Bet. 2003/04:LU23

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU23

Insolvensrättsliga frågor, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 2003 på insolvensrättens område. Motionsyrkandena avser

frågor om skuldsanering, preskription, dröjsmålsränta, förmånsrätt,

lönegaranti och herrelösa fastigheter. Därutöver behandlas två motionsyrkanden

om skydd av skeppsvrak.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, i

huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens

sida samt pågående arbete.

I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Skuldsanering

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L253 och 2003/04:L330.

2. Preskription

Riksdagen avslår motion 2003/04:L267.

Reservation 1 (m, fp, kd)

3. Dröjsmålsränta

Riksdagen avslår motion 2003/04:L252.

Reservation 2 (v)

4. Förmånsrätt

Riksdagen avslår motion 2003/04:L345.

5. Lönegaranti

Riksdagen avslår motion 2003/04:L301.

6. Herrelösa fastigheter

Riksdagen avslår motion 2003/04:L285.

7. Skeppsvrak

Riksdagen avslår motion 2003/04:Kr328 yrkandena 2 och 3.

Reservation 3 (v)

Stockholm den 13 april 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne

Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes

(s), Hillevi Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v),

Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin

Andreasson (fp), Anneli Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas

Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Annika Qarlsson (c).

Utskottets överväganden

Skuldsanering

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om utökade möjligheter för näringsidkare

att kunna beviljas skuldsanering. Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden från riksdagens sida. Vidare bör riksdagen avslå en motion

om s.k. skuldfrysning för intagna på fängelser.

Bakgrund

Genom skuldsaneringslagen (1994:334) har det införts möjligheter för

fysiska personer att under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias

från en övermäktig skuldbörda. Som allmänna villkor för skuldsanering

gäller, enligt 4 § skuldsaneringslagen, att gäldenären är på obestånd och

så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala sina

skulder inom överskådlig tid. Vidare krävs att det vid en allmän bedömning

framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Vid denna

skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna

vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att

fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna

samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen av skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som

i huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv

försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären

skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas,

skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka

om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att

gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag

till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om någon borgenär

motsätter sig förslaget, skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet

till allmän domstol som i ett tredje steg kan besluta om tvingande

skuldsanering.

I viss begränsad utsträckning är det möjligt att bevilja fysiska personer

som är näringsidkare skuldsanering. Sedan den 1 september 1996 gäller

beträffande näringsidkare, utöver villkoren i 4 § skuldsaneringslagen,

att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl med

hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla beskaffenhet.

De näringsidkare som avses är de som driver rörelse som fysiska personer

i eget namn och därför inte har privatekonomi och rörelseekonomi åtskilda,

dvs. den grupp av näringsidkare vars verksamhet har en mycket blygsam

omfattning och av praktiska och kostnadsmässiga skäl inte kan komma i

fråga för företagsrekonstruktion (prop. 1995/96:5, bet. LU11, rskr. 279).

I november 2002 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag

att utvärdera och göra en översyn av skuldsaneringslagen (dir. 2002:139).

Utvärderingen skall i första hand avse förfarandet i skuldsaneringsärenden.

Med utgångspunkt i utvärderingen skall utredaren bedöma om det nuvarande

systemet för skuldsanering är ändamålsenligt utifrån lagens syften eller

om systemet bör ändras i grunden. Utredaren skall lämna förslag till

åtgärder som förbättrar det nuvarande systemet eller lämna förslag till

ett nytt system för skuldsanering, om utvärderingen skulle visa att det

finns skäl för det. Utredaren skall också behandla andra frågor om

skuldsanering än de som särskilt anges i direktiven, om det bedöms motiverat.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2004 (dir. 2003:131).

Motionerna

Anne-Marie Pålsson (m) anför i motion L253 att enskilda näringsidkare

skall kunna befrias från överskuldsättning som uppstått till följd av

näringsverksamhet utan att tvingas upphöra med verksamheten. Det är enligt

motionären viktigt i ett dynamiskt näringsliv att synen på misslyckande

ändras så att den som misslyckats kan ges möjlighet att starta på nytt

och inte tyngas av överskuldsättning under oöverskådlig tid. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att skuldsaneringslagen även skall omfatta

aktiva näringsidkare.

