Bet. 2003/04:LU24

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU24

Skadeståndsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden från allmänna

motionstiden år 2003 i olika skadeståndsrättsliga frågor. Motionsyrkandena

gäller införande av en rätt till ersättning för sorg och saknad, det

allmännas skadeståndsansvar, skadeståndsansvar för atomskador och oljeskador

till sjöss samt multinationella företags skadeståndsansvar.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, i

huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens

sida samt pågående arbete på såväl nationell som internationell nivå.

I betänkandet finns tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ersättning för sorg och saknad

Riksdagen avslår motion 2003/04:L318 yrkande 4.

Reservation 1 (fp)

2. Det allmännas skadeståndsansvar

Riksdagen avslår motion 2003/04:L318 yrkande 8.

Reservation 2 (fp)

3. Skadeståndsansvar för atomskador

Riksdagen avslår motion 2003/04:N415 yrkande 4.

4. Oljeskador till sjöss

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ434 yrkande 5.

5. Skadeståndsansvar för multinationella företag

Riksdagen avslår motion 2003/04:L268 yrkandena 1-3.

Reservation 3 (v)

Stockholm den 13 april 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne

Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes

(s), Hillevi Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v),

Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Anneli

Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg (s), Johan

Löfstrand (s), Mia Franzén (fp) och Annika Qarlsson (c).

Utskottets överväganden

Ersättning för sorg och saknad

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om införande av en rätt till

ersättning för sorg och saknad vid en nära anhörigs död. Utskottet hänvisar

till riksdagens tidigare ställningstaganden. Jämför reservation 1 (fp).

Bakgrund

Sedan den 1 januari 2002 gäller enligt 5 kap. 2 § första stycket 3

skadeståndslagen (1972:207) att en nära anhörig till den som dödats genom en

skadeståndsgrundande handling har rätt till ersättning för personskada

som åsamkats den anhörige till följd av dödsfallet (prop. 2000/01:68, bet.

LU19, rskr. 216). Bestämmelsen infördes bl.a. mot bakgrund av den

domstolspraxis som utvecklats enligt vilken ersättning i vissa fall tillerkänts

efterlevande för främst psykiska besvär när en nära anhörig dödats vid en

skadeståndsgrundande händelse.

Rätt till ersättning tillkommer den som har stått den avlidne särskilt

nära, dvs. främst make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar.

En anhörigs rätt till skadestånd är oberoende av grunden för

skadeståndsskyldigheten. Således föreligger en lagreglerad rätt till skadestånd

oavsett om dödandet har skett uppsåtligen, av grov oaktsamhet, av oaktsamhet

som inte är att betrakta som grov eller när den skadeståndsskyldige har

ett strikt skadeståndsansvar.

Skadeståndet bestäms enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Därmed omfattas

ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideella förluster till följd

av skadan. De ideella förlusterna ersätts som fysiskt och psykiskt lidande

av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller

annat stadigvarande men). I förekommande fall kan även ersättning för

särskilda olägenheter betalas.

Beträffande bevisfrågorna anförde regeringen i propositionen bl.a. följande.

Personskadan består i detta fall regelmässigt av en psykisk chock eller

andra psykiska besvär. För att sådana besvär skall vara ersättningsgilla

som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. När någon dödas

genom en skadeståndsgrundande handling kommer dödsfallet som regel plötsligt

och oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det ligger i sakens natur

att de efterlevande då drabbas av psykiskt lidande utöver den allmänna

sorgen och saknaden efter den närstående. Man kan därför normalt utgå

från att den närstående har åsamkats psykiska besvär. I sådana fall där

det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och

smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare

utredning kunna utgå från att dessa besvär är att hänföra till personskada.

Då bör det sålunda inte vara nödvändigt att den närstående styrker de

psykiska besvären genom läkarintyg eller liknande utredning (jfr rättsfallet

NJA 2000 s. 521). Självklart behövs över huvud taget ingen bevisning om

besvären vitsordas av motparten i en process. Men även om kravet bestrids

bör det normalt räcka - på samma sätt som om bestämmelsen skall tillämpas

vid anspråk på brottsskadeersättning - att de besvär som den närstående

själv beskriver är av sådan art att de får anses medicinskt påvisbara och

sålunda är att anse som en personskada. Enbart ett påstående om en

personskada är dock inte tillräckligt.

