Bet. 2003/04:MJU18

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2003/04:MJU18

Skyddsjakt på rovdjur m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sammanlagt 33

motionsyrkanden om skyddsjakt på rovdjur från

allmänna motionstiden 2003. Yrkandena berör frågor

om skyddsjakt på initiativ av enskild med tillstånd

och enskild utan tillstånd, decentralisering av

beslut om skyddsjakt, m.m. Med anledning av 2

motionsyrkanden (s) föreslår utskottet ett

tillkännagivande om en samlad översyn av reglerna

när det gäller möjligheterna att ingripa för att

avvärja angrepp av stora rovdjur på tamdjur. Övriga

yrkanden föreslås lämnas utan riksdagens vidare

åtgärd. Som grund härför hänvisar utskottet bl.a.

till riksdagens beslut år 2001 om en sammanhållen

rovdjurspolitik och till det arbete som pågår i

Regeringskansliet när det gäller dessa frågor.

I betänkandet finns 6 reservationer och 2

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Skyddsjakt på initiativ av enskild med

tillstånd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ205

yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ232 yrkande 2 i

denna del, 2003/04:MJ235 yrkande 1, 2003/04:MJ253

yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna

del.

Reservation 1 (c)

2. Licensjakt på varg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ232

yrkande 1, 2003/04:MJ306 yrkande 5 och

2003/04:MJ391 yrkande 4.

Reservation 2 (m, kd)

3. Jakt på lodjur

Riksdagen avslår motion 2003/04:MJ207 yrkande

1.

4. Implementeringen av art- och

habitatdirektivet

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ309 och

2003/04:MJ414 yrkande 1.

5. Skyddsjakt på initiativ av enskild utan

tillstånd

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om skyddsjakt på

initiativ av enskild utan tillstånd. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ247 och

2003/04:MJ292 i denna del samt avslår motionerna

2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del,

2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del,

2003/04:MJ290 yrkande 3, 2003/04:MJ293 i denna

del, 2003/04:MJ330, 2003/04:MJ355 yrkande 1,

2003/04:MJ391 yrkande 2, 2003/04:MJ399 yrkande

45, 2003/04:MJ414 yrkande 2 samt 2003/04:MJ447

yrkande 5 i denna del.

Reservation 3 (m, kd, c)

6. Beslut om jakt på lodjur

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ207

yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 6.

Reservation 4 (m, kd, c)

7. Beslut om skyddsjakt på enskilda

individer av rovdjur

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ205

yrkande 3, 2003/04:MJ232 yrkande 3,

2003/04:MJ308, 2003/04:MJ355 yrkande 2 och

2003/04:

N288 yrkande 10.

Reservation 5 (m, kd, c)

8. Beslut om skyddsjakt på varg

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ290

yrkande 1, 2003/04:MJ292 i denna del,

2003/04:MJ293 i denna del, 2003/04:MJ306 yrkande

6, 2003/04:MJ350 och 2003/04:MJ399 yrkande 44.

9. Samspelet människa och rovdjur m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:MJ235

yrkandena 2 och 3 samt 2003/04:MJ292 i denna del.

Reservation 6 (v)

Stockholm den 30 mars 2004

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Sinikka Bohlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:

Sinikka Bohlin (s), Alf Eriksson (s), Rune Berglund

(s), Rolf Lindén (s), Christina Axelsson (s), Lars

Lindblad (m), Carina Ohlsson (s), Sverker Thorén

(fp), Jan Andersson (c), Jan-Olof Larsson (s),

Bengt-Anders Johansson (m), Christin Nilsson (s),

Anita Brodén (fp), Björn von der Esch (kd), Sven-

Erik Sjöstrand (v), Mikaela Valtersson (mp) och

Jeppe Johnsson (m).

2003/04

MJU18

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottet behandlar i detta betänkande 33

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2003

om skyddsjakt på rovdjur, m.m. Flertalet av de

frågor som nu är aktuella behandlades av utskottet

senast våren 2003 i betänkande 2002/03:MJU9 Jakt

och viltvård. I motionerna tas upp frågor om bl.a.

skyddsjakt på initiativ av enskild med tillstånd,

sådan jakt utan tillstånd, licensjakt på varg,

beslutsnivå när det gäller skyddsjakt och åtgärder

för att motverka illegal jakt på rovdjur.

Som ett led i utskottets arbete med uppföljning av

tidigare riksdagsbeslut anordnade miljö- och

jordbruksutskottet den 2 mars 2004 en offentlig

utfrågning om skyddsjakt på rovdjur. Utfrågningen

nedtecknades stenografiskt och protokollet bifogas

detta betänkande.

Utskottet har i detta ärende uppvaktats av

representanter för Svenska naturskyddsföreningen

samt mottagit en skrivelse från Svenska

Rovdjursföreningen.

Utskottets överväganden

Skyddsjakt på initiativ av enskild

med tillstånd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett antal motionsyrkanden

(fp, kd, c, v) om möjligheterna till

skyddsjakt på initiativ av enskild med

tillstånd och licensjakt på varg med

hänvisning till bl.a. internationella

konventioner, EG-direktiv och riksdagens

tidigare beslut om en sammanhållen

rovdjurspolitik. Ett förslag om utökad jakt

på lo (c) avstyrks med hänvisning till

riksdagens tidigare beslut om

rovdjurspolitiken. Vidare avstyrks två

motionsyrkanden (s, c) om fullständig

implementering av EU:s art- och

habitatdirektiv med hänvisning till bl.a.

pågående beredning i Regeringskansliet.

Motionerna

Enligt motion MJ205 (c) får djurägare, inom

rovdjursområden i landet, ett stort antal husdjur

vargdödade utan att de har stöd i lagen för att

ingripa till skydd för sin egendom. Detta är både

orättfärdigt och oacceptabelt. En ändring måste

göras av 27 § jaktförordningen (1987:905) för att

stärka den s.k. nödvärnsrätten rent allmänt (yrkande

2 i denna del). Motsvarande krav framförs även i

motion 2003/04:MJ232 (c) yrkande 2 i denna del. I

motionen yrkas vidare att avlysningsjakt på varg

tillåts (yrkande 1). I motion MJ235 (v) yrkande 1

framhålls att skyddsjakt på de stora rovdjuren inte

bör utökas i nuläget. När stammarna är livskraftiga

kan de däremot förvaltas genom jakt. Skadebilden

måste dock alltid ligga i botten. Det är i första

hand de skadegörande djuren som skall fällas. Enligt

motionen kan det ofta vara enstaka rovdjur som

förorsakar en oproportionerligt stor andel av

skadorna. Under år 2002 svarade exempelvis 2-3

vargar för merparten av det totala antalet vargrivna

tamdjur. En utökad skyddsjakt på de stora rovdjuren

är i dag inte möjlig då dessa arters långsiktiga

fortlevnad inte kan garanteras. Enligt motion MJ253

(fp) yrkande 2 bör skyddsjakt på varg först tillåtas

när vargstammen nått ett antal av 200 individer och

då enbart avse utvidgad jakträtt i

renskötselområden. Krav på licensjakt/allmän jakt på

varg framförs i motion MJ306 (fp) yrkande 5.

Licensjakt/allmän jakt på varg måste tillåtas

omgående med anmälningsplikt av skjutna djur till

berörd länsstyrelse. Begreppen nödvärn och

skyddsjakt bör helt tas bort och ingå i allmän jakt.

Enligt motion MJ309 (c) finns det ett behov av att

ändra 23 a och 27 §§ jaktförordningen (1987:905).

Implementeringen av habitatdirektivets artikel 16 är

inte fullständig. Enligt 23 a § jaktförordningen får

beslut om jakt meddelas bl.a. av hänsyn till allmän

hälsa och säkerhet eller för att förhindra allvarlig

skada. I artikel 16 (c) finns tillägget (1)

inbegripet orsaker av social eller ekonomisk

karaktär och betydelsefulla konsekvenser för miljön.

Det finns starka skäl att införliva detta tillägg i

jaktförordningen, inte minst med anledning av de

sociala aspekterna. Vidare kan konstateras att

artikel 16 innehåller också en annan punkt (e) som

inte införlivats i 23 a § jaktförordningen

(1987:905). Utan hänvisning till en konkret

skadebild ges möjlighet för förvaltande myndighet

att (2) "under strängt kontrollerade förhållanden

selektivt och i begränsad omfattning ge tillstånd

till jakt efter vissa exemplar". Det är angeläget

att också denna undantagsregel snarast blir

implementerad i jaktförordningen. För att vara

tillämpbar även i situationer utan direkt koppling

till skador föreslås punkten (2) enligt ovan också

bli införlivad i 27 § jaktförordningen (1987:905). I

motion MJ391 (kd) yrkande 4 förespråkas en begränsad

licensjakt i områden med stark koncentration av

varg. Även i motion MJ414 (s) yrkande 1 förespråkas

en ändring av 23 a och 27 §§ jaktförordningen

(1987:905) så att hindren mot en förvaltning av de

stora rovdjuren undanröjs. Enligt motionären finns i

habitatdirektivets artikel 16 ett viktigt tillägg

som inte implementerats i den svenska

lagstiftningen. Tillägget inbegriper orsaker av

social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla

positiva konsekvenser för miljön. Det finns starka

skäl att beakta även sociala aspekter. Vidare har

inte habitatdirektivets artikel 16 punkt e, som ger

möjlighet att selektivt under strängt kontrollerade

former ge tillstånd till jakt efter vissa exemplar

av sådana djur i ett begränsat antal, införlivats i

den svenska lagstiftningen. För att underlätta de

beslutande myndigheternas möjlighet att medge jakt

bör således även denna punkt implementeras på

lämpligt sätt i jaktförordningen. Enligt motion

MJ447 (kd) yrkande 5 delvis är skyddsjakt utan

myndighetsbeslut många gånger svår att skilja från

ett jaktbrott. Denna möjlighet kan på sikt innebära

att fredningen av rovdjuren sätts ur spel. 27 §

jaktförordningen (1987:905) bör ändras så att

beslutande myndigheter ges ökade befogenheter att

medge jakt för att förebygga skador eller andra

olägenheter och för att realisera riksdagens

uttalade krav på en varsam tillväxt av vargstammen.

I motion MJ207 (c) yrkande 1 yrkas att jakten på lo

utökas i län där arten blir dominant. För lodjuret

har den sparsamma avskjutningen inneburit att arten

för närvarande är väsentligt större än det antal

riksdagen beslutat. Som situationen är i dag, mot

bakgrund av svårigheten att bedriva jakt på arten,

bör den vara en fritt jaktbar art i vissa län.

Utskottets ställningstagande

Det finns två EG-direktiv som har central betydelse

för Sveriges möjligheter att utforma sin

rovdjurspolitik, dels det s.k. art- och

habitatdirektivet, dels det s.k. fågeldirektivet.

Direktiven är inte direkt tillämpliga i

medlemsstaterna. I stället är medlemsländerna

skyldiga att se till att de inhemska rättsreglerna

står i överensstämmelse med direktiven. Sverige är

alltså skyldigt att se till att svenska lagar och

andra författningar stämmer överens med art- och

habitat- samt fågeldirektiven. Det är inte möjligt

för Sverige att ha ett regelverk som står i strid

med direktiven.

När det gäller art- och habitatdirektivet (rådets

direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992, s. 7) har

det som syfte att säkerställa den biologiska

mångfalden. Detta skall bl.a. åstadkommas genom att

vilda djur- och växtarter bevaras. När åtgärder

vidtas enligt direktivet skall hänsyn tas till

ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till

regionala och lokala särdrag (artikel 2).

Direktivets artiklar om skydd av arter har direkt

betydelse för Sveriges möjligheter att utforma

rovdjurspolitiken. Artiklarna ansluter nära till

Bernkonventionens bestämmelser. Direktivets regler

om skydd av djurarter bygger på två olika listor där

olika arter finns förtecknade. I bilaga 4 a finns en

förteckning över djurarter som skall ha ett starkt

skydd. Där ingår björn, lo och varg.

Skyddet för arterna i bilaga 4 a är inte absolut.

Det finns enligt direktivet vissa möjligheter, men

ingen skyldighet, för medlemsstaterna att göra

undantag från bestämmelserna om skydd. Det finns två

förutsättningar som skall vara uppfyllda för att man

skall få göra ett undantag. Den första är att det

inte får finnas någon annan lämplig lösning. Den

andra är att upprätthållandet av en gynnsam

bevarandestatus hos den berörda arten inte

försvåras. Begreppet gynnsam bevarandestatus består

av tre delar. Artens populationsutveckling skall

vara sådan att den på lång sikt kommer att vara en

livskraftig del av sin livsmiljö. Artens naturliga

utbredningsområde skall inte minska, och det skall

sannolikt inte heller komma att minska inom en

överskådlig tid. Slutligen skall det finnas och i

framtiden sannolikt fortsätta att finnas en

tillräckligt stor livsmiljö för att populationer av

arten skall bibehållas på lång sikt. Sammantaget

torde detta innebära att undantag i varje fall inte

får göras om det kan medföra att artens långsiktiga

överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde

minskar (artiklarna 1 och 16.1). Undantag från

direktivets regler om skydd får bara göras av vissa

anledningar som anges i direktivet (artikel 16.1).

När det gäller införandet av direktivet i svensk

lagstiftning finns följande att redovisa. Enligt

jaktlagen (1987:259) får, om det på grund av ett

viltbestånds storlek finns påtagliga risker för

trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt,

den myndighet som regeringen bestämmer besluta om

jakt för att förebygga eller minska dessa risker (se

7 §). I jaktförordnigen (1987:905) föreskrivs bl.a.

att för områden där det finns fasta stammar av

björn, varg, järv eller lo får Naturvårdsverket

efter samråd med länsstyrelsen genom föreskrifter

eller beslut i det enskilda fallet ge tillstånd till

jakt efter vissa exemplar av sådana djur och i ett

begränsat antal. En förutsättning för att sådan jakt

skall kunna tillåtas är att det inte finns någon

annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos

artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde.

Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till

stammarnas storlek och sammansättning samt ske

selektivt och under strängt kontrollerade

förhållanden (se 6 §). När det gäller de allmänna

förutsättningarna för skyddsjakt anges i

jaktförordningen att om det inte finns någon annan

lämplig lösning och om det inte försvårar

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos

artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde,

får beslut om sådan skyddsjakt som avses i

förordningen meddelas av hänsyn till allmän hälsa

och säkerhet eller av andra tvingande skäl som har

ett allt överskuggande allmänintresse, av hänsyn

till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig

skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,

vatten eller annan egendom och för att skydda vilda

djur eller växter eller bevara livsmiljöer för

sådana djur eller växter (se 23 a § ). Beträffande

skyddsjakt på enskilds initiativ med tillstånd

föreskrivs i jaktförordningen att om det behövs för

att förhindra att björn, varg, järv, lo, säl eller

örn orsakar skador får Naturvårdsverket ge tillstånd

till jakt. Detsamma gäller om ett enskilt djur av

arterna björn, varg, järv, lo eller örn orsakar

allvarliga skador eller olägenheter.

Naturvårdsverket får när det gäller enskilt djur av

arterna björn och lo föreskriva att beslut om jakt

får meddelas av länsstyrelsen. Sådana föreskrifter

får dock endast avse län med fasta stammar av björn

eller lo (se 27 §).

Vid riksdagsbehandlingen av regeringens förslag om

en sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57,

bet. 2000/01:MJU9) anförde utskottet att nationella

miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn

samt etappmål för varg och järv bör slås fast. Som

regeringen anfört bör uttrycket miniminivå endast

användas för de arter där stammen uppnått ett sådant

individantal att arten bedöms som åtminstone

kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således

fastställas för björn, lo och kungsörn. För järv och

varg bör i stället etappmål fastställas, eftersom

stammarna ännu inte nått en nivå som kan anses säkra

deras överlevnad i ett längre perspektiv. Etappmål

skall vara ett delmål för stammarnas storlek på väg

mot en nivå där artens fortsatta existens i den

svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. I

utskottsbetänkandet anfördes vidare (s. 21) att

förekomsten av varg skapar starka känslor och

konflikter bl.a. med näringsintressen och

jaktintressen, och på många håll pågår en häftig

debatt om vargförekomsten. Som regeringen anför är

det därför inte möjligt att i dag få en bred

acceptans för en vargstam av den storlek som krävs

för att den skall kunna bedömas som långsiktigt

hållbar enligt vissa vetenskapliga analyser. Det är

inte heller rimligt att ange ett mål som inrymmer

ett alltför stort mått av osäkerhet om vargens

långsiktiga bevarande i den svenska faunan. Mot

denna bakgrund finner utskottet att en tillväxt av

vargstammen bör eftersträvas. Med en varsam tillväxt

får människor bättre möjligheter att lära sig leva

med vargen. Därmed förbättras förutsättningarna för

att dess närvaro skall accepteras. Enligt forskare

bedöms dock en snabb tillväxt av vargstammen minska

risken för effekter av inavel. Som regeringen anfört

är emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för

utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt.

Utskottet tillstyrkte därmed regeringens förslag om

etappmål för vargstammen i Sverige.

Som utskottet tidigare uttalat skall etappmål

således vara ett delmål för stammarnas storlek på

väg mot en nivå där artens fortsatta existens i den

svenska faunan kan anses långsiktigt säkrad. När ett

etappmål är nått bör en utvärdering göras av

stammens utveckling och de eventuella konflikter som

uppstått med andra intressen. Vidare bör en

bedömning göras om ett nytt etappmål skall

fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att

fastställa en miniminivå. När det gäller

skyddsjakten anförde utskottet vid

riksdagsbehandlingen av propositionen om

sammanhållen rovdjurspolitik att så länge stammen av

en art inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt

tillåtas och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i

syfte att lokalt begränsa antalet djur bör endast

tillåtas om stammen i landet som helhet visar en

entydigt positiv utveckling. Utskottet anförde

vidare att främst bör skyddsjakt kunna tillåtas inom

renskötselområdet och i första hand gälla vargar som

etablerat revir inom för rennäringen särskilt

olämpliga områden. En förutsättning bör dock vara

att stammen som helhet i landet visar en positiv

utveckling. Detta överensstämmer också med de

allmänna förutsättningarna när det gäller skyddsjakt

enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a. stadgar

att jakt bara får tillåtas om upprätthållandet av

artens bevarandestatus inte försvåras. När det

gäller skyddsjakt på enskilda individer som orsakar

allvarliga skador eller olägenheter kan givetvis

andra bedömningar göras. Utskottet redovisade

motsvarande synpunkter beträffande skydds- och

licensjakt på varg senast våren 2003 (bet.

2002/03:MJU9).

Den 13 november 2003 redovisade Naturvårdsverket

ett reviderat åtgärdsprogram för bl.a. varg och lo.

När det gäller varg framhåller Naturvårdsverket

sammanfattningsvis att det är viktigt att bibehålla

det sedan länge etablerade samarbetet med Norge i

förvaltningsfrågor rörande varg, och det med Finland

bör vidareutvecklas. Det gäller inte minst eftersom

Sverige och Finland, så långt möjligt, bör agera

gemensamt inom EU. I alla policyfrågor bör Sverige

samråda med sina nordiska grannar. Det

principdokument om förvaltning av den skandinaviska

vargstammen som Sverige och Norge undertecknade 1998

bör ses över. Finland har för vår del en mycket

speciell roll genom att vara det enda land genom

vilket vi kan få tillskott av vargar utifrån, och

Sverige och Finland måste diskutera vad som är

möjligt i detta avseende och vad som kan göras för

att underlätta rörelser av detta slag. När det

gäller skadeförebyggande åtgärder betonas att det är

nödvändigt att länsstyrelserna tillsammans med

Viltskadecenter och Skandulv samarbetar om dessa

åtgärder. Det finns fortsatt behov för djurägare att

få hjälp med rovdjursstängsel. I län med

vargförekomst bör det också finnas mobil

stängselutrustning som snabbt kan tas fram och

sättas upp på ställen där vargskador inträffat eller

kan befaras. Beträffande lodjur anförs

sammanfattningsvis att lodjuret i Sverige under

1990-talet har expanderat både till antal och

utbredning, varför det under nuvarande förhållanden

inte är någon omedelbar fara för artens överlevnad i

landet. Förvaltningsarbetet som tidigare har varit

främst bevarandeinriktat bör alltmer inriktas på hur

lodjurspopulationen skall förvaltas på ett

långsiktigt och ansvarsfullt sätt. En fortsatt

kunskapsuppbyggnad är angelägen och fortlöpande

inventeringar är nödvändiga. När det gäller det

nordiska samarbetet framhålls att det nära

samarbetet med norska förvaltningsmyndigheter bör

fortsätta på såväl central som regional nivå.

Samarbetet med Finland bör utvecklas, eftersom det

är oklart vilket utbyte av lodjur som sker över

gränsälvarna. Sverige och Finland bör rimligen kunna

agera gemensamt för att erhålla likartade undantag

från EU:s nuvarande regelverk då det gäller

förvaltningen av den fennoskandiska

lodjurspopulationen.

Naturvårdsverket har för att underlätta och

effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren i

en framställan till regeringen den 15 september 2003

föreslagit ett antal ändringar i jaktförordningen.

Förslagen innebär bl.a. följande. När det gäller

skyddsjakt på stora rovdjur som orsakar allvarliga

skador eller olägenheter kan det, med hänsyn till

årstid (hur stor del av dygnet som har dagsljus) och

att skyddsjakten kan vara brådskande, finnas behov

av att tillåta skyddsjakt under hela dygnet och att

tillåta skyddsjakt med hjälp av fast eller rörlig

belysning. Denna möjlighet bör inte vara tillgänglig

enbart vid skyddsjakt enligt 27 § jaktförordningen

utan även vid beslut om sådan jakt enligt 24 §.

Länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt på björn och

lodjur enligt 27 § bör få avse mer än ett djur vid

samma tillfälle. När det gäller de delar av

Naturvårdsverkets förslag som berör länsstyrelsernas

möjligheter att meddela vissa beslut om skyddsjakt

hänvisas till det följande avsnittet om

beslutsnivåer. Naturvårdsverkets framställan bereds

för närvarande inom Regeringskansliet. I detta

sammanhang bör även uppmärksammas att

Naturvårdsverket nyligen redovisat sitt uppdrag att

i samråd med länsstyrelserna överväga hur arbetet

med att förebygga jaktbrott kunde kopplas till

inventeringsverksamheten (410-3669-01).

Som framgår av redovisningen ovan är Sverige vid

utformningen av rovdjurspolitiken bundet av både

konventioner och EG-direktiv. Konventionerna och

direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar för

utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar

starkt Sveriges möjligheter att självt bestämma hur

stammarna av de olika arterna skall förvaltas.

Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att

motionerna MJ205 (c) yrkande 2 delvis, MJ232 (c)

yrkande 2 delvis, MJ235 (v) yrkande 1, MJ253 (fp)

yrkande 2 och MJ447 (kd) yrkande 5 delvis lämnas

utan riksdagens vidare åtgärd.

Vidare avstyrks de i motionerna MJ232 (c) yrkande

1, MJ306 (fp) yrkande 5 och MJ391 (kd) yrkande 4

framförda kraven när det gäller licensjakt på varg.

När det gäller utökad jakt på lo vill utskottet

utöver vad som redovisats ovan framhålla att denna

fråga senast våren 2003 behandlades i utskottet

(bet. 2002/03:MJU9). Utskottet erinrade då om att i

riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik

ingick att förutom etappmål för varg också lägga

fast miniminivåer för björn och lodjur och etappmål

för järv (bet. 2000/01:MJU9). Dessa nivåer och mål

har som syfte att de stora rovdjuren långsiktigt

bevaras i Sverige. De uppsatta nivåerna och målen

har starkt bidragit till att skapa en klarhet kring

förvaltningen av de stora rovdjuren, vilken tidigare

inte funnits. För den närmare förvaltningen av

rovdjursstammarna finns förutsättningarna angivna i

jaktlagstiftningen. I propositionen om en

sammanhållen rovdjurspolitik angavs att det fanns

fördelar med regionalt beslutsfattande, varför

jaktförordningen ändrats så att Naturvårdsverket får

delegera till länsstyrelserna om skyddsjakt på

enskilda djur av björn och lo som orsakar allvarliga

skador eller olägenheter. Genom riksdagsbeslutet

utökades möjligheterna för arternas överlevnad i

Sverige samtidigt som utökade möjligheter gavs att

hantera situationer med rovdjur som vållar skada

eller olägenhet. Med det anförda förslås att motion

MJ207 (c) yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.

Efter remiss från Jordbruksdepartementet har

Naturvårdsverket i yttrande den 4 december 2003 (dnr

104-5872-03 Nf) föreslagit vissa ändringar i

jaktförordningen för att artikel 16.1 i EU:s art-

och habitatdirektiv skall införlivas fullständigt i

jaktlagstiftningen. Förslaget rör undantag från

fredning och bereds för närvarande i

Regeringskansliet. När det gäller det framförda

kravet beträffande habitatdirektivets artikel 16.1

punkt e konstaterar utskottet att denna införlivats

i den svenska lagstiftningen genom 6 §

jaktförordningen. Mot bakgrund härav föreslår

utskottet att motionerna MJ309 (c) och MJ414 (s)

yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.

Skyddsjakt på initiativ av enskild

utan tillstånd

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår, med tillstyrkande av tre

motionsyrkanden (s) och med avstyrkande av

ett antal motionsyrkanden (m, fp, kd, c), ett

tillkännagivande till regeringen om att

regelverket rörande möjligheterna att avvärja

angrepp av stora rovdjur på tamdjur bör bli

föremål för en översyn.

Motionerna

Enligt motion MJ205 (c) yrkande 2 delvis är

förutsättningar för en trovärdig rovdjurspolitik att

det finns en möjlighet för den enskilde djurägaren

att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. På denna

viktiga punkt avvek regeringen från

Rovdjursutredningens förslag när man inte tillät en

erforderlig ändring av 28 § jaktförordningen

(1987:905). En lagändring måste ske för att stärka

dels den s.k. nödvärnsrätten, dels göra det möjligt

att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur.

Motsvarande krav framförs även i motion MJ232 (c)

yrkande 2 delvis. En översyn av gällande lagar och

regler bör enligt motion MJ247 (s) genomföras

omgående för att hitta en balans och för att

möjliggöra för djurhållare att fortsätta med sin

verksamhet. Det måste vara möjligt för en

djurhållare att freda sin tamboskap. I motion MJ290

(m, fp, kd, c) yrkas att riksdagen beslutar

förtydliga 28 § jaktförordningen (1987:905).

Jaktförordningen är oklart formulerad. Det är

viktigt att formulera lagen så att inget tvivel

skall råda om en ägares rätt att skydda sina tamdjur

från vargangrepp (yrkande 3). I motion MJ292 (s)

framhålls behovet av åtgärder för att underlätta

samspelet mellan människa och varg. Enligt

motionärerna handlar det om 28 § jaktförordningen

(1987:905) där oklarheterna om vad som gäller är så

stora att rättssäkerheten inte alltid kan tryggas

för en djurägare som försvarar sina tamdjur. Till

följd av ett mycket snävt och komplicerat formulerat

lagrum (28 § jaktförordningen) är, enligt motion

MJ293 (m) delvis, möjligheterna för den enskilde

till skyddsjakt, utan föregående myndighetsbeslut, i

praktiken oerhört små. Risken att den enskilde gör

en felaktig bedömning är överhängande, vilket kan

föranleda att den enskilde riskerar att dömas till

fängelse. Mot bakgrund härav bör

Rovdjursutredningens, med hänsyn till alla

intressen, väl avvägda förslag till lydelse av 28 §

jaktförordningen antas. Även i motion MJ355 (c)

uppges det föreligga ett behov av att ändra 28 §

jaktförordningen (1987:905). Enligt motionären är

det inte hållbart att inta extrema

ställningstaganden i rovdjurspolitiken. En

förändring av jaktförordningen som medger rätt för

ägaren att försvara sin boskap eller sin hund, vid

ett direkt angrepp från varg, behövs (yrkande 1). I

motionerna MJ391 (kd) yrkande 2, MJ399 (kd) yrkande

45 och MJ447 (kd) yrkande 5 framförs krav på

förändring av 28 § jaktförordningen (1987:905).

Enligt motionärerna måste en central del av

rovdjurspolitiken vara människans möjlighet att

skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. När ett

tamdjur angrips av rovdjur är det inte rimligt att

det saknas möjlighet att ingripa utan beslut av

myndighet. Utformningen av jaktförordningen bör

därför ändras, förbättras och förtydligas på denna

punkt. Formuleringen i paragrafen skall innehålla

skrivningar om att ägaren eller vårdaren skall få

döda en björn, järv, lo eller varg som är under

direkt angrepp på tamdjuret. Enligt motion MJ414 (s)

är sannolikt den restriktiva och svårtolkade

utformningen av jaktförordningen ett av de

viktigaste hindren mot en sansad dialog med

djurägare. Nuvarande utformning som kräver ett

förnyat angrepp innan djurägaren kan fälla det

skadegörande djuret strider mot människors

rättsuppfattning. 28 § jaktförordningen (1987:905)

bör ändras så att enskild djurägare ges möjlighet

att försvara sina tamdjur vid direkt angrepp av

stora rovdjur (yrkande 2). Enligt motion MJ330 (m)

bör riksdagen begära att regeringen ändrar 28 §

jaktförordningen (1987:905) så att vargen inte

omfattas av denna paragraf. Med hänvisning till

bl.a. Norges vargjakt bör riksdagens beslut att varg

skall omfattas av 28 § jaktförordningen omprövas.

Skyddsjakt utan myndighetsbeslut är många gånger

svår att skilja från ett jaktbrott. Denna möjlighet

kan på sikt innebära att fredningen av rovdjuren

sätts ur spel.

Utskottets ställningstagande

När det gäller skyddsjakt på enskilds initiativ utan

tillstånd föreskrivs i jaktförordningen (1987:905)

att har en björn, varg, järv eller lo angripit och

skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig

anledning att befara ett nytt angrepp, får

tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av

fredning eller bestämmelserna i jaktförordningen

döda det angripande djuret, om det sker i omedelbar

anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte

tillåten inom nationalpark (se 28 §).

Utskottet tillstyrkte i betänkandet (2000/01:MJU9

s. 28) Sammanhållen rovdjurspolitik att 28 §

jaktförordningen borde ändras så att den åter

omfattar varg och anförde att vargstammen under

1990-talet har haft en stark tillväxt. Utskottet

anförde att med hänsyn till vargens förmåga att på

kort tid vandra långa sträckor kan skadeproblem

uppstå på platser där man inte haft anledning att

vidta åtgärder för att förebygga skador. Det kan

därför inte uteslutas att det kan finnas ett

berättigat behov för tamdjursägare att i akuta

skadesituationer ha möjlighet att döda en varg som

angriper tamdjur. Detta bör främst gälla tamdjur som

ingår i en näringsverksamhet. Även för vissa

tamdjursarter som inte ingår i sådan verksamhet kan

det ibland finnas ett berättigat behov av att kunna

döda en varg i omedelbart samband med angrepp.

Utskottet uttalade vidare att denna förändring

förutsätter att vargstammens tillväxt fortsätter och

att takten i tillväxten är hög. Bryts den nuvarande

positiva utvecklingen är det enligt utskottets

mening inte möjligt att tillåta någon skyddsjakt

utan föregående beslut av Naturvårdsverket.

I framställan till regeringen den 18 mars 2004

(dnr 104-1107-04 Nf) har Naturvårdsverket föreslagit

vissa ändringar i jaktförordningen när det gäller

enskildas rätt till skyddsjakt utan föregående

beslut av myndighet.

Frågan om utvidgning av möjligheterna till

skyddsjakt på enskilds initiativ utan tillstånd har

behandlats ett antal gånger efter riksdagsbeslutet

om en sammanhållen rovdjurspolitik (se bl.a. bet.

2001/02:MJU18, bet. 2002/03:

MJU9). Utskottet har då inte varit berett att

förespråka en sådan ändring av regelverket att en

djurägare skulle få möjlighet att, utan myndighets

beslut, döda ett rovdjur vid eller omedelbart efter

ett direkt angrepp på tamdjur. Utskottet gjorde den

bedömningen, inte minst mot bakgrund av att det för

vissa typer av jaktbrott skall räcka med att

gärningsmannen handlat oaktsamt, att en ändring i

jaktförordningen i enlighet med då framförda

motionsförslag skulle komma att innebära stora

svårigheter när det gäller att bevisa om ett

jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om

tillåten skyddsjakt. Utskottet vidhåller sin

bedömning när det gäller eventuella bevissvårigheter

men finner samtidigt att skäl kan anföras för att

genomföra en samlad översyn när det gäller

möjligheterna att ingripa för att avvärja angrepp av

stora rovdjur på tamdjur. Som framhållits från flera

håll är det både önskvärt och nödvändigt att öka

förståelsen för den av riksdagen beslutade

rovdjurspolitiken. Samtidigt kan konstateras att en

sådan förståelse inte kan antas främjas av en

svårtolkad och otydlig utformning av regelverket.

Utskottet föreslår således att en samlad översyn

görs av ifrågavarande regelverk. En sådan översyn

och eventuella förslag till ändring av regelverket

skall ta i beaktande såväl ovan nämnda

rättssäkerhetsaspekter som de fastlagda målen för

rovdjurspolitiken. Vad utskottet anfört bör ges

regeringen till känna. Därmed tillstyrker utskottet

motionerna MJ247 (s) och MJ292 (s) i denna del samt

avstyrker motionerna MJ205 (c) yrkande 2 i denna

del, MJ232 (c) yrkande 2 i denna del, MJ290 (m, fp,

kd, c) yrkande 3, MJ293 (m) i denna del, MJ330 (m),

MJ355 (c) yrkande 1, MJ391 (kd) yrkande 2, MJ399

(kd) yrkande 45, MJ414 (s) yrkande 2 och MJ447 (kd)

yrkande 5 i denna del.

Beslutsnivå, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd,

c) om länsstyrelsebeslut avseende jakt på

lodjur med hänvisning till tidigare

riksdagsbeslut om en sammanhållen

rovdjurspolitik. Ett antal motionsyrkanden

(s, m, fp, kd, c) om behörigheten att fatta

beslut om skyddsjakt avstyrks med hänvisning

till bl.a. nu nämnda riksdagsbeslut samt det

arbete som pågår i Regeringskansliet. Vidare

avstyrks två motionsyrkanden (s, v) om

samspelet människa och rovdjur bl.a. mot

bakgrund av de förslag som presenterats när

det gäller ökade informationsinsatser på

detta område. Slutligen avstyrks ett

motionsyrkande (v) om jakttillsynen med

hänvisning till pågående beredning i

Regeringskansliet.

Motionerna

Enligt motion MJ207 (c) yrkande 2 bör länsstyrelsen

ges i uppdrag att besluta om jakt av lo när arten

blir alltför dominant. Förhållandena i exempelvis

Västmanland visar att jakt på lo kan släppas fri.

Förhållandet är dock annorlunda inom andra län

varför prövning om fri jakt bör göras från län till

län. Det är därför önskvärt att länsstyrelsen ges

möjlighet att besluta i frågor som berör det egna

länet. Även i motion MJ447 (kd) yrkas att

länsstyrelsen ges rätt att besluta om jakt på lodjur

i de län där arten är rikligt förekommande (yrkande

6).

I motionerna MJ205 (c) yrkande 3, MJ232 (c)

yrkande 3, MJ308 (c) och MJ355 (c) yrkande 2

framförs krav om decentralisering av beslut om

skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur. Det är

fel att beslut om tillåtelse för skyddsjakt på

enskilda djur som kräver snabb hantering ligger hos

en central myndighet, Naturvårdverket, som dessutom

visar en nonchalans för människors oro. En

decentralisering av besluten kring skyddsjakt av

enskilda individer måste ske till länsnivå eller

regional nivå. De som berörts mest av rovdjurens

stigande antal är människor boende på lands- och

glesbygd, deras oro och erfarenheter av rovdjuren

har beslutsfattare en skyldighet att ta på allvar.

Även i motion N288 (fp) yrkande 10 framförs krav om

att skyddsjaktsbesluten skall delegeras från

Naturvårdsverket till länsstyrelserna.

Enligt motion 2003/04:MJ290 (m, fp, kd, c) bör

beslut om skyddsjakt av varg fattas av berörd

länsstyrelse (yrkande 1). Enligt motionärerna torde

det vara ostridigt att länsstyrelsen är det organ

som bäst kan bedöma situationen lokalt och med

önskvärd snabbhet. I motion MJ292 (s) delvis

uppmärksammas behovet av åtgärder för att underlätta

samspelet mellan människa och varg. Enligt

motionärerna finns skäl att se över om den nuvarande

ansvarsfördelningen mellan naturvårdsverk och

länsstyrelser är den mest ändamålsenliga. Enligt

motion MJ293 (m) delvis bör länsstyrelsen, för att

få en större lokal kännedom och förankring, vara den

beslutande instansen för beslut om skyddsjakt med

stöd av 27 § jaktförordningen (1987:905) i stället

för Naturvårdsverket. Även i motion MJ306 (fp)

yrkande 6 framhålls att beslutsfattande om

vargstammens reglering bör flyttas ned så nära de

berörda (fast boende) som möjligt, till

länsstyrelsen som central myndighet medan jakten

delegeras till lokala jaktvårdsområden. Att

länsstyrelsen bör vara beslutande instans när det

gäller skyddsjakt på varg framhålls även i motion

MJ350 (s) delvis. I motion MJ399 (kd) yrkande 44

föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till sådan ändring av 27 §

jaktförordningen att Naturvårdsverket får föreskriva

att beslut om jakt på varg får meddelas av

länsstyrelsen i län med fasta stammar av varg.

Enligt motion MJ235 (v) yrkande 2 bör regeringen

ta ytterligare initiativ till en ökad dialog mellan

jägarorganisationer och myndigheter i syfte att

diskutera vikten av ett aktivt avståndstagande från

den illegala jakten och möjligheterna som finns i

alternativa lösningar. Regeringen bör se över

möjligheten för länsstyrelserna att tillsammans med

polismyndigheten öka övervakningen för att i

preventivt syfte motverka illegal jakt (yrkande 3).

Även i motion MJ292 (s) delvis framhålls behovet av

åtgärder för att underlätta samspelet mellan

människa och varg. Innan vargstammen nått en storlek

som medger en skyddsjakt måste andra åtgärder (än

jakt) sättas in för att öka skyggheten utan att döda

vargarna. Skrämselåtgärder mot varg har prövats vid

tre tillfällen i landet. I den utsträckning det gått

att utvärdera dessa försök så verkar de i någon mån

ha givit önskat resultat. Ytterligare försök av

detta slag bör kunna leda fram till en metod som

gemene man kan få använda. Ett angeläget första steg

är att se över om gällande lagar och förordningar

behöver ändras för att möjliggöra detta.

Utskottets ställningstagande

När det gäller rätten att besluta om jakt på lodjur

vill utskottet anföra följande. I betänkandet

Sammanhållen rovdjurspolitik angav utskottet (bet.

2000/01:

MJU9 s. 24) att förvaltningen av stammarna av björn,

järv, lo, varg och kungsörn är en nationell

angelägenhet och en förpliktelse enligt

internationella konventioner och medlemskapet i EU.

Vid förvaltningen av dessa rovdjur är det således av

vikt att ha överblick över situationen i landet som

helhet. Många arter rör sig över så stora områden

att de lämpligast förvaltas på riksnivå.

Naturvårdsverket bör därför även i fortsättningen ha

huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn,

järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns

emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande.

Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre

komma till användning, och de regionala

myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap

om de problem som finns på orten. För

lokalbefolkningen kan ökad närhet till

beslutsfattarna innebära större förståelse för de

beslut som fattas. De fördelar som finns med

regionalt beslutsfattande har särskilt stor

betydelse i de fall där det krävs en snabb

beslutsprocess. Enligt utskottets mening har

länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar

av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt

som stämmer överens med de övergripande målen för de

aktuella arterna. Genom inrättande av regionala

rovdjursgrupper kommer denna kompetens att

förstärkas ytterligare. Med det anförda avstyrks

motionerna MJ207 (c) yrkande 2 och MJ447 (kd)

yrkande 6.

I flera motioner framförs synpunkter när det

gäller skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur,

och utskottet vill med anledning härav framhålla

följande. I ovan nämnda betänkande Sammanhållen

rovdjurspolitik anförde utskottet att

Naturvårdsverket bör ha möjlighet att delegera till

länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på

enskilda djur som orsakar allvarliga skador eller

olägenheter. Delegation bör för närvarande endast

kunna komma i fråga beträffande arterna björn och

lo, eftersom dessa finns i förhållandevis stora

bestånd. Som utskottet tidigare har redovisat (bet.

2001/02:MJU24 s. 38) har jaktförordningen ändrats så

att Naturvårdsverket får delegera till

länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av

björn och lo som orsakar allvarliga skador eller

olägenheter. Därutöver återinfördes möjligheten för

enskild till skyddsjakt på varg utan föregående

myndighetsbeslut. Genom riksdagsbeslutet utökades

möjligheterna för arternas överlevnad i Sverige

samtidigt som utökade möjligheter gavs att hantera

situationer med rovdjur som vållar skada eller

olägenhet.

Som redovisats ovan har Naturvårdsverket i en

framställan till regeringen den 15 september 2003

(dnr 104-4970-03 Nf) föreslagit en rad ändringar i

jaktförordningen för att underlätta och

effektivisera förvaltningen av de stora rovdjuren.

Framställan innehåller bl.a. följande förslag när

det gäller länsstyrelsernas beslutanderätt. När

länsstyrelserna beslutar om skyddsjakt med stöd av

27 § jaktförordningen får länsstyrelserna varken

besluta om att jakten får ske under hela dygnet

eller med hjälp av belysning. Detta hinder för

länsstyrelserna att i vissa fall besluta om

behövliga undantag för att underlätta skyddsjakt på

björn och lo är enligt Naturvårdsverket inte

ändamålsenligt och bör tas bort. I 27 § regleras

skyddsjakt på enskilds initiativ, dvs. det

förutsätter att en ansökan om skyddsjakt inkommit

till länsstyrelsen för att länsstyrelsen skall få

besluta om skyddsjakt. Enligt Naturvårdsverket är

det inte ovanligt att ansökan är felaktig eftersom

frågan om skyddsjakt ofta väcks av någon

organisation som inte är behörig att ansöka i

förvaltningslagens (1986:223) mening. Detta innebär

i vissa fall att länsstyrelsen måste avvakta en

fullständig ansökan trots att det kan stå klart att

skyddsjakt är nödvändig och att frågan bör hanteras

skyndsamt. Länsstyrelserna har genom sina

rovdjursansvariga god inblick i den aktuella

rovdjurssituationen och har därför ofta tidigt all

relevant information i en situation med allvarlig

skada. Länsstyrelserna bör ha de möjligheter att

motverka skador av björn och lodjur som 7 §

jaktlagen medger. Enligt Naturvårdsverket bör därför

de berörda länsstyrelserna även kunna besluta om

begränsad skyddsjakt på björn och lodjur på

myndighets initiativ. När det gäller användning av

hund framhålls följande. När länsstyrelsen tar

beslut om skyddsjakt på björn och lodjur med stöd av

27 § jaktförordningen kan det i vissa fall vara

viktigt för jaktens genomförande att hund används.

Jakten kan bli mer effektiv, och användningen av

hund ökar möjligheterna att fälla just den

skadegörande björnen. Med nuvarande bestämmelser i

jaktförordningen är det inte möjligt för

länsstyrelserna att medge undantag från det s.k.

hundförbudet i jaktlagen. Följden är att om

länsstyrelsen tar beslut om skyddsjakt på björn och

lodjur, när användningen av hund vid sådan jakt inte

är tillåten i övrigt, får hund inte användas vid

jakten. En stor del av de skador och olägenheter som

orsakas av björn och lodjur uppkommer under

sommarhalvåret. Enligt Naturvårdsverket bör därför

18 § jaktförordningen ändras i denna del.

Naturvårdsverkets framställan bereds för närvarande

i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening kan

det förutsättas att regeringen även i anslutning

till det fortsatta arbetet med förvaltningsplaner

ser över samarbetet mellan berörda myndigheter när

det gäller all skyddsjakt. Med hänvisning till vad

utskottet tidigare anfört och i avvaktan på den

fortsatta beredningen är utskottet inte berett att

föreslå någon åtgärd med anledning av de i

motionerna MJ205 (c) yrkande 3, MJ232 (c) yrkande 3,

MJ308 (c), MJ355 (c) yrkande 2 och N288 (fp) yrkande

10 framförda synpunkterna om beslutsnivån för

skyddsjakt avseende enskilda individer av rovdjur.

Berörda motionsyrkanden avstyrks.

Vidare avstyrks de i motionerna MJ290 (m, fp, kd,

c) yrkande 1, MJ292 (s) delvis, MJ293 (m) delvis,

MJ306 (fp) yrkande 6, MJ350 (s) och MJ399 (kd)

yrkande 44 framförda kraven om förändrad beslutsnivå

beträffande skyddsjakt för varg.

När det gäller samspelet mellan människa och

rovdjur vill utskottet bl.a. hänvisa till

Naturvårdsverkets reviderade åtgärdsplaner för varg

och lo vari bl.a. framhålls betydelsen av ökade

informationsinsatser för att genomföra riksdagens

beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. Insatser

behövs framför allt för att befolkningen i blivande

och existerande rovdjurstrakter skall få kunskap om

hur man samexisterar med rovdjur i sin hembygd. Det

räcker inte med enkel faktainformation utan det

krävs dialog och delaktighet i förvaltningen av de

stora rovdjuren. Ökad information om förebyggande

åtgärder kan underlätta samexistens med rovdjur och

hindra att nya konflikter och skador uppstår. Många

aktörer - myndigheter, organisationer, djurparker,

företag och enskilda - informerar i dag om rovdjur.

Mångfalden gynnar möjligheten att nå ut till dem som

behöver nås. De starka känslor som ofta väcks när

man diskuterar rovdjur talar för att separera

myndighetsutövning och ett bredare informations- och

kommunikationsarbete. Det talar också för ett ökat

informationsarbete regionalt. I utredningen

Förstärkta insatser för rovdjursinformation angav

Naturvårdsverket en rad förslag till ökade insatser.

Under år 2004 räknar Naturvårdsverket med att

presentera en plan för ökad rovdjursinformation. Med

det anförda föreslår utskottet att motionerna MJ235

(v) yrkande 2 och MJ292 (s) delvis lämnas utan

vidare åtgärd.

När det gäller den illegala jakten framhålls i de

ovan nämnda åtgärdsprogrammen för varg och lo att

samhället samfällt måste arbeta med att förebygga

jaktbrott och se till att eventuella gärningsmän

åtalas och döms. Den illegala jakten är det största

hotet mot dagens rovdjursstammar, och krafttag måste

tas på alla nivåer för att bekämpa den. Det måste

ske såväl inom myndigheter och organisationer som av

enskilda. Länsstyrelsen skall intensifiera arbetet

med att förebygga jaktbrott, och enligt

Naturvårdsverket bör en riktad kampanj övervägas.

Enligt Naturvårdsverkets redovisning av

regeringsuppdraget att i samråd med länsstyrelserna

överväga hur arbetet med att förebygga jaktbrott kan

kopplas till inventeringsverksamheten bör regeringen

överväga en översyn av organisationen av

jakttillsynen i landet. Erfarenheterna av hur

jakttillsynen organiseras i våra nordiska

grannländer, t.ex. Norge, kan ligga till grund för

en sådan utredning. För att förbättra möjligheterna

att förebygga grova jaktbrott bör regeringen vidare

överväga en förstärkning av polisens och tullens

resurser.

Enligt redovisningen avser Naturvårdsverket att

för egen del vidta åtgärder på bl.a. följande

områden:

1. Tydliggöra verkets föreskrifter när det gäller

att förhindra faunakriminalitet och i de fall

det redan inträffat arbeta för att

gärningsmännen lagförs.

2.

Att inom ramen för förstärkta

informationssatsningar om rovdjurspolitiken,

som planeras under år 2004, särskilt ta upp

frågan om grova jaktbrott. Om möjligt bör

insatserna planeras och genomföras i samarbete

med polis- och åklagarväsendet.

Vidare kan en granskning övervägas av hur

tillstånd att medföra vapen på skoter

tillämpas. Länsstyrelserna kan ge tillstånd

att medföra vapen på skoter om det behövs för

renskötseln, för att exempelvis avliva skadade

renar, eller om det annars finns särskilda

skäl. Det kan gälla transport av vapen till

jaktstugor eller jaktområden i samband med

småviltsjakt, älgjakt eller skyddsjakt efter

rovdjur.

För att förhindra missbruk och möjliggöra

effektivare tillsyn överväger Naturvårdsverket

att föreslå att jakt inte får utföras samma

dag som vapnet transporterats med skoter.

Vidare övervägs att i större grad än hittills

begränsa jakttiden (kort jakttid), jaktområdet

(väl definierat) och antalet jaktutövare

(särskilda jägare) vid beslut om skyddsjakt

för att minska "riskerna" att tillstånd till

legal jakt missbrukas.

I redovisningen lämnas även förslag som rör arbetet

inom länsstyrelserna, polis- och

åklagarmyndigheterna samt forskningsprojekten. Mot

bakgrund av det anförda och i avvaktan på den

fortsatta beredningen av Naturvårdsverkets förslag

är utskottet inte berett att föreslå någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion MJ235 (v)

yrkande 3. Motionen avstyrks i berörd del.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Skyddsjakt på initiativ av enskild med

tillstånd (punkt 1)

av Jan Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om skyddsjakt efter

myndighetsbeslut. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna del och

2003/04:MJ232 yrkande 2 i denna del samt avslår

motionerna 2003/04:MJ235 yrkande 1, 2003/04:MJ253

yrkande 2 och 2003/04:MJ447 yrkande 5 i denna del.

Ställningstagande

Djurägare, inom rovdjursområden i landet, får ett

stort antal husdjur vargdödade utan att de har stöd

i lagen för att ingripa till skydd för sin egendom.

Detta är både orättfärdigt och oacceptabelt. En

ändring måste göras av 27 § jaktförordningen

(1987:905) för att stärka den s.k. nödvärnsrätten

rent allmänt. Detta bör ges regeringen till känna.

2. Licensjakt på varg (punkt 2)

av Lars Lindblad (m), Bengt-Anders Johansson (m),

Björn von der Esch (kd) och Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om licensjakt på

varg. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:MJ391

yrkande 4 och avslår motionerna 2003/04:MJ232

yrkande 1 och 2003/04:MJ306 yrkande 5.

Ställningstagande

Sedan beslutet om rovdjurspolitiken togs i riksdagen

har mycket hänt, inte minst när det gäller antalet

tamdjur som skadats eller dödats av varg.

Rovdjursforskare menar att dessa problem kommer att

öka i områden med en tät vargstam. Detta gäller i

synnerhet Värmland vars vildmark i dag troligtvis

hyser de flesta vargarna i landet. Med den

utveckling av vargens förökning vi har i dag, enligt

vissa forskare 20-30 %, kommer vi att få en ohållbar

situation i vissa delar av landet. Av den

anledningen är det rimligt att ett visst antal djur

tillåts skjutas i vargtäta områden. Detta dels för

att de på nytt skall få respekt för människan, dels

för att få en kontrollerad vargstam. En begränsad

licensjakt bör således tillåtas i områden med stark

koncentration av varg. Detta bör ges regeringen till

känna.

3. Skyddsjakt på initiativ av enskild utan

tillstånd (punkt 5)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-

Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och

Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om skyddsjakt utan

föregående myndighetsbeslut. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande 2 i denna

del, 2003/04:

MJ232 yrkande 2 i denna del, 2003/04:MJ293 i denna

del, 2003/04:MJ355 yrkande 1, 2003/04:MJ391 yrkande

2, 2003/04:MJ399 yrkande 45, 2003/04:

MJ447 yrkande 5 i denna del samt avslår motionerna

2003/04:MJ247, 2003/04:MJ290 yrkande 3,

2003/04:MJ292 i denna del, 2003/04:MJ330 och

2003/04:MJ414 yrkande 2.

Ställningstagande

Till följd av ett mycket snävt och komplicerat

formulerat lagrum (28 § jaktförordningen) är

möjligheterna för den enskilde till skyddsjakt, utan

föregående myndighetsbeslut, i praktiken oerhört

små. En central del av rovdjurspolitiken måste vara

människans möjlighet att skydda sin egendom vid

rovdjursangrepp. En förutsättning för en trovärdig

rovdjurspolitik är att det finns en möjlighet för

den enskilde djurägaren att skydda sina djur mot

rovdjursangrepp. På denna viktiga punkt avvek

regeringen från Rovdjursutredningens förslag (SOU

1999:146, s. 250 f) när man inte tillät en

erforderlig ändring av jaktförordningen. Mot

bakgrund härav bör, med hänsyn till alla intressen,

Rovdjursutredningens väl avvägda och remitterade

förslag till lydelse av 28 § jaktförordningen antas.

Detta bör ges regeringen till känna.

4. Beslut om jakt på lodjur (punkt 6)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-

Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och

Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om beslut om jakt på

lodjur. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:MJ447 yrkande 6 och avslår motion

2003/04:MJ207 yrkande 2.

Ställningstagande

I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik

angavs att det fanns fördelar med regionalt

beslutsfattande, varför jaktförordningen ändrats så

att Naturvårdsverket får delegera till

länsstyrelserna om skyddsjakt på enskilda djur av

björn och lo som orsakar allvarliga skador eller

olägenheter. Enligt vår mening bör länsstyrelserna

ges rätt att besluta om jakt på lodjur i län där

arten är rikligt förekommande. En mer öppen attityd

mellan myndigheter och jägare torde innebära att man

gemensamt kan lösa de problem som den

överrepresenterade arten lo medfört i länet. Detta

bör ges regeringen till känna.

5. Beslut om skyddsjakt på enskilda individer

av rovdjur (punkt 7)

av Lars Lindblad (m), Jan Andersson (c), Bengt-

Anders Johansson (m), Björn von der Esch (kd) och

Jeppe Johnsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om beslut avseende

skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2003/04:MJ205 yrkande

3, 2003/04:

MJ232 yrkande 3, 2003/04:MJ308 och 2003/04:MJ355

yrkande 2 samt avslår motion 2003/04:N288 yrkande

10.

Ställningstagande

Beslut om skyddsjakt på enskilda individer av

rovdjur måste decentraliseras. Det är fel att beslut

om tillåtelse för skyddsjakt på enskilda djur som

kräver snabb hantering ligger hos en central

myndighet, Naturvårdverket, som dessutom visar

nonchalans för människors oro. En decentralisering

av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer

till länsnivå eller regional nivå måste ske. De som

berörts mest av rovdjurens stigande antal är

människor boende på landsbygd och i glesbygd, deras

oro och erfarenheter av rovdjuren har beslutsfattare

en skyldighet att ta på allvar. Detta bör ges

regeringen till känna.

6. Samspelet människa och rovdjur m.m.

(punkt 9)

av Sven-Erik Sjöstrand (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om ökad dialog mellan

organisationer, myndigheter m.m. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:MJ235 yrkandena 2 och 3

samt avslår motion 2003/04:MJ292 i denna del.

Ställningstagande

Regeringen bör ta ytterligare initiativ till en

ökad dialog mellan jägarorganisationer och

myndigheter i syfte att diskutera vikten av ett

aktivt avståndstagande från den illegala jakten och

möjligheterna som finns i alternativa lösningar.

Regeringen bör även se över möjligheten för

länsstyrelserna att tillsammans med polismyndigheten

öka övervakningen för att i preventivt syfte

motverka illegal jakt. Detta bör ges regeringen till

känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden.

1. Skyddsjakt på rovdjur m.m.

Sverker Thorén (fp) och Anita Brodén (fp) anför:

Synen på våra rovdjur - och då särskilt vargen - är

en mycket omdebatterad och kontroversiell fråga.

Debatten om rovdjurspolitiken - främst vargen -

handlar om en klassiskt liberal fråga - naturvården.

För Folkpartiet liberalerna är debatten mycket

angelägen och viktig. Anledningen till detta är

delvis att det är vargen som löper störst risk att

utrotas, men också att vargen kanske är det rovdjur

som förorsakar störst rädsla bland människor.

På den norra delen av jordklotet delar miljontals

människor livsrum med vår jords rovdjur. Vi vet att

det inträffar en mängd olika möten mellan rovdjur

och människor utan att det leder till några

allvarliga incidenter. Den grundläggande

inställningen hos många människor är att rovdjuren

utgör en central och viktig tillgång i vår svenska

fauna. Intresset för våra stora rovdjursarter har

likaså ökat under den senaste tiden. Detta märks

inte minst i det antal rovdjurscentrum som

etablerats i Sverige på platser där rovdjuren lever.

Rovdjurens farlighet för människor har under de

senaste åren debatterats flitigt. Oavsett vilken

inställning den enskilde individen har i denna

fråga, anser vi att det är självklart att denna

rädsla måste bemötas med respekt och tas på största

allvar. Det är därför av avgörande betydelse att vi

finner lämpliga metoder för att hantera detta. Det

handlar dels om att möta oro, dels om snabba

kontakter med myndigheter och dels också om kunskap

om rovdjuren. Erfarenhet från bl.a. Orsa Grönklitt

Rovdjurscentrum visar tydligt att ökad information

och kunskap om rovdjuren förbättrar möjligheterna

för rovdjur och människor att leva i mer fredlig

samexistens. I betänkandet påpekas att det inte

räcker med enkel faktainformation utan att det krävs

dialog och delaktighet i förvaltningen av de stora

rovdjuren. I detta sammanhang vill Folkpartiet

understryka vikten av att detta också måste ske

såväl i de regionala rovdjursgrupperna som i det

nationella Rovdjursrådet. I båda dessa organ är det

viktigt att gå från informationsöverföring till att

de blir forum där åsikter förs fram och verklig

diskussion äger rum. Fokus på konkretion och

problemlösning kommer att ge stöd för att bevara

livskraftiga stammar av våra rovdjur. Folkpartiet

anser att det är mycket viktigt med

lokalbefolkningens stöd i detta arbete.

Vi vet i dag att vargpopulationens genetiska

framtid är osäker. Eftersom alla nu levande vargar

härstammar från det par som fortplantade sig första

gången 1983 kan negativa effekter av inavel komma

att visa sig. Nya gener behövs snabbt från den

finsk-ryska stammen. Eftersom inaveln redan är så

pass hög anser Folkpartiet att ett nytillskott av

gener behövs.

En av de mest kontroversiella aspekterna gällande

vargfrågan är frågan om hur många vargar det krävs

för att säkra artens överlevnad. Här anser

Folkpartiet att vi bör flytta fokus bort från

antalet vargar till frågan om att säkra en

livskraftig stam. Åsikterna går på denna punkt isär.

På uppdrag av Rovdjursutredningen har den samlade

svenska expertisen på varg tillfrågats om hur stort

antal vargar som behövs för att säkra vargstammens

fortsatta överlevnad. Enligt deras uppfattning

behövs för kortsiktigt bevarande minst 500

individer. Dock föreslog utredningen ett etappmål om

200 individer för den svensk-norska stammen. I

regeringens förslag Sammanhållen rovdjurspolitik

(prop. 2000/01:57) ansågs ett förslag till etappmål

för vargstammen i Sverige vara 20 föryngringar per

år, vilket motsvarar totalt ca 200 individer, ett

förslag som Folkpartiet ställde sig bakom och

fortfarande stöder.

En av de svåraste frågorna gällande vargen är

vilken typ av jakt som skall få bedrivas i syfte att

förebygga skador av vilt, s.k. skyddsjakt. Eftersom

vargen utgör en viss fara, framför allt för renar,

tamdjur och jakthundar, har det sedan lång tid rests

krav på att det skall ges möjlighet att bedriva jakt

på den vargstam som i dag existerar. Vi anser dock

att vi har ett ansvar för att möjliggöra att

vargstammen tillåts växa och avstyrker därför annan

jakt än nödvärnsjakt när det gäller varg. I enstaka

fall kan dock skyddsjakt vara nödvändig. Viktigt att

påpeka i sammanhanget är dock att skyddsjakt måste,

liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt

försvarbart sätt. Nödvärnsjakten - rätten att

försvara sig och de sina vid fara - är självklar,

men utformningen av reglerna bör ses över. Därför är

utskottets initiativ till ett tillkännagivande

beträffande en samlad översyn av reglerna när det

gäller att ingripa för att avvärja angrepp av stora

rovdjur på tamdjur bra. Folkpartiet anser vidare att

Naturvårdsverket skall ha det övergripande ansvaret

vad gäller att besluta i skyddsjaktsfrågor. Vi anser

vidare att staten skall ge bidrag och ersättning för

skador förorsakade av vilt.

2. Skyddsjakt på rovdjur m.m.

Sven-Erik Sjöstrand (v) anför:

Vi i Vänsterpartiet har som mål att fortsätta att

öka insatserna för bevarandet av den biologiska

mångfalden. I det begreppet innefattar vi att

rovdjuren skall ha en hemortsrätt i den svenska

faunan. Riksdagen har fattat beslut om att de fem

stora rovdjuren skall finnas i livskraftiga bestånd

i landet. Riksdagen har även beslutat om att alla

inhemska arter skall få sprida sig i sina naturliga

utbredningsområden. Nu har vi knappt 100 vargar i

Sverige. Trots att det föds ett antal kullar per år

har stammen bara vuxit långsamt. Under år 2002

minskade den skandinaviska stammen med 19 %.

Minskningen beror på olika orsaker varav en är

olaglig jakt.

Vänsterpartiet vill betona att de argument som

finns i rovdjursdebatten om att den illegala jakten

skulle kunna minskas genom införandet av legal jakt

inte håller. Erfarenheten visar att den illegala

jakten på björn och lo är mycket omfattande, trots

att en icke obetydlig legal jakt medges. Ett

ytterligare argument för att inte utöka jakten är

att den genetiska variationen av varg och järv är

begränsad vilket betyder att varje individ är

värdefull för att säkra artens fortlevnad. Ofta

orsakas en oproportionerligt stor andel av

rovdjursskadorna av enstaka rovdjur. Under 2002

svarade t.ex. två-tre vargar för merparten av det

totala antalet vargrivna tamdjur.

Den lagstiftning som nu reglerar illegal jakt är

bra. Däremot finns vissa problem när det gäller

tillämpningen av lagstiftningen. Såväl polis som

åklagare skulle behöva större resurser för att

utreda och beivra illegal jakt. Däremot bör inte

sådana ändringar göras i förordningen som

underlättar dödandet av varg i ett läge där

vargstammen ännu inte nått upp till ens hälften av

det beslutade målet.

Vänsterpartiet ser som positivt att en samlad

översyn görs av berört regelverk då detta har

ansetts svårtolkat. Vår grundsyn är att

riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik

gäller och att de beslutade målen om

rovdjursstammarnas storlek därmed ligger fast.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2003

2003/04:MJ205 av Jörgen Johansson och Annika

Qarlsson (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om ändring av

nuvarande lydelse av 27 och 28 §§ jaktförordningen

(1987:905).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om decentralisering

av beslut om skyddsjakt på enskilda individer av

rovdjur.

2003/04:MJ207 av Jörgen Johansson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utöka jakten

på lo i län där arten blir dominant.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att uppdra åt

länsstyrelsen att besluta om jakt av lo när arten

blir alltför dominant.

2003/04:MJ232 av Rigmor Stenmark (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avlysningsjakt

på varg tillåts.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ändring av

nuvarande lydelse i 27 och 28 §§ jaktförordningen

(1987: 905).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om

decentralisering av beslut om skyddsjakt på

enskilda individer av rovdjur.

2003/04:MJ235 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att skyddsjakt på de stora rovdjuren inte

bör utökas i nuläget.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen bör ta ytterligare initiativ

till en ökad dialog mellan jägarorganisationer och

myndigheter i syfte att diskutera vikten av ett

aktivt avståndstagande från den illegala jakten

och möjligheterna som finns i alternativa

lösningar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att regeringen bör se över möjligheten för

länsstyrelserna att tillsammans med

polismyndigheten öka övervakningen för att i

preventivt syfte motverka illegal jakt.

2003/04:MJ247 av Agneta Gille och Mats Berglind (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om en översyn av 28 § i

jaktförordningen.

2003/04:MJ253 av Birgitta Ohlsson (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skyddsjakt på

varg först bör tillåtas när vargstammen nått ett

antal på 200 individer och då enbart utvidgad

jakträtt i renskötselområden.

2003/04:MJ290 av Lennart Hedquist m.fl. (m, fp, kd,

c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att beslut om

skyddsjakt av varg skall fattas av berörd

länsstyrelse.

3. Riksdagen beslutar att förtydliga § 28

jaktförordningen i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2003/04:MJ292 av Lennart Axelsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att

underlätta samspelet mellan människa och varg.

2003/04:MJ293 av Patrik Norinder (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om skyddsjakt på varg

enligt 28 §.

2003/04:MJ306 av Runar Patriksson (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om licensjakt/allmän

jakt på varg.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om beslutsnivån.

2003/04:MJ308 av Jan Andersson och Claes Västerteg

(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att beslutsfattandet om

skyddsjakt på enskilda individer av rovdjur bör

överföras till länsstyrelserna.

2003/04:MJ309 av Eskil Erlandsson och Åsa

Torstensson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av ändringar av 23

a och 27 §§ jaktförordningen.

2003/04:MJ330 av Marietta de Pourbaix-Lundin och

Göran Lindblad (m):

Riksdagen begär att regeringen beslutar ändra 28 §

jaktförordningen så att vargen inte skall omfattas

av denna paragraf i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2003/04:MJ350 av Hans Unander m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen sin mening vad

i motionen anförs om skyddsjakt på varg.

2003/04:MJ355 av Viviann Gerdin (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

förändring av 28 § jaktförordningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att besluten

angående skyddsjakt skall överföras från

Naturvårdsverket till länsstyrelsen.

2003/04:MJ391 av Dan Kihlström och Mikael Oscarsson

(kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om förändring av 28 §

jaktförordningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att begränsad licensjakt tillåts i områden

med stark koncentration av varg.

2003/04:MJ399 av Alf Svensson m.fl. (kd):

44. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till sådan ändring av 27 §

jaktförordningen att Naturvårdsverket får

föreskriva att beslut om jakt på varg får meddelas

av länsstyrelsen i län med fasta stammar av varg.

45. Riksdagen begär att regeringen lägger fram

förslag till sådan ändring av 28 §

jaktförordningen att det tydliggörs att en

tamdjursägare har rätt att försvara sina djur mot

angrepp från varg.

2003/04:MJ414 av Tommy Ternemar m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att 23 a § och 27 § i jaktförordningen (JF)

ändras så att hindren mot en förvaltning av de

stora rovdjuren undanröjs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att 28 § jaktförordningen ändras så att

enskild djurägare ges möjlighet att försvara sina

tamdjur vid direkt angrepp av stora rovdjur.

2003/04:MJ447 av Björn von der Esch m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skyddsjakt i

samband med rovdjursangrepp.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att länsstyrelsen bör ges rätt att besluta

om jakt på lodjur i de län där arten är rikligt

förekommande.

2003/04:N288 av Runar Patriksson och Anita Brodén

(fp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om delegation av

skyddsjaktbeslut från Naturvårdsverket till

länsstyrelserna.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om skyddsjakt på rovdjur

Tid: Tisdagen den 2 mars 2004

Lokal: Andrakammarsalen

Inbjudna

Miljödepartementet

Peter Westman, departementsråd

Magnus Blücher, kansliråd

Torolf Lönnerholm, departementssekreterare

Martin Attorps, departementssekreterare

Jordbruksdepartementet

Birgitta Hansson, departementsråd

Bjarne Örnstedt, ämnesråd

Naturvårdsverket

Lars-Erik Liljelund, generaldirektör

Björn Risinger, direktör för Naturresursavdelningen

Världsnaturfonden - WWF

Lotta Samuelson, koordinator rovdjur

Ola Jennersten

LRF

Christer Segersteén, 2:e vice ordförande

Börje Waldebring, ombudsman

Grimsö forskningsstation

Olof Liberg, forskningsledare

Henrik Andrén, professor

Inga Ängsteg, verksamhetsansvarig

Svenska Jägareförbundet

Owe Wiktorin, ordförande

Hans von Essen, riksjaktvårdskonsulent

Rolf Brittas, rovdjursansvarig

Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare

Conny Sandström, förbundsordförande

Mats Görling, generalsekreterare

Bernt Lindqvist, förbundsjurist

Länsstyrelsen i Värmlands län

Lars Furuholm, rovdjursansvarig på miljöenheten

Per Larsson, spårare

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Ingrid Andersson, handläggare av rovdjurs- och

viltskadeärenden

Lars Bonde, rovdjursansvarig

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Stig-Åke Svensson, miljövårdsdirektör

Lena Berg, handläggare av rovdjursfrågor

Länsstyrelsen i Örebro län

Torbjörn Nilsson, naturvårdshandläggare

Naturskyddsföreningen

Mikael Karlsson, ordförande

Klas Hjelm, naturvårdschef

Svenska Samernas Riksförbund

Per Gustav Idivuoma, ordförande

Jörgen Bohlin, förbundsjurist

Sametinget

Lars Anders Baer, styrelseordförande

Svenska Rovdjursföreningen

Björn Ljunggren, ordförande

Ann Dahlerus, vice ordförande

Riksföreningen Hänsynsfull Jakt

Hans Ryttman, ordförande

Tatjana Kontio

Rovdjurscentret De 5 Stora

Magnus Elander

Orsa Grönklitt, Sveriges Rovdjurscentrum

Torbjörn Wallin, vd

Sveriges Samarbetsforum i Rovdjursfrågor, SSIR

Tage Collberg, ordförande

Crister Lindh, skogsmästare, sekreterare

Rikspolisstyrelsen

Carina Vangstad, handläggare

Svenska Kennelklubben

Nils Erik Åhmansson, ordförande

Kjell Bräster, verksamhetschef

Deltagande ledamöter

Catharina Elmsäter-Svärd (m) ordförande

Sinikka Bohlin (s) andre vice ordförande

Alf Eriksson (s)

Lennart Fremling (fp)

Rune Berglund (s)

Rolf Lindén (s)

Sven Gunnar Persson (kd)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Christina Axelsson (s)

Carina Ohlsson (s)

Sverker Thorén (fp)

Jan Andersson (c)

Jan-Olof Larsson (s)

Bengt-Anders Johansson (m)

Christin Nilsson (s)

Ann-Kristine Johansson (s)

Cecilia Widegren (m)

Anita Brodén (fp)

Björn von der Esch (kd)

Sven-Erik Sjöstrand (v)

Gunnar Goude (mp)

Miljö- och jordbruksutskottets

offentliga utfrågning om skyddsjakt

på rovdjur

Ordföranden: Jag får börja med att hälsa er god

morgon och välkomna hit till riksdagens

andrakammarsal. Jag säger välkommen till alla

inbjudna gäster och föreläsare och även till er som

sitter uppe på åhörarläktaren och naturligtvis till

er där hemma som har slagit på TV:n. Den här

utfrågningen, som vi har i dag mellan 9 och 12, kan

man följa på riksdagens webbplats men även via

Sveriges Television, på både kanal 2 och SVT 24.

Miljö- och jordbruksutskottet har bjudit in till

en offentlig utfrågning om skyddsjakt på rovdjur.

Det är en ständigt aktuell fråga. Den har varit det

i flera hundra år, och det verkar som om vi kommer

att få fortsätta diskussionen om rovdjurens vara

eller inte vara.

Vi kan väl konstatera att hur många rovdjur man

anser ska finnas mycket har berott på, och säkert

kommer att bero på, vilken inställning som finns hos

alla de människor som ska leva tillsammans med de

här rovdjuren. Därför har vi i miljö- och

jordbruksutskottet bjudit in forskare men även

organisationer som jobbar med de här frågorna.

Tanken för oss i utskottet är att vi ska få den här

dagen för att få mera kunskap och framför allt för

att vi ska kunna ställa frågor. Det kommer vi att

göra under den senare delen av utfrågningen.

Innan vi börjar med den första personen, som ska

tala lite grann om vad regelverket säger när det

gäller de här frågorna, tänkte jag bara tala om för

er att det är jättebra om de mobiltelefoner som ni

har med er är helt avstängda. Om bara ljudet är

avstängt kommer de nämligen att störa mikrofonerna.

Jag tänkte passa på att tala om att jag vid min

sida har Sinikka Bohlin som är vice ordförande i

utskottet. Hon kommer att hjälpa till sedan när

ledamöterna ska börja ställa frågor. Här sitter

också Björn Wessman, som är kanslichef, så jag tror

att vi ska hantera det här rätt så bra.

Det är Bjarne Örnstedt från Jordbruksdepartementet

som ska börja. Välkommen upp i talarstolen!

Bjarne Örnstedt, Jordbruksdepartementet: Ja, vad

säger egentligen regelverket om skyddsjakt på

rovdjur? Det regelverk som avses är jaktlagen,

antagen av riksdagen 1987, regeringens

jaktförordning och Naturvårdsverkets kungörelser.

Bestämmelser om jakt på bland annat rovdjur finns

i Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur

och växter samt i EG:s habitatdirektiv. Eftersom det

är förutsatt att konventionen och direktivets

bestämmelser inarbetas i den nationella

lagstiftningen kommer jag inte att gå närmare in på

bestämmelserna där.

Enligt jaktlagen är alla fåglar och däggdjur

fredade och får bara jagas enligt de bestämmelser

som finns i jaktlagstiftningen. Med jakt avses att

fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka

efter, spåra eller förfölja vilt. Begreppet

skyddsjakt finns inte i jaktlagen. Med skyddsjakt

menas emellertid den jakt som enbart riktar in sig

på att förebygga skador av vilt. Den vanliga jakten

under allmän jakttid eller licensjakten på

exempelvis älg har ju som en effekt att risken för

skador av vilt minskar. Skyddsjakt är emellertid en

jakt som bedrivs enligt särskilda bestämmelser i

jaktlagstiftningen och har som enda syfte att minska

viltskadorna.

Jag kommer här bara att prata om de bestämmelser

som rör skyddsjakt på rovdjur, eftersom det är

dagens ämne.

Skyddsjakten kan ske med eller utan tillstånd av

myndighet. De grundläggande bestämmelserna finns i

jaktlagen. Enligt 7 § jaktlagen gäller att om det på

grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga

risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador

av vilt får den myndighet som regeringen bestämmer

besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa

risker. I myndighetens beslut ska bestämmas hur

jakten ska bedrivas, om den ska ske genom

jakträttshavarens försorg, om man nu har åtagit sig

det, eller genom särskilt utsedda jägare. I beslutet

ska också bestämmas hur det ska förfaras med djur

som dödas eller fångas vid jakten.

Det är alltså grundbestämmelsen när det gäller

skyddsjakt med myndighetstillstånd.

Det finns också en bestämmelse i 9 § jaktlagen om

skyddsjakt utan tillstånd. Den jakten får bedrivas

av polisen. I bestämmelsen står att om ett vilt djur

orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara

farligt för människors säkerhet får polismyndigheten

låta avliva djuret om det inte finns någon annan

tillfredsställande lösning.

I jaktförordningen finns det ytterligare en

möjlighet till skyddsjakt utan tillstånd. Den

återkommer jag strax till.

I jaktförordningen finns de närmare bestämmelserna

om skyddsjakt med och utan tillstånd. Som allmänna

förutsättningar för all skyddsjakt med tillstånd,

alltså även skyddsjakt på annat än rovdjur, gäller

enligt 23 a § till en början att det inte får finnas

någon annan lämplig lösning än just skyddsjakt och

att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en

gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess

naturliga utbredningsområde. Om dessa grundläggande

förutsättningar är uppfyllda kan skyddsjakt beviljas

under en eller flera av följande fyra särskilda

förutsättningar:

Den första är att det är av hänsyn till allmän

hälsa och säkerhet eller av andra tvingande

skäl som har ett allt överskuggande

allmänintresse.

1. Den andra är att det är av hänsyn till

flygsäkerheten.

2.

Den tredje handlar om att förhindra allvarlig

skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske,

vatten eller annan egendom.

Den fjärde handlar om att skydda vilda djur

eller växter eller bevara livsmiljöer för

sådana djur och växter.

De här fyra särskilda förutsättningarna för

skyddsjakt är hämtade från EG:s art- och

habitatdirektiv, som EU i sin tur i stort sett har

hämtat från Bernkonventionen.

Jaktförordningen har samma lydelse som EG-

direktivet, men när det gäller den första punkten,

den om allmän hälsa och säkerhet och överskuggande

allmänintresse, innehåller direktivet en precisering

om att det inbegriper orsaker av social och

ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva

konsekvenser för miljön.

Om de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt är

uppfyllda samt åtminstone en av de särskilda

förutsättningarna kan skyddsjakt beviljas. Det är

enligt 27 § jaktförordningen Naturvårdsverket som

beslutar om skyddsjakt för att förhindra att björn,

varg, järv, lo, säl eller örn orsakar skador. I

verkets beslut ska det anges hur många djur som får

fällas av arten, under vilken tid, inom vilket

område, vilka jaktmetoder som får användas och de

villkor i övrigt som behövs för att så långt som

möjligt undvika skador eller olägenheter av

betydelse för artens bestånd.

Naturvårdsverket har enligt 27 § i förordningen

vidare möjlighet att ge tillstånd till jakt på

enskild individ av björn, varg, järv, lo eller örn

under förutsättning att djuret orsakar allvarlig

skada eller olägenhet.

Finns det fasta stammar av björn eller lo i ett

län har Naturvårdsverket dessutom möjlighet att

delegera beslutanderätten till länsstyrelsen när det

gäller en enskild individ av dessa båda arter.

Verket har gett sju länsstyrelser rätt att besluta

om jakt på enskild individ av björn och elva

länsstyrelser beslutanderätt när det gäller lodjur.

Naturvårdsverket eller länsstyrelsen får besluta att

jakten ska få ske på annans jaktområde.

Det här är vad regelverket säger om skyddsjakt på

rovdjur efter tillstånd av myndighet. Då återstår

skyddsjakt på rovdjur utan tillstånd av myndighet.

Den bestämmelsen återfinns i den numera berömda 28 §

jaktförordningen, som kanske är den egentliga

anledningen till att alla har samlats här i dag.

I 28 § jaktförordningen står det:

Har en björn, varg, järv eller lo angripit och

skadat eller dödat tamdjur och finns det skälig

anledning att befara ett nytt angrepp, får

tamdjurets ägare eller vårdare utan hinder av

fredning döda det angripande djuret, om det sker

i omedelbar anslutning till angreppet.

Den här jakten får ske på annans jaktområde, men den

är inte tillåten i nationalpark.

Allra sist vill jag nämna en bestämmelse i

jaktlagen som visserligen inte handlar om skyddsjakt

men som ändå är av intresse i sammanhanget.

Enligt 3 § jaktlagen är det tillåtet för

markinnehavaren, även under tid när vilt inte får

jagas, att vidta lämpliga åtgärder i syfte att

motverka skador av vilt, om skadan inte kan

motverkas på annat tillfredsställande sätt. Det

innebär till exempel att man får försöka skrämma

bort rovdjuret genom rörelser, ljud, exempelvis

skrämskott, eller vakthundar, så att rovdjuret störs

så mycket att angreppet avvärjs.

Regelverket säger således inte att man måste stå

helt overksam och se på när djur attackeras av

rovdjur.

Ordföranden: Tack så mycket, Bjarne Örnstedt från

Jordbruksdepartementet! Under tiden som Magnus

Blücher från Miljödepartementet kliver fram kan jag

passa på att berätta för er att allt det som vi

säger i dag kommer att finnas i skriftlig form. Vi

har nämligen hjälp av stenografer. Detta kommer

alltså att finnas tillgängligt att läsa efteråt, om

man inte hänger med i allt vad som sägs i dag.

Varsågod! Du har blivit av med några minuter, men du

hinner säkert få tillbaka dem igen.

Magnus Blücher, Miljödepartementet: Tack! Jag tänkte

bara säga några ord om de EG-rättsliga kraven.

Inom gemenskapsrätten regleras frågan om

förutsättningarna för jakt på rovdjur i rådets

direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur

och växter, det så kallade art- och

habitatdirektivet, som Bjarne också nämnde. Av

direktivets huvudregel framgår det att det ska vara

förbjudet att avsiktligt fånga och döda djur av

vissa arter som anges i bilaga 4 a till direktivet.

Däribland ingår varg, björn och lo. Sedan finns det

i direktivet angivet vissa möjligheter till undantag

från denna huvudregel, som Bjarne också nu

redovisade. Men av direktivet framgår att det är två

förutsättningar som alltid måste vara uppfyllda för

att man ska få tillämpa dessa undantag. Det är för

det första att det inte får finnas någon annan

lämplig lösning och för det andra att

upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos

den berörda arten inte får försvåras.

Art- och habitatdirektivet har på detta sätt en

direkt betydelse för Sveriges möjligheter att

utforma rovdjurspolitiken. Som Bjarne redovisade har

direktivets regler om jakt i dessa avseenden

genomförts genom regler i jaktlagen och

jaktförordningen.

Ordföranden: Tack så mycket, Magnus Blücher! Då är

det meningen att vi ska få lite redovisning av vad

som har hänt. Det är Björn Risinger på

Naturvårdsverket som inleder. Varsågod!

Björn Risinger, Naturvårdsverket: Frågan om vad som

har hänt sönderfaller egentligen i tre delar: Vad

har Naturvårdsverket gjort? Hur har

rovdjursstammarna förändrats? Vilken typ av

skyddsjakt har bedrivits?

Naturvårdsverket bedriver ett ganska brett arbete

inom en mängd olika områden för att hantera det som

följer av rovdjurspolitiken och det beslut som är

fattat.

Lite kortfattat skulle jag nog vilja säga att

rovdjursstammarna för närvarande är under en

stagnation. Jag kan visa det senare när det gäller i

synnerhet varg- och lodjursstammarna. Detta är

viktigt med utgångspunkt i det beslut som är fattat

kring rovdjurspolitiken, med de miniminivåer och de

etappmål som är uppsatta för respektive art.

När det till exempel gäller lodjur är miniminivån

300 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 1 500

individer. Vi genomför ganska omfattande

lodjursinventeringar. Den mest omfattande hittills

gjordes under förra vintersäsongen. Ni har säkert

hört en del kring detta. Vi fann 231 bekräftade

föryngringar. Man kan alltid diskutera exaktheten i

detta, men man kan nog säga att det är det mest

tillförlitliga resultatet som vi har haft hittills.

Täckningen är i huvudsak god. Med de felkällor som

finns kanske man kan räkna med 250 föryngringar, och

det är väsentligt lägre än den beslutade

miniminivån. Detta har förstås betydelse för de

skyddsjaktsbeslut som myndigheten fattar.

När det gäller renskötselområdet har stammen gått

ned tydligt. Det är i och för sig en väldigt tydlig

del av politiken att vi ska sänka lodjurstrycket, så

att det blir möjligt att behålla järvstammen i

renskötselområdet.

När det gäller järv är situationen också relativt

svår. Vi fann 59 föryngringar. Det är också lite

lägre än etappmålet.

Den stora frågeställningen handlar förstås om

etappmålet för varg och var vi ligger i relation

till det. Där är etappmålet 20 föryngringar per år,

vilket motsvarar ca 200 individer. Enligt de

uppgifter som vi har för 2003 var det 9 föryngringar

i Sverige, varav 3 var på gränsen mot Norge. I

sammanhanget är det rätt intressant att veta hur det

ser ut över tiden. Tidigare kunde vi ana att det var

en ganska stark frammarsch. Det har stannat av på

den här nivån, vilket motsvarar ungefärligen 100

vargar. En sannolik orsak till detta är bland annat

illegal jakt.

Jag ska inte närmare gå in på björnfrågan.

Det här ger förstås en mängd skador av olika slag.

De primära skadorna från rovdjuren är på ren och

övriga tamdjur, framför allt hägnade får. Men det

gäller även andra tamdjur och djur på skogsbete.

Sedan har vi diskussionen kring hundar. Konflikten

handlar om att vargar kan ta hundar som används i

löshundsjakt.

Skyddsjakt ska bara tillgripas om det inte finns

andra lämpliga lösningar. Med andra lämpliga

lösningar menas bland annat skadeersättningar men

också andra typer av förebyggande arbete. När det

gäller den totala kostnaden för skador 2002 kan man

se att den största delen gäller renskötselområdet.

När det gäller övriga delar av landet är faktiskt

ersättningar för sälskador större än de ersättningar

som ligger i det röda fältet på bilden, som då avser

rovdjur.

Jag nämnde också förebyggande arbete. Det finns

ett antal sådana insatser som är väsentliga att göra

innan man funderar på skyddsjakt. Rovdjurssäkra

elstängsel är väl den allra främsta av dem, men det

finns även en hel del andra åtgärder. Vi har också

den nya rovdjursdatabasen, som Naturvårdsverket har

utvecklat.

Som både Magnus och Bjarne har nämnt bedrivs

skyddsjakt med tre olika metoder. Jag tror att det

är väldigt viktigt i diskussionen att just betona de

tre olika metoderna.

Först handlar det om skyddsjakt i form av

avlysningsjakt. Det är det som sker genom

Naturvårdsverkets årliga beslut beträffande lodjur

och björn. I år har vi beslutat att vi inte kan

bedriva någon lodjursjakt utanför renskötselområdet

på den grunden. Jag återkommer till det.

Det andra gäller enskilt djur som orsakar

allvarliga skador. Där har vi redan använt

möjligheten att delegera till länsstyrelserna när

det gäller lodjur och björn. Vi har dock inte

möjlighet i dagsläget att göra motsvarande när det

gäller varg.

Det tredje är skyddsjakt utan föregående

myndighetsbeslut.

Jag ska bara kort beskriva hur situationen har

varit när det gäller de tre skyddsjaktsformerna.

Först gäller det björn. Under 2003 fälldes 75

björnar. Utöver detta kommer andra skäl till

dödlighet i björnstammen. Det kan handla om trafik

och en lång rad andra orsaker. Det har också

varierat över åren. De senaste åren har det blivit

en successiv ökning av skyddsjakten på björn, i

relation till de inventeringsresultat som vi har.

När det gäller lodjur fälldes 70 djur förra

säsongen. Det var 26 i renskötselområdet och 44

utanför. I år har vi beslutat om tilldelning enbart

i renskötselområdet. Jag kan gärna komma in lite

närmare på motiven till detta under frågestunden,

men det handlar framför allt om att skyddsjakt genom

avlysningsjakt förutsätter att vi har en gynnsam

bevarandestatus för arten. Med det

inventeringsresultat vi har ser Naturvårdsverket

ingen möjlighet att bevilja jakt utanför

renskötselområdet, men den inriktning vi har är att

vi ska kunna bedriva avlysningsjakt på lodjur när

stammarna är tillräckligt stora. Ni kan också se här

hur skyddsjakten på lodjur har förändrats under de

senaste åren.

Bjarne nämnde också att vi har delegerad

skyddsjakt. Då handlar det om den andra formen,

alltså jakt på enskilda problemdjur som orsakar

allvarliga skador. De bruna länen på bilden är de

län som kan besluta om både björn och lodjur. De

gröna kan bara besluta om lodjur.

När det gäller varg har Naturvårdsverket fattat

beslut i varje enskilt fall om de här problemdjuren.

Här ser ni de tre fall där Naturvårdsverket har

beviljat skyddsjakt på ett enskilt problemdjur. Det

var i Väse i Värmland, 2002, och i Norduppland och

nu senast i Henvålen i Jämtlands län. Vargparet i

Henvålen har blivit fällt. I de andra två fallen

upphörde problemen, och det sköts heller ingen varg.

Sist gäller det 28 §. Jag tänkte bara upplysa om att

Naturvårdsverket har arbetat med den paragrafen

under en tid. Vi har haft frågan uppe också i det

nationella rovdjursrådet och diskuterat

möjligheterna att förtydliga den. Vi har ett

pågående arbete på Naturvårdsverket där vi försöker

få till stånd någon form av lättnad, för att den ska

vara begriplig och man därmed lättare ska kunna få

acceptans för rovdjurspolitiken i det stora hela. Vi

har också fört en diskussion om man eventuellt bör

föra in ett krav på skrämselåtgärder för att den ska

vara mer förenlig med art- och habitatdirektivets

krav. Det här är ett arbete som pågår inom

Naturvårdsverket. Vi hoppas kunna leverera något

uttryckligt förslag till Jordbruksdepartementet inom

någon eller några veckor.

Ordföranden: Tack så mycket, Björn Risinger från

Naturvårdsverket! Det är ju bra om vi kan få saker

och ting att bli begripliga. Det är en fördel. Då

har vi Henrik Andrén, enhetschef på Grimsö

forskningsstation.

Henrik Andrén, Grimsö forskningsstation: Vi är tre

personer som kommer från Grimsö. Det är jag själv,

Henrik Andrén, som kommer att berätta om lodjur. Det

är Olof Liberg, som om fem minuter kommer att tala

om varg. Sedan sitter Inga Ängsteg här från

Viltskadecenter, som också finns vid Grimsö.

Jag har samma siffror som Björn visade. När det

gäller utvecklingen av lodjursstammen i

renskötselområdet är det en vikande trend. Den har

alltså halverats under de senaste sju åren. Räknar

vi bara minskning per år är det en minskning med

ungefär 10 % per år. Man har skjutit ungefär 7 % av

lodjursstammen per år i snitt. Den lagliga

avskjutningen räcker alltså inte för att förklara

minskningen. Det är illegal jakt som får tillkomma

när det gäller att beskriva det här.

När det gäller utvecklingen utanför

renskötselområdet är det en svag ökning. Data är

något sämre här, men tar vi ett snitt under den här

perioden ser vi att det är en ökning med ungefär 4 %

per år. På detta har man haft en jakt som har legat

i ungefär samma storleksordning, alltså på 7 %.

Trots att man har haft en jakt på ungefär 7 % har

man en ökning av lodjursstammen utanför

renskötselområdet, men totalt sett har

lodjursstammen i Sverige minskat.

Förändringarna utanför renskötselområdet är lite

mer komplicerade. Här lever de i första hand på

rådjur, och rådjursstammen är vikande i vissa

områden. Vi kan följa den blå linjen på bilden, som

visar den nordliga delen av området utanför

renskötselområdet, norra Värmland och norra Dalarna.

Vi ser att man har en ganska tät lodjursstam när man

börjar inventera. Det är ungefär ett lodjur per

kvadratmil. Sedan ökar det. Men 2000, som de här

siffrorna går till, har man en minskning. En stor

del av minskningen beror på vikande rådjursstammar.

Födounderlaget minskar.

Vi kan gå till mellanregionen, alltså mellersta

Värmland, södra Dalarna, norra Örebro län och norra

Västmanland. I början av den här perioden har man

ganska få djur. Man får en kolonisation av lodjur,

och de ökar väldigt starkt. Vi tror att vi kommer

att få en minskning också i de här områdena, av

samma anledning, nämligen vikande rådjursstammar.

Vi kan gå till södra delen av regionen, södra

Värmland, Dalsland, södra Örebro län, södra

Västmanland och Uppland. Där har man i stort sett

inga lodjur i början av perioden. Man får en

kolonisation och en ökning.

Lodjurstätheten utanför renskötselområdet ter sig

alltså lite olika i olika delar av regionerna.

Nu ska vi prata om skyddsjakt. Vad vet vi om

skyddsjakt på lodjur? Det är tydligt att det blir

minskade skador för rennäringen om vi skjuter lodjur

i renskötselområdet, helt enkelt av den anledningen

att ren i det här fallet är det huvudsakliga bytet

för lodjuren. Blir det färre lodjur blir det färre

renar som blir tagna.

Det vi bör tänka på är att vi måste ha lodjur i

området för att järven ska få kadaver. Järvens

reproduktion beror mycket på hur mycket kadaver som

finns i området. Lodjur producerar kadaver för

järvarna. Tar vi bort lodjuren helt och hållet från

renskötselområdet kommer järven att få problem.

Går vi utanför renskötselområdet har vi problemet

med fårnäringen där lodjuren tar ett och annat får.

Men vi har tittat på olika delar och gjort

mätningar. Om man har haft en stor skyddsjakt i en

kommun och sänkt lodjursstammen, har det haft någon

effekt? Blir det mindre skador på får? Vi hittar

ingen sådan mätbar effekt. Det är i och för sig inte

så konstigt. I den här regionen i Bergslagen är

rådjur det huvudsakliga bytet. Får syns inte i våra

studier. Fåren tas av en slump av någon anledning,

och det är inte alls säkert att skadorna på fåren

har någonting med tätheten av lodjur att göra, det

vill säga att det inte blir någon förändring i

skadorna på får om vi sänker lodjursstammen.

När det gäller skyddsjakt, illegal jakt och att

man ska ha acceptans för att lodjuren ska öka genom

skyddsjakt är det möjligen så att om man ökar den

legala jakten så minskar den illegala jakten.

Vi talar om de nationella målen. Det står att det

finns 300 familjegrupper i Sverige, huvudsakligen

utanför renskötselområdet. Man har inte kvantifierat

hur mycket det ska vara i de olika regionerna

utanför renskötselområdet och innanför

renskötselområdet. Man har sagt att om vi helst ska

ha 100 innanför renskötselområdet, som vi har i dag,

ska det finnas 200 utanför. (Bild) Vi har i dag

färre än 200 grupper i Bergslagen.

Ska vi nå målet är en kolonisation av Götaland helt

nödvändig. Vi står och stampar, det händer inte så

mycket. Sker det ingen kolonisation av Götaland

kommer antagligen lodjursstammen att minska

ytterligare i Bergslagen, och vi kommer ännu längre

från det nationella målet. Det är helt avgörande för

vad som händer. En minskning i Bergslagen kommer

säkert att ske oberoende om man jagar dem eller ej

därför att födounderlaget minskar.

Olof Liberg, Grimsö forskningsstation: Jag ska säga

ett par ord om vargstammen. En del tog Björn

Risinger redan upp. Jag kommer att beröra

vargstammens utveckling och sedan tala lite grann om

orsakerna till den stagnation som vi eventuellt har.

(Bild) På bilden ser vi antalet föryngringar i vår

vargstam. Som ni ser har vi, som Björn sade, sett en

stagnation de senaste åren. De senaste fyra åren har

det stannat upp kring 10-12 föryngringar. Sista året

här antyder att vi är på väg uppåt igen. Bilden

visar antalet föryngringar i hela vargstammen både i

Sverige och i Norge, de flesta i Sverige.

Orsakerna till stagnationen kan vara två, och de

hjälps förmodligen åt. Den ena är illegal jakt, som

möjligen har ökat de senaste åren. Den andra är

begynnande problem med inaveln, genetiska problem.

Vi har en mycket hårt inavlad vargstam, som vi strax

ska se. Men det kan faktiskt också vara en del

slumpfaktorer eftersom det fortfarande är en så

väldigt liten population. På bilden har man jämfört

vår vargstams utveckling med utvecklingen i

Wisconsin, som liknar vår väldigt mycket. Wisconsin

fick kolonisation av varg lite tidigare än vi. Vi

har justerat Wisconsinkurvan nio år så att den

passar vår kurva. Då ser vi att Wisconsinkurvan

också visar upp en stagnation runt 10-12. Det

handlar om grupper av varg, alltså både par och

större grupper. Men sedan satte utvecklingen fart

igen. Jag mejlade till Wisconsin i fredags och

frågade vad den här stagnationen berodde på. De

trodde att det var ett tillfälligt utbrott av skabb.

Skabb i vargstammen har vi faktiskt också haft, men

vi tror inte att det är den viktigaste orsaken. Jag

vill med detta visa att vi inte ska tro att loppet

är kört, utan det finns möjlighet att vår kurva

kommer att följa Wisconsinkurvan.

Illegal jakt och inavel är de två stora hoten i

dag mot vår vargstam. (Bild) Det här visar

dödsorsakerna hos radiomärkta vargar. Den legala

jakten är lite nere. Det är två fall som är under

utredning och två som är säkra legala jaktfall. Så

har vi ett ganska stort antal illegala jaktfall.

Det här säger dock inte hur stor andel av de

levande av stammen som dör. Det här är bara andel av

de redan döda vargarna. Hur stor andel av den totala

dödligheten det är i vargstammen är svårt att

beräkna. Det är egentligen det intressanta. Här har

vi gjort ett försök där vi använt oss av radiomärkta

och icke-radiomärkta vargar och tittat på relationen

mellan illegalt dödade och trafikdödade i de två

grupperna. När det gäller de trafikdödade vargarna

kan vi säkert få data på alla, även icke-radiomärkta

vargar, och kan använda dem som ett slags

korrektionsfaktor.

Vi ser att knappt 60 vargar skulle ha dödats

illegalt de senaste fyra åren, det vill säga 15 om

året. Det stämmer rätt bra med en annan

beräkningsmetod som bygger på enbart radiomärkta

vargar. Någonstans där, runt 15 %, om året är det i

dag. Tyvärr har vi inte data som vi kan använda för

att se om vi har en trendökning. Där är våra data

för knappa. Vi har för få radiomärkta vargar helt

enkelt för att kunna se det. Möjligen kommer vi att

kunna göra det om ett par år. Vi vet alltså inte om

det är en ökande trend i den illegala jakten.

Vad gäller inavel visar (Bild - fanns inte med

bland bilderna som skickats) den här komplicerade

figuren att vi har full koll på den här vargstammen.

Det visar släktskapen hos hela vår vargstam. Varje

fyrkant är ett ynglande par och visar ursprunget för

dem. Under varje par står det dessutom en siffra som

visar inavelskoefficienten, och de ligger i dag på

en högre nivå än vad som gäller för

helsyskonparning. Vi har alltså en ganska hög nivå

på inavel redan, och vi kan förvänta oss en ännu

högre nivå.

Vi har en sådan koll på vår vargstam i dag att den

är unik. Det finns ingen annan vargstam i världen

där man har en så detaljerad kunskap som vi har om

vår vargstam, vilket blev bekräftat vid en stor

konferens i Kanada i höstas. Vi vet faktiskt inte

bara hur många vargar vi har, könskvot och så

vidare, utan vi känner varje varg individuellt, i

varje fall de ynglande vargarna.

Vi vet ännu inte om inaveln är en allvarlig

faktor, men vi kan räkna med att den kommer att bli

det snart. Hela vargstammen bygger på tre individer.

Det är den viktigaste slutsatsen från en stor

internationell konferens med de främsta

vargexperterna på både populations- och genetiksidan

som vi hade för två år sedan i Västmanland.

Huvudslutsatsen är att den skandinaviska halvön

egentligen är för liten för att hålla en egen

livskraftig population. Det viktigaste - the most

important obligation for the wolf management in

Norway and Sweden is to promote a genetic exchange -

är att främja ett genetiskt utbyte med den stora

finsk-ryska populationen i öster. Det är den

viktigaste uppgift vi har. Det spelar inte så stor

roll om vi har 200, 300 eller 500 vargar, för de är

mycket hårt inavlade. Skyddsjakt på enstaka vargar

har heller ingen större betydelse i det här

sammanhanget.

Owe Wiktorin, Svenska Jägareförbundet: Jag är

ordförande i Svenska Jägareförbundet. Därmed

representerar jag knappt 200 000 jägare.

Låt mig direkt slå fast att Svenska

Jägareförbundet anser att rovdjuren varg, lo, björn

och järv har en naturlig plats i den svenska

naturen. Med ett sådant konstaterande i ryggen är

det smärtsamt att samtidigt behöva konstatera att

svensk rovdjurspolitik enligt min uppfattning är på

väg mot ett haveri, och detta i ganska rask takt.

Den är inte genomförbar, och den bör snarast

omprövas.

Dagens politik innebär att en tredjedel av landets

yta, Mellansverige, ska bära hela tyngden av en vad

gäller antalet mycket ambitiös rovdjurspolitik.

Detta trots att de biologiska förutsättningarna i

landet längre norrut är mycket lämpade för

rovdjuren, här exemplifierad (Bild) med en svensk-

norsk studie. Ju rödare det är på bilden, desto mer

lämpligt är området för varg.

Resultatet av den här entredjedels-politiken vad

gäller geografin är en kraftigt ökad

åsiktspolarisering. Varg, björn och lo accepteras

helt enkelt inte i de koncentrationer som de i dag

uppträder i Mellansverige. Det dagliga livet

påverkas alltför mycket.

Oberoende av vad forskare och experter säger om

björnens eller vargens farlighet känner människor i

rovdjursområdena oro. Man plockar inte svamp, man

fiskar inte, man jagar inte, som man har haft för

vana och haft som tradition i de här områdena.

Glesbygdens livsstil påverkas i grunden. Vi är på

väg att få ett folkligt uppror, och vi har ännu inte

sett de fulla konsekvenserna av de fattade besluten.

20 vargföryngringar, eller ca 200 vargar, kommer

att leda till helt oacceptabla koncentrationer när

belastningen ska tas på en tredjedel av Sveriges

yta. Till detta kommer de genetiska problem som vi

har hört om vad gäller vargen. Även målet 220

lodjursynglingar utanför renskötselområdet får

oacceptabla konsekvenser för jakt och för

djurhållning.

Rovdjurspolitikens väg mot haveri har också

påskyndats av myndigheternas hantering av frågan.

Den har varit mycket okänslig för även högst rimliga

synpunkter. Människor känner sig överkörda, ej

sedda, ej beaktade av myndigheterna, och så lägger

man ofta till, stockholmarna. Senast exemplifieras

detta med beslutet att helt stoppa skyddsjakt på

lodjur utanför renbetesområdena. Vid sidan av att

beslutet i sak är helt galet raserar

tillvägagångssättet det lilla och bräckliga

förtroende som trots allt har byggts upp mellan de

berörda intressenterna.

Rovdjurspolitiken kräver förändringar nu, och de

här förändringarna måste leda till en folklig

acceptans. Grunden för förändringarna finns enligt

min uppfattning i Sören Ekströms rovdjursutredning

och i Svenska Jägareförbundets rovdjurspolicy.

Enklast: Lyssna på människorna som lever och bor i

rovdjursområden. Det är ett stort steg.

Härutöver: Acceptera varg i hela landet, inte bara

i den mellersta tredjedelen. Det ger också bättre

genetiska förutsättningar för stammen genom

vandringar från Finland och Ryssland.

Sänk de antalsmässiga målen till 150 vargar och

1 000 lodjur, helt i enlighet med den Ekströmska

rovdjursutredningen och helt i enlighet med

Jägareförbundets policy.

Sprid via jakt belastningen över landet. Gör en

utvärdering av vargstammens effekter.

Tillåt snarast skyddsjakt på varg. Vid beslut om

skyddsjakt måste social hänsyn beaktas liksom att

tillväxten ska vara varsam. Lagändringar kommer att

krävas för att öka möjligheterna att besluta om

sådan jakt.

Ändra snarast beslutet att stoppa lodjursjakt

utanför renbetesområden.

Beslut om jakt på lo och björn bör föras ned så

att förvaltningen sker regionalt, allra helst

lokalt, om detta är möjligt. Människor måste känna

att myndigheterna följer, lyssnar och har förståelse

för utvecklingen i deras närområden.

Ändra omedelbart 28 § i jaktförordningen, som vi

har hört här. Man måste ha rätt att skydda sin hund

eller sin tamboskap vid rovdjursangrepp. Nuvarande

lydelse är, förutom att den är svårtolkad även av

jurister i lugn och ro i en rättssal, inte i

överensstämmelse med människors rättsuppfattning.

Sammanfattningsvis: Det krävs förändring och

nytänkande inom rovdjurspolitiken. Livskraftiga

rovdjursstammar - ja, men med respekt för

människornas livskvalitet i det dagliga livet i

rovdjursområdena.

Conny Sandström, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens

Jägare: Jag är ordförande i Jägarnas Riksförbund.

Det är ett bra och nödvändigt initiativ som

utskottet har tagit. Den här frågan är faktiskt

mycket större ute på landsbygden där folk bor och

verkar och lever med de här rovdjuren praktiskt

taget dagligen. Kanske är den inte lika påtaglig i

många av de rum där besluten fattas om hur frågan

ska hanteras.

Snart har det gått fyra år med den nya

rovdjurspolitiken. Det är fyra år av tragedier,

tragedier för tamdjursägare som har fått se döda och

halvdöda djur ligga utspridda i sina hagar när de

kommit ut på morgonen. Fundera på hur det känns! Det

är kanske avelsbesättningar man jobbat med i 20 år.

Nu är det verket ödelagt genom en natts räd av en

varg. Det är ganska dramatiskt, det är det vi pratar

om.

Tyvärr är det så att man i sådana lägen inte ens

kan få fullgod ekonomisk ersättning. För de här

människorna är det säkert en liten del, men det

borde ändå gå att få en vettig ersättning. Som sagt

är livsverket mycket mer betydelsefullt. Om någon

skulle ha råkat ha turen att befinna sig där och

haft möjlighet att skydda sina tamdjur och gör det,

då får vederbörande uppenbart räkna med många år av

långa polisutredningar och domstolar som inte heller

kan tolka den lagstiftning som finns. Självfallet är

det här inte alls acceptabelt.

Det har också varit en tragedi för jägarna. På

många håll har man fått sina jaktmöjligheter mycket

starkt försämrade, i vissa fall nästan helt

upphörda. Dessutom går det i vissa områden inte att

jaga i dag med lös hund, inte om man är rädd om

hunden och vill ha tillbaka den efter jaktdagens

slut. Då är det en omöjlighet. Därmed är en mycket

lång tradition och ett svenskt kulturarv på väg att

försvinna i de områdena. Det känns inte heller

acceptabelt.

Det är en tragedi för landsbygdsbor. Jag bor själv

i en by där människor faktiskt har slutat att gå

sexochenhalvkilometersslingan runt byn efter det att

vi nu fått mera rovdjur i området. Man har slutat

att ta den dagliga promenaden. Man törs helt enkelt

inte göra det. Lika allvarligt är att inte ens

rovdjuren har gynnats av den här politiken. Enligt

de rapporter vi har fått står stammen och stampar på

ungefär samma ställe som för ungefär fyra år sedan.

Detta visar att någonting är fel, och någonting

måste åtgärdas. Nu har också ni riksdagsledamöter, i

alla fall i det här utskottet, uppfattat att ni bör

göra någonting och har tagit ett bra initiativ.

Det jag tror är absolut centralt är att vi inte i

första hand börjar fokusera på hur vi ska utforma

skrivningen i 28 §. Vi måste först ha en diskussion

om det bakomliggande. Varför ska vi ha en

skyddsjakt, och var ska gränserna gå? Min

uppfattning är att när rovdjur börjar komma in mot

bebyggelse, börjar närma sig djurhagar, då har de

börjat att uppvisa ett avvikande, onormalt beteende.

De rovdjuren ska vi helt enkelt inte ha kvar.

Det, mina vänner, kommer att vara kärnan i om det

här ska lyckas. Rovdjur ska vara ute i skogen, de

ska inte vara inne i bebodda bygder, inne i

bebyggelser. Vi kommer aldrig att få en acceptans

för dem. Om vi helt ändrar syn och slutar att vara

så oerhört rädda för att det någon gång skulle

skjutas något rovdjur för mycket enligt

skyddsjaktsparagrafen 28 då tror jag att vi kommer

att lyckas. Då känner människan att hon har fått

respekt, man har rätten att åtgärda problemet där

det finns. Vi kommer också att ha ett brett urval av

rovdjur som inte är farliga.

Därefter, när vi har enats om den synen, tycker jag

att vi ska sätta oss ned, en grupp kvalificerade

jurister, för att utforma 28 § med den målsättningen

att alla kan tolka paragrafen utan att det ska dras

i domstolar tre gånger om innan man är överens om

vad som står där och vad som är verklighet. Dessutom

behövs självfallet ändringar i en del

ersättningsregler och så vidare, men det är en

sekundär fråga om man får rätt att skydda sina djur.

Christer Segerstéen, LRF: Jag kan börja med att

lugna Grimsö: Lo finns redan i Götaland. För två år

sedan vakade min far och jag under mars månad över

de nyfödda kalvarna, som föddes ute i terrängen

hemma. Jag bor alltså i Östergötland, söder om

Linköping. Jag kan också hälsa från "Kotten", ett

märkt lodjur som har tillbringat ett par år på andra

sidan sjön där hemma. Så lo finns där, även om vi

sett vissa bilder här som inte talar om vad som

händer i Götaland.

Den här utfrågningen kom i rätt tid. Jag tänker på

de beslut som Naturvårdsverket fattade om att inte

ge möjlighet till lodjursjakt utanför

renskötselområdet och på det sätt som man hanterade

frågan i rovdjursrådet. Vi har agerat från vår sida

tillsammans med jägarorganisationerna. Vi har fått

ett bra svar, ska jag erkänna, från

Naturvårdsverket. Vi har fått i gång en dialog. Jag

hoppas att vi utifrån detta kan lära oss så att vi

inför kommande säsong kan hantera dessa frågor på

ett riktigt sätt.

Det här är inte en fråga som bara gäller jakt och

jakthundar eller tamboskap, utan den har även en

social dimension. Det är lätt att sitta här

långtifrån och tycka att visst ska vi ha de här

djuren, och visst ska det vara si och visst ska det

vara så. Men jag ser i mitt eget fall hur det var

när jag bodde så att jag hade två kilometer att gå

genom skogen till skolbussen, eftersom kommunen inte

ordnar skolskjuts ända hem. Tre av mina fyra barn

har traskat den vägen från att de var sex år och

började förskolan. Man måste ha respekt för att

människorna känner oro, även om man inte skulle

komma ropande att här kommer vargen. Men man ska ha

respekt. Vi får inte få en klyfta mellan stad och

land.

Vi är överens om att lodjur ska finnas. Det är

inte fråga om att de ska utrotas, utan de ska

finnas. Självklart måste det finnas stammar så att

man klarar det genetiska - apropå det måltal det har

talats om här. Dock måste man se det så att om vissa

regioner får en väldig kraftsamling i vissa delar

innan de har kommit upp till de nationella målen,

måste man tillåta skyddsjakt och tillåta en jakt så

att man håller antalet på en lämplig nivå.

Dessutom kan det för mig te sig lite konstigt att

det är begränsningar utanför renskötselområdet -

lodjuret fick vi inte jaga över huvud taget i år.

Däremot gäller det inom skyddsområdet att vi ska

öka jakttrycket. I Finansdepartementets förslag

till budgeten skriver man:

För att rovdjursskadorna på rennäringen och

ersättning för dessa skador ska kunna hållas på

rimlig nivå är det angeläget att avskjutning av

lodjur bättre anpassas till det tillåtna antalet.

Det bör ankomma på Sametinget att genom

information och andra åtgärder verka för att

avskjutningen ökar.

Jag förstår problematiken inom renskötselområdet,

men för en utomstående ter det sig konstigt. På ena

sidan gränsen gäller det att skjuta så mycket som

möjligt, och på andra sidan ska vi hålla igen.

Jag vill framhålla en annan aspekt. Som bonde har

jag djurskyddslagen att följa. Är det så att jag

inte sköter mina djur på ett klokt och bra sätt

eller om någon skadas - det räcker med att jag

använder taggtråd på fel sätt - blir jag straffad.

Om det däremot kommer rovdjur ska jag titta på när

skadan sker, och först när det kommer tillbaka får

jag agera. Vad skapar detta för motivation och

förtroende?

Nej, sammanfattningsvis tycker vi från LRF:s sida

att skyddsjaktsbestämmelserna måste vara begripliga

så att alla förstår dem. Man ska inte behöva springa

in och hämta lagboken och läsa igenom: Gjorde jag

rätt, eller gjorde jag fel? Vi måste ändra 28 §, som

har poängterats här, på ett sådant sätt att djur

inte kommer att få lida i onödan.

Detsamma gäller för dem som bor utanför

renskötselområdet. De ska ha rätt att överklaga ett

beslut som fattats. Det tycker jag är en

anständighet i vårt rättssamhälle.

Sedan är det naturligtvis viktigt att vi har en

sammanhållen rovdjurspolitik, att vi inte glömmer

bort att den här frågan har ett större djup så att

vi inte får en klyfta mellan stad och land utan en

bra dialog och att vi kan lösa de här frågorna på

ett klokt sätt.

Ersättningsfrågan: Här måste samhället ta ett

fullt ansvar. Om vi har tagit det beslutet att vi

ska ha en rovdjursstam - det ställer vi upp på -

måste också jag som bonde få ersättning för de

indirekta kostnader jag har. Nu talar vi om

kostnader i samband med att djuret blir skadat eller

uppätet. Men som i mitt fall: För tre år sedan fick

jag avsätta ett antal dagar till att samla ihop mina

djur - visserligen har jag bara tio didjur och en

tjur, så det är ingen större mängd - då de hade

blivit ivägskrämda. Det kan vara andra indirekta

kostnader som jag tror att det är viktigt att vi får

ersättning för. Får man det skapar det också en

förståelse.

Avslutningsvis: Med sunt bondförnuft tillsammans med

god svensk ämbetsmannatradition tror jag att vi kan

lösa de här frågorna på ett klokt sätt.

Lotta Samuelson, Världsnaturfonden: Jag handlägger

och samordnar det ganska omfattande rovdjursarbete

som vi gör på Världsnaturfonden.

De stora rovdjuren upplevs av flertalet människor

som en positiv tillgång för vår natur. Vi ska vara

stolta över att vi i vårt glest befolkade och rika

land har möjlighet att hysa livskraftiga stammar av

björn, järv, lo och varg. Vi ska självklart ta vårt

globala ansvar och skydda de stora rovdjur som hör

hemma i vårt land, precis som vi vill bevara

karismatiska arter som tiger och snöleopard på andra

håll i världen.

Rovdjuren har funnits i Skandinavien sedan förra

istiden för ca 10 000 år sedan. De har påverkat och

påverkas av den övriga floran och faunan.

Ekosystemet är inte komplett om inte rovdjuren

finns.

Många människor upplever och uttrycker att

naturupplevelsen är extra stark och rik om man vet

att den natur man vandrar i också är hem för en

varg, en lo, en järv eller en björn. Rovdjuren är

också en naturlig resurs. De har ett stort och

kanske ökande värde som turistmagneter för både

svenskar och besökare i vårt land. De är en hittills

underskattad resurs för en ny och växande

turistnäring, en näring som ger ökad sysselsättning

och inkomstmöjligheter i glesbygden.

I den mån rovdjursstammarna uppnått tillräckligt

stort antal kan de också nyttjas som jaktbart vilt,

precis som allt annat vilt vi har. Det förutsätter

förstås att vi har en livskraftig population i

botten och att vi kan ta av räntan.

I mars 2001 antog Sverige en rovdjurspolitik som

vi har all anledning att vara stolta över. Politiken

är i enlighet med internationella konventioner och

säger att de stora rovdjuren ska bevaras långsiktigt

i vårt land. Vi har nu i Sverige en ansvarstagande

och framsynt politik som är framtagen med

demokratiska medel och där alla som är berörda av

rovdjuren har varit delaktiga i processen.

Just nu fokuserar debatten på hur och när vi ska

kunna skjuta rovdjuren, när den största utmaningen

egentligen är hur vi ska bevara dem. Vi har i dag

hört redovisas att rovdjursstammarna i mångt och

mycket är långtifrån de uppsatta minimimålen. Det är

nog bara björnen som uppgår till det minimiantal som

rovdjurspolitiken anger.

Vi har hört att lodjursinventeringen, som var den

mest ingående trots att vissa områden inte har

inventerats, visar att vi ligger en bra bit under de

minimimål vi har satt upp. Antalet järvföryngringar

fluktuerar upp och ned men är långtifrån de 90

föryngringar vi ska ha i vårt land. Och så vargen -

det konstaterades alltså bara 6 helsvenska

föryngringar 2003. På gränsen mellan Sverige och

Norge konstaterades 3. I dag har vi alltså inte mer

än knappt 100 vargar.

Vargforskningsprojektets prognoser inför 2004

säger att antalet föryngringar antagligen har

stagnerat och att vi kommer att ha ungefär lika

många. Det har alltså stagnerat på knappt hälften av

det antal vargar som vi har satt som etappmål.

Dessutom är inavelsgraden för vargstammen hög och

ökande, i nivå med helsyskonparning. Inavel är ett

stort hot mot vargstammen. Vi behöver snabbt nya

gener från Ryssland och Finland. Det är nödvändigt

för att vi ska få behålla vargarna i vårt land.

Invandringen från Ryssland och Finland är i

praktiken noll. Även om flera vargar har passerat

gränsen och försökt sig på en vandring söderut dödas

de illegalt innan de lyckas beblanda sig med den

sydskandinaviska vargstammen. Den allra viktigaste

förvaltningsåtgärden för varg är att se till att vi

får in nya och friska gener, och det är bråttom.

Rovdjursstammarna är alltså fortfarande små och

sårbara. Den stora utmaningen framöver är hur vi ska

bete oss för att bevara rovdjuren, inte hur och när

vi ska skjuta dem.

Rovdjuren orsakar de facto en hel del problem, som

ni också har hört i dag. Först och främst är det

kanske oro för att rovdjuren ska vara farliga för

oss människor. Den oron finns, även om all

erfarenhet visar att de mycket sällan är farliga.

Den oron måste tas med respekt. De tar också

tamdjur, främst ren. Man uppskattar att

20 000-30 000 renar skadas eller dödas av rovdjur

varje år.

Rovdjuren tar också ett par hundra får om året och

enstaka nötkreatur och jakthundar. Förlusterna på

får, nötkreatur och jakthundar är försvinnande små

om man jämför med andra dödsorsaker för tamdjuren.

Staten ersätter fullt ut direkta ekonomiska

förluster, även med lite råge.

Självklart ska vi ändå arbeta för att minimera

angreppen av rovdjur på tamdjur, dels av respekt för

den oro och det merarbete som det orsakar

tamdjursnäringen och jägarkåren, dels för att

upprätthålla och öka acceptansen för rovdjuren.

Frågan är hur man minimerar rovdjursangreppen.

I dagsläget, när vi har små och sårbara

rovdjursstammar, måste fokus ligga på

skadeförebyggande åtgärder. Det berättade Björn

Risinger tidigare. Det finns ett antal elstängsel

som vi vet fungerar bra om de är rätt uppsatta och

välunderhållna. Det gör också vargtelefonen, som

uppskattas av många jägare, som gör att man kan

undvika att jaga i områden där en vargflock håller

till just då. Den är inte fullt utbyggd.

Man gör just nu en pilotundersökning om

boskapshundar eller vakthundar, som fungerar bra på

andra håll i världen. Man undersöker om det kan

fungera också i Sverige.

Det finns säkert en mängd andra sådana

skadeförebyggande åtgärder som vi kan utveckla. Men

det gäller att vi lägger ned större resurser på det,

att förbättra och utveckla skadeförebyggande

åtgärder så att rovdjuren inte tar tamdjur.

När ingenting annat hjälper medger

rovdjurspolitiken i dag, med hjälp av

skyddsparagraferna 27 och 28, att man kan ta bort

rovdjursindivider som ställer till stora problem,

där ingen annan lämplig lösning finns.

Skyddsjaktsparagraferna har under senare tid

kritiserats högt och intensivt. Det hävdas att de är

svåra att förstå och använda. Framför allt gäller

det 28 §.

I Rovdjursutredningen diskuterades livligt hur

lagtexterna skulle formuleras. Till slut beslutade

riksdagen om en formulering som innebär att 28 § kan

användas på alla de stora rovdjuren, även varg trots

dess sårbarhet, men endast mycket begränsat och

endast så länge vargstammens tillväxt är hög. I

enlighet med riksdagsbeslutet bör man nu alltså

överväga att ta bort vargen ur 28 § eftersom

vargstammens tillväxt just nu har stagnerat.

Skrivningarna i skyddsjaktsparagrafen syftar till

att förhindra missbruk och kamouflage av illegal

jakt från människor som inte accepterar vare sig

rovdjur, rovdjurspolitiken eller de demokratiska

spelreglerna i vårt samhälle. Den illegala jakten är

omfattande, har vi hört i dag, och uppskattas i en

rapport från Naturvårdsverket till mellan 10 och

25 % av den totala dödligheten för rovdjur. Det är

ett stort hot mot rovdjuren.

Störst är den illegala jakten på varg. Regelverket

måste så långt som möjligt hindra dem som tar lagen

i egna händer och vill döda rovdjuren på olaglig

väg.

Kan skyddsjaktsparagraferna göras bättre och

tydligare utan att göra det lättare för dem som vill

missbruka lagen är det bra. Ju bättre accepterad och

förstådd rovdjurspolitiken är bland människor i

rovdjursbygder, desto bättre för rovdjuren. Men det

är bara lönt att ändra paragraferna om de därigenom

accepteras av de organisationer som i dag klagar

över paragrafernas åtgärder. Det är viktigt att LRF,

jägarförbunden och rennäringen tar ett större ansvar

framöver och öppet och tydligt hjälper till att

förankra rovdjurspolitiken bland sina medlemmar.

Till syvende och sist innebär ändringar i

ordalydelsen av 28 § en svår balansgång mellan att

göra det bättre för hederliga tamdjursägare som vill

kunna skydda sina djur och att hindra de ohederliga

människorna vars främsta målsättning är att bli av

med vargen.

Till sist är det nödvändigt att analysera

omfattningen av protesterna. En högljudd grupp

människor propagerar för att skyddsjaktsparagraferna

är oacceptabla. Medierna hakar på de högljudda

konfliktsökande debatterna. Medievinklingen har i

dag en stark slagsida till rovdjurens nackdel.

Man måste fråga sig hur representativ den negativa

propagandan är. Vi som företräder naturvården har

dagligen kontakt med människor i berörda områden som

inte har svårigheter med regelsystemet och som är

upprörda över den uppmärksamhet som ges till dem som

ropar högst. Dessa människor är dock inte lika

högljudda som de som just nu kritiserar systemet.

Nöjda människor hörs inte lika mycket, även om de

till äventyrs är i majoritet. Nu försäkrar sig

Sveriges riksdag om att också dessa människors röst

hörs och respekteras.

Fokus framöver måste ligga på hur vi ska lyckas att

få upp våra rovdjursstammar till de uppsatta minimi-

och etappmålen. Det ska vara ledstjärnan, inte hur

vi lättare ska kunna skjuta dem.

Ordföranden: Då är det meningen att ledamöterna i

utskottet ska kunna ställa frågor.

Rune Berglund (s): Fru ordförande! Det har varit

intressanta föredragningar inom det här heta

området. Det är vår uppgift att försöka göra

rovdjurspolitiken begriplig.

Jag skulle vilja ställa en fråga inom det område

som vi kallar för nödvärn. Det gäller 28 §. Vi har

deltagit i rovdjursdebatter från Uddevalla till

Östhammar under hösten, och det har varit ständigt

återkommande att den paragrafen är felformulerad. Vi

har hört att man är på väg att komma med nya

förslag.

Har ni funderat på hur detta med upprepat angrepp,

alltså att man får vidta jaktåtgärd först vid

upprepat angrepp, skulle se ut i en eventuellt ny

skrivning? Det är den stora frågan i de debatter jag

har deltagit i.

Frågan ställs till Björn Risinger, Naturvårdsverket.

Björn Risinger: Det här är något som de flesta

inbjudna till utfrågningen gärna talar om. Det är en

paragraf som av många har ansetts som svår att

tolka. Det finns visserligen en del rättsfall och

pågående rättsprocesser. Vi har bland annat fallet

på Gräsö, där Riksåklagaren har gått in och

resonerat ganska utförligt om hur man ser på

tolkningen av paragrafen.

I det arbete som vi bedriver på Naturvårdsverket

just nu, som vi också har haft uppe i Rovdjursrådet,

försöker vi se om det går att hitta andra kopplingar

än just den formuleringen som har gett så mycket

huvudbry. Det handlar om att försöka beskriva vad

man rimligen får göra i samband med de initiala

händelserna. Det är väl så mycket jag kan säga om

det. Vi är inte riktigt färdiga med våra funderingar

om detta, men vi försöker få till någonting som mer

exakt beskriver vad man har rätt att göra vid det

första angreppet.

Som vi ser det är det viktigt att föra in något

moment som ställer krav på skrämselåtgärder eller

liknande.

Bengt-Anders Johansson (m): Fru ordförande! Det är

oerhört viktigt att vi i dag på ett balanserat och

förnuftigt sätt kan resonera om de här frågorna, som

väcker sådana känslor på olika håll. Det var

dessutom en överraskande nyhet att man på

Naturvårdsverket håller på att skriva på ett nytt

förslag till en ändring som ska överlämnas till

Jordbruksdepartementet. I så måtto kan man

konstatera att regeringen uppenbarligen har fått

kalla fötter i frågan och att man vill komma fram

snabbt. Det är bra.

I grunden handlar det här om människovärde i

förhållande till djurvärde, i så måtto att det när

det uppstår en konflikt aldrig får råda någon tvekan

om var vi står som lagstiftande församling. Det som

har belysts här är också viktigt, om den tredjedel

av landet som har den här typen av rovdjursbekymmer.

Om alla i landet hade drabbats på motsvarande sätt

hade resonemanget varit annorlunda, det är jag

övertygad om.

Vad är egentligen viktigast av de

diskussionspunkter som vi har haft uppe? Det finns

många önskemål. Det har pratats om genetik, att man

ska kunna ingripa. Men ingen har sagt att vi ska

utrota rovdjursstammarna. Det är viktigt att vi är

överens på den punkten.

Jag skulle vilja ställa frågan till LRF och kanske

jägarförbunden: Vad är viktigast att ta tag i, av de

åtgärder som har diskuterats?

Christer Segersteén: Det viktigaste är att få till

stånd en ändring av 28:an. Det är den som vållar

stor oro och problem när det gäller konkret

hantering.

Vi konstaterar att rovdjursföryngringarna har gått

ned. I stället för att dramatiskt säga att vi inte

tillåter någon jakt kan man dra ned på antalet djur

men tillåta jakt. Den legala formen av jakt är den

viktiga biten, och att man sedan följer utvecklingen

ordentligt.

Någon sade till mig att det inte får bli en konflikt

som innebär att man inte kan ha djur på en del

ställen. Jag är medveten om att det kommer att

finnas lo i södra Götaland. Det kommer att finnas

plats för mer lo. Det är inget problem bara man har

tillräckligt bra lagstiftning och kan hantera det.

Owe Wiktorin: Jag skulle vilja instämma med

föregående talare i att det viktigaste är att ändra

28 §. Därmed har man tillgodosett en del av den

opinion som stormar.

Nästa steg, som kanske är mycket enklare, som är

oerhört viktigt är att lyssna på de människor som

lever och verkar ute i glesbygden. Ta till er deras

oro och låt dem göra sin röst hörd! Låt dem få tala

om hur de känner och tycker i det här hänseendet. En

dialog måste komma till stånd.

Öppna för skyddsjakt på lodjur, varg och så vidare

i de områden som har det hårdaste trycket för att

därigenom sprida stammarna på det sätt som jag

indikerade förut.

Alltså: 28 §, lyssna på människorna, skyddsjakten.

Efter det kommer för mig en revidering av de

nationella målen.

Conny Sandström: Jag skulle vilja vända på

ordningen: Lyssna på människorna innan vi förhastat

ändrar 28 § som vi ska lida med i kanske ytterligare

fem år innan vi kan få den ändrad. Vad jag försökte

säga i mitt korta anförande var att vi måste sätta

oss ned och fundera över rovdjur som går in mot

bebyggelse. Är det ett riktigt beteende? Är de så

viktiga?

Olof Liberg sade något intressant i sitt

anförande: Några djur som skjuts under skyddsjakten

är inte viktiga för stammens överlevnad. Det viktiga

är att vi får en acceptans för att ha rovdjur. Det

har vi inte i dag.

Oavsett vad Lotta Samuelson säger finns det inte en

acceptans ute, där rovdjuren finns. Det är där vi

måste ha acceptansen. Det spelar ingen roll om vi

har den i Stockholm. Där finns inga rovdjur. Det

måste finnas acceptans där rovdjuren finns. Den

acceptansen får vi inte om vi har denna oerhört

snåla syn på