Motion L330 av Jan Emanuel Johansson (s) rör möjligheterna för intagna på

fängelser att återvända till ett normalt liv efter ett avtjänat fängelsestraff.

Enligt motionären bör de kunna få en avbetalningsplan alternativt en

frysning av skulden under en tid och på det sättet ges möjlighet till en

ordnad privatekonomi. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet

härmed.

Utskottets ställningstagande

När utskottet våren 2003 behandlade ett motionsyrkande motsvarande det

som nu framställs i motion L253 fann utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande 2002/03:LU6 att det inte fanns skäl för riksdagen att frångå

de ställningstaganden som gjordes våren 1996 i fråga om skuldsanering för

näringsidkare. Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och föreslår

att riksdagen avslår motion L253.

Vad sedan gäller motion L330 vill utskottet peka på den möjlighet som

finns att genom skuldsanering få en ordnad ekonomi, och att därvid i första

hand försöka få till stånd en avbetalningsplan efter överenskommelse med

borgenärerna. Att införa särskilda regler för personer som varit intagna

på fängelser bör, enligt utskottets mening, inte komma i fråga. Med det

anförda anser utskottet att riksdagen bör avslå motion L330.

Preskription

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om införande av regler om definitiv

preskription. Utskottet hänvisar till pågående beredningsarbete. Jämför

reservation 1 (m, fp, kd).

Bakgrund

I 2 § preskriptionslagen (1981:130) anges att en fordran preskriberas tio

år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. För

fordran mot en konsument är dock preskriptionstiden som huvudregel tre år.

Bestämmelser om preskriptionsavbrott finns i 5 § preskriptionslagen.

Preskription avbryts om gäldenären utlovar betalning, betalar ränta eller

amortering eller erkänner fordringen på något annat sätt gentemot borgenären.

Preskriptionsavbrott kan också ske genom att borgenären lämnar ett

skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen till gäldenären

eller vidtar rättsliga åtgärder gentemot denne. Ett preskriptionsavbrott

får till följd att en ny preskriptionstid börjar löpa.

Bestämmelserna i preskriptionslagen gäller om inte något annat är särskilt

föreskrivet. Det finns särskilda preskriptionsfrister i annan lagstiftning.

Av 7 kap. 9 § föräldrabalken följer exempelvis att preskriptionstiden

för ett fastställt underhållsbidrag som huvudregel är fem år. Ett annat

exempel är skattefordringar som enligt 3 § lagen (1982:188) om preskription

av skattefordringar m.m. normalt preskriberas fem år efter utgången av

det kalenderår då fordringen förföll till betalning. Endast i vissa

särskilt angivna situationer kan enligt 7 § nämnda lag preskriptionstiden

för skattefordringar förlängas.

Motionen

Jan Ertsborn (fp) pekar i motion L267 på det förhållandet att en fordringsägare

enkelt kan avbryta preskriptionen och att ett sådant avbrytande kan ske

flera gånger, vilket får till följd att preskription i realiteten aldrig

inträder. Även andra åtgärder leder lätt till preskriptionsavbrott. I

motionen anförs att ett alternativ till skuldsaneringsinstitutet, för att

hjälpa människor ut ur skuldfällan, skulle vara ett system med definitiva

preskriptionstider. Ett sådant system skulle ställa större krav på aktivitet

från fordringsägarens sida och efter en bestämd tid, förslagsvis tio år,

skulle definitiv preskription inträda. Motionären framhåller att ett

införande av definitiva preskriptionstider innehåller en mängd frågeställningar

och därför måste föregås av en noggrann utredning. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed.

