Bet. 2003/04:MJU12

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2003/04:MJU12

Icke-joniserande strålning

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sammanlagt 19

motionsyrkanden om icke-joniserande strålning m.m.

från allmänna motionstiden 2003. Yrkandena berör

bl.a. eventuella hälsorisker förenade med

exponeringen för elektromagnetiska fält, gränsvärden

för exponering, informations- och forskningsfrågor.

I februari 2003 behandlade utskottet ett antal

liknande motionsyrkanden (bet. 2002/03:MJU7).

Utskottet föreslår att samtliga yrkanden lämnas utan

riksdagens vidare åtgärd. Som grund härför hänvisar

utskottet till de bedömningar som görs av ansvariga

myndigheter på området som innebär att det inte

finns något vetenskapligt stöd för att allvarliga

hälsorisker skulle vara förenade med användningen av

mobiltelefoni. Samtidigt framhålls att det är

utomordentligt angeläget att det vetenskapliga

kunskapsläget är så bra som möjligt och att fortsatt

forskning bedrivs på området

I betänkandet finns 10 reservationer och 1

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Försiktighetsprincipen

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ398 yrkande

1.

Reservation 1 (mp)

2. Rekommendationer för barn m.m.

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ398 yrkandena

2 och 7.

Reservation 2 (mp)

3. Sänkning av gränsvärden

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ398

yrkande 9 och 2003/04: Bo262 yrkande 5.

Reservation 3 (mp)

4. Varningstext på mobiltelefoner

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359

yrkande 4, 2003/04: MJ398 yrkande 6 och

2003/04:MJ410 yrkande 5.

Reservation 4 (v)

Reservation 5 (mp)

5. Offentliggörande och tillsyn av

gränsvärden

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359

yrkandena 1 och 2, 2003/04:MJ398 yrkande 3 och

2003/04:T561 yrkande 10.

Reservation 6 (fp)

Reservation 7 (mp)

6. Oberoende kommission

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359

yrkande 6 och 2003/04: T561 yrkande 12.

Reservation 8 (fp)

7. Miljöavgift för mobiltelefoner

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ359 yrkande

5.

8. Forskningsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ359

yrkande 3, 2003/04:MJ410 yrkande 4, 2003/04:Bo262

yrkande 6 och 2003/04:T561 yrkande 11.

Reservation 9 (v)

Reservation 10 (mp)

Stockholm den 11 mars 2004

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Catharina Elmsäter-Svärd

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Catharina Elmsäter-Svärd (m), Sinikka Bohlin (s),

Alf Eriksson (s), Lennart Fremling (fp), Rune

Berglund (s), Rolf Lindén (s), Sven Gunnar Persson

(kd), Kjell-Erik Karlsson (v), Christina Axelsson

(s), Lars Lindblad (m), Carina Ohlsson (s), Jan

Andersson (c), Jan-Olof Larsson (s), Bengt-Anders

Johansson (m), Christin Nilsson (s), Marie Wahlgren

(fp) och Gunnar Goude (mp).

2003/04

MJU12

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I mars 1999 beslutade riksdagen att bl.a. införa

det nationella miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö

(prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr.

1998/99:183). Detta miljökvalitetsmål innebär bl.a.

att människors hälsa och den biologiska mångfalden

skall skyddas mot skadliga effekter av strålning i

den yttre miljön. I enlighet med de riktlinjer som

därvid antogs beslutade riksdagen i november 2001 om

ett antal delmål för miljökvalitetsmålet (prop.

2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36).

Som delmål angavs bl.a. att riskerna med

elektromagnetiska fält kontinuerligt skall

kartläggas och nödvändiga åtgärder vidtas i takt med

att sådana eventuella risker identifieras.

Regeringen bedömde därvid att kunskapsläget om

elektromagnetiska fält bör förbättras genom

forskning för att få underlag till nödvändiga

insatser. Utskottet har därutöver vid flera

tillfällen behandlat motioner från allmänna

motionstiden med anknytning till icke-joniserande

strålning. Så skedde senast i februari 2003 (bet.

2002/03:MJU7).

Som ett led i utskottets arbete med uppföljning av

tidigare riksdagsbeslut anordnade miljö- och

jordbruksutskottet den 12 februari 2004 en offentlig

utfrågning om strålning från mobiltelefoner och

basstationer. Utfrågningen nedtecknades

stenografiskt och protokollet bifogas detta

betänkande. Vidare har riksdagens utredningstjänst

på uppdrag av miljö- och jordbruksutskottet inför

behandling av de under allmänna motionstiden 2003

väckta motionerna om icke-joniserande strålning

genomfört en kartläggning av det aktuella

kunskapsläget. Uppdraget redovisades i en rapport

den 9 februari 2004 (dnr 2003:1619). Rapporten

bifogas detta betänkande.

Utskottet har informerats av en representant för

TCO Development om märkning av mobiltelefoner samt

av en representant för Uppsala universitet om

igångsättningen av ett nytt forskningsprojekt med

syfte att identifiera huruvida exponeringen för

radiofrekventa fält med frekvens för mobiltelefoni

har några direkta effekter på självrapporterade

symtom samt eventuella förändringar via biologiska

markörer.

Utskottets överväganden

Strålning från mobiltelefoner m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker fem motionsyrkanden (mp)

om tillämpningen av försiktighetsprincipen,

rekommendationer till vissa

mobiltelefonanvändare och gränsvärdet för

allmänhetens exponering för elektromagnetiska

fält mot bakgrund av bl.a. att inga nya

genomgripande forskningsresultat kommit fram

under senare år som förändrar nuvarande

riskbedömningar när det gäller exponering för

elektromagnetiska fält.

Vidare föreslås att tre motionsyrkanden (fp,

v, mp) med krav på varningstext på

mobiltelefoner med hänvisning till bl.a.

SSI:s initiativ till ett myndighetsgemensamt

informationsmaterial om mobiltelefoner och

strålning lämnas utan vidare åtgärd.

Krav i tre motionsyrkanden (fp, mp) på

offentliggörande av strålningsvärden m.m.

avstyrks med hänvisning till de

ansträngningar som görs redan i dag när det

gäller denna information.

Med hänvisning till SSI:s fortlöpande

bevakning av dessa frågor och det arbete som

bedrivs av det av SSI inrättade

internationella expertrådet när det gäller

forskningen inom EMF och dess påverkan på

människors hälsa föreslås att två

motionsyrkanden (fp) om tillsättandet av en

oberoende kommission lämnas utan vidare

åtgärd.

Vidare avstyrks ett motionsyrkande (fp) om

miljöavgift för mobiltelefoner.

Motionerna

Enligt motion MJ398 (mp) yrkande 1 skall

försiktighetsprincipen gälla vid exponering av

elektromagnetiska fält. Enligt motionären har flera

rapporter kommit om hälsorisker som kan uppstå både

när det gäller bildskärmsarbete och arbete med

elektriska apparater med skilda spänningstal.

Bosättning i närheten av kraftledningar har visat på

oroande effekter med troliga cancerrisker. En orsak

till hudbesvär vid bildskärmsarbete, framför allt

vid arbete med nyare apparater, är att

flamskyddsmedel som ingår i datorer och annan

elektronisk utrustning avger brom vid användning.

Försiktighetsprincipen bör därför användas när

rekommendationer ges, vid bosättning eller vistelse

i eller i närheten av elektriska och magnetiska

fält. I motionen framhålls att barn och ungdom i

princip inte bör använda mobiltelefon alls vilket

följer av de senaste rönen från en engelsk

forskningsgrupp, som har sammanställt all forskning

om mobiltelefonstrålning. Rekommendationer bör

därför utfärdas för att visa på den större

hälsorisken för barn och ungdom vid användning av

mobiltelefon (yrkande 2). Vidare föreslås att en

rekommendation utfärdas angående användning av

mobiltelefon i bilar (yrkande 7). Enligt motionären

har radiovågorna inne i bilen svårare att nå fram

till mobiltelefonen. Detta innebär att

mobiltelefonen måste öka effekten, och bilföraren

utsätts därför för högre strålning.

Den strålning som människan absorberar från

mobiltelefonerna kallas SAR-värde, Specific

Absorption Rate. I motion MJ398 (mp) framhålls bl.a.

att Sverige har antagit gränsvärdet 2 W/kg i en kub

på 10 g. I USA har man lagt sig på betydligt lägre

värde, vilket även Sverige bör göra med tanke på

framtidseffekter och försiktighetsprincipen. Ett

gränsvärde på 0,8 W/kg är ett förnuftigare värde som

också TCO nu går ut med i sin kvalitets- och

miljömärkning (yrkande 9). Enligt motion Bo262 (mp)

yrkande 5 bör gränsvärden för human exponering

omedelbart ses över och sättas på lägsta tänkbara

nivåer.

Enligt motion MJ359 (fp) yrkande 4 borde en

varningstext åtfölja varje mobiltelefon. Texten

talar om att mobilstrålning kan ge upphov till

negativa biologiska konsekvenser. Särskilt viktigt

är detta för de speciella barnmobiltelefonerna. I

motion MJ398 (mp) yrkande 6 framhålls att en

varningstext som varnar för alltför flitigt

användande bör finnas på mobiltelefoner. Enligt

motionären visar forskning att längre samtal i

mobiltelefon ökar riskerna för att drabbas av

skador. Människor pratar allt längre tid i telefon

och överskrider de två minuter, som ligger till

grund för gränsvärden. De s.k. SAR-värdena ökar

också i samhället, genom ett ständigt ökande antal

mobiltelefonabonnemang. Enligt motion MJ410 (v)

kommer alla mobiltelefoner i Storbritannien att

förses med varning om hälsorisker. Det brittiska

hälsodepartementet uppmanar konsumenterna till

försiktighet eftersom de anser att det inte kan

uteslutas att den elektromagnetiska strålningen från

telefonerna är skadlig för hälsan. Varningstexten är

särskilt riktad till barn. Även Sverige bör införa

varningstext på mobiltelefoner om hälsorisker

(yrkande 5).

I motion MJ359 (fp) yrkande 1 framhålls att

exponeringen skiljer sig stort mellan olika

telefonmodeller, men mätningarna kontrolleras inte

av några myndigheter eller oberoende

forskningsinstitut och tillverkarna vill inte

redovisa sina mätvärden. Det borde vara naturligt

för mobiltelefontillverkarna att ge konsumenterna

själva möjlighet att bedöma vilka faktorer de vill

väga in när de skaffar mobiltelefon. Att hemlighålla

uppgifter som strålningsvärden tyder på en

förmyndarmentalitet, som inte hör hemma i ett

modernt samhälle. Vill inte tillverkarna

offentliggöra uppgifterna frivilligt, måste vi

lagstifta i frågan. Vidare måste en

tillsynsmyndighet utses för kontroll av

strålningsvärdena (yrkande 2). Motsvarande krav

framförs även i motion T561 (fp) yrkande 10. Enligt

motion MJ398 (mp) testar mobiltelefontillverkarna

SAR-värdena i dag. Deras resultat har hittills inte

varit officiella så att forskare har kunnat ta del

av dem. Ett krav på öppenhet är fullt rimligt.

Rekommendation har tidigare utgetts till

telefontillverkarna om att ge ut SAR-värdena, och

detta måste nu genomföras och införas i en lag

(yrkande 3). Att utreda strålningens effekter mer

noggrant måste enligt motionerna MJ359 (fp) yrkande

6 och T561 (fp) yrkande 12 vara en prioriterad

angelägenhet för alla länder, men särskilt för

Sverige där mobiltätheten är så hög. En oberoende

kommission bör därför tillsättas för att noga gå

igenom det aktuella forskningsläget och snarast avge

rekommendationer för hur frågan skall hanteras. Det

anförda bör ges regeringen till känna.

Vidare yrkas i motion MJ359 (fp) att en utredning

om miljöavgift för mobiltelefoner tillsätts (yrkande

5).

Utskottets ställningstagande

De internationella riktlinjer som har tagits fram av

det internationella expertorganet International

Commission on Non-Ionising Radiation Protection

(ICNIRP) är baserade på en noggrann analys av all

vetenskaplig litteratur (både värme- och icke-

värmerelaterade effekter) och erbjuder med stora

säkerhetsmarginaler skydd mot alla identifierade

faror med energi från radiofrekventa fält (RF-

energi). Exponeringsnivåerna från mobiltelefonen för

en användare är betydligt högre än från en

basstation men ligger under internationella

riktlinjer. Helkroppsexponering för

elektromagnetiska fält mellan 100 kHz och 10 GHz som

leder till en ökad kroppstemperatur av mer än 1 o C

kan innebära en risk för olika effekter som bl.a.

beteendeförändringar. Denna exponering motsvarar ett

SAR-värde på ca 4 W/kg för hela kroppen. Vid lokal

exponering i huvudet över 100 W/kg har man påvisat

linsgrumlingar (grå starr) i ögonen på försöksdjur.

Dessa etablerade effekter utgör grunden för ICNIRP:s

rekommendationer för radiofrekventa fält. (För fält

i andra frekvensområden finns motsvarande

bedömningar.) Ett antal studier som har undersökt

möjligheten av effekter på lägre nivåer (under

sådana som åstadkommer dessa termiska effekter) har

också utvärderats av ICNIRP, men bedömningen var att

resultaten från dessa för närvarande inte kan utgöra

en bas för ICNIRP:s rekommendationer.

För det aktuella frekvensområdet (30-2 000 MHz)

gäller enligt ICNIRP:s rekommendationer följande

gränser för exponering uttryckt i SAR:

Yrkesmässig exponering

Allmänhetens exponering Helkropp

0,4 W/kg

0,08 W/kg

Bål, huvud 10 W/kg 2 W/kg

Extremiteter 20 W/kg 4 W/kg

Dessa värden utgör medelvärden över varje 10 g

massa, och över varje sexminutersperiod. Studier har

visat att en exponering av 2 W/kg i huvudregionen

kan leda till en temperaturhöjning på ca 0,1 o C.

De riktlinjer för allmänhetens exponering som

föreslagits av ICNIRP har antagits av EU. Därigenom

har EU uppmanat alla medlemsländer att utfärda

rekommendationer i enlighet med dessa. Statens

strålskyddsinstitut (SSI) har utarbetat

rekommendationer i form av allmänna råd om

begränsning av allmänhetens exponering för

elektromagnetiska fält (SSI FS 2002:3). De

rekommendationer som utfärdats inom EU och SSI:s

allmänna råd behandlar strålning hos allmänheten.

Den yrkesmässiga exponeringen regleras i

Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 1987:2. Denna är

inte anpassad till ICNIRP:s rekommendationer från

1998.

Inom WHO bedrivs det s.k. EMF-projektet (Electro

Magnetic Fields). Aktuella slutsatser från EMF-

projektet innebär sammanfattningsvis följande: Ingen

av de granskningar som nyligen utförts har kommit

till den slutsatsen att exponering för RF-fälten

från mobiltelefoner eller deras basstationer orsakar

några negativa hälsoeffekter. Det finns dock

kunskapsluckor som identifierats för framtida

forskning så att man skall kunna göra bättre

hälsoriskbedömningar. Det kommer att ta ytterligare

tid i anspråk att slutföra, utvärdera och

offentliggöra de slutgiltiga resultaten angående

eventuella hälsorisker för den RF-forskning som

krävs för detta. Under tiden har WHO publicerat ett

antal faktablad om strålning som finns på dess

hemsida. Projektet beräknas vara slutfört år 2005

med uppdatering av två kriterier, ett från år 1987

om lågfrekventa fält och ett från 1993 om

radiofrekventa fält.

Rådet för arbetslivsforskning (RALF, numera

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap,

FAS) har på regeringens uppdrag studerat frågor med

anknytning till icke-joniserande strålning från

olika apparater. Den 30 november 2000 redovisade

rådet en forskningsöversikt och utvärdering av såväl

svenska som internationella forskningsresultat inom

området elkänslighet och hälsorisker på grund av

elektriska och magnetiska fält. Rådet konstaterar

bl.a. följande. Den samlade bedömningen av

hälsoeffekter vid mobil telekommunikation, baserad

på dagens kunskap, är att vetenskapligt stöd saknas

för förekomst av ökad risk för ohälsa vid användning

av mobiltelefon. Denna eller liknande slutsatser

dras av i princip alla internationella utredningar

och i mötesreferat som arbetsgruppen har tagit del

av. Ett antal ytterligare utredningar presenterades

under år 2001, bl.a. i Nederländerna, Frankrike,

Tyskland, Nya Zeeland och av EU:s vetenskapsråd.

I SSI:s rapport 2002:16, Epidemiologiska studier

över mobiltelefoner och risken för cancer - en

översikt, anges att det för närvarande inte finns

belägg för att mobiltelefoner utgör en risk för

cancer samt att pågående studier bör ge ytterligare

data om eventuella karcinogena (cancerframkallande)

effekter från långvarig användning av

mobiltelefoner.

I juni 2002 tillsatte SSI ett internationellt

expertråd som fick i uppdrag att följa forskningen

inom EMF och dess påverkan på människors hälsa.

Rådet skall ge SSI råd om det vetenskapliga

underlaget beträffande sambandet mellan EMF och

biologiska effekter. Den 18 december 2003 lämnade

det internationella expertrådet sin första rapport

(dnr 00/1854/02). I rapporten har expertgruppen gått

igenom forskningsresultat som handlar om risken för

cancer hos mobiltelefonanvändare, strålningens

påverkan på blod-hjärnbarriären och på

stressproteiner i kroppen, s.k. heat shock proteins.

Expertrådet diskuterar även

Världshälsoorganisationens (WHO) förslag till

försiktighetsåtgärder, Precautionary framework.

Sammanfattningsvis anser expertrådet att inga nya

genomgripande resultat kommit fram under de senaste

tre åren som förändrar nuvarande riskbedömningar

inom de områden som diskuteras. Slutsatserna från

bl.a. den engelska Stewartrapporten och den svenska

RALF-rapporten gäller i allt väsentligt fortfarande.

Rådet konstaterar att ett intensivt forskningsarbete

pågår i många länder och att ny kunskap successivt

kommer att bli tillgänglig. Forskningsområdet är

komplicerat och det är väsentligt att

forskningsresultat kan upprepas av andra

forskargrupper innan de accepteras. Den snabba

teknikutvecklingen gör att det är viktigt att följa

upp olika typer av tänkbara hälsoeffekter redan på

ett tidigt stadium, eftersom det kan ta lång tid att

upptäcka skador i form av t.ex. cancer eller

kroniska sjukdomar. Rådet understryker därför vikten

av fortsatt forskning inom EMF-området.

Utskottet vill för sin del sammanfattningsvis

anföra följande. När det gäller icke-joniserande

strålning är ICNIRP den viktigaste internationella

organisationen för utarbetandet och utfärdandet av

riktlinjer. ICNIRP:s gällande riktlinjer innebär att

man inte anser att användningen av mobiltelefoni

innebär en ökad risk för cancer. Samtidigt uppmanar

organisationen till viss försiktighet. Både WHO och

EU delar ICNIRP:s huvudsakliga bedömningar.

Utskottet vill också framhålla den

försiktighetsstrategi som den centrala svenska

tillsynsmyndigheten för strålskydd, SSI, tillämpar

genom att utfärda rekommendationer som innebär att

man inte anser att det finns något vetenskapligt

stöd för att allvarliga hälsorisker skulle vara

förenade med användningen av mobiltelefoni. SSI

rekommenderar dock dem som känner oro att minska sin

stråldos genom att t.ex. använda handsfree-

utrustning. Utskottet förutsätter att regeringen

noggrant följer dessa frågor och återkommer vid

uppföljningen av berörda miljökvalitetsmål. Vidare

framhålls att det är utomordentligt angeläget att

det vetenskapliga kunskapsläget är så bra som

möjligt och att fortsatt forskning bedrivs på

området. Med det anförda föreslår utskottet att

motion MJ398 (mp) yrkandena 1, 2 och 7 lämnas utan

riksdagens vidare åtgärd.

Med hänvisning till det anförda avstyrks jämväl

motionerna MJ398 (mp) yrkande 9 och Bo262 (mp)

yrkande 5.

När det gäller exponering för radiofrekventa fält

och behovet av märkning vill utskottet anföra

följande. I april 2001 presenterade SSI sin rapport

Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoni

(SSI rapport 2001:9). I rap-porten ges en översikt

över allmänhetens exponering för radiofrekventa

fält, med tonvikt på den exponering som härrör från

mobiltelefonisystem. Mätningar av exponeringen för

radiofrekventa fält mellan 30 och 2 000 MHz har

genomförts på 31 platser i Sverige: storstad, mindre

stad och landsbygd. Mätningarna har visat att

exponeringsnivåerna varierade strakt mellan de olika

platserna, med högsta värden i storstad utomhus och

i närheten av radio/TV-master. Som mest uppgick de

uppmätta värdena till 3 mW/m2, dvs. under en

tusendel av de rekommendationer som utarbetats av

ICNIRP. Dominerande bidrag till denna exponering kom

från basstationer för mobiltelefoni och från TV-

sändningar. Exponeringen vid egen användning av

mobiltelefoner kan i vissa situationer uppgå till

värden som ligger under men i närheten av ICNIRP:s

rekommendationer. Den reella exponeringen är dock

ofta betydligt lägre på grund av olika faktorer som

telefonutförande och hur man håller telefonen.

Statistik från Stockholmsområdet indikerar att olika

former av nedreglering av mobiltelefoners uteffekt i

medelvärde kan reducera exponeringen med cirka fyra

femtedelar. Trådlösa telefoner och annan

mobilutrustning som PC-modem eller Bluetooth ger

generellt lägre exponeringsnivåer. År 2003 gav

regeringen SSI i uppdrag att "utreda eventuellt

behov av informationstext angående strålning från

mobiltelefoner och andra terminaler för mobil

kommunikation". Den 2 februari 2004 lämnade SSI en

skrivelse till regeringen om behovet av information

om strålning från mobiltelefoner. SSI:s arbete har

följts av representanter från Elsäkerhetsverket,

Konsumentverket, Post- och telestyrelsen och

Socialstyrelsen. Myndigheternas gemensamma bedömning

om kunskapsläget är att det inte finns några

vetenskapliga belägg för att elektromagnetiska fält,

EMF, från mobiltelefoner leder till skadliga

hälsoeffekter. Det finns heller inga belägg för att

barn skulle vara mer känsliga för EMF än vuxna.

Vidare framhålls att mobiltelefoner är en relativt

ny företeelse och att det därför är viktigt att

forskningen inom området fortsätter.

Den ovan redovisade rapporten från det

internationella expertrådet har inte redovisat några

vetenskapliga belägg för att elektromagnetiska fält

från mobiltelefoner leder till skadliga

hälsoeffekter, men den ger enligt SSI ändå stöd för

att, som en del av en försiktighetsstrategi, sänka

exponeringen vid användning av mobiltelefon med

enkla åtgärder. SSI kommer därför att ta initiativ

till ett myndighetsgemensamt informationsmaterial om

mobiltelefoner och strålning och informera om hur

man med enkla åtgärder kan sänka sin exponering från

mobiltelefoner. Det föreslagna

informationsmaterialet till allmänheten och

information om SAR-värdet bör finnas lättillgängligt

i butiker som säljer mobiltelefoner. SSI avser

därför att ta upp en diskussion med

mobiltelebranschen, bl.a. om hur den kan medverka

till att informationen når konsumenterna på ett

effektivt sätt. I detta sammanhang bör även

uppmärksammas att TCO Development i slutet av 2001

presenterade en kvalitets- och miljömärkning för

mobiltelefoner som omfattar strålning, användbarhet

och miljöegenskaper. Mot bakgrund av det anförda

föreslår utskottet att motionerna MJ359 (fp) yrkande

4, MJ398 (mp) yrkande 6 och MJ410 (v) yrkande 5

lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

SSI har i en särskild rapport redovisat SAR och

utstrålad effekt från 21 mobiltelefoner på marknaden

(SSI Rapport 2002:1). Ett syfte med rapporten är att

undersöka om utstrålad effekt kan kombineras med

uppgifter om SAR för att beskriva telefonernas

prestanda. De högsta uppmätta SAR-värdena varierade

mellan 0,49 W/kg och 1,7 W/kg för mätobjekten.

Medelvärdet låg på 0,78 W/kg. SAR-värdet för alla

telefoner låg under gränsvärdet på 2 W/kg. Det finns

i dag också ett frivilligt åtagande från

mobiltelefontillverkarnas sida att presentera

aktuella SAR-värden på telefonerna. Bland annat har

listor med SAR-värden publicerats i kvällspressen.

Dessa värden finns också publicerade på SSI:s

hemsida. Vidare bör uppmärksammas att en lista på

SAR-värden från mobiltelefoner finns på den tyska

strålskyddsmyndighetens hemsida. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna MJ359 (fp) yrkandena

1 och 2, T561 (fp) yrkande 10 och MJ398 (mp) yrkande

3.

Mot bakgrund av vad som redovisat ovan när det

gäller SSI:s fortlöpande bevakning av dessa frågor

och det arbete som bedrivs av det internationella

expertrådet när det gäller att följa forskningen

inom EMF och dess påverkan på människors hälsa

föreslår utskottet att de i motionerna MJ359 (fp)

yrkande 6 och T561 (fp) yrkande 12 framförda kraven

på inrättandet av en oberoende kommission lämnas

utan vidare åtgärd.

Utskottet är inte berett att i detta sammanhang

föreslå tillsättandet av en utredning om miljöavgift

för mobiltelefoner. Därmed avstyrks motion MJ359

(fp) yrkande 5.

Forskningsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till bl.a. det uppdrag som

Vetenskapsrådet erhållit, att i samråd med

berörda forskningsfinansiärer, myndigheter

och branschföreträdare utarbeta en analys

över forskningen inom området hälsoeffekter

av elektromagnetiska fält, mot bakgrund av

analysen bedöma behovet av nationell

forskning inom området samt ge förslag till

inriktning av den nationella forskningen,

föreslås att tre motionsyrkanden (fp, v, mp)

om bl.a. behovet av forskningsinsatser på

området lämnas utan vidare åtgärd.

Motionerna

När det gäller behovet av forskning redovisas i

flera motioner olika förslag till åtgärder. I motion

MJ359 (fp) yrkas på snabb forskning kring nivåerna

av olika gränsvärden (yrkande 3). I motionen

framhålls bl.a. att användandet av mobiltelefoner

ökar i såväl omfattning som frekvens och går allt

längre ned i åldrarna. Detta är de starkaste skälen

till att man måste aktualisera och ifrågasätta nu

gällande gränsvärden och omedelbart klargöra om de

behöver skärpas. Ett gränsvärde är ingenting

konstant utan måste revideras i takt med att

kunskaperna ökar och sammanhangen förändras.

Motsvarande krav framförs även i motion T561 (fp)

yrkande 11. Enligt motion MJ410 (v) yrkande 4 bör

det genomföras en nationell studie och

sammanställning av den forskning som hitintills

utförts inom området elektromagnetisk strålning och

ohälsa och därefter bör regeringen återkomma till

riksdagen med förslag till eventuella åtgärder. I

motion Bo262 (mp) yrkas att regeringen i

regleringsbrev ålägger Socialstyrelsen och Statens

strålskyddsinstitut att fästa särskild uppmärksamhet

på forskning runt elöverkänslighet etc. samt att

sammanställa och beakta inkomna rapporter,

vittnesmål, klagomål och besvärsskrivelser från

allmänheten i dessa ärenden och vidta nödvändiga

skyddsåtgärder (yrkande 6).

Utskottets ställningstagande

Forskningspolitiken behandlas numera i intervaller

om cirka tre år. I proposition 2000/01:3 Forskning

och förnyelse har regeringen redovisat

forskningspolitikens inriktning under åren

2001-2003. En utgångspunkt för forskningspolitiken

är behovet av kraftsamling inom strategiska

forskningsområden och stimulans till tvär- och

mångvetenskaplig forskning. I propositionen angavs

åtta prioriterade forskningsområden: biovetenskap

och bioteknik, informationsteknik och IT-forskning,

materialvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap,

utbildningsvetenskap, konst, vårdvetenskap samt

miljö och hållbar utveckling där forskning om

strålning återfinns såväl inom avsnitten om

folkhälsa som inom miljöforskning. Riksdagen har

beslutat i enlighet med regeringens förslag (bet.

2000/01:UbU6, rskr. 2000/01:98). När det gäller

frågor om tillämpad forskning konstaterar utskottet

att riksdagen i tidigare ställningstaganden har

framhållit att man bör avstå från att göra

uttalanden om enstaka forskningsområden fristående

från behandlingen av regeringens

forskningspropositioner. Det får dessutom anses vara

en uppgift för berörda forskningsråd att inom ramen

för olika forskningsprogram fördela medel till olika

forskningsprojekt (se bl.a. bet. 1999/2000:TU9,

rskr. 1999/2000:256 och bet. 2000/01:MJU2, rskr.

2000/01:86-87). Riksdagen har nyligen behandlat

regeringens proposition om miljömålens delmål och

åtgärdsstrategier (bet. 2001/02:MJU3, rskr.

2001/02:36) och beslutat att, i enlighet med

regeringens förslag, delmålen bl.a. skall följas upp

genom sammanställningar av de nationella och

internationella forskningsresultaten, däribland den

ovan nämnda rapporten från RALF (Elkänslighet och

hälsorisker av elektromagnetiska fält). Regeringen

har i riksdagen dessutom anfört att en grundläggande

princip i det svenska forskningssystemet är att

regeringen inte förmedlar forskningsmedel till

enskilda forskare. Ansvarsfördelningen mellan

regering, riksdag och myndigheter är sådan att

regering och riksdag fattar de övergripande

forskningspolitiska besluten medan universitet,

högskolor, forskningsråd och andra organisationer

med sakkunskap beslutar om den närmare

medelsfördelningen och verksamheten. Detta bör gälla

även för beslut om resurser till forskning om

elöverkänslighet. Forskningsrådet för arbetsliv och

socialvetenskap (FAS) har i samband med

omorganisationen av de forskningsfinansierande

myndigheterna tagit över ansvaret för frågor som rör

forskning om elöverkänslighet. Rådet är i dag, vid

sidan av universitet och högskolor och

Arbetslivsinstitutet, den huvudsakliga finansiären

av sådan forskning i Sverige (svar på fr.

2001/02:76). Vidare bör uppmärksammas att

Vetenskapsrådet genom regleringsbrev för år 2004 har

fått i uppdrag att i samråd med berörda

forskningsfinansiärer, myndigheter och

branschföreträdare utarbeta en analys över

forskningen inom området hälsoeffekter av

elektromagnetiska fält samt värdera den nationella

forskningens kvalitet och inriktning i ett

internationellt perspektiv. Rådet skall också mot

bakgrund av analysen bedöma behovet av nationell

forskning inom området samt ge förslag till

inriktning av den nationella forskningen. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 november 2004. Mot

bakgrund av det anförda föreslår utskottet att

motionerna MJ359 (fp) yrkande 3, MJ410 (v) yrkande

4, Bo262 (mp) yrkande 6 och T561 (fp) yrkande 11

lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Försiktighetsprincipen (punkt 1)

av Gunnar Goude (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om användningen av

försiktighetsprincipen. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:MJ398 yrkande 1.

Ställningstagande

Försiktighetsprincipen skall gälla vid exponering av

elektromagnetiska fält. Flera rapporter har kommit

om hälsorisker som kan uppstå både när det gäller

bildskärmsarbete och arbete med elektriska apparater

med skilda spänningstal. Bosättning i närheten av

kraftledningar har visat på oroande effekter med

troliga cancerrisker. En orsak till hudbesvär vid

bildskärmsarbete, framför allt vid arbete med nyare

apparater, är att flamskyddsmedel som ingår i

datorer och annan elektronisk utrustning avger brom

vid användning. Försiktighetsprincipen bör därför

användas när rekommendationer ges, vid bosättning

eller vistelse i eller i närheten av elektriska och

magnetiska fält. Detta bör ges regeringen till

känna.

2. Rekommendationer för barn m.m. (punkt 2)

av Gunnar Goude (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen om

rekommendationer för barn. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:MJ398 yrkandena 2 och

7.

Ställningstagande

Barn och ungdom bör i princip inte använda

mobiltelefon alls vilket följer av de senaste rönen

från en engelsk forskningsgrupp, som har

sammanställt all forskning om mobiltelefonstrålning.

Rekommendationer bör därför utfärdas för att visa på

den större hälsorisken för barn och ungdom vid

användning av mobiltelefon. Vidare bör en

rekommendation utfärdas angående användning av

mobiltelefon i bilar. Radiovågorna inne i bilen har

svårare att nå fram till mobiltelefonen, vilket

innebär att mobiltelefonen måste öka effekten.

