Bet. 2003/04:LU3

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU3

Lag om finansiell rådgivning till konsumenter

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

2002/03:133 jämte tre motioner, varav två väckts med anledning av

propositionen och en väckts under den allmänna motionstiden år 2003.

I

propositionen lägger regeringen fram förslag till en lag om finansiell

rådgivning till konsumenter. Syftet med den föreslagna lagen är att stärka

konsumentskyddet på det finansiella området.

Lagen föreslås vara tillämplig

vid s.k. placeringsrådgivning, dvs. rådgivning som avser placering av

konsumentens tillgångar i olika finansiella instrument och vissa typer av

livförsäkringar. Lagförslaget innehåller bestämmelser som innebär att

näringsidkaren skall iaktta god rådgivningssed och se till att rådgivaren

har tillräcklig kompetens för sitt uppdrag. Näringsidkaren skall även

dokumentera vad som förekommit vid rådgivningstillfället. Vidare föreslås

bestämmelser om skadeståndsansvar för näringsidkare som vid finansiell

rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en konsument ren

förmögenhetskada. Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av

lagen. Verkets tillsyn skall dock inte omfatta verksamhet som står under

Finansinspektionens tillsyn eller verksamhet som bedrivs av advokater.

Den

nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Utskottet föreslår att

riksdagen antar regeringens lagförslag och avslår samtliga motionsyrkanden.

I

betänkandet finns tio reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Lagens tillämpningsområde

Riksdagen

antar 1 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till

konsumenter. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del

och avslår motion 2003/04:L303.

Reservation 1 (kd)

2. Preskription

Riksdagen

antar 7 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till

konsumenter. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del

och avslår motionerna 2002/03:L19 yrkande 2 och 2002/03:L20 yrkande

2.

Reservation 2 (m, fp, kd)

3. Tillsynsmyndighet

Riksdagen antar 8

§ regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till konsumenter.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del och avslår

motion 2002/03:L19 yrkande 3.

Reservation 3 (m, kd)

4. Vitesföreläggande

Riksdagen

godkänner vad utskottet anfört. Därmed bifaller riksdagen proposition

2002/03:133 i denna del och avslår motion 2002/03:L19 yrkande 1.

Reservation

4 (m, kd)

5. Varning

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed

bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del och avslår motion

2002/03:L20 yrkande 3.

Reservation 5 (fp, v, c)

6. Lagbestämmelsen om

vitesföreläggande och varning

Riksdagen antar 9 § regeringens förslag

till lag om finansiell rådgivning till konsumenter.

Reservation 6 (fp,

v, c) - villkorad

Reservation 7 (m, kd) - villkorad

7. Prövningstillstånd

Riksdagen

antar 10 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning. Därmed

bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del och avslår motion

2002/03:L20 yrkande 4.

Reservation 8 (fp)

8. Lagförslaget i

övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning

i den mån det inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan. Därmed

bifaller riksdagen proposition 2002/03:133 i denna del.

9. Inriktningen

av EU-arbetet

Riksdagen avslår motion 2002/03:L20 yrkande 1.

Reservation

9 (fp)

10. Ytterligare utredningsarbete

Riksdagen avslår motion

2002/03:L19 yrkande 4.

Reservation 10 (m)

Stockholm den 30 oktober

2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit

i beslutet: Inger René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen (s),

Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s), Tasso Stafilidis

(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin

Andreasson (fp), Anneli Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas

Lindberg (s), Johan Löfstrand (s), Ingemar Vänerlöv (kd) och Annika

Qarlsson (c).

Redogörelse för ärendet

I januari 1999 beslutade regeringen om direktiv

till en parlamentarisk kommitté med uppgift att lämna förslag om hur den

framtida konsumentpolitiken skulle utformas för att kunna ge människor

förutsättningar att känna sig trygga som konsumenter och ha ett starkt

inflytande över sin vardag (dir. 1999:1). Kommittén antog namnet

Konsumentpolitiska kommittén 2000. I kommitténs uppdrag låg bl.a. att analysera

huruvida det konsumenträttsliga skyddet var tillräckligt på området

finansiella tjänster och vid behov lämna förslag till hur det kunde förbättras.

Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 2000:29) Starka konsumenter

i en gränslös värld att konsumentskyddet vid rådgivning i fråga om

finansiella tjänster skulle stärkas genom tvingande civilrättslig lagstiftning.

En sådan lagstiftning måste dock, menade kommittén, föregås av ytterligare

analyser och överväganden som inte kunde komma till stånd inom ramen för

kommitténs arbete. Något lagförslag lades därför inte fram.

Mot denna

bakgrund tillkallade regeringen i maj 2001 en särskild utredare med uppgift

att kartlägga och analysera frågor om konsumentskyddet vid finansiell

rådgivning (dir. 2001:41). Enligt direktiven skulle utredaren även föreslå

lagstiftning eller andra lämpliga åtgärder som det fanns behov av för att

stärka konsumentskyddet på området. Utredningen, som antog namnet Utredningen

om finansiell rådgivning till konsumenter, redovisade sitt uppdrag i maj

2002 i betänkandet (SOU 2002:41) Konsumentskydd vid finansiell rådgivning.

Betänkandet har remissbehandlats och ligger till grund för lagförslaget

i förevarande proposition.

I propositionen föreslår regeringen - efter

hörande av Lagrådet - att riksdagen skall anta det i propositionen framlagda

förslaget till lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Regeringens

förslag finns i bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.

Propositionen har

föranlett två motioner. I detta sammanhang behandlar utskottet även en

motion som har väckts under den allmänna motionstiden år 2003. Förslagen

i motionerna finns i bilaga 1.

I ärendet har inkommit en skrivelse från

Fondbolagens Förening.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen

lägger regeringen fram förslag till en lag om finansiell rådgivning till

konsumenter. Lagen, som skall vara tvingande till konsumentens förmån,

föreslås vara tillämplig vid s.k. placeringsrådgivning, dvs. rådgivning

som avser placering av konsumentens tillgångar i olika finansiella instrument

och vissa livförsäkringar.

