Bet. 2003/04:LU8

Lagutskottets betänkande

2003/04:LU8

Konsumentfrågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet närmare 60 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden år 2003 på de konsumentpolitiska och konsumenträttsliga

områdena. Motionsyrkandena gäller bl.a. mål och inriktning för

konsumentpolitiken,

det svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU, konsumenträttens

tillämpning inom offentlig sektor, e-handel, olika former av marknadsföring

och märkning, resegarantilagen, konsumentvägledning, konsumentorganisationer

och tvistlösning utom domstol.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns 21 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål och inriktning för konsumentpolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L292 yrkande 1, 2003/04:L351 yrkandena

1 och 2 och 2003/04:L353 yrkandena 1 och 3.

Reservation 1 (m, fp, kd)

Reservation 2 (c)

2. Konsumentpolitiken inom EU

Riksdagen avslår motion 2003/04:L263.

3. Utformningen av EU-lagstiftningen

Riksdagen avslår motion 2003/04:L351 yrkande 3.

Reservation 3 (fp)

4. Konsumentverket

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L351 yrkande 11 och 2003/04:L353

yrkande 5.

Reservation 4 (m, fp, kd)

5. Införande av konsumentbalk

Riksdagen avslår motion 2003/04:L308 i denna del.

6. Lagkostnadskommission

Riksdagen avslår motion 2003/04:L353 yrkande 9.

Reservation 5 (m)

7. Konsumenträtt inom offentlig verksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L292 yrkandena 2 och 3, 2003/04:L343,

2003/04:L351 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:L353 yrkande 10.

Reservation 6 (m, fp, kd, c)

8. Konsumenttjänstlagen och avreglerade tjänster

Riksdagen avslår motion 2003/04:L283 yrkande 4.

9. E-handel

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L281, 2003/04:L326 yrkandena 1 och

2 och 2003/04:T561 yrkande 5.

Reservation 7 (fp)

10. Resegarantisystemet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L223, 2003/04:L225, 2003/04:L292

yrkande 4 och 2003/04:N337 yrkande 3.

Reservation 8 (m, fp, kd, c)

11. Konsumentvägledning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L282 yrkande 3 i denna del, 2003/04:L283

yrkande 1 och 2003/04:L351 yrkandena 9 och 12.

Reservation 9 (fp, kd)

Reservation 10 (v)

Reservation 11 (c)

12. Konsumentorganisationer

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L283 yrkande 3, 2003/04:L308 i denna

del, 2003/04:L309 i denna del och 2003/04:MJ432 yrkande 11.

Reservation 12 (fp)

13. Etisk märkning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L309 i denna del och 2003/04:L353

yrkande 12.

Reservation 13 (m)

14. Funktionshindrade konsumenter

Riksdagen avslår motion 2003/04:L351 yrkande 8.

Reservation 14 (fp)

15. Överskuldsättning

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L282 yrkande 3 i denna del och

2003/04:L351 yrkande 10.

Reservation 15 (fp, v)

16. Könsdiskriminerande reklam

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L337, 2003/04:L348 och 2003/04:So419

yrkande 1.

Reservation 16 (v)

17. Reklam riktad till barn

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L234 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:L352

yrkandena 2 och 3.

18. Marknadsföring av ekologiskt odlade produkter

Riksdagen avslår motion 2003/04:L256.

Reservation 17 (v)

19. Märkning av djurtestade produkter

Riksdagen avslår motion 2003/04:L270 yrkandena 1 och 2.

Reservation 18 (v)

20. Märkning av hund- och kattskinn

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ405 yrkande 3.

Reservation 19 (v)

21. Märkning av manipulerade fotografier

Riksdagen avslår motion 2003/04:L339.

Reservation 20 (v)

22. Redovisning av omräkningskurs

Riksdagen avslår motion 2003/04:L271.

23. Dolda avgifter

Riksdagen avslår motion 2003/04:L286.

24. Konsumentinformation om bilars bränsleförbrukning

Riksdagen avslår motion 2003/04:L311.

25. Försäljning av sprejburkar

Riksdagen avslår motion 2003/04:L324.

26. Försäljning av butangas

Riksdagen avslår motion 2003/04:L338.

27. Tvistlösning utom domstol

Riksdagen avslår motion 2003/04:L353 yrkande 11.

Reservation 21 (m)

28. Stöldgods

Riksdagen avslår motion 2003/04:L231.

29. S.k. doggybag

Riksdagen avslår motion 2003/04:L241.

Stockholm den 19 februari 2004

På lagutskottets vägnar

Marianne Carlström

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marianne Carlström (s),

Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson (s), Tasso

Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion

(s), Martin Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors

(s), Henrik von Sydow (m), Niclas Lindberg (s), Johan Löfstrand (s), Carina

Adolfsson Elgestam (s), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik S Järrel (m).

Bakgrund

Mål och inriktning för konsumentpolitiken

Verksamhet med syfte att på olika sätt stödja konsumenter och stärka deras

ställning på marknaden har en lång tradition i Sverige. Konsumentpolitiska

riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fem tillfällen - första gången

år 1972. Därutöver har riksdagen år 1996 och år 2002 lagt fast mål och

inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor inom EU och år

1998 ställt sig bakom regeringens förslag till handlingsplan för att nå

det år 1995 beslutade miljömålet i konsumentpolitiken.

Nu gällande riktlinjer för det nationella arbetet med konsumentfrågor

fastställdes av riksdagen i november 2001 (prop. 2000/01:135, bet.

2001/02:LU2, rskr. 51). Riksdagsbeslutet innebär att de nationella målen för

konsumentpolitiken skall vara att konsumenternas ställning och inflytande

på marknaden skall stärkas (inflytandemålet), att hushållen skall ha goda

möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt

(hushållningsmålet), att konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas

(säkerhetsmålet), att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall

utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att konsumenterna skall ha

tillgång till god vägledning, information och utbildning (kunskapsmålet).

Målen är likställda och skall vara styrande för såväl det nationella

konsumentpolitiska arbetet som för det svenska arbetet inom EU och i andra

internationella forum.

I samband med att de nationella målen lades fast godkände riksdagen även

regeringens förslag att delmål skall anges för konsumentpolitikens

verksamhetsinriktning under perioden 2001-2005 inom ramen för en handlingsplan.

Delmålen syftar till att bidra till att de fem övergripande målen uppnås

och representerar verksamhetsområden som är särskilt viktiga för konsumenterna.

I den då aktuella propositionen redovisade regeringen vilka delmål som,

enligt regeringens bedömning, borde gälla och vilka åtgärder som regeringen

avsåg att genomföra under respektive delmål. Delmålen gäller bl.a.

konsumentvägledningen, ideella organisationers inflytande inom

konsumentpolitiken,

finansiella tjänster, produktsäkerhet, marknadskontroll, konsumentforskning,

etisk märkning och konsumentskyddet på nyligen konkurrensutsatta marknader.

I januari 2004 inleddes arbete inom Regeringskansliet i syfte att utarbeta

en ny konsumentpolitisk handlingsplan för tiden efter år 2005.

I mars 2002 överlämnade regeringen skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning

för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU till riksdagen. I skrivelsen

redovisade regeringen sin syn på mål och inriktning för det svenska arbetet

med konsumentfrågor i EU de kommande fem åren. Vidare behandlades

övergripande frågor om bl.a. harmonisering av den konsumenträttsliga

lagstiftningen

på EU-nivå, tillsyn och konsumentinflytande. Vad som anfördes i skrivelsen

föranledde inga erinringar från riksdagens sida (bet. 2001/02:LU28, rskr.

305).

Konsumenträttslig lagstiftning

Sedan början av 1970-talet har en lång rad lagar stiftats i syfte att

skydda konsumenterna och stärka deras ställning på marknaden. Den

konsumenträttsliga lagstiftningen består av dels marknadsrättsliga regler,

som syftar till att skydda konsumenternas kollektiva intressen, dels

civilrättsliga regler som tar sikte på enskilda rättsförhållanden mellan

näringsidkare och konsumenter. Därutöver har även reformer genomförts för

att underlätta tvistlösning i konsumenttvister.

Den centrala lagen på marknadsrättens område är marknadsföringslagen

(1995:450). Andra viktiga lagar är prisinformationslagen (1991:601) och

lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. På det

civilrättsliga området kan nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716),

konsumentköplagen (1990:932) och lagen (1992:1672) om paketresor. EES-avtalet

och Sveriges medlemskap i EU har föranlett en hel del ändringar i såväl

den civilrättsliga som den marknadsrättsliga lagstiftningen.

Näringslivets egenåtgärder

Som ett viktigt komplement till den konsumenträttsliga lagstiftningen har

utvecklats en omfattande verksamhet inom näringslivet med s.k. egenåtgärder.

Dessa syftar till att lösa eller förebygga olika konsumentproblem,

exempelvis genom branschvisa regler och riktlinjer, undervisning och

information om gällande regler. Många branscher har fortlöpande utvecklat

olika program för intern reklambevakning, reklamationshantering och

tvistlösning. I det sammanhanget bör nämnas att riksdagens utredningstjänst,

på utskottets uppdrag, under hösten 2003 har gjort en kartläggning av

olika självregleringsorgan inom näringslivet. Kartläggningen, som utgör

ett första steg i ett uppföljningsprojekt på området, har redovisats i

promemorian Näringslivets självregleringsorgan - en uppföljningspromemoria

(dnr 2003:2044). I promemorian finns ett fyrtiotal olika självregleringsorgan

beskrivna.

Konsumentpolitiken inom EU

Konsumentpolitiken har fått ökad betydelse inom EU i takt med att samarbetet

inom gemenskapen har fördjupats. Det första konsumentpolitiska programmet

antogs redan år 1975. Det dröjde dock till mitten av 1980-talet innan

arbetet med konkreta konsumentpolitiska åtgärder på gemenskapsnivå började

att ta fart på allvar. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft hösten

1993, infördes i EG-fördraget dels i artikel 3 en punkt s (numera punkt

t) som innebär att gemenskapens verksamhet även skall bidra till att stärka

konsumentskyddet, dels i artikel 129a (numera artikel 153) en särskild

bestämmelse om konsumentskydd.

Amsterdamfördragets ikraftträdande i maj 1999 tydliggjorde att

konsumentpolitiken

numera är ett självständigt politikområde inom EU. Enligt den nu gällande

lydelsen av artikel 153 skall gemenskapen, för att främja konsumenternas

intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, bidra till att skydda

konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt främja

konsumenternas rätt till information och utbildning och deras rätt att

organisera sig för att tillvarata sina intressen. Dessa mål skall uppnås

genom dels åtgärder som syftar till att förverkliga den inre marknaden,

dels åtgärder som understöder, kompletterar och övervakar medlemsstaternas

politik. Konsumentskyddskraven skall också beaktas vid utformningen och

genomförandet av gemenskapens övriga politik och verksamhet.

I det utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa,

som Europeiska konventet överlämnade till Europeiska rådet i juni 2003,

kvarstår den särskilda konsumentskyddsbestämmelsen i artikel 153 oförändrad,

dock med den ändringen att den horisontella bestämmelsen om att

konsumentskyddskrav skall beaktas när unionens övriga politik och verksamhet

utformas och genomförs har omformulerats och flyttats till stadgan om de

grundläggande rättigheterna i artikel II-38.

Kommissionen beslutade i maj 2002 ett meddelande med en strategi för det

konsumentpolitiska arbetet under tiden 2002-2006, KOM(2002)208. Följande

tre mål gäller enligt strategin; en hög gemensam nivå på konsumentskyddet,

ett effektivt genomförande av konsumentskyddsbestämmelserna och

konsumentorganisationernas deltagande i EU:s politik.

Pågående lagstiftningsarbete inom EU

För närvarande pågår ett omfattande lagstiftningsarbete inom EU på det

konsumenträttsliga området. Nämnas bör att kommissionen i oktober 2001

lade fram ett förslag till en förordning angående användandet av säljfrämjande

åtgärder på den inre marknaden, KOM(2001)546. Förordningsförslaget innebär

en harmonisering av nationell lagstiftning som rör användning och

marknadskommunikation av säljfrämjande åtgärder, bl.a. förmånserbjudanden och

kombinationserbjudanden. Efter den första läsningen i Europaparlamentet

lade kommissionen i oktober 2002 fram ett ändrat förordningsförslag,

KOM(2002)585.

Kommissionen överlämnade vidare i juni 2003 ett förslag till direktiv om

otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot

konsumenter på den inre marknaden, KOM(2003)356. Syftet med förslaget är att

bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa

ett högt konsumentskydd. Detta skall ske genom en fullständig harmonisering

av medlemsstaternas lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder. Den

centrala bestämmelsen i förslaget är ett generellt förbud mot sådana

affärsmetoder, som kompletteras med särskilda bestämmelser om vilseledande

och aggressiva affärsmetoder. Direktivförslaget är för närvarande föremål

för den första läsningen i Europaparlamentet.

När det gäller tillsynen över efterlevnaden av den konsumenträttsliga

lagstiftningen lade kommissionen i juli 2003 fram ett förslag till förordning

om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för

konsumentskyddslagstiftningen, KOM(2003)443. Innebörden av förslaget är

att det skall inrättas ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter som

täcker hela den inre marknaden och som kan vidta åtgärder mot näringsidkare

oavsett var konsumenterna befinner sig. Också detta förslag är i dagsläget

föremål för den första läsningen i Europaparlamentet.

I sammanhanget bör även påpekas att det sedan några år tillbaka pågår

arbete på EU-nivå med en harmonisering av avtalsrätten, ett arbete som

även berör den konsumenträttsliga lagstiftningen. Sålunda överlämnade

kommissionen i februari 2003 en handlingsplan för att uppnå en mer samordnad

avtalsrätt, KOM(2003)68. I handlingsplanen föreslås en rad åtgärder för

att bl.a. öka samstämmigheten i gemenskapens regelverk på avtalsrättens

område och att främja utarbetandet av standardavtalsklausuler inom hela

unionen.

Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla de

spörsmål som har aktualiserats i motionerna.

Utskottets överväganden

Mål och inriktning för konsumentpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som gäller mål och inriktning för det

konsumentpolitiska arbetet. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden.

Jämför reservationerna 1 (m, fp, kd) och 2 (c).

Motionerna

I motion L353 av Inger René m.fl. (m) förespråkas en annan inriktning av

konsumentpolitiken än vad som gäller enligt riksdagens konsumentpolitiska

beslut hösten 2001. Motionärerna hävdar att den nuvarande konsumentpolitiken

går ut på att genom centralisering skapa ett system där konsumenternas

val och intressen kanaliseras genom det offentliga. En sådan politik tar,

anförs det, makten ifrån de enskilda konsumenterna och ger den till

statliga myndigheter och organ. Enligt motionärerna måste en modern

konsumentpolitik öka människors utrymme att själva fatta beslut om sin

konsumtion och livsstil. Det är viktigt att alla ges möjligheter att hävda

sin rätt i ett konkurrensutsatt näringsliv. Detta ställer, anförs det,

krav på en fungerande marknadsekonomi utan överdrivna regleringar från

staten. Regeringens politik kan synas välmenande. I realiteten leder den

dock, anser motionärerna, till mer av centralstyrning, mindre konkurrens

och högre priser. Genom att centralisera beslutsfattandet och stärka

statsbidragsfinansierade organisationer överlåter man enskilda människors

ansvar för köp och avtal till staten och dess institutioner. Man skapar,

hävdas det, en konstgjord konsumentmakt, samtidigt som varje enskild

konsuments makt minskar. Motionärerna anser att konkurrens är den bästa

garantin för att konsumenter får så bra varor och tjänster som möjligt.

Den konkurrensutsatta marknaden bör således öka, samtidigt som området

för privat näringsverksamhet vidgas. Offentliga monopol bör avvecklas och

offentligt ägande i näringsverksamhet minskas. I motionen begärs

tillkännagivanden i enlighet med vad som anförts om mål och inriktning för

konsumentpolitiken och om vikten av strukturförändringar i konkurrensfrämjande

syfte (yrkandena 1 och 3).

Martin Andreasson m.fl. (fp) framhåller i motion L351 marknadsekonomins

betydelse för välstånd och demokrati. Motionärerna anser att en väl

fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att tillgodose

konsumenternas

önskemål om bra produkter till låga priser och god service. Att vårda

marknaden är därför den bästa konsumentpolitiska insatsen. Fritt in- och

utträde på marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens, god information

och marknadsvårdande insatser är, anförs det, de viktigaste förutsättningarna

för en fungerande marknad. Detta gäller även inom den offentligt styrda

och finansierade tjänsteproduktionen. Enligt motionärerna tar en

konsumentpolitik som bygger på ett "ovanifrånperspektiv" ifrån den enskilde

konsumenten både inflytande och bestämmanderätt. Därigenom minskar, anförs

det, den verkliga konsumentmakten. Konsumentpolitiken bör i stället syfta

till att stärka konsumenternas ställning på marknaden och göra dem medvetna

om att deras val har betydelse. I motionen begärs ett tillkännagivande om

vikten av en stärkt konsumentmakt (yrkande 1). Motionärerna anför vidare

att effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet är till nytta

för konsumenterna och att avregleringar i konkurrensstimulerande syfte

bör fortsätta. I motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen av

ökad konkurrens på det konsumentpolitiska området (yrkande 2).

I motion L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) anförs att konsumentpolitiken

aldrig får bli en förmyndarpolitik som passiviserar människors eget

ansvarstagande. Den enskilde medborgaren skall få göra sina val och tryggt

kunna förlita sig på sin egen kunskap. En tydlig lagstiftning och fungerande

marknad är, enligt motionärerna, en förutsättning för att konsumenter

skall kunna känna sig trygga om något inte fungerar. Enligt vad som anförs

i motionen är en väl fungerande marknad också den bästa förutsättningen

för att kunna tillgodose konsumenternas önskemål om bra och säkra produkter

till låga priser och med god service. Motionärerna anser att konsumentpolitikens

syfte skall vara att stärka konsumentens ställning genom att skapa ökad

medvetenhet och kunskap om vilka val man kan göra och konsekvenserna av

dessa val så att jämförelser kan göras. I motionen begärs ett tillkännagivande

i enlighet med vad som anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning

(yrkande 1).

Tidigare ställningstaganden

Vad först gäller motion L353 yrkandena 1 och 3 erinrar utskottet om att

motionsyrkanden med samma inriktning avstyrktes då nu gällande nationella

mål för konsumentpolitiken lades fast hösten 2001. Utskottet anförde därvid

i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU2 att den svenska

konsumentverksamheten har en lång tradition och att den förda politiken vid

en internationell jämförelse måste anses ha varit framgångsrik. Utskottet

pekade vidare på att flera olika statliga organ inrättats för att hjälpa

hushållen att effektivt kunna utnyttja sina resurser och stärka konsumenternas

ställning på marknaden. Ett fruktbart samarbete mellan den statliga

organisationen och den verksamhet som bedrivs av frivilliga organisationer

hade också vuxit fram, samtidigt som det på många områden hade etablerats

ett konstruktivt samarbete med näringslivet. Utskottet kunde konstatera

att förslagen och bedömningarna i den då aktuella propositionen byggde

vidare på denna tradition, och utskottet delade för sin del den grundsyn

på konsumentpolitikens inriktning som regeringen gav uttryck för i

propositionen. Utskottet framhöll att konsumentpolitiken är en viktig

förutsättning för en fungerande marknadsekonomi och att statens uppgift måste

vara att skapa de spelregler och att tillhandahålla de marknadsoberoende

organ som behövs för att upprätthålla marknadsekonomin. Vidare anfördes

att konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken och att den skall

stödja enskilda människor i deras egenskap av konsumenter för att ge dem

ett större inflytande och få dem att känna sig trygga på marknaden.

Konsumentpolitiken har också, anförde utskottet, ett fördelningspolitiskt

inslag i och med att den främjar människors möjligheter att hushålla med

sina resurser.

Utskottet har därefter - med hänvisning till riksdagens tidigare

ställningstaganden - vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med samma

inriktning som de nu aktuella (se bet. 2001/02:LU18, 2001/02:LU28 och

2002/03:LU9).

Våren 2002 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande med samma innebörd som

motion L351 yrkande 2 med hänvisning till att det inte förelåg någon

avgörande motsättning mellan motionärernas uppfattning och inriktningen av

regeringens politik på konkurrensområdet (bet. 2001/02:LU28). Riksdagen

följde utskottet.

När det sedan gäller motion L351 yrkande 1 avstyrkte utskottet våren 2003

ett motsvarande motionsyrkande i det av riksdagen godkända betänkandet

2002/03:LU9. Utskottet kunde därvid inte finna att det förelåg någon

avgörande motsättning mellan motionärerna och regeringens inställning i

fråga om marknadsekonomins betydelse på konsumentområdet.

Utskottets ställningstagande

Vad utskottet anfört tidigare i fråga om mål och inriktning för

konsumentpolitiken äger alltjämt giltighet. Utskottet är således inte berett

att ställa sig bakom den förändrade inriktning av konsumentpolitiken som

förespråkas i motion L353 yrkandena 1 och 3.

När det sedan gäller motionerna L351 yrkandena 1 och 2 samt L292 yrkande

1 kan utskottet inte heller nu finna att det föreligger någon avgörande

motsättning mellan motionärernas uppfattning och inriktningen av regeringens

arbete på de konsument- och konkurrensrättsliga områdena. Det saknas därför

skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L292

yrkande 1, L351 yrkandena 1 och 2 samt L353 yrkandena 1 och 3.

Konsumentpolitiken inom EU

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller inriktningen av det

svenska arbetet inom EU. Utskottet kan inte se att det föreligger någon

motsättning mellan motionsönskemålen och inriktningen av regeringens arbete.

Kommissionens strategi för konsumentpolitiken 2002-2006

Som redovisats inledningsvis beslutade kommissionen i maj 2002 ett meddelande

med en strategi för konsumentpolitiken under åren 2002-2006, KOM(2002)208.

I meddelandet anger kommissionen tre mål på medellång sikt som skall

uppnås genom en rad åtgärder i ett löpande program på kort sikt. Följande

tre mål skall gälla enligt kommissionens beslut; en hög gemensam nivå på

konsumentskyddet, ett effektivt genomförande av konsumentskyddsbestämmelserna

och konsumentorganisationernas deltagande i EU:s politik. Målen syftar,

enligt meddelandet, till att bidra till att integrera konsumentfrågor på

andra gemenskapspolitiska områden, att se till att konsumenterna får

största möjliga nytta av den inre marknaden samt att förebereda EU:s

utvidgning. I en bilaga till meddelandet finns ett löpande program för

konsumentpolitiken för åren 2002-2006 med en lång rad åtgärder som skall

vidtas inom ramen för respektive mål, bl.a. vad gäller produkt- och

tjänstesäkerhet, lagstiftning om konsumenternas ekonomiska intressen,

konsumentavtalsrätt, finansiella tjänster, tjänster i allmänhetens intresse,

konkurrens, elektronisk handel, medlemsstaternas tillsynssamarbete,

tvistlösning, stöd till konsumentorganisationer och konsumentutbildning.

I september 2003 upprättades inom kommissionen ett arbetsdokument med en

översyn av hur strategin hittills har genomförts på nationell nivå och

inom EU, SEK(2003)1387.

FN:s riktlinjer för konsumentskydd

FN:s generalförsamling antog den 9 april 1985 riktlinjer för konsumentskydd

(resolution 39/248). Riktlinjerna, som syftar till att tillhandahålla ett

ramverk för utveckling och utvärdering av konsumentpolitik, anger vissa

grundläggande konsumenträttigheter, nämligen rätten att få basbehov

tillgodosedda, rätten till säkerhet, rätten till information, rätten att

välja, rätten till inflytande, rätten till tvistlösning, rätten till

konsumentkunskap och rätten till en hälsosam och långsiktigt hållbar miljö.