Bilföraren utsätts därmed för högre strålning. Detta

bör ges regeringen till känna.

3. Sänkning av gränsvärden (punkt 3)

av Gunnar Goude (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om sänkning av

nuvarande gränsvärden. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:MJ398 yrkande 9 och 2003/04:Bo262

yrkande 5.

Ställningstagande

Gränsvärden för human exponering bör omedelbart ses

över och sättas på lägsta tänkbara nivåer. Den

strålning som människan absorberar från

mobiltelefonerna kallas SAR-värde, Specific

Absorption Rate. Sverige har antagit gränsvärdet 2

W/kg i en kub på 10 g. I USA har man lagt sig på ett

betydligt lägre värde, vilket även Sverige bör göra

med tanke på framtidseffekter och

försiktighetsprincipen. Ett gränsvärde på 0,8 W/kg

är ett mer förnuftigt värde som även TCO nu går ut

med i sin kvalitets- och miljömärkning. Detta bör

ges regeringen till känna.

4. Varningstext på mobiltelefoner (punkt 4)

av Kjell-Erik Karlsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om varningstext på

mobiltelefoner. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:MJ410 yrkande 5 och avslår motionerna

2003/04:MJ359 yrkande 4 och 2003/04:MJ398 yrkande 6.

Ställningstagande

I Storbritannien kommer alla mobiltelefoner att

förses med varning om hälsorisker. Det brittiska

hälsodepartementet uppmanar konsumenterna till

försiktighet eftersom man anser att det inte kan

uteslutas att den elektromagnetiska strålningen från

telefonerna är skadlig för hälsan. Varningstexten är

särskilt riktad till barn. Även Sverige bör införa

varningstext på mobiltelefoner. Detta bör ges

regeringen till känna.

5. Varningstext på mobiltelefoner (punkt 4)

av Gunnar Goude (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om varningstext om

hälsorisker på mobiltelefoner. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:MJ398 yrkande 6 och avslår

motionerna 2003/04:MJ359 yrkande 4 och 2003/04:MJ410

yrkande 5.

Ställningstagande

En varningstext som varnar för alltför flitigt

användande bör finnas på mobiltelefoner. Forskning

visar att längre samtal i mobiltelefon ökar riskerna

för att drabbas av skador. Människor pratar allt

längre tid i telefon och överskrider de två minuter,

som ligger till grund för gränsvärden. De s.k. SAR-

värdena ökar också i samhället, genom ett ständigt

ökande antal mobiltelefonabonnemang. Detta bör ges

regeringen till känna.

6. Offentliggörande och tillsyn av gränsvärden

(punkt 5)

av Lennart Fremling (fp) och Marie Wahlgren (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om lagstadgad

tillsyn. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:MJ359 yrkande 2 och 2003/04:T561 yrkande 10

samt avslår motionerna 2003/04:MJ359 yrkande 1 samt

2003/04:MJ398 yrkande 3.

Ställningstagande

Exponeringen skiljer sig stort mellan olika

telefonmodeller, men mätningarna kontrolleras inte

av några myndigheter eller oberoende

forskningsinstitut och tillverkarna vill inte

redovisa sina mätvärden. Det borde vara naturligt

för mobiltelefontillverkarna att ge konsumenterna

själva möjlighet att bedöma vilka faktorer de vill

väga in när de skaffar mobiltelefon. Vill inte

tillverkarna offentliggöra uppgifterna frivilligt,

måste vi lagstifta i frågan. Det har framkommit

indikationer på senare tid att tillverkarna skulle

vara villiga att lämna ut dessa uppgifter, men detta

har ännu inte skett. Vidare måste en

tillsynsmyndighet utses för kontroll av

strålningsvärdena. Detta bör ges regeringen till

känna.

7. Offentliggörande och tillsyn av

gränsvärden (punkt 5)

av Gunnar Goude (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om att SAR-värden

görs officiella. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:MJ398 yrkande 3 och avslår motionerna

2003/04:MJ359 yrkandena 1 och 2 samt 2003/04:T561

yrkande 10.

Ställningstagande

Mobiltelefontillverkarna testar sina SAR-värden i

dag. Deras resultat har hittills inte varit

officiella så att forskare kan ta del av dem. Ett

krav på öppenhet är fullt rimligt. Rekommendation

har tidigare utgetts till telefontillverkarna om att

ge ut SAR-värdena. Detta måste nu genomföras och

införas i en lag. Det anförda bör ges regeringen

till känna.

8. Oberoende kommission (punkt 6)

av Lennart Fremling (fp) och Marie Wahlgren (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om en oberoende

kommission för att kartlägga riskerna med strålning

från mobiltelefoner. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:MJ359 yrkande 6 och 2003/04:T561

yrkande 12.

Ställningstagande

Att utreda strålningens effekter mer noggrant måste

vara en prioriterad angelägenhet för alla länder,

men särskilt för Sverige där mobiltätheten är så

hög. En oberoende kommission bör därför tillsättas

för att noga gå igenom det aktuella forskningsläget

och snarast avge rekommendationer för hur frågan

skall hanteras. Detta bör ges regeringen till känna.

9. Forskningsfrågor (punkt 8)

av Kjell-Erik Karlsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om en nationell

studie om forskning. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:MJ410 yrkande 4 och avslår motionerna

2003/04:MJ359 yrkande 3, 2003/04:Bo262 yrkande 6 och

2003/04:T561 yrkande 11.

Ställningstagande

En nationell studie och sammanställning av den

forskning som hitintills utförts inom området

elektromagnetisk strålning och ohälsa bör

genomföras. Därefter bör regeringen återkomma till

riksdagen med förslag till eventuella åtgärder.

Detta bör ges regeringen till känna.

10. Forskningsfrågor (punkt 8)

av Gunnar Goude (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om forskning om

elöverkänslighet m.m. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:Bo262 yrkande 6 och avslår motionerna

2003/04:MJ359 yrkande 3, 2003/04:MJ410 yrkande 4 och

2003/04:T561 yrkande 11.

Ställningstagande

Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut

bör i regleringsbrev åläggas att fästa särskild

uppmärksamhet på forskning runt elöverkänslighet

etc. samt sammanställa och beakta inkomna rapporter,

vittnesmål, klagomål och besvärsskrivelser från

allmänheten i dessa ärenden och vidta nödvändiga

skyddsåtgärder. Detta bör ges regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande.

Forskning och konsumentinformation

av Lennart Fremling (fp), Sven Gunnar Persson (kd)

och Marie Wahlgren (fp).

Riskerna kring strålning från mobiltelefoner har

debatterats under en längre tid. Nya forskningsrön

påverkar ofta debatten och dessa rön kan ibland vara

svårtolkade. Rapporter om strålningens påverkan på

cellulär nivå samt kring påverkan av blod-

hjärnbarriären är oroande. Samtidigt är många av

dessa rapporter omdebatterade både vad avser

relevans och forskningsmetodik. Detta visar på att

kunskapsnivån kring riskerna med mobiltelefoni ännu

inte är på den nivå som vore önskvärt. Behovet av

ytterligare forskning både i Sverige och

internationellt är därför uppenbart. Sverige måste

ha forskarkompetens för att kunna både ingå i och

utvärdera den internationella forskningen. Viktiga

frågor förutom olika strålningskällors påverkan på

biologiska system är vilka faktorer som det bör

uppställas gränsvärden för. Vi tar därför för givet

att regeringens uppdrag till vetenskapsrådet vad

avser utvärdering av forskningen inom detta område

resulterar i rimliga resurser för att upprätthålla

en god nivå på forskningen i Sverige.

Osäkerheten i kunskapsläget leder också fram till

att man måste tillämpa grundläggande

försiktighetsprinciper och framför allt kombinera

detta med en relevant konsumentinformation. Det

borde finnas krav på information till konsumenterna

från producenter och återförsäljare om att det finns

en riskdebatt vad avser mobiltelefoner samt en

rekommendation om hur man kan minimera

exponeringsrisken, t.ex. genom att använda

handsfree. Det är också särskilt viktigt att man

beaktar hur information når ut till barn och

ungdomar. Regeringen borde säkerställa att den

diskussion som SSI aviserat att man skall ta upp med

branschen om hur informationen om når konsumenterna

leder fram till snabba åtgärder. Konsumenterna bör

ha rätt till tillgänglig information vad avser

säkerhet beträffande enskilda telefoner, och det

borde vara möjligt att bransch och konsumentintresse

kan enas om ett frivilligt märkningssystem som

tillfredsställer detta behov. Det finns redan i dag

goda exempel på hur en sådan märkning skulle kunna

utformas, t.ex. via TCO kvalitets- och

säkerhetsmärkning av telefoner.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden 2003

2003/04:MJ359 av Eva Flyborg (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om krav på

offentliggörande av strålningsvärden från

tillverkarna för varje mobiltelefonmodell.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om lagstiftad tillsyn

av mobiltelefonernas strålningsvärde.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om snabb forskning

kring nivåerna av gränsvärdena.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om varningstext på

mobiltelefoner.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om utredning av

miljöavgift för mobiltelefoner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om krav på

tillsättande av en oberoende kommission.

2003/04:MJ398 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

försiktighetsprincipen skall gälla vid exponering

av elektromagnetiska fält.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en rekommendation

för barn och ungdom vid användning av

mobiltelefon.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförts om att SAR-värden

för mobiltelefoner görs officiella enligt de

rekommendationer som har utgetts och att detta

anges i lag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

varningstext bör finnas på mobiltelefoner, som

varnar för alltför flitigt användande.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

rekommendation utfärdas angående användning av

mobiltelefon i bilar.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en sänkning av

nuvarande SAR-gränsvärde på 2,0 W/kg till 0,8

W/kg.

2003/04:MJ410 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör

genomföras en nationell studie och sammanställning

av den forskning som hitintills utförts inom

området elektromagnetisk strålning och ohälsa och

att regeringen bör återkomma till riksdagen med

eventuella åtgärder till följd av

sammanställningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att alla

mobiltelefoner bör förses med varningstext om

hälsorisker.

2003/04:Bo262 av Lotta N Hedström (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för att

gränsvärden för human exponering omedelbart ses

över och sätts på lägsta tänkbara nivåer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i

regleringsbrev ålägga Socialstyrelsen och Statens

strålskyddsinstitut att fästa särskild

uppmärksamhet på forskning runt elöverkänslighet

etc. samt sammanställa och beakta inkomna

rapporter, vittnesmål, klagomål och

besvärsskrivelser från allmänheten i dessa ärenden

och vidta nödvändiga skyddsåtgärder.

2003/04:T561 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

lagstiftad tillsyn av mobiltelefonernas

strålningsvärden.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

forskning och en kontinuerlig översyn av

gränsvärdena för strålning.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en oberoende

kommission för att kartlägga riskerna med strålning

från mobiltelefonisystemen.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning

om strålning från

mobiltelefoner och basstationer

Miljö- och jordbruksutskottets

offentliga

utfrågning om strålning från mobiltelefoner

och basstationer

Tid: Torsdagen den 12 februari 2004 kl.

09.00-12.00

Plats: Riksdagen, andrakammarsalen

Program:

Kl. 09.00-09.05 Inledning

Catharina Elmsäter-Svärd,

ordförande

miljö- och jordbruksutskottet

Kl. 09.05-10.05 Vad säger

forskningen?

Professor Yngve Hamnerius,

Inst. för elek-

tromagnetik, Chalmers tekniska högskola

Lena Hillert, överläkare vid

Arbets- och

miljömedicin, Stockholms läns landsting

samt med.dr Inst. för folkhälsovetenskap,

Karolinska Institutet

Professor Leif Salford, Inst.

för klinisk

neurovetenskap, Universitetssjukhuset,

Lund

Professor Lennart Hardell,

Allmänonkolo-

giska kliniken,

Universitetssjuk-

huset, Örebro

Professor Kjell Hansson Mild,

Arbetslivs-

institutet, Umeå

Professor Anders Ahlbom,

Inst. för miljö-

medicin, Karolinska Institutet

Kl. 10.05-10.15 Hur hanterar SSI

det vetenskapliga under-

laget?

Generaldirektör Lars-Erik

Holm,

Statens strålskyddsinstitut

Kl. 10.15-10.50 Ledamöternas

frågor

Kl. 10.50-11.10 Kaffepaus

Kl. 11.10-11.55 Ledamöternas

frågor

Kl. 11.55-12.00 Avslutning

Sinikka Bohlin, andre vice

ordförande

miljö- och jordbruksutskottet

Närvarande ledamöter

Miljö- och jordbruksutskottet

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Sinikka Bohlin (s)

Alf Eriksson (s)

Lennart Fremling (fp)

Rune Berglund (s)

Rolf Lindén (s)

Sven Gunnar Persson (kd)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Christina Axelsson (s)

Lars Lindblad (m)

Carina Ohlsson (s)

Sverker Thorén (fp)

Jan Andersson (c)

Jan-Olof Larsson (s)

Bengt-Anders Johansson (m)

Christin Nilsson (s)

Sven-Erik Sjöstrand (v)

Gunnar Goude (mp)

Trafikutskottet

Hans Stenberg (s)

Claes-Göran Brandin (s)

Jan-Evert Rådhström (m)

Monica Green (s)

Sven Bergström (c)

Kerstin Engle (s)

Björn Hamilton (m)

Börje Vestlund (s)

Karin Thorborg (v)

Deltagare

Inbjudna talare

Professor Leif Salford, Inst. för klinisk neurovetenskap,

Universitetssjukhuset, Lund

Professor Lennart Hardell, Allmänonkologiska

kliniken, Universitetssjukhuset, Örebro

Professor Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet,

Umeå

Professor Anders Ahlbom, Inst. för miljömedicin,

Karolinska Institutet

Med.dr Lena Hillert, Inst. för folkhälsovetenskap,

Karolinska Institutet, överläkare vid Arbets- och

miljömedicin, Stockholms läns landsting

Professor Yngve Hamnerius, Inst. för

elektromagnetik, Chalmers tekniska

högskola

Karolinska Institutet

Olle Johansson, docent, Inst. för neurovetenskap, Karolinska

Institutet

Miljödepartementet

Monica Lövström, politiskt sakkunnig

Ansi Gerhardsson, departementssekreterare

Socialdepartementet

Leif Hansson, ämnessakkunnig

Statens strålskyddsinstitut

Lars-Erik Holm, generaldirektör

Taina Bäckström, avdelningschef

Lars-Erik Paulsson, myndighetsspecialist

Socialstyrelsen

Catarina Andersson Forsman, avdelningschef

Bo Pettersson, byrådirektör

Post- och telestyrelsen

Magnus Axelsson, avd. för marknadsfrågor

Karoline Boström, gd-kansliet

Svenska Naturskyddsföreningen

Mikael Karlsson, ordförande

Telia Sonera AB

Håkan Dahlström, chef mobila nätet

Lars-Erik Larsson, Telia Sonera Sveriges expert på

elektromagnetiska fält

Mobiltelebranschen

Mats Holme, vd

Ericsson

Christer Törnevik, enhetschef, forskning EMF (elektromagnetiska

fält), hälsa och säkerhet

Ulf Pehrsson, direktör

Elöverkänsligas riksförbund

Ingela Hammar, vice ordförande

John Lind

Ordförande Catharina Elmsäter-Svärd: Godmorgon! Hjärtligt

välkomna hit till riksdagens andrakammarsal där

miljö- och jordbruksutskottet i dag har en speciell

utfrågning. Jag vänder mig dels till alla inbjudna

gäster, alla er på läktaren, allmänheten och andra,

dels till er som hemma följer utfrågningen på webb-

TV eller på SVT 24.

Miljö- och jordbruksutskottet har bland annat

ansvar för frågor som handlar om olika typer av

strålskydd, till exempel den icke joniserade

strålning som kommer från mobiltelefoner och

basstationer.

Under många år har riksdagen jobbat med de här

frågorna, inte minst när de dykt upp i form av

motioner. Redan år 1999 fattade riksdagen beslut om

miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö för att sedan

år 2001 göra delmål. Där skulle man bland annat

kontinuerligt följa upp riskerna med

elektromagnetiska fält. De riskerna skulle

kartläggas. Förra våren behandlade vi ett betänkande

utifrån motioner, och nu i dagarna har vi satt i

gång med ett nytt motionsbetänkande som just rör de

här frågorna.

Som ett led i detta arbete ville vi försöka

inhämta kunskap om vad som gäller i de här frågorna.

Därför anordnade vi denna utfrågning.

Den första timmen inleds med att vi får höra vad

man från forskningssidan säger i frågan. Sedan får

ledamöterna i miljö- och jordbruksutskottet ställa

frågor. Vi har även bjudit in trafikutskottet, vars

ledamöter också har möjlighet att ställa frågor här

i dag.

Vi har stenografer med oss hela dagen, så hela

utfrågningen kommer att finnas med i det betänkande

som vi senare lägger fram om vad som framkommit här

i dag.

Själv heter jag Catharina Elmsäter-Svärd. Jag är

ordförande i miljö- och jordbruksutskottet. Vid min

sida har jag Sinikka Bohlin som är vice ordförande

och som ska hjälpa till med att hålla ordning här i

dag. Björn G:son Wessman, vår kanslichef, sitter

också med här på podiet.

Alla ska alltså känna sig hjärtligt välkomna.

Därmed sätter vi i gång. Först ut är Yngve Hamnerius

från Institutionen för elektromagnetik på Chalmers

tekniska högskola. Varsågod!

Professor Yngve Hamnerius, Institutionen för

elektromagnetik, Chalmers tekniska högskola: Jag

heter alltså Yngve Hamnerius. Jag tänkte tala om den

tekniska bakgrunden. Sedan kommer mina kolleger att

tala om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält.

Vi är nu på väg in i vad som kallas för tredje

generationens mobiltelefoni, 3 G. Varför heter det

så? Jo, den första generationen var NMT. Men då var

det ingen som talade om första generationen eftersom

det fanns bara ett mobiltelefonsystem. Det system

som framför allt används i dag, GSM, är följaktligen

andra generationens mobiltelefoni.

Nästa bild visar det elektromagnetiska spektrumet,

från statiska fält, det jordmagnetiska fältet liksom

kraftfrekventa fält - kraftledningar och elledningar

- till radiofrekvensområdet och mikrovågsområdet.

Mobiltelefoni ligger inom mikrovågsområdet. GSM

ligger på 900 MHz respektive 1 800 MHz. UMTS, tredje

generationens mobiltelefoni, ligger något högre, på

omkring 2 GHz.

Jag tänkte börja med telefonerna, som ju är något

som man känner till. När NMT-telefonen kom var det

en handväska som man gick och bar på. Uteffekten,

det som strålar ut, var över 10 watt på de telefoner

som hade mest uteffekt. Dagens NMT-telefoner har en

uteffekt på 1 watt.

GSM, dagens telefoner, jobbar vid 900 MHz. Det är

ett digitalt system. TDMA, Time Division Multiple

Access, handlar om att få plats med många

telefonsamtal. Problemet är att det här har blivit

så populärt att frekvenserna inte räcker till, så

man tillgriper olika trick. Ett sådant är just TDMA.

Åtta telefoner kan använda samma frekvens samtidigt.

De använder var sin tidslucka. I sin tidslucka

skickar telefonen ut upp till 2 watt, 2 000 mW. Men

i och med att vi bara använder en åttondel av tiden

ska det divideras med 8. Medeleffekten blir då

maximalt 250 mW.

Är jag nära min basstation och har bra

kommunikation talar basstationen om för min telefon

att effekten ska regleras ned. Det innebär att min

exponering blir mindre. Dessutom håller batteriet

längre.

Det finns också något som kallas för DTX,

Discontinous Transmission. När jag pratar skickas

217 pulser per sekund. När jag lyssnar skickas bara

ett par pulser per sekund.

Som alla vet blev GSM en stor succé, med många

användare. Trots tricken var det svårt att få

frekvensen att räcka till, så man öppnade ett band

till på 1 800 MHz. Här är toppeffekten i pulsen 1 W,

1 000 mW. Följaktligen är medeleffekten en åttondel,

125 mW. I övrigt är det väldigt likt GSM 900.

Beträffande de nya telefonerna - tredje

generationen, UMTS - är det lite annorlunda

tekniskt. WCDMA betyder Wideband Code Division

Multiple Access. Många telefoner använder samma

frekvens men telefonsamtalen är kodade. De här

koderna är olika, så man kan ur sammelsuriet av

signaler ta ut de enskilda telefonerna igen för att

få kommunikation. På det viset får man plats med

många telefonsamtal på en begränsad bandvidd.

Wideband innebär att man kan överföra mer data -

inte bara tal utan också bilder och

datakommunikation. Där jobbar vi med 1 900 MHz.

Uteffekten för de telefoner som presenterats ligger

på maximalt 125 mW, alltså väldigt likt en GSM-

telefon. Här finns det också uteffektsreglering och

DTX.

Anledningen till att jag nämner de här

uteffekterna är att vi har gränsvärden för hur

mycket en telefon får exponera människan för. Det

handlar om 2 W per kilo i de 10 gram vävnad där vi

har maximal absorption mätt i en kub.

Man kan också tala om så kallade referensvärden.

Det kommer vi in på när vi talar om basstationer.

Man räknar om värdena inne i kroppen till

fältstyrka, intensiteter.

Vid 1 900 MHz till exempel UMTS är det fråga om

9,5 W per kvadratmeter. Men för telefonerna mäts det

inne i kroppen - dock inte i en människa utan i en

docka, en fantom. Man sätter telefonen under

fantomen, som har en robotarm med en antenn som

mäter i alla punkter i huvudet där det finns en

vätska med samma elektriska egenskaper som

hjärnvävnad.

Vi kan titta på en mätning som SSI för några år

sedan lät göra. Det är olika telefoner där vi har

ett värde som får vara maximalt 2 W per kilo, mätt

vid 900 MHz och 1 800 MHz för olika telefonmodeller.

De ligger under de 2 W per kilo som är gränsen. Det

varierar mellan olika telefonmodeller. När

telefonerna går för fullt ligger de alltså uppemot

gränsvärdena.

En annan komponent för att vi ska få ett

mobiltelefonisystem är basstationerna. Basstationer

kan, som alla vet, vara stora master ute i

landskapet men en basstation kan också sitta på en

husvägg. Basstationerna kan alltså se ut på många

olika sätt.

En basstation består av en sändarenhet som finns i

ett så kallat teknikrum. En kabel går upp till

antenner. Därifrån går strålningen ut. Det som

sänder ut mikrovågen är alltså själva antennerna,

inte teknikrummet.

Varför måste vi ha basstationer? Jo, det är så att

om jag ringer från min telefon till någon av er som

har telefon går aldrig samtalet direkt från min

telefon till er telefon, utan det går först till en

basstation. Från basstationen kan samtalet sedan gå

i det fasta telenätet eller till en annan basstation

ut till er mobiltelefon. För att det ska bli en

kommunikation krävs det således både basstationer

och telefoner.

Uteffekten från basstationerna är i

storleksordningen 5, 10 och upp till 20 W per kanal.

Det skiljer sig inte särskilt mycket från

telefonerna. Den första NMT-telefonen hade en

liknande uteffekt. Man kanske tycker att det är

egendomligt och undrar varför det är samma

storleksordning på effekten från en 90-metersmast

som från en liten telefon. Men det här är inte så

konstigt. Det är ju ingen vits att ha en basstation

som "gapar" så det hörs vida omkring om den inte hör

min telefon. Det är alltså en tvåvägskommunikation.

Båda måste höra varandra. Nu skickar basstationen ut

mer samtal med flera telefoner samtidigt men det är

inga våldsamma skillnader.

Vi har gjort mätningar för att se hur mycket

basstationerna ger ifrån sig ute i miljön. Jag ska

visa resultatet av en sådan mätning. Det gäller

utomhusmätningar i Göteborg. På bilden ser vi den

totala nivån. Jag har fört ihop basstationer, radio-

och TV-sändare och så vidare. Högsta punkten ligger

på 3 000 mikrowatt - miljondels Watt per

kvadratmeter. Referensvärdet låg på ungefär 5-10 W

per kvadratmeter, så det här ligger mer än tusen

gånger under referensvärdet.

Typiskt är att exponeringen från basstationer

ligger på tiotusendelar av gränsvärdena, medan

telefonens exponering kan ligga, som vi här sett,

uppåt gränsvärdet.

När det gäller hälsoeffekter är det faktiskt så att

det som forskarna är mest intresserade av är

telefonexponeringen, inte basstationerna - även om

debatten mycket har handlat om basstationer. Ett bra

sätt att minska exponeringen är därför att använda

hands-free och inte sätta telefonen direkt mot

huvudet.

Ordföranden: Tack så mycket för det!

Nu är det dags för Lena Hillert, överläkare vid

Arbets- och miljömedicin i Stockholms läns

landsting. Dessutom jobbar Lena med

folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet.

Varsågod!

Med.dr Lena Hillert, överläkare vid Arbets- och

miljömedicin, Stockholms läns landsting, Institutet

för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet:

Godmorgon! Den fråga som vi i dag är här för att

diskutera är om mobiltelefoni är farligt för vår

hälsa. Först hade jag tänkt säga att det inte går

att ge ett enkelt svar på den frågan. Men efter att

ha tänkt efter vill jag nog säga att det inte är

svårigheten att finna svaret som är problemet.

Svaret har vi fått många gånger - det svar vi i dag

kan ge - i upprepade kunskapssammanställningar och

expertrapporter.

Som ni ser på bilden har det kommit minst en

sammanställning eller rapport varje år under de

senaste åren. Kunskap är färskvara. Vi måste hela

tiden se över den aktuella kunskapen för att se om

det finns anledning att omvärdera våra slutsatser.

Men slutsatserna i rapporterna har varit

samstämmiga. Man har sett till hela kunskapsbilden.

Det har inte funnits grund för att säga att det

finns påvisade hälsoeffekter eller för att säga att

man ska revidera de gränsvärden vi i dag har. Dock

har man poängterat att fortsatt forskning behövs för

att följa upp vissa fynd i en del studier, till

exempel avseende hjärntumörer eller indikationer på

biologiska effekter såsom stressproteiner. Dessutom

har mobiltelefonen använts under en relativt kort

tid, så det är möjligt att en långsiktig effekt ännu

inte har hunnit visa sig.

Svårigheten är alltså inte att finna svaret, utan

svårigheten är hur vi ska agera utifrån det här

kunskapsläget. Även om det finns en ganska god

samstämmighet om hur kunskapsläget ser ut kan vi

välja olika sätt att agera. När vi väljer mål för

vårt agerande, för vårt handlande, kommer andra

faktorer in - till exempel riskperceptionen.

Agerandet påverkas i sin tur exempelvis av vilken

nytta vi tycker att vi själva har av den här

tekniken och av vilken kontroll vi har över

situationen.

Jag tror att det kan vara viktigt att skilja på de

här två aspekterna, alltså hur vi ser på

kunskapsläget och hur vi väljer att agera utifrån

det.

Jag ska här ge några exempel vad gäller

kunskapsläge och agerande utifrån frågeställningar

om akuta symtom och mobiltelefoni.

Många personer har rapporterat att de får besvär

när de själva använder en telefon. I en del fall får

de det även när de är i närheten av andra som talar

i telefon eller när de är i närheten av en

basstation. I undersökningar har man sett - bland

annat i en norsk-svensk enkätstudie - att personer

som talar mer i telefon rapporterar mer symtom.

Man har också försökt att titta på närheten till

en basstation och på symtom. Men när det gäller de

studier som hittills har publicerats är det så stora

problem att det är svårt att tolka resultaten och

att dra slutsatser utifrån dessa.

När det gäller just frågeställningen om

radiofrekventa fält och symtom har man försökt att

belysa detta i mer kontrollerade studier, så kallade

provokationsstudier, där personer har exponerats.

Varken deltagarna eller försöksledarna har känt till

när exponering för radiofrekventa fält verkligen har

förelegat.

Vidare finns det två finska studier. I den ena är

det fråga om friska, besvärsfria försökspersoner. I

den andra hade deltagarna rekryterats bland personer

med egna erfarenheter av att ha besvär av

mobiltelefoni. Olika frekvenser ingick i

undersökningen - dels GSM, dels andra generationens

900 MHz, dels den med känsliga personer. Det var

både analoga telefoner och GSM 900 och 1 800. Inte i

någon av dessa studier kunde man finna något samband

mellan när exponering förelåg och symtom.

De personer som hade rapporterat besvär fick

besvär, dock inte mer under de aktiva

exponeringarna.

I en tidigare, tysk, studie tittade man på en mer

basstationsliknande situation. Personer som tidigare

hade rapporterat besvär kunde inte bättre än slumpen

avgöra när fälten förekom eller inte.

Som framgår av bilden har man inte i någon av de

här studierna tittat på exponering motsvarande

tredje generationen, 3 G.

I höstas kom dock en rapport från en holländsk

studie där 3 G-exponering ingick. I denna studie

hade den ena hälften av deltagarna rekryterats bland

personer som rapporterat om besvär i samband med

andra generationens GSM-telefoni och den andra

hälften av deltagarna bland friska, besvärsfria

personer. Det mest slående fyndet i studien är att

båda grupperna rapporterade mer symtom i samband med

exponering för 3 G-liknande fält. Men det var delvis

olika symtom som ökade i grupperna. Det ska också

noteras att den grupp som hade tidigare erfarenhet

av GSM inte fick signifikant ökade besvär under de

exponeringarna utan bara när det gällde 3 G, som de

egentligen inte hade tidigare erfarenhet av.

I studien ingick också test av kognitiva

funktioner. Resultaten av dessa test var av olika

slag. Det var både förbättringar och försämringar,

men med viss ansamling även här kring 3 G-

exponeringarna. Fynden beträffande förlängd

reaktionstid stämmer inte riktigt med tidigare

resultat från andra studier.

I andra studier har man fått resultat som tyder på

en i och för sig signifikant kortare reaktionstid

när det gäller dels analoga telefoner, dels GSM 900

som i den studie där analoga slog ut inte visade en

signifikant förändring.

När den finska gruppen med Koivisto försökte

upprepa studierna med en större grupp personer och

en bättre design kunde man inte bekräfta fyndet av

kortare reaktionstid vid GSM 900.

Fynden har, som ni sett, delvis gått åt olika

håll. Vi kan inte dra några slutsatser utifrån den

första studien om 3 G och ökade symtom. Det har den

forskargruppen själv påpekat. Det behövs upprepade

studier som belyser den här frågeställningen.

I dag har vi således en situation där en del

personers erfarenheter inte stämmer med de resultat

som vi har fått fram i vetenskapliga studier.

På individuell nivå - lägsta pilen på bilden - kan

åtgärder vidtas, till exempel för att undvika onödig

exponering. Även personer som känner en allmän oro

kan vidta åtgärder. När vi diskuterar mer generella

åtgärder på samhällsnivå brukar vi inte nöja oss med

individuella erfarenheter, utan då vill vi gärna

också ha stöd i samstämmiga fynd från upprepade

vetenskapliga studier innan vi tar beslut till

exempel om åtgärder i form av tvingande

begränsningar av en exponering.

Här finns det en omfattande diskussion om hur man

ska agera utifrån just erfarenheter från en del

personer - erfarenheter som inte har kunnat

bekräftas i studier.

Generellt har vi alltså avseende mobiltelefoni en

situation där det finns en oro och där vi har

kunskapsluckor. Men i dag har vi ingen säker kunskap

utifrån en sammantagen vetenskaplig kunskap som

stöder detta med hälsorisker. I den situationen är

nyckelorden information och mer forskning. Det

gäller då information till allmänheten från för

allmänheten trovärdiga källor - information som är

saklig och lättillgänglig. Mer forskning är

nödvändigt både för att ta fram ny kunskap och för

att visa lyhördhet för allmänhetens oro - alltså att

vi tar de här frågeställningarna på allvar.

Som jag sagt är kunskap färskvara. Vi behöver mer

forskning, och vi behöver se över den nya

forskningen - de nya resultat som kommer fram - för

att se om vi behöver omvärdera våra slutsatser. I

dag är det svar som vi kan ge att slutsatserna från

upprepade kunskapssammanställningar under de senaste

åren är: Inga påvisade hälsorisker men fortsatt

forskning behövs.

Ordföranden: Tack för det, Lena Hillert!

Nu är det dags för professor Leif Salford från

Institutet för klinisk neurovetenskap vid Lunds

universitetssjukhus. Varsågod!