Regeringen anförde vidare att bevislättnaden är av betydelse när den

anhörige yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid eller av

sådan omfattning i övrigt som normalt sett uppkommer i dessa typer av

fall, dvs. vid ersättning i enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning

med högre belopp på den grunden att de psykiska besvären varit särskilt

långvariga eller ovanligt omfattande i övrigt, kan särskild bevisning

behövas. I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till

personlighetsförändringar eller på annat sätt bli bestående. Då kan ersättning

ges

för bestående men efter den invaliditetsgrad som kan åsättas dessa besvär.

Det kan någon gång även förekomma att den skadelidande även har rätt

till skadestånd för särskilda olägenheter som besvären medför. I dessa

båda fall bör dock särskild utredning om skadan krävas.

Någon särskild ersättningspost för sorg och saknad finns inte i

skadeståndslagen.

Motionen

I motion L318 begär Mia Franzén m.fl. (fp) ett tillkännagivande om att

det i skadeståndslagen bör införas en särskild rätt till ersättning för

sorg och saknad efter en nära anhörigs död (yrkande 4). Motionärerna anför

att det i rättstillämpningen ställs krav på att de psykiska besvären skall

bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt och dessutom av den

anhörige kan upplevas som kränkande. Skadestånd vid en nära anhörigs död

bör därför kunna betalas ut med ett standardiserat belopp. Genom en

schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad skulle den som inte

vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska besvären ändå få

ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre definierbara

psykiska påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs

död. Enligt motionärerna skulle en särskild rätt till ersättning för sorg

och saknad innebära en skarp markering från samhällets sida och att svensk

rätt ytterligare harmoniseras med stora delar av övriga europeiska länders

skadeståndsrätt.

Utskottets ställningstagande

I den ovan nämnda propositionen 2000/01:68 om ersättning för ideell skada

gjorde regeringen bedömningen att någon särskild ersättningspost för sorg

och saknad då en nära anhörig avlidit genom en skadeståndsgrundande

handling inte borde införas. I lagstiftningsärendet väcktes motionsyrkanden

om att en sådan särskild rätt borde införas. Dessa motionsyrkanden avstyrktes,

och riksdagen följde utskottet (bet. 2000/01:LU19, rskr. 216).

Utskottet ansåg att det fanns flera omständigheter som talade emot en

särskild rätt till ersättning för sorg och saknad. En sådan rätt skulle

vara en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och en seriös bedömning

av frågan borde därmed åtföljas av överväganden om en motsvarande eller

liknande rätt bör finnas i andra sammanhang, t.ex. en rätt till ersättning

för de känslor av ledsnad och bedrövelse som normalt följer med att ett

barn skadas eller förlusten av ägodelar i samband med en brand. Utskottet

ifrågasatte också om skadeståndsrätten över huvud taget är ett ändamålsenligt

instrument för att ge ersättning för känslor som sorg och saknad. När det

gäller bevisproblemen erinrade utskottet om att Högsta domstolen genom en

dom hösten 2000 (NJA 2000 s. 521) kan sägas ha infört en bevislättnad för

psykiska besvär som tillfogats på grund av att en nära anhörig dödats

genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Utskottet anförde att

det vid en lagstadgad rätt till ersättning är naturligt att i detta

avseende utgå från en sådan bevislättnad oavsett om skadan framkallats

uppsåtligen eller inte, vilket innebär att det normalt inte bör krävas

läkarintyg eller liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären

är att hänföra till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta

andra skadeföljder än sveda och värk borde man utan närmare utredning

kunna utgå från att dessa besvär innebär en personskada. Enligt utskottet

hade därmed det viktigaste skälet för en rätt till ersättning för sorg

och saknad förlorat sin tyngd.