Motionen

Kurt Kvarnström m.fl. (s) anför i motion L263 att det är angeläget att

FN:s riktlinjer för konsumentskydd inarbetas i riktlinjerna för det

europeiska samarbetet. Det gäller, menar motionärerna, att främja

hänsynstagandet

till konsumentintressena och att ge konsumenterna största möjliga nytta

av den inre marknaden. Enligt motionärerna är det angeläget att Sverige

fortsätter att driva på de mål som anges i kommissionens konsumentpolitiska

strategi och att betona vikten av att konsumenträttslig lagstiftning och

konsumentpolitiska beslut efterlevs inom EU. Sverige bör även fortsätta

att stödja åtgärder som syftar till ett närmare samarbete mellan

medlemsstaternas myndigheter när det gäller marknadsbevakning och kontroll.

Vidare bör, framhålls det, konsumentorganisationerna engageras så att

konsumentinflytandet ökar i standardiseringsarbetet. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om att anlägga ett

tydligt konsumentperspektiv i genomförandet av EU:s politik.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att de grundläggande rättigheter som anges i

FN:s riktlinjer för konsumenträttigheter i huvudsak återfinns i den

konsumentpolitiska strategi som kommissionen nyligen har beslutat om.

Regeringen har i rådet ställt sig bakom strategin och i den faktapromemoria

som överlämnades till riksdagen i juni 2002 särskilt betonat vikten av

att konsumentlagstiftning och konsumentpolitiska beslut efterlevs inom EU

och förespråkat ett ökat samarbete mellan medlemstaternas myndigheter vad

gäller marknadsbevakning och marknadskontroll (FPM 2002/03:28). Regeringen

har i faktapromemorian också understrukit det angelägna i att konsumenternas

intressen tillvaratas inom alla relevanta politikområden. I sammanhanget

bör också framhållas att det av en rapport som finns fogad till kommissionens

översyn av det hittillsvarande genomförandet av strategin framgår att

regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att genomföra strategin på

nationell nivå. Utskottet kan, med hänsyn till vad som nu har sagts, inte

se att det föreligger någon motsättning mellan motionärernas uppfattning

och inriktningen av regeringens arbete på området. Någon åtgärd med

anledning av motion L263 är därmed inte påkallad, och utskottet föreslår

att riksdagen avslår motionen.

Utformningen av EU-lagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari förespråkas att Sverige inom

EU skall verka för en ökad harmonisering av den konsumenträttsliga

lagstiftningen. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden från

riksdagens sida. Jämför reservation 3 (fp).

Bakgrund

Sedan 1980-talet har en rad olika rättsakter, huvudsakligen direktiv,

beslutats inom EU på det konsumenträttsliga området. Direktiven kan delas

in i två huvudgrupper; dels horisontella direktiv med allmänna bestämmelser

om exempelvis vilseledande reklam och prismärkning, dels vertikala direktiv

som reglerar olika sektorer eller försäljningsmetoder, exempelvis

hemförsäljning och avtal om time-share. Vissa av dessa direktiv är utformade

som s.k. minimiharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna

är oförhindrade att behålla eller införa regler till konsumenternas fördel

utöver vad direktivet föreskriver, så länge bestämmelserna är förenliga

med EG-rätten i övrigt. Andra bestämmelser är utformade som

harmoniseringsdirektiv

som inte kan frångås av medlemsländerna.

Motionen

Martin Andreasson m.fl. (fp) anför i motion L351 att Sverige bör verka

mer kraftfullt för att befintlig och kommande konsumenträttslig lagstiftning

utformas på ett enkelt och enhetligt sätt. För att uppnå en gemensam

marknad som har konsumenternas förtroende måste, menar motionärerna,

konsumenträtten harmoniseras ytterligare. Enligt vad som anförs i motionen

leder bara det faktum att det förekommer skillnader i den konsumenträttsliga

lagstiftningen i EU:s medlemsländer i många fall till ett psykologiskt

hinder för konsumenterna att handla i andra länder. Det är således inte

skillnaderna i sak, utan det förhållandet att det över huvud taget finns

skillnader, som får konsumenter att tveka inför gränsöverskridande handel.

Enligt motionärerna bör därför konsumenträtten harmoniseras på en hög

och gemensam nivå i större utsträckning än vad som är fallet i dag. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

3).

Tidigare ställningstaganden

Regeringen överlämnade våren 2002 skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning

för det konsumentpolitiska arbetet inom EU till riksdagen. Vad gäller

frågan om den framtida utformningen av den konsumenträttsliga lagstiftningen

på EU-nivå anförde regeringen att gemensamma regler med hög konsumentskyddsnivå

gynnar utvecklingen av en konkurrenskraftig marknad med bredare utbud,

större valmöjligheter och ökad prispress. Gemensamma regler gör det

dessutom, anfördes det vidare, lättare för konsumenterna att få grepp om

sina rättigheter. Att sträva efter gemensamma regler var således angeläget

på områden där splittrade nationella regler hindrar utvecklingen av den

inre marknaden. Gemensamma regler med hög skyddsnivå blir också viktiga

i samband med att den europeiska gemenskapen utvidgas till att omfatta

nya länder. Regeringen drog mot den nu redovisade bakgrunden slutsatsen

att Sverige bör verka för att ett gemensamt konsumentskydd kommer till

stånd inom den gemensamma marknaden så långt det är möjligt och rimligt.

Konsumentskyddet skall, anförde regeringen, vara det bästa möjliga, och

inriktningen skall vara att uppnå en marknad som är på konsumenternas

villkor i lika hög grad som företagens. Fullt ut harmoniserade regler är

dock, enligt skrivelsen, inte alltid det mest ändamålsenliga. Frågan om

harmoniseringsgrad måste således, på såväl det marknadsrättsliga som det

civilrättsliga området, bedömas från fall till fall med hänsyn till det

aktuella ämnet för lagstiftning och vad som mest gynnar konsumenternas

intressen.

Utskottet ställde sig, i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU28,

bakom den redovisade inriktningen av regeringens arbete och underströk

därvid vikten av att regeringen i kommande lagstiftningsarbeten verkar

för att konsumentskyddet blir så starkt som möjligt, oavsett om det är

fråga om minimiregler eller harmoniserade regler.

Våren 2003 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande med samma inriktning

som det nu aktuella (bet. 2002/03:LU9). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet konstaterade våren 2003 skulle ett bifall till motionsyrkandet

innebära ett avsteg från det ställningstagande som riksdagen gjorde vid

behandlingen av regeringens skrivelse om mål och inriktning för det svenska

arbetet med konsumentfrågor på EU-nivå. Utskottet är inte heller nu berett

att ställa sig bakom en sådan förändrad inriktning av regeringens arbete

och föreslår därför att riksdagen avslår motion L351 yrkande 3.

Konsumentverket

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på förändringar av verksamheten

vid Konsumentverket. Utskottet hänvisar till riksdagens tidigare

ställningstagande. Jämför reservation 4 (m, fp, kd).

Bakgrund

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och

har huvudansvaret för att genomföra den statliga konsumentpolitiken. De

övergripande målen för myndighetens verksamhet överensstämmer med de fem

nationella mål för konsumentpolitiken som riksdagen beslutade om hösten

2001. Konsumentverket har även uppdrag inom energipolitiken och den

regionala utvecklingspolitiken. Därutöver har verket också ett s.k.

sektorsansvar för konsumentrelaterade miljö- och handikappfrågor.

Konsumentombudsmannen (KO) är generaldirektör och chef för verket.

Konsumentverket och KO har tillsyn över ett stort antal lagar, bl.a.

marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, produktsäkerhetslagen,

distansavtalslagen och paketreselagen. KO har vidare möjlighet att biträda

enskilda konsumenter i tvister om finansiella tjänster och driva ärenden

som gäller en grupp konsumenter, s.k. grupptalan, i Allmänna

reklamationsnämnden.

Tillsammans med Allmänna reklamationsnämnden svarar Konsumentverket för

rådgivningskontoret Konsument Europa som bl.a. bistår konsumenter vid

gränsöverskridande tvister.

För budgetåret 2004 har riksdagen under utgiftsområde 24 Näringsliv anvisat

ett anslag till Konsumentverket om 104 464 000 kr (prop. 2003/04:1, utg.

omr. 24, bet. NU1).

Motionerna

Enligt vad som anförs i motion L353 av Inger René m.fl. (m) är Konsumentverkets

uppgifter alltför omfattande, vilket leder till splittring av verksamheten.

Verkets myndighetsuppgifter bör, enligt motionärerna, skiljas från verkets

övriga uppgifter. Myndighetsfunktionen bör vidare begränsas till

produktkontroll och tillsyn över efterlevnaden av den konsumenträttsliga

lagstiftningen. I motionen begärs ett tillkännagivande om att regeringen

skall ges i uppdrag att avyttra förlags- och provtagningsverksamheten vid

Konsumentverket (yrkande 5).

I motion L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp) understryks vikten av att

myndighetsutövningen vid Konsumentverket separeras från uppgiften att

genom opinionsbildning företräda konsumenterna på marknaden. En bättre

uppdelning av dessa olika uppgifter skulle, menar motionärerna, främja

marknadens funktionssätt. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet

av en renodling av Konsumentverkets myndighetsutövning (yrkande 11).

Tidigare ställningstaganden

Motsvarande motionsyrkanden avstyrktes av utskottet i samband med att nu

gällande mål för konsumentpolitiken lades fast hösten 2001 (bet. 2001/02:LU2).

Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L353 yrkande 5 hänvisade

utskottet därvid till sitt principiella ställningstagande i fråga om

inriktningen av konsumentpolitiken och det statliga engagemanget på

konsumentområdet. När det sedan gäller frågan om renodling av verksamheten

vid Konsumentverket, som tas upp i motion L351 yrkande 11, utgick utskottet

från att verkets organisation och uppgifter kontinuerligt diskuteras inom

ramen för myndighetsdialogen och att regeringen därvid tar de initiativ

som kan visa sig vara erforderliga.

Motionsyrkanden med samma inriktning avstyrktes på nytt - med hänvisning

till riksdagens tidigare ställningstagande - våren 2003 i det av riksdagen

godkända betänkandet 2002/03:LU9.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner inte skäl att frångå sina tidigare ställningstaganden i

fråga om verksamheten vid Konsumentverket. När det gäller de spörsmål som

tas upp i motion L351 yrkande 11 utgår utskottet från att dessa kommer

att bli föremål för närmare överväganden inom ramen för det nyligen

påbörjade arbetet med den konsumentpolitiska handlingsplanen för tiden efter

år 2005.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L351

yrkande 11 och L353 yrkande 5.

Införande av konsumentbalk

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med krav på införande av en

konsumentbalk. Utskottet hänvisar till att frågan redan har övervägts och

därvid avvisats. Jämför särskilt yttrande 1 (v).

Motionen

Christina Axelsson och Eva Arvidsson (båda s) påpekar i motion L308 att

konsumentskyddslagstiftningen är spridd på en mängd olika lagar och att

en samlad lagstiftning på området skulle underlätta för konsumenterna att

ta tillvara sina rättigheter. En sådan lagstiftning skulle även leda till

ett ökat konsumentinflytande. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att all konsumentskyddslagstiftning bör samlas i en konsumentbalk (delvis).

Tidigare överväganden

Frågan om införande av en konsumentbalk övervägdes för tio år sedan av

Konsumentpolitiska kommittén. Kommittén pekade i sitt betänkande (SOU

1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid, som överlämnades till regeringen

i januari 1994, på en rad omständigheter som talade emot införandet av

såväl en konsumentbalk som en mindre omfattande konsumentskyddslag, bl.a.

att konsumenträtten är ett förhållandevis oenhetligt rättsområde, att

reglerna är av mycket blandat slag och att det skulle bli svårt att

samordna dem utan att besvärande systematiska brister uppkommer. Strävan

efter enhetlig och konsekvent lagstiftning på nationell nivå försvårades

även, enligt kommittén, av Sveriges internationella åtaganden, företrädevis

EES-avtalet. Därtill kom att införandet av en konsumentbalk skulle kräva

stora resurser. Nu angivna nackdelar var, enligt kommittén, så stora att

man inte kunde ställa sig bakom tanken på att samla den konsumenträttsliga

lagstiftningen i en balk. Däremot framhöll man vikten av att på andra

sätt öka tillgängligheten till konsumenträtten, liksom möjligheterna för

konsumenterna och näringslivet att få kunskap om och förstå rättsområdet.

Flertalet remissinstanser delade kommitténs bedömning, och i den sedermera

återkallade propositionen 1994:/95:16 Den framtida konsumentpolitiken

anslöt sig även regeringen till kommitténs uppfattning i frågan. I

proposition 1994/95:140 Konsumentpolitik i ny tid, som överlämnades till

riksdagen i mars 1995, berördes frågan inte alls.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att frågan om införande av en konsumentbalk redan

har övervägts och därvid avvisats. De skäl som anförts emot införandet av

en sådan balk har, enligt utskottets mening, alltjämt bärkraft. Vad gäller

de gemenskapsrättsliga aspekterna torde skälen emot en konsumentbalk ha

accentuerats än mer. Utskottet ser inte anledning att på nytt utreda frågan,

och föreslår därför att riksdagen avslår motion L308 i denna del.

Lagkostnadskommission

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari förordas att regeringen skall

inrätta en lagkostnadskommission. Jämför reservation 5 (m).

Motionen

I motion L353 av Inger René m.fl. (m) anförs att det nu är hög tid att

göra en ny översyn av den konsumenträttsliga lagstiftningen i Sverige.

Enligt motionärerna är många lagar om produktsäkerhet, producentansvar

och konsumentskydd kloka, bra och angelägna. Regelmassan har dock vuxit

betänkligt, vilket gjort det svårt för mindre konkurrenter att utmana

etablerade aktörer. Tvingande lagstiftning har alltid, anförs det, ett

pris som konsumenterna i slutändan får betala. I motionen begärs ett

tillkännagivande som går ut på att regeringen skall tillkalla en statlig

lagkostnadskommission med uppdrag att dels klarlägga konsumentlagstiftningens

kostnader för konsumenterna, dels se över behovet av lagstiftningen

(yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del inte se någon nytta med en sådan kommission som

motionärerna förespråkar. Behovet av den i motionen ifrågasatta lagstiftningen

har prövats av riksdagen vid behandlingen av varje enskilt lagförslag och

att nu överpröva dessa riksdagens ställningstaganden inom ramen för en

kommission bör inte komma i fråga. Därtill kommer att stora delar av den

konsumenträttsliga lagstiftningen är styrd på EU-nivå. I sammanhanget

vill utskottet därutöver peka på det kontinuerliga regelförenklingsarbete

som pågår sedan några år tillbaka inom Regeringskansliet och på myndighetsnivå.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L353 yrkande

9.

Konsumenträtt inom offentlig och avreglerad verksamhet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som går ut på att den konsumenträttsliga

lagstiftningens tillämpningsområde skall utvidgas till att även omfatta

dels offentligt finansierad och styrd verksamhet, dels nyligen avreglerade

tjänster. Jämför reservation 6 (m, fp, kd, c).

Bakgrund

Under senare år har alltfler tjänster som tidigare tillhandahållits i

offentlig regi utsatts för konkurrens. Verksamheterna har i allt större

utsträckning kommit att utföras av privata företag eller av statliga eller

kommunala bolag på kommersiell basis. Tendensen har varit densamma över

hela Europa. Syftet har varit att rationalisera och effektivisera

verksamheten, att bättre ta tillvara resurser och att sänka kostnader.

Förändringarna har normalt inte inneburit att staten eller kommunerna har

släppt kontrollen över tjänster med allmänt intresse, dock att kontrollen

nu sker i andra former.

I kölvattnet av den nu skisserade utvecklingen har aktualiserats frågan

hur konsumentintresset skall kunna tillvaratas inom de avreglerade sektorerna.

Vidare har diskuterats på vilket sätt man kan stärka ställningen för

brukare av de tjänster som alltjämt är föremål för offentlig styrning och

finansiering.

Konsumenttjänstlagen

Konsumenttjänstlagen (1985:716) är, enligt 1 §, tillämplig på avtal om

tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter i fall då tjänsten avser

1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur, 2. arbete på

fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten

eller på andra fasta saker, och 3. förvaring av lösa saker, dock ej

förvaring av levande djur. Enligt 1 a § avses med begreppet konsument en

fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför

näringsverksamhet. Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person

som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

Näringsidkarbegreppet kan, i linje med vad som gäller även på övriga

områden inom konsumenträtten, också omfatta offentliga organ för det fall

dessa ägnar sig åt verksamhet av en ekonomisk natur, exempelvis ett

kommunalt affärsverk. Är det däremot fråga om arbeten m.m. som utförs som

ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det framstår

som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt förhållande

mellan näringsidkare och konsument, är lagen inte tillämplig (jfr prop.

1984/85:140 s. 141).

Konsumenttjänstlagen innehåller bestämmelser om bl.a. uppdragets utförande,

näringsidkarens skyldighet att avråda från en tjänst, tilläggsarbete,

fel i tjänsten, dröjsmål med tjänstens utförande, påföljder vid fel och

dröjsmål, skadeståndsskyldighet för näringsidkaren och konsumenten,

bestämning av priset för tjänsten, pristillägg, tid för betalning, dröjsmål

med betalning, avbeställning av tjänsten och näringsidkarens rätt att

kvarhålla föremålet för tjänsten. Lagen är i huvudsak tvingande till

konsumentens förmån.

Av 4 § följer att näringsidkaren skall utföra uppdraget på ett fackmässigt

sätt samt med tillbörlig omsorg ta tillvara konsumentens intressen och

samråda med denne om det behövs. I vissa fall har näringsidkaren en

skyldighet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst. Enligt 9

och 10 §§ är en tjänst att anse som felaktig om resultatet av arbetet

inte uppfyller kraven på fackmässighet, resultatet inte stämmer överens

med vad som har avtalats, tjänsten har utförts i strid med marknadsförings-

och produktsäkerhetslagarna, resultatet inte stämmer överens med marknadsföring

av tjänsten eller om näringsidkaren har underlåtit att lämna vissa

upplysningar. Felansvaret enligt konsumenttjänstlagen bygger på att

näringsidkaren

har ett s.k. resultatansvar, dvs. att näringsidkaren i princip bär risken

för att det åsyftade resultatet av tjänsten inte kan överlämnas till

beställaren. Näringsidkaren är, enligt 24 §, i dröjsmål med uppdragets

utförande om detta inte avslutas inom överenskommen tid eller på den tid

som är att anse som normal för den aktuella tjänsten.

För det fall tjänsten är att anse som felaktig har konsumenten, enligt 16

§, rätt att hålla inne betalningen som säkerhet för framtida krav, kräva

avhjälpande av felet, erhålla prisavdrag, häva avtalet och erhålla skadestånd

för den ekonomiska förlust som kontraktsbrottet har medfört. Ersättning

för ideell skada kan däremot inte utgå. Motsvarande påföljder kan, enligt

25 §, komma i fråga vid näringsidkarens dröjsmål.

Som framgår är konsumenttjänstlagens tillämpningsområde begränsat. I praxis

tillämpas dock lagen, eller i vart fall de principer som lagen bygger på,

analogt även på andra tjänsteområden (se rättsfallet NJA 2002 s. 644 som

gäller betalningsskyldigheten för en kursavgift där kursdeltagaren hoppat

av kursen efter en tid).

Av rättspraxis följer att en brukare av en tjänst av offentligrättslig

natur, exempelvis förskoleverksamhet, kan föra talan i allmän domstol med

yrkande om återfående av avgiften under åberopande av brister i tjänsten,

såvida rättsförhållandet i den aktuella delen har sådana privaträttsliga

inslag att det kan anses föreligga ett ömsesidigt förpliktande avtal (se

NJA 1998 s. 656 I).

Produktsäkerhetslagen

I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i kraft den 1 juli 1989,

finns bestämmelser som syftar till att motverka att farliga varor och

tjänster orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får en näringsidkare

åläggas att lämna säkerhetsinformation eller förbjudas att tillhandahålla

varor och tjänster. En näringsidkare kan också åläggas att lämna

varningsinformation och att återkalla varan. Genom en lagändring, som trädde

i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare vidare förbjudas att exportera

varor. I 3 § föreskrivs att åläggande eller förbud inte får meddelas om

det i en annan författning eller i beslut av en myndighet har meddelats

särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som ett

åläggande eller förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på sådana

bestämmelser kan nämnas livsmedels- och läkemedelslagstiftningen,

kemikalielagstiftningen och fordonslagstiftningen. Ursprungligen omfattade

lagen endast varor och tjänster tillhandahållna i näringsverksamhet. År

1996 utvidgades dock lagens tillämpningsområde till att även avse varor

som tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop. 1995/96:123, bet. LU21,

rskr. 211).

Bestämmelser om produktsäkerhet på EU-nivå finns bl.a. i direktiv 2001/95/EG

om allmän produktsäkerhet, som antogs av Europaparlamentet och rådet hösten

2001. Direktivet ersätter 1992 års produktsäkerhetsdirektiv och skall

vara genomfört i medlemsstaterna senast den 15 juni 2004. Regeringen

beslutade i juni 2002 direktiv till en särskild utredare med uppgift att

lämna förslag till hur det nya produktsäkerhetsdirektivet skall genomföras

i svensk rätt (dir. 2002:88). Utredningen, som antog namnet 2002 års

produktsäkerhetsutredning, redovisade sitt uppdrag i betänkandet (SOU

2003:82) Säkra produkter, som överlämnades till regeringen i september

2003. För närvarande pågår arbete i Regeringskansliet med att utarbeta en

proposition med förslag till lagstiftning på området. Enligt uppgift är

avsikten att en proposition i ämnet skall överlämnas till riksdagen under

våren 2004.

Motionerna

I motion L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) anförs att många av de

tjänster som betyder mest för medborgarna i vardagen, exempelvis sjukvård,

skola och äldreomsorg, är offentligt reglerade och att de således inte

omfattas av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra

varor och tjänster. Motionärerna anser att konsumenträttens tillämpningsområde

bör utvidgas så att den så långt som möjligt också gäller offentligt

producerad och styrd verksamhet. I motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet med vad som anförts om konsumenträtt vad gäller tjänster (yrkande

2). I samma motion anförs vidare att gränsdragningen mellan offentlig och

privat styrd verksamhet numera ofta blir otydlig inom samma verksamhetsområde.

Detta innebär, enligt motionärerna, att vissa tjänster kan komma att

falla utanför produktsäkerhetslagens tillämpningsområde. Dessutom snedvrids

konkurrensen eftersom olika tjänster utsätts för olika typer av granskning.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att produktsäkerhetslagen skall

omfatta även varor och tjänster som tillhandahålls av den offentliga

sektorn (yrkande 3).

Martin Andreasson m.fl. (fp) anför i motion L351 att många av de tjänster

som betyder mest för medborgarna i vardagen är offentligt producerade

eller offentligt styrda. Den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller

för exempelvis kläder, livsmedel eller semesterresor gäller således inte,

hävdas det i motionen, för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller

äldreboende. Samtidigt är såväl valfrihet som möjlighet att hävda sin rätt

mot producenten minst lika viktig på dessa områden. Motionärerna anser

att man som "kund" i exempelvis barnomsorg eller äldreboende är helt

utlämnad åt politiska eller administrativa beslut om omsorgens utformning.

Den enda konsumentmakt som återstår är, anförs det, att delta i allmänna

val och hoppas på maktskifte eller att "rösta med fötterna" för det fall

det inte finns alternativ på orten. För de flesta är dock detta, menar

motionärerna, ett stort steg för att påverka sin situation om exempelvis

mathållning, öppettider eller regler för semesterstängt förändras.