Pågående arbete

I juni 2003 överlämnade Konsumentverket, efter uppdrag av regeringen,

promemorian Överskuldsättning - omfattning, orsaker och förslag till

åtgärder (PM 2003:4). Uppdraget till Konsumentverket var att närmare

analysera orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och att föreslå åtgärder

för att begränsa problemen med överskuldsättning. I promemorian diskuteras

olika orsaker till överskuldsättning och lämnas en rad olika förslag till

åtgärder på området. Konsumentverket tar bl.a. upp frågan om tidsbegränsning

av indrivningsbara fordringar. I det sammanhanget kommer Konsumentverket

in på frågan om definitiv, eller absolut, preskription. Verket menar att

detta är en drastisk åtgärd, som dock sannolikt skulle påverka kreditgivningen

och kreditprövningen samt framför allt göra borgenärerna mer benägna att

på ett tidigare stadium nå överenskommelser med gäldenärerna när dessa

har fått betalningsproblem. Det man vill uppnå med definitiv preskription

skulle dock enligt Konsumentverket även kunna uppnås genom att införa en

tidsgräns efter vilken staten inte längre bistår borgenärerna med att

driva in sina fordringar. Verket hänvisar till att ett sådant system

nyligen har införts i Finland. Enligt verket skulle ett sådant system

innebära ett mindre ingrepp i borgenärernas rätt att behålla sin fordran

ograverad, men skulle på samma sätt som definitiv preskription skapa

incitament för - eller med andra ord utgöra ett påtryckningsmedel på -

borgenärerna att tidigare komma fram till frivilliga överenskommelser med

de skuldsatta.

Konsumentverkets promemoria har remissbehandlats och bereds för närvarande

inom Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör resultatet av det nu pågående beredningsarbetet

med den nämnda promemorian avvaktas. Mot den bakgrunden anser utskottet

att riksdagen bör avslå motion L267.

Dröjsmålsränta

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om ändrad beräkning av dröjsmålsränta.

Utskottet hänvisar till riksdagens tidigare ställningstagande. Jämför

reservation 2 (v).

Bakgrund

I räntelagen (1975:635) finns bestämmelser om dröjsmålsränta som gäller

om inte något annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet.

Dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen beräknas enligt en räntefot som motsvarar

den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § samma lag med ett

tillägg av åtta procentenheter. Av 9 § räntelagen följer att referensräntan

fastställs för varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken.

För närvarande är referensräntan, enligt tillkännagivande (2004:1) av

uppgift om Riksbankens referensränta, 3,0 procent och dröjsmålsräntan

enligt 6 § räntelagen således 11,0 procent.

Bestämmelserna om referensränta infördes den 1 juli 2002 efter förslag i

proposition 2001/02:132 Direktivet om sena betalningar. Lagändringarna

innebar ett genomförande av direktivet (00/35/EG) om bekämpande av sena

betalningar vid handelstransaktioner och medförde bl.a. att diskontot

ersattes av en referensränta.

I propositionen gjorde regeringen bedömningen att den lagstadgade

dröjsmålsräntan även fortsättningsvis skulle vara referensräntan med ett

tillägg av åtta procentenheter. Regeringen pekade på att räntenivån för

dröjsmålsräntan enligt direktivet skall vara summan av referensräntan och

åtminstone sju procentenheter, såvida inte annat har avtalats. Det kunde

enligt regeringens mening övervägas om tillägget borde minskas till de

sju procent som direktivet föreskriver, särskilt i tider när ränteläget

i övrigt är lågt. För att komma till rätta med problemet att tillägget

uppfattas som alltför högt - eller lågt - beroende på vilken nivå

referensräntan har skulle även tillägget behöva göras rörligt. Regeringen

anförde att en sådan konstruktion inte är möjlig enligt direktivet, i

varje fall inte fullt ut. Vidare anförde regeringen att ett tillägg på

sju procent, i dåvarande läge, visserligen kunde tyckas vara tillräckligt

som kompensation och påtryckningsmedel, men att detta inte var skäl nog

att ändra en sedan länge använd nivå på tillägget. Utskottet tillstyrkte

regeringens lagförslag och riksdagen följde utskottet (bet. 2001/02:LU30,

rskr. 237).