Lagförslaget innebär i huvudsak följande. En

näringsidkare som tillhandahåller finansiell rådgivning skall se till att

den personal som utför rådgivningen har tillräcklig kompetens. I syfte

att undvika bevissvårigheter skall näringsidkaren dokumentera vad som

förekommit vid rådgivningstillfället. Näringsidkaren skall i

rådgivningsverksamheten iaktta god rådgivningssed och med tillbörlig omsorg ta

till vara konsumentens intressen. Rådgivningen skall anpassas till den

enskilde konsumentens önskemål och behov och rådgivaren får inte rekommendera

andra lösningar än sådana som kan anses lämpliga för konsumenten. Rådgivaren

är vidare skyldig att avråda konsumenten från att vidta åtgärder som inte

kan anses lämpliga för denne. En näringsidkare som genom finansiell

rådgivning uppsåtligen eller genom oaktsamhet orsakar konsumenten ren

förmögenhetsskada skall ersätta skadan. Konsumentverket skall utöva tillsyn

över efterlevnaden av lagen, dock inte verksamhet som redan står under

tillsyn av Finansinspektionen eller som bedrivs av advokater. Riktlinjer

och allmänna råd om lagens tillämpning skall utfärdas av Konsumentverket

och Finansinspektionen.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2004.

Utskottets överväganden

Allmänna överväganden

Under det senaste decenniet

har de finansiella marknaderna genomgått stora förändringar, bl.a. till

följd av avregleringen av kreditmarknaden, teknikutvecklingen och Sveriges

medlemskap i EU. Banker och andra finansiella företags verksamhet har i

allt högre utsträckning kommit att bli inriktad på nya produkter och

tjänster som skiljer sig från den traditionella in- och utlåningsverksamheten.

Sålunda har marknadsföring och försäljning av finansiella tjänster,

exempelvis s.k. sparprodukter såsom aktier, räntebärande instrument,

värdepappersfonder samt pensionsförsäkringar fått allt större betydelse.

Utvecklingen har inneburit att konsumenterna numera erbjuds ett mycket

stort antal investeringsalternativ med varierande riskprofil, vilket

innebär såväl möjligheter som risker för konsumenterna.

Hushållens sparande

är i dag till stor del placerat i olika finansiella instrument såsom aktier

och fonder. Till detta kommer det aktierelaterade försäkringssparandet.

Denna utveckling har lett till att konsumentskyddsaspekterna på det

finansiella området under senare år kommit alltmer i fokus. Konsumenternas

behov av kunskap och information har ökat, vilket i sin tur medfört att

den rådgivning som banker och andra finansiella företag erbjuder blivit

allt viktigare. Därmed har också frågan om vilket ansvar företagen har

för de råd man lämnar och vilka krav som kan ställas på rådgivarna

aktualiserats.

I dag finns ingen samlad, generell lagstiftning som tar sikte

på finansiell rådgivning. Vissa krav på de finansiella rådgivarnas agerande

kan dock härledas ur rörelselagstiftningen på det finansiella området,

marknadsrätten, myndighetsföreskrifter, allmänna rättsprinciper,

domstolsavgöranden och den juridiska litteraturen. Vidare har i rättspraxis

lagts fast att en rådgivare under vissa förutsättningar är skadeståndsskyldig

vid vårdslös rådgivning. Under senare år har också vidtagits en rad

frivilliga åtgärder inom branschen av betydelse för konsumentskyddet, bl.a.

genom antagandet av etiska riktlinjer och inrättandet av licensieringsprogram.

Som

framhålls i propositionen är det dock inte möjligt att utifrån dessa

rättskällor dra några säkra slutsatser i fråga om gränserna för kraven på

rådgivningen eller omfattningen av det skadeståndsrättsliga ansvaret. Det

är inte heller tillräckligt att endast förlita sig på de, i och för sig

förtjänstfulla, åtgärder som vidtagits inom branschen. Lagstiftningsbehovet

har inte heller ifrågasatts i någon av motionerna. Utskottet delar således

regeringens bedömning att konsumentskyddet på området bör förstärkas och

tydliggöras genom ny konsumenträttslig lagstiftning, i vilken såväl kraven

på näringsidkarens prestation som det civilrättsliga ansvaret för

rådgivningen preciseras.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att en

särskild lag om finansiell rådgivning till konsumenter bör komma till

stånd.

Därmed övergår utskottet till att behandla de olika spörsmål som

har aktualiserats i motionerna.

Lagens tillämpningsområde

Utskottets

förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag såvitt gäller

lagens tillämpningsområde (1 §) och avslå en motion vari föreslås ett

tillkännagivande om att tillämpningsområdet bör utvidgas till att omfatta

även s.k. traditionella livförsäkringar. Jämför reservation 1

(kd).

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att lagen skall vara

tillämplig vid finansiell rådgivning som en näringsidkare tillhandahåller

en konsument och som omfattar placering av konsumentens tillgångar i

finansiella instrument och vissa livförsäkringar (1 §). Rådgivningen skall

vara individualiserad, och det förutsätts föreligga ett uppdragsförhållande

mellan parterna för att lagen skall vara tillämplig. Med finansiellt

instrument avses bl.a. aktier, obligationer, andelar i värdepappersfonder

samt derivatinstrument såsom aktie- och indexoptioner.

I fråga om

livförsäkringar föreslås att lagens tillämpningsområde begränsas till rådgivning

som avser sådana livförsäkringar vars kapital helt eller delvis placeras

i finansiella instrument som konsumenten bestämmer, dvs. fondförsäkringar.

Därmed omfattar lagförslaget inte s.k. traditionella livförsäkringar.

Denna typ av livförsäkring innebär att kapitalet förvaltas av försäkringsbolaget

och att försäkringstagaren är berättigad till dels det inbetalade beloppet

jämte viss, garanterad avkastning, dels återbäring i form av en andel av

det eventuella överskott som uppstått.