Professor Leif Salford, Institutet för klinisk

neurovetenskap, Universitetssjukhuset, Lund: Ärade

publicum! Vi ska nu tala om djurförsök. På det

sättet kan man hämta väldigt mycket kunskap. Rätta

sättet att börja söka är nog att gå in i biologiska

system och få svar på frågor som vi har haft

anledning att ställa.

Kan man redan i den arbetsgrupp som från början

går in i de här problemen ha med sig specialister

inom radiofysik, telefoni, medicin och biologi är

man lycklig. Vi har haft just den konstellationen.

Vi är en arbetsgrupp som faktiskt sedan år 1988

varit i gång med dessa frågor.

År 1992 publicerades vårt första arbete.

Författarna är Salford, Brun, Eberhardt och Persson

- samma gamla medarbetare som vanligt. Vi har ett

mycket omfattande laboratorium i Lund som till dels

arbetar med det vi här diskuterar. Mitt

huvudintresse är tumörforskning. Det var egentligen

så jag kom in på den här banan. Vi har en viktig

verksamhet som gäller effekterna av

elektromagnetiska fält i djursammanhang.

Vi gör laboratorieförsök, och det är helt och

hållet laboratorieförsök som jag här presenterar.

Djuren bor i så kallade hemceller. Vi kallar dem för

TEM-hem eftersom djuren faktiskt trivs i dem. Där

finns de oftast under två timmar då de exponeras för

de olika frekvenser som vi har undersökt.

Vi mäter ineffekten i det lilla hemmet. Vi mäter

också uteffekten och kan avgöra hur mycket energi

som tagits upp i djuret - därmed inte sagt just i

hjärnan. De här små TEM-cellerna är mycket specifikt

konstruerade för att det ska vara möjligt att ha ett

gott grepp om hur mycket energi som går in i

hjärnan.

Det finns ett flertal sådana här celler. Vi har

till exempel något som vi kallar för garderoben där

vi har försöken med 1 800 MHz.

Vi började med att titta på hur tumörtillväxten

påverkas. Det gäller då den mänskligt mest elaka

hjärntumören som finns, malignt gliom, som jag

arbetar med i min vardag. Vi har djurmodeller i

vilka vi skapar sådana tumörer. Sedan har vi följt

vad som händer med dem när de genomgår behandling

med elektromagnetiska fält. I vår modell såg vi inga

som helst effekter vare sig av en snabbare tillväxt

eller av en långsammare tillväxt. Det är alltså

fråga om en modell på ett ställe i ett laboratorium.

Vi gick vidare med en, som vi då uppfattade,

väldigt spännande frågeställning, nämligen: Vad

händer med den så kallade blod-hjärn-barriären? Det

är inte vår originalidé. Den kom faktiskt från

London, Ontario, där en sammansatt forskargrupp

tittade på vad som händer om man går in i en

magnetkamera. De lät råttor sitta i en magnetkamera

i 32 minuter - så lång tid tog en sådan undersökning

då - och fann att blod-hjärn-barriären öppnades. På

den här bilden beskriver vi det. Det hinner vi inte

gå in på i detalj, men den visar alltså signifikanta

effekter från 87 fram till 92 av sådana

behandlingar.

Detta är ett försök från min sida att visa

hjärnan. Alla förstår att det är nästan omöjligt.

Men här ser ni i alla fall det röda, brain

capillary. Det är den vi ska tala om. Det är en

barriär där själva blodkärlet är speciellt byggt,

som synes. Vi har till vänster de kärl vi har ut i

kroppen, kapillärerna. Där kan det mycket lätt läcka

äggviteämnet albumin, som finns i stor mängd i

blodet. Om vi ser till höger ser vi en situation med

en mycket stram vägg i kapillären. Där låter man det

normalt inte läcka ut albumin, till exempel. Hjärnan

skyddas, liksom ögat och testikeln, från blodets

innehåll av allt möjligt som kanske inte är så

nyttigt för dessa känsliga organ. Därför har man

dessa mycket speciella tight junctions i

kapillärerna, som då bildas av enstaka celler, som

synes här, som är omgivna av strukturer i hjärnan

själv, som också bidrar till att den här barriären

är extra kraftfull.

Vi har under väldigt många år gjort försök med

många olika frekvenser. Vi började med 4, 8, 16 och

50. Vi tänkte inte på mobiltelefoni på den tiden,

men vi fick klart för oss att 217 Hz var av

intresse, liksom kontinuerlig våg. Det gamla NMT är

då kontinuerlig våg, continuous wave, och 217 Hz är

då GSM. När GSM började göra debut lade vi alltså

till 217 Hz i våra försök. Där är vågen alltid 915

MHz.

De flesta djuren har varit exponerade i två

timmar, och vi har alltid samtidigt med dem haft

burar med icke exponerade djur, som kontrolldjur. De

har haft exakt samma villkor som de exponerade men

har alltså inte blivit exponerade. De har suttit där

mellan två minuter och 16 timmar, men de allra

flesta har varit där i 2 timmar. Man tittade då på

Specific Absorbed Rate, hur mycket energi som har

gått in. Det är från 2 watt per kilo ned till 0,0004

watt per kilo. I senare försök har vi gått ännu

längre ned i energimängder, och det handlar om

väldigt många djur.

Här ser vi en normal råtthjärna. Där finns ett

område längst ned, basalt, där det normalt läcker ut

albumin, och vi tar inte skada av det. Det gäller

människa liksom råtta. Blod-hjärn-barriären är

mycket uniform mellan alla mammalia, däggdjur.

Så här ser en sådan hjärna ut när råttan har

"talat i telefon" i 2 timmar. Den talar inte i

telefon, och den hör ingenting, men den sitter

alltså i det här mikrovågsfältet i 2 timmar. Så här

ser knappt hälften av de exponerade djuren ut. Nu är

det ovanligt många prickar här. Vi har en gradering

som görs av en patolog. Det är double-blind. Han har

ingen aning om vad han tittar på mer än att det är

en råtthjärna. Om det är ett kontrolldjur eller inte

kan han inte veta. Han graderar hur många sådana här

prickar han ser i ett antal snitt där inne.

Här ser vi en annan råtta som har suttit 2 timmar

i exposition. Det är en hjärnhalva, och det är

alltså fläckar av äggvita som läcker runtom kärl på

många ställen och på spridda håll i hjärnan. Tittar

man efter lite noggrannare ser man att det runt

kärlen är äggviteläckage ut i hjärnan. I det här

fallet är det så på flera ställen. Här kan vi i

detalj titta efter hur nervceller, långt ifrån kärl,

har tagit upp det här äggviteämnet. I nervcellerna

sitter alltså äggviteämnet.

Vad är det för värden som man då åstadkommer detta

med? Det har väckt rätt mycket förvirring i leden

när vi har sagt att lägre energimängd ger större

effekt i våra råttor. Det är klart att det är svårt

att ta, men det här är äkta biologi. Det är alltså

ett fönster i vårt sätt att förstå vår omvärlds, i

detta fall, vågrörelser, uppfattar vi det som.

Vi kan titta på den första bilden uppe till

vänster. När det ligger över 1 watt per kilo har vi

bara ett fåtal signifikanta värden, när det gäller

att man blir utsatt för den energin. Till vänster

har vi continuous wave, alltså NMT. Vi ser 16 Hz, 50

Hz, 217 Hz. Det är inga signifikanser mer än på

continuous wave. Det gav oss redan från början en

känsla av att GSM kanske hade någonting positivt att

bjuda.

Går man ned till 0,1-1 watt ser vi att det kommer

signifikanta siffror vid både 16 Hz, 50 Hz och 217

Hz, alltså GSM - det är 56 djur i den studien. När

det gäller continuous wave är det fortfarande

signifikanta effekter.

Då går vi ned till en hundradel. Då är vi alltså

nere på 0,02 watt per kilo. Där ser vi att inget

händer vid 217 men väl vid 50 Hz - och det är stora

djurmaterial.

Då kommer det mest fantastiska, tycker jag i alla

fall. När vi kommer ned till en tusendels watt per

kilo ser vi de stora signifikanta funktionerna. Det

är många djur, och det är höga signifikanser. Det är

inte slumpen som åstadkommer detta. Det handlar om

12 djur, 18 djur, 6 djur, 23 djur, 52 djur - 111

djur totalt. Där kommer vi ned till värden som visar

att det läcker ut äggvita.

Vad betyder nu detta? Här har vi den mänskliga

hjärnan med de basala ganglierna, cortex,

lillhjärnan, storhjärnan och hjärnbalken. Här har vi

bilder från Amerika. Man har tittat hur energierna

når in i hjärnan när man håller en telefon mot örat.

Det är till och med lite i underkant. De värden jag

talar om ligger alltså utanför tavlan, när vi talar

om en halv milliwatt per kilo. Mitt inne i hjärnan

har vi 6 milliwatt per kilo. Går vi djupare in har

vi alltså fortfarande energimängder som vi uppfattar

som de mest påverkande i det lilla djuret. Vi kan

göra sådana här skalor och räkna ut var de värdena

finns. Det visar sig att den energi som vi talar om

när det gäller den lilla råttan finns hos människan

i den andra hemisfären, den på andra sidan där inne.

Man kan tala om passiv mobiltelefoni.

Energimängden 1 milliwatt per kilo finns 1,85 meter

ifrån en antenn som ger 1 watt per kilo. Det är

möjligt att det var 2 watt per kilo när det här

räknades. Det är Malmgren som gör de här matematiska

modellerna.

Sedan gäller det basstationseffekterna. Står man

mitt i strålen från en basstation är den energi som

mest effektivt öppnar den lilla råttans blod-hjärn-

barriär 190 meter bort från basstationens koniska

stråles centrum.

Jag kan sammanfatta den här bilden med att säga

att det kan läcka ut äggvita i hjärnan när vi har

mycket högt blodtryck, när vi har epileptiska

anfall, när vi får smällar mot vår skalle eller

infektioner i vår hjärna. Då överlever vi många

gånger utan alltför svåra effekter. Men det menas av

många forskare att äggvita i hjärnan inte är någon

lyckad kombination. Man har gjort försök på råtta i

norska studier. Sprutar man in 25 % av den

koncentration man har i blodet i råtthjärnan får man

en situation där det börjar läcka ut albumin ur

blodets kapillärer ut i hjärnan, där man har sprutat

in albumin. Det händer alltså att neuronerna,

nervcellerna, dör.

Då säger man så här: Men det är bara ni i Lund som

gör det här, sedan 1988. Ingen annan gör någonting.

Jo, Oscar och Hawkins gjorde det 1977 när det gällde

mikrovågor från mikrovågsugnar. Shrivers, Prato och

medarbetare gjorde det 1987-1992. Fritze och

medarbetare i Tyskland gjorde det 1997, och

Aubineaux-gruppen nere i Frankrike gjorde det 2001.

Det finns alltså fler än vi som har gjort det.

Det här sammanfattades i en diskussion i

Reisensburg. Vi var inbjudna av FGF - den tyska

organisationen - och COST. Ordföranden på det här

mötet sade efter att ha lyssnat till oss och till

våra kolleger från Frankrike: Det verkar klart att

dessa radiofrekventa fält kan ha någon effekt på

vävnader. Detta var alltså hans kommentar.

Vi har sedan visat att man också får en skada på

nervceller. Man har undersökt 32 djur, i detta fall

unga djur, 12-26 veckor gamla. De exponerades i två

timmar och sövdes efter 50 dagar. Därefter tog man

ut hjärnorna och tittade efter vad som hade hänt.

Det var åtta djur med en tusendel av energin vid

antennen, åtta djur med en hundradel, åtta med en

tiondedel, och förstås åtta kontrolldjur, som gick

igenom samma sak fast utan strålning.

Vi kan inte gå in på detta, men här har jag hela

materialet. Det här utfördes under två dagar, den 13

januari 1999 och den 15 januari 1999. Det var

varannan hane, hane och varannan hona, hona, så

allting är väldigt noga. Och de var alla syskon,

inavlade.

Även efter 50 dagar läcker det ut albumin. Här har

det läckt ut äggvita. Här är nervceller omgivna av

äggvita, eller albumin. Här har nervceller tagit upp

albumin, och man tror inte att det är nyttigt att ha

en massa albumin i sig. Hur ser då nervcellerna ut i

det här läget?

Ute i hippocampus ser vi att i en del av hjärnan,

minnet, är det flera stycken neuron som mår mycket

dåligt. De är spridda bland friska neuron, vilket

talar för att detta är en effekt där några neuron

går under. Tittar man ute i hjärnbalken ser man

samma ting. Där är också sådana här celler spridda

som mår dåligt, och det kan vi då se i en större

förstoring.

Gör man statistik på detta får man en mycket hög

grad av signifikans, 0,002. Slumpen skulle alltså

med 2 % chans kunna åstadkomma de siffrorna.

Nu är tiden förmodligen ute. Det här publicerades

i fjol i Environmental Health Perspectives. Det är

en lång text som man kan läsa själv sedan om man är

intresserad.

Då vill jag bara säga vad vi från Lund

rekommenderar:

Reducera mobiltelefonanvändandet.

Undvik att ge barn mobiltelefoner.

Använd handsfree.

SSI bör informera användarna om att det är

vetenskapligt fastställt att de mikrovågor

mobiltelefonerna utsänder ger förändringar i hjärnan

hos försöksdjur men att det ej är bevisat att

människor kan ta skada.

Hur går vi vidare? Vi går i hög grad vidare, men det

får vi ta sedan. Jag vill bara säga att 3 G kan

innebära en bättre situation för den mänskliga

hjärnan, och kanske råttans hjärna, än den vi har

sett när det gäller våra små råttor här. Det är

någonting som vi menar bör undersökas snarast. Tack

så mycket!

Ordföranden: Tack så mycket själv, Leif Salford! Du

var lite orolig för tiden innan - det var rätt

befogat. Dessutom satte du verkligen stenograferna

på prov, tror jag. Men nu är det dags för Lennart

Hardell från Örebro universitetssjukhus.

Professor Lennart Hardell, Allmänonkologiska

kliniken, Universitetssjukhuset, Örebro: I slutet av

70-talet var jag inbjuden av dåvarande

jordbruksutskottet, under ledning av Svante

Lundkvist. Då var hormoslyr på tapeten. Nu har vi

ett nytt miljögift, om man får säga så: Emissioner

från basstationer och mobiltelefoner, som diskuteras

mycket bland allmänheten.

Också vi har ett forskningsteam som har ägnat sig

åt forskning kring det här. Som man ser på den här

bilden är det, precis som Leif Salford säger, olika

professioner. Vi har Kjell Hansson Mild, som sitter

här framme, och är tekniskt mycket kunnig. Vi har

statistiker. Vi har onkologer. Vi har neurologer,

och vi har inte minst neuroradiologer som är med i

det här.

När det gäller mobiltelefoni och risken för

hjärntumörer är den här bilden av intresse. Man får

den maximala exponeringen runt ytterörat och i

tinningregionen. Hjärnbasen går från ögonvrån till

ytterörat. Sedan har vi hjärnvävnad ovanför detta.

Ett annat organ som är av intresse är spottkörteln,

som sitter framför örat.

Den här bilden visar lite grann det som Leif

Salford var inne på, nämligen hur vågorna sprids i

hjärnan. Här har vi då en 900 megahertz GSM-telefon.

Vi ser en vuxen man. Där har vi en relativt måttlig

spridning. Tar vi ett tio år gammalt barn så har vi

en djupare penetration, och är det fråga om en

femåring täcks hela hjärnan av den strålning som här

koncentreras till ett mindre område.

Jag tänkte då gå in på resultaten i våra studier.

Eftersom de är rätt välkända sedan tidigare visar

jag här de uppdelningar som vi nu har gjort för

olika åldersgrupper. Det finns ju en diskussion om

att yngre personer är känsligare än äldre.

Här har vi NMT-telefonerna, det gamla 450- och

900-systemet. Där har vi överlag en överrisk på

30 %, 1,3, som är en signifikant överrisk för

hjärntumörer i hela materialet.

Ser man på sådana som var under 20 år vid start av

mobiltelefonanvändningen ser man att det är

betydligt högre risk även om den inte är

signifikant, beroende på att det är rätt få

individer. Det är nästan en fördubblad risk i den

gruppen. För dem som är äldre än 20 vid start är

risken ungefär som i hela materialet.

Om man har använt en NMT-telefon på samma sida som

hjärntumören har utvecklats stiger risken i

totalmaterialet, också för dem som var under 20 år

när de startade användningen.

I tinningregionen ser vi ungefär en fördubblad

risk i hela materialet. Bland dem som var under 20

år när de startade var det tre fall, och det var

ingen kontroll i den åldern. Risken blir alltså

betydlig rent statistiskt i den gruppen.

Sedan har vi då motsvarande för GSM-telefonen. Där

hittar vi överlag ingen ökad risk, men återigen är

det numeriskt en hög risk för dem som startade före

20 års ålder.

Man kan då titta på dem som har använt GSM-telefon

på samma sida som de har fått hjärntumör. Då är det

återigen en högre risk, som stiger upp till 30 %.

Det är alltså 1,3 i risk, som faktiskt är

signifikant i hela materialet. För dem som var under

20 år vid start blir risken ännu högre, jämfört med

dem som var över 20 år när de började med sin GSM-

telefonanvändning.

I tinningregionen har vi en särskilt hög risk,

återigen, när det gäller de unga individerna.

Slutligen har vi den trådlösa telefonen. Den

trådlösa telefonen har diskuterats väldigt lite. Det

är i princip en GSM-telefon, även om den har lägre

uteffekt. Vi har med den i alla våra studier. WHO,

exempelvis, har i sin studie inte någon information

om användning av trådlös telefon. Här har vi en

icke-signifikant överrisk som ligger på 8 %, men,

återigen, för de yngre individerna är det ungefär

1,8 i överrisk vid användning av trådlös telefon. Om

de har använt trådlös telefon på samma sida som

hjärntumören uppträder är det rent formellt fyra

gångers överrisk. Det här är inte signifikant, men

det visar ett mönster, att de yngre tycks vara

särskilt känsliga för mobiltelefonanvändning.

När det gäller tinningregionen är det precis samma

mönster. Det är en hög risk bland dem som har

startat före 20 års ålder.

Man kan räkna utifrån våra studier. Det var ju en

stor studie med närmare 1 500 patienter och lika

många kontroller. Hur stor del av hjärntumörerna

beror i så fall på mobiltelefonanvändning? Man kan

då räkna fram att den etiologiska fraktionen, som

man säger, ligger kring 3 % i totalmaterialet. När

det gäller NMT ligger den lite högre, på 4 %. Totalt

i detta material rör det sig om ett 50-tal personer

där man skulle kunna härleda tumörerna till just

mobiltelefonanvändning. Det blir alltså inte många

patienter per år, eftersom det här sträcker sig över

två och ett halvt år.

Spottkörteltumörer var vi inne på. Där hittar vi

ingen överrisk. När det gäller NMT är risken 0,89,

alltså nära 1, som inte är någon risk. När det

gäller GSM är den 1, och när det gäller trådlös är

den 1. Det här styrker snarast våra tidigare fynd.

Om det finns ett allvarligt metodfel, till exempel

att de som har cancer överrapporterar användning,

skulle vi nämligen hitta samma sak här. Det gör vi

inte.

Det som också har intresserat oss mycket är

hudtumörer inom det här området, eftersom huden

absorberar ungefär 30 % av strålarna. Och det kommer

att bli i än högre grad när vi får den tredje

generationen. Här har vi en patient som kom med vad

man kallar för basalcellscancer, multipla

hudtumörer. Det var inte mindre än sex stycken som

satt på den sida där man hade använt mobiltelefon

under mycket lång tid. På andra sidan var det fritt

från tumörer. Jag känner till några liknande fall

också från annat håll.

Vi har försökt göra en viktning. Det kan ju vara

intressant att se hur bidraget är från de olika

källorna. Om man har en viktning av NMT på 1 skulle

GSM-strålen motsvara 0,1, lägre uteffekt, och

trådlös 0,01. En basstation skulle ligga på en

tiotusendel i maxläge, men i minimumläge skulle det

alltså bli betydligt lägre värden. Sedan kan man

räkna fram en sorts poängsättning för exponeringen.

Om man är ute efter basstationsexponeringen under en

människas levnadstid kan man räkna på 24 timmar per

dygn under 365 dagar fram till 80 års ålder. Då ger

detta 700 800 timmar totalt. Det skulle ge en

maxpoäng på 70 poäng för en basstation med maximalt

utläge.

Sedan har vi gjort samma sak när det gäller

hjärntumörer och viktat NMT, GSM och trådlös

exponering.

Det här visar då en poängberäkning när det gäller

risken för hjärntumörer. Man viktar NMT till 1

poäng, GSM till 0,1 och trådlös till 0,01. Man

multiplicerar med antal timmar och lägger ihop detta

för samtliga individer. Då har vi valt 70 som gräns,

som ju var gränsen för vad man maximalt kan få från

basstation med nuvarande förhållanden. Då kan vi

titta på risken för hjärntumörer. Då ser vi att det

i totalmaterialet är 9 % överrisk. Det stiger efter

5 år till 1,24, alltså 24 % överrisk. Efter 10 år är

det 1,66, alltså en signifikant överrisk. Efter 15

års latenstid är det få individer, men det är en

fördubblad risk. Det är alltså den här typen av

diskussioner som vi måste få i framtiden när det

gäller basstationerna. Det gäller också det som Leif

Salford var inne på. Vad innebär en lång tids

exponering? Hittills har vi talat om

korttidsexponeringar, korta försök, men vi utsätts

faktiskt för det här under hela levnaden. Dessutom

tycks det ju som om barn och ungdomar är känsligast.

Hur är det med 3 G-utbyggnaden? Vi har från

universitetets sida skickat en enkät till alla

kommuner under januari månad och frågat: Hur gick

det egentligen med det här? 250 av 289 kommuner har

svarat. De har fått in 8 205 ansökningar. Av dem har

knappt 5 000 godkänts, eller 61 %. 17 %, 1 400, är

inte behandlade. Och det är ett avslag på 1 800.

Sedan har vi det som kanske är intressant. Av de

godkända är det 1 149 som har överklagats av

allmänheten till länsstyrelsen, eller 23 %. Det här

visar alltså att det finns en betydande oro hos

allmänheten.

När det gäller avslag på grund av

försiktighetsprincipen kan jag säga att kommunerna

inte har tillämpat den, utan de går på plan- och

byggnadslagen. Men det finns något undantag,

Trelleborg till exempel. Det är 17 stycken avslag

som har kommit på grund av försiktighetsprincipen.

Det är alltså en minoritet.

Beträffande forskningsmöjligheterna måste de här

fynden, om vi nu talar om människans situation,

utmynna i ett forskningsprogram. Vi har sökt i FAS,

Vetenskapsrådet och Cancerfonden, efter det att vi

kom med våra resultat. Vi får inga anslag, utan här

gäller att man halshugger budbäraren, som de gamla

grekerna gjorde när det kom dåliga nyheter. Vi har

drivit vår forskning vidare via Cancer- och

Allergifonden, den lokala cancerfonden i Örebro,

Nyckelfonden och Lions.

Slutligen tycker jag att man måste ställa större

krav på att operatören gör förbättringar. Det finns

till exempel ett enskilt företag som har utvecklat

en handsfree med en gummiledning på slutet, som inte

ger någon ledning av strålar, mikrovågor. Den här

ger ungefär 99 % skydd av hjärnan. Det är den

diskussionen vi måste få i framtiden. Hur skyddar vi

oss för mobiltelefoner? Hur ska vi bete oss med

basstationer? Frågan är öppen.

Ordföranden: Tack så mycket, Lennart Hardell från

Örebro universitetssjukhus! Då är det dags för

professor Kjell Hansson Mild.

Professor Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet,

Umeå: Jag delar alltså min tid mellan

Arbetslivsinstitutet i Umeå och Örebro universitet,

där jag faktiskt delar tjänsterum med Lennart

Hardell.

Jag har jobbat på Arbetslivsinstitutet sedan 1976.

Det hette Arbetarskyddsstyrelsen från början, men

det har bytt namn ett antal gånger. Jag har i

princip hållit på med elektromagnetiska fält sedan

den tiden.

Under den tid som jag har jobbat med det här har

jag sett att det finns ett mycket stort

informationsbehov, framför allt nu i fråga om

mobiltelefoni - det gäller både handhållna telefoner

och basstationer. Men det gäller även kraftledningar

och transformatorstationer och annat. Vi sitter

dagligen med telefonsamtal kring det här. Det

informationsmaterial som finns i dag är inte

tillräckligt. Det är lite för svårförståeligt. Det

är inte tillräckligt lättillgängligt. Att det behövs

ett informationsmaterial är helt klart. Jag antar

att vi kommer att få höra också från SSI längre fram

att det finns ett behov av detta.

Vi behöver kanske en märkning på telefonerna. I

dag har konsumenterna en väldigt liten möjlighet att

veta vilken telefon de köper.

Vi vet att det också när det gäller den

yrkesmässiga exponeringen för telefoner finns ett

behov av information. De som jobbar intill de här

basstationsantennerna - plåtslagare, sotare, målare

- behöver någon form av information. Det finns en

klar risk för överexponering när man kommer alldeles

intill och behöver klättra. Den informationen finns

inte. Man borde kanske se till att någon myndighet

tillsammans med operatörerna tar fram ett bra

material som går att använda i det sammanhanget.

Vi har redan tidigare hört, bland annat från

Yngve, att SAR-värdena på de här telefonerna

faktiskt lutar sig mot gränsvärdena. Det här är en

av få saker som lutar sig så nära mot gränsvärdena.

Här har vi alltså behov av en försiktighetsprincip.

Handsfree-användning är ett sätt att jobba, men vi

ska kanske börja med att se till att vi köper rätt

telefon, att vi får en märkning, så att vi kan välja

den telefon som ligger bra till vad gäller både SAR-

värde och den effekt som telefonen använder för

kommunikation. Det är faktiskt ganska lite av

uteffekten som används för kommunikation.

Gränsvärdet är alltså satt utifrån mycket gamla

data. Det är satt för att skydda mot grumling av

linsen i ögat. Vi vet att vi har en grumling av

linsen om vi har exponerats för 100 watt per kilo,

vilket är en enorm exponering. Vi tar en

säkerhetsfaktor på 10 för yrkesmässig exponering. Vi

tar en säkerhetsfaktor på ytterligare 5 för

allmänheten och kommer fram till det här

gränsvärdet, 2, som man då lutar sig mot. Och visst

skyddar det mot katarakt. Vi har inte sett någon

grumling av linsen vid mobiltelefonanvändning, men

det är kanske läge att börja fundera på det hela.

Vi har också ett magnetfält som är ganska kraftigt

med de 217 hertz som kommer. Det är alltså

heltalsmikrotesla som kommer från mobiltelefonen. I

många fall kan det vara av samma storleksordning som

det som finns under en kraftledning. Och går man

riktigt in på det här ser man att det överskrider

både de allmänna internationella riktlinjerna för

värdena och - Strålskyddsinstitutets riktvärden. Det

finns kanske anledning att titta mer på detta. Det

är också en helt onödig exponering, som man inte

behöver ha.

Det är alltså SSI som har gett ut gränsvärden för

det här. Vi kan ta nästa bild för att visa att vi

har 2 watt per kilo, men det kanske är ointressant i

sammanhanget.

Vi vet att det finns en hel rad biologiska

effekter som dyker upp vid nivåer under 2 watt per

kilo. Vi har hört Leif Salfords berättelse om värden

ned till 0,2 milliwatt per kilo. Mike Repacholi, som

nu är chef för WHO:s EMF-program, har till exempel

gjort ett försök med genmanipulerade möss som har

exponerats. Det var två och en halv gånger vanligare

med tumörer hos de exponerade djuren jämfört med dem

som inte varit exponerade.

Kwee från Danmark visar på en ökad cellprofilering

- cellerna delar sig oftare än de som inte är

exponerade. Från Amerika har vi Litovitz som visar

att man får ett heat shock protein. Det är alltså

ett skyddsprotein som aktiveras. Det är intressant

att det aktiveras, för det är ett skydd vid enstaka

exponeringar, men vid kronisk exponering får man en

utarmning av systemet. Man har sett motsvarande hos

rundmaskar. De Pomerai i England har också sett

amyloid fibril formation när han har exponerat en

proteinlösning. Amyloid fibril formation är alltså

förstadiet till alzheimer. Om det skulle stämma

skulle det kanske finnas risk för alzheimersjukdomar

i samband med mobiltelefonanvändning, så det är

definitivt värt att följa upp.

Det som hände på mötet förra sommaren var att man

kom med två stycken undersökningar, en från Berlin

och en från Wien, där man visade att man i

cellkulturer kunde åstadkomma DNA-skada, och även

kromosombrott på cell, när man låg i området 1-2

watt per kilo. Sett mot den bakgrund av effekter vi

har finns det anledning att titta över den här

mängden data. 2 watt per kilo är i mina ögon en

väldigt hög nivå.

När det gäller basstationer har vi redan hört att

vi har en effektbalans mellan den handhållna

telefonen och basstationen. Det är inte meningsfullt

att basen är starkare än att jag orkar svara med min

handhållna telefon.

Det lägsta värdet som vi har noterat effekter vid

är 0,2 milliwatt per kilo, men basstationen ger

faktiskt inte så höga värden, utan där kan vi

åstadkomma 0,04 milliwatt. Men om det är kroniska

exponeringar, där man bor, blir värdena faktiskt

lägre än så. Det här värdet är det högsta man kunde

hitta i Europa.

Vi ser alltså att det finns någonting på

basstationen i form av den holländska studien, som

Lena var inne på. Den behöver upprepas någonstans.

Man har startat en sådan upprepning i England. Man

ska alltså ta 132 personer, jämfört med de 24 som

var inblandade i Holland. Man ska ha 132 personer i

varje grupp och göra en sådan upprepning, men det

kommer att ta två och ett halvt år innan vi har

något resultat från den.

Sammantaget ser jag att vi definitivt har ett

fortsatt behov av forskning på området. Vi skulle

behöva ett nationellt forskningsprogram, så att vi

får tillbaka lite grann av det tempo vi hade en gång

i världen. Vi har nu väldigt lite anslag, som

Lennart var inne på, till hela området

elektromagnetiska fält. Jag tror att det var i någon

utredning vi hade 450 000. Det var den totala

anslagsmängden till området elektromagnetiska fält.

Och vi har en gång varit uppe i 8 miljoner per år,

så det står helt klart att vi behöver ett nationellt

forskningsprogram för hela området för att vi ska

kunna vara med på banan igen.

Professor Anders Ahlbom, Institutionen för

miljömedicin, Karolinska Institutet: Jag har under

hösten lett arbetet med två utredningar inom det här

området. Vi lämnade två rapporter precis före jul.

Den ena var åt SSI, och den andra var åt det

huvudansvariga forskningsrådet FAS.

Jag tänkte berätta lite grann om några

övergripande slutsatser som vi har kommit fram till

under arbetet. Själva rapporterna kan var och en som

är intresserad läsa.

Jag vill till att börja med påminna om någonting

som det kan vara lätt att glömma bort, nämligen att

den strålningsenergi som vi diskuterar på grund av

de frekvenser som är aktuella vid mobiltelefoner är

förskräckligt låg. Det är egentligen ingen som kan

förklara hur man skulle kunna få några biologiska

effekter av den, i varje fall än så länge. I själva

verket säger ett antal av våra kolleger att effekter

är omöjliga, och de tycker att vi kastar bort vår

tid när vi funderar över dessa saker.

Vi har redan hört att det finns gränsvärden som

begränsar temperaturhöjningen i vävnad från

telefonerna till under 1 grad. Vi vet att

telefonerna ibland ligger nära det gränsvärdet, men

vi vet också att masterna ligger långt under, kanske

1 000 gånger under.

Detta är viktiga saker att ha i åtanke när man

diskuterar forskningsprioriteringar, eftersom dessa

saker har betydelse för detta. Det är också viktigt

när man diskuterar forskningsfinansieringssystem.

Dessa saker slår nämligen tillbaka när man

diskuterar hur forskningen ska kunna konkurrera med

olika typer av ansökningar och olika förslag till

forskning. Då kommer detta tillbaka. Jag ska därför

återkomma till dessa synpunkter lite längre fram.

För forskningen är utgångspunkten att vi nu ser en

teknik som delvis är ny och som sprids med ilfart

över jordklotet och med enorm penetrans, och

praktiskt taget alla är exponerade. Det finns en oro

för att vi kanske inte vet allt om denna strålning

och om den här tekniken trots det som jag visade på

föregående bild, att energiinnehållet är väldigt

svagt, och att vi kan ha missat någonting. Det är

egentligen detta som är utgångspunkten snarare än

att det finns någon väldigt specifik hypotes om

effekter eller en specifik larmrapport som alla

försöker följa upp, som kanske har varit fallet på

liknande områden.

Vad detta leder till är att huvudfrågan för oss är

om mobiltelefoni är förenad med ökad risk för

sjukdom eller annan ohälsa. Då blir den naturliga

forskningsansatsen, i varje fall för mig, att

studera människor som är exponerade för fält från

mobiltelefoner och att studera insjuknande och

hälsoproblem hos dessa människor. Det måste vara

huvudstrategin forskningsmässigt.

Sedan kommer det säkert att komma ett antal

följdfrågor som man studerar på andra sätt i

laboratorier, bland annat med djurförsök, som har

att göra med mekanismer för att förklara de

eventuella överrisker som man ser.

Men givet att vi inte har någon specifik

utgångspunkt är det svårt att komma runt annat än

att det verkligen är de exponerade människorna som

man bör fokusera på i första hand för att se om det

över huvud taget finns några problem. Det kan man

egentligen göra på två sätt. Ett sätt är att

observera människor i levande livet som är

exponerade. Ett annat sätt är genom så kallade

provokationsförsök, där man i experimentella

situationer exponerar människor för att se vad som

händer. Båda har vi hört talas om tidigare.

Jag menar att det har något slags relevans för

vilka forskningsprioriteringar som man borde göra,

och det går tillbaka med avsaknaden av några riktigt

starka hypoteser egentligen.

I den rapport som vi skrev till SSI när det gäller

slutsatser om cancer hos människan konstaterar vi

att de få studier som hittills har gjorts i huvudsak

är negativa. Några positiva resultat finns, och vi

har hört om en del i dag. Men de är inte lättolkade.

Till saken hör att också den övervägande delen av de

negativa studierna är svårtolkade. Intressant nog

finns det i dagens läge inte en enda studie som är

gjord på människor som är exponerade från

basstationer, utan de studier som finns är gjorda på

människor som är exponerade från telefoner.

Det pågår ett stort internationellt

samarbetsprojekt just nu framför allt i Europa som

koordineras från ett WHO-institut där Sverige och

ytterligare ett antal länder är med. Det första

resultatet därifrån, och som kallas Interphone, kom

häromveckan. Det handlade om tumörer i hörselnerven

och var så här långt negativt.

Jag ska komma tillbaka lite grann till vad man mer

borde göra. Men innan jag gör det ska jag tala lite

grann om elöverkänslighet, vilket var fokus i den

rapport som vi skrev åt Forskningsrådet FAS. Vi har

tittat på den litteratur som finns. Vi har tolkat

problemet på följande sätt: Leder fält från

mobiltelefoni till en ökad förekomst av symtom eller

till ökade besvär av förvärrade symtom? Det är så vi

har definierat problemet. Sedan har vi tittat på den

forskning som finns på det området. Och till vår

rätt stora förvåning fanns det ett mycket begränsat

antal studier som över huvud taget adresserar den

frågeställningen. Vi har hittat sammanlagt fyra som

är epidemiologiska till sin karaktär, där man alltså

har observerat människor i levande livet för att se

hur de har det med exponering för telefoni och hur

de har det med symtom. Två studier som var gjorda

gällde telefoner och två gällde basstationer. Men vi

menar att det är mycket svårt att dra några

slutsatser av dessa studier. Eftersom både

exponeringen och symtomen är självrapporterade är

det ett inbyggt problem. Sedan finns det i några av

dem en uppsjö av andra bekymmer utöver detta.

Provokationsstudier har nämnts något tidigare i

dag. Vi lyckades hitta tre i litteraturen, varav två

gällde telefoner och en gällde master, den så

kallade holländska studien. Vår huvudslutsats av

detta är egentligen att det här är ett område som

det egentligen inte har forskats på än. Även om det

finns vissa ansatser är det i princip ett vidöppet

fält.

Avslutningsvis kan jag ta upp de övergripande

slutsatserna. Vi har i båda våra rapporter kommit

fram till att det saknas påtagliga vetenskapliga

bevis för att det finns några hälsorisker vare sig

när det gäller telefoner och i ännu högre grad när

det gäller master. Det är en slutsats som vi delar

med andra grupperingar som har gjort liknande

bedömningar.

Parallellt med våra rapporter har det kommit en

rapport från England, som Lena Hillert nämnde. Det

har också kommit en rapport från Holland. Det har

även kommit en från Norge. Och alla har kommit

praktiskt taget samtidigt, och vi drar samma

slutsatser. Det är också i stort sett samma

slutsatser som man har dragit under årens lopp när

man har följt detta.

Detta är något som följs upp rätt så regelbundet

av den här typen av granskningsgrupper. I själva

verket skulle jag vilja påstå att det finns en

väldigt stor disproportion mellan granskare och

aktiv forskning inom detta område, och det skulle

vara till fördel om man kunde ändra på detta.

Det är en magnifik överensstämmelse om att det i

dagsläget inte finns några särskilt starka belägg

för hälsorisker. Men samtidigt är den forskning som

finns ganska begränsad. Det har inte gjorts särskilt

mycket. Framför allt saknar vi studier med

långtidsuppföljning. Delvis beror det på att

telefonin inte har funnits hos oss så länge. Och i

många av de länder där det har gjorts studier har

den funnits ännu kortare tid än i Sverige. Sverige

är väl ett av de länder som har störst chans att

ligga långt fram därför att vi fick den här tekniken

tidigt.

Det finns i dag ett fokus på tumörer i skallen och

i någon mån på symtom och besvär. Men många andra

möjliga hälsoproblem är över huvud taget inte

beaktade. Man kan tänka sig neurodegenerativa

sjukdomar, man kan tänka sig ögonskador, och man kan

kanske tänka sig ett antal andra kognitiva effekter.

Och det är i princip inte adresserat. Egentligen

finns det inga data på barn och ungdomar, och man

kan göra den här listan längre.

Jag delar alltså den uppfattning som tidigare

talare har framfört om att det är mycket angeläget

att det kommer till stånd ett svenskt

forskningsprogram på området.

Ibland sägs det, som kommentar till denna önskan:

Ni kan ju skriva ansökningar, och ni kan ju

konkurrera med andra forskare för att se om ni

övertygar forskarsamhället om att detta är det

viktigaste området som man borde satsa på.

Men då kommer vi tillbaka till min första kommentar

om att utgångspunkten här inte är densamma som ofta

i annan forskning, nämligen en specifik, distinkt

och välgrundad hypotes om ett hälsoproblem eller en

biologisk effekt. Då kanske det kan vara lätt att

konkurrera. Men vi har inte riktigt det läget just

nu, utan det är snarare så att det här finns en

utbredd oro för att det skulle kunna vara något som

vi inte känner till. Och om vi upptäcker det för

sent skulle det kanske inte vara särskilt lyckat. I

det läget är det lite svårare att konkurrera med

forskningsprojekt som har en mer specifik och

hypotetisk bakgrund. Därför tror jag att det här är

ett område som behöver en särskild hantering ur

forskningspolitisk synpunkt.

Ordföranden: Tack för det. Nu har vi under

förmiddagen hört vad forskningen säger. Nu lämnar

jag över ordet till generaldirektör Lars-Erik Holm

från SSI, Statens strålskyddsinstitut, för att vi

ska få veta hur man där hanterar detta vetenskapliga

underlag.

Generaldirektör Lars-Erik Holm, Statens

strålskyddsinstitut: Jag vill först tacka utskottet

för att jag har fått möjlighet att komma hit och

redovisa hur SSI hanterar frågor om strålning från

mobiltelefoner och riskbedömningar.

En del av det som jag kommer att säga är förstås

en upprepning av vad ni redan har hört.

SSI:s uppgift är att verka enligt strålskyddslagen

som omfattar både joniserande och icke-joniserande

strålning. Huvudsyftet är att skydda människor och

miljö från skadlig inverkan men också att göra en

avvägning mellan risk och nytta vid användningen av

strålning och att öka kunskaperna om strålning.

När det gäller icke-joniserande strålning, det som

jag här kallar EMF - vi har hört olika benämningar

som mobilstrålning, radiofrekvent strålning - och

det som det handlar om här i dag och som rör master

och mobiltelefoni, ska SSI verka för att

allmänhetens exponering begränsas samtidigt som man

gör avvägningen mellan nytta och risker.

SSI ska följa utvecklingen på forskningsfronten

och därmed fortsätta att se över de gällande

riskvärderingarna. Man ska också öka allmänhetens

kunskaper om de risker som vi har hört om i dag. Det

innebär att vi på SSI jobbar väldigt mycket med

riskbedömningar. Vi följer hela tiden den litteratur

som finns, och jag kommer att gå in lite mer på

detta.

Men vi har också en mätteknisk kompetens. Vi gör

egna mätningar ute i landet, och vi svarar också för

en miljöövervakning inom detta område i enlighet med

riksdagens beslutade miljökvalitetsmål, En säker

strålmiljö.

Vi ger också råd till andra myndigheter när det

gäller risker och tekniska frågor om mätningar. Vi

gör även en del informations- och

utbildningsinsatser.

Den sammanfattande bedömningen, som stämmer väl

överens med det som vi har hört tidigare, är att vi

anser att strålningen från mobiltelefoni inte medför

några skadliga hälsoeffekter. Och som ni har hört

från risksammanställningar är det ingenting som har

förändrat den bilden under de senaste tre åren. Men

vi har också här i dag hört, vilket också vårt

forskningsråd och andra har pekat på, att det finns

områden där det finns frågetecken och oklarheter som

behöver redas ut med mer forskning. Det som vi har

hört här handlar om blod-hjärnbarriären,

cancerfrågor och en del så kallade stressproteiner.

Men vi behöver veta mer. Mer forskning behövs alltså

för att klargöra detta kunskapsläge.

När det gäller hälsoeffekter från basstationer är

vi kanske ännu tydligare. Det finns inga skadliga

hälsoeffekter. Och vi har också hört flera säga här

att exponeringen där är betydligt lägre. Jag säger

detta utifrån dagens kunskap.

Vi har för några år sedan instiftat ett

internationellt vetenskapligt råd som består av

ledande forskare inom området i Europa. Och jag

tycker att vi som myndighet kan vara väldigt glada

över att vi har denna illustra församling av

forskare som vill hjälpa en enskild myndighet

inklusive representanter för WHO att ta fram

riskbedömningar.

Den första rapporten kom den 18 december 2003 och

har naturligtvis påverkat SSI:s syn på detta. I den

rapporten, vilket vi har hört tidigare, går man

igenom vad som har gjorts. SSI:s nuvarande

ställningstagande baseras följaktligen på de

internationella kunskapssammanställningar och

riskvärderingar som har gjorts och som i grunden har

varit liktydiga med SSI:s nuvarande ståndpunkt.

Man kan säga att det finns tre fundamentala och

filosofiska utgångspunkter vid allt strålskydd, som

framför allt tillämpas på joniserande strålning,

alltså radioaktiva ämnen, sjukvården, kärnkraften

och så vidare. Verksamheten ska vara berättigad, den

ska göra mer nytta än skada, strålskyddet ska vara

optimerat, det vill säga att man ska begränsa

exponeringen så långt det rimligen är möjligt, och

man ska också ha fastställda dosgränser för att

skydda enskilda individer.

Vi anser att man bör kunna använda den här

väletablerade filosofin som Internationella

strålskyddskommissionen har tagit fram, också

utifrån skyddet när det gäller icke-joniserande

strålning. Att verksamheten ska vara berättigad har

riksdag och regering bestämt. Där är

strålskyddsaspekten en input i detta med

riskvärderingar. Det är det som jag delvis har

redogjort för här. Och vi anser att det i dag inte

finns några hälsoeffekter. Strålskyddet ska vara

optimerat, det vill säga att man ska minska

exponeringen så långt man rimligen kan. Och vi

tycker, som andra har sagt här, att det enklaste

sättet att minska den onödiga exponeringen är att

använda hands free eftersom det radikalt minskar den

strålning som inte behövs för att kunna genomföra

samtalet. Det finnas andra exempel, till exempel att

se till att man har goda sändningsförhållanden om

man inte använder hands free. Lennart Hardell visade

här en ny hands free-modell som ytterligare minskar

exponeringen. Och individdoserna ska inte överstiga

fastställda gränser. Där har SSI baserat på EU:s

rekommendationer tagit fram ett allmänt råd med

rekommendationer om hur dessa värden ska se ut för

att man inte ska överskrida dem.

Vi tycker, vilket vi har sagt i en rapport som vi

lämnade till regeringen den 1 februari, att alla och

envar bör tillämpa de enkla och billiga sätt som i

dag finns för att minska exponeringen - använda

hands free och i övrigt följa råd och

rekommendationer som kan minska onödig exponering.

Och med onödig exponering menar jag sådant som inte

behövs för att kunna genomföra samtalet. Vi tycker

att man bör informera allmänheten om detta, och SSI

kommer att ta initiativ till det. Skälet är att det

fortfarande finns vetenskapliga oklarheter om

risker. Men det är också mot bakgrund av den massiva

exponering som svenska folket utsätts för. I stort

sett var och en av svenskarna har i dag en

mobiltelefon.

Vi tycker att informationen ska utformas så att

den vänder sig till både barn och vuxna men att det

däremot inte ska vara några varningstexter på

telefonerna eftersom vi inte talar om något som

visar på en säkerställd hälsorisk eller hälsoeffekt,

utan detta är en del i ett strålskyddsoptimerat

arbete med att minska den strålning som inte behövs.

Det är därmed också en försiktighetsstrategi.

Jag kan bara instämma i vad föregående forskare

har sagt, nämligen att strålskyddsforskningen är

utrotningshotad i Sverige.

EMF-forskningen, eller forskningen på det icke-

joniserande området, är katastrofal. I fjol

beviljade FAS anslag till ett forskningsprojekt, och

det gällde kraftfält från kraftledningar, tror jag.

Vi anser att man måste vidta åtgärder. Jag har

sagt till utskottet flera år tidigare också att

detta är ett stort problem. Om vi har ambitionen att

tillhöra de världsledande länderna när det gäller

att utveckla IT-teknologin måste vi också åtfölja

detta med att vara världsledande när det gäller att

bedöma hälsoeffekter. Och det finns nästan inget

land som har dessa förutsättningar när det gäller

möjligheter till epidemiologisk forskning som

Sverige och övriga Norden har. Och vi har redan en

mängd forskare här som är beredda att sätta i gång,

men de får alltså inte pengar.

Vi kommer nu att ta initiativ till ett

myndighetsgemensamt informationsmaterial om hur man

kan minska riskerna. Vi kommer inom kort att ta

kontakt med våra nordiska strålskyddsmyndigheter för

att få till stånd en samsyn om detta. De preliminära

diskussioner som jag har haft innebär att de delar

SSI:s syn att man med enkla åtgärder kan minska

onödig exponering.

Vi vill också diskutera med branschen om hur vi kan

samverka om detta, att även myndigheternas

information kan nå konsumenten i valögonblicket när

man köper telefon. Vi tycker förstås att en hands

free bör vara en naturlig del. När man köper en

telefon bör en hands free följa med.

Ordföranden: Tack för det, Lars-Erik Holm.

Nu har vi fått möjlighet att höra hur SSI hanterar

detta vetenskapliga underlag, men vi har även fått

höra en del från forskningen.

Ledamöterna har nu möjlighet att ställa frågor.

Ledamöterna kan ställa frågor inte bara till dem som

nu har talat utan även till andra som finns med här.

Vi har ett önskemål från presidiet till ledamöterna.

Det är att ni ställer en fråga som riktas till den

som ni vill ska besvara frågan.

Christina Axelsson (s): Jag skulle vilja ställa en

fråga lite grann med anledning av det som Lars-Erik

Holm slutade med. Jag vill ställa den till de

företrädare som vi har med oss från branschen.

Konsumenterna känner en oro när det gäller

mobiltelefonstrålning och hur de ska handskas med

detta. På vilket sätt är ni beredda att ta ansvar

för att exempelvis märka telefonerna? TCO har ju

kommit med ett förslag till hur mobiltelefoner ska

kunna märkas. Skulle ni vara beredda att göra detta

och visa hur mycket de olika telefonerna strålar?

Och är ni också beredda att ge information till

kunderna när de köper en telefon om hur de på bästa

sätt kan minska sin exponering?

Mats Holme, Mobiltelebranschen: Jag jobbar för en

branschorganisation för mobiltelefontillverkare och

distributörer i Sverige. Branschen tar redan ett

stort ansvar på detta område. Det finns ett mått på

den exponering av elektromagnetiska fält som man får

från mobiltelefoner som heter SAR. Detta mäts och

redovisas av alla tillverkare, och det finns också

tillgängligt på tillverkarnas hemsidor och i

förpackningarna. Det är det enda mått som finns för

att mäta detta. Tillverkarna har också information

om hur man gör när man använder telefonerna. Och det

finns från WHO en rekommendation om att om man

känner oro kan man begränsa samtalslängden eller

använda hands free. Den rekommendationen står alla

tillverkare bakom sedan många år.

Lars Lindblad (m): Som politiker måste man ta

människors oro på största allvar. Samtidigt är det

viktigt att man i den här rollen försöker tolka

forskarvärlden. Men i slutändan måste vi grunda våra

beslut på de expertmyndigheter som gör

bedömningarna.

Vi vill alla få svaret på frågan: Är det farligt

eller är det ofarligt att tala i mobiltelefoner?

Från forskarvärlden har vi fått reda på att man inte

kan svara direkt så på dessa frågor. Det är väl

rimligt att man gör den här typen av bedömningar och

har det förhållningssätt som man har, nämligen att

man inte kan utesluta någonting.

Jag tror att de flesta människor upplever debatten

om detta som oerhört kluven. På den ena sidan står

forskare och myndigheter som säger att det finns

väldigt få risker eller kanske inga risker alls. På

den andra sidan står forskare som ropar att detta är

jättefarligt och att vi måste minska strålningen.

Jag skulle gärna vilja höra några ytterligare

reflexioner från SSI:s generaldirektör om varför man

står så långt ifrån varandra i debatten. Och hur

tolkar Lars-Erik Holm de olika forskare som i

Sverige i dag driver kritiken mot bland annat SSI:s

bedömningar?

Lars-Erik Holm, SSI: Efter vad vi har hört i dag

tycker jag att det finns en betydande samsyn i fråga

om delar av riskvärderingen. Sedan är det

naturligtvis så att enskilda forskare som jobbar med

ett speciellt område drar sina slutsatser och ska

göra det utifrån sina egna resultat.

Vad vi gör är att vi baserar våra bedömningar på

sammanställningar av studier som visar negativa

resultat och positiva resultat och försöker göra en

rimlighetsbedömning av den totala bevisbördan i

detta. Det är på det sättet som myndigheter agerar.

Därmed kommer man fram till ett resultat som inte

tillfredsställer alla forskare. Men vi gör detta med

dagens bedömning och med dagens kunskap. Och vi är

mycket noga med - det är därför som vi har ett

delmål i miljökvalitetsmålet - att vi måste ha mer

forskning inom detta område för att räta ut de

frågetecken som finns och för att minska osäkerheten

i myndigheternas bedömningar.

Jag tycker att det är en naturlig del i en

vetenskaplig dialog att man utifrån olika

utgångspunkter har olika synpunkter, och sedan får

man se var mittfåran är någonstans. Och mittfåran är

ungefär där myndigheter hamnar.

Lennart Fremling (fp): Jag skulle vilja rikta en

fråga till Strålskyddsinstitutet. Det gäller

forskningen. Inom Folkpartiet har vi länge drivit

att oberoende forskning behövs. Vi har nu hört att

det här gränsvärdet bygger på uppvärmning i kroppen.

Vi ser att det finns dokumenterad påverkan på

celler. Men det är osäkert hur människans hälsa

sedan påverkas av denna cellpåverkan.

Jag vill höra om SSI anser att det är tillräckligt

att bara följa den utländska forskningen och inte

själva initiera någon forskning om hälsopåverkan. I

broschyren från 2002 står det bara att man följer

den forskning som bedrivs internationellt. Jag vill

alltså höra vad SSI avser att ta initiativ till för

att få fart på forskningen. Vill SSI undersöka även

drabbade personer som uppger sig vara påverkade för

att finna någon annan förklaring än den de själva

uppger? Är det en linje man är intresserad av att

följa?

Lars-Erik Holm, SSI: Jag är glad att du tar upp den

frågan. Är det någonting som SSI har gjort är det

att ropa och ropa om behov av forskning. Redan 1994

kom Strålskyddsforskningsutredningen som pekade på

att myndigheten borde få medel för detta och ett

ansvar. Vi fick ett ansvar men inga medel, så vi

tvingades ta medel från den ordinarie driften för

att ge anslag till universitet och högskolor.

Vi pekade i remissomgången när det gällde

bildandet av de nya forskningsråden,

vetenskapsråden, på att det här skulle drabba

strålskyddsforskningen som skulle hamna i kläm

mellan de olika råden. Vi kan se att detta är precis

vad SSI skrev i sin remissbedömning. Vi har skrivit

flera gånger att strålskyddsforskningen är

utrotningshotad. Vi har inte använt det ordet, det

använder jag i dag. Men det är så det är. Snart

finns det inga forskare kvar. Därmed kan vi heller

inte delta i de europeiska forskningsprojekten,

därför att vi har snart ingen kompetens kvar på det

här området. De forskare som har kompetensen lämnar

området och går in på andra områden där de kan få

pengar.

Vi har nu sagt till regeringen att avsikten att

inte bevilja medel till strålskyddsforskning också

är ett politiskt beslut. SSI tar inte ansvar för det

beslutet. Vi har pekat på att det här behövs. Men vi

vill uppmärksamma att även att inte göra någonting

naturligtvis är ett beslut.

Stöd till de drabbade tycker vi snarast är en fråga

för andra myndigheter, till exempel Socialstyrelsen

och andra som arbetar med hälsofrågor.

Sven Gunnar Persson (kd): Min fråga riktar sig till

Socialstyrelsen och Strålskyddsinstitutet. Vill

någon forskare också kommentera den är det okej.

I de frågor vi diskuterar i dag bör

försiktighetsprincipen vara vägledande. Det kan man

kanske se från två håll. Antingen att det inte går

att påvisa hälsorisker och att märkning eller

tydliga rekommendationer därför inte behövs. Eller

också kan man se att det inte går att bevisa

ofarligheten, och då kanske det får andra

konsekvenser när det gäller rekommendationer,

märkning och sådana saker. Där tycker jag att man

kan spåra lite olika ställningstaganden från

Strålskyddsinstitutet i Sverige och kollegerna i

till exempel England som säger: Man kan inte säga

att strålning även under nationella gränsvärden helt

saknar negativa hälsoeffekter, därför bör man. Även

de tyska strålskyddsmyndigheterna säger liknande

saker.

Om man likt Hardell knyter an till utvecklingen när

det gäller synen på vissa miljögifter och exempelvis

rökning, finns det då inte skäl att inta en hållning

där man säger att det för närvarande inte går att

bevisa ofarligheten och att det därmed leder till

åtminstone märkningsregler och tydliga

rekommendationer från myndigheterna?

Lars-Erik Holm, SSI: Först vill jag säga att man

aldrig kan bevisa ofarlighet. Man kan möjligen

bevisa farlighet. Nämn den konsumentprodukt som vi

kan bevisa är ofarlig! Det blir en omöjlig sak.

Det vi säger är att det finns oklarheter i

kunskapsläget. Vetenskapsgrupper i land efter land

pekar på att det i dag inte finns någonting som

säger att det här har hälsorisker. Men det finns

biologiska effekter som vi måste forska vidare på.

Vi tycker att det är en rimlig försiktighetsstrategi

att minska strålningen så långt det är möjligt när

man använder mobiltelefoni, så att man ändå kan

bibehålla mobiltelefonifunktionen. Skulle man, som

en forskare här sade, kräva att den passiva

mobiltelefonin är nere på några promille av watt

skulle vi nog få stänga både radio- och TV-stationer

och allting annat i landet. Jag tror ingen vill

detta utan det är hela tiden en balans mellan risken

och nyttan som vi måste försöka hantera. Jag tror

att försiktighetsstrategin är den rätta vägen att

gå.

Bo Pettersson, Socialstyrelsen: Vi delar SSI:s

uppfattning, men det råder en viss

begreppsförvirring när det gäller

försiktighetsprincipen. Den försiktighetsprincip som

Lars-Erik Holm har pratat om är en allmän

försiktighet. Den försiktighetsprincip som finns i

miljöbalken är en myndighetsutövning. Den kan man ta

till om man har skäl att anta att det kan finnas en

risk. Och det skälet har vi inte.

Leif Salford, Universitetssjukhuset, Lund: Det sägs

många gånger här i dag att vi har en samsyn på att

det egentligen inte är någonting så oroväckande i

detta men att vi likväl ska vara försiktiga.

Jag är inte beredd att säga att det finns en

samsyn som är så tydlig att man skulle våga säga att

det här absolut inte är någonting som kan vara

skadligt för människan. Jag skulle vilja säga att

här finns fynd. Det sägs samtidigt flera gånger i

debatten att det gjorts biologiska fynd som talar

för att någonting händer och att det händer med

mycket små energimängder. Vad det har för direkt

betydelse för människan vet varken vi i Lund som

sysslar med detta eller andra kolleger som arbetar

med de här problemen. Men det är alltså klart

fastställda fynd.

Så länge vi var ensamma i världen - och nu talar

jag bara om Lundagruppens arbete - om att faktiskt

arbeta med den här blod-hjärn-barriärproblematiken,

parallellt, ska jag säga, med gruppen uppe i London

Ontario som arbetar med

magnetkameraundersökningarna, har vi hela tiden

funnit att det händer någonting. Men man har sagt:

Ni är ensamma med ert laboratorium, därför får det

ingen vetenskaplig tyngd. Det kan vi hålla med om.

Det är de krav som ställs i den vetenskapliga

världen. Är det ett land med en god forskare som

uppnått något i en viss modell vill man se den

repeterad.

Nu är den faktiskt repeterad. Det var uppe i den

diskussion i Tyskland som jag förde fram, i

Reisensburg. Där gjorde ordföranden vid mötet, som

var inbjuden specialist från England på just

blod-hjärn-barriären, konklusionen att vi i dag kan

säga att här är någonting. Det är fastställt att här

är någonting. Vi har fyllt kriteriet att mer än ett

laboratorium har visat detta. Så vi har alltså ett

faktiskt fynd som finns. Jag håller med om att vi

inte vet varför det är så. Det finns spekulationer,

man skulle kanske till och med kunna kalla det

hypoteser, om att man har en påverkan i biologin vid

vissa nivåer, vissa frekvenser.

Då vill jag påpeka att vi i vårt eget laboratorium

också har visat att man kan påverka vesiklar med

elektromagnetiska fält i en mycket speciell modell -

vesiklar från spenat faktiskt. Där kan vi visa att

man kan förutsäga vid vilka små energimängder man

kan påverka en liten vesikel som har kommit från en

planta så att den pumpar ut radioaktivt kalcium mer

eller mindre effektivt. Vi kan alltså förutsäga

detta. Det går att visa i biologiska modeller att

det faktiskt går att påverka med små

elektromagnetiska fält. Därför är det för oss i alla

fall väldigt viktigt att här finns en iakttagelse.

Den är repeterad ute i världen, och där är

någonting.

Då menar jag att man inte kan säga att det finns

en samsyn och att där inte är någonting. Man måste

säga att vi har sett detta. Jag håller helt med vår

generaldirektör om att det självklart ska satsas på

forskning för att gå vidare. Vi önskar oss inte i

till exempel Lundagruppen att det ska vara sådana

här problem. Det är ingenting vi strävar efter på

något sätt. Men om vi har funnit något i vårt

laboratorium är vi tvingade att tala om det. Vi går

inte ut med larm, men vi svarar på frågor när det

frågas om våra vetenskapliga publikationer från vår

omvärld.

Jag är mycket mån om att hålla fram att detta alltså

är fakta som finns. Dem måste man ta till sig. Sedan

är det riktigt, som ni säger här, att besked måste

komma via fortsatt forskning. Jag är inte beredd i

dag, och det var inte heller SSI den 10 december i

fjol, att säga att telefoner ska märkas med

särskilda varningslappar som på ett cigarettpaket,

därför att jag anser inte att den forskning som vi

har fört fram räcker till för en sådan sak. Det är

en lång väg kvar innan man kan säga att det vi har

sett faktiskt är någonting som är farligt för

människan. Men det vore också fel att säga att

egentligen inte någon någonstans tycker att det

finns någonting som talar för att det kan vara

farligt. Jag tror att jag bör sluta där så att det

inte blir ännu farligare.

Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Jag

måste ju instämma med den föregående talaren. Här

finns inte en samsyn, att alla forskare anser att

det här är ofarligt. Vi har gjort den studie i

världen som har den längsta uppföljningen av

mobiltelefonanvändningen, det vill säga i Sverige

där de första mobiltelefonerna kom 1981. Vi har

också gjort den största studien inom området när det

gäller antal fall och kontroller.

Vi hittar entydigt den största risken för de gamla

analoga systemen, som ju hade en högre uteffekt än

GSM och trådlösa telefoner har. Vi hittar också risk

inom det område där man har exponeringen av

mobiltelefonmikrovågor, det vill säga på den sida av

huvudet som man har använt mobiltelefonen. Däremot

hittar vi inget på den andra sidan av hjärnan. Det

vill säga har man använt mobiltelefon på vänster

sida och tumören uppträder på höger sida ser vi

inget samband.

Vi ser också den största risken för tumörer på

hörselnerven som är ett kritiskt organ där man har

den högsta exponeringen.

Jag är lite grann trött på att höra att man ofta

säger att fynden är svårtolkade och att fynden är

problematiska. Är det så att man för fram tankar om

att fynden är problematiska ska man kunna

specificera detta och inte vifta bort resultat genom

att komma med svepande argumentation.

Däremot håller jag helt med Leif Salford om att

studier måste upprepas i andra populationer. Det

måste vara andra forskargrupper som visar samma fynd

för att man till slut ska kunna ta definitiv

ställning till om det finns en risk, hur stor den är

och så vidare. I avvaktan på det finns det ju

möjlighet, som SSI har sagt, att använda sig av

handsfree. Om man uppfattar detta som en risk har

man alltså ett individuellt val, om man vill använda

sig av handsfree eller inte.

Mobiltelefonerna ser inte jag personligen som ett så

stort problem när det gäller att skydda sig. Man kan

driva tekniken vidare. Däremot måste man säga att

hela området är oerhört teknikdrivet i dag. Det är

inte drivet av befolkningen. Vi har väldigt mycket

påringningar från människor som är oroliga för

basstationerna. Hela utbyggnaden av

basstationssystemet har skett över huvudet på den

svenska befolkningen. Man kunde med enkla åtgärder

ha lokaliserat basstationerna på ett bättre sätt, så

att man hade fått ned strålningen i befolkningen.

Detta har man inte tagit hänsyn till, inte heller

till eventuella hälsoeffekter.

Ordföranden: Nu vill jag bara tala om för er

ledamöter att det är ni själva som avgör hur många

frågor som ska hinna ställas. Om ni har ett vitt

frågebegrepp och vill att många ska svara rent

generellt eller om ni vill rikta frågan avgör ni

helt själva.

Karin Thorborg (v): Lena Hillert började med att

ställa frågan hur vi ska agera med den kunskapsbild

vi har. Efter allt det vi har hört här i dag tycker

jag att det är dags för en ny hållning från

regeringens och SSI:s sida.

Vi har hört att det behövs mer forskning. Det är

alla överens om. Vi har hört att

mobiltelefonanvändandet bör reduceras. Barn är mest

utsatta. Det är de som kommer att använda

telefonerna allra längst. Hur ska man stötta oroliga

föräldrar som inte vill köpa telefoner till sina

barn? Kan regeringen göra någonting genom förbud?

Vi har hört om varningar som andra länder har på

mobiltelefonerna. Vi har hört om standardmärkning av

telefonerna. Det förstår jag att branschen absolut

inte är intresserad av. Ingen tillverkare har

hittills velat få sina telefoner strålningstestade

för att få en märkning.

Jag tycker att det här är en stor undfallenhet

gentemot branschen. Inga krav har ställts på

branschen från regeringens eller SSI:s sida. Allting

ska vara på frivillighetens väg.

(Ordföranden: Och vad har du för fråga, Karin?)

Frågan är: Vad tänker SSI göra för att sätta lite

mer press på branschen för att den ska ta sitt

ansvar?

Lars-Erik Holm, SSI: SSI för dialog med branschen.

Som vi har sagt tidigare finns det inga säkerställda

hälsorisker som vi som myndighet ska reglera. Det

finns enskilda biologiska effekter, som vi säger,

och som även forskarna säger bör upprepas av andra

forskare i andra miljöer. Och vi säger att det

behövs forskningsmedel för detta. I avvaktan på det

kommer myndigheten att ta fram information om hur

man själv kan minska sin exponering. Vi kommer att

ha diskussioner med industrin för att se i vad mån

den vill medverka i ett sådant arbete, men också

tillsammans med industrin titta närmare på om man

kan få bättre exponeringsmått än de ganska

komplicerade begrepp som vi rör oss med i dag och

som är svåra att kommunicera till individen.

Mats Holme, Mobiltelebranschen: Det sägs gång på

gång att branschen är ovillig att märka mobiler och

att vi inte följer standarder. Det finns absolut

inga sanningar i det. Alla mobiler som säljs på den

europeiska marknaden följer samtliga standarder och

säkerhetskrav som finns inom EU. På grund av att de

gör det sätter man ett CE-märke på dem. CE-märket är

mycket omfattande. Det omfattar även exponering för

elektromagnetiska fält.

De svenska myndigheterna, SWEDAC, har tillsammans

med Svensk Handel, Svenskt Näringsliv,

Konsumentverket och Elsäkerhetsverket gått ut i en

kampanj för att berätta vad CE-märket innebär. Det

är ingen strykjärnsmärkning, som vi hörde tidigare i

morse, utan det är en mycket omfattande märkning med

alla standarder och säkerhetskrav som behövs för att

visa att en produkt är säker att använda.

Jan Andersson (c): Mobiltelefonerna är ju tänkta att

underlätta människors liv, och det gör de för de

allra flesta. Men de som drabbas av problem i

samband med detta känner dels att de inte blir

trodda, dels att de jobbar mot starka ekonomiska

intressen. Min fråga till branschen, som säger att

det här är säkert, är: Om det i framtiden visar sig

att det inte var så säkert och ofarligt som man nu

säger, kommer branschen att ta sitt ansvar då?

Mats Holme, Mobiltelebranschen: Jag antar att du

pratar om det vi kallar elöverkänslighet. Vi har

ingen annan uppfattning om elöverkänslighet än de

svenska expertmyndigheterna har. Det är ett

problematiskt område, eftersom det inte finns några

vetenskapliga belägg för de verkliga orsakerna.

Vår inställning är att det bästa vore om man kunde

ta bort fokus från mobiltelefoner och 3G och att de

elöverkänsliga och forskarna tillsammans kunde titta

på vad som är orsakerna till de problematiska symtom

som finns. Det är mitt svar om elöverkänslighet.

När det sedan gäller branschens ansvar vill jag säga

att branschen alltid tar ansvar.

(Kaffepaus)

Ordföranden: Då vill jag passa på att tala om för er

nytillkomna tittare där hemma som följer den här

utfrågningen från soffan att vi precis har haft en

liten paus. Det är miljö- och jordbruksutskottet som

har en utfrågning som gäller strålning från

mobiltelefoner och basstationer.

Vi har under förmiddagen fått lyssna på ett antal

forskare, och vi har även representanter här från

SSI, Statens strålskyddsinstitut. Vi har påbörjat en

omgång med frågor, och det är ledamöterna från

miljö- och jordbruksutskottet och ledamöter från

trafikutskottet, som också är inbjudna, som ställer

frågor. Vi har en diger talarlista kvar med många

frågeställare.

Gunnar Goude (mp): Vi har talat rätt mycket om de

svårigheter man har med så kallade epidemiologiska

undersökningar, fältundersökningar, som syftar till

att fastlägga om det blir hälsoskador av de

elektromagnetiska fält som mobiltelefonen ger.

Jag har suttit och funderat här över den långa

listan på beklaganden när det gäller forskningen om

att man inte har kommit med tydliga resultat, att

man behöver forska mer och så vidare. Jag vet att vi

i Sverige har en väldigt framstående forskning när

det gäller mikrobiologi, genteknik och kunskap inom

grundforskningen när det gäller cellens funktioner,

och jag skulle vilja nämna någonting om det man kan

förvänta sig utifrån ett sådant perspektiv. Min

fråga kommer så småningom att beröra även forskarna,

förmodar jag.

Vi vet att de celler, till exempel i hjärnan, som

utsätts för den här strålningen till stor del styrs

av elektriska potentialer, elektriska laddningar,

inom cellen eller i cellens vägg. Potentialen i

väggen reglerar genomsläppligheten i cellen. Vi har

påverkan av elektriska fält naturligtvis när det

gäller molekylerna inne i cellen vad gäller hur de

orienteras och hur de fördelas. Vi vet - vi har hört

det från föredragshållare i dag - att arvsmassan,

DNA, kan påverkas direkt av elektromagnetiska fält.

Vi vet också att samverkan mellan celler,

förbindelsen mellan två nervceller till exempel, det

vill säga det man kallar för synapsen eller

övergången, direkt påverkas om ett elektriskt fält

utifrån går in i den här cellsubstansen.

Utifrån den kunskapen borde det alltså ringa

väldigt många varningsklockor när man får en

mobiltelefon intill örat eftersom man vet att den

sänder ut just ett sådant elektromagnetiskt fält som

påverkar cellerna inne i hjärnan, och att det går

in, för att inte överdriva, 5-10 centimeter i

hjärnan.

Min fråga blir då till SSI: Varför bryr man sig

inte om alla de små varningsklockor som borde ringa,

eftersom vi vet att alla de här mekanismerna som vi

känner så väl från grundforskningssidan kommer att

påverkas? Varför uppmärksammar då inte SSI att det

här finns skäl att vara försiktig? Vi har alla skäl

att vänta oss att det blir en påverkan. Frågan är

vilka hälsoskador det kan vara. Men risken finns

naturligtvis där, när de här sakerna påverkas.

Långtidseffekterna känner vi inte - dem måste vi

studera - men försiktighetsprincipen borde ha

tillämpats. I stället väljer SSI att gå motsatta

vägen och säga: Vi gör ingenting och kan inte gå ut

med några rekommendationer som är tillräckligt

skarpa till vare sig producenter eller konsumenter.

Detta görs med hänvisning till att man vill vänta på

att undersökningar visar att skadan har skett. Det

är alltså motsatsen till försiktighetsprincipen.

Min fråga går till SSI och gäller varför man inte

har tillämpat försiktighetsprincipen. Den står i

svensk lag i miljöbalken. Jag ser också gärna ett

litet stöd från forskarna när det gäller kunskapen

på det här området, som borde ha varit tillräcklig.

Lars-Erik Holm, SSI: Jag kan bara inledningsvis

upprepa det jag sade i min presentation. SSI gör sin

bedömning på samma sätt som andra

strålskyddsmyndigheter gör. Vi följer

riskvärderingar, och alla sammanställningar av

kunskapsunderlagen visar enhälligt att det inte

finns några hälsoeffekter. Det finns enstaka

biologiska effekter som vi också tycker att man ska

följa med mer forskning.

Du säger att det finns alla skäl till misstankar.

Vi säger att det finns enstaka biologiska effekter

som bör följas mer. I dagens läge kan inte

myndigheten använda den försiktighetsprincip som

står i miljöbalken eftersom det inte finns några

hälsoeffekter att skyddas mot. Vi talar i stället om

en försiktighetsstrategi som handlar om att minska

den strålning som inte behövs för telefonin. Genom

att använda en hörsnäcka kan man ju minska

exponeringen med 95 % eller kanske mer, beroende på

vilken hörsnäcka man använder, och vi tycker att det

är ett stort steg i avvaktan på att vi får mer

kunskap.

Vi har också, som jag sade, under en lång rad av år

sagt att det behövs mer forskning på det här

området.

Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: När

det gäller epidemiologin finns metoderna i Sverige,

som vi har hört tidigare. Det är en ren resursfråga.

Det är kostsamma studier som behöver göras, och det

kostar pengar. För detta krävs alltså ett nationellt

forskningsprogram.

Leif Salford, Universitetssjukhuset, Lund: Jag vill

också säga att det inte är riktigt självklart för en

forskare att kasta sig in i detta mycket konstiga

fält. Det är ett fält som till exempel läkare och

många andra som är forskare med mycket biologi i

grunden tvekar att kasta sig in i. Det är ett

väldigt svårt fält, och det förutsätter att du har

en grupp människor som du redan har en god relation

med i vars krets du kan börja tänka. Man tänker inte

ensam. Som läkare och biolog kan jag inte tänka de

tankarna själv - man måste ha en grupp. Det är inte

så lätt att skapa.

Då är vi inne på det som alla andra talar om,

nämligen pengar - mycket pengar. Det här gör sig

inte självt. Det är ett område som lite grann också

är omgivet av tveksamheten inför elektromagnetism,

dessa svåra ting som är väldigt svåra att greppa för

väldigt många kolleger inom forskarvärlden.

Monica Green (s): Jag har konstaterat att samsynen

gäller att det behövs mer forskning i alla fall. Det

märks ju - alla hävdar det.

Jag tänkte fråga dig, Lena Hillert, om du tycker

att gränsvärdena är rätt. Vi har hört att ganska

många av er här - jag uppfattar att det finns en

samsyn om det - tycker att basstationerna inte

närmar sig gränsvärdena, men att terminalerna, det

vill säga telefonerna, gör det. I så fall: Är

gränsvärdena rätt, och på vilket sätt hjälper en

handsfree, om nu en handsfree minskar risken mycket?

Jag tillhör ju dem som ständigt trasslar in sig i

sladden och hela tiden rycker av sladdarna, så jag

tycker att det finns stora problem med att använda

handsfree. Jag undrar då om det finns andra organ i

kroppen som kan påverkas, till exempel testiklar,

könsorgan och andra viktiga funktioner i kroppen, om

man har telefonen någon annanstans på kroppen och

använder sig av handsfree.

Dessutom har jag en tilläggsfråga om Bluetooth,

alltså när man inte har någon sladd på handsfree,

vilket ju är mycket enklare. Men man kan ju tänka

sig att det väl antagligen är mer strålning från en

sådan. Är det det?

Lena Hillert, Karolinska Institutet, Stockholms läns

landsting: Jag upplevde att det var flera frågor

här. Det gällde dels om gränsvärdena är riktigt

satta, dels om handsfree kan påverka andra delar av

kroppen, dels om Bluetooth ökar exponeringen.

Vad gäller gränsvärdena, som jag sade, är den

sammantagna bilden att vi har fullt stöd av

forskningen i dag. Då ska man komma ihåg att

gränsvärdena inte ligger på de nivåer där vi har

effekter, utan gränsvärdena är satta med

säkerhetsmarginaler som för allmänheten är faktor

50. Det finns alltså en marginal även över

gränsvärdena. Det finns, som jag har uppfattat det,

även från professor Salford och professor Hardell

här en samsyn om att vi inte har visade

hälsoeffekter som motiverar revidering av

gränsvärdena.

Handsfree sänker exponeringen, som vi har hört.

Det har förekommit andra uppgifter, men de har inte

bekräftats i andra studier. Det är det sätt vi har

att kunna telefonera men, om vi så önskar, sänka

exponeringen.

Om man tänker på avståndet mellan de delar som man

använder vid Bluetooth-kommunikation och avståndet

från en mobiltelefon till basstationen kan man

säkert inse att det är betydligt lägre nivåer som

behövs för att kommunicera mellan två så pass

närliggande apparater än från en mobiltelefon till

en basstation.

Björn Hamilton (m): Man har egentligen mest

diskuterat basstationer, antenner och master ute i

kommunerna, och kanske inte så mycket själva

telefonapparaten. Vi kanske borde försöka vrida den

diskussionen, för här får man intrycket att det

egentligen är telefonerna som kan vara skadliga.

Min fråga gäller däremot masterna och

basstationerna. I min hemkommun har vi haft en

fruktansvärd diskussion om just placeringen av

dessa. I och med att det är flera bolag ute på

marknaden har man haft svårt att komma överens om

var det ska vara master och hur många de ska vara.

Då är min fråga, kanske i första hand till Telia:

Har ni hittat någon modell för att vi ska undvika

att ha tre fyra master i stället för kanske bara en

som man kan samsas om att hänga sina antenner på,

vilket jag tror skulle underlätta? Om man kan göra

det så skulle det säkert underlätta både utbyggnaden

och hastigheten i utbyggnaden, och det kanske också

skulle föranleda att man inte behövde ha upprivande

diskussioner ute i kommunerna om det här. Man är ju

rädd för de här masterna eftersom man tror att det

strålar så mycket från dem att man vill begränsa

antalet.

Håkan Dahlström, chef mobila nätet, Telia Sonera AB:

I dag är det så att vi upplåter plats i våra master,

och vi strävar efter att göra det på marknadsmässiga

villkor. Under GSM-utbyggnaden sköttes det här

mellan de operatörer som då byggde GSM-nät

samtidigt. Det var ett fungerande mastsamarbete där

man delade master på lika villkor.

I början av 3G-nätets rollout hade vi nya aktörer.

Vi hade inte samma utgångsläge. Det fanns väldigt

olika uppfattningar om vilken rätt man hade att

nyttja någon annans infrastruktur. Det tog således

en tid innan vi hittade fungerande samarbetsformer.

Telia Sonera har sedan ett och ett halvt år

tillbaka haft avtal med alla andra operatörer på den

svenska marknaden om hur och under vilka villkor vi

delar master. Vi har ett stort antal inplaceringar i

dag. Min minnesbild är att vi ligger runt 3 000

inplaceringar i våra befintliga sajter i dag. Det är

främst operatörer, men det är också åkerier och

olika myndigheter som vi upplåter plats i masterna

för.

När vi får en begäran om en inplacering måste vi

även ta hänsyn till det framtida behov som vi ser

att vi kommer att ha, så det är inte alltid

självklart att det går att lösa. I dag har vi,

upplever jag, ett fungerande samarbete med de andra

aktörerna, och vi byter ett mot ett. Så vi delar

master i dag - ja.

Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet, Umeå: Man

måste tänka sig för lite grann, kanske, om man

samlokaliserar. Lägger man alla tre operatörerna på

samma mast får man alltså tre gånger högre värden i

det närområdet gentemot om man sprider ut det så att

de får en mast var och man så att säga demokratiskt

delar på strålningen.

Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Jag

vill göra en kort kommentar till den här frågan och

föregående fråga. Det jag skulle vilja efterlysa är

en gränsvärdessättning utifrån de biologiska

effekter vi har. Man ska inte glömma bort att de

gränsvärden vi pratar om är termiska, alltså

uppvärmningseffekter. Då ligger vi betydligt högre.

Det är ingen som än så länge har gjort en

gränsvärdessättning beroende på det vi ser i

biologin i cellförsök, det Leif Salford ser i sina

studier. Var skulle vi hamna då i förhållande till

basstationer? Då börjar vi tala om en

försiktighetsprincip för befolkningen.

Kjell-Erik Karlsson (v): Antalet elöverkänsliga i

samhället ökar, och det kan finnas olika orsaker

till det. Därför har jag en fråga om

synergieffekter. Den baserar sig på en erfarenhet

från en industriolycka där epoxyrök troligen ledde

till elöverkänslighet. Finns det något forskarbelägg

för synergieffekter mellan miljögifter i kroppen och

icke-joniserad strålning, elektriska magnetfält? Jag

vill rikta frågan till Olle Johansson.

Docent Olle Johansson, Karolinska Institutet: Det

finns det kanske inte vad gäller kroppsegna kemiska

ämnen, men däremot har man ju sett

samverkanseffekter i olika modellstudier utanför

kroppen, så den hypotesen borde naturligtvis

undersökas.

Sven Bergström (c): Jag tycker att det spretar lite

i dag. Vi får höra från SSI att det finns en

betydande samsyn, men när vi lekmän sitter och

lyssnar på den här sidan tycker jag att det var att

ta i att tala om en betydande samsyn. Jag tycker som

sagt att det spretar ganska mycket.

Flera betonar att det finns risker, inte minst när

det gäller frågan om blod-hjärn-barriären. Tittar vi

ut över världen kan vi också notera att de ansvariga

strålskyddsmyndigheterna inte heller riktigt har

samsyn, om jag förstår det rätt. Till exempel har

jag förstått att den tyska strålskyddsmyndigheten

mycket bestämt varnar för att barn ska använda

mobiltelefoner. En fundering man får då är: Hur kan

det komma sig att man drar så olika slutsatser?

Min fråga handlar egentligen om något annat. Det är

ju inte bara mobiltelefoner som alstrar

elektromagnetism. Vi har ju en massa andra saker

också i våra hem och våra bilar och på våra

arbetsplatser. Min fråga är alltså: Är det någon som

forskar ordentligt på helheten? Vad får det för

effekter på överkänsliga människor? Att det finns

sådana tror jag att alla på den här sidan kan

försäkra eftersom vi får samtal från oroliga

människor som är alldeles övertygade om att de är

drabbade av mobiltelefonstrålning, som man säger.

Men vad blir det totala resultatet av den

elektrosmog, som en del säger, som finns i våra hem,

på våra arbetsplatser och i våra bilar? Finns det

någon samlad forskning om detta? Vad säger SSI?

Lars-Erik Holm, SSI: Jag ska börja med barnen. Du

hänvisar till den tyska strålskyddskommissionen.

Ursprunget kom från den engelska

Stewartkommissionen, som sade att om vi i framtiden

finner hälsoeffekter som i dag inte är kända, då är

det rimligt att anta att barn skulle vara

känsligare. Barn är växande, barn har tunnare

skelett och därmed högre absorption. Då vore det

rimligt att minska exponeringen i enlighet med

försiktighetsstrategin.

Vårt vetenskapliga råd har tittat på de data som

finns och även den holländska senaste rapporten,

kunskapssammanställningen därifrån, som pekar på att

det i dag inte finns några data som tyder på att

barnen är känsligare för detta. Därför sade jag det

tidigare i dagens presentation. Den information som

SSI ska ta fram, förhoppningsvis tillsammans med

andra myndigheter, ska rikta sig till både barn och

vuxna. Det är samma försiktighetsstrategi, att

minska onödig exponering, som bör gälla för dem

båda.

När det gäller summationseffekter har SSI gjort

mätningar för att göra en temperaturtagning på den

elektromagnetiska belastningen i olika miljöer. Där

ligger man långt under gränsvärdet. Jag tror att

Yngve Hamnerius visade en temperaturtagningsbild i

sin presentation.

Jag kan inte svara på vilken typ av forskning som

görs när det gäller elkänslighet, men det kanske

någon annan kan göra.

Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet, Umeå: När

det gäller elöverkänsligheten övergripande är det

väldigt lite forskning som görs i landet. Vi har

hållit på rätt mycket med den problematiken sedan

1985. Vi har flera ansökningar inne, men vi har

aldrig lyckats få några pengar för att gå vidare.

Vi har konstaterat att de elöverkänsliga har en ökad

känslighet i det centrala nervsystemet för sådant

som vi har censorer för - ljud, ljus, kemikalier. De

är mer stresskänsliga. Däremot har vi aldrig lyckats

konstatera att det finns en koppling till de

elektromagnetiska fälten. Vi har dessutom sett en

obalans i det autonoma nervsystemet. Det finns en

hel rad kliniska fynd att gå vidare på, men vi har

hittills inte fått möjlighet att göra det.

Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Jag

kan haka på där och säga att vi har skissat sådana

studier där man ska titta på elöverkänsliga eller

sådana som anser sig ha besvär av

mikrovågsemissioner. Där ska det ingå mätningar i

bostäder och på arbetsplatser. Man kan ta blodprov

och titta på samverkan av miljögifter som PCB och

bromerade flamskyddsmedel. Man kan göra

hälsoundersökningar och också efterfråga de

subjektiva symtomen.

Det finns medicinska möjligheter till detta, men

sanningen är att det inte går att finansiera sådana

studier i dagens läge, som nödvändigtvis blir breda,

stora och relativt kostsamma.

Olle Johansson, Karolinska Institutet: Det är samma

kommentar. Vi har försökt i sex års tid att få

pengar till den här forskningen och fått avslag

varje gång. Vi har igen den 2 februari skickat in

tre ansökningar till FAS, och jag var oerhört glad

att höra Anders Ahlbom i sin framställan i princip

räkna upp rubrikerna på de tre ansökningarna. Nu

förstår vi att vi kommer att få alla de här

pengarna.

En viktig poäng att komma ihåg när det gäller

forskning och pengar ska jag beskriva med följande

analogi. Om ni vill undersöka förekomsten av

giftormar i världen kan ni absolut inte ge pengar

till människor som säger att det är biologiskt

otänkbart att det finns ormar. Ni kan heller inte ge

pengar till dem som säger att det bara finns

ofarliga ormar. Ni kan bara ge pengar till dem som

vågar lyfta upp en livslevande kobra.

I det här rummet i dag är det ytterst få sådana

forskare.

Jag föreslår att ni satsar pengar på till exempel

professorerna Salford, Hardell, Kjell Hansson Mild

och andra och ser vad de kommer fram till. Har de

fel kommer de att visa det själva. Ljuger de och

fuskar kommer andra kolleger i världen att visa det.

Eftersom det är helt ofarligt kan industrin bekosta

forskningen, för de kommer ändå inte att utgöra

någon risk.

(Applåder)

John Lind, Elöverkänsligas riksförbund: Det finns

stora individuella skillnader när det gäller

känsligheten. Många elöverkänsliga reagerar på

vanlig hushållsström, alltså 50 Hz. En intressant

skillnad är att kvinnor tycks vara mer känsliga än

män. Vad det kan bero på är också någonting man

borde forska om. Mellan två tredjedelar och tre

fjärdedelar av våra medlemmar är kvinnor.

Det har pratats mycket om oss, så det är roligt

att få säga någonting själv.

I dag är det minus 14 grader ute där jag bor. Runtom

i landet bor det människor som har tvingats flytta

från sina bostäder. De har bosatt sig i elfria torp.

De har bosatt sig i husvagnar. De får ingen ro: de

drivs från det ena stället till det andra. Med tanke

på vad som händer ute i samhället med denna

utbyggnad av mobiltelefoninätet måste man konstatera

att det är en fråga om mänskliga rättigheter. Det

sker just i dag runtom i landet en massiv kränkning

av mänskliga rättigheter och jag vill påstå med

myndigheternas, åtminstone delvis, goda minne.

Lennart Fremling (fp): Jag skulle vilja vända mig

till Strålskyddsinstitutet men också rikta mig till

Naturskyddsföreningen.

Människor är olika känsliga. En del är allergiska

mot jordgubbar, andra tycker att jordgubbar är

väldigt gott. Vi måste som politiker ta hänsyn även

till konsekvenserna för de få människorna och inte

bara räkna genomsnitt. När jag förut frågade

Strålskyddsinstitutet om man var beredd att agera

för att undersöka drabbade personer som uppger sig

vara påverkade för att om möjligt hitta en annan

förklaring än vad de själva uppger, fick jag svaret

att det här med stöd till de drabbade mera är en

fråga för sociala myndigheter. Men jag menar alltså

inte i grunden det stöd som de behöver som människor

utan chansen att undersöka för att se om påverkan på

cellnivån kan dokumenteras i form av hälsoeffekter.

Det borde man titta på hos just de personer som

själva uppger att de har hälsoeffekter. Jag vill

gärna höra även Naturskyddsföreningen lägga ut

texten där.

Lars-Erik Holm, SSI: Det är säkert mycket mer som

SSI skulle kunna göra. Låt mig bara erinra utskottet

om att SSI har sex personer som jobbar på heltid med

detta. Vi förväntas åka runt i kommuner, delta på

möten, göra mätningar, göra riskanalyser. Vi gör

gärna det, men då måste vi få större anslag också.

Mikael Karlsson, Svenska Naturskyddsföreningen: Det

behövs givetvis mer forskning, och det är forskarna

ganska snabba att understryka också. Även de som

menar att det är teoretiskt omöjligt att man skulle

kunna få några effekter vill forska på det här.

Jag skulle vilja säga så här: Ni har gjort det

förut. Det här är en väldigt komplex fråga. Det är

ett oklart forskningsläge. Det finns biologiska

effekter, det finns inga konstaterade risker eller

skador på människor i dag. Men ni har i kammaren

hanterat sådant här förut. Jag tror att det var i

det här rummet som miljöskyddslagen passerade 1969

som talade om att man skulle vidta förebyggande

åtgärder om någonting kan orsaka skada på miljön. I

miljöbalken står det inte, som vi hörde, att det ska

finnas skador, det finns inget skaderekvisit på

försiktighetsprincipen, utan det står "skäl att

misstänka". Samma inriktning finns också i EU-

kommissionens uttolkning av försiktighetsprincipen,

som är grundad i EU-fördraget.

Om det finns osäkerhet å ena sidan eller hot å

andra sidan finns det en skyldighet att vidta

åtgärder, som en del har understrukit här. Det är

uppenbart att man behöver vidta åtgärder.

Försiktighetsprincipen kan inte tolkas, som man ofta

gör, så att man direkt ska förbjuda någonting, ha

ett moratorium för någonting. Men den ska definitivt

leda till sådana saker som krav på märkning, att

placera masterna rätt - det har getts ut en rapport

från Naturskyddsföreningen - att se över

gränsvärdena som enligt många forskare är satta på

irrelevant grund i dag, att se över hur

rekommendationer gällande barn ser ut, att se till

att det alltid säljs en fungerande handsfree - man

får byta dem hela tiden. Det kräver ett politiskt

initiativ och inte den slapphet som vi ser i dag

från myndigheternas sida.

Förstår man försiktighetsprincipen rätt måste man

vidta ett antal förebyggande åtgärder. Det är en

hörnsten som den här kammaren har använt i

miljöskyddslagen, i propositionen för ett och ett

halvt år sedan om en giftfri miljö, vid

tillämpningen av hantering av genmodifierade

organismer, som jag vet att en del av er har jobbat

med, och så vidare. Det är bara att göra som ni har

gjort förut. Förebygg skada!

Mats Holme, Mobiltelebranschen: Man kan lätt få

uppfattningen att det inte forskas. Det har forskats

på det här området i 60 år. Just nu pågår ungefär

100 studier. Totalt sett har man under de tio

senaste åren lagt 200 miljoner euro på en sådan här

forskning, på just nu pågående studier 100 miljoner

euro. Industrin finansierar ungefär hälften av det.

Man gör det via internationella organisationer för

tillverkarna MMF och för operatörerna GSM

Association. Man är noga med att bygga fördelningen

på WHO:s forskningsprogram för att vara noga med att

vi inte styr var pengarna hamnar och inte kan

påverka resultaten.

De här pengarna hamnar i nationella och

internationella forskningsprogram. Det pågår som

sagt ungefär 100 studier, och industrin står för

hälften.

Ingela Hammar, Elöverkänsligas riksförbund: Vi som

är elöverkänsliga tvekar inte över sambandet mellan

våra symtom och den ökade trådlösa strålningen i

samhället. Många av våra medlemmar blir så sjuka att

de får flytta från sina bostäder, familjer

splittras. Ofta är det så att man inte bara flyttar

en gång; man kanske får flytta ett antal gånger för

att det kommer basstationer i närheten, vilket är

det stora problemet just nu.

Att som nu öka den totala mängden strålning gör

vår levnadssituation ohållbar. Vi elöverkänsliga har

redan påverkats, vi har drabbats av hälsopåverkan.

Våra symtom stämmer väl överens med den holländska

TNO-rapporten.

Vi begär att du som politiker ska ta ansvar för de

elöverkänsliga. I det ansvaret ingår att den

elöverkänsliga ska kunna bo kvar i sin bostad i en

anpassad strålmiljö utifrån de elöverkänsligas

behov. Vi lever nu år 2004. Lyssna på vårt hälsolarm

- det här är en folkhälsofråga - och du kan i

framtiden inte säga att vi inte har larmat.

Carina Ohlsson (s): Jag har en fråga som är riktad

till SSI och Miljödepartementet.

Jag undrar om kommunerna i dag har de redskap och

verktyg i lagstiftning som de behöver, till exempel

i plan- och bygglagen och miljöbalken, eller råd

från myndigheter som SSI, för att tillsammans med

medborgarna kunna planera och följa upp miljömålet

god strålmiljö, med utgångspunkt i folkhälsa,

människors oro och försiktighetsåtgärder.

Lars-Erik Holm, SSI: Vi tycker att det behövs en

informationssatsning för att föra ut kunskap till

både tjänstemän i kommunerna och beslutsfattare,

politikerna, där. De här frågorna handhas ofta i

miljö- och hälsoskyddsnämnder eller i

byggnadsnämnder. Vi har sedan förra sommaren

planerat en informations- och utbildningskampanj med

regionala utbildningssatsningar som ska gå av

stapeln under året tillsammans med andra centrala

myndigheter, som ett led i att försöka öka

kunskapsnivån i kommunerna i hur de här frågorna

hanteras.

Monica Lövström, Miljödepartementet: Som en

komplettering kan jag säga att regeringen nyligen

gett ett uppdrag till en förhandlingsman för att

samordna mobiloperatörernas lokalisering av master.

Det var just den frågan som var uppe här tidigare.

Det kommer, som vi ser det, att underlätta för

kommunerna att hantera de här frågorna.

Bengt-Anders Johansson (m): Jag vänder mig till

Statens strålskyddsinstitut med min fråga.

Att vara folkvald innebär inte att man är expert i

de här frågorna, utan vi måste naturligtvis hela

tiden vila på relevanta fakta och vederlagd

forskning. Det är hela tiden en avvägning i all

modern utveckling, och också historiskt där vi får

väga risken mot nyttan. Hade vi lyssnat på de mest

pådrivande tidigare hade vi förmodligen inte

funnits. Hade vi lyssnat på de mest ängsliga hade vi

fortfarande befunnit oss på forntidsstadiet.

Jag ska försöka att få svar i den komplexa vardag

som många befinner sig i, i sitt hem, i sin normala

livsföring: Kan man på något sätt beskriva den mängd

strålning som man blir utsatt för utav mobiltelefoni

i jämförelse med exempelvis TV och radio eller andra

strålningsdoser som inte är joniserande, att ta ett

samlat grepp om den risk som vi som människor

utsätter oss för?

Lars-Erik Paulsson, SSI: Låt mig först säga att vi

inte kan lägga ihop joniserande strålning, radon och

annat, med den icke-joniserande strålningen. Vi kan

antagligen inte ens addera lågfrekventa magnetfält

från kraftledningar med fälten från mobiltelefoner.

Det är alltför olika biologisk verkan för att det

ska vara meningsfullt.

Däremot kan vi göra en jämförelse inom respektive

område. Låt oss jämföra mobiltelefoner,

basstationer, med vad det finns för övrigt i vårt

samhälle som vi normalt umgås med av den karaktären,

det är TV och radio. Vi har över landet ungefär 50

stora radio- och TV-sändare som täcker hela riket.

För att jämföra fältstyrkorna från dem med till

exempel styrkan från en basstation är det när det

gäller de största radio- och TV-sändarna så att man

måste gå ut ungefär en mil från radio- och TV-

sändaren för att nå samma styrka som man har 100

meter från en basstation. Det är en sådan jämförelse

som man kan göra.

Kerstin Engle (s): Jag skulle vilja ställa en fråga

till Kjell Hansson Mild. TCO har tagit fram en

kvalitets- och miljömärkning för mobiltelefoner

utifrån sina medlemmars oro. De har valt att lägga

sig på betydligt lägre gränsvärden än dem som vi har

pratat om här i dag och som vi dessutom har hört att

det inte finns någon anledning att ändra på. I USA

har man betydligt lägre gränsvärden.

Min fråga är hur man resonerar där. Jag

förutsätter att de forskningssammanställningar som

finns även inbegriper eventuell amerikansk

forskning. Tanken är att det är ett uttryck för en

större omsorg om sin befolkning.

Kjell Hansson Mild, Arbetslivsinstitutet, Umeå:

Amerikanerna har baserat sitt på att man har 20

gånger högre värden lokalt än vad man har på

helkroppsexponering. Därför har de kommit till 1,6

watt/kg över 1 gram. Vi har alltså baserat det på

uppvärmning av linsen och tagit en säkerhetsfaktor

på 50 till det. Det tycker jag är ganska sunt.

Det TCO vill göra är att man vill märka telefoner

med 0,8 watt/kg över 10 grams vävnad. Det råkar bli

precis samma värde, 1,6 watt/kg över 1 grams vävnad.

Eftersom det här är verkligen homogent är det så att

tar man en större volym får man ett lägre värde.

TCO-märkningen innebär i princip att ha samma värde

som man har i USA.

Lars Lindblad (m): Det här är tekniskt mycket

komplicerade frågor. Därför ger jag mig kanske ut på

lite djupt vatten. Men den enda, som jag har

uppfattade det, som på ett tydligt vis för en lekman

som jag har visat en koppling i sin presentation

mellan mobiltelefonanvändning och bestående effekter

på hjärnan är Leif Salford och hans studier på

råttor. Det kanske beror på att vi delar dialekt.

Men jag skulle vilja ställa en fråga till Lennart

Hardell. Jag förstod inte riktigt din presentation.

Kan du klargöra för mig som lekman hur din forskning

visar sambandet mellan bestående effekter på hjärnan

och mobiltelefonanvändning? Jag förstod inte riktigt

kopplingarna i din forskning.

Lennart Hardell, Universitetssjukhuset, Örebro: Vad

vi har gjort är att vi har undersökt ca 1 500

patienter med hjärntumör och lika många

kontrollpersoner i befolkningen som alltså inte har

hjärntumör. Sedan har vi gått ut och frågat hur

vanligt det är med olika typer av

mobiltelefonanvändning inklusive en rad andra frågor

om lösningsmedel, yrkesvanor och så vidare.

Då ser vi att de som har haft en hjärntumör har i

större utsträckning använt en mobiltelefon än de som

inte fick en tumör. Vanlig matematik eller statistik

som man använder ger de riskberäkningar som jag

visade. Vi ser också att hjärntumörer är vanligare

på den sida som man använt mobiltelefonen på. Vi

hittar den största risken där. Det bygger alltså på

enkätstudier där vi har frågat ca 3 000 personer om

deras mobiltelefonanvändning.

Christin Nilsson (s): TCO har tidigare varit och är

framgångsrik när det gäller märkning av dataskärmar.

Nu har man tagit fram en märkning för

mobiltelefoner, som tidigare sagts, därför att många

av TCO:s medlemmar använder dem och det finns en

stor oro. I deras märkning använder man inte bara

SAR-värdet, utan man använder någonting som man

kallar för TCP-värde. Det mäter hur stor effekt

telefonen maximalt kan nyttiggöra för kommunikation.

Ju högre TCP-värde, desto lägre exponering utsätts

man för som användare.

Jag vill ställa frågan till Mobiltelebranschen om

man kan tänka sig att ha det som obligatoriskt för

tillverkare att använda sig av den typen av märkning

för kunden.

Mats Holme, Mobiltelebranschen: Att mäta en

mobiltelefons kommunikationseffektivitet är

betydligt mer komplext än att mäta med det värde som

man har tagit fram från TCO. Det är ett första

försök. Tillverkarna optimerar sina telefoner och

har kanske 20-40 mätpunkter, och det här motsvarar

en av dem. Det är tyvärr inte heltäckande. Det är

dessutom en oklar metod som inte har utvärderats.

Därför är det svårt att dra någon slutsats om den

mäter rätt sak. Men någon form av

kommunikationseffektivitetsoptimering gör man när

man tillverkar en telefon så att den blir så bra som

möjligt att kommunicera med, med en så liten

uteffekt som möjligt.

Jan Rudling, TCO Development: Det är vi som ligger

bakom TCO-märkningen. Jag tycker att Mats Holme ger

ett lite vilseledande svar på frågan. Jag skulle

vilja be Yngve Hamnerius, som också är expert på

mätning, att förklara detta med TCP-värde. Det är

någonting som vi i samarbete med

mobiltelefonantenntillverkare och olika experter har

tagit fram. Det du säger Mats är vilseledande.

Yngve Hamnerius, Chalmers tekniska högskola: Hur

mycket uteffekt telefonerna sänder styrs av

basstationerna. Det gör att SAR-värdet mäts vid full

effekt på telefonen. En telefon som har ett lågt

TCP-värde kommer att gå på full effekt hela tiden.

En telefon som har ett högre TCP-värde så att

basstationen hör mer från den regleras ned. Syftet

med det här är att kombinera SAR-värdet och TCP-

värdet för att vi ska få den verkliga exponeringen.

Vad SAR mäter är bara det maximala. TCP-värdet är

alltså en vettig information för användaren, framför

allt för att se vilken exponering som man blir

utsatt för. Det bör vara huvudmålet, inte att mäta

hur bra kommunikationerna är.

Sven Gunnar Persson (kd): Lars-Erik Holm berörde

tidigare risken för barns utsatthet för strålning.

Jag vill ställa en fråga, den här gången till

Socialstyrelsen, utifrån ett inslag i Morgonekot i

går om resultat från den engelska forskningen. Den

som intervjuades drog ganska alarmistiska

slutsatser, som jag uppfattade det.

Finns det skäl enligt Socialstyrelsen att ha en mer

strikt hållning och tydligare rekommendationer när

det gäller barns utsatthet för den här typen av

strålning?

Catarina Andersson Forsman, Socialstyrelsen: Den här

studien är relativt ny, och vi kommer naturligtvis

att ta stöd och hjälp av den vetenskapliga expertis

som finns. Därefter kommer vi att ta ställning i

frågan. Men just nu, med det underlag som vi har

blivit försedda med, är sakläget det som SSI och

forskarna här har framfört.

Sinikka Bohlin, vice ordförande: Jag ska försöka

kort sammanfatta den här intensiva förmiddagen, som

vi har haft för vår kunskapsinhämtning inför

framtiden.

Jag ska plocka fram några ledord inför framtiden.

Det första är ganska enkelt: detta är en väldigt

komplex fråga. Det har vi förstått när vi lyssnat

här under förmiddagen. Det är inte så lätt för en

vanlig människa att förstå alla termer som har

svängts här. Det är naturligtvis också så att en

komplex fråga väcker väldigt mycket oro bland

människor. Vi vet inte riktigt vart vi är på väg

någonstans med den här nya tekniken, som vi möter

överallt i samhället.

Det kom fram ett bra ord: riskkommunikation. Jag

tror att det är väldigt viktigt att vi i framtiden

tänker på samarbetet mellan dem som tillverkar,

operatörer, forskarvärlden, myndigheter och regering

och riksdag. Vi måste kanske hitta varandra bättre

för att också hitta bättre lösningar.

En viktig fråga är också försiktighetsprincipen.

Den gäller för riksdagen och regeringen vid

lagstiftningen men också för mig som individ. Jag

har också ett ansvar för hur jag hanterar den mobil

som jag bär med mig. Jag har naturligtvis ansvar för

de barn som jag har för att jag som förälder kan

hantera den här frågan. Men det kräver att jag får

den kunskapen från er så att jag kan hantera frågan

i min vardag.

Sedan har vi de människor som lider av all möjlig

strålning, den helhet som ingen riktigt kan svara

på: Hur blir vi påverkade av den omvärld som vi

lever i?

Det var kortfattat vad som har hänt i frågan. Vad

som händer nu i utskottet är att vi har ett antal

motioner som vi ska behandla och som handlar om

riktvärden, märkning av telefoner, varningstexter,

forskning och försiktighetsprincipen. Jag tror att

ordet forskning är det som vi i varje fall i den här

församlingen kan enas om är väldigt viktigt. Vi

behöver veta mer. Det kanske vi alla får axla på ett

bra sätt i framtiden. Ska vi komma vidare som en IT-

nation måste vi ha råd att forska i de frågor som

påverkar vår livsmiljö men den berör också den

framtida generationens livsmiljö.

Jag vill tacka alla er som har suttit hemma och

lyssnat, alla er som har suttit på läktaren och

lyssnat. Jag vill tacka er alla som har kommit hit

med er kunskap och svarat på frågor och också tacka

ledamöter för en del korta frågor.

Bilaga 3

Mobiltelefonins eventuella hälsorisker

En kartläggning av riksdagens

utredningstjänst beträffande

kunskapsläget

Sammanfattning

Miljö- och jordbruksutskottet har uppdragit åt

riksdagens utredningstjänst att kartlägga det

aktuella kunskapsläget beträffande mobiltelefonins

eventuella hälsorisker. Kartläggningen visar att den

stora merparten av dagens forskning inte visar på

förhöjda cancerrisker för mobiltelefonanvändare. Det

finns heller ingen känd och vedertagen orsak till

varför mobiltelefoni skulle medföra hälsorisker för

människor.

Ett mindre antal forskningsstudier har dock

presenterats som visar på hälsorisker, bl.a. ett par

mycket uppmärksammade studier ledda av professor

Lennart Hardell vid Örebro universitet. Hardells

forskningsresultat har dock ifrågasatts av forskare

världen över och kritiken riktar sig både mot

studiernas upplägg och hur Hardell tolkat sina

resultat.

Flera internationella organisationer, bl.a.

ICNIRP, WHO och EU har utfärdat rekommendationer

gällande mobiltelefoner och hälsa. Svenska Statens

strålskyddsinstitut och andra nationella

strålskyddsmyndigheter har också utfärdat

rekommendationer. Gemensamt för dessa är att man

utifrån det rådande kunskapsläget inte anser det

vara förenat med hälsorisker att använda

mobiltelefon så länge man inte överskrider

rekommenderade gränsvärden.

Även om majoriteten av forskare, institutioner och

myndigheter bedömer att mobiltelefoni inte är

förknippat med hälsorisker, anser många ändå att det

kan finnas skäl till viss försiktighet. Bland annat

rekommenderas de som är oroliga att använda s.k.

handsfreeutrustning. De flesta anser också att det

finns skäl för fortsatt forskning, bl.a. för att

undersöka om mobiltelefoni eventuellt kan medföra

hälsorisker på längre sikt. För närvarande pågår

omfattande forskningsstudier som kan förväntas ge

ett förbättrat kunskapsunderlag.

Inledning

I takt med den ökade användningen av

mobiltelefoner har allmänhetens oro för eventuella

hälsorisker med mobiltelefoni tilltagit och frågan

har diskuterats och debatterats flitigt i

massmedierna. De senaste 4-5 åren har också ett

stort antal forskningsstudier av eventuella

hälsorisker med elektromagnetiska fält från

mobiltelefoner genomförts och presenterats.[1]

Frågan är komplicerad och det kan vara svårt att

överblicka och tolka kunskapsläget.

Denna promemoria syftar till att kartlägga och

beskriva de mest uppmärksammade epidemiologiska

studierna av huruvida mobiltelefoni skulle kunna

medföra ökad risk för cancer hos användarna. Den

epidemiologiska metoden innebär att man kartlägger

och beskriver en sjukdoms utbredning och speciella

mönster i befolkningen. Det finns flera alternativ

till epidemiologiska studier, t.ex. experimentella

studier där människor, djur eller celler exponeras

för strålning av mobiltelefontyp under en viss tid.

En fördel med epidemiologiska studier är att man

undersöker effekten av en viss typ av exponering (i

detta fall mobiltelefoni) i människans naturliga

miljö.

Rapportens fokus på cancer har föranletts av att

det tycks vara den mest uppmärksammade frågan i

massmedierna och bland allmänheten. Ett par andra

uppmärksammade studier med något annorlunda

inriktning än den som beskrivs ovan diskuteras dock

också i rapporten (kapitel 7). I rapporten redovisas

också de bedömningar som internationella

organisationer, svenska myndigheter och utländska

myndigheter har gjort av kunskapsläget.

Bakgrunden till uppdraget

Inför en offentlig utfrågning under tidig vår 2004

har miljö- och jordbruksutskottet gett riksdagens

utredningstjänst i uppdrag att ta fram ett fördjupat

faktaunderlag om kunskapsläget vad gäller

mobiltelefoni och hälsorisker.

Riksdagen har behandlat frågan om strålning från

mobiltelefoner vid ett flertal tillfällen. I mars

1999 beslutade riksdagen om att bl.a. införa det

nationella miljökvalitetsmålet Säker strålmiljö.[2]

Riksdagen beslutade sedan i november 2001 om ett

antal delmål för miljökvalitetsmålet, bl.a. att

riskerna med elektromagnetiska fält kontinuerligt

ska kartläggas. Utskottet har därutöver vid flera

tillfällen behandlat motioner från allmänna

motionstiden med anknytning till icke-joniserande

strålning, senast våren 2003 (2002/03:MJU7).

Regeringen har det övergripande ansvaret för

miljökvalitetsmålen och har utsett en ansvarig

myndighet för varje mål samt för några tvärgående

ansvarsområden. Enligt miljömålspropositionen 2001

ska Miljömålsrådet varje år sammanställa underlag

för regeringens redovisning till riksdagen om hur

arbetet mot miljökvalitetsmålen fortskrider. Detta

underlag presenteras i Miljömålsrådets

årsrapport.[3]

Statens strålskyddsinstitut, SSI, har ansvaret för

att miljökvalitetsmålet om en säker strålmiljö

formuleras och att uppföljningen av dessa

miljökvalitetsmål samordnas. En redovisning av SSI:s

rekommendationer och arbete följer i avsnitt 5.1.

Miljöminister Lena Sommestad har nyligen sagt att

hon tar människors oro på allvar och att det är

viktigt att kartlägga riskerna med elektromagnetiska

fält.[4] Hon har därför gett SSI i uppdrag att följa

utvecklingen inom forskningen.

**FOOTNOTES**

[1]: Strålning från basstationer och

mobiltelefoner är radiofrekventa vågor (RF) som

utgörs av elektriska och magnetiska fält (EMF).

Dessa vågor kan vara olika långa och därmed

svänga olika fort, dvs. ha olika våglängd och

frekvens. För mer information om icke-joniserande

strålning, se bil. 1.

[2]: Se prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6,

rskr. 1998/99:183.

[3]: Regeringen har inrättat Miljömålsrådet för

att samordna arbetet mellan myndigheterna och se

till att myndigheternas resurser utnyttjas så

effektivt som möjligt. Miljömålsrådet består av

företrädare för centrala myndigheter,

länsstyrelser, kommuner, frivilliga

organisationer och näringsliv. För den senaste

rapporten, se webbplatsen

[4]: Se SSI:s tidning Strålskyddsnytt, nr 2-4,

årgång 21, s. 14. Tidningen återfinns på SSI:s

webbplats .

Epidemiologisk forskning om

mobiltelefoni och cancer

Nedan redovisas de mest uppmärksammade

epidemiologiska studierna av mobiltelefoni och

eventuella risker för cancer. Dessa studier har

bl.a. granskats i rapporter beställda eller

genomförda av strålskyddsmyndigheter runt om i

västvärlden. I Sverige har Statens

strålskyddsinstitut nyligen beställt två

granskningar av befintlig forskning på området, en

gjord av amerikanska forskare[5] och en gjord av en

expertgrupp med svenska och utländska forskare[6].

Dessa granskningar används i rapporten för att kom-

mentera de forskningsstudier som beskrivs nedan i

avsnitt 3.1-3.6 (för mer information om rapporterna,

se avsnitt 5.1).

Hardell m.fl. 1999

Lennart Hardell har tillsammans med andra forskare,

bl.a. Kjell Hansson Mild, genomfört ett par större

studier om mobiltelefoni kan ha ett samband med

tumörer i hjärnan. I Hardells m.fl. första studie

från 1999 ingick patienter med diagnostiserade

hjärntumörer, totalt 233 personer.[7] Som

jämförelsegrupp valdes två friska kontrollpersoner

per fall. Denna s.k. fall-kontrollmetod går ut på

att jämföra exponeringen för mikrovågor från

mobiltelefoni hos dem som fått cancer med exponer-

ingen hos dem som inte fått cancer. Exponeringen för

mobilstrålningen uppskattades med hjälp av en enkät

och byggde alltså på intervjupersonernas hågkomster

av användningen. Svarsfrekvensen blev

anmärkningsvärt hög.[8]

Resultaten visade inte på någon ökad risk för

tumörer i nervsystemet, hjärnhinnetumörer eller

tumörer i hörselnerven hos dem som använt

mobiltelefon.[9] Det fanns heller inget samband

mellan exponeringstid och cancer. En ökad risk för

hjärntumörer på samma sida av huvudet som telefonen

användes redovisades dock för tumörer i tinning-

regionen, nacken och hjässan. Sambandet gällde

endast NMT-telefoner som har använts längre och har

högre strålning än GSM-telefoner.[10] Författarna

påpekar att sambandet mellan tumörläge och vilken

sida telefonen använts ska betraktas med

försiktighet eftersom det bygger på ett fåtal fall

(13 st.).

Flera andra samband rapporterades i senare

artiklar för andra faktorer såsom exponering för

medicinsk röntgen, arbete i den kemiska industrin

eller på laboratorier.[11]

Kommentarer i granskningsrapporterna till

studien

De amerikanska granskarna är starkt kritiska till

Hardells studie och menar att den inte kan användas

i en bedömning av eventuella hälsorisker med

mobiltelefoni. Kritiken mot Hardells metod riktar

sig bl.a. mot fall-kontrollstudier generellt som man

menar har lågt bevisvärde. Man är också kritisk till

hur Hardell, m.fl., har valt ut de patienter som

ingick i studien. Kritik framförs mot studiens metod

eftersom exponeringsdata baserats på människors

hågkomst av vilken sida de hållit en telefon och att

det troligen är vanligt att man växlar sida.

Dessutom menar man att patienterna kan påverkas av

att känna till forskningens syfte när de redogör för

vilken sida de använt telefonen. Slutligen

kritiseras att flera av Hardells m.fl. slutsatser

bygger på ett relativt litet antal sjukdomsfall.

När det gäller slutsatserna menar de amerikanska

granskarna att det är orimligt att det skulle finnas

ett samband mellan den sida man håller telefonen och

var en tumör uppstår eftersom Hardell m.fl. inte

funnit någon allmänt ökad risk för hjärntumörer:

Eftersom det inte fanns något absolut samband

mellan hjärntumörer och mobiltelefonanvändning är

det inte rimligt att dra slutsatsen att

användningen av en mobiltelefon helt enkelt

skulle ändra det läge i hjärnan där sjukdom

uppstår och öka risken i en del områden men

skydda mot utveckling av tumörer på andra

ställen.

SSI:s oberoende expertgrupp riktar också kritik mot

att Hardell m.fl. finner en ökad risk för cancer i

huvudet på den sida mobiltelefonen använts,

samtidigt som resultaten visar på en minskad risk på

den sida den inte använts (minskad i jämförelse med

dem som inte använder mobiltelefonen alls). De menar

därför att minnesbias[12] kan vara en "uppenbar

förklaring" till resultaten. Det kan t.ex. vara

svårt för en person att uppskatta sin användning och

hjärntumörpatienter kan ha en tendens att

övervärdera sin exponering. Det kan också finna

problem med hågkomsten som är förknippade med själva

hjärntumörens inverkan på minnesprocesserna i

hjärnan.[13]

Hardell m.fl. 2002

Hardells m.fl. andra fall-kontrollstudie baserades

på 1 303 patienter som diagnostiserats med

hjärntumör.[14] Dessa matchades med var sin

kontroll. Användning och exponering uppskattades med

enkät. Studien är mer omfattande än den från 1999

och perioden mellan exponering för mikrovågor och

eventuell tumöruppkomst har utökats.

Resultaten visar på en förhöjd risk för cancer hos

användare av analoga mobiltelefoner, men inte

digitala telefoner (GSM-telefoner) och trådlösa

telefoner. Sambandet förstärktes med avseende på hur

länge och på vilken sida man använt mobiltelefonen.

Risken för tumör var störst i tinningregionen och då

som cancer i hörselnerven.

Författarna påpekar att NMT-telefoner varit i bruk

längre än digitala telefoner, vilket kan ha haft

betydelse för uppkomsten av cancer. Strålningen från

en NMT-telefon är också 3-4 gånger högre än från en

GSM-telefon. Studien kan därmed sägas bekräfta och

delvis styrka forskningsgruppens tidigare resultat.

Hardell m.fl. bemöter också i rapporten en del

kritik som riktats mot studien från 1999 om bl.a.

möjligheten till bias hos de intervjuade

cancerpatienterna som en följd av att de kände till

var de hade cancer.

Kommentarer i granskningsrapporterna till

studien

De amerikanska granskarna är starkt kritiska även

mot denna studie. Kritiken gäller urvalet och

"ytterligare tecken på förvanskande bias i denna

studie, vilket utesluter en meningsfull tolkning".

Man kritiserar bl.a. att Hardell m.fl. i studien

redovisar samma risknivå för trådlösa telefoner som

mobiltelefoner trots att dessa fungerar på

energinivåer som är cirka 25-100 gånger lägre än hos

mobiltelefoner. Om ett samband mellan radiovågor och

cancer finns borde i sådana fall risken vara mindre

vid användningen av telefoner som sänder ut mindre

energi. Granskarna anser att den "troligaste

förklaringen till de positiva resultaten vad gäller

trådlösa telefoner är svarsbias från

hjärntumörpatienterna och deras anhöriga."

De amerikanska forskarna menar återigen att det

finns ett problem med "minnesbias" i studierna, dvs.

att resultaten riskerar att bli felaktiga eftersom

de bygger på att respondenterna ska komma ihåg på

vilken sida de använt telefonen. De resultat som

Hardell m.fl. kommer fram till är också

kontraintuitiva anser man eftersom de leder till

slutsatsen att användning av mobiltelefon på

huvudets ena sida skulle skydda mot utveckling av

tumörer på huvudets andra sida:

Ökningen vad gäller ipsilateral (samma sida)

telefonanvändning uppvägs av en minskning i fråga

om kontralateral (motsatt sida)

telefonanvändning, vilket talar för en

rappporteringsbias, d.v.s. det är inte biologiskt

rimligt att RF-signaler helt enkelt skulle ändra

det läge i hjärnan där tumörer diagnosticeras

eller att de skulle skydda mot utveckling av

tumörer på motsatt sida av huvudet.[15]

Slutsatsen när det gäller sambandet mellan tumör och

den sida man använt telefonen är:

I den här studien verkar det därför rimligt att

en person med en hjärntumör var benägen att

felaktigt ange telefonanvändning på den sida av

huvudet på vilken tumören förekom, vilket ledde

till en positiv bias i lateralitetsanalyser.[16]

Sammanfattningsvis konstaterar de amerikanska

granskarna att bias och slumpen är de troligaste

förklaringarna till de hälsorisker som redogörs för

i Hardells m.fl. artikel. Studien döms återigen ut

som oanvändbar när det gäller att uppskatta om

mobiltelefoni har några hälsorisker.

SSI:s oberoende expertgrupp noterar att andelen

mobiltelefonanvändande bland Hardells kontrollgrupp

bara ökat med 6 procent jämfört med Hardells första

studie. Mellan 1996 och 2000 ökade mobilanvändningen

i befolkningen som helhet från 28 till 71 procent.

Detta kan tyda på att Hardells kontrollgrupp inte

var representativ för befolkningen som helhet. Man

är också kritisk mot att Hardell m.fl. låtit för

lång tid förflyta från diagnos till studie eftersom

många av de patienter som hade aggressiva tumörer

hunnit dö.

SSI:s expertgrupp är fortsatt kritisk mot att

Hardell m.fl. rapporterar ökad risk på den sida av

huvudet som telefonen använts, men att detta inte

motsvaras av överensstämmande samband när det gäller

hur ofta man använt telefonen eller vilken tid som

förflutit mellan användning och tumör. Återigen

visar studien på en minskad risk för tumör på den

sida av huvudet där telefonen inte använts vilket

leder till den ologiska slutsatsen att

mobiltelefoner innebär ett skydd mot tumörer på

andra sidan huvudet (jämfört med dem som inte

använder mobiltelefon). Expertgruppen tar också upp

att Hardell m.fl. ändrar grundläggande definitioner

i en tredje rapport om studien, vilket har effekten

att den minskade risken för tumör på motsatt sida

försvinner.

Muscat m.fl. 2000

En sjukhusbaserad fall-kontrollstudie genomfördes

mellan 1994 och 1998 av Muscat, m.fl.[17] I studien

intervjuades 469 patienter med primär hjärntumör.

Dessa matchades mot 422 kontrollpersoner valda ur

andra patientgrupper på sjukhusen.

Av patientfallen använde 66 mobiltelefoner, vilket

motsvarades av 76 för kontrollpersonerna.

Telefonerna, i de flesta fall analoga, användes i

snitt 2,8 respektive 2,7 år. Medianen för användning

per månad var 2,5 timme för fallen och 2,2 för

kontrollerna. Analyser genomfördes avseende antalet

användningsår, antalet användningstimmar per månad,

ackumulerade användningstimmar, hjärntumörens läge

och typ. Man fann inga signifikanta samband mellan

användning och cancer.

Tumörer i storhjärnan förekom oftare på den sida

av huvudet där telefonen använts (26 mot 15 fall).

Tumörer i temporalloben, dvs. vart och ett av

storhjärnans två sidopartier, förekom dock i mindre

utsträckning på den sida där telefonen använts (9

mot 5 fall). De två sambanden tog med andra ord ut

varandra.

Forskarna menar att undersökningen pekar på att

användningen av mobiltelefoner inte är förknippad

med ökad risk för hjärntumör men påpekar också att

flera studier behövs för att studera om längre

användningsperioder kan ha

betydelse för långsamt växande tumörer.

Som en del av studien undersöktes också i en

uppföljning ett eventuellt samband mellan

mobiltelefon och cancer i hörselnerven. Studien

visade inte på någon risk för tumör i hörselnerven

oavsett användningens frekvens eller tidslängd.[18]

Kommentarer i granskningsrapporterna till

studien

De amerikanska granskarna påpekar att endast 5

procent av patienterna i Muscats m.fl. studie

uppgett att de använt mobiltelefon i mer än fyra år.

Studien hade alltså få långtidsanvändare. Dessutom

var man vid utvärderingen av exponering tvungen att

förlita sig på minnesförmågan hos personerna med

hjärntumörer (samma problem som i Hardells m.fl.

studie). Granskarna påpekar också att digitala

telefoner överhuvudtaget inte kunde utvärderas.

SSI:s oberoende expertgrupp menar också att

studierna begränsas av den korta tiden

mobiltelefonen använts av huvuddelen av fallen.

Ytterligare en begränsning är osäkerheten som

uppstår när kontrollpersonerna väljs från andra

patientgrupper på sjukhusen, eftersom kontrollernas

funktion är att spegla hur vanlig exponeringen är i

den allmänna befolkningen.

Inskip m.fl. 2001

I januari 2001 redovisade Inskip m.fl. resultaten

från en amerikansk fall-kontrollstudie omfattande

782 hjärntumörfall och 799 kontrollpatienter.[19]

Studien visade att det inte förelåg ökade risker för

hjärntumör bland individer som använde

mobiltelefoner i 60 minuter eller mer per dag eller

dem som använt mobiltelefon regelbundet i fem år

eller mer. Studien visade också att det inte fanns

något samband mellan den sida på vilken en tumör

förekom och den sida av huvudet mot vilken telefonen

vanligtvis hade hållits. Studien genomfördes under

perioden 1994-98, och det påpekas att de data man

insamlat inte är tillräckliga för att utvärdera

riskerna på lång sikt för dem som använder

mobiltelefonen i stor utsträckning.

Kommentarer i granskningsrapporterna till

studien

De amerikanska forskarna menar att Inskip m.fl.

ägnat noggrann uppmärksamhet åt metodfrågor, vilket

bl.a. minimerat risken att resultaten skulle bero på

skevheter i urval eller felaktigheter i patienternas

minnesbilder.

Som kritik anför de att långvarig användning av

mobiltelefoner inte kunde belysas på ett

tillfredsställande sätt, inte heller tumörer som tar

lång tid att utvecklas. Studien kunde inte heller

belysa eventuella risker med digitala telefoner

(GSM-telefoner). Sammanfattningsvis anser granskarna

dock att studien ger övertygande bevis emot att

mobiltelefoni skulle medföra ökade risker för

cancer.

Forskarna i SSI:s expertgrupp påpekar bl.a. att

studien endast inkluderar ett fåtal individer som

använt mobiltelefoner en längre tid, och att även

denna studie begränsas av att kontrollpersonerna

valts bland andra patientgrupper.

Johansen m.fl. 2001

Johansen m.fl. genomförde en landsomfattande studie

i Danmark på mobiltelefonabonnenter 1982-1995.[20]

En lista på 420 095 mobiltelefonabonnenter (80

procent av alla privata abonnenter i Danmark)

erhölls från två danska operatörer och matchades mot

det danska cancerregistret. Analyser gjordes

avseende mobiltelefonabonnemangets längd, tid som

passerat sedan det första abonnemanget tecknades,

ålder när det första abonnemanget tecknades, typ av

telefon (analog eller digital) samt cancertyp.

Studien är en s.k. kohortstudie, vilket har

fördelen att risken för urvals-, intervju- och

minnesbias är mindre än i fall-kontrollstudier.[21]

Enkelt uttryckt studerade man mobiltelefonanvändare

och jämförde deras förekomst av hjärncancer med den

man kan förvänta hos befolkningen i övrigt (och som

är statistiskt känd). Möjligheten för urvalsbias

minskades genom att alla med privata

mobiltelefonabonnemang undersöktes. Risken för

minnesbias försvann genom att exponeringen av

strålning fastställdes med hjälp av register och

cancerdata insamlades med hjälp av cancerregister

efter data om exponeringen.

Resultaten visade inte på några samband mellan

användning av mobiltelefoner (både analoga och

digitala) och ökad risk för olika typer av tumörer i

hjärnan och nervsystemet (och leukemi). Risken ökade

inte heller med den tid man använt telefonen, tid

som förlöpt sedan första abonnemanget, ålder vid

första abonnemanget eller typ av telefon.

Författarna påpekar avslutningsvis att även om

uppföljningen i vissa fall skedde upp till 15 år

efter det första abonnemanget så var den

genomsnittliga tid som förlöpt från det att

mobiltelefonanvändningen börjat till studien 3,1 år.

Därför menar man att det är tänkbart att det kan

vara för tidigt att utvärdera långsamt växande

tumörer.

I en efterföljande artikel har Johansen m.fl.

också undersökt ett eventuellt samband mellan

mobiltelefoni och malignt melanom i ögat. Slutsatsen

är att den ökade mobiltelefonanvändningen inte har

lett till en ökning av cancer i ögat.[22]

Kommentarer i granskningsrapporterna till

studien

Inledningsvis bör det påpekas att de amerikanska

granskarna är medförfattare till Johansen m.fl.

studie. Granskarna anser att det är en styrka att

Johansens m.fl. studie är en kohortstudie:

Inom epidemiologin anses reultaten från en väl

genomförd kohortstudie löpa mindre risk att

förvanskas än resultaten från en väl genomförd

fall-kontrollstudie. En kohortdesign är i

allmänhet överlägsen fall-kontrollupplägget tack

vare minimeringen av urval-, samt intervjuar- och

minnesbias.[23]

Vidare sägs att studien har stor statistisk styrka

på grund av det stora antal som undersöktes, det

stora antalet observerade personår samt möjligheten

att i en del användares fall följa upp dem upp till

15 år.

Även här menar man att det är möjligt att långsamt

växande tumörer kan ha förbisetts.

Exponeringsutvärderingen var också begränsad

eftersom den enbart grundade sig på

abonnemangsinformation. Den studerade populationen

var kanske heller inte typisk för befolkningen i

allmänhet, vilket t.ex. indikeras av den låga

andelen rökare i gruppen. Sammanfattningsvis menar

man dock att denna stora kohortstudie med ytterst

liten risk för bias är ett starkt bevis mot ett

samband.

SSI:s expertgrupp menar att även denna studie har

ett begränsat värde som utvärdering av de

långsiktiga effekterna av mobiltelefonanvändande

eftersom bara 8 procent av användarna kunde studeras

i minst sex år. Av dem som fick tumörer i hjärnan

eller nervsystemet hade 24 använt mobiltelefon i fem

år eller mer.

Gruppen menar också att det finns problem med

antagandet om att den som är innehavare av

abonnemanget också är den som faktiskt använder

telefonen. En annan brist är att man i

undersökningen inte kunde inkludera dem som hade

företagsabonnemang, en grupp som sannolikt använder

mobiltelefonen mycket. Dock menar man att dessa

problem sannolikt bara skulle kunna dölja en mycket

liten ökad risk.

Auvinen m.fl. 2002

I en studie från 2002 har ett finskt forskarlag

undersökt ett eventuellt samband mellan

mobiltelefoni och hjärn- och spottkörteltumörer.[24]

Samtliga hjärntumörfall (398 individer) och

spottkörteltumörfall (34 individer) i Finland 1996

matchades mot 5 kontroller valda ur befolkningen.

Typ av telefon och abonnemangets längd fastställdes

med hjälp av personnummer och abonnemangslistor för

1996. Forskarna påpekar att metoden inte är helt

tillfredsställande eftersom det bl.a. inte är

möjligt att fastställa användningens omfattning

eller att den som innehar abonnemanget också är den

som använder telefonen. Det var inte heller möjligt

att få information om användningens omfattning och

de som hade företagsabonnemang.

Resultaten visar att 13 procent av de individer

som fått hjärntumör och 12 procent av dem som fått

spottkörteltumör hade haft mobiltelefonabonnemang.

Av kontrollerna var motsvarande andel 11 procent.

Mobiltelefoni visade sig inte vara förknippat med

hjärn- eller spottkörteltumörer generellt, men ett

svagt samband fanns mellan tumörer i nervsystemet

(gliom) och analoga mobiltelefoner. Inga skillnader

i fråga om tumörläge fanns mellan dem som använde

mobiltelefoner och dem som inte gjorde det.

Kommentarer i granskningsrapporterna till

studien

De amerikanska granskarna menar att sannolikheten

för urvalsbias är liten eftersom man studerade alla

fall av hjärn- och spottkörteltumörer och att

antalet hjärntumörer var relativt stort (398).

Analyserna var också noggrant genomförda och

resultaten tydligt presenterade. Man kontrollerade

också för andra faktorer som skulle kunna ha

betydelse, t.ex. yrke, hemvist och socioekonomisk

status.

På minussidan anges att antalet mobilanvändare i

studien var lågt, likaså abonnemangens tidslängd med

få abonnemang som varat längre än 2 år - ca 5

procent av abonnemangen mot 23 procent i den danska

studien (Johansen m.fl.). Det låga antalet i

jämförelse med den danska studien kan tyda på att

privata mobiltelefonanvändare blivit underskattade.

Man kritiserar också att ingen information fanns att

tillgå om hur ofta eller hur länge personerna

ringde.

SSI:s oberoende expertgrupp menar att studiens

resultat att risken för tumörer i nervsystemet ökade

efter bara 1-2 års analogt mobiltelefonabonnemang

verkar osannolikt både på grund av den korta tiden

av exponering och den korta tiden mellan exponering

och utvecklandet av cancer. Om detta skulle vara

riktigt borde det också ha observerats i den danska

studien som liknar Auvinens och även i andra

tillgängliga studier. Dessutom skulle den dubblerade

risk som Auvinen m.fl. finner slagit igenom i

antalet registrerade cancerfall som ett resultat av

den kraftigt ökade användningen av mobiltelefoni.

Expertgruppen påpekar att det inte finns någon

indikation på att antalet fall av tumörer i

nervsystemet har ökat i den åldersgrupp där

mobiltelefonanvändning är vanlig.

Sammanfattning

De epidemiologiska studier som gjorts av eventuella

risker för cancer i samband med

mobiltelefonanvändning visar huvudsakligen att det

inte går att påvisa några ökade risker för tumörer i

huvudet. Lennart Hardells studier har visat på vissa

förhöjda risker för cancer, framför allt på den sida

av huvudet där man använder telefonen. Hardells

forskningsstudier har dock starkt kritiserats av

forskarsamhället på metodologiska grunder.

En samstämmighet råder om att det är nödvändigt

med ytterligare forskning för att avgöra om mer

långsiktig användning av digital mobiltelefoni

eventuellt kan medföra ökade risker för cancer.

**FOOTNOTES**

[5]: Boice J. och McLaughlin J., "Epidemiologiska

studier över mobiltelefoner och risken för cancer

- en översikt", SSI Rapport 2002:16. För

rapporten, se webbplatsen .

[6]: SSI's Independent Expert Group on

Electromagnetic Fields, "Recent Research on

Mobile Telephony and Cancer and Other Selected

Biological Effects: First annual report from

SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic

Fields", SSI Dnr 00/1854/02, 2003. För rapporten,

se webbplatsen:

[7]: Se Hardell Lennart, Näsman Åsa, Påhlson

Anneli, Hallquist Arne och Hansson Mild Kjell,

"Use of cellular telephones and the risk for

brain tumours: A case-control study",

International Journal of Oncology 15, s. 113-116,

1999.

[8]: Detta har kritiserats och ifrågasatts, se

Ahlbom A. och Feychting M., "Correspondance re:

Use of cellular phones and the risk of brain

tumours: A case-control study", International

Journal of Oncology 15, s. 1045-1047, 1999.

[9]: Resultaten presenteras i s.k. oddskvoter. I

statistiken är oddset p/(1-p), där p är

sannolikheten. En oddskvot uttrycker den relativa

sannolikhet en exponerad individ har att drabbas

av en viss åkomma i jämförelse med en person som

inte exponerats.

[10]: NMT, Nordiska mobiltelefonsystemet bygger

på analog teknik och GSM, Global System for

Mobile Communications är ett digitalt

mobiltelefonsystem.

[11]: För artiklarna baserade på 1999 års

undersökning, se Hardell Lennart, Näsman Åsa,

Påhlson Anneli, Hallquist Arne, "Case-Control

Study on Radiology Work, Medical X-ray

Investigations, and Use of Cellular Telephones as

Risk Factors for Brain Tumours", Medscape General

Medicine 2 (2), 2000 och Hardell Lennart, Påhlson

Anneli, Hallquist Arne och Hansson Mild Kjell,

"Ionizing radiation, cellular telephones and the

risk for brain tumours", European Journal of

Cancer Prevention, vol. 10, s. 523-529, 2001.

[12]: Med bias avses felaktigheter i

vetenskapliga resultat p.g.a. något systematiskt

fel i forskningsprocessen vad gäller t.ex.

insamling av data, bearbetning eller analys av

resultat.

[13]: Enligt uppgift från Maria Feychting,

Karolinska Institutet.

[14]: Se Hardell Lennart, Påhlson Anneli,

Hallquist Arne, Hansson Mild Kjell, M. Carlberg,

Lija A., "Cellular and cordless telephones and

the risk for brain turmours", European Journal of

Cancer Prevention 11, s. 377-386, 2002.

[15]: Boice och McLaughlin, s. 25.

[16]: Boice och McLaughlin, s. 24. Med

lateralitetsanalyser avses analyser av var i

hjärnan tumörer är belägna jämfört med vilken

sida telefonen används på.

[17]: Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE,

Stellman SD, McRee D, Neugut AI, Wynder EL.,

"Handheld cellular telephone use and risk of

brain cancer", JAMA 284, s. 300-317, 2000.

[18]: Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE,

Stellman SD, Neugut AI, Bruce J., "Handheld

cellular telephones and risk of acoustic

neuroma", Neurology 58, s. 1304-1306, 2002.

[19]: Inskip P, Tarone R, Hatch E, Wilcosky T,

Shapiro W, Selker R, Fine H, Black P, Loeffler J,

Linet M, "Cellular-Telephone Use and Brain

Tumors", The New England Journal of Medicine,

vol. 344, s. 79-86, 2001.

[20]: Johansen Christoffer, Boice John D,

McLaughlin Joseph K, Olsen Jørgen, "Cellular

Telephones and Cancer - a Nationwide Cohort Study

in Denmark, Journal of the National Cancer

Institute, vol. 93, nr 3, s. 203-207, 2001.

[21]: I en kohortstudie studeras en grupp

människor (kohort) där man kan identifiera

subgrupper av personer som är, har varit eller

kan bli exponerade för en eller flera faktorer

som hypotetiskt påverkar sannolikheten för

sjukdom eller andra utfall.

[22]: Johansen Christoffer, Boice John D,

McLaughlin Joseph K, Olsen Jørgen, Christensen

HC, "Mobile phones and malignant melanoma of the

eye", British Journal of Cancer 86, s. 348-349,

2002.

[23]: Boice och McLaughlin, s. 19.

[24]: Auvinen A, Hietanen M, Luukkonen R, Koskela

RS, "Brain Tumors and Salivary Gland Cancers

Among Cellular Telephone Users", Epidemology 13,

s. 356-359, 2002.

Internationella organisationer om

eventuella hälsorisker

ICNIRP

International Commission on Non-Ionizing Radiation

Protection, ICNIRP, är en oberoende internationell

organisation vars mål är att tillhandahålla

vetenskapligt grundade råd gällande icke-joniserande

strålning och hälsa.

Arbetet inom ICNIRP bedrivs främst genom att

experter från olika ämnesdiscipliner utvärderar all

forskning som publiceras i vetenskapliga

tidskrifter. Dessa utvärderingar i kombination med

riskbedömningar utförda i samarbete med

Världshälsoorganisationen, WHO, utmynnar i

organisationens riktlinjer för exponering för

strålning.[25]

Organisationen publicerade i april 1996 ett

uttalande gällande användningen av

mobiltelefoner.[26] I uttalandet konstateras att

vetenskapliga bevis pekar på att radiofrekventa fält

inte är mutagena och därmed inte leder till cancer.

Man menar sammantaget att det inte finns bevis för

att strålning från mobiltelefoner innebär några

hälsorisker, men manar ändå till en viss

försiktighet.

WHO

Världshälsorganisationen, WHO, bedriver sedan 1996

ett omfattande arbete om elektromagnetiska fält.

Projektet syftar till att utvärdera vetenskaplig

forskning, rapportera om kunskapsläget, identifiera

kunskapsluckor och främja forskningsprogram.

Dessutom ska man uppskatta hälsorisker och ge råd åt

nationella myndigheter. Organisationens webbplats

innehåller en stor mängd information och länkar.[27]

WHO har bl.a. givit ut ett faktablad på tretton

olika språk, däribland svenska. WHO skriver i

faktabladet:

Ingen av de granskningar som nyligen utförts har

kommit till den slutsatsen att exponering för RF-

fälten från mobiltelefoner eller deras basstationer

orsakar några negativa hälsoeffekter. Det finns dock

kunskapsluckor som identifierats för framtida

forskning så att man ska kunna göra bättre

hälsoriskbedömningar. Det kommer att ta 3-4 år för

den RF-forskning som krävs att slutföras och

utvärderas, samt för att offentliggöra de

slutgiltiga resultaten angående eventuella

hälsorisker.[28]

Vidare sägs om ICNIRP:s riktlinjer:

Internationella riktlinjer framtagna av

International Commission on Non-Ionizing

Radiation Protection (ICNIRP) är baserade på en

noggrann analys av all vetenskaplig litteratur

(både värme och icke-värmerelaterade effekter)

och erbjuder med stora säkerhetsmarginaler skydd

mot alla identifierade faror med RF-energi. Både

mätningar och beräkningar visar att nivåerna för

RF-signaler från basstationer i områden dit

allmänheten har tillträde ligger långt under

internationella riktlinjer, vanligtvis med en

faktor på 100 eller mer. Exponeringsnivåerna från

själva mobiltelefonen för en användare är

betydligt högre men ligger under internationella

riktlinjer.

Interphone studien

En stor epidemiologisk studie, den s.k. Interphone

studien, koordineras av International Agency for

Research on Cancer (IARC) - en organisation inom WHO

specialiserad på cancerforskning - för att se om det

finns något samband mellan mobiltelefonanvändning

och cancer i huvud och hals.[29] I studien deltar

Australien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike,

Tyskland, Israel, Italien, Japan, Nya Zeeland,

Norge, Sverige och Storbritannien. Studien beräknas

omfatta drygt 7 000 cancerfall och 9 000 kontroller

från befolkningen.

En faktor som har beaktats i studien är att det

kan ta flera år för cancer att utvecklas. Vid val av

fall har därför beaktats att användningen av

mobiltelefoner ska ha varit tillräckligt hög redan

för fem till tio år sedan. Ännu längre tids

användning kommer inte att kunna studeras eftersom

handhållna mobiltelefoner började användas först i

slutet av 1980-talet, och då endast av en liten del

av befolkningen. Studien är en s.k. fall-

kontrollstudie och har alltså nackdelen att

exponeringsutvärderingen bygger på hågkomst hos

cancerfallen. Studiens inledande arbete fokuseras på

att undersöka eventuella samband med

hörselnervstumörer.

De danska forskarna har kommit längst i sin studie

och några av deras resultat publicerades i slutet av

januari 2004.[30] I den danska studien undersöktes

106 fall av tumörer i hörselnerven matchade mot 212

kontroller. Resultaten visar inte på något samband

mellan mobiltelefoni och risken för en tumör, inte

ens vid användningstider på upp till 10 år. Inte

heller kunde något samband påvisas mellan den sida

av huvudet man använt telefonen och var tumören

uppkommit.

Den stora internationella studien kommer sannolikt

att vara klar och rapporteras under 2005. Det

förmodas att de nordiska ländernas undersökningar

kommer att utgöra tunga delar i studien beroende

bl.a. på att mobiltelefoner började användas

relativt tidigt här och att användningen är mycket

utbredd i befolkningen. Den svenska delen av studien

håller på att analyseras och man förväntar sig att

kunna skicka en artikel till en vetenskaplig

tidskrift för publicering någon gång under 2004.

EU

EU:s ministerråd har utfärdat rekommendationer när

det gäller exponering för strålning baserade på

ICNIRP:s rekommendationer .[31] Kommissionen har

sedan utfärdat en rapport om hur arbetet med

implementeringen av rådets rekommendationer

fortskridit fram till februari 2002.[32]

Kommissionens generaldirektorat för hälsa och

konsumentskydd har en webbplats om elektromagnetiska

fält.[33] Kommissionen har också bildat en

vetenskaplig kommitté som med anledning av

allmänhetens oro utfärdat en ståndpunkt.[34]

Kommittén menar att det inte går att styrka att

strålningen från mobiltelefoner medför några

betydande hälsorisker:

I synnerhet finns det hos människor inga bevis om

cancerogenitet hos varken barn eller vuxna från

epidemiologiska studier (av vilka vissa har varit

väldigt omfattande, fastän den tid som

observerats inte varit lång nog för ett

slutgiltigt uttalande).[35]

Sammanfattning

När det gäller icke-joniserande strålning är ICNIRP

den viktigaste internationella organisationen för

utarbetandet och utfärdandet av riktlinjer. ICNIRP:s

gällande riktlinjer innebär att man inte anser att

användningen av mobiltelefoni innebär en ökad risk

för cancer. ICNIRP uppmanar ändå till en viss

försiktighet. Både WHO och EU delar ICNIRP:s

huvudsakliga bedömningar. En omfattande

internationell epidemiologisk studie av

mobiltelefoni och cancer, den s.k. Interphone

studien, pågår för närvarande.

Svenska myndigheter om eventuella

hälsorisker

Statens strålskyddsinstitut

Statens strålskyddsinstitut, SSI, är central

tillsynsmyndighet i Sverige för strålskydd. SSI

övervakar många olika verksamheter där strålning

förekommer med huvudmålsättningen att säkerställa

att svensk strålskyddslag från 1988 följs. Syftet

med denna lag är att skydda människor och miljö från

skadliga effekter av joniserande och icke-

joniserande strålning.

En amerikansk granskning på beställning av SSI

Som tidigare framgått har två amerikanska epidemiologer på

uppdrag av SSI nyligen granskat den tillgängliga

forskningen om mobiltelefonins eventuella

hälsorisker (rapporten användes för att ge

kommentarer i avsnitt 3.1-3.6).[36]

Sammanfattningsvis menar författarna att det inte

finns något stöd i den tillgängliga forskning som

granskats för att radiovågor från mobiltelefoner kan

öka risken för cancer:

Dessa studier är så samstämmiga att man med

rimlig grad av säkerhet kan utesluta ett

orsakssamband mellan mobiltelefoner och cancer.

Man har inte funnit några säkra belägg för ökad

risk vare för sig hjärntumör, hjärnhinnetumör,

tumör i hörselnerven, malignt melanom i ögat

eller spottkörteltumör.[37]

I förordet till den amerikanska

granskningsrapporten konstaterar SSI:

Många människor oroar sig idag för eventuella

skadliga hälsoeffekter av exponeringen för

elektromagnetiska fält (EMF) från kraftledningar

och radiofrekventa vågor (RF) från mobiltelefoner

och basstationer. SSI anser att det inte finns

något vetenskapligt stöd för allvarliga

hälsoeffekter vid exponeringar under de nivåer

som rekommenderas av International Commission on

Non-Ionizing Radiation Protection. Det finns

emellertid fortfarande skäl att ta människors oro

på allvar och mer forskning behövs därför på

detta område.[38]

Det förtjänar att tilläggas att de amerikanska

forskarna har kritiserats för att vara tendentiösa i

deras kritik av Hardells studier, samtidigt som de

är alltför okritiska när de bedömer de andra

studierna.[39]

En granskning från SSI:s internationella

expertgrupp

SSI:s internationella expertgrupp för

elektromagnetiska fält lämnade den 18 december

2003 sin första rapport (rapporten användes för

att ge kommentarer i avsnitt 3.1-3.6).[40] I

rapporten går expertgruppen igenom

forskningsresultat som bl.a. behandlar risken för

cancer hos mobiltelefonanvändare och som

presenterats efter år 2000. Gruppen anför i

sammanfattningen av rapporten följande om

cancerrisken för mobiltelefonanvändare:

Endast ett litet antal epidemiologiska studier av

mobiltelefonanvändning och cancerrisk har

publicerats. Huvuddelen av dessa studier har inte

funnit något samband mellan användning av

mobiltelefon och cancerrisk, men i ett par av

studierna har vissa överrisker redovisats. Av

metodskäl är dock dessa positiva resultat

svårtolkade. Metodologiska begränsningar är också

uppenbara i majoriteten av negativa studier,

framför allt till följd av kort uppföljningstid.

Det går därför inte att dra några egentliga

slutsatser om cancerrisken hos

mobiltelefonanvändare utifrån idag tillgängliga

epidemiologiska studier.

I en kommentar till expertgruppens rapport säger

SSI:s generaldirektör Lars-Erik Holm att:

det inte finns några vetenskapliga belägg för att

EMF från mobiltelefoner eller basstationer leder

till skadliga hälsoeffekter så länge SSI:s

allmänna råd efterleves. Vi har redan tidigare

rekommenderat dem som känner oro för eventuella

hälsorisker från mobiltelefoner att använda

handsfree eller ringa korta samtal. SSI vill

gärna understryka den rekommendationen som ett

enkelt sätt att minska exponeringen vid

användning av mobiltelefon. Expertgruppen delar

också myndighetens syn på behovet av ett rejält

stöd till svensk forskning inom området.[41]

SSI redovisade i februari 2004 ett uppdrag om att

utreda behovet av informationstext på

mobiltelefoner.[42] Det finns enligt SSI inget behov

av varningstexter på själva apparaterna, eftersom

något samband mellan exponeringen från

mobiltelefoner och hälsoeffekter inte kan beläggas.

I pressmeddelandet anförs att:

Myndigheternas gemensamma bedömning om

kunskapsläget är att det inte finns några

vetenskapliga belägg för att elektromagnetiska

fält, EMF, från mobiltelefoner leder till

skadliga hälsoeffekter. Det finns heller inga

belägg för att barn skulle vara mer känsliga för

EMF än vuxna. Mobiltelefoner är en relativt ny

företeelse varför det är viktigt att forskningen

inom området fortsätter.

Mot bakgrund av den omfattande användningen av

mobiltelefoner, allmänhetens oro och i avvaktan på

att kunskapsläget klargörs ytterligare, bedömer SSI

dock att det finns skäl att informera allmänheten om

hur man kan minska strålningsexponeringen vid

användning av mobiltelefon. SSI planerar därför att

ta initiativ till ett myndighetsgemensamt

informationsmaterial om mobiltelefoner och strålning

för att informera om hur man med enkla åtgärder kan

sänka sin exponering från mobiltelefonens

elektromagnetiska fält.[43] Råden handlar om enkla

åtgärder som att inte prata onödigt länge i

telefonen, se till att det finns goda

sändningsförhållanden och framför allt att använda

s.k. handsfreeutrustning. Liknande råd har t.ex.

utfärdats av de danska och tyska

strålskyddsmyndigheterna (se avsnitten 6.1 och 6.6).

Rådet för arbetslivsforskning

Rådet för arbetslivsforskning, RALF, fick i

regleringsbrev 1997 i uppdrag från regeringen att

redovisa en forskningsöversikt och utvärdering av

såväl svenska som internationella forskningsresultat

inom området elöverkänslighet och hälsorisker av

elektriska och magnetiska fält. RALF publicerade med

anledning av detta i slutet av år 2000 rapporten

"Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och

magnetiska fält".[44] I den relativt omfattande

rapporten (120 s.) granskas forskningen om extremt

lågfrekventa elektriska och magnetiska fält,

intermediära frekvenser, yrkesmässig exponering,

mobiltelefoni och elöverkänslighet.

När det gäller forskning om mobiltelefoni har

arbetsgruppen inte gått igenom alla studier avseende

möjliga effekter av elektromagnetiska fält, utan

framställningen baseras till stor del på

internationella utvärderingar (som t.ex. den s.k.

Stewartrapporten, se avsnitt 6.5).[45] Slutsatsen

beträffande mobiltelefoni är:

Den samlade bedömningen av hälsoeffekter vid

mobil telekommunikation, baserad på dagens

kunskap, är att vetenskapligt stöd saknas för

förekomst av ökad risk för ohälsa vid användning

av mobiltelefon. Denna eller liknande slutsatser

dras av i princip alla internationella

utredningar och mötesreferat som arbetsgruppen

har tagit del av.

När det gäller basstationer menar man att dessa inte

bidragit till att drastiskt öka exponeringen

eftersom allmänheten under många år varit exponerad

för liknande fält från sändare för radio och TV.

I sammanhanget kan nämnas att riksdagsledamoten

Marianne Andersson (c) i februari 2001 begärde att

Riksdagens revisorer skulle granska hur RALF utfört

sitt uppdrag med anledning av ett misstänkt

jävsförhållande för författarna av RALF-

rapporten.[46] Två av dem tre som författat

rapporten innehade uppdrag i Telias vetenskapliga

råd. Riksdagens revisorer beslöt dock att inte

genomföra någon granskning. Som grund för beslutet

hänvisades till en inom kansliet upprättad

promemoria.[47]

Forskningsrådet för arbetsliv och

socialvetenskap

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap

(FAS) är en statlig myndighet som initierar och

finansierar grundläggande och behovsstyrd forskning

för att främja människors arbetsliv, hälsa och

välfärd. När RALF lades ned år 2000 tog FAS över

vissa av de ansvarsområden som tidigare hanterats av

RALF. FAS har genom beslut av regeringen bl.a. fått

i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om

elöverkänslighet och att regelbundet med början år

2003 dokumentera och informera om kunskapsläget.

I uppdraget har man även inkluderat såväl fält

genererade vid produktion och användning av

elektricitet som fält som används för kommunikation

t.ex. med mobiltelefoni. För att genomföra

regeringsuppdraget har FAS uppdragit åt professor

Anders Ahlbom, Karolinska Institutet, att leda en

projektgrupp med uppgift att årligen framställa en

rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom

området. Med anledning av det stora intresset för

fält genererade i samband med mobiltelefoni har

projektgruppen i en rapport diskuterat aktuella

forskningsprojekt gällande radiofrekventa

elektromagnetiska fält i relation till olika

symptom.[48] Gruppens slutsats är att:

Den senaste perioden har inte försett oss med

några konklusiva forskningsresultat som på något

väsentligt sätt förändrat kunskapsläget om ett

eventuellt samband mellan RF exponering i samband

med mobiltelefoni och hälsorisker.

Gruppen anser också att det är motiverat med

fortsatt forskning:

En snabb teknisk utveckling gör att exponeringen

för elektromagnetiska fält ökar med mycket stor

hastighet och det finns en oro för att denna

exponering skulle kunna vara förenad med

hälsorisker till följd av någon i dag okänd eller

otillräckligt förstådd mekanism. Både ur

folkhälsosynpunkt och för att

samhällsutvecklingen inte ska hämmas i onödan är

det utomordentligt angeläget att det

vetenskapliga kunskapsläget är så bra som

möjligt.

Sammanfattning

SSI är central tillsynsmyndighet för

strålskydd i Sverige. SSI:s

rekommendationer innebär att man

inte anser att det finns något

vetenskapligt stöd för allvarliga

hälsoeffekter av att använda

mobiltelefoner. SSI rekommenderar

dock dem som känner oro att minska

sin stråldos genom att t.ex. använda

handsfreeutrustning till telefonen.

Det är också enligt SSI motiverat

med fortsatt forskning, en bedömning

som delas av FAS.

**FOOTNOTES**

[25]: . Sverige representeras under perioden

2004-2008 i "styrelsen" (the Commission) av prof.

Anders Ahlbom och prof. Per Söderberg. För

riktlinjerna, se webbplatsen

[26]: För uttalandet, se webbplatsen

[27]: Se WHO:s webbplats:

[28]: Se webbplatsen

[29]: För mer information om studien, se

webbplatsen

[30]: Collatz Christensen H, Schüz J,

Kosteljanetz M, Skovgaard Poulsen H, Thomsen J,

Johansen C. "Cellular telephone use and risk of

acoustic neuroma", Am J Epidemiol 159, s. 277-

283, 2004.

[31]: För rekommendationen, se webbplatsen

[32]: För rapporten, se webbplatsen

[33]: Se webbplatsen

[34]: För ståndpunkten, se webbplatsen

[35]: Kommissionens ståndpunkt, s. 10,

utredningstjänstens översättning.

[36]: Se fotnot 5 för referens och länk till

rapporten.

[37]: Boice och MacLaughlin, s. 2.

[38]: Boice och MacLaughlin, s. 3.

[39]: Enligt Maria Feychting, medlem i SSI:s

internationella expertgrupp vars rapport också

används i denna studie.

[40]: Se rapporten från SSI's Independent Expert

Group on Electromagnetic Fields (fotnot 6 för

webblänk till rapporten).

[41]: Se pressmeddelande från SSI på webbplatsen

[42]: Se webbplatsen för pressmeddelande och

länk till rapporten "Mobiltelefoner och

strålning, Uppdrag att utreda eventuellt behov av

informationstext angående strålning från

mobiltelefoner och andra terminaler för mobil

kommunikation" Dnr. 842/2272/03, 2004.

[43]: SSI:s planer på rekommendationer

uppmärksammades mycket i massmedierna, t.ex. i

Rapport 19.30, 2004-01-20, P1 Morgon 06.15, 2004-

01-21, Studio ett 17.00 P1 och i SVT Morgon,

06.00, 2004-01-21.

[44]: För RALF-rapporten, se webbplatsen

[45]: Se RALF-rapporten s. 32-36 och bil. 8.2, s.

94.

[46]: Se skrivelse till Riksdagens revisorer den

1 februari 2001, Dnr 2001:21 (30).

[47]: Promemorian har skickats till

utredningstjänsten och delas vid behov.

[48]: Ahlbom A, Feychting M., Hamnerius Y,

Hillert L, Forskning om elöverkänslighet och

andra effekter av elektromagnetiska fält, Rapport

från en projektgrupp som tillsatts med anledning

av ett regeringsuppdrag till FAS, 2003. För

rapporten se webbplatsen

Utländska myndigheter om eventuella

hälsorisker

I nationella myndigheter runt om i världen pågår för

närvarande ett omfattande arbete med att bevaka och

följa upp forskning om mobiltelefonins eventuella

hälsorisker. Nedan ges exempel på det arbete som

bedrivs och vilka rekommendationer som utfärdats i

de nordiska länderna och några andra av EU:s

medlemsländer.

Danmark

På det danska Indenrigs- og Sundhetsministeriets

webbplats har ministeriet tillsammans med berörda

danska myndigheter utarbetat information om

mobiltelefoni och hälsa.[49] Ministeriet konstaterar

att mobiltelefonen är en ny produkt och att det

hittills finns relativt lite forskning om eventuella

hälsorisker är förknippade med användningen.

Kunskapen är därför, menar man, begränsad.

Undersökningarna hittills pekar dock inte på några

hälsorisker enligt ministeriet, men man konstaterar

också att det kommer att dröja några år innan man

med säkerhet kan avgöra om mobiltelefoni kan orsaka

cancer, och det finns därför ett stort behov av

fortsatt forskning anser man. Ministeriet påpekar

också att forskningen hittills inte undersökt hur

mobilstrålning påverkar barn.

Ministeriet ger också råd till dem som vill

begränsa exponeringen för strålning. Dessa rör bl.a.

att använda handsfreeutrustning, skicka SMS,

begränsa telefonsamtalens längd och att inte pressa

telefonen mot örat.

Finland

Finska Strålsäkerhetscentralen har nyligen utarbetat

en informationsbroschyr om mobiltelefoni och

hälsorisker. Denna översätts för närvarande till

svenska. Myndigheten har dock skickat en preliminär

översättning till utredningstjänsten. När det gäller

forskningen om mobiltelefoni och cancer skriver

myndigheten:

Man har hittills inte med epidemiologiska

undersökningar kunnat visa, att risken att få en

hjärntumör skulle öka om man använder en

mobiltelefon. Man kan dock ännu inte dra helt säkra

slutsatser av dessa undersökningar eftersom

telefonerna bara varit några år i användning. År

2004 avslutas den internationella undersökningen

Interphone, som är den största undersökningen

hittills. Den täcker 5-10 år av användning och borde

ge mera tillförlitliga data om risken för

hjärncancer.

Om blod-hjärnbarriären (se vidare avsnitt 7.3)

skriver myndigheten följande:

I årtionden har man sett vissa indikationer på,

att radiovågor på mobiltelefonernas

strålningsnivå möjligen kan öka

genomsläppligheten i hjärnans så kallade blod-

hjärn-barriär. Blod-hjärn-barriären reglerar

insläppet av olika ämnen från blodomloppet till

hjärncellerna. De eventuella förändringarna är

dock små och försvinner snabbt när strålningen

avbryts. Det är möjligen fråga om en förändring

som beror på mikroskopisk uppvärmning. Fenomenet

ryms väl inom normal fysiologisk variation och är

så vitt man vet inte skadligt.

Norge

I Norge är Statens Strålevern ansvarig myndighet för

strålskydd.[50] Myndigheten menar att det utifrån

vad man vet inte innebär några hälsorisker att prata

i mobiltelefon. Vidare sägs att forskningen inte

indikerar att radiofrekventa fält från

mobiltelefoner skulle vara cancerframkallande, men

man påpekar samtidigt att forskningsläget ännu inte

medger en definitiv slutsats.[51]

Statens Strålevern menar att det är motiverat med

en försiktighetsstrategi och "Statens strålevern

anbefaler at mobiltelefonen brukes med fornuft; kun

korte og nodvendige samtaler og bruk av 'handsfree'-

sett."[52] I samband med detta rekommenderar man

också att barn avstår från onödigt användande av

mobiltelefon. Myndigheten har också i april 2003

presenterat en rapport från en expertgrupp som

granskat befintlig forskning.[53]

Nederländerna

Det nederländska hälsorådet, Gezondheidsraad de

Regering en het Parlement, inrättade år 2000 en

expertgrupp som årligen ska rapportera om den

vetenskapliga utvecklingen när det gäller möjliga

hälsorisker med exponering av elektromagnetiska

fält. Rådet publicerade i januari 2002 en omfattande

genomgång av forskningen om strålning och

hälsorisker.[54] I rapportens sammanfattning

konstateras följande gällande mobiltelefoni och

eventuella risker för cancer:

Flera epidemiologiska studier, av vilka en del

har varit mycket omfattande, har fokuserat på ett

möjligt samband mellan förekomsten av

hjärntumörer och användande av mobiltelefoner. I

ingen av dessa studier har ett generellt samband

för hjärntumörer påvisats. I vissa studier har

dock ett svagt samband observerats mellan

användandet av mobiltelefon och förekomst av

vissa tumörer på den sida av huvudet, där fallen

indikerat att de normalt sett håller

mobiltelefonen. Detta samband är dock inte

signifikant och har bara hittats i studier

behäftade med ett antal viktiga metodologiska

tillkortakommanden.[55]

I rapporten för 2003 som publicerades i januari 2004

diskuteras mobiltelefoni och hjärntumörer.[56]

Gruppen diskuterar bl.a. Hardells m.fl. senaste

forskning. Gruppen menar att denna innehåller

inbördes sett inkonsekventa resultat som indikerar

brister i forskningens design. Expertgruppen menar

att Hardells studier inte är användbara för att dra

några slutsatser om ett eventuellt samband mellan

mobiltelefoni och hjärntumörer.[57]

Storbritannien

Det brittiska strålskyddsinstitutet National

Radiological Protection Board (NRPB) har granskat

forskningsresultat gällande hälsorisker med

mobilstrålning. NRPB uttalar sig också om aktuell

forskning, se bl.a. ett aktuellt uttalande om den

nederländska undersökningen av mobilmaster (se denna

rapports avsnitt 7.1).[58]

I mars 1999 inrättade NRPB på initiativ av

regeringen en oberoende expertgrupp för att

utvärdera tillgänglig forskning om hälsorisker med

mobilstrålning.[59] Gruppen presenterade i maj 2000

den s.k. Stewartrapporten.[60] Gruppens slutsats är

att det i dagsläget inte går att bevisa att

strålning inom rekommenderade gränsvärden har

negativa hälsoeffekter. När det gäller de

epidemiologiska studierna fann man:

.det finns inte övertygande epidemiologiska

belägg för att exponering för RF-strålning i

allmänhet - eller i den begränsande utsträckning

som det har undersökts, mobiltelefonrelaterad

exponering i synnerhet - förorsakar sjukdom hos

människor. Även om hitintills utförd

epidemiologisk forskning inte ger grund för oro,

har den alltför många begränsningar för att ge

stöd för avsaknaden av en risk.[61]

.

Vår slutsats är därför att det inte för närvarande

är möjligt att säga att exponering för RF-strålning,

även under nationella gränsvärden, helt saknar

negativa hälsoeffekter, och att kunskapsluckorna är

tillräckliga för att motivera försiktighet.[62]

Efter publiceringen av Stewartrapporten har ett

forskningsprogram, the Link Mobile

Telecommunications and Health Research Programme

(MTHR), upprättats för att undersöka eventuella

hälsorisker med mobil telekommunikation. Programmet

har tilldelats 7 miljoner pund i

forskningsmedel.[63]

I mitten av januari 2004 publicerade den oberoende

rådgivande gruppen, AGNIR, på uppdrag av NRPB en

uppföljning och uppdatering av Stewartrapporten.[64]

Den nya rapporten fokuserar främst på forskning

gjord efter år 2000 och innefattar flera typer av

forskning om olika typer av potentiella hälsorisker.

När det gäller mobiltelefoni och cancer har

gruppen granskat i stort sett de forskningsprojekt

som diskuteras i den föreliggande rapportens kapitel

3.[65] AGNIR:s kritik av de olika studierna är i sak

densamma som framförs i de två andra här redovisade

granskningsrapporterna. AGNIR är bl.a. mycket

kritisk till Hardells m.fl. metoder och det sätt på

vilket resultaten redovisats. På det hela taget

menar gruppen att man på grund av problemen med

Hardells studier inte kan dra några starka eller

övertygande slutsatser om sambandet mellan analoga

telefoner och tumörer i hörselnerven.

Gruppens slutsats är att de epidemiologiska

studierna inte ger några övertygande bevis för en

ökad risk för hjärntumör som en konsekvens av

mobiltelefoni. Sammantaget menar man att studierna

visar att det är osannolikt att det skulle finnas

stora och snabbt verkande cancerogena effekter av

mobiltelefonanvändning. Man konstaterar dock att

rapporten inte kunnat värdera riskerna i

perspektivet av en långsiktig och omfattande

användning av digitala telefoner.

Den brittiska expertgruppens övergripande slutsats

om hälsorisker med radiofrekventa fält (med betoning

på dem som härrör från mobiltelefoni och

basstationer) är att forskningen inte ger anledning

till oro. Man menar att den tillgängliga forskningen

i dag inte talar för att det finns några hälsorisker

med radiofrekventa fält i doser under rådande

gränsvärden. Däremot påpekar AGNIR att forskningen

har brister och att användningen av mobiltelefoner

endast varit utbredd under en kort tidsperiod. Man

menar därför att det fortfarande finns en möjlighet

att strålningen skulle kunna medföra hälsorisker och

att fortsatt forskning därför är motiverad.

Tyskland

Den tyska federala strålskyddsmyndigheten Bundesamt

für Strahlenschutz, BfS, har informerat allmänheten

om mobiltelefoni och eventuella hälsorisker. I en

broschyr från myndigheten står bl.a. att forskningen

hittills visar att man inte får cancer av

strålningen från mobiltelefoner.[66] Man påpekar

dock att det inte fullt ut går att bevisa att

mobiltelefoner är oskadliga - det kan finnas

skadliga effekter som forskarna ännu inte upptäckt

eller kunnat bevisa. BfS uppmanar därför till en

viss försiktighet och ger råd om hur man går till

väga för att minska stråldosen.

BfS och det tyska miljödepartementet ansvarar för

att genomföra och koordinera ett forskningsprogram

om mobilstrålningens eventuella hälsorisker. Inom

ramen för programmet kommer mellan 2002 och 2006 en

rad forskningsprojekt om bl.a. epidemiologi att

bedrivas. Programmet förväntas leda till resultat

som är relevanta för hela telekommunikationsområdet

och beräknas ge information som är relevant för den

framtida teknologiska utvecklingen.[67]

Sammanfattning

De nordiska, nederländska, brittiska och tyska

strålskyddsmyndigheternas bedömningar av

kunskapsläget liknar SSI:s, dvs. att forskningen

hittills inte visar att mobiltelefoni medför

hälsorisker. Det finns emellertid en medvetenhet om

att forskningen inte säkert kan uttala sig om

eventuella hälsorisker på sikt och att det därför

kan vara motiverat med viss försiktighet. Vissa av

myndigheterna ger också råd om hur man med enkla

medel minskar sin exponering för radiofrekventa

magnetiska fält vid användningen av mobiltelefon.

Gemensamt för myndigheterna är att de anser att

fortsatt forskning på området är viktigt.

**FOOTNOTES**

[49]: Se webbplatsen . Även IT- og Telestyrelsen

har information om mobiltelefoni, basstationer,

etc., se webbplatsen

[50]: För mer information om myndigheten, se

webbplatsen .

[51]: Den norska texten lyder:

"Forskningsresultater fra laboratorieforsøk og

studier av grupper av mennesker gir per i dag

ikke grunnlag for å si at radiofrekvente felt fra

mobiltelefoner er kreftfremkallende. Men

foreløpig er forskningsresultatene for

ufullstendige til å trekke en endelig

konklusjon."

[52]: Se Statens stråleverns informationsbroschyr

om mobiltelefoner och hälsa på webbplatsen .

[53]: Se webbplatsen för rapporten .

[54]: För årsrapport 2002, se webbplatsen .

[55]: Se årsrapport 2002, s. 12.

Utredningstjänstens översättning.

[56]: Årsrapporten för 2003 finns både på

holländska och engelska. Den engelska

översättningen börjar på s. 63. Rapporten (122

sidor) återfinns på webbplatsen .

[57]: Gruppen stödjer sig i sin slutsats på Boice

och McLaughlin, författarna till den amerikanska

granskningsrapport som beställts av SSI och som

har refererats i avsnitt 5.1 i denna rapport.

[58]: För uttalandet, se webbplatsen .

[59]: Se webbplatsen .

[60]: För IEGMP (Stewartrapporten), se

webbplatsen .

[61]: Punkt 5.248 i IEGMP (Stewartrapporten).

RALF-rapportens översättning.

[62]: Punkt 1.19 i IEGMP (Stewartrapporten).

Utredningstjänstens översättning.

[63]: För mer information om programmet, se

webbplatsen .

[64]: För pressmeddelande och AGNIR-rapporten

(177 sidor), se webbplatsen .

[65]: AGNIR har även granskat tre andra projekt

om bl.a. testikelcancer och cancer i

ansiktsnerven, se AGNIR (2003), s. 126-128.

[66]: För BfS webbplats, se adressen , för

broschyren, se adressen .

[67]: Programmets webbplats återfinns på adressen

.

Några exempel på aktuell och

omdebatterad forskning

Nedan redovisas några studier som inte är

epidemiologiska studier av mobiltelefoni och

hjärntumörer. De faller med andra ord helt eller

delvis utanför de kriterier som avgjort vilka

studier som beskrivs i denna rapport. De tas ändå

med i rapporten eftersom de uppmärksammats mycket i

massmedierna och bland allmänheten.

Zwamborn m.fl.

Vedertagen praxis har länge varit att betrakta

strålningen från basstationer som ofarlig, en

bedömning som bl.a. SSI delar.[68] En nederländsk

undersökning från september 2003 pekar dock på vissa

negativa effekter för människor vid exponering även

under gällande gränsvärden. Den nederländska studien

har letts av professor Zwamborn och rör

välbefinnande och kognitiva funktioner vid

exponering för strålningsfält som liknar dem från

basstationer.[69]

Två grupper om vardera 36 personer undersöktes, en

som upplevt besvär med mobiltelefoni och en

kontrollgrupp som inte gjort det. Försökspersonerna

utsattes för strålning. De fick sedan genomföra

tester för att mäta kognitiva funktioner som

reaktionstid, minne, simultankapacitet och fick

också fylla i en enkät om det allmänna

välbefinnandet som t.ex. svimningskänslor, brist på

energi, nervositet, huvudvärk,

koncentrationssvårigheter, etc. Varken

försökspersonerna eller försöksledarna visste om

vilken exponering som gjordes vid varje tillfälle.

Resultaten visar bl.a. på ökad reaktionstid,[70]

snabbare minne och en sänkt grad av välbefinnande

för båda grupperna när de exponerats för UMTS-

liknande fält, dvs. fält som liknar dem från 3 G-

basstationer.[71] Välbefinnandet påverkades inte av

GSM-liknande fält.

**FOOTNOTES**

[68]: Se t.ex. SSI information 2001:3:

"Sammanfattningsvis gäller att basstationer för

mobiltelefoni inte innebär någon risk ur

strålskyddssynpunkt." En nyligen gjord bedömning

av aktuell forskning av AGNIR (se avsnitt 6.5) är

att exponeringen som följer av att bo nära en

basstation är extremt liten och att bevisen

sammantaget pekar på att det är osannolikt att

basstationerna skulle innebära några hälsorisker,

se AGNIR "Health Effects from Radiomagnetic

Fields", s. 148.

[69]: Zwamborn APM, Vossen SHJA, van Leersum

BJAM, Ouwens MA, Mäkel WN, "Effects of global

communications system radio-frequency fields on

well being and cognitive functions of human

subjects with and without subjective complaints",

Thea Hague, Netherlands; TNO Physics and

Electronics Laboratory, TNO-report FEL-03-C148,

2003. Rapporten finns på webbplatsen .

[70]: Den grupp som klagat över besvär med GSM

påverkades av signaler av GSM900-typ. UMTS-

signaler påverkade kontrollgruppen.

[71]: Radiofrekvensen hos dessa fält är ungefär

2100 MHz.

Kommentarer till studien

I en rapport som gjorts på uppdrag från Forskningsrådet för

arbetsliv och socialvetenskap har en projektgrupp

ledd av professor Anders Ahlbom kort kommenterat den

nederländska studien.[72] Gruppen påpekar bl.a. att

besvärsgruppen i studien inte noterade några besvär

vid strålning av GSM-typ, trots att den var uttagen

just med hänvisning till att de tidigare rapporterat

besvär kopplade till GSM-telefoner. Ahlboms

projektgrupp noterar också att de kognitiva testerna

visade skiftande resultat med såväl förbättring,

försämring som ingen förändring under de skilda

exponeringarna för strålningen jämfört med

sessionerna utan exponering. Slutligen påpekas att

symptomen i enkäten skilde sig åt i de två

grupperna. Ahlbom m.fl., liksom de nederländska

forskarna själva, påpekar att studien är den första

i sitt slag och att ytterligare forskning krävs för

att kunna dra några säkra slutsatser avseende

eventuella hälsoeffekter av strålningen från

basstationer.

Lars Mjönes, verksamhetsansvarig på SSI, har i

SSI:s tidning Strålskyddsnytt också kort kommenterat

den nederländska studien.[73] Mjönes menar att

Zwamborns undersökning gjort riskbilden osäkrare men

påpekar att vissa aspekter av undersökningen är

förbryllande. För det första att de deltagande

grupperna noterade ett minskat välbefinnande för 3

G-liknande strålning, men inte för GSM-strålning,

som den ena gruppen tidigare rapporterat att de var

särskilt känsliga för. Mjönes påpekar att skillnaden

i frekvens mellan strålningstyperna är mycket liten.

Sammanfattningsvis menar författaren att det är

viktigt att andra forskare upprepar försöken.

I uppföljningen till den s.k. Stewartrapporten har

den brittiska expertgruppen diskuterat Zwamborns

undersökning.[74] Gruppen menar att undersökningen

tycks vara välgjord men påpekar att resultaten inte

uppvisar entydiga mönster vad gäller de olika

typerna av mobilstrålning, de fyra kognitiva

uppgifterna eller i de två studerade grupperna.

Detta, tillsammans med andra studier som visar på

andra reslutat, är enligt gruppen ett argument för

att det samband som presenteras av Zwamborn m.fl.

kan vara falskt.

Gruppens slutsats är att resultaten av forskningen

inom området är inkonsekventa i meningen att de är

oförenliga. Man påpekar att skälet till varför den

elektromagnetiska strålningen skulle påverka

hjärnans funktion, dvs. orsaksmekanismen, är okänd.

Sammantaget menar man att ingen klar effekt av

exponering av radiofrekvent strålning på hjärnans

kognitiva funktioner kan identifieras.

Santini m.fl.

I en fransk tvärsnittsstudie har Santini m.fl.

undersökt välbefinnandet hos 530 personer boende

nära basstationer för mobiltelefoni.[75] Dessa fick

svara på ett frågeformulär om olika symptom som

huvudvärk, koncentrationssvårigheter, minnesluckor,

trötthet, sömnproblem, m.m. Resultaten visar på en

ökad förekomst av symptomen hos dem som bor nära en

basstation.

Anders Ahlboms projektgrupp dömer ut studien och

menar att den är av undermålig kvalitet.[76] Främst

påpekar de att författarna inte redogjort för hur

personerna som ingår i studierna valts ut eller hur

stort bortfallet är. Deltagarna har själva fått

bedöma hur nära basstationen de bor, en bedömning

som dels inte kunnat kontrolleras, dels enligt

projektgruppen är ett dåligt mått på exponering för

radiofrekventa fält. Ahlbom m.fl. menar att brister

i upplägget av studien gör det omöjligt att avgöra

om resultaten beror på systematiska fel i studien.

De påpekar t.ex. att personer som upplever att de

har besvär från basstationer kan ha tagit reda på

var närmaste basstation ligger, medan personer som

inte upplever några besvär kanske aldrig har tänkt

på detta. Den engelska expertgruppen tar upp ungefär

samma kritik av studien, liksom Ulf Mjönes på SSI.

En spansk studie av Navarro m.fl. har samma upplägg

och har kritiserats på samma grunder som Santinis

studie.[77]

Salford m.fl.

En mycket uppmärksammad del av de potentiella

biologiska effekterna av mobiltelefoni rör den

s.k. blod-hjärnbarriären som skyddar hjärnan från

giftiga ämnen som cirkulerar i blodet. Resultaten

från ett svenskt forskarlag från Lund under

ledning av professor Leif Salford har särskilt

uppmärksammats i den allmänna debatten. [78]

Salford m.fl. har i ett par artiklar visat på

biologiska effekter i hjärnan hos möss som

utsatts för strålning av GSM-typ. I försöket

utsattes tre grupper om åtta råttor i två timmar

för GSM-strålning. De förändringar eller skador

som rapporterades kvarstod 50 dagar efter

exponeringen. Forskargruppens slutsats var:

För första gången kan vi här presentera bevis på

neurologiska skador orsakade av icke-termisk

exponering av mikrovågor. Cortex, såväl som

hippocampus och basal-ganglierna innehöll skadade

nervceller. Vi inser att vår studie endast

omfattar ett fåtal djur, men de sammantagna

resultaten är ytterst signifikanta och påvisar en

klar dos-response relation.[79]

Salford har kallat den frivilliga exponeringen för

mikrovågor från mobiltelefoner för det största

mänskliga biologiska experimentet någonsin.[80]

Salfords forskning diskuteras bland annat i SSI:s

oberoende internationella expertgrupps rapport, i

den brittiska AGNIR-gruppens rapport och i den

nederländska expertgruppens rapport. SSI:s

internationella oberoende expertgrupp är kritisk mot

Salfords studie.[81] De påpekar att antalet råttor

är litet, vilket gör att man inte kan utesluta

slumpen som förklaring. Vidare är man kritisk mot

den metod man använt för att bedöma effekterna på

råttorna och menar att resultaten kan ha påverkats

av missfärgningar. Man är också kritisk mot vad man

anser är bristfällig redovisning av hur studien gått

till och anser att Salford m.fl. drar alldeles för

långtgående slutsatser vad gäller eventuella

hälsorisker.

SSI:s expertgrupp pekar på att flera andra studier

inte har funnit samma påverkan som Salford m.fl.

trots att strålningsdosen då varit större. På det

hela taget menar man att dessa studier har fått

mycket uppmärksamhet men att en noggrann analys av

tillgängliga data inte tyder på någon hälsorisk. Man

anser dock att det är nödvändigt med fortsatt

forskning inom detta område.[82]

AGNIR påpekar också att studien är liten,

åldersvariationen mellan råttorna stor och att det

finns brister i metodologi och redovisning av hur

studien gått till.[83] Dessutom tar man upp att

andra studier inte har kunnat bekräfta resultaten av

Salfords m.fl. studie. Gruppen menar att

Stewartrapportens slutsatser fortfarande är giltiga,

dvs. att forskningen som visar på effekter på blod-

hjärnbarriären av exponering av mobilstrålning är

inkonsekvent och motsägelsefull och att aktuella och

välgjorda studier inte visar på några sådana

effekter.[84]

Den nederländska expertgruppen är mycket kritisk

mot Salfords m.fl. metoder och menar att forskningen

har allvarliga vetenskapliga brister. Gruppen upp-

repar sin slutsats från 2003 att man anser att det

inte är vetenskapligt bevisat att exponering för

elektromagnetiska fält har någon påverkan på blod-

hjärnbarriären.[85]

Sammanfattning

Forskningen om mobiltelefonins eventuella

hälsorisker bedrivs på många olika sätt av många

forskare. Endast ett par studier av dem som faller

utanför fokus i denna promemoria har av utrymmesskäl

kunnat beskrivas här - heltäckande

forskningsöversikter är ofta hundratalet sidor

långa.

Zwamborns studie som visar på t.ex. sänkt

välbefinnande som en konsekvens av strålning av den

typ om kommer från basstationer, anses av bedömare

vara välgjord och förtjäna ytterligare

uppmärksamhet. De samband som studien visar på är

dock delvis inbördes inkonsekventa, och såväl

studiens författare som granskare påpekar vikten av

att studien görs om av andra forskargrupper.

När det gäller andra studier av hälsoeffekter av

att bo nära basstationer tycks det som om de flesta

andra forskare anser att studierna är av bristande

kvalitet. Det antal studier som finns tillgängliga i

dag är också begränsat och fortsatt forskning

rekommenderas allmänt.

Salfords m.fl. studie av effekter på blod-

hjärnbarriären av exponering av strålning av GSM-typ

har väckt uppseende i massmedierna och i den

allmänna debatten, men har av två oberoende grupper

fått stark kritik. Många anser att det är motiverat

att andra forskargrupper upprepar försöken.

**FOOTNOTES**

[72]: Se Ahlbom m.fl., "Forskning om

elöverkänslighet och andra effekter av

elektromagnetiska fält", s. 7-8 (se fotnot 48 för webblänk

till rapporten).

[73]: Se Mjönes Lars, Strålskyddsnytt 3-4/2003.

Tidningen finns på webbplatsen .

[74]: Se AGNIR (2003), "Health Effects from

Radiomagnetic Fields", 96-97 (se fotnot 64 för

webblänk till rapporten).

[75]: Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P,

Seigne M. "Symtoms experienced by people in

vicinity of base station: I/ Incidences of

distance and sex." Pathol Biol 50, 2002 och

Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P, Seigne

M. "Symtoms experienced by people in vicinty of

base stations: II/ Incidences of age, duration of

exposure, location of subjects in relation to the

antennas and other electromagnetic factors."

Pathol Biol 51, 2003.

[76]: Se Ahlbom m.fl., "Forskning om

elöverkänslighet och andra effekter av

elektromagnetiska fält", s. 4 (för Ahlboms rapport, se

fotnot 48 i denna rapport).

[77]: Navarro EA, Segura J, Portolés M, Gómez-

Perretta de Mateo C. "The microwave syndrome: a

preliminary study in Spain." Electromagnetic

biology and medicine, 22, s. 161-169, 2003.

[78]: För den senast publicerade artikeln, se

Salford LG, Brun AE, Eberhardt JL, m.fl. "Nerve

cell damage in mammalian brain after exposure to

microwaves from GSM mobile phones, Environ Health

Persp. 111, s. 881-883, 2003.

[79]: Salford, s. 882. Utredningstjänstens

översättning.

[80]: Salford, s. 881.

[81]: Se SSI's Independent Expert Group on

Electromagnetic Fields, s. 18-19. ().

[82]: SSI's Independent Expert Group on

Electromagnetic Fields, s. 19-20.

[83]: Se AGNIR (2003), "Health Effects from

Radiomagnetic Fields", s. 80-81.

[84]: Stewartrapporten, s. 60, 5.94, Kapitel 5

(se webbplatsen ).

[85]: Se "Electromagnetic Fields: Annual Update

2003" på webbplatsen , s. 90-91.

Litteraturlista

AGNIR, Health effects from radiofrequency

electromagnetic fields, National Radiological

Protection Board Doc NRPB, 14(2), 2003.

Ahlbom A. och Feychting M., "Correspondance re: Use

of cellular phones and the risk of brain tumours: A

case-control study", International Journal of

Oncology 15, s. 1045-1047, 1999.

Ahlbom A., Feychting M., Hamnerius Y., Hillert L.,

Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av

elektromagnetiska fält, Rapport från en projektgrupp

som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag

till FAS, 2003.

Auvinen A., Hietanen M., Luukkonen R., Koskela RS.,

"Brain Tumors and Salivary Gland Cancers Among

Cellular Telephone Users", Epidemology 13, s. 356-

359, 2002.

Boice, John D och McLaughlin, Joseph K,

"Epidemiologiska studier över mobiltelefoner och

risken för cancer - en översikt", SSI Rapport

2002:16.

Collatz Christensen H, Schüz J, Kosteljanetz M,

Skovgaard Poulsen H, Thomsen J, Johansen C.

"Cellular telephone use and risk of acoustic

neuroma", Am J Epidemiol 159, s. 277-283, 2004.

Hardell Lennart, Näsman Åsa, Påhlson Anneli,

Hallquist Arne och Hansson Mild Kjell, "Use of

cellular telephones and the risk for brain tumours:

A case-control study", International Journal of

Oncology 15, s. 113-116, 1999.

Hardell Lennart, Näsman Åsa, Påhlson Anneli,

Hallquist Arne, "Case-Control Study on Radiology

Work, Medical X-ray Investigations, and Use of

Cellular Telephones as Risk Factors for Brain

Tumors", Medscape General Medicine 2 (2), 2000.

Hardell Lennart, Påhlson Anneli, Hallquist Arne och

Hansson Mild Kjell, "Ionizing radiation, cellular

telephones and the risk for brain tumours", European

Journal of Cancer Prevention 10, s. 523-529, 2001.

Hardell Lennart, Påhlson Anneli, Hallquist Arne,

Hansson Mild Kjell, M. Carlberg, Lija A., "Cellular

and cordless telephones and the risk for brain

turmours", European Journal of Cancer Prevention 11,

s. 377-386, 2002.

Health Council of the Netherlands, Mobile

telephones, An evaluation of health effects, No.

2002/01E, The Hague, 2002.

Health Council of the Netherlands, Electromagnetic

Fields:

Annual Update 2003, Nr 2004/01, The Hague, 2004.

IEGMP, (Stewartrapporten), Mobile phones and health,

(National Radiological Protection Board, 2000.

Inskip P, Tarone R, Hatch E, Wilcosky T, Shapiro W,

Selker R, Fine H, Black P, Loeffler J, Linet M,

"Cellular-Telephone Use and Brain Tumors", The New

England Journal of Medicine, vol. 344, s. 79-86,

2001.

Johansen Christoffer, Boice John D, McLaughlin

Joseph K, Olsen Jørgen, "Cellular Telephones and

Cancer - a Nationwide Cohort Study in Denmark,

Journal of the National Cancer Institute, vol. 93,

nr 3, s. 203-207, 2001.

Johansen Christoffer, Boice John D, McLaughlin

Joseph K, Olsen Jørgen, Christensen HC, "Mobile

phones and malignant melanoma of the eye", British

Journal of Cancer 86, s. 348-349, 2002.

Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE, Stellman

SD, McRee D, Neugut AI, Wynder EL., "Handheld

cellular telephone use and risk of brain cancer",

JAMA 284, s. 300-317, 2000.

Muscat JE, Malkin MG, Thompson S, Shore RE, Stellman

SD, Neugut AI, Bruce J., "Handheld cellular

telephones and risk of acoustic neuroma", Neurology

58, s. 1304-1306, 2002.

Navarro EA, Segura J, Portolés M, Gómez-Perretta de

Mateo C. "The microwave syndrome: a preliminary

study in Spain" Electromagnetic biology and medicine

22, 161-169, 2003.

Rådet för arbetslivsforskning, "Elöverkänslighet och

hälsorisker av elektriska och magnetiska fält

Forskningsöversikt och utvärdering - Slutrapport

från arbetsgruppen vid rådet för

arbetslivsforskning, 2000.

Salford LG, Brun AE, Eberhardt JL, m.fl. "Nerve cell

damage in mammalian brain after exposure to

microwaves from GSM mobile phones", Environ Health

Persp. 111, s. 881-883, 2003.

Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P, Seigne M.

"Symtoms experienced by people in vicinity of base

station: I/ Incidences of distance and sex" Pathol

Biol 50, 2002.

Santini R, Santini P, Danze JM, Le Ruz P, Seigne M.

"Symtoms experienced by people in vicinty of base

stations: II/ Incidences of age, duration of

exposure, location of subjects in realtion to the

antennas and other electromagnetic factors." Pathol

Biol 51, 2003.

SSI's Independent Expert Group on Electromagnetic

Fields, "Recent Research on Mobile Telephony and

Cancer and Other Selected Biological Effects: First

annual report from SSI's Independent Expert Group on

Electromagnetic Fields", SSI Dnr 00/1854/02, 2003.

SSI, "Mobiltelefoner och strålning, Uppdrag att

utreda eventuellt behov av informationstext angående

strålning från mobiltelefoner och andra terminaler

för mobil kommunikation", Dnr. 842/2272/03, 2004.

Zwamborn APM, Vossen SHJA, van Leersum BJAM, Ouwens

MA, Mäkel WN, "Effects of global communications

system radio-frequency fields on well being and

cognitive functions of human subjects with and

without subjective complaints", Thea Hague,

Netherlands; TNO Physics and Electronics Laboratory,

TNO-report FEL-03-C148, 2003.

Webblänkar till organisationer och myndigheter

Bundesamt für Strahlenschutz (Tyskland):

http://www.bfs.de/.

EU-kommissionen:

http://www.europa.eu.int/comm/health/ph_determinants/environment/EMF/emf_en.htm

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap

(FAS): http://www.fas.forskning.se/.

Gezondheidsraad de Regering en het Parlement

(Nederländerna):

http://www.gr.nl/index.php?phpLang=en.

ICNIRP: http://www.icnirp.org/chairman.htm.

Indenrigs- og Sundhetsministeriets (Danmark):

http://www.im.dk/Index/dokumenter.asp?o=85&n=1&h=19&d=1487&s=4.

National Radiological Protection Board (Storbritannien):

http://www.nrpb.org/.

Statens strålevern (Norge): http://www.nrpa.no/.

Statens strålskyddsinstitut (Sverige):

http://www.ssi.se/.

Strålsäkerhetscentralen (Finland):

http://www.stuk.fi/svenska/.

WHO (EMF-projektet): http://www.who.int/peh-emf/en/.

Bilaga 1

Vad är joniserande och icke-

joniserande strålning?[86]

Joniserande strålning

Om energin hos en strålningsbärare - foton eller

materiell partikel - är tillräckligt stor för att

kunna frigöra en elektron från en atom eller molekyl

och därvid bilda en jon (dvs. en laddad partikel),

kallas strålningen joniserande. Lite förenklat kan

man säga att joniserande strålning rycker loss

elektroner från atomer vilket gör att strålningen

orsakar elektriska förändringar i allting som den

passerar.

För att beteckna strålning som joniserande brukar

man vanligen kräva att ett större antal joner kan

produceras. Det betyder att elektromagnetisk

strålning i radio- och mikrovågsområdena, det

infraröda området, det synliga och större delen av

det ultravioletta frekvensområdet kan klassas som

icke-joniserande. Röntgen- och gammastrålning är

däremot joniserande och kan skada DNA och därmed

orsaka cancer.

Den allra största delen (87 %) av den

genomsnittliga årliga joniserande stråldosen härrör

från naturliga källor som radon eller kosmisk

strålning. Endast en mindre del joniserande

strålning erhålls från artificiella källor som t.ex.

vid användningen av radioaktiva ämnen inom

medicinen.[87]

Icke-joniserande strålning

Icke-joniserande strålning är elektromagnetisk

strålning som inte har tillräckligt högt

energiinnehåll för att slå sönder atomer eller

molekyler. Därmed bildas inga joner, och det är

därför i första hand den joniserande strålningen som

kan påverka och skada levande celler.

Icke-joniserande strålning anses i allmänhet vara

ofarlig såvida inte effekttätheten är så hög att den

orsakar lokal (ögon, hud) eller allmän uppvärmning

av bestrålade vävnader. Möjligheten att icke-

joniserande strålning även skulle kunna ha andra

skadeverkningar (cancer vid starkströmsledningar,

elallergi m.m.) är omstridd.

Mobiltelefoni och icke-joniserande strålning

Kommunikationen i mobiltelesystem sker i luften med

hjälp av radiovågor och mobiltelefoner tar emot och

sänder radiofrekventa signaler. Strålningen från

basstationer och mobiltelefoner är alltså radiovågor

som utgörs av elektriska och magnetiska fält som

brer ut sig i luften med ljusets hastighet. De

fortplantar sig som vågor av olika våglängd och

frekvens. Frekvensen anger antalet svängningar per

sekund och mäts i Hertz (1 Hertz är en svängning per

sekund). Radiovågor talar man om i frekvensområdet 1

MHz - 300 GHz. Radiovågor över 300 MHz kallas också

mikrovågor. Mobiltelefoner emitterar strålning

någonstans inom området 450 - 2200 MHz.[88]

Radiovågor är icke-joniserande därför att deras

energiinnehåll är för lågt för att skapa elektriska

förändringar i den materia de passerar.

Radiovågornas energiinnehåll är t.ex. mer än en

miljon gånger lägre än röntgenstrålningens och

egenskaperna hos radiovågor skiljer sig därför

väsentligt från egenskaperna hos röntgen- och

gammastrålning. När radiovågor träffar kroppen

reflekteras en del, och en del tränger in i kroppen

där energin omvandlas till värme. När det gäller

mobiltelefoner brukar man ange den energi som

kroppen tar upp från de radiovågor telefonen

utsänder, det s.k. SAR-värdet.[89] Det är också värt

att notera att vid användningen av mobiltelefon

exponeras den sida av huvudet där man håller

telefonen mer för strålningen än den andra.

Elanders Gotab, Stockholm 2004

Elanders Gotab, Stockholm 2004

**FOOTNOTES**

[86]: Redogörelsen om joniserande/icke-

joniserande strålning bygger på material från

Nationalencyklopedin, Statens strålskyddsinstitut

och broschyren "Strålning från mobiltelesystem,

En informationsbroschyr från sex myndigheter", se

källförteckning.

[87]: Enligt uppgifter från Statens

strålskyddsinstitut.

[88]: Se Boice och Mclaughlin, s. 3.

[89]: SAR är en förkortning av Specific

Absorbtion Rate och anger mängden absorberad RF-

energi per massenhet och tidsenhet, uttryckt i

watt per kilogram (W/kg).