Motionen

Per Rosengren m.fl. (v) anser i motion L252 att dröjsmålsräntan enligt

6 § räntelagen i dag är alltför hög. Motionärerna hänvisar till vad som

i lagstiftningsärenden åren 1975 och 1984 har anförts om nivån på

dröjsmålsräntan och att den ekonomiska utvecklingen har lett till att

dröjsmålsräntan, bl.a. i förhållande till andra räntor, nu framstår som för

hög. Motionärerna anser att riksdagen skall begära att regeringen lägger

fram lagförslag som anpassar dröjsmålsräntan till en nivå som överensstämmer

med de intentioner som gällt enligt förarbetena till tidigare lagstiftning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som konstaterar att dröjsmålsräntan enligt ovan nämnda EG-direktiv

skall vara summan av referensräntan och minst sju procentenheter, vidhåller

sitt ställningstagande från våren 2002. Riksdagen bör således avslå motion

L252.

Förmånsrätt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion som gäller effekterna av ändrade bestämmelser

om förmånsrätt. Utskottet hänvisar till aviserat utvärderingsarbete.

Bakgrund

Den ordning i vilken betalningsanspråk skall tillgodoses vid konkurs och

utmätning regleras i förmånsrättslagen (1970:979) och i utsökningsbalken.

Utgångspunkten är att alla fordringar har samma rätt. I förmånsrättslagen

finns dock en uppräkning av de fordringar som har bättre rätt än andra,

dvs. förmånsrätt, och vilken ordning som gäller mellan dessa s.k.

prioriterade fordringar. I lagen görs skillnad mellan dels särskilda

förmånsrätter

som avser enbart viss egendom och som gäller både i konkurs och vid

utmätning, dels allmänna förmånsrätter som avser all gäldenärens egendom

och som gäller enbart i konkurs.

Vid sidan av konkurs finns enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

ett särskilt insolvensrättsligt förfarande inom vars ramar åtgärder kan

vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter

till en fortsatt lönsam verksamhet. En sådan rekonstruktion kan innefatta

såväl åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med

borgenärerna.

Våren 2003 behandlade utskottet proposition 2002/03:49 Nya förmånsrättsregler

med förslag till ändringar i bl.a. förmånsrättslagen. Regeringen framhöll

i propositionen att förslagen om nya förmånsrättsregler utgör en grundläggande

del i ett långsiktigt och generellt arbete med en reformering av den

civilrättsliga lagstiftning som påverkar kreditgivning och insolvenshantering.

Utskottet tillstyrkte i huvudsak regeringens förslag, och riksdagen följde

utskottet (bet. LU17, rskr. 222). Lagändringarna trädde, med vissa

övergångsbestämmelser, i kraft den 1 januari 2004.

Motionen

Kenth Högström (s) pekar i motion L345 på de ändringar i förmånsrättslagen

som trädde i kraft den 1 januari 2004. Motionären anser att de nya

förmånsrättsreglerna för med sig nya riskmoment som ytterst kan drabba svensk

företagsamhet. Det gäller särskilt på landsbygden där säkerhetsmassan

alltid har betraktats som vanskligare att värdera jämfört med vad som

gäller i storstäderna. Motionären anser att statsmakterna måste höja sin

beredskap inför vad som kan hända på det här området och begär ett

tillkännagivande om att man bör vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga

ett sannolikt kreditdränage på svensk landsbygd.

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet i ovan nämnda

lagstiftningsärende framhöll det angelägna i en grundlig utvärdering av

reformens olika effekter. Utskottet underströk vikten av att den utvärdering

som regeringen aviserat i propositionen kommer till stånd omgående. I det

sammanhanget anförde utskottet att det är särskilt angeläget att effekterna

för små och medelstora företag kontinuerligt blir föremål för särskild

uppmärksamhet och att även effekterna i olika delar av landet, särskilt

i glesbygdsområden, analyseras. Utskottet framhöll också det angelägna i

att regeringen förberedde ytterligare åtgärder för att underlätta mindre

företags kapitalförsörjning om konsekvensanalyserna skulle visa att

förändringen av företagshypoteket haft negativa effekter i detta avseende.

Mot bakgrund av de utfästelser som gjorts i propositionen förutsatte

utskottet att utvärderingsarbetet skulle komma till stånd och ha den av

utskottet angivna inriktningen utan något formellt tillkännagivande från

riksdagens sida.

