Bet. 2003/04:LU20

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU20

Skuldsatta barn

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkan-

den från de allmänna motionstiderna åren 2002 och

2003 som gäller frågor rörande barns skuldsättning.

Motionerna tar upp problematiken kring barns s.k.

fordonsrelaterade skulder, dvs. obetalda skatter och

avgifter som hänför sig till ett fordon som barnets

föräldrar låtit registrera i barnets namn.

Utskottet finner motionsspörsmålen angelägna

men anser med hänvisning till pågående arbete att

någon riksdagens åtgärd inte är påkallad.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Skuldsatta barn

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:T201,

2002/03:T343, 2003/04:L244, 2003/04:L302,

2003/04:So504 yrkande 20, 2003/04:T212 och

2003/04:T433.

Stockholm den 1 april 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s),

Hillevi Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso

Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m),

Rezene Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Vivi-

ann Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors (s), Niclas

Lindberg (s), Johan Löfstrand (s), Carina Adolfsson

Elgestam (s), Hillevi Engström (m) och Christin

Nilsson (s).

2003/04

LU20

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkan-

den från de allmänna motionstiderna åren 2002 och

2003 som gäller frågor rörande barns skuldsättning.

Motionerna tar upp problematiken kring barns s.k.

fordonsrelaterade skulder. Med sådan skulder avses

främst obetalda skatter och avgifter som hänför sig

till ett fordon som barnets föräldrar låtit registrera i

barnets namn. Förslagen i motionerna återfinns i bi-

laga 1.

Som ett led i beredningen av motionerna anordna-

de utskottet den 5 februari 2004 en offentlig ut-

skottsutfrågning. Vid utfrågningen deltog företrädare

för Justitiedepartementet, Barnombudsmannen,

Skatteverket, Kronofogdemyndigheten i Göteborg,

Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet och

Vägverket. Vad som framfördes vid utfrågningen

framgår av bilaga 2 till betänkandet.

Utskottets överväganden

Skuldsatta barn

Utskottets förslag i korthet

Utskottet finner motionsspörsmålen angelägna

men anser med hänvisning till pågående arbete att

någon riksdagens åtgärd inte är påkallad.

Bakgrund

Vid månadsskiftet januari/februari 2004 var 6 650

barn och ungdomar under 18 år registrerade för

skulder hos kronofogdemyndigheten. Det totala

skuldbeloppet uppgick till omkring 41,5 miljoner

kronor, varav 21,5 miljoner kronor till statliga ford-

ringsägare och 20 miljoner kronor till enskilda ford-

ringsägare. Av de förstnämnda skulderna avsåg un-

gefär 10 miljoner kronor skatter och avgifter, unge-

fär 5 miljoner kronor fordonsrelaterade skulder samt

ungefär 5 miljoner kronor böter och avgifter till

Brottsofferfonden. Av skulderna till enskilda ford-

ringsägare utgjorde den dominerande delen, omkring

18 miljoner kronor, skadestånd. Övriga fordringar

avsåg exempelvis skulder för Internetabonnemang

och telefoni.

Bland de restförda barnen kan man urskilja två

kategorier, dels barn som själva har åsamkat sig

skulder, dels barn som genom sina vårdnadshavares

eller annans förfarande gjorts betalningsansvariga.

Den första kategorin avser barn som genom sitt eget

handlande ådömts böter, avgifter till Brottsoffer-

myndigheten, skadestånd eller skulder som härrör

från underårigas egna ekonomiska transaktioner, så-

som köp och hyra. Den andra kategorin avser främst

fordonsrelaterade skulder och till viss del också

skatteskulder.

I vägtrafikregistret fanns vid månadsskiftet janua-

ri/februari 2004 ungefär 23 000 registrerade under-

åriga fordonsägare. Det vanligaste är att den under-

årige är registrerad ägare till ett eller två fordon.

Motionerna

Mona Berglund Nilsson (s) anför i motion

2003/04:L244 att barn finns registrerade hos krono-

fogdemyndigheter för olika fordonsrelaterade skul-

der. Anledningen till detta är att föräldrar skriver

över bilar på sina barn som då också tar över betal-

ningsansvaret för fordonsskatter, felparkeringsav-

gifter m.m. Barnen drabbas av betalningsanmärk-

ningar som finns kvar efter det att de fyllt 18 år, vil-

ket ofta leder till en svår start i vuxenlivet. Mot den-

na bakgrund anser motionären att regeringen bör se

över frågan i syfte att förhindra att föräldrar skriver

över bilar på sina barn och därigenom låter dem ta

konsekvenserna av obetalda böter och skatteskulder.

I motion 2003/04:L302 av Kent Härstedt (s) anförs

att det förekommer att föräldrar skriver över bilar på

sina barn trots att de är under 18 år och därför inte

har behörighet att bruka bilen. Barnen blir därefter

betalningsansvariga för eventuella skulder som obe-

talda fordonsskatter och parkeringsavgifter. Resul-

tatet av detta blir ofta att barnen får betalningsan-

märkningar. Betalningsanmärkningar finns kvar ef-

ter det att barnet fyllt 18 år och leder till att det kan

få problem med att få lägenhet och lån. Enligt mo-

tionären skall barn inte kunna bli betalningsansvari-

ga för sina föräldrars skulder. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed.

Marita Aronson m.fl. (fp) anser i motion

2003/04:So504 att det inte är rimligt att föräldrar

ådrar sina barn skulder. Motionärerna anser därför

att det bör införas en obligatorisk skyldighet för kro-

nofogdemyndigheten vid utredning av barnskulder

att rapportera detta till överförmyndaren. Överför-

myndaren får sedan närmare undersöka varje situa-

tion och vidta sådana åtgärder gentemot förmyndar-

na som bedöms som erforderliga. Ett tillkännagivan-

de yrkas med detta innehåll (yrkande 20).

I motionerna 2002/03:T201 och 2003/04:T212 av

Carl-Axel Johansson (m) föreslår motionären att det

bör införas ett brukarregister som innebär att barnet

registreras som ägare och föräldern som brukare i

vägtrafikregistret. Med ett sådant system svarar för-

äldern för fordonsskatt, försäkringar och felparker-

ingsavgifter. För att införa ett sådant system krävs en

lagändring. Motionären anser att regeringen snarast

bör återkomma med ett sådant förslag. I motionerna

begärs tillkännagivanden med detta innehåll.

Yilmaz Kerimo och Tommy Waidelich (båda s)

begär i motionerna 2002/03:T343 och 2003/04:T433

tillkännagivanden om att regeringen skall lägga fram

lagförslag som innebär förbud mot att registrera un-

deråriga som bilägare.

Gällande bestämmelser

Regler om underårigs omyndighet finns i 9 kap. för-

äldrabalken. Den som är under 18 år (underårig) är

omyndig och får inte själv råda över sin egendom

eller åta sig förbindelser i vidare mån än vad som

följer av vad som skall gälla på grund av villkor eller

andra bestämmelser (1 §). Huvudregeln innebär så-

ledes att åldersgränsen är 18 år. Är man under 18 år

har man rättskapacitet – man är ett rättssubjekt –

men man har inte en fullständig rättslig handlings-

förmåga. Undantag från huvudregeln är dels att en

underårig från 16 års ålder kan få disponera över sin

egen lön (3 §), dels att en underårig har fått egendom

t.ex. genom testamente eller gåva under villkor att

den underårige själv skall få råda över egendomen

(4 §).

Av vad som nu redovisats följer att någon annan

måste företräda en underårig. I de allra flesta fall

görs detta av den underåriges föräldrar i egenskap av

vårdnadshavare och förmyndare (6 kap. 2 § och 10

kap. 2 § föräldrabalken). Som huvudregel gäller att

föräldrarna utövar förmynderskapet gemensamt om

båda har vårdnaden. En förmyndare skall omsorgs-

fullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på

det sätt som bäst gagnar barnet (12 kap. 3 § föräld-

rabalken). Enligt 12 kap. 8 § första stycket föräldra-

balken får en förmyndare inte företräda den under-

årige vid rättshandling mellan förmyndaren själv och

den underårige eller vid rättshandling mellan för-

myndarens make eller sambo eller någon annan som

förmyndaren företräder. Överskrider förmyndaren

sin behörighet att företräda den underårige, blir

rättshandlingen enligt 12 kap. 8 § tredje stycket

ogiltig, om den inte godkänns av behörig ställföre-

trädare eller av den underårige själv sedan denne

blivit myndig. När förmyndaren inte får företräda

den underårige skall överförmyndaren enligt 11 kap.

föräldrabalken förordna god man för att tillvarata

den underåriges rätt.

I förarbetena till bestämmelsen i 9 kap. 1 § föräld-

rabalken anförde Lagberedningen bl.a. följande.

Syftet med stadgandet är att skydda den omyndige

mot följderna av ekonomiskt ofördelaktiga rätts-

handlingar. Från denna synpunkt föreligger inte an-

ledning att hindra honom från att medverka till rätts-

handlingar som uteslutande är till hans fördel. För att

den underårige enligt 1 § skall kunna anses behörig

att företa en viss rättshandling är det dock inte nog,

att denna i det hela är fördelaktig för honom. Det

skall vara fråga om en ren förvärvsakt, vid vars in-

gående varje ekonomisk risk för den omyndige

praktiskt taget framstår som utesluten. Den under-

årige är sålunda obehörig att sluta ett avtal om för-

värv av egendom mot vederlag, även om dettas vär-

de är obetydligt i jämförelse med värdet av vad som

förvärvas. Av liknande grunder kan han ej heller

med laga verkan motta en gåva, med vilken är för-

knippad skyldighet att utge vissa prestationer till gi-

varen eller tredje man (NJA II 1924 s. 314 f.).

Förmyndare står enligt 12 kap. 9 § föräldrabalken

under överförmyndarens tillsyn. Förmyndare är

skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar

om sin verksamhet som överförmyndaren begär.

Förmyndare är skyldiga att ersätta skada som de

uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat den un-

derårige (12 kap. 14 § föräldrabalken). I 10 kap. 8 §

andra stycket föräldrabalken stadgas en möjlighet att

förordna medförmyndare om en förmyndare inte på

ett lämpligt sätt kan handha förmynderskapet ensam.

En förmyndare skall entledigas, om förmyndaren vid

utövandet av förmynderskapet gör sig skyldig till

missbruk eller försummelse, om förmyndaren kom-

mer på ekonomiskt obestånd och på grund därav är

olämplig att vara förmyndare eller om förmyndaren

av någon annan orsak inte längre är lämplig som

förmyndare (10 kap. 10 § föräldrabalken).

Enligt 4 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

ansvarar fordonets ägare för att felparkeringsavgif-

ten betalas. Med fordonets ägare avses den som när

överträdelsen skedde var antecknad som fordonets

ägare i bl.a. vägtrafikregistret. Av 10 § fordonsskat-

telagen (1988:327) framgår att skattskyldig för ett

visst fordon är ägaren av fordonet. Som ägare av ett

fordon anses den som är eller bör vara upptagen i

vägtrafikregistret som ägare.

Pågående arbete m.m.

Regeringen beslutade i april 2002 att tillkalla en ut-

redning som har antagit namnet Utredningen om

förmyndare, gode män och förvaltare. Enligt direkti-

ven (dir. 2002:55) är utredningens huvuduppgift att

utvärdera den avreglering av föräldrarnas förmyn-

darförvaltning och de nya arbetsuppgifter som över-

förmyndarna och länsstyrelserna fick år 1995. Av

direktiven framgår också att utredaren även får ta

upp andra frågor om förmyndare, god man och för-

valtare som aktualiseras under utredningsarbetet om

det bedöms motiverat. Utredningen skall redovisa

sitt uppdrag senast den 1 juli 2004.

Konsumentverket fick i sitt regleringsbrev för

2002 i uppdrag att till den 1 juli 2003 närmare ana-

lysera orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och

att föreslå åtgärder för att begränsa problemen med

överskuldsättning. Konsumentverket redovisade sitt

uppdrag i rapporten (PM 2003:4) Överskuldsättning

– omfattning, orsaker och förslag till åtgärder. I rap-

porten uppmärksammas också frågan om barns

skuldsättning.

Barnombudsmannen har i oktober 2002 i sitt ytt-

rande över regeringens rapport 2002 till FN:s kom-

mitté för barns rättigheter tagit upp frågan om skuld-

satta barn. Enligt Barnombudsmannen måste reger-

ingen vidta åtgärder för att förhindra att barn blir

skuldsatta.

Riksskatteverket, numera Skatteverket, har på re-

geringens uppdrag kartlagt den verksamhet hos kro-

nofogdemyndigheten som rör barn och lämnat för-

slag till förbättringar. Uppdraget redovisades i sep-

tember 2003 i en skrivelse till regeringen. I skrivel-

sen lämnar Skatteverket förslag på ett antal åtgärder

för att minska antalet barn i kronofogdemyndighe-

tens register. Skatteverket föreslår bl.a. att registre-

ring av fordon på en underårig inte skall kunna ske i

vägtrafikregistret. I stället införs i registret en

”brukarregistrering för minderåriga”. Förslaget in-

nebär att om ett fordon önskas registreras på någon

som är under 18 år måste en brukare anges. Bruka-

ren ansvarar för att fordonsskatt, försäkring och par-

keringsavgifter betalas och blir den som vid utebli-

ven betalning görs betalningsansvarig. Detta förslag

har tagits fram i samarbete med Vägverket. Skatte-

verket föreslår också att kronofogdemyndigheterna

skall bli skyldiga att underrätta överförmyndaren

varje gång ett barn registreras för en skuld i krono-

fogdemyndighetens register. Därutöver föreslås att

en samverkan mellan myndigheter och organisatio-

ner inleds för att motverka att barn blir skuldsatta.

I november 2003 har Barnombudsmannen och

Konsumentombudsmannen överlämnat en skrivelse

till regeringen med förslag till åtgärder för att mins-

ka barns skuldsättning. I skrivelsen anförs att det

visserligen finns bestämmelser i bl.a. föräldrabalken

som skall skydda barn från att bli skuldsatta. Mot

bakgrund av hur många barn som förekommer i kro-

nofogdemyndighetens register anser Barnombuds-

mannen och Konsumentombudsmannen att det är

nödvändigt med nya regler och åtgärder för att

komma till rätta med problemet. I skrivelsen föreslås

bl.a. att det införs en skyldighet för kronofogdemyn-

digheten att anmäla till överförmyndaren varje gång

ett barn registreras för en skuld i kronofogdemyn-

dighetens register, att det bör utarbetas klara regler

för i vilka situationer föräldrar och/eller barn är gäl-

denärer och att det införs en regel i föräldrabalken

som slår fast att det krävs överförmyndarens sam-

tycke för att barn skall kunna förvärva eller sälja

personbilar och motorcyklar. –Förslagen i skrivelsen

har även Svenska Kommunförbundet ställt sig bak-

om.

Regeringen har beslutat att överlämna skrivelsen

från Barnombudsmannen och Konsumentombuds-

mannen till Utredningen om förmyndare, gode män

och förvaltare.

Vid utskottets offentliga utfrågning uppgav före-

trädare för Justitiedepartementet att det sedan en tid

tillbaka bedrivs ett arbete inom Regeringskansliet

för att komma till rätta med problemen. Det lämna-

des besked om att man avser att gå vidare i två steg.

Departementets avsikt är att regeringen skall kunna

besluta om vissa förordningsändringar som innebär

att kronofogdemyndigheterna och Vägverket blir

skyldiga att underrätta överförmyndaren i vissa fall.

Sådan underrättelse skall t.ex. lämnas när en ansö-

kan mot ett barn om verkställighet eller betalnings-

föreläggande har kommit in eller när ett barn har re-

gistrerats som ägare till ett fordon. Därmed får över-

förmyndaren bättre förutsättningar för sin tillsyn.

Med utgångspunkt i den lämnade informationen

skall överförmyndaren kunna vidta åtgärder mot den

felande förmyndaren. Vidare uppgavs att departe-

mentets målsättning är att förordningsändringarna

skall kunna träda i kraft den 1 april 2004. Med hän-

visning till att det pågick en gemensam beredning

inom Regeringskansliet i frågan som inte var avslu-

tad kunde något definitivt besked om ikraftträdande

inte lämnas.

Därutöver redovisade departementsföreträdarna att

det andra steget innefattar lagändringar. Det är lag-

ändringar som syftar till att införa en s.k. brukarregi-

strering. Detta innebär att när ett barn registreras

som ägare av ett fordon måste en vuxen person sam-

tidigt registreras som brukare av fordonet. I de fallen

kommer reglerna att innebära att det är brukaren

som blir ansvarig för betalning av t.ex. fordonsskatt

eller felparkeringsavgifter. Dessa lagändringar

kommer, anfördes det vidare, att föreslås av Utred-

ningen om förmyndare, gode män och förvaltare.

Utredningen kommer att redovisa sitt uppdrag senast

den 1 juli 2004. Vidare uppgavs att regeringen be-

slutat att överlämna Barnombudsmannens och Kon-

sumentombudsmannens skrivelse till nämnda utred-

ning som utan tilläggsdirektiv närmare kan överväga

övriga förslag i skrivelsen.

Efter utfrågningen har upplysts från Justitiedepar-

tementet att den gemensamma beredningen beträf-

fande förordningsändringarna ännu inte avslutats.

Enligt uppgift från departementet bör de aviserade

förordningsändringarna kunna träda i kraft i vart fall

till sommaren.