Vidare pekade utskottet på att det i praktiken inte är någon större

skillnad mellan en rätt till ersättning för psykiska besvär som normalt

inte behöver styrkas med läkarintyg eller liknande utredning och en rätt

till ersättning för sorg och saknad. Utskottet menade att de praktiska

konsekvenserna av att ersättningen avser psykiska besvär, och inte sorg

och saknad, framför allt torde visa sig däri att en rätt i enskilda fall

till ersättning utöver ett schablonbelopp fordrar en särskild utredning

som påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.

Utskottet har vid flera tillfällen härefter, senast våren 2003 i det av

riksdagen godkända betänkandet 2002/03:LU12, avstyrkt motionsyrkanden om

att särskild ersättning för sorg och saknad skall införas. I dessa sammanhang

har utskottet hänvisat till de ställningstaganden som gjordes i ovan nämnda

lagstiftningsärende.

Enligt utskottets mening har inte framkommit några skäl för att riksdagen

nu skall frångå sina tidigare ställningstaganden i frågan om det bör

införas en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad i skadeståndslagen.

Riksdagen bör därför avslå motion L318 yrkande 4.

Det allmännas skadeståndsansvar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om det allmännas skadeståndsansvar.

Utskottet anser att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens

sida. Jämför reservation 2 (fp).

Bakgrund

Särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar för arbetsgivare, s.k.

principalansvar, och det allmänna finns i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207).

En arbetsgivare är ansvarig för personskada eller sakskada som arbetstagaren

har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten (1 §). Arbetsgivaren

svarar också för ren förmögenhetsskada, om arbetstagaren i tjänsten har

vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk

skada som uppkommer utan samband med att någon lider personskada eller

sakskada. Enligt samma paragraf svarar arbetsgivaren också för

kränkningsersättning om arbetstagaren genom fel eller försummelse i tjänsten har

kränkt någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person,

frihet, frid eller ära.

Arbetsgivares principalansvar omfattar även offentliga arbetsgivare. Om

en skada inträffat vid myndighetsutövning sträcker sig dock statens och

kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. När fel eller försummelse

har begåtts vid myndighetsutövning svarar det allmänna inte bara för

personskada och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada (2 §). Staten

eller en kommun skall också ersätta ren förmögenhetsskada som har orsakats

av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnat felaktiga upplysningar

eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl

(3 §). Vid bedömningen av om det i det enskilda fallet finns sådana skäl

skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband

med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när upplysningarna

eller råden lämnades. Bestämmelsen förutsätter inte att informationen har

lämnats vid myndighetsutövning.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs alltså vållande - fel eller

försummelse - för att det allmänna skall bli skadeståndsskyldigt. I vissa

fall svarar emellertid staten oberoende av vållande. Lagen (1998:714) om

ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder föreskriver ett

strikt ansvar bl.a. när någon häktats eller varit anhållen i minst 24

timmar men frihetsberövandet visar sig obefogat. Detsamma gäller när någon

oriktigt dömts till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd. Ersättning

ges enligt denna lag inte bara för ekonomisk skada utan också för lidande.

Motionen

Mia Franzén m.fl. (fp) anför i motion L318 att den enskildes möjlighet

att hävda sina rättigheter och sin integritet gentemot myndigheter måste

öka. Som exempel anges en mobbningssituation i skolan där kommunen enligt

lag har en skyldighet att agera. Enligt motionärerna måste rätten till

skadestånd vid myndigheters misstag, övergrepp eller oförmåga att uppfylla

sina skyldigheter förbättras. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet härmed (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Motionsyrkanden om skärpningar av det allmännas skadeståndsansvar har

tidigare avstyrkts av utskottet, senast våren 2002 i det av riksdagen

godkända betänkandet 2001/02:LU10. Utskottet har inte heller nu någon

annan uppfattning än motionärerna om betydelsen av det allmännas

skadeståndsansvar och vikten av effektiva och ändamålsenliga regler på det här

området. När det gäller kommuners ansvar för skadeståndsgrundande handlingar

inom skolans område kan utskottet konstatera att regeringen i september

2003 tillkallade en särskild utredare med uppdrag att bl.a. lämna förslag

till åtgärder för att motverka kränkande behandling i skolan. Detta uppdrag

skall redovisas i ett delbetänkande senast den 30 april 2004 (dir. 2003:114).

