Bet. 2003/04:JUU28

Justitieutskottets betänkande

2003/04:JUU28

Titel saknas

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:92

Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt

erkännande på bötesstraff jämte två i ärendet väckta motioner.

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett utkast till

rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff.

Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat

av antingen en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan

myndighet erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något

nytt beslut behöver fattas av den verkställande staten. Vidare föreslås

att riksdagen skall godkänna att Sverige i samband med antagandet av

rambeslutet inte avger någon förklaring om att vissa typer av beslut om

böter under en övergångsperiod inte skall få verkställas i Sverige.

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår

motionerna.

I ärendet finns två reservationer (m och fp) och ett särskilt yttrande

(m).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av rambeslutet

Riksdagen godkännera) det inom Europeiska unionen upprättade utkastet

till rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på

bötesstraff, ochb) att Sverige inte avger någon förklaring enligt artikel

20, punkten 2, i rambeslutet.Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:92

punkterna 1 och 2.

2. Krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och

yttrandefrihet

m.m.

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju19 yrkandena 2 och 3.

Reservation 1 (fp)

3. Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju18 och 2003/04:Ju19 yrkande 1.

Reservation 2 (m, fp)

Stockholm den 27 maj 2004

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice

Ask (m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Peter Althin (kd),

Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Göran

Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp),

Kerstin Andersson (s) och Viviann Gerdin (c).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I juli 2001 tog Frankrike, Förenade kungariket (Storbritannien och

Nordirland) och Sverige initiativ till ett rambeslut om tillämpningen av

principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EGT C 278, 2.10.2001,

s. 4). En faktapromemoria har upprättats över utkastet till rambeslutet

(2001/02:FPM 18). Initiativet baserades på de slutsatser som Europeiska

rådet antog 1999 i Tammerfors som innebär att principen om ömsesidigt

erkännande av medlemsstaternas rättsliga avgöranden skall bli en hörnsten

i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 8 maj 2003 nåddes

en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet. Överenskommelsen

avser ett utkast till rambeslut som i väsentliga delar skiljer sig från

det ursprungliga förslaget.

Europaparlamentet yttrade sig den 17 januari 2002 över förslaget till

utkast till rambeslut (T5-0019/2002 slutlig, EGT C 271 E, 7.11.2002 s.

423). I yttrandet godkände Europaparlamentet förslaget.

Under förhandlingsarbetet har företrädare för Justitiedepartementet

sammanträtt med justitieutskottet vid ett flertal tillfällen. Vidare har

justitieministern redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska

positionen vid sammanträden i EU-nämnden.

En promemoria om Sveriges antagande av rambeslutet har remissbehandlats.

En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig inom

Justitiedepartementet (dnr 2003/9776/BIRS).

Det bör noteras att utkastet till rambeslutet, efter att regeringen

beslutade propositionen, har omarbetats såväl språkligt som redaktionellt

av EU:s s.k. juristlingvister och att artikel- och punktnumreringen därvid

genomgående har ändrats. Detta innebär att regeringens hänvisningar i

propositionen till olika artiklar och punkter i rambeslutet inte överensstämmer

med den senaste versionen av rambeslutstexten. När utskottet i det följande

hänvisar till olika artiklar i rambeslutet avses numreringen enligt den

senaste versionen av rambeslutstexten. Denna text återfinns i bilaga

2.

Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet återfinns i bilaga

3. Dessa texter har ännu inte uppdaterats med anledning av juristlingvisternas

granskning av utkastet till rambeslut. De hänvisningar till olika artiklar

i rambeslutet som anges där avser därför den äldre versionen av rambeslutet,

som intagits som bilaga till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Inom Europeiska unionen har ett utkast till rambeslut om tillämpning av

principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff utarbetats. I propositionen

föreslås att utkastet till rambeslutet godkänns av riksdagen. Utkastet

innehåller bestämmelser om verkställighet av bötesstraff. Enligt rambeslutet

skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat av antingen en

domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet erkännas

och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut behöver

fattas av den staten. I vissa fall skall dock verkställigheten av

bötesstraffen kunna vägras. Verkställigheten skall ske på samma sätt som för

ett inhemskt bötesstraff.