Motionen

Mats Odell och Olle

Sandahl (båda kd) anför i den under den allmänna motionstiden år 2003

väckta motionen 2003/04:L303 att livbolagens allvarliga situation inte

bara beror på den kraftiga nedgången på aktiemarknaden. Även missförhållanden

vad gäller konsumentskydd och rådgivning har, enligt motionärerna, rubbat

försäkringstagarnas förtroende för bolagen. Motionärerna anser att det är

oförståeligt varför den föreslagna lagen inte omfattar också rådgivning

som avser traditionella livförsäkringar. I motionen yrkas ett tillkännagivande

om att lagens tillämpningsområde bör utvidgas så att även sådan rådgivning

omfattas av lagen.

Utskottets ställningstagande

Som framhålls i

propositionen bör tillämpningsområdet för ett konsumentskyddande regelverk på

området ta sin utgångspunkt i de intressen som framstår som särskilt

skyddsvärda från konsumentsynpunkt. Regeringen har, med denna utgångspunkt,

gjort bedömningen att lagens tillämpningsområde bör begränsas till att

omfatta sådan finansiell rådgivning som innebär en beaktansvärd risk för

att konsumenten, helt eller delvis, förlorar insatt kapital eller sätter

sig i skuld. Finansiell rådgivning där risken för konsumenten framstår

som begränsad bör däremot inte omfattas av lagen. Enligt regeringens

uppfattning föreligger en sådan grad av risk för konsumenten vid

placeringsrådgivning som avser finansiella instrument och livförsäkringar vars

kapital helt eller delvis placeras i de finansiella instrument som

konsumenten bestämmer att sådan rådgivning bör omfattas av lagen. Utskottet

har ingen annan uppfattning än regeringen i den frågan.

Vad sedan gäller

motionsspörsmålet har utskottet förståelse för de synpunkter som framförts

och förutsätter att regeringen kontinuerligt följer och analyserar

utvecklingen på marknaden. Inom ramen för detta bör konsumentskyddet vid

finansiell rådgivning om traditionella livförsäkringar snarast tas upp

till förnyad prövning. Utskottet utgår från att regeringen - utan något

formellt tillkännagivande från riksdagens sida - vidtar nödvändiga åtgärder

och skyndsamt återkommer till riksdagen med erforderliga lagförslag, om

det skulle visa sig att det finns behov av en utvidgning av lagens

tillämpningsområde till att även omfatta traditionella livförsäkringar.

Med

det anförda föreslår utskottet att riksdagen antar regeringens lagförslag

såvitt nu är i fråga och avslår motion 2003/04:L303.

Preskription

Utskottets

förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag såvitt gäller

tioårig preskription av näringsidkarens skadeståndsrättsliga ansvar för

rådgivningen (7 §) och avslå två motionsyrkanden vari föreslås en tvåårig

preskriptionsfrist. Jämför reservation 2 (m, fp, kd).

Bakgrund

Innebörden

av att en fordran preskriberas är att den inte kan utkrävas av borgenären.

Allmänna bestämmelser om preskription finns i preskriptionslagen (1981:130).

Lagen är inte bara tillämplig på fordringar som avser betalning av pengar

utan även andra prestationer, exempelvis leverans av varor och utförande

av tjänster. Av 2 § preskriptionslagen följer att en fordran preskriberas

tio år efter sin tillkomst, om inte preskriptionsavbrott skett dessförinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument, om fordringen

avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare har

tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Detsamma gäller

fordran mot den som gått i borgen för betalningen av en sådan fordran.

Den treåriga preskriptionstiden gäller dock inte fordringar som grundas

på löpande skuldebrev.

Preskriptionslagen gäller endast i den mån annat

inte är särskilt föreskrivet. I lagstiftningen förekommer en lång rad

sådana särskilda preskriptionsregler där såväl preskriptionsfristens längd

som utgångspunkten för dess beräkning avviker från vad som följer av

preskriptionslagen. Ett exempel på en sådan bestämmelse är 18 kap. 9 §

handelsbalken, enligt vilken talan mot en syssloman, exempelvis en mäklare,

agent eller annan uppdragstagare, måste väckas inom ett år från det att

uppdraget avslutats eller upphört och sysslomannen avgivit

slutredovisning.

Propositionen

I propositionen föreslås en preskriptionsregel som

innebär att näringsidkarens skadeståndsrättsliga ansvar för rådgivning

som omfattas av lagen preskriberas tio år efter rådgivningstillfället om

inte konsumenten dessförinnan väckt talan mot näringsidkaren. Dessutom

krävs att konsumenten underrättat näringsidkaren om skadan inom skälig

tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit,

dvs. att konsumenten reklamerar. I annat fall bortfaller rätten till

skadestånd enligt lagen (7 §). Genom den nu föreslagna preskriptionsregeln

klargörs att den ettåriga preskriptionsfristen i 18 kap. 9 § handelsbalken

inte är tillämplig vid skadeståndskrav med stöd av lagen.

Motionerna

Inger

René m.fl. (m) anser i motion 2002/03:L19 att den föreslagna tioårsfristen

kommer att leda till en alltför lång tid av osäkerhet för näringsidkarna,

särskilt småföretagare, och innebära att näringsidkarna måste bevara

dokumentation om de råd man lämnat orimligt länge. Enligt vad som anförs

i motionen kommer således preskriptionsregeln att fungera som ett effektivt

konkurrenshinder för mindre uppstickare på marknaden. I motionen yrkas

att riksdagen skall besluta om en ändring i 7 § som innebär att

preskriptionsfristen bestäms till två år (yrkande 2).