Utskottets ställningstagande

Liksom motionärerna anser utskottet att det från en

mängd olika utgångspunkter är helt oacceptabelt att

föräldrar skuldsätter sina underåriga barn genom att

låta registrera sina bilar i barnens namn och därefter

låter bli att betala de skatter och avgifter som bru-

kandet av bilen ger upphov till. När sådan betalning

uteblir är det barnet i egenskap av fordonsägare som

blir restförd hos kronofogdemyndigheten. Skuldsätt-

ningen leder i många fall till att de underåriga får

betalningsanmärkningar, vilket i sin tur leder till att

de underåriga senare i livet med stor sannolikhet får

problem med att t.ex. få teckna hyreskontrakt och

telefonabonnemang, att låna pengar i bank samt att

komma i fråga för vissa anställningar. Det säger sig

självt att sådana barn riskerar att få en sämre start i

vuxenlivet än de barn som kan möta de vuxnas värld

skuldfria.

Föräldrabalkens regler syftar till att skydda de un-

deråriga mot följderna av ekonomiskt ofördelaktiga

rättshandlingar, och utskottet kan konstatera att om

gällande lagstiftning följts så skulle underåriga inte

ha de nu aktuella skulderna. Att underåriga ändå har

dessa skulder och hamnar i kronofogdemyndighe-

tens register är resultatet av att förmyndare, medve-

tet eller omedvetet, missköter sin förvaltning av un-

derårigas egendom. Det finns nämligen nästan aldrig

någon civilrättsligt giltig överlåtelse bakom det för-

hållandet att föräldrar låter registrera sina bilar i bar-

nens namn.

Överförmyndarnas begränsade möjligheter att få

information om transaktionerna mellan en underårig

och dennes förmyndare är inte heller rimligt.

Enligt utskottets uppfattning är motionsspörsmålen

angelägna och lagstiftningen måste oundgängligen

skydda barn från att utnyttjas ekonomiskt och hamna

i skuldfällor. Fråga blir då vilka åtgärder som kan

och bör vidtas för att komma till rätta med, inte bara

det i motionerna beskrivna problemet, utan proble-

met i stort med att barn genom någon annans age-

rande skuldsätts. Utskottet utgår från att regeringen

skall återkomma till riksdagen med förslag på åtgär-

der.

Vad först gäller problematiken med barns fordons-

relaterade skulder vill utskottet peka på vad som re-

dovisats i föregående avsnitt. Av redovisningen

framgår att det inom Regeringskansliet nu pågår ar-

bete med förordningsändringar samt ett utrednings-

arbete. Arbetet syftar dels till att det inte längre skall

vara möjligt att ådra barn fordonsrelaterade skulder,

dels till att överförmyndarna skall få tillgång till så-

dan information som gör det möjligt för dem att

ingripa och vidta åtgärder mot felande förmyndare.

Utskottet välkomnar dessa regeringens initiativ och

anser att de utgör ett viktigt första steg för att kom-

ma till rätta med problemet.

Med hänvisning till regeringens initiativ i frågan

får motionsyrkandena anses tillgodosedda. Riksda-

gen bör således avslå motionerna 2002/03:T201,

2002/03:T343, 2003/04:L244, 2003/04:L302,

2003/04:So504 yrkande 20, 2003/04:T212 och

2003/04:T433.

Vid den offentliga utfrågningen framhöll olika del-

tagare att det även finns andra frågor som har sam-

band med barns skuldsättning som kan behöva ana-

lyseras närmare. Barnombudsmannens och Konsu-

mentombudsmannens skrivelse till regeringen som

behandlar många av dessa frågor har överlämnats till

Utredningen om förmyndare, gode män och förvalta-

re, och utredningen kan utan tilläggsdirektiv närmare

överväga övriga förslag i skrivelsen. Utrednings-

uppdraget skall redovisas vid kommande halvårs-

skifte och utskottet kommer därefter att med stort

intresse följa ärendets fortsatta behandling.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden 2002

2002/03:T201 av Carl-Axel Johansson (m) vari fö-

reslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin me-

ning vad i motionen anförs om obetalade parker-

ingsavgifter, böter och bilskatter hos omyndiga barn.

2002/03:T343 av Yilmaz Kerimo och Tommy Wai-

delich (s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin me-

ning vad i motionen anförs om registrering av bilar

på minderåriga barn.

Motioner från allmänna motionstiden 2003

2003/04:L244 av Mona Berglund Nilsson (s) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin me-

ning vad i motionen anförs om att hindra att föräld-

rar skriver över bilar på sina barn och därigenom

låter dem ta konsekvenserna av obetalda böter och

skatteskulder.

2003/04:L302 av Kent Härstedt (s) vari föreslås att

riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin me-

ning vad i motionen anförs om att minderåriga barn

inte skall kunna bli betalningsansvariga för sina för-

äldrars skulder.

2003/04:So504 av Marita Aronson m.fl. (fp) vari

föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för

skuldsatta barn.

2003/04:T212 av Carl-Axel Johansson (m) vari fö-

reslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin me-

ning vad i motionen anförs om fordonsskatt, försäk-

ring samt parkeringsanmärkningar för omyndiga

barn som är registrerade fordonsägare.

2003/04:T433 av Yilmaz Kerimo och Tommy Wai-

delich (s) vari föreslås att riksdagen fattar följande

beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag

om en lagändring som innebär förbud mot registre-

ring av underåriga som ägare av bil.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning

Offentlig utfrågning i riksdagen om skuldsatta

barn

Datum: Torsdagen den 5 februari 2004

Tid: 09.00–12.00

Lokal: Andrakammarsalen

Deltagare: se s. 50

Ordföranden: Välkomna allesammans till den här

utfrågningen som lagutskottet har anordnat.

Skatteverkets statistik visar att ca 6 000 barn under

18 år har registrerats för obetalda skulder i krono-

fogdemyndighetens register, och det är en siffra som

ständigt ökar. I dag tror jag det rör sig om närmare

7 000 barn.

Bland dessa registrerade barn finns en stor grupp

som har fått sina skulder registrerade på grund av så

att säga föräldrars omsorg. Skulderna har alltså or-

sakats av barnens föräldrar.

Bilar har registrerats i barnens namn. Föräldrarna

har inte betalat fordonsskatt eller parkeringsböter,

och det finns kanske andra exempel på skulder som

kommer att förorsaka barnen stora bekymmer.

Som lagstiftare har vi naturligtvis intresse av att

skydda barn från att utnyttjas ekonomiskt och hamna

i en skuldfälla, en fälla som kan vålla stora bekym-

mer när dessa barn ska inträda i vuxenlivet och skaf-

fa sig bostad, teleabonnemang, bil eller liknande. Då

är det ingen bra bakgrund att finnas med i kronofog-

demyndighetens register.

För att bryta detta mönster måste samhället agera

samfällt för att ge barnen den start i livet som de bör

ha. För att belysa dessa problem som har uppmärk-

sammats i pressen och också i ett antal riksdagsmo-

tioner anordnar lagutskottet i dag denna offentliga

utfrågning. Vi har tillgång till en mycket kvalifice-

rad panel som ska hjälpa oss att få den kunskap som

vi behöver för att hantera dessa frågor.

Jag hälsar särskilt välkommen till barnombuds-

mannen Lena Nyberg, konsumentombudsmannen

Karin Lindell, avdelningschefen Thomas Eriksson,

Vägverket, kanslirådet Thomas Ericsson och hov-

rättsassessorn Patrik Örnsved, Justitiedepartementet,

avdelningschefen Lena Liedström, Skatteverket,

presschefen Dan Jering, Kronofogdemyndigheten i

Göteborg och förbundsjuristen Eva von Schéele,

Svenska Kommunförbundet.

Det är ni som ska lotsa oss igenom denna proble-

matik och ge oss den vägledning som vi behöver.

Lena Nyberg: Tack så hemskt mycket för inbjudan.

Vi är jätteglada för att den här frågan uppmärksam-

mas på detta sätt.

Barnombudsmannens uppgift är ju att företräda

barn och unga, att driva på genomförandet av barn-

konventionen och bevaka efterlevnaden av den samt

att se om vår lagstiftning överensstämmer med arti-

kel 3 som utgör en av grundprinciperna i barnkon-

ventionen, nämligen att barnets bästa ska ställas i

främsta rummet när vi fattar beslut. I det arbetet har

vi på Barnombudsmannen möjligheter att lämna

synpunkter på Sveriges rapport till FN:s barnrätts-

kommitté.

I vårt yttrande över regeringens rapport till FN:s

barnrättskommitté 2002 lyfte vi fram just att barn

kan bli skuldsatta på grund av att föräldrar har varit

försumliga eller kanske inte gjort någonting alls, vil-

ket i sig kan vara en försummelse. Vi tycker att det

är intressant att det, sett utifrån barnens perspektiv,

finns ett faktaunderlag om att barn i Sverige registre-

rats för skulder som egentligen borde vara föräldrar-

nas ansvar.

Eftersom vi hade tagit upp detta i vårt yttrande

över regeringens rapport till FN tyckte vi också att

det var vår skyldighet – även om kompetensen på

det här området normalt sett i första hand kanske

inte finns hos oss – att skaffa oss en bättre bild av

förhållandena och också lägga fram förslag till hur

man borde hantera situationen för barn som har

hamnat i en skuldfälla. Vår främsta målsättning är

naturligtvis att man ska hitta ett sätt att hantera frå-

gan så att inget barn över huvud taget hamnar i en

skuldfälla. Man ska alltså möta frågan på olika sätt

med information och kunskap till föräldrar och de

som är närmast berörda.

Men i de fall det trots allt hände att barn blev

skuldsatta kunde vi i vårt arbete se att det fanns en

lång rad brister på åtgärder som behöver vidtas för

att åtminstone se till att skadan blir så liten som

möjligt. Men utgångspunkten ska självfallet vara att

inget barn hamnar i den här situationen.

När vi förra året tittade lite mer på frågan var siff-

ran knappt 6 000 barn som fanns i kronofogdens re-

gister och som hade obetalda skulder. Det handlade

då om väldigt stora belopp, nämligen nästan 40

miljoner kronor.

Man hör ju historier om enskilda barn och unga.

Det fanns till exempel en 14-årig flicka som hade

247 parkeringsböter till en summa av drygt 300 000

kronor. Det känns väldigt förskräckande att föräldrar

kan bete sig på det sättet. Det fanns också en pojke

som hade en ganska stor skatteskuld. Det är klart att

en 14-årig flicka näppeligen kan rå för att hon ut-

dömts dessa parkeringsböter, eftersom hon inte får

köra bil.

Vi kunde konstatera att de regler som ska skydda

barnen uppenbarligen inte fungerar tillräckligt bra.

De skulder vi tittade på var främst skulder som rim-

ligen borde vara föräldrarnas ansvar, skatteskulder,

innehav av bil, motorcyklar, skulder för skolfoton

och vårdavgifter – sådant som är vårdnadshavarens

ansvar och som beror på föräldrars agerande eller

brist på agerande. Men det finns också skulder som

är att betrakta som barnens egna skulder. Vid 16 års

ålder kan man sluta vissa typer av avtal. Böter, ska-

destånd och avgifter till Brottsofferfonden kan också

ha föranletts av barnets eget agerande.

Vi tycker i alla fall att det är rimligt att man nu gör

någonting åt den här situationen. Dessa skulder leder

ju till att man som barn hamnar i en ganska kompli-

cerad situation. Grundprincipen är att barn inte ska

behöva drabbas av skulder. Det är en principfråga.

Det är föräldrars ansvar. Men om man nu hamnar i

den situationen leder det till konsekvenser för dessa

barn som nog varken föräldrarna eller barnet inser

från början. När dessa barn senare ska teckna kon-

trakt – hyreskontrakt och telefonabonnemang – eller

kanske låna pengar på bank är de registrerade hos

kronofogden och får därmed svårigheter på grund av

något som de själva inte har någon skyldighet i. Ef-

tersom barn under 16 år inte ska kunna ingå avtal

utan att föräldrarna lämnar sitt godkännande ska det

inte heller behöva registreras något.

När vi kom fram till att situationen var så pass all-

varlig som den såg ut att vara upprättade vi en skri-

velse tillsammans med Konsumentverket. Även

Kommunförbundet har ställt sig bakom våra krav.

Vi inledde skrivelsen med att beskriva läget och fö-

reslog sedan ett antal åtgärder som vi inte tycker är

så komplicerade. Problemet är egentligen inte så

himla svårt att komma åt, tycker vi. Men det är oer-

hört angeläget att man gör något så att inte fler barn

hamnar i samma situation och att man minimerar

skadan för de barn som redan har problem.

Den första och främsta åtgärden är naturligtvis att

man måste öka informationen så att både föräldrar

och andra vuxna kan få mer kunskap. Informationen

i skolan borde också öka. Man bör på olika sätt för-

söka att nå barn så att de förstår vilka konsekvenser

detta får. Men framför allt är det föräldrarnas ansvar

och det är de som behöver information.

När ett barn ska registreras hos kronofogden är det

rimligt att överförmyndaren får information om det-

ta. Det behöver inte vara så himla svårt att hantera

ett sådant system. Överförmyndaren skulle då kunna

kontrollera om det rör sig om en skuld som över hu-

vud taget ska finnas eller om den ska hävas därför

att ett avtal har ingåtts av en som inte kan ingå ett

avtal eller om det är en skuld som är vårdnadshava-

rens ansvar. När en flicka har 247 parkeringsböter

kan man nästan utgå ifrån att föräldrarna har betett

sig rätt så försumligt gentemot barnet. Då kan det

finnas anledning att tillsätta en god man för att bar-

net inte ska hamna i en liknande situation fler gång-

er.

Vi tycker också att man, innan man registrerar en

skuld, borde göra en bedömning av om skulden

verkligen ska registreras på barnet eller om den ska

registreras på den vuxne. Det är rimligt att också

överförmyndaren lämnar sitt godkännande innan ett

barn blir ägare till en bil eller till en motorcykel. Det

är inte heller någon stor eller komplicerad förändring

av systemen. Det systemet finns ju redan när det

gäller fast egendom.

Preliminärskatteavdrag borde kunna göras på ka-

pitalvinst vid försäljning av värdepapper. Det är

också något som minskar risken för att barnet ham-

nar i en skuldfälla.

Det som kanske är den mest principiella frågan

och som är oerhört angelägen är om barn begår brott

och ska betala skadestånd, vilket inte är helt ovan-

ligt. Det finns barn i kronofogdens register på grund

av obetalda skadestånd. Man borde fundera kring

och utreda solidaritetsprincipen. I dag innebär den

att barn som begår brott och ska betala skadestånd är

solidariskt ansvariga för skadeståndet. Om ett barn

och dess föräldrar betalar skadestånd men några barn

inte gör det kan det barn som har betalat sin del bli

registrerad. Det tycker vi att man måste överväga en

annan lösning på.

Det är också rimligt att man aldrig någonsin ska

kunna bli registrerad för något som sker före 16 års

ålder. Det finns kreditupplysningsregister där man

förvisso inte gör någon registrering innan barnet

uppnått 16 års ålder, men man registrerar skulder

som har uppstått före 16 års ålder. Detta borde också

ses över.

Genom vår skrivelse, som jag hoppas att ni haft

möjlighet att ta del av, har vi försökt att beskriva ett

allvarligt problem för barn och unga som man med

förhållandevis enkla medel borde kunna undvika.

Tillsammans med Konsumentverket har vi också

föreslagit en rad åtgärder för att förbättra situatio-

nen.

Karin Lindell: Ärade ledamöter och åhörare! I likhet

med Lena Nyberg vill jag tacka för att vi får komma

hit och prata om den här angelägna frågan.

Skuldsättning och hushållsekonomi är en del av

det konsumentpolitiska arbete som vi bedriver inom

Konsumentverket. Vi hade i uppdrag av regeringen

att den 30 juni förra året lämna en rapport om över-

skuldsättning och skuldfällor. Där kunde vi inte

undgå att komma in på frågan om barns skuldsätt-

ning.

Vi har uppmärksammat den här frågan även långt

tidigare. Vi kom in på den redan 2002. I Konsu-

mentverkets tidning Råd & Rön publicerade vi då en

artikel om barns skuldsättning. Det gällde obetalda

skolavgifter som inte är en helt ovanlig skuldsätt-

ning. Det var en pojke som gick i Engelska skolan.

Hans mamma hade fått problem med ekonomin och

kunde inte betala terminsavgifterna. Några månader

efter att pojken hade fyllt 18 år fick han ett krav från

en inkassobyrå på att han omedelbart skulle betala

hela skulden. I annat fall skulle ärendet drivas vidare

till kronofogdemyndigheten. Efter en tid hamnade

kravet där, vilket innebar att pojkens egendom och

lön kunde tas i anspråk för betalning av skulden.

Han fick också en betalningsanmärkning.

Som har sagts här tidigare finns det ungefär 5 600

barn i kronofogdemyndighetens register med en

sammanlagd skuld på cirka 38 miljoner kronor. Sett

ur både vårt och barnens perspektiv är det minst sagt

ett understatement att säga att det är alldeles för

många barn som är skuldsatta. Barn ska inte behöva

gå in i vuxenvärlden med skulder som ligger som ett

ok om halsen. Alla förutsättningar att få ett hyres-

kontrakt, lån på banken och ett arbete kan bli be-

gränsade på grund av skuldsättningen och den betal-

ningsanmärkning som också följer med skulden.

Dessutom misstänker vi att det finns ett stort mör-

kertal när det gäller barn som är skuldsatta. De 5 600

som jag pratade om är ett faktum eftersom de finns

registrerade hos kronofogdemyndigheten. Men på

Konsumentverket får vi av och till förfrågningar

både från konsumentvägledare och från budget- och

skuldrådgivare om vad som gäller vid barns skuld-

sättning. Det kan vara ett köp som görs i barnets

namn och föräldrarna sedan inte betalar. Företagen

eller inkassobolagen bevakar barnets 18-årsdag och

kräver då barnet på betalning.

Det är ett erkänt faktum att barns rättshandlings-

förmåga är begränsad. Det innebär att barn inte kan

ingå avtal utan föräldrars samtycke. Trots det har ju

barn skulder som härrör från avtal ingångna både

med och utan föräldrars samtycke. Är barnet under

16 år är avtal som ingåtts utan samtycke ogiltiga.