Den tidpunkt då medlemsstaterna skall ha genomfört bestämmelserna i

rambeslutet är ännu inte bestämd. I propositionen redovisas vilken lagstiftning

och övrig reglering som rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning

läggs dock inte fram i propositionen. Sådana förslag kommer enligt regeringen

att läggas fram vid ett senare tillfälle.

Utskottets överväganden

Godkännande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande

på bötesstraff

Rambeslutets innehåll

Rambeslutet syftar till att reglera det rättsliga samarbetet för erkännande

och verkställighet av bötesstraff mellan myndigheter när ett bötesstraff

har dömts ut i en medlemsstat (den utfärdande staten) och det finns ett

behov av att överföra verkställigheten till en annan medlemsstat (den

verkställande staten).

Enligt rambeslutet skall ett bötesstraff som har beslutats i en medlemsstat

av en domstol eller, under vissa förutsättningar, en annan myndighet

erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut

behöver fattas av den staten. Bestämmelserna skall kunna användas när den

fysiska eller juridiska person mot vilken ett bötesstraff har utdömts har

sin egendom, inkomst, hemvist eller, såvitt avser juridiska personer,

sitt säte i en annan medlemsstat. Tanken är att fysiska eller juridiska

personer i framtiden inte skall kunna undkomma verkställighet av ett

bötesstraff inom EU.

I det följande redovisas några av de mer centrala bestämmelserna i

rambeslutet.

I artikel 1 i rambeslutet upptas ett antal definitioner av betydelse bl.

a. för tillämpligheten av rambeslutet. Bestämmelsen anger bl.a. att med

begreppet beslut avses ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk

eller juridisk person, om beslutet fattas av en domstol i den utfärdande

staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande

staten. Dessutom avses beslut som fattats av en annan myndighet än en

domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande

staten. Detsamma gäller beslut av en sådan myndighet beträffande gärningar

som är straffbara som överträdelser mot lagbestämmelser (dvs. administrativa

förseelser), förutsatt att den som ålagts böterna har haft möjlighet att

få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål. Med

det sistnämnda avses utifrån svenska förhållanden att beslutet skall kunna

prövas i en domstol i ett straffrättsligt förfarande. Även beslut av

domstol beträffande sådana från myndighet överklagade beslut omfattas av

rambeslutets tillämplighet.

Med begreppet bötesstraff skall förstås en skyldighet att betala ett

penningbelopp som utdömts i ett beslut vid en fällande dom för en gärning.

Vidare skall med begreppet bötesstraff även avses ersättning till

brottsoffer i vissa fall, rättegångskostnader i sådana förfaranden som har

lett fram till bötesbeslutet och ersättning till en allmän fond eller en

stödorganisation för brottsoffer, vilken utdömts i samma beslut. I begreppet

bötesstraff ingår inte beslut om förverkande av hjälpmedel eller vinning

av brott eller sådana beslut som omfattas av den s.k. Bryssel I-förordningen

om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på

privaträttens område.

I artikel 7 uppräknas ett antal vägransgrunder som en medlemsstat får

åberopa för att inte verkställa ett bötesstraff. Här kan bl.a. nämnas

följande. En vägransgrund tar sikte på brister i den enskildes möjligheter

att få beslutet rättssäkert prövat, såsom att den dömde vid skriftligt

förfarande inte underrättats om sin rätt att bestrida ålagda böter. Vidare

får verkställighet vägras om den person beslutet avser har dömts för samma

gärningar i den verkställande staten eller i någon annan medlemsstat och

beslutet har verkställts där (principen om ne bis in idem). Den verkställande

staten får också vägra att verkställa bötesstraffet om det hänför sig

till en gärning som inte motsvaras av ett brott i den verkställande staten

(dvs. ett krav på dubbel straffbarhet), under förutsättning att gärningen

inte faller in under de brott som räknas upp i listan i artikel 5, punkten

1. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får dessutom vägra

att verkställa ett bötesbeslut om verkställigheten är preskriberad enligt

den verkställande statens lagstiftning. Verkställighet får också vägras

om beslutet avser gärningar som omfattas av den verkställande statens

egen jurisdiktion. Verkställighet av utdömda bötesstraff får också vägras

om beloppet är lägre än motsvarande 70 euro.