Motionärerna anser att ett tydligt kontrakt för innehåll och kvalitet i

offentligt producerad tjänsteverksamhet där man som enskild brukare har

rätt att hävda vissa utlovade villkor vore ett sätt att tillse att den

enskilde även i fråga om skattesubventionerad, men avgiftsbelagd verksamhet,

har en viss ställning som konsument. Man bör således ha rätt att reklamera

kommunala tjänster som hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg om man inte

får det man betalar för. Även kvalitetskontrollen måste förstärkas och

valmöjligheterna förbättras i den offentliga tjänsteverksamheten. I

motionen anförs att brukare av offentliga tjänster i vissa fall har rätt

att föra civilrättslig talan. Detta är inte tillräckligt. I stället bör

konsumentens rätt att föra talan utvidgas och göras till en självklar del

av konsumentens ställning på marknaden. För att stärka konsumenternas

ställning på den offentligt finansierade sektorn bör det, enligt vad som

föreslås i motionen, göras en översyn av lagstiftningen för att så långt

som möjligt ge bl.a. konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och

produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de olika

sektorerna av ekonomin. Genom en sådan reform kommer barnfamiljernas

möjligheter att välja vad och hur de vill konsumera att öka. Samtidigt får

barnfamiljerna bättre förutsättningar att vara självständiga och starka

aktörer även inom den offentliga sektorn. I motionen begärs tillkännagivanden

i enlighet med vad som har anförts i motionen om konsumenträtt och offentlig

verksamhet och att stärka barnfamiljernas ställning på marknaden (yrkandena

5 och 6).

Även Inger René m.fl. (m) anser i motion L353 att konsumentmakten är

alltför svag när det gäller offentligt producerade och styrda tjänster.

Enligt motionärerna måste det göras en översyn av lagstiftningen för att

så långt som möjligt ge bl.a. konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och

produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de

olika sektorerna i ekonomin. I motionen anförs att produktsäkerhetslagen

inte är konkurrensneutral, vilket är högst otillfredsställande eftersom

det innebär en risk för att likartad verksamhet utsätts för olika slags

kontroll. Motionärerna anser att regeringen skall ta initiativ till en

utredning med syfte att göra den centrala konsumentlagstiftningen tillämplig

också på varor och tjänster som är producerade inom den offentliga sektorn.

I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande

10).

I motion L343 av Ulf Holm och Gustav Fridolin (båda mp) förs fram synpunkter

med samma inriktning. Motionärerna anför att det i dag finns en mängd

olika varor och tjänster inom den offentliga sektorn som erbjuds under

former som alltmer liknar vad som förekommer inom den konkurrensutsatta

sektorn. Den starka och tydliga gränsdragning som funnits tidigare mellan

privat och offentlig verksamhet håller alltså, menar motionärerna, på att

suddas ut. Motionärernas grundsyn är, anförs det, att exempelvis sjukvård

skall vara offentligt och solidariskt finansierad. Detta betyder dock

inte att brukarna inte skall kunna ställa krav på tjänsterna, krav som

man tar för givna i det privata näringslivet. Enligt motionärerna har den

svenska befolkningen blivit uppfostrad i att det enda sättet att påverka

offentliga tjänster är att delta i de allmänna valen. I motionen anförs

att det finns många exempel från andra länder på hur man har stärkt

brukarinflytandet inom såväl privata som offentliga monopol. Det är, menar

motionärerna, nu dags att Sverige höjer blicken för att säkerställa en

säker konsumenträtt vid offentlig verksamhet. Motionärerna anser att

produktsäkerhetslagen och konsumenttjänstlagen måste ändras så att lagarna

även omfattar offentligt producerade tjänster och varor. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

I motion L283 av Anita Johansson m.fl. (s) framhålls att alltfler marknader

har öppnats för konkurrens under de senaste decennierna och att konsumenterna

nu förväntas göra alltfler aktiva val. Men det civilrättsliga konsumentskyddet

är fortfarande, hävdas det, oförändrat och möjligheten att få en tvist

prövad i Allmänna reklamationsnämnden saknas på flera områden. Motionärerna

påpekar att Konsumentpolitiska kommittén 2000 föreslog att konsumenttjänstlagen

skulle ses över i syfte att bredda lagens tillämpningsområde till att

avse nyttigheter av olika slag, exempelvis el, vatten, gas, telefoni- och

Internetabonnemang samt rådgivningsverksamhet. Någon sådan översyn har

dock ännu inte kommit till stånd. I motionen begärs ett tillkännagivande

om en översyn av konsumenttjänstlagen (yrkande 4).

Tidigare ställningstaganden

Vad först gäller frågan om produktsäkerhetslagens tillämpningsområde

erinrar utskottet om att motionsspörsmålet var föremål för överväganden av

Produktsäkerhetsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1994:150)

Produktsäkerhet i offentlig verksamhet, som överlämnades till regeringen i

december 1994. Utredningen ansåg att starka skäl talade för att inte låta

tjänster tillhandahållna i offentlig verksamhet omfattas av lagen.

Utredningen hänvisade därvid till att en stor del av dessa tjänster har

karaktären av myndighetsutövning och att det knappast kunde komma i fråga

att låta den typen av tjänster kontrolleras och bli föremål för åtgärder

inom ramen för produktsäkerhetslagen. Därutöver framhöll utredningen att

det under utredningsarbetet inte hade framkommit att det skulle finnas

något behov av att låta lagen bli tillämplig även på tjänster som

tillhandahålls inom den offentliga sektorn. Därtill kom att offentliga tjänster

i hög grad är föremål för specialreglering, både genom lagar och författningar

och myndighetsbeslut på lägre nivå. Produktsäkerhetslagen skulle därmed

i vilket fall som helst komma att sättas ur spel i stor utsträckning i

fråga om offentliga tjänster.

Regeringen ansåg att övervägande skäl talade mot att låta produktsäkerhetslagen

omfatta tjänster på det offentliga området. Något sådant förslag lades

därför inte fram (prop. 1995/96:123). Utskottet delade regeringens bedömning

och riksdagen följde utskottet (bet. 1995/96:LU21).

Utskottet har därefter vid ett flertal tillfällen avslagit motionsyrkanden

med samma inriktning som de nu aktuella (se bl.a. de av riksdagen godkända

betänkandena 1995/96:LU26, 1996/97:LU13, 1997/98:LU21, 1998/1999:LU10,

1999/2000:LU5, 2001/02:LU2 och 2002/03:LU9). Utskottet har därvid i

huvudsak hänvisat till att sådana offentliga tjänster som det är fråga om

i hög grad är föremål för specialreglering och att det inte framkommit

något behov av att låta lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls

inom den offentliga sektorn.

Fråga om den civilrättsliga lagstiftningens tillämplighet på verksamhet

inom offentlig sektor berördes av regeringen i den proposition med förslag

till nationella mål för konsumentpolitiken som överlämnades till riksdagen

i juni 2001 (prop. 2000/01:135). Regeringen konstaterade därvid att

civilrättsliga regler fått ökad betydelse inom flera av de offentligrättsligt

reglerade tjänsteområdena genom Högsta domstolens resonemang i rättsfallet

NJA 1998 s. 656 I. Detta fick dock inte, menade regeringen, leda till att

medborgarperspektivet i den politiska diskussionen gick förlorad. Det

vore således olyckligt med en utveckling som betonar konsumentrollen på

bekostnad av rollen som medborgare. En vanlig kritik som, enligt vad som

anfördes i propositionen, riktas mot begreppet kund eller konsument är

att det inte pekar på det medansvar och den delaktighet i tjänsternas

utformning som den som tar emot offentliga tjänster har. Den idealtypiske

kunden visar således, anfördes det vidare, sitt missnöje genom att byta

producent, medan den idealtypiske brukaren påverkar producenten att

förbättra den befintliga verksamheten. Även i fråga om tjänster där den

offentliga finansieringen numera är begränsad kan det således, enligt

regeringen, finnas ett allmänintresse av att diskutera tjänsternas utformning

för att tillgodose allas rätt till en viss grundläggande standard. Nivån

på denna standard är, framhölls det, en politisk fråga där alla medborgare

skall ha rätt att lämna synpunkter.

Vad regeringen anförde i propositionen föranledde inga erinringar från

riksdagens sida (bet. 2001/02:LU2).

Våren 2003 avstyrkte utskottet motionsyrkanden med samma inriktning som

de nu aktuella. Utskottet hänvisade därvid till de uttalanden som gjordes

i samband med att nu gällande mål för konsumentpolitiken lades fast hösten

2001 och var för sin del inte berett att ställa sig bakom den då begärda

utvidgningen av den civilrättsliga konsumenträtten till att även gälla

inom den offentligt reglerade tjänstesektorn (bet. 2002/03:LU9). Riksdagen

följde utskottet.

Pågående arbete

Först bör nämnas att regeringen i december 2003 tillkallat en särskild

utredare med uppgift att utvärdera de långsiktiga effekterna för konsumenterna,

näringslivet, arbetsmarknaden och samhällsekonomin av de regelreformeringar

som gjorts inom tele-, el-, post-, inrikesflyg-, taxi- och järnvägsmarknaderna

under 1990-talet (dir. 2003:151). Utvärderingen skall bl.a. belysa

konkurrens-, pris- och kvalitetsutveckling samt medborgarservice. I uppdraget

ingår att föreslå åtgärder som kan öka de positiva effekterna av genomförda

regelreformeringar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 november 2004.

Konsumentverket fick i regleringsbrevet för år 2002 i uppdrag att genomföra

systematiska studier av marknader som nyligen öppnats för konkurrens.

Studierna skulle genomföras med ett tydligt konsumentperspektiv i samarbete

med Konkurrensverket och övriga berörda sektorsmyndigheter. Som ett led

i genomförandet av uppdraget har Konsumentverket, Konkurrensverket samt

Post- och telestyrelsen utarbetat rapporten Konsekvenser för konsumenterna

av nyligen konkurrensutsatta marknader - telemarknaden, som överlämnades

till regeringen i december 2003. I rapporten föreslås bl.a. att

konsumenttjänstlagens tillämplighet på kommunikationsrelaterade tjänster bör

bli föremål för överväganden. Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Frågan om konsumentskyddet inom kollektivtrafiken har vidare varit föremål

för överväganden inom ramen för Kollektivtrafikkommittén (dir. 2001:1).

Kommittén har i slutbetänkandet (SOU 2003:67) Kollektivtrafik med människan

i centrum, som överlämnades till regeringen i juni 2003, föreslagit

lagstiftning i syfte att stärka konsumentskyddet vid utnyttjande av

kollektivtrafik.

I maj 2001 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att

göra en bred översyn av organisationen och lagstiftningen inom järnvägssektorn

(dir. 2001:48). I uppdraget ingick bl.a. att med utgångspunkt i

konsumentintresset analysera möjliga utvecklingsvägar för såväl person- som

godstrafiken på järnväg. Uppdraget redovisades i bl.a. huvudbetänkandet

(SOU 2003:104) Järnväg för resenärer och gods, som överlämnades till

regeringen i slutet av november 2003. I betäkandet föreslås bl.a. införandet

av en transportslagsövergripande lag om ersättning m.m. vid transport av

passagerare, en s.k. resevillkorslag. Lagen skall, enligt förslaget,

innehålla bestämmelser om information, service och ersättning vid transport

av passagerare. I lagen skall ansvaret för de olika transportörerna

preciseras, liksom deras ansvar gentemot resenärerna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har givetvis ingen annan uppfattning än motionärerna när det

gäller önskvärdheten av att brukarnas ställning i fråga om offentligrättsligt

reglerade tjänster stärks. Enligt utskottets mening är emellertid den av

motionärerna förordade ordningen - att göra den konsumenträttsliga

lagstiftningen mer eller mindre direkt tillämplig inom offentligt reglerad

verksamhet - knappast någon framkomlig väg. Vad först gäller

konsumenttjänstlagen

erinrar utskottet om att lagens tillämplighet bygger på den grundläggande

förutsättningen att det föreligger ett privaträttsligt eller civilrättsligt

avtal mellan en näringsidkare och en konsument om utförande av en tjänst

som tillhandahålls i fri konkurrens på marknaden. Ett sådant motsvarande

rättsförhållande och avtal föreligger inte mellan exempelvis en patient

och ett landsting i fråga om sjukvård. Konsumenttjänstlagen är vidare

utformad för hantverks- och förvaringstjänster och utskottet har för sin

del svårt att se hur exempelvis lagens fel- och dröjsmålsregler samt

påföljdssystem över huvud taget skulle kunna bli direkt tillämpliga vid

prövning av ärenden rörande exempelvis felbehandling av patienter inom

sjukvården och bristfällig skolutbildning. Enligt utskottets mening är

den av motionärerna förordade ordningen således inte en framkomlig väg i

syfte att stärka den enskildes ställning och utskottet kan inte ställa

sig bakom förslaget.

När det sedan gäller produktsäkerhetslagens tillämplighet på offentliga

tjänster finner utskottet inte skäl att i dag ändra uppfattning i frågan.

Som redovisats tidigare har dock regeringen till våren 2004 aviserat en

proposition med förslag till en ny produktsäkerhetslag. Skulle det under

det pågående beredningsarbetet visa sig att det finns skäl att på nytt

överväga frågan om en utvidgning av lagens tillämpningsområde, förutsätter

utskottet att regeringen tar initiativ till sådana överväganden. I

sammanhanget bör dock påpekas att ingen av de remissinstanser som yttrat sig

i det pågående lagstiftningsärendet förespråkat en sådan utvidgning.

Med anledning av vad som anförts i någon av de aktuella motionerna om att

brukare av offentliga tjänster enbart skulle vara utelämnade åt politiker

och tjänstemän vill utskottet peka på, utan att gå in på detaljer, att

det finns såväl speciallagstiftning till skydd för brukarna som en rad

olika myndigheter och organ som har till uppgift att utöva tillsyn och

att pröva anmälningar om fel har begåtts. Kommunala beslut kan vidare

angripas genom såväl kommunal- som förvaltningsbesvär. Därtill kommer den

tillsyn som Riksdagens ombudsmän och Justititekanslern utövar samt den

skadeståndsskyldighet som kan följa enligt 3 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen

(1972:207).

I sammanhanget vill dock utskottet därutöver peka på det utvecklingsarbete

som sedan några år tillbaka bedrivits inom Svenska Kommunförbundet och

vissa kommuner med införande av kvalitetsgarantier och klagomålshantering.

Att man på detta sätt anlägger ett konsumenträttsligt perspektiv när det

gäller offentligrättsligt reglerade tjänster kan utifrån lagutskottets

utgångspunkter inte anses annat än positivt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L292

yrkandena 2 och 3, L343, L351 yrkandena 5 och 6 samt L353 yrkande 10.

När det sedan gäller frågan om konsumenttjänstlagens tillämplighet på

avreglerade och konkurrensutsatta tjänster, erinrar utskottet om att

Konsumentpolitiska kommittén i sitt slutbetänkande (SOU 2000:29) Starka

konsumenter i en gränslös värld föreslog att konsumenttjänstlagen skulle

ses över i syfte att bredda lagens tillämpningsområde till att omfatta

även nyttigheter som el, vatten, gas och telefoni. Som påpekas i motionen

har någon sådan samlad översyn av konsumenttjänstlagen inte kommit till

stånd. Däremot har konsumentskyddet stärkts sektorsvis på en rad olika

tjänsteområden. Som exempel kan därvid nämnas lagen (2003:862) om finansiell

rådgivning till konsumenter och konsumentskyddsreglerna i 11 kap. ellagen

(1997:857). Vidare bör erinras om att regeringen i december 2003 har

överlämnat en proposition till riksdagen med förslag till ny prisinformationslag

(prop. 2003/04:38). Den föreslagna lagen innebär bl.a. en utvidgning av

skyldigheten att lämna prisinformation till ytterligare tjänsteområden.

Som redovisats i det föregående pågår också berednings- och utredningsarbete

bl.a. när det gäller transporter och elektronisk kommunikation som syftar

till att stärka skyddet för konsumenterna.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan konstateras att det redan

har vidtagits en rad lagstiftningsåtgärder och att det dessutom pågår

utrednings- och beredningsarbete som ligger helt i linje med motionsönskemålet.

Utskottet är i dagsläget inte berett att ställa sig bakom motionärens

önskemål om en översyn av konsumenttjänstlagen. Däremot förutsätter

utskottet att motionsspörsmålet kommer att aktualiseras inom ramen för det

kommande arbetet på området.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L283 yrkande

4.

E-handel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på olika åtgärder som gäller

konsumentskyddet vid e-handel. Utskottet anser att det inte föreligger

någon motsättning mellan motionsönskemålen och inriktningen på regeringens

arbete. Jämför reservation 7 (fp).

Bakgrund

Under senare år har en rad lagstiftnings- och andra åtgärder vidtagits i

syfte att främja utvecklingen av elektronisk handel. Rättsliga frågeställningar

som därvid har uppmärksammats har bl.a. gällt ingående av avtal på

elektronisk väg, lagval, marknadsföring på Internet, säkra betalningsformer,

elektroniska signaturer och personlig integritet.

Vad särskilt gäller lagstiftning på EU-nivån kan nämnas direktiv (97/7/EG)

av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (distansavtalsdirektivet),

direktiv (1999/93/EG) av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk

för elektroniska signaturer, direktiv (2000/46/EG) av den 18 september

2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för

elektroniska pengar samt om tillsyn över sådan verksamhet (direktivet om

elektroniska pengar), direktiv (2000/31/EG) av den 8 juni 2000 om vissa

rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk

handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) och direktiv 2002/65/EG

av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster

till konsumenter.

I den s.k. Romkonventionen, som ingicks mellan EG:s dåvarande medlemsländer

den 19 juni 1980, finns konsumentskyddsregler som är tillämpliga i

lagvalssituationer, som bl.a. innebär att konsumentens hemlands lagstiftning

under vissa förutsättningar skall vara tillämplig i en tvist. För närvarande

pågår arbete som syftar till att göra om konventionen till en EU-förordning.

Inom ramen för det arbetet överlämnade kommissionen i januari 2003 en

grönbok i ämnet, KOM(2002)654.

Motionerna

I motion L281 av Göte Wahlström m.fl. (s) framhålls att e-handeln visserligen

är väl etablerad i Sverige, men att många konsumenter alltjämt känner oro

vid handel på Internet, bl.a. vad gäller frågor kring betalning och

tillämplig lag. Det är, anförs det i motionen, viktigt att betalningar över

nätet är säkra och att konsumentskyddslagstiftningen i konsumentens hemland

gäller även vid köp från företag i andra länder. I motionen framhålls

också betydelsen av information om vad som gäller vid elektronisk handel.

Sådan information kan, enligt motionärerna, med fördel spridas med hjälp

av konsumentorganisationerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

behovet av konsumentskydd och konsumentinformation vid elektronisk handel.

Christer Winbäck (fp) anser i motion L326 att det bör införas ett nationellt

elektroniskt id-kort för alla medborgare. Ett sådant id-kort skulle, enligt

motionären, öka möjligheterna att på ett tryggt sätt använda IT-lösningar

vid bl.a. bankärenden och e-handel. Enligt motionären bör det anges i

direktiven till den s.k. 24-timmarsdelegationen att delegationen särskilt

skall beakta möjligheten av att skyndsamt införa ett elektroniskt id-kort.

I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med det anförda (yrkandena

1 och 2).

I motion T561 påpekar Eva Flyborg m.fl. (fp) att det finns en rad

konsumentfrågor av utpräglad IT-karaktär som ingen offentlig myndighet tar

ett helhetsgrepp om. Motionärerna anser att det därför finns ett behov av

en särskild servicemyndighet för IT-frågor. Verksamheten bör vara

tidsbegränsad för att senare införlivas i Konsumentverket. I motionen begärs

ett tillkännagivande om behovet av ett bättre konsumentstöd på IT-området

(yrkande 5).

Pågående arbete

År 1999 inrättade Ämbetsmannakommittén för näringsfrågor inom Nordiska

ministerrådet en ad hoc-arbetsgrupp för elektronisk handel och andra

IT-frågor. Arbetsgruppens syfte är att säkra vidareutvecklingen av det

nordiska samarbetet med avseende på elektronisk handel från ett konsument-

och näringspolitiskt intresse. Ett övergripande mål är att konsumenterna

skall känna tillit till e-handel. Arbetsgruppens arbete har resulterat i

en rad rapporter i ämnet. År 2003 påbörjades arbete med att utarbeta en

nordisk e-handelsstrategi. Strategin skall fokusera på att identifiera

utmaningar och problem för näringsliv och konsumenter. Målet är att

behandlingen av dessa problem skall resultera i slutsatser och rekommendationer

för det statliga engagemanget på området i de nordiska länderna. Under

det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet år 2003 anordnades

en workshop i ämnet i syfte att förankra och kvalitetssäkra e-handelsstrategin.

Tanken är att strategin skall färdigställas under år 2004.

Post- och telestyrelsen har vidare på regeringens uppdrag tagit fram flera

rapporter som rör olika frågeställningar kring e-handel. I rapporten

E-handel - fem förutsättningar (2003:43) diskuteras olika förutsättningar

för främjandet av e-handel, nämligen bredband, säkerhetsinfrastruktur,

betaltjänster, fysiska leveranser samt tillit och säkerhetsmedvetenhet

och pekas på olika sätt för staten att påverka förutsättningar och undanröja

hinder på området. Post- och telestyrelsen har vidare haft regeringens

uppdrag att analysera användningen av elektronisk identifiering med

angränsande områden. Syftet med uppdraget är att uppmärksamma regeringen på

om det finns hinder mot en ökad användning av elektronisk identifiering

och lägga fram förslag till åtgärder för att undanröja dessa hinder.

Delrapporten Användningen av elektronisk identifiering (2003:35) överlämnades

till regeringen i september 2003, och uppdraget skall slutredovisas under

våren 2004.

Slutligen bör erinras om att regeringen i december 2000 gav Riksskatteverket

i uppdrag att under ett inledningsskede ha ett sammanhållande ansvar för

administrationen av certifikat för elektronisk identifiering och elektroniska

signaturer inom statsförvaltningen (SAMSET-projektet). Vid årsskiftet

2001/2002 tecknade Statskontoret ett ramavtal med ett antal leverantörer

av om att kunna förse medborgarna med elektroniska id-handlingar. Avtalen

bygger på SAMSET-projektets rekommendationer. Leverantörerna skall på

olika sätt kunna förse medborgare med en e-legitimation som skall kunna

användas vid kommunikation med alla offentliga organ och även mot de

privata företag som väljer att acceptera en sådan legitimation.

Utskottets ställningstagande

E-handeln har under senare år vuxit fram som ett av de potentiellt mest

betydelsefulla användningsområdena för den moderna informationstekniken.

Handeln över Internet skapar nya affärsmöjligheter och bidrar till lägre

administrationskostnader. Varor och tjänster kan köpas, säljas och

marknadsföras på nya sätt, med nya affärsmodeller och på nya marknader.

Företag och privatpersoner ges omedelbar tillgång till en stor del av

världsmarknaden. Som utskottet framhållit tidigare (se bet. 2002/03:LU9)

har dock e-handelns stora potential ännu inte kommit att utnyttjas fullt

ut av konsumenterna. Ett skäl till detta är att många konsumenter fortfarande

känner oro och osäkerhet inför e-handel, bl.a. vad gäller frågor som vilket

lands lag som är tillämplig om det uppstår en tvist, om betalningen sker

på ett säkert sätt och hur personuppgifter som lämnas på nätet hanteras.

Som framhålls av motionärerna är således ett gott konsumentskydd en viktig

faktor för att främja utvecklingen av den elektroniska handeln.

Utskottet kan för sin del inte se att regeringen skulle ha någon annan

uppfattning i denna fråga än vad som kommer till uttryck i motionerna. I

skrivelsen 2001/02:148 Mål och inriktning av det svenska arbetet med

konsumentfrågor på EU-nivå som regeringen överlämnade till riksdagen våren

2002 anfördes således, utan erinran från riksdagens sida, att inriktningen

bör vara att Sverige noga skall följa den praktiska tillämpningen av den

gemenskapslagstiftning som rör konsumenternas intressen i samband med

elektronisk handel och verka för ett utökat administrativt samarbete i

Europa och globalt i dessa frågor. Vidare anfördes att konsumentskyddet

vid elektronisk handel bör ligga på samma nivå som vid traditionell handel.

Vad särskilt gäller frågan om tillämplig lag i gränsöverskridande

konsumenttvister underströk utskottet vikten av att regeringen, i linje med

vad som utlovats i den då aktuella skrivelsen, verkar för att

konsumentskyddsaspekterna beaktades noga i det vid den tidpunkten aviserade

arbetet

med att revidera Romkonventionen och att konventionens bestämmelser inte

förändras i en sådan riktning att konsumentskyddet försämras (bet.

2001/02:LU28). Som redovisats inledningsvis har den aviserade revideringen

av Romkonventionen nu inletts. Utskottet har med tillfredsställelse erfarit

att regeringen, i det yttrande över kommissionens grönbok som överlämnades

till kommissionen i september 2003, framhållit att det är ett svenskt

intresse av högsta prioritet att revideringen innebär en förstärkning av

konsumentskyddet.

Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan utskottet inte finna annat

än att det råder en bred samsyn vad gäller vikten av ett gott konsumentskydd

vid elektronisk handel. Vidare pågår arbete som ligger väl i linje med

motionsönskemålen. Utskottet är inte berett att i detta sammanhang förorda

inrättandet av en särskild IT-myndighet eller ändrade direktiv för

24-timmarsdelegationen, men utgår från att regeringen tar frågorna under

övervägande, om behov därav skulle uppkomma i det fortsatta arbetet på

området.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L281,

L326 och T561 yrkande 5.

Resegarantisystemet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör utformningen av resegarantisystemet.

Jämför reservation 8 (m, fp, kd, c).

Bakgrund

Den första resegarantilagstiftningen, lagen den 9 juni 1967 om ställande

av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, trädde i kraft den 1 juli

1967 (prop. 1967:106, 3LU42, rskr. 295). Lagen ersattes den 1 juli 1972

av den nu gällande resegarantilagen (1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU 30,

rskr. 193). Resegarantilagen har till syfte att ge konsumenter på

reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsinställelse

eller betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma detta skydd skall

de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen

ställa säkerhet för sin verksamhet hos Kammarkollegiet. Om inte Kammarkollegiet

medger annat skall säkerheten bestå av en betalningsutfästelse, utfärdad

av bank eller försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran. Säkerheten

skall vid varje tillfälle motsvara ett reseföretags totala ekonomiska

åtaganden gentemot resenären. Varje företag svarar således för sig självt.

Säkerheten får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats

för en resa som omfattas av garanti enligt lagen och som blir inställd

eller av annan anledning inte blir av. När det gäller resor som har

påbörjats men inte slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärens

uppehälle under resan, återresa och skälig ersättning för de förmåner

resenären gått miste om genom att resan avkortats. Kammarkollegiet får,

om särskilda skäl föreligger, efterge krav på säkerhet.

De resor som omfattas av resegarantilagen är paketresor enligt lagen

(1992:1627) om paketresor. För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang

innehålla minst två av följande moment, nämligen 1) transport, 2)

inkvartering eller 3) en annan turisttjänst som utgör en väsentlig del av

arrangemanget, men som inte är direkt knutet till transport eller

inkvartering. Genom en ändring i resegarantilagen, som trädde i kraft den 1

januari 2003 (prop. 2001/02:138, bet. LU24), utvidgades skyldigheten att

ställa säkerhet till att även omfatta den som annat än tillfälligtvis

säljer eller marknadsför dels resor som består av separata transport- och

inkvarteringstjänster som sammantagna uppvisar väsentlig likhet med en

paketresa, dels resor som består av transporter och utbildningsvistelser

med inkvartering i form av boende i en värdfamilj, även om inkvarteringen

är kostnadsfri.

Lagstiftning inom EU

Resegarantilagen och paketreselagen genomför i svensk rätt rådets direktiv

90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra

paketarrangemang, det s.k. paketresedirektivet. Bestämmelser om ställande

av säkerhet finns i artikel 7, där det föreskrivs att den arrangör eller

återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av

obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp

och hemtransport av konsumenten.

Som framgår ger artikel 7 inte några direkta anvisningar om vilka medel

den nationella lagstiftaren skall använda för att vid genomförandet av

direktivet uppnå det konsumentskydd som direktivet föreskriver. Runtom

inom EU har också olika tillvägagångssätt använts för att implementera

direktivet i denna del. Det går att urskilja fyra metoder, nämligen

säkerhetskonstruktionen, som innebär att resenärernas anspråk tillgodoses

genom utnyttjande av individuella betalningsutfästelser, fondkonstruktionen,

där resenärernas anspråk hanteras av en obligatorisk eller frivillig

fond som är kollektivt finansierad av reseföretagen, försäkringskonstruktionen,

som innebär att resenärernas anspråk hanteras av den som har meddelat en

försäkring eller liknande arrangemang till förmån för resenärerna och

slutligen förvaltarkonstruktionen, vilken går ut på att resenärernas

anspråk tillgodoses genom utnyttjande av penningmedel som resenärerna har

deponerat hos tredje man. Det förekommer även kombinationer av dessa olika

system.

Enligt vad som anges i kommissionens strategi för konsumentpolitiken

2002-2006 avser kommissionen att under år 2004 lägga fram förslag till

ändringar i direktivet i syfte att uppdatera det och att stärka

konsumentskyddet på området.

Motionerna

Helena Bargholtz (fp) anser i motion L223 att det nuvarande resegarantisystemet

drabbar små reseföretag orättvist eftersom de måste få fram orimligt stora

belopp, ofta genom banklån, för att finansiera säkerheten. Inte minst

gäller detta, enligt vad som anförs i motionen, de gotländska turistföretagen,

men även företag inom fjällturismen. Motionären anser att det måste

utarbetas ett alternativt system för resegarantier och att utgångspunkten

för detta arbete kan vara den fondlösning som förekommer i flera nationella

resegarantisystem. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

en snabb utredning av ett alternativt resegarantisystem.

I motion L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd) framförs liknande synpunkter.

Motionärerna pekar särskilt på de fondlösningar som finns i andra länder

och begär ett tillkännagivande om att regeringen omgående skall tillsätta

en utredning med uppgift att se över resegarantilagstiftningen och att de

mindre företagens situation därvid beaktas särskilt (yrkande 4).

Också Yvonne Ångström m.fl. (fp) kritiserar i motion N337 resegarantisystemets

utformning vad gäller kravet på ställande av säkerhet. Motionärerna anser

att systemet snedvrider konkurrensen till storföretagens fördel och

småföretagens nackdel. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av

att skyndsamt utreda ett konkurrensneutralt system för resegarantier

(yrkande 3).

Lilian Virgin och Christer Engelhardt (båda s) tar i motion L225 upp

konsekvenserna av 2002 års utvidgning av resegarantilagens tillämpningsområde

till att även avse separata transport- och inkvarteringstjänster som

sammantaget uppvisar väsentlig likhet med en paketresa. Motionärerna anför

att Kammarkollegiet har tolkat lagstiftningen på så sätt att det föreligger

skyldighet att ställa säkerhet då båttransport och stugvistelse bokas vid

samma tillfälle. Lagstiftningen är således inte konkurrensneutral eftersom

reseföretag på Gotland missgynnas, jämfört med reseföretag på exempelvis

Öland. Enligt motionärerna kan detta inte ha varit lagstiftarens mening.

I motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att resegarantilagen

skall ändras på så sätt att den blir konkurrensneutral.

Tidigare överväganden

Frågan om den närmare utformningen av resegarantisystemet har varit föremål

för överväganden vid ett flertal tillfällen under de senaste decennierna.

Sålunda tillsattes år 1977 en utredning, Resegarantilagutredningen, med

uppgift att se över resegarantilagen. Bakgrunden var den kritik som

garantisystemet hade utsatts för, bl.a. att systemet var ekonomiskt betungande

för reseföretagen. I sitt betänkande, Ny resegarantilag (Ds H 1980:7),

föreslog utredningen ändrade former för ställande av säkerhet. För att

minska de totala säkerheterna och därmed kostnaderna för systemet föreslog

Resegarantilagutredningen ett garantisystem med säkerheter i form av dels

en individuell del för varje företag, dels en kollektiv del. För den

kollektiva delen föreslogs att en statlig fond skulle inrättas som skulle

finansieras med avgifter från reseföretagen. Resegarantilagutredningens

förslag om ändringar i garantisystemets uppbyggnad genomfördes inte.

Regeringen ansåg att det inte var lämpligt med ett system där staten ytterst

skulle kunna tvingas till ekonomiska insatser. Vidare ansåg man från både

principiella och praktiska utgångspunkter att det inte var lämpligt att

vid sidan av ett system med individuella säkerheter bygga ut administrationen

med en ny statlig fond (prop. 1984/85:214). Riksdagen hade ingen annan

uppfattning (bet. LU 1985/86:2).

År 1993 tillsattes inom dåvarande Civildepartementet en arbetsgrupp med

uppgift att se över resegarantilagen. I uppdraget ingick att lägga fram

ett förslag till garantisystem som skulle vara enkelt att administrera,

konkurrensneutralt och ge konsumenterna en hög skyddsnivå till låga

kostnader. Uppdraget redovisades i promemorian Nya former för resegarantier

(Ds 1994:109). Som alternativ till det gällande systemet diskuterade

arbetsgruppen en kombination av individuell och gemensam säkerhet i form

av en fond samt olika typer av försäkringar. Vidare diskuterades en

uppmjukning av garantisystemet så att garantier skulle kunna ställas på

flera olika sätt. Arbetsgruppen kom fram till att en kombination av

individuell och gemensam säkerhet i form av en fond var lämpligast. Förslaget

innebar att en individuell säkerhet skulle ställas med 100 000 kr av alla

arrangörer av paketresor och återförsäljare av utländska arrangörers

paketresor. Vidare skulle arrangörer och återförsäljare betala in ett belopp

per resa till en gemensam fond. Fondmedlen skulle enligt förslaget tas i

anspråk endast om den individuella säkerheten inte räckte till. Mot

bakgrund av de synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av arbetsgruppens

promemoria gjordes inom Civildepartementet en bearbetning och komplettering

av förslaget. Det nya förslaget innebar dels att det skulle ställas en

individuell säkerhet motsvarande den grundsäkerhet som fanns enligt

gällande system, dels att en gemensam säkerhet skulle byggas upp genom

avgifter från arrangörer och återförsäljare beräknad på den tilläggssäkerhet

som fastställdes enligt gällande system.

Förslaget övervägdes av regeringen våren 1996 i proposition 1995/96:182

Stärkt konsumentskydd i resegarantilagen. Regeringen konstaterade att det

fanns skäl såväl för som mot den föreslagna lösningen. Vid en avvägning

av de synpunkter som framkommit i ärendet stannade regeringen dock till

slut för att inte föreslå någon ändring av systemet. Regeringen förklarade

emellertid att man avsåg att följa utvecklingen inom resebranschen och

att man var beredd att på nytt överväga garantisystemet om det behövdes.

Sådana överväganden kom till stånd inom ramen för Resegarantilagsutredningens

arbete. Uppdraget redovisades i december 1999 i betänkandet (SOU 1999:140)

Ett nytt resegarantisystem. Utredningen analyserade det nuvarande systemet,

övervägade alternativa lösningar och kom fram till att den gällande

säkerhetskonstruktionen även fortsättningsvis borde vara huvudalternativet.

Utredningen pekade i det sammanhanget på vissa problem som var förknippade

med en fondlösning, bl.a. risken för att fonden snabbt töms på medel vid

ett stort reseföretags konkurs och att en fondlösning skulle kunna komma

att innebära ett ökat ekonomiskt åtagande för staten.

Utredningens förslag behandlades våren 2002 i propositionen 2001/02:138

Utökad resegaranti för konsumenter. Enligt regeringens uppfattning hade

det inte framkommit någon omständighet som utgjorde skäl för att lägga

fram något förslag till ändring av garantisystemet.

I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen framfördes kritik

från flera organisationer för mindre företag inom resebranschen mot den

nuvarande utformningen av resegarantisystemet. Organisationerna förordade

införandet av någon form av fondlösning i stället för den nuvarande

säkerhetslösningen.

Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU24

att de framförda synpunkterna låg utanför det då aktuella lagstiftningsärendet,

varför dessa mer principiella och övergripande frågor inte kunde bli

föremål för närmare överväganden. Utskottet utgick dock från att regeringen

i ett kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete rörande de då aktuella

lagändringarna skulle beakta den framförda kritiken och synpunkterna,

särskilt i frågan om nuvarande resegarantisystem skulle missgynna de mindre

researrangörerna.

Utskottets ställningstagande

När nu frågor om resegarantisystemets utformning på nytt är föremål för

behandling i riksdagen vidhåller utskottet alltjämt sin tidigare uppfattning.

Utskottet utgår således från att 2002 års ändringar i resegarantilagen

blir föremål för en utvärdering och att de spörsmål som tas upp i motionerna

därvid kommer att aktualiseras utan något formellt tillkännagivande från

riksdagens sida. För att en utvärdering skall vara meningsfull krävs,

enligt utskottets mening, att lagstiftningen har varit i kraft i varje

fall något eller några år. Tiden är således ännu inte mogen för någon

närmare och principiell utvärdering. Vad särskilt gäller den fråga som

har aktualiserats i motion L225 kan inte uteslutas att 2002 års lagändringar

kan ha fått icke avsedda effekter i konkurrenshänseende. Utskottet ser

det som angeläget att regeringen noga följer utvecklingen och att frågan

ges hög prioritet i det kommande utvärderingsarbetet.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen skall avslå motionerna

L223, L225, L292 yrkande 4 och N337 yrkande 3.

Konsumentvägledning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner med krav på uttalanden som gäller

konsumentvägledning. Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare

ställningstaganden

från riksdagens sida. Jämför reservationerna 9 (fp, kd), 10 (v) och 11

(c).

Kommunal konsumentverksamhet

Kommunal konsumentvägledning förekommer i dag i omkring 260 av landets

290 kommuner. Verksamheten är frivillig och varierar från kommun till

kommun i fråga om innehåll, omfattning och organisation. Det förekommer

att kommuner på olika sätt samarbetar och har gemensam konsumentvägledning.

Inom ramen för den kommunala konsumentvägledningen kan förekomma dels

direktrådgivning, dvs. efterfrågestyrd information om konsumentlagar,

stöd vid tvister, ekonomiska råd och köpråd direkt till enskild konsument,

dels långsiktigt förebyggande arbete, dvs. marknadsbevakning och kontakter

med och information till skolor, näringsliv och organisationer.

Vid sidan av konsumentvägledningen är kommunerna, enligt 1 § första stycket

skuldsaneringslagen (1994:334) skyldiga att inom ramen för socialtjänsten

eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till skuldsatta personer,

s.k. budget- och skuldrådgivning.

Rådgivningsbyråer på nationell nivå

Utöver den kommunala konsumentverksamheten har på nationell nivå inrättats

olika självständiga rådgivningsbyråer. Konsumenternas försäkringsbyrå,

bildad 1979, och Konsumenternas Bank- och finansbyrå, som startade 1994,

drivs i form av stiftelser. I maj 2002 inrättades Elrådgivningsbyrån,

vars syfte är att stärka konsumenternas ställning på elmarknaden.

Elrådgivningsbyrån är en självständig rådgivningsbyrå som finansieras av

branschen och Energimyndigheten. Huvudmän är Konsumentverket, Energimyndigheten

och branschorganisationen Svensk energi.

Motionerna

Anita Johansson m.fl. (s) framhåller i motion L283 att konsumentvägledningen

är väl utbyggd och fungerar tillfredsställande på en del håll, samtidigt

som den saknas helt eller är otillräcklig i många kommuner. Motionärerna

anser att det behövs mer långsiktiga åtgärder för att förstärka och

utveckla konsumenternas tillgång till lokal rådgivning än de engångssatsningar

som gjorts under senare år. De olika rådgivningsbyråer som finns på bank-,

värdepappers-, el- och försäkringsområdena är, enligt motionärerna, goda

komplement till den lokala konsumentvägledningen. Det finns dock andra

områden där konsumenterna behöver specialrådgivning, exempelvis på bostads-,

IT- och teleområdena. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet

av konsumentvägledning i kommunerna och förstärkt specialrådgivning

(yrkande 1).

Enligt vad som anförs i motion L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp) möter

ekonomiskt svaga grupper i samhället, bl.a. ensamstående föräldrar och

människor med otrygga anställningsförhållanden, ofta invandrare, nya

svårigheter. Konsumentpolitiken bör, enligt motionärerna, uppmärksamma

dessa förhållanden och erbjuda stöd till dessa hushåll. I motionen förordas

att Konsumentverket och Konkurrensverket skall utveckla uppsökande verksamhet

för att nå ut med information till de fattigaste hushållen. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om vikten av konsumentvägledning för ekonomiskt

svaga grupper (yrkande 9).

I samma motion framhålls att det i Sverige, till skillnad från vad som är

fallet i många andra länder, satsas stora belopp på statliga

konsumentskyddsåtgärder, samtidigt som fristående konsumentorganisationer får

alltför blygsamma resurser. Motionärerna anför att alltfler konsumenter

blivit medvetna om frågor som etisk och miljövänlig konsumtion och att

detta inte beror på åtgärder från statens sida. Det behövs därför ett

organiserat, frivilligt engagemang bland konsumenterna. I motionen begärs

ett tillkännagivande om betydelsen av att stärka den frivilliga

konsumentvägledningen (yrkande 12).

I motion L282 av Inger Segelström (s) begärs - med utgångspunkt i ett

konkret rättsfall - ett tydliggörande av lagstiftningen vad gäller

möjligheterna att erhålla stöd hos konsumentvägledningen för det fall att

köparen ådragit sig stora skulder på grund av att det förekommit felaktiga

uppgifter vid köp av bostadsrätt (yrkande 3, delvis).

Tidigare ställningstaganden, m.m.

Frågor rörande lokal konsumentverksamhet har varit föremål för överväganden

i anslutning till samtliga konsumentpolitiska beslut. De uttalanden som

därvid gjorts innebär att kommunerna har en central roll på detta område

och att den kommunala konsumentvägledningen bör stärkas.

Då nu gällande mål för den nationella konsumentpolitiken lades fast hösten

2001 delade utskottet, i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU2,

regeringens bedömning att den kommunala konsumentvägledningen är nödvändig

för konsumenterna och att det är viktigt att alla människor i landet har

tillgång till sådan verksamhet. Utskottet framhöll vidare att den kommunala

konsumentverksamheten har en central roll när det gäller konsumentpolitiken

som en del av välfärdspolitiken.

Pågående arbete

I budgetpropositionen för år 2002 föreslog regeringen ett belopp om

sammanlagt 20 miljoner kronor för en satsning på den kommunala

konsumentvägledningen.

Riksdagen ställde sig bakom förslaget. Syftet med satsningen var att

stärka konsumentvägledningen så att en större andel av befolkningen får

tillgång till vägledning av hög kvalitet. Utvecklingsmedlen har, efter

ansökan, fördelats av Konsumentverket till olika projekt i 43 kommuner.

För att komma i fråga för det ekonomiska stödet skulle projekten ha en

inriktning mot förebyggande verksamhet, utvecklande av verksamhets- och

organisationsformer, samverkansformer med lokala organisationer,

kunskapsspridning och ökad kommunikation med handeln. Projekten skulle även ha

en tydlig lokal förankring, bygga på kommunens uttalade politiska vilja

och tillföra konsumentarbetet nya, utvecklande former och idéer. Projekten

som tilldelats utvecklingsmedlen finns närmare redovisade i en inom

Konsumentverket upprättad särskild projektkatalog. Bland projekten kan nämnas

konsumentvägledning riktad till arbetslösa och invandrargrupper.

Projektverksamheten skall utvärderas under år 2004.

Regeringen har i regleringsbrevet för år 2004 givit Konsumentverket i

uppdrag att, i samarbete med berörda branschorganisationer och myndigheter,

undersöka förutsättningarna för att inrätta en boenderådgivningsbyrå.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2004. Konsumentverket, Post-

och telestyrelsen och Konkurrensverket har vidare i rapporten Konsekvenser

för konsumenter av nyligen konkurrensutsatta marknader - telemarknaden

(rapport 2003:22), som överlämnades till regeringen i december 2003,

föreslagit att det skall inrättas en branschfinansierad rådgivningsbyrå

för teleområdet, motsvarande den som finns på elområdet. Rapporten bereds

för närvarande inom Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller motionerna L282 yrkande 3 i denna del, L283 yrkande 1

och L351 yrkande 9 kan utskottet inte se att det skulle föreligga någon

avgörande motsättning mellan motionärernas uppfattning vad gäller

konsumentvägledningen och inriktningen av regeringens arbete på området. Det

saknas därför skäl för riksdagen att nu vidta någon åtgärd med anledning

av motionerna.

När det sedan gäller motion L351 yrkande 12 har utskottet givetvis inget

att erinra mot att konsumentorganisationerna ägnar sig åt konsumentvägledning

och rådgivning. Innebörden av motionsyrkandet synes dock vara att det

offentliga engagemanget på området skall minskas till förmån för

konsumentvägledning inom konsumentorganisationer. En sådan nedtrappning av det

offentliga engagemanget, som inte kan anses ligga i linje med 2001 års

konsumentpolitiska beslut, kan utskottet inte ställa sig bakom.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L282

yrkande 3 i denna del, L283 yrkande 1 och L351 yrkandena 9 och 12.

Konsumentorganisationer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör konsumentorganisationerna.

Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare ställningstaganden. Jämför

reservation 12 (fp).

Motionerna

Anita Johansson m.fl. (s) understryker i motion L283 konsumentorganisationernas

betydelse för att driva på utvecklingen inom konsumentpolitiken, att

fungera som katalysator på området och skapa dialog om aktuella konsumentfrågor.

Enligt motionärerna finns det ett behov av att konsumentorganisationerna

kan agera även på andra områden än vad som är fallet i dag, exempelvis på

folkhälso- och livsmedelsområdena. För att detta skall vara möjligt krävs

dock ökade resurser. I motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av

stöd till konsumentorganisationerna (yrkande 3).

Christina Axelsson och Eva Arvidsson (båda s) framhåller i motion L308

att konsumentorganisationerna bör stå för sakkunskapen och föra konsumenternas

talan i hög utsträckning i det konsumentpolitiska arbetet, såväl på

nationell nivå som inom EU. För att man skall uppnå det femte konsumentpolitiska

målet om att konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning och

information krävs, anförs det, att konsumentorganisationernas kunskaper

tas till vara. I motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av ideella

konsumentorganisationer (delvis).

Christina Axelsson m.fl. (s) anför i motion L309 att det gäller att hitta

en balans mellan statliga myndigheter och folkrörelserna på konsumentområdet.

De folkrörelser som nu växer fram som en följd av det ökade engagemanget

i olika konsumentfrågor måste därför, anser motionärerna, uppmuntras och

ges ökat stöd. I motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen av

ökade möjligheter för konsumenterna att organisera sig för att påverka

och agera i konsumentfrågor (delvis).

I motion MJ432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att engagemanget för

mat- och hälsofrågor har ökat bland konsumenterna under senare år.