Här kan en förälder agera. Men om en förälder i och

för sig givit sitt samtycke för en prenumeration och

för köp av skolfoton, som inte är någon ovanlig situ-

ation, och sedan inte bryr sig om att betala, vem ska

då krävas på betalning? Ibland är det föräldern,

ibland är det barnet. Vem ska utreda om skulden

hänför sig till föräldern eller barnet? Kan man för-

vänta sig att en person som precis fyllt 18 år vet hur

man ska agera för att inte hamna i en skuldsättning?

Knappast.

Barns begränsade rättshandlingsförmåga innebär

ju också att ett barn inte kan ta emot en gåva hur

som helst. Om ett barn får en gåva som han eller hon

inte kan förstå innebörden av ska den mottas av bar-

nets förmyndare. Är det förmyndaren, föräldern,

själv som ger en gåva ska överförmyndaren informe-

ras och en god man utses för att gåvan ska bli giltig.

Ett problem är att Överförmyndaren väldigt sällan

informeras och på så sätt inte kan tillvarata barnets

rättigheter. Som också framgår av de motioner som

ni har att behandla är det ett vanligt exempel att för-

äldrarna skriver över sin bil på barnet.

Trots att vi har alla dessa regler finns det barn som

har stora skulder som hänför sig till bilinnehav,

skatter och parkeringsavgifter, skolfoton, skolkata-

loger, vårdavgifter, prenumerationer av tidningar.

Jag tänkte ge några exempel på sådana frågor som vi

får in i våra kontakter med konsumentvägledarna.

I samband med sin 18-årsdag krävdes en flicka

som var född 1989 på en skuld gällande skolfotogra-

fier från när hon var 13 år. Det var inga stora skul-

der, men det är en principiell fråga när föräldrarna

samtycker till en beställning av skolfotografier och

sedan inte betalar dem.

En man hade en dotter på två år. Barnet bodde hos

mamman. Det kom till pappans kännedom att

mamman beställde varor i barnets namn och sedan

inte betalade räkningarna. Barnet fick då inkasso-

krav. En del av skulderna hade reglerats via social-

tjänsten. Men pappan undrade om det inte fanns nå-

gon möjlighet för honom att kontrollera att det inte

fanns fler inkassokrav på flickan och vad han kunde

göra för att skydda barnet i framtiden – det vill säga

när hon fyller 18 år – så att hon inte har en massa

inkassokrav.

En annan flicka hade fått ett krav på en vårdavgift

som föräldrarna inte hade brytt sig om att betala vid

vårdtillfället när flickan var 18 år.

Ett lite mer sofistikerat fall var en mamma som

medverkade till att hennes barn, som vid tillfället var

15 år, fick ett Teliaabonnemang, Telia ungdom. För-

äldern skrev under som förmyndare och barnet blev

abonnent. I själva verket var det här en täckmantel.

Föräldern kunde inte få ett eget abonnemang därför

att hon inte var kreditvärdig. Då hamnade barnet i

kronofogdens register vid 17 års ålder och krävdes

på betalning för obetalda telefonräkningar.

Som Barnombudsmannen sade finns det regler i

föräldrabalken som ska skydda barn från att bli

skuldsatta, men de fungerar inte tillfredsställande.

Därför har, som Lena Nyberg sade, hon och jag till-

sammans skickat en skrivelse till Justitiedeparte-

mentet om problematiken med barns skuldsättning.

Vi lade också fram förslag som syftar till att stärka

barns ställning och att undanröja den osäkerhet som

råder. Lena Nyberg gick igenom dessa förslag, men

det är några av dem som jag skulle vilja lyfta fram

igen eftersom de förtjänar att uppmärksammas.

Vi vill ha en regel som slår fast att varje gång kro-

nofogdemyndigheten får vetskap om att ett barn

skuldsätts ska det anmälas till överförmyndaren. Det

är nödvändigt för att överförmyndaren ska kunna

utreda om det avtal som ligger till grund för skulden

ska kunna hävas genom att föräldrarna inte har

samtyckt till avtalet eller om det visserligen är gil-

tigt, men att det är vårdnadshavaren som är betal-

ningsskyldig genom sin underhållsplikt för barnet.

Om vårdnadshavaren har missbrukat sin ställning

eller genom försummelse försatt barnet i skuld borde

överförmyndaren kunna utse en god man som kan

kräva att föräldrarna blir betalningsansvariga för

skulden och att de, i stället för barnet, blir registrera-

de hos kronofogden.

Ett annat förslag är att det bör utarbetas klara reg-

ler för vilka situationer föräldrar och/eller barn är

gäldenärer. Det är inte alldeles solklart om det är

barnet eller föräldrarna som är ansvariga för ett av-

tal. Det kan röra sig om en sådan liten sak som en

hyrvideo, om barnet ingått ett avtal av den typen

med förälderns godkännande.

Som Lena Nyberg framhöll föreslår vi också att

det ska införas en regel i föräldrabalken som slår fast

att det krävs överförmyndarens samtycke för att barn

ska kunna förvärva personbilar och motorcyklar. Där

finns det stora problem med stora pengar. Det finns

redan en motsvarande regel när det gäller fastighe-

ter. Vi vill att Vägverket ska vara skyldigt att in-

hämta intyg på överförmyndarens samtycke vid re-

gistrering av innehav av personbil eller motorcykel.

Den regeln bör vara ett komplement till den brukar-

registrering som Riksskatteverket och Vägverket har

föreslagit.

Det här vara några av de förslag som vi har lagt

fram. Men det är helt klart att det också finns behov

av en översyn av de regler som finns på området.

Dessutom finns det ett behov av samverkan mellan

myndigheter och andra parter för att upptäcka och

förebygga att barn skuldsätts.

I den rapport som Konsumentverket överlämnade

till regeringen i slutet av juni 2003 finns förslag om

att inrätta ett samverkansforum mellan myndigheter

som kommer i kontakt med individer med hushålls-

ekonomiska problem och som är eller riskerar att bli

överskuldsatta. Ett sådant samverkansforum skulle

även kunna omfatta frågor som har med barns skuld-

sättning att göra.

Det är också viktigt att både den kommunala kon-

sumentvägledningen och den kommunala budget-

och skuldrådgivningen stärks då det ofta är de som i

första hand kommer i kontakt med det skuldsatta

barnet och ska försöka att hjälpa det. De ska också

arbeta förebyggande för att informera barn om vad

skuldsättning innebär och vad det kan få för följd-

verkningar.

Lena Nyberg nämnde också informationsåtgärder.

Kronofogden, överförmyndaren och Konsumentver-

ket skulle kunna intensifiera sina informations-

åtaganden och informationsåtgärder till allmänheten

angående skuldsättning av barn och hur detta kan

undvikas. Även barn bör få ökad information och

kunskap om brott och skadestånd. Där skulle skolan

kunna ha en uppgift att fylla, att också informera om

skuldsättning och ekonomi.

Avslutningsvis vill jag säga att det är allas vårt an-

svar som vuxna att förhindra barns skuldsättning.

Thomas Eriksson: Även jag vill tacka så mycket för

att vi har fått chansen att komma hit och delge er de

erfarenheter i de här frågorna som vi har utifrån vår

horisont.

Frågan om underåriga personer som av olika an-

ledningar – för vårt vidkommande framför allt vid

fordonsinnehav – blir skuldsatta har under en period

varit en aktuell och prioriterad fråga för Vägverket.

Det här har sin upprinnelse inom flera områden.

Ägande av fordon kan rendera i stora skulder och

problem i form av betalningsanmärkningar.

I dag står det i vår speciallagstiftning, lagen om

vägtrafikregister, att den som är registrerad ägare är

den som är betalningsansvarig för de skatter och av-

gifter som fordonsägandet medför – detta utan att

det tas särskild hänsyn till ägarens ålder.

En annan del av problematiken är att det finns per-

soner som på det här viset försöker att undandra

staten skatteintäkter och på annat sätt skydda sig mot

borgenärer. Men jag kommer inte att gå in närmare

på det området. Det ligger lite grann utanför Väg-

verkets hantering.

Som de tidigare talarna här har beskrivit handlar

det i korthet om att en person väljer att skriva ett

fordon på en underårig person och på det viset

komma undan betalningsansvar för de skatter och

avgifter som ägandet medför.

Registreringen sker i princip per automatik. Det

handlar om en massärendehantering. Det kontrolle-

ras därför inte särskilt ifall ägaren för fordonet är

underårig.

Det har inneburit att när ärendena löper vidare ge-

nom systemet och så småningom hamnar hos krono-

fogdemyndigheten får den underåriga betalningsbe-

kymmer.

Totalt sett är det förhållandevis få underåriga for-

donsägare. De utgör ungefär 0,4 % av den totala

mängden fordonsägare. Men precis som våra om-

budsmän tidigare sagt får det oacceptabla konse-

kvenser för dem som drabbas och påförs den här ty-

pen av skulder.

Det finns ungefär 23 000 registrerade underåriga

fordonsägare i registret. Jag tittade i förra veckan

innan jag åkte hit upp. Den sista januari fanns det

ungefär 10 000 som är ägare av fordon som normalt

kan bli behäftade med den här typen av skulder. Vi

har inte tagit med EU-mopeder, terrängskotrar och

den typen av fordon.

Ungefär 95 % av de underåriga fordonsägarna är

ägare till ett eller två fordon. Det är det allra vanli-

gaste att det ser ut på det viset. Det mönstret verkar

tyda på att det vanligaste förfaringssättet är att det

hanteras inom familjen. Det är vårdnadshavarna som

själva för över fordon på barnen.

I de flesta fall fungerar det ganska så bra. Man har

intresse av att det löper på och att de skatter och av-

gifter som kommer betalas i fastställd ordning. Men

fokusgruppen är den som så småningom hamnar hos

kronofogden och senare blir föremål för indrivning.

För den underårige uppdagas det vanligtvis när

man förvägras kredit i samband med ett köp. Då

rullas hela historien upp. Oftast är det i den situatio-

nen som vi får kontakt med kundklienterna.

Det är vanligt att någon av föräldrarna ringer till

vår kundtjänst och frågar: Hur i allsin dar har det här

kunnat ske? Då börjar man försöka se: Kan vi rätta

till det på något vis? Många gånger har det gått

ganska så långt i det här läget och skuldbördan ha

blivit ganska tung.

En vanlig situation som vi har sett kan uppstå när

vårdnadshavarna har separerat och bor på olika håll

Den ene får inte möjlighet att ha någon uppfattning

om eller känner inte till att barnet har fått den här

egendomen överskriven på sig.

Ett samarbetsprojekt bedrevs av dåvarande Skat-

temyndigheten, Riksskatteverket och kronofogde-

myndigheten under hösten 2002 och fram till mars

2003 när ett rapport lades fram. Där har man angett

ett par möjliga vägar för hur man ska kunna attacke-

ra detta.

Det ena förslaget är en lösning där man tittar på ett

brukarförfarande påminnande om det som i dag gäll-

er för leasinghantering av fordon. Det ska finnas en

ägare och en brukare till fordonet där brukaren är

den som står för de skatter och avgifter som påförs

fordonet.

I det andra fallet finns det förslag på en lösning

som innebär att man har en samtyckesregistrering

där det innan ägarbytet fullföljs skickas ut ett brev

till vårdnadshavarna där de aktivt måste samtycka

till att ägarbytet ska ske innan det genomförs. Om

inte samtycket kommer in kommer säljaren att kvar-

stå som ägare till fordonet.

Oavsett vilken lösning som väljs bör också en avi-

seringsrutin tas fram där vi kan rapportera till berörd

överförmyndarmyndighet att en ansökan om ägar-

byte med underårig inblandad har inkommit till

Vägverket.

Det finns ett antal steg i hanteringen där vi skulle

kunna göra den typen av rapportering. Det kan an-

tingen ske initialt vid första kontakten eller vid olika

påminnelser i olika stadier beroende på var man an-

ser att det får störst effekt för att fånga upp den es-

kalerande problembilden.

Vägverket har sedan den 9 december 2003 en

provverksamhet i gång med samtyckeshanteringen.

Vi hanterar manuellt alla ägarbyten som inkommer

där de inblandade parterna är underåriga. Vi skickar

ut brev till vårdnadshavarna som vi fångar upp via

det statliga SPAR-registret och kräver in ett aktivt

samtycke från båda parterna.

Det har gått lite för kort tid för att vi ska kunna dra

några säkra slutsatser om vilka effekter det kan få.

De frågor vi har fått in från fordonsägare och all-

mänhet hitintills har varit av den arten att de funde-

rar på: Vad är det för någonting? Vad betyder det

här? Varför gör ni det här? När vi har fått förklara

syftet för dem har de tyckt att det är en väldigt bra

grej. De har varit nöjda med förklaringen.

Vi följer utvecklingen noga framöver för att se

vilka ytterligare effekter vi kan se. Vi tror framför

allt att när vårdnadshavarna är separerade och bor på

olika orter finns det en möjlighet att vi kan fånga

upp och få ut informationen till båda parter så att de

får kännedom om det.

Oavsett vilken lösning som väljs kan det säkert in-

nebära olika typer av inskränkningar i ägandet som

det ser ut i dag. Vägverket är medvetet om att det

kan komma att ske. Därför är det viktigt att belysa

olika konsekvenser innan man tar fram något slut-

giltigt lösningsförslag.

Erfarenheterna så här långt är att det inte finns nå-

gon solklar och enkel lösning på problemet. Om det

funnits hade vi förmodligen haft det i drift redan i

dag. Ett exempel på hur det skulle kunna se ut är att

inte tillåta ägande av fordon om man inte har åldern

inne att framföra dem. Det har funnits sådana tankar

tidigare.

Vad som då kommer in i bilden är att det kan

krocka med till exempel arvslagstiftning och andra

sådana situationer där det finns andra regelverk som

styr vem som ska vara ägare till ett fordon.

Vi har också sett att det finns ett stort medialt in-

tresse kring dessa frågor. Det ger det hela ytterligare

draghjälp. Man är också intresserad av att följa hur

arbetet med att hitta en lösning fortgår.

Det gjordes ett stort reportage i vår lokaltidning

Nerikes Allehanda för några veckor sedan om de

frågorna. I samband med det gjorde man en allmän

utfrågning av ett antal personer. De fick frågan om

de tyckte att det var okej för barn att äga fordon.

Ungefär 1 100 personer svarade på detta. I cirka

90 % av de svar som kom in ansåg man att det inte

är rimligt att barn skulle kunna äga fordon.

Vägverkets inställning är att vi inte har satt ned

foten när det gäller vilken väg eller vilken lösning

som är den som vi ska gå eller använda. Det vikti-

gaste är att problemet löses. Vi är också öppna för

andra typer av lösningar än dem som hitintills har

diskuterats.

Vi för också fortlöpande diskussioner och samtal

med berörda departement i frågorna för att hitta en

hållbar lösning så småningom.

Sammanfattningsvis tänkte jag nämna att det är en

liten gruppering, en volymmässigt liten grupp. Men

det får väldigt stora konsekvenser för dem som

drabbas. Det finns också ett stort medialt intresse för

frågan. Man kräver att det ska ske en lösning.

De signaler vi har fått hitintills är att det finns en

förståelse och acceptans från medborgarna att det

ska ske åtgärder och att det kan bli inskränkningar.

Vägverkets uppfattning är att problemet nu ska lö-

sas. Vilken lösning vi väljer är inte det viktigaste.

Ordföranden: Tack så mycket för det. Det ska bli

extra spännande att höra vilka lösningar som Justi-

tiedepartementet kan presentera. Jag lämnar ordet till

hovrättsassessorn Patrik Örnsved, varsågod.

Patrik Örnsved: Tack så mycket. Jag vill för depar-

tementets räkning tacka för denna inbjudan och för

att vi har fått tillfälle att komma hit och redovisa

synpunkter och lämna en del besked i detta ämne.

Jag lägger upp mitt anförande på så sätt att jag

först inledningsvis gör några konstateranden. Där-

efter kommer jag att lämna besked om vilka åtgärder

vi har tänkt oss.

Det har redan framgått att bakgrunden till denna of-

fentliga utfrågning är att det har visat sig att barn

förekommer i kronofogdemyndighetens register med

skulder uppgående till ungefär 38 miljoner kronor.

De skuldslagen fördelar sig ungefär på följande sätt.

Den absolut största posten gäller skadeståndsskul-

der som barnet i allmänhet har ådragit sig genom

brottslig verksamhet. Den posten är på ungefär 18

miljoner kronor.

Den näst största posten gäller olika skatter och av-

gifter som barnet har påförts på grund av barnets

innehav av tillgångar. Det kan exempelvis vara

skulder som avser skatt på kapitalvinster vid försälj-

ning av fondandelar som barnets föräldrar har köpt

som ett led i förvaltningen av barnets pengar. Den

posten är på ungefär 10 miljoner kronor.

Den tredje och fjärde posten är båda på ungefär 5

miljoner kronor. Det gäller fordonsrelaterade skulder

och skulder som gäller böter och avgifter till brotts-

offerfonden.

De fordonsrelaterade skulderna är de fall vi har

hört talas om här tidigare. Föräldern registrerar sitt

fordon, i typfallet bilen, på barnet. När bilen därefter

används uppstår skulder för fordonsskatt och till ex-

empel felparkeringsavgifter. Dessa skulder drabbar

då den registrerade ägaren som är barnet.

Ramen för utfrågningen är motionsyrkandena som

har framställts och som vi har fått oss tillsända. Man

kan konstatera att fem av sju motioner uttryckligen

och uteslutande behandlar fordonsrelaterade skulder.

Två motioner berör även andra skuldslag men inrik-

tar sig huvudsakligen på de fordonsrelaterade skul-

derna.