Artikel 7 är inte helt uttömmande i fråga om vilka möjligheter en

verkställande stat har att avstå från att verkställa ett bötesstraff. Det

framgår av artikel 3 att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att

respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga

principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 20,

punkten 3, anges i anslutning till detta att varje medlemsstat får vägra

att erkänna och verkställa ett beslut om de redovisade uppgifterna i det

intyg som skall bifogas beslutet ger vid handen att dessa grundläggande

rättigheter och rättsliga principer kan ha kränkts. Vidare framgår av

punkt 6 i de inledande beaktandesatserna att rambeslutet inte hindrar

medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om

rättssäkerhet samt förenings-, yttrande- och tryckfrihet.

Krav på dubbel straffbarhet för verkställighet får inte ställas upp om

den utfärdande staten anser att gärningen motsvarar något av de brott som

räknas upp i listan i artikel 5, punkten 1. Listan omfattar flera av de

brott som regleras i brottsbalken och som kan resultera i antingen villkorlig

dom eller skyddstillsyn i förening med böter eller ett rent bötesstraff

(t.ex. misshandel, olaga hot, stöld och andra tillgreppsbrott, bedrägeri

och andra oredlighetsbrott samt förfalskningsbrott). Även brott och

brottstyper inom den svenska specialstraffrätten omfattas, t.ex. narkotikabrott,

miljöbrott, vissa brott enligt vapenlagen och utlänningslagen samt olika

överträdelser av vägtrafikbestämmelser. Efter beslut av rådet skall listan

kunna utvidgas eller ändras.

I artikel 20 punkt 2 anges att en medlemsstat under en tid av högst fem

år från ikraftträdandet av rambeslutet får begränsa tillämpningen av

rambeslutet till att gälla endast bötesbeslut som har fattats av en domstol.

Under samma tid får en medlemsstat också begränsa tillämpningen avseende

ett bötesbeslut som gäller mot en juridisk person till att endast avse

sådana brott för vilka en EU-rättsakt föreskriver ett ansvar för juridiska

personer. En medlemsstat som vill utnyttja dessa möjligheter till begränsning

av rambeslutets omfattning skall lämna en förklaring om detta till rådets

generalsekreterare i samband med att rambeslutet antas. Varje medlemsstat

får tillämpa motsvarande begränsningar gentemot den medlemsstat som har

lämnat en sådan förklaring.

Rambeslutet innehåller även ett antal förfaranderegler. I artikel 4

föreskrivs att ett bötesbeslut skall översändas direkt till den behöriga

myndigheten i den verkställande staten, jämte ett särskilt upprättat intyg

innehållande olika obligatoriska uppgifter (en förlaga till intygets

utformning har intagits som bilaga till rambeslutet, se bilaga 2). Enligt

artikel 6 skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten erkänna

ett beslut om bötesstraff som översänts på det sätt som föreskrivs i

rambeslutet utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla

åtgärder som krävs för att verkställa beslutet. Verkställigheten skall

ske på samma sätt som för ett inhemskt bötesstraff i den verkställande

staten. Här kan också nämnas att verkställighet endast får sökas i en

medlemsstat i taget (artikel 4, punkten 4). Det belopp som drivs in vid

verkställigheten tillfaller den verkställande staten, om inte de berörda

staterna kommer överens om något annat (artikel 13). Medlemsstaterna får

inte avkräva varandra ersättning för kostnader som kan ha uppstått vid

tillämpning av rambeslutet, t.ex. i samband med verkställighet (artikel

17).

Utskottets ställningstagande

Vid sitt möte i Tammerfors år 1999 uttalade Europeiska rådet sitt stöd

för principen om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rättsliga

avgöranden. Det rambeslut som behandlas i detta ärende utgår från den

principen och bygger på ett förtroende mellan medlemsstaternas myndigheter

och deras rättssystem när det gäller verkställighet av varandras domar

och slutliga beslut.