Miljöintresset, som också skapats av medvetna frivilligorganisationer har,

enligt motionärerna, också väckt näringslivet. Konsumenterna har vidare

upptäckt att de själva kan välja en uthållig och hållbar utveckling genom

sina egna, fria val. Mot den bakgrunden behövs, framhålls i motionen, ett

organiserat, frivilligt engagemang bland konsumenterna. Motionärerna anser

att en större andel av de resurser som i dag anslås till myndigheter i

stället bör fördelas till det civila samhället. Genom att stärka det civila

samhället blir det, menar motionärerna, lättare att nå ut med livsviktig

information till grupper som av olika skäl inte vänder sig till den

kommunala konsumentvägledningen. Detta gäller bl.a. kunskap om olika livsmedel

och deras inverkan på hälsan. I motionen begärs ett tillkännagivande om

den frivilliga konsumentrörelsens roll för konsumentinformation om mat

och folkhälsa (yrkande 11).

Tidigare ställningstaganden

Utskottet erinrar om att regeringen i den proposition med förslag till

nationella mål för konsumentpolitiken som behandlades av utskottet hösten

2001 anförde att folkrörelsernas och övriga ideella organisationers

deltagande i konsumentpolitiken är viktig och önskvärd. Ett sådant deltagande

tillför, anfördes det vidare, kunskap och en nödvändig lokal förankring

och kan bidra till en livaktig dialog mellan medborgare, politiker och

myndigheter. Enligt regeringens uppfattning var det också viktigt att

konsumenterna så långt som möjligt representeras av egna företrädare. I

propositionen framhölls också att det är en viktig demokratisk fråga att

de organisationer som arbetar med konsumentfrågorna också får möjlighet

till inflytande och delaktighet i politikens utformning. Regeringen gjorde

bedömningen att de båda paraplyorganisationerna Sveriges Konsumentråd och

Sveriges Konsumenter i samverkan även i fortsättningen borde få statligt

ekonomiskt stöd för sin verksamhet och att ungdomsorganisationer bör ges

särskild möjlighet att arbeta med konsumentfrågor.

Utskottet delade i det av riksdagen godkända betänkandet 2001/02:LU2 helt

regeringens syn på konsumentorganisationerna och deras betydelse för

konsumentpolitiken. Utskottet anförde därvid bl.a. att ett viktigt instrument

för att nå inflytande är ekonomiska resurser.

Våren 2003 behandlade utskottet ett motionsyrkande med i huvudsak samma

inriktning som de nu aktuella motionerna L283 yrkande 3, L308 i denna del

och L309 i denna del. Utskottet kunde därvid inte finna annat än att

motionärernas uppfattning låg väl i linje med den inställning som regeringen

givit uttryck för (bet. 2002/03:LU9). Riksdagen hade ingen annan uppfattning.

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller motionerna L283 yrkande 3, L308 i denna del och L309 i

denna del kan utskottet inte heller nu finna att det föreligger någon

motsättning mellan motionärernas uppfattning och inriktningen av regeringens

arbete på området. Motionerna bör därför inte föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd.

När det sedan gäller motion MJ432 yrkande 11 har utskottet givetvis inget

att erinra mot att fristående organisationer lämnar information om mat-

och hälsofrågor. Det kan dock knappast ankomma på riksdagen att göra något

uttalande om hur fristående organisationer bör inrikta sin

informationsverksamhet.

Grundtanken i motionen synes också vara att det offentliga engagemanget

skall minskas också på detta område, en uppfattning som utskottet inte

delar.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L283

yrkande 3, L308 i denna del, L309 i denna del och MJ432 yrkande 11.

Etisk märkning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör etisk märkning. Utskottet

hänvisar till tidigare ställningstaganden och pågående arbete. Jämför

reservation 13 (m).

Bakgrund

Under senare år har det vuxit fram ett antal olika märkningssystem som

syftar till att visa att en produkt eller tjänst uppfyller vissa kriterier,

exempelvis i fråga om miljöbelastning eller produktionsförhållanden.

Detta sker i första hand genom att produkten förses med ett särskilt märke,

som visar att produkten har tillverkats enligt de regler och kriterier

som lagts fast inom märkningssystemet. Ett företag kan också införliva

vissa etiska och sociala värden i styrningen av sin verksamhet. Uppgiften

om vem som är tillverkare ger således konsumenterna en signal om att varan

är framställd med beaktande av vissa etiska krav. Ytterligare ett sätt är

att ett handelsföretag väljer att endast sälja produkter som är framställda

med etisk hänsyn. Genom val av butik kan konsumenten således främja

produkter som uppfyller vissa krav.

Motionerna

I motion L309 av Christina Axelsson m.fl. (s) framhålls vikten av information

om varors ursprung och produktionssätt som motvikt till den kommersiella

reklamen. Genom sådan information ges, menar motionärerna, konsumenterna

möjlighet att ställa de rätta frågorna, nämligen hur varor är tillverkade,

av vem, av vad och inte minst varför, och på så sätt kunna göra medvetna

val. Information om varors ursprung och produktionssätt möjliggör också

debatt om arbetsförhållanden, barnarbete och fackliga rättigheter. I

motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen av god konsumentinformation

(delvis).

Inger René m.fl. (m) understryker i motion L353 betydelsen av att märkning

av varor, exempelvis jämställdhets- och miljömärkning, tillåts att vara

ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Lagstadgad

märkning medför, enligt motionärerna, merkostnader för konsumenterna,

samtidigt som effekterna är svårkontrollerade på mikronivå. I motionen

begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om frivillig

märkning av varor (yrkande 12).

Tidigare behandling

Spörsmål rörande etisk märkning var föremål för överväganden i samband

med att de nationella målen för konsumentpolitiken lades fast hösten 2001.

Regeringen anförde i den då aktuella propositionen att miljömärkning och

etisk märkning är viktiga verktyg för att konsumenterna skall kunna göra

väl överlagda val på marknaden. I den konsumentpolitiska handlingsplan

som regeringen redovisade i propositionen angavs även som ett av delmålen

att miljömärkningen och den etiska märkningen skall få större spridning.

Riksdagen hade inget att erinra mot vad regeringen anfört (bet. 2001/02:LU2).

Miljömålet i konsumentpolitiken följdes upp av regeringen i skrivelsen

2002/03:146 Utvärdering av miljömålet i konsumentpolitiken, som överlämnades

till riksdagen i december 2002. I skrivelsen framhöll regeringen vikten

av såväl miljömärkning som etisk märkning. Mot bakgrund av att

konsumentpolitikens mål om hållbara konsumtions- och produktionsmönster numera

inte endast innefattar en ekologisk dimension utan även sociala och

ekonomiska dimensioner var det, anfördes det, relevant att under detta mål

formulera ett något förändrat delmål som återspeglar en sådan tolkning av

begreppet hållbar utveckling, nämligen att miljömärkningen och den etiska

märkningen skall ha stor spridning. Utskottet hade ingen annan uppfattning

än regeringen och riksdagen följde utskottet (bet. 2002/03:LU14).

Etisk märkning berördes också av utrikesutskottet i december 2003 vid

behandlingen av regeringens skrivelse 2002/03:122 Gemensamt ansvar -

Sveriges politik för global utveckling. Utrikesutskottet anförde därvid

att etisk märkning är ett sätt att ge konsumenter en möjlighet att genom

ett aktivt och medvetet val av produkt eller tjänst göra ett ställningstagande,

exempelvis i en viss etisk fråga, och att det är ett led - om än med

begränsad effekt - i arbetet för rättvisa och hållbar global utveckling

(bet. 2003/04:UU3). Utrikesutskottet framhöll i det sammanhanget vikten

av att även frivilliga märkningssystem utformas på ett sådant sätt att

producenter i utvecklingsländerna har rimliga möjligheter att visa att

deras produkter är miljövänliga. Riksdagen anslöt sig till utrikesutskottets

bedömning.

I sammanhanget bör även nämnas att regeringen i budgetpropositionen för

år 2004 anslagit särskilda medel till organisationen Rättvisemärkt. Vid

behandlingen av budgetpropositionen såg näringsutskottet, i det av riksdagen

godkända betänkandet 2003/04:NU1, positivt på denna typ av verksamhet och

välkomnade regeringens initiativ.

När det gäller frågan om frivillig märkning som tas upp i motion L353

yrkande 12 påminner utskottet om att motsvarande motionsyrkanden har

avstyrkts tidigare, bl.a. i de av riksdagen godkända betänkandena 2001/02:LU2,

2001/02:LU18, 2001/02:LU28 och 2002/03:LU14. Utskottet har därvid i

huvudsak hänvisat till att varken miljömärkning eller etisk märkning är

obligatorisk, varför ett bifall till motionsyrkandet inte skulle tjäna

något syfte.

Pågående och aviserat arbete

I december 2002 gav regeringen Konsumentverket i uppdrag att kartlägga

vad som omfattas av begreppet etisk märkning och att göra en analys av

hur det framtida arbetet med den etiska märkningen bör bedrivas inom ramen

för konsumentpolitiken. Uppdraget redovisades i rapporten Konsumtion och

etik - om företagens sociala ansvar och etisk märkning (PM 2003:5), som

överlämnades till regeringen hösten 2003. I rapporten lämnar Konsumentverket

en rad olika förslag till hur arbetet kan bedrivas vidare. Rapporten bereds

för närvarande inom Regeringskansliet.

För närvarande pågår också arbete inom Regeringskansliet med att utarbeta

direktiv till en särskild utredare med uppgift att föreslå en handlingsplan

för hållbar konsumtion. Såväl sociala, ekologiska som ekonomiska aspekter

skall ingå i uppdraget. Enligt vad utskottet har erfarit är avsikten att

direktiven skall beslutas under våren 2004.

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller motion L309 kan utskottet inte finna annat än att det

föreligger stor samstämmighet mellan motionärerna och regeringen vad gäller

betydelsen av etisk märkning för konsumenternas möjlighet att göra medvetna

val i sin konsumtion. Det pågår också arbete som ligger helt i linje med

motionsönskemålen. Enligt utskottets mening saknas därmed skäl för riksdagen

att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

När det sedan gäller kravet i motion L353 yrkande 12 på ett uttalande

från riksdagens sida om att etisk märkning även fortsättningsvis bör vara

frivillig finner utskottet inte skäl att nu frångå sina tidigare

ställningstaganden i frågan.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L309

i denna del och L353 yrkande 12.

Funktionshindrade konsumenter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller situationen för

funktionshindrade konsumenter. Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden

från riksdagens sida och pågående arbete. Jämför reservation 14 (fp).

Bakgrund

Våren 2000 beslutade riksdagen en nationell handlingsplan för handikappolitiken

(prop. 1999/2000:79, bet. SoU14, rskr. 240). De nationella målen för

handlingsplanen är följande.

* En samhällsgemenskap med mångfald som grund.

* Att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar

blir fullt delaktiga i samhällslivet.

* Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med

funktionshinder.

Handlingsplanen sträcker sig fram till år 2010 och spänner över alla

samhällsområden. Arbetet skall särskilt inriktas på att identifiera hinder

och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med

funktionshinder, att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer

med funktionshinder och att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder

förutsättningar för självständighet och självbestämmande. I anslutning

till att riksdagen lade fast målen för den nationella handikappolitiken

utsågs ett antal myndigheter, däribland Konsumentverket, till sektorsmyndigheter

på handikappområdet.

Motionen

I motion L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp) framhålls att konsumentpolitiken

måste utgå från ett individperspektiv. Det är, anför motionärerna, viktigt

att uppmärksamma de särskilda frågor som rör funktionshindrades situation

inom konsumentpolitiken, exempelvis fysisk tillgänglighet i butiksmiljö

och möjligheter för rörelsehindrade att göra uttag i bankomater. Motionärerna

pekar även på vikten av att webbplatser är anpassade även för synskadade

och att källsorteringen anpassas till funktionshindrade. I motionen begärs

ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförs i motionen om situationen

för funktionshindrade konsumenter (yrkande 8).

Tidigare ställningstaganden

Frågan om funktionshindrades situation inom konsumentpolitiken behandlades

i samband med att nu gällande nationella mål för konsumentpolitiken lades

fast hösten 2001. I samband därmed väcktes motionsyrkanden med krav på

införande av ytterligare ett konsumentpolitiskt mål, nämligen tillgänglighet

för funktionshindrade. Utskottet delade därvid motionärernas uppfattning

vad gäller vikten av att frågor kring tillgänglighet och användbarhet för

konsumenter med någon form av funktionshinder uppmärksammas och beaktas

också på det konsumentpolitiska området. Ett sådant synsätt låg, anförde

utskottet, helt i linje med de då nyligen beslutade nationella målen för

handikappolitiken. Utskottet pekade även på att de då föreslagna

konsumentpolitiska målen var generellt utformade och således tog sikte på alla

konsumenter, däribland även givetvis personer med funktionshinder. Mot

denna bakgrund var utskottet inte berett att inom ramen för det då aktuella

ärendet ställa sig bakom motionskraven på förändringar av de föreslagna

nationella målen för konsumentpolitiken. Utskottet förutsatte dock att

regeringen följde frågan och vidtog de åtgärder som visar sig vara

erforderliga.

Pågående och aviserat arbete

Som redovisats i det föregående anförtroddes Konsumentverket hösten 2001

uppgiften att vara sektorsmyndighet för konsumentrelaterade handikappfrågor.

I regleringsbrevet för år 2002 fick Konsumentverket i uppdrag att definiera

sin roll som sektorsansvarig myndighet för handikappolitiken och ta fram

förslag till etappmål för hur myndigheten skall kunna uppfylla sin del av

de handikappolitiska målen till år 2010. Uppdraget redovisades i december

2002 i rapporten Tillgänglighet ur ett konsumentperspektiv. I rapporten

finns förslag till en rad olika etappmål på området, bl.a. att senast år

2004 se över konsumentinflytandet och brukarmedverkan i det nationella

och internationella standardiseringsarbetet, att senast år 2004 göra en

problem- och behovsinventering vad gäller möjligheten för konsumenter med

funktionshinder att källsortera och att senast år 2005 göra en problem-

och behovsinventering med analys och åtgärdsförslag för att dagligvaruhandeln

skall göras tillgänglig för konsumenter med funktionshinder. Regeringen

har i regleringsbrevet för år 2004 angivit att Konsumentverket skall arbeta

i enlighet med de förslag som verket redovisat inom ramen för sitt

sektorsansvar för handikappolitiken. Verket skall även analysera och kommentera

uppfyllelsen av de mål som man satt upp för år 2004.

I sammanhanget bör också nämnas att Handikappombudsmannen, genom det år

2001 inrättade nationella Tillgänglighetscentret, fått ett särskilt uppdrag

att svara för uppbyggnad, utveckling och förmedling av kunskap, rådgivning

och samverkan med berörda aktörer för att göra samhället tillgängligt för

personer med funktionshinder.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller de uttalanden som gjordes i samband med 2001 års

konsumentpolitiska beslut och har således ingen annan uppfattning än

motionärerna vad gäller vikten av att funktionshindrades situation uppmärksammas

inom konsumentpolitiken. Utskottet kan inte heller se att regeringen skulle

ha någon annan uppfattning. Det råder således en bred samsyn i frågan.

Som redovisats pågår också arbete på området som ligger väl i linje med

motionsönskemålet. Med hänsyn till det nu anförda bör riksdagen inte vidta

någon åtgärd med anledning av motion L351 yrkande 8, som därför bör avslås.

Överskuldsättning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som gäller överskuldsättning. Utskottet

hänvisar till pågående utrednings- och beredningsarbete. Jämför reservation

15 (fp, v).

Bakgrund

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994,

har införts möjligheter för fysiska personer att under vissa förutsättningar

helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123,

bet. LU26, rskr. 303). Lagen kom till mot bakgrund av den överskuldsättning

som drabbade många enskilda under 1980- och 1990-talen.

Som allmänna villkor för att en skuldsanering skall beviljas gäller att

gäldenären är så pass skuldsatt att han eller hon inte inom överskådlig

tid kan betala sina skulder. Därtill kommer att det vid en allmän bedömning

skall vara skäligt att bevilja skuldsanering. Innebörden av en beslutad

skuldsanering är att den skuldsatte under en period, i regel fem år, skall

leva på begränsade ekonomiska resurser och att det överskott som eventuellt

finns skall fördelas mellan fordringsägarna. Fördelningen sker enligt en

betalningsplan som fastställs vid beslutet om skuldsanering om det finns

någon betalningsförmåga. För det fall det inte finns något överskott

upprättas inte någon betalningsplan, en s.k. nollösning.

Motionerna

I motion L351 tar Martin Andreasson m.fl. (fp) upp flera olika frågeställningar

som rör problematiken kring överskuldsättning. Enligt vad som anförs i

motionen använder sig ofta redan skuldsatta personer av snabba lån med

höga räntor för att komma ut ur akuta ekonomiska kriser. Lättheten att

skaffa krediter och bristfällig kreditprövning kan också undergräva

hushållsekonomin. Motionärerna framhåller särskilt situationen för arbetslösa

med stora skulder. Om skulden krävs in omedelbart efter det att den

skuldsatte fått arbete leder det, anförs det i motionen, till den paradoxala

situationen att den anställde får en mycket blygsam nettolön som ofta

understiger socialbidragsnivån eller arbetslöshetsersättningen. Kontentan

blir då att det inte lönar sig att ta ett erbjudet arbete. Enligt

motionärerna är det angeläget att återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa

utformas på så sätt att det lönar sig att ta anställning, hellre än att

fortsätta att vara arbetslös. Motionärerna anser att Konsumentverket skall

ta upp frågan i en kontinuerlig diskussion med de exekutiva myndigheterna.

I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om

återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa (yrkande 10).

I motion L282 av Inger Segelström (s) begärs - med utgångspunkt i ett

konkret rättsfall - ett tillkännagivande om att lagstiftningen bör

tydliggöras vad gäller möjligheten att erhålla skuldsanering för skulder som

härrör från köp av bostadsrätt där köparen blivit vilseledd vad gäller

pantsättning (yrkande 3 delvis).

Pågående arbete

I november 2002 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att utvärdera

och göra en översyn av skuldsaneringslagen. Enligt direktiven (dir.

2002:139) skall utvärderingen i första hand avse förfarandet i

skuldsaneringsärenden.

Med utgångspunkt i utvärderingen skall utredaren bedöma om det nuvarande

systemet för skuldsanering är ändamålsenligt utifrån lagens syften eller

om systemet bör ändras i grunden. Utredaren är fri att även ta upp andra

frågor om skuldsanering om det bedöms motiverat. Uppdraget skall redovisas

senast den 1 juli 2004.

I regleringsbrevet för år 2002 fick Konsumentverket i uppdrag att närmare

analysera orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och att föreslå åtgärder

för att begränsa problemet med överskuldsättning. Uppdraget redovisades

i juli 2003 i promemorian Överskuldsättning - omfattning, orsaker och

förslag till åtgärder (PM 2003:4). I rapporten diskuteras olika orsaker

till överskuldsättning och lämnas en rad olika förslag till åtgärder på

området. Konsumentverket föreslår bl.a. en översyn av de regler och

myndighetsinstruktioner som är tillämpliga när staten är borgenär. Översynen

skall syfta till att öka myndigheternas möjligheter att på frivillig väg

nå överenskommelser med gäldenärer. Verket föreslår vidare att regeringen

skall låta kartlägga hur olika offentligrättsliga system, exempelvis

bostadsbidrags- och studiestödssystemet, isolerat och i samverkan med

varandra påverkar hushåll med betalningsproblem. Övriga förslag rör

kontantinsatsen vid kreditköp, beloppsgränsen vid förenklad kreditprövning,

räntefria krediter, dröjsmålsränta, inkasso, absolut preskription,

forskning, sociala lån, saneringslån och överskuldsättning bland egenföretagare.

Promemorian har remissbehandlats och bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

I sammanhanget bör även erinras om att Riksskatteverket sedan slutet av

1980-talet bedrivit förebyggande arbete i syfte att undvika skuldsättning,

särskilt bland barn och ungdomar. Riksskatteverket har i rapporten

Barnperspektivet i kronofogdemyndigheternas verksamhet, som överlämnades

till Regeringskansliet i september 2003, redovisat vidtagna och planerade

åtgärder på området.

Tidigare ställningstaganden

Våren 2003 behandlade utskottet ett motionsyrkande med samma inriktning

som det nu aktuella i motion L351 yrkande 10. Enligt utskottets uppfattning

pekade motionärerna på en angelägen och tankeväckande frågeställning.

Resultatet av arbetet inom Konsumentverket och utvärderingen av

skuldsaneringslagen borde dock avvaktas innan utskottet var berett att överväga

någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar fortfarande motionärernas uppfattning att det är angeläget

att det vidtas åtgärder i syfte att förhindra att människor hamnar i

skuldfällor och att det, om så ändå blir fallet, finns möjligheter att ta

sig ur sådana situationer. Mot bakgrund av vad som har redovisats ovan

kan dock utskottet konstatera att det pågår utrednings- och beredningsarbete

med en sådan inriktning som knyter nära an till de spörsmål som tas upp

i motion L351 yrkande 10. I likhet med vad utskottet fann våren 2003 bör

resultatet av det pågående arbetet avvaktas innan utskottet är berett att

överväga någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen.

Vad sedan gäller den frågeställning som tas upp i motion L282 erinrar

utskottet om att även gäldenärer som ådragit sig skulder i samband med

köp av bostadsrätt kan beviljas skuldsanering om förutsättningarna för

detta är uppfyllda i övrigt. Utskottet kan för sin del inte se att det

skulle föreligga behov av något förtydligande av lagstiftningen i det

avseendet. Om det skulle visa sig att så likväl är fallet, utgår utskottet

från att regeringen tar inititativ till erforderliga åtgärder.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen skall avslå motionerna

L282 yrkande 3 i denna del och L351 yrkande 10.

Könsdiskriminerande reklam

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på lagstiftning och andra

åtgärder mot könsdiskriminerande reklam. Utskottet hänvisar till tidigare

ställningstaganden och pågående arbete. Jämför reservation 16 (v) och

särskilt yttrande 2 (c).

Bakgrund

Könsdiskriminerande reklam brukar delas in i två huvudgrupper, nämligen

kränkande reklam och schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses

i dessa sammanhang framställningar vilkas innehåll i egentlig mening

diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som förmedlar ett budskap som på

ett eller annat sätt nedvärderar könet i fråga. Typiska exempel på sådan

reklam är bilder där kvinnor utnyttjas som blickfång eller bilder som

utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har med produkten

att göra.

Med schabloniserande reklam avses framställningar som återspeglar ett

föråldrat könstänkande och därigenom motverkar strävanden mot jämlikhet

mellan könen. Exempel på sådan reklam är reklam som ger en falsk bild av

kvinnans och mannens insatser i arbetslivet eller i hemmet eller som ger

en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlighetsdrag.

Könsdiskriminerande reklam kan vara diskriminerande för såväl kvinnor som

män.

Marknadsföringslagen är inte tillämplig på könsdiskriminerande reklam

endast av den anledningen att reklamen är diskriminerande. Inte heller

diskrimineringslagstiftningen är tillämplig.

Egenåtgärder

År 1988 inrättades Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam

(ERK). Enligt stadgarna har rådet till uppgift att genom normbildande

verksamhet motverka könsdiskriminering i reklam och bidra till en hög

etisk standard hos annonsörer och reklamproducenter. Huvudmän för rådet

är bl.a. Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och Svenska

Tidningsutgivareföreningen. ERK uttalar sig om en viss marknadsföringsåtgärd

eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som riktar sig till den

svenska marknaden kan anses strida mot Internationella handelskammarens

grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att reklam skall utformas

med vederbörlig känsla av socialt ansvar. Enligt artikel 4 punkt 1 i

grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i fråga om ras, religion

eller kön. Därutöver tillämpar ERK tre särskilda kriterier för

könsdiskriminerande reklam, nämligen 1. reklam som framställer kvinnor eller män

som rena sexobjekt och som kan anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.

reklam som konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och därigenom

framställer kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande

reklam) och 3. reklam som på något annat nedvärderande sätt är uppenbart

könsdiskriminerande för kvinnor eller män.

ERK prövar anmälningar från enskilda personer, näringsidkare, organisationer,

myndigheter eller kommunala organ. Rådet kan även pröva ärenden på eget

initiativ. Förfarandet är kostnadsfritt för anmälaren. Ställningstaganden

som innebär att en marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande

offentliggörs, bl.a. genom underrättelser till pressen och genom att läggas

ut på ERK:s hemsida på Internet. Även vissa friande uttalanden offentliggörs

i de fall avgörandet motiveras närmare. I stadgarna anges att det bör

ingå en konsumentrepresentant i rådet.

Motionerna

I motion L337 av Carina Ohlsson m.fl. (s) anförs att könsrollsdiskriminerande

reklam är ett växande samhällsproblem i dag och att reklamens roll för

att befästa gamla förlegade könsroller inte nog kan uppmärksammas. Arbetet

med att uppnå jämställdhet och jämlikhet mellan könen påverkas, enligt

motionärerna, negativt av att konsumenter ständigt matas med schablonbilder

som framställer kvinnor och män som objekt. Det är därför helt oacceptabelt

att kränkande sexuella anspelningar används i reklam för att sälja varor

och tjänster. Motionärerna förutsätter att regeringen noga följer frågan

och vidtar de åtgärder som visar sig vara nödvändiga, exempelvis tar

initiativ till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I motionen

begärs ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om

könsdiskriminerande

reklam.

Enligt vad som anförs i motion L348 av Inger Nordlander m.fl. (s) ökar

förekomsten av kränkande reklam år från år. Förutom att vara könsdiskriminerande

inarbetar sådan reklam, enligt motionärerna, ett synsätt som befäster

könsrollerna. Motionärerna anser att det nu krävs krafttag och insatser

för att omgående öka medvetenheten och insikten i reklambranschen så att

man även på detta område skall kunna behålla ett jämställt och jämlikt

samhälle. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Camilla Sköld Jansson m.fl. (v) framhåller i motion So419 att undersökningar

visar att kvinnor i reklam skildras utan sammanhang och så gott som alltid

framställs som objekt. Reklamen förmedlar också en könsstereotyp bild

till barn. Motionärerna är kritiska till att lagstiftaren har överlåtit

till näringslivet självt att genom egenåtgärder motverka den könsdiskriminerande

reklamen och anser att det krävs lagstiftning på området. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att regeringen skall se över möjligheterna att

lagstifta mot könsdiskriminerande reklam (yrkande 1).

Tidigare ställningstaganden

Frågor rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam har varit

föremål för överväganden och förslag i en rad olika sammanhang sedan mitten

av 1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt dels om sådana

regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver

grundlagsändringar. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort

gällande att näringslivets egenåtgärder på området är mer verkningsfulla

än vad som kan åstadkommas genom lagstiftning.

Spörsmål rörande könsdiskriminerande reklam behandlades ingående av

utskottet våren 1995 i samband med att riksdagen antog nu gällande

marknadsföringslag (prop. 1994/95:123, bet. LU16). Konstitutionsutskottet ansåg

i sitt yttrande till lagutskottet över propositionen, i likhet med regeringen,

att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som begärts i då aktuella

motioner, inte kan införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade

motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i olika

former var oacceptabel. Eftersom en laglig möjlighet att ingripa mot

könsdiskriminerande reklam kräver en grundlagsändring som innebär inskränkningar

i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar borde dock, anförde

utskottet, lagstiftning komma i fråga endast om detta framstår som det

enda alternativet att komma till rätta med problemet. Förutom att

lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt borde vidare krävas att den

diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan

art att inskränkningar i tryckfriheten och yttrandefriheten oundgängligen

är påkallade. Utskottet, som konstaterade att regeringen, enligt vad som

anförts i propositionen, avsåg att följa utvecklingen på området, avstyrkte

med det anförda bifall till de aktuella motionerna. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottet har därefter, i huvudsak med hänvisning till riksdagens tidigare

ställningstaganden och till näringslivets egenåtgärder på området, vid

ett flertal tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav på införande av

lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam (se bl.a. bet. 1994/95:LU32,

1995/96:LU26, 1996/97: LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10, 1999/2000:LU13,

2001/02:LU16 och 2002/03:LU9).

Pågående och aviserat arbete

Regeringen överlämnade i maj 2003 skrivelsen 2002/03:140 Jämt och ständigt

- Regeringens jämställdhetspolitik med handlingsplan för mandatperioden.

I skrivelsen angav regeringen sexualiseringen av det offentliga rummet

som ett av de fem s.k. fokusområden som skall lyftas fram i regeringens

jämställdhetspolitik under mandatperioden. För att öka kunskapen på detta

område avser regeringen att tillsätta en expertgrupp för frågor som rör

sexualiseringen av det offentliga rummet.

I november 2003 tog regeringen initiativ till projektet FLICKA. Syftet

med projektet är att dels få till stånd en dialog med medier, reklambransch,

annonsörer m.fl. om deras roll och ansvar när det gäller påverkan på

barn och unga, dels få i gång en diskussion och ett engagemang bland unga

flickor och pojkar om marknadskrafterna och hur de styr unga flickors och

pojkars bild av sig själva och varandra. Även föräldrarna utgör en viktig

målgrupp i detta arbete. Projektet skall pågå under hela år 2004.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar helt motionärernas uppfattning att diskriminerande reklam

i alla former, däribland givetvis även könsdiskriminerande reklam, är

helt oacceptabel. De uttalanden som utskottet gjorde vid marknadsföringslagens

tillkomst våren 1995 äger dock, enligt utskottets mening, alltjämt giltighet.

För att lagstiftning mot könsdiskriminerade reklam skall komma i fråga

krävs således dels att detta framstår som enda alternativet att komma

till rätta med problemet, dels att den diskriminerande reklamen förekommer

i sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfriheten

och yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Utskottet kan för sin

del inte se att situationen är sådan i dag och är således inte berett att

ställa sig bakom kraven på lagstiftning. Utskottet utgår dock från att

regeringen noga följer utvecklingen på området och vidtar erforderliga

åtgärder. Skulle det därvid visa sig att utvecklingen går i en sådan

riktning att det, enligt regeringens bedömning finns skäl att överväga

lagstiftningsåtgärder, har utskottet givetvis inget emot att frågan utreds.

I det sammanhanget vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse över

den aviserade expertgruppen om sexualiseringen av det offentliga rummet

och det nyligen påbörjade FLICKA-projektet. Utskottet kommer med stort

intresse att följa det fortsatta arbetet och att ta del av resultatet

därav.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L337,

L348 och So419 yrkande 1.

Reklam riktad till barn

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som gäller marknadsföring riktad till

barn. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden från riksdagens

sida.

Bakgrund

Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller, till skillnad från radio- och

TV- lagen (1996:844), inte några särskilda bestämmelser om reklam riktad

till barn. Lagens allmänna bestämmelse i 4 § om att marknadsföring skall

stämma överens med god marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig

mot konsumenter gäller således även vid marknadsföringsåtgärder som riktar

sig mot barn. Med god marknadsföringssed avses, enligt 3 §, god affärssed

eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och

näringsidkare vid marknadsföring.

En viktig källa för uttolkningen av innebörden av 3 § marknadsföringslagen

är Internationella handelskammarens grundregler för reklam. Enligt dessa

får reklam inte utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars

bristande erfarenhet. Reklamen får heller inte innehålla framställningar

i ord eller bild som kan leda till att barn eller ungdomar utsätts för

fysiska skador eller påverkas negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.

Vidare framhålls att reklamen inte får ge intrycket att innehav eller

användning av en viss produkt ger ett övertag över jämnåriga. Den får

inte heller undergräva föräldrarnas auktoritet eller ansvar eller innehålla

direkta uppmaningar till barn att övertala sina föräldrar att köpa den

utannonserade produkten åt dem.

Även om marknadsföringslagen saknar särskilda bestämmelser om barnreklam

framhålls dock i lagens förarbeten att det finns skäl att ställa speciellt

höga krav på hederlighet och vederhäftighet i vissa fall. Ett sådant skäl

kan vara att framställningen riktar sig till grupper som kan antas vara

mindre kritiska än konsumenter i allmänhet, exempelvis barn. Vidare anförs

att det inte bör vara främmande för domstolarna att vid bestämningen av

storleken av marknadsstörningsavgift också ta hänsyn till de särskilda

svårigheter som barn och unga samt andra utsatta grupper i samhället kan

ha att rätt bedöma och värdera marknadsföringens innehåll.

De nordiska konsumentombudsmännen tog år 2002 fram en ny gemensam ståndpunkt

om handel och marknadsföring på Internet. I dokumentet finns ett avsnitt

om marknadsföring riktad mot barn och ungdomar. I korthet går rekommendationerna

avseende sådan marknadsföring ut på att marknadsföringen skall vara

utformad så, att det är uppenbart för den åldersgrupp som är målgrupp, att

det är fråga om marknadsföring, att reklam för produkter och varumärken

riktade mot barn inte bör utformas som spel eller integreras i spel, att

barn och unga inte bör uppmanas att köpa varor eller ingå andra avtal

via Internet, att barn inte bör uppmanas att lämna upplysningar om sig

själva, hushållet eller andra personer och att näringsidkare inte bör

använda undersökningar, tävlingar eller andra liknande metoder för att

samla in personuppgifter från barn.

Enligt Marknadsdomstolen (MD) är det oförenligt med god affärssed att

skicka adresserad direktreklam till personer under 16 år (MD 1983:16 och

MD 1999:26).

Motionerna

I motion L234 av Catherine Persson (s) anförs att marknadsföring som vänder

sig till barn blivit allt aggressivare och mer omfattande, bl.a. i form

av säljfrämjande åtgärder som utdelning av leksaker, gratiserbjudanden,

tidningsutskick och pysselaktiviteter. Enligt motionärerna är marknadsföringen

till nackdel för barnens fysiska och psykiska hälsa. Marknadsföringslagen

bör därför kompletteras så att den ger ett bättre skydd för barn och unga.

Regeringen bör även inom EU arbeta för en mer restriktiv

marknadsföringslagstiftning

som hindrar att marknadsföring direkt eller indirekt fångar barns och

ungdomars uppmärksamhet. I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet

med det anförda (yrkandena 1 och 2).

Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s) begär i motion L352 ett tillkännagivande

om att regeringen noga skall följa utvecklingen av hur barn utsätts för

och påverkas av riktad reklam (yrkande 2). I samma motion begärs ett

tillkännagivande om vikten av en ökad medvetenhet om reklamens inverkan

och om behovet av nya regler och lagar som ser till barnens bästa (yrkande

3).

Pågående och aviserat arbete, m.m.

Frågan om marknadsföring riktad till barn aktualiserades under det svenska

ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet år 2003. Vid de nordiska

konsumentministrarnas möte i Sandhamn i augusti 2003 beslutades sålunda att

åtgärder för att förhindra kommersiell press mot barn och unga skall

prioriteras inom ramen för den nordiska konsumentforskningen under år 2004.

I september 2003 anordnades vidare ett nordiskt seminarium om kommersiell

press på barn och unga. Syftet med seminariet var att få en överblick

över gemensamma problem inom Norden och att utröna förutsättningarna för

ett nordiskt samarbete på området. Vid seminariet diskuterades olika

problem, bl.a. dold reklam, inhämtande av personuppgifter på Internet och

direktadresserad reklam. Därutöver kan nämnas att Nordiska rådet i oktober

2003 har rekommenderat Nordiska ministerrådet att vid utarbetandet av den

konsumentpolitiska handlingsplanen på nordisk nivå för åren 2005-2008

inarbeta temat reklam riktad mot barn.

I en interpellationsdebatt den 17 februari 2004 rörande reklam riktad

till barn och unga anförde statsrådet Ann-Christin Nykvist att Sverige

aktivt verkar för en mera restriktiv lagstiftning inom EU på

marknadsföringsområdet

för att förhindra att reklam direkt eller indirekt syftar till att fånga

barns och ungas uppmärksamhet. I de pågående förhandlingarna med anledning

av kommissionens förslag till direktiv om otillbörliga affärsmetoder driver

regeringen således, enligt statsrådet, linjen att det kommande direktivet

måste ge barn och ungdomar ett mycket starkt skydd. Statsrådet Nykvist

framhöll också att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder

mot kommersiell påverkan som riktar sig mot barn och unga om det skulle

behövas (svar på interpellation 2003/04:270).

Tidigare ställningstaganden

Utskottet har behandlat motsvarande och liknande motionsyrkanden vid flera

tidigare tillfällen, senast våren 2003 i det av riksdagen godkända

betänkandet 2002/03:LU9. Utskottet hade därvid inte någon annan uppfattning

än motionärerna vad gäller vikten av återhållsamhet och hänsynstagande

vid marknadsföring till barn. Mot bakgrund av att marknadsföringslagen är

uppbyggd på ett sådant sätt att den har generell räckvidd och omfattar

all marknadsföring, oavsett målgrupp, var dock utskottet inte berett att

förorda införandet av särskilda bestämmelser i lagen om reklam riktad

till barn. Utskottet utgick däremot från att regeringen verkar för ett

fullgott skydd för barn och unga inom ramen för pågående lagstiftningsprojekt

på det marknadsrättsliga området inom EU.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller den inställning som senast kom till uttryck våren

2003 och kan således inte i dagsläget ställa sig bakom motionsönskemålet

om en utredning i syfte att införa särskilda bestämmelser i marknadsföringslagen

om barnreklam. Som redovisats inledningsvis pågår för närvarande ett brett

upplagt lagstiftningsarbete inom EU på det marknadsrättsliga området med

anledning av kommissionens förslag till förordning om säljfrämjande

åtgärder och direktiv om otillbörliga affärsmetoder. Bägge dessa förslag

kan komma att påverka medlemsstaternas möjligheter att på nationell nivå

dels införa särskilda regler om marknadsföring riktad till barn, dels

ingripa mot sådan marknadsföring. Utskottet vill för sin del än en gång

understryka vikten av att Sverige i de fortsatta förhandlingarna med kraft

verkar för ett fullgott skydd för barn och ungdomar i marknadsföringssammanhang.

Som framgick av interpellationsdebatten den 17 februari 2004 är detta

också regeringens linje. Något tillkännagivande från riksdagens sida i

saken är därför inte erforderligt.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L234

och L352 yrkandena 2 och 3.

Marknadsföring av ekologiskt odlade produkter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion med krav på lagstiftningsåtgärder som rör

marknadsföring av ekologiskt odlade produkter. Jämför reservation 17 (v).

Bakgrund

Marknadsföringslagen är enligt 2 § tillämplig då näringsidkare marknadsför

eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Med marknadsföring

avses, enligt 3 §, reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är

ägnade att främja avsättningen av och tillgång till produkter. Marknadsföring

kan vara att anse som såväl icke-kommersiell som kommersiell. Av

marknadsföringslagens förarbeten och rättspraxis framgår att ingripanden med

stöd av marknadsföringslagen endast kan ske mot marknadsföring i kommersiell

verksamhet som har ett kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden

till föremål (jfr exempelvis prop. 1984/85:151 s. 46 f, MD 1987:27 och MD

1999:26). Marknadsföringslagen är således inte tillämplig om marknadsföringen

är inriktad på att exempelvis bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar

eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning. I tveksamma fall

har tryck- och yttrandefriheten företräde framför marknadsföringslagen.

Av

4 § marknadsföringslagen följer ett allmänt krav på att marknadsföring

skall vara vederhäftig. Enligt 6 § får marknadsföring inte innehålla

påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om

näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares verksamhet. Detta

gäller särskilt framställningar som avser bl.a. produktens ursprung,

användning och inverkan på hälsa eller miljö. Enligt rättspraxis och

förarbetena till marknadsföringslagen föreligger en s.k. omvänd bevisbörda

i fråga om vederhäftighetskravet. Detta innebär att det är annonsören som

har att bevisa att de uppgifter man lämnat om en produkt är riktiga (prop.

1994/95:123 s. 153 f.).

Enligt Marknadsdomstolens praxis ställs höga krav på vederhäftighet när

miljöargument används i marknadsföring (jfr MD 1995:21 och MD 2004:4).

Motionen

I motion L256 aktualiserar Lars Ångström (mp) - med utgångspunkt i några

konkreta rättsfall (MD 2002:18 och Stockholms tingsrätts dom den 14

november 2003 i mål T6676-01) förhållandet mellan marknadsföring och

opinionsbildning och möjligheterna att marknadsföra ekologiskt odlade produkter

med miljöargument. Enligt motionären innebär nuvarande lagstiftning att

det föreligger osäkerhet i fråga om vad som är tillåtet vid opinionsbildning

i miljöfrågor och marknadsföring av ekologiskt odlade produkter. Detta

kan, menar motionären, hämma offentlig miljöargumentering av organisationer

som även kan betraktas som näringsidkare. I motionen anförs att det är

viktigt att det ställs höga krav på miljöargumentering i näringsidkares

kommunikation som har inslag av marknadsföring. Samtidigt är det angeläget

att det klargörs att miljödiskussion grundad på en rimlig tolkning av

försiktighetsprincipen är tillåten. Motionären framhåller att ett krav på

total enighet inom forskarvärlden i en fråga, exempelvis huruvida det

finns miljöfördelar med ekologisk odling eller ej, leder till att företag

som engagerat sig för miljön får svårt att över huvud taget informera om

sina produkter. Enligt vad som anförs i motionen är det angeläget att det

skapas goda förutsättningar för företag som är lyhörda och tar till sig

kritik. Dessa måste ha rimliga förutsättningar att marknadsföra sina

produkter med miljöargument. I motionen begärs ett tillkännagivande som

går ut på att regeringen skall lägga fram lagförslag, däribland förslag

till ändringar i marknadsföringslagen, som säkerställer att miljömärkta

produkter får marknadsföras med miljöargument.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att frågan om den närmare gränsdragningen mellan

opinionsbildning och kommersiell marknadsföring har överlämnats till

rättstillämpningen. Det ankommer därför inte på riksdagen att i förevarande

sammanhang göra något uttalande om gällande praxis på området.

Utskottet är inte heller berett att förorda någon lagstiftningsåtgärd.

Som utskottet påpekat i föregående avsnitt är marknadsföringslagen generellt

utformad och således tillämplig på marknadsföring av alla slags varor.

Med hänsyn härtill kan inte komma i fråga att införa särskilda bestämmelser

i lagen som enbart gäller marknadsföring av miljömärkta eller ekologiskt

odlade varor (jfr bet. 1994/95:LU14 s. 16).

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L256.

Märkning av djurtestade produkter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på märkning av produkter som

testats på djur. Jämför reservation 18 (v).

Bakgrund

Frågan om införande av obligatorisk märkning av varor som testats på djur,

företrädesvis kosmetiska och hygieniska produkter, har uppmärksammats

tidigare i olika sammanhang. Våren 1989 gav regeringen, med anledning av

ett uttalande från riksdagen i betänkandet JoU 1987/88:22, Konsumentverket

i uppdrag att utreda hur ett system för märkning av kosmetiska produkter

med uppgift om genomfört test av produkten på djur skulle kunna utformas.

I uppdraget låg även att redovisa hur en sådan märkning skulle förhålla

sig till Sveriges handelspolitiska förpliktelser.

Konsumentverket redovisade uppdraget i december 1990 i promemorian Märkning

av kosmetiska produkter med uppgift om djurtest. I promemorian pekade

verket på en rad problem som var förenade med inrättandet av ett sådant

märkningssystem och fann sammanfattningsvis att det varken var lämpligt

eller rättsligt genomförbart att ålägga företagen en sådan informationsplikt.

I stället föreslog verket att en allmän information som på ett klart och

kortfattat sätt belyste frågan om djurtester av kosmetiska och hygieniska

produkter skulle tillhandahållas konsumenterna i detaljhandeln.

Lagstiftning inom EU

Lagstiftning om kosmetiska produkter på EU-nivå finns i rådets direktiv

76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsländernas

lagstiftning om kosmetiska produkter, det s.k. kosmetikadirektivet.

Europaparlamentet och rådet beslutade i januari 2003 en sjunde ändring i

direktivet, som bl.a. innebär att det införts förbud mot dels djurtester av

kosmetiska och hygieniska produkter, dels marknadföring av varor som

testats på djur. Förbuden träder i kraft så snart alternativa metoder är

tillgängliga, dock senast sex år efter direktivets ikraftträdande. Eftersom

man har bedömt att det kommer att ta längre tid än sex år att utveckla

alternativa metoder medger direktivet undantag från marknadsföringsförbudet

för tre slags tester under en längre tidsperiod, maximalt tio år.

Direktivändringarna innebär vidare att det skall utarbetas riktlinjer för

utformningen av information på en produkt om att inga djurtester har

förekommit. Direktivet skall vara genomfört i nationell rätt senast i

september 2004. Frankrike och The European Federation for Cosmetics

Ingredients har väckt talan vid EG-domstolen med yrkande om att

ändringsdirektivet

skall ogiltigförklaras såvitt avser marknadsförings- och testförbuden.

Motionen

I motion L270 av Ingemar Vänerlöv (kd) anförs att det är svårt som konsument

att välja bort varor som är testade på djur, eftersom det inte finns någon

obligatorisk märkning av sådana varor. Detta kan leda till att konsumenter

som tar avstånd från djurtestade produkter av misstag köper sådana varor.

En märkning av djurtestade produkter skulle således, menar motionären,

underlätta konsumenternas produktval och i förlängningen leda till en

minskad användning av försöksdjur. Motionären begär tillkännagivanden om

att det bör införas märkning av djurtestade produkter (yrkande 1) och att

en sådan märkningsordning bör harmoniseras på EU-nivå (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats i det föregående finns det i dag ett regelverk på EU-nivå

som innebär införande av förbud mot marknadsföring av djurtestade varor

och djurtester. Utskottet erinrar om att det under arbetet med det sjunde

ändringsdirektivet fördes fram förslag från Europaparlamentet med krav på

införande av bestämmelser om obligtorisk märkning av djurtestade varor i

direktivet. Rådet och kommissionen kunde inte godta dessa förslag, i

huvudsak med hänvisning till att en sådan märkningsordning skulle kunna

stå i strid med WTO:s regler om tekniska handelshinder. I den kompromiss

som slutligen träffades mellan parlamentet och rådet i januari 2003 föll

dessa förslag. Däremot kom man överens om en bestämmelse som innebär att

det skall upprättas riktlinjer för utformningen av märkning av varor med

påstående om att varan inte är testad på djur. Mot den angivna bakgrunden

kan det knappast anses rimligt eller i sak befogat att Sverige nu skall

börja driva frågan om införande av ett obligatoriskt märkningssystem

avseende djurtestade varor på EU-nivå. Någon åtgärd med anledning av motion

L270 yrkande 2 bör därför inte komma till stånd.

När det sedan gäller frågan om införande av ett nationellt märkningssystem

kan utskottet konstatera att detta spörsmål har utretts tidigare och därvid

avvisats. Utskottet kan inte finna annat än att de skäl som därvid anfördes

mot införandet av en sådan märkningsordning alltjämt äger giltighet. Med

hänsyn till detta, och då det nu finns lagstiftning på EU-nivå med förbud

mot djurtest och marknadsföring av djurtestade varor, bör motion L270

yrkande 1 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L270.

Märkning av hund- och kattskinn

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari förordas att det skall inrättas

ett system för märkning av hund- och kattskinn. Jämför reservation 19 (v).

Motionen

Ulf Holm m.fl. (mp) kritiserar i motion MJ405 det förhållandet att hund-

och kattskinn importeras till Sverige och övriga EU för att användas vid

tillverkning av kläder. För att konsumenterna skall ha möjlighet att välja

bort sådana varor är det, enligt motionärerna, mycket viktigt att det

införs ett märkningssystem som innebär att det skall vara obligatoriskt

att märka skinnprodukter med uppgift om djurart och djurets ursprungsland.

I motionen begärs ett tillkännagivande om att ett sådant märkningssystem

skall införas skyndsamt (yrkande 3).

Pågende arbete

I januari 2003 gav regeringen Kommerskollegium och Jordbruksverket i

uppdrag att utreda hur ett förbud mot införsel, produktion och saluförande

av päls- och skinnprodukter från hund och katt kan utformas. I uppdraget

ingick även att utreda om det fanns förutsättningar att, som komplement

till regler om import och export av päls- och skinnprodukter av hund eller

katt, införa ett märkningssystem av sådana varor. Uppdraget redovisades

i en rapport den 13 maj 2003. I rapporten föreslås bl.a. att förordningen

(EG) nr 1774/2002, den s.k. biproduktsförordningen, skall kompletteras

med myndighetsföreskrifter med förbud mot dels import och saluförande av

hela hudar och skinn från hund och katt, dels import, införsel, produktion

och saluförande av delar av sådana hudar och skinn. Vidare föreslås en

särskild lag med förbud mot införsel, import och saluförande av produkter

som är tillverkade av eller till någon del består av päls eller skinna

från hund eller katt. Myndigheterna avråder i rapporten från att införa

ett obligatoriskt märkningssystem som omfattar alla päls-, skinn- och

läderprodukter som ett komplement till ett handelsförbud. Man avråder

även från att införa ett system med en mer begränsad märkningsskyldighet.

Utskottets ställningstagande

Enligt vad utskottet har erfarit bereds Kommerskollegiets och Jordbruksverkets

rapport inom Regeringskansliet. Resultatet av den pågående beredningen

bör inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet

föreslår därför att riksdagen avslår motion MJ405 yrkande 3.

Märkning av manipulerade fotografier

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med krav på införande av obligatorisk

märkning av manipulerade fotografier som används i marknadsföring. Jämför

reservation 20 (v).

Motionen

I motion L339 av Matilda Ernkrans och Louise Malmström (båda s) anförs

att fotografier som används i marknadsföring, exempelvis på fotomodeller,

ofta är manipulerade i syfte att modellen skall se vackrare ut än vad

som egentligen är fallet. Motionärerna anser att det är angeläget att

producenterna i sådana fall åläggs en skyldighet att ange att fotomodellens

kropp blivit ändrad och inte ser ut som på fotografiet i verkligheten.

Ett sådant märkningssystem skulle, enligt vad som anförs i motionen,

fungera som en signal att dagens kroppsideal är så förvrängt och konstlat

att inte ens fotomodellerna själva kan leva upp till det. Vidare tydliggörs

genom en sådan ordning att inte en enda människa ser ut som det skönhetsideal

som så många försöker uppnå. I motionen begärs ett tillkännagivande som

går ut på att det förordade märkningssystemet skall införas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har förståelse för den tanke som ligger till grund för förslaget

och ser det från sina utgångspunkter som angeläget att åtgärder vidtas i

syfte att förhindra att unga flickor och pojkar genom marknadsföring

bibringas en felaktig och ohälsosam kroppsuppfattning. Det av motionärerna

föreslagna märkningssystemet väcker emellertid en rad frågor av såväl

rättslig som praktisk natur, och utskottet är inte övertygat om att

förslaget är genomförbart. Utskottet föreslår därför att riksdagen avslår

motion L339.

Redovisning av omräkningskurs

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med krav på införande av en skyldighet

att ange omräkningskurs vid betalning med euro i butik.

Bakgrund

Enligt 4 § lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring är

ett företag som driver valutaväxlingsrörelse skyldigt att informera om

tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota.

Av avräkningsnotan skall framgå företagets namn, växelkurs samt de avgifter

som tas ut av valutaväxlingsföretaget. Om ett företag underlåter att lämna

sådan information, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Av

prisinformationslagen (1991:142) framgår att pris och jämförpris skall

anges i svenska kronor. Inget hindrar dock att priset även anges i utländsk

valuta. Motsvarande skall gälla enligt den proposition med förslag till

ny prisinformationslag som regeringen nyligen har överlämnat till riksdagen

(prop. 2003/04:38). Någon uttrycklig skyldighet att ange omräkningskurs

vid betalning med andra valutor vid köp i butik finns inte.

Motionen

I motion L271 av Göran Magnusson (s) påpekas att det i många butiker och

restauranger är möjligt att betala med euro. Varje säljställe bestämmer

själv sin egen omräkningskurs. Turister och andra som vill betala med

sitt hemlands valuta kan därför, anförs det, inte i förväg veta hur det

angivna priset förhåller sig till den svenska prisnivån. Enligt motionären

är det inte bra för turistnäringen att Sverige får rykte om sig att vara

ett dyrt land att turista i. Motionären begär ett tillkännagivande som

går ut på att regeringen skall ta initiativ till åtgärder som innebär att

alla säljställen tydligt och öppet skall ange vilken kurs som används vid

omräkning mellan svenska kronor och euro.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inte se att det i dagsläget föreligger behov av den i

motionen förordade lagstiftningen. Användningen av euro vid köp i butik

kommer dock sannolikt att öka, och utskottet utgår från att regeringen

följer utvecklingen och vidtar de åtgärder som kan visa sig vara erforderliga

utan något tillkännagivande i saken från riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L271.

Dolda avgifter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som gäller s.k. dolda avgifter

inom bl.a. telefoniområdet.

Bakgrund

Allmänna bestämmelser om prisinformation finns i marknadsföringslagen

(1995:450) och prisinformationslagen (1991:601). Lagstiftningen innebär

sammanfattningsvis att näringsidkaren är skyldig att lämna korrekt och

tydlig prisinformation. Särskilda bestämmelser om prisinformation inom

telefonisektorn finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Enligt 5 kap. 17 § skall den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig

telefonitjänst hålla information om gällande priser, taxor och villkor

för tillgång till och användning av telefonitjänster alltmänt tillgängliga.

Post- och telestyrelsen har i lagen bemyndigats att meddela närmare

föreskrifter om sådan information. Enligt vad utskottet har erfarit avser

man inom Post- och telestyrelsen under våren 2004 överväga att införa

föreskrifter om information om öppningsavgifter, dvs. avgifter som tas ut

vid varje uppringning.

Motionen

I motion L286 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) anförs att det ofta förekommer

dolda avgifter inom bl.a. telefonisektorn. Enligt motionärerna är det

viktigt att konsumenterna på alla områden får tydlig information om vilka

avgifter som tas ut. Utgångspunkten måste, anförs det, vara att allt skall

redovisas öppet och att dolda avgifter elimineras. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än motionärerna vad

gäller vikten av korrekt och tydlig information om förekommande avgifter.

Utskottet förutsätter att berörda myndigheter följer utvecklingen på

marknaden och ingriper med stöd av den marknadsrättsliga lagstiftningen

om behov därav skulle föreligga. Någon åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionen är inte befogad, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion L286.

Konsumentinformation om bilars bränsleförbrukning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion som gäller konsumentinformation om bilars

bränsleförbrukning.

Bakgrund

År 1995 beslutade kommissionen en strategi för att uppnå minskade

koldioxidutsläpp för personbilar och förbättrad bränsleekonomi, KOM(95)689.

Målet med strategin är att minska koldioxidutsläppen till i genomsnitt

120 g/km för nya personbilar senast år 2010. Strategin består av tre

huvudbeståndsdelar, (1) ett åtagande från bilindustrin om förbättrad

bränsleekonomi, (2) bränsleekonomimärkning av bilar och (3) främjande av

bränsleekonomi hos bilar genom skatteåtgärder. Därutöver skall forskning

bedrivas på området.

Som ett led i genomförandet av strategin beslutade Europaparlamentet och

rådet den 13 december 1999 direktiv 1999/94/EG om tillgång till

konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid marknadsföring

av nya personbilar. Direktivet syftar till att köpare av nya personbilar

skall få tillgång till information om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp

för att kunna göra väl underbyggda val av bilmodell. I direktivet finns

bestämmelser om märkning och affischering av uppgifter om olika bilmodellers

bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid försäljningsställen. Direktivet

föreskriver vidare att medlemsländerna skall se till att det varje år

utarbetas en översikt över bilars bränsleekonomi och koldioxidutsläpp i

enlighet med vad som föreskrivs i en bilaga till direktivet. I bilagan

anges att översikten bl.a. skall innehålla uppgift om den officiella

bränsleförbrukningen för varje bilmodell som tas upp i förteckningen. Med

officiell bränsleförbrukning avses, enligt direktivet, den bränsleförbrukning

som godkännandemyndigheten har typgodkänt i enlighet med bestämmelserna

i direktiv 80/1268/EEG. Bränsleförbrukningen fastställs enligt en s.k.

körcykel som består av två delar, en som simulerar stadstrafik och en som

simulerar landsvägskörning. I Sverige utarbetas översikten av Konsumentverket

i samarbete med Naturvårdsverket och Vägverket.

Motionen

I motion L311 av Lars Lilja och Sören Wibe (båda s) kritiseras körcykeln

som används för att beräkna bränsleförbrukningen. Motionärerna anför att

körcykeln har mycket litet att göra med verklig bilkörning och anser att

Konsumentverket i sin information om bilars bränsleförbrukning bör upplysa

om bristerna i det nuvarande systemet. Vidare bör berörda myndigheter

verka för att man inom EU gör om körcykeln så att den bättre motsvarar

förhållandena vid verklig bilkörning. I motionen begärs ett tillkännagivande

i enlighet med vad som anförts om konsumentupplysning om bilars

bränsleförbrukning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att förorda något uttalande från riksdagens sida

vad gäller den kritik som riktas mot körcykeln. Såvitt utskottet erfarit

är dock kommissionens strategi föremål för en kontinuerlig översyn.

Utskottet förutsätter att utformningen av körcykeln kommer att aktualiseras

inom ramen för detta arbete. Någon åtgärd från riksdagens sida är inte

påkallad med anledning av motion L311, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionen.

Försäljning av sprejburkar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari begärs lagstiftning om förvaring

av sprejburkar i handeln.

Motionen

I motion L324 av Hans Unander m.fl. (s) framhålls att klotter är ett

allvarligt samhällsproblem som måste bekämpas med en rad olika åtgärder.

En sådan åtgärd vore, anser motionärerna, att införa lagstiftning med

krav på att sprejfärger skall hållas inlåsta vid försäljning. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall ges i uppdrag att

återkomma till riksdagen med förslag till sådan lagstiftning.

Pågående arbete, m.m.

Regeringen överlämnade våren 2003 proposition 2002/03:138 Åtgärder mot

klotter och annan skadegörelse till riksdagen. I propositionen föreslog

regeringen dels en ändring i polislagen (1984:387) i syfte att möjliggöra

för polisen att kroppsvisitera personer för att söka efter föremål ägnade

att användas som hjälpmedel vid skadegörelse, dels en höjning av straffmaximum

vid skadegörelse av normalgraden och en kriminalisering av försök till

sådana brott. Riksdagen antog lagförslagen (bet. 2003/04:JuU3, rskr. 15).

I propositionen anförde regeringen att lagändringarna skulle följas upp

och utvärderas. Regeringen framhöll vidare att det fanns behov av att

inventera de klotterförebyggande åtgärder som vidtagits i Sverige och

analysera de uppföljningar som gjorts av deras effekter. Brottsförebyggande

rådet har på regeringens uppdrag utfört en sådan inventering och analys.

Uppdraget redovisades i december 2003 i rapporten Klotter En inventering

av förebyggande åtgärder. Rapporten bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har, från sina utgångspunkter, ingen annan uppfattning än

motionärerna vad gäller vikten av att klotter bekämpas. Som redovisats pågår

också arbete som ligger väl i linje med motionsönskemålet. Resultatet av

det pågående utvärderings- och beredningsarbetet bör avvaktas innan

utskottet är berett att ta ställning till behovet av de i motionen begärda

lagstiftningen. Motion L324 bör därför avslås.

Försäljning av butangas

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari begärs åtgärder för att

informera handeln om gällande regler rörande försäljning av cigarettändare

innehållande butangas.

Bakgrund

Enligt 2 § förordningen (1977:994) om försäljning och förvaring av vissa

flyktiga lösningsmedel m.m. skall flyktiga lösningsmedel eller annan vara

som innehåller sådant medel och som vid inandning medför eller kan befaras

medföra berusning förvaras på ett sådant sätt att dess användning i

berusningssyfte hindras eller motverkas. Varan får vidare inte försäljas

när det kan antas att den förvärvas för att användas som berusningsmedel.

Läkemedelsverket får, i syfte att hindra eller motverka att varor som

omfattas av förordningen används i berusningssyfte, efter samråd med

Kemikalieinspektionen meddela särskilda föreskrifter om märkning, förvaring

och försäljning av sådana varor. Verket får vidare förbjuda försäljning

av vissa varuslag till den som är under 18 år. Det ankommer på Läkemedelsverket

att utöva tillsyn över att förordningen och föreskrifter som meddelats

med stöd av den efterlevs.

Motionen

Margareta Israelsson (s) påpekar i motion L338 att butan- och propangas,

som finns bl.a. i cigarettändare, fått ökad användning som sniffningsmedel

under senare år. Cigarettändare förvaras, anförs det, lättillgängligt och

väl exponerade i handeln. För att denna utveckling skall stävjas krävs,

anser motionären, ytterligare åtgärder för att informera handeln om dess

ansvar och gällande regelverk på området. I motionen begärs ett

tillkännagivande som går ut på att regeringen på lämpligt sätt skall se till

att uppmärksamma denna fråga.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärens uppfattning vad gäller vikten av att handeln

har kännedom om och följer gällande regelverk på ifrågavarande område.

Såvitt utskottet har erfarit har man dock från Läkemedelsverket vid flera

tillfällen vidtagit åtgärder för att med hjälp av berörda branschorganisationer

informera branschen om regelverket. Utskottet förutsätter att regeringen

följer utvecklingen och ser till att berörda myndigheter vidtar de

ytterligare informationsåtgärder som kan visa sig erforderliga utan något

formellt uttalande från riksdagens sida.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L338.

Tvistlösning utom domstol

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande vari begärs ett tillkännagivande

som gäller tvistlösning på konsumentområdet. Utskottet hänvisar till

tidigare ställningstaganden från riksdagens sida. Jämför reservation 21

(m).

Motionen

I motion L353 av Inger René m.fl. (m) anförs att regeringen sedan år 1994

försökt införa större möjligheter att processa i domstol i konsumenttvister.

Ett bättre alternativ vore, menar motionärerna, att anamma de moderna

modeller för utomrättslig tvistlösning, s.k. alternative dispute resolution

(ADR), som har utvecklats under senare år. Motionärerna framhåller särskilt

utvecklingen inom EU på området och verksamheten vid Allmänna

reklamationsnämnden.

I motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen skall

främja framväxten av utomrättslig tvistlösning i konsumenttvister (yrkande

11).

Pågående arbete

Inom EU har alltsedan 1980-talet pågått arbete i syfte att främja enkla,

billiga och effektiva metoder för att lösa gränsöverskridande tvister

genom alternativ tvistlösning. Som exempel kan nämnas EEJ-net, som inrättades

i oktober 2001 och som tillhandhåller en kommunikations- och stödstruktur

bestående av nationella kontaktpunkter i varje medlemsstat. Dessa skall

ge konsumenterna information och stöd. EEJ-net har kompletteras med FIN-net,

ett nätverk för lösning av tvister rörande finansiella tjänster utom

domstol. I sammanhanget bör vidare nämnas att kommissionen i april 2002

överlämnade en grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil-

och handelsrätten, KOM(2002)196. Syftet med grönboken var att inleda en

bred diskussion bland medlemsstaterna och andra berörda parter om en rad

olika spörsmål som gäller alternativ tvistlösning. Europaparlamentet

yttrade sig i februari 2003 och välkomnade därvid grönboken och framhöll

att alternativ tvistlösning bör tillåtas som en icke obligatorisk möjlighet

vars användning bör uppmuntras, dock under förutsättningen att detta inte

leder till att parternas rätt att vid behov väcka talan vid domstol inte

urholkas.

Tidigare ställningstaganden

Motsvarande motionsyrkanden har avstyrkts av utskottet vid flera tidigare

tillfällen, senast våren 2003 i det av riksdagen godkända betänkandet

2002/03:LU9. Utskottet hade då inte någon annan uppfattning än motionärerna

vad gäller vikten av att det skapas tvistlösningsmekanismer i konsumenttvister,

inte minst i gränsöverskridande tvister. Utskottet kunde inte finna att

den då aktuella motionen påkallade någon riksdagens åtgärd.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande och föreslår att

riksdagen avslår motion L353 yrkande 11.

Stöldgods

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion vari föreslås lagstiftningsåtgärder i syfte

att förhindra omsättningen av stöldgods.

Motionen

Heli Berg (fp) understryker i motion L231 äganderättens betydelse i

samhället. Den enskildes rättssäkerhet måste, anförs det, vara en ledstjärna

för polis, domstolar och andra myndigheter. Motionären pekar på fall där

personer som misstänkts för stöld, men inte kunnat lagföras, fått behålla

egendom som uppenbarligen måste vara stöldgods, men inte kunnat knytas

till en viss stöld. Detta är, enligt motionären, stötande för den allmänna

rättskänslan. I motionen begärs ett tillkännagivande om att en enskild

skall kunna åläggas att bevisa ett egendomsförvärv vid äventyr att staten

skall ha rätt att beslagta egendomen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att ett bifall till motionsyrkandet skulle

innebära en genomgripande förändring av svensk rätt som utskottet inte kan

ställa sig bakom. Därtill kommer att den av motionären beskrivna problematiken

i viss mån torde ha förlorat i aktualitet i och med att godtrosförvärv av

stöldgods sedan den 1 juli 2002 inte längre är möjligt (prop. 2002/03:17,

bet. LU11, rskr. 122).

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L231.

S.k. doggybag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion som gäller tillhandahållande av s.k. doggybag

på restauranger.

Motionen

Hillevi Larsson (s) anför i motion L241 att det i USA finns regler som

innebär att en restuarang är skyldig att erbjuda en s.k. doggybag till de

gäster som inte ätit upp sin mat. Motionären anser att en sådan ordning

innebär flera fördelar, bl.a. att matresterna kommer till användning i

stället för att kastas och att gästen kan tillgodogöra sig allt det han

eller hon köpt. En möjlighet att ta med sig matresterna skulle även, hävdas

i motionen, vara positiv från folkhälsosynpunkt eftersom det bl.a. finns

en risk att överviktiga äter mer än vad de tänkt sig. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att det skall vara obligatoriskt för alla

restauranger och matställen att erbjuda s.k. doggybag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har från sina utgångspunkter inget att erinra mot att enskilda

restauranger och matställen erbjuder sina gäster en möjlighet att ta med

matrester i en s.k. doggybag. Utskottet delar däremot inte motionärens

uppfattning vad gäller behovet och lämpligheten av tvingande lagstiftning

på området. Motion L241 bör därför avslås.

Reservationer

1. Mål och inriktning för konsumentpolitiken, punkt 1 (m, fp, kd)

av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Henrik

von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om mål och inriktning för konsumentpolitiken. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L292 yrkande 1, 2003/04:L351 yrkandena

1 och 2 och 2003/04:L353 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Konsumentmakt och valfrihet är mål som bara kan tillgodoses inom ramen

för marknadsekonomin. En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen

för att tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga

priser med god service. Den enskilde individen skall kunna göra sitt val

och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd

och ansvarstagande marknad som stöd. En konsumentpolitik byggd på ett

ovanifrånperspektiv tar ifrån den enskilde konsumenten både inflytande

och bestämmanderätt och minskar således den verkliga konsumentmakten. Att

konkurrensutsätta totalreglerade delar av ekonomin är ett viktigt redskap

för att stärka konsumentmakten, och konsumenternas ställning måste stärkas

också vad gäller offentligt finansierade produkter och tjänster. Fritt

in- och utträde på marknaden, fri prisbildning och fri konkurrens är

viktiga förutsättningar för en fungerande marknad och därmed för verklig

konsumentmakt. Detta måste vara utgångspunkten för hela konsumentpolitiken.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L292 yrkande 1, L351 yrkandena 1 och 2 samt L353 yrkandena 1

och 3, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Mål och inriktning för konsumentpolitiken, punkt 1 (c)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om mål och inriktning för konsumentpolitiken. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L292 yrkande 1 och 2003/04:L351

yrkandena 1 och 2 och avslår motion 2003/04:L353 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Jag står bakom 2001 års konsumentpolitiska beslut men vill framföra några

för oss viktiga ståndpunkter. I det fortsatta arbetet med att utforma en

ny konsumentpolitisk handlingsplan för tiden efter år 2005 är det viktigt

att konsumentmakten stärks. Det kan ske på flera olika sätt exempelvis

genom arbetet inom Konsumentverket och kommunernas konsumentrådgivning,

men även genom ett ökat stöd från samhället till konsumentorganisationerna.

Medvetna och kunniga konsumenter förutsätter en väl fungerande konsumentpolitik

på bred front. En tydlig lagstiftning och en fungerande marknad är en

förutsättning för att konsumenten skall känna trygghet om något inte

fungerar. Men svenska konsumenter måste också ges möjligheter att organisera

sig själva för att informera och bedriva opinonsarbete utifrån brukarens

erfarenheter.

Konsumentens/brukarens ställning måste även förbättras vad gäller offentligt

finansierade produkter och tjänster.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L292 yrkande 1 och L351 yrkandena 1 och 2 och med avslag på

motion L353 yrkandena 1 och 3, som sin mening ge regeringen till känna.

3.

Utformningen av EU-lagstiftningen, punkt 3 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om harmonisering av konsumenträtten. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:L351 yrkande 3.

Ställningstagande

För att uppnå en gemensam marknad som har konsumenternas förtroende är

det, enligt vår mening, nödvändigt att vissa områden inom konsumenträtten

harmoniseras ytterligare. Det räcker alltså inte med gemensamma minimiregler

för att garantera den europeiske konsumenten ett fullgott konsumentskydd.

I det sammanhanget vill vi framhålla att det i många fall inte är de

sakliga skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning som är problemet

utan själva det faktum att det förekommer skillnader. Vetskapen därom

leder till att det skapas ett psykologiskt hinder mot att handla utomlands.

Regeringens nuvarande inriktning på sitt arbete när det gäller graden av

harmonisering av den konsumenträttsliga lagstiftningen innebär visserligen

ett steg i rätt riktning i förhållande till vad som gällt tidigare. Vi

anser dock att regeringens arbete i än högre grad bör inriktas på en

harmonisering av konsumenträtten på en hög nivå inom EU.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L351 yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.

4. Konsumentverket, punkt 4 (m, fp, kd)

av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp), Henrik

von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om verksamheten vid Konsumentverket. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:L351 yrkande 11 och 2003/04:L353 yrkande 5.

Ställningstagande

Konsumentverket har den dubbla rollen att dels vara marknadsvårdande och

utöva marknadskontroll, dels företräda den ena parten på marknaden i en

opinionsbildande roll. Konsumentverkets myndighetsutövning bör enligt vår

mening separeras från de opinionsbildande uppgifterna och verksamheten

begränsas till de rent produktkontrollerande uppgifterna samt tillsyn

över den konsumenträttsliga lagstiftningens efterlevnad.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L351 yrkande 11 och L353 yrkande 5, som sin mening ge regeringen

till känna.

