Bet. 2003/04:LU7

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU7

Franchising, m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner från den allmänna

motionstiden år 2003. Motionsyrkandena gäller franchising, avtalsvillkor mellan

näringsidkare och elektroniska signaturer.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, främst

med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete inom

Regeringskansliet.

I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Franchising

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L230 och 2003/04:L259.

Reservation 1 (kd, v)

2. Avtalsvillkor mellan

näringsidkare

Riksdagen avslår motion 2003/04:L293.

Reservation 2 (kd, v)

3. Elektroniska signaturer

Riksdagen avslår motion 2003/04:N248 yrkande 16.

Reservation 3 (m)

Stockholm den 22 januari 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger

René (m) ,

Marianne Carlström (s) , Raimo Pärssinen (s) , Jan Ertsborn (fp) , Christina

Nenes (s) , Hillevi Larsson (s) , Yvonne Andersson (kd) , Tasso Stafilidis

(v) , Maria Hassan (s) , Bertil Kjellberg (m) , Rezene Tesfazion (s) ,

Martin Andreasson (fp) , Viviann Gerdin (c) , Anneli Särnblad Stoors (s)

, Henrik von Sydow (m) , Niclas Lindberg (s) och Johan Löfstrand (s)

.

Utskottets överväganden

Franchising

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på lagstiftning om franchising bör avslås.

Utskottet hänvisar till pågående utredningsarbete inom Regeringskansliet.

Jämför reservation 1 (kd, v).

Inledning

Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren

och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal

åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor

eller tjänster under ett visst namn eller ett visst kännetecken som

tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt

uppträdande utåt från franchisegivarens och franchisetagarens sida.

Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.

Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal

mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de

frågor och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med

franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3).

År 1987 överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising.

Betänkandet innehöll ett förslag till lag om franchising. Regeringen

beslutade hösten 1991 att lägga utredningen till handlingarna.

Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns således inte

i Sverige.

Förhållandena i andra länder m.m.

Inom EU har endast ett fåtal länder infört lagstiftning om franchising,

Frankrike år 1989 och Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas lagstiftning

om franchising på delstatsnivå, och i USA finns lagstiftning om franchising

i de flesta delstater (se Redogörelse för lagutskottets studieresa till

Island, Kanada och USA den 24 juni-10 juli 1997). I Australien finns numera

federal lagstiftning om franchising (se Redogörelse för lagutskottets

delegationsresa till Australien och Nya Zeeland den 25 augusti-10 september

2000).

Inom Unidroit, ett internationellt institut för harmonisering av privaträtten,

har under lång tid pågått ett franchiseprojekt. I september 1998

publicerades en handbok som behandlar olika frågor vid internationell

franchising,

Guide to International Master Franchise Arrangements. Därefter var arbetet

inriktat på utarbetandet av en modellag för nationell lagstiftning om

franchising. I september 2002 antog Unidroits generalförsamling en sådan

modellag, Model Franchise Disclosure Law. Modellagen är avsedd att vara

en inspirationskälla för de länder som överväger att införa lagstiftning

om franchising. Modellagen är en s.k. disclosure law, dvs. den reglerar

endast vilken information som en franchisegivare skall ge en tilltänkt

franchisetagare i syfte att göra det möjligt för franchisetagaren att

fatta ett välinformerat beslut om han eller hon skall ingå ett franchiseavtal

eller inte. Däremot innehåller modellagen inte några bestämmelser om själva

franchisingförhållandet, såsom rätten att häva avtalet och verkningarna

därav.

Franchising och konkurrensrätten

Konkurrenslagen (1993:20) innehåller bl.a. förbud mot konkurrensbegränsande

samarbete mellan företag. EG:s konkurrensregler har stått som förebild

för den svenska konkurrenslagen. Franchising berörs av konkurrensrätten

på så sätt att det för vissa grupper av avtal mellan företag görs undantag

från det generella förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Grunden

för dessa undantag är att de avtal som avses i allmänhet anses förbättra

varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge även konsumenter och

andra slutanvändare en skälig andel av de fördelar som uppnås. Ett sådant

gruppundantag finns för s.k. vertikala avtal. Franchiseavtal hör till

denna kategori.