Enligt utskottets mening har det i motionen inte anförts något som nu

påkallar någon åtgärd från riksdagens sida såvitt gäller bestämmelserna

om skadeståndsansvar för det allmänna. Riksdagen bör därför avslå motion

L318 yrkande 8.

Skadeståndsansvar för atomskador

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om skadeståndsansvar för atomskador.

Utskottet hänvisar till pågående arbete inom Regeringskansliet. Jämför

särskilt yttrande (v).

Bakgrund

Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom

atomanläggningar finns i atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger

på två internationella konventioner. Den ena konventionen är 1960 års

Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, som föreskriver

att innehavaren av en atomanläggning är ansvarig för atomskador oberoende

av vållande, dvs. innehavarens ansvar är strikt. Den andra konventionen

är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen,

som innehåller regler om kompletterande ersättning av statsmedel vid

atomskador. Både Pariskonventionen och Brysselkonventionen har tillkommit

inom ramen för verksamheten inom Organisationen för ekonomiskt samarbete

och utveckling (OECD) och syftar till en enhetlig regional reglering av

atomansvarsfrågan i Västeuropa. Sverige har tillträtt båda konventionerna.

Enligt atomansvarighetslagen är en innehavare av en atomanläggning

ersättningsansvarig upp till ett bestämt belopp för varje olycka (17 §).

Ansvarsbeloppet skall som huvudregel vara täckt av en försäkring (22 §).

Om det belopp för vilket anläggningsinnehavaren är ansvarig inte räcker

till för att täcka de uppkomna skadorna betalas kompletterande ersättning

av statsmedel (28 §).

Motionen

I motion N415 av Ingegerd Saarinen (mp) begärs ett tillkännagivande om

att kärnkraftverkens skadeståndsansvar skall vara obegränsat och att kravet

på betalningskapacitet kraftigt skall höjas (yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att regeringen i proposition 2000/01:43 om ändringar

i atomansvarighetslagen anförde att atomansvarighetspolitikens främsta

mål är att tillgodose de skadelidandes berättigade krav på ersättning för

atomskador och att ersättningsansvaret för dessa skador i första hand bör

bäras av kärnkraftsindustrin. Innehavare av atomanläggningar borde därför,

enligt regeringens mening, åläggas ett obegränsat ansvar. I propositionen

anfördes dock att det inte var förenligt med Pariskonventionen, i dess

dåvarande lydelse, att införa ett obegränsat ansvar. Regeringen hänvisade

till en pågående revidering av Pariskonventionen och att Sverige inom

ramen för det arbetet skulle verka för ett obegränsat ansvar. I syfte att

förbereda övergången till ett obegränsat ansvar avsåg regeringen att ge

en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur ett sådant ansvar

bör genomföras i atomansvarighetslagen. Regeringen framhöll vidare att

det är nödvändigt att ansvaret är garanterat av betryggande ekonomiska

säkerheter och att det är otillfredsställande att låta försäkringskapaciteten

vara avgörande för ansvarsnivån. Enligt regeringens mening bör därför

inriktningen vara att finna en lösning där andra ekonomiska säkerheter

utnyttjas som komplement till ansvarsförsäkring, vilket bör skapa

förutsättningar för högre ersättningsnivåer. Regeringen avsåg att även ge den

särskilde utredaren i uppdrag att kartlägga såväl vilka försäkringslösningar

som vilka säkerheter eller garantier som finns att tillgå.

Vid behandlingen av propositionen avstyrkte utskottet motionsyrkanden

motsvarande det nu aktuella (bet. 2002/01:LU7). Riksdagen följde utskottet.

