordnas vid de

orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.

Uppdraget redovisades i januari 2002 i rapporten

Vittnesstöd - En kartläggning av

vittnesstödsverksamheten vid landets tingsrätter och

hovrätter hösten 2001. I rapporten finns en

handlingsplan, uppdelad i etapper, över hur

regeringens mål skall uppnås. Någon exakt tidpunkt

för inrättandet av vittnesstöd vid de olika

domstolarna har inte föreslagits i handlingsplanen

utan snarare ett rullande schema där domstolar med

goda förutsättningar för inrättande av verksamheten

kommer att erhålla erbjudande om inrättande av

vittnesstöd.

För närvarande finns vittnesstöd eller förbereds

sådant stöd vid i princip samtliga tingsrätter och

hovrätter i landet. Inför den slutliga redovisningen

av vittnesstödsverksamheten den 1 juli 2004 kommer

viss utvärdering att göras och också en kontroll för

att få bekräftelse på att alla domstolar då har

tillgång till vittnesstöd. Även den framtida

finansieringen kommer att tas upp där.

Hösten 2002 inhämtade utskottet följande

upplysningar om projektet rörande vittnesstöd.

Verksamheten sker vanligen inom ramen för den

verksamhet som brottsofferjourerna bedriver. Dessa

får visst stöd av kommunerna men också från

brottsofferfonden. Fonden finansierar också några

lokala samordnare. I övrigt får denna verksamhet

inte något ekonomiskt stöd utan bedrivs ideellt.

Den som skall fungera som vittnesstödjare måste

genomgå utbildning. Den sköts i samarbete mellan

brottsofferjourerna och Brottsoffermyndigheten.

Här kan också nämnas att domstolslokalernas

utformning är föremål för en kontinuerlig översyn,

och vid ombyggnader beaktas alltid behovet av

särskilda väntrum för målsägande och vittnen.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat

yrkanden om vittnesstöd. Senast skedde det hösten

2003 (bet. 2003/04:JuU1 s. 109 f.). Utskottet höll

då fast vid sin redan tidigare redovisade

uppfattning, som i huvudsak är att det är glädjande

att arbetet med stödverksamheten kommit i gång samt

att den bör bedrivas på ideell basis så att de

organisatoriska lösningarna kan variera efter lokala

behov och förutsättningar.

Såvitt gäller frågan om förhörssituationen noterar

utskottet att det ankommer på rättens ordförande att

upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden. Han

får exempelvis utvisa den som uppträder otillbörligt

(5 kap. 9 § rättegångsbalken). Vidare följer av 36

kap. 18 § samma balk att rätten kan förordna att en

part eller en åhörare inte skall närvara vid

förhöret, s.k. medhörning. Otillbörliga frågor skall

avvisas av rätten (36 kap. 17 § femte stycket samma

balk). Bestämmelserna i rättegångsbalken hindrar

inte att det i kallelser informeras om möjligheten

till s.k. medhörning.

Personsäkerhetsutredningen har nyligen föreslagit

att det skall införas ett nationellt lagreglerat

program om personsäkerhet (SOU 2004:1). Det är i

första hand tänkt att tillämpas beträffande

bevispersoner som medverkar i en förundersökning

eller rättegång rörande grov eller organiserad

brottslighet och deras närstående. Härutöver skall

programmet bl.a. kunna tillämpas på anställda inom

rättsväsendet. I syfte att förhindra att en

bevisperson, på grund av rädsla, vid

huvudförhandling ändrar en tidigare lämnad uppgift

eller avstår från att lämna en sådan föreslår

utredningen att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren

får i uppdrag att utforma riktlinjer för

videoinspelning av förhör med bevispersoner som

riskerar att utsättas för brottslighet som riktar

sig mot liv, hälsa, frihet eller frid.

När frågan om att ge målsägande en rätt att yttra

sig oavsett om han eller hon är part i rättegången

eller inte senast (se bet. 2002/03:JuU7 s. 17)

behandlades vidhöll utskottet ett tidigare uttalande

som gjordes vid riksdagsbehandlingen av den ovan

nämnda propositionen rörande brottsoffer. Utskottet

anförde då bl.a. att rättegången syftar till att

pröva den talan som ligger på rättens bord. Om

målsäganden vill agera som part i rättegången krävs

inte mer av honom eller henne än att han biträder

åtalet. Detta sker genom att målsäganden underrättar

domstolen om det. En målsägande som är part har rätt

att till slutförande av sin talan anföra det han

eller hon finner nödvändigt. Mot denna bakgrund

ansåg utskottet att gällande regler tillgodosåg de

anspråk på möjligheter att yttra sig som kan vara

befogade i samband med rättegången (bet.

2000/01:JuU20 s. 24-25).

I praxis förekommer att målsäganden bereds

tillfälle att yttra sig även i frågor som inte har

direkt betydelse för bedömningen av åtalet.

Utskottet vill när det gäller

vittnesstödsverksamheten återigen framhålla att

utskottet ser positivt på det arbete som läggs ned

för att förbättra situationen för vittnen. Som

utskottet anfört tidigare bör verksamheten bedrivas

på ideell basis för att underlätta framväxten av

lokalt anpassade arbetsformer. Här vore det - som

utskottet ser det - ett steg i fel riktning att

kräva att de anställda vid domstolarna skall ta över

uppgiften.

Som nyss framgått uppmärksammas lokalernas

utformning, och utbildning ges dem som fungerar som

vittnesstödjare.

Vad gäller finansieringsfrågan konstaterar

utskottet att den kommer att tas upp i den slutliga

redovisning som skall lämnas den 1 juli i år.

När det sedan gäller de motionsönskemål som tar

sikte på förhörssituationen delar utskottet

motionärernas uppfattning att rättsväsendets

funktion kräver att vittnen fritt vågar berätta vad

de iakttagit. Samtidigt konstaterar utskottet att

det redan finns vissa regler som kan användas för

att underlätta för dem som skall höras. Som framgått

ovan har därtill ytterligare förslag nyligen lagts

fram såväl i syfte att skydda dem som vittnat som

att säkra värdet av förhörsutsagor som lämnas i ett

tidigt skede av en förundersökning.

Vad slutligen gäller förslaget om en generell rätt

för målsägande att yttra sig vidhåller utskottet att

möjligheten att biträda åtalet fyller de anspråk som

i detta avseende bör ställas på regelverket.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju218, Ju271, Ju332, Ju363, Ju394, Ju444 och Ju453 i

här aktuella delar.

Nämndemän

I ett antal motioner tas frågor om nämndemän upp. I

motionerna Ju203 (m), Ju300 (m), Ju325 (c), Ju412

(kd) och Ju420 (m) begärs höjda ersättningar. I

motion Ju288 (s) efterfrågas mer representativa

nämndemän. Kvotering av nämndemän med utländsk

bakgrund förordas i motion Ju330 (s). I motion A371

(kd) anförs att nämndemän av båda könen bör medverka

i prövningen av vårdnadstvister. I motion Ju422 (fp)

efterfrågas en modernare och tydligare utformning av

den ed som lagfarna domare och nämndemän avlägger

innan de påbörjar sitt uppdrag.

Nämndemän medverkar i handläggningen av olika

måltyper i såväl allmänna domstolar som allmänna

förvaltningsdomstolar. I tingsrätt och hovrätt

deltar sålunda nämndemän i avgörandet av flertalet

brottmål, se 1 kap. 3 b § och 2 kap. 4 §

rättegångsbalken. Vidare ingår nämndemän i rätten

när sådana domstolar avgör familjerättsliga

tvistemål med fullsutten rätt, se 14 kap. 17 och

18 §§ äktenskapsbalken samt 20 kap. 1 §

föräldrabalken. För de allmänna

förvaltningsdomstolarnas del gäller att nämndemän

som huvudregel deltar när länsrätt företar mål till

avgörande, se 17 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar. I kammarrätt däremot

medverkar nämndemän endast om det är särskilt

föreskrivet, se 12 § nämnda lag.

Bestämmelser om ersättning till nämndemän har

meddelats i förordningen (1982:814) om ersättning

till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom

domstolsväsendet m.m. Av 2 § i förordningen framgår

att nämndemän i tingsrätter, länsrätter, hovrätter

och kammarrätter samt jurymän i tryckfrihetsmål

erhåller ett arvode för sammanträde om 300 kr per

dag. Härutöver gäller enligt 2 a § i förordningen

att en nämndeman eller juryman, som förlorar inkomst

på grund av sitt uppdrag, för varje dag som han har

rätt till arvode för sammanträde också har rätt till

ersättning för inkomstförlusten till den del denna

inte täcks av arvodet.

Arvodena beräknas sålunda utan hänsyn till

sammanträdestidens längd, och någon ersättning för

barnomsorgskostnader betalas inte. Inte heller

gottgörs nämndemannens arbete med annat än

ersättning för förlorad inkomst i den mån denna går

utöver arvodets belopp.

Vad härefter gäller frågan om rekrytering

antecknar utskottet att nämndemän i allmän domstol

utses genom val (4 kap. 5 § rättegångsbalken). Val

av nämndeman i tingsrätt förrättas av

kommunfullmäktige. Nämndeman i hovrätt väljs av

landstingsfullmäktige utom i Gotlands län där valet

förrättas av kommunfullmäktige. Valet skall vara

proportionellt, och det skall eftersträvas att

nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med

hänsyn till ålder, kön och yrke (4 kap. 7 §

rättegångsbalken). Likartade bestämmelser gäller för

nämndemän i de allmänna förvaltningsdomstolarna

enligt 19 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.

Enligt 11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen

får endast den som är svensk medborgare inneha eller

utöva domartjänst. Kravet på svenskt medborgarskap

är lagfäst beträffande nämndemän i allmän domstol i

4 kap. 6 § rättegångsbalken och beträffande

nämndemän i allmän förvaltningsdomstol i 20 § lagen

om allmänna förvaltningsdomstolar.

Såvitt gäller domareden anges i 4 kap. 11 §

rättegångsbalken att domare skall avlägga följande

ed: "Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och

samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa

förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej

mindre den fattige än den rike, och döma efter

Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga

eller orätt främja för släktskap, svågerskap,

vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller

för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad

sken det vara må; ej den saker göra som saklös är,

eller den saklös, som saker är. Jag skall varken

förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem,

som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten

inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och

skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget

hålla."

Den domare inför vilken eden avläggs informerar om

innehållet i eden, även om det inte finns någon

författningsenlig skyldighet att göra detta.

Frågor om rekrytering av nämndemän och de därmed

sammanhängande frågorna om ersättning m.m. har

nyligen varit föremål för utredning.

Nämndemannakommittén har i betänkande Framtidens

nämndemän (SOU 2002:61) bl.a. föreslagit att en

femtedel av de nämndemän som skall väljas skall tas

ur en kvot där allmänheten kan lämna förslag på

tänkbara kandidater. Kommittén har vidare lämnat

förslag rörande nämndemännens ersättningar. Sålunda

har föreslagits att kopplingen mellan arvode och

tilläggsbelopp tas bort, att regler införs om

ersättning för förlust av pensionsrätt och

semesterförmån, om ersättning för barnomsorg, om

skälig ersättning för merkostnader som drabbar

näringsidkare, om särskild ersättning till den som

har lång resväg samt att ett förtydligande görs så

att ersättning kan lämnas till den som kallas till

såväl information som introduktionsutbildning.

Betänkandet, som remissbehandlats, bereds i

Regeringskansliet. Regeringen planerar att lämna en

proposition till riksdagen under året.