Liknande tankegångar

återfinns i motion 2002/03:L20 av Jan Ertsborn m.fl. (fp). Motionärerna

anser att det inte föreligger något behov av en så pass lång preskriptionsfrist

som tio år, eftersom en skada på grund av felaktig rådgivning visar sig

betydligt tidigare än så. En tioårig preskriptionsfrist kommer också att

skapa osäkerhet för näringsidkarna och bevissvårigheter vid tvist. Enligt

motionärernas mening bör preskriptionsfristens längd motsvara vad som

gäller enligt konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen, dvs. två år. I

motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen skall

återkomma till riksdagen med ett lagförslag i enlighet med vad som anförts

i motionen (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Som påpekas i

propositionen skulle preskriptionsregeln i 18 kap. 9 § handelsbalken under

vissa förutsättningar kunna vara tillämplig vid krav på skadestånd enligt

den nu föreslagna lagen. Enligt utskottets mening är en sådan preskriptionsfrist

alldeles för kort, varför en särskild bestämmelse med längre tid är befogad

i en lag med syfte att stärka konsumentskyddet. Regeringens förslag innebär

att rätten till skadestånd bortfaller om inte konsumenten väcker talan

inom tio år från rådgivningstillfället. Som motionärerna pekar på förekommer

det i den konsumenträttsliga lagstiftningen preskriptionsfrister som är

avsevärt kortare än tio år, bl.a. i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

I dessa fall rör det sig dock om lagstiftning där det normalt sett är

relativt lätt att bedöma skadans uppkomst och övriga förutsättningar för

skadeståndsansvar. I fall där skadeståndsfrågan är mer komplicerad och

det dessutom kan ta lång tid innan en skada visar sig, exempelvis vid

produkt- och miljöskador, uppvisar lagstiftningen i stället exempel på en

tioårig preskriptionsfrist. Placeringar i finansiella instrument och

försäkringar görs ofta på lång sikt och är i många fall en viktig del av

konsumentens långsiktiga sparande. Som närmare utvecklas i propositionen

kan det i vissa fall också dröja lång tid innan en skada visar sig. Vid

bedömningen av preskriptionsfristens längd måste även beaktas vilken

utgångspunkt som valts för fristens beräkning. Regeringen har därvid

föreslagit en bestämd tidpunkt som utgångspunkt, nämligen rådgivningstillfället,

som gör det möjligt för näringsidkarna att skapa sig en rimlig överblick

över vilka skadeståndskrav som kan komma att framställas inom

preskriptionsfristen.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan utskottet inte

komma till någon annan slutsats än regeringen i frågan om preskriptionsfristens

längd. Riksdagen bör således anta lagförslaget i denna del och avslå

motionerna 2002/03:L19 yrkande 2 och 2002/03:L20 yrkande 2.

Tillsyn,

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag

såvitt gäller tillsynen över efterlevnaden av lagen (8-10 §§) och avslå

motionsyrkanden med krav på förändringar av tillsynen i olika avseenden.

Jämför

reservation 3 (m, kd) och särskilt yttrande (fp, c) under förslagspunkt

3 Tillsynsmyndighet, reservation 4 (m, kd) under förslagspunkt 4

Vitesföreläggande, reservation 5 (fp, v, c) under förslagspunkt 5 Varning,

reservationerna 6 (fp, v, c) och 7 (m, kd) under förslagspunkt 6

Lagbestämmelsen om vitesföreläggande och varning och reservation 8 (fp) under

förslagspunkt 7 Prövningstillstånd.

Bakgrund

Finansinspektionen är

central förvaltningsmyndighet för tillsyn över finansiella marknader,

kreditinstitut och det enskilda försäkringsväsendet. Tillsynen omfattar

bl.a. banker, fondbolag, värdepappersbolag, försäkringsbolag och

försäkringsmäklare. Finansinspektionen har, enligt vad som närmare framgår av

lag eller annan författning, exempelvis bankrörelselagen (1987:617), lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse och försäkringsrörelselagen (1982:713),

möjlighet att ingripa på olika sätt mot företag som inte följer gällande

regelverk. Sålunda kan Finansinspektionen bl.a. återkalla tillstånd,

meddela förbud mot att fortsätta viss verksamhet, meddela varning, förbjuda

verkställighet av ett beslut, infordra upplysningar om verksamheten och

genomföra inspektioner på plats.

Även Konsumentverket har en viktig roll

att spela på det finansiella området. Verket har tillsyn över efterlevnaden

av bl.a. marknadsföringslagen (1995:450), avtalsvillkorslagen (1994:1512),

konsumentförsäkringslagen (1980:38) och konsumentkreditlagen (1992:830).

Tillsynsansvaret enligt konsumentkreditlagen omfattar dock inte verksamhet

som redan står under tillsyn av Finansinspektionen.

För att tydliggöra

Finansinspektionens och Konsumentverkets ansvar och befogenheter har

myndigheterna år 1999 träffat en överenskommelse som syftar till att

klargöra respektive myndighets ansvar vad gäller konsumentskyddet i den

finansiella sektorn.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen

att Konsumentverket skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och de

föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Detta gäller dock inte

verksamhet som redan står under Finansinspektionens tillsyn eller verksamhet

som bedrivs av advokater (8 § första stycket). Konsumentverket föreslås

få befogenheter som i stort sett motsvarar Finansinspektionens befogenheter

enligt rörelselagstiftningen. Sålunda innehåller lagförslaget bestämmelser

som innebär att Konsumentverket ges rätt att göra inspektion hos näringsidkare

som tillhandahåller finansiell rådgivning och att ta del av samtliga

handlingar som behövs för tillsynen. Vidare föreslås en skyldighet för

näringsidkaren att lämna upplysningar om verksamheten (8 § andra stycket).

Konsumentverket får förelägga en näringsidkare att vid vite tillhandahålla

sådana handlingar eller att lämna upplysningar (8 § tredje stycket). Om

en näringsidkare som står under Konsumentverkets tillsyn utför finansiell

rådgivning i strid med de krav som ställs i lagen eller föreskrifter som

har meddelats med stöd av den får Konsumentverket, enligt lagförslaget,

vid vite förelägga näringsidkaren att upphöra med verksamheten (9 § första

stycket). Om det är tillräckligt får verket i stället meddela näringsidkaren

varning (9 § andra stycket). Beslut att exempelvis återkalla tillstånd

eller meddela varning får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, varvid

prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt (10 §).