Därutöver kan nämnas att justitieminister Thomas Bodström i ett frågesvar

den 23 mars 2004 anförde bl.a. att reformen, som regeringen tidigare

framhållit, skall bli föremål för en tidig utvärdering och att effekterna

på företagens möjligheter till krediter skall utvärderas så snart som

möjligt. Särskilt skall situationen för mindre företag och glesbygdsföretag

då uppmärksammas (svar på fråga 2003/04:943).

Utskottet har inte heller nu någon annan uppfattning än motionären när

det gäller vikten av att noga följa och utvärdera ändringarna i

förmånsrättsreglerna. De uttalanden som utskottet gjorde våren 2003 är alltjämt

gällande. Mot bakgrund av dessa uttalanden, och justitieministerns nyligen

lämnade svar, är det enligt utskottets mening inte nu påkallat med något

tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet förutsätter, liksom

tidigare, att frågorna följs upp och utvärderas snarast möjligt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L345.

Lönegaranti

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om ändrade regler för betalning ur lönegarantin.

Utskottet anser att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens

sida.

Bakgrund

Lönegarantilagen (1992:497) syftar till att säkerställa att arbetstagare

skall få betalning för sin lönefordran mot en arbetsgivare som försätts

i konkurs. Sammanfattningsvis innebär lagen att staten garanterar

prioriterade fordringar på lön och pension samt att staten övertar fordringarna

- med motsvarande förmånsrätt - och inträder i konkursen som borgenär på

respektive löntagares plats. Det finns således en koppling mellan

lönegarantisystemet och förmånsrättslagen.

Av 7 § lönegarantilagen följer att betalning enligt garantin lämnas för

sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt

12 § förmånsrättslagen. Enligt 12 § förmånsrättslagen gäller allmän

förmånsrätt för en arbetstagares fordran på lön, eller annan ersättning på

grund av anställningen, som belöper på tiden före konkursbeslutet och

inom en månad därefter. Lönen får dock enligt huvudregeln inte ha intjänats

tidigare än tre månader innan konkursansökningen gjordes. Om en lönefordran

som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen har

varit föremål för tvist omfattas den under vissa förutsättningar också av

förmånsrätt.

Motionen

Inger Jarl Beck (s) pekar i motion L301 på den tremånadersregel som gäller

enligt 12 § förmånsrättslagen för ostridiga lönekrav. Regeln orsakar enligt

motionären problem för anställda i små företag där arbetstagarna arbetar

nära arbetsgivaren och därmed ofta hamnar i en beroendeställning till

denne. Vid en konkurs kan arbetstagarna ha ostridiga lönefordringar för

längre tid tillbaka än tre månader. I motionen begärs ett tillkännagivande

om behovet av att i det här avseendet se över skyddet för anställda i

mindre företag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att förorda en sådan utvidgning av lönegarantin

som föreslås i motionen. Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen

avslår motion L301.

Herrelösa fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om s.k. herrelösa fastigheter. Utskottet

hänvisar till pågående beredningsarbete.

Bakgrund

Under en konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av

konkursboet. Till konkursboet räknas i princip all egendom som tillhörde

gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller gäldenären

under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets egendom

skall säljas av förvaltaren så snart det lämpligen kan ske. Det förekommer

att konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och realisera viss

egendom för att undvika kostnader knutna till egendomen i fall då dessa

överstiger vad konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter en

försäljning. Vidare kan det vara så att offentligrättsliga förpliktelser

är knutna till innehavet av egendomen som gör att förvaltaren väljer att

avstå från denna. Egendomen kommer då inte att ingå i konkursboet utan

förblir under gäldenärens rådighet, såvida den inte skall tillfalla

panthavare. För detta tillvägagångssätt brukar man använda begreppet

abandonering. Exempel på egendom som kan bli föremål för abandonering är

sjunkna fartyg, nedskräpade lokaler, fastigheter med rivningsförelägganden,

s.k. svartbyggen och fastigheter som kräver miljösanering.

Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän reglering av abandonering.

Enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen (1987:672) får emellertid,

om det vid konkursutbrottet pågår en rättegång mellan gäldenären och

någon annan om egendom som hör till konkursboet, boet överta gäldenärens

talan. Skulle konkursboet avstå från ett övertagande har gäldenären rätt

att fortsätta vara part i rättegången. Konkursboet skall då anses ha

uppgivit den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären, och egendomen

anses inte tillhöra boet. Om konkursboet på detta sätt avstår från den

omtvistade egendomen slipper boet ansvara för rättegångskostnaderna i

processen.