Utskottet anförde bl.a. att utformningen av anläggningsinnehavarnas

ersättningsansvar måste vara förenlig med Sveriges åtaganden enligt

Pariskonventionen. När det gäller den framtida utformningen av

ersättningssystemet

vid atomskada hänvisade utskottet till att det av propositionen framgick

att regeringen, i syfte att förbereda övergången till ett obegränsat ansvar,

avsåg att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur ett sådant

ansvar bör genomföras i atomansvarighetslagen. Utskottet ansåg att några

uttalanden från riksdagens sida som skulle föregripa utredningsarbetet

inte borde komma i fråga.

Enligt uppgift har en revidering av Pariskonventionen, som ger möjlighet

att införa ett obegränsat ansvar, helt nyligen avslutats. Såvitt utskottet

erfarit är regeringens avsikt nu att, i enlighet med vad som aviserades

i den ovan nämnda propositionen, tillkalla en särskild utredare. Frågan

bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottet kan således konstatera att det pågår arbete i linje med

motionsönskemålet. Enligt utskottets mening finns det mot den bakgrunden inte

nu anledning till några uttalanden från riksdagens sida med anledning av

motion N415 yrkande 4, och motionsyrkandet bör därför avslås.

Oljeskador till sjöss

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om skadeståndsansvar vid oljeskador

till sjöss. Utskottet hänvisar främst till pågående internationellt arbete.

Bakgrund

Ansvar för oljeskada regleras i 10 kap. sjölagen (1994:1009). Bestämmelserna

bygger på två internationella konventioner som har tillträtts av Sverige

- 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års internationella konvention om

ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja

(ansvarighetskonventionen)

och 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års internationella konvention

om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad

av förorening genom olja (fondkonventionen). Dessa två konventioner skapar

ett internationellt ansvars- och ersättningssystem för oljeskador.

Skadeståndsansvaret för oljeskador ligger enligt ansvarighetskonventionen

hos fartygsägaren och är strikt, dvs. ägaren är ansvarig även om denne

varken förfarit uppsåtligt eller varit vårdslös (jfr 10 kap. 3 § sjölagen).

Fartygsägaren har dock vissa möjligheter att begränsa sin ansvarighet

till ett visst belopp. Ersättningsanspråk får i viss utsträckning riktas

mot annan än fartygsägaren (10 kap. 4 § andra stycket sjölagen). Det gäller

dock bara om en i nämnda bestämmelse angiven person, t.ex. en redare som

inte är ägare eller en lastägare, har orsakat skadan uppsåtligen eller

genom viss särskilt kvalificerad vårdslöshet.

Fondkonventionen utgör ett komplement till ansvarighetskonventionen. Genom

fondkonventionen har en internationell fond upprättats, den internationella

oljeskadefonden, som ger de skadelidande ytterligare ersättning för

oljeskador, om den ersättning som erhålls enligt ansvarighetskonventionen

är otillräcklig. Även fondens ansvarighet för skador är dock begränsad.

Den internationella oljeskadefonden finansieras genom avgifter som läggs

på sjötransporterad olja av vissa slag (s.k. avgiftspliktig olja).

Motionen

I motion MJ434 anför Åsa Domeij m.fl. (mp) att det vid oljetransporter

till sjöss alltid bör framgå vem som äger oljan och vem som äger fartyget.

Därutöver bör alla aktörer i transportkedjan - inklusive bl.a. den som

ägde oljan när den lastades på fartyget, lastägaren, flaggstaten, fartygets

slutliga ägare och klassningssällskapen - dela det ekonomiska

skadeståndsansvaret

i händelse av en olycka. I motionen begärs ett tillkännagivande om att

regeringen skall verka för en sådan ordning (yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Mot bakgrund av det internationella regelsystem som finns på sjöfartens

område är det ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna

fokuseras på och är beroende av det internationella arbetet.

Såvitt utskottet erfarit pågår för närvarande arbete inom Regeringskansliet

med en departementspromemoria om förstärkt ersättningsrättsligt skydd vid

oljeskador till sjöss. I promemorian behandlas frågan om tillträde till

ett internationellt protokoll om inrättande av en internationell fond som

skall komplettera den nuvarande internationella oljeskadefonden. Promemorian

kommer att bli föremål för remissbehandling under våren 2004.