Motionerna

I

motion 2002/03:L19 av Inger René m.fl. (m) anförs att den föreslagna

uppdelningen av tillsynsansvaret mellan Finansinspektionen och Konsumentverket

är mindre lämplig. Motionärerna befarar att det kommer att utvecklas en

motstridig tillsynspraxis, vilket varken gynnar företagens behov av stabila

förutsättningar eller tillgodoser konsumenternas skyddsbehov. I motionen

yrkas att riksdagen skall besluta om en ändring i 8 § som innebär att

tillsynen enligt lagen endast skall utövas av Finansinspektionen (yrkande

3). I samma motion riktas stark kritik mot förslaget att ge Konsumentverket

befogenhet att vid vite förelägga en näringsidkare som står under verkets

tillsyn att upphöra med finansiell rådgivning. Enligt motionärerna innebär

förslaget i denna del i praktiken en form av partiellt näringsförbud och

ett ingrepp i den grundlagsskyddade näringsfriheten som på intet sätt har

motiverats tillräckligt av regeringen. I motionen yrkas avslag på

propositionen i denna del (yrkande 1).

I motion 2002/03:L20 av Jan Ertsborn

m.fl. (fp) framhålls vikten av att lagstiftningen med största möjliga

tydlighet markerar att ett förbudsföreläggande inte får meddelas om det

är tillräckligt med varning. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall

besluta om en ändring i 9 § andra stycket som innebär att Konsumentverket

skall meddela varning om det är tillräckligt (yrkande 3). Ett

förbudsföreläggande

är vidare, enligt motionärerna, ett så pass ingripande beslut för den

enskilde näringsidkaren att det inte bör krävas prövningstillstånd vid

överklagande till kammarrätt. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta

om en ändring i 10 § andra stycket i enlighet härmed (yrkande 4).

Utskottets

ställningstagande

För att säkerställa ett gott konsumentskydd vid finansiell

rådgivning är det enligt utskottets uppfattning nödvändigt att det skapas

en tillsynsverksamhet som kan kontrollera om företagen uppfyller de

grundläggande krav som följer av lagen och de föreskrifter som har utfärdats

med stöd av den. Tillsynen är vidare viktig från konkurrenssynpunkt.

Seriösa näringsidkare som följer bestämmelserna skall inte behöva konkurrera

med företag som av exempelvis kostnadsskäl bortser från regelverket.

Vad

först gäller frågan vilken eller vilka myndigheter som bör ges tillsynsansvaret

kan konstateras att den föreslagna lagen till allra största delen torde

komma att träffa verksamhet som bedrivs inom sådana finansiella institut

som redan står under Finansinspektionens tillsyn. Med hänsyn till detta

kan det framstå som naturligt att Finansinspektionen ges hela tillsynsansvaret

enligt lagen, således även över rådgivningsföretag som inte omfattas av

inspektionens tillsyn enligt rörelselagstiftningen. En sådan lösning skulle

dock innebära ett avsteg från den tradition och det arbetssätt som länge

rått i fråga om tillsyn över de finansiella marknaderna. Finansinspektionens

tillsynsverksamhet bygger nämligen bl.a. på att tillsynsobjekten är

registrerade och att man därmed har kännedom om vilka företag man har tillsyn

över. Dessutom finansieras tillsynsverksamheten via avgifter som tas ut

av företagen. Till detta kommer att det i propositionen föreslagna delade

tillsynsansvaret stämmer överens med vad som gällt i fråga om tillsyn

enligt konsumentkreditlagen sedan slutet av 1970-talet. Såvitt utskottet

har sig bekant har denna ordning inte medfört några allvarligare olägenheter,

varken för berörda myndigheter eller tillsynsobjekten. Sammanfattningsvis

ställer sig utskottet bakom regeringens förslag såvitt gäller fördelningen

av tillsynsansvar mellan Konsumentverket och Finansinspektionen. Riksdagen

bör därför anta lagförslaget i denna del och avslå motion 2002/03:L19

yrkande 3.

När det sedan gäller yrkandet om avslag på propositionen såvitt

avser den föreslagna möjligheten för Konsumentverket att vid vite förelägga

en näringsidkare att upphöra med finansiell rådgivning vill utskottet

framhålla vikten av att även Konsumentverket ges erforderliga verktyg och

befogenheter i sitt tillsynsarbete. I likhet med regeringen anser utskottet

att den föreslagna befogenheten för verket att meddela förbudsföreläggande

är nödvändig för att skapa ett heltäckande och effektivt konsumentskydd

mot grovt oseriös rådgivningsverksamhet på det finansiella området.

Bestämmelsen påkallas således av behovet att skydda angelägna allmänna

intressen, och utskottet kan inte finna annat än att förslaget är förenligt

med 2 kap. 20 § regeringsformen. Riksdagen bör därför, med bifall till

propositionen i denna del och med avslag på motion 2002/03:L19 yrkande 1,

godkänna vad utskottet nu anfört.

I fråga om förutsättningarna för

meddelande av varning, som tas upp i motion 2002/03:L20 yrkande 3, erinrar

utskottet om att regeringen i propositionen understrukit att ett föreläggande

att upphöra med rådgivningsverksamhet är att anse som en mycket ingripande

åtgärd. För att tillsynsmyndigheten skall kunna tillgripa denna åtgärd

bör därför, anförs det, krävas att det rör sig om allvarliga eller upprepade

överträdelser från näringsidkarens sida. Det bör således, anförs det

vidare, framstå som uppenbart olämpligt att näringsidkaren fortsätter med

rådgivningsverksamheten och vara fråga om fall där verksamheten är klart

osund. Vidare framhålls att ett föreläggande om att upphöra med verksamheten

kan framstå som en alltför ingripande åtgärd i många fall där

tillsynsmyndigheten

finner att en näringsidkare inte fullt ut följer kraven i lagen. Vid

enstaka överträdelser eller överträdelser av mindre allvarlig art, men där

tillsynsmyndigheten ändå vill markera att en överträdelse skett, bör

således myndigheten i stället meddela varning. Mot bakgrund av dessa

uttalanden från regeringen ser utskottet inte någon anledning att göra något

förtydligande i lagtexten i enlighet med vad som föreslås i motionen. Den

av motionärerna förordade formuleringen torde också innebära en avvikelse

från vad som får anses vara gängse i dessa sammanhang, exempelvis i

motsvarande bestämmelser i rörelselagstiftningen.

