Bet. 2003/04:KU3

Konstitutionsutskottets betänkande

2003/04:KU3

Frågor om kommunal demokrati

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motioner från allmän

motionstid, huvudsakligen från hösten 2002.

Motionerna avser

kommunernas organisation och verksamhetsformer,

förtroendevaldas valbarhet och arbetsvillkor,

direktvalda kommundelsnämnder,

möjlighet till kommunala extraval,

medborgarförslag och folkomröstningsinitiativ,

befogenheter för självförvaltningsorgan,

kommunrevisionen,

kommunmedlemskapet, och

rikets indelning.

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Nio

reservationer och två särskilda yttranden har

lämnats. Av reservationerna avser en möjligheten

till kommunala extraval och en förfarandet vid

indelningsändringar. Bakom dessa reservationer står

utskottets samtliga m-, fp-, kd-, c- och mp-

ledamöter.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Nämndorganisationen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K287.

2. Närvarorätt vid nämndsammanträden

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K411 och

2003/04:K288.

3. Offentliga nämndsammanträden

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K348,

2002/03:K383 yrkande 11, 2002/03:K385 yrkande 6

och 2003/04:K290 yrkande 14.

Reservation 1 (fp, mp)

4. Möjlighet att behålla uppdrag vid

flyttning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K284 och

2003/04:K231.

Reservation 2 (c, mp)

5. Förtroendevaldas ersättning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K327,

2002/03:K357 och 2003/04:K387.

6. Översyn av ledighets- och

ersättningsbestämmelser

Riksdagen avslår motion 2002/03:K383 yrkandena

1 och 10.

7. Funktionshindrades möjligheter

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K383

yrkande 13 och 2002/03:So362 yrkande 14.

8. Direktvalda kommundelsnämnder

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K241

yrkande 15, 2002/03:K385 yrkande 5 och

2003/04:K290 yrkande 13.

Reservation 3 (v, fp, c, mp)

9. Kommunala extraval

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K385

yrkande 7 och 2003/04:K290 yrkande 15.

Reservation 4 (m, kd, fp, c, mp)

10. Medborgarförslag m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K259

yrkandena 1 och 2 och 2002/03:K383 yrkandena 4

och 7.

Reservation 5 (mp)

11. Folkomröstningsinitiativ

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K321

yrkandena 1-3, 2002/03:N302 yrkande 24,

2003/04:K230 och 2003/04:N335 yrkande 10.

Reservation 6 (m, kd, fp, c, mp) - motiv.

12. Självförvaltningsorgan

Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkandena

5 och 6.

Reservation 7 (c)

13. Ungdomars deltagande i den demokratiska

processen

Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande 2.

14. Folkrörelser

Riksdagen avslår motion 2002/03:K358.

15. Decentralisering

Riksdagen avslår motion 2002/03:K385 yrkande 3.

16. Kommunrevision

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K374,

2003/04:K289 yrkande 8, 2003/04:K360 och

2003/04:K391.

Reservation 8 (m, kd, fp, mp)

17. Kommunmedlemskap

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K263 och

2003/04:K273.

18. Indelningsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K241

yrkandena 13 och 14, 2002/03:K335 yrkandena 1 och

2, 2002/03:K355, 2002/03:K388 yrkandena 1 och 2

samt 2001/02:Bo227, 2001/02:Bo315, 2003/04:K252

yrkandena 1 och 2, 2003/04:K335 yrkandena 1 och 2

och 2003/04:K366 yrkandena 1 och 2.

Reservation 9 (m, kd, fp, c, mp)

Stockholm den 30 oktober 2003

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar

Hökmark (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenth

Högström (s), Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson

(v), Mats Berglind (s), Henrik S Järrel (m), Anders

Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren

(c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik Aurelius

(m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp),

Inger Jarl Beck (s), Christer Adelsbo (s) och

Liselott Hagberg (fp).

2003/04

KU3

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Ärendet består av motioner från allmän motionstid,

huvudsakligen från hösten 2002. Utskottets

behandling av ärendet påbörjades under föregående

riksmöte och från allmänna motionstiden 2003 har

endast tagits med motionsyrkanden som är

överensstämmande med tidigare väckta yrkanden.

Motionerna är förtecknade i bilaga 1.

Utskottet har inhämtat ett yttrande från Lagrådet

över två lagförslag som rör rikets indelning i län

och landsting. Lagförslagen, som upprättades inom

utskottets kansli våren 2002, återfinns tillsammans

med åtföljande kanslipromemoria i bilaga 2 och

Lagrådets yttrande i bilaga 3.

Bakgrund

Under riksmötet 2001/02 behandlade riksdagen

regeringens proposition 2001/02:80 Demokrati för det

nya seklet, nedan benämnd Demokratipropositionen,

tillsammans med ett stort antal motioner. Utskottets

ställningstaganden, som också blev riksdagens,

redovisas i utskottets betänkande 2001/02:KU14 med

samma titel som propositionen. De lagändringar som

gjordes med anledning av propositionen, främst i

kommunallagen (1991:900), trädde i kraft vid

halvårsskiftet 2002.

Många av de frågor som behandlas i nu föreliggande

betänkande behandlades i den nämnda propositionen

och hade dessförinnan diskuterats av

Demokratiutredningen i dess betänkande En uthållig

demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet

(SOU 2000:1) och av Kommundemokratikommittén i dess

betänkande Att vara med på riktigt -

demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU

2001:48). Demokratiutredningen hade under sin

utredningstid även producerat 32 småskrifter och 13

forskarvolymer i ämnen av betydelse för den

demokratiska utvecklingen. Kommundemokratikommittén

har avgivit ytterligare betänkanden, nämligen Att

tänka efter före - samråd i kommuner och landsting

(SOU 2001:89) och Ändrad indelning? En översyn av

reglerna för indelningsändringar (SOU 2002:33).

Förslagen i dessa utredningsbetänkanden har inte

ännu lett till regeringsförslag. Vissa av motionerna

i föreliggande betänkande avser ämnen som tas upp i

dem.

På förslag i Demokratipropositionen har riksdagen

fastställt långsiktiga mål för demokratipolitiken.

Dessa mål avser

att valdeltagandet skall öka väsentligt i de

nationella och kommunala valen, liksom i valet

till Europaparlamentet,

att en ökad andel av medborgarna skall inneha

någon form av politiskt förtroendeuppdrag samt

att antalet personer som någon gång i livet har

innehaft ett sådant uppdrag också skall öka,

att medborgarna skall ha bättre möjligheter att

delta i och påverka den politiska processen samt

att andelen medborgare som deltar i den också

skall öka, samt

att medborgarnas möjligheter att påverka den

politiska processen skall bli mer jämlika än de

är i dag och att andelen ungdomar, arbetslösa och

personer med utländsk bakgrund som deltar i den

politiska processen skall öka.

Regeringen framhöll i Demokratipropositionen att

det är angeläget att kunna avläsa effekterna av den

långsiktiga strategin samt förklarade att målen och

flertalet av de föreslagna åtgärderna i

propositionen skall följas upp och utvärderas, bl.a.

i syfte att skapa underlag för fortsatta reformer.

Regeringen avsåg att under 2002 ta initiativ till

utvecklandet av ett uppföljningssystem som möjliggör

en uppföljning av mål och åtgärder liksom andra

aktörers arbete som har betydelse för möjligheterna

att uppnå målen. Regeringen avsåg också att på

lämpligt sätt fortlöpande redovisa den svenska

demokratins utveckling i förhållande till de mål som

anges i propositionen.

Vid kontakter med Regeringskansliet har inhämtats

att uppföljningssystemet bygger på former som

använts sedan 1996. Uppdrag har lämnats till

Statistiska centralbyrån, Göteborgs universitet och

Vetenskapsrådet. Avsikten är att redovisa

demokratiutvecklingen i en skrivelse till riksdagen

under år 2004.

Statistiska centralbyrån skall bl.a. ta över

ansvaret för den av Statskontoret skapade s.k.

pilotdatabasen, som innehåller uppgifter om

kommunernas och landstingens förnyelsearbete, som

bl.a. rör den lokala demokratins utveckling och

funktionssätt, samt lämna förslag om hur en

undersökning om förtroendevalda i kommuner och

landsting bör genomföras och finansieras.

Göteborgs universitet skall lämna förslag om

vilken statistik som bör produceras för den

återkommande uppföljningen av målen och vissa av

åtgärderna i Demokratipropositionen.

Vetenskapsrådet skall göra en kartläggning av

forskningen om demokrati, offentlig förvaltning och

folkrörelser.

De nämnda uppdragen skall redovisas under november

2003.

Vidare har Mitthögskolan haft regeringens uppdrag

att utvärdera det utvecklingsarbete för den svenska

folkstyrelsen, som regeringen genomförde 2000-2002,

och som hade beteckningen Tid för demokrati.

Resultatet av utvärderingen överlämnades den 2

september 2003.

Utskottets överväganden

Kommunernas organisation och

verksamhetsformer

Nämndorganisationen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

genomförda lagändringar och till sin

bedömning under förra riksmötet en motion om

att kommunerna skall vara skyldiga att

inrätta miljönämnder.

Gällande ordning

Kommunernas och landstingens organisation och

verksamhetsformer regleras i 3 kap. kommunallagen

(1991:900). Där finns bestämmelserna om tillsättning

av styrelse, nämnder, fullmäktigeberedningar och

revisorer.

Kommunfullmäktige respektive landstingsfullmäktige

är beslutande församlingar. Det är dessa

församlingar som tillsätter kommunstyrelse

respektive landstingsstyrelse samt de nämnder som

utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens

eller landstingets uppgifter enligt särskilda

författningar och för verksamheten i övrigt.

Fullmäktige får också tillsätta

fullmäktigeberedningar.

Fullmäktige skall normalt bestämma nämndernas

verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Bland

annat får fullmäktige besluta att en nämnd skall ha

hand om en eller flera verksamheter i hela eller för

en del av kommunen eller landstinget.

Enligt tidigare kommunallag gällde att den

kommunala nämndorganisationen var indelad i en

specialreglerad och en kommunallagsreglerad del.

Vissa specialreglerade nämnder, dvs. sådana där det

i speciallagstiftning fanns särskilda föreskrifter

om nämnderna, var obligatoriska. Det ställdes upp

krav på att det i varje kommun skulle finnas

byggnadsnämnd, miljö- och hälsoskyddsnämnd,

socialnämnd och skolstyrelse. De uppgifter som låg

på nämnderna enligt lagens krav fick inte flyttas

över på någon annan nämnd. Som motiv för den ökade

organisationsfriheten framhölls i förarbetena till

den nuvarande lagen (prop. 1990/91:117 s. 40) bl.a.

att utvecklingen under senare år på det kommunala

verksamhetsfältet kännetecknats av att gränserna

mellan olika sektorer blivit mindre skarpa och att

behovet av sektorssamverkan således ökat. Vidare

hänvisades till det förändringsarbete som varit

inriktat på att decentralisera den kommunala

verksamheten. Utvecklingen hade enligt regeringens

mening nått det stadiet att alla kommuner och

landsting borde ges möjlighet att organisera sin

verksamhet på ett friare sätt och själva kunna

bestämma hur de ville fördela sina uppgifter på

olika kommunala nämnder. För att åstadkomma en ökad

organisatorisk frihet på det specialreglerade

området borde de återstående kraven på obligatoriska

nämnder slopas. Av lagstiftningen på de skilda

specialområdena borde det i stället framgå att det i

varje kommun skulle finnas ett eller flera ansvariga

politiska organ för respektive verksamhetsområde.

I 3 kap. 5 § kommunallagen finns bestämmelser för

att undvika jävssituationer. En nämnd får inte

bestämma om rättigheter eller skyldigheter för

kommunen eller landstinget i ärenden där nämnden

företräder kommunen eller landstinget som part. En

nämnd får inte heller utöva i lag eller annan

författning föreskriven tillsyn över sådan

verksamhet som nämnden själv bedriver.

Jävsbestämmelser för enskilda förtroendevalda och

anställda finns i 6 kap. 24-27 §§ kommunallagen.

Fullmäktige skall själv besluta i ärenden som är

av principiell beskaffenhet eller annars av större

vikt för kommunen eller landstinget. Sådana ärenden

kan exempelvis gälla mål och riktlinjer för

verksamheten, budget, skatt eller andra viktiga

ekonomiska frågor.

I 26 kap. miljöbalken finns bestämmelser om att

varje kommun genom den eller de nämnder som

fullmäktige bestämmer utövar tillsyn över olika

verksamheter samt om att regeringen får föreskriva

att en tillsynsmyndighet får överlåta åt en kommun

att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som

annars skulle skötas av en statlig

tillsynsmyndighet, om kommunen har gjort

framställning om det. En sådan överlåtelse får

enligt 26 kap. 4 § andra stycket återkallas. Efter

en lagändring, som trädde i kraft den 1 september

2003 (prop. 2002/03:54, bet. 2002/03:MJU15, rskr.

2002/03:238, SFS 2003:518), gäller att överlåtelsen

skall återkallas, om kommunen ändrar sin

nämndorganisation så att den strider mot 13 kap. 5 §

andra stycket kommunallagen. En ändring gjordes

samtidigt i 6 kap. 25 § kommunallagen (a. prop.,

bet., rskr., SFS 2003:519), som innebär att jäv

skall anses föreligga för en förtroendevald eller en

anställd i ärende som rör tillsyn över sådan

kommunal verksamhet som han eller hon själv är

knuten till.

Motion

Leif Björnlod och Helena Hillar Rosenqvist (mp)

anser i motion 2002/03:K287 att miljönämnderna i

kommunerna bör göras obligatoriska igen och begär

ett tillkännagivande för regeringen om detta.

Erfarenheter från kommuner där miljönämnder bakats

ihop med andra nämnder, som byggnadsnämnd eller

teknisk nämnd, visar enligt motionärerna att

miljöpolitikerna försvinner. För att miljöbalken

skall få avsett genomslag, men också för att den

lokala tillsynsmyndigheten skall få den

självständiga ställning den behöver och för att

arbetet med miljömålen skall kunna bedrivas

engagerat av såväl politiker som tjänstemän lokalt

är det enligt motionärerna nödvändigt med

obligatoriska miljönämnder.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade en motsvarande motion i sitt

betänkande 2001/02:KU14. Utskottet ansåg då att den

friare nämndorganisation som infördes genom den

nuvarande kommunallagen bör bestå och avstyrkte

motionen. - Reservation avgavs av v och mp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som anser att syftet med motion

2002/03:K287 (mp), som väcktes under hösten 2002, i

huvudsak är tillgodosett genom de ändringar i

miljöbalken och kommunallagen som nämnts ovan och

nyligen trätt i kraft, vidhåller sin bedömning från

föregående riksmöte och avstyrker motionen.

Närvarorätt och öppenhet vid nämndsammanträden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om obligatorisk

närvarorätt vid nämndsammanträden för

förtroendevalda som inte är ledamöter eller

ersättare i nämnden och om offentlighet som

huvudregel för nämndsammanträden.

Jämför reservation 1 (fp, mp).

Gällande ordning

4 kap. kommunallagen innehåller bestämmelser om de

förtroendevalda. Närmare bestämmelser om

verksamhetsformerna för kommunala styrelser och

nämnder finns i 6 kap. kommunallagen.

Med förtroendevalda avses i lagen ledamöter och

ersättare i fullmäktige, nämnder och

fullmäktigeberedningar samt revisorer och

revisorsersättare. Vidare avses ledamöter och

ersättare i den beslutande församlingen,

förbundsstyrelsen eller annan nämnd, de beslutande

församlingarnas beredningar samt revisorer och

revisorsersättare i ett kommunalförbund.

I fråga om närvarorätt för förtroendevalda vid

sammanträden i styrelsen och andra nämnder gäller

enligt 4 kap. 23 § kommunallagen att fullmäktige får

besluta att en förtroendevald som inte är ledamot

eller ersättare i en viss nämnd skall få närvara vid

nämndens sammanträden och delta i överläggningarna

men inte i besluten. Fullmäktiges beslut om rätt att

närvara och delta i överläggningarna får även

innefatta att den förtroendevalde skall ha rätt att

få sin mening antecknad i protokollet.

En nämnds sammanträden skall enligt 6 kap. 19 a §

kommunallagen hållas inom stängda dörrar. Nämnden

får besluta att dess sammanträden skall vara

offentliga, om fullmäktige har medgett det.

Sammanträdena skall dock alltid hållas inom stängda

dörrar i ärenden om myndighetsutövning eller där det

finns uppgifter som omfattas av sekretess.

Motsvarande bestämmelse för fullmäktigeberedningar

finns i 3 kap. 7 § kommunallagen, där den infördes

efter förslag i Demokratipropositionen (prop.

2001/02:80).

En nämnd får enligt 6 kap. 19 § kommunallagen kalla

en ledamot eller ersättare i fullmäktige, en annan

nämnd eller beredning, en anställd hos kommunen

eller landstinget eller en särskild sakkunnig att

närvara vid ett sammanträde för att lämna

upplysningar. Nämnden kan besluta att den som har

kallats får delta i överläggningarna men däremot

inte i besluten.

Förarbetsuttalanden

I förarbetena till den nuvarande kommunallagen

(prop. 1990/91:117, bet. 1990/91:KU38) diskuterades

frågan om att ge obligatorisk närvarorätt för ett

parti som har fått mandat i fullmäktige. I

propositionen framhölls att det från demokratisk

synpunkt var angeläget att de mindre partierna ges

rimliga möjligheter att agera och att de får både en

god information om verksamheten och insyn i den

beredningsprocess som föregår fullmäktiges

handläggning av ärendena. Vidare framhölls dock att

fråga blir om en avvägning mellan principen om

valutslagets betydelse för ett partis ställning och

inflytande och nämnda minoritetsintresse. Enligt

regeringens mening måste den förstnämnda principen

ges företräde framför minoritetsintresset. Till

detta kom vikten av att upprätthålla fullmäktiges

rätt att bestämma om organisationen och

arbetsformerna i den egna kommunen eller

landstinget. Av principiella och av praktiska skäl

samt mot bakgrund av den mycket starka

remissopinionen var regeringen inte beredd att

föreslå en obligatorisk rätt för företrädare för

mindre partier att vara närvarande på sammanträden

med styrelsen, delta i överläggningen och få sin

mening antecknad i protokollet. Regeringen ansåg att

de mindre partiernas intressen borde tillgodoses på

frivillighetens väg efter fullmäktiges egen

bedömning av förhållandena i varje kommun eller

landsting. Konstitutionsutskottet fann vid sin

behandling av frågan inte anledning att frångå

regeringens bedömning men ville i likhet med vad som

gjorts i propositionen starkt understryka vikten av

att de mindre partiernas intressen av information

och insyn tillgodosågs.

Möjligheten att hålla offentliga nämndsammanträden

infördes 1994. I förarbetena (prop. 1993/94:188 s.

57 f.) påpekades bl.a. att ett införande av

offentliga nämndsammanträden aktualiserar frågan om

vilken inverkan offentligheten har på de

ärendehandlingar som finns tillgängliga vid ett

sammanträde. I vissa nämnder, framför allt de som

ansvarar för specialreglerade uppgifter, handläggs

en stor mängd ärenden av integritetskänslig natur,

och hänsyn måste i dessa fall tas till behovet av

skydd för det allmännas eller enskildas intressen.

Regeringen framhöll att en vidgning av allmänhetens

insyn inte fick innebära ett försämrat skydd för

enskilda människors privatliv.

Som skäl till att fullmäktige skall ta ställning

till frågan om en nämnd skall medges att hålla

offentliga nämndsammanträden pekade regeringen på

två omständigheter. Den ena var att frågan berör

nämndernas verksamhetsformer och att den är av så

principiell beskaffenhet att fullmäktige bör besluta

i frågan. Den andra är att det i fullmäktige ges en

möjlighet till en öppen politisk debatt om

lämpligheten av att en viss nämnd ges rätten att

öppna sina sammanträden.

I propositionen framhölls att ordningen att - när

fullmäktige väl har medgivit en nämnd rätt att hålla

offentliga sammanträden - det är nämnden som har att

avgöra vilka ärenden som kan handläggas vid ett

offentligt sammanträde stämmer väl med dels den

grundläggande kommunalrättsliga principen att

nämnderna själva bestämmer vilka åhörare man vill

ha, dels den grundsten i offentlighetsprincipen som

innebär att varje myndighet självständigt och med

tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen som

grund avgör gränserna för allmänhetens tillgång till

det material man förfogar över.

Utöver myndighetsutövningsärenden pekades i

propositionen på att det även finns andra ärenden

som inte lämpar sig för hantering vid offentliga

nämndsammanträden. Som sådana nämndes ärenden som

nämnden endast bereder för avgörande av fullmäktige

och i vissa fall av en annan nämnd samt de interna

överläggningarna om nämndernas

budgetframställningar. Regeringen utgick från att

den nämnd som anser att öppna nämndsammanträden är

ett lämpligt sätt att öka allmänhetens insyn också

kommer att bemöda sig om att göra offentligheten så

vid som möjligt.

Motioner

Förtroendevaldas närvarorätt

Ingemar Vänerlöv (kd) önskar i motion 2002/03:K411

ett tillkännagivande för regeringen om att

bestämmelsen i 4 kap. 23 § kommunallagen behöver

ändras. Motionären anför att stora partier inte

sällan är negativt inställda till möjligheten för

mindre partier att närvara och därför röstar ned

förslag om närvarorätt. Förtroendevalda bör enligt

motionären få rätt att utan beslut av fullmäktige

närvara och delta i överläggningarna vid

nämndsammanträden.

Motionären har återkommit med samma yrkande i motion

2003/04:K288.

Offentliga nämndsammanträden

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 6 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om öppna sammanträden i nämnder och

styrelser. Motionärerna anser att bestämmelsen bör

ändras så att sammanträdena som regel är offentliga

och att beslut i stället fattas om stängda dörrar

när det bedöms vara av vikt. Samma önskemål

återkommer i motion 2003/04:K290 av Lars Leijonborg

m.fl. (fp) yrkande 14.

Liknande synpunkter framförs i motion 2002/03:K383

av Gustav Fridolin (mp) yrkande 11, där motionären

begär ett tillkännagivande om öppna

fullmäktigeberednings- och nämndsammanträden, samt i

motion 2002/03:K348 av Carina Hägg (s), där

motionären föreslår ett tillkännagivande för

regeringen om att bestämmelserna om

nämndsammanträden skall ändras så att huvudregeln

blir att de skall vara öppna och att det inför varje

sammanträde får bedömas om det finns skäl för att

det inte skall vara öppet. Frågan bör enligt

motionären ses över i lämpligt sammanhang och

omfatta ingående diskussioner och analyser.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid sin behandling under riksmötet 2001/02 av en

motion om närvarorätt för representanter för mindre

partier vid nämndsammanträden vidhöll utskottet

(bet. 2001/02:KU14) den bedömning i frågan som

gjordes då den nuvarande kommunallagen infördes.

Utskottet avstyrkte motionen.

I samma betänkande behandlade utskottet en motion

om ändrad huvudregel för nämndsammanträdens

öppenhet. Utskottet ville i denna del betona vikten

av att medborgarna har största möjliga insyn i och

information om den kommunala verksamheten. Utskottet

framhöll att möjligheten att hålla offentliga

nämndsammanträden är av stort värde i detta

sammanhang och utgick från att såväl fullmäktige vid

avgörandet av frågan om en nämnd skall tillåtas

hålla offentliga sammanträden som nämnderna själva

vinnlägger sig om att göra öppenheten så vid som

möjligt. Utskottet pekade vidare på att det i vissa

nämnder handläggs en stor mängd ärenden av

integritetskänslig natur och att risken för att

sådana ärenden av misstag skulle komma att

handläggas vid ett offentligt sammanträde bör

beaktas. Av de skäl som anfördes då möjligheten till

offentliga sammanträden infördes - behovet av skydd

för det allmännas eller för enskildas intressen -

ansåg utskottet att den gällande ordningen bör

behållas. Utskottet avstyrkte därmed den

föreliggande motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga

om närvarorätt vid nämndsammanträden och avstyrker

motionerna 2002/03:K411 (kd) och 2003/04:K288 (kd).

Utskottet finner inte heller anledning att ändra

sin bedömning i fråga om ordningen för offentlighet

vid nämndsammanträden. Utskottet avstyrker därmed

motionerna 2002/03:K348 (s), 2002/03:K383 (mp)

yrkande 11, 2002/03:K385 (fp) yrkande 6 och

2003/04:K290 (fp) yrkande 14.

Förtroendevaldas valbarhet och

arbetsvillkor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till bl.a.

uppföljningen av de demokratimål som

riksdagen godkänt motioner om förändringar i

förtroendevaldas valbarhet och arbetsvillkor

samt motioner som särskilt avser

funktionshindrades möjligheter att fullgöra

förtroendeuppdrag.

Jämför reservation 2 (c, mp) om

valbarhetskravet.

Gällande ordning

Bestämmelser om förtroendevalda i kommunerna finns i

4 kap. kommunallagen. Med förtroendevalda avses, som

nämnts i ett föregående avsnitt, ledamöter och

ersättare i fullmäktige, nämnder och

fullmäktigeberedningar samt revisorer och

revisorsersättare. Vidare avses med förtroendevalda

ledamöter och ersättare i den beslutande

församlingen, förbundsstyrelsen eller annan nämnd,

de beslutande församlingarnas beredningar samt

revisorer och revisorsersättare i ett

kommunalförbund.

Till följd av förslagen i Demokratipropositionen

har nya regler införts som förbättrat möjligheten

för förtroendevalda att behålla ett uppdrag vid

flyttning samt deras rätt till ledighet och

ekonomiska förmåner. För att ha rösträtt vid val av

ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige skall

man enligt kommunallagen vara folkbokförd i

kommunen. Den som har rösträtt är också valbar till

fullmäktige. Vid valen av ledamöter och ersättare i

nämnderna samt valen av revisorer och

revisorsersättare är den valbar som vid tidpunkten

för sådant val uppfyller valbarhetsvillkoren. Om en

förtroendevald upphör att vara valbar, upphör också

uppdraget genast. Fullmäktige får dock numera -

efter de ändringar som gjordes i kommunallagen till

följd av Demokratipropositionen - besluta att en

förtroendevald som valts av fullmäktige får ha kvar

sina uppdrag under återstoden av mandattiden.

Regeringen framhöll i propositionen att denna

möjlighet endast kunde ges förtroendevalda i nämnder

och fullmäktigeberedningar samt revisorer och

revisorsersättare, medan ledamöterna i fullmäktige,

som är utsedda direkt av väljarna i de kommunala

valen, inte omfattades. Att ge fullmäktige möjlighet

att besluta om dispens från valbarhetskravet för

fullmäktigeledamöter skulle strida mot väljarnas

exklusiva rätt att utse fullmäktigeledamöter.

Förtroendevalda har rätt till den ledighet från

sina anställningar som behövs för att de skall kunna

fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid

för möten i kommunala organ, för andra möten som är

nödvändiga för uppdragen, för resor till och från

mötena och för behövlig dygnsvila omedelbart före

eller efter mötena.

Förtroendevalda, med undantag för dem som fullgör

sina uppdrag på heltid eller en betydande del av

heltid, har också rätt till skälig ersättning för de

arbetsinkomster och ekonomiska förmåner som de

förlorar på grund av uppdraget. Förtroendevalda med

funktionshinder har rätt till skälig ersättning för

resekostnader som uppkommer när de fullgör sina

uppdrag, och förtroendevalda som har barn med behov

av tillsyn har rätt till skälig ersättning för

kostnader för barntillsyn som uppkommer när de

fullgör sina uppdrag. Fullmäktige skall bestämma

enligt vilka grunder ersättningen skall betalas.

Fullmäktige får besluta att förtroendevalda i skälig

omfattning skall få dels ersättning för

resekostnader och andra utgifter som föranleds av

uppdraget utöver vad som följer av de nyss nämnda

bestämmelserna om kostnader för funktionshinder och

barntillsynsbehov, dels arvode, pension och andra

ekonomiska förmåner.

En särskild regel har också införts om att

kommuner och landsting skall verka för att

förtroendevalda med funktionshinder skall kunna

delta i handläggningen av ärenden på samma sätt som

andra förtroendevalda. Vidare gäller enligt den

nationella handlingsplanen för handikappolitiken att

lokaler dit allmänheten har tillträde skall vara

tillgängliga för personer med funktionshinder senast

år 2010 (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14).

Genom en ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

gavs år 2001 möjlighet att utfärda föreskrifter med

krav på att enkelt avhjälpta hinder mot

tillgänglighet och användbarhet skall undanröjas i

lokaler dit allmänheten har tillträde och på

allmänna platser (prop. 2000/01:48, bet.

2000/01:BoU5).

I förordningen (2001:526) om de statliga

myndigheternas ansvar för genomförandet av

handikappolitiken föreskrivs att myndigheterna skall

verka för att personer med funktionshinder ges full

delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i

levnadsvillkor samt särskilt för att deras lokaler,

verksamhet och information är tillgängliga för

personer med funktionshinder. I arbetet med att göra

myndigheternas lokaler, verksamhet och information

mer tillgängliga för personer med funktionshinder

skall myndigheterna genomföra inventeringar och

utarbeta handlingsplaner, om det inte är uppenbart

att det inte behövs med hänsyn till verksamhetens

art. Myndigheterna skall, när det finns anledning

till det, samråda med Handikappombudsmannen om hur

insatser enligt förordningen skall utformas.

Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse

2002/03:25 Uppföljning av den Nationella

handlingsplanen för handikappolitiken. Skrivelsen

bereds inom riksdagen av socialutskottet, som

planerar att avge sitt betänkande (2003/04:SoU2) i

november 2003. I skrivelsen redogör regeringen för

hur arbetet med att genomföra handlingsplanen

utvecklats. Regeringen redovisar vilka åtgärder som

hittills gjorts, vilka insatser som kommer att ha

stor betydelse de närmaste åren samt viktiga delar

av det internationella arbetet som bedrivs för att

förbättra villkoren för personer med

funktionsnedsättningar.

Motioner

Valbarhet

I motion 2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp)

yrkande 1 föreslås att regeringen skall återkomma

med förslag till åtgärder och regleringar för att

begränsa mångsyssleriet i politiken.

Hans Backman (fp) begär i motion 2002/03:K284 ett

tillkännagivande om att den som är invald i

kommunfullmäktige och påbörjar studier på annan ort,

men samtidigt har en fortsatt koppling till hemorten

skall ges möjlighet att fortsätta sitt politiska

uppdrag under mandatperioden.

I motion 2003/04:K231 av Lena Ek och Kenneth

Johansson (c) begärs ett tillkännagivande om att

regeringen bör låta utreda hur studerande skall

kunna kombinera studier på annan ort med valbarhet

på sin tidigare mantalsskrivningsort.

Arbetsvillkor

I motion 2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp)

yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om

förtroendevaldas och politiska uppdragstagares rätt

till ledighet och ekonomisk ersättning. Motionären

anser att en utveckling mot att ledighet för "andra

möten som är nödvändiga för uppdragen" kan leda till

gränsdragningsproblem, varför frågan bör ses över.

Vidare anser han att frågan om och hur hemarbetande,

arbetslösa, pensionärer eller studerande skall

kompenseras bör ses över specifikt.

Kurt Kvarnström m.fl. (s) begär i motion

2002/03:K357 ett tillkännagivande för regeringen om

att reglerna om pensionsförmåner till

fritidspolitiker bör ses över. Motionären anför att

ersättning endast utgår för avdragen lön men inte

för förlorad tjänstepensionsrätt. Enligt motionären

kan betydelsen av denna förlust väntas öka till

följd av en fortsatt avsättning till

tjänstepensioner i kommande avtalsförhandlingar. I

motion 2003/04:K387 av Margareta Israelsson (s)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om

möjlighet för annan än arbetsgivare att betala in

kompensation för bortfall av pensionspremie.

Motionären påpekar att ersättning för förlorad

arbetsförtjänst inte innebär att den som erhåller

ersättningen får kompensation för bortfall av

avtalspension.

Matilda Ernkrans (s) begär i motion 2002/03:K327 ett

tillkännagivande för regeringen om behovet av en

översyn av kommunallagens regler om arvode till

förtroendevalda i syfte att medge friare former för

arvodering. Motionären anser att bestämmelsen om

lika arvodesbelopp för lika uppdrag kan vara ett

hinder för nyskapande arbetsformer i en kommun.

Funktionshindrades möjligheter

I motion 2002/03:So362 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp) yrkande 14 föreslås att riksdagen skall begära

att regeringen lägger fram erforderliga lagförslag

för att trygga funktionshindrades möjligheter att

delta i samhällslivet och inneha förtroendeuppdrag.

Motionärerna anför att det för synskadade - både som

förtroendevalda och som medborgare - finns stora

brister i tillgången till information. Det borde

vara en självklarhet att kommuners, landstings och

myndigheters hemsidor är anpassade för

funktionshindrade. Bestämmelser behövs i lag om att

information och underlag för beslut skall tas fram i

anpassad form om så begärs.

I motion 2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp)

yrkande 13 begärs ett tillkännagivande om

funktionshindrade förtroendevalda. Motionären

framhåller att funktionshindrade skall kunna delta i

ärendehandläggning på samma villkor som andra

förtroendevalda. De och andra funktionshindrade

skall ha samma tillträde som icke-funktionshindrade

till lokaler som är öppna för allmänheten.

Bakgrund

Ett av de långsiktiga mål som riksdagen antog på

regeringens förslag i Demokratipropositionen är att

en ökad andel av medborgarna skall inneha någon form

av politiskt förtroendeuppdrag. I detta ingår att

antalet personer som någon gång i livet har innehaft

ett sådant uppdrag skall öka.

Regeringen framhöll i propositionen att det inom

ramen för den kommunala självstyrelsen i hög grad är

den lokala nivåns eget ansvar att främja en sådan

utveckling samt att de politiska partierna också har

ett stort ansvar för att bidra till att öka antalet

förtroendevalda eftersom de har en central roll i

det politiska systemets fortlevnad. Flera av de

problem som demokratin står inför i dag kan,

framhöll regeringen, inte lösas med hjälp av

lagstiftning, och på andra områden vore det också

olämpligt att regeringen vidtog åtgärder. Vissa

åtgärder ankommer enbart på kommuner och landsting.

De politiska partiernas inre arbete är inte heller

en fråga för regeringen. Regeringen sade sig ändå

följa utvecklingen av dessa aktörers demokrati-

främjande arbete på olika sätt och i framtiden komma

att göra ytterligare satsningar på detta. Regeringen

fann det exempelvis angeläget att följa kommunernas

och landstingens arbete med att skapa fler politiska

organ och fler förtroendeuppdrag, liksom deras

arbete med att sprida uppdragen till fler personer

samt bedömde också partiernas arbete med att

förbättra den sociala representativiteten vara av

intresse, liksom arbetet med att minska tidsåtgången

för förtroendeuppdragen, som blivit orimligt stor.

Regeringen avsåg också att i högre grad följa upp

hur kommuner och landsting använder sig av skolan

som arena för möten mellan barn och ungdomar och

kommunala beslutsfattare, liksom skolans arbete med

att förmedla värdet av politiskt aktiva medborgare i

en demokrati.

Regeringen förklarade att den avsåg att på

lämpligt sätt fortlöpande redovisa den svenska

demokratins utveckling i förhållande till de mål som

angavs i propositionen. Från Regeringskansliet har

inhämtats att avsikten är att lämna denna

redovisning i form av en skrivelse till riksdagen.

En sådan avses bli överlämnad under år 2004.

Även de förbättrade villkoren för ledighet och

ekonomisk ersättning för förtroendevalda genomfördes

efter förslag i Demokratipropositionen. Regeringen

framhöll i propositionen att skyldigheten för

kommuner och landsting att ersätta förlorad lön,

pension och semesterförmåner, liksom möjligheten att

använda schabloniserad ersättning, skulle kvarstå.

Det är exempelvis möjligt att använda sig av

schabloner för ersättning till egna företagare där

inkomstförlusten kan vara svår att uppskatta.

Avsättning för förlorad tjänstepension och andra

pensionsförmåner är ytterligare exempel på förlorade

ersättningar där schablonmässiga avsättningar är

möjliga. Detta kan då ske till en

tjänstepensionsförsäkring. En sådan schablon bör,

ansåg regeringen, även kunna tillämpas för att

kompensera förlusten av ett årligt intjänande av en

framtida pensionsförmån.

I propositionen pekade regeringen vidare på olika

former av socialförsäkringsrättsliga ersättningar

som en förtroendevald inte har rätt till under tiden

han eller hon fullgör sitt förtroendeuppdrag och

andra frågor som gällde ersättningsrättens

förhållande till lagen (1962:381) om allmän

försäkring. Regeringen ansåg att frågan om ändringar

i denna lag borde bli föremål för vidare

överväganden.

En särskild utredare (S 2001:09, dir. 2001:104,

2002:118) har haft i uppdrag att göra en analys av

samt föreslå ändringar i reglerna om skyddstider för

sjukpenninggrundande inkomst (SGI). I uppdraget

ingick att ytterligare analysera

Kommundemokratikommitténs förslag att

förtroendevalda som uppbär ersättning enligt

kommunallagen under vissa förhållanden skall ha rätt

att få sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst

vilande under den tid det politiska uppdraget

fullföljs. Utredningen har lämnat sitt

slutbetänkande Sjukpenninggrundande inkomst - skydd

och anpassning (SOU 2003:50), som nu bereds inom

Regeringskansliet.

Regeringen hänvisade i Demokratipropositionen bl.a.

till den ovan nämnda handlingsplanen för

handikappolitiken, som lyft fram tillgängligheten

som ett av denna politiks huvudområden de närmaste

åren, samt till att regeringen aviserat sin avsikt

att efter fem år göra en uppföljning av

tillämpningen av den ovan nämnda ändringen i plan-

och bygglagstiftningen. Regeringen tog också upp

kommunernas arbete i syfte att öka tillgängligheten

för funktionshindrade och konstaterade att bilden

var skiftande i olika kommuner. Regeringen ansåg att

de kommuner och landsting som inte redan upprättat

ett program för tillgänglighet snarast bör göra

detta och därvid lägga stor vikt vid tillgänglighet

till kommunala lokaler för politisk verksamhet.

Handikappombudsmannen har på regeringens uppdrag

tagit fram riktlinjer för vad som krävs av en

tillgänglig statsförvaltning. Riktlinjerna avser

bl.a. kommunikation och information i form av

telefonsamtal, korrespondens och meddelanden,

skriftlig information, webb- och e-tjänster, film

och video samt konferenser. I riktlinjerna hänvisas

till ovan nämnda förordning om de statliga

myndigheternas ansvar för genomförandet av

handikappolitiken (SFS 2001:526).

Regeringen har, som nämnts ovan, till riksdagen

överlämnat skrivelse 2002/03:25 Uppföljning av den

Nationella handlingsplanen för handikappolitiken. I

skrivelsen framhåller regeringen under rubriken

Bättre tillgänglighet för ökad demokrati att det

reformarbete som inletts är viktigt för att

underlätta för personer med funktionshinder bl.a.

att kunna fullgöra uppdrag som förtroendevalda.

Regeringen hänvisar också till att en arbetsgrupp

tillsatts inom Regeringskansliet med uppgift att

främja utvecklingen av den politiska processen med

stöd av informationsteknikens hjälp och bl.a.

diskutera och lämna förslag om hur personer med

funktionshinder kan få ökad tillgänglighet till IT

för det politiska arbetet. Regeringen bedömer att

detta sannolikt underlättar det ytterligare

deltagandet för personer med funktionshinder.

Arbetsgruppen skall slutföra sitt arbete i december

2004. Regeringen förklarar vidare att den kommer att

följa hur arbetet för att göra det politiska arbetet

mer tillgängligt fortskrider och återkomma med

ytterligare lagförslag om detta visar sig

nödvändigt.

Regeringen beslöt i juni 2002 att tillsätta en

utredning för översyn av plan- och

bygglagstiftningen (M 2002:05, dir. 2002:97). I

direktiven erinras om att ett av de nationella

målen för handikappolitiken är att samhället

utformas så att alla människor med funktionshinder i

alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet och

att det därför är viktigt att frågor som rör

tillgänglighet och användbarhet för alla beaktas vid

översynen. Kommittén, som antagit benämningen PBL-

kommittén, skall bl.a. överväga och redovisa hur

målen för den nationella handikappolitiken beaktas i

plan- och byggprocessen. Kommittén beräknas avsluta

sitt arbete i december 2004.

Regeringen beslöt i januari 2002 att tillsätta en

parlamentarisk kommitté (N 2002:06, dir. 2002:11)

med uppdrag att bl.a. överväga en gemensam

lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla

eller flertalet diskrimineringsgrunder och

samhällsområden, Diskrimineringsutredningen. I

uppdraget ingår att överväga om skydd mot

missgynnande av personer med funktionshinder på

grund av bristande tillgänglighet bör införas på

andra samhällsområden än i arbetslivet och

högskolan.

I direktiven framhålls att diskriminering av

personer med funktionshinder skiljer sig framför

allt i ett väsentligt avseende från diskriminering

på andra grunder. För personer med funktionshinder

är det ofta bristen på tillgänglighet som är grunden

för det missgynnande de utsätts för. En person med

funktionshinder utestängs sålunda många gånger från

en lokal, tjänst eller verksamhet till följd av

bl.a. den fysiska miljöns utformning och

användbarhet, icke anpassad information eller

bristande service. Det är enligt direktiven en

grundläggande utgångspunkt för den svenska

handikappolitiken att personer med funktionshinder

skall ha samma möjlighet till delaktighet i

samhället som andra människor och att hinder för

sådan delaktighet skall undanröjas. Det är viktigt

att de speciella förutsättningar som gäller för de

olika diskrimineringsgrunderna beaktas i

diskrimineringslagstiftningen. Enligt regeringens

mening innebär detta i fråga om

diskrimineringsgrunden funktionshinder att

utgångspunkten skall vara att det är mycket

angeläget att det finns en lagstiftning som skyddar

mot missgynnande av funktionshindrade som har sin

grund i bristande tillgänglighet såväl i arbetslivet

och högskolan, där sådan lagstiftning redan finns,

som på andra samhällsområden.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast

den 1 december 2004.

Utskottets ställningstagande

Som framhölls i Demokratipropositionen skulle en

möjlighet för fullmäktige att besluta om dispens

från valbarhetskravet för ledamöter i fullmäktige

strida mot väljarnas exklusiva rätt att utse dessa

ledamöter. Sambandet mellan rösträtt och valbarhet

bör enligt utskottets uppfattning inte brytas.

Utskottet avstyrker därför motionerna 2002/03:K284

(fp) och 2003/04:K231.

Förtroendevalda har som framgår ovan rätt till

skälig ersättning för de arbetsinkomster och

ekonomiska förmåner som de förlorar på grund av

uppdraget. I ekonomiska förmåner ingår både

pensions- och semesterförmåner. Regeringen pekar i

Demokratipropositionen på möjligheten att använda

schabloniserad ersättning för avsättning för

exempelvis förlorad tjänstepension och andra

pensionsförmåner. Utskottet vill i fråga om

önskemålen i motionerna 2002/03:K357 (s) och

2003/04:K387 (s) hänvisa till detta samt - också i

fråga om motion 2002/03:K327 (s) - till den

uppföljning av demokratimålen som regeringen

aviserat. Motionerna avstyrks.

I fråga om önskemålen i motion 2002/03:K383 (mp)

yrkande 10 om utformningen av bestämmelsen om rätt

till ledighet och om en översyn av kompensationen

till vissa grupper hänvisar utskottet till den ovan

nämnda SGI-utredningen samt - liksom i fråga om det

i samma motion yrkande 1 uttalade önskemålet om

åtgärder mot mångsyssleri i politiken - till

regeringens uppföljning av demokratimålen.

Motionsyrkandena avstyrks.

Möjligheterna för funktionshindrade att verka som

förtroendevalda har, som redovisats ovan,

förbättrats genom ändringarna i kommunallagen efter

Demokratipropositionen. Vidare gäller, som också

redovisats ovan, enligt den nationella

handlingsplanen för handikappolitiken att lokaler

dit allmänheten har tillträde skall vara

tillgängliga för personer med funktionshinder senast

år 2010. Regeringen avser att följa upp

tillämpningen av ändringarna i plan- och

bygglagstiftningen för att undanröja hinder mot

tillgänglighet och användbarhet. Regeringen har

förklarat att den kommer att följa hur arbetet för

att göra det politiska arbetet mer tillgängligt

fortskrider och återkomma med ytterligare lagförslag

om detta visar sig nödvändigt. Den sittande

Diskrimineringsutredningen skall överväga en

utvidgning av skyddet mot missgynnande av personer

med funktionshinder på grund av bristande

tillgänglighet. I detta ingår alla former av

bristande tillgänglighet.

Enligt utskottets uppfattning bör de angivna

åtgärderna tillsammans med vad regeringen i övrigt

anfört om uppföljning av demokratimålen tillgodose

motionerna 2002/03:So362 (fp) yrkande 14 och

2002/03:K383 (mp) yrkande 13. Utskottet avstyrker

därför motionerna.

Direktvalda kommundelsnämnder

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare bedömning motioner om direktval till

kommundelsnämnder.

Jämför reservation 3 (fp, v, c, mp).

Gällande ordning

Kommundelsnämnder tillsätts på samma sätt som andra

nämnder med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 3 §

kommunallagen att fullmäktige skall tillsätta de

nämnder som utöver styrelsen behövs för att fullgöra

kommunens eller landstingets uppgifter. Det innebär

att majoriteten i normalfallet blir densamma som i

hela fullmäktige och alltså kan avvika från

väljarmajoriteten i den aktuella kommundelen.

Motioner

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 5 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om direktvalda kommundelsnämnder.

Motionärerna anser att de kommuner som så önskar

skall kunna välja att inrätta direktvalda

kommundelsnämnder, där den lokala majoriteten får

vara avgörande. Förslaget återkommer i motion

2003/04:K290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande

13.

Samma förslag framförs i motion 2002/03:K241 av

Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 15.

Bakgrund

Utredningsförslag

Utredningsförslag av aktualitet i frågan har lämnats

av Demokratiutredningen och

Kommundemokratikommittén.

Demokratiutredningen diskuterade frågan om

direktvalda kommundelsnämnder i sitt betänkande En

uthållig demokrati! (SOU 2000:1). Utredningen ansåg

kommundelning vara att föredra framför att inrätta

fler nivåer inom den representativa demokratin. Om

kommundelning av olika skäl inte bedömdes rimlig,

borde kommunerna få införa direktval till

kommundelsnämnder för att öka genomskinligheten och

möjligheterna för medborgare att bestämma vem som

skall företräda dem. Oavsett om man har indirekt

eller direkt valda stads- eller kommundelsnämnder

fick enligt utredningen variationsrikedomen inte bli

så stor att medborgarnas rätt till likvärdig

offentlig service äventyras.

Kommundemokratikommittén har haft till uppgift att

göra en samlad utvärdering av hur

kommundelsnämnderna, främst ur demokratiska

aspekter, har fungerat under 1980- och 1990-talen. I

sitt betänkande Att vara med på riktigt -

demokratiutveckling i kommuner och landsting (SOU

2001:48) har kommittén bedömt att

kommundelsnämnderna överlag hittills inte har

infriat förhoppningarna om en bättre kontakt mellan

väljare och valda men att de däremot haft positiva

demokratiska effekter när det gäller antalet

förtroendevalda, politikerrollen och det lokala

partiarbetet. Kommittén ansåg en fortsatt diskussion

om vilka uppgifter som kommundelsnämnder bör ansvara

för vara betydelsefull.

I frågan om representationen i kommundelsnämnderna

konstaterade kommittén att befintlig lagstiftning

inte hindrar att invånarna i en kommundel röstar om

vilka som skall representera dem i

kommundelsnämnden, varefter fullmäktige konfirmerar

detta genom att utse ledamöter och ersättare i

enlighet med valresultatet. Ett sådant förfarande

fordrar bred enighet i fullmäktige. Kommittén ansåg

den nämnda möjligheten vara tillräcklig, och den såg

i dagsläget inget behov av ändringar i

lagstiftningen i detta avseende. De demokratiska

vinsterna av direktval är enligt kommittén osäkra

och kan sammantaget inte sägas överväga de nackdelar

som en sådan ordning skulle kunna tänkas innebära.

Vidare framhöll kommittén att det i andra sammanhang

kan vara värdefullt att kommunen fördjupar

samarbetet med lokala utvecklingsgrupper utifrån

deras intresse och förmåga samt utifrån

förhållandena i respektive kommundel.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet delade i sitt betänkande 2001/02:KU14

Kommundemokratikommitténs bedömning. Det fanns

enligt utskottets mening inte nu anledning att

införa direktvalda kommundelsnämnder. Motionerna i

ämnet avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och

avstyrker motionerna 2002/03:K241 (c) yrkande 15,

2002/03:K385 (fp) yrkande 5 och 2003/04:K290 (fp)

yrkande 13.

Kommunala extraval

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till

tidigare bedömning motioner om att införa

möjlighet till extraval i kommuner och

landsting.

Jämför reservation 4 (m, fp, kd, c, mp).

Gällande ordning

Val och mandatperioder

Enligt 3 kap. 4 § regeringsformen kan regeringen

förordna om extra val till riksdagen. Kommunala

extra val är däremot inte möjliga enligt nuvarande

lagstiftning.

Bestämmelser om mandattider och val till nämnder i

kommuner och landsting finns i 4 kap. kommunallagen.

Ledamöter och ersättare i fullmäktige väljs för

fyra år räknat normalt fr.o.m. den 1 november

valåret, i Stockholm fr.o.m. den 15 oktober valåret.

Ledamöter och ersättare i styrelsen väljs för fyra

år, räknat fr.o.m. den 1 januari året efter valåret.

Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens

mandattid skall räknas fr.o.m. det sammanträde då

valet förrättas intill det sammanträde då val av

styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall

skall nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid

fullmäktiges första sammanträde. De kommuner och

landsting som så önskar kan alltså låta styrelsen

tillträda tidigare än den 1 januari.

För andra nämnder än styrelsen bestämmer

fullmäktige mandattiden.

Motioner

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 7 föreslås ett tillkännagivande för

regeringen om möjligheten att ordna extraval i

kommuner och landsting. Samma yrkande framförs i

motion 2003/04:K290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

yrkande 15. Motionärerna anför att politiska

dödlägen kan inträffa där ett erforderligt

majoritetsunderlag inte kan nås på annat sätt än

genom nyval. En sådan åtgärd kan enligt motionärerna

vara nödvändig med hänsyn till dels behovet att ha

ett fungerande kommunalt majoritetsstyre, dels

önskemålet att inte ålägga kommunpolitikerna

uppgifter att ta ansvar för ett uppkommet politiskt

läge som går stick i stäv med rollen som politiker

och företrädare för en av partiet tydligt hållen

åsikt.

Bakgrund

Utredningsförslag

Utredningsförslag av skiftande aktualitet i frågan

om kommunala extraval har lämnats av

Demokratiutredningen, Kommundemokratikommittén och

1999 års författningsutredning.

Demokratiutredningen pekade i sitt betänkande En

uthållig demokrati! (SOU 2000:1) på extraval som ett

sätt att vitalisera den kommunala demokratin. Liksom

för riksdagen skulle man göra det möjligt att utlysa

val under mandatperioden om något avgörande

inträffat som förhindrar att den kommunala eller

regionala styrelsen fungerar tillfredsställande och

nya majoriteter påkallas.

Kommundemokratikommittén har haft i uppgift att

överväga behovet av och formerna för en lagreglerad

möjlighet att besluta om extraval i särskilda fall,

nämligen då den kommunala indelningen har ändrats.

Kommittén hänvisade i sitt betänkande Ändrad

indelning (SOU 2002:33) till att en

indelningsändring som huvudregel bör träda i kraft

vid årsskiftet närmast efter ett ordinarie val och

framhöll att tiden mellan det att frågan om

indelningsändring väcks och det att ett beslut om

sådan ändring träder i kraft kan bli så lång att den

i vissa fall upplevs som orimlig. Kommittén föreslår

därför att regeringen skall kunna besluta om extra

val till berörda kommuner eller landsting för att

göra det möjligt att tidigarelägga en

indelningsändring.

1999 års författningsutredning har haft i uppdrag

att utreda frågan om skilda valdagar för riksdagsval

och kommunala val. Utredningen har i sitt betänkande

Den gemensamma valdagen och andra valfrågor (SOU

2002:42) gjort den samlade bedömningen att det

saknas tillräckliga skäl att överge den nuvarande

ordningen med gemensam valdag.

I det nämnda betänkandet från

Kommundemokratikommittén ges en historik i frågan om

extra val i kommunerna. Där anges att möjligheten

till kommunala extra val har funnits tidigare för

den situationen då större ändringar genomförs i den

kommunala indelningen. Bestämmelserna togs bort

genom 1979 års indelningslag eftersom större

indelningsändringar som skulle kunna motivera nyval

inte bedömdes komma att förekomma särskilt ofta i

framtiden och det var dyrt och besvärligt att

förrätta nyval till kommunfullmäktige. Bedömningen

gjordes även mot bakgrunden av att ordinarie val

till kommunfullmäktige då hölls vart tredje år och

av att beredningen av de indelningsärenden som var

så omfattande att de motiverade nyval alltid var

tidskrävande.

Kommundemokratikommittén redovisar bestämmelser

och förutsättningar som behöver beaktas vid

bedömningen av frågan om extra val vid

indelningsändringar.

Ett val medför, framhåller kommittén, ett

omfattande förberedelsearbete där olika myndigheter

(huvudsakligen Valmyndigheten, länsstyrelserna och

kommunerna) samt de politiska partierna deltar.

Bland annat redovisas vallagens bestämmelser om

valkretsindelning av landsting och kommuner och om

valdistriktsindelning samt gällande frister. En

kommun måste vara valkretsindelad om det finns fler

än 24 000 röstberättigade i kommunen eller om det

för kommunen skall utses minst 51

fullmäktigeledamöter. Fördelningen av de fasta

valkretsmandaten fastställs av länsstyrelsen.

För att valsedlarna skall få ett enhetligt

utseende skall Valmyndigheten tillhandahålla de

valsedlar som skall användas. Framtagandet av

valsedlarna delegeras normalt till länsstyrelserna.

Röstlängder och röstkort skall upprättas av

Valmyndigheten.

Kommundemokratikommittén redovisar vidare att ett

val utöver förberedelser som regleras i lag också

innebär annat förberedelsearbete för

valmyndigheterna och partierna. Valmyndigheten

behöver bl.a. träffa avtal med tryckerier för

tryckning av valsedlar och annat material samt om

distribution av röstkort och mottagning av

förtidsröster. Valmyndigheten tar också fram

information till väljarna samt svarar för

databearbetning bl.a. vid röstlängdsframställning

och slutlig sammanräkning. Länsstyrelserna har

förberedelsearbete som innebär bl.a. handläggning av

valsedelsbeställningar från partierna, anskaffande

av lokaler för slutlig sammanräkning, information

till politiska partier och massmedier samt

utbildning av personal. För kommunernas del innebär

ett val bl.a. arbete med rekrytering och utbildning

av valförrättare och annan personal, bokning av

vallokaler samt beställning av material och

transporter. För partiernas del innebär ett val

bl.a. arbete med nominering av kandidater samt

kandidatanmälningar och eventuell registrering av

partibeteckning. Vidare måste partierna beställa

valsedlar samt framställa och distribuera det

material som de skall använda i valrörelsen.

Kommundemokratikommittén pekar också på att ett

val inleds med förtidsröstning som kan ske på bl.a.

postkontor och särskilda röstmottagningsställen. På

valdagen ordnas röstmottagning i särskilda

vallokaler samt i vissa fall också på postkontor och

särskilda röstmottagningsställen. Preliminär

sammanräkning görs i vallokalen och slutlig

sammanräkning hos länsstyrelsen. Till landstings-

och kommunfullmäktige fördelar därefter

länsstyrelsen mandaten.

Kommundemokratikommittén framhåller i sina

överväganden att vid ett extra val till en

fullmäktigeförsamling i princip samma överväganden

och förberedelser behöver göras som inför ett

ordinarie val. Kommittén betonar att hänsyn måste

tas till det omfattande förberedelsearbete som såväl

myndigheter som partier behöver utföra. Regler i

vallagen och kommunallagen måste anpassas så att

myndigheter och partier ges en rimlig

förberedelsetid inför ett extra val.

Kommundemokratikommittén redovisar också

överväganden om dels konsekvenserna för fullmäktiges

mandatperioder vid extra val, dels statistikdagar

vid valkretsindelning och fördelning av

valkretsmandat samt vid beräkning av antalet fria

valsedlar, dels tidsfrister för beslut om valkrets-

och valdistriktsindelning samt fördelning av

fullmäktige mellan valkretsar, dels registrering av

partibeteckningar, dels beslut om ändring av antal

ledamöter i fullmäktige, dels mandattid för

kommunstyrelsen, samt dels poströstning,

brevröstning och utlandsröstning vid extra val.

I fråga om ekonomiska konsekvenser av extra val

pekar Kommundemokratikommittén på kostnader för

staten, berörda kommuner och partier.

Statens kostnader för ett extra val avser främst

tryckning av valsedlar, valkuvert, blanketter och

omslag för försegling av röster, post- och

brevröstning, tryckning och distribution av

röstlängder, röstkort och väljarinformation,

kungörelser, transporter, personal under

sammanräkningsdagarna samt övertid för personal på

valdagen och sammanräkningsdagarna. Valmyndighetens

och länsstyrelsernas extra kostnader för ett val

bekostas av ett särskilt valanslag som disponeras av

Valmyndigheten. Vissa kostnader för ett val bekostas

av Valmyndighetens och länsstyrelsernas ordinarie

förvaltningsanslag. Detta gäller främst kostnader

för löner till ordinarie personal samt kostnader för

ordinarie kontorslokaler och utrustning.

För de berörda kommunerna gäller kostnaderna

utbildning av och ersättning för valförrättare och

annan personal, lokalhyror samt kostnader för

valmaterial och transporter.

För partierna kan ett extra val medföra kostnader

för att utarbeta, trycka och distribuera

partiinformation. Det extra valet kan även medföra

kostnader för valarbetare och kostnader för

tryckning av valsedlar, i den mån staten inte står

för dessa.

Kommundemokratikommittén har uppskattat

kostnaderna för extra val i två kommuner, Göteborg

och Partille. För extra val i Göteborgs kommun med

374 000 röstberättigade kan kostnaderna enligt

kommittén uppskattas till ca 14,2 miljoner kronor,

medan motsvarande kostnader i Partille kommun med

drygt 24 000 röstberättigade uppskattas till drygt

1,4 miljoner kronor.

I Orsa kommun har hållits omval, sedan det ordinarie

valet till kommunfullmäktige 2002 hade

ogiltigförklarats. Deltagandet i omvalet, som hölls

i mars 2003, var något högre än i valet 2002 (79,7

procent jämfört med 75,5 procent). Andelen väljare

som röstade på något parti i kategorin "övriga

partier" var större.[1]

Tidigare riksdagsbehandling

Vid sin senaste behandling av en motion om

möjligheten att förordna om extraval i kommuner och

landsting i betänkandet 2001/02:KU14 fann utskottet

ingen anledning att frångå sin tidigare uttryckta

uppfattning i frågan. Utskottet hänvisade till att

utskottet tidigare i huvudsak anfört att principen

om samlingsstyre och möjligheten att i vissa

situationer entlediga ledamöterna i nämnderna och

välja nya talade mot införande av ett kommunalt

nyvalsinstitut. - Reservation avgavs av m och fp.

Närmare redovisat innebär utskottets tidigare

ställningstaganden (bet. 1998/99:KU21) att utskottet

som motiv för att avstyrka motioner om möjlighet att

hålla extra val i kommunerna hänvisat till den regel

som infördes 1994 och enligt vilken det är möjligt

för fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i

styrelsen och nämnderna, när den politiska

majoriteten inte längre är densamma som i

fullmäktige. Enligt utskottet borde man, innan någon

ändring av kommunallagen föreslogs, under

ytterligare en tid avvakta erfarenheterna av de nya

bestämmelserna. Utskottet hade vidare framhållit som

sin mening att förslagen i de aktuella motionerna

bygger på föreställningen att det finns stora

likheter mellan det politiska systemet på nationell

nivå (regering-riksdag) och lokal nivå

(styrelsen-fullmäktige), vilket skulle motivera att

parlamentarismens principer, däribland möjligheten

att under vissa omständigheter upplösa den högsta

beslutande församlingen och utlysa nyval, tillämpas

fullt ut även i kommuner och landsting. Denna

uppfattning stod enligt utskottets mening i viss

motsatsställning till den princip om samlingsstyre

som väsentligen ligger till grund för det kommunala

styrelseskicket. De problem som kunde uppstå till

följd av att en majoritet inte står sig under en hel

mandatperiod kunde enligt utskottet lösas med hjälp

av bestämmelserna i kommunallagen om entledigande av

ledamöter i nämnderna och val av nya ledamöter.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan

om extraval i kommuner och landsting och avstyrker

motionerna 2002/03:K385 (fp) yrkande 7 och

2003/04:K290 (fp) yrkande 15.

Medborgarförslag och

folkomröstningsinitiativ

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om obligatorisk

rätt att lämna s.k. medborgarförslag i

kommuner och landsting, om ungdomsråd med

rätt att lämna förslag, om demokratibokslut

och - med hänvisning till pågående beredning

- om skärpta regler om skyldighet för

kommuner att anordna och följa

folkomröstningar.

Jämför reservationerna 5 (mp) om

medborgarförslag m.m. och 6 (m, fp, kd, c,

mp) om lokala folkomröstningar.

Gällande ordning

Ärenden i fullmäktige får enligt 5 kap. 23 §

kommunallagen väckas av bl.a. en nämnd eller en

ledamot genom motion.

Efter förslag i Demokratipropositionen gäller

sedan halvårsskiftet 2002 också att fullmäktige får

besluta att den som är folkbokförd i kommunen

respektive i en kommun inom landstinget skall få

väcka ärenden i fullmäktige (medborgarförslag).

Genom att rätten att väcka medborgarförslag är

knuten till folkbokföring inom kommunen eller

landstinget omfattas även barn och ungdomar samt

medborgare i andra länder som ännu inte har hunnit

få kommunal rösträtt.

Ett medborgarförslag bör beredas så att

fullmäktige kan fatta beslut inom ett år från det

att medborgarförslaget väcks. Om fullmäktige

beslutar att införa medborgarförslag skall

arbetsordningen innehålla föreskrifter om hur sådana

förslag skall handläggas.

Ett ärende om att hålla folkomröstning i en viss

fråga får väckas också av minst 5 % av de kommun-

eller landstingsmedlemmar som är röstberättigade

enligt lagen (1994:692) om kommunala

folkomröstningar.

Motioner

Gustav Fridolin (mp) begär i motion 2002/03:K259 att

regeringen skall lägga fram förslag om att införa

rätt för medborgare att lämna förslag i alla

kommuner och landsting utan beslut av fullmäktige

(yrkande 1) och att lämna förslag till kommunala

nämnder (yrkande 2). I motion 2002/03:K383 yrkande 7

anser samma motionär att regeringen bör utreda

förutsättningarna för att införa ungdomsråd med

förslagsrätt till fullmäktige. Han anser att

ungdomsråd för att få ett mera reellt inflytande bör

utvecklas till ungdomsfullmäktige som väljs och

fungerar utifrån samma principer som ordinarie

fullmäktige och med rätt att få godtagna motioner

behandlade i ordinarie fullmäktige. Vidare begär han

ett tillkännagivande för regeringen om

medborgarpaneler och demokratibokslut (yrkande 4).

Han anför att olika gruppers särbehov och åsikter

kan ventileras genom medborgarpaneler och arenor,

och han anser att arbetet går trögt trots positiva

skrivningar om medborgarpaneler i

Demokratipropositionen. Han anser vidare att

demokratibokslut, där kommuninvånarnas möjligheter

att ta del av och påverka beslutsprocesser skall

utvärderas, alltid bör biläggas övriga bokslut.

Samma motionär anför i motion 2002/03:K321 att

rätten för medborgarna att få till stånd kommunala

folkomröstningar, liksom betydelsen av sådana

omröstningar, måste stärkas. Han föreslår därför att

riksdagen skall begära att regeringen lämnar förslag

på lagstiftning om tvång att hålla kommunala

folkomröstningar efter ett medborgarinitiativ som

samlat minst 5 % av kommunens röstberättigade

(yrkande 1) samt tillkännage för regeringen att

kommunala folkomröstningar som genomförts efter

medborgarinitiativ skall vara beslutande (yrkande 2)

och att antalet svarsalternativ i sådana

omröstningar skall begränsas (yrkande 3).

Även i motion 2002/03:N302 av Ingegerd Saarinen

och Lotta N Hedström (mp) yrkande 24 samt i motion

2003/04:N335 av samma motionärer yrkande 10 begärs

ett tillkännagivande för regeringen om skyldighet

för kommunerna att genomföra kommunala

folkomröstningar om minst 5 % av kommuninvånarna

begär det.

Torsten Lindström (kd) begär i motion 2003/04:K230

ett tillkännagivande för regeringen att reglerna om

kommunala folkomröstningar bör ses över så att

lokala folkomröstningar blir lättare att genomföra

och att utgången respekteras såväl av kommunerna som

av regeringen.

Bakgrund

Beredning av utredningsförslag

Demokratipropositionen innehöll inte något förslag i

fråga om s.k. folkinitiativ. Regeringen förklarade

att den avsåg att i samband med beredningen av

Kommundemokratikommitténs betänkande Att tänka efter

före - samråd i kommuner och landsting (SOU 2001:89)

återkomma till frågan om hur folkinitiativet som ett

led i samrådet med medborgarna kan stärkas.

Kommundemokratikommittén hade i sitt betänkande

Att vara med på riktigt - demokratiutveckling i

kommuner och landsting (SOU 2001:48) föreslagit en

skyldighet för kommuner och landsting att hålla

folkomröstning i en viss fråga om minst 10 % av de

röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna

begär det. Fullmäktige skulle enligt förslaget i

sådana fall besluta att genomföra folkomröstningen

som ett led i beredningen av ärendet. Skyldigheten

skulle gälla under förutsättning att frågan ryms

inom den kommunala kompetensen och avser ett ärende

som fullmäktige skall handlägga. Folkomröstningen

skulle hållas inom skälig tid. Frågeställning och

svarsalternativ i folkomröstningen skulle

fastställas av fullmäktige.

Regeringen pekade som bakgrund till sin bedömning

i Demokratipropositionen (s. 50 f.) på att, sedan

bestämmelsen om folkinitiativ trädde i kraft 1994,

sådana initiativ hade tagits i knappt 70 fall. I

endast två av dessa hade fullmäktige beslutat att en

folkomröstning skulle genomföras med anledning av

ett folkinitiativ, medan i samtliga övriga fall

folkinitiativen av olika skäl inte hade lett till

att en folkomröstning hållits. Enligt regeringens

mening var erfarenheterna av tillämpningen av

bestämmelsen om folkinitiativ nedslående. Regeringen

ansåg det vara tydligt att folkinitiativet inte

kunde behållas i sin nuvarande utformning och att

medborgarnas möjligheter att få till stånd en

folkomröstning måste stärkas.

När det sedan gäller frågan om på vilket sätt

folkinitiativet borde stärkas ansåg regeringen att

utredningsförslaget i Kommundemokratikommitténs

tidigare betänkande, Att vara med på riktigt, inte

är tillräckligt avpassat för förhållandena i alla

kommuner. Regeringen ansåg att - med ett krav på att

10 % av de röstberättigade kommun- eller

landstingsmedlemmarna skall stå bakom en begäran om

folkomröstning - de reella möjligheterna att få till

stånd en sådan omröstning kan bli mycket skiftande i

större och mindre kommuner. Regeringen ansåg därför

att en annan lösning borde väljas. Det förhållandet

att remissinstanserna föreslagit ett antal

alternativa lösningar visade enligt regeringens

mening att frågan är komplex.

Regeringen hänvisade till att

Kommundemokratikommittén i ett senare betänkande,

Att tänka efter före, bl.a. föreslagit att - om ett

beslut i ett ärende medför långsiktiga effekter och

de förhållanden som rått före beslutet inte kan

återställas utan stora ekonomiska konsekvenser - som

ett led i beredningen av ärendet samråd skall äga

rum med dem som är folkbokförda i kommunen eller

inom landstinget och att ett sådant samråd skall

kunna ske genom folkomröstning.

Regeringen ansåg att frågan om hur ett stärkt

folkinitiativ skall utformas borde bli föremål för

ytterligare överväganden. Det var enligt regeringen

lämpligt att denna problematik och förslaget om

samrådsförfarande hanteras i ett sammanhang.

Regeringen avsåg därför att återkomma till frågan i

samband med beredningen av kommitténs senare

betänkande Att tänka efter före.

Beredningen av ärendet pågår i Regeringskansliet.

Frågan om den fortsatta beredningen har varit uppe

för en vägledande diskussion inom regeringen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet hänvisade i sin bedömning av frågan om

s.k. folkinitiativ i betänkandet över

Demokratipropositionen och motioner till att

erfarenheterna av tillämpningen av bestämmelsen om

initiativet, som regeringen hade framhållit, är

nedslående. Initiativet kunde enligt utskottets

uppfattning inte behållas i sin nuvarande utformning

utan medborgarnas möjligheter att få till stånd en

folkomröstning måste stärkas.

Utskottet hänvisade till att regeringen förklarat

att den avsåg att återkomma i frågan vid beredningen

av Kommundemokratikommitténs betänkande Att tänka

efter före. Enligt utskottets mening borde

beredningen syfta till att lägga fram förslag för

riksdagen med innebörd att folkomröstning skall

hållas om 10 % av de röstberättigade i kommunen

respektive landstinget begär det, och riksdagen gav

på utskottets förslag detta regeringen till känna.

Utskottet var däremot inte berett att förorda att

sådana folkomröstningar skulle vara beslutande. -

Reservation avgavs av s och v.

Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till

regeringen enligt utskottets förslag (bet.

2001/02:KU14, mom. 42, rskr. 2001/02:190).

Frågan berördes av riksdagen vid behandlingen av

utskottets betänkande 2002/03:KU29 om regeringens

redogörelse för behandlingen av riksdagens

skrivelser till regeringen (skr. 2002/03:75).

Riksdagen biföll den 3 juni 2003 en reservation (m,

fp, kd, c, mp) vari beklagades att regeringen ännu

inte efterkommit riksdagens tillkännagivande om

lokala folkomröstningar samt uttalades att det var

angeläget att snarast belysa denna viktiga

författningsfråga och att regeringen presenterar

förslag i enlighet med riksdagens beslut.

I frågan om obligatoriskt införande av

medborgarförslag i alla kommuner ansåg utskottet vid

behandlingen av Demokratipropositionen, liksom

regeringen, att utvecklingen av den lokala

demokratin i första hand är en fråga för kommunerna

och landstingen och att den lokala demokratin därför

måste utvecklas utifrån lokala förhållanden och

medborgarnas önskemål. Något förslag om

obligatoriskt införande av medborgarförslag i alla

kommuner, som begärdes i en motion, fanns därför

enligt utskottets uppfattning inte anledning till.

Utskottet uttalade också med anledning av motioner

att demokratiutvecklingen i kommuner och landsting,

som Kommundemokratikommittén framhållit, bör kunna

främjas genom regelbundna demokratiredovisningar.

Det borde enligt utskottets uppfattning vara en

angelägenhet för kommunerna själva att ta ställning

till om regelrätta sådana redovisningar eller

bokslut skall införas. Utskottet ansåg inte att

något tillkännagivande för regeringen i denna fråga

var påkallat och avstyrkte en föreliggande motion.

Utskottet ansåg inte heller att det fanns anledning

att ge ungdomsråd någon särställning i förhållande

till andra medborgarsammanslutningar och avstyrkte

motioner i detta hänseende. Utskottet ansåg att

värdet av ungdomars delaktighet i den demokratiska

processen hade beaktats i propositionen och ansåg

inte att något tillkännagivande behövdes med

anledning av motioner i frågan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin bedömning från förra

riksmötet i fråga om de förslag om medborgarförslag,

ungdomsråd, medborgarpaneler och demokratibokslut

som förs fram i motionerna 2002/03:K259 (mp)

yrkandena 1 och 2 och 2002/03:K383 (mp) yrkandena 4

och 7. Motionsyrkandena avstyrks.

Utskottet anser att den pågående beredningen av

ärendet om folkomröstningsinitiativ bör avvaktas och

avstyrker motionerna 2002/03:K321 (mp) yrkandena

1-3, 2002/03:N302 (mp) yrkande 24, 2003/04:K230 (kd)

och 2003/04:N335 (mp) yrkande 10.

Befogenheter för

självförvaltningsorgan m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om

självförvaltningsorgan, om ungdomars

möjlighet att delta i den demokratiska

processen, om folkrörelsernas samhällsroll

och om åtgärder för decentralisering enligt

förslag av Kommundemokratikommittén.

Jämför reservation 7 (c).

Gällande ordning

Bestämmelser om s.k. självförvaltningsorgan finns i

7 kap. 18-22 §§ kommunallagen. Genom dessa

bestämmelser, som infördes 1994, gavs kommuner och

landsting möjlighet att inrätta sådana organ inom

alla kommunala områden och, om inte annat följer av

lag eller annan författning, uppdra åt dem att under

nämnden helt eller delvis ansvara för driften av en

viss anläggning eller en viss institution.

Ett självförvaltningsorgan skall bestå av

företrädare för brukarna och de anställda vid en

institution. Den överordnade nämnden skall

fastställa organets uppgifter, sammansättning,

arbetsformer och mandattid i en arbetsordning.

Efter förslag i Demokratipropositionen vidgades

möjligheterna att ge befogenheter till

självförvaltningsorgan. Numera gäller att nämnder i

kommuner och landsting efter beslut i fullmäktige

får delegera även ärenden till

självförvaltningsorgan. Ärenden som rör

myndighetsutövning mot enskilda och vissa andra

ärenden, som inte heller i övrigt får delegeras, får

inte delegeras till ett självförvaltningsorgan.

Självförvaltningsorgan finns i någon mån inom

barnomsorgen och äldreomsorgen, men främst inom

grund- och gymnasieskolans område. Genom de

tidsbegränsade förordningarna om försöksverksamhet

med lokala styrelser inom grundskolan och den

obligatoriska särskolan (1996:605) samt inom

gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen

(1997:642) har självförvaltningsorgan inom

skolområdet givits delvis andra befogenheter än vad

som följer av kommunallagens bestämmelser. Det rör

sig bl.a. om viss beslutanderätt som annars ankommer

på rektor eller den för skolan ansvariga nämnden.

Försöksverksamheten med lokala styrelser har

förlängts till halvårsskiftet 2007.

Motioner

I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

begärs tillkännagivanden om att brukarna skall ha

rätt att få sina initiativ angående

självförvaltningsorgan prövade (yrkande 5) samt om

en utvärdering av hur regleringen av

självförvaltningsorganen fungerat, vad

lagstiftningen inneburit och vilka följder den fått

(yrkande 6). I samma motion (yrkande 2) begärs ett

tillkännagivande om ungdomars ökade möjlighet till

ett aktivt deltagande i den demokratiska processen.

Motionärerna anför att samhället måste se som sin

uppgift att stimulera ungdomars politiska engagemang

och att det är viktigt att fånga upp deras intresse

och ge dem mer utrymme till påverkan i sin närmaste

miljö.

En annan aspekt tas upp i motion 2002/03:K358 av

Anneli Särnblad Stoors m.fl. (s). Motionärerna begär

ett tillkännagivande för regeringen om

demokratifrågorna. De anför att politiker i sitt

arbete nära invånarna ständigt måste arbeta med att

få människor samhällsintresserade och villiga att

delta i den representativa demokratin, att

folkrörelsernas samhällsroll och betydelse för

demokratin är mycket stor för delaktigheten och

deltagandet i samhällslivet samt att

förutsättningarna för folkrörelserna behöver bli

bättre för att de demokratiska målen skall nås.

I motion 2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om

decentralisering och värnande av det lokala

självstyret. Motionärerna hänvisar till

Kommundemokratikommitténs förslag i betänkandet Att

vara med på riktigt - Demokratiutveckling i kommuner

och landsting (SOU 2001:48) och anser att merparten

av kommitténs propåer utan vidare kan genomföras. De

olika delarna av nämnda förslag tas upp i andra

yrkanden i motionen.

Bakgrund och tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har tidigare begärt att regeringen skulle

initiera en samlad utvärdering av de

inflytandeformer - självförvaltning,

brukarinflytande m.m. - som kompletterar det

formella beslutsfattandet i kommuner och landsting

(bet. 1999/2000:KU13, rskr. 1999/2000:142).

Regeringen hade, som framgår av

Demokratipropositionen (s. 19), givit

statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs

universitet i uppdrag att utvärdera möjligheterna

till brukarinflytande i kommunerna och landstingen.

Resultatet av utvärderingen och en analys av de

juridiska problem som den rådande utformningen av

brukarinflytandet medför presenterades i

departementspromemorian Ökade möjligheter till

brukarinflytande (Ds 2001:14), som låg till grund

för förslagen i Demokratipropositionen. I

propositionen förklarade regeringen, som nämnts

ovan, att den avsåg att under 2002 ta initiativ till

att utveckla ett uppföljningssystem för de i

propositionen föreslagna målen och åtgärderna samt

att bl.a. kartläggningen av brukarinflytandet också

skulle komma att följas upp framgent.

I uppdraget till Göteborgs universitet att lämna

förslag om erforderlig statistik för uppföljningen

av demokratimålen och åtgärder som angivits i

Demokratipropositionen ingår att se över vilka

variabler som behövs för uppföljningen, bl.a. av

verksamheten med självförvaltningsorgan. I uppdraget

bör det arbete som Statistiska centralbyrån utför på

regeringens uppdrag om statistik som rör den lokala

demokratins utveckling och funktionssätt särskilt

beaktas. Universitetets uppdrag skall, som nämnts,

redovisas i november 2003.

Regeringen konstaterade i Demokratipropositionen

att föreningar, folkrörelser och liknande

medborgarsammanslutningar är viktiga företrädare för

olika grupper och intressen i samhället samt att ett

starkt föreningsliv som ger människor möjligheter

till inflytande och delaktighet utgör själva basen i

ett demokratiskt samhälle.

Enligt uppgifter från Regeringskansliet och från

Demokratitorget på Regeringskansliets hemsida har

regeringen genomfört återkommande folkrörelseforum

för dialog mellan å ena sidan regeringen och dess

förvaltningsmyndigheter och å andra sidan

företrädare för folkrörelser, föreningar och andra

medborgarsammanslutningar. Det övergripande målet är

att det skall finnas bästa möjliga förutsättningar

för människor att bilda och delta i olika typer av

folkrörelser och föreningar. Under våren 2003 hölls

tre seminarier. De skall i november 2003 följas upp

av en större konferens om folkrörelsernas roll och

villkor i samhället. Uppföljning och utvärdering

skall därefter, enligt uppgift från

Regeringskansliet, göras inom ramen för den

interdepartementala arbetsgrupp för frågor rörande

folkrörelser och social ekonomi som regeringen

beslutade om i september 2001 och som fått sin tid

förlängd till senast den 31 december 2004. Utöver

uppgiften att utgöra forum för samråd i frågor

rörande folkrörelser och social ekonomi skall

arbetsgruppen följa upp vissa insatser inom området.

En översyn av folkrörelsepolitiken är avsedd att ge

en samlad bild av relationerna mellan olika aktörer.

Utskottet ansåg vid sin behandling av

Demokratipropositionen att motionsyrkanden om rätt

att få initiativ angående självförvaltningsorgan

prövade och om utvärdering av lagstiftningen fick

anses tillgodosedda genom den ändring som gjordes i

7 kap. 18 § kommunallagen.

Utskottet utgick från att regeringen i den

fortsatta utformningen av stödet till

demokratiutveckling även skulle beakta behovet av

stöd till ideella organisationer och ansåg inte att

något tillkännagivande med anledning av en motion i

frågan behövdes.

Utskottets ställningstagande

Regeringen har, som förutskickades i

Demokratipropositionen och som berörts ovan, under

2002 tagit initiativ till att utveckla ett

uppföljningssystem för de i propositionen föreslagna

målen och åtgärderna. Regeringen har förklarat att

kartläggningen av brukarinflytandet skall följas upp

framgent och har också gett ett uppdrag till

Göteborgs universitet som förberedelse för

uppföljningen. Regeringen har vidare uttalat sin

avsikt att redovisa demokratiutvecklingen i

förhållande till de mål som angavs i

Demokratipropositionen. En sådan redovisning

planeras bli överlämnad till riksdagen under år

2004.

Utskottet anser med det anförda att något

tillkännagivande om en utvärdering av regleringen av

självförvaltningsorgan inte behövs och avstyrker

motion 2002/03:K241 (c) yrkande 6. Liksom vid förra

riksmötet anser utskottet att rätten att få

initiativ angående självförvaltningsorgan prövade

får anses tillgodosedd genom den ändring som då

gjordes i 7 kap. 18 § kommunallagen, och utskottet

avstyrker även yrkande 5 i den nämnda motionen.

I de antagna demokratimålen ingår bl.a. att

andelen ungdomar som deltar i den politiska

processen skall öka. Regeringen angav i

Demokratipropositionen sin avsikt att i högre grad

följa upp hur kommuner och landsting använder sig av

skolan som arena för möten mellan barn och ungdomar

och kommunala beslutsfattare, liksom skolans arbete

med att förmedla värdet av politiskt aktiva

medborgare i en demokrati. Demokratimålen skall, som

nyss nämnts, följas upp och demokratins utveckling i

förhållande till målen redovisas för riksdagen. Som

regeringen framhöll kan flera av de problem som

demokratin står inför i dag inte lösas med hjälp av

lagstiftning och på andra områden vore det också

olämpligt att regeringen vidtar åtgärder. Vissa

åtgärder ankommer enbart på kommuner och landsting,

och inte heller de politiska partiernas inre arbete

är en fråga för regeringen.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att

något sådant tillkännagivande för regeringen som

begärs i motion 2002/03:K241 (c) yrkande 2 inte är

påkallat. Motionen i denna del avstyrks.

Regeringen konstaterade i Demokratipropositionen

att föreningar, folkrörelser och liknande

medborgarsammanslutningar är viktiga företrädare för

olika grupper och intressen i samhället samt att ett

starkt föreningsliv som ger människor möjligheter

till inflytande och delaktighet utgör själva basen i

ett demokratiskt samhälle. Regeringen har genomfört

återkommande folkrörelseforum med det övergripande

målet att det skall finnas bästa möjliga

förutsättningar för människor att bilda och delta i

olika typer av folkrörelser och föreningar och

planerar med utgångspunkt i en uppföljning och

utvärdering en översyn av folkrörelsepolitiken.

Något tillkännagivande för regeringen enligt motion

2002/03:K358 (s) behövs enligt utskottets

uppfattning inte.

Demokratipropositionen byggde till stor del på

förslag av Kommundemokratikommittén i betänkandet

Att vara med på riktigt (SOU 2001:48), vilka enligt

utskottets uppfattning bidrog till decentralisering

och värnande av det lokala självstyret. Andra delar

av kommittéförslagen bereds fortfarande inom

Regeringskansliet. I olika delar av detta betänkande

behandlas frågor som anges särskilt i yrkanden i

motion 2002/03:K385 (fp). Utskottet anser inte att

något sådant generellt tillkännagivande som begärs i

motionens yrkande 3 är möjligt. Utskottet avstyrker

detsamma.

Kommunrevision

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om att utreda

möjligheten att inrätta en oberoende

kommunrevision.

Jämför reservation 8 (m, fp, kd, mp).

Gällande ordning

Bestämmelser om revision finns i 9 kap.

kommunallagen.

Revisorerna omfattas av samma jävsbestämmelser som

gäller förtroendevalda och anställda. Reglerna om

jäv i kommunal revision skärptes genom en lagändring

den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:66, bet.

1998/99:KU30, rskr. 1998/99:210). Samtidigt infördes

regler om att revisorerna skall biträdas av

sakkunniga, som de själva väljer och anlitar i den

omfattning som behövs. De sakkunniga skall ha den

insikt och erfarenhet av kommunal verksamhet som

fordras för att kunna fullgöra uppdraget.

Vid riksdagsbehandlingen av den nämnda

lagändringen behandlades också motioner om en

oberoende, professionell revision i kommunerna.

Konstitutionsutskottet delade därvid den uppfattning

som finansutskottet gett uttryck åt i ett yttrande.

Finansutskottet ville understryka den kommunala

verksamhetens särart, som bl.a. tar sig uttryck i

att det är de förtroendevalda som ansvarar för

verksamheten i dess helhet. Mot denna bakgrund ansåg

finansutskottet det viktigt att revisionen inte

minst ses som ett instrument för kommunaldemokratisk

självkontroll. Detta system hade enligt

finansutskottet fungerat tillfredsställande, och

utskottet delade därför regeringens bedömning att

det "för närvarande" inte fanns skäl att genomföra

en genomgripande förändring i ansvarssystemet.

Finansutskottet konstaterade att regeringen var

beredd att överväga behovet av en yrkesmässigt

oberoende revision som komplement till den revision

som skedde av de förtroendevalda revisorerna, om de

i propositionen föreslagna reglerna om sakkunnigt

biträde inte skulle visa sig vara tillräckliga.

Någon åtgärd av det slag som föreslogs i motionen

var därför enligt utskottets mening "för närvarande"

inte påkallad.

Motioner

I motion 2002/03:K374 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

föreslås ett tillkännagivande för regeringen om en

utredning om en oberoende kommunrevision.

Utredningen bör föreslå nödvändiga förändringar i

lagstiftningen gällande kommunrevisionen.

Motionärerna hänvisar till att behovet diskuterades

i Demokratiutredningens slutbetänkande, där vikten

av en så fri revision som möjligt påtalades.

Modellen för en ny kommunrevision kan enligt

motionärerna hämtas från den som riksdagen beslutat

för den statliga revisionen.

Förslaget om en oberoende kommunrevision

återkommer i motioner från årets allmänna

motionstid, nämligen 2003/04:K289 av Tobias Krantz

m.fl. (fp) yrkande 8, 2003/04:K391 av Liselott

Hagberg (fp) och 2003/04:K360 av Ulf Holm och

Ingegerd Saarinen (mp).

Bakgrund

Utredningar m.m.

Demokratiutredningen framhävde den demokratiska

funktion som den kommunala revisionen har.

Utredningen anförde att förtroendevalda bör granskas

på ett opartiskt sätt och att revisorers oberoende,

trovärdighet och genomslagskraft är av avgörande

betydelse. I offentlig verksamhet bör revisionen stå

så fri som möjligt gentemot de politiska

beslutsfattarna. Enligt utredningen bör en oberoende

revision utses av fullmäktige men under sådana

villkor att revisorernas opartiskhet inte kan

ifrågasättas (SOU 2000:1 s. 159).

En särskild utredare,

Ekonomiförvaltningsutredningen, har på regeringens

uppdrag utrett vissa frågor rörande kommunernas och

landstingens förvaltning, bl.a. att göra en översyn

av bestämmelserna om god ekonomisk hushållning och

dess tillämpning. Utredningen lade fram sina förslag

i betänkandet God ekonomisk hushållning i kommuner

och landsting (SOU 2001:76). Bland annat föreslås

nya bestämmelser i kommunallagen om att styrelsen

senast i augusti under valår skall redovisa

kommunens eller landstingets ekonomiska situation

och om att revisorerna får i uppgift att också

bedöma om delårsrap-

porter och årsbokslut överensstämmer med målen för

den ekonomiska förvaltningen. En proposition i ämnet

är aviserad till december 2003.

En enig riksdag beslutade i december 2000 att en

sammanhållen revisionsmyndighet, Riksrevisionen, med

ansvar för den statliga redovisnings- och

effektivitetsrevisionen skulle bildas under det

första halvåret 2003. Riksdagen beslutade också

riktlinjer för en förändrad revision under

riksdagen. I riktlinjerna angavs vad ändringarna i

riksdagsordningen, en ny revisionslag och en ny lag

med instruktion för Riksrevisionen i huvuddrag borde

innehålla. Hösten 2002 beslutade riksdagen slutligen

om de ändringar som behövs för att införa

Riksrevisionen (se bl.a. förslag 1999/2000:RS1, bet.

2000/01:KU8, rskr. 2000/01:116-119, prop.

2001/02:73, bet. 2002/03:KU9, rskr. 2002/03:9, prop.

2001/02:190, bet. 2002/03:KU12, rskr.

2002/03:22-23). Riksrevisionen inledde sin

verksamhet vid halvårsskiftet 2003.

Regeringen har den 16 oktober 2003 beslutat om

direktiv för en översyn av den kommunala revisionens

förutsättningar samt funktionssätt och tillkallat en

särskild utredare för uppdraget.

Enligt direktiven (dir. 2003:97) skall utredaren -

mot bakgrunden att fullmäktige i flera fall valt att

inte följa revisorernas rekommendation att inte ge

ledamöter i kommunala nämnder ansvarsfrihet -

överväga andra möjliga åtgärder som de

förtroendevalda revisorerna kan vidta utöver att

föreslå vägrad ansvarsfrihet. Utredaren skall också

analysera och ge exempel på åtgärder som kan vidtas

för att bredda rekryteringen av förtroendevalda

revisorer med utgångspunkt i att det fortfarande

skall vara de politiska partierna som nominerar dem.

Utredaren skall vidare följa det frivilliga arbetet

med certifiering av kommunala sakkunniga revisorer

som pågår och undersöka om detta medför några

rättsliga problem, framför allt beträffande

möjligheterna att ställa krav på certifiering och

liknande i samband med upphandling av

revisionstjänster. Möjligheterna till samarbete

kring revisionen mellan olika kommuner och landsting

skall också analyseras.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade frågan om en oberoende

kommunrevision i samband med behandlingen av

Demokratipropositionen (bet. 2001/02:KU14).

Utskottet ansåg då att de skäl för den nuvarande

ordningen för kommunal revision som konstitutions-

och finansutskotten anförde vid riksmötet 1998/99,

och som redovisats ovan, alltjämt äger giltighet och

avstyrkte föreliggande motioner i ämnet. -

Reservation avgavs av m, kd och fp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i frågan

om kommunrevision och avstyrker motionerna

2002/03:K374 (kd), 2003/04:K289 (fp) yrkande 8,

2003/04:K360 (mp) och 2003/04:K391 (fp).

Kommunmedlemskap

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om översyn av

grunden för kommunmedlemskap.

Gällande ordning

Kommunmedlemskapet regleras i 1 kap. kommunallagen.

Medlem av en kommun är enligt 4 § den som är

folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen

eller är taxerad till kommunalskatt där. Medlem av

ett landsting är den som är medlem av en kommun inom

landstinget.

Motioner

I motion 2002/03:K263 av Åsa Torstensson (c) begärs

ett tillkännagivande för regeringen om behovet av en

översyn av grunden för vem som är medlem av en

kommun enligt kommunallagen. Hon anför att de

gällande bestämmelserna innebär bl.a. att många

personer är medlemmar i kommuner och landsting utan

att betala någon skatt där och att en av

medlemskapets viktigaste konsekvenser är rätten att

begära laglighetsprövning av kommunala beslut.

Historiskt kan det enligt motionären tyckas

självklart att den som har egendom också har rätt

att påverka och styra utvecklingen i en kommun på

grund av ett ägande i kommunen, men hon ifrågasätter

om lagstiftningen kan anses rättvis och försvarbar

med tanke på 2000-talets förändrade levnadsmönster

och därmed kommunernas ändrade

planeringsförutsättningar med ett ökat

fritidsfastighetsägande och utboägande av mark och

jordbruksfastigheter. Motionären framhåller att det

ligger ett starkt demokratiskt och politiskt ansvar

på invånarna i en kommun att utveckla och ta ansvar

för en samlad helhetssyn på en kommuns utveckling

och alla invånarnas servicebehov, där det handlar om

prioriteringar vad avser både investeringar och

långsiktighet i att klara tillväxt och

utvecklingskrav. Synen hos de åretruntboende på

ansvar och prioriteringar delas inte alltid av

fritidsboende eller utboägande. Byggplaner och

investeringar för utveckling av verksamheter kan i

detta sammanhang vara anledning till skilda åsikter

om vad som är bäst för en kommun. Motionären

efterlyser ett starkare samband mellan medinflytande

och medansvar än vad som gäller i dag och anser

därför att kommunallagens grunder för medlemskap bör

ses över.

Samma motionär återkommer med yrkandet i motion

2003/04:K273.

Bakgrund

Förarbetsuttalanden och utredningar

Vid införandet av den nuvarande kommunallagen

diskuterades frågan om kommunmedlemskap och rätten

att anföra vad som då betecknades som kommunalbesvär

(prop. 1990/91:117, bet. 1990/91:KU38). Regeringen

erinrade om att det ursprungliga motivet till att

ägare eller brukare av fast egendom togs upp i

kretsen av kommunmedlemmar var att de borde få utöva

sin rösträtt för egendomen redan innan de blev

taxerade för fastigheten. Sedan den till

fastighetsinnehav knutna rösträtten upphört, hade

detta motiv för att låta innehav av fast egendom

grunda medlemskap förfallit. Trots detta hade

fastighetsinnehav som grund för medlemskap fått

kvarstå i kommunallagstiftningen.

Kommunallagskommittén hade inför 1953 års

kommunallag kommit till den slutsatsen att om

innehavare av fastigheter som inte taxerades till

kommunalskatt skulle uteslutas från medlemskap,

skulle detta drabba stat och landsting i de kommuner

där de innehade fastigheter av olika slag. Frågan

hade diskuterats även inför tillkomsten av 1977 års

kommunallag, men departementschefen hade ansett att

någon ändring inte borde göras.

I förarbetena till den nuvarande kommunallagen

diskuterades frågan om saken kommit i ett annat läge

efter ändringen fr.o.m. 1988 års taxering att

fysiska personer beskattas för all inkomst i

hemortskommunen. Det innebär, påpekade regeringen,

bl.a. att ägare av fritidsfastigheter inte längre

erlägger skatt till den kommun där fastigheten är

belägen men ändå är kommunmedlemmar på grund av

fastighetsinnehavet. Många remissinstanser hade

pekat på det problem som finns för kommuner som har

en omfattande fritidsbebyggelse, och regeringen hade

stor förståelse för dessa problem. Man måste dock

enligt regeringens mening se frågan om

fastighetsinnehav som medlemskapsgrund i ett större

perspektiv. Föremålet för ett fastighetsägande kunde

vara fastigheter med en rad olika funktioner som

permanentbebodda småhus, fritidshus,

hyresfastigheter, industrifastigheter, sjukhus samt

teatrar och liknande samlingslokaler, och som ägare

uppträdde privatpersoner, juridiska personer, stat,

kommun och landsting. Fastigheterna kunde bli

föremål för en rad kommunala beslut. I många fall

kunde dessa överklagas endast genom kommunalbesvär.

Skulle man ta bort fastighetsägandet som en grund

för medlemskap skulle konsekvensen bli att rätten

till kommunalbesvär på dessa områden försvann.

Dessutom kunde det få vissa konsekvenser för

tillämpningen av kommunalrättsliga grundprinciper,

t.ex. likställighetsprincipen och

lokaliseringsprincipen, som var svåra att

överblicka. Frågan om man kunde slopa ett medlemskap

enbart grundat på fastighetsinnehav krävde därför

ytterligare överväganden, och regeringen avsåg att

ta initiativ till en sådan översyn.

Ett uppdrag att göra en sådan översyn lämnades

till Lokaldemokratikommittén. Kommittén redovisade

resultatet av sina överväganden i betänkandet Det

kommunala medlemskapet (SOU 1992:72).

Lokaldemokratikommittén bedömde det som möjligt

att slopa fastighetsägandet som självständig grund

för kommunalt medlemskap men att förutsättningen för

en sådan ordning var att vissa rättigheter som har

anknytning till det kommunala medlemskapet behölls

för den kategori fastighetsägare som inte längre

skulle komma att vara medlemmar. Kommittén bedömde

däremot som oacceptabel en ordning där konsekvensen

av att slopa ägande av fast egendom som självständig

grund för kommunalt medlemskap var att

fastighetsägare utan annan anknytning till kommunen

än fastigheten skulle förlora rätten att begära

laglighetsprövning. Kommittén hänvisade därvid till

Europakonventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna och

den i konventionens artikel 6 stadgade rätten för

den enskilde att få sina civila rättigheter och

skyldigheter prövade i opartisk och offentlig

rättegång inför en domstol. Kommittén framhöll att

Europadomstolen hade tolkat konventionen på ett

sådant sätt att det måste finnas en möjlighet till

domstolsprövning även av förvaltningsbeslut och att

man inte kunde utesluta att ett bortfall av rätten

att begära laglighetsprövning för vissa

fastighetsägare i kommunen av Europadomstolen skulle

kunna anses stå i strid med Europakonventionen. Även

av denna anledning fann kommittén det angeläget att

rätten att begära laglighetsprövning skulle bestå

för samtliga fastighetsägare i kommunen. - Kommittén

ansåg också att rätten för fastighetsägare att delta

i folkomröstningar, opinionsundersökningar eller

liknande förfaranden i en fråga som berör

fastigheten skulle kvarstå, liksom rätten att enligt

indelningslagen ansöka om ändrad indelning av kommun

eller landsting.

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt

betänkande 1993/94:KU40 över proposition 1993/94:188

Lokal demokrati en motion om att avskaffa

fastighetsinnehav som grund för kommunmedlemskap.

Utskottet hänvisade till Lokaldemokratikommitténs

översyn och framhöll att regeringen i propositionen

uppgett sig, bl.a. mot bakgrund av remissutfallet,

inte vara beredd att lägga fram något förslag men ha

för avsikt att bereda frågan vidare. - Regeringen

har därefter enligt uppgift från Regeringskansliet

avskrivit ärendet.

I direktiven till Ansvarskommittén (Fi 2003:02, dir.

2003:10), som har att se över strukturen och

uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen,

pekas på dagens stora förändringar av bl.a.

demografisk natur. I fråga om förändrade behov och

beteenden nämns att människor i dagens samhälle allt

oftare fördelar boende, arbete och fritid mellan

olika kommuner och dessutom ofta inom allt större

geografiska områden, samtidigt som den offentliga

verksamheten ofta är organiserad utifrån

traditionella administrativa gränser. Sammantaget

har behovet av samplanering över de administrativa

gränserna ökat, framhålls i direktiven.

Tidigare utskottsbehandling

Vid sin behandling av motsvarande motion om

kommunmedlemskapet under riksmötet 2001/02 (bet.

2001/02:KU14) hänvisade utskottet till att frågan om

grunden för kommunmedlemskap utretts av

Lokaldemokratikommittén utan att det lett till något

förslag till riksdagen. Utskottet ansåg enhälligt

att det inte fanns skäl att begära någon ny

utredning i frågan och avstyrkte den föreliggande

motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl att ändra sin tidigare

bedömning. Motionerna 2002/03:K263 (c) och

2003/04:K273 (c) avstyrks.

Indelningen i kommuner och landsting

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om ändring av

kommun- och landstingsindelningen.

Jämför reservation 9 (m, fp, kd, c, mp).

Gällande ordning för rikets indelning

Enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall grunderna

för ändringar i rikets indelning i kommuner

bestämmas i lag. Förutsättningarna för och

förfarandet vid ändringar av indelningen i kommuner

regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting, indelningslagen.

Enligt 1 kap. 2 § kommunallagen omfattar varje

landsting ett län, om inte något annat är särskilt

föreskrivet.

Beslut om ändring i kommun- och

landstingsindelningen meddelas av regeringen. I

vissa - mera tekniska - situationer får beslut

meddelas av Kammarkollegiet eller, i fråga om

kommuner inom samma län, av länsstyrelsen.

Som förutsättning för att indelningen av landsting

eller kommuner skall få ändras gäller att ändringen

kan antas medföra bestående fördel för ett landsting

respektive en kommun eller en del av ett landsting

respektive en kommun eller andra fördelar från

allmän synpunkt. För att landstingsindelningen skall

få ändras gäller att hinder inte möter mot en

ändring i länsindelningen. Regeringen får meddela de

föreskrifter som behövs för ändringens genomförande.

Både i fråga om kommun- och landstingsändringar

skall en ekonomisk reglering ske. När en del av en

kommun förs över till en annan kommun skall sedan

reglering ske, om en kommunal tillgång eller

förbindelse som kan hänföras till den delen bör

överföras till den andra kommunen eller om det finns

särskilda skäl till reglering.

Frågor om indelningsändringar kan väckas av en

kommun eller medlem av en kommun, som skulle beröras

av ändringen, respektive av ett landsting eller en

medlem av ett landsting som skulle beröras av

ändringen. Regeringen och Kammarkollegiet - i fråga

om kommundelning i vissa fall länsstyrelsen - kan

också ta upp en fråga om indelningsändring på eget

initiativ.

En ansökan om ändring i landstingsindelningen

skall ges in till Kammarkollegiet. Kammarkollegiet

skall göra den utredning som behövs eller uppdra åt

en särskild utredare att göra utredningen.

Utredningen skall omfatta alla omständigheter som

inverkar på frågan. Vid utredningen skall samråd ske

med de landsting som har intresse av frågan. Om den

aktuella indelningsändringen bör föranleda en

ändring också i någon annan indelning, skall

utredningen omfatta även denna ändring.

Om Kammarkollegiets utredning visar att

landstingsindelningen bör ändras, skall ett förslag

upprättas till ändringen samt till den ekonomiska

reglering och de övriga föreskrifter som ändringen

kan ge anledning till. Om även annan indelning

behöver ändras, skall förslag upprättas också till

en sådan ändring.

Om länsindelningen och ändringar i denna indelning

finns inte några bestämmelser vare sig i lag eller

förordning. Regeringsformen förutsätter att Sverige

är indelat i län eftersom den anger att

länsstyrelserna lyder under regeringen (11 kap. 6 §

första stycket).

Regeringen anses i praxis ha rätt att besluta om

mindre ändringar i länsindelningen. Frågor om mera

omfattande ändringar av det område som utgör ett län

anses böra underställas riksdagen, liksom ändringar

av länsnamn och av residensstäder.

Indelningen i län ges publicitet genom

tillkännagivanden från regeringen om länens

indelning i kommuner.

Motioner

I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)

föreslås att riksdagen dels gör ett tillkännagivande

för regeringen om kommuninvånares rätt till

initiativ till kommundelning (yrkande 13), dels

beslutar om sådan ändring av lagen (1979:411) om

ändringar i Sveriges indelning i kommuner och

landsting att indelningsändringar skall beslutas av

riksdagen (yrkande 14).

Motionärerna anser att en kommundelning skall

beviljas om det i en folkomröstning visar sig finnas

en majoritet för en delning i det område som kommer

att utgöra den nya kommunen, inte att det skall

behövas en majoritet för en indelningsförändring

inom hela den odelade kommunen till en förändring av

indelningen. Frågan om kommundelningar bör enligt

motionärerna i första hand vara en politisk, och

inte en byråkratisk, bedömning. Det finns därför

skäl att pröva om regeringen i stället för

Kammarkollegiet skall ta ansvar för den inledande

bedömningen. Motionärerna anser att regeringen inte

bör ha möjlighet att, i strid med riksdagens vilja,

vägra godkänna indelningsförändringar. Frågan om

landets indelning i kommuner och län bör därför

framgent avgöras i lag, beslutad av riksdagen, och

inte beslutas av regeringen. Enligt motionärerna bör

riksdagen utan vidare beredning kunna besluta om

detta.

I motion 2002/03:K355 av Kerstin Lundgren och Åsa

Torstensson (c) begärs att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagstiftningen i syfte att

stärka medborgarnas makt över den kommunala

indelningen.

I motion 2002/03:K335 av Cecilia Wikström (fp)

föreslås att regeringen snarast skall återkomma till

riksdagen med dels förslag om att upphäva lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting i de delar den avser

indelningen i landsting (yrkande 1), dels förslag om

Sveriges indelning i kommuner och landsting

innebärande de förändringarna att Heby kommun förs

från Västmanlands län och landsting till Uppsala län

och landsting (yrkande 2). Motionären har återkommit

med samma yrkanden i motion 2003/04:K252 (yrkandena

1 och 2).

I motion 2002/03:K388 av Mikael Oscarsson (kd)

föreslås att regeringen snarast återkommer till

riksdagen med dels förslag om att upphäva lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting i de delar den avser

indelningen i landsting (yrkande 1), dels förslag om

Sveriges indelning i län och landsting innebärande

de förändringarna att Heby kommun förs från

Västmanlands län och landsting till Uppsala län och

landsting (yrkande 2). Motionären har, tillsammans

med Torsten Lindström (kd), återkommit med yrkandena

i motion 2003/04:K335 (yrkandena 1 och 2).

Två motioner från allmänna motionstiden 2001 har

överlämnats till konstitutionsutskottet från

bostadsutskottet. I motion 2001/02:Bo227 av Mikael

Oscarsson (kd) begärs ett tillkännagivande för

regeringen om att Heby kommun bör överföras till

Uppsala län fr.o.m. den 1 januari 2003 och i motion

2001/02:Bo315 av Rigmor Stenmark (c) ett överförande

av Heby kommun till Uppsala län. Rigmor Stenmark har

återkommit i motion 2002/04:K366 och begär att

riksdagen dels beslutar ändra indelningslagen så att

beslut om indelningsändringar skall fattas av

riksdagen (yrkande 1), dels tillkännager för

regeringen att Heby kommun skall tillhöra Uppsala

landsting och län (yrkande 2).

Bakgrund

Uppdrag till Kommundemokratikommittén

Kommundemokratikommittén hade enligt sina

ursprungliga direktiv i uppdrag att se över

bestämmelserna i indelningslagen och föreslå de

ändringar som var motiverade med inriktning på

behovet av och formerna för en lagreglerad möjlighet

att besluta om extra val med anledning av en

indelningsändring. Genom tilläggsdirektiv (dir.

2001:75), som grundades på ett riksdagsbeslut den 12

juni 2001 (bet. 2000/01:BoU13, rskr. 2000/01:267),

fick kommittén därefter i uppdrag att göra en

översyn av förutsättningarna för och förfarandet vid

ändringar i landstings- och kommunindelningen samt

att vid behov lämna förslag till lagändringar. En

annan fråga som skulle utredas var om förfarandet

vid ändringar i länsindelningen borde lagregleras. I

uppdraget ingick också att utreda om det borde vara

möjligt med folkomröstning i sådana områden som

indirekt berördes av en ansökan om

indelningsändring. Vilken tyngd befolkningens

inställning i en indelningsfråga bör ha skulle också

övervägas i detta sammanhang.

Kommittén har redovisat sina bedömningar i det

ovan nämnda betänkandet Ändrad indelning (SOU

2002:33).

I sina allmänna överväganden framhåller kommittén

att indelningen i kommuner och landsting bör präglas

av en viss stabilitet men att det knappast är

troligt att den nu gällande indelningen är den för

alltid bästa.

Kommittén anser att reglerna för

indelningsändringar för kommuner och landsting bör

harmoniseras genom att de så långt det är möjligt

görs enhetliga. Bestämmelsen om hänsynstagande till

befolkningens inställning bör enligt kommittén

utsträckas till ändringar i landstingsindelningen,

och medlemmarnas möjligheter att ha inflytande redan

på ett tidigt stadium i berednings- och

beslutsprocessen vid indelningsändringar ytterligare

öka, såväl när det gäller kommuner som när det

gäller landsting.

Kommittén anser att det är en brist att

förfarandet vid ändringar i länsindelningen inte är

lagreglerat och att det inte heller är

tillfredsställande att ändringar i läns- och

landstingsindelningen beslutas på helt olika sätt.

Eftersom varje landsting som huvudregel skall

omfatta ett län, bör ändringar i läns- och

landstingsindelningen beslutas i ett sammanhang och

av samma instans. Genom att bestämmelser om

länsindelningen samordnas med bestämmelserna om

landstingsindelningen kan konflikter undvikas vid

tillämpningen.

Kommittén påpekar att en harmonisering av

bestämmelserna för ändring i läns-, landstings- och

kommunindelningen kan utformas på flera olika sätt,

och att man förenklat kan tala om åtminstone fyra

olika alternativ.

Ett alternativ är att riksdagen genom lagstiftning

bestämmer om alla indelningsändringar. Ett annat

alternativ är att regeringen själv beslutar i alla

indelningsärenden. Ett tredje alternativ är att

riksdagen som huvudregel beslutar om alla

indelningsändringar, medan regeringen får fatta

beslut i alla ärenden om mindre indelningsändringar.

Ett fjärde alternativ är att principen om att varje

landsting skall omfatta ett län tas bort.

Kommittén tar inte ställning till dessa

alternativ, utan anser att frågan bör utredas i ett

vidare sammanhang och hänvisar till den översyn av

uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan staten,

kommunerna och landstingen som regeringen aviserat.

Enligt kommittén framstod det som naturligt att

frågor som rör reglerna om ändring i läns-,

landstings- och kommunindelningen också skulle

omfattas av denna översyn. Kommittébetänkandet har

remissbehandlats, och beredningen av förslagen pågår

inom Regeringskansliet.

Regeringen beslutade i januari 2003 direktiv för

den nämnda översynen av uppgifts- och

ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna och

landstingen (Fi 2003:02, dir. 2003:10).

Kommittén för översynen, som är parlamentariskt

sammansatt och har tagit benämningen

Ansvarskommittén, skall bedriva sitt arbete i två

etapper.

I den första etappen skall kommittén identifiera,

belysa och övergripande analysera de

samhällsförändringar som inverkar på och skulle

kunna föranleda förändringar av strukturen och

uppgiftsfördelningen i relationen mellan staten,

landstingen och kommunerna. Kommittén skall även

identifiera, belysa och övergripande analysera de

samhällsförändringar som inverkar på och skulle

kunna föranleda förändringar av strukturen och

uppgiftsfördelningen i relationen mellan regeringen

och de statliga förvaltningsmyndigheterna. Kommittén

skall i sitt arbete utgå från en övergripande

beskrivning av rådande struktur och

uppgiftsfördelning, där såväl brister som

förtjänster med nuvarande ordning identifieras. För

den första etappen skall kommittén redovisa ett

delbetänkande senast den 15 december 2003.

I den andra etappen skall kommittén göra en

fördjupad analys och bedömning av strukturen och

uppgiftsfördelningen. Kommittén skall också i de

delar där den finner det motiverat föreslå

förändringar. Regeringen avser att återkomma med

tilläggsdirektiv för denna del av uppdraget.

Tidigare utskottsbehandling m.m.

Bostadsutskottet diskuterade under riksmötet 2001/02

frågan om att riksdagen skall anta en lag som

bestämmer kommunernas länstillhörighet och

utarbetade ett förslag till en sådan lag.

Lagförslaget innehåller en enda bestämmelse, vari

föreskrivs vilka län som skall finnas i Sverige och

vilka kommuner de olika länen skall omfatta.

Bostadsutskottet inhämtade också Lagrådets yttrande

över förslaget.

Lagrådet ansåg i yttrande den 21 november 2001 att

det krav på allmängiltighet som gäller för

lagstiftning får anses uppfyllt och att det inte

föreligger något principiellt hinder mot att frågor

om länsindelningen och kommunernas länstillhörighet

regleras i lag trots att det innebär en avvikelse

från hur dessa frågor tidigare har hanterats.

Lagrådet noterade att förslaget inte hade varit

föremål för sådan beredning som är bruklig i

lagstiftningsärenden. En beredning behövs normalt

för att lagstiftningens kvalitet skall säkras och

var i det förevarande fallet enligt Lagrådet

önskvärd även på grund av att lagförslaget

aktualiserar principiella frågor av vikt och att

ärendet inte kan sägas vara av rent formell eller

rutinartad karaktär.

Särskilt framhöll Lagrådet den föreslagna lagens

förhållande till indelningslagen. Om lagarna skall

samexistera, kommer regeringen fortfarande att kunna

ändra kommunindelningen, och att följdändra i den

föreslagna lagen till följd av beslut som regeringen

fattar stämmer dåligt med normhierarkin. Om lagarna

skall samexistera men ge riksdagen möjlighet att

ingripa och besluta om sådana ändringar som

regeringen inte beslutat om, kommer det snarast att

råda oklarhet om fördelningen av uppgifter mellan

riksdagen och regeringen. Problemet skulle kunna

lösas genom att det, förslagsvis i indelningslagen,

infördes bestämmelser som preciserar gränserna för

regeringens beslutanderätt på detta område eller

klargör under vilka förhållanden riksdagen vill

förbehålla sig att reglera dessa frågor genom

lagstiftning. För utarbetande av sådana bestämmelser

saknas, framhöll Lagrådet, för närvarande

tillräckligt beredningsunderlag. Lagrådet erinrade

också om de då nyligen lämnade tilläggsdirektiven

till Kommundemokratikommittén att överväga och lägga

fram förslag rörande bestämmelserna om

indelningsändringar.

Lagrådet ansåg sig inte kunna tillstyrka att den

föreslagna lagen antogs förrän den berörda rättsliga

problematiken analyserats närmare.

Frågan om utskottsinitiativ i indelningsfrågan togs

därefter upp inom konstitutionsutskottet. Frågan

avsåg ett initiativ till en ändring av

indelningslagen, främst 2 kap., på så sätt att

riksdagen i stället för regeringen skall besluta om

rikets indelning i landsting. Inom utskottets kansli

upprättades en promemoria, Lagstiftning om Sveriges

indelning i landsting m.m., med förslag till dels

ändringar i indelningslagen, dels en lag om Sveriges

indelning i län och landsting. Promemorian

remitterades till vissa centrala myndigheter -

Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern,

Kammarrätten i Stockholm, Kammarkollegiet och

Valmyndigheten - för yttrande. Utskottet beslöt

därefter, den 28 maj 2002, att inte ta initiativ

till någon lagändring.

Konstitutionsutskottet behandlade under våren 2002

också motioner i samma ämne. De avstyrktes i

betänkande 2001/02:KU14 med hänvisning till de då

pågående diskussionerna om ett utskottsinitiativ. -

Utskottets s- och v-ledamöter reserverade sig i

fråga om motiveringen och ville i stället hänvisa

till att Kommundemokratikommittén efter ett

tillkännagivande av riksdagen hade i uppdrag att se

över förutsättningarna för och förfarandet vid

ändringar i landstings- och kommunindelningen samt

lämna förslag till eventuella lagändringar.

Reservanterna ansåg att resultatet av kommitténs

arbete måste avvaktas.

Lagrådsyttrande till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet remitterade våren 2003, sedan

detta begärts med stöd av 4 kap. 10 § andra stycket

första meningen riksdagsordningen, med hänvisning

till motion 2002/03:K241 yrkande 14, lagförslagen i

den under våren 2002 framtagna promemorian till

Lagrådet för yttrande.

Lagrådet uttalade i yttrande den 20 maj 2003 att

de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna kan

ses som ett första utkast till lagreglering men inte

är så genomarbetade att de bör antas som lag utan

att ha gjorts till föremål för ytterligare beredning

och bearbetning i ljuset både av de synpunkter som

redan framförts under den första remissbehandlingen

och av sådana som kan väntas komma att framföras vid

en mera omfattande remittering av lagförslagen.

Lagrådet kunde sammanfattningsvis inte tillstyrka

att förslagen görs till föremål för lagstiftning i

föreliggande skick.

Utskottets ställningstagande

Kommundemokratikommittén har föreslagit att frågan

om indelningsändringar m.m. bör utredas i ett vidare

sammanhang och hänvisat till översynen av uppgifts-

och ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna

och landstingen. Enligt kommittén framstod det som

naturligt att frågor som rör reglerna om ändring i

läns-, landstings- och kommunindelningen också

omfattas av denna översyn. Beredningen av kommitténs

förslag pågår inom Regeringskansliet. Utskottet

anser att denna beredning bör avvaktas och avstyrker

motionerna 2002/03:K241 (c) yrkandena 13 och 14,

2002/03:K335 (fp) yrkandena 1 och 2, 2002/03:K355

(c) och 2002/03:K388 (kd) yrkandena 1 och 2 samt

motionerna 2003/04:K252 (fp) yrkandena 1 och 2,

2003/04:K335 (kd) yrkandena 1 och 2, 2003/04:K366

(c) yrkandena 1 och 2, 2001/02:Bo227 (kd) och

2001/02:Bo315 (c).

**FOOTNOTES**

[1]: Uppgifterna hämtade från Statistiska

centralbyrån, Sveriges officiella statistik 2003,

Rapport Allmänna valen 2002, del 3.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Offentliga nämndsammanträden (punkt 3)

av Tobias Krantz (fp), Gustav Fridolin (mp) och

Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K348, 2002/03:

K383 yrkande 11, 2002/03:K385 yrkande 6 och

2003/04:K290 yrkande 14.

Ställningstagande

Vi anser att största möjliga öppenhet är en

förutsättning för en levande demokrati. Reglerna om

nämndsammanträden bör därför ändras så att

offentlighet blir huvudregel och att särskilda

beslut skall fattas för att sammanträden inte skall

vara offentliga.

Regeringen bör låta utreda konsekvenserna av en

ändrad huvudregel enligt det anförda och återkomma

till riksdagen med förslag av denna innebörd.

2. Möjlighet att behålla uppdrag vid flyttning

(punkt 4)

av Kerstin Lundgren (c) och Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K284 och 2003/04:

K231.

Ställningstagande

Det är viktigt att öka möjligheterna för unga att

förena offentliga förtroendeuppdrag och studier.

Dagens regler medger dock inte att unga kan

kombinera ett fullmäktigeuppdrag med studier på

annan ort. I syfte att ge utrymme för detta bör en

översyn göras av gällande regler som hindrar en

sådan ordning.

Med hänsyn till det anförda anser vi att

regeringen bör låta utreda frågan och återkomma med

förslag som gör det möjligt för ungdomar att

kombinera studier med valbarhet på en ort som de

lämnat tillfälligt för studier på annan ort.

3. Direktvalda kommundelsnämnder (punkt 8)

av Mats Einarsson (v), Tobias Krantz (fp),

Kerstin Lundgren (c), Gustav Fridolin (mp) och

Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K241 yrkande 15,

2002/03:K385 yrkande 5 och 2003/04:K290 yrkande 13.

Ställningstagande

Vi anser inte att den möjlighet som

Kommundemokratikommittén pekat på för invånarna i en

kommundel att påverka vilka som skall representera

dem i en kommundelsnämnd är tillräcklig. Genom att

göra det möjligt för kommunerna att låta direktvälja

kommundelsnämnder skulle den politiska diskussionen

inför val vitaliseras. Positiv dynamik skulle kunna

uppstå. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag som gör att de kommuner som så önskar skall

kunna inrätta direktvalda kommundelsnämnder.

4. Kommunala extraval (punkt 9)

av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp), Kerstin

Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav

Fridolin (mp) och Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller

riksdagen delvis motionerna 2002/03:K385 yrkande 7

och 2003/04:K290 yrkande 15.

Ställningstagande

Utskottet har vid tidigare behandling av frågan om

möjligheten att utlysa extraval i kommunerna

hänvisat till principen om samlingsstyre och till

möjligheten att i vissa situationer entlediga

ledamöterna i nämnderna och välja nya ledamöter. Vi

är medvetna om dessa faktorer och vi anser inte att

en möjlighet att utlysa extraval i en kommun är

något som skall tillgripas lättvindigt. Däremot

anser vi att en sådan möjlighet skulle kunna vara av

värde i särskilda lägen och även kunna vitalisera

den kommunala demokratin.

Vi anser därför att regeringen bör låta utreda

frågan om kommunala extraval och återkomma till

riksdagen i frågan. Riksdagen bör ge regeringen

detta till känna som sin mening.

5. Medborgarförslag m.m. (punkt 10)

av Gustav Fridolin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:K259 yrkandena 1 och 2

och 2002/03:K383 yrkandena 4 och 7.

Ställningstagande

Den rätt för medborgarna att lämna förslag i

kommuner och landsting som infördes efter förslag i

Demokratipropositionen är enligt min mening inte

tillräcklig. Medborgarna bör ha möjlighet att lämna

förslag utan fullmäktigebeslut, och de bör också ha

möjlighet att lämna förslag direkt till nämnderna.

Vidare bör ungdomsråden utvecklas till

ungdomsfullmäktige som väljs och fungerar utifrån

samma principer som ordinarie fullmäktige och ha

rätt att få motioner behandlade i ordinarie

fullmäktige. Jag anser också att medborgarpaneler

och demokratibokslut bör införas i kommunerna.

Regeringen bör lägga fram förslag till

erforderliga åtgärder för de ändamål som anges.

6. Folkomröstningsinitiativ (punkt 11,

motiveringen)

av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp), Kerstin

Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav

Fridolin (mp) och Liselott Hagberg (fp).

Ställningstagande

Riksdagens tillkännagivande till regeringen med

begäran om förslag i fråga om lokala

folkomröstningar gjordes i april 2002. Riksdagen

ställde sig i juni 2003 bakom en reservation av

konstitutionsutskottets m-, fp-, kd-, c- och mp-

ledamöter, vari dels beklagades att regeringen inte

efterkommit riksdagens tillkännagivande om lokala

folkomröstningar, dels uttalades att det var

angeläget att snarast belysa denna viktiga

författningsfråga och att regeringen presenterade

förslag i enlighet med riksdagens beslut.

Regeringen har fortfarande inte efterkommit

riksdagens tillkännagivande och inte heller

på ett samlat sätt för riksdagen redovisat

skälen till att den begärda åtgärden inte

vidtagits. Det är enligt vår mening ytterst

angeläget att regeringen snarast presenterar

förslag i enlighet med riksdagens beslut. Vi

utgår från att så kommer att ske.

7. Självförvaltningsorgan (punkt 12)

av Kerstin Lundgren (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K241 yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Det är bra att regeringen har förklarat att man

framgent avser att följa upp den kartläggning av

brukarinflytandet som genomförts. Jag anser att

detta är ett arbete som brådskar för att få ett bra

underlag för den fortsatta dialogen kring hur den

deltagande demokratin skall utvecklas. Arbetet bör

avse hur regleringen har fungerat, vad

lagstiftningen har inneburit och vilka följder den

har fått.

Oaktat denna utvärdering finns skäl att tydliggöra

lagstiftningen i 7 kap. 18 § i syfte att ge brukarna

en uttalad rätt att få sina initiativ till

självförvaltningsorgan prövade. Härigenom ges en

tydlig signal till brukarna om att de inte bara har

initiativrätt, utan att deras initiativ också måste

prövas av fullmäktige och nämnder.

Riksdagen bör ge regeringen det anförda till känna

som sin mening.

8. Kommunrevision (punkt 16)

av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp), Nils

Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och

Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:K374.

Ställningstagande

För en levande demokrati krävs kontrollsystem och

genomskinlighet i det offentliga beslutsfattandet.

En fungerande, trovärdig och effektiv revision är

därför av största vikt. På den kommunala nivån, där

en stor del av den offentliga verksamheten utförs,

har revisionen en central betydelse. Revisorerna är

kommunfullmäktiges kontrollinstrument beträffande

den kommunala verksamheten.

Vi vill betona vikten av revisorernas oberoende.

Oberoendet måste gälla i förhållande till granskande

nämnder, och revisorerna måste fullgöra sitt uppdrag

självständigt. Även efter de ändringar i

kommunallagens bestämmelser om revision som började

gälla år 2000 är det ett problem att revisionen

utses av kommunfullmäktige, samma organ som utser

företrädare i de nämnder och styrelser som granskas.

Inte minst för politikens och revisionens

trovärdighet i allmänhetens ögon är det enligt vår

mening viktigt att revisionen i alla aspekter är så

fristående att dess oberoende, trovärdighet och

genomslagskraft inte kan ifrågasättas.

Som modell för en ny kommunrevision bör enligt vår

uppfattning användas den modell som riksdagen

nyligen beslutat om för den statliga revisionen. En

sådan från partierna fristående kommunrevisor skulle

själv utse medarbetare, välja vad som ska revideras,

hur och på vilket sätt. Kommunrevisorn skulle själv

dra slutsatser av sin granskning och sedan överlämna

sina förslag till exempelvis en särskild nämnd av

förtroendevalda politiker som drar de politiska

slutsatserna av revisorns rapport. På detta sätt

skulle man uppnå en högre grad av oberoende och

minska risken för misstankar av olika slag

beträffande revisionen, t.ex. som ett redskap för

kommunens majoritet eller opposition.

En utredning bör tillsättas som ser över dagens

system med kommunrevision utifrån ovanstående

aspekter. Utredningen bör föreslå nödvändiga

förändringar i lagstiftningen gällande

kommunrevisionen.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening ger

regeringen det anförda till känna.

9. Indelningsfrågor (punkt 18)

av Gunnar Hökmark (m), Ingvar Svensson (kd),

Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp), Kerstin

Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav

Fridolin (mp) och Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen ger som sin mening regeringen till känna

vad utskottet anfört om Sveriges indelning.

Därigenom bifaller riksdagen delvis motionerna

2002/03:K241 yrkande 14, 2002/03:K335 yrkande 1 och

2002/03:K388 yrkande 1, 2003/04:K252 yrkande 1,

2003/04:K335 yrkande 1 och 2003/04:

K366 yrkande 1 samt avslår motionerna 2002/03:K241

yrkande 13, 2002/03:

K335 yrkande 2, 2002/03:K355, 2002/03:K388 yrkande

2, 2003/04:K252 yr-kande 2, 2003/04:K335 yrkande 2,

2003/04:K366 yrkande 2, 2001/02:Bo227 och

2001/02:Bo315.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning visar erfarenheten att

gällande ordning, som innebär att regeringen - utan

att behöva ta hänsyn till riksdagsmajoritetens

inställning - har avgörandet över kommuners

tillhörighet till landsting och län, inte är

tillfredsställande. Vi anser att avgörandet i dessa

frågor bör tillkomma riksdagen, som därvid skall

tillgodose intressen som har med den lokala

demokratin att göra.

Regeringen bör med utgångspunkt i det lagförslag

som utskottet remitterat till Lagrådet och i

Lagrådets yttrande bereda frågan om beslutsformer

och förfarande vid ändringar i Sveriges indelning i

län och landsting samt överlämna erforderliga

lagförslag för riksdagen. Eftersom ändring av läns-

och landstingsgränser enligt indelningslagen kan

komma att ske genom att en kommungräns ändras, bör i

sammanhanget övervägas om också denna typ av

indelningsändringar bör prövas av riksdagen.

Utredningen och beredningen av den aktuella frågan

har enligt vår mening hittills fördröjts på ett

otillbörligt sätt. Det uppdrag som lämnades till

Kommundemokratikommittén med anledning av riksdagens

tillkännagivande (bet. 2000/01:BoU13, rskr.

2000/01:267) har inte lett till något förslag som

kan läggas till grund för lagstiftning. Allmänna val

skall hållas år 2006. Som anges i gällande

bestämmelser i indelningslagen bör beslut om

ändringar i landstingsindelningen träda i kraft vid

ett årsskifte och meddelas senast ett år innan

beslutet träder i kraft. En tidsfrist mellan beslut

och ikraftträdande behövs för bl.a. ekonomisk

reglering mellan berörda kommuner och för deras

budget- och planeringsarbete i övrigt. God tid

mellan indelningsändringar och allmänna val behövs

också för valförberedelser både på myndighetsnivå

och för partierna. Det innebär att erforderliga

lagförslag måste föreläggas riksdagen för

ställningstagande senast under hösten 2004. Den nu

begärda utredningen och beredningen bör således

bedrivas skyndsamt så att proposition läggs fram för

riksdagen senast den 1 september 2004.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Möjlighet att behålla uppdrag vid flyttning

(punkt 4)

av Tobias Krantz (fp) och Liselott Hagberg (fp).

Vi anser att det är alldeles för få ungdomar som i

dag är aktiva inom den kommunala politiken.

Frånvaron av förebilder i kommunpolitiken för unga

är ett allvarligt problem, eftersom det skadar

återväxten inom de politiska partierna och på sikt

hotar idén med representativ demokrati i våra

kommuner.

Flera unga påbörjar sina högskolestudier och

flyttar till en studieort samtidigt som de redan har

ett kommunfullmäktigeuppdrag i hemkommunen. De

förlorar därmed rätten att fortsätta sitt uppdrag.

Vi anser att den som är invald i kommunfullmäktige

och påbörjar studier på annan ort under den pågående

mandatperioden men fortfarande har en koppling till

hemkommunen bör ges möjlighet att söka dispens för

att fullfölja sitt politiska uppdrag trots att han

eller hon är mantalsskriven på annan ort. En översyn

bör därför göras av gällande bestämmelser.

2. Funktionshindrades möjligheter (punkt 7)

av Tobias Krantz (fp), Gustav Fridolin (mp) och

Liselott Hagberg (fp).

För synskadade - både som förtroendevalda och som

medborgare - finns stora brister i tillgången till

information. Vi noterar dock att regeringen är

medveten om detta och att åtgärder för att komma

till rätta med problemet har vidtagits och

förbereds. Särskilt fäster vi avseende vid

Handikappombudsmannens uppdrag att ta fram

riktlinjer för vad som krävs för en tillgänglig

statsförvaltning och vid Diskrimineringsutredningens

uppdrag, som omfattar skyddet för funktionshindrade

mot diskriminering även i form av utestängning på

grund av icke anpassad information eller bristande

service.

Vi utgår från att regeringen noga följer

utvecklingen på området och i den mån lagändringar

behövs lägger fram förslag om detta utan onödigt

dröjsmål.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002

2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ungdomars ökade

möjlighet till ett aktivt deltagande i den

demokratiska processen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att brukarna skall

ha rätt att få sina initiativ angående

självförvaltningsorgan prövade.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utvärdering av

hur regleringen av självförvaltningsorganen

fungerat, vad lagstiftningen (kommunallagen, 7

kap. 18-22 §§) inneburit och vilka följder den

fått.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kommuninvånares

rätt till initiativ till kommundelning.

14. Riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting att indelningsändringar

skall beslutas av riksdagen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om direktval till

kommundelsnämnder.

2002/03:K259 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag i enlighet med vad i motionen anförs om

införande av rätt för medborgare att lämna förslag

i alla kommuner och landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag i enlighet med vad i motionen anförs om

införande av rätt för medborgare att lämna förslag

till kommunala nämnder.

2002/03:K263 av Åsa Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av grunden för

kommunmedlemskap enligt kommunallagen.

2002/03:K284 av Hans Backman (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att den som är invald i

kommunfullmäktige och påbörjar studier på annan ort,

men samtidigt har en fortsatt koppling till

hemorten, skall ges möjlighet att fortsätta sitt

politiska uppdrag under mandatperioden.

2002/03:K287 av Leif Björnlod och Helena Hillar

Rosenqvist (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om obligatoriska miljönämnder

i kommunerna.

2002/03:K321 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag på

lagstiftning i enlighet med vad i motionen anförs

om tvång att hålla kommunala folkomröstningar

efter ett medborgarinitiativ som samlat minst 5 %

av kommunens röstberättigade.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att kommunala

folkomröstningar genomförda efter

medborgarinitiativ skall vara beslutande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att begränsa

antalet svarsalternativ i kommunala

folkomröstningar genomförda efter

medborgarinitiativ.

2002/03:K327 av Matilda Ernkrans (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om kommunallagens regler om

arvode till förtroendevalda.

2002/03:K335 av Cecilia Wikström (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag om att upphäva lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting i de delar den avser

indelningen i landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag om Sveriges indelning i

kommuner och landsting innebärande de

förändringarna att Heby kommun förs från

Västmanlands län och landsting till Uppsala län

och landsting.

2002/03:K348 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att öppna nämndsammanträden

skall vara regel.

2002/03:K355 av Kerstin Lundgren och Åsa Torstensson

(c):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

till ändring av lagstiftningen i syfte att stärka

medborgarnas makt över den kommunala indelningen i

enlighet med vad i motionen anförs.

2002/03:K357 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att reglerna om

pensionsförmåner till fritidspolitiker bör ses över.

2002/03:K358 av Anneli Särnblad Stoors m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om demokratifrågorna.

2002/03:K374 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en utredning om en

oberoende kommunrevision.

2002/03:K383 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag och regleringar för att begränsa

mångsyssleriet i politiken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om medborgarpaneler

och demokratibokslut.

7. Riksdagen begär att regeringen utreder

förutsättningarna för att införa ungdomsråd med

förslagsrätt till fullmäktige.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förtroendevaldas

och politiska uppdragstagares rätt till ledighet

och ekonomisk ersättning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öppna

fullmäktigeberednings- och nämndsammanträden för

allmänheten.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om funktionshindrade

förtroendevalda.

2002/03:K385 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om decentralisering

och värnande av det lokala självstyret.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheten att

införa direktvalda kommundelsnämnder.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet att

besluta om öppna sammanträden i nämnder och

styrelser.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjligheten att

ordna extraval i kommuner och landsting.

2002/03:K388 av Mikael Oscarsson (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag om att upphäva lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting i de delar den avser

indelningen i landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag om Sveriges indelning i

län och landsting innebärande de förändringarna

att Heby kommun förs från Västmanlands län och

landsting till Uppsala län och landsting.

2002/03:K411 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om behovet av att ändra 4

kap. 23 § kommunallagen med syfte att fördjupa och

utveckla den kommunala demokratin.

2002/03:So362 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

erforderliga lagförslag för att trygga

funktionshindrades möjligheter att delta i

samhällslivet och inneha förtroendeuppdrag.

2002/03:N302 av Ingegerd Saarinen och Lotta N

Hedström (mp):

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kommunala

folkomröstningar.

Motioner från allmänna motionstiden

2003

2003/04:K230 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att se över reglerna om

kommunala folkomröstningar så att lokala

folkomröstningar blir lättare att genomföra och att

utgången respekteras såväl av kommunerna som av

regeringen.

2003/04:K231 av Lena Ek och Kenneth Johansson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om en utredning av

studerandes möjligheter att vara valbara på sin

tidigare mantalsskrivningsort.

2003/04:K252 av Cecilia Wikström (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag om att upphäva lagen

(1974:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting i de delar den avser

indelningen i landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag om Sveriges indelning i

län och landsting innebärande de förändringarna

att Heby kommun förs från Västmanlands län och

landsting till Uppsala län och landsting.

2003/04:K273 av Åsa Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om översyn av grunden för

medlemskap i en kommun enligt kommunallagen.

2003/04:K288 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av att ändra 4 kap.

23 § kommunallagen med syfte att fördjupa och

utveckla den kommunala demokratin.

2003/04:K289 av Tobias Krantz m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att införa en

oberoende kommunal revision.

2003/04:K290 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet att

införa direktvalda kommundelsnämnder.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet att

besluta om öppna sammanträden i nämnder och

styrelser.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om möjlighet att

ordna extraval i kommuner och landsting.

2003/04:K335 av Mikael Oscarsson och Torsten

Lindström (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till ändring av lagen (1979:411) om

ändringar i Sveriges indelning i kommuner och

landsting i de delar den avser indelningen i

landsting.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer

till riksdagen med förslag som innebär att Heby

kommun skiljs från Västmanlands län och landsting

och i stället tillhör Uppsala län och landsting.

2003/04:K360 av Ulf Holm och Ingegerd Saarinen (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en utredning

kring tvingande krav i kommunallagen på en från de

förtroendevalda fullt ut oberoende och opartisk

revision.

2003/04:K366 av Rigmor Stenmark m.fl. (c):

1. Riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting att beslut om

indelningsändringar skall fattas av riksdagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Heby kommun

skall tillhöra Uppsala landsting och Uppsala län.

2003/04:K387 av Margareta Israelsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om möjlighet för annan än

arbetsgivare att betala in kompensation för bortfall

av pensionspremie.

2003/04:K391 av Liselott Hagberg (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en oberoende kommunal

revision.

2003/04:N335 av Ingegerd Saarinen och Lotta N

Hedström (mp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om kommunala

folkomröstningar.

Motioner från allmänna motionstiden

2001

2001/02:Bo227 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att överföra Heby kommun

till Uppsala län fr.o.m. den 1 januari 2003.

2001/02:Bo315 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att Heby kommun överförs

till Uppsala län.

Bilaga 2

Lagrådsremiss

KONSTITUTIONSUTSKOTTET PM[2]

BW 2002-03-20

Lagstiftning om Sveriges indelning i

landsting m.m.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 7 § regeringsformen (RF) finns i riket

primärkommuner och landstingskommuner. Grunderna för

ändringar i rikets indelning i kommuner bestäms

enligt 8 kap. 5 § regeringsformen i lag. Regleringen

återfinns i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges

indelning i kommuner och landsting

(indelningslagen).

Regeringen får enligt 2 kap. 1 § indelningslagen

besluta om ändring i rikets indelning i landsting,

om hinder inte möter mot en ändring i

länsindelningen. I bestämmelsen erinras om att

varje landsting enligt 1 kap. 2 § kommunallagen

omfattar ett län, om inte något annat är särskilt

föreskrivet. En ändring i landstingsindelningen får

dock enligt bestämmelsen ske endast om ändringen kan

antas medföra bestående fördel för ett landsting

eller en del av ett landsting eller andra fördelar

från allmän synpunkt.

Bortsett från vad som gäller för vissa smärre fall

ankommer det enligt den nu i korthet återgivna

regleringen på regeringen att i de enskilda fallen

besluta om ändringar i rikets indelning i kommuner

och landsting. Avgörandena har formen av

förvaltningsbeslut. Regeringens beslut kan inte

överklagas.

Förslaget till utskottsinitiativ

Ingvar Svensson (kd) har den 29 november 2001

föreslagit att konstitutionsutskottet tar initiativ

till en ändring av indelningslagen, främst 2 kap.,

på så sätt att det är riksdagen i stället för

regeringen som beslutar om rikets indelning i

landsting. Ändringen bör enligt förslaget ta sikte

på att genomföras inom en tidrymd så att riksdagen

genom beslut kan föra Heby kommun till Uppsala läns

landsting från och med den 1 januari 2003.

I denna promemoria behandlas möjligheterna att

förverkliga det som förslagsställaren önskar uppnå.

Förslagen i promemorian begränsas till ändringar i

landstingsindelningen.

Närmare om ändringar i landstingsindelningen

I 2 kap. indelningslagen regleras bl.a.

förutsättningarna för och förfarandet vid

indelningsändringar i fråga om landstingen jämte

befogenheterna att besluta om sådan

indelningsändring. Lagen innebar vid sin tillkomst

en modernisering av indelningslagstiftningen både i

sakligt och formellt hänseende.

Tidigare hade en del knapphändiga regler om

landstingsindelningen funnits i lagen (1919:293) om

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (den

kommunala indelningslagen; KIL). Dessa regler ansågs

inte uppfylla de krav som 1974 års regeringsform (8

kap. 5 §) ställer på lagstiftning i fråga om

grunderna för rikets indelning i kommuner (prop.

1978/79:157 s. 86; jfr SOU 1978:32 s. 173 och där

gjord hänvisning). Det ansågs även från övriga

synpunkter olämpligt att i stora delar lämna

ändringarna i landstingsindelningen utanför

indelningslagstiftningen.

En ansökan om en ändring i landstingsindelningen

skall enligt indelningslagen ges in till

Kammarkollegiet. Ansökan kan göras av ett landsting

eller en medlem av ett landsting som skulle beröras

av ändringen. Regeringen och Kammarkollegiet kan

också på eget initiativ ta upp frågan om en

indelningsändring. Det ankommer på Kammarkollegiet

att göra den utredning som behövs. Kammarkollegiet

har möjlighet att uppdra åt en särskild utredare att

göra utredningen. Utredningen skall omfatta alla

omständigheter som inverkar på frågan. Vid

utredningen skall samråd ske med de landsting som

har intresse av frågan. Om den aktuella

indelningsändringen bör föranleda en ändring också i

någon annan indelning, skall utredningen omfatta

även denna ändring.

Om Kammarkollegiets utredning visar att

landstingsindelningen bör ändras, skall ett förslag

upprättas till ändringen samt till den ekonomiska

reglering och de övriga föreskrifter som ändringen

kan ge anledning till. Om även annan indelning

behöver ändras, skall förslag upprättas också till

en sådan ändring.

Om Kammarkollegiet anser att en undersökt

indelningsändring bör komma till stånd överlämnar

kollegiet ärendet till regeringen med ett eget

yttrande. Kollegiet får avslå en ansökan om

indelningsändring, om kollegiet finner att ändringen

inte bör ske.

Regeringen får besluta om ändring i

landstingsindelningen om hinder inte möter mot en

ändring i länsindelningen. En ändring i

landstingsindelningen får dock ske endast om

ändringen kan antas medföra bestående fördel för ett

landsting eller en del av ett landsting eller andra

fördelar från allmän synpunkt. Regeringen får

meddela de föreskrifter som behövs för ändringens

genomförande. När det är fråga om en

indelningsändring som bör ske med anledning av en

sådan ändring i den kommunala indelningen som avses

i 1 kap. 3 § indelningslagen får dock en

indelningsändring beslutas av Kammarkollegiet. Det

är här fråga om mindre ändringar som beror t.ex. på

fastighetsindelningen.

Om kollegiet avslår en ansökan om

indelningsändring (eller beslutar ändring) får

beslutet överklagas till regeringen.

Principen om överensstämmelse mellan indelningen i

län och landsting innebär att regeringen inte kan

genomföra större förändringar av landsting utan

riksdagens medverkan. Större ändringar i

länsindelningen anses nämligen böra underställas

riksdagen.

Indelningslagen innehåller bestämmelser om den

ekonomiska regleringen vid en indelningsändring,

ikraftträdandet av en sådan ändring och frågor om

beslutanderätt för landstinget enligt den nya

indelningen m.m. samt beträffande vem som skall

betala utredningskostnaderna.

Indelningslagskommitténs överväganden

Indelningslagskommittén, som utarbetat förslaget

till den nuvarande indelningslagen, ansåg att det

med hänsyn till landstingsindelningens anknytning

till länsindelningen enligt 1 kap. 1 § den dåvarande

kommunallagen (1 kap. 2 § nuvarande lag) inte var

möjligt att i den nya indelningslagen ta in en

allmän bestämmelse om förutsättningar för en ändring

i landstingsindelningen. Kommittén noterade bl.a.

följande.

En ändring i länsindelningen medför alltid

motsvarande ändring i den landstingskommunala

indelningen. Å andra sidan kan länsindelningen inte

ändras utan att hänsyn tas till ändringens

lämplighet från landstingskommunal synpunkt.

Författningsbestämmelser om förutsättningarna för

ändring i länsindelningen saknas.

Så länge sambandet mellan de båda indelningarna

består ansåg kommittén en reglering inte meningsfull

utan att det samtidigt infördes materiella regler om

förutsättningarna för ändring i länsindelningen.

Kommittén konstaterade att sådana överväganden inte

ingick i dess uppdrag.

Kommittén utgick vid sina överväganden också från

att principen om att landstingsindelningen skall

följa länsindelningen skall stå fast och att länen

skall anses som lämpligt område för den

landstingskommunala verksamheten. Det ansågs mot

denna bakgrund inte möjligt att göra bestämmelserna

om förutsättningarna för ändring i den kommunala

indelningen tillämpliga på ändringar i

landstingsindelningen eller på annat sätt i den nya

indelningslagen ange förutsättningarna för sådana

ändringar.

Det praktiska behovet av

förutsättningsbestämmelser ifrågasattes också. Det

gjordes mot bakgrund av att de flesta ändringar i

landstingsindelningen som hade förekommit - och

kunde förväntas förekomma i fortsättningen - hade

skett på grund av en ändring i länsindelningen som i

sin tur föranletts av en ändring i den

primärkommunala indelningen. En ändring i

landstingsindelningen hade i dessa fall karaktären

av en följdändring till de andra

indelningsändringarna. Några vitala

landstingskommunala intressen konstaterades i

allmänhet inte stå på spel. Kommittén ansåg därför

att den nya indelningslagen inte borde kompletteras

med regler om förutsättningarna för en

indelningsändring. På grund av detta blev särskilda

bestämmelser om hänsyn till ortsbefolkningens

önskemål och synpunkter och undersökning om

befolkningens inställning till en landstingskommunal

indelningsändring inte aktuella. Kommittén föreslog

dock att en hänvisning till 1 kap. 1 § den dåvarande

kommunallagen (1 kap. 2 § nuvarande lag) skulle

tjäna som en erinran om landstingsindelningens

anknytning till länsindelningen (SOU 1978:32

s. 174 f.).

Kommittén ansåg det naturligt att förfarandet i

ärenden angående ändring i landstingsindelningen i

huvudsak skulle följa samma regler som vid ändring i

kommunindelningen eftersom de båda typerna av

ärenden nästan alltid handläggs gemensamt (SOU

1978:32 s. 175).

Propositionen till indelningslagen

Kommitténs förslag om att inte reglera

förutsättningarna för landstingsindelningen

kritiserades under remissbehandlingen bl.a. mot

bakgrund av att enligt 8 kap. 5 § regeringsformen

grunderna för ändring i rikets indelning i kommuner

och landsting bestäms i lag. Regeringen ansåg en

lagreglering nödvändig men anförde att

bestämmelserna "emellertid" måste utformas med den

speciella utgångspunkten att länsindelningen är

bestämmande för indelningen i landsting. Därför

infördes i förslaget till riksdagen ett stadgande om

att en ändring inte får genomföras, om hinder möter

mot en ändring i länsindelningen. I övrigt

utformades lagförslagets förutsättningsbestämmelser

med förebild i vad som föreslogs gälla vid ändringar

i kommunindelningen (prop. 1978/79:157 s. 86 f.).

Regleringen avvek dock på några punkter från vad

som gäller den kommunala indelningen. En ändring i

landstingsindelningen bedömdes knappast påverka

andra landsting än de som direkt berörs av

ändringen. Ändringarna antogs i allmänhet vara av

mindre omfattning och oftast ske som en följd av

ändringar i den kommunala indelningen. Principen om

att landstingsindelningen bör vara knuten till

länsindelningen rubbades inte. På grund av de nu

nämnda omständigheterna ansåg regeringen det inte

vara nödvändigt att införa en bestämmelse om att

särskild hänsyn skall tas till de närmast berörda

landstingen eller om att synnerliga skäl skall

krävas för en indelningsändring mot ett sådant

landstings vilja (se prop. 1978/79:157 s. 87; jfr 1

kap. 1 § andra stycket indelningslagen, som gäller

kommunindelningsändringar).

I propositionen uttrycktes också att i det fall

det är fråga om att en hel kommun flyttas från ett

landsting till ett annat det är naturligt att

kommunfullmäktige företräder ortsbefolkningen.

Vidare angav departementschefen att han ansåg det

vara självklart att landstingens och

ortsbefolkningens intressen och synpunkter alltid

skall beaktas i ärenden om ändringar i

landstingsindelningen (prop. 1978/79:157 s. 87).

I propositionen tydliggjordes att ändringar i

landstingsindelningen kan föranledas inte endast av

omständigheter som hänger samman med den

landstingskommunala verksamheten utan även av en

ändring i länsindelningen som orsakas av

förhållanden som har med den statliga regionala

verksamheten att göra eller, vilket antogs vara den

vanligaste situationen, av en ändring i

kommunindelningen över en länsgräns. Regeringens

befogenhet enligt 2 kap. 1 § första stycket

indelningslagen angavs omfatta alla typer av

ändringar i lanstingsindelningen på de angivna

grunderna eller en kombination av dem. Det

förutsattes att ingen mer omfattande ändring i läns-

och landstingsindelningen skulle genomföras utan att

riksdagen har fattat ett principbeslut om den

(prop. 1978/79:157 s. 120).

Ändringar i kommunindelningen

I 1 kap. indelningslagen regleras förutsättningarna

för och förfarandet vid indelningsändringar i fråga

om kommuner. Denna reglering skiljer sig i vissa

avseenden från den reglering som gäller ändringar av

landstingsindelningen. Kapitlets inledande paragraf

innehåller en särskild bestämmelse om att vid

prövningen av frågan om en indelningsändring

särskild hänsyn skall tas till önskemål och

synpunkter från den eller de kommuner som närmast

berörs av ändringen. Om en sådan kommun motsätter

sig en indelningsändring, får beslut om ändringen

meddelas endast om det finns synnerliga skäl. I

paragrafen anges att särskild hänsyn också skall tas

till befolkningens önskemål och synpunkter. Som

redan framgått saknas motsvarande bestämmelser i 2

kap. indelningslagen om indelningsändring

beträffande landsting.

En ansökan om ändring i den kommunala indelningen

kan göras av en kommun eller medlem av en kommun som

skulle beröras av ändringen. Ansökan skall ges in

till Kammarkollegiet. Beslut fattas antingen av

regeringen, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen

vilka samtliga kan ta upp en fråga om

indelningsändring på eget initiativ. Utredningen i

ärendet skall göras av Kammarkollegiet respektive

länsstyrelsen. Mot varandra svarande

utredningsbestämmelser gäller vid

indelningsändringar beträffande kommuner och

landsting. Det finns dock en skillnad. Beträffande

kommunförändringar stadgas att en särskild

undersökning skall göras i fråga om befolkningens

inställning, när det finns skäl till det.

Kammarkollegiet beslutar i frågan såvida det inte

gäller en undersökning i ett ärende som

länsstyrelsen utreder, vilket är fallet när

länsstyrelsen har beslutanderätten i huvudsaken.

Undersökningen av befolkningens inställning skall

göras av länsstyrelsen och kan ske genom omröstning,

opinionsmätning eller liknande förfarande.

Länsstyrelsen får anlita valnämnden i kommunen, om

inte nämndens verksamhet i övrigt hindras. Skall

undersökningen ske genom en omröstning får

länsstyrelsen besluta att det, med tillämpning av

vallagen (1997:157), skall framställas röstlängd och

röstkort för undersökningen.

Enligt propositionen kan ortsbefolkningen aldrig

anses tala för kommunen i ett indelningsärende. Det

kan bara kommunfullmäktige göra (prop. 1978/79:157

s. 45 f.). Det underströks att vid bedömningen av

resultatet av en folkomröstning hänsyn måste tas

inte bara till hur de deltagande röstat utan också

till hur många av de röstberättigade som deltagit,

vilket ansågs vara en bra mätare på intresset för

frågan i området (prop. 1978/79:157 s. 118).

Kammarkollegiets utredning och yttrande i

indelningsärenden

Den kommunala indelningslagen från år 1919 innehöll

en särskild bestämmelse om att Kammarkollegiet

skulle avge utlåtande i ärende som hänskjutits till

regeringens avgörande. Denna bestämmelse bedömdes i

likhet med vissa andra bestämmelser om förfarandet

innebära en sådan detaljreglering av förfarandet som

utan vidare kunde undvaras i den nya

indelningslagen. Det förutsattes att Kammarkollegiet

även utan en uttrycklig föreskrift skulle vidta

sådana åtgärder som angavs i den utmönstrade

bestämmelsen (prop. 1978/79: 157 s. 114).

Som redan framgått är bestämmelserna om utredning

till största delen överensstämmande vad gäller

kommun- och landstingsindelningsändringar.

I propositionen till indelningslagen beskrivs

ordningen för utredningen i indelningsärenden (prop.

1978/79:157 s. 115 ff.). Beskrivningen avser

bestämmelserna om kommunindelningsändringar, men

dessa skall tillämpas på motsvarande sätt vid

landstingsändringar (2 kap. 12 § indelningslagen).

Av beskrivningen framgår bl.a. följande.

Kammarkollegiet har huvudansvaret för att lämplig

utredning kommer till stånd i alla typer av

indelningsärenden vare sig det är regeringen eller

kollegiet som är beslutande. Normalt bör någon form

av utredning ske i varje indelningsärende. De skilda

möjligheter att anordna utredning som lagen ger

innebär att utredningen inte behöver ges större

omfattning än vad som krävs i det enskilda fallet.

Utredningen kan alltid avbrytas, om det framkommer

att någon ändring inte bör komma till stånd. Det kan

förekomma, framför allt i ärenden av mindre

omfattning, att det finns en tillräcklig utredning

redan vid ansökningstillfället. Det är självklart

att det i sådana fall inte behöver göras någon

särskild utredning. Det anses lämpligt att kollegiet

på ett så tidigt stadium som möjligt inhämtar

preliminära synpunkter och att det många gånger kan

vara värdefullt att bereda berörda kommuner

tillfälle att yttra sig innan utredningsformen

beslutas, bl.a. om den skall ske hos kollegiet,

länsstyrelsen eller särskild utredare. Det är

självklart att under utredningen samråd skall ske

med de kommuner som direkt berörs av

indelningsändringen. Även kringliggande kommuner,

som inte direkt skulle beröras av ändringen, kan

också ha ett visst intresse av frågan, och i den mån

ändringen är av betydelse för dessa, t.ex. genom att

ett mellankommunalt samarbete påverkas, bör samråd

ske med dessa.

Kommunala folkomröstningar m.m.

Fullmäktige får besluta att det som ett led i

beredningen av ett ärende som fullmäktige skall

handlägga skall inhämtas synpunkter från medlemmar i

kommunen. Motsvarande gäller även beträffande ett

landsting. Synpunkter kan inhämtas genom

folkomröstning, opinionsundersökning eller något

liknande förfarande (5 kap. 34 § kommunallagen).

Närmare föreskrifter om förfarandet vid

folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala

folkomröstningar. Folkomröstning kan ske på

initiativ av bl.a. en nämnd eller en

fullmäktigeledamot. En sådan omröstning kan också

genomföras efter ett folkinitiativ (5 kap. 23 §

sista stycket kommunallagen). Rätten till

folkinitiativ innebär att fullmäktige måste behandla

folkomröstningsfrågan, men den innebär inte att

fullmäktige måste besluta att hålla den begärda

omröstningen (prop. 1993/94:188). Resultatet av

omröstningen är endast rådgivande.

Konstitutionsutskottet uttalade i samband med att

bestämmelsen om möjligheterna till kommunal

folkomröstning infördes bl.a. följande (bet.

1976/77:KU25 s. 74 f.).

Den representativa demokratins princip innebär att

medborgarna vid regelbundet återkommande val med

allmän och lika rösträtt väljer en beslutande

församling. Härigenom får de valda representanterna

på medborgarnas uppdrag ansvaret för skötseln av de

gemensamma angelägenheterna. - - - Enligt utskottets

mening kan en rådgivande kommunal omröstning i vissa

fall vara lämplig som ett led i beredningen av ett

särskilt ärende av stor betydelse. Resultatet av en

sådan omröstning kan få stor betydelse för beslutet

i en viss fråga, men det är ändå de förtroendevalda

ledamöterna i den beslutande kommunala församlingen,

kommunfullmäktige respektive landstinget, som har

det fulla ansvaret för beslutets innehåll. En sådan

omröstning måste sålunda ses om ett extra led i det

sedvanliga beredningsförfarandet, som syftar till

att ge fullmäktige ett så tillförlitligt

beslutsunderlag som möjligt. I detta ligger också

att de i omröstningen ställda frågorna självfallet

måste rymmas inom ramen för den kommunala

kompetensen, dvs. gälla ämne i vilket fullmäktige

har rätt att fatta beslut.

Kommundemokratikommitténs uppdrag har omfattat att

utvärdera erfarenheterna av folkinitiativ till

kommunala folkomröstningar (SOU 2001:48).

Regionberedningen

Regionberedningens beskrivning (SOU 1995:27) av

de nu aktuella indelningsfrågorna innehåller

bl.a. följande.

När det gäller ändringar av länsindelningen anses

det enligt praxis att regeringen har rätt att

besluta om mindre ändringar, närmast som en följd

av ändringar i den kommunala indelningen, medan

frågor om mer omfattande ändringar skall prövas

av riksdagen. Ändringar rörande länets

residensstäder anses också kräva riksdagens

ställningstagande. Det är inte enbart

länsstyrelsernas geografiska verksamhetsområde

som bestäms av länsindelningen. Det gäller också

landstingen, läns- och kammarrätterna,

skattemyndigheterna samt de allmänna

försäkringskassorna. I vissa fall utgörs de

organisatoriska byggstenarna av enheter som

består av flera län.

När en del av ett landsting förs över till ett annat

landsting skall en ekonomisk reglering ske.

Regleringen skall ha till syfte att på ett

ändamålsenligt och skäligt sätt fördela landstingets

förmögenhet eller en del av denna. Regleringen

fastställs av regeringen när beslutet om

indelningsändring meddelas.

Utredningen ansåg att det inte behövs någon särskild

lagstiftning om indelningen i län eller om ändringar

i län. Den nuvarande på praxis byggda ordningen

bedömdes vara tillräcklig.

Utredningen erinrade om kopplingen mellan läns-

och landstingsindelningen. Om två eller flera län

läggs samman skall en sammanslagning därför ske

också beträffande landstingen. Därvid tillämpas

indelningslagen.

De senast genomförda större ändringarna i läns-

och landstingsindelningen

Vid bildandet av det nya Skåne län föreslogs

riksdagen godkänna dels att Kristianstads och

Malmöhus län den 1 januari 1997 skulle läggas samman

till Skåne län, dels att länsstyrelserna i de nämnda

länen vid samma tidpunkt skulle läggas samman till

en länsstyrelse. Regeringen angav som sin uppgift

att genomföra en ändrad länsindelning sedan

riksdagen godkänt ett förslag om förändringen. I

propositionen citerades 1 kap. 2 § kommunallagen om

att varje landsting omfattar ett län, om inte något

annat är särskilt föreskrivet. Det senare ledet i

bestämmelsen antyddes syfta endast på Göteborgs,

Malmö och Gotlands kommuner som då samtliga stod

utanför landstingsindelningen. Regeringen uttalade i

anslutning till detta att om två eller flera län

läggs samman, skall en sammanläggning därför ske

också av landstingen. I propositionen redovisade

regeringen sin avsikt att genom kontakter med

berörda landsting och kommuner inhämta deras

synpunkter i de frågor som avser en ändrad

landstingsindelning. Regeringen skulle återkomma

till riksdagen i den utsträckning den fortsatta

beredningen gav anledning till detta (se prop.

1995/96:38 s. 28 ff.). För regleringen av den

landstingskommunala beslutanderätten i samband med

bildandet av Skåne läns landsting föreslog

regeringen senare införandet av en särskild lag om

sammanläggningsdelegerade (prop. 1995/96:224).

Vid bildandet av Västra Götalands län lämnade

regeringen förslag om att riksdagen bl.a. skulle

godkänna att Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län

och Skaraborgs län utom Habo och Mullsjö kommuner

den 1 januari 1998 läggs samman till Västergötlands

län (riksdagen godtog inte det namnet). Något

godkännande av de nämnda kommunernas överförande

till Jönköpings län begärdes inte genom regeringens

förslag till riksdagsbeslut även om det framgick av

propositionen i övrigt att denna omfattade frågan

(prop. 1996/97:108 s. 5 och s. 29 ff.). Regeringens

förslag innefattade för Habo och Mullsjö kommuners

del att kommunerna under år 1998 fortfarande kom att

ingå i Skaraborgs läns landsting trots att de

indelningsmässigt under denna tid hörde till

Jönköpings län (prop. s. 46). Riksdagen beslutade

den 15 maj 1997 godkänna regeringens förslag. Den 27

november beslutade regeringen (In97/2666/KL) att de

nämnda länens landsting den 1 januari 1999 skulle

läggas samman till Västra Götalands läns landsting.

Det beslutades då också att Habo och Mullsjö

kommuner samtidigt skulle tillhöra Jönköpings läns

landsting. I regeringsbeslutet gjordes en hänvisning

bl.a. till att riksdagen beslutat att länen skulle

läggas samman.

Tilläggsdirektiven till

Kommundemokratikommittén

Den 27 september 2001 beslutade regeringen att

lämna Kommundemokratikommittén (Ju 2000:03)

tilläggdirektiv (dir. 2001:75). Regeringen anger

i fråga om behovet av ett tilläggsuppdrag i allt

väsentligt följande.

Bestämmelserna om landstings- och

kommunindelningen skiljer sig åt i vissa

hänseenden, bl.a. när det gäller vilken hänsyn

som skall tas till befolkningens önskemål i en

fråga om indelningsändring. En väsentlig skillnad

är att en delning av en kommun mot den kommunens

vilja kan ske enbart om det finns synnerliga skäl

för delningen. Det kan dock ifrågasättas om inte

de rättsliga villkoren för delning av landsting

respektive kommun så långt det är möjligt bör

vara desamma. När det gäller ändringar i

länsindelningen finns det över huvud taget inte

någon lagreglering. Mot den angivna bakgrunden

anser regeringen att det är angeläget med en

genomgripande översyn av bestämmelserna om

indelningsändringar.

Riksdagen har genom indelningslagen överlåtit

på regeringen att fatta beslut i indelningsfrågor

som gäller kommun- och landstingsindelningen.

Principen om överensstämmelse mellan indelningen

i län och landsting innebär dock att regeringen

inte bör genomföra större förändringar av

landsting utan riksdagens medverkan. Den gällande

ordningen innebär också i praktiken att

regeringen kan handlägga en fråga om ändring i

landstingsindelningen på två olika sätt: antingen

som ett lagstiftningsärende eller som ett

förvaltningsärende. Regeringen anser att

kommittén bör överväga om detta kan anses utgöra

en ändamålsenlig ordning.

I ansökningar om större indelningsändringar

förekommer det att hänvisning görs till

resultatet av en folkomröstning som hänför sig

till endast en del av en kommun eller ett

landsting. Kommittén skall överväga om det vid

prövningen av en sådan ansökan skall vara möjligt

att på lämpligt sätt utröna hur befolkningens

inställning ser ut i områden som även indirekt

berörs av en eventuell indelningsändring, t.ex. i

en annan kommun eller ett annat landsting eller

andra delar av en kommun eller ett landsting.

Direktiven innehåller i fråga om

uppdragsbeskrivning bl.a. följande.

Kommittén skall göra en översyn av

förutsättningarna för och förfarandet vid

ändringar i landstings- och kommunindelningen

samt lämna förslag till behövliga lagändringar.

Kommittén bör därvid bl.a. överväga om det finns

någon anledning att ha kvar de nuvarande

skillnaderna när det gäller rättsliga villkor för

delning av landsting respektive kommuner. En

annan fråga som skall utredas är om förfarandet

vid ändringar i länsindelningen bör lagregleras.

Om så bedöms vara fallet skall förslag lämnas

till sådana regler. Kommittén skall vidare

överväga om det är ändamålsenligt att en fråga om

ändring i landstingsindelningen kan handläggas

både som ett lagstiftningsärende och som ett

förvaltningsärende.

I uppdraget ingår också att utreda om det bör

vara möjligt för regeringen att besluta om extra

val vid större indelningsändringar samt om

regeringen, eller den myndighet som regeringen

bestämmer, skall kunna föranstalta om

folkomröstning i sådana områden som indirekt

berörs av en ansökan om indelningsändring. Vilken

tyngd befolkningens inställning i en

indelningsfråga bör ha är också något som bör

övervägas i detta sammanhang.

Kommittén skall redovisa resultatet av sitt

tilläggsuppdrag till regeringen senast den 31

mars 2002.

Bostadsutskottets lagrådsremiss med förslag

till lag om Sveriges indelning i län

Bostadsutskottet har tagit upp frågan om att

riksdagen skall anta en ny lag som bestämmer

kommunernas länstillhörighet och utarbetat ett

förslag till en sådan lag. Lagförslaget innehåller

en enda bestämmelse, vari föreskrivs vilka län som

skall finnas i Sverige och vilka kommuner de olika

länen skall omfatta.

Bostadsutskottet har inhämtat Lagrådets yttrande

över förslaget.

Lagrådet anser att det krav på allmängiltighet som

gäller för lagstiftning får anses uppfyllt och att

det inte föreligger något principiellt hinder mot

att frågor om länsindelningen och kommunernas

länstillhörighet regleras i lag trots att det

innebär en avvikelse från hur dessa frågor tidigare

har hanterats. Lagrådet noterar att förslaget inte

har varit föremål för sådan beredning som är bruklig

i lagstiftningsärenden. En beredning behövs normalt

för att lagstiftningens kvalitet skall säkras och är

i det förevarande fallet enligt Lagrådet önskvärd

även på grund av att lagförslaget aktualiserar

principiella frågor av vikt och att ärendet inte kan

sägas vara av rent formell eller rutinartad

karaktär.

Särskilt framhåller Lagrådet den föreslagna lagens

förhållande till indelningslagen. Om lagarna skall

samexistera, kommer regeringen fortfarande att kunna

ändra kommunindelningen, och att följdändra i den

föreslagna lagen till följd av beslut som regeringen

fattar stämmer dåligt med normhierarkin. Om lagarna

skall samexistera men ge riksdagen möjlighet att

ingripa och besluta om sådana ändringar som

regeringen inte beslutat om, kommer det snarast att

råda oklarhet om fördelningen av uppgifter mellan

riksdagen och regeringen. Problemet skulle kunna

lösas genom att bestämmelser införs som preciserar

gränserna för regeringens beslutanderätt på detta

område eller klargörs under vilka förhållanden

riksdagen vill förbehålla sig att reglera dessa

frågor genom lagstiftning. För utarbetande av sådana

bestämmelser saknas, framhåller Lagrådet, för

närvarande tillräckligt beredningsunderlag. Lagrådet

erinrar också om nyligen lämnade tilläggsdirektiv

till Kommundemokratikommittén att överväga och lägga

fram förslag rörande bestämmelserna om

indelningsändringar.

Lagrådet anser sig inte kunna tillstyrka att den

föreslagna lagen antas förrän den berörda rättsliga

problematiken analyserats närmare.

Konstitutionsutskottets överväganden

Närmare om de konstitutionella

förutsättningarna

Den ordning som gäller nu bygger på att riksdagen i

enlighet med regeringsformen genom lag har

överlämnat åt regeringen att genom beslut i enskilda

fall bestämma om rikets indelning i kommuner och

landsting. Detta hindrar givetvis inte att det

tillkommer riksdagen att när som helst besluta om

ändring av lagen. En sådan ändring kan innebära att

regeringens befogenheter på området begränsas eller

upphävs. Den kan också innebära att

förutsättningarna för regeringens beslut ändras.

I 8 kap. 5 § regeringsformen föreskrivs bl.a. att

grunderna för ändringar i rikets indelning i

kommuner bestäms i lag. Bestämmelsen tillkom efter

förslag av regeringen i propositionen om den nya

regeringsformen (prop. 1973:90).

I Grundlagberedningens förslag hade motsvarande

bestämmelse sin plats i 1 kap. om statsskickets

grunder (5 § första stycket). Bestämmelsen löd:

"Riket är indelat i kommuner. Grunderna för

ändringar i indelningen bestämmes genom lag" .

Till motivering av förslaget anförde beredningen

att den kommunala självstyrelsen borde betraktas om

en av statsskickets grunder och att en bestämmelse

därom alltså borde finnas i grundlagens 1 kap. Ett

moment i den kommunala självstyrelsen är enligt

Grundlagberedningen vidare att regeringen inte skall

kunna ändra indelningen i kommuner oberoende av en

medborgerlig opinion. Å andra sidan skulle det

enligt beredningen i hög grad komplicera förfarandet

vid indelningsändringar, om varje sådan skulle

behöva underställas riksdagen. En rimlig medelväg,

som stämmer väl överens med praxis, var enligt

beredningen att riksdagen skall medverka vid

fastställandet av grunder för ändringar i

indelningen. I enlighet härmed föreslog beredningen

att grunderna för ändringar i kommunindelningen

skall bestämmas genom lag (SOU 1972:15 s. 122).

I regeringsförslaget återfinns bestämmelsen om

grunderna för ändringar i rikets indelning i

kommuner i sin ännu gällande lydelse i 8 kap., som

innehåller regler om lagar och andra föreskrifter. I

propositionen beskrevs Grundlagberedningens förslag

i ämnet som en kompetensregel som innebar att regler

om grunderna för ändringar i kommunindelningen

skulle kunna ges endast i lag. I departementschefens

motivering för regeringsförslaget anfördes vidare

att den grundläggande strukturen i den kommunala

indelningen, dvs. förekomsten av primärkommuner och

sekundärkommuner (kommuner och landsting), inte

borde kunna överges utan sådana överväganden som

föregår en grundlagsändring. Det borde därför i 1

kap. regeringsformen slås fast att det i riket skall

finnas såväl primärkommuner som sekundärkommuner.

En sådan regel skulle emellertid enligt vad

departementschefen vidare anförde endast skänka

svaga hållpunkter för indelningen i kommuner. Liksom

Grundlagberedningen ansåg han därför att den borde

kompletteras med en bestämmelse som tillförsäkrar

riksdagen att avgörande inflytande på den kommunala

indelningen genom att slå fast att grunderna för

rikets indelning i kommuner skall bestämmas i lag.

Med en sådan bestämmelse avsågs enligt propositionen

inte endast formellt betonade regler om kommunala

indelningsändringar. I anslutning till praxis borde

också de materiella principerna för sådana

indelningsreformer som den år 1952 avslutade

storkommunreformen och den vid tiden för

propositionen pågående sammanläggningen av kommuner

inom kommunblock anges i lag. Liksom tidigare borde

det enligt propositionen ankomma på regeringen att i

de enskilda fallen förordna om ändring i den

kommunala indelningen (prop. 1973:90 s. 188, 189).

Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens

förslag (KU1973:26 s.40).

Vad som anförts i förarbetena till bestämmelsen i

8 kap. 5 § regeringsformen ger vid handen att

bestämmelsen tillkommit för att tillförsäkra

riksdagen ett avgörande inflytande på den kommunala

indelningen, så att inte regeringen skulle kunna

avgöra denna oberoende av en medborgerlig opinion.

Det sätt på vilket denna avsikt förverkligats är att

de materiella principerna för indelningsändringar

skall beslutas av riksdagen genom lag. Det har

därefter av praktiska skäl överlämnats åt regeringen

att i enskilda fall förordna om ändring i den

kommunala indelningen. Den nu gällande regleringen i

2 kap. 1 § indelningslagen om ändringar i

landstingsindelningen är som framgått av vad som

återgivits i det föregående avsedd att uppfylla

regeringsformens krav på reglering av grunderna för

sådana beslut.

Ändamålet med regeringsformens föreskrifter är med

andra ord i första hand att säkerställa att inte

regeringen ges alltför stora befogenheter på ett

område av väsentlig betydelse för den kommunala

självstyrelsens grundläggande ställning i

statsskicket. Regeringen styr riket på riksdagens

villkor. Karaktäristiskt för förhållandet mellan

regering och riksdag är att riksdagen kan stifta lag

på det område inom vilket regeringen har

normgivningskompetens, att riksdagen kan underlåta

att delegera normgivningskompetens till regeringen

och att riksdagen kan återta sådan kompetens från

regeringen sedan den en gång delegerats.

Den kommunala självstyrelsen uppfattas å andra

sidan enligt regeringsformen ytterst som delegerad

från folket genom riksdagen. All offentlig makt i

Sverige utgår enligt regeringsformen från folket och

riksdagen är folkets främsta företrädare.

Grundlagens föreskrift om att grunderna för

ändringar i rikets indelning i kommuner bestäms

genom lag får ses som ett skydd för folket genom

riksdagen mot en alltför långtgående maktutövning

från regeringens sida, inte som ett skydd för folket

i kommunerna mot riksdagen.

Syftet med föreskriften i 8 kap. 5 §

regeringsformen om att grunderna för ändringar i

rikets indelning i kommuner bestäms i lag kan med

andra ord anses tillgodosett om beslut om ändringar

i rikets indelning i landsting fattas av riksdagen.

Bestämmelsens avfattning bör därför inte anses

hindra att en sådan ordning införs.

Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen utövas den

offentliga makten under lagarna. Vid utövandet av

sin beslutanderätt är riksdagen följaktligen bunden

av gällande lagar, i första hand givetvis av

grundlagarna men även andra lagar, så länge de är

gällande. Det är därför inte uteslutet att genom

vanlig lag meddela föreskrifter om de materiella

villkoren för riksdagens beslutsfattande i fråga om

indelningen i landsting. Genom sådana föreskrifter

skulle grunderna för ändringar i rikets indelning i

kommuner kunna bestämmas på ett sätt som formellt

sett uppfyller vad som krävs enligt 8 kap. 5 §

regeringsformen. Det sakliga värdet av en sådan

reglering skulle dock kunna sättas i fråga, eftersom

regleringen skulle kunna upphävas genom ett enkelt

beslut om lagstiftning samtidigt som ändringar i

indelningen beslutas genom lagstiftning. Av vad som

har anförts i det föregående framgår att värdet från

konstitutionellt rättslig synpunkt också kan

ifrågasättas.

Behovet av lagstiftning

De föreskrifter som för närvarande reglerar

förutsättningarna för beslut om ändringar i rikets

indelning i kommuner och landsting leder inte alltid

till resultat som godtas av alla. I frågor om vilken

indelning som skall gälla visar sig från tid till

annan skiljaktiga meningar. Frågorna är av sådan art

att de kan anses böra avgöras i en mera tydligt

politisk ordning än i dag. Den ordning som i

praktiken står till buds är att frågorna avgörs av

riksdagen.

Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får

enligt 11 kap. 8 § RF ej fullgöras av riksdagen i

vidare mån än som följer av grundlag eller

riksdagsordningen. Bestämmelsen innebär bl.a. att

riksdagen inte genom att stifta lag kan tillägga sig

själv rätt att avgöra frågor som är att anse som

beslut i enskilda fall. Av detta får anses följa att

riksdagen inte kan stifta lag om

landstingstillhörigheten för endast en viss kommun.

Den form för politisk prövning av

indelningsfrågorna som kan anses påkallad får därför

åstadkommas genom att riksdagen antar en generell

lag om indelningen i landsting. Frågor om framtida

ändringar i indelningen kommer då att kunna avgöras

mera förutsättningslöst i parlamentarisk ordning.

Hur sådana ärenden kan väckas kommer att framgå av

föreskrifterna i 3 kap. riksdagsordningen. Förslag

väcks av regeringen genom proposition och av

riksdagsledamöter genom motion.

Ingenting talar för att sambandet mellan

indelningen i län och landsting bör brytas. Det bör

därför säkerställas att frågor om länsindelningen

blir beaktade vid prövningen av frågor om

indelningen i landsting enligt den nya regleringen.

Den nu gällande ordning som innebär att frågor om

större ändringar i länsindelningen prövas av

riksdagen bör därför lagfästas samtidigt med att

landstingsindelningen bestäms genom lag. Av samma

skäl som nyss anförts i fråga om landstingen får

detta göras i form av en generell lag om rikets

indelning i län.

Lagstiftningens utformning

Sambandet mellan indelningen i län och landsting bör

leda till att en ny reglering ges i en sammanhållen

lag om rikets indelning i län och landsting.

Följdlagstiftning

Om frågor som gäller rikets indelning i län och

landsting skall avgöras genom lag på det sätt som

berörts i det föregående, bortfaller de uppgifter i

fråga om indelningen i landsting som enligt 2 kap.

indelningslagen nu ankommer på regeringen. De

bestämmelser som gäller regeringens

förvaltningsbeslut i sådana ärenden bör följaktligen

upphävas.

Författningskommentar

Lagen om Sveriges indelning i län och landsting

Lagen har delats in i två kapitel, ett om indelningen i län och

ett om indelningen i landsting. Ändringar i

indelningen kan uppnås genom att uppräkningen av

kommunernas tillhörighet till län och landsting

ändras. Några särskilda förutsättningar för beslut

om ändringar föreskrivs inte. Meningen är att sådana

beslut skall fattas efter en mera obunden prövning i

riksdagen. Det samband som skall råda mellan

indelningen i län och landsting framgår av 1 kap. 2

§ kommunallagen. Den nya lagen får i detta hänseende

ställning som speciallag i förhållande till

kommunallagen. Riksdagen kan inte fatta beslut i

strid med kommunallagen utan att samtidigt ändra

denna.

Lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting

Den nya regleringen får till följd att de föreskrifter i 2 kap.

indelningslagen som gäller regeringens beslut i

förvaltningsärenden om ändringar i indelningen i

landsting måste upphävas. I vissa fall ger den nya

regleringen anledning till andra ändringar i

föreskrifterna i 2 kap.

Enligt 2 kap. 4 § skall föreskrifterna i 1 kap. 6-

10 §§ om den ekonomiska regleringen vid en

indelningsändring i fråga om kommuner tillämpas på

motsvarande sätt vid ändringar i indelningen i

landsting. Eftersom 2 kap. 4 § lämnas orubbad,

kommer vissa uppgifter även i fortsättningen att

ankomma på regeringen i samband med ändringar i

indelningen i landsting. Dessa uppgifter blir att

uppfatta som förvaltningsåligganden som följer av

riksdagens lagstiftningsbeslut i indelningsfrågan.

Även föreskriften i 2 kap. 5 § indelningslagen om

ikraftträdandet av beslut om ändringar i indelningen

i landsting lämnas orubbad. Härav följer att beslut

om lagstiftning varigenom riksdagen ändrar

indelningen i landsting får utformas så att

ikraftträdandet sammanfaller med indelningslagens

föreskrift. Likaledes får vad som föreskrivs i 5 §

andra stycket om tiden för beslut om ändring av

indelningen respekteras så länge det är gällande

lag.

1 §

Bemyndigandet för regeringen att besluta om

ändringar i indelningen ersätts av en erinran om att

indelningen i landsting framgår av den nya lagen.

Möjligheten för regeringen att meddela de

föreskrifter som kan behövas för att genomföra en

ändring i indelningen bör till undvikande av

missförstånd i fråga om lagändringens innebörd även

i fortsättningen framgå av lagen.

10 §

Den möjlighet som f.n. finns för landsting och

enskilda medlemmar av ett landsting att väcka en

fråga om ändring i den landstingskommunala

indelningen kan inte behållas i den nya regleringen

utan att grundläggande regler i fråga om riksdagens

arbetssätt rubbas. Rätten för landsting och deras

medlemmar att få sådana frågor prövade utgår därför

såvitt gäller andra indelningsändringar än sådana

som kan avgöras av Kammarkollegiet.

Innan regeringen överlämnar en proposition till

riksdagen skall ärendet ha beretts på det sätt som

föreskrivs i 7 kap. 2 § regeringsformen. Syftet med

de nu gällande föreskrifterna om utredning av

indelningsärenden får därmed antas bli tillgodosett.

I ärenden som väcks genom motioner får beredningen

äga rum i de former som anvisas av

riksdagsordningen. Det innebär att vederbörande

utskott kan inhämta yttranden enligt 4 kap. 10 §

riksdagsordningen.

En sådan ordning kan visserligen ses som ett

långtgående utnyttjande av reglerna om beredningen

av riksdagsärenden. Den är likväl ett från

principiell synpunkt begränsat ingrepp i

förhållandet mellan riksdagen å ena sidan och

regeringen och den därunder lydande förvaltningen å

den andra. Det skulle vara ett betydligt längre

gående ingrepp om riksdagen genom lag föreskrev att

en förvaltningsmyndighet skall utföra de uppgifter

som framgår av indelningslagen enligt dess nu

gällande lydelse så snart riksdagen begär det.

**FOOTNOTES**

[2]: Promemorian upprättad inom utskottskansliet

och remitterad dels - utan att utskottet för egen

del tagit ställning till vad som föreslås - den

21 mars 2002 till Riksdagens ombudsmän,

Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern,

Kammarkollegiet och Valmyndigheten för yttrande

(prot. 2001/02:32 § 7), dels den 28 april 2003

till Lagrådet för yttrande över lagförslagen

(prot. 2002/03:35 § 6).

Förslag till lag om Sveriges indelning i län och

landsting

Härigenom föreskrivs att i Sverige skall finnas

följande län och att länen skall omfatta angivna

kommuner. Vidare föreskrivs att det i Sverige skall

finnas följande landsting och att landstingen skall

omfatta angivna kommuner.

1 kap. Rikets indelning i län

-----------------------------------------------------

Stockholms län Södermanlands län

1. Botkyrka kommun 1. Eskilstuna kommun

2. Danderyds kommun 2. Flens kommun

3. Ekerö kommun 3. Gnesta kommun

4. Haninge kommun 4. Katrineholms kommun

5. Huddinge kommun 5. Nyköpings kommun

6. Järfälla kommun 6. Oxelösunds kommun

7. Lidingö kommun 7. Strängnäs kommun

8. Nacka kommun 8. Trosa kommun

9. Norrtälje kommun 9. Vingåkers kommun

10. Nykvarns kommun Östergötlands län

11. Nynäshamns kommun 1. Boxholms kommun

12. Salems kommun 2. Finspångs kommun

13. Sigtuna kommun 3. Kinda kommun

14. Sollentuna kommun 4. Linköpings kommun

15. Solna kommun 5. Mjölby kommun

16. Stockholms kommun 6. Motala kommun

17. Sundbybergs kommun 7. Norrköpings kommun

18. Södertälje kommun 8. Söderköpings kommun

19. Tyresö kommun 9. Vadstena kommun

20. Täby kommun 10. Valdemarsviks kommun

21. Upplands-Bro kommun 11. Ydre kommun

22. Upplands-Väsby kommun 12. Åtvidabergs kommun

23. Vallentuna kommun 13. Ödeshögs kommun

24. Vaxholms kommun Jönköpings län

25. Värmdö kommun 1. Aneby kommun

26. Österåkers kommun 2. Eksjö kommun

Uppsala län 3. Gislaveds kommun

1. Enköpings kommun 4. Gnosjö kommun

2. Heby kommun 5. Habo kommun

3. Håbo kommun 6. Jönköpings kommun

4. Knivsta kommun 7. Mullsjö kommun

5. Tierps kommun 8. Nässjö kommun

6. Uppsala kommun 9. Sävsjö kommun

7. Älvkarleby kommun

8. Östhammars kommun

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

10. Tranås kommun 10. Höörs kommun

11. Vaggeryds kommun 11. Klippans kommun

12. Vetlanda kommun 12. Kristianstads kommun

13. Värnamo kommun 13. Kävlinge kommun

Kronobergs län 14. Landskrona kommun

1. Alvesta kommun 15. Lomma kommun

2. Lessebo kommun 16. Lunds kommun

3. Ljungby kommun 17. Malmö kommun

4. Markaryds kommun 18. Osby kommun

5. Tingsryds kommun 19. Perstorps kommun

6. Uppvidinge kommun 20. Simrishamns kommun

7. Växjö kommun 21. Sjöbo kommun

8. Älmhults kommun 22. Skurups kommun

Kalmar län 23. Staffanstorps kommun

1. Borgholms kommun 24. Svalövs kommun

2. Emmaboda kommun 25. Svedala kommun

3. Hultsfreds kommun 26. Tomelilla kommun

4. Högsby kommun 27. Trelleborgs kommun

5. Kalmar kommun 28. Vellinge kommun

6. Mönsterås kommun 29. Ystads kommun

7. Mörbylånga kommun 30. Åstorps kommun

8. Nybro kommun 31. Ängelholms kommun

9. Oskarshamns kommun 32. Örkelljunga kommun

10. Torsås kommun 33. Östra Göinge kommun

11. Vimmerby kommun Hallands län

12. Västerviks kommun 1. Falkenbergs kommun

Gotlands län 2. Halmstads kommun

1. Gotlands kommun 3. Hylte kommun

Blekinge län 4. Kungsbacka kommun

1. Karlshamns kommun 5. Laholms kommun

2. Karlskrona kommun 6. Varbergs kommun

3. Olofströms kommun Västra Götalands län

4. Ronneby kommun 1. Ale kommun

5. Sölvesborgs kommun 2. Alingsås kommun

Skåne län 3. Bengtsfors kommun

1. Bjuvs kommun 4. Bollebygds kommun

2. Bromölla kommun 5. Borås kommun

3. Burlövs kommun 6. Dals-Eds kommun

4. Båstads kommun 7. Essunga kommun

5. Eslövs kommun 8. Falköpings kommun

6. Helsingborgs kommun 9. Färgelanda kommun

7. Hässleholms kommun 10. Grästorps kommun

8. Höganäs kommun 11. Gullspångs kommun

9. Hörby kommun 12. Göteborgs kommun

13. Götene kommun

14. Herrljunga kommun

15. Hjo kommun

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

16. Härryda kommun 14. Säffle kommun

17. Karlsborgs kommun 15. Torsby kommun

18. Kungälvs kommun 16. Årjängs kommun

19. Lerums kommun Örebro län

20. Lidköpings kommun 1. Askersunds kommun

21. Lilla Edets kommun 2. Degerfors kommun

22. Lysekils kommun 3. Hallsbergs kommun

23. Mariestads kommun 4. Hällefors kommun

24. Marks kommun 5. Karlskoga kommun

25. Melleruds kommun 6. Kumla kommun

26. Munkedals kommun 7. Laxå kommun

27. Mölndals kommun 8. Lekebergs kommun

28. Orusts kommun 9. Lindesbergs kommun

29. Partille kommun 10. Ljusnarsbergs kommun

30. Skara kommun 11. Nora kommun

31. Skövde kommun 12. Örebro kommun

32. Sotenäs kommun Västmanlands län

33. Stenungsunds kommun 1. Arboga kommun

34. Strömstads kommun 2. Fagersta kommun

35. Svenljunga kommun 3. Hallstahammars kommun

36. Tanums kommun 4. Kungsörs kommun

37. Tibro kommun 5. Köpings kommun

38. Tidaholms kommun 6. Norbergs kommun

39. Tjörns kommun 7. Sala kommun

40. Tranemo kommun 8. Skinnskattebergs

kommun

41. Trollhättans kommun

9. Surahammars kommun

42. Töreboda kommun

10. Västerås kommun

43. Uddevalla kommun

Dalarnas län

44. Ulricehamns kommun

1. Avesta kommun

45. Vara kommun

2. Borlänge kommun

46. Vårgårda kommun

3. Falu kommun

47. Vänersborgs kommun

4. Gagnefs kommun

48. Åmåls kommun

5. Hedemora kommun

49. Öckerö kommun

6. Leksands kommun

Värmlands län

7. Ludvika kommun

1. Arvika kommun

8. Malungs kommun

2. Eda kommun

9. Mora kommun

3. Filipstads kommun

10. Orsa kommun

4. Forshaga kommun

11. Rättviks kommun

5. Grums kommun

12. Smedjebackens kommun

6. Hagfors kommun

13. Säters kommun

7. Hammarö kommun

14. Vansbro kommun

8. Karlstads kommun

15. Älvdalens kommun

9. Kils kommun

10. Kristinehamns kommun

11. Munkfors kommun

12. Storfors kommun

13. Sunne kommun

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Gävleborgs län 13. Vindelns kommun

1. Bollnäs kommun 14. Vännäs kommun

2. Gävle kommun 15. Åsele kommun

3. Hofors kommun Norrbottens län

4. Hudiksvalls kommun 1. Arjeplogs kommun

5. Ljusdals kommun 2. Arvidsjaurs kommun

6. Nordanstigs kommun 3. Bodens kommun

7. Ockelbo kommun 4. Gällivare kommun

8. Ovanåkers kommun 5. Haparanda kommun

9. Sandvikens kommun 6. Jokkmokks kommun

10. Söderhamns kommun 7. Kalix kommun

Västernorrlands län 8. Kiruna kommun

1. Härnösands kommun 9. Luleå kommun

2. Kramfors kommun 10. Pajala kommun

3. Sollefteå kommun 11. Piteå kommun

4. Sundsvalls kommun 12. Älvsbyns kommun

5. Timrå kommun 13. Överkalix kommun

6. Ånge kommun 14. Övertorneå kommun

7. Örnsköldsviks kommun

Jämtlands län

1. Bergs kommun

2. Bräcke kommun

3. Härjedalens kommun

4. Krokoms kommun

5. Ragunda kommun

6. Strömsunds kommun

7. Åre kommun

8. Östersunds kommun

Västerbottens län

1. Bjurholms kommun

2. Dorotea kommun

3. Lycksele kommun

4. Malå kommun

5. Nordmalings kommun

6. Norsjö kommun

7. Robertsfors kommun

8. Skellefteå kommun

9. Sorsele kommun

10. Storumans kommun

11. Umeå kommun

12. Vilhelmina kommun

-----------------------------------------------------

2 kap. Rikets indelning i landsting

-----------------------------------------------------

Stockholms läns landsting Södermanlands läns

landsting

1. Botkyrka kommun

1. Eskilstuna kommun

2. Danderyds kommun

2. Flens kommun

3. Ekerö kommun

3. Gnesta kommun

4. Haninge kommun

4. Katrineholms kommun

5. Huddinge kommun

5. Nyköpings kommun

6. Järfälla kommun

6. Oxelösunds kommun

7. Lidingö kommun

7. Strängnäs kommun

8. Nacka kommun

8. Trosa kommun

9. Norrtälje kommun

9. Vingåkers kommun

10. Nykvarns kommun

Östergötlands läns

11. Nynäshamns kommun landsting

12. Salems kommun 1. Boxholms kommun

13. Sigtuna kommun 2. Finspångs kommun

14. Sollentuna kommun 3. Kinda kommun

15. Solna kommun 4. Linköpings kommun

16. Stockholms kommun 5. Mjölby kommun

17. Sundbybergs kommun 6. Motala kommun

18. Södertälje kommun 7. Norrköpings kommun

19. Tyresö kommun 8. Söderköpings kommun

20. Täby kommun 9. Vadstena kommun

21. Upplands-Bro kommun 10. Valdemarsviks kommun

22. Upplands-Väsby kommun 11. Ydre kommun

23. Vallentuna kommun 12. Åtvidabergs kommun

24. Vaxholms kommun 13. Ödeshögs kommun

25. Värmdö kommun Jönköpings läns landsting

26. Österåkers kommun 1. Aneby kommun

Uppsala läns landsting 2. Eksjö kommun

1. Enköpings kommun 3. Gislaveds kommun

2. Heby kommun 4. Gnosjö kommun

3. Håbo kommun 5. Habo kommun

4. Knivsta kommun 6. Jönköpings kommun

5. Tierps kommun 7. Mullsjö kommun

6. Uppsala kommun 8. Nässjö kommun

7. Älvkarleby kommun 9. Sävsjö kommun

8. Östhammars kommun

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

10. Tranås kommun 10. Höörs kommun

11. Vaggeryds kommun 11. Klippans kommun

12. Vetlanda kommun 12. Kristianstads kommun

13. Värnamo kommun 13. Kävlinge kommun

Kronobergs läns landsting 14. Landskrona kommun

1. Alvesta kommun 15. Lomma kommun

2. Lessebo kommun 16. Lunds kommun

3. Ljungby kommun 17. Malmö kommun

4. Markaryds kommun 18. Osby kommun

5. Tingsryds kommun 19. Perstorps kommun

6. Uppvidinge kommun 20. Simrishamns kommun

7. Växjö kommun 21. Sjöbo kommun

8. Älmhults kommun 22. Skurups kommun

Kalmar läns landsting 23. Staffanstorps kommun

1. Borgholms kommun 24. Svalövs kommun

2. Emmaboda kommun 25. Svedala kommun

3. Hultsfreds kommun 26. Tomelilla kommun

4. Högsby kommun 27. Trelleborgs kommun

5. Kalmar kommun 28. Vellinge kommun

6. Mönsterås kommun 29. Ystads kommun

7. Mörbylånga kommun 30. Åstorps kommun

8. Nybro kommun 31. Ängelholms kommun

9. Oskarshamns kommun 32. Örkelljunga kommun

10. Torsås kommun 33. Östra Göinge kommun

11. Vimmerby kommun Hallands läns landsting

12. Västerviks kommun 1. Falkenbergs kommun

Blekinge läns landsting 2. Halmstads kommun

1. Karlshamns kommun 3. Hylte kommun

2. Karlskrona kommun 4. Kungsbacka kommun

3. Olofströms kommun 5. Laholms kommun

4. Ronneby kommun 6. Varbergs kommun

5. Sölvesborgs kommun Västra Götalands läns

landsting

Skåne läns landsting

1. Ale kommun

1. Bjuvs kommun

2. Alingsås kommun

2. Bromölla kommun

3. Bengtsfors kommun

3. Burlövs kommun

4. Bollebygds kommun

4. Båstads kommun

5. Borås kommun

5. Eslövs kommun

6. Dals-Eds kommun

6. Helsingborgs kommun

7. Essunga kommun

7. Hässleholms kommun

8. Falköpings kommun

8. Höganäs kommun

9. Färgelanda kommun

9. Hörby kommun

10. Grästorps kommun

11. Gullspångs kommun

12. Göteborgs kommun

13. Götene kommun

14. Herrljunga kommun

15. Hjo kommun

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

16. Härryda kommun 14. Säffle kommun

17. Karlsborgs kommun 15. Torsby kommun

18. Kungälvs kommun 16. Årjängs kommun

19. Lerums kommun Örebro läns landsting

20. Lidköpings kommun 1. Askersunds kommun

21. Lilla Edets kommun 2. Degerfors kommun

22. Lysekils kommun 3. Hallsbergs kommun

23. Mariestads kommun 4. Hällefors kommun

24. Marks kommun 5. Karlskoga kommun

25. Melleruds kommun 6. Kumla kommun

26. Munkedals kommun 7. Laxå kommun

27. Mölndals kommun 8. Lekebergs kommun

28. Orusts kommun 9. Lindesbergs kommun

29. Partille kommun 10. Ljusnarsbergs kommun

30. Skara kommun 11. Nora kommun

31. Skövde kommun 12. Örebro kommun

32. Sotenäs kommun Västmanlands läns

landsting

33. Stenungsunds kommun

1. Arboga kommun

34. Strömstads kommun

2. Fagersta kommun

35. Svenljunga kommun

3. Hallstahammars kommun

36. Tanums kommun

4. Kungsörs kommun

37. Tibro kommun

5. Köpings kommun

38. Tidaholms kommun

6. Norbergs kommun

39. Tjörns kommun

7. Sala kommun

40. Tranemo kommun

8. Skinnskattebergs

41. Trollhättans kommun kommun

42. Töreboda kommun 9. Surahammars kommun

43. Uddevalla kommun 10. Västerås kommun

44. Ulricehamns kommun Dalarnas läns landsting

45. Vara kommun 1. Avesta kommun

46. Vårgårda kommun 2. Borlänge kommun

47. Vänersborgs kommun 3. Falu kommun

48. Åmåls kommun 4. Gagnefs kommun

49. Öckerö kommun 5. Hedemora kommun

Värmlands läns landsting 6. Leksands kommun

1. Arvika kommun 7. Ludvika kommun

2. Eda kommun 8. Malungs kommun

3. Filipstads kommun 9. Mora kommun

4. Forshaga kommun 10. Orsa kommun

5. Grums kommun 11. Rättviks kommun

6. Hagfors kommun 12. Smedjebackens kommun

7. Hammarö kommun 13. Säters kommun

8. Karlstads kommun 14. Vansbro kommun

9. Kils kommun 15. Älvdalens kommun

10. Kristinehamns kommun

11. Munkfors kommun

12. Storfors kommun

13. Sunne kommun

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Gävleborgs läns landsting 13. Vindelns kommun

1. Bollnäs kommun 14. Vännäs kommun

2. Gävle kommun 15. Åsele kommun

3. Hofors kommun Norrbottens läns

landsting

4. Hudiksvalls kommun

1. Arjeplogs kommun

5. Ljusdals kommun

2. Arvidsjaurs kommun

6. Nordanstigs kommun

3. Bodens kommun

7. Ockelbo kommun

4. Gällivare kommun

8. Ovanåkers kommun

5. Haparanda kommun

9. Sandvikens kommun

6. Jokkmokks kommun

10. Söderhamns kommun

7. Kalix kommun

Västernorrlands läns

landsting 8. Kiruna kommun

1. Härnösands kommun 9. Luleå kommun

2. Kramfors kommun 10. Pajala kommun

3. Sollefteå kommun 11. Piteå kommun

4. Sundsvalls kommun 12. Älvsbyns kommun

5. Timrå kommun 13. Överkalix kommun

6. Ånge kommun 14. Övertorneå kommun

7. Örnsköldsviks kommun

Jämtlands läns landsting

1. Bergs kommun

2. Bräcke kommun

3. Härjedalens kommun

4. Krokoms kommun

5. Ragunda kommun

6. Strömsunds kommun

7. Åre kommun

8. Östersunds kommun

Västerbottens läns

landsting

1. Bjurholms kommun

2. Dorotea kommun

3. Lycksele kommun

4. Malå kommun

5. Nordmalings kommun

6. Norsjö kommun

7. Robertsfors kommun

8. Skellefteå kommun

9. Sorsele kommun

10. Storumans kommun

11. Umeå kommun

12. Vilhelmina kommun

-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den

Lag om ändring i lagen (1979:411) om ändringar i

Sveriges indelning i kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:411) om

ändringar i Sveriges indelning i kommuner och

landsting att 2 kap. 1 och 10 §§ skall ha följande

lydelse.

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

2 kap.

-----------------------------------------------------

1 §

-----------------------------------------------------

Regeringen får besluta om Rikets indelning i

ändring i rikets landsting framgår av

indelning i landsting, om lagen (2002:000) om

hinder inte möter mot en Sveriges indelning i län

ändring i och landsting. Har

länsindelningen. Om indelningen ändrats, får

sambandet mellan regeringen meddela de

landstingsindelningen och föreskrifter som behövs

länsindelningen gäller för ändringens

vad som är föreskrivet i genomförande.

1 kap. 2 § kommunallagen

(1991:900). En ändring i

landstingsindelningen får

dock ske endast om

ändringen kan antas

medföra bestående fördel

för ett landsting eller

en del av ett landsting

eller andra fördelar från

allmän synpunkt.

Regeringen får meddela de

föreskrifter som behövs

för ändringens

genomförande.

-----------------------------------------------------

Kammarkollegiet får dock besluta om en

indelningsändring som bör ske med anledning av en

sådan ändring i den kommunala indelningen som avses

i 1 kap. 3 §.

-----------------------------------------------------

10 §

-----------------------------------------------------

En fråga om ändring i den En sådan fråga om

landstingskommunala ändring i den

indelningen kan väckas av landstingskommunala

landsting eller medlem av indelningen, som kan

ett landsting som skulle avgöras av

beröras av ändringen. Kammarkollegiet, kan

Ansökningen om en sådan väckas av landsting eller

ändring skall inges till medlem av ett landsting

kammarkollegiet. som skulle beröras av

ändringen. Ansökningen om

Regeringen och en sådan ändring skall

kammarkollegiet kan också inges till

ta upp en fråga om Kammarkollegiet.

indelningsändring på eget Regeringen och

initiativ. Kammarkollegiet kan också

ta upp en sådan fråga på

eget initiativ.

-----------------------------------------------------

Bilaga 3

Lagrådsyttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-05-20

Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius,

regeringsrådet Gustaf Sandström, justitierådet Dag

Victor.

Riksdagens konstitutionsutskott har den 28 april

2003 beslutat inhämta Lagrådets yttrande över

"Lagstiftning om Sveriges indelning i landsting

m.m."

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av

kanslichefen Bertil Wennberg och hovrättsassessorn

Margareta Landerholm.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Lagrådet yttrade sig den 21 november 2001 över ett

förslag av riksdagens bostadsutskott till lag om

Sveriges indelning i län. Förslaget var föranlett av

att bostadsutskottet funnit det önskvärt att

skyndsamt få till stånd ett beslut om att överföra

Heby kommun från Västmanlands län till Uppsala län.

Fastän syftet primärt var att genomföra denna

speciella ändring, fann Lagrådet att lagförslaget

hade fått en generell utformning och att det krav på

allmängiltighet som gällde för lagstiftning därför

fick anses uppfyllt. Lagrådet ansåg inte heller att

det förelåg något principiellt hinder mot att frågor

om länsindelningen och kommunernas länstillhörighet,

på sätt som föreslagits, reglerades i lag, trots att

detta innebar en avvikelse från hur dessa frågor

tidigare hade hanterats. Lagrådet ansåg sig

emellertid inte kunna tillstyrka att den föreslagna

nya lagen antogs av riksdagen förrän den rättsliga

problematiken kring lagen analyserats närmare.

Konstitutionsutskottet har nu beslutat inhämta

Lagrådets yttrande med stöd av 4 kap. 10 § andra

stycket riksdagsordningen, där det föreskrivs att

ett utskott, om minst fem av dess ledamöter vid

behandlingen av ett ärende begär att ett yttrande

skall inhämtas från en myndighet, skall föranstalta

om detta. Beslutet har fattats inom ramen för

konstitutionsutskottets behandling av vissa motioner

om kommunal demokrati och går ut på att Lagrådet

skall yttra sig om de lagförslag som ingår i en inom

utskottets kansli upprättad promemoria med titeln

"Lagstiftning om Sveriges indelning i landsting

m.m."

Av 8 kap. 18 § första stycket regeringsformen

framgår att Lagrådet har att avge yttranden över

lagförslag. Kanslipromemorian innehåller förslag

dels till en ny lag om Sveriges indelning i län och

landsting, dels till en lag om ändring i lagen

(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i

kommuner och landsting (indelningslagen). Något

formellt yrkande om att dessa förslag skall antas

som lag av riksdagen har inte framlagts, och det kan

ifrågasättas om förslagen är av sådan art att de

faller in under begreppet lagförslag i 8 kap. 18 §

regeringsformen. De har emellertid nära anknytning

till ett i en motion framlagt förslag till beslut om

en sådan ändring i indelningslagen att

indelningsändringar skall beslutas av riksdagen

(motion 2002/03:K241), och de har i och för sig en

tillräckligt precis utformning för att kunna bli

föremål för granskning.

Mindre ändringar i länsindelningen kan enligt

gällande praxis beslutas av regeringen, medan mera

omfattande ändringar anses böra underställas

riksdagen. Vidare får regeringen enligt

indelningslagen besluta om ändringar i rikets

indelning i kommuner och i landsting, varvid

regeringen dock är bunden av de villkor som

uppställs i lagen. Regeringen måste också beakta

föreskriften i 1 kap. 2 § kommunallagen (1991:900)

om att varje landsting omfattar ett län, om inte

något annat är särskilt föreskrivet.

Enligt lagförslagen i kanslipromemorian skall

rikets indelning i län och landsting, vari inbegrips

varje kommuns tillhörighet, fastläggas i lag.

Regeringens rätt att ändra denna indelning föreslås

alltså försvinna. Sådana ändringar får i stället

göras genom att lagen ändras.

En första fråga är om den föreslagna ordningen är

förenlig med 8 kap. 5 § regeringsformen där det sägs

att grunderna för ändringar i rikets indelning i

kommuner bestäms i lag. Formuleringen tyder närmast

på att beslut rörande rikets indelning i kommuner

och landsting - landstingen är att anse som kommuner

enligt 1 kap. 7 § regeringsformen - förutsätts ske i

annan form än genom lagstiftning men att man i

grundlag velat försäkra sig om att det beslutande

organet - dvs. regeringen - fattar sina beslut i

enlighet med vissa i lag uttryckta principer. Enligt

Lagrådets bedömning kan emellertid bestämmelsen inte

anses innebära ett förbud för riksdagen att genom

lag besluta om indelningen.

Om riksdagen fastställer rikets indelning i

kommuner och landsting i lag, kan det synas

överflödigt att också grunderna för ändringar i

denna indelning anges särskilt i en lag som kan

ändras i samma ordning som den lag i vilken

indelningen fastställts. Bestämmelsen i 8 kap. 5 §

regeringsformen är emellertid på denna punkt

entydig, och det finns enligt Lagrådets mening inte

utrymme för att avvika från dess klara ordalydelse

enligt vilken grunderna för ändringar i indelningen

skall anges i lag. Även om indelningen regleras i

lag, bör det därför krävas att grunderna för en

ändring av indelningen preciseras i lag.

Lagförslagen i kanslipromemorian har endast varit

föremål för en begränsad remissbehandling närmast

syftande till att inhämta synpunkter på

lagförslagens konstitutionella aspekter. I

remissvaren framfördes emellertid erinringar också

mot andra delar av den föreslagna lagregleringen,

och flera remissorgan betonade behovet av en

fortsatt beredning av lagstiftningsärendet. Det är

oklart vilka överväganden dessa synpunkter givit

anledning till från utskottets sida. Några

förändringar i lagtexten har de inte föranlett.

Av handlingarna framgår att utskottet i samband

med den begränsade remissen övervägde att senare,

efter att ha tagit del av remissinstansernas

synpunkter, eventuellt genomföra en mer omfattande

remissbehandling. Någon sådan ny remissomgång har

dock inte kommit till stånd. De föreslagna

lagbestämmelserna kan ses som ett första utkast till

lagreglering men är inte så genomarbetade att de bör

antas som lag utan att ha gjorts till föremål för

ytterligare beredning och bearbetning i ljuset både

av de synpunkter som redan framförts under den

första remissbehandlingen och av sådana som kan

väntas komma att framföras vid en mera omfattande

remittering av lagförslagen.

Lagrådet kan sammanfattningsvis inte tillstyrka

att förslagen görs till föremål för lagstiftning i

föreliggande skick.