I en arbetsgrupp, som inrättades under år 2000, inom den internationella

oljeskadefonden pågår ett arbete med en översyn av hela det internationella

regelsystemet för ansvar och ersättning för oljeskador. I arbetsgruppen

behandlas enligt uppgift bl.a. de frågor som tas upp i motionen.

Utskottet anser att resultatet av pågående arbete bör avvaktas och ser

inte anledning att föreslå något initiativ från riksdagens sida. Riksdagen

bör därför avslå motion MJ434 yrkande 5.

Skadeståndsansvar för multinationella företag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om skadeståndsansvar för multinationella

företag. Utskottet hänvisar till pågående arbete på såväl nationell som

internationell nivå. Jämför reservation 3 (v).

Motionen

Birgitta Ohlsson (fp) anför i motion L268 att Sverige aktivt skall stödja

de länder som behöver hjälp med att bygga upp fungerande marknader. För

att en marknadsekonomi skall fungera smidigt i en värld där länder befinner

sig på olika nivåer i fråga om välstånd, demokrati och utveckling krävs

enligt motionären tydliga regler så att inte den svagare parten blir

utnyttjad. Detta som ett led i att främja bl.a. miljöhänsyn, respekt för

mänskliga rättigheter och social rättvisa. Motionären menar att bestämmelser

om skadeståndsansvar har stor betydelse i det här sammanhanget. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att multinationella företag som orsakar

stora skador i ett annat land än det land där moderbolaget har sitt säte

inte skall kunna undgå skadeståndsansvar genom att föra över tillgångar

till moderbolaget och låta det utländska dotterbolaget försättas i konkurs

(yrkande 1). Det bör därutöver, enligt motionärens mening, vara möjligt

att rikta ett skadeståndskrav direkt mot moderbolaget av skadelidande i

ett annat land (yrkande 2). Vidare begärs ett tillkännagivande om att den

svenska regeringen skall stödja FN i arbetet för att skapa ett internationellt

regelverk för transnationella företag (yrkande 3).

Pågående arbete

År 1976 förhandlade medlemsländerna inom OECD fram riktlinjer för

multinationella företag som innehåller gemensamma rekommendationer till

företagen från medlemsländernas regeringar. Riktlinjerna har därefter

omförhandlats vid flera tillfällen, senast år 2000. Genom den senaste

revideringen breddades riktlinjerna till att gälla företagens verksamhet i

alla länder och att även omfatta företagens arbete med miljö och mot

korruption. Riktlinjerna, som är frivilliga, innehåller bl.a. en övergripande

policy om att företagen bör bidra till ekonomisk, social och miljömässig

utveckling i syfte att uppnå en hållbar utveckling, respektera de mänskliga

rättigheterna för de individer som påverkas av deras verksamhet i linje

med värdregeringens internationella skyldigheter och åtaganden samt

stimulera uppbyggnad av lokal kapacitet. OECD:s medlemsländer har åtagit

sig att främja riktlinjerna bl.a. genom s.k. nationella kontaktpunkter.

På

World Economic Forum i Davos 1999 uppmanade FN:s generalsekreterare Kofi

Annan näringslivet att ta globalt ansvar. Hans initiativ ledde till

bildandet av The Global Compact som innefattar principer kring mänskliga

rättigheter, arbetsrättsliga frågor och miljö riktade till företag. I de

principer som avser miljöfrågor anges att företag ombeds att stödja

försiktighetsprincipen vad gäller miljörisker, att ta initiativ för att

främja större miljömässigt ansvarstagande och uppmuntra utveckling och

spridning av miljövänlig teknik.