När utskottet senast hade att ta ställning till

motsvarande yrkanden rörande ersättning och

rekrytering av nämndemän hänvisade utskottet till

det nyss nämnda beredningsarbetet (bet. 2002/03:JuU1

s. 79 f.). Utskottet noterade att syftet med

förslagen är att åstadkomma en bredare rekrytering,

något som också bidrar till att öka

förutsättningarna att hålla en jämn könsfördelning

vad gäller nämndemän i vårdnadstvister. Utskottet

var emellertid inte berett att förorda en reglering

av hur nämndemän skall fördelas på olika typer av

mål.

Utskottet konstaterar att frågorna om

nämndemännens ersättning och om rekrytering av nya

nämndemän väckt ett stort intresse i riksdagen under

en följd av år. Det är mot den bakgrunden glädjande

att det aviserats en proposition till riksdagen med

anledning av det av utskottet initierade

utredningsförslaget. Det behövs alltså inget

uttalande med anledning av de här aktuella

motionerna rörande ersättning och rekrytering av

nämndemän. Utskottet vidhåller också att det inte

bör införas någon reglering av hur nämndemän skall

fördelas på olika mål. Vad gäller frågan om

domareden ser utskottet inget behov av en översyn i

syfte att modernisera den. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju203, Ju288, Ju300,

Ju325, Ju330, Ju412, Ju420, Ju422 och A371 i här

aktuella delar.

Specialdomstolar och hyresnämnderna

I motion Ju460 (m) yrkas att special- och

partssammansatta domstolar skall avvecklas och att

deras uppgifter skall övertas av de allmänna

domstolarna. I motion Bo257 (m) begärs att även

hyresnämnderna skall avskaffas. I motionerna Ju291

(kd) och L319 (mp) föreslås att det inrättas en

barndomstol respektive familjedomstolar.

De helt fristående specialdomstolarna som finns i

dag är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och

Arbetsdomstolen. Under början av 1990-talet

avvecklades flera specialdomstolar, nämligen

försäkringsrätterna, Försäkringsöverdomstolen och

Bostadsdomstolen. Frågan om att föra över

Patentbesvärsrättens verksamhet till Svea hovrätt

kommer att övervägas i en departementspromemoria

under år 2004.

Regeringen gjorde i sin skrivelse Reformeringen av

domstolsväsendet - en handlingsplan (1999/2000:106)

bedömningen att den dömande verksamheten i landet så

långt som möjligt bör ske i de allmänna domstolarna

eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Regeringen anförde bl.a. att en allomfattad princip

under det senaste decenniet varit att

specialdomstolar utanför de bägge domstolsslagen bör

undvikas. Regeringen uttalade bl.a. att

personalförsörjning, ökad flexibilitet, minskad

sårbarhet och högre effektivitet talade för en

lösning med en sammanhållen organisation (s. 58 f.).

I sin till riksdagen våren 2001 överlämnade

skrivelse om information och uppföljning av

handlingsplanen vidhöll regeringen denna inställning

(skr. 2000/01:112 s. 54).

Även utskottet har intagit en restriktiv hållning

till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade sålunda

utskottets dåvarande majoritet att specialdomstolar

i möjligaste mån borde avskaffas (bet. 1993/94:JuU31

s. 9). I en reservation anförde dock den

socialdemokratiska minoriteten att varje

specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas

efter dess egna meriter och inte utifrån

principiella ståndpunkter.

Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande

den nu aktuella om avveckling av specialdomstolarna

(bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f.). Utskottet ansåg då

att det fanns anledning att se mera nyanserat på

frågan om specialdomstolar. Dessa fick nämligen

anses besitta en särskild kompetens som leder till

att målen behandlas skickligt, snabbt och ekonomiskt

effektivt. De återstående specialdomstolarnas

fortsatta verksamhet borde bedömas efter sina egna

meriter och inte endast utifrån principiella

utgångspunkter. Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg

utskottet att det då pågående beredningsarbetet i

Justitiedepartementet borde avvaktas. Några skäl att

förorda ett avskaffande av Marknadsdomstolen eller

Arbetsdomstolen kunde utskottet inte finna.

Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. Detta

uttalande har utskottet senare hänvisat till (se

senast bet. 2002/03:JuU1 s. 76 f.).

Hyresnämnderna har bl.a. till uppgift att medla

och avgöra vissa hyrestvister. Hyresnämnderna har

gemensamt kansli med arrendenämnderna på tolv orter

i landet.

I betänkandet Nytt system för prövning av hyres-

och arrendemål (SOU 1999:15) föreslog 1997 års

hyreslagstiftningsutredning att merparten av hyres-

och arrendenämndernas verksamhet skulle föras över

till domstol.

Domstolsverket har på regeringens uppdrag utrett

och lämnat förslag på en administrativ och

organisatorisk samordning som knyter nämnderna till

tingsrätten på orten. Förslaget går bl.a. ut på att

de mindre nämnderna ombildas till särskilda

domstolar inom tingsrätten på respektive ort.

I budgetpropositionen för år 2004 anförde

regeringen att avsikten är att under år 2004 kunna

presentera ett förslag som bl.a. omfattar

hyresnämndernas organisation (utg.omr. 4 s. 32).

När frågan om hyresnämndernas avskaffande

behandlades hösten 2002 hänvisade utskottet till att

frågan bereddes i Regeringskansliet (bet.

2002/03:JuU1 s. 76 f.).

Såvitt gäller yrkandet om barndomstol och

familjedomstolar kan nämnas att 2002 års

vårdnadskommitté (dir. 2002:89) bl.a. skall

undersöka och beskriva vilken kompetens i

vårdnadsfrågor som finns hos domarna och vilken

kompetensutveckling som pågår. Anser kommittén att

det finns brister, skall det övervägas hur domarnas

kompetens kan stärkas ytterligare. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 november 2004.

Också frågan om en särskild barndomstol har

behandlats tidigare i utskottet. Hösten 2002 anförde

utskottet att detta skulle innebära att det skapades

ytterligare en specialdomstol, något som endast bör

tillåtas om den kan anses besitta en särskild

kompetens som leder till att målen behandlas

skickligt, snabbt och ekonomiskt effektivt.

Utskottet kunde inte se några sådana fördelar med en

barndomstol (se bet. 2002/03:JuU1 s. 81 f.).

Utskottet har inte ändrat uppfattning i de frågor

som är aktuella här. Således anser utskottet

alltjämt att det pågående arbetet i fråga om

Patentbesvärsrätten bör avvaktas och att det inte

finns skäl att förorda ett avskaffande av

Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen. När det

gäller hyresnämnderna anser utskottet att det

aviserade förslaget bör avvaktas.

Vad härefter gäller förslagen om en barndomstol

eller familjedomstolar anser utskottet alltjämt att

det inte finns något behov av några sådana nya

specialdomstolar. I stället bör intresset av en

kompetent handläggning av dessa mål kunna

tillgodoses på annat sätt. Här tänker utskottet

bl.a. på den specialisering som det pågående

reformarbetet inom domstolsväsendet kan förväntas

leda fram till. Till detta kommer att

kompetensutvecklingen hos domarna ses över av 2002

års vårdnadskommitté.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju291, Ju460, L319 och Bo257 i här aktuella delar.

Rättshjälp

Upphävande och utvärdering av den nya

rättshjälpslagen m.m.

Rättshjälpslagen (1996:1619) har till grundläggande

syfte att ge rättsskydd åt dem som inte kan få

rättsligt bistånd på annat sätt.

Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till

rättsskyddet, dvs. den som har en

rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd som

omfattar den aktuella rättsliga angelägenheten får

inte beviljas rättshjälp. Vidare innebär lagen att

den som inte har rättsskydd av ifrågavarande slag,

men som borde ha haft det med hänsyn till sitt

försäkringsskydd i övrigt eller till sina personliga

och ekonomiska förhållanden, får beviljas rättshjälp

endast om det finns särskilda skäl (9 §). Som en

allmän förutsättning för att rättshjälp skall

beviljas gäller att det, med hänsyn till

angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets

värde samt omständigheterna i övrigt, är rimligt att

staten bidrar till kostnaderna (8 §).

Enligt rättshjälpslagen är inkomstgränsen för

rättshjälp 260 000 kr i årsinkomst (6 § första

stycket). Lagen föreskriver också att rådgivning i

minst en timme som huvudregel är en förutsättning

för att rättshjälp skall beviljas (2 § andra

stycket). Vidare innebär lagen bl.a. att

biträdesbehovet är avgörande för om rättshjälp skall

beviljas och att biträde enligt rättshjälpslagen

normalt skall få ersättning för högst 100 timmars

arbete (15 §).

Den mest betydelsefulla skillnaden mellan den nu

gällande rättshjälpslagen och den tidigare är att

rättshjälpen tidigare inte var subsidiär i

förhållande till rättsskyddet. Rättshjälp kunde

alltså i princip beviljas oberoende av om den

rättssökande hade eller borde ha haft en

rättsskyddsförsäkring.

I motion L318 (fp) begärs att den allmänna

rättshjälpen skall återställas till den nivå som

gällde innan den nya rättshjälpslagen trädde i

kraft. I motion Ju421 (s) kritiseras den nya lagen

mer allmänt. I motion Ju341 (v) efterfrågas en

utvärdering av den nya rättshjälpslagen. I samma

motion föreslås också en utvärdering av de

förändringar som genomfördes år 1983 i fråga om

rätten till offentlig försvarare samt en översyn av

reglerna om tolk vid rättegång.

Utskottet har tidigare i budgetsammanhang avstyrkt

förslag om att återställa rättshjälpen till det läge

som rådde före den nuvarande lagen (se senast bet.

2002/03:JuU1 s. 18 f.).

Domstolsverket avlämnade i slutet av september

2001 rapporten Utvärdering av rättshjälpslagen

(1996:1619) - redovisning av ett regeringsuppdrag

(DV-rapport 2001:6, del A och del B). Verket anförde

i rapporten att rättshjälpsreformen i allt

väsentligt fallit väl ut. Verket fann inte skäl att

föreslå några ändringar i rättshjälpslagen till

följd av att rättsskyddet numera är primärt.

Rapporten har remissbehandlats.

I promemorian Rättshjälp och ersättning till

rättsliga biträden (Ds 2003:55) tas bl.a. upp den

utvärdering som tidigare gjorts av Domstolsverket. I

promemorian görs bedömningen att det bör göras en ny

utvärdering av rättshjälpslagen i syfte att bl.a.

skapa ett fylligare underlag för att ge svar på

vilka effekter lagen haft för enskilda.

Utvärderingen bör göras inom några år. Promemorian

remissbehandlas för närvarande, och remisstiden gick

ut den 9 februari 2004.

Önskemålet rörande rätten till offentlig

försvarare tar sikte på den lagändring varigenom 21

kap. 3 a § rättegångsbalken infördes. Ändringen

innebar att det i lagtexten på ett mer preciserat

sätt än tidigare angavs i vilka fall sådan

försvarare skall förordnas. Syftet var att återföra

praxis till den nivå som avsågs med den tidigare

regleringen (prop. 1983/84:23).

I rapporten Rätten till offentlig försvarare - en

utvärdering av tillämpningen av reglerna om

offentlig försvarare (DV-rapport 1996:1) har

Domstolsverket redovisat ett regeringsuppdrag som

gick ut på att undersöka hur reglerna om förordnande

och byte av offentlig försvarare tillämpades.

Sammanfattningsvis visade resultaten av

undersökningen att varannan tilltalad hade offentlig

försvarare, vilket var fler än år 1983, dvs. året

före skärpningen.

Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens

uppdrag granskat utgiftsutvecklingen för bl.a.

offentliga försvarare. Uppdraget har redovisats i

rapporten Varför blev det dyrare?

Kostnadsutvecklingen för offentlig försvarare,

målsägandebiträde och offentligt biträde (RRV

2001:30). Granskningen, som omfattar perioden

1996-2000, visar bl.a. att kostnaderna för

offentliga försvarare ökat från ca 380 miljoner

kronor år 1996 till närmare 500 miljoner kronor år

2000, att antalet förordnanden under denna tid ökat

med 2 %, att timkostnaden ökat med knappt 10 % och

att den genomsnittligt debiterade tiden ökat med

drygt 16 %. Orsaken till det ökade antalet

förordnanden är enligt RRV i huvudsak att det blivit

vanligare att offentlig försvarare förordnas i mål

som gäller grovt rattfylleri. Ett skäl till det

anges vara att det i sådana mål framstår som

tveksamt vilken påföljd som skall väljas (jfr 21

kap. 3 a § andra stycket 2 rättegångsbalken).

Av 5 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att tolk

får förordnas att biträda rätten om part, vittne

eller annan som skall höras inför rätten inte

behärskar svenska språket.

Också frågan om en utvärdering av den nya

rättshjälpslagen har behandlats tidigare (se senast

bet. 2002/03:JuU1 s. 126 f.). Utskottet konstaterade

då att den nya rättshjälpslagen nyligen varit

föremål för utvärdering och att utvärderingen inte

bara berört frågan om huruvida besparingsmålet med

rättshjälpsreformen uppfyllts. När det sedan gällde

önskemålet om en utvärdering av 1983 års ändringar

rörande rätten till offentlig försvarare

konstaterade utskottet att närmare tjugo år

förflutit sedan den nämnda förändringen trädde i

kraft och att RRV - om än med andra utgångspunkter

än dem som motionärerna efterfrågar - nyligen hade

granskat en del av den perioden. Härtill kom att

reformen hade utvärderats av Domstolsverket.

Utskottet såg inte då något behov av ytterligare

översyn av reglerna om rätt till offentlig

förvarare. Detsamma gällde reglerna om tolk vid

rättegångar.

Utskottet noterar att önskemålet om en bredare

utvärdering av den nya rättshjälpslagen är

tillgodosett med den utvärdering som nu aviserats. I

avvaktan på resultatet av den utvärderingen bör

riksdagen inte heller göra några uttalanden med

anledning av de motioner som går ut på att upphäva

rättshjälpsreformen.

När det sedan gäller utvärderingen av 1983 års

ändringar av reglerna rörande offentliga försvarare

anser inte utskottet att frågan har kommit i något

annat läge jämfört med förra våren. Detsamma gäller

frågan om tolk vid rättegångar.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju341, Ju421 och L318 i här aktuella delar.

Rättshjälp vid pisksnärtsskador

I motion T471 (mp) efterfrågas större möjligheter

till rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador.

Med pisksnärtsskada förstås en skada i

nackregionen som kan uppkomma i samband med

påkörningar bakifrån och vissa andra slag av

trafikolyckor.

Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att

personskada till följd av trafik med motordrivet

fordon i princip ger rätt till

trafikskadeersättning, som utgår ur

trafikförsäkringen för fordonet.

Trafikskadeersättning beräknas på motsvarande sätt

som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207)

bestämmelser.

När det gäller ersättning ur trafikförsäkring

riktas anspråken normalt mot försäkringsgivaren,

dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande

har i och för sig rätt att i stället begära

skadestånd enligt skadeståndslagens bestämmelser och

talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer

torde dock i praktiken vara sällsynta.

Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen framgår

att rättshjälp inte får beviljas i en angelägenhet

som rör trafikskadeersättning enligt

trafikskadelagen. Rättshjälp får dock beviljas i en

sådan angelägenhet om ett mål eller ärende har

inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än

personskada.

Enligt lagmotiven (prop. 1987/88:73 s. 28 f.) var

ett huvudsakligt skäl för denna bestämmelse, som

infördes år 1988, att det allmänna inte skulle

behöva betala kostnader för sådant rättsligt bistånd

som slutligen kom försäkringsbolagen till godo. Det

rör sig här om tvister där det egentligen är

försäkringsbolagen som berörs och inte de formella

parterna. Regleringen innebär således att någon

rättshjälp inte får beviljas så länge tvisten om

trafikskadeersättning är utomprocessuell. Under

detta skede förutsätts försäkringsbolagen bära

parternas kostnader för rättsligt biträde.

I motiven framhålls dock att i de fall den

skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma

överens om skadeståndsskyldigheten eller om

skadeersättningens storlek, återstår för den

skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett

skadeståndsärende gått så långt brukar

försäkringsbolagen i allmänhet upphöra att ta

ansvaret för den skadelidandes kostnader för

förfarandet. Är saken anhängig vid domstol, bör

därför den skadelidande ha möjligheter till

rättshjälp.

Väljer den som drabbats av en trafikskada att

väcka talan mot skadevållaren i stället för att

begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen

inte hindra att rättshjälp beviljas.

Hösten 2002 behandlade utskottet ett

motionsyrkande motsvarande det nu aktuella (bet.

2002/03:JuU1 s. 128 f.). Utskottet vidhöll då sin

uppfattning att det inte kunde anses föreligga något

behov av att utöka möjligheterna att erhålla

rättshjälp i fråga om trafikskador. En annan sak var

att det kunde upplevas som besvärande för en enskild

person att begära att få ta rättsskyddet i

hemförsäkringen i anspråk när motparten är

försäkringsbolaget. Utskottet utgick dock från att

försäkringsbolagen klarar det krav på opartiskhet

som regelsystemet förutsätter.

Utskottet vidhåller den uppfattningen. Motion T471

i denna del bör avslås.

Kravet på prövningstillstånd

I motion Ju412 (kd) begärs att kravet på

prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens

avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju477

(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål

prövade i två instanser.

I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall

när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993

gäller detta om den tilltalade inte dömts till

svårare påföljd än böter eller om han frikänts från

ansvar för brott för vilket inte är föreskrivet

svårare straff än fängelse sex månader (49 kap. 13 §

rättegångsbalken).

Även i tvistemål gäller i vissa fall ett krav på

prövningstillstånd (49 kap. 12 § rättegångsbalken).

Sedan början av 1970-talet gäller detta mål som i

tingsrätten handlagts av en lagfaren domare enligt

bestämmelserna för s.k. småmål, dvs. mål där

tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett

halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring. I samband med att reglerna om

prövningstillstånd i brottmål infördes år 1993

utvidgades kravet på prövningstillstånd i tvistemål

till att avse även andra fall där värdet av

tvisteföremålet uppenbart inte översteg ett helt

basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

Prövningstillstånd meddelas om det finns anledning

att ändra tingsrättens dom, om det är av intresse

för prejudikatbildningen eller om det annars finns

synnerliga skäl. Om prövningstillstånd beviljas

eller om målet är sådant att det inte krävs

prövningstillstånd sker det i princip en helt ny

rättegång i hovrätten.

Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till

domstolsprövning är den europeiska konventionen av

den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen). Konventionen med dess

tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)

sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var

och en, vid prövning av hans civila rättigheter och

skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för

brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig

förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig

och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

På grundval av Hovrättsprocessutredningens

betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU

1995:124) föreslog regeringen våren 1997 ett system

med generellt krav på prövningstillstånd i ledet

mellan tingsrätt och hovrätt (prop. 1996/97:131).

Emellertid återkallades propositionen sedan det

visat sig att erforderligt stöd inte fanns i

riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168).

Inte minst från domstolshåll har härefter

efterlysts regeländringar som på olika sätt är

avsedda att begränsa hovrätternas befattning med

målen till vad som kan vara motiverat i det enskilda

fallet. En arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter

varit representerade, har bl.a. föreslagit en något

utvidgad tillämpning av dagens regler om

prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,

promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr

Ju1999/4445).

Därefter har inom Justitiedepartementet utarbetats

en promemoria (Hovrättsprocessen i framtiden - Ds

2001:36), i vilken föreslås bl.a. att det för

tvistemål skall införas ett generellt krav på

prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.

Promemorian har varit föremål för remissbehandling

och bereds nu vidare i Justitiedepartementet.

När utskottet senast (se bet. 2002/03:JuU7 s. 9

f.) behandlade motsvarande yrkanden ansåg utskottet

att det pågående beredningsarbetet i fråga om

tvistemålen inte borde föregripas. I övrigt

hänvisade utskottet till ett tidigare uttalande som

i huvudsak gick ut på att den rätt till

domstolsprövning som följer av såväl

Europakonventionen som rättsstatens principer är

tillgodosedd i svensk rätt när det gäller

anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.

Utskottet pekade då också på att svensk lagstiftning

under senare år utformats så att även

förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts

civila rättigheter och skyldigheter skall kunna

domstolsprövas.

Utskottet anser i likhet med vad som anfördes

förra våren att svensk rätt tillgodoser de krav som

kan ställas på möjligheter till domstolsprövning av

brottmål och tvistemål. Utskottet kan alltså inte

ställa sig bakom motionsönskemålen om att ta bort

kravet på prövningstillstånd i vare sig brottmål

eller tvistemål. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna Ju412 och Ju477 i här aktuella

delar.

Offentlighet vid domstol

I motionerna Ju392 (v) och Ju477 (fp) begärs en

översyn av tillämpningen av bestämmelserna om

yppandeförbud och om domstolsförhandlingar inom

stängda dörrar. I den sistnämnda motionen föreslås

att översynen även bör avse säkerhetskontroll vid

domstol. Motionärerna anser att en lämplig form för

redovisning torde vara statistik över beslut om

dessa åtgärder.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen

skall domstolsförhandling vara offentlig.

I 5 kap. rättegångsbalken regleras frågor om

offentlighet vid domstol. I vissa fall kan

domstolsförhandling hållas inom stängda dörrar. Det

rör bl.a. vissa typer av brott såsom sexualbrott

eller när uppgifter om den tilltalades personliga

förhållanden skall gås igenom. Detsamma gäller till

skydd för uppgifter som hänför sig till en

förundersökning i brottmål (5 kap. 1 §

rättegångsbalken). Enligt lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare gäller

vidare vid förhandling i mål mot den som inte fyllt

21 år att om offentlighet är till uppenbar olägenhet

till följd av den uppmärksamhet den unge kan antas

bli föremål för, får rätten förordna att målet skall

handläggas inom stängda dörrar (27 § andra stycket).

I lagrådsremissen Några frågor om sekretess, m.m.

har regeringen nyligen föreslagit vissa ändringar i

sekretesslagen som tar sikte på verksamheten i

domstolarna.

Vad härefter gäller frågan om yppandeförbud

noterar utskottet följande. Om det vid en

domstolsförhandling inom stängda dörrar har

förebringats sekretessbelagda uppgifter, kan rätten

förordna om s.k. yppandeförbud (5 kap. 4 §

rättegångsbalken). Ett sådant förbud innebär att

berörda parter blir bundna av en särskild

tystnadsplikt. De är därefter skyldiga att iaktta

sekretess gällande de sekretessbelagda uppgifter som

förebringats. Överträdelse av yppandeförbudet är

straffsanktionerad (9 kap. 6 §). I regel föregås ett

beslut om yppandeförbud av ett yrkande från

åklagaren.

Även förundersökningsledare har möjlighet att

förordna om yppandeförbud för sådant som förekommit

vid förhör (23 kap. 10 § femte stycket

rättegångsbalken). Förbudet mot yppande utgör i

dessa fall en komplettering till de

sekretessbestämmelser som avser uppgifter i en

förundersökning, se 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §

sekretesslagen (1980:100). Förbud kan riktas mot var

och en som varit närvarande vid förhöret, även

advokater. Försvarare kan dock inte åläggas

tystnadsplikt i förhållande till sin huvudman.

För uppgifter som omfattas av tystnadsplikten

gäller inte meddelarfrihet (16 kap. 1 § 5

sekretesslagen).

Enligt vad utskottet inhämtat från Domstolsverket

förs inte någon statistik över hur många

förhandlingar som hålls inom stängda dörrar eller

över hur många beslut om yppandeförbud som meddelas.

Domstolsverket har inte heller fått några

indikationer på att antalet sådana förhandlingar

eller antalet beslut om yppandeförbud skulle ha

ökat.

I praktiken är det inte vanligt att rättegång

hålls bakom stängda dörrar. Ett beslut att hålla

sammanträde inom stängda dörrar skall dokumenteras,

liksom skälen för det (6 kap. 3 § första stycket

fjärde punkten rättegångsbalken).

Utskottets uppföljningsgrupp har under år 2003

studerat omfattningen av yppandeförbud som meddelats

av tingsrätter under åren 2001 och 2002.

Sammanfattningsvis framkom att det fattades närmare

200 beslut om yppandeförbud under den aktuella

perioden. Besluten fattades i princip uteslutande i

samband med häktningsförhandling. I omkring 75 % av

fallen hade beslutet meddelats av tingsrätterna inom

domkretsen för Hovrätten för Västra Sverige.

Som ett led i projektet inbjöds företrädare för

åklagarväsendet, domstolarna och Advokatsamfundet i

syfte att dessa skulle få tillfälle att ge sin syn

på bl.a. tillämpningen av bestämmelserna. En

synpunkt som framfördes var att det inte går att få

en fullständig bild av omfattningen av yppandeförbud

under förundersökningsstadiet eftersom besluten inte

registreras särskilt. Vidare framfördes

uppfattningen att förarbetena till bestämmelserna

gav dålig vägledning för tillämparna. Förklaringen

till de regionala skillnaderna i tillämpningen synes

vara skillnader i fråga om kunskap och kännedom

rörande möjligheterna att besluta om yppandeförbud.

Olika förslag till förbättringar togs också upp. I

denna del kan nämnas att åklagaren i förväg skulle

kunna avisera att ett yrkande om yppandeförbud

kommer att framställas, t.ex. i samband med en

häktningsframställan. Vidare skulle dialogen mellan

åklagaren och försvararen kunna förbättras rörande

vilka uppgifter som trots sekretess och

yppandeförbud kan lämnas ut.

Uppföljningsgruppen kommer att sammanställa

resultaten av projektet i en promemoria.

Utskottet övergår till att behandla frågan om

säkerhetskontroll i domstol.

En säkerhetskontroll kan vara allmän eller

särskild (1 § lagen [1981:1064] om säkerhetskontroll

i domstol). Domstolens chef (eller annan lagfaren

domare som denne delegerat beslutanderätten till)

kan besluta om allmän säkerhetskontroll i domstol (2

§). Beslut om särskild säkerhetskontroll fattas av

rätten, dvs. den eller de domare som handlägger

målet.

Den särskilda säkerhetskontrollen kan anordnas för

viss förhandling om det finns en konkret hotbild.

Det fordras att det på grund av särskilda

omständigheter finns risk för att det i samband med

den aktuella förhandlingen kan komma att förövas

brott som innebär en allvarlig fara för någons liv,

hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse

av egendom. En allmän säkerhetskontroll får

genomföras utan koppling till ett visst mål om det

finns anledning att befara att det i en domstols

lokaler kan komma att förövas sådana brott.

Kontrollen får i båda fallen omfatta

kroppsvisitation och undersökning av väskor, paket

och andra föremål som besökare till domstolen har

med sig eller som påträffas i domstolens lokaler.

Vid allmän säkerhetskontroll skall kroppsvisitation

och undersökning av väskor och andra föremål ske

genom användande av metalldetektorer eller liknande

anordning, eller, om det finns särskilda skäl, på

annat sätt. Identitetskontroll får äga rum endast

för att kunna fastställa om en person, som uppger

sig inte omfattas av säkerhetskontroll, t.ex. en

advokat, skall undantas från kontrollen (5 §).

I samband med att lagen om säkerhetskontroll i

domstol fick sin nuvarande utformning uttalade

utskottet att utskottet delade regeringens

uppfattning att de samhällsviktiga intressen som den

nya regleringen var avsedd att skydda vägde tyngre

än de måttliga rättighetsinskränkningar som den

medförde. Inpasseringskontrollen vid allmänna

säkerhetskontroller kunde enligt utskottets mening

inte anses mer ingripande än de säkerhetskontroller

som tidigare kunde företas vid domstolsförhandling.

En annan sak var att användandet av

inpasseringskontroller kunde förutses öka. Detta var

också en av avsikterna med att införa möjligheter

till allmän säkerhetskontroll (2000/01:JuU16 s.

6-7).

En utförligare beskrivning av säkerhetsarbetet i

domstolarna finns i Domstolsverkets rapport

DV-2002:6 Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete i

domstolsväsendet. I rapporten föreslås även att en

utvärdering av lagen om säkerhetskontroll i domstol

bör göras när lagen varit i kraft ytterligare några

år (s. 13).

Av 2002 års årsredovisning för domstolsväsendet

framgår att 51 domstolar under året beslutade om

särskild säkerhetskontroll vid 335 tillfällen, och

det till en sammanlagd kostnad av 803 000 kr. Allmän

säkerhetskontroll beslutades av 10 domstolar vid 44

tillfällen till en sammanlagd kostnad av 904 000 kr.

Domstolsverket har i regleringsbreven för åren 2003

och 2004 fått regeringens uppdrag att lämna

motsvarande redovisning.

När utskottet behandlade motsvarande yrkanden

senast (bet. 2002/03:JuU7 s. 10 f.) ansåg utskottet

sig inte ha underlag för annat ställningstagande än

att såväl gällande bestämmelsers utformning som

tillämpningen av desamma är väl avvägda.

Utskottet håller i och för sig med motionärerna om

att öppenhet är ett viktigt inslag i rättskipningen.

Mot detta intresse måste dock vägas andra likaledes

viktiga intressen såsom att brott kan utredas

effektivt och att den personliga integriteten kan

skyddas. De bestämmelser som motionsyrkandena tar

sikte på ger uttryck för en avvägning mellan dessa

intressen.

Vad gäller förslagen om statistik rörande beslut

om stängda dörrar vill utskottet till att börja med

påpeka att reglerna om när förhandlingen får hållas

bakom stängda dörrar är tydliga. Utskottet utgår

från att domstolarna gör en noggrann prövning av

frågan om den grundlagsfästa

förhandlingsoffentligheten skall inskränkas. Här

vill utskottet också hänvisa till den tillsyn som

utövas av riksdagens ombudsmän (JO) på området.

Utskottet ser ingen anledning att förorda nya

rutiner för insamling av statistik rörande beslut om

att hålla förhandlingar bakom stängda dörrar.

När det sedan gäller frågan om yppandeförbud kan

utskottet konstatera att det finns stora regionala

skillnader i fråga om tillämpningen. Utskottet får

tillfälle att återkomma till denna fråga när

uppföljningsgruppens slutliga rapport avseende

projektet är färdigställd. Utskottet vill dock redan

här påpeka att det faktum att reglerna tillämpas

oftare i vissa regioner än i andra inte behöver

betyda att rättssäkerheten sätts i fara.

Vad slutligen i denna del gäller reglerna om

säkerhetskontroll noterar utskottet att det redan

samlas in uppgifter som redovisas i

domstolsväsendets årsredovisning och att så kommer

att vara fallet även under de kommande åren.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna

Ju392 och Ju477 i här aktuella delar.

Utnämning av högre domare och

domstolschefer

I motion K271 (m) begärs en större öppenhet vid

utnämningen av högre domare.

Av 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen samt

4 kap. 2 § rättegångsbalken och 3, 10 och 15 §§

lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

framgår att ordinarie domare alltid utnämns av

regeringen. I fråga om de högsta domartjänsterna,

dvs. tjänsterna som justitieråd, regeringsråd,

president i hovrätt och kammarrätt, lagman i hovrätt

och kammarrätt, domare i Arbetsdomstolen och

Marknadsdomstolen, ordförande och vice ordförande i

Patentbesvärsrätten, tjänsterna som lagman i

tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

tjänsterna som lagman i Länsrätten i Stockholms län,

Länsrätten i Göteborg och Länsrätten i Skåne län

samt tjänsterna som ordförande i hyresnämnderna i

Stockholm, Göteborg och Malmö, gäller att de

tillsätts direkt efter ett kallelseförfarande.

Tjänsterna kungörs alltså inte lediga, och det sker

inte heller något formellt anmälningsförfarande.

Övriga ordinarie domartjänster och tjänster som

hyresråd och dispaschör tillsätts efter ett

ansökningsförfarande sedan tjänsterna kungjorts

lediga. Ansökan ställs till regeringen men ges in

till Domstolsverket. Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet (TFN) bereder tillsättningsärendena

och avger förslag till regeringen på vilka sökande

som bör komma i fråga för tjänsten.

Med anledning av ett tillkännagivande från

riksdagen har formerna för tillsättandet av de högre

domartjänsterna varit föremål för utredning (bet.

1997/98:JuU24 s. 3 f. rskr. 228). I sitt betänkande

Domarutnämningar och domstolsledning - frågor om

utnämning av högre domare och domstolschefens roll

(SOU 2000:99) har den parlamentariska kommittén

lämnat sitt förslag. När det gäller utnämningen av

högre domare sägs i betänkandet att regeringen även

fortsättningsvis bör vara det organ som utnämner de

högre domarna och att den inte bör kunna delegera

uppgiften att utnämna ordinarie domare. Beredningen

av utnämningen till högre domarbefattningar bör

enligt betänkandet inledas i ett särskilt från såväl

riksdag som regering organisatoriskt självständigt

beredningsorgan, en förslagsnämnd, som lämnar

regeringen förslag på lämpliga kandidater.

Förslagsnämnden bör vara lagreglerad. Alla lediga

befattningar bör tillkännages offentligt och ett

system med intresseanmälningar införas. Nämnden

skall lämna regeringen ett offentligt förslag på

lämpliga kandidater till högre befattningar.

Regeringen bör enligt kommittébetänkandet kunna

välja fritt bland de personer som nämnden fört upp

på förslag. Om regeringen vill utse någon person som

nämnden inte fört upp på förslag, skall regeringen

anmäla det till justitieutskottet som skall hålla en

offentlig utfrågning. Om utskottet därefter yttrar

sig till förmån för någon av kandidaterna skall

regeringen vara bunden av yttrandet.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande i Regeringskansliet.

När utskottet senast behandlade denna fråga ansåg

utskottet att det pågående beredningsarbetet borde

avvaktas (se bet. 2002/03:JuU1 s. 77 f.).

Utskottet kan inte se att denna fråga kommit i

något annat läge jämfört med våren 2003. Utskottet

anser alltså alltjämt att det pågående arbetet bör

avvaktas. Riksdagen bör avslå motion K271 i denna

del.

Frågor om åklagare

Åklagarjäv

I motion Ju392 (v) begärs att särskild lagstiftning

om jäv när det gäller åklagare skall införas.

Bestämmelser om jäv för åklagare finns främst i 7

kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen får

en åklagare inte ta befattning med förundersökning,

åtal för visst brott eller annan åtgärd enligt

balken om det för honom eller henne beträffande

brottet finns omständighet som skulle utgöra jäv mot

domare. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra

åklagaruppgifter. Jäv får inte grundas på åtgärd som

en åklagare har vidtagit på tjänstens vägnar, eller

gärning som förövats mot honom i tjänsten. En fråga

om jäv mot åklagare prövas av den överåklagare som

är chef för den myndighet där åklagaruppgiften

fullgörs. Riksåklagaren prövar dock jäv mot vice

riksåklagaren och andra åklagare som finns vid

Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare.

Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller henne.

Utskottet har behandlat frågan om en särskild

reglering av jäv för åklagare tidigare. Senast

skedde det i betänkande 2002/03:JuU7 (s. 13).

Utskottet hänvisade då till ett tidigare uttalande

där utskottet konstaterade att domares och åklagares

olika roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet

torde innebära att resultatet av en jävsprövning

inte alltid blir detsamma för åklagare som för

domare trots att det i grunden rör sig om samma

regler om vad som utgör jäv. Några problem med detta

sätt att reglera jävsgrunderna hade såvitt utskottet

kände till inte förekommit. Frågan hade nyligen

varit föremål för översyn av Riksåklagaren utan att

något behov av förändring i denna del framkommit.

Mot denna bakgrund fann utskottet i vart fall då

inget behov av en ny översyn av jävsreglerna.

Utskottet vidhåller den nyss redovisade

uppfattningen. Motion Ju392 i denna del bör avslås

av riksdagen.

Överprövning av åtalsbeslut

I motion Ju418 (kd) begärs att en utredning görs om

möjligheten att överpröva åtalsbeslut.

Möjligheterna för högre åklagare att överpröva

lägre åklagares beslut härleds ur bestämmelserna om

de högre åklagarnas ansvar för åklagarverksamheten

och deras möjlighet att ta över arbetsuppgifter från

lägre åklagare.

Själva överprövningsförfarandet är inte

författningsreglerat. Däremot gäller av riksdagen

godkända riktlinjer för verksamheten i

Riksåklagarens kansli (JuU 1984/85:30).

Sammanfattningsvis innebär de följande. Ett

åklagarbeslut som kommer att prövas av domstol,

t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte upp till

prövning. Det sker inte heller någon överprövning av

beslut som kan prövas av domstol, t.ex. beslut om

beslag. Vidare prövas åklagarbeslut i princip endast

av en högre åklagare. Det står dock riksåklagaren

fritt att ta upp ett överprövningsbeslut till

prövning eller direkt pröva ett beslut av åklagare

som ännu inte överprövats. Riktlinjerna innebär

också att det krävs ett legitimt intresse för att få

en framställning prövad. Brottsmisstänkta,

tilltalade och målsägande, liksom myndigheter med

tillsynsuppgifter, anses ha ett sådant intresse.

Slutligen anses att en högre åklagare kan ta upp en

lägre åklagares beslut till överprövning trots att

det beslutet med hänsyn till riktlinjerna normalt

sett inte skulle bli föremål för överprövning.

Exempelvis är det alltid nödvändigt att överpröva

ett åklagarbeslut som inte vilar på laglig grund,

även om beslutet senare kan upphävas av domstol.

Kommittén om tillsynen över polis och åklagare har

i sitt betänkande Förstärkt granskning av polis och

åklagare (SOU 2003:41) gjort bedömningen att

överprövningsförfarandet inte bör

författningsregleras. Kommittén har dock föreslagit

en ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

som innebär att det av underrättelser om beslut i

vissa fall bör framgå hur den enskilde kan agera för

att få till stånd en överprövning. De beslut som

avses är när åklagare beslutar att inte inleda

förundersökning, att förundersökning skall läggas

ned eller att åtal inte skall väckas.

När utskottet senast behandlade denna fråga ansåg

utskottet att det då pågående utredningsarbetet

borde avvaktas (se bet. 2002/03:JuU7 s. 21 f.).

Kommitténs betänkande har remissbehandlats och

bereds i Regeringskansliet.

I sammanhanget bör även nämnas att Riksåklagaren i

en rapport den 18 november 2003 föreslagit att

åklagarverksamheten i landet skall bedrivas inom

ramen för en enmyndighetslösning. I regleringsbrevet

avseende åklagarorganisationen har regeringen

därefter gett Riksåklagaren i uppdrag att senast den

2 april 2004 lämna en fördjupad rapport som kan

ligga till grund för överväganden om att lägga

samman alla myndigheter inom åklagarorganisationen

till en myndighet. I den skall bl.a. redovisas hur

systemen för rättslig kontroll och tillsyn bör

utformas.

Utskottet noterar att den fråga som tas upp i

motionen nyligen varit föremål för översyn. I

avvaktan på resultatet av beredningen av det nyss

nämnda kommittébetänkandet ser utskottet ingen

anledning att inta någon annan ståndpunkt i frågan

om överprövningen av åtalsbeslut. Motion Ju418 bör

avslås av riksdagen. Utskottet vill dock påpeka att

frågan om överprövning av åtalsbeslut kan komma att

aktualiseras på nytt inom ramen för det uppdrag som

Riksåklagaren nyligen fått rörande en övergång till

en enmyndighetslösning för åklagarväsendet.

Övrigt

Enklare förfarande i snatterimål

I motion Ju450 (kd) förordas ett enklare förfarande

i fråga om snatteri.

Ett sätt att åstadkomma en enklare lagföring

skulle kunna vara att göra det möjligt att utfärda

föreläggande om ordningsbot. Ett sådant föreläggande

får enligt 48 kap. 13 § rättegångsbalken utfärdas om

det för brottet endast är stadgat penningböter. Med

de nuvarande reglerna kan således ordningsbot inte

komma i fråga vid snatteri, då straffskalan för

detta brott innehåller såväl böter som fängelse.

Beredningen för rättsväsendets utveckling tog upp

frågan om ordningsbot för snatteri i sitt

delbetänkande Snabbare lagföring 3 - Snatteribrott

(SOU 2002:44). Beredningen har föreslagit en

utvidgning av tillämpningsområdet för

ordningsbotsinstitutet. I betänkandet har även

föreslagits andra åtgärder för att förkorta den

genomsnittliga genomströmningstiden från

brottsanmälan till dom och verkställighet, bl.a. en

försöksverksamhet under två och ett halvt år med

förenklad handläggning vid snatteribrott.

Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

När utskottet senast behandlade denna fråga ansåg

utskottet att det redan då pågående

beredningsarbetet borde avvaktas (se bet.

2002/03:JuU7 s. 20 f.).

Utskottet håller fast vid uppfattningen att det

pågående arbetet bör avvaktas. Motion Ju450 i denna

del bör avslås av riksdagen.

Svensk domstols behörighet i skadeståndsmål

I motion Ju265 (v) begärs en översyn av

jurisdiktionsreglerna beträffande skadestånd.

Motionärerna anser att svensk domstol bör vara

behörig att pröva skadeståndsanspråk grundade på

folkmord, krigsförbrytelser, tortyr eller andra

allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om

svensk domstols behörighet.

Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen

(1998:358) om Brysselkonventionen och i lagen

(1992:794) om Luganokonventionen samt i förordningen

(EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på

privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Förordningen, som trädde i kraft den 1 mars 2002, är

direkt tillämplig i Sverige. Den bygger på en

revidering av Bryssel- och Luganokonventionerna.

Luganokonventionen gäller alltjämt i förhållande

till de konventionsstater som inte är medlemmar i

EU, dvs. Island, Norge, Schweiz och Polen. Vidare

gäller Brysselkonventionen tills vidare i

förhållande till Danmark, eftersom Danmark har ett

särskilt undantag från vissa bestämmelser i

EG-fördraget. I förhållande till övriga

medlemsstater är Bryssel I-förordningen tillämplig.

Kompletterande bestämmelser finns bl.a. i lagen

(2002:460) med kompletterande bestämmelser om

domstols behörighet och om erkännande och

verkställighet av vissa utländska avgöranden.

Enligt såväl Bryssel I-förordningen som Bryssel-

och Luganokonventionerna kan en talan avseende

skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den som

har hemvist i en medlemsstat (konventionsstat)

väckas antingen i den staten eller i en annan

medlemsstat (konventionsstat) vid domstolen i den

ort där skadan inträffade.

För det fall någon konventionsbaserad lag eller

EG-förordning inte är tillämplig gäller som

huvudregel att en tvist är underkastad svensk

domsrätt, om svensk lag anvisar ett forum här i

landet. Reglerna om forum innebär - såvitt nu är

aktuellt - i huvudsak följande.

Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot

den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av

brott föras i samband med åtal för brottet.

Om talan inte förs i samband med åtalet skall

talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Bestämmelser om i vilken domstol en tvist tas upp

finns i 10 kap. rättegångsbalken. Huvudregeln är att

svarandens hemvist avgör i vilken domstol talan

skall föras.

Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom

eller utom riket får talan väckas där han uppehåller

sig. Om den sökte är svensk medborgare som

uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort

är okänd, kan talan mot honom föras där han inom

riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.

Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,

i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,

talan föras där vederbörande har egendom.

En talan med anledning av en skadegörande handling

får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs

eller där skadan uppkom.

Det anförda innebär - såvitt gäller utländska

medborgare med hemvist utomlands - att en talan som

enbart avser skadestånd på grund av brott begånget

utomlands i praktiken inte kan föras här.

När det gäller erkännande och verkställighet av

domar är huvudregeln att domar som meddelats i en

annan stat inte erkänns eller verkställs, om det

inte finns någon överenskommelse om annat. De ovan

nämnda Bryssel I-förordningen samt Bryssel- och

Luganokonventionerna innehåller bl.a. bestämmelser

om erkännande och verkställighet av utländska domar

på privaträttens område.

Den 1 juli 2002 trädde Romstadgan för den

internationella brottmålsdomstolen i kraft. De

brottstyper som domstolen har mandat att döma för är

folkmord, brott mot mänskligheten och

krigsförbrytelser. Stadgan gäller bara brott som

begåtts efter det att domstolen formellt inrättades

den 1 juli 2002. För att domstolen skall kunna döma

måste gärningen, som huvudregel, antingen ha ägt rum

i, eller den som anklagas för brottet vara

medborgare i, ett land som är part i domstolen.

Domstolen har möjlighet att förplikta den som har

dömts för ett brott att betala skadestånd eller

lämna andra former av gottgörelse såsom återlämnande

av egendom och rehabilitering till brottsoffer.

Stadgan lämnar till domstolen att utveckla de

närmare principerna för gottgörelse till offren.

Frågan om gottgörelse kan väckas av brottsoffer och

i undantagsfall tas upp av domstolen på eget

initiativ. Domstolen kan anvisa att utbetalning till

brottsoffer skall ske genom en särskild

förvaltningsfond för brottsoffer som skall inrättas

enligt Romstadgan (artiklarna 75:2 och 79).

Utskottet har behandlat frågan om svensk domstols

behörighet tidigare, senast i betänkande

2002/03:JuU7 (s. 7 f.). Utskottet hänvisade då till

ett tidigare uttalande som i huvudsak gick ut på

följande.

Utskottet höll i och för sig med motionärerna om

att skadestånd många gånger är en viktig sanktion

för att en målsägande skall få upprättelse. När det

gällde motionsönskemålet ville utskottet dock erinra

om att redan gällande regler ger en möjlighet att

föra en skadeståndstalan här om åtalet prövas här.

Att föra en skadeståndstalan i den aktuella typen av

mål utan samband med ett åtal framstod enligt

utskottet som orealistiskt av flera skäl, bl.a.

skulle målsäganden inte ha den fördel i fråga om

utredningen om den skadegörande handlingen som

samordningen med ett åtal normalt sett innebär.

Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet

endast skulle kunna verkställas i stater inom EU

eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna

bakgrund var utskottet inte berett att förorda att

ett utredningsarbete sattes i gång i frågan.

Utskottet håller fast vid den nyss redovisade

uppfattningen. Motion Ju265 bör avslås av riksdagen.

Medlemskap i Advokatsamfundet

I motion Ju461 (m) begärs att reglerna rörande

utbildningskraven för att bli medlem i Sveriges

advokatsamfund skall ändras så att även andra

juridiska examina än juris kandidatexamen och

juristexamen skall ge möjlighet till medlemskap i

samfundet.

Advokat är den som är ledamot av Sveriges

advokatsamfund (8 kap. 1 § andra stycket

rättegångsbalken). För att bli ledamot krävs bl.a.

att man har avlagt de kunskapsprov som är

föreskrivna för behörighet till domarämbete (8 kap.

2 § första stycket 2). De kunskapsprov som avses är

juris kandidatexamen och juristexamen (4 kap. 1 §

och kungörelsen 1964:29 angående kunskapsprov för

behörighet som domare, m.m.).

Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall

medge undantag från dessa krav beträffande den som

är auktoriserad som advokat i en annan stat i

enlighet med där gällande bestämmelser. Det finns

även möjlighet för den som genomgått utbildning som

krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska

unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

eller i Schweiz eller som blivit auktoriserad som

advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i

enlighet med där gällande bestämmelser att under

vissa förutsättningar bli ledamot i samfundet.

Under en lång tid har det i Sverige funnits en

enhetlig juristutbildning och denna utbildning har

lett fram till juris kandidatexamen. De mål som en

student skall ha uppnått för att erhålla en sådan

examen regleras i bilaga 2 till högskoleförordningen

(1993:100). Examen uppnås efter fullgjorda

kursfordringar om sammanlagt 180 poäng. För att

erhålla juris kandidatexamen skall studenten ha

förvärvat sådana teoretiska kunskaper och

färdigheter främst inom civilrätt, processrätt,

straffrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, finansrätt

och internationell rätt som behövs för att kunna

komma i fråga för anställning som domare och

verksamhet som advokat. Han skall vidare ha

förvärvat kännedom om sådana samhälls- och

familjeförhållanden som påverkar kvinnors och mäns

livsbetingelser, förvärvat kunskaper om hur fysiskt

och psykiskt våld påverkar kvinnor och män samt fått

insikt i sådana ämnesområden, t.ex. rättshistoria,

allmän rättslära och ekonomi, som kan vara av

särskild betydelse för tillämpningen av de juridiska

kunskaperna.

I examenssammanhang har man att skilja mellan å

ena sidan generella examina, såsom kandidatexamen

och magisterexamen, och å andra sidan yrkesexamina.

Jur.kand. är - trots namnet - en yrkesexamen. Bara

vissa lärosäten har rätt att utfärda en sådan. Det

är Högskoleverket som beslutar om ett lärosäte skall

ges rätt att utfärda en viss typ av yrkesexamen. Vid

prövningen av den frågan bedöms bl.a. möjligheten

att erbjuda kvalificerade lärare. Det är alltså inte

bara en fråga om poängantal och redovisat

kursinnehåll.

Under 1990-talet började en ny typ av

juristutbildningar växa fram, t.ex. det

affärsjuridiska magisterprogrammet med

Europainriktning vid Linköpings universitet. Dessa

utbildningar, som ofta kombinerar juridik med t.ex.

ekonomi- och språkstudier, leder till en examen som

utfärdas med stöd av möjligheten för lärosätena att

utfärda generella examina. Den som genomgår en sådan

utbildning får alltså inte den yrkesexamen som

benämns juris kandidatexamen och är följaktligen

även utestängd från möjligheten att bli ledamot i

Advokatsamfundet.

Den som vill bli medlem i Sveriges advokatsamfund

måste utöver övriga behörighetskrav från år 2004

även ha avlagt en godkänd advokatexamen. Den sökande

skall då ha genomgått tre delkurser om två dagar

vardera som tar upp dels advokatetik, dels

förhandlings- och presentationsteknik, dels frågor

om att driva advokatverksamhet. Efter kurserna sker

en muntlig examination.

Enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet finns det inga planer på att

ändra reglerna för medlemskap i Advokatsamfundet vad

gäller kraven på juris kandidatexamen.

När utskottet behandlade denna fråga förra året

(bet. 2002/03:JuU7 s. 15 f.) framhöll utskottet att

regleringen av advokatväsendet syftar bl.a. till att

tillgodose den rättssökande allmänhetens behov av

kvalificerade ombud och biträden. Kraven för

medlemskap i Advokatsamfundet innebar en trygghet

för den som vänder sig till en advokat. Att ändra

kraven så att även juristutbildningar som inte

uppfyller kraven på en juris kandidatexamen ger

behörighet skulle enligt utskottets mening innebära

en sänkning av kraven för att bli ledamot av

samfundet. Utskottets utgångspunkt var således att

gällande bestämmelser är väl avvägda och bör

behållas. I vart fall saknades underlag för något

annat ställningstagande.

Utskottet håller fast vid den uppfattning som

utskottet gav uttryck för förra våren. Utskottet är

alltså inte berett att förorda en förändring av de

grundläggande kraven för medlemskap i

Advokatsamfundet. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju461.

Språket i domar

Motionären bakom motion Ju441 (m) vänder sig mot att

det i vissa fall förekommer att brott i domskälen

beskrivs som varande av "normalgraden".

Flera brott är gradindelade. Med brott av

normalgraden brukar avses det fall där de

grundläggande förutsättningarna för straffansvar

enligt en viss bestämmelse är uppfyllda. Härutöver

finns såvitt avser flera brott avvikande regler för

fall som kan anses ringa eller grova. Sistnämnda

begrepp används i författningstexter, medan

motsatsen gäller uttrycket normalgraden.

Gradindelningen av brotten fyller flera funktioner.

Såvitt gäller exempelvis tjänstefel är straffansvar

uteslutet om gärningen bedöms ringa. I andra fall

leder en bedömning av att brottet är ringa till att

dess rättsliga beteckning ändras. Exempelvis gäller

att stöldbrott som anses som ringa i stället

betecknas som snatteri. Som regel gäller också olika

straffskalor för de olika graderna. Slutligen kan

det förhållandet att brott anses som grovt medföra

att straffansvar kan inträda redan på

försöksstadiet.

Reglerna om avfattning av domar i brottmål finns i

30 kap. rättegångsbalken. Bestämmelserna tar inte

upp språkliga aspekter.

Från Domstolsverket har utskottet inhämtat att

frågan om språket i domar är av sådan karaktär att

verket inte lämpligen bör lägga sig i den med hänsyn

till den självständighet som domstolarna bör

åtnjuta.

Utskottet anser att det inte ankommer på riksdagen

att uttala sig om språket i domar. Motion Ju441 bör

avslås av riksdagen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Hemlig avlyssning (punkt 1)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och

Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om hemlig avlyssning.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju348

yrkande 7, 2003/04:Ju417 yrkande 13 och

2003/04:Ju465 yrkande 11.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och alltmer

svårutredd, vilket ställer nya krav på polisens

utrednings- och spaningsarbete. Vi menar att

utredningsmetoderna måste effektiviseras för att

möta dessa nya krav. Ett sätt är enligt vår mening

att införa möjlighet till buggning vid misstanke om

grova brott. Beslut om att införa sådan buggning

måste givetvis föregås av ytterst omsorgsfulla

överväganden. Bland annat måste klargöras hur man

bäst skall förfara för att undvika kränkning av

oskyldigas integritet och hur överskottsinformation

skall hanteras. I likhet med vad som redan gäller

vid användningen av hemliga tvångsmedel i övrigt bör

offentliga ombud bevaka enskildas

integritetsintressen.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till

riksdagen med ett lagförslag med den inriktning vi

nu förordat.

2. Överskottsinformation (punkt 2)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild

Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om

överskottsinformation. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:Ju348 yrkande 8.

Ställningstagande

Det är anmärkningsvärt att det i dagens Sverige ännu

inte finns någon reglering om och i vilken

utsträckning överskottsinformation skall få användas

som bevisning. Oklarheten i detta avseende leder

till många problem, bl.a. rörande

integritetsaspekter.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma

till riksdagen med ett förslag för en reglering av

hur överskottsinformation skall få användas.

3. Hemlig teleövervakning vid olaga hot

(punkt 3)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om hemlig

teleövervakning vid olaga hot. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Ju282.

Ställningstagande

Den tekniska utvecklingen har bl.a. inneburit att

det går att skicka sms och e-post. Dessa möjligheter

kan emellertid också användas i syfte att begå

brott. Det kan exempelvis handla om olaga hot och

ofredande. I syfte att utreda sådana brott bör det

vara möjligt att använda tvångsmedlet hemlig

teleövervakning. Regeringen bör ges i uppdrag att

återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den

innebörden.

4. Kräkmedel (punkt 4)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia

Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om kräkmedel. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:So345 yrkande 8.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör det införas en möjlighet att

använda kräkmedel för att komma åt langning av

narkotika på ett mer effektivt sätt. En

förutsättning måste dock vara att det skall finnas

beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi

menar sålunda att det av Narkotikakommissionen

framlagda förslaget bör genomföras. Det får ankomma

på regeringen att snarast återkomma till riksdagen

med ett lagförslag.

5. Eftersökning av vapen (punkt 5)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild

Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om eftersökning av

vapen. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Ju292 yrkande 4 och 2003/04:Ju429 yrkande 2.

Ställningstagande

Användningen av illegala vapen måste bekämpas.

Möjligheterna för polisen att ingripa måste anpassas

till hur de kriminella agerar. Det är inte

acceptabelt att den som innehar ett illegalt vapen i

syfte att begå ett brott skall kunna försvåra

polisens ingripande genom att förvara vapnet i en

bil för att sedan hämta det vid behov. I detta läge

bör polislagens regler om möjlighet att söka efter

farliga föremål ges ett vidare tillämpningsområde

och omfatta t.ex. fordon.

Vi anser att det inte behövs någon utredning av

frågan innan ett lagförslag läggs fram. Regeringen

bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med

ett lagförslag.

6. Övervakningskameror i taxibilar (punkt 6)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om

övervakningskameror i taxibilar. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Ju445 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att kameraövervakning i taxibilar generellt

bör vara möjlig i syfte att förebygga brott. Det

innebär att kamera i taxibilar bör undantas från

tillståndsprövning. I stället bör det vara

tillräckligt med en anmälan. Det integritetsintrång

som blir följden av en sådan möjlighet väger enligt

vår uppfattning inte över det intresse som bär upp

övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att

återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

7. Tillståndsprövning för allmän

kameraövervakning (punkt 7)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om tillståndsprövning

för allmän kameraövervakning. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Ju392 yrkande 3.

Ställningstagande

I dag är ansvaret för tillstånd och ansvaret för

tillsyn i fråga om allmän kameraövervakning fördelat

på olika myndigheter. Vi anser att det bör tas ett

samlat grepp om dessa frågor. Ansvaret bör

sammanföras till en myndighet. Härigenom skulle

bl.a. intresset av en enhetlig rättsutveckling

bättre tillgodoses. I ett internationellt perspektiv

framstår det som lämpligt att uppgiften läggs på

Datainspektionen. Regeringen bör beakta det som nu

anförts inom ramen för beredningen av

Kameraövervakningsutredningens betänkande och

återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

8. Vittnen (punkt 8)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild

Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om vittnen. Därmed

bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:Ju218

yrkande 1, 2003/04:Ju271, 2003/04:Ju332 yrkande 5,

2003/04:

Ju363 yrkande 2, 2003/04:Ju444 yrkande 16 och

2003/04:Ju453 yrkandena 18-20.

Ställningstagande

För att rättskipningen skall fungera är det

nödvändigt att personer som skall höras i en

rättegång verkligen vågar berätta vad de iakttagit.

Här handlar det inte bara om att stå emot

påtryckningar från den åtalade och att uthärda i

vissa fall närgångna frågor. Hela förhörssituationen

för den som skall höras måste lyftas fram. Det

behövs flera åtgärder på området.

För det första måste vittnesstödsverksamheten ges

erforderligt stöd. I grunden handlar detta om

ekonomiska resurser. Finansieringen av verksamheten

måste alltså lösas snarast möjligt. I det

sammanhanget bör domstolarna ges ekonomiska

förutsättningar att låta en anställd vid varje

domstol ha ansvar för vittnesstödsverksamhet. Vidare

bör utbildningen av vittnesstödjare säkerställas.

Detta bör regeringen beakta i budgetarbetet.

För det andra måste domstolarnas lokaler anpassas

så att vittnen och gärningsmän inte behöver mötas.

Det är inte tillräckligt att frågan bevakas i

samband ny- och ombyggnader. En total översyn av

samtliga domstolslokaler bör inledas.

För det tredje bör det processuella regelverket

kring förhör ses över. Här handlar det om att

underlätta för den som skall höras så att inte

rättegången upplevs som ytterligare ett trauma vid

sidan av själva brottet. Möjligheterna till s.k.

medhörning bör uppmärksammas i denna del. En översyn

av gällande regler bör göras.

Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder

med anledning av vad vi nu anfört.

9. Målsägandes rätt att yttra sig (punkt 9)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia

Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om målsägandes rätt

att yttra sig. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju394 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att en uttrycklig rätt för målsäganden att

inför domstol avge sin berättelse om hur brottet har

påverkat honom eller henne skulle öka allmänhetens

förtroende för rättsväsendet. Många målsägande

skulle också må bra av att inför rätten få ge

uttryck för de känslor som brottet orsakat.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om

hur en sådan rätt för målsägande bör regleras och

återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den

inriktning vi nu förordat.

10. Nämndemän (punkt 10)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi

Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Torkild

Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om nämndemän. Därmed

bifaller riksdagen delvis motionerna 2003/04:Ju203,

2003/04:Ju288, 2003/04:Ju300, 2003/04:Ju325,

2003/04:

Ju412 yrkande 4 och 2003/04:Ju420 samt avslår

motionerna 2003/04:Ju330 och 2003/04:Ju422.

Ställningstagande

Vi anser att det är glädjande att det nu lagts fram

ett kommittéförslag som syftar till att åstadkomma

en bredare rekrytering av nämndemän. I den frågan

står möjligheten till bättre ersättning i

förgrunden. Förslagen ligger i allt väsentligt i

linje med våra förslag i motionerna. Önskemålen i

motionerna Ju330 och Ju422 bör dock inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

Enligt vår uppfattning bör regeringen skynda på

beredningen av ärendet och återkomma med en

proposition till riksdagen snarast.

11. Sammansättningen i vårdnadstvister

(punkt 11)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om sammansättningen i

vårdnadstvister. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:A371 yrkande 26.

Ställningstagande

I vårdnadstvister har parterna ofta olika synsätt på

flera frågor. Dessa skilda synsätt kräver att den

samlade kompetensen hos såväl kvinnliga som manliga

nämndemän tas till vara. Regeringen bör ges i

uppdrag att se över reglerna om sammansättning i

vårdnadsmål och återkomma till riksdagen med ett

lagförslag.

12. Partssammansatta domstolar och

specialdomstolar (punkt 12)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia

Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om specialdomstolar.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju460

och 2003/04:Bo257 yrkande 19 samt avslår motionerna

2003/04:Ju291 yrkande 2 och 2003/04:L319 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om

specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för

under riksmötet 1993/94, nämligen att

specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.

Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas

av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring

är det givetvis av stor vikt att man tar till vara

den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.

Enligt vår mening bör även hyresnämnderna

avskaffas och den verksamhet som bedrivs där i dag

föras över till allmän domstol. En sådan ordning

skulle bättre kunna garantera en objektiv bedömning

i ärenden om bl.a. hyressättningar än vad en

partssammansatt hyresnämnd kan göra. Den enskildes

skydd mot t.ex. oskäliga hyreshöjningar skulle

enligt vår mening på detta sätt kunna stärkas.

Vår tveksamhet till partssammansatta

specialdomstolar leder till att vi inte ställer oss

bakom önskemålen om en barndomstol eller

familjedomstolar.

Regeringen bör få i uppdrag att skynda på det

arbete som pågår beträffande Patentbesvärsrätten.

Såvitt gäller Marknadsdomstolen, Arbetsdomstolen och

hyresnämnderna bör ett utredningsarbete sättas i

gång med inriktningen att dessa organ skall kunna

avvecklas och deras uppgifter överföras till de

allmänna domstolarna.

13. Rättshjälpslagen (punkt 13)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om rättshjälpslagen.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2003/04:Ju421 och 2003/04:L318 yrkande 5 samt avslår

motion 2003/04:

Ju341 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Alla medborgare bör ha lika stora möjligheter att få

sin sak prövad av domstol. En förutsättning för det

är ofta att den rättssökande har råd att anlita

juridiskt biträde. Tidigare kunde den som inte hade

råd med det få rättshjälp som betalade

biträdeskostnaden. Så är inte längre fallet.

Konstruktionen av det nuvarande systemet innebär att

de som inte har men borde ha haft en försäkring som

täcker kostnaden inte beviljas rättshjälp. Detta

leder till att en del rättssökande som inte har en

sådan försäkring blir utan rättshjälp. Detta är inte

acceptabelt. Den nya rättshjälpslagen bör därför

avskaffas och det system som gällde tidigare

återinföras. Regeringen bör ges i uppdrag att

återkomma till riksdagen med ett lagförslag med

denna inriktning. Motionsönskemålen om utvärderingar

rörande olika rättshjälpsförmåner bör inte föranleda

någon åtgärd.

14. Kravet på prövningstillstånd (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om kravet på

prövningstillstånd. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju477 yrkande 5 och avslår motion

2003/04:Ju412 yrkande 7.

Ställningstagande

Sedan de nuvarande reglerna om prövningstillstånd

infördes har förenklingar i underrättsförfarandet

införts, bl.a. har delgivningsförfarandet blivit mer

summariskt. Enligt vår mening främjas inte

rättssäkerheten av att prövningen i första instans

blir enklare och mer summarisk samtidigt som

möjligheten att få till stånd en överprövning är

begränsad.

När det gäller kravet på prövningstillstånd i

brottmål vill vi särskilt framhålla att den som döms

kan drabbas mycket hårt även om påföljden stannar

vid böter. Det är i högsta grad otillfredsställande

att bara en instans prövar mål som kan få vittgående

konsekvenser för den enskilde.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att

regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

om att utöka möjligheterna till överprövning av

domstolsavgöranden i såväl tvistemål som brottmål.

Motion Ju412 bör inte föranleda någon åtgärd från

riksdagen.

15. Kravet på prövningstillstånd (punkt 15)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om kravet på

prövningstillstånd. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju412 yrkande 7 och avslår motion

2003/04:Ju477 yrkande 5.

Ställningstagande

Konsekvenserna av en fällande dom i ett brottmål kan

vara mycket långtgående. Även om påföljden stannar

vid böter kan den som döms drabbas mycket hårt. Det

är i högsta grad otillfredsställande att bara en

instans prövar mål som kan få vittgående

konsekvenser för den enskilde. Detta gäller särskilt

om domen är en s.k. nämndemannadom.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att

regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

om att utöka möjligheterna till överprövning av

domstolsavgöranden i brottmål. Motion Ju477 bör inte

föranleda någon åtgärd från riksdagen.

16. Offentlighet vid domstol (punkt 16)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om offentlighet vid

domstol. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna

2003/04:Ju392 yrkande 1 och 2003/04:Ju477 yrkande 6.

Ställningstagande

Det finns i dag uppgifter om att domstolarna i allt

större utsträckning håller förhandlingar inom

stängda dörrar och att antalet förundersökningar där

misstänkta och deras ombud beläggs med s.k.

yppandeförbud ökat. Utvecklingen riskerar enligt min

mening att urholka förtroendet för domstolarna genom

att möjligheterna till insyn minskar. Givetvis finns

det ibland anledning att besluta om sådana åtgärder.

För att bevara denna möjlighet får det inte finnas

misstanke om att sådana beslut fattas

slentrianmässigt. Huvudregeln måste vara

offentlighet. Beslut om stängda dörrar och om

yppandeförbud bör även fortsättningsvis föregås av

noggrann prövning.

Enligt min mening bör frågan utredas om huruvida

antalet förhandlingar inom stängda dörrar ökat och

vad det i så fall beror på. Detsamma gäller för

beslut om yppandeförbud. Den slutsats som bör dras

av justitieutskottets hittills utförda arbete är att

en djupare studie behövs. Det får ankomma på

regeringen att föranstalta om en sådan utredning.

17. Utnämning av högre domare (punkt 17)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe

Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp) och Cecilia

Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om utnämning av högre

domare. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:K271 yrkande 18.

Ställningstagande

Medborgarnas förtroende för domstolsväsendet och

rättstillämpningen förutsätter att

utnämningsförfarandet präglas av större insyn vid

utnämningar av de högre domarna. Utnämningen av

domare bör enligt vår mening präglas av så stor

öppenhet som möjligt och det s.k.

kallelseförfarandet måste därför i allt väsentligt

anses ha spelat ut sin roll. Beredningen av sådana

tillsättningsärenden bör ske i en särskild nämnd. Vi

kan därför i huvudsak ställa oss bakom det

kommittéförslag som nu finns; dock bör regeringen

alltjämt ha kvar det slutliga ansvaret i

utnämningsprocessen. Någon utfrågning i riksdagen

bör därför inte införas.

Det får ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som behövs för att få en förändring till

stånd.

18. Jävsregler för åklagare (punkt 18)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om jävsregler för

åklagare. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju392 yrkande 4.

Ställningstagande

Domare och åklagare har olika roller i

brottmålsförfarandet. Åklagarens grundläggande

uppgift är - förutom att besluta om

strafförelägganden och åtalsunderlåtelser - att

uppträda som part i målet och att i förekommande

fall företräda målsäganden vid utförande av talan om

enskilt anspråk. Domarens uppgift är att skipa rätt.

Samtidigt som åklagaren är part i målet skall

objektivitet iakttas. Den rollkonflikt som detta

leder till innebär att frågan om vilka jävsgrunder

som skall gälla för åklagare bör regleras särskilt.

Nuvarande ordning, med en reservationslös hänvisning

till jävsreglerna för domare, är enligt min mening

inte tillfredsställande. Regeringen bör tillsätta en

utredning som får i uppdrag att överväga en särskild

reglering av jäv för åklagare.

19. Överprövning av åtalsbeslut (punkt 19)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om överprövning av

åtalsbeslut. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju418.

Ställningstagande

Jag anser att förfarandet vid överprövning av

åtalsbeslut bör ses över. Enligt rådande ordning kan

den som är missnöjd med en åklagares beslut i en

åtalsfråga vända sig till högre åklagare. Ett

åtalsbeslut ändras sällan. Det är inte heller lätt

för en utomstående att avgöra om ett åtalsbeslut är

välgrundat. Enligt min mening behöver frågan ses

över på nytt. Regeringen bör få i uppdrag att göra

en sådan översyn.

20. Förfarandet i snatterimål (punkt 20)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och

Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om förfarandet i

snatterimål. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju450 yrkande 9.

Ställningstagande

Vi anser att brottsligheten måste bekämpas mer

effektivt. En åtgärd som skulle kunna vidtas är att

göra det enklare att lagföra den som begår mindre

allvarliga brott, exempelvis snatteri. Ett underlag

för lagstiftning har tagits fram. Regeringen bör ges

i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med

ett lagförslag som tillgodoser det anförda.

21. Svensk domsrätt i skadeståndsmål (punkt 21)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om svensk domsrätt i

skadeståndsmål. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju265.

Ställningstagande

För offren för krigsförbrytelser och andra grova

kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt

att rättvisa skipas och att de drabbade ges

upprättelse. Det är naturligtvis av största

betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och

döms för sina brott. För att offren skall kunna

gottgöras är det också viktigt att det finns

möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot

förövarna. Jag ifrågasätter om de svenska reglerna

om forum i tvistemål är tillräckliga i detta

avseende. Regeringen bör därför ges i uppdrag att

utreda möjligheterna att i de aktuella fallen

utvidga rätten att föra talan om skadestånd i

Sverige.

22. Medlemskap i Advokatsamfundet (punkt 22)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om medlemskap i

Advokatsamfundet. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju461.

Ställningstagande

Den enda svenska utbildning som kan ligga till

grund för medlemskap i Sveriges advokatsamfund är

juris kandidatexamen. Under senare år har emellertid

nya juristutbildningar tillkommit, t.ex. med

ekonomisk inriktning eller med inriktning mot EU-

rätt. Dessa jurister, med en bredare och mot

näringslivets behov inriktad utbildning, får inte

antas som medlemmar i Advokatsamfundet. Däremot har

den som genomgått den utbildning som krävs för att

bli advokat i bl.a. en stat inom Europeiska unionen

möjlighet att bli ledamot av Advokatsamfundet. Det

finns inga krav på att den utländska utbildningen

skall motsvara en svensk juris kandidatexamen. Det

kan därför synas inkonsekvent att inte andra svenska

juristutbildningar än juris kandidatexamen godtas av

lagstiftaren och av Advokatsamfundet. Den slutsats

vi drar är att kraven för medlemskap i

Advokatsamfundet behöver ses över och anpassas till

dagens behov och förutsättningar. Regeringen bör få

i uppdrag att göra en sådan översyn.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Hemlig avlyssning (punkt 1)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Cecilia Magnusson (m).

Det är viktigt att polisen får tillgång till

verksamma medel för att komma åt den grova, många

gånger organiserade, brottsligheten.

Ett beslut om att införa en möjlighet till hemlig

avlyssning måste dock föregås av ytterst

omsorgsfulla överväganden. Bland annat måste det

klargöras hur man i största möjliga utsträckning

skall kunna undvika att kränka integriteten för

ovidkommande personer under förundersökningen.

Vidare måste frågan om hur man skall handskas med

material som inte är av intresse för

förundersökningen lösas.

2. Partssammansatta domstolar och

specialdomstolar (punkt 12)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Det är viktigt att de domare som handlägger mål där

det är fråga om att bedöma exempelvis bevisvärdet av

utsagor från små barn har erforderlig kompetens för

det. Eftersom den frågan skall ses över av 2002 års

vårdnadskommitté har jag valt att inte reservera mig

till förmån för önskemålet i motion Ju291 om en

särskild barndomstol.

3. Rättshjälpslagen (punkt 13)

av Alice Åström (v)

Jag har tidigare kritiserat den nya

rättshjälpslagen, bl.a. därför att den rättssökandes

möjligheter att göra sin rätt gällande blir beroende

av hur hans eller hennes ekonomi ser ut. Jag

välkomnar därför den breda översyn av

rättshjälpslagen som nu skall göras. Jag utgår från

att också frågorna om offentlig försvarare och om

biträde av tolk kommer att bli behandlade i det

sammanhanget. Mot denna bakgrund har jag valt att

inte reservera mig till förmån för motion Ju341.

4. Rättshjälp vid pisksnärtsskador (punkt 14)

av Leif Björnlod (mp)

En rättegång där frågan om ersättning för en

pisksnärtsskada skall prövas kan dra ut på tiden och

bli mycket kostsam för den skadade. Taket för den

ersättning som kan utgå ur rättsskyddet i en

försäkring kan lätt överskridas. Eftersom det nu

skall göras en bred översyn av rättshjälpslagen -

där jag utgår från att frågor om rättsskyddet också

kommer att tas upp - har jag valt att inte reservera

mig till förmån för motion T471 i denna del.

5. Språket i domar (punkt 23)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och

Cecilia Magnusson (m).

För att allmänhetens förtroende för domstolarna

skall kunna upprätthållas är det viktigt att

domstolarna i såväl tal som skrift använder ett

språk som står i samklang med det allmänna

rättsmedvetandet. Detta bör domstolarna själva ta

ansvar för. Vi har därför valt att inte reservera

oss till förmån för motion Ju441.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från den allmänna

motionstiden år 2003

2003/04:K271 av Bo Lundgren m.fl. (m):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utnämningen av

högre domare.

2003/04:Ju203 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ersättningen till

nämndemän.

2003/04:Ju218 av Jörgen Johansson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

säkerheten för vittnen i samband med, och till

följd av, rättegångar.

2003/04:Ju265 av Kalle Larsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning med uppgift att se över

jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad

i motionen anförs.

2003/04:Ju271 av Magdalena Andersson och Bengt-

Anders Johansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vittnesstödsverksamhet.

2003/04:Ju282 av Maria Larsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om utvidgning av

tillämpningsområdet för hemlig teleövervakning

enligt förslag i lagrådsremissen Hemlig avlyssning

m.m. från år 2000.

2003/04:Ju288 av Agneta Lundberg och Kerstin

Kristiansson Karlstedt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att arbeta för att

nämndemännen i Sveriges domstolar utgör en så

representativ sammansättning som möjligt vad gäller

Sveriges befolkning.

2003/04:Ju291 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att särskild

barndomstol utreds.

2003/04:Ju292 av Bo Lundgren m.fl. (m):

4. Riksdagen beslutar om en ändring i polislagen i

syfte att ge poliser möjlighet att genomsöka

misstänkta personers fordon i jakt på illegala

vapen, även utan misstanke om att konkret brott

begåtts i enlighet med vad som anförs i motionen.

2003/04:Ju300 av Margareta Pålsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att ersättningen höjs i

paritet med andra ersättningar för

förtroendemannauppdrag.

2003/04:Ju325 av Birgitta Carlsson och Lena Ek (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att grundarvodet

för nämndemän skall höjas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om större rättvisa

vad gäller reseersättning till nämndemän.

2003/04:Ju330 av Nikos Papadopoulos och Paavo

Vallius (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om aktiv kvotering av

nämndemän m.fl. med invandrarbakgrund.

2003/04:Ju332 av Johan Linander m.fl. (c):

5. Riksdagen begär att regeringen låter göra en

översyn av rättegångsbalken i syfte att förbättra

den psykosociala miljön i rättssalen för

brottsoffren.

2003/04:Ju341 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning för att utvärdera effekterna av

inskränkningarna i rätten till offentlig

försvarare och frånvaron av lagstadgad rätt till

tolk i brottmål.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk utredning för att utvärdera 1997

års ändringar i rättshjälpslagen i enlighet med

vad i motionen anförs.

2003/04:Ju348 av Johan Linander m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att tillåta

buggning vid fall där grov brottslighet

föreligger.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att lagstiftning

bör ske för hur eventuell överskottsinformation

som inte rör den aktuella brottsmisstanken får

användas.

2003/04:Ju363 av Viviann Gerdin och Birgitta

Carlsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inget

brottsoffer skall tvingas sitta i samma rum som

gärningsmannen under en rättegång.

2003/04:Ju392 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öppenheten i

rättsprocessen skall bli föremål för utredning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att såväl

tillståndsgivning som kontroll av tillstånd för

allmän kameraövervakning skall överflyttas till

Datainspektionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en reglering

för åklagares jäv snarast skall införas.

2003/04:Ju394 av Beatrice Ask m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagstadgad

rättighet för målsägande att inför domstol berätta

hur brottet påverkat honom eller henne.

2003/04:Ju412 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om nämndemännens

situation.

7. Riksdagen beslutar om ändring av lagen om

prövningstillstånd så att kravet på särskilt

prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar enligt

vad i motionen anförs.

2003/04:Ju417 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett

lagförslag med innebörden att tillåta buggning för

att komma åt den avancerade kriminaliteten.

2003/04:Ju418 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en

utredning om reformering av reglerna för åtal enligt

vad i motionen anförs.

2003/04:Ju420 av Kent Olsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att höja ersättningen för

nämndemän.

2003/04:Ju421 av Marina Pettersson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om rättshjälp.

2003/04:Ju422 av Jan Ertsborn (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att modernisera och

förtydliga nämndemannaeden.

2003/04:Ju429 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring i 19 § polislagen till att

även omfatta bilar.

2003/04:Ju441 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om normbildning.

2003/04:Ju444 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det vid varje

domstol skall finnas någon anställd med ansvaret

att informera vittnen och målsägare om processen

samt fungera som stöd.

2003/04:Ju445 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag som gör det möjligt för taxibolagen att

sätta in övervakningskameror i taxibilar.

2003/04:Ju450 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ett enklare

förfarande vid snatterimål.

2003/04:Ju453 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

tingsrättslokalernas väntrum skall vara så

utformade att vittnen, vittnesstöd och brottsoffer

inte behöver sitta i samma väntrum som

gärningsman.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vittnesstöd

skall finnas vid alla tingsrätter och hovrätter

inom en treårsperiod.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

utbildningsinsatser vidtas för dem som går in i

vittnesstödsverksamheten.

2003/04:Ju460 av Henrik S Järrel (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att regeringen lägger fram

förslag om att de s.k. special- och partssammansatta

domstolarna skall upphöra och deras mål och ärenden

införlivas i det allmänna domstolsväsendet.

2003/04:Ju461 av Gunnar Axén m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om kraven för att bli

ledamot av Sveriges advokatsamfund.

2003/04:Ju465 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hemlig

rumsavlyssning och kameraövervakning.

2003/04:Ju477 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätten till

prövning i två instanser.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utredning av

utnyttjandet av stängda dörrar, yppandeförbud och

säkerhetskontroll.

2003/04:L318 av Mia Franzén m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den allmänna

rättshjälpen bör återställas till den nivå som

gällde före 1997 års försämringar.

2003/04:L319 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om familjedomstol.

2003/04:So345 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om användning av

kräkmedel vid misstänkt langning.

2003/04:T471 av Barbro Feltzing (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rättshjälp vid

whiplashskador.

2003/04:A371 av Alf Svensson m.fl. (kd):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att nämndemän av

båda könen bör finnas företrädda vid

vårdnadstvister.

2003/04:Bo257 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl.

(m):

19. Riksdagen beslutar att avskaffa hyresnämnden.