Med stöd av konkurrenslagen har i olika regeringsförordningar meddelats

gruppundantag som motsvarar dem som gäller inom EU. Franchiseavtal omfattas

av förordningen (2000:1193) om gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen

(1993:20) för vertikala avtal, som trädde i kraft den 1 januari 2001 och

gäller till utgången av december 2005. Med vertikala avtal avses i

förordningen avtal som ingås mellan två eller flera företag vilka, inom ramen

för avtalet, är verksamma i olika led i produktions- eller distributionskedjan

och som avser villkoren för parternas inköp, försäljning eller återförsäljning

av vissa varor eller tjänster.

Motionerna

Yvonne Andersson (kd) anför i motion L230 att franchising rätt använd är

en bra samverkansform mellan företag. Varje enskild franchisetagare är

dock, enligt motionären, alltid en svag part i förhållande till

franchisegivaren. Motionären anser att det krävs lagstiftning som skyddar den

svagare parten för att företagsformen franchising skall fungera

tillfredsställande. En sådan lagstiftning bör ge franchisetagare en

förhandlingsrätt

gentemot franchisegivaren. Vidare behöver lagstiftningen innehålla

bestämmelser om bl.a. informationsskyldighet för franchisegivare, avtals

upphörande och kostnadsfördelningen vid ett skiljedomsförfarande. I

motionen yrkas ett tillkännagivande om behovet av lagstiftning på detta

område.

Liknande synpunkter förs fram i motion L259 av Börje Vestlund (s). I

motionen betonas att franchising rätt använd är en företagsform som är väl

lämpad för den som utan alltför stor kapitalinsats vill bli egenföretagare

men att franchiseavtal ofta kännetecknas av en stark ensidighet till

franchisegivarens fördel. Motionären anser att den grupp av småföretagare

som är franchisetagare har en sådan beroendeställning som motiverar att

de bör få ett minimiskydd i lagstiftningen. En sådan lagstiftning bör

innehålla bestämmelser om bl.a. förhandlingsrätt för franchisetagare,

informationsskyldighet för franchisegivare och regler för uppsägning av

franchiseavtal. Beträffande skiljeklausuler anser motionären att ett

minimikrav bör vara att franchisegivaren skall betala hela eller större

delen av kostnaderna vid ett skiljeförfarande. I motionen yrkas ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Utskottets ställningstagande

Motioner med yrkanden om lagstiftning om franchising har varit föremål

för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av

1980-talet. När utskottet våren 2002 behandlade motioner med krav på

lagstiftning om franchising var de frågor som togs upp i de då aktuella

motionerna föremål för en omfattande remissbehandling. I betänkande

2001/02:LU12 ansåg sig utskottet inte ha någon anledning att frångå sina

tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen

följde utskottet. I betänkandet framhöll utskottet emellertid vikten av

att regeringen har en beredskap för att överväga lagstiftning och att

spörsmålet i Sverige hanteras på ett sätt som står i överensstämmelse med

den internationella utvecklingen. Utskottet anförde vidare att det kunde

vara lämpligt att regeringen, så snart det då pågående arbetet inom

Unidroit med en modellag för franchising är färdigt, överväger frågan om

svensk lagstiftning på området.

Motioner med krav på lagstiftning om franchising behandlades senast våren

2003 i betänkande 2002/03:LU4. Utskottet hänvisade då till ett aviserat

utredningsarbete inom Regeringskansliet.

Enligt vad utskottet erfarit har Justitiedepartementet hösten 2003 gett

en sakkunnig person i uppdrag att biträda departementet med att göra en

analys av modellagen och utreda i vilken utsträckning en lag av det slag

som tagits fram inom Unidroit bör införas i Sverige och hur den i så fall

närmare bör vara utformad. I arbetet ingår även att bedöma behovet av

ytterligare åtgärder för att stärka franchisetagarnas ställning. Arbetet

skall vara slutfört senast den 31 oktober 2004.

Utskottet ser med tillfredsställelse på det arbete som nu inletts inom

Justitiedepartementet. Resultatet av pågående arbete bör inte föregripas

genom några uttalanden från riksdagens sida. Med det anförda föreslår

utskottet att riksdagen avslår motionerna L230 och L259.