Med det anförda föreslår

utskottet att riksdagen, med bifall till propositionen i denna del och

med avslag på motion 2002/03:L20 yrkande 3, godkänner vad utskottet nu

anfört.

Vad slutligen gäller frågan huruvida det skall krävas prövningstillstånd

vid överklagande till kammarrätt kan utskottet konstatera att lagförslaget

i denna del motsvarar vad som följer som huvudregel enligt 22 a §

förvaltningslagen (1986:223). Utskottet ser inga skäl att i förevarande

lagstiftningsärende frångå denna huvudregel inom förvaltningsrätten, och

utskottet föreslår att motion 2002/03:L20 yrkande 4 lämnas utan

bifall.

Inriktningen av EU-arbetet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen

bör avslå ett motionsyrkande vari föreslås att regeringen inom EU skall

verka för en totalharmonisering av nationell lagstiftning om finansiell

rådgivning till konsumenter. Jämför reservation 9 (fp).

Motionen

I motion

2002/03:L20 av Jan Ertsborn m.fl. (fp) anförs att den konsumenträttsliga

lagstiftningen bör totalharmoniseras på en hög och gemensam nivå inom

hela EU i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Endast

på så sätt kan konsumenterna, menar motionärerna, fullt ut ta till vara

sina intressen på den inre marknaden. I motionen begärs ett tillkännagivande

om att Sverige inom EU bör verka för en harmonisering av nationell

lagstiftning om finansiell rådgivning till konsumenter på EU-nivå (yrkande

1).

Utskottets ställningstagande

I dag finns ingen övergripande EG-rättslig

lagstiftning om finansiell rådgivning såvitt gäller rådgivarens skyldigheter

och civilrättsliga ansvar. Däremot förekommer viss närliggande lagstiftning

av intresse. Nämnas kan Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG

av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling. I direktivet finns bl.a.

bestämmelser om försäkringsmäklares rådgivningsverksamhet. Direktivet

skall vara genomfört i nationell lagstiftning senast i januari 2005. Vidare

finns i rådets direktiv 93/220 av den 10 maj 1993 om investeringstjänster

inom värdepappersområdet näringsrättsliga bestämmelser för värdepappersföretag.

Bestämmelserna innebär bl.a. ett krav på auktorisation av värdepappersföretag.

I

november 2002 presenterade kommissionen ett förslag till nytt direktiv om

investeringstjänster, KOM (2002) 625. Enligt förslaget skall antalet

investeringstjänster som kräver auktorisation öka och bl.a. komma att

omfatta investeringsrådgivning. Det skulle därmed krävas tillstånd för att

denna typ av rådgivning skall få bedrivas. I förhållande till nu gällande

direktiv innehåller förslaget bl.a. skärpta regler om hur värdepappersföretag

skall uppföra sig mot sina kunder och vilken information som skall lämnas.

Rådet träffade i början av oktober 2003 en överenskommelse om en gemensam

ståndpunkt och nu skall förslaget bli föremål för den andra läsningen i

Europaparlamentet.

Inför ett ställningstagande till motionsyrkandet vill

utskottet erinra om att 2002 års konsumentpolitiska beslut innebär att

frågan huruvida Sverige inom EU skall verka för minimiregler eller

totalharmoniserade regler på det konsumenträttsliga området skall bedömas

från fall till fall med hänsyn till det aktuella ämnet för lagstiftning

och vad som mest gynnar konsumenternas intressen (se skr. 2001/02:148,

bet. LU28). Ett bifall till motionsyrkandet skulle innebära ett avsteg

från nu gällande inriktning av arbetet som utskottet inte kan ställa sig

bakom. Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår motion 2002/03:L20

yrkande 1.

Ytterligare utredningsarbete

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen

bör avslå ett motionsyrkande med krav på ytterligare utredningsarbete vad

gäller lagstiftningens inverkan på konkurrensen.

Jämför reservation 10

(m).

Motionen

I motion 2002/03:L19 av Inger René m.fl. (m) kritiseras

beredningen av lagstiftningsärendet i Regeringskansliet. Enligt motionärerna

föreligger det en risk för att ett alltför vidlyftigt och illa genomtänkt

regelverk försvårar uppkomsten av seriösa utmanare till etablerade företag

på det finansiella området. Regeringen borde därför, anförs det, vid

beredningen av ärendet noggrannare ha beaktat risken för att lagstiftningen

får negativ inverkan på konkurrensen på marknaden. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att riksdagen skall uppdra åt regeringen att låta

utreda risken för att lagstiftningen reglerar bort möjligheten till bred

konkurrens avseende rådgivning inom den finansiella sektorn (yrkande

4).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att lagstiftningsärendet

är berett i enlighet med de krav som följer av regeringsformen och noterar

i det sammannhanget att Konkurrensverket i sitt remissvar inte har riktat

några allvarligare invändningar mot förslaget. Behov av ytterligare

utredningsarbete i enlighet med motionsönskemålet kan inte anses föreligga,

och utskottet föreslår att riksdagen avslår motion 2002/03:L19 yrkande 4.

Reservationer

1. Lagens tillämpningsområde, punkt 1 (kd)

av Ingemar

Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

antar 1 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till

konsumenter och tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservationen om traditionella livförsäkringar. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2002/03:133 i denna del och motion 2003/04:L303.