Den svenska regeringen har tagit ett initiativ kallat Globalt Ansvar -

Swedish Partnership for Global Responsibility. Huvudansvaret ligger hos

Utrikesdepartementet men initiativet sker i nära samverkan med framför

allt Näringsdepartementet och Miljödepartementet. Målsättningarna med

projektet Globalt Ansvar är att bidra till förverkligandet av mänskliga

rättigheter och hållbar utveckling, att stärka svenska företags konkurrenskraft

och att öka kunskapen om de multilaterala regelverken. I ett öppet brev

till svenskt näringsliv i mars 2002 presenterades projektet av företrädare

för regeringen. I brevet framhålls att regeringen är pådrivande nationellt

och internationellt för mänskliga rättigheter och en bättre miljö, men

att regeringen vill få till stånd ett samarbete med näringslivet i sin

strävan efter en human globalisering. Regeringen pekar på att man sedan

1979 har haft en kontinuerlig dialog med arbetsmarknadens parter om

företags sociala ansvar enligt OECD:s riktlinjer för multinationella företag

och att regeringen sedan dess, oavsett partifärg, har främjat dessa

riktlinjer. Vidare anförs i brevet att regeringens grundläggande förväntningar

på svenska företags agerande på den globala marknaden, och särskilt i

utvecklingsländer, uttrycks i OECD:s riktlinjer och FN:s Global Compact.

Regeringen pekar också på att Europeiska kommissionen har tagit fram en

grönbok om företags sociala ansvar - ett diskussionsunderlag som syftar

till att ta fram förslag om hur EU kan främja företagens sociala ansvarstagande

på europeisk och internationell nivå.

Underkommissionen till FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MRK)

har till uppgift att genomföra studier och lämna rekommendationer till

MRK. En arbetsgrupp inom underkommissionen har utarbetat ett förslag till

normer på området för mänskliga rättigheter avsedda att vara bindande för

transnationella företag. Förslaget kommer enligt uppgift att diskuteras

av MRK:s medlemsstater, däribland Sverige, med början under våren

2004.

Utskottets ställningstagande

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats kan utskottet konstatera att det

pågår arbete på såväl nationell som internationell nivå som får anses

ligga i linje med vad som anförs i motionen. Utskottet anser att det är

av stor vikt att Sverige aktivt deltar i det internationella arbete som

rör frågor om multinationella företags ansvar för sin verksamhet i olika

avseenden. Enligt utskottets mening är det dock inte påkallat med någon

åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion L268. Riksdagen bör

därför avslå motionen.

Reservationer

1. Ersättning för sorg och saknad, punkt 1 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Mia Franzén (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ersättning för sorg och saknad. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:L318 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi anser att en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad bör

införas i skadeståndslagen. Det argument som väger särskilt tungt till

stöd för en sådan ordning är att det i rättstillämpningen ställs krav på

att de psykiska besvären skall bevisas, vilket ofta kan vara svårt och

omständligt. Dessutom kan det, enligt vår mening, många gånger upplevas

som kränkande för en anhörig att tvingas föra särskild bevisning i sådana

frågor. Med en schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad

kan den som inte vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska

besvären ändå få ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre

definierbara psykiska påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en

nära anhörigs död. Detta skulle innebära en skarp markering från samhällets

sida och att svensk rätt ytterligare harmoniseras med stora delar av övriga

europeiska länders skadeståndsrätt. En ersättningsmöjlighet för sorg och

saknad finns nämligen i bl.a. England, Frankrike och Italien. Skadeståndet

betalas då ofta ut med standardiserade belopp. Genom den speciella

ersättningsposten skulle gärningens betydelse för offrets närstående inskärpas

hos gärningsmannen. Ett sådant förtydligande ligger även i linje med

rättsutvecklingen där psykisk eller ideell skada tillmäts allt större

betydelse. Det får ankomma på regeringen att utforma erforderliga lagförslag.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L318 yrkande 4,

som sin mening ge regeringen till känna.

2. Det allmännas skadeståndsansvar, punkt 2 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Mia Franzén (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om det allmännas skadeståndsansvar. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:L318 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att den enskildes möjlighet att hävda sina rättigheter och sin

integritet gentemot myndigheter måste öka. Det gäller exempelvis vid en

mobbningssituation i skolan där skollagen (1985:1100) stadgar att kommunen

har skyldighet att agera. Rätten till skadestånd vid myndigheters misstag,

övergrepp eller oförmåga att uppfylla sina skyldigheter måste förbättras

utan att för den skull äventyra rättsmedvetandet hos människor. Ett

skadestånd får därför inte te sig uppenbart oskäligt i förhållande till vad

som inträffat. Det får ankomma på regeringen att utforma lagförslag i

enlighet med det anförda.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L318 yrkande 8,

som sin mening ge regeringen till känna.

3. Skadeståndsansvar för multinationella företag, punkt 5 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om skadeståndsansvar för multinationella företag.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:L268 yrkandena 1-3.

Ställningstagande

Jag delar de synpunkter som förs fram i motionen om vikten av att det

finns tydliga regler till skydd för den svagare parten när parter från

olika länder samarbetar och dessa länder befinner sig på olika nivå vad

gäller välstånd, demokrati och utveckling. Bestämmelser om skadestånd är

en del i detta. Som anges i motionen bör inte ett multinationellt företag

som förorsakat stora skador i ett annat land än det där moderbolaget har

sitt säte kunna komma undan ansvar genom att föra över tillgångarna till

moderbolaget och låta dotterbolaget försättas i konkurs. Det bör vara

möjligt för de skadelidande att rikta skadeståndskrav mot moderbolaget

även om detta finns i ett annat land.

Det är också viktigt, särskilt för fattiga utvecklingsländer, att

transnationella företag inte ges möjlighet att bryta mot mänskliga rättigheter,

arbetsrättsliga regler eller att bedriva miljöskadlig verksamhet utan

att rättsliga åtgärder kan vidtas. Som anges i motionen är det viktigt

att den svenska regeringen stöder den process som pågår inom FN för att

skapa ett internationellt hållbart regelverk för transnationella företag.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L268, som sin

mening ge regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Skadeståndsansvar för atomskador, punkt 3 (v)

Tasso Stafilidis (v) anför:

I likhet med motionären anser jag att skadeståndsansvaret för innehavare

av atomanläggningar skall vara obegränsat. Regeringen har också i proposition

2000/01:43 om ändringar i atomansvarighetslagen gett uttryck för den

målsättningen, men hänvisat till att det kräver en revidering av

Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område. I propositionen,

som lämnades till riksdagen för drygt tre år sedan, aviserade regeringen

att en särskild utredare - i syfte att förbereda övergången till ett

obegränsat ansvar - skulle ges i uppdrag att föreslå hur ett obegränsat

ansvar bör genomföras i atomansvarighetslagen. Enligt uppgift har en

revidering av Pariskonventionen nu avslutats som möjliggör införande av

ett obegränsat ansvar. Det är därmed hög tid för regeringen att tillsätta

en särskild utredare och därefter återkomma till riksdagen med lagförslag

på området. Mot den angivna bakgrunden har jag inte funnit skäl att

reservera mig. Jag avser dock att noga följa det fortsatta arbetet med frågan.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:L268 av Birgitta Ohlsson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att multinationella företag som orsakar stora skador inte skall

kunna komma undan skadeståndsansvar genom att låta utländska dotterbolag

gå i konkurs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att skadeståndskrav skall kunna riktas mot moderbolaget av

skadelidande i ett annat land.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att den svenska regeringen skall stödja FN i arbetet för att

skapa ett internationellt regelverk för transnationella företag.

2003/04:L318 av Mia Franzén m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad borde

införas i skadeståndslagen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att rätten till skadestånd vid myndigheters misstag, övergrepp

eller oförmåga att uppfylla sina skyldigheter måste förbättras.

2003/04:MJ434 av Åsa Domeij m.fl. (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen

skall verka för att aktörerna i transportkedjan skall dela ett skadeståndsansvar

i händelse av en olycka.

2003/04:N415 av Ingegerd Saarinen (mp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att kärnkraftverkens skadeståndsansvar skall vara obegränsat

och att kravet på betalningskapacitet kraftigt skall höjas.