Avtalsvillkor mellan näringsidkare

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på en utredning som skall lägga fram förslag som ökar

möjligheterna att jämka avtal mellan näringsidkare bör avslås. Jämför

reservation 2 (kd, v).

Avtalslagen

Enligt 36 § avtalslagen (1915:218), som är en s.k. generalklausul, får

avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt

med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst,

senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid prövningen

skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av

konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

I den juridiska litteraturen har uppfattningen framförts att en skiljeklausul

i avtal mellan näringsidkare bör jämkas endast i extrema fall (Grönfors,

Avtalslagen, tredje uppl., 1995, s. 242).

Rättspraxis

Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare har varit föremål för

avgöranden av Högsta domstolen.

Avgörandena i rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992 s. 290 gällde båda

jämkning av skiljeklausuler. I det förstnämnda rättsfallet konstaterade

domstolen att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och konsument

ofta kan väcka betänkligheter. Detta beror, anfördes det, främst på att

kostnaderna för skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av rättshjälpssystemet,

kan utgöra en tung börda för konsumenten som i regel är den ekonomiskt

svagare parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora kostnader kan

konsumenten se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin

rätt gällande. I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare

som är jämställda bör, uttalade Högsta domstolen vidare, enligt förarbetena

till 36 § avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga. Beträffande

det aktuella avtalet mellan parterna (ett avtal om handelsagentur)

konstaterade domstolen att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal

mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde vissa likheter med

ett anställningsförhållande. Den underlägsne parten i förhållandet ansågs

av Högsta domstolen ha varit i behov av samma skydd som en konsument mot

ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde

därför såsom oskälig lämnas utan avseende.

I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning av skiljeklausul i ett

franchiseavtal, uttalade Högsta domstolen att det inte föreligger skäl

att generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal utan avseende. Som

regel bör därför en vanlig skiljeklausul anses innebära rättegångshinder.

Ett annat ställningstagande kan emellertid enligt domstolen vara påkallat

i vissa fall, t.ex. om avtalet har likheter med ett anställningsförhållande

eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma skydd som en konsument

mot kostnadsriskerna med ett skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om

avtalets tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om franchisetagarens

förhållanden kunde emellertid enligt Högsta domstolen inte anses utgöra

tillräckliga skäl att frångå regeln om skiljeklausuls giltighet.

Motionen

I motion L293 hänvisar Yvonne Andersson m.fl. (kd) till det skydd som

lagstiftningen i många avseenden ger en konsument som den svagare parten

i ett avtalsförhållande. Motsvarande skydd finns inte för småföretagare.

Dessa kan emellertid ofta befinna sig i en underlägsen position i ett

mellanhavande med ett större företag eller en koncern. I motionen framhålls

att en kostsam juridisk process är ett betydligt större problem för

småföretagaren än för den stora koncernen med helt andra ekonomiska

förutsättningar. Det leder många gånger till att småföretagaren tvingas avstå

från att processa om ett berättigat krav. I motionen konstateras vidare

att avtal mellan näringsidkare ofta innehåller en skiljeklausul. Till

nackdelarna med ett skiljedomsförfarande hör att det är en dyr process,

vilket drabbar småföretagaren. Det hör till ovanligheterna att domstol

jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan näringsidkare. Det bör, enligt

motionärerna, domstolarna ges större möjlighet till. Motionärerna anser

att bruket av skiljeklausuler och det faktum att oskäliga avtal inte jämkas

i någon större omfattning visar att spelreglerna mellan större och mindre

företag inte fungerar. I motionen begärs att regeringen skall tillsätta

en utredning med uppgift att lägga fram förslag till åtgärder för att öka

möjligheterna att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden vid ett flertal tillfällen,

senast våren 2003 i betänkande 2002/03:LU4. Utskottet har avstyrkt bifall

till motionsyrkandena, och riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets

förslag. Utskottet har nu, liksom tidigare uttalats, en viss förståelse

för de synpunkter som förs fram i motionen. Vad som framkommit i ärendet

utgör emellertid inte tillräckliga skäl att nu förorda bifall till motionen.