Ställningstagande

Jag

delar regeringens uppfattning att lagen bör omfatta rådgivning som avser

placering av konsumentens kapital i finansiella instrument och i

livförsäkringar, vars kapital helt eller delvis placeras i de finansiella

instrument som konsumenten bestämmer. Riksdagen bör därför anta regeringens

lagförslag såvitt nu är i fråga.

Enligt min uppfattning saknas det skäl

att inte låta även rådgivning som avser placering i s.k. traditionella

livförsäkringar omfattas av lagen. Risken för konsumenten vid sådan

rådgivning måste, inte minst mot bakgrund av utvecklingen på marknaden under

den senaste tiden, anses lika beaktansvärd som vid rådgivning avseende

placering i finansiella instrument och andra livförsäkringar. I det

sammanhanget vill jag särskilt framhålla att Finansinspektionen i rapporten

Intressekonflikter i livbolagen (2003:2), som överlämnades till regeringen

i juni 2003, förespråkat en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde

och att Konsumentverket i sitt remissyttrande över rapporten ställt sig

bakom inspektionens förslag. Jag anser mot denna bakgrund att riksdagen

bör ge regeringen i uppdrag att låta utreda frågan och återkomma till

riksdagen med ett lagförslag i linje med vad som nu har anförts. Förslagsvis

kan detta arbete ske inom ramen för eller i anslutning till den av regeringen

nyligen tillkallade utredningen om ny associationsrätt för

försäkringsaktiebolag.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion

2003/04:L303, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Preskription,

punkt 2 (m, fp, kd)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg

(m), Martin Andreasson (fp), Henrik von Sydow (m) och Ingemar Vänerlöv

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut

under punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 7 § regeringens

förslag till lag om finansiell rådgivning till konsumenter med den ändringen

att ordet "tio" byts ut mot "två". Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:L19 yrkande 2 och bifaller delvis proposition 2002/03:133 i denna

del och motion 2002/03:L20 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår

uppfattning kommer den föreslagna tioåriga preskriptionsfristen att leda

till en alltför lång tid av osäkerhet för näringsidkarna och orimliga

krav på att bevara dokumentation om de råd man har lämnat. Preskriptionsregeln

kommer således att fungera som ett effektivt konkurrenshinder. En tioårig

preskriptionsfrist kan inte heller anses befogad från konsumentsynpunkt,

eftersom en förlust på grund av vårdslös rådgivning kan fastslås betydligt

tidigare än så. Vi anser att preskriptionsfristen bör motsvara vad som

gäller enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen och således

bestämmas till två år räknat från rådgivningstillfället.

Riksdagen bör

således, med delvis bifall till propositionen i denna del, med bifall

till motion 2002/03:L19 yrkande 2 och delvis bifall till motion 2002/03:L20

yrkande 2, besluta om en ändring i 7 § regeringens lagförslag i enlighet

med vad som nu har anförts.

3. Tillsynsmyndighet, punkt 3 (m, kd)

av

Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Ingemar

Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till

riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar

8 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till konsumenter

och tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförts i reservationen

om tillsynsmyndighet. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:133

i denna del och bifaller delvis motion 2002/03:L19 yrkande 3.

Ställningstagande

Den

föreslagna uppdelningen av tillsynsansvaret mellan Konsumentverket och

Finansinspektionen är, enligt vår uppfattning, inte lämplig och kan komma

att leda till motstridig tillsynspraxis. Detta gagnar varken konsumentskyddet

eller näringsidkarnas behov av stabila förutsättningar för företagandet.

Tillsynsansvaret bör således i dess helhet anförtros åt Finansinspektionen.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i

enlighet härmed och återkomma till riksdagen i sådan tid att beslut i frågan

kan fattas i god tid före lagens ikraftträdande den 1 juli 2004. I avvaktan

på detta får regeringens lagförslag godtas.

Vad som sålunda anförts bör

riksdagen, med delvis bifall till motion 2002/03:L19 yrkande 3, som sin

mening ge regeringen till känna.

4. Vitesföreläggande, punkt 4 (m,

kd)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och

Ingemar Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

godkänner vad som anförts i reservationen om vitesföreläggande. Därmed

bifaller riksdagen motion 2002/03:L19 yrkande 1 och avslår proposition

2002/03:133 i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är

förslaget att ge Konsumentverket befogenhet att vid vite förelägga en

näringsidkare att upphöra med finansiell rådgiving inte acceptabelt.

Förslaget innebär i praktiken en möjlighet för Konsumentverket att utfärda

partiella näringsförbud och måste ses som ett allvarligt ingrepp i den

grundlagsskyddade näringsfriheten. Beredningen av lagförslaget är i denna

del vidare bristfällig och kan på intet sätt anses uppfylla de krav på

behovs- eller proportionalitetsprövning som bör föregå ett sådant

ingrepp.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med avslag på propositionen

i denna del och med bifall till motion 2002/03:L19 yrkande 1,

godkänna.

5. Varning, punkt 5 (fp, v, c)

av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis

(v), Martin Andreasson (fp) och Annika Qarlsson (c).

Förslag till

riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5

borde ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som anförts i

reservationen om förutsättningarna för meddelande av varning. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:L20 yrkande 3 och bifaller delvis proposition

2002/03:133 i denna del.

Ställningstagande

Ett vitesföreläggande om att

upphöra med finansiell rådgivning är en ytterligt ingripande åtgärd mot

en enskild näringsidkare som berör den grundlagsskyddade näringsfriheten.

Det är därför angeläget att det i lagstiftningen med största möjliga

tydlighet markeras att ett vitesföreläggande inte får meddelas om det är

tillräckligt med en varning. Lydelsen av 9 § andra stycket bör därför

utformas på följande sätt: "Om det är tillräckligt skall dock Konsumentverket

i stället meddela varning."

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med

bifall till motion 2002/03:L20 yrkande 3, godkänna.

6. Lagbestämmelsen

om vitesföreläggande och varning, punkt 6 (fp, v, c)

av Jan Ertsborn

(fp), Tasso Stafilidis (v), Martin Andreasson (fp) och Annika Qarlsson

(c).

