Bet. 2003/04:JUU18

Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU18

Kriminalvårdsfrågor

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal motioner från den allmänna

motionstiden år 2003. Motionerna rör bl.a. behovet av en ny verkställighetslag,

frigivningsförberedelser, behandlingsinnehåll, kvinnors särskilda behov,

behandlingen av häktade personer, placering av långtidsdömda och kontroll

vid permissioner.

Utskottet föreslår, med anledning av ett motionsyrkande från Vänsterpartiet

rörande isolering av häktade personer, ett tillkännagivande till regeringen

att de lagändringar som genomfördes år 1998, bl.a. efter utdelad kritik

från Europarådets tortyrkommitté, skall följas upp.

När det gäller övriga motionsyrkanden föreslår utskottet, med hänvisning

till pågående utrednings- och utvecklingsarbete, vidtagna åtgärder samt

till gällande regelverk, att riksdagen avslår dem.

I ärendet finns 18 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Reformering av kriminalvården m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296

yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347,

2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4,

7, 13 och 15, 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju416 yrkandena

1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2003/04:Ju436,

2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena 5-8, 2003/04:Ub289 yrkande

3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (kd)

Reservation 4 (v)

Reservation 5 (c)

Reservation 6 (mp)

2. Behandling för sexualbrottsdömda

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 14 och 2003/04:Ju416

yrkandena 20 och 21.

Reservation 7 (m, kd, c)

3. Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju354, 2003/04:Ju435 yrkande 2,

2003/04:Ju443 yrkande 17 och 2003/04:Ju479 yrkande 32.

Reservation 8 (m)

Reservation 9 (fp, kd, c)

4. Behandling för rattfylleridömda

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju416 yrkande 30.

Reservation 10 (fp, kd, c)

5. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju303, 2003/04:Ju402 yrkande 4 och

2003/04:Ju416 yrkande 14.

Reservation 11 (m, fp, c)

Reservation 12 (kd)

6. Uppföljning av utdömd vård

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju383.

Reservation 13 (fp)

7. Säkerheten för intagna

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju454 och 2003/04:Ju469.

8. Behandlingen av häktade

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför

om en utvärdering av de år 1998 genomförda lagändringarna beträffande

behandlingen av häktade personer. Därmed bifaller riksdagen delvis motion

2003/04:Ju357 yrkande 1.

9. Permissioner m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju357 yrkande 13, 2003/04:Ju370

yrkande 17 och 2003/04:Ju416 yrkandena 26 och 27.

Reservation 14 (m, fp, kd, c)

Reservation 15 (v)

10. Verkställighet genom elektronisk övervakning

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju357 yrkandena 4 och 7.

11. Överförande av verkställighet av fängelsestraff

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju370 yrkande 8.

Reservation 16 (m, fp, kd, c)

12. Kostnaden för utvisades hemresor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 9 och 2003/04:Ju416

yrkande 29.

Reservation 17 (m, fp, kd, c)

13. Ersättning till lekmannaövervakare

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju416 yrkande 12.

Reservation 18 (fp, kd, c)

Stockholm den 1 april 2004

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice

Ask (m), Lennart Nilsson (s), Ragnwi Marcelind (kd), Elisebeht Markström

(s), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia

Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson (s),

Karin Granbom (fp) och Ulla Wester (s).

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som rör

kriminalvårdsfrågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år

2003.

Reformering av kriminalvården m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas ett stort antal motioner om verksamheten inom

kriminalvården. Utskottet föreslår - med hänvisning till pågående

utredningsarbete - att riksdagen avslår samtliga motioner. Jämför

reservationerna

1-6.

Verkställigheten av påföljder inom kriminalvården regleras i flera olika

författningar, bl.a. i brottsbalken, lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt (KvaL), förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF),

förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder, lagen

(1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll och förordningen

(1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. De övergripande

bestämmelserna om verkställighet av fängelsestraff i anstalt återfinns i

KvaL. Till dessa författningar kommer olika tillämpningsföreskrifter

utfärdade av Kriminalvårdsstyrelsen.

Sedan början av 1990-talet har vissa ansträngningar gjorts för att reformera

kriminalvårdslagstiftningen. Här kan nämnas följande.

År 1994 påbörjades en försöksverksamhet i delar av landet med verkställighet

av fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Genom försöksverksamheten gjordes det möjligt för personer dömda till

fängelse i högst två månader att under vissa förutsättningar få verkställa

straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll i stället för

i anstalt (prop. 1993/94:184, bet. JuU28, rskr. 322). Försöksverksamheten

utvidgades per den 1 januari 1997 till att avse fängelsestraff upp till

tre månader och omfatta hela landet (prop. 1995/96:156, bet. JuU21, rskr.

249). Verkställighetsformen permanentades sedermera fr.o.m. den 1 januari

1999 (prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275).

Fängelseutredningen avlämnade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande

Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76), i vilket bl.a. föreslogs att

KvaL skulle ersättas med en ny verkställighetslag. Kommitténs förslag

genomfördes aldrig i dess helhet. Vissa lagändringar med anledning av

betänkandet genomfördes år 1995. Det rörde bl.a. anstaltsindelningen,

regler för placering av intagna, intagnas besök samt kroppsvisitation och

kroppsbesiktning (prop. 1994/95:124, bet. JuU20, rskr. 331). År 1998 togs

slutligt ställning till Fängelseutredningens förslag, och genomfördes

vissa lagändringar, bl.a. i syfte att förbättra säkerheten beträffande

långtidsdömda samt förbättra rutinerna för placering av unga intagna och

kvinnor (prop. 1997/98:95, bet. JuU19, rskr. 208).

År 1998 - med ikraftträdande den 1 januari 1999 - genomfördes en reform

av påföljdssystemet (prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275). I ärendet

antogs lagändringar som bl.a. innebar att möjligheten till halvtidsfrigivning

från fängelsestraff slopades, att systemet med samhällstjänst permanentades

och utökades till att även kunna utdömas vid påföljden villkorlig dom och

att en ny påföljd för unga lagöverträdare, sluten ungdomsvård, infördes.

År 2001 genomfördes vissa lagändringar som syftade till att förbättra

frigivningsförberedelserna för fängelsedömda (prop. 2000/01:76, bet. JuU21,

rskr. 198), bl.a. infördes bestämmelser om att den intagnes frigivningssituation

alltid skall utredas och planeras på ett strukturerat sätt i samarbete

med berörda myndigheter, organisationer och enskilda samt en möjlighet

för intagna dömda till minst två års fängelse att avtjäna de sista fyra

månaderna före villkorlig frigivning genom intensivövervakning med

elektronisk kontroll.

I december 2003 beslutade riksdagen om införande av lagbestämmelser som

möjliggör för Kriminalvårdsstyrelsen att besluta att samtliga personer

som passerar in i en viss sluten anstalt eller ett visst häkte skall

kroppsvisiteras (allmän inpasseringskontroll). Syftet med kontrollen skall

vara att söka efter otillåtna föremål (prop. 2003/04:3, bet. JuU7, rskr.

109). Bestämmelserna trädde i kraft den 1 februari 2004. I detta sammanhang

kan också nämnas att det genom regeringsförordning gjorts möjligt att

störa ut mobiltelefontrafik på anstalter (se 14 § förordningen [2003:396]

om elektronisk kommunikation).

Även fortsatta ansträngningar görs för att reformera

kriminalvårdslagstiftningen.

Regeringen beslutade den 10 oktober 2002 att tillkalla en parlamentariskt

sammansatt utredning med uppdrag att utarbeta förslag till en ny

kriminalvårdslag. Utredningen har antagit namnet Kriminalvårdskommittén. Enligt

kommittédirektiven (dir. 2002:90) har utredningen att göra såväl en

genomgripande översyn av regelverket i sak som att se över den lagtekniska

och språkliga utformningen. Den nya kriminalvårdslagen skall omfatta

verkställigheten av samtliga kriminalvårdspåföljder, såväl sluten kriminalvård

(fängelse) som öppen sådan (frivårdspåföljderna m.m.).

I sitt arbete skall utredningen särskilt beakta vissa i direktiven angivna

allmänna utgångspunkter. Bland dessa kan nämnas följande:

Utredningen skall överväga hur ett system kan åstadkommas med inriktning

på att i det återfallsförebyggande arbetet ta till vara individens egen

motivation till förändring, framför allt genom att en positiv utveckling

förstärks och uppmuntras. Ett mer utvecklat system för positiv respektive

negativ förstärkning som skulle öka möjligheterna att påverka de dömdas

beteenden anges som önskvärt.

Vidare skall utredningen överväga hur en, i högre utsträckning än i dag,

individualiserad verkställighet kan uppnås utan att kravet på samhällsskydd

eftersätts. Det anges att kriminalvården i den nya lagstiftningen bör ges

bl.a. utökade möjligheter till differentiering, verkställighet och

utslussning från anstalt under olika grader av slutenhet. Olika grupper av

intagna, inte minst kvinnor, kan också ha speciella behov och förutsättningar

som måste beaktas. Utredningen bör även göra en bedömning av förslagens

effekter på anstaltsstrukturen. Här nämns sådant som differentiering av

de intagna och ändringar i personalstrukturen, t.ex. personalsammansättning,

kompetens och inställning.

Kriminalvårdskommittén skall också överväga hur innehållet i de alternativa

påföljderna och verkställighetsformerna, vad beträffar villkor, kontroll

och påverkan, kan utvecklas, i syfte att ytterligare förstärka det

återfallsförebyggande perspektivet och - med bibehållen trovärdighet - minska

användningen av korta fängelsestraff.

Utredningen skall vidare lämna förslag på hur innehållet i den prövotid

som löper efter villkorlig frigivning kan utvecklas för att bl.a. följa

upp de i anstalt påbörjade insatserna och förhindra återfall i brott. Här

påtalas betydelsen av ett nära samarbete mellan den öppna och slutna

kriminalvården samt av att övriga huvudmän i samhället, t.ex. för vård,

behandling, sysselsättning och boende, tar sitt ansvar och deltar i ett

aktivt samarbete med kriminalvården.

Dessutom skall utredningen överväga hur en ordning för dokumentation,

uppföljning och utvärdering av kriminalvårdens insatser kan främjas genom

den nya verkställighetsregleringen.

Tre huvudområden anges i direktiven som särskilt angelägna att behandla

i utredningen, nämligen kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete,

kravet på en säker och trovärdig verkställighet samt reglerna för

överklaganden m.m.

Beträffande det återfallsförebyggande arbetet anges i direktiven att

verkställigheten av påföljder skall präglas av strävan att förbättra de

dömdas förutsättningar att leva ett liv utan kriminalitet och droger efter

verkställigheten. Ett sådant aktivt återfallsförebyggande arbete bör bygga

på vissa grundförutsättningar. Det är utredningens uppgift att överväga

hur den nya kriminalvårdslagen på bästa sätt kan bidra till att dessa

grundförutsättningar uppfylls. Bland de angivna grundförutsättningarna

kan här nämnas följande.

All form av drogmissbruk måste identifieras och bekämpas. Kampen mot

missbruket måste bedrivas både genom ambitiösa behandlingsinsatser och

effektiva kontrollåtgärder.

Kriminella värderingar, kriminella gängbildningar och andra uttryck för

en kriminell livsstil måste motverkas. Här anges bl.a. behandlingsinsatser,

ökad sektionering och andra säkerhetsåtgärder samt etablerandet av

positiva sociala nätverk som nödvändiga. Kontakter med familj och andra

anhöriga måste främjas under verkställigheten.

Anstaltsvistelsen bör så långt möjligt vara lik livet i frihet i fråga om

bl.a. vardagliga rutiner. Utredningen skall därför överväga om och i så

fall på vilket sätt det är möjligt att ställa högre krav på de intagna

när det gäller vardagliga sysslor och eget ansvarstagande. Varje tillfälle

till utveckling av det personliga ansvarstagandet, exempelvis genom

införande av s.k. självförvaltning, bör utnyttjas.

Möjligheterna till egen försörjning har stor betydelse. Stora ansträngningar

bör göras inom anstalterna för att erbjuda teoretisk och praktisk utbildning

samt meningsfull arbetsträning. Alla som har behov av det bör erbjudas

grundläggande grundskole- och gymnasieutbildning. Utredningen skall därför

överväga regleringen av de intagnas sysselsättningsplikt.