Den fria rörligheten inom EU medför en ökad rörlighet mellan medlemsstaterna.

De nationella gränserna förhindrar i dag en effektiv verkställighet av

utdömda böter. De internationella överenskommelser som finns, med avseende

på verkställighet av böter, tillämpas i praktiken i mycket liten utsträckning,

undantaget - för svenskt vidkommande - verkställighet mellan de nordiska

länderna.

En bättre möjlighet att effektivt kunna driva in böter i en annan medlemsstat

än den där bötesstraffet utdömts torde kunna bidra till en väsentligt

förbättrad efterlevnad av regler på många områden. För svenskt vidkommande

handlar det kanske i första hand om mindre allvarlig vardagsbrottslighet,

bl.a. trafikförseelser och viss förmögenhetsbrottslighet, men också i

någon mån om allvarligare brott, bl.a. genom kombinationsstraff innefattande

böter. I andra medlemsstater förekommer bötesstraff, ensamt eller i

kombination med andra påföljder, även för relativt allvarliga brott. Härtill

kommer att personer som bor i respektive utanför det land där böter för

en gärning dömts ut bör behandlas lika.

Med det inom EU utarbetade rambeslutet skapas goda förutsättningar för

att på ett rättssäkert sätt överföra verkställigheten av bötesstraff mellan

medlemsstaterna. Utskottet anser att riksdagen bör godkänna det utkast

till rambeslut som utarbetats inom EU.

Förklaringar av Sverige med anledning av rambeslutet

Regeringen har föreslagit att riksdagen skall godkänna att Sverige inte

avger någon förklaring enligt artikel 20, punkten 2, i rambeslutet. Denna

punkt ger, som framgått ovan, medlemsstaterna en möjlighet att under en

övergångsperiod begränsa rambeslutets tillämplighet till endast

domstolsbeslutade böter (sådana beslut som avses i artikel 1, punkten a,

underpunkterna i och iv) och, i fråga om juridiska personer, beslut som avser

ett beteende för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av

principen om juridiska personers ansvar.

Regeringen anför i propositionen (s. 36) att Sverige inte har något behov

av att begränsa rambeslutets tillämpningsområde på det sätt som möjliggörs

i rambeslutet, utan tvärtom har ett behov av att låta rambeslutet från

början också omfatta beslut fattade av andra myndigheter än domstolar,

för att på så sätt få svenska bötesstraff i form av strafföreläggande och

föreläggande av ordningsbot samt företagsbot verkställda utomlands. Om

Sverige skulle avge en sådan förklaring som artikel 20, punkten 2, ger

möjlighet till, är risken stor att de andra medlemsstaterna tillämpar

samma begränsning gentemot Sverige. Sverige bör inte heller begränsa andra

medlemsstaters möjligheter att få motsvarande beslut verkställda här. De

vägransgrunder som finns i rambeslutet bör enligt regeringen vara fullt

tillräckliga för att vid behov kunna vägra verkställa ett bötesstraff i

ett enskilt fall.

Utskottet instämmer i regeringens överväganden och föreslår att riksdagen

godkänner att Sverige inte avger någon sådan förklaring.

Upprätthållande av krav på dubbel straffbarhet när tryck- och yttrandefriheten

m.m. berörs

I motion Ju19 (fp) anförs att Sverige vid implementeringen av rambeslutet

bör upprätthålla kravet på dubbel straffbarhet för erkännande och

verkställighet av bötesstraff som berör tryck- och yttrandefrihet, inklusive

offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd. Härigenom vill

motionärerna undvika att svenska myndigheter tvingas verkställa bötesstraff

för tryck- och yttrandefrihetsbrott som inte är straffbara enligt svensk

rätt. I samma motion anförs att Justitiekanslern bör ges i uppgift att

bevaka att framställningar om verkställighet av böter för sådana brott

inte bifalls.

Rambeslutet ger vissa möjligheter för den verkställande staten att ställa

krav på dubbel straffbarhet. Ett sådant krav får dock inte ställas om den

utfärdande staten bedömer att beslutet om bötesstraff grundas på en gärning

som motsvarar något av de brott som räknas upp i listan i artikel 5.