- Under förutsättning av bifall till reservation 5. -

Förslag

till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 9 § regeringens

lagförslag med den ändringen att ordet "får" i andra stycket byts ut mot

orden "skall dock".

7. Lagbestämmelsen om vitesföreläggande och varning,

punkt 6 (m, kd)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m), Henrik von

Sydow (m) och Ingemar Vänerlöv (kd).

- Under förutsättning av bifall

till reservation 4. -

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

beslutar att avslå regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning

till konsumenter såvitt avser 9 § och att 10 § skall betecknas 9

§.

8. Prövningstillstånd, punkt 7 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin

Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget

till riksdagsbeslut under punkt 7 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

antar 10 § regeringens förslag till lag om finansiell rådgivning till

konsumenter med den ändringen att paragrafen erhåller den i bilaga 3 som

Reservanternas förslag betecknade lydelse. Därmed bifaller riksdagen motion

2002/03:L20 yrkande 4 och bifaller delvis proposition 2002/03:133 i denna

del.

Ställningstagande

Ett beslut om vitesförelägganden enligt 9 § första

stycket är, enligt vår uppfattning, en så pass ingripande åtgärd att det

finns skäl att frångå huvudregeln i förvaltningslagen om krav på

prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

Riksdagen bör därför,

med bifall till motion 2002/03:L20 yrkande 4, besluta om en ändring i 10

§ andra stycket som innebär att det inte skall krävas prövningstillstånd

vid överklagande till kammarrätt.

9. Inriktningen av EU-arbetet, punkt

9 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till

riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen om harmonisering av konsumenträttslig

lagstiftning på EU-nivå. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:L20

yrkande 1.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning leder den nuvarande

uppsplittringen av det konsumenträttsliga regelverket på nationell nivå

till att konsumenternas möjligheter att fullt ut utnyttja den inre marknaden

försvåras. Den konsumenträttsliga lagstiftningen bör därför totalharmoniseras

på en hög och gemensam nivå inom hela EU i betydligt större utsträckning

än vad som är fallet i dag. Endast på så vis kan konsumenterna ta till

vara sina intressen på den inre marknaden. Sverige bör således inom

EU-samarbetet verka för en harmonisering av nationell lagstiftning om

finansiell rådgivning till konsumenter.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen,

med bifall till motion 2002/03:L20 yrkande 1, som sin mening ge regeringen

till känna.

10. Ytterligare utredningsarbete, punkt 10 (m)

av Inger

René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till

riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen om ytterligare utredningsarbete.

Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:L19 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi

vill framhålla risken för att ett alltför vidlyftigt och illa genomtänkt

regelverk försvårar framväxten av seriösa utmanare till etablerade företag

på det finansiella området. Regeringen borde vid beredningen noggrannare

ha beaktat denna risk för att lagen får en negativ inverkan för konkurrensen

på området. Vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

föranstalta om förnyade överväganden i fråga om risken för att lagstiftningen

reglerar bort möjligheten till bred konkurrens avseende rådgivning inom

den finansiella sektorn.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall

till motion 2002/03:L19 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till

känna.

Särskilt yttrande

Tillsynsmyndighet, punkt 3 (fp, c)

Jan Ertsborn

(fp), Martin Andreasson (fp) och Annika Qarlsson (c) anför:

Regeringens

förslag innebär att tillsynsansvaret är delat mellan Finansinspektionen

och Konsumentverket på ett sätt som motsvarar tillsynen över

konsumentkreditlagen.

Att flera myndigheter delar på tillsynen av en lag är en konstruktion som

kan leda till dubbelarbete och motstridig tillsynspraxis. Rollfördelningen

mellan Finansinspektionen och Konsumentverket har också uppmärksammats i

betänkandet Framtida finansiell tillsyn (SOU 2003:22), där det förordas

en vidare analys på området. Regeringen bör därför analysera möjligheten

att skapa en modell där ansvaret för tillsynen av lagen om finansiell

rådgivning läggs på en enda myndighet. En sådan modell får inte leda till

att den enskilde konsumentens lagskydd försvagas i förhållande till

propositionens förslag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition

2002/03:133 Lag om finansiell rådgivning till konsumenter:

Riksdagen

antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om finansiell

rådgivning till konsumenter.

Följdmotioner

2002/03:L19 av Inger René

m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag i 9 §

lag om finansiell rådgivning till konsumenter vad avser möjligheten för

Konsumentverket att utfärda vitesföreläggande.

2. Riksdagen beslutar att

föreslagen preskriptionsregel i 7 § lag om finansiell rådgivning till

konsumenter ersätts med bestämmelse om korttidspreskription enligt sedvanligt

mönster i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen beslutar

att tillsynen över lagen om finansiell rådgivning till konsumenter utövas

av Finansinspektionen i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen

begär att regeringen återkommer med en utredning om risken för att

lagstiftningen reglerar bort möjligheten till bred konkurrens avseende

rådgivning inom den finansiella sektorn.

2002/03:L20 av Jan Ertsborn m.fl.

(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om harmonisering på EU-nivå av lagstiftningen om finansiell

rådgivning till konsumenter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om preskriptionstid.

3. Riksdagen

beslutar att 9 § andra stycket lagen om finansiell rådgivning till

konsumenter ges lydelsen: "Om det är tillräckligt skall dock Konsumentverket

i stället meddela varning."

4. Riksdagen beslutar att 10 § andra stycket

i lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ges lydelsen:

"Prövningstillstånd krävs ej vid överklagande till kammarrätten."

Motion från

allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:L303 av Mats Odell och Olle

Sandahl (båda kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att låta lagen om finansiell rådgivning även

omfatta traditionella livförsäkringar.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om finansiell rådgivning

till konsumenter

Bilaga 3

Reservanternas lagförslag

Regeringens

förslag Reservanternas förslag

10 § Konsumentverkets beslut enligt 8 §

tredje stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd

krävs vid överklagande till kammarrätten. Prövningstillstånd krävs ej vid

överklagande till kammarrätten.