Ställningstagandet innebär inte att frågan om förändringar när det gäller

möjligheterna att jämka avtal mellan näringsidkare därmed en gång för

alla skulle vara avgjord. Möjligtvis kan det finnas skäl att återkomma

till spörsmålet när det i föregående avsnitt redovisade utredningsarbetet

rörande franchising har avslutats.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L293.

Elektroniska signaturer

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med begäran om avskaffande av formkrav i lagstiftningen

som omöjliggör användandet av elektroniska signaturer bör avslås. Utskottet

hänvisar till pågående arbete inom Regeringskansliet. Jämför reservation

3 (m).

Bakgrund

I såväl civilrättslig som annan lagstiftning anges i vissa fall s.k.

formkrav. De kan avse krav på att ett dokument eller meddelande skall ha

en viss form eller tillkomma på ett visst sätt för att få en viss rättsverkan.

Som exempel kan nämnas krav på namnteckning eller undertecknande.

Formkrav kan hindra att elektronisk kommunikation eller dokumentation

används, genom att uttryckligen utesluta elektroniska rutiner eller genom

att det råder osäkerhet om hur de skall tillämpas på elektroniska rutiner.

Motionen

Bo Lundgren m.fl. (m) anser i motion N248 att lagstiftningen på några

områden behöver anpassas eller förtydligas för att främja IT-utvecklingen.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall lägga

fram förslag om att anpassa lagstiftningen och avskaffa sådana formkrav

som omöjliggör användandet av elektroniska signaturer (yrkande 16).

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att regeringen den 24 januari 2002 beslutade att

Regeringskansliet departementsvis skulle se över gällande formkrav i lagar

och förordningar och överväga behoven av förändringar i syfte att undanröja

onödiga hinder för elektronisk kommunikation och elektronisk dokument-

och ärendehantering (Ju2002/462). För att samordna arbetet inrättades

inom Regeringskansliet en arbetsgrupp, i vilken departementen företrätts

av chefstjänstemän eller chefer för rättssekretariaten. Arbetsgruppen

antog namnet FORMEL-gruppen. Resultatet av översynen presenterades den 15

april 2003 i departementspromemorian (Ds 2003:29) Formel - Formkrav och

elektronisk kommunikation. I promemorian lämnas underlag för regeringens

ställningstaganden till det vidare arbetet. När det gäller de formkrav

som, enligt den bedömning som gjorts i promemorian, bör ändras anförs att

det är av vikt att arbetet inte avstannar. Arbetet bör även fortsättningsvis

ske i respektive departement utifrån de prioriteringar och förutsättningar

som råder på varje område, men det bör finnas någon mekanism för samordning

mellan departementen. I promemorian anförs vidare att regeringen bör

överväga om, och i sådant fall i vilken form, de generella ställningstaganden

som görs utifrån bedömningar som redovisas i promemorian bör underställas

riksdagen. Det betonas att det är viktigt att nya formkrav utformas i

kontakt med berörda myndigheter och parallellt med att nya elektroniska

tjänster utvecklas. Vad som redovisats i promemorian bör också beaktas

inom ramen för det arbete med regelförenkling som sker i Regeringskansliet

och på myndigheterna. I promemorian anförs vidare att varje departement

på lämpligt sätt bör uppmärksamma sina pågående kommittéer och utredningar

på innehållet i rapporten och att nya hindrande formkrav inte bör införas

på något område om det inte är särskilt motiverat.

Promemorian har remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 27 oktober 2003.

Beredningen fortsätter nu inom Regeringskansliet.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att

det för närvarande inom Regeringskansliet pågår arbete i linje med

motionsönskemålet. Utskottet anser att detta arbete inte bör föregripas genom

något uttalande från riksdagens sida och föreslår att motion N248 yrkande

16 avslås.

Reservationer

1. Franchising, punkt 1 (kd, v)

av Yvonne Andersson (kd) och Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L230

och 2003/04:L259.