Regeringen förutskickar i propositionen (s. 39) att det i lagstiftningsarbetet

för genomförande av rambeslutet kan bli aktuellt att undanta ytterligare

brott, utöver de som framgår av listan i artikel 5, från kravet på dubbel

straffbarhet.

I punkt 6 i beaktandesatserna till rambeslutet (den s.k. preambeln) anges

att rambeslutet inte hindrar en medlemsstat från att tillämpa sina

konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet

och yttrandefrihet i andra medier. I sammanhanget kan noteras att Europeiska

kommissionen aviserat ett uttalande (nr 6) i anslutning till rambeslutet

om att denna preambeltext bör utformas på så sätt att en medlemsstat

tillåts tillämpa sådana konstitutionella principer som inte är gemensamma

enbart på sina egna förfaranden. Regeringen anför i propositionen (s. 11

f) att kommissionens uttalande är en ensidig viljeyttring över hur den

anser att en viss text skall tolkas och påverkar inte innehållet i

rambeslutet. Om kommissionen står fast vid sitt uttalande avser Sverige,

eventuellt tillsammans med andra medlemsstater, att i en förklaring ange

att aktuell preambeltext ger alla medlemsstater en möjlighet att tillämpa

sina konstitutionella bestämmelser om rättssäkerhet samt förenings-, tryck-

och yttrandefrihet oberoende av om de är gemensamma för alla medlemsstater

eller enbart nationella.

Rörande frågan om vilken eller vilka myndigheter i Sverige som bör ges

behörighet att ta emot och verkställa framställningar enligt rambeslutet

anför regeringen i propositionen (s. 37) att tanken med rambeslutet är

att det nationella vekställighetsförfarandet skall gälla även för

verkställighet av ett utländskt bötesstraff. För svenskt vidkommande skulle

i sådana fall våra kronofogdemyndigheter vara de myndigheter som skulle

motta det utländska bötesbeslutet, göra erforderliga bedömningar enligt

rambeslutet och därefter verkställa bötesstraffet enligt de svenska

bestämmelserna. Det kan dock vara lämpligt att vissa frågor, t.ex. om det

skall vara möjligt att förvandla ett bötesstraff, i stället avgörs av

andra myndigheter. Bedömningen av vilken eller vilka myndigheter som bör

vara behöriga enligt rambeslutet bör också göras mot bakgrund av de

organisatoriska förändringar som nyligen skett inom Skatteverket och som

övervägs i fråga om kronofogdemyndigheterna. Regeringen anför att det i

det kommande lagstiftningsarbetet närmare får övervägas vilken eller vilka

myndigheter som skall vara behöriga att fatta olika beslut och vidta de

åtgärder som följer av genomförandet av rambeslutet.

Utskottet håller med om att det finns mycket som talar för att verkställighet

skall kunna vägras i de fall som motionärerna tar upp. Det kan också

konstateras att punkt 6 i beaktandesatserna ger möjligheter till detta.

Utskottet håller med regeringen om att bestämmelsen bör tolkas så att de

aktuella konstitutionella bestämmelserna kan tillämpas oavsett om de är

gemensamma för alla medlemsstater eller inte. Frågan om hur denna möjlighet

skall utnyttjas bör dock avgöras inom ramen för det fortsatta arbetet med

att genomföra rambeslutet. Riksdagen bör inte ta ställning till detta nu.

Utskottet vill inte heller föregripa det kommande arbetet i fråga om vilken

eller vilka myndigheter som i Sverige bör vara behöriga att vidta olika

åtgärder enligt rambeslutet. Utskottet utgår dock från att det kommer att

finnas erforderlig kompetens hos aktuell myndighet.

Motion Ju19 bör avslås av riksdagen i nu behandlade delar.

Godkännande av rambeslut utan åtföljande följdlagstiftning m.m.

I motionerna Ju18 (m) och Ju19 (fp) anförs att propositioner om godkännande

av EU:s rambeslut inom det rättsliga området också bör innehålla förslag

om svensk följdlagstiftning.

Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen godkänt utkast

till rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt har presenterats

(senast i bet. 2003/04:JuU9). När detta skedde första gången under riksmötet

1999/2000 gjorde utskottet ett principiellt uttalande som gick ut på att

det inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid

ett tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle

(bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f). Att avvakta med lagstiftningen borde enligt

utskottet emellertid inte ske annat än när det var påkallat av de tidsramar

som gällde för EU:s antagande av rambeslutet.

Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut

som ännu inte föreligger i slutligt skick har sedermera kommit till klart

uttryck genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft

den 1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades något krav

på att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag

på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18 s. 26 f).

Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för sin allmänna

granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12 kap. 1 §

regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det gäller

inhämtandet

av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen inför

regeringens deltagande i rambeslut och andra beslut på andra och tredje

pelarens område inom EU (a. bet. s. 29). En sådan granskning genomfördes

under riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet uttalade då att traditionellt

remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om

godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden

(bet. 2002/03:KU10 s. 64). Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar

som gäller för antagandet av en överenskommelse i ministerrådet kan medföra

svårigheter för regeringen att tillämpa ett traditionellt remissförfarande.

Emellertid ville konstitutionsutskottet understryka att underhandskontakter

med myndigheter kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast

då detta är oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s

antagande av en överenskommelse eller i andra undantagssituationer.

I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före

konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade

gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen omfattade

alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella

konventioner under perioden 1995/96 - 2001/02. Utskottet kunde efter en

jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i

propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en korrekt

bedömning av lagstiftningsbehovet.

Regeringen anför i propositionen (s. 32 f) att genomförandet av rambeslutet

kräver att en helt ny lag om förfarandet införs. En sådan ny lag kommer

av förklarliga skäl att bli relativt omfattande och skall innefatta

bestämmelser som tar sikte på olika situationer från det att begäran görs

till dess att resultatet av verkställigheten redovisas. Det är därför

inte möjligt att föreslå någon sådan lagstiftning innan rambeslutet antas,

vilket medlemsstaterna förväntar sig kunna ske under våren/sommaren 2004.

I arbetet med en ny lagstiftning kommer ingående analyser och överväganden

att behöva göras, huvudsakligen av teknisk karaktär, och det torde ta

cirka två år innan ett fullgott beredningsunderlag finns tillgängligt. Om

en ny lagstiftning skulle utarbetas innan rambeslutet antas skulle

genomförandet av rambeslutet för samtliga medlemsstater försenas med dessa

två år, dvs. den tid det skulle ta innan Sverige har lagstiftningen på

plats.

Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare uttalanden i

principfrågan rörande riksdagens behandling av propositioner om godkännande

av rambeslut. Motion Ju18 och motion Ju19 i nu behandlad del avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Krav på dubbel straffbarhet för brott som berör tryck- och

yttrandefrihet

m.m., punkt 2 (fp)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om krav på dubbel straffbarhet för brott som berör

tryck- och yttrandefriheten m.m. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju19 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Tryck- och yttrandefriheten, inbegripet frågor om offentlighet och sekretess

vid myndigheter samt meddelarfrihet och meddelarskydd, är fundamental i

det svenska samhället och för den svenska rättsordningen. De flesta andra

medlemsstaterna inom EU har mindre långtgående regler än Sverige på detta

område. Detta kan innebära att vissa handlingar som enligt svensk rätt är

grundlagsskyddade är straffbara i en annan medlemsstat. Det är inte

acceptabelt att utdömda bötesstraff för sådana handlingar verkställs i

Sverige.

Vid övervägande av om några brott utöver de som listas i artikel 5 i

rambeslutet bör kunna verkställas utan krav på dubbel straffbarhet är det

angeläget att regeringen tillser att handlingar som är grundlagsskyddade

med hänsyn till tryck- och yttrandefriheten inte undantas från detta krav.

Regeringen bör i arbetet med implementering av rambeslutet beakta vad vi

nu anfört.