Åtgärder krävs för att en under anstaltstiden inledd positiv utveckling

skall kunna fullföljas efter verkställighetens slut. Här betonas bl.a.

individens eget ansvar för sin situation och betydelsen av att de inblandade

myndigheterna har ett nära samarbete i varje enskilt fall för att kunna

ge det stöd och den hjälp som krävs. Det är av särskild betydelse att

övergången från anstalt till frihet förbereds noga och sker

successivt.

Beträffande kravet på säker och trovärdig verkställighet anges bl.a. att

utredningen skall överväga hur regelverket bör vara utformat för att bl.

a. säkerställa att kriminalvården har effektiva verktyg för att motverka

de kriminella nätverkens aktiviteter i anstalterna och även i övrigt

hantera intagna som utgör säkerhetsrisker eller annars har en negativ

inverkan på sin närmiljö. Vidare skall utredningen ägna särskild uppmärksamhet

åt bl.a. kriminalvårdens möjligheter att kontrollera de intagnas kontakter

med omvärlden, utdela varningar och senarelägga tidpunkten för villkorlig

frigivning samt besluta om placering i avskildhet och använda tvångsmedel.

Genom regeringsbeslut den 11 mars 2004 erhöll Kriminalvårdskommittén

tilläggsdirektiv som möjliggör för kommittén att även ge förslag på ändringar

rörande tidpunkten för villkorlig frigivning från fängelsestraff (dir. 2004:33).

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 1 juni

2005.

I detta sammanhang kan också nämnas att Riksrevisionen den 15 mars 2004

avgav revisionsrapporten Återfall i brott eller anpassning i samhället -

uppföljning av kriminalvårdens klienter (RIR 2004:5). Riksrevisionen ger

i rapporten olika rekommendationer till bl.a. regeringen och

Kriminalvårdsstyrelsen.

Regeringen rekommenderas att bl.a. ställa utökade och preciserade krav

på myndigheternas återrapportering när det gäller uppföljningen av

klienternas återfall i brott och anpassning i samhället samt att ge

Brottsförebyggande rådet i uppdrag att producera och samordna statistik som

belyser anpassningen i samhället för personer som lämnat kriminalvården.

Kriminalvårdsstyrelsen rekommenderas bl.a. att följa upp samtliga klienter

inom anstalt och frivård samt att återföra information om varje klient

som återfaller i brott till klientens kontaktperson.

I ett stort antal motioner förespråkas olika åtgärder på kriminalvårdsområdet

med anknytning till bl.a. Kriminalvårdskommitténs pågående arbete.

Sålunda förespråkas i motion Ju252 (s) att barn som utsatts för sexuella

övergrepp inte skall få besöka gärningsmannen i fängelset. I motion Ju436

(s) anförs att frigivningsförberedelserna för fängelsedömda måste förbättras,

bl.a. genom bättre samordning mellan olika myndigheter.

I motion Ju370 (m) förespråkas en ny inriktning på svensk kriminalvård.

Det anförs bl.a. att självförvaltning bör tillämpas i större utsträckning

och att utbildningsinsatserna för de intagna bör förbättras. Vidare påtalas

att frigivningsförberedelserna måste förbättras, bl.a. genom ett bättre

samarbete mellan anstalt, frivård, hemkommun och frivilligorganisationer.

Motionärerna förespråkar även särskilda kriminalvårdsenheter för

utvisningsdömda. I motionen förespråkas också att vårdprogram i större

utsträckning bör upphandlas från privata vårdgivare. I motion Ju273 (m)

förespråkas också en reformering av kriminalvårdens arbete, bl.a. med mer

självförvaltning. I motion Ju347 (m) anförs att olika åtgärder bör vidtas

inom kriminalvården för att förhindra brottslig verksamhet på anstalt. I

motion Ju296 (m) förespråkas införande av privata kriminalvårdsanstalter.

I motion Ju425 (fp) anförs att kriminalvårdens inriktning och innehåll

bör förnyas, att intagna som är motiverade bör ges bättre

utbildningsmöjligheter,

att kvinnors situation inom kriminalvården bör förbättras och att

frigivningsförberedelserna måste förbättras, bl.a. genom bättre samarbete

mellan anstalt, frivård, myndigheter och frivilligorganisationer.

I motion Ju416 (kd) förespråkas också en ny inriktning på svensk kriminalvård.

Det anförs bl.a. att kriminalvårdens arbete bör utvärderas och goda

exempel tas tillvara i förändringsarbetet samt att vården i anstalt bör

inriktas på att den intagne skall komma till rätta med sitt problematiska

levnadsmönster. Vidare efterfrågas åtgärder för att tillse att individuella

vårdplaner upprättas för samtliga intagna i anstalt. I motionen förespråkas

också en förstärkning och utveckling av kriminalvårdens analyskapacitet

och att forskning om sambanden mellan kriminalvård och återfall i brott

stimuleras. Vidare förespråkas fler och bättre motivationsavdelningar med

kognitiva program samt en bättre frigivningsprocess med bl.a. behandling

i trestegsanstalter och användning av elektronisk övervakning. Ett ökat

personligt ansvar för de intagna med bl.a. ökad användning av självförvaltning

är också sådant som förespråkas av motionärerna. Motionärerna förespråkar

vidare utökade utbildningsinsatser för kriminalvårdens personal och anför

att utvecklingsmöjligheterna för de anställda inom kriminalvården bör

förbättras. Vidare bör kriminalvården i större utsträckning sträva efter

att rekrytera unga medarbetare. Slutligen pekar motionärerna på betydelsen

av att anstalterna i högre utsträckning anpassas för intagna föräldrars

umgänge med sina barn.

I motion Ju357 (v) förespråkas olika åtgärder för att förbättra situationen

inom kriminalvården. Det anförs att de långtidsdömdas situation måste

uppmärksammas och att mottagningsverksamheten för denna kategori intagna

bör förbättras. Vidare begärs en översyn av arbetspraktiken på anstalterna

och förespråkas att ansvaret för utbildningsinsatserna för de intagna

läggs över från kriminalvården till utbildningsväsendet. I motionen påtalas

vidare betydelsen av att kvinnors situation inom kriminalvården uppmärksammas

och att deras särskilda behov uppmärksammas inom frivårdens verksamhet.

Slutligen påtalas behovet av stöd för barn till fängelsedömda. I motionerna

So407 och Bo252 (båda v) pekas på betydelsen av att frigivningen av intagna

i anstalt förbereds bättre, bl.a. genom bättre kontakter och samordning

mellan anstalt, frivård och socialtjänst.

I motion Ju316 (c) påtalas också behovet av åtgärder för att förbättra

kriminalvårdens verksamhet. Det förespråkas införande av ett bonussystem

som stimulerar skötsamhet under verkställigheten. Vidare påtalas ett behov

av mer individanpassad programverksamhet och att individuella vårdplaner

utarbetas för alla intagna. Det anförs också att frigivningsförberedelserna

måste förbättras, bl.a. genom en bättre samordning och samarbete mellan

anstalt, frivård, socialtjänst, arbetsförmedling samt andra myndigheter

och frivilligorganisationer. Det förespråkas också utökade utbildningsinsatser

för kriminalvårdens personal. Slutligen pekar motionärerna på att kvinnornas

situation inom kriminalvården bör förbättras. I motion Ub289 (c) begärs

att intagna med läs- och skrivsvårigheter skall erbjudas särskild utbildning.

I motion Ju402 (mp) begärs en utredning om hur frivårdspersonalens kompetens

tas till vara när anstalts- och frivårdsverksamhet integreras.

I motion So412 (mp, fp, kd, v, c) påtalas behovet av åtgärder för att

förbättra situationen för barn till kriminalvårdens klienter. Det anförs

att ett utökat barnperspektiv måste anläggas inom kriminalvården och att

möjligheterna till kontakter mellan barn och intagen i anstalt måste

förbättras, genom såväl telefonsamtal som besök. Vidare anförs att polisens

kompetens om barn måste förbättras för att undvika traumatiska upplevelser

för barnen i samband med att föräldern frihetsberövas. Slutligen anförs

att samarbetet mellan kriminalvård, polis och socialtjänst i frågor om

barn till intagna måste förbättras.

Utskottet kan konstatera att det för närvarande pågår en genomgripande

översyn av kriminalvårdslagstiftningen. Flertalet av de i motionerna

berörda frågeställningarna är sådana att de kommer att behandlas av

utredningen. I några fall bör utformningen av den nya kriminalvårdslagen

avvaktas innan ställning tas. Kriminalvårdskommitténs arbete och den

kommande beredningen av kommitténs förslag bör således inte föregripas.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga här aktuella motionsyrkanden.

Behandlingsinsatser för kriminalvårdens klienter

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas ett antal motioner rörande behandling i olika

former av kriminalvårdens klienter. Utskottet avstyrker bifall till

samtliga motioner, bl.a. med hänvisning till pågående beredning inom

Justitiedepartementet och till inom kriminalvården bedriven verksamhet. Jämför

reservationerna 7-12 och det särskilda yttrandet 1.

Behandling för sexualbrottsdömda

I motionerna Ju370 (m) och Ju416 (kd) anförs att krav på farmakologisk

och annan typ av behandling bör kunna uppställas för villkorlig frigivning

av vissa sexualbrottsdömda personer.

Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att delta i den verksamhet

och ha den sysselsättning som anvisas honom. Det är således obligatoriskt

att delta i anvisad programverksamhet.

Utskottet har i fråga om sanktionering av vägran att delta i viss verksamhet

inhämtat följande från Kriminalvårdsstyrelsen. Om en intagen absolut vägrar

att delta i ett anvisat brotts- eller missbruksprogram försöker

anstaltspersonalen genom samtal motivera individen till insikt om behovet av

deltagande. Det anses inte meningsfullt att ha med en helt omotiverad

person i viss verksamhet eftersom denne riskerar att förstöra för hela

gruppen genom att avvika eller på annat sätt bete sig destruktivt. Deltagande

i behandling och annan verksamhet kan påverka riskbedömningen och därigenom

den intagnes möjligheter till utevistelser och anstaltsplacering. Däremot

används inte varning och senareläggning av villkorlig frigivning när en

intagen inte vill delta i viss verksamhet. Om en intagen däremot helt

vägrar att delta i någon form av sysselsättning används ibland varning

och senareläggning av villkorlig frigivning som sanktion.

Medicinsk behandling kan, liksom eljest i samhället, normalt endast ges

på frivillig grund. Ett undantag från denna huvudregel är bl.a. den

behandling som kan ske med stöd av lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård.

Verksamhet för behandling av sexualbrottsdömda bedrivs i fyra

sexualbrottsenheter.

Varje enhet innehåller avdelning för risk- och behovsbedömning, sluten

avdelning, öppen avdelning samt samverkan med frivården. De anstalter som

ingår i dessa sexualbrottsenheter är Kristianstad, Härnösand, Viskan,

Skogome, Smälteryd, Norrtälje och Tillberga. Tanken är bl.a. att dessa

sexualbrottsenheter geografiskt skall täcka upp hela Sverige samt att

samtliga sexualbrottsdömda skall genomgå särskilda program och erbjudas

behandling. I behandlingen används bl.a. ett nytt evidensbaserat

sexualbrottsprogram med förebild från Kanada.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare avstyrkt motionsyrkanden med

liknande innehåll som de nu aktuella, senast i februari 2003 (bet.

2002/03:JuU6 s. 16 f). Utskottet höll därvid fast vid tidigare uttalanden i

frågan, vilka i huvudsak gick ut på följande. Ett system med farmakologisk

behandling kan knappast ges annan räckvidd än under tiden för villkorlig

frigivning och torde, som all annan medicinsk behandling, kräva noggrann

kontroll och uppföljning. Mot bakgrund av bl.a. de begränsningar som gäller

för vård under tvång ansåg utskottet att andra metoder borde väljas för

att minska risken för återfall i den aktuella typen av brott. Här var det

möjligt att farmakologisk behandling, om den gavs på frivillig grund, i

vissa fall kunde vara till nytta.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning i denna fråga. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju370 och Ju416 i nu behandlade delar.

Behandling för män som misshandlar kvinnor

I motionerna Ju354 och Ju435 (båda s) anförs att män dömda för kvinnomisshandel

bör kunna åläggas att undergå behandling under verkställigheten av

fängelsestraff. I motion Ju479 (fp) påtalas behovet av tillgång till behandling

för misshandlande män. I motion Ju443 (m) påtalas ett behov av forskning

om vård och behandling av misshandlande män.

Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag kartlagt vilka program

som används för behandling av män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor.

Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i grupp och ofta i

samarbete med polis och socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex-

och samlevnadskurser och i gruppsamtal om relationer vid anstalter som

har allmänna våldsbrottsprogram. Kriminalvården har vidare inlett ett

samarbete med brittiska Home Office. Detta samarbete syftar till att

utveckla nationella program anpassade för personer som dömts för våld i

nära relationer. Home Office har ackrediterat två versioner av ett sådant

program, varav den ena kommer att prövas i Sverige. Kriminalvårdsstyrelsen

räknar med att ha översatt program- och teorimanualer för programmet under

våren 2004 och påbörja utbildning av personal i maj 2004 för att därefter

kunna starta programverksamhet med denna inriktning. Under år 2004 har

uppdrag att pröva programmet lagts ut på Kriminalvårdsmyndigheterna

Karlskrona (anstalt och frivård) samt Stockholm Centrum, Göteborg Centrum

och Visby (endast frivård).

Utskottet behandlade ett liknande yrkande i februari 2003 (bet. 2002/03:JuU6

s. 18 f). Utskottet anförde då att det var angeläget att män som dömts

för misshandel mot kvinnor erbjuds adekvat behandling inom kriminalvården.

Utskottet kunde också konstatera att kriminalvården bedrev vård i olika

former för denna grupp av klienter och att ansträngningar gjordes för att

införa nya nationella program för denna grupp. Kriminalvården strävade

också efter att all programverksamhet skulle vara forskningsbaserad. Ett

särskilt uttalande från riksdagen om forskning på området ansågs inte

påkallat.

Utskottet har inte ändrat sin uppfattning i dessa frågor. Motion Ju354

samt motionerna Ju435, Ju443 och Ju479 i nu behandlade delar bör avslås

av riksdagen.

Behandling för rattfylleridömda

I motion Ju416 (kd) förespråkas programverksamhet för personer dömda för

grovt rattfylleri innefattande konfrontation med trafikoffer.

Enligt vad som inhämtats från Kriminalvårdsstyrelsen bedrivs programverksamhet

för rattfylleridömda på anstalterna Östragård, Rostorp och Sörbyn, dock

inte med inslag av brottsofferkonfrontation. På vissa frivårdsenheter, bl.

a. i Kalmar och Karlskrona, bedrivs verksamhet med konfrontation mellan

rattfylleridömda och trafikoffer, s.k. Victim Impact Panel (VIP). I

Karlskrona har detta skett i anslutning till verkställighet av straff genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Ett liknande motionsyrkande behandlades av utskottet i februari 2003 (bet.

2002/03:JuU6 s. 17). Utskottet ifrågasatte då inte att påverkansmodeller

innefattande konfrontation mellan rattfylleridömda och trafikoffer i vissa

fall kan vara verkningsfulla för att ge gärningsmannen ökad insikt om

brottets allvar och därmed leda till minskad risk för återfall i

rattfylleribrott. Utskottet ansåg att något hinder mot att bedriva en sådan

typ av behandling inte torde föreligga och konstaterade att sådan verksamhet

också förekom inom kriminalvården. Utskottet såg inga nackdelar med detta

behandlingsinslag på frivillighetens grund. Utskottet ansåg att motionsyrkandet

fick anses tillgodosett och avstyrkte bifall.

Utskottet vidhåller sin inställning i denna fråga och avstyrker bifall

till motion Ju416 i nu behandlad del.

Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m.

I motionerna Ju303 (m) och Ju402 (mp) begärs en utredning med inriktning

på frågan om hela kostnadsansvaret för utdömd kontraktsvård bör överföras

till staten. I motion Ju416 (kd) anförs att hela kostnadsansvaret för s.

k. § 34-placeringar bör överföras till staten. I motion Ju383 (fp)

förespråkas en utredning om hur utdömd missbruksbehandling verkställs och

följs upp.

Enligt 34 § KvaL kan en intagen få tillstånd att vistas utanför anstalten

om han då kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta

hans anpassning i samhället, t.ex. för vård eller behandling mot

narkotikamissbruk. Kriminalvården skall bära kostnadsansvaret för en intagen

som placeras i vård utanför anstalten. Vid dagen för frigivning från

fängelsestraffet övergår betalningsansvaret till kommunen, som skall bära

kostnaden till behandlingstidens slut. Placeringen måste därför oftast

planeras tillsammans med och godkännas av betalningsansvarig kommun som

också ombeds lämna skriftliga ansvarsförbindelser för vårdkostnaderna

efter villkorlig frigivning.

Frågan om betalningsansvaret för § 34-placering och svårigheterna att få

med socialtjänsten i planeringen av desamma har länge varit ett problem.

Många kommuner har varit tveksamma att ta på sig ett sådant kostnadsansvar,

särskilt i fall då man inte känner klienten sedan tidigare eller i fall

då man tidigare flera gånger beviljat vårdinsatser för klienten.

Liknande finansieringsproblem förekommer vid strävan att möjliggöra en

kontraktsvårdspåföljd. I dessa fall skall kriminalvården bära kostnadsansvaret

för den dömde till dagen för tänkt frigivning, om påföljden i stället

hade bestämts till fängelse. Efter den dagen övergår betalningsansvaret

till kommunen. Således måste även kontraktsvårdsplaceringar oftast planeras

tillsammans med och godkännas av den betalningsansvariga kommunen, bl.a.

genom en ansvarsförbindelse för vårdkostnaderna.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan kriminalvården och kommunerna har

utretts vid flera tillfällen under senare år. Fängelseutredningen föreslog

att kriminalvården skulle få ta över hela kostnadsansvaret för att på så

sätt lösa problemet (SOU 1993:76). Flera remissinstanser, liksom regeringen,

motsatte sig detta förslag då man var rädd för att detta skulle innebära

att kommunerna skulle frånträda sitt ansvar för missbrukarvården.

Narkotikakommissionen föreslog för sin del att kriminalvården skulle ges

möjlighet att genomföra § 34-placeringar även utan ansvarsförbindelse från

den intagnes kommun och att kriminalvården skulle ikläda sig ett kostnadsansvar

för dessa placeringar även efter den villkorliga frigivningen. Ordningen

var endast tänkt att tillämpas då ingen annan utväg stod till buds och

skulle pågå under en tvåårig försöksperiod. Kriminalvårdsstyrelsen skulle

därefter till regeringen redovisa sina erfarenheter när det gäller art,

omfattning, utveckling och kostnader (SOU 2000:126). Även detta förslag

har mött viss kritik.

I propositionen Nationell narkotikahandlingsplan (prop. 2001/02:91)

lämnades inga konkreta förslag till hur problemet med § 34-placeringar skall

lösas. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet skulle dock enligt regeringen

vara att samhället skall se till att den som har behov av det skall kunna

få adekvat vård. I samband med regeringens uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen

i april 2002 att genomföra en särskild satsning på att bekämpa

narkotikamissbruket bland kriminalvårdens klienter gav regeringen

Kriminalvårdsstyrelsen

i uppdrag att även kartlägga omfattningen och typen av problem som hindrar

placeringar utanför anstalt med stöd av 34 § KvaL (Ju2002/3054/KRIM).

Kriminalvårdsstyrelsens kartläggning presenterades i september 2003. I

rapporten konstaterades bl.a. att de som beviljades § 34-placering under

första kvartalet 2002 hade en högre medelålder, att strafftiderna för

dessa var längre och att vårdtiderna var kortare jämfört med en motsvarande

kartläggning som genomfördes år 1989. Genom intervjuer med bl.a. kriminalvårds-,

behandlings- och socialtjänstpersonal kartlades de vanligast förekommande

omständigheterna som hindrade sådan placering. I intervjuerna pekades

oftast på bristande motivation hos den intagne. Andra omständigheter av

betydelse var bl.a. tids- och resursbrist, korta tider för förberedelsearbete,

traditioner och motivation vid anstalterna och anstalternas interna regler,

samarbetsproblem med kommunerna beträffande ansvarsförbindelser, egen på

anstalten bedriven behandlingsverksamhet samt att de intagna ofta avbryter

§ 34-placeringen i samband med villkorlig frigivning.

Rapporten från Kriminalvårdsstyrelsen bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare, senast i februari

2003 (bet. 2002/03:JuU6 s. 14 f). Utskottet hänvisade då till tidigare

uttalanden om att § 34-placeringar är ett bra instrument för att få

narkotikamissbrukare i lämplig vård under verkställigheten och anförde

följande. För att kunna ge den intagne bästa möjliga behandling är det

angeläget att behandlingsplaneringen görs i samarbete med socialtjänsten

i den intagnes hemkommun, detta för att ta till vara erfarenheterna där

och för att uppnå kontinuitet i vården. Möjligheten att genomföra §

34-placeringar är i själva verket central för att kriminalvården skall ha

möjlighet att arbeta utifrån ett behandlingsperspektiv. Utskottet avstyrkte

bifall till de då aktuella motionerna med hänvisning till att det uppdrag

som Kriminalvårdsstyrelsen hade fått var av största vikt för att komma

till rätta med problemet med § 34-placeringarna och att arbetet därmed

inte borde föregripas.

Utskottet är alltjämt av samma uppfattning beträffande § 34-placeringar.

Samma överväganden kan i princip göras beträffande kontraktsvård.

Beredningen av Kriminalvårdsstyrelsens rapport bör inte föregripas. Utskottet

vill här tillägga att ett betydande problem med denna form av vård synes

vara bristande motivation hos individen och att den dömde ofta avbryter

vårdplaceringen i samband med villkorlig frigivning. Att överflytta

kostnadsansvaret för vården till staten torde inte avhjälpa det problemet.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju303 samt motionerna Ju402 och

Ju416 i nu behandlade delar.

När det gäller yrkandet i motion Ju383 instämmer utskottet i vad motionärerna

anför om vikten av att utdömd missbruksbehandling verkligen verkställs

och att resultatet av behandlingen följs upp på olika sätt. Det är i första

hand frivårdens ansvar att på individnivå följa upp att en skyddstillsynsdömd

person följer av domstolen ålagda föreskrifter om missbruksbehandling.

Vid misskötsamhet finns en reglering i brottsbalken att tillgå för att

ytterst undanröja en utdömd frivårdspåföljd. Utskottet - som också vill

hänvisa till vad Riksrevisionen anför om uppföljning av påföljder i den

ovan omnämnda revisionsrapporten Återfall i brott - uppföljning av

kriminalvårdens klienter (RIR 2004:5) - är inte berett att för närvarande ta

något initiativ i denna fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju383.

Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas ett antal motioner rörande bl.a. brandsäkerhet

på låsta enheter, behandlingen av häktade, förutsättningar för intagnas

permission, verkställighet genom elektronisk övervakning och överförande

av straffverkställighet för utvisningsdömda. Utskottet föreslår i fråga

om behandlingen av häktade ett tillkännagivande till regeringen att de år

1998 genomförda lagändringarna med anledning av utdelad kritik från

Europarådets tortyrkommitté skall följas upp. I fråga om övriga motionsyrkanden

föreslår utskottet att riksdagen avslår dessa. Jämför reservationerna

13-18 och det särskilda yttrandet 2.

Säkerheten för intagna

I motionerna Ju454 (c) och Ju469 (s) begärs åtgärder för att öka brandskyddet

på institutioner med låsta bostadsutrymmen, t.ex. rättspsykiatriska

avdelningar och fängelser. Det anförs bl.a. att det borde uppställas ett

krav på sprinklersystem och att låsanordningarna på celldörrarna bör kunna

fjärrmanövreras.

Enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om beredskapsplanering

för åtgärder i händelse av våld, hot om våld eller andra allvarliga

incidenter (KVVAF 2000:7) skall alla lokala kriminalvårdsmyndigheter upprätta

en beredskapsplan som redovisar varje enhets förberedelser och åtgärder

som syftar till att hantera våldssituationer, hot om våld eller andra

allvarliga incidenter (1 §). En beredskapsplan skall bl.a. innehålla

konkreta åtgärdsplaner för olika former av incidenter, bl.a. avseende brand

och utrymning. Av åtgärdsplanerna skall också framgå formerna för samverkan

med polis och räddningstjänst, där sådan samverkan kan bli aktuell (3 och

4 §§). För att upprätthålla kunskaper om och skicklighet i att hantera

olika former av incidenter skall beredskapsplanen övas regelmässigt, minst

en gång om året (8 §).

Utskottet har inhämtat från Kriminalvårdsstyrelsen att det för närvarande

inte finns sprinklersystem installerat i cellerna på någon av landets

anstalter eller häkten. På ett par enheter, bl.a. en avdelning på

Kumlaanstalten, finns celldörrar med fjärrmanövrering av låsmekanismen.

Brandlarm i någon form finns på samtliga anstalter och häkten. Dessa är av

varierande slag, bl.a. beroende på byggnadernas ålder. Rök- och branddetektorer

är vanligt förekommande. De intagna på anstalter och häkten kan själva

utlösa befintliga larm, dock inte i sina egna celler. Falsklarm är på

vissa enheter ganska vanligt. Personalen övas regelbundet i de basala

brandskyddsteknikerna, bl.a. utrymning och hantering av

brandsläckningsutrustning.

På de flesta enheterna genomförs återkommande övningar, i regel dagtid.

Det förekommer även överraskningsövningar nattetid.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är särskilt viktigt att

säkerställa brandskyddet på institutioner där personer hålls inlåsta.

Utskottet utgår från att kriminalvårdens myndigheter i samråd med bl.a.

de lokala brandmyndigheterna löpande ser över och utvärderar brandskydd

och rutiner på anstalter och häkten samt att Kriminalvårdsstyrelsen noga

följer denna fråga. Något tillkännagivande från riksdagen är dock inte

påkallat. Motionerna Ju454 och Ju469 avstyrks.

Behandlingen av häktade

I motion Ju357 (v) begärs en utvärdering av de år 1998 genomförda ändringarna

i reglerna om restriktioner för häktade mot bakgrund av framförd kritik

mot Sverige från Europarådet om bristande mänskliga rättigheter för häktade.

Sverige har anslutit sig till den europeiska konventionen till förhindrande

av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

(SÖ 1988:37), vars syfte är att stärka frihetsberövade personers skydd

genom att motverka att sådan behandling eller bestraffning förekommer,

dvs. att ha en preventiv funktion. I enlighet med konventionen har Europeiska

kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande

behandling eller bestraffning (Tortyrkommittén) bildats. Tortyrkommittén

får besöka de platser i konventionsstaterna där frihetsberövade personer

är placerade och kan i sin rapport efter besöket påtala brister och föreslå

hur skyddet för frihetsberövade personer i den granskade staten kan

förbättras.

Efter besök på svenska häkten år 1991 och 1994 riktade Tortyrkommittén

kritik mot Sverige rörande bl.a. det förhållandet att en häktad som ålagts

restriktioner inte kunde överklaga åklagarens restriktionsbeslut till en

oberoende instans och att aktivitetsmöjligheterna för de häktade var

begränsade.

I propositionen Behandlingen av häktade (prop. 1997/98:104) föreslog

regeringen ändringar i rättegångsbalken och lagen (1976:371) om behandlingen

av häktade och anhållna m.fl., bl.a. av innebörden att den som är häktad

skall ha rätt att begära rättens prövning av åklagarens beslut om enskilda

restriktioner. För att förbättra häktesverksamheten föreslogs vidare en

lagändring som innebär att intagna i häkten som huvudregel skall ges

tillfälle att vistas tillsammans med andra intagna. Efter justitieutskottets

tillstyrkande antog riksdagen i maj 1998 regeringens förslag. Lagändringarna

trädde i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:104, bet. JuU22, rskr.

227).

I propositionen anförde regeringen att den hade för avsikt att även

fortsättningsvis ägna uppmärksamhet åt frågan om humanisering av

häktesverksamheten

och andra delar av kriminalvården. Regeringen aviserade samtidigt sin

avsikt att utvärdera effekterna av de i propositionen föreslagna ändringarna

sedan de hade tillämpats en tid (prop. 1997/98:104 s. 64 f).

Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att någon sådan utvärdering

för närvarande inte planeras.

Utskottet gör följande överväganden i denna fråga. Det är angeläget att

svensk kriminalvård uppfyller de krav som ställs i Europarådskonventionen.

Frågor om isolering av intagna rör själva grunden för en human behandling

av frihetsberövade personer. Det är därför särskilt angeläget att

bestämmelserna på detta område är ändamålsenligt utformade och tillämpas på

det sätt som avsetts. Lagändringarna, som genomfördes bl.a. med anledning

av Tortyrkommitténs kritik, har tillämpats i drygt fem år. Tiden är nu

mogen att genomföra en utvärdering av effekterna av de genomförda

lagändringarna. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju357 i här

behandlad del bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Permissioner m.m.

I motionerna Ju370 (m) och Ju416 (kd) förespråkas en användning av

intensivövervakning med elektronisk kontroll i samband med bl.a. permissioner.

I motion Ju357 (v) begärs en utredning rörande möjligheterna till användning

av sådan elektronisk övervakning i samband med vissa utvisningsdömdas

permissioner. I motion Ju416 anförs också att intagna bör förhindras att

disponera sina pass i samband med permission.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen enligt 32 §

första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort

tid (normalpermission), om det inte finns påtaglig fara för fortsatt

brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbruk. Vid denna

bedömning skall särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller förfarit

olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att

lämna urinprov. Permission får enligt 32 § andra stycket också beviljas

om någon annan särskild anledning föreligger (särskild permission).

För permission får ställas de villkor som anses erforderliga beträffande

vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann tillsyn behövs

kan det föreskrivas att den intagne under permissionen skall stå under

bevakning.

I fråga om permissioner gäller dessutom vissa kvalifikationstider. Sålunda

bör enligt 12 § första stycket KvaF den som dömts till minst två års

fängelse inte utan särskilda skäl beviljas permission innan sex månader av

straffet avtjänats.

Kriminalvårdsstyrelsen har nyligen omarbetat sina föreskrifter om

permissioner. I de nu gällande föreskrifterna och allmänna råden (KVVFS 2002:2)

understryks vikten av en väl genomtänkt permissionsplanering och att

permissioner alltid måste prövas efter lagstiftningens krav. Vidare innehåller

de en uppräkning av faktorer som bör beaktas vid den riskbedömning som

skall göras inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de förhållanden

under vilka den intagne kommer att tillbringa den eventuella permissionen.

Härvid bör beaktas risken för att vistelsemiljön kan innebära tillgång

till alkohol, droger, vapen och potentiella eller identifierade brottsoffer.

Bland föreskrifterna upptas även bestämmelser om bl.a. minsta kvalifikationstid

för permission. Såvitt gäller särskild permission anges i de allmänna

råden att alla förutsebara aktiviteter bör inplaneras för att utföras

under normalpermission. Som exempel på när i stället särskild permission

får beviljas nämns närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av

inställelse vid domstolsförhandling. Särskild permission kan också komma

i fråga för vissa långtidsdömda som inte medges normalpermission i syfte

att minska skadeverkningarna av ett långt frihetsberövande (s.k.

lufthålspermission). Vid sådana permissioner skall särskild vikt läggas vid de

säkerhetsmässiga förhållanden under vilka permissionen skall genomföras,

såsom innehåll, tidpunkt, plats, antal tjänstemän som skall medverka m.

m. Även i övrigt kan villkor för permissionen uppställas. I de allmänna

råden anges att ett villkor för permission kan vara att den intagne lämnar

in sitt pass till anstalten.

I departementspromemorian Ökad säkerhet i pass m.m. (Ds 2004:8) föreslås

införande av en ny bestämmelse i 24 § KvaL av innebörd att pass som

förvaras av en kriminalvårdsanstalt endast i undantagsfall skall få disponeras

av den intagne. Vidare föreslås bl.a. att en lagakraftvunnen dom på

fängelse i minst ett år som ännu inte avtjänats skall utgöra passhinder och

grund för återkallelse av passet.

Av kriminalvårdens officiella statistik framgår att antalet påbörjade

permissioner, såväl normalpermissioner som särskilda permissioner, minskat

väsentligt under senare år, även om antalet ökat något år 2002. Antalet

misskötta permissioner genom uteblivande har också minskat (se

tabell).

Permissioner enligt 32 § KvaL

ÅR Normalpermissioner Särskilda permissioner

Antal påbörjade permissioner Misskötta genom uteblivande Antal påbörjade

permissioner Misskötta genom uteblivande

1998 18 530 240 33 368 77

1999 19 934 255 33 457 68

2000 17 452 172 21 588 26

2001 13 657 182 15 481 38

2002 15 288 149 18 367 31

Källa: Kriminalvårdens officiella statistik 2002

Kriminalvårdsstyrelsen bedrev under år 2003 ett projekt för utvärdering

av alternativa tekniska koncept till dagens system för intensivövervakning,

exempelvis GPS-baserad eller GPS-kompletterad övervakning. Resultatet av

projektet redovisades i september 2003 i rapporten Elektronisk övervakning;

teknik och applikation. I rapporten föreslås bl.a. att elektronisk

övervakning skall kunna användas som ett komplement och alternativ till

traditionell övervakning på anstalter. Som lämplig målgrupp för denna typ

av övervakning anges bl.a. förstagångsdömda och vissa intagna under

utslussning. Dessutom föreslås i rapporten att test av system med kombinerad

GPS-baserad positionering och övervakning med radiokommunikation möjliggörs.

Här nämns, som exempel på användningsområden, övervakning vid permissioner

och höjd säkerhet vid utslussning från anstalt.

I departementspromemorian Ökad användning av intensivövervakning med

elektronisk kontroll (Ds 2004:7) föreslås ett uppdrag till

Kriminalvårdsstyrelsen

att pröva hur den teknik som används för intensivövervakning med elektronisk

kontroll kan användas i anstalt. Det anförs bl.a. att tekniken skulle

kunna användas i anstalt för att kontrollera att de intagna följer de

föreskrifter som gäller för verkställigheten om var de skall befinna sig

vid olika tidpunkter. Som särskilt intressant anges möjligheten att använda

tekniken vid utslussningsenheter i kombination med självförvaltning (s.

47 f).

Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i februari 2003 (bet.

2002/03:JuU6 s. 24 f). Utskottet konstaterade då att föreskrifterna på

området stramats upp betydligt under senare år och att antalet beviljade

permissioner till följd därav hade minskat väsentligt och antalet intagna

som misskött sin permission genom att avvika också hade minskat i motsvarande

grad. De kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås med hjälp av

intensivövervakning torde enligt utskottet i de flesta fall kunnat uppnås

genom en utökad användning av möjligheten att ställa villkor vid permissioner,

t.ex. om vistelseadress, anmälningsskyldighet eller hembesök av

kriminalvårdspersonal. Den utredning och tekniska installation som måste föregå

användning av sådan intensivövervakningsutrustning som används för

korttidsdömda och för utslussning av långtidsdömda ansåg utskottet vara så

resurskrävande att det inte torde stå i proportion till de vinster som

eventuellt skulle kunna uppnås genom att använda sådan övervakning i

samband med permissioner. Beträffande användning av GPS-teknik vid

permissioner anförde utskottet att sådan teknik inte fanns utvecklad. Behovet

av sådan teknik ansågs också vara begränsat till ett fåtal långtidsdömda

som framstår som särskilt rymningsbenägna. I vart fall ansåg utskottet

att Kriminalvårdsstyrelsens utvärdering av alternativa tekniska koncept

för elektronisk övervakning skulle avvaktas innan något uttalande borde

göras i frågan. Begäran om att den intagne inte skall kunna ha tillång

till sitt pass i samband med permission fick enligt utskottet anses

tillgodosedd genom möjligheten att som villkor för permission uppställa att

den intagne måste lämna ifrån sig sitt pass.

Utskottet kan konstatera att antalet misskötta permissioner fortsatte att

minska under år 2002. Utskottet håller fast vid sitt tidigare konstaterande

att de kontroll- och stödeffekter som skulle kunna uppnås med hjälp av

intensivövervakning i de flesta fall torde kunna uppnås genom en utökad

användning av möjligheten att ställa villkor vid permissioner, t.ex. om

vistelseadress, anmälningsskyldighet eller hembesök av kriminalvårdspersonal.

Utskottet kan också konstatera att den tekniska utvecklingen beträffande

elektronisk övervakning går framåt men att ett för kriminalvården färdigt

system för närvarande inte finns utvecklat. Vad utskottet tidigare uttalat

om det begränsade behovet av denna teknik är alltjämt gällande.

Vad gäller yrkandet i motion Ju416 om tillgång till pass i samband med

permission är utskottet alltjämt av uppfattningen att intresset av att

kunna förhindra att den intagne lämnar landet i många fall torde tillgodoses

genom möjligheten att uppställa som villkor för permission att den intagne

lämnar ifrån sig passet. I den ovan nämnda departementspromemorian rörande

ökad säkerhet i pass m.m. ges förslag på ytterligare åtgärder för att

förhindra att intagna avviker och lämnar landet i samband med permission.

Beredningen av promemorian bör inte föregripas.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju357, Ju370 och Ju416 i nu

behandlade delar.

Verkställighet genom elektronisk övervakning

I motion Ju357 (v) anförs att verkställighet av fängelse genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll bör tillämpas i större

utsträckning.

Det anförs att denna verkställighetsform bör kunna tillämpas för straff

upp till sex månaders fängelse och att fler långtidsdömda bör komma i

fråga för att få avtjäna den sista delen av anstaltstiden genom

intensivövervakning.

Lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll är

tillämplig på verkställighet av dom på fängelse i högst tre månader, dock

inte fängelse som utdömts i förening med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 §

brottsbalken. På ansökan av den dömde får beslutas att ett utdömt

fängelsestraff skall verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning

med elektroniska hjälpmedel i förening med ett förbud för den dömde att

vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda

ändamål såsom förvärvsarbete, utbildning, vård, nödvändiga inköp och

liknande. En ansökan om att få verkställa ett fängelsestraff genom elektronisk

kontroll får inte bifallas om den dömde är häktad eller intagen i

kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det

straff som ansökan avser eller om särskilda skäl annars talar mot

verkställighet utanför anstalt. Vid återfall i brott finns också vissa

begränsningar i möjligheten att få verkställa fängelsestraff med hjälp av

elektronisk kontroll. Den dömde skall under verkställigheten utanför

anstalt iaktta skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt

rätta sig efter vad som åligger honom enligt lagen eller myndighetsföreskrifter

som meddelats med stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och

andra droger. Den dömde är skyldig att på anmaning lämna blod-, urin-

eller utandningsprov.

Enligt 33 a § KvaL kan en intagen som avtjänar fängelse i lägst två år,

för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, medges att

avtjäna högst fyra månader av straffet omedelbart före villkorlig frigivning

genom verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med

elektronisk kontroll (s.k. IÖV-utsluss).

Inom Justitiedepartementet har det utarbetats en departementspromemoria

med förslag till ändringar av tillämpningsområdet för intensivövervakning

med elektronisk kontroll (Ds 2004:7). I promemorian föreslås bl.a. att

fängelsestraff upp till sex månader skall kunna verkställas genom

intensivövervakning med elektronisk kontroll och att fler intagna skall få

möjlighet att verkställa den sista delen av straffet genom sådan övervakning.

Den föreslagna ändringen i 33 a § KvaL beträffande utslussning innebär

att intagna som avtjänar fängelse i lägst 18 månader skall kunna komma i

fråga för intensivövervakning de sista fyra månaderna före villkorlig

frigivning. För intagna som avtjänar fängelse i lägst två år föreslås

denna tid kunna omfatta de sex sista månaderna före villkorlig frigivning.

Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att departementspromemorian

kommer att remissbehandlas och beredas under våren och att ett lagförslag

kan förväntas under hösten 2004.

Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden vid ett flertal tillfällen,

senast i februari 2003 (bet. 2002/03:JuU6 s. 28 f).

Utskottet kan konstatera att förslag som i princip går ut på det som

motionärerna efterfrågar lämnats i den ovan nämnda departementspromemorian.

Beredningen av promemorian bör inte föregripas. Utskottet föreslår därför

att riksdagen avslår motion Ju357 i nu behandlade delar.

Överförande av verkställighet av fängelsestraff

I motion Ju370 (m) begärs en uppföljning av hur ingångna avtal med andra

länder om överförande av straffverkställighet tillämpats. Det anförs i

motionen att överförande av verkställighet av fängelsestraff inte kunnat

ske i den utsträckning som det varit tänkt.

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom (IVL) - som till största del bygger på de s.k. överförande-

och brottmålsdomskonventionerna - och lagen (1963:193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

(NVL) innebär att det är möjligt att låta personer som här i riket dömts

till fängelse verkställa sina straff i hemlandet.

Överförande av verkställighet till annan stat förutsätter, när varken

brottmålsdomskonventionen eller överförandekonventionen är tillämpliga,

att det föreligger någon annan internationell överenskommelse. Sverige

har ingått en sådan bilateral överenskommelse med bl.a. Thailand. Vidare

kan regeringen enligt 3 § IVL, om det föreligger synnerliga skäl för visst

fall, träffa överenskommelse med främmande stat om överförande av

straffverkställighet.

Utskottet behandlade våren 2000 ett regeringsförslag om att riksdagen

skulle godkänna ett tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte

vissa lagändringar (prop. 1999/2000:45, bet. JuU13, rskr. 172). Förslagen

innebar bl.a. att den dömdes samtycke inte längre krävs för överförande

när den dömde i samband med domen utvisas på grund av brottet. I samma

ärende behandlade utskottet ett motionsyrkande liknande det nu aktuella

(bet. 1999/2000:JuU13 s. 10). Utskottet framhöll då att förslagen i det

ärendet gick i den riktning motionärerna efterlyste. Sålunda framhölls i

propositionen som en allmän utgångspunkt att en återanpassning torde bli

mer effektiv om den dömde i ett tidigt skede överförs till sitt hemland.

I förhållande till stater som är anslutna till brottmålsdomskonventionen

eller överförandekonventionen med tilläggsprotokollet syntes motionsönskemålen

väsentligen tillgodosedda genom propositionens förslag. Vad gällde stater

som inte är anslutna till någon av de nämnda konventionerna utgick utskottet

- i likhet med tidigare uttalanden - alltjämt från att regeringen, utan

något särskilt riksdagsinitiativ, undersöker möjligheterna att ingå

bilaterala avtal i den omfattning som är önskvärd.

Utskottet vidhöll detta ställningstagande när denna fråga senast behandlades

i utskottet (bet. 2001/02:JuU6 s. 21 f).

Tilläggsprotokollet till överförandekonventionen hade per den 1 juli 2003,

förutom av Sverige, tillträtts av Cypern, Danmark, Estland, Finland,

Georgien, Island, Litauen, Makedonien, Nederländerna, Norge, Polen,

Rumänien, Serbien och Montenegro, Tjeckien, Ungern och Österrike (20 a §

förordningen [1977:178] med vissa bestämmelser om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom). Utskottet har inhämtat från

Justitiedepartementet att nämnda konvention härefter även har tillträtts

av Liechtenstein, Luxemburg, Ukraina och Malta.

Från Justitiedepartementet har även inhämtats att departementet för en

kontinuerlig dialog med andra stater om tillämpningen av överförandekonventionen

och tilläggsprotokollet. Denna dialog - som sker främst mellan staternas

s.k. centralmyndigheter - innefattar även frågor om hur handläggningen av

ärenden om överförande av verkställighet skall kunna påskyndas. I

Europarådets expertkommitté för straffrättsligt samarbete (PC-OC) diskuteras

bl.a. den praktiska tillämpningen av Europarådets konventioner på det

straffrättsliga området, däribland tillämpningen av överförandekonventionen

och tilläggsprotokollet.

I årsredovisningen för år 2003 (s. 11) redovisar Kriminalvårdsstyrelsen

antalet överförda straffverkställigheter. Av redovisningen framgår att

överföranden enligt överförandekonventionen, på egen ansökan av den intagne,

gjordes i 35 fall under år 2003. Överföranden av straffverkställighet

med stöd av överförandekonventionen och tilläggsprotokollet, dvs. mot den

dömdes vilja, skedde i 17 ärenden. Av dessa överfördes fem intagna till

vardera Litauen och Ungern, tre till vardera Polen och Estland och en

till Österrike. Initiering av sådana ärenden skedde i princip i alla

möjliga fall med viss tid kvar att verkställa, totalt 76 ärenden. Fler

överföranden till vissa baltiska länder hade varit möjliga om handläggningstiden

i dessa länder hade kunnat kortas ner. Utöver överföranden med stöd av

överförandekonventionen har överföranden av pågående verkställighet skett

till de nordiska länderna i ett 60-tal fall. I ytterligare 80 ärenden,

där de dömda avvaktar verkställighet på fri fot, har domarna överförts

till de nordiska länderna.

I regleringsbrevet för år 2004 har Kriminalvårdsstyrelsen givits i uppdrag

att ge en motsvarande redovisning avseende innevarande år.

Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i denna fråga. Utskottet kan

konstatera att ytterligare stater nyligen har tillträtt tilläggsprotokollet

till överförandekonventionen, något som möjliggör överförande av verkställighet

i större utsträckning, och att kriminalvården i alla möjliga fall verkar

för att utvisningsdömdas verkställighet skall överföras till hemlandet.

Förklaringen till det relativt låga antalet verkställighetsöverföranden

torde i första hand stå att finna i en alltför långsam hantering av

ärendena. I dessa frågor förs en dialog bl.a. mellan konventionsländernas

centralmyndigheter. Genom de redogörelser som årligen lämnas i kriminalvårdens

årsredovisning kan utvecklingen på området följas. Utskottet kan inte se

något behov av ett tillkännagivande i denna fråga. Motion Ju370 avstyrks

i nu behandlad del.

Kostnaden för utvisades hemresor

I motionerna Ju370 (m) och Ju416 (kd) begärs att kriminalvården skall ges

en möjlighet att, även utan den intagnes samtycke, innehålla intjänad

ersättning för att täcka kostnaderna för den intagnes hemresa i samband

med verkställighet av beslut om utvisning.

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en utlänning som utvisas

skyldig att betala kostnaden för sin egen resa till den ort dit han sänds

eller åläggs att resa genom en myndighets försorg.

Vad gäller den ersättning en intagen erhåller under anstaltsvistelsen

gäller enligt 44 § KvaL att regeringen, eller den myndighet som regeringen

bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande användningen av ersättningen.

Regeringen har med stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till

Kriminalvårdsstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande de intagnas ersättningar

i KVVFS 2001:5. Av 16 § i föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes

ersättning skall innehållas för permissions- och frigivningsändamål. De

innehållna medlen skall i första hand användas till utgifter i samband

med permission och frigivning, t.ex. för resa, uppehälle, inköp av

klädutrustning eller liknande. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt

att använda dessa medel också för den dömdes hemresa i samband med utvisning.

Detta förutsätter dock att den intagne samtycker till det.

För det fall att den intagne inte frivilligt vill betala sådant som han

är skyldig att betala, t.ex. kostnaden för hemresa, gäller i princip samma

regler som för indrivning av fordringar från andra människor i samhället.

Det krävs alltså en dom som kan verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt

gäller dock särskilda regler i fråga om möjligheterna till utmätning. I

45 § KvaL föreskrivs sålunda att om en intagen uppsåtligen förstört egendom

som tillhör anstalten, får ersättning för skadan tas ut av den ovan nämnda

ersättningen. Arbetsersättning som för intagens räkning står inne hos

kriminalvårdsmyndighet får inte utmätas. En dom som går ut på att den

intagne skall betala något kan alltså bara verkställas genom utmätning i

annan egendom som den intagne har.

Enligt uppgifter som utskottet tidigare har inhämtat från Rikspolisstyrelsen

och Polismyndigheten i Örebro län, där Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är

belägen, tillämpas bestämmelsen i 9 kap. 1 § utlänningslagen mycket sällan.

Anledningen till detta är att den som skall utvisas som regel antingen

saknar medel eller motsätter sig att betala för resan. Eftersom det inte

finns någon särskild ordning för indrivning i dessa fall måste polisen,

om den som skall utvisas vägrar att betala, ansöka om stämning i domstol

och samtidigt begära kvarstad för att kunna utverka den utvisades medel.

Detta är tids- och resurskrävande och anses i regel inte meningsfullt

att göra.

Utskottet har behandlat denna fråga vid flera tillfällen tidigare, senast

i februari 2003 (bet. 2002/03:JuU6 s. 29 f). Utskottet höll då fast vid

tidigare ställningstaganden i denna fråga, som går ut på dels att det är

rimligt att den som dömts till utvisning också betalar för hemresan, något

som också är innebörden av gällande lagstiftning, dels följande. För att

tvinga en intagen att betala resan med i anstalten intjänade medel krävs

det en reglering motsvarande den som nu gäller i fråga om ersättning för

uppsåtligen förstörd egendom som tillhör anstalten. Som skäl för en sådan

ordning kan i och för sig anföras att den typ av fordran som motionärerna

tar upp har ett så nära samband med straffverkställigheten att det framstår

som rimligt att staten kan tvinga fram betalning. Samtidigt finns det

skäl som talar emot en sådan ordning. Utskottet var med hänvisning till

det anförda inte berett att förorda en lagändring.

Utskottet är inte heller nu berett att ta initiativ till en lagändring i

denna fråga. Utskottet avstyrker motionerna Ju370 och Ju416 i nu behandlade

delar.

Ersättning till lekmannaövervakare

I motion Ju416 (kd) begärs översyn av arvodesnivåerna för lekmannaövervakare.

I 5 kap. 17 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder

anges att övervakare som inte fullgör uppdraget i tjänsten har rätt till

ersättning enligt de normer som fastställs av regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer. Ersättning till lekmannaövervakare uppgår enligt

beslut av Kriminalvårdsstyrelsen i januari 2001 till 400 kr per månad,

varav 150 kr avser arvode och 250 kr utgiftstäckning.

En tidigare negativ trend vad gäller antalet lekmannaövervakare har under

senare år brutits. Antalet lekmannaövervakare uppgick den 1 januari 2003

till 4 783, vilket utgör en ökning med 6 % jämfört med samma datum föregående

år och med 11 % mot två år tidigare.

Utskottet behandlade ett liknande yrkande senast hösten 2002 (bet.

2002/03:JuU1 s. 103 f). Utskottet uttryckte då bl.a. sin uppskattning för de

insatser som lekmannaövervakarna gör för kriminalvården och framhöll värdet

av deras arbete. Utskottet delade motionärernas uppfattning om vikten av

att de personer som tar på sig uppdrag som lekmannaövervakare ges både en

rimlig ersättning och stöd i sina uppdrag. Med hänvisning bl.a. till den

av Kriminalvårdsstyrelsen beslutade höjningen av ersättningen till

lekmannaövervakarna avstyrkte utskottet den då aktuella motionen. Vidare

konstaterade utskottet att den tidigare negativa trenden vad gäller antalet

lekmannaövervakare hade brutits och att antalet hade ökat år 2001.

Utskottet - som kan konstatera att antalet lekmannaövervakare har fortsatt

att öka under år 2002 - är inte berett att nu förorda en höjning av

ersättningen till lekmannaövervakare. Motion Ju416 avstyrks i nu behandlad

del.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (m)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju347 och 2003/04:Ju370

yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15 och avslår motionerna 2003/04:Ju252,

2003/04:Ju296 yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7,

2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3,

2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8

och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena

5-8, 2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi anser att den nya kriminalvårdslag som nu utreds skall ha delvis andra

utgångspunkter än de som ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen

på området.

Tiden på anstalten måste ges ett meningsfyllt innehåll. Alla intagna som

har behov av det bör erbjudas grundläggande teoretisk utbildning, såväl

för grundskole- som gymnasiekompetens. Det måste också vara möjligt för

den intagne att få en användbar yrkesutbildning under anstaltstiden.

Självförvaltning är en annan bra verksamhet som bör uppmuntras så långt

det är möjligt.

Det är av avgörande betydelse för den intagnes återanpassning till samhället,

utan kriminalitet och missbruk, att frigivningen förbereds väl. Bostad

och sysselsättning bör vara ordnad innan den intagne friges. Här är

kriminalvårdens kontakter med den intagnes hemkommun och med andra myndigheter

och frivilligorganisationer särskilt viktiga.

Kriminalvården måste också på alla sätt förhindra att intagna fortsätter

begå brott inifrån anstalten.

Intagna som dömts till utvisning bör samlas på särskilda anstalter. Där

kan verksamheten anpassas utifrån de specifika behov som denna kategori

av intagna har.

Vårdprogram inom kriminalvården bör i större utsträckning upphandlas från

privata vårdgivare. På så sätt kan större behandlingskompetens komma

kriminalvården till del.

Regeringen bör ges i uppdrag att utarbeta tilläggsdirektiv till den

tillsatta utredningen med anledning av vad vi nu har anfört. Vi ställer oss

alltså bakom motionerna Ju273 och Ju347 samt motion Ju370 i nu behandlade

delar. Övriga här aktuella motionsyrkanden bör däremot inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

2. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (fp)

av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9 och avslår

motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296 yrkandena 1-3,

2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357

yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15,

2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24,

2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena 5-8,

2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Ställningstagande

Det behövs en ny inriktning och vilja i kriminalpolitiken. Tydligare

samhällsnormer och en aktiv och strukturerad rehabiliterande verksamhet

inom kriminalvården leder till långsiktigt minskad brottslighet.

Verkställigheten måste fyllas med meningsfulla aktiviteter som är tydligt

individfokuserade för att öka individens förmåga att fungera i samhället.

Det måste på alla anstalter finnas möjlighet för de intagna att bedriva

studier. Det bör ställas krav på de intagna att de visar resultat för att

de skall få fortsätta studierna.

Verksamheten skall uppmuntra till aktivt deltagande i arbete, studier och

behandling.

Frigivningsförberedelserna är avgörande för den intagnes förutsättningar

att kunna fungera i samhället efter tiden i anstalt. Möjligheterna till

verkställighet i slutskedet av straffet genom elektronisk övervakning bör

utvidgas och möjligheterna till utslussning i annan form förbättras. Inför

frigivningen måste kriminalvården också ha ett bra samarbete med olika

myndigheter och organisationer, såsom socialtjänst, arbetsförmedling,

KRIS m.fl.

Kvinnornas situation inom kriminalvården måste uppmärksammas i större

utsträckning. Kvinnorna är ofta i högre grad än männen i behov av meningsfull

och yrkesinriktad utbildning. Kvinnorna har också ofta barn med vilka

kontakten måste underlättas på olika sätt.

Regeringen bör ges i uppdrag att tillse att Kriminalvårdskommittén beaktar

vad vi nu har anfört. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju425 i nu

behandlade delar. Övriga här aktuella motioner bör däremot inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

3. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (kd)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24 och avslår

motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296 yrkandena 1-3,

2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357

yrkandena 5, 8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15,

2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9,

2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412 yrkandena 5-8,

2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Ställningstagande

Kriminalvården skall vidta åtgärder som påverkar den dömde att inte

återfalla i brott samt upprätthålla en human människosyn, ge god omvårdnad

och stå för ett aktivt påverkansarbete. Tyvärr klarar inte svensk

kriminalvård i dagsläget att leva upp till dessa mål, och den måste därför

reformeras. Kriminalvårdskommittén bör därför i sitt fortsatta arbete

beakta bl.a. följande.

Kriminalvården måste utveckla mätmetoder som kan användas för att beskriva

olika resultat som uppnås genom behandlings- och vårdarbetet. Kriminalvården

bör också utveckla och förstärka sin analyskapacitet beträffande sambandet

mellan kriminalvård och de frigivnas återfall i brott.

Behandlingen inom kriminalvården måste i större utsträckning inriktas på

att den intagne skall komma till rätta med sitt problematiska levnadsmönster.

Det bör införas fler motivationsavdelningar med kognitiva program. De

intagna bör även få ett större personligt ansvar för sin vistelse på

anstalten, bl.a. genom självförvaltning, detta som en förberedelse för

livet i frihet. Sådan verksamhet bör införas i större utsträckning än vad

som redan skett.

För alla intagna i anstalt skall det utarbetas en individuell vårdplan

för anstaltstiden. Så är dock inte fallet i dag. Detta är inte acceptabelt.

Frigivningsprocessen för de intagna måste förbättras. Det handlar bl.a.

om förbättrade kontakter mellan kriminalvården och samhällets övriga

aktörer, såväl myndigheter som frivilligorganisationer. I utslussningsarbetet

bör det införas trestegsanstalter, och elektronisk övervakning bör användas

i större utsträckning.

Förutsättningarna för intagna föräldrars umgänge med sina barn under

naturliga förhållanden måste också förbättras inom kriminalvården. Det

handlar bl.a. om fler övernattningslägenheter samt tillgång till grönområden

och lekplatser i anslutning till anstalterna.

Kompetensen hos kriminalvårdens personal måste höjas. Detta gäller särskilt

personal i klientnära arbete. Utbildningstiden för nyanställda bör förlängas

och utbildningskvaliteten höjas. Det är också viktigt att kriminalvårdaryrkets

status höjs så att fler unga och välutbildade personer söker sig till

kriminalvården. Utvecklingsmöjligheterna inom yrket måste också bli bättre.

Regeringen bör utarbeta tilläggsdirektiv till Kriminalvårdskommittén med

anledning av vad jag nu har anfört. När det gäller frågan om individuella

vårdplaner bör regeringen genast vidta åtgärder så att kriminalvården

lever upp till skyldigheten att sådana upprättas för samtliga intagna.

Jag ställer mig alltså bakom motion Ju416 i nu behandlade delar. Övriga

här aktuella motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

4. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (v)

av Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16,

bifaller delvis motionerna 2003/04:So407 yrkande 4 och 2003/04:Bo252

yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296

yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7, 2003/04:Ju347,

2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15, 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och

3, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3,

8 och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So412 yrkandena 5-8 och 2003/04:Ub289

yrkande 3.

Ställningstagande

Det är positivt att kriminalvårdslagstiftningen för närvarande är föremål

för en genomgripande översyn. Enligt min mening bör verksamheten inom

kriminalvården förbättras i flera avseenden.

De flesta långtidsdömda placeras på anstaltsavdelningar med hög säkerhetsnivå.

Konflikter och förekomsten av gängbildningar har blivit ett allt större

problem på dessa enheter. De långtidsdömda som visar en positiv utveckling

måste i större utsträckning kunna placeras på andra enheter där de slipper

utsättas för olika påtryckningar från andra intagna. Mottagningsverksamheten

för långtidsdömda bör också ses över. Här kan inspiration hämtas bl.a.

från en lyckad verksamhet i Skottland med särskilda avdelningar för

långtidsdömda där de intagna bl.a. får möjlighet att bearbeta brottet och

den uppgivenhet som ett långt straff ger upphov till.

Kvinnornas särskilda behov måste också i större utsträckning beaktas inom

såväl kriminalvårdens som frivårdens verksamhet. Det krävs också mer av

stöd och hjälp för barn med fängelsedömda föräldrar. Möjligheten för

förälder och barn att hålla en god kontakt under anstaltstiden är mycket

viktig. Därutöver behöver barnet ofta stöd på olika sätt på hemorten.

Sådan verksamhet måste finnas tillgänglig för behövande barn i hela Sverige.

Förberedelserna inför frigivning är avgörande för den intagnes möjlighet

till återanpassning till ett normalt liv i samhället, utan kriminalitet

och missbruk. För att uppnå detta krävs det att anstalterna har ett bättre

samarbete med frivård, socialtjänst och andra huvudmän och aktörer i

samhället. Utan bostad och försörjning är det svårt för den frigivne att

avhålla sig från fortsatt brottslighet och missbruk. Det är också angeläget

att de intagna under anstaltstiden ges större möjligheter att skaffa sig

en yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet som är användbar efter

frigivningen.

Som ett led i strävandena att följa den s.k. normaliseringsprincipen inom

kriminalvården bör ansvaret för utbildning av intagna läggas över på

utbildningsväsendet.

Det får ankomma på regeringen att tillse att Kriminalvårdskommittén i

sitt fortsatta arbete beaktar vad jag nu har anfört. Jag ställer mig alltså

bakom motionerna Ju357, So407 och Bo252 i nu behandlade delar. Övriga här

aktuella motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

5. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (c)

av Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7

och 2003/04:Ub289 yrkande 3 och avslår motionerna 2003/04:Ju252, 2003/04:Ju273,

2003/04:Ju296 yrkandena 1-3, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357 yrkandena 5,

8-11, 14 och 16, 2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15, 2003/04:Ju402

yrkandena 2 och 3, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10 och 22-24, 2003/04:Ju425

yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So407 yrkande 4, 2003/04:So412

yrkandena 5-8 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Ställningstagande

Verksamheten inom kriminalvården bör enligt min mening förändras och

förbättras på olika sätt.

För att göra de intagna mer motiverade bör ett nytt bonussystem införas,

där de intagna blir belönade när de följer sina behandlingsprogram.

Belöningssystemet skall kunna ge större daglig ersättning, ökat personligt

ansvar, möjlighet till permission, friare platser osv. På samma sätt skall

liknande förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig.

Programverksamheten inom kriminalvården måste i större utsträckning kunna

anpassas efter individuella behov. Att det för varje intagen alltid skall

upprättas en individuell vårdplan framstår som självklart, men sker inte

alltid i praktiken.

Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten och

arbetsmarknadsmyndigheterna, men även mellan andra myndigheter och

organisationer, är nödvändigt för att skapa förutsättningar för den intagne

att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen. Här

måste mer göras.

Fängelsedömda kvinnor har ett i stor utsträckning annat rehabiliteringsbehov

än män. Kvinnorna mår ofta väldigt dåligt, såväl fysiskt som psykiskt,

när de kommer till anstalt. De har oftare ett pågående missbruk och de

har inte sällan blivit utnyttjade på olika sätt. Detta måste i större

utsträckning beaktas inom kriminalvården.

Intagna med läs- och skrivsvårigheter bör också få bättre stöd med särskilt

anpassad utbildning under anstaltstiden.

Kriminalvårdens personal måste ges bättre och kontinuerlig utbildning.

Detta har betydelse, inte bara för att öka personalens allmänna kunskapsnivå,

utan också för att skapa bättre förutsättningar för nytänkande och

förändringar inom kriminalvården.

Regeringen bör ges i uppdrag att tillse att Kriminalvårdskommittén i sitt

fortsatta arbete beaktar vad jag nu har anfört. Jag ställer mig alltså

bakom motionerna Ju316 och Ub289 i nu berörda delar. Övriga här aktuella

motionsyrkanden bör däremot inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida.

6. Reformering av kriminalvården m.m., punkt 1 (mp)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en reformering av kriminalvården m.m. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju402 yrkandena 2 och 3, bifaller delvis

motion 2003/04:So412 yrkandena 5-8 och avslår motionerna 2003/04:Ju252,

2003/04:Ju273, 2003/04:Ju296 yrkandena 1-3, 2003/04:Ju316 yrkandena 1, 2,

4, 5 och 7, 2003/04:Ju347, 2003/04:Ju357 yrkandena 5, 8-11, 14 och 16,

2003/04:Ju370 yrkandena 1, 4, 7, 13 och 15, 2003/04:Ju416 yrkandena 1-10

och 22-24, 2003/04:Ju425 yrkandena 2, 3, 8 och 9, 2003/04:Ju436, 2003/04:So407

yrkande 4, 2003/04:Ub289 yrkande 3 och 2003/04:Bo252 yrkande 4.

Ställningstagande

Kriminalvårdslagstiftningen får enligt min mening en välbehövlig översyn

genom Kriminalvårdskommitténs arbete. Verksamheten inom kriminalvården

behöver på olika sätt förändras och förbättras.

Barnperspektivet måste ges större vikt inom kriminalvården. Möjligheterna

till kontakt mellan intagna föräldrar och deras barn måste bli bättre.

Även om mycket har gjorts på detta område, bl.a. genom inrättande av fler

besöksrum på anstalterna, återstår en hel del att göra för att barnanpassa

kriminalvårdens verksamhet. Hela den sociala samhällskedjan måste också

fungera till stöd för barn vars föräldrar frihetsberövats. Här krävs ett

bättre samarbete mellan bl.a. kriminalvård, polis och socialtjänst. Även

polisens kompetens om barns reaktioner i samband med gripande eller

omhändertagande av en förälder måste förbättras. Det är mycket viktigt att

i dessa situationer förhindra traumatiska upplevelser för barnen.

Integrationen av anstalts- och frivårdsverksamhet medför en samordning av

utbildningen av kriminalvårdens personal. Detta riskerar att missgynna

frivårdsinspektörerna, som har en högskoleutbildning i botten. Risken

finns att den utbildning som erbjuds anpassas för personal med lägre

utbildning. Särskilt påtagligt blir detta vid grundutbildning av nyanställd

personal.

Det är också viktigt att på olika sätt utnyttja den kompetens som finns

inom frivården för att öka effekten av olika frivårdsinsatser. Man kan t.

ex. tänka sig att låta frivårdsinspektörer utforma lokala varianter av

nationella program för att på så sätt nå bättre effekter av programverksamheten.

Det får ankomma på regeringen att genom utfärdande av tilläggsdirektiv

tillse att Kriminalvårdskommittén i sitt fortsatta arbete beaktar vad jag

nu anfört. Detta innebär att jag ställer mig bakom motionerna Ju402 och

So412 i nu behandlade delar. Övriga här behandlade motionsyrkanden bör

avslås av riksdagen.

7. Behandling för sexualbrottsdömda, punkt 2 (m, kd, c)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om behandling för sexualbrottsdömda. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 14 och 2003/04:Ju416

yrkandena 20 och 21.

Ställningstagande

Många sexualbrottsdömda, såväl pedofiler som våldtäktsmän, har en onormal

sexualdrift som de har svårt att kontrollera. Genom farmakologisk behandling

kan förekomsten av manligt könshormon minskas hos patienten, varigenom

dennes överdrivna och svårkontrollerade sexualdrift minskas. Mot bakgrund

av den stora risken för återfall i brott inom denna grupp av dömda bör,

som en förutsättning för villkorlig frigivning, kunna uppställas ett krav

på att den dömde medicinerar mot sin onaturliga drift.

Regeringen bör låta utreda en sådan ordning och återkomma till riksdagen

med ett lagförslag i frågan.

8. Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m., punkt 3 (m)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju443 yrkande 17 och avslår

motionerna 2003/04:Ju354, 2003/04:Ju435 yrkande 2 och 2003/04:Ju479 yrkande

32.

Ställningstagande

Metoderna för behandling av män som misshandlar kvinnor behöver utvecklas.

Här är det viktigt att förbättra förmågan att motivera männen till att

bearbeta sitt aggressiva beteende. Forskning behövs inom detta område.

Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta budgetarbetet beakta

vad vi nu anfört. Detta innebär att vi ställer oss bakom motion Ju443 i

nu behandlad del. Övriga här behandlade motionsyrkanden bör däremot inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

9. Behandling för män som misshandlar kvinnor m.m., punkt 3 (fp, kd,

c)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd), Johan Linander (c) och

Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om behandling för män som misshandlar kvinnor m.m.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju479 yrkande 32 och avslår

motionerna 2003/04:Ju354, 2003/04:Ju435 yrkande 2 och 2003/04:Ju443 yrkande

17.

Ställningstagande

Män som misshandlar kvinnor måste på olika sätt få hjälp att bryta sitt

destruktiva beteende. Männen måste få tillräcklig och adekvat hjälp och

behandling i fängelse respektive inom frivården. Annars är risken för

återfall i brott stor. Även kommunerna har ett ansvar för att ordna

resurser till behandling av misshandlande män, bl.a. genom utökad verksamhet

inom s.k. kriscentra för män. Kriminalvården och kommunerna har inte i

tillräcklig utsträckning tagit sitt ansvar för att tillse att misshandlande

män får det stöd och den hjälp de behöver.

Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder med anledning

av vad vi nu anfört. Detta innebär att vi ställer oss bakom motion Ju479

i nu behandlad del. Beträffande övriga här behandlade motionsyrkanden

delar vi majoritetens uppfattning.

10. Behandling för rattfylleridömda, punkt 4 (fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd), Johan Linander (c) och

Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om behandling för rattfylleridömda. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkande 30.

Ställningstagande

Ett verkningsfullt sätt att få personer som kör bil berusade att förstå

den risk de utsätter andra trafikanter för är att konfrontera dem med

trafikskadade offer. Sådana program bedrivs i USA med goda resultat.

Regeringen bör klarlägga huruvida det är möjligt att med nuvarande

lagstiftning ålägga rattfylleridömda att delta i behandling innehållande

konfrontation med trafikoffer och, om det visar sig erforderligt, återkomma

till riksdagen med förslag till lagstiftning.

11. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m., punkt 5

(m, fp, c)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan

Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om kostnadsansvaret för § 34-placering och

kontraktsvård m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju303, bifaller

delvis motion 2003/04:Ju402 yrkande 4 och avslår motion 2003/04:Ju416

yrkande 14.

Ställningstagande

Skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård, är ofta

en bra påföljd för missbrukare som har begått brott. Individen är vid

tiden för lagföring ofta motiverad att göra någonting åt sitt missbruk

och samhället har då en god möjlighet att utöva påtryckningar.

Kontraktsvård kommer ofta inte till stånd på grund av att den åtalades

hemkommun nekar att utfärda en ansvarsförbindelse för den del av behandlingen

som är hänförlig till tiden efter tänkt dag för villkorlig frigivning, om

fängelse i stället hade valts som påföljd. En sådan ansvarsförbindelse

kan ofta vara svårt att få till stånd, dels eftersom kommunen många gånger

av resursskäl nekar detta, dels eftersom tiden för kontraktsvårdsutredning

ofta är knapp.

Regeringen bör låta utreda hur ett överförande av hela kostnaden för

kontraktsvård till kriminalvården skall kunna genomföras. Detta innebär

att vi i stort ställer oss bakom motion Ju303 och motion Ju402 i nu

behandlad del, medan motion Ju416 i nu behandlad del bör avslås av riksdagen.

12. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m., punkt 5

(kd)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om kostnadsansvaret för § 34-placering och

kontraktsvård m.m. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkande 14

och avslår motionerna 2003/04:Ju303 och 2003/04:Ju402 yrkande 4.

Ställningstagande

Antalet § 34-placeringar har minskat drastiskt på senare år. Detta är

främst en konsekvens av kommunernas ovilja att ta sin del av kostnadsansvaret

för denna vård. För att komma tillrätta med detta problem bör hela

kostnadsansvaret för vård inledd med stöd av 34 § KvaL överföras på staten.

Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder.

Jag ställer mig alltså bakom motion Ju416 i nu behandlad del. Motion Ju303

och motion Ju402 i här behandlad del bör däremot avslås av riksdagen.

13. Uppföljning av utdömd vård, punkt 6 (fp)

av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om uppföljning av utdömd vård. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Ju383.

Ställningstagande

Alltför ofta fungerar inte uppföljningen av utdömda frivårdspåföljder för

narkotikamissbrukare. När en missbrukare inte accepterar och följer ålagd

behandling sker ofta inte en tillräckligt snabb och tydlig reaktion från

samhällets sida och ibland torde det inte ske någon reaktion alls. Det

finns inte heller någon tillgänglig statistik över hur frivårdspåföljder

innehållande narkotikabehandling verkställs och följs upp.

Regeringen bör låta utreda bl.a. hur domar innehållande föreskrift om

vård för missbruk verkställs och följs upp.

14. Permissioner m.m., punkt 9 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om permissioner m.m. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:Ju416 yrkande 26, bifaller delvis motionerna 2003/04:Ju370

yrkande 17 och 2003/04:Ju416 yrkande 27 och avslår motion 2003/04:Ju357

yrkande 13.

Ställningstagande

Det är viktigt att kontrollen av intagna som tillåts vistas utanför

anstalten, t.ex. vid permission, är effektiv.

De utvärderingar som har genomförts av verkställighet i form av

intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande

positivt resultat. Vi anser att dessa erfarenheter skulle kunna användas

även i andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning kunna

införas som en extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång. Särskilt

intressant är utvecklingen av GPS-teknik på området. Genom att förse fången

med en fotboja som kan spåras med hjälp av GPS-teknik kan risken för

rymningar minska och göra det betydligt lättare att återföra en rymling

till fängelset. Om tekniken på området ännu inte är fulländad bör forskningen

stimuleras. Regeringen bör också snarast undersöka möjligheten att genomföra

en provverksamhet med intensivövervakning i samband med bl.a. permission.

Om en sådan verksamhet visar sig kräva lagstiftning bör regeringen snarast

återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.

Vi anser det också självklart att en intagen i anstalt inte skall kunna

ha tillgång till sitt pass i samband med bl.a. permission, utan att passet

alltid skall tas omhand vid sådana tillfällen. Så sker i dag endast

undantagsvis. Det skall inte heller vara möjligt att hos polisen få ut ett

nytt pass under verkställighet av ett fängelsestraff. Regeringen bör i

denna fråga skyndsamt låta bereda den inom Justitiedepartementet nyligen

utarbetade promemorian och snarast återkomma till riksdagen med förslag

till erforderlig lagstiftning som tillgodoser vad vi nu anfört.

Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju370 och Ju416

i nu behandlade delar. Motion Ju357, i nu behandlad del, bör däremot avslås.

15. Permissioner m.m., punkt 9 (v)

av Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om permissioner m.m. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:Ju357 yrkande 13 och avslår motionerna 2003/04:Ju370 yrkande

17 och 2003/04:Ju416 yrkandena 26 och 27.

Ställningstagande

Möjligheten för utvisningsdömda intagna att få permission är små eftersom

risken för att de avviker i samband med permission ofta bedöms som för

stor. En sådan ordning är enligt min mening både inhuman och orimlig. Det

leder bl.a. till att de intagna aldrig ges tillfälle att träffa sina

anhöriga under naturliga former utanför anstalten.

Ett sätt att möjliggöra permissioner för denna grupp av intagna skulle

kunna vara att införa intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k.

fotboja, i samband med permissioner.

Regeringen bör låta utreda möjligheterna att använda sådan övervakning i

samband med utvisningsdömdas permissioner. Detta innebär att jag ställer

mig bakom motion Ju357 i nu behandlad del. Övriga här behandlade

motionsyrkanden bör däremot avslås av riksdagen.

16. Överförande av verkställighet av fängelsestraff, punkt 11 (m, fp, kd,

c)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om överförande av verkställighet av fängelsestraff.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju370 yrkande 8.

Ställningstagande

Belastningen på de svenska anstalterna måste minskas på alla sätt. Det

bör bl.a. därför eftersträvas att så många som möjligt av dem som döms

till utvisning också verkställer sitt straff i hemlandet. Trots förekomsten

av konventioner och bilaterala avtal är det vanligt att fängelsedömdas

verkställighet inte kan överföras, främst beroende på omfattande byråkrati

och pappersexercis. Regeringen bör verka mer kraftfullt, såväl i Sverige

som internationellt, för att tillse att de ingångna avtalen fungerar också

i praktisk handling.

Det får ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder med anledning

av vad vi nu anfört.

17. Kostnaden för utvisades hemresor, punkt 12 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe

Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Karin Granbom

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om kostnaden för utvisades hemresor. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:Ju370 yrkande 9 och 2003/04:Ju416 yrkande 29.

Ställningstagande

Det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att utan den

intagnes samtycke använda kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för

den utvisningsdömdes hemresa. Detta innebär att den dömdes skyldighet att

betala, som följer av stadgandet i 9 kap. 1 § utlänningslagen, inte kan

upprätthållas. En sådan möjlighet bör införas för kriminalvården.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som tillgodoser vad vi nu har anfört.

18. Ersättning till lekmannaövervakare, punkt 13 (fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd), Johan Linander (c) och

Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ersättning till lekmannaövervakare. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju416 yrkande 12.

Ställningstagande

Lekmannaövervakare har en viktig uppgift i samhället. Trots det är de

alltför få för att fylla det behov som finns. Några av orsakerna är

ineffektiva administrativa system och en alltför låg ersättning för uppdraget.

Ersättningen är på en nivå som är så låg att det närmast ger en signal

om att uppdraget inte anses vara viktigt.

Det är hög tid att lekmannaövervakarnas insatser tas till vara på ett

bättre sätt och att statusen på uppgiften höjs. Ersättningen bör ses över

och höjas så att summan upplevs som en rimlig ersättning för uppdraget.

Det

får ankomma på regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad vi nu

anfört.

Särskilda yttranden

1. Kostnadsansvaret för § 34-placering och kontraktsvård m.m., punkt 5

(mp)

Leif Björnlod (mp) anför:

Många önskade kontraktsvårdsplaceringar kommer inte till stånd på grund

av kommunernas ansträngda finanser. Kommunerna är av resursskäl inte

villiga att bekosta den senare delen av placeringen och ställer därför

inte erforderliga vårdgarantier. Detta medför att det inte är möjligt att

välja den för den åtalade mest lämpliga och effektiva påföljden. Denna

ordning är olycklig och bör lösas på ett lämpligt sätt.

Jag väljer att inte reservera mig i denna fråga utan utgår från att det

inom Regeringskansliet fortsätter att bedrivas ett arbete med att finna

en lämplig lösning på denna problematik.

2. Verkställighet genom elektronisk övervakning, punkt 10 (v)

Rolf Olsson (v) anför:

Fördelarna med verkställighet av fängelsestraff genom intensivövervakning

med elektronisk kontroll är betydande. Tiden får nu anses mogen att

ytterligare utvidga tillämpningsområdet, dels genom att låta personer dömda

upp till sex månaders fängelse verkställa hela straffet på detta sätt,

dels genom att möjliggöra för fler långtidsdömda att verkställa den sista

delen av fängelsestraffet med hjälp av intensivövervakning. Det är glädjande

att det inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria med förslag

som går i den riktning som jag förespråkar.

Jag utgår från att regeringen, efter sedvanlig beredning av ärendet, lämnar

ett lagförslag till riksdagen som tillgodoser vad jag nu förespråkat.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Ju252 av Carina Hägg och Birgitta Ahlqvist (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att barn som utsatts för sexuella övergrepp inte skall tillåtas besöka

förövaren under verkställighetstiden.

2003/04:Ju273 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en förändrad och förbättrad kriminalvård.

2003/04:Ju296 av Göran Lindblad (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om privata fängelser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en försöksverksamhet med två till tre privatiserade anstalter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en utredning avseende kriminalvårdens inriktning.

2003/04:Ju303 av Bertil Kjellberg (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att utreda förutsättningarna för att överföra kostnadsansvaret för

personer som dömts till skyddstillsyn med behandlingsplan, s.k. kontraktsvård,

till kriminalvården.

2003/04:Ju316 av Johan Linander m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt skall få

vidareutbildning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att förbättra kvinnornas situation i fängelserna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av ett nytt bonussystem där de intagna blir belönade

när de följer sitt behandlingsprogram.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en individanpassad utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en förbättrad utslussningssituation där den intagne vid

frigivningen får hjälp, både före och efter frigivningen, med att skapa en

ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning.

2003/04:Ju347 av Magdalena Andersson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om brottslig verksamhet på fängelser.

2003/04:Ju354 av Inger Segelström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att män som dömts för våldsbrott skall kunna dömas till

vårdprogram.

2003/04:Ju357 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att en uppföljning och utvärdering av de förändringar som gjorts

inom häktesverksamheten för att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna

skall genomföras.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att den alternativa påföljden intensivövervakning med elektronisk

fotboja skall utvidgas till att kunna utdömas för straff upp till sex

månader.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att kvinnors särskilda behov inom frivårdens verksamhet skall

uppmärksammas.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regelverket för intensivövervakning med elektronisk fotboja

vid utsluss av långtidsdömda (IÖU) skall förändras.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att ansvaret för studieverksamheten skall läggas över på

utbildningsväsendet enligt normaliseringsprincipen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att en översyn av arbetspraktiken på anstalterna skall genomföras.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att de långtidsdömdas situation särskilt skall uppmärksammas.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verksamheten med mottagningsenheter för långtidsdömda

skall utredas.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att möjligheten för utvisningsdömda att få permission

med elektronisk intensivövervakning snarast skall utredas.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kvinnors situation inom kriminalvården skall

uppmärksammas.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verksamheten till stöd för barn till dömda måste

utvecklas.

2003/04:Ju370 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om vikten av en ny inriktning av svensk kriminalvård.

4. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om

vikten av att frigivningen förbereds noggrant samt om betydelsen av

insatser från ideella organisationer.

7. Riksdagen beslutar att speciella anstalter för utvisningsdömda

skall inrättas.

8. Riksdagen begär att regeringen följer upp ingångna avtal om att

utländska medborgare skall avtjäna straff utdömda i Sverige i sitt hemland,

så att avtalen fungerar i praktiken.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den avvisades

hemresa.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om teoretisk och praktisk utbildning samt

självförvaltningsverksamhet

på anstalterna.

14. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att använda

sig av farmakologisk behandling i syfte att minska sexualdriften hos

sexualbrottsdömda, i samband med villkorlig frigivning.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökad upphandling inom kriminalvården av vårdprogram från

privata vårdgivare.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om intensivövervakning i samband med permissioner och

frigångar.

2003/04:Ju383 av Ulf Nilsson m.fl. (fp):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende hur domar

med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp.

2003/04:Ju402 av Leif Björnlod (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av att utreda hur kompetensen inom frivården bättre kan

tas till vara för att på så sätt öka effekten av de olika frivårdsinsatserna

och därmed minska återfallsrisken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av att utreda hur rådande integrationsprocess inom

kriminalvården tar till vara frivårdens behov av kompetensutveckling.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av att utreda hur normaliseringsprincipen påverkar

kriminalvårdens klienter samt hur eventuella alternativ till

normaliseringsprincipen

skulle kunna påverka nämnda klienter.

2003/04:Ju416 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att svensk kriminalvård måste få en ny inriktning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att kriminalvården bör utveckla och förstärka sin analyskapacitet

och utveckla mätmetoder som kan användas för att beskriva olika resultat

som uppnås med behandlings- och vårdarbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att kriminalvården måste utveckla och stimulera forskningsarbete

som kan belysa sambanden mellan kriminalvård och de frigivnas återfall i

brottslighet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att vården på anstalt inriktas på att den dömde skall få hjälp

att komma till rätta med sitt problematiska levnadsmönster.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att kriminalvårdens arbete bör utvärderas och goda exempel bör

tas till vara i förändringsarbetet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om individuella handlingsplaner.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att förbättra och förlänga utbildningen av de anställda inom

kriminalvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om nödvändigheten att öka rekryteringen av unga medarbetare till

kriminalvården.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att kriminalvården måste kunna erbjuda utvecklingsmöjligheter

så att ambitionen att bli kvar inom yrket ökar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om väl fungerande motivationsavdelningar med kognitiva

program.

12. Riksdagen begär att regeringen ser över arvodet till

lekmannaövervakare.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att låta staten ta över kostnadsansvaret för vård och

behandling enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att

farmakologisk och annan typ av behandling skall kunna användas på personer

som dömts för övergrepp, och som av expertis konstaterats vara pedofiler,

för att villkorlig frigivning skall kunna komma i fråga.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att farmakologisk och/eller annan typ av psykoterapeutisk

behandling skall kunna användas även på våldtäktsmän som återfallit i

brott, under den sista tredjedelen av straffet, för att villkorlig frigivning

skall kunna komma i fråga.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en bättre frigivningsprocess där behandling i trestegsanstalt

kombineras med elektronisk övervakning.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att de intagna behöver ta ett ökat personligt ansvar för

livet innanför murarna om en förberedelse för livet utanför murarna skall

kunna ske.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att anstalterna i högre utsträckning måste anpassas efter

barns och föräldrars behov av umgänge.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillgången till pass vid permissioner.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att införa elektronisk övervakning vid permissioner för

att minska risken för avvikelse.

29. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till

lagändring som innebär att kriminalvården får befogenhet att utan den

intagnes samtycke betala ut medel för att täcka den utvisades hemresa.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att se över nuvarande lagstiftning i syfte att möjliggöra att

ålägga rattfylleridömda att delta i behandling.

2003/04:Ju425 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förnyelse av kriminalvårdens innehåll och inriktning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om utbildning inom kriminalvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om kvinnor i kriminalvården.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om effektivare frigivning.

2003/04:Ju435 av Carina Ohlsson m.fl. (s):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att ett initiativ bör tas till en rättspraxis i

kvinnofridsmål och alla män som dömts för kvinnofridskränkning och

frihetsberövats

skall bli föremål för brottspreventiva åtgärder inom kriminalvården.

2003/04:Ju436 av Jan Emanuel Johansson och Cinnika Beiming (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om vikten av välplanerade frigivningar inom kriminalvården.

2003/04:Ju443 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vård och behandling för män som misshandlar kvinnor.

2003/04:Ju454 av Annika Qarlsson och Margareta Andersson (båda c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att inlåsta människors säkerhet måste lagregleras.

2003/04:Ju469 av Lennart Klockare (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om säkerheten vid låsta institutioner.

2003/04:Ju479 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kommunernas ansvar och kriscentrum för män samt gällande

behandling av gärningsmännen inom kriminalvården.

2003/04:So407 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ett förbättrat samarbete mellan frivård, anstalt och socialtjänst.

2003/04:So412 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp, fp, v, c, kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om utökat barnperspektiv inom kriminalvården.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om barn som är med när föräldern grips av polisen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om behovet av att för barn förbättra kommunikationsmöjligheterna

till anstalterna.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om behovet av förbättringar av samarbetet mellan kriminalvården,

socialtjänsten och polisen.

2003/04:Ub289 av Birgitta Sellén och Margareta Andersson (båda c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att interner på fångvårdsanstalter skall erbjudas utbildning

för att motverka eventuella läs- och skrivsvårigheter.

2003/04:Bo252 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om samarbete och samordning mellan kriminalvården och kommunerna.