En diskussion har förts om de rättsliga förutsättningarna för konkursboet

att avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att abandonera egendomen

(se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 f. och

Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58, Iustus förlag). Därvid

har särskilt uppmärksammats konsekvenserna vid abandonering då konkursgäldenären

är en juridisk person och konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag,

ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är försatt i konkurs,

är nämligen upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Härigenom kommer

den egendom som konkursboet avstått till förmån för gäldenären att sakna

ägare. Detta kan vålla olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom

som behöver underhållas eller som kan orsaka miljöskador.

Motionen

Rigmor Stenmark (c) anför i motion L285 att det är helt otillfredsställande

att det finns mark, såväl obebyggd som bebyggd, som ingen har ett ansvar

för. Som exempel anges ett område i Söderfors, Tierps kommun, där problemet

enligt motionären är akut, då området utgör en sanitär olägenhet. Motionären

anför att det krävs lagändringar som innebär en långsiktig lösning på

problemet med s.k. herrelös mark. Ett tillkännagivande begärs i enlighet

härmed.

Pågående arbete

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har övervägt frågan om s.k. herrelösa

fastigheter och överlämnat departementspromemorian (Ds 2003:64) Herrelösa

fastigheter samt ansvar för konkurskostnader. I promemorian redogörs för

anledningen till att fastigheter blir herrelösa och det allmännas ansvar

för dessa fastigheter. De förslag som lämnas i promemorian har till syfte

att dels tillhandahålla ett redskap för hantering av herrelösa fastigheter,

dels motverka uppkomsten av dem.

Promemorian innehåller ett förslag om att god man skall kunna utses för

upplösta juridiska personer i mål och ärenden om expropriation. Genom

förslaget blir det möjligt att expropriera herrelösa fastigheter. Motsvarande

ordning kommer att gälla för inlösen enligt plan- och bygglagen. Det

innebär enligt vad som anges i promemorian att det öppnas en möjlighet att

definitivt ta hand om fastigheter som blivit herrelösa. Vidare föreslås

en regel som innebär att konkursförvaltare som gör utlägg av egna medel

för att försöka sälja fastigheter i sista hand skall få sina utlägg ersatta

av staten. Förslaget avser att förhindra att konkurser avslutas utan att

alla möjligheter att sälja fast egendom som ingår i konkursboet tagits

till vara.

I promemorian diskuteras även frågor om förmånlig behandling i konkurs av

fordringar för åtgärdande av miljöbelastade fastigheter och personligt

ansvar för personer med inflytande över verksamhet som bedrivits på sådana

fastigheter. Några förslag lämnas dock inte i de delarna. Promemorian är

nu föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut den 16 april 2004.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan således konstatera att det nu föreligger ett lagförslag om

hantering av herrelösa fastigheter. Enligt utskottets mening finns inte

skäl för riksdagen att föregripa den förestående beredningen av förslaget.

Mot bakgrund av riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan (se bl.

a. bet. 2002/03:LU13) förutsätter utskottet att beredningsarbetet bedrivs

skyndsamt och att regeringen återkommer till riksdagen med ett lagförslag

snarast möjligt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L285.

Skeppsvrak

Utskottets förslag i korthet

Utskottet bör avslå motionsyrkanden om skydd av skeppsvrak. Enligt utskottets

mening är det inte påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida. Jämför

reservation 3 (v).

Bakgrund

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. innehåller i 2 kap. bestämmelser om

fasta fornlämningar och fornfynd samt bestämmelser om skydd, vård och

undersökning av fornlämning och plats där fornfynd påträffats. Fasta

fornlämningar är skyddade enligt lagen. Som fast fornlämning räknas bl.a.

ett varaktigt övergivet skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha

gått sedan skeppet blev vrak.

I lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning anges att den som vill bärga

sjunket gods som har övergetts av ägaren efter ansökan hos länsstyrelsen

kan få ensamrätt till bärgning enligt lagen. Ensamrätten omfattar såväl

sjunket fartyg som gods. Den innebär en rätt för bärgaren att utan intrång

av andra under en viss tid och på närmare angiven plats bärga godset.

Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna

och enskilda intressen. I ett beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen

meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall medföra

skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen. I förarbetena

till lagen har i det sammanhanget angetts bl.a. att ensamrätt inte utan

vidare bör medges den som avser att endast ta upp enstaka föremål från t.

ex. ett skeppsvrak. Med hänsyn till den risk som finns att dyrbara detaljer

plockas upp medan vraket i övrigt blir kvar, kanske till hinder för

sjöfarten, bör föreskrifter kunna ges även med avseende på omfattningen av

bärgningen (prop. 1984/85:7 s. 27).

Enligt lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd skall den som

bärgar ett övergivet fartyg, skeppsvrak, redskap eller gods som hör till

ett fartyg anmäla fyndet hos en polismyndighet, tjänsteman vid kustbevakningen

eller tulltjänsteman. Om bärgning har skett skall en kungörelse med

föreläggande för ägaren att anmäla sig inom en viss tid utfärdas. Det bärgade

fyndet lämnas ut till ägaren, om han eller hon ger sig till känna inom

förelagd tid och styrker sin rätt. Om ägaren inte anmäler sig inom den

angivna tiden tillfaller fyndet bärgaren.

Motionen

I motion Kr328 framhåller Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vikten av att värna

det kulturarv som finns i svenska vatten. Motionärerna anför att den s.k.

vrakplundringens inriktning är mycket oroväckande ur kulturhistorisk

synvinkel och att de vrak som är särskilt utsatta ofta är förlista för

mindre än etthundra år sedan och därför saknar skydd enligt kulturminneslagen.

Enligt motionärerna missbrukas också lagen om ensamrätt till bärgning,

vilken därför bör ändras så att den inte gäller fartygsvrak (yrkande 2).

För att förhindra plundring av övergivna vrak har andra kulturstater,

enligt vad som anförs i motionen, lagstiftat att alla vrak som kan betraktas

som övergivna eller ägarlösa tillhör staten. Motionärerna anser att sådan

lagstiftning bör införas även i Sverige och begär att regeringen snarast

lägger fram förslag om detta (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att kulturutskottet vid flera tillfällen

har behandlat motioner om skydd för skeppsvrak med ett innehåll som ligger

i linje med nu aktuella motionsyrkanden, senast i det av riksdagen godkända

betänkande 2002/03:KrU2. I det sammanhanget har kulturutskottet, med

anledning av den tidsgräns om etthundra år som finns för skydd enligt

kulturminneslagen, uttalat bl.a. att det med ett bibehållande av tidsgränsen

kan finnas en risk att en del av vårt kulturarv går förlorat. Kulturutskottet

har emellertid funnit att Riksantikvarieämbetet såsom ansvarig myndighet

för frågor om kulturarvet borde bedöma om hundraårsgränsen bör bibehållas

eller om lagskyddet för skeppsvrak bör vidgas. Sådana diskussioner har

enligt uppgift också inletts mellan Riksantikvarieämbetet och andra berörda

instanser.

Enligt lagutskottets mening har det i motionen inte anförts något som nu

påkallar någon åtgärd från riksdagens sida såvitt gäller bestämmelserna

i lagen om ensamrätt till bärgning. Inte heller i övrigt finns skäl för

utskottet att föreslå något initiativ från riksdagen med anledning av

motionsyrkandena. Riksdagen bör därför avslå motion Kr328 yrkandena 2 och

3.

Reservationer

1. Preskription, punkt 2 (m, fp, kd)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne Andersson (kd), Bertil

Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om definitiv preskription. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L267.

Ställningstagande

Vi anser att det är angeläget med en översyn av de allmänna

preskriptionsreglerna

och möjligheterna till preskriptionsavbrott. I det sammanhanget bör frågan

om införande av definitiv preskription övervägas.

Enligt dagens regelverk kan en fordringsägare enkelt avbryta preskriptionen

och på så sätt förlänga preskriptionstiden med ytterligare tio respektive

tre år, om det är en konsumentfordran. Ett sådant avbrytande kan ske flera

gånger, vilket kan få till följd att preskription i realiteten aldrig

inträder. Kronofogdemyndigheten kan inte heller vägra verkställighet om

inte gäldenären gör gällande att preskription har inträtt, och kunskapen

om preskriptionsreglerna är bristfällig hos de flesta gäldenärer.

Skuldsaneringsinstitutet kan endast i begränsad utsträckning hjälpa

människor ut ur skuldfällan. Ett system med definitiva preskriptionstider

skulle vara ett bättre alternativ, som dessutom kommer att påverka

kreditgivningen i positiv riktning. Det får också bedömas vara högst rimligt

att människor någon gång blir befriade från ett betalningsansvar och på

så sätt kan återkomma till en ekonomiskt tillfredsställande situation.

Ett införande av definitiva preskriptionstider innehåller en mängd

frågeställningar och måste därför föregås av en noggrann utredning. Det får

ankomma på regeringen att tillsätta en sådan utredning.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L267, som sin

mening ge regeringen till känna.

2. Dröjsmålsränta, punkt 3 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om dröjsmålsränta. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:L252.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning framstår det som uppenbart att dröjsmålsräntan

enligt 6 § räntelagen i dag är alltför hög. Den nuvarande nivån på

dröjsmålsräntan medför att det är klart lönsamt för en kreditgivare att en

skuld löper med dröjsmålsränta. Detta är inte rimligt, och mot den bakgrunden

anser jag att riksdagen skall begära att regeringen lägger fram lagförslag

som anpassar dröjsmålsräntan till en sådan nivå att den överensstämmer

med de intentioner som tidigare har gällt för nivån på dröjsmålsräntan.

Vad

som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L252, som sin mening

ge regeringen till känna.

3. Skeppsvrak, punkt 7 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om lagstiftning om skeppsvrak. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:Kr328 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Jag delar motionärernas uppfattning om vikten av att värna det kulturarv

som finns i svenska vatten. Den vrakplundring som nu äger rum är mycket

oroväckande ur kulturhistorisk synvinkel, och de vrak som är särskilt

utsatta är ofta förlista för mindre än etthundra år sedan, vilket innebär

att de saknar skydd enligt kulturminneslagen. Som motionärerna anför står

också lagen om ensamrätt till bärgning i direkt motsats till möjligheterna

att bevara och skydda ett vrak. I andra länder finns lagstiftning som

innebär att alla vrak som kan betraktas som övergivna eller ägarlösa

tillhör staten - detta för att förhindra plundring av dem. Ett införande

av sådan lagstiftning i Sverige skulle ge möjligheter att från antikvarisk

sida argumentera för det kulturhistoriska värdet i vraken, trots att de

förlist för mindre än etthundra år sedan. Skapar vi inte detta utökade

skydd riskerar vi att förlora en betydelsefull del av vårt gemensamma

kulturarv. Det får ankomma på regeringen att lägga fram erforderliga

lagförslag i enlighet med det anförda.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion Kr328 yrkandena

2 och 3, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:L252 av Per Rosengren m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som anpassar dröjsmålsräntan

till en sådan nivå att den överensstämmer med de intentioner som tidigare

framförts i författningstexter.

2003/04:L253 av Anne-Marie Pålsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att skuldsaneringslagen skall utsträckas till att omfatta också

aktiva näringsidkare.

2003/04:L267 av Jan Ertsborn (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om införande av regler om definitiv preskription.

2003/04:L285 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om herrelös mark.

2003/04:L301 av Inger Jarl Beck (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av att se över skyddet för anställda i sådana familjeföretag

som när företaget går dåligt inte fullgör sina löneförpliktelser.

2003/04:L330 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om skuldfrysning för intagna på fängelser.

2003/04:L345 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga ett sannolikt kreditdränage

på svensk landsbygd då den nya förmånsrättslagen och Basel 2-reglerna

börjar tillämpas.

2003/04:Kr328 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

2. Riksdagen beslutar om ändring i lagen om ensamrätt till bärgning

så att den inte gäller fartygsvrak.

3. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till

lagstiftning om att alla vrak som kan betraktas som övergivna eller

ägarlösa övergår i statens ägo.