Ställningstagande

Vi anser att franchising är en bra samverkansform mellan företag om den

används på rätt sätt. Varje enskild franchisetagare är dock en svag part

i förhållande till franchisegivaren. Franchiseavtal kännetecknas ofta av

en stark ensidighet till franchisegivarens fördel. Det krävs därför

lagstiftning som skyddar den svagare parten för att företagsformen franchising

skall fungera tillfredsställande. En sådan lagstiftning bör innehålla

bestämmelser om bl.a. förhandlingsrätt för franchisetagare,

informationsskyldighet

för franchisegivare, avtals upphörande och kostnadsfördelningen vid ett

skiljedomsförfarande.

Unidroits generalförsamling antog i september 2002 en modellag för nationell

lagstiftning om franchising. Justitiedepartementet har nu gett en sakkunnig

person i uppdrag att biträda departementet med att utreda i vilken

utsträckning en lag av det slag som tagits fram inom Unidroit bör införas i

Sverige och hur den i så fall närmare bör vara utformad. Vi anser det

vara helt klart att lagstiftning om franchising behövs i Sverige och att

det därför saknas skäl att närmare överväga om lagstiftning bör införas.

Regeringen bör utan onödig tidsutdräkt utifrån Unidroits modellag lämna

förslag till riksdagen om lagstiftning som syftar till att skydda

franchisetagarna i ett franchiseförhållande och att göra parterna mer

jämbördiga.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår mening riksdagen, med bifall

till motionerna L230 och L259, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare, punkt 2 (kd,

v)

av Yvonne Andersson (kd) och Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:L293.

Ställningstagande

Konsumenter är, i egenskap av svagare part i avtalsförhållanden, i många

avseenden skyddade genom lagstiftning. Motsvarande skydd finns emellertid

inte för småföretagare som ofta kan befinna sig i en underlägsen position

i ett mellanhavande med ett större företag eller en koncern. En kostsam

juridisk process är ett betydligt större problem för småföretagaren än

för den stora koncernen med helt andra ekonomiska förutsättningar. Detta

leder många gånger till att småföretagaren tvingas avstå från att processa

om ett berättigat krav. Vi kan vidare konstatera att avtal mellan

näringsidkare ofta innehåller en skiljeklausul. Till nackdelarna med ett

skiljedomsförfarande hör att det är en dyr process, vilket särskilt drabbar

småföretagare. Skiljeklausuler anses allmänt oskäliga i avtal mellan en

näringsidkare och en konsument. Däremot hör det till ovanligheterna att

domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan näringsidkare. Vi anser

att domstolarna skall ges möjlighet att i större utsträckning än i dag

jämka skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare. Bruket av skiljeklausuler

och det faktum att oskäliga avtal inte jämkas i någon större omfattning

visar att spelreglerna mellan större och mindre företag inte fungerar.

Småföretagare kan bli i det närmaste rättslösa i en tvist med en stor

koncern. Därför är det viktigt att det utreds vilka åtgärder som krävs

för att stärka mindre företags ställning vid tvister. Vi begär att regeringen

skall tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram förslag till

åtgärder för att öka möjligheterna att jämka oskäliga avtal mellan

näringsidkare.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår mening riksdagen, med bifall

till motion L293, som sin mening ge regeringen till känna.

3. Elektroniska signaturer, punkt 3 (m)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N248

yrkande 16.

Ställningstagande

I likhet med motionärerna anser vi att lagstiftningen behöver anpassas

för att främja IT-utvecklingen. Det är en av de åtgärder som behövs för

att skapa ett bättre företagsklimat och undanröja hinder för företagande.

Som ett led i arbetet med regelförenkling bör regeringen lägga fram

förslag om att anpassa existerande lagstiftning och avskaffa formkrav som

omöjliggör användandet av elektroniska signaturer.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår mening riksdagen, med bifall

till motion N248 yrkande 16, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:L230 av Yvonne Andersson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av lagstiftning vad gäller franchising.

2003/04:L259 av Börje Vestlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om en lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige.

2003/04:L293 av Yvonne Andersson m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att

komma med förslag till åtgärder för att stärka mindre företags möjligheter

att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.

2003/04:N248 av Bo Lundgren m.fl. (m):

16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om

att

anpassa existerande lagstiftning och avskaffa formkrav som omöjliggör

användandet av elektroniska signaturer i enlighet med vad som anförs i

motionen (avsnitt 5.5.4).