5. Lagkostnadskommission, punkt 6 (m)

av Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Henrik S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om lagkostnadskommission. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L353 yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det angeläget att se över och utvärdera den

konsumenträttsliga lagstiftningen i Sverige. Flertalet lagar om produktsäkerhet,

producentansvar och konsumentskydd är effektiva och rimliga. Regelmassan

har dock vuxit betänkligt. Tvingande lagstiftning har en kostnad som

konsumenterna i slutändan får betala. Lagstiftningen har dessutom successivt

gjort det svårare för mindre konkurrenter att utmana etablerade aktörer,

vilket urholkar konkurrensen. Mot denna bakgrund bör det tillkallas en

statlig lagkostnadskommission med uppgift att dels klarlägga den

konsumenträttsliga lagstiftningens kostnader för konsumenterna, dels se över

behovet av lagstiftningen. Regeringen bör ges i uppdrag att ta initiativ

till inrättandet av en sådan kommission.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L353 yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.

6. Konsumenträtt inom offentlig verksamhet, punkt 7 (m, fp, kd, c)

av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp),

Viviann Gerdin (c), Henrik von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik

S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om konsumenträtt inom offentlig sektor. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L292 yrkandena 2 och 3, 2003/04:L343,

2003/04:L351 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:L353 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi konstaterar att många av de tjänster som betyder mest för medborgarna

är offentligt producerade eller offentligt styrda, samtidigt som

konsumentmakten är svagare på dessa områden. I syfte att stärka konsumenternas

ställning inom den offentligt finansierade sektorn bör det göras en översyn

av lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bl.a. konsumenttjänstlagen,

konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral

tillämpning på de olika sektorerna i ekonomin.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L292 yrkandena 2 och 3, L343, L351 yrkandena 5 och 6 samt L353

yrkande 10, som sin mening ge regeringen till känna.

7. E-handel, punkt 9 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om särskild servicemyndighet för IT-frågor. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:T561 yrkande 5 och avslår motionerna

2003/04:L281 och 2003/04:L326 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Det finns en rad konsumentfrågor av utpräglad IT-karaktär som ingen

offentlig myndighet i dag tar ett helhetsgrepp på. Post- och telestyrelsen,

Datainspektionen, Konkurrensverket, Konsumentverket och andra myndigheter

har ansvar för olika områden. En särskild myndighet bör därför inrättas

och ges en sammanhållen och servicebetonad roll gentemot konsumenter av

IT, privata användare, organisationer, företag och myndigheter. Myndigheten

bör vara tidsbegränsad och verksamheten bör senare uppgå i Konsumentverket.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion T561 yrkande 5 och med avslag på motionerna L281 och L326 yrkandena

1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.

8. Resegarantisystemet, punkt 10 (m, fp, kd, c)

av Jan Ertsborn (fp), Bertil Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp),

Viviann Gerdin (c), Henrik von Sydow (m), Ingemar Vänerlöv (kd) och Henrik

S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om resegarantisystemet. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:L223, 2003/04:L225, 2003/04:L292 yrkande 4 och

2003/04:N337 yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt vår mening kan nuvarande resegarantisystem, som binder så mycket

kapital men som i förhållande härtill uppenbarligen utnyttjas så lite,

starkt ifrågasättas. Systemet är därtill orättvist betungande för de mindre

researrangörsföretagen genom de konsekvenser som modellen för att ställa

de individuella säkerheterna får för denna kategori. De små

researrangörsföretagarna måste nämligen betala relativt sett mycket högre

avgifter

till bankerna som provision för bankernas åtaganden än de stora charterbolagen.

Sammantaget innebär det kostnader för avgifter, inteckningar,

borgensförbindelser m.m. Konsekvenserna blir att en småföretagare betalar

mångdubbelt mer än stora researrangörer för garantin. Detta snedvrider

konkurrensen, försvårar nyetableringen inom branschen och får negativa

konsekvenser för konsumenterna genom högre priser samt sämre utbud och

service.

Med hänsyn till det anförda anser vi att en alternativ modell för ställande

av resegaranti måste utredas i syfte att bättre tillgodose de små

reseföretagens intressen och konsumenternas behov av skydd. Det är därvid

angeläget att även de konkurrensaspekter som tas upp i motion L225 blir

föremål för närmare överväganden.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L223, L225, L292 yrkande 4 och N337 yrkande 3, som sin mening

ge regeringen till känna.

9. Konsumentvägledning, punkt 11 (fp, kd)

av Jan Ertsborn (fp), Martin Andreasson (fp) och Ingemar Vänerlöv (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om konsumentvägledning. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L351 yrkandena 9 och 12 och avslår motionerna 2003/04:L282

yrkande 3 i denna del och 2003/04:L283 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att avståndet mellan rika och fattiga grupper i samhället

har ökat under senare år. Samtidigt som vissa grupper fått en starkare

hushållsekonomi har andra grupper fått möta nya svårigheter. Konsumentpolitiken

bör särskilt uppmärksamma och erbjuda stöd till de ekonomiskt svaga

grupperna i samhället, exempelvis ensamstående föräldrar och människor med

otrygga anställningsförhållanden. Enligt vår uppfattning bör det utvecklas

någon form av uppsökande verksamhet för att nå ut med information till de

fattigaste hushållen. Konsumentvägledningen bör också anstränga sig

särskilt för att finna arbetssätt som innebär att kunskapen når ut till de

ekonomiskt svaga grupperna. En sådan konsumentvägledning mobiliserar också

tidigare outnyttjade krafter i dessa grupper. Regeringen bör ta initiativ

till åtgärder för att konsumentvägledningen når ut till de ekonomiskt

svaga grupperna i samhället.

Enligt vår uppfattning bör vidare en större del av de offentliga resurser

som i dag anslås till myndigheter fördelas till det civila samhället i

form av fristående konsumentorganisationer. Det bör ankomma på regeringen

att ta initiativ till åtgärder för att främja den frivilliga

konsumentvägledningen.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L351 yrkandena 9 och 12 och med avslag på motionerna L282 yrkande

3 i denna del och L283 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

10. Konsumentvägledning, punkt 11 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om konsumentvägledning. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:L283 yrkande 1 och 2003/04:L351 yrkande 9 och avslår

motionerna 2003/04:L282 yrkande 3 i denna del och 2003/04:L351 yrkande 12.

Ställningstagande

Jag anser att det är angeläget att den kommunala konsumentvägledningen

byggs ut och stärks så att hela befolkningen får tillgång till lokal

konsumentvägledning. Under senare år har vidtagits åtgärder i form av

engångssatsningar och utvecklingsprojekt. Dessa initiativ är lovvärda. Det

behövs dock, enligt min mening, mer långsiktiga åtgärder för att förstärka

och utveckla tillgången till lokal rådgivning. De olika rådgivningsbyråer

som finns på vissa områden är goda komplement till den kommunala

konsumentvägledningen. Jag anser att det bör inrättas fler sådana

rådgivningsbyråer

på ytterligare sakområden, exempelvis i fråga om IT- och boendefrågor.

Därutöver vill jag framhålla vikten av att det kommer till stånd uppsökande

verksamhet inom ramen för lokal konsumentverksamhet, riktad till de allra

fattigaste och utsatta hushållen. Konsumentverket bör ta initiativ till

att utveckla arbetssätt som gör att kunskapen i olika konsumentfrågor når

ut till dem som behöver den bäst.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L283 yrkande 1 och L351 yrkande 9 och med avslag på motionerna

L282 yrkande 3 i denna del och L351 yrkande 12, som sin mening ge regeringen

till känna.

11. Konsumentvägledning, punkt 11 (c)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om konsumentvägledning. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L351 yrkande 12 och avslår motionerna 2003/04:L282 yrkande

3 i denna del, 2003/04:L283 yrkande 1 och 2003/04:L351 yrkande 9.

Ställningstagande

Som framhålls i motion L351 yrkande 12 har engagemanget bland konsumenterna

ökat, bl.a. vad gäller konsumtionens påverkan på miljö och hälsa. Även

etiska aspekter på konsumtionen har kommit alltmer i blickpunkten under

senare år. Konsumenterna har således blivit medvetna och tar ett eget

ansvar i större utsträckning än tidigare. Detta har inte skett genom

lagstiftning eller politiska beslut utan genom att alltfler börjat inse

att engagemanget varit otillräckligt. För att ta till vara detta behövs

ett organiserat, frivilligt engagemang bland konsumenterna i fristående

konsumentorganisationer.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L351 yrkande 12 och med avslag på motionerna L282 yrkande 3 i denna

del, L283 yrkande 1 och L351 yrkande 9, som sin mening ge regeringen till

känna.

12. Konsumentorganisationer, punkt 12 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om konsumentorganisationer. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:MJ432 yrkande 11 och avslår motionerna 2003/04:L283 yrkande

3, 2003/04:L308 i denna del och 2003/04:L309 i denna del.

Ställningstagande

Alltfler konsumenter blir medvetna och tar ett ökat eget ansvar. Det behövs

därför ett organiserat, frivilligt, engagemang bland konsumenterna. Vi

vill att en större del av de resurser som i dag läggs på myndigheter och

verk skall fördelas till det civila samhället. Genom att stärka det civila

samhället blir det också lättare att nå ut med livsviktig konsumentinformation

till grupper som av olika skäl inte vänder sig till exempelvis en kommunal

konsumentvägledare. När det exempelvis gäller livsmedel är detta av

avgörande vikt inte bara från konsumentsynpunkt utan även från ett

folkhälsoperspektiv.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion MJ432 yrkande 11 och med avslag på motionerna L283 yrkande 3, L308

i denna del och L309 i denna del, som sin mening ge regeringen till känna.

13. Etisk märkning, punkt 13 (m)

av Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Henrik S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om frivillig märkning. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L353 yrkande 12 och avslår motion 2003/04:L309 i denna del.

Ställningstagande

Många konsumenter efterfrågar i dag varor med märkning av olika slag,

exempelvis etisk märkning, jämställdhetsmärkning och miljömärkning. Denna

speciella form av varumärkning bör, enligt vår mening, tillåtas att vara

ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Lagstadgade

krav på märkning medför kostnader för konsumenterna samtidigt som effekterna

av sådan märkning är svårkontrollerade på mikronivå. Seriösa företag

övervakar själva sin tillverkning och informerar sina kunder om hur varorna

tillverkats samtidigt som medvetna konsumenter väljer bäst själva vilka

företag som producerar sina varor på ett sätt som passar konsumenternas

intressen och val. Enligt vår uppfattning är därför självreglering och

god branschsedvänja bättre än lagar och regler om märkning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L353 yrkande 12 och avslag på motion L309 i denna del, som sin

mening ge regeringen till känna.

14. Funktionshindrade konsumenter, punkt 14 (fp)

av Jan Ertsborn (fp) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om funktionshindrade konsumenter. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:L351 yrkande 8.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det angeläget att regeringen uppmärksammar

funktionshindrade konsumenters situation på ett bättre sätt, bl.a. vad

gäller fysisk tillgänglighet i butiksmiljö och vid källsortering. Som

redovisats har det vidtagits vissa åtgärder på området. Enligt vår

uppfattning borde dock frågan ges än större prioritet av regeringen i det

kommande arbetet med att utarbeta en ny konsumentpolitisk handlingsplan.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L351 yrkande 8, som sin mening ge regeringen till känna.

15. Överskuldsättning, punkt 15 (fp, v)

av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v) och Martin Andreasson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om överskuldsättning. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:L351 yrkande 10 och avslår motion 2003/04:L282 yrkande 3

i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det angeläget att återbetalningsplaner för

långtidsarbetslösa personer med stora skulder utformas på ett sådant sätt att

det lönar sig att, trots skuldbördan, ta ett arbete. En skuldsatt skall

således inte behöva avstå från ett erbjudet arbete på grund av sina skulder.

Konsumentverket bör ta upp frågan i en kontinuerlig diskussion med de

exekutiva myndigheterna. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ

till sådana diskussioner.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L351 yrkande 10 och med avslag på motion L282 yrkande 3 i denna

del, som sin mening ge regeringen till känna.

16. Könsdiskriminerande reklam, punkt 16 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om könsdiskriminerande reklam. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:L337, 2003/04:L348 och 2003/04:So419 yrkande

1.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning är den könsdiskriminerande reklamen ett allvarligt

samhällsproblem som kräver kraftfulla åtgärder. Som framhålls i motion

So419 är det inte tillfredsställande att lagstiftaren har överlåtit till

näringslivet att genom frivilliga åtgärder motverka den könsdiskriminerande

reklamen. Jag anser att tiden nu är mogen att på nytt överväga frågan om

införande av lagstiftning på området. Det bör ankomma på regeringen att

ta initiativ till en utredning av möjligheterna att lagstifta mot

könsdiskriminerande reklam.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motionerna L337, L348 och So419 yrkande 1, som sin mening ge regeringen

till känna.

17. Marknadsföring av ekologiskt odlade produkter, punkt 18 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om marknadsföring av ekologiskt odlade produkter.

Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:L256.

Ställningstagande

Som närmare utvecklas i motion L256 kan lagstiftningen på det marknadsrättsliga

området lägga hinder i vägen för opinionsbildning i frågor som rör ekologisk

produktion. Vidare kan marknadsföringslagens krav på vederhäftighet i

vissa fall försvåra marknadsföring av produkter som är ekologiskt producerade.

Regeringen bör ges i uppdrag att låta göra en närmare analys av

motionsspörsmålet och att återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L256, som sin mening ge regeringen till känna.

18. Märkning av djurtestade produkter, punkt 19 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om märkning av djurtestade varor. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:L270 yrkande 1 och avslår motion 2003/04:L270

yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning är de nyligen beslutade ändringarna i kosmetikadirektivet

ett viktigt steg i strävan att få bort varor som testats på djur från

marknaden. Som komplement till denna lagstiftning bör dock även införas

ett system på nationell nivå med obligatorisk märkning av djurtestade

varor. Regeringen bör ges i uppdrag att lägga fram förslag till ett sådant

märkningssystem.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L270 yrkande 1 och med avslag på motion L270 yrkande 2, som sin

mening ge regeringen till känna.

19. Märkning av hund- och kattskinn, punkt 20 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om märkning av hund- och kattskinn. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:MJ405 yrkande 3.

Ställningstagande

Jag delar motionärernas uppfattning att det är helt oacceptabelt att hund-

och kattskinn importeras och används vid produktion av klädesplagg. För

att ge konsumenterna en möjlighet att välja bort sådana produkter bör det

införas ett obligatoriskt märkningssystem som innebär att alla skinnprodukter

märks med både djurart och ursprungsland. Regeringen bör ges i uppdrag

att, på grundval av Kommerskollegiets och Jordbruksverkets rapport, lägga

fram förslag till åtgärder för att inrätta en sådan märkningsordning.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion MJ405 yrkande 3, som sin mening ge regeringen till känna.

20. Märkning av manipulerade fotografier, punkt 21 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 21 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om märkning av manipulerade fotografier. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:L339.

Ställningstagande

Som utvecklas närmare i motion L339 är det angeläget att synliggöra det

förhållandet att dagens kroppsideal är så pass förvrängt att till och med

fotomodeller inte kan leva upp till det. Ett sätt att göra detta vore att

inrätta ett obligatoriskt märkningssystem som innebär att alla fotografier

som används i marknadsföringssammanhang och som manipulerats i något

avseende skall märkas. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till

att det utarbetas ett sådant märkningssystem.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L339, som sin mening ge regeringen till känna.

21. Tvistlösning utom domstol, punkt 27 (m)

av Bertil Kjellberg (m), Henrik von Sydow (m) och Henrik S Järrel (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 27 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om tvistlösning utom domstol. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:L353 yrkande 11.

Ställningstagande

Regeringen har under det senaste decenniet tagit initiativ till utökade

möjligheter att processa i domstol i konsumenttvister. Vi anser att det

vore en bättre modell att anamma de moderna principerna om utomrättslig

lösning av konsumenttvister, s.k. alternative dispute resolution (ADR).

Härigenom ges konsumenterna större egenmakt att lösa problem utan att

behöva gå till domstol. Regeringen bör med större kraft främja inrättandet

av system för tvistlösning utom domstol i konsumenttvister.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L353 yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Införande av konsumentbalk, punkt 5 (v)

Tasso Stafilidis (v) anför:

Enligt min uppfattning talar starka skäl för att den konsumenträttsliga

lagstiftningen samlas i en konsumentbalk. Som framhålls i motion L308

skulle en sådan balk underlätta för konsumenterna att ta till vara sin

rätt. En samlad lagstiftning skulle även leda till större kunskap på det

konsumenträttsliga området, vilket i sin möjliggör ett ökat inflytande

för såväl enskilda konsumenter som konsumentorganisationer. Jag förutsätter

att motionsspörsmålet kommer att aktualiseras inom ramen för det kommande

arbetet med att utarbeta en ny konsumentpolitisk handlingsplan för tiden

efter år 2005 och har därför valt att inte formellt yrka bifall till

motionsyrkandet. Jag avser dock att återkomma i frågan om så skulle visa

sig erforderligt.

2. Könsdiskriminerande reklam, punkt 16 (c)

Viviann Gerdin (c) anför:

Marknadsföring av varor och tjänster med hjälp av bilder där kvinnor

framställs som objekt är ett växande problem i dagens samhälle. Genom den

ständigt återkommande könsdiskriminerande reklamen cementeras gamla

förlegade könsroller och uppfattningen att kvinnor endast är sexobjekt.

Detta bidrar till att försvåra för kvinnor att bli betraktade för dem de

är och vad de kan. I vårt moderna samhälle med målet om lika villkor för

kvinnor och män måste alla vuxna ta ett större ansvar och aktivt agera

mot den pågående sexfixeringen som sker i medierna. Den sexistiska reklamen

är ett problem som bidrar till minskad respekt för kvinnors kroppar, och

som resulterar i ökade våldsövergrepp och våldtäkter.

Det saknas i dag ett uttryckligt förbud i lag mot könsdiskriminerande

reklam, lagstiftning som finns i Norge och Island. I stället har lagstiftaren

överlåtit till Näringslivets etiska råd, ERK, att vara normbildande och

hantera uppkomna övertramp vid marknadsföring. Det är nu hög tid för

berörda parter att diskutera de negativa konsekvenserna av den sexistiska

reklamen och att agera i syfte att vända trenden.

Mot bakgrund av det nyligen påbörjade FLICKA-projektet, som syftar till

att få till stånd en dialog med reklambranschen, medierna och annonsörer

på området, har jag valt att nu enbart avge ett särskilt yttrande. Jag

vill dock framhålla att jag kommer att på nytt aktualisera frågan om det

skulle visa sig erforderligt.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:L223 av Helena Bargholtz (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av att snabbt utreda ett alternativt system för resegarantier.

2003/04:L225 av Lilian Virgin och Christer Engelhardt (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om ändring i resegarantilagen så att lagen blir konkurrensneutral.

2003/04:L231 av Heli Berg (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att enskild skall kunna åläggas att bevisa förvärv av egendom.

2003/04:L234 av Catherine Persson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att komplettera lagen

så att den ger barn och unga konsumenter ett bättre skydd vid marknadsföring.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen inom EU bör arbeta för en mera restriktiv

lagstiftning avseende marknadsföring för att förhindra att reklam direkt

eller indirekt syftar till att fånga barns och ungas uppmärksamhet.

2003/04:L241 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om obligatorisk doggybag på matställen och restauranger.

2003/04:L256 av Lars Ångström (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riksdagen som

säkerställer att miljömärkta produkter får marknadsföras med miljöargument,

inklusive en förändring av marknadsföringslagen i detta syfte.

2003/04:L263 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att anlägga ett tydligt konsumentperspektiv i genomförandet av EU:s

politik.

2003/04:L270 av Ingemar Vänerlöv (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om märkning av djurtestade produkter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om harmonisering av reglerna inom EU.

2003/04:L271 av Göran Magnusson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att alla säljställen tydligt och öppet skall ange vilken omräkningskurs

som används mellan svenska kronor och euro.

2003/04:L281 av Göte Wahlström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om behovet av konsumentskydd och konsumentinformation vad gäller elektronisk

handel.

2003/04:L282 av Inger Segelström (s):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att konsumentköpslagen bör tydliggöra konsumenters möjlighet

till stöd i konsumentvägledning och skuldsanering.

2003/04:L283 av Anita Johansson m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av konsumentvägledning i kommunerna och förstärkt

specialrådgivning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om vikten av stöd till konsumentorganisationer.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av konsumenttjänstlagen.

2003/04:L286 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om dolda avgifter.

2003/04:L292 av Yvonne Andersson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om konsumentpolitikens mål och inriktning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om konsumenträtten vad gäller tjänster.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om produktansvaret vad gäller offentliga varor och tjänster.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om resegarantilagen.

2003/04:L308 av Christina Axelsson och Eva Arvidsson (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

dels om att samla all konsumentlagstiftning på ett ställe till en

konsumentbalk, dels om vikten av ideella konsumentorganisationer.

2003/04:L309 av Christina Axelsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om ökade möjligheter för konsumenterna att organisera sig för att påverka

och agera i konsumentfrågor, behov av god konsumentinformation och god

tillgång till varor och tjänster.

2003/04:L311 av Lars Lilja och Sören Wibe (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om konsumentupplysning om bilars bränsleförbrukning.

2003/04:L324 av Hans Unander m.fl. (s):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lag om att lagstifta

för att sprejfärger till försäljning skall vara inlåsta i syfte att

motverka och minska klotter.

2003/04:L326 av Christer Winbäck (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att införa ett e-ID-kort för alla medborgare.

2. Riksdagen begär att regeringen i direktiven till 24-timmarsdelegationen

särskilt beaktar möjligheten att skyndsamt införa ett e-ID-kort.

2003/04:L337 av Carina Ohlsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om könsdiskriminerande reklam.

2003/04:L338 av Margareta Israelsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om handelns ansvar för försäljning och exponering av varor som innehåller

butan.

2003/04:L339 av Matilda Ernkrans och Louise Malmström (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om märkning av manipulerade bilder.

2003/04:L343 av Ulf Holm och Gustav Fridolin (båda mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om att ändra den konsumenträttsliga lagstiftningens tillämpning på offentligt

producerade tjänster och varor i enlighet med motionens intentioner.

2003/04:L348 av Inger Nordlander m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs

om könsdiskriminerande reklam.

2003/04:L351 av Martin Andreasson m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om stärkt konsumentmakt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ökad konkurrens.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om harmonisering av konsumentregler inom EU.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om konsumenträtt och offentlig verksamhet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om barnfamiljernas ekonomiska utsatthet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om situationen för funktionshindrade konsumenter.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om konsumentvägledning för ekonomiskt svaga grupper.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om återbetalningsplanerna för långtidsarbetslösa.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om renodling av Konsumentverkets myndighetsutövning.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att stärka den frivilliga konsumentvägledningen.

2003/04:L352 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att noggrant följa utvecklingen av hur barn utsätts för och

påverkas av riktad reklam.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en ökad medvetenhet om reklamens inverkan och om nya regler och

lagar som ser till barnens bästa.

2003/04:L353 av Inger René m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om mål för och inriktning av konsumentpolitiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till avyttring

av Konsumentverkets förlags- och provtagningsverksamhet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om tillsättning av en lagkostnadskommission som ser över konsumenternas

kostnader för den konsumentpolitiska lagstiftningen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att göra konsumentskyddet i konsumenttjänstlagen,

konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen tillämpligt också för varor och

tjänster producerade av den offentliga sektorn.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utomrättslig tvistlösning.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om frivillig märkning av varor.

2003/04:So419 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen ser över möjligheterna att lagstifta

mot könsdiskriminerande reklam.

2003/04:T561 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om bättre konsumentstöd på IT-området.

2003/04:MJ405 av Ulf Holm m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att införa ett märkningssystem av alla skinnprodukter som säljs

där både djurart och djurens ursprungsland finns med.

2003/04:MJ432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om frivilliga konsumentrörelsers roll för konsumentinformation

om mat och folkhälsa.

2003/04:N337 av Yvonne Ångström m.fl. (fp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet att skyndsamt utreda ett konkurrensneutralt system för

resegarantier.