Under alla förhållanden är en gemensam nämnare

för dessa motioner att de inriktar sig på skulder som

ådragits barnet genom illojala förfaranden av för-

myndaren. Vi tänkte därför inte så mycket beröra

sådana skulder för skadestånd, böter eller avgifter

till brottsofferfonden som barnet har ådragit sig på

grund av brottslig verksamhet eller andra åtgärder

som barnet självt har vidtagit. Typfallet för en sådan

illojal skuldsättning som det här är fråga om är de

fordonsrelaterade skulderna.

Inledningsvis kan man konstatera, och det har ock-

så nämnts här tidigare, att barn inte har full rätts-

handlingsförmåga. Från början kan barnet av natur-

liga skäl inte alls sköta sina rättsliga angelägenheter.

Men med stigande ålder får de en viss begränsad

behörighet. Till exempel kan den som har fyllt 16 år

själv råda över sina egna arbetsinkomster i den mån

det finns sådana.

När barnet inte självt får sköta sina angelägenheter

finns det i stället förmyndare som ska göra detta åt

barnet. Enligt föräldrabalken ska en förmyndare om-

sorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla

på det sätt som bäst gagnar barnet.

En sak som kan konstateras inledningsvis, för att

klargöra den rättsliga ramen, är att det inom civil-

rätten finns en viktig princip som innebär att alla

fysiska personer erkänns som rättssubjekt. Man sä-

ger att varje människa har rättskapacitet. Det innebär

att alla människor och även barn kan äga egendom

och ha skulder.

Det är inte tänkbart att göra någon ändring i denna

mycket grundläggande princip. Det går till exempel

inte att förbjuda att barn registreras som ägare i olika

sammanhang. Det är en tanke som ibland fram-

skymtar i debatten.

När det gäller det fall som jag har betecknat som

typfallet för illojala förfaranden från förmyndarens

sida, det vill säga de fordonsrelaterade skulderna,

kan man som bakgrund säga något om fordonsskat-

telagen och till exempel lagen om felparkeringsav-

gifter, även om det är lagar som det departement

som jag företräder inte ansvarar för.

Enligt dessa båda lagar är det den registrerade äga-

ren som ensam utpekas som ansvarig för betalning

av sådana skulder. Det är en ordning som är föran-

ledd av praktiska skäl och för att förenkla indriv-

ningen. De praktiska skälen är att man i varje enskilt

fall slipper att avgöra vem det är som är ansvarig för

fordonets felparkering, utan man utpekar den regi-

strerade ägaren.

Vägverkets rutiner för registrering av ägarbyte är

också en sak som tilldrar sig intresse. Vi har fått en

beskrivning av rutinerna här. Det har framgått att

rutinerna präglas av att det varje år sker ett mycket

stort antal ägarbyten i Sverige. Det är inte möjligt att

i varje enskilt fall kontrollera att den som registreras

som ägare också i civilrättslig mening äger bilen.

Det är naturligtvis vällovligt att Vägverket bedri-

ver försök för att verkligen säkerställa att det bakom

varje registrering av barn som ägare finns samtycke

från båda förmyndarna. Men vi menar att man får ha

viss förståelse för att Vägverkets hantering präglas

av masshantering.

Det finns några lösningar som kan tillgripas för att

komma till rätta med de problem som här har påta-

lats. Jag vill lämna besked om de åtgärder som de-

partementet har för avsikt att vidta. Det är åtgärder i

två steg. Det är en åtgärd i närtid och en åtgärd något

längre fram. Det är två åtgärder som har efterfrågats

av flera talare här i dag.

Åtgärden i närtid är departementets avsikt att re-

geringen ska kunna besluta om ändringar i vissa för-

ordningar. Därigenom ska man åstadkomma att kro-

nofogdemyndigheten och Vägverket blir skyldiga att

underrätta överförmyndaren i vissa fall. Med ut-

gångspunkt från denna information som överför-

myndaren då får ska överförmyndaren kunna vidta

åtgärder mot den felande förmyndaren. Det är alltså

åtgärder som syftar till att förbättra underlaget för

överförmyndarens granskning helt enkelt.

Åtgärderna är när det gäller kronofogdemyndig-

heten att den myndigheten ska bli skyldig att genast

underrätta överförmyndaren när det kommer in en

ansökan om verkställighet som gäller någon som är

under 18 år. Kronofogdemyndigheten ska också bli

skyldig att underrätta överförmyndaren när det

kommer in en ansökan om betalningsföreläggande

avseende någon som är under 18 år.

Vägverkets underrättelseskyldighet skulle bestå i

att när någon som är under 18 år har registrerats som

ägare av fordon ska överförmyndaren genast under-

rättas också om detta. Tanken är då att överförmyn-

daren med denna kunskap ska kunna vidta åtgärder.

I ett första skede kan man tänka sig att det helt en-

kelt sker genom ett brev till förmyndarna där över-

förmyndaren efterlyser en förklaring till den händel-

se som man har informerats om.

I det allra yttersta fallet kan man tänka sig att över-

förmyndaren vidtar åtgärder för att förordna en med-

förmyndare som ska hjälpa den bristfällige förmyn-

daren eller helt enkelt begär att tingsrätten entledigar

förmyndaren och förordnar en annan förmyndare i

stället. Det blir aktuellt i fall av grava missförhållan-

den.

Det är vår förhoppning att dessa ändringar i för-

ordningarna ska kunna träda i kraft den 1 april 2004.

Det pågår i detta nu en gemensam beredning i Re-

geringskansliet. Den är alltså inte avslutad. Därför

kan jag inte i dag lämna det definitiva beskedet om

när denna ändring kan träda i kraft. Målsättningen är

den 1 april 2004 och under alla förhållanden under

vårterminen i år.

Åtgärden lite fram i tiden innefattar lagändringar.

Det är därför det kan bli aktuellt först lite längre

fram. Det är lagändringar som syftar till att införa en

så kallad brukarregistrering, som också har berörts

av flera talare här. Denna registrering skulle innebä-

ra att när ett barn registreras som ägare av ett fordon

måste en vuxen person samtidigt registreras som

brukare av fordonet. I de fallen kommer regleringar

att innebära att det är brukaren som blir ansvarig för

betalning av till exempel fordonsskatt eller felpar-

keringsavgifter, alltså skulder som i annat fall skulle

ha åvilat den registrerade ägaren.

Dessa lagändringar kommer att föreslås av en nu

sittande utredning, Utredningen om förmyndare,

gode män och förvaltare. Den arbetar för närvaran-

de. Jag kan helt säkert garantera att den kommer att

föreslå dessa lagändringar. Utredningens slutbetän-

kande väntas vid halvårsskiftet i år.

Sammanfattningsvis har Justitiedepartementet för

avsikt att gå fram i två steg i denna fråga. Vi tror och

har förstått av inläggen här i dag att det är åtgärder

som efterfrågas.

Vi har också fått presenterat för oss både av Barn-

ombudsmannen och Konsumentombudsmannen fle-

ra andra förslag, som har framgått av en skrivelse

som ombudsmännen har givit in till departementet.

Jag kan meddela att regeringen har beslutat att

överlämna den skrivelsen i flera delar till utredning-

en, som utan tilläggsdirektiv kan se närmare på des-

sa förslag.

Avslutningsvis några ord om de möjliga ekono-

miska konsekvenserna av dessa förslag. Vår uppfatt-

ning är att det ska föranleda förhållandevis margi-

nella ekonomiska effekter. När det gäller förslagen

till förordningsändringar är det i och för sig så att

den gemensamma beredningen fortfarande pågår i

Regeringskansliet.

Vi har hittills haft den uppfattningen att det ska

medföra marginella ekonomiska konsekvenser.

Framför allt får man konstatera att de eventuella

ekonomiska konsekvenser som kan uppkomma i vart

fall borde kunna bäras med tanke på det övergripan-

de goda syfte som bestämmelserna är ägnade att tjä-

na.

Ordföranden: Vi tackar Patrik Örnsved från Justitie-

departementet för detta. Vi har några minuter över.

Ni som redan har sagt vad ni vill säga har nu en

möjlighet att fråga varandra om det finns några

oklarheter eller någonting ni undrar över. Det gäller

Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen,

Vägverket och Justitiedepartementet. Har ni någon

fråga att ställa sinsemellan? Karin Lindell får ordet.

Karin Lindell: Jag skulle vilja fråga Justitiedeparte-

mentet om den tänkta lagändringen om brukarregi-

strering, som jag tycker verkar mycket tilltalande.

När kan man se att en sådan lagändring skulle kunna

träda i kraft?

Patrik Örnsved: Som jag nämnde väntas slutbetän-

kandet i halvårsskiftet i år. Det är ett ganska omfat-

tande betänkande. Man kan tänka sig en remisstid på

fyra månader i varje fall. Det innebär teoretiskt att

första möjliga tillfälle att gå fram med propositionen

skulle vara i mars 2005. Jag vill framhålla att det är

första möjliga teoretiska tillfälle.

Naturligtvis är detta en angelägen fråga. Men man

kan inte i dag göra några exakta utfästelser rörande

tidpunkten. Man borde kunna tänka sig ett ikraftträ-

dande under 2005 av dessa föreslagna lagändringar.

Karin Lindell: Jag är väl medveten om att utredning-

en är omfattande och har många förslag. Man skulle

inte kunna tänka sig att bryta ut den här delen och

göra en snabbremiss på den?

Patrik Örnsved: Jag vågar inte lämna några besked i

den frågan i dag. Det är naturligtvis en sak som man

kan ta under övervägande.

Lena Nyberg: Först vill jag gärna instämma i det

som Karin Lindell underförstått säger. Det är väldigt

angeläget att brukarregistrering sker snabbt.

Jag skulle också vilja ställa en fråga. Fördragning-

en från Justitiedepartementet kretsade mycket kring

de skulder som föräldrar har åsamkat barn. Det är

kanske huvudfokus i dag. Men jag skulle ändå vilja

understryka vårt förslag om skadestånd som barn

blir solidariskt skyldiga att betala i samband med att

de begått ett brott.

Finns det några tankar från Justitiedepartementet

att göra någonting på det området? Det är besväran-

de att ett barn som ingår i en grupp av personer som

har blivit skadeståndsskyldiga inte kan göra sig

skuldfri på grund av solidaritetsprincipen.

Patrik Örnsved: Den frågan bereds fortfarande i Re-

geringskansliet. Jag kan inte för dagen lämna några

besked om när någon åtgärd kan vidtas i denna frå-

ga. Jag kan för departementets räkning säga att det

inte är tillfredsställande att en sådan effekt kan in-

träda. Frågan bereds alltjämt i Regeringskansliet.

Ordföranden: Vi hinner med någon fråga från ut-

skottet också om det är någon som har det.

Hillevi Larsson (s): Tack så mycket. Det låter väl-

digt bra att det händer någonting på området. Detta

med överförmyndarens åtgärder är väldigt intressant.

En åtgärd som föreslogs var att man skulle kunna

utse en förmyndare vid sidan av vårdnadshavaren

eller till och med en förmyndare som gick utöver

vårdnadshavaren om det var riktigt allvarliga fall.

Men då har i värsta fall redan en betalningsanmärk-

ning uppkommit, eller det har i varje fall gått väldigt

långt. Det har kommit till kronofogden.

Ingår det i dessa åtgärder att man ska kunna skjuta

över situationen på föräldrarna som det handlar om

så att barnen slipper betalningsanmärkning? Det

handlar mer om att förebygga framtida händelser av

det här slaget. Kan man rädda barnets situation innan

det hamnar hos kronofogden? Blir det så långtgåen-

de åtgärder som överförmyndaren kan vidta mot för-

äldrarna?

Patrik Örnsved: Som det sades är det i de väldigt

graverande fallen som man kan tänka sig att över-

förmyndaren gör en sådan framställning antingen

om förordnande av medförmyndare eller om att för-

myndaren helt entledigas från sin uppgift och en an-

nan förordnas i stället.

Tanken med underrättelseskyldigheten är i första

hand att det ska vara möjligt för överförmyndaren att

med utgångspunkt från den lämnade informationen

kunna undvika att det inträffar att barnet registreras

hos kronofogdemyndigheten. Nu kan man tänka sig

fall, det får väl erkännas, när överförmyndaren inte

kommer att kunna agera så skyndsamt att man i det

enskilda fallet kan undvika en registrering hos kro-

nofogdemyndigheten.

Det kan naturligtvis inträffa. Men då kan man

konstatera att man i alla fall uppnår det goda att

överförmyndaren får upp ögonen för detta uppen-

barligen ganska bristfälliga förmyndarskap och kan

förebygga att sådana här skuldsättningar inträffar i

framtiden – förutsättningarna för det har ju hittills

inte funnits.

Sedan gäller det frågan om en helt ny förmyndare

eller en förordnad medförmyndare i förlängningen

skulle kunna åstadkomma att skulden i stället drab-

bar föräldern eller att barnet i varje fall undviker en

betalningsanmärkning. Det är svårt att svara på. Det

är naturligtvis beroende på vilka åtgärder som den

förordnade förmyndaren vidtar, men det är kanske

lite äventyrligt att säga att en ny förmyndare skulle

kunna åstadkomma att barnet inte längre får denna

registrering hos kronofogden.

Ordföranden: Jag är rädd att vi får avbryta nu i fem

minuter för en liten bensträckare. Sedan återkommer

vi. Det finns möjligheter att fortsätta med den här

frågan och andra vid den egentliga frågestunden. Vi

tar alltså fem minuters paus.

Ordföranden: Då fortsätter vi med ett anförande av

Eva Liedström Adler, avdelningschef på Skattever-

ket, varsågod!

Eva Liedström Adler: Jag vill i likhet med alla andra

tacka för inbjudan, för att vi får komma och prata

om det här ämnet, som känns oerhört angeläget för

oss.

Varför sysslar vi med skuldsatta barn? Jag gör det

självfallet därför att det är en del av det uppdrag som

jag i egenskap av avdelningschef och ansvarig för

kronofogdemyndigheternas verksamhet har inom

Skatteverket. Det stora uppdraget rör självfallet inte

bara barn. Det rör alla gäldenärer. Men kronofogde-

myndigheten har att verka för en god betalningsmo-

ral i samhället. Vi har fått ett uppdrag att förbättra

kunskaperna om målgrupper, om riskgrupper, om

dem som kan bli gäldenärer och att finna former för

hur detta ska elimineras.

Det här kallar vi för förebyggande kommunika-

tion, och det är en verksamhet som vi ägnar alltmer

uppmärksamhet. Då frågar man sig: Vad är syftet

med förebyggande kommunikation? Framför allt är

det att förhindra onödig, som vi uppfattar det, restfö-

ring.

Vi fångar i vår verksamhet upp signaler. Vi fångar

upp tendenser, sådant som vi med vår erfarenhet kan

se leder till skuldfällor. Vi analyserar och värderar

och försöker att jobba vidare för att finna lösningar

för att helt enkelt få bort fenomenet. Att driva in

fordran är vårt grunduppdrag, men vi vill jobba pre-

ventivt, förebyggande, för att man egentligen aldrig

ska bli restförd. Vi har ett uppdrag att skapa ett sam-

hälle där alla vill göra rätt för sig men också ett

samhälle där man kan göra rätt för sig.

Jag har pratat lite om hur vi jobbar just med sig-

nalfångsten, som vi kallar det. Det handlar just om

att fånga upp tendenser. I det arbetet fann medarbe-

tare hos oss att barn kontinuerligt blev restförda för

p-avgifter och fordonsskatter. Det var också en in-

formation som gjorde att vi sommaren 2002 gick ut

ganska brett massmedialt och sade att det här inte är

okej.

Då kan man fråga sig: Hur ser det ut i dag i våra

register? 6 650 barn upp till 18 år är restförda. De

har skulder till staten, statliga fordringsägare, på

21,5 miljoner kronor och de har skulder till enskilda

fordringsägare på 20 miljoner kronor. Det här tycker

vi nog alla är för mycket.

Hur de här skulderna fördelar sig tror jag att flera

av de tidigare talarna har pratat om. I dagsläget ser

det ut på följande sätt:

De bilrelaterade skulderna – det vi pratade om ti-

digare – uppgår till 37 % av de skulder som barn har

till statliga fordringsägare. Skatteskulderna är 22 %,

och den övervägande delen, drygt 41 %, är böter och

avgifter till Brottsofferfonden, som flera tidigare har

uppmärksammat.

Det här är alltså bilden av skuldfördelningen när

det gäller statliga fordringsägare. Om vi tittar på pri-

vata fordringsägare ser vi att den allt dominerande

delen är skadestånd. Det övriga är 11 %, och vad rör

det sig om? Ja, det kan vara Internet och mobiler.

Många av er har tidigare pratat om detta.

Då kan man fråga sig: Vad gör vi i dag? Många ti-

digare talare, framför allt konsumentombudsman-

nen, har pratat om behovet av informationsinsatser,

och det är viktigt. Vi informerar i dag 50 000 elever

i skolans avgångsklasser, företrädesvis i gymnasiet.

Det handlar egentligen om att lära dem vad som

gäller. Framför allt handlar det om att de är på väg ut

i ett vuxenliv och själva ska ta ansvar.

Vi skickade förra året ut en tidning som heter OM

... jag bara hade vetat. Den är gjord av ungdomar

för ungdomar och tydliggör vikten av att man gör

rätt för sig. Det handlar om vad det innebär för egen

del men också om hur man, som en del av samhället,

bidrar till det gemensamma åtagandet.

Den här tidningen har skickats ut, och den har na-

turligtvis hamnat på soffbordet hos många föräldrar,

det vill säga att det inte bara är barnen som har läst

den, utan även föräldrarna och småsyskonen har läst

den. Vi har fått mycket positiva reaktioner. Vi har

också fått ett antal återsända tidningar – det ska vi

ärligt erkänna – men vi funderar på att även i år

skicka ut tidningen på motsvarande sätt.

Det som är viktigt är att vi har koncentrerat oss

mycket på gymnasieskolan, men vi känner att vi be-

höver nå många fler elever. Vi behöver nå grund-

skoleeleverna. Just nu jobbar vi därför mycket med

ett undervisningspaket, ett stödmaterial till blivande

lärare, för att vi ska kunna få hjälp med att föra vida-

re vårt budskap. Där tror vi att vi kan ha ett samar-

bete med lärarhögskolorna i landet.

Vi har en ungdomssida, där vi brukar sprida in-

formation. Förhoppningsvis skriver vi där på ett

språk som vänder sig till ungdomar, som de kanske

har lättare att förstå än andra skrivelser som vanligt-

vis kommer från oss.

I Umeå bedriver man ett projekt med stor fram-

gång. Det handlar om de situationer som tidigare

talare har pratat om. Det uppstår situationer då för-

äldrarna har separerat och det bara är vårdnadshava-

ren, där barnet bor, som får information om skulden.

Det räcker inte. Vi har nu på eget initiativ börjat

skicka underrättelser till båda föräldrarna, och det

visar sig ha stor positiv effekt. Det är någonting som

vi självständigt funderar på att ha som ett rikstäck-

ande krav för alla. Många reagerar omgående och

känner att de måste ta tag i detta. Vi har också upp-

märksammat att många av föräldrarna tyvärr själva

är restförda.

Vi har haft ett uppdrag av regeringen under 2003

att uppmärksamma barns situation i vår verksamhet.

Vi lämnade en rapport till regeringen i oktober, och

jag tänkte visa på några av de problem som finns,

även om de i och för sig är likartade med vad barn-

ombudsmannen och konsumentombudsmannen tidi-

gare har pratat om.

Barn har, som ni har sett, fordonsrelaterade skul-

der. Vad beror då det på? Det har vi väl upprepat nu,

men det beror på att fordonet registreras på barnet.

Det brukas av föräldern eller någon annan, men det

är alltjämt ägaren som är ansvarig för betalningen,

för p-avgifter, för fordonsskatter. Vi har talat om

brukarregistreringen. Vi tycker att den är viktig. Vi

tycker att den leder rätt. Den eliminerar nämligen

skuldsättningen. Den som brukar fordonet har skyl-

dighet att betala.

Vi har i dagarna tyvärr uppmärksammat ett helt

nytt fenomen. Vi har fått en signal inom vår egen

verksamhet. Det finns ett hundregister som Jord-

bruksverket svarar för. Då frågar man sig: Hur kan

det leda till någon skuld? Jo, barn får kanske en

hund i present. Barnet vill bli registrerad som ägare

därför att det är barnets hund – och det är helt okej.

Betalningen för registeravgiften går självfallet till

föräldern, och föräldern betalar inte. Vi har upp-

märksammat att vi nu får restföringar på barn för

denna avgift. Känner ni igen det? Det är samma sy-

stem som beträffande bilen. Jag säger däremot själv-

fallet inte att vi har samma volymer. Men det är en

signal om att vi inte hittar ett sätt att åtgärda proble-

met vid källan, och det är det viktigaste. Vi kommer

att kontakta Jordbruksverket i frågan och föra en vi-

dare dialog med dem.

Vi var inne på skatteskulder. Om barn i dag inne-

har ränteinkomster och om de får aktieutdelningar

görs det preliminärskatteavdrag, men om barn av

farmor och farfar eller mormor och morfar har fått

aktier eller fondandelar och föräldrarna säljer detta

sker inget preliminärskatteavdrag. Det är förödande.

Vi skulle gärna vilja se att man utreder möjligheter-

na till ett preliminärskatteavdrag.

Då kan man fråga sig: Räcker inte information i

den här delen? Jag arbetar ju inom ramen för Skatte-

verket, och ni vet hur mycket information vi alla

som skattskyldiga får i deklarationstider. Jag kan

bara beklaga. Det räcker inte. Trots de upprepade

insatser vi gör i olika avseenden vad det gäller in-

formation har vi inte lyckats. Detta når inte rätt. Vi

behöver, kort sagt, andra insatser.

Barnombudsmannen har talat om skadestånd. Nu

är vi självfallet inne på ett område där barnen själva

har åsamkat skulden. Visst, man kan fundera över

om det är rimligt att förändra regleringen vad det

gäller skadestånd. Vi har synpunkter i den delen

också, men det vi framför allt har sett är att vi har

bristande administrativa rutiner vad det gäller upp-

börden av skadestånd.

Kort sagt kan man säga att den som ådöms ett ska-

destånd har mycket lite kunskap om hur detta ska

kunna regleras. Vi har jobbat ganska intensivt under

de senaste åren i samverkan med Domstolsverket för

att finna informationslösningar, men vi ser att vi inte

når riktigt ända fram.

Många som ådöms skadestånd sitter helt enkelt

och väntar på att målsägaren ska höra av sig och be-

gära att få betalt. Samtidigt, på grund av förord-

ningsregleringar, har vi skyldighet att informera

målsägaren om möjligheten att kostnadsfritt ansöka

om verkställighet för att man ska få sitt skadestånd.

Jag är övertygad om att det får till följd att många

hamnar i våra register alldeles i onödan.

Det är en komplikation, som flera före mig har lyft

fram, att många är solidariskt betalningsansvariga

för skadestånd. Det är så i 36 % av de fall som vi har

registrerade hos oss. Det jag gör själv räcker alltså

inte för att få bort den totala skyldigheten att reglera

skadeståndet. Det här är en komplex situation. Vårt

förslag är att man ska göra en översyn av uppbörds-

systemet när det gäller skadestånd. Och i likhet med

vad barnombudsmannen och Konsumentverket tidi-

gare har talat om måste man också fundera över det

solidariska betalningsansvaret.

Det finns en ganska intressant form i dagsläget, ett

konsekvensprogram för ungdomar. Ungdomar i ål-

dern 15–18 år som ådöms straff kan åläggas att delta

i ett handlingsprogram där de får träffa företrädare

för oss, för polis och för många andra samhällsorga-

nisationer. Då frågar man sig vad det ska vara bra

för. Jo, det handlar om att i direkt dialog med ung-

domarna tydliggöra vad de har hamnat i och hur de

kan komma ur det. Kronofogdemyndigheten i

Stockholm har jobbat intensivt med det här pro-

grammet, och vi ser att det har effekt. Det kommer

nära den det berör. Men det är alltjämt en situation

när skulden redan är uppkommen. Det vi vet och det

vi ser i dag är att skadestånd, böter och avgifter till

Brottsofferfonden leder till fortsatt skuldsättning.

Detta är, såvitt vi kan se, inkörsporten. Tyvärr är det

unga grabbar som dominerar här. De är överrepre-

senterade.

Vi har talat om överförmyndaren. Vi har talat om

den underrättelseskyldighet som nu föreslås från Ju-

stitiedepartementet. Vi är positiva till den. Jag har

bara ett enda budskap i den delen. Det här är en se-

cond best-lösning, det vill säga att man alltjämt

kommer att vara restförd. Man kommer alltjämt att

vara skuldsatt. Vi underrättar; vi ska villigt åta oss

att göra det. Jag hoppas bara att överförmyndaren

kommer att ha de resurser som krävs, för det är en

stor mängd underrättelser som vi kommer att skicka

ut. Man kan fråga sig om vi ska underrätta varje

gång vi får in ett nytt mål. Vi har haft mellan 6 000

och 7 000 ungdomar i våra register under de senaste

åren, men de byter liksom skepnad, och många har

inte bara en skuld.

Det vi ser är att man måste finna lösningar vid

källan. Det räcker inte att hindra i senare underrättel-

ser. Det läker inte skadan, skadan av att vara skuld-

satt, att vara föremål för en betalningsanmärkning.

Vi ser på vad vi kan göra i den delen och på hur vi

ska gå vidare där. Vi kan alla enskilt inom ramen för

det uppdrag vi har finna lösningar, men det hjälper

inte. Vi har jobbat mycket intensivt med det här, och

jag tycker att vi har kommit en bit på väg. Men jag

tror att vi får ett stort genomslag om ett systematiskt

samarbete mellan många fler samhällsaktörer kom-

mer till stånd. Därför skulle vi gärna vilja se att re-

geringen tog initiativ till ett konstruktivt samarbete

och framför allt ett permanent samarbetsorgan på

samma sätt som tidigare talare har tagit upp. Jag tror

nämligen att vi i en gemensam dialog kan finna for-

mer för att inte bara eliminera här och nu utan över

huvud taget förhindra att barn blir skuldsatta.

Ordföranden: Tack så mycket för det anförandet! Då

går vi vidare till presschefen Dan Jering på Krono-

fogdemyndigheten i Göteborg. Välkommen!

Dan Jering: Jag får naturligtvis också tacka för att

jag har fått komma hit. Debatten kring barns skulder

har varit väldigt indignerad. Den har förts i pressen

med en sådan ton, och det finns all anledning till det.

Jag förstår naturligtvis den indignationen, och att

inte barn ska överskuldsättas är en självklarhet. Man

måste göra någonting åt det. Det är viktigt. Därför är

jag väldigt glad åt att få komma hit och utifrån de

erfarenheter som fyra års medborgardialog och dia-

log med gäldenärer har gett också redogöra lite

grann för den sidan av det hela.

När man resonerar med gäldenärsföräldrar – så

kallar vi dem så länge – framkommer det tydligt att

det här är ett problem som är mycket större än bara

ett problem för barnen. Därför skulle jag vilja ex-

pandera perspektivet lite grann inom motionerna.

Jag tror nämligen att det är väsentligt både för bar-

nen och för samhällsutvecklingen att vi tar med ett

lite vidare perspektiv. Skuldsatta barn är ju inte fria

radikaler som far runt och är skuldsatta, utan de in-

går givetvis i ett sammanhang. De ingår då i ett

sammanhang tillsammans med sin familj. Det finns

en risk att vi som vuxna personer som inte har

skuldsättningsproblem rationaliserar bort det här

sammanhanget.

Överskuldsatta barn är till alldeles övervägande

delen barn till överskuldsatta föräldrar. Den bilden

framkommer ganska tydligt när man direkt pratar

med föräldrar som har skuldsatta barn. Det är ytterst

få föräldrar som medvetet och illojalt faktiskt har

satt sina barn i skuld. Däremot är barnet en del i de-

ras vardag och därmed också en del i deras vardags-

ekonomi, precis som barn i allmänhet är i en familj.

I Västra Götaland gick vi nyligen igenom 64 barn

mellan 1 och 14 år med bilrelaterade skulder. Det

var 4 av de 64 som inte hade någon förälder i våra

register. Flera av dem, 47, hade båda eller hade haft

båda i våra register. Vi tittade på skatteskulder i

Göteborg. Vi hittade där 46 barn mellan 6 och 14 år,

och alla barn hade föräldrar som fanns eller hade

funnits i våra register.

Vi tittade på de lite äldre barnen, 14–18 år, när det

gällde skadestånd och sådant. Det visade sig att un-

gefär hälften av dem hade föräldrar som fanns i våra

register.

Så såg det ut, åtminstone i Göteborg i Västra Gö-

taland.

Jag tänkte berätta några korta historier som kan

hjälpa till att vidga barnperspektivet lite grann. Jag

frågar föräldrar som har satt sina barn i skuld varför

de har gjort det. Janne berättar så här:

Jag har vad läkarna kallar blankett- och tenta-

mensångest. Det började med en obehagskänsla som

vaknade och byggdes på när jag studerade på uni-

versitetet. Det är ett psykiskt problem som i förläng-

ningen ledde till en riktigt dålig ekonomi. Vi hade

kompletterande socialbidrag, och då får man inte ha

bil, men vi hade också två små pojkar, och för dem

var det oerhört viktigt att vi kunde ta oss någonstans

med dem, till bad och till sådant som barn i regel

behöver. För att vi skulle kunna göra det och skaffa

en bil – vi skaffade en för 5 000 kr en gammal

skrotbil – var enda lösningen att skriva den på poj-

karna. Annars hade det kompletterande bidraget

rykt. Inte förrän min fru fick en skada i foten fick vi

ett läkarintyg, så att vi kunde skriva bilen på oss

själva. Men då var skadan redan skedd, eftersom vi

vid ett tillfälle inte hade haft råd att betala vägskat-

ten. Sedan kom andra skulder till, och räntor och

avgifter grusade alla förhoppningar för oss om att

någon gång kunna komma ur det här. Vid det till-

fället fick vi inte bara en smäll på fingrarna utan vi

fick en jävla smäll, helt enkelt. Vår son blev restförd

som bilens ägare.

Det kan vara värt att fundera på barnperspektivet

om föräldrarna inte alls hade kunnat skaffa bilen.

Ulla berättar så här: Jag hamnade i ekonomiska

svårigheter efter att min man som drev ett företag

hade utvecklat manodepressivitet. I den maniska fa-

sen drog han på oss jätteskulder. Jag tvingades under

gevärshot att skriva under låneförbindelserna, och

jag var rädd för honom. Under den depressiva fasen

sköt han sig själv, och jag blev änka med alla skul-

derna. Barnen fick däremot ut en del försäkrings-

pengar efter pappans död. För att vi skulle hitta ett

område som var bra för barnen att bo i, använde vi

barnens pengar till insatsen för en bostadsrätt. Jag

fick ju inte ta lån eftersom jag hade skulder efter

maken, så barnen fick stå för lägenheten. Hyresavi-

erna angav mig som den som betalade hyran. Men

när jag inte kunde betala längre blev det en chock

för mig. Nu var det min dotter som fick ett krav på

16 000 kr i hyresskuld. Jag skämdes så jag kunde dö.

Tänk att jag hade satt mitt eget barn i skuld!

Det är också här värt att fundera över barnper-

spektivet. Om inte mamman hade kunnat skriva lä-

genheten på barnen hade det varit svårt för henne,

med den djupa skuldsättning hon hade, att hitta en

bostad. Det får vi många berättelser om.

Karin berättar så här: Vi fick skulder efter en del

svårigheter i familjen. Jag fick inte ha ett telefon-

abonnemang på grund av att jag var restförd. Men

om man har minderåriga barn i tonåren behöver man

telefon, så jag lät min son skaffa telefon så att bar-

nen kunde nå mig hemma och jag dem. Min dotter

var i tonåren, med allt vad det nu kan innebära. En

natt ringde hon och sade att hon var på ett ställe en

bra bit hemifrån, och hon mådde så dåligt. Hon ville

hem. Jag har naturligtvis ingen bil. Jag blev oerhört

orolig, och jag sade till min dotter: Ta en taxi! Ta

dig hem! Kom hem! När taxin var betald fanns det

inte pengar till telefonabonnemanget. Betalningen

blev försenad lite för länge, och sonen blev skuld-

satt. När han skulle öppna ett eget abonnemang någ-

ra år senare fick han inte det. Att sätta sina barn i

den situationen är ju det sista man vill, men just då

handlade det bara om att ordna så att dottern inte

skulle må dåligt eller råka illa ut. Men nu är min son

restförd, och jag har inga pengar att lösa det med.

Det är också i det här fallet värt att fundera på

barnperspektivet. Om mamman nu inte hade kunnat

ha telefon över huvud taget kan man föreställa sig,

åtminstone som förälder, vad det skulle kunnat inne-

bära när dottern behövde få tag i mamman mitt i

natten.

Det här var tre korta berättelser, och det finns na-

turligtvis många fler. Det märker man när man reso-

nerar direkt med de personer som är drabbade av

sådant här. Men det ger barnperspektivet en lite an-

nan vinkel än att det är fråga om illojala föräldrar,

för när det gäller de här berättelserna är jag alldeles

övertygad om att ingen här skulle påstå att det är ill-

ojala föräldrar som har velat skapa problem för bar-

nen, utan det är uppenbart att deras agerande har vi-

sat på raka motsatsen. Det har varit sund omtanke

om deras barn som har lett till barnens skuldsättning.

Jag har också talat med andra överskuldsatta för-

äldrar som vittnar om att barnen far illa på grund av

deras skuldsättning som gäldenärer. Ett citat från en

pappa med underhållsskulder: Jag själv kan käka

nudlar, korv och makaroner, men får barnen nudlar

jämt så vill de inte träffa mig. Man får inte en chans

att ta del av barnens vardag. Man känner sig som en

barnvakt och inte som en förälder.

Alla de här berättelserna vittnar om att själva

skuldsättningshanteringen i samhället i sig är föråld-

rad. Det behövs kanske en riktigt ordentlig översyn

ur flera synvinklar. Det kan gälla såväl konsument-

lagstiftningen som kronofogdemyndighetens och

andra statliga regleringsverks lagstiftningar. Kanske

är det dags att genomföra Konsumentverkets förslag

om sociala lån. Kanske skulle gäldenärer som är på

obestånd och för utmätning hos kronofogdemyndig-

heten få börja göra rätt för sig genom att till exempel

först betala kapitalskulden när de väl kommer in till

oss. Då skulle många av dem komma ur våra register

och överskuldsättningen av egen kraft.

Många av de gäldenärer som ligger för utmätning

hos oss kan ha levt på vad vi kallar för existensmi-

nimum i 20–30 år. Många av dem minskar inte sin

skuldsumma. De ökar den därför att de betalar räntor

och avgifter, och det är mer än vad de kan betala

över huvud taget. Vi har också hört i den här dialo-

gen att en sådan ordning faktiskt bryter ned och pas-

siviserar människor som vill göra rätt för sig, och det

är fortfarande så att de allra flesta vill göra rätt för

sig i det här samhället.

Ett annat citat apropå detta: Efter ett antal år i den

situationen slutar man att vilja göra rätt för sig efter-

som man ändå inte kan. Svartjobb och lite småsnat-

teri blir enda sättet att sätta lite guldkant på tillvaron.

Detta var det en gäldenär som förklarade.

I den situationen lever också barnen till överskuld-

satta föräldrar. Därför behöver barnperspektivet ock-

så ta hänsyn till föräldrarnas ekonomiska situation.

Annars riskerar faktiskt lagen att bli den som sparkar

på den som redan ligger, och det vore ju förfärligt.

FN:s barnkonvention, artikel 27, tar upp det här väl-

digt förnuftigt.

Hur man än vänder och vrider på det här är det

samma bild som kommer upp, att människor vill

göra rätt för sig men har fastnat i ett system som inte

tillåter det. Man kan inte längre göra rätt för sig,

även om man gärna vill.

Den förstudie som vi gjorde om evighetsgäldenä-

rer, och som initierades i Västra Götaland, visar tyd-

ligt på behovet av reformer inom det här området,

inte bara ur ett barnperspektiv utan även ur ett obe-

ståndsperspektiv, som ju också Eva var inne på, och

naturligtvis ur ett socialt perspektiv för samhället.

Det finns i dag nästan ingen forskning alls om det

här. Vi har sökt men inte hittat särskilt mycket så-

dan. Därför behövs det tvärvetenskaplig forskning ur

socialt, juridiskt och nationalekonomiskt perspektiv.

Lägger vi till det till barnperspektivet blir det bra

belyst.

Själv är jag övertygad om att den ordning som rå-

der är ett sätt för samhället att bita sig självt i svan-

sen. Såsom det ser ut i samhället och såsom det ser

ut för hushållen och för barnen i de hushållen tyder

faktiskt allting på det.

Det här är uppenbarligen frågor som behöver be-

handlas utifrån ett medborgarperspektiv och inte in-

ifrån ett myndighetsperspektiv. Självklart ska barns

egendom vara barns egendom, och självklart ska

barns rätt skyddas. En ekonomiskt skuldtyngd föräl-

der uttryckte det så här när vi talade om att skapa

regler som hindrar barns skuldsättning: Ja men visst,

självklart, det måste finnas. Men snälla, bara man

inte skuldbelägger oss ännu mer, för man skäms ju

redan så.

Det är alltså givetvis bra att se över hur barn får

skulder, och det är givetvis bra att se till att skulder-

na kan regleras, men det ska ske utifrån ett medbor-

garperspektiv. Utifrån det perspektiv som vi har haft

i Västra Götaland i dialogen med gäldenärerna rör

det sig alltså om en mycket större fråga, nämligen

hur vi i det här samhället reglerar skulder som män-

niskor vill men inte kan betala.

Jag har också ställt frågan till medarbetarna på

privatpersonsindrivningen: Får barn skulder därför

att föräldrarna vill smita undan eller för att de inte

har möjlighet att betala själva? Svaret från dem som

dagligen i sitt arbete har kontakter med gäldenärerna

blev väldigt entydigt: Nu är det nästan bara vanligt

folk som kommer in här. Föräldrarna har inte råd att

betala. De är redan gäldenärer.

Barns skulder är alltså föräldrars skulder och för-

äldrars skulder är barns skulder, kanske inte i juri-

disk bemärkelse, men i realiteten blir det så. Barn

påverkas givetvis existentiellt i ett mycket större

sammanhang än bara ekonomiskt i familjen.

Det är alltså angeläget med ett fortsatt arbete med

att se över helheten i obeståndsproblematiken som

sådan. Det är viktigt att vi inte fastnar i juridiken, för

det här rör sig om så mycket bredare områden. Det

rör sig om ett socialt område, om de hushålls-, före-

tags- och nationalekonomiska områdena. Vidare rör

det sig om de kriminologiska, medicinska och etiska

områdena och inte minst om det demokratiska om-

rådet när det gäller tilltro och motivation för att

delta i det här samhället.

Det är alltså viktigt att vi inte stannar vid barnre-

gleringar, även om förslagen inom det här området

som vi har hört här är mycket bra, och vi ställer gi-

vetvis upp på dem. Föräldrar sätter nämligen inte

sina barn i skuld av illojala skäl i normalfallet. De

finns, men de kan räknas på en hand. De vill, som vi

andra, sina barns allra bästa. Men de sitter fast i en

situation som de ofta hamnat i på grund av skilsmäs-

sa, sjukdom eller arbetslöshet och som de sedan

tvingas leva i. Då lever också barnen i den situatio-

nen. Det är den bild som vi har fått i dialogen. Det är

problemet med den situationen som behöver lösas,

om inte annat behöver det lösas för barnens skull.

Det är som Eva Lidström sade här: Lösningen behö-

ver gå till källan.

Eva von Schéele: Tack så mycket för att jag fått

komma hit och tala om de här sakerna som är så an-

gelägna. Jag sysslar uteslutande med överförmyn-

darfrågor hos Kommunförbundet, alltså de frågor

som rör omyndiga barn, förmyndare, förvaltare och

gode män. Som ni vet är överförmyndaren en till-

synsmyndighet som ska motverka särskilt de omyn-

digas rättsförluster i samhället. Vi ska se till barnets

bästa från vårt perspektiv.

Jag tänkte börja med problemet vid källan och gå

igenom de grundläggande bestämmelserna, vad som

menas med omyndighet, barns rättshandlingsförmå-

ga och så vidare. Jag ska vidare gå igenom de krav

som ställs i rättshandlingar mellan barn och föräldrar

och hur omyndiga barn kan ingå rättshandlingar.

Min uppfattning är att det egentligen finns lagar

och bestämmelser som skyddar barnen på allra bästa

sätt. Det är bara det att varken privatpersoner, myn-

digheter eller statliga organ följer vad som gäller,

och det skulle jag vilja peka på.

Det grundläggande med barns omyndighet är att

den som är under 18 år är omyndig och får inte själv

råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i

vidare mån än vad som följer av vad som ska gälla

på grund av villkor eller andra bestämmelser. Grän-

sen är alltså 18 år. Är man under 18 år har man sin

rättskapacitet – man är ett rättssubjekt – men man

har inte en fullständig rättslig handlingsförmåga. Vid

16 års ålder kan man få disponera sin lön. Det kan

finnas i ett villkor, ett testamente eller en gåva att

man själv får råda över sin egendom, men det är

också det enda. Jag ska återkomma till vad som me-

nas med att åta sig förbindelser, för det är ganska

intressant i det här sammanhanget.

Det här betyder alltså att det är någon annan som

måste företräda barnen, och i de allra flesta fall är

det föräldrarna som i sin egenskap av förmyndare

och vårdnadshavare agerar för barnen. Man ska ock-

så komma ihåg att om föräldrarna har gemensam

vårdnad utövar de detta ställföreträdarskap gemen-

samt. Den ene förmyndaren får inte göra någonting

utan att den andre är med på detta.

Nu tänkte jag återgå till vad som menas med att

åta sig förbindelser. Jag slog nämligen upp motiven

till bestämmelsen i föräldrabalken. Lagberedningen

skrev motiven 1924, och de har inte ändrats sedan

dess. Där står: Syftet med stadgandet – det handlar

då om att åta sig förbindelser och om omyndighet –

är att skydda den omyndige mot följden av ekono-

miskt ofördelaktiga rättshandlingar. Från denna syn-

punkt föreligger icke någon anledning att hindra ho-

nom från att taga fasta på rättshandlingar som ute-

slutande äro till hans fördel – det vill säga att ett

barn kan ta emot en julklapp eller en present om det

uteslutande är till hans fördel. Den som är omyndig

äge, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, icke själv

råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser.

För att den omyndige jämlikt 1 § skall kunna anses

behörig att företaga en rättshandling är det dock ej

nog att denna i det hela är för honom fördelaktig.

Det ska vara fråga om en ren förvärvsakt i vars ingå-

ende varje ekonomisk risk för den omyndige prak-

tiskt taget framstår som utesluten. Den omyndige är

sålunda obehörig att sluta ett avtal om förvärv av

egendom mot vederlag, även om detta värde är

obetydligt i jämförelse med värdet av vad som för-

värvas. Av liknande grunder kan man ej heller med

laga verkan mottaga en gåva med vilken är förknip-

pad skyldighet att utgöra vissa prestationer till giva-

ren eller till en tredje man. Dessa begränsningar i

hans rättsliga handlingsförmåga torde med erforder-

lig tydlighet framgå av lagrummets avfattning och

lära ej innebära någon avvikelse från gällande rätt –

det vill säga att barnet kan inte ensamt ta emot en

gåva eller något annat som medför en förpliktelse

mot någon annan.

Då kommer vi in på detta med överskrivningar av

bilar, som vi talar om i dag och som jag kommer att

koncentrera mig mest på eftersom det är det som de

flesta motioner handlar om. Hur kommer det sig då

att man med en liten registrering kan överföra ägan-

derätten från någon till ett barn utan att det kontroll-

eras att det är en behörig mottagare? Från överför-

myndarsidan undrar vi hur man kan bete sig så.

En överföring mellan föräldrar och barn är också

en rättshandling mellan föräldrar och barn. Det finns

bestämmelser som säger att i och med att föräldrarna

är företrädare för sina barn kan de inte samtidigt fö-

reträda sig själva och sina barn om det är en gåva

eller en rättshandling mellan föräldrar och barn.

I föräldrabalken står det så här: Uppstår fråga om

rättshandling eller rättegång mellan en omyndig och

förmyndaren, har förmyndaren inte rätt att företräda

den omyndige. Det står ganska klart att man alltså

inte kan göra detta.

Vem är det då som ska företräda barnet? Jo, en

god man, och det är överförmyndaren. Överförmyn-

daren ska också förordna en god man när den som

har en förmyndare, god man-förvaltare, inte kan fö-

reträdas av förmyndaren, enligt 12 kap. 8 §. Då har

vi alltså scenariot vem det är som ska företräda bar-

net.

När det gäller de så kallade överskrivningarna där

man skriver över bilen på barnen finns det ett flertal

kriterier som inte är uppfyllda enligt gällande be-

stämmelser. Är det först och främst en gåva? Det

kan man kanske tänka sig om det är en rättshandling

mellan föräldrar och barn. Men då saknas ju gåvoav-

sikten. En gåva ska traderas, och registreringen är ju

i stället för traditionen. Men avsikten ska vara att

mottagaren ska kunna bruka det han eller hon får.

Avsikten med gåvan är här borta, så då uppfylls inte

det kriteriet. Är det en rättshandling mellan föräldrar

och barn fordras det att en god man förordnas och

kan ta emot gåvan för barnets räkning. Är det inte en

rättshandling mellan föräldrar och barn utan i för-

hållande till tredje man, krävs det att båda föräldrar-

na, om de har gemensam vårdnad, samtycker och

godkänner gåvan. Det finns alltså på olika stadier

olika kriterier som inte är uppfyllda vid de här till-

fällena. Det är det som vi från överförmyndarhåll

ifrågasätter. Här är ju problemet vid källan. Hur kan

man bara låta ett ägande övergå från någon till ett

barn utan att man har kontrollerat detta? Det kan

jämföras, som tidigare sades, med fast egendom. Det

står tydligt att alla skriftliga handlingar ska inges till

inskrivningsmyndigheten, som är oerhört noga med

att behöriga parter har skrivit under, att god man

förordnats och att överförmyndaren godkänner det

hela. När överförmyndaren godkänner det finns det

olika kriterier. Vi måste granska om det är för bar-

nets bästa, om det är lämpligt för barnet att ta emot

den fasta egendomen. Ett fordon innebär också för-

pliktelser, så det är jämförbart.

Överförmyndarens möjlighet att komma åt det här

är först och främst att man får reda på det. Vad man

kan göra är att förordna en god man. Det finns en

bestämmelse som säger att förmyndare är skyldiga

att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårds-

löshet har orsakat den enskilde, alltså barnet i det här

sammanhanget.

Det pratades lite om medförmyndare tidigare. En

medförmyndare tillsätts om det är en förmyndare

som inte klarar av att sköta det ekonomiska. Kruxet

med det är att det oftast krävs ett samarbete, att för-

myndaren går med på att överlåta sin möjlighet att

agera för barnet. Tingsrätten är väldigt petig och vill

att förmyndaren ska gå med på att en annan person

tar över hela ansvaret. Det krävs alltså ett samarbete

dem emellan. Det tror jag sällan fungerar i de här

fallen. Men vad vi överförmyndare kan göra är att

tillsätta en god man som för barnets räkning stäm-

mer föräldrarna inför tingsrätten – en skadestånds-

process helt enkelt – för vad de uppsåtligen har

gjort. Den möjligheten finns.

Jag ska slutligen ta ett exempel. Det är ett ärende

som jag har fått på mitt bord som visar hur de här

bilaffärerna fungerar praktiskt. Det är två föräldrar

som har två gemensamma barn, Mikaela som är född

1989 och Cecilia som är född 1992. Föräldrarna som

skilt sig har gemensam vårdnad. Helt plötsligt damp

det hos mamman ned ett hot från ett inkassoföretag

och hot om att kronofogdemyndigheten skulle un-

derrättas om åtta dagar och så vidare. Det ena barnet

var då ägare av en bil och hade trafikförsäkrings-

skulder och det ena med det andra. Mamman visste

ingenting om detta. Hon skrev då och berättade att

hon inte hade samtyckt till detta på något sätt och att

hon ville att det skulle skrivas av. Följden av det

blev, ska jag be att få tala om, att man överförde

skulderna på henne, fast det alltså var pappan som

hade skött om det hela. Det slutade i det här fallet

med att mamman som ensam förmyndare för sitt

barn, vårdnadshavare, fick stå för skulderna. Det kan

alltså få oanade konsekvenser för många.

Den skrivelse som Barnombudsmannen och Kon-

sumentverket har ställt till regeringen står även

Kommunförbundet bakom. Vi hoppas och ser fram

emot att det händer någonting här snart.

Ordföranden: Nu står Justitiedepartementet uppsatt

på programmet för eventuella kommentarer till det

som har sagts här. Varsågod, Patrik Örnsved.

Patrik Örnsved: Tack så mycket för denna möjlighet

att åter säga några ord från talarstolen.

Jag ska börja med det som man från Skatteverket

nämnde, att införande av en underrättelseskyldighet

skulle vara en second best-lösning, som det uttryck-

tes, och att man hellre skulle angripa problemet vid

källan.

I den här situationen får inte det bästa bli det godas

fiende.

Som jag påpekade är det vår avsikt att gå fram i

två steg med en åtgärd i närtid och en åtgärd lite

längre fram. Åtgärden i närtid är att införa den un-

derrättelseskyldighet som jag har talat om. Men vi

vet att utredningen om förmyndare, gode män och

förvaltare kommer att lämna förslag till en lagstift-

ning om brukarregistrering som kommer att leda till

att man kan angripa dessa verkligt illojala förfaran-

den. Det menar vi är att angripa problemet vid käl-

lan.

Det finns också vissa andra skuldslag som kanske

inte präglas av samma uttryckliga illojalitet men som

i alla fall är sådana skulder som har uppkommit utan

att barnet självt har medverkat till det. Det jag tänker

på är skatteskulder som gäller skatt på kapitalvinster

vid avyttring av fondandelar, som man talade om

från Skatteverkets sida. I de framställningar som har

ställts till regeringen ingår förslag om att införa ett

preliminärskatteavdrag även när det gäller skatt på

vinst vid sådana avyttringar. Den delen av framställ-

ningarna kommer att överlämnas till Finansdeparte-

mentet, där förslagen kommer att beredas i veder-

börlig ordning.

Jag vill också säga några få saker i anledning av

vad som anfördes från Kommunförbundets sida. Vi

menar att det förhållandet att ett barn kommit att re-

gistreras som ägare nästan aldrig avspeglar att det

skulle ha funnits någon gåvoavsikt från förälderns

sida. Det finns nästan aldrig någon avsikt hos föräld-

rarna att skänka bort en bil till ett barn. Det är inte

därför som ett barn registreras som ägare, utan oftast

är det föräldrarnas avsikt att kringgå de regler som

för närvarande skulle utpekat föräldern som registre-

rad ägare och ansvarig för betalning av felparker-

ingsavgifter och fordonsskatter. Men jag vill under-

stryka att jag helt instämmer i den juridiska analys

som Eva von Schéele har gjort här. Det är en god

beskrivning av det gällande regelverket. Men att det

skulle finnas någon gåvoavsikt bakom förhållandet

att ett barn registreras som ägare av förälders bil vill

vi ifrågasätta.

Det finns kanske också anledning att säga några

ord om Vägverkets rutiner vid registrering av ägar-

byte. Det har ju framgått att det är fråga om en

masshantering. Det är därför inte möjligt att i varje

enskilt registreringsärende kontrollera att den som

registrerats som ägare också i civilrättslig mening

verkligen äger bilen. Det skulle kräva att man visade

upp köpekontrakt, gåvobrev, arvskifteshandlingar –

helt enkelt en fångeshandling – för att styrka förvär-

vet. Däremot kan man konstatera att om det i Väg-

verkets rutiner hade funnits utrymme för en så ingå-

ende kontroll, hade det i de flesta fall inte kunnat bli

så att ett barn registrerades som ägare. Det finns

nämligen nästan aldrig – och nu återvänder jag till

det som jag sade inledningsvis – någon civilrättsligt

giltig överlåtelse bakom förhållandet att ett barn an-

mäls som ägare av en bil, utan det är ett uttryck för

ett kringgående.

Ordföranden: Jag föreslår att vi tar en kaffepaus till

kl. 11.15, då vi fortsätter med frågestunden.

Ordföranden: Vi samlas för utfrågningens sista tre

kvart.

Bertil Kjellberg (m): Jag vill ha en kommentar av

barnombudsmannen när det gäller förändringen av

solidaritetsprincipen i skadeståndsrätten.

Jag ser en fara i detta och att man kastar ut barnet

med badvattnet. Det är ju ofta andra barn som är

brottsoffer och ska ha det skadestånd som man tar

bort. Om man tar bort solidaritetsprincipen minskar

man ju möjligheten att få betalt.

Lena Nyberg: Vi vill inte kasta ut några barn med

badvattnet över huvud taget. Vi försöker alltid få ett

barnperspektiv, men vi kan se det här dilemmat.

Å andra sidan är det en hopplös situation för de

barn som har begått ett brott och ska betala ska-

destånd och som gör det men ändå inte blir fria. Det

är naturligtvis absolut så att barn som har blivit ut-

satta för brott ska få skadestånd, men det ska alla de

betala som har varit med och begått brottet.

Man måste försöka få någon rimlighet mellan det

ansvar och den skyldighet man har och den rätt man

har som barn att få skadestånd.

Det finns egentligen en intressekonflikt mellan

olika barn, men vi har ändå kommit till slutsatsen att

man måste kunna känna att man har gjort rätt för sig,

om man har gjort det och lämna det bakom sig. An-

nars lever man med detta år ut och år in. Det är ju,

som flera har vittnat om, kanske början på en spiral

som bara blir sämre och sämre eftersom man lever

med de andras skadestånd också.

Martin Andreasson (fp): Min fråga till Justitiede-

partementet gäller de förordningsändringar och lag-

ändringar som aviserades. För ungefär ett år sedan

var justitieministern inne på att man inte hade för

avsikt att vidta några särskilda åtgärder. Därför ser

jag det mycket positivt att man nu förbereder åtgär-

der på förordnings- och lagnivå.

Jag skulle vilja fråga vilka förordningsändringar

man tänker sig när det gäller Vägverket och dess

skyldighet att underlätta för överförmyndarmyndig-

heterna när fordon registreras på barn under 18 år.

Hur tänker man sig behovet av övergångsbestäm-

melser för de fordon som redan finns i Vägverkets

register på underåriga innehavare?

Patrik Örnsved: Jag kan nämna vad jag redan tidiga-

re har sagt, nämligen att den gemensamma bered-

ningen av dessa förslag till förordningsändringar

fortfarande pågår. När det gäller Vägverkets regi-

streringsrutiner är det förordningen om vägtrafikre-

gister som berörs.

Som svar på den uttryckliga frågan vill jag säga att

vi ännu inte har tagit ställning till hur det ska vara

med övergångsbestämmelserna när det gäller under-

rättelseskyldigheten för barns bilinnehav.

Det är det besked jag kan lämna.

Yvonne Andersson (kd): Min första fråga gäller den

uppräkning som Patrik Örnsved gjorde över hur

skulderna fördelades på olika områden. Jag skulle

också vilja veta om ni har någon bild av hur mycket

av skulderna som rör barn under 15 år och om ni när

ni arbetar med förordningstexterna också ser över

var gränsen ska läggas för när föräldraansvaret upp-

hör.

Min andra fråga är: Kommer det att finnas några

som helst övergångsbestämmelser för alla de barn

som nu är skuldsatta? Hur kan de komma ur detta på

ett rimligt sätt?

Patrik Örnsved: När det gäller skuldernas fördelning

förordar jag att den frågan riktas till Skatteverket

som jag tror kan svara på den på ett utförligare sätt.

När det gäller frågan om föräldraansvarets upphö-

rande är det vår avsikt med förordningsändringarna

att underrättelseskyldigheten ska inträda när ansökan

om betalningsföreläggande kommer in till Krono-

fogdemyndigheten i de fall den som berörs är under

18 år. Detsamma gäller Vägverkets underrättelse-

skyldighet. Den inträder när den som avses med re-

gistreringen är under 18 år.

Det är svaret på frågan. Det finns helt enkelt en

18-årsgräns.

Vissa fordonsslag kan man ju få behörighet att

föra när man är 16 år gammal. Ändringarna i förord-

ningen om vägtrafikregister kommer att bli sådana

att underrättelseskyldigheten inte inträder om regi-

streringen avser ett fordon som barnet har förarbehö-

righet för. På så sätt kan man undvika att överför-

myndaren får underrättelse om att en 16-årig pojke

eller flicka har blivit registrerad som ägare av en lätt

motorcykel, som ju en 16-åring får föra.

När det gäller övergångsbestämmelserna får jag

lämna samma svar som till Martin Andreasson,

nämligen att frågan inte är slutligt avgjord än. Jag

kan ändå säga så pass mycket som att om man ser

det ur myndigheternas perspektiv skulle det leda till

ganska betydande arbetsinsatser om man skulle un-

derrätta även i alla de befintliga fall där någon som

är under 18 år är registrerad som ägare av bil.

Tanken är ju att underrättelseskyldigheten ska in-

träda när myndigheten uppmärksammas på förhål-

landet genom att en ansökan som gäller en person

som är under 18 år kommer in. Det är våra hittillsva-

rande tankar i den frågan.

Jag vill än en gång betona att den gemensamma

beredningen inte är avslutad.

Ordföranden: Har Skatteverkets Eva Liedström Ad-

ler något svar på Yvonnes fråga när det gäller ålders-

fördelningen?

Eva Liedström Adler: Jag önskar att jag hade det. I

dagsläget har vi inte det, men det är fullt möjligt att

ta fram ur våra register. Det kräver en separat kör-

ning. Vi har gjort det vid flera tillfällen i massmedi-

alt hänseende.

Om lagutskottet önskar det kan vi ge en sådan

bild.

Ordföranden: Det önskar vi.

Yvonne Andersson (kd): Jag är rädd att jag inte var

tillräckligt konkret i en tidigare fråga som gällde

föräldraansvaret.

Barnen får alltså ikläda sig ett ansvar för att för-

äldrarna har skrivit över kapital och annat på dem.

När får barn enligt föreskrifterna vara barn i den

meningen att de inte är ansvariga, utan att det är för-

äldrarna som är ansvariga för dem? Det kan gälla

skadegörelse på fönsterrutor eller vad det vara mån-

de.

Finns det någon sådan åldersgräns i era förord-

ningar eller i det ni arbetar med?

Patrik Örnsved: Det är möjligen så att jag inte fått

frågan riktigt klar för mig i alla fall.

Förordningsändringarna tar sikte på att angripa de

illojala förfaranden som förekommer. Det handlar

om att göra överförmyndaren uppmärksam på sådan

illojalitet som förmyndaren kan visa mot barnet i sin

förmyndarroll.

Om vi tar exemplet med skadeståndsskyldighet

som ett barn kan vara ådömd på grund av brott är det

en förpliktelse som genom tingsrättens dom i brott-

målet, som det oftast är fråga om, har placerats på

barnet.

Föräldern kan aldrig i direkt mening vid sidan av

barnet vara solidariskt betalningsansvarig för en

skadeståndsskuld. Att sedan förmyndaren som en

omsorgsfull och duglig förmyndare naturligtvis bör

medverka till att skadeståndet blir betalat, är en an-

nan sak. Barnets skadeståndsskuld kan aldrig for-

mellt komma att drabba också förmyndaren.

Viviann Gerdin (c): Vi har här i dag talat mycket om

föräldrarnas ansvar och att inte överföra skulder till

minderåriga. Jag vill lyfta fram en principfråga när

det gäller statens och samhällets ansvar i de fall när

man dömer minderåriga att betala skadestånd som de

helt uppenbart inte har någon förmåga att betala.

Utöver att det då drabbar och blir en skuld för en

minderårig drabbar det naturligtvis också ett brotts-

offer som inte får ut skadeståndet. Redan från 15 års

ålder kan man, såvitt jag har förstått, bli dömd att

betala skadestånd.

Har det i Justitiedepartementet över huvud taget

förts någon diskussion om den principiella frågan att

döma någon, speciellt då minderårig, som inte har

någon betalningsförmåga att betala skadestånd?

Ordföranden: Den här frågan låg inte riktigt i pipe-

line när vi bad våra vänner komma hit och berätta.

Vill Justitiedepartementet ändå kommentera eller

svara får de gärna göra det. Det är inte riktigt det

som de var inbjudna för att ta ställning till.

Thomas Ericsson: Som svar på frågan får vi upplysa

om att barn enligt gällande skadeståndsregler i vissa

fall kan ådra sig en skadeståndsskyldighet. Det följer

av vår grundläggande skadeståndsrätt och hur den är

uppbyggd.

Inom ramen för det som vi diskuterar i dag är den

frågan inte särskilt aktuell. Vi är här för att diskutera

innehållet i motionsyrkandena som tar sikte på fram-

för allt de illojala beteenden där man registrerar ex-

empelvis fordon på barn för att komma undan att

betala fordonsskatt och felparkeringsavgift.

Den mer generella frågeställningen om barns för-

måga och kapacitet när det gäller att vara skyldiga

att rättsligt betala skadestånd är inte föremål för

översyn inom ramen för detta projekt. Vi har inte,

såvitt jag känner till, fått någon framställning, i alla

fall inte under min tid på departementet, som tar

sikte på att man skulle ändra de reglerna, alltså om

barns möjlighet att betala skadestånd.

Ordföranden: Tasso, du hade också en fråga till Ju-

stitiedepartementet.

Tasso Stafilidis (v): Jag har fått svar på den, så jag

väntar.

Ordföranden: Då lämnar jag ordet till Jan Ertsborn.

Jan Ertsborn (fp): När konsumentombudsmannen

höll sitt anförande och berättade om en 13-åring och

en 14-åring som fick skulder som sedan blev före-

mål för indrivningsåtgärder vid 18 års ålder väckte

det en fråga hos mig som ingen av våra inbjudna

gäster har berört, nämligen frågan om preskription.

Där finns det två bekymmer, som jag ser det. Det

ena är att när betalningsföreläggande kommer in till

kronofogdemyndigheten får myndigheten inte själv

ta upp den frågan. Den kan bara tas upp efter in-

vändning från svaranden. Det andra är om man inte

här har skäl att ånyo ta upp frågan om definitiv pre-

skription. Jag är lite nyfiken på om någon av våra

gäster har funderat på om preskription är en bit i det

här sammanhanget, alltså när det gäller barnen, som

vi ju talar om i dag.

Karin Lindell: Jag kan konstatera att i den här typen

av fall påminner fordringsägaren hela tiden och

åstadkommer därigenom preskriptionsavbrott.

Självklart löper det en preskriptionstid. Skulle man

avstå från att påminna finns ju möjligheten att det

skulle preskriberas. Men fordringsägarna är som re-

gel medvetna om detta och ser till att så inte sker.

Eva Liedström Adlert: Jag tycker att frågan är oer-

hört intressant. I samband med att nuvarande regler

om löneexekution infördes fanns det i underlaget

också en diskussion om just preskriptionsreglerna. I

samband med det fick vi indirekt ett uppdrag att

återkomma till regeringen om vi såg att nuvarande

regler skulle kunna ge ogynnsamma effekter. Vi har

lämnat en utvärdering av de nya reglerna. Det gjorde

vi runt 2000. Vi är just nu inne och planerar för att

göra en ny genomlysning, mycket i ljuset av att våra

finska kolleger nyligen har infört ganska väsentliga

förändringar som just avser en definitiv preskription.

Vi har alltså inget utredningsunderlag färdigt, men

vår avsikt är att utifrån mycket av den erfarenhet vi

har och det grundmaterial vi har kunna återkomma

till regeringen i frågan.

Niclas Lindberg (s): Jag har tre korta frågor till

Kommunförbundet. En gäller något som du sade i

din inledning. Det gjorde mig lite nyfiken. Du läste

upp de gamla lagtexterna och kommentarerna. Me-

nade du med det, är min fråga, att det i fråga om till

exempel de här bilarna som redan är registrerade på

barn i stor utsträckning kan vara så att det är ogiltiga

överlåtelser och gåvor? Betyder det att man i för-

längningen skulle kunna hävda att de skulder som

har uppkommit också egentligen är ogiltiga? Och

om det är så, vem är det som i så fall har skyldighet

att ta tag i det? Kan överförmyndaren göra det?

Sedan har jag en annan kort fråga. Den gäller om

de här författningsändringarna går igenom, så att

Vägverket meddelar överförmyndaren att ett barn

har blivit ägare till en bil. Betyder detta att Kom-

munförbundet har ställt upp på att det är överför-

myndaren som ska göra giltighetskontrollen, alltså

kontrollen av att förmyndaren har gått med på att

barnet tar emot gåvan? Vad gör ni om det visar sig

att det inte är en behörig överlåtelse?

Sedan den sista frågan: Om man inför den här

skyldigheten för kronofogdemyndigheten att under-

rätta överförmyndaren så fort det har dykt upp ett

ärende hos fogden, kommer överförmyndaren då att

regelmässigt kontrollera att avtalen är giltigt ingång-

na och att därmed skulden är giltig? Och kommer

man om så inte är fallet att vidta åtgärder för att

skulden helt enkelt skrivs av?

Eva von Schéele: Jag ska försöka besvara dina frå-

gor. Jag svarar ja, ja och ja på det första. Jag finner

att det här är ett olaga fång som inte har någon rätts-

lig grund. Jag skulle egentligen vilja ha ett pilotfall

som man kunde föra i rätten för att se hur långt man

kommer. Det är min uppfattning, men det är inte

prövat. Det är svar på den första frågan.

Niclas Lindberg (s): En följdfråga blir då vilken av

alla de kompetenta myndigheter som vi samlat här i

dag som känner sig ha ett ansvar för att ta initiativ

till att ett sådant pilotfall blir prövat?

Eva von Schéele: Det ska komma till överförmynda-

ren. Det är överförmyndaren som har tillsyn över

förmyndarnas förvaltning av de omyndigas tillgång-

ar. Och det är nästan svaret på dina två frågor som

du ställde sedan. Det är överförmyndaren som kan

hantera det här. Överförmyndaren kan enligt föräld-

rabalken förordna en god man som företräder barnet.

Överförmyndaren kan aldrig vara part och agera för

barnets räkning. Däremot kan man förordna en god

man för barnet i en process gentemot förmyndarna.

Niclas Lindberg (s): Då finns det ju en jättespännan-

de utmaning för någon av myndigheterna här, näm-

ligen att intressera en överförmyndare någonstans

för att ta sig an ett sådant här fall.

Eva von Schéele: Får vi bara resurser så gör vi det

gärna.

Tasso Stafilidis (v): Jag har fått svar på några av

mina frågor, men det jag har kvar rör ett av de ex-

empel som Eva von Schéele tog upp i sitt anförande.

Det var det här exemplet med att skulden skrevs

över på mamman. Som jag tolkar det var det över-

förmyndarens beslut som gjorde att skulden fördes

över på mamman utifrån de bestämmelser som finns.

Eller vem var det som skrev över skulden på mam-

man och med vilken laggrund?

Eva von Schéele: Det undrar jag också. Det var väl

inkassoföretaget som ställde skulden till mamman i

hennes egenskap av ensam vårdnadshavare för sitt

barn. Så uppfattar jag det. Jag är inte helt på det kla-

ra med det, för jag fått uppgifterna i andra hand, men

så uppfattar jag det.

Mia Franzén (fp): Jag tycker att det här med de

skuldsatta barnen alltmer utvecklas till en riktigt

spännande thriller. Det måste vara så att myndighe-

ternas företrädare sitter och känner att det skakar lite

i grunden. Om vi har ett antal rättsordningar som har

bristande grund så finns det inga skulder. Och det är

rätt stora belopp det handlar om. Då menar jag inte

skadeståndsdelen, som är ett problem för sig. Jag

menar skulder från näringsidkare, stat och kommun,

myndigheter, skatteverk och vägverk.

Det är myndigheternas ansvar att se till att rätts-

ordningen ligger på rätt grund. Vem är det som ska

ta tag i det här och skicka ut information till de

skuldsatta barnen och deras förmyndare om att de

här skulderna aldrig har uppkommit eftersom de inte

har någon grund?

Ordföranden: Är det någon som känner sig hugad att

kommentera detta? Det ser ut att vara en fråga som

vi får grunna på själva. Eller har Skatteverket, Eva

Liedström Adler, en kommentar?

Eva Liedström Adler: Jag kan informera om det.

Även om vi inte har någon möjlighet att pröva det

bakomliggande kravet, det ligger så att säga inte

inom vårt uppdrag, har vi gjort så i den försöksverk-

samhet i Umeå som jag beskrev att kronofogden

skickade en ganska tydlig informationsskrift till

båda föräldrarna för att tala om varför man har det

här kravet, alltså vad det kan bottna i. Det talas ock-

så om hur man skulle kunna göra och vem man ska

föra en vidare dialog med. Du frågade vem som tar

tag i det.

Sedan är det i och för sig viktigt att om man kom-

mer fram till att det måste drivas vidare med rättsliga

åtgärder har vi inte mandat att göra det. Vi har sett

att det har varit mycket goda effekter i den här för-

söksverksamheten. Där finns det en tydlig samver-

kan med överförmyndaren som gör att vi nu kanske

kan åstadkomma den här typen av pilotstudier, eller

pilotfall som det är fråga om.

Henrik von Sydow (m): Som framhölls under de för-

nämliga föredragningarna tror jag att det är jättean-

geläget att alla inblandade aktörer försöker hålla ett

medborgarperspektiv i frågan mer än ett myndig-

hets- eller författningsperspektiv. Det tror jag är väl-

digt angeläget, inte minst mot bakgrund av den bild

som har tecknats av att det här är ett bredare socialt

problem, ett bredare socialt dilemma. Den här pro-

blematiken tecknar egentligen en bild av en svensk

nyfattigdom som det är rätt angeläget att ta upp och

som verkligen går på djupet. Detta går utöver ensta-

ka författningsförändringar.

När vi kommer ned till kärnan av alltihop handlar

det om det egna ansvaret för privatekonomin, om

betalningsviljan och betalningsförmågan. Betal-

ningsförmågan ligger lite utanför det vi ska diskutera

här även om det så klart är ett grundläggande socialt

dilemma.

Jag skulle ändå vilja komma till den punkten att

det handlar om det egna ansvarstagandet och den

egna kunskapen om riskerna med skuldsättning och

om hur privatekonomin fungerar. Där har Skattever-

ket talat om att man planerar att erbjuda skolorna ett

informationspaket om just detta. Det låter utmärkt.

Jag har en fråga till Barnombudsmannen och Kon-

sumentverket. Ni har skrivit brev till regeringen och

pekat på just detta som något viktigt. Min fråga är

konkret: Kommer ni att driva på här? På vilket sätt

kommer ni att bidra till information om det egna an-

svarstagandet, om privatekonomin och om effekter-

na av barns skuldsättning?

Karin Lindell: Som jag sade i mitt anförande har

Konsumentverket också tittat på det här i ett mycket

bredare perspektiv. Jag vill understryka det som Dan

Jering från Kronofogdemyndigheten i Göteborg

sade. Det ligger visserligen lite utanför ramen för

den här hearingen. Det finns illojala transaktioner,

men det finns också andra problem. Det här är ett

mycket större problem än så.

Vi har alltså på regeringens uppdrag gjort en gans-

ka omfattande utredning av överskuldsättning. Det

gäller omfattning, orsaker och förslag till åtgärder.

Den har vi lämnat till regeringen. Till Jan Ertsborn

vill jag säga att vi i den utredningen också tar upp

det här finska förslaget om att man ska förkorta pre-

skriptionstiden. Staten ska alltså inte hjälpa till när

fordringar blir alltför gamla.

Jag ser också det här som ett delproblem i den frå-

ga som vi diskuterar i dag, det stora problemet. Vi

har också erbjudit oss att vara den samlande kraften i

ett sådant här samverkansforum som jag pratade om

för att vi ska försöka hitta möjligheter att arbeta till-

sammans och komma vidare på den här vägen. Jag

tänkte faktiskt be att få överlämna ett exemplar av

den här utredningen till utskottet.

Ordföranden: Den tar vi mycket gärna emot. Innan

jag lämnar ordet till Lena Nyberg ska jag säga tack

till Patrik Örnsved, för jag förstår att du är på väg.

Tack så hemskt mycket för din medverkan!

Lena Nyberg: Frågan var vad vi tänker göra. Då kan

jag säga att Barnombudsmannens mandat, som riks-

dagen har givit oss, är att jobba på ett generellt plan,

inte att jobba med individer eller individuella fall.

Därför kan vi inte heller direkt ge råd åt de här indi-

viderna. Däremot kan vi bilda opinion på ett gene-

rellt plan. Det kommer vi att fortsätta göra i de här

frågorna. Bland annat kommer vi i slutet av mars att

lämna vår årsrapport till regeringen och riksdagen.

Vi kommer att ha med de här frågorna i den rappor-

ten också.

Sedan vill jag, i samband med att jag har ordet,

påminna om vikten av att vi inte bara ska informera

föräldrar och barn. En väldigt viktig part att informe-

ra är faktiskt dem som ställer krav på betalning. Det

kan till exempel vara skolor, när det gäller skolav-

gifter. De hör till syndarna, de som skickar det här

till barnen. Det gäller också dem som gör skolfoton

och skolkataloger. Det gäller vidare sjukvårdsavgif-

ter. Det är också allmänheten, kan man säga, som

behöver informeras så att man kräver rätt person på

betalning. Man får inte bara se det som ett informa-

tionsbehov för barn och föräldrar. Det är ett mer ge-

nerellt behov.

Raimo Pärssinen (s): Det är som sagt väldigt intres-

sant att höra det här. Vi har fått höra att det också

handlar om problem inom den generella välfärden.

Det är bra om man kan hitta lösningar för de här

barnen, men problemen är också familjens totalt sett.

Det är många av mina frågor som har fallit undan

här, fru ordförande, men jag har en fråga kvar. Den

tänkte jag ställa till Kommunförbundet. Vi vet att det

pågår en utredning om god man-institutet. Vi vet att

det har varit mycket kritik som har kommit fram i

olika rapporter omkring överförmyndare och så vi-

dare ute i kommunerna. Vi vet också att kommuner-

na i många fall har en ganska svår ekonomisk situa-

tion. Vad gör man för bedömning från Kommunför-

bundet när det gäller resurser till överförmyndarna?

Jag tänker också på hur det blir om nya arbetsupp-

gifter skulle ramla in om vi hittar en lösning här.

Eva von Schéele: Tack för att du tog upp den frågan.

Resurserna finns ju inte i dag. I utredningen, där jag

också medverkar och sitter som expert, säger man att

det inte ska kosta mer, men det kommer det att göra.

Förslagen till ändringar i de här förordningarna, som

Patrik Örnsved har talat om, kommer självklart, som

vi har påpekat från Kommunförbundets sida, att

kosta kommunerna, överförmyndarna, pengar.

Det är till exempel arbetstid. Länsstyrelsen här i

Stockholms län gjorde en rapport om överförmyn-

darna i Stockholms län, de 26 kommunerna. Den

skrev att det är en mycket sårbar organisation med

begränsade resurser. Vi ligger väldigt snålt till, så vi

skulle behöva allt stöd i världen för att kunna ägna

oss åt detta. Jag är tacksam för att sådana här frågor

nu kommer upp, tacksam för att överförmyndarfrå-

gorna kommer upp så att man förstår i kommunerna

vilken möjlighet och vilket ansvar överförmyndaren

i varje kommun har. Jag tror att det är en väldigt

bortglömd myndighet. All uppmärksamhet på olika

sätt tages tacksamt emot.

Bertil Kjellberg (m): Om jag inte minns alldeles fel

är det så att om man är registrerad ägare till ett for-

don innebär det inte alltid att man är civilrättslig

ägare till fordon. Det kan mycket väl vara två olika

ägare. Då frågar jag mig: Finns det något behov av

att registrera omyndiga barn som ägare till fordon

som de inte får bruka? Man kan tänka sig att ett barn

får en fin bil av morfar. Den som vill bruka den, om

någon förälder vill bruka bilen, får väl registrera bi-

len på sig själv och ha ett gåvobrev eller något annat

som styrker att det är barnet som är ägare. Kan man

tänka sig det? Det är frågan. Finns det här behovet

egentligen?

Anders Ljungberg: Jag kan göra ett försök att svara.

Innehållet i vägtrafikregistret är en avspegling av

inrapporterade civilrättsliga förhållanden. På det vi-

set ska det stämma överens. Vi ser ett behov av att

göra de här förändringarna. Det är den problemati-

ken vi sitter och diskuterar här i dag. Om vissa per-

soner står som ägare och man har en annan brukare

av fordonet ser ägarbilden väldigt olika ut när det

gäller de här barnen. Vi har allt från ettåriga barn

och uppåt som har ganska dyra fordon skrivna på

sig. Vi tycker nog att det finns ett problem här och

att det finns all anledning att gå vidare och hitta en

lösning på det.

Bertil Kjellberg (m): Vad jag var ute efter är att det

finns exempel på att den registrerade ägaren angrips

av till exempel kronofogden som säger: du är inte

ägare till den här bilen. Sedan processar man om rätt

till bilen. Därför menar jag att man skulle ha ett sy-

stem där omyndiga mycket väl kan vara ägare civil-

rättsligt men inte registrerade ägare. Då skulle man

lösa det här. Det finns ingen anledning att ha ett barn

som ägare. Den registrering man gör i bilregistret

gäller ofta bara vem som åtar sig att betala skatter

och avgifter. Det är det som menas med att man bru-

kar bilen.

Karin Lindell: Jag kan konstatera att grunden för det

civilrättsliga ägandet av ett fordon är registreringen i

bilregistret.

Niclas Lindberg (s): Det känns som att det skulle

finnas en möjlighet, som vi har pratat om, att få en

spännande utveckling där man faktiskt får prövat det

som Barnombudsmannen lyfter upp, alltså frågan

om man kräver rätt person på pengar. Det måste

omvänt betyda att man kräver fel person på pengar.

Kräver man fel person på pengar låter det för mig

som att det är en ogiltig skuld. Jag kommer tillbaka

till det.

Då är frågan om Barnombudsmannen skulle kunna

tänka sig att just på det generella planet arbeta gent-

emot överförmyndarna för att uppmärksamma det

här. Jag tycker att det låter som en väldigt spännande

möjlighet.

Sedan vill jag spinna vidare på Mia Franzéns frå-

ga. Jag vill vara mer konkret och ställa den direkt till

Vägverket, som rimligen borde vara mottagare av

frågan. Tycker ni utifrån den diskussion som har

dykt upp att det kan finnas skäl för er att överväga

om det faktiskt är så att Vägverket har ärenden hos

kronofogdemyndigheten som egentligen saknar

rättslig grund, så att säga?

Lena Nyberg: Först och främst vill jag säga att när vi

tillsammans med Konsumentverket har tagit fram

vårt förslag till regeringen, har vi också gjort det i

samråd med representanter för överförmyndarna.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att man jobbar till-

sammans och att man försöker påtala detta. Vår

uppgift är att jobba med frågor på ett generellt plan,

och det kommer vi att fortsätta göra.

Det är inte säkert att en skuld blir ogiltig. Däremot

är det viktigt, tycker vi, att rätt person blir adresse-

rad. Där gäller det naturligtvis att bilda opinion för

alla inblandade parter. Men det är några som är syn-

dare traditionellt sett. Jag är själv trebarnsmamma.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått sådana där

betalningskort för gruppfoton i skolan som står i

barnens namn. Det där måste man kunna lära sig.

Det är elementärt. De jobbar med det här, jobbar ofta

dagligdags, med att just göra skolfoton, skoltröjor

med mera. Det finns sådana typer av aktörer som

faktiskt lätt skulle kunna nås av den här informatio-

nen.

Anders Lungberg: Jag ska försöka svara på frågan.

Min bedömning är att denna prövning av om det är

en äkta skuld eller inte bör inträffa när överförmyn-

daren, jag tänker på scenariot med en underrättelse-

skyldighet, får vetskap om att en underårig är regi-

strerad för en skuld. Det är där jag ändå inbillar mig

att man ska pröva om den här skulden håller eller

inte.

Sedan vill jag koppla detta till det som Thomas

Eriksson nämnde att vi genomför, alltså att vi innan

vi genomför ett ägarbyte som involverar en under-

årig underrättar dem som vi uppfattar som vårdnads-

havare eller förmyndare i sammanhanget. I förläng-

ningen av den hanteringen innebär detta att vi fak-

tiskt också bör kunna neka att genomföra ett ägar-

byte där vi inte har vårdnadshavare eller förmyndare

som samtycker. Där kan man kanske också få en

prövning av vad som ska krävas för att genomföra

ägarbyten.

I någon mening tycks den långsiktiga lösningen

vara en brukarregistrering. Det är intressant att tänka

sig att vi håller en lite högre profil kring det här med

samtyckevarianten för att i ett kortare perspektiv

kanske i förlängningen föra fler frågor av det här

slaget till överförmyndaren. Det kan vara ett förslag.

Det skulle alltså vara ett slags kombination av un-

derrättelseskyldighet, som föreslås från Justitiede-

partementet, och vår nya rutin.

Johan Löfstrand (s): Det jag ser som det grund-

läggande problemet, som vi också hörde tidigare, är

att det handlar om svaga grupper i samhället, grup-

per där familjebildningen överlag är svag. Man kan-

ske har andra skulder. Man kanske inte har så god

ekonomi. De grupperna är oftast ganska svaga. Hade

det varit starka familjer och människor som är gans-

ka starka i sig själva hade det här problemet aldrig

uppstått. Man hade aldrig tolererat att den här situa-

tionen hade uppstått. Då hade man drivit processer

mot de olika instanserna. Det är egentligen grund-

problemet.

Vad jag tror är viktigast är, precis som vi har

nämnt ett par gånger, att man kanske driver en

grupptalan eller något för att komma fram till preju-

dikat. Oavsett om det rör sig om en skuld som har

uppstått genom att man fört över ett fordon på mer

eller mindre felaktigt sätt eller att man har fått hem

sådana här foton så måste den berörda näringsidka-

ren eller myndigheten inse och lära sig genom det

här prejudikatet att om vi genomför denna process

kommer vi inte att kunna driva in den här skulden.

Näringsidkaren som delar ut foton måste lära sig

att man ska ha föräldrars påskrift. Det räcker inte att

skriva ut fotot i barnets namn. Då kommer närings-

idkaren inom en ganska snar framtid att utforma av-

talen så att man lägger betalningsansvaret på rätt

person. Jag tror att det behövs någon typ av process

så att man kommer fram till vad som slutligen gäller.

Sedan är det svårt att se vem som ska driva proces-

sen, men jag tror att den är nödvändig.

Lena Nyberg: Det behövs först och främst en väldigt

tydlig lagstiftning och ett skyddssystem. Sedan vill

jag säga att visst, jag håller till mycket stor del med

om den beskrivning som vi fick höra från Kronofog-

demyndigheten i Göteborg. Men vi måste också

komma ihåg att fallet inte alltid är sådant att det är

familjens ekonomiska situation som är bekymret. Ta

mitt exempel, där en 14-årig flicka har nästan 250

parkeringsböter. Detta har de inte gjort i solidaritet

med flickan och för hennes skull. Det är slarv, slarv

och åter slarv.

Det finns alltså olika situationer i detta. Vi får inte

bara lägga allting på att det är en sorglig familjesitu-

ation. Det är också så att föräldrar bär ett ansvar och

måste försöka hantera den ekonomiska situationen

för familjen. Det är inte rimligt, bara för att föräld-

rarna har en svår ekonomisk situation, att de lånar av

barnen eller rent av tar av barnen. För det är ju det

som händer. Det är barnens egendom man använder

sig av.

Om man tittar på ett äktenskap är det ofta väldigt

noga vad som är mannens egendom och vad som är

kvinnans egendom. Då måste vi också vara lika noga

när vi tittar på föräldrars egendom och barns egen-

dom. I familjen blir det ofta ”töddemödde” av allt-

ihop. Så får det inte vara. Rent juridiskt är det bar-

nens egendom. Den ska de ha. Barn ska inte drabbas

av skulder för att föräldrarna inte får sin ekonomi att

gå ihop.

Sedan finns det naturligtvis en ekonomisk och so-

cial debatt om detta. Men just nu handlar det faktiskt

om barnens rätt att vara skuldfria.

Dan Jering: Detta är naturligtvis intressant och jät-

teviktigt. Precis som du sade tycker vi att det är vik-

tigt att barnperspektivet lyfts in. Barnperspektivet

gäller i väldigt många fall för de gäldenärer som vi

har hos oss. Det är viktigt att se det här i sitt sam-

manhang. Det är oerhört viktigt att inte få myndig-

hetsperspektiv på detta.

Om allting enbart handlar om vilka regler som ska

gälla går det riktigt galet. Det blir nämligen inget

barnperspektiv utan ett myndighetsperspektiv.

Man kan konstatera att överförmyndarna rör sig

med många av de fall där det faktiskt ligger illojali-

tet bakom, medan det inte är på det viset med dem

som finns hos oss. De allra flesta är, som våra

handläggare säger, vanligt folk som råkar illa ut.

Med regeländringar enbart för barnen har vi snart en

familjesituation som blir ännu jobbigare både för

barnen och för föräldrarna. Det är jag alldeles över-

tygad om.

Johan Löfstrand (s): Det finns självklart flera olika

situationer. Jag menar inte att man alltid utsätts. Men

om det är en ganska stor grupp som utsätts kanske

processen inte drivs speciellt hårt framåt.

Det finns självklart regler som man skulle behöva

förändra. Min slutledning efter att ha lyssnat på det

samtal vi har haft här och de frågor vi fått svar på är

att det finns regler i dagsläget som man inte använ-

der sig av. Man kanske aldrig har testat reglerna.

Man har aldrig drivit någon process.

Det finns alltid möjlighet att se över regler, men

man kanske också ska utnyttja de regler som finns i

dag och kanske ge resurser för att driva en gruppta-

lan eller dylikt. Det borde man göra först.

Ordföranden: Det får bli sista ordet.

Vi kan konstatera att det är som vanligt: När man

börjar sätta sig in i en fråga växer den och blir större

och större.

Vi i utskottet är tacksamma över att ni har velat

komma hit i dag på förmiddagen och vidga vårt ve-

tande när det gäller just denna fråga. Hjärtligt tack

från oss alla.

Deltagare

Justitiedepartementet

Kanslirådet Thomas Ericsson

Hovrättsassessorn Patrik Örnsved

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen Lena Nyberg

Juristen Jens Ölander

Skatteverket

Avdelningschefen Eva Liedström Adler

Utvecklingschefen Michael Necke

Verksamhetsutvecklare Åsa Mattsson

Verksamhetsutvecklare Åke Lundholm

Kronofogdemyndigheten i Göteborg

Presschefen Dan Jering

Konsumentverket

Konsumentombudsmannen Karin Lindell

Avdelningsdirektören Susan Höglund Westermark

Svenska Kommunförbundet

Förbundsjuristen Eva von Schéele

Vägverket

Avdelningschefen Thomas Eriksson

Kundansvarige för barn inom Vägverket Anders

Ljungberg

Elanders Gotab, Stockholm 2004

2003/04:LU20 LU20

LU20 2003/04:LU20

2

1

1

2003/04:LU20

2003/04:LU20

2

3

2003/04:LU20

2

2003/04:LU20

REDOGÖRELSE FÖR ÄRENDET 2003/04:LU20

2

4

2003/04:LU20

3

2003/04:LU20

2003/04:LU20

8

17

2003/04:LU20

4

2003/04:LU20 BILAGA 1

BILAGA 1 2003/04:LU20

12

20

2003/04:LU20

10

2003/04:LU20 BILAGA 2

BILAGA 2 2003/04:LU20

14

99

2003/04:LU20

12