Kronofogdemyndigheterna, som troligen kommer att få behandla framställningar

om verkställighet av bötesstraff enligt rambeslutet, torde inte besitta

tillräcklig kunskap i frågor om tryck- och yttrandefrihet. För att det på

rätt sätt skall kunna bedömas om en handling enligt svensk rätt omfattas

av grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten bör Justitiekanslern

ges en roll i dessa ärenden. Det får ankomma på regeringen att låta utreda

hur en sådan ordning kan utformas.

2. Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut, punkt 3 (m, fp)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Torkild

Strandberg (fp) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om följdlagstiftning i propositioner om godkännande

av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju18 och

2003/04:Ju19 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen har återigen valt att till riksdagen avlämna en proposition om

godkännande av rambeslut utan att samtidigt redovisa förslag till sådan

svensk följdlagstiftning som krävs med anledning av beslutet. Enligt vår

mening är detta inte en tillfredsställande lagstiftningsteknik. Det bör

vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell presenteras i

sin helhet. Annars blir det inte möjligt att bedöma rambeslutet och vilka

konsekvenser det kommer att få för den svenska lagstiftningen. Enligt vår

erfarenhet är det först i samband med att det handgripliga och konkreta

förslaget granskas inom ramen för den parlamentariska processen som

eventuella brister eller problemområden upptäcks. Därför är det mycket

viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna

av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet.

Sedan ett rambeslut väl godkänts saknas utrymme att behandla de grundläggande

rättspolitiska frågor som rambeslutet kan ge upphov till. Detta skapar

ett demokratiskt problem.

Vi vill därför ånyo framhålla att det är mycket viktigt att riksdagen ges

möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell

nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet. Regeringen bör åläggas att

i fortsättningen presentera förslag till följdlagstiftning i propositioner

om godkännande av rambeslut.

Särskilt yttrande

Regeringens handläggning av ärenden om riksdagens godkännande av rambeslut

(m)

Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m) anför:

När regeringen avgav propositionen till riksdagen förelåg endast ett

preliminärt utkast till rambeslut som inte hade granskats av EU:s s.k.

juristlingvister. Den juristlingvistgranskade versionen av rambeslutsutkastet

offentliggjordes först den 2 april 2004, dvs. efter att motionstiden med

anledning av propositionen hade gått ut. Det har kunnat konstateras att

den nya versionen av rambeslutet i sak torde överensstämma med det utkast

till rambeslut som bifogades propositionen. En omfattande språklig

omarbetning har dock gjorts och i princip samtliga artiklar och punkter har

numrerats om, något som väsentligt har försvårat läsningen av propositionen.

Vi ser det som självklart att det rambeslutsutkast som tillsammans med en

proposition föreläggs riksdagen för godkännande skall ha både ett sakligt

innehåll och en lydelse som överensstämmer med den rambeslutstext som

regeringen senare binder Sverige vid.

Vi anser att den juristlingvistgranskade versionen av rambeslutet borde

ha inväntats innan propositionen överlämnades till riksdagen och förväntar

oss att regeringen i framtida ärenden om godkännande av rambeslut ser

till detta. Om detta skulle visa sig svårt att förena med EU:s krav på

snabb behandling av frågan om godkännande av rambeslut framstår det som

angeläget att regeringen verkar inom EU för att den språkliga granskningen

av utkast till rambeslut sker snabbare.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:92 Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av

principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff:

1. Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet

till rambeslut om tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av

bötesstraff.

2. Riksdagen godkänner att Sverige inte avger någon förklaring enligt

artikel 16, punkten 1 a.

Följdmotioner

2003/04:Ju18 av Beatrice Ask m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området även

bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

2003/04:Ju19 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att förslag om följdlagstiftning till en internationell

överenskommelse på det rättsliga området lämnas samtidigt som förslag om

godkännande av överenskommelsen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om kravet på dubbel straffbarhet vad gäller brott som

berör tryck- och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet

och meddelarskydd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om utredning beträffande JK:s roll och bestämmelserna om

behörig myndighet i ärenden om utländska bötesstraff vilka berör tryck-

och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och

meddelarskydd.

Bilaga 2

Utkast till rambeslut

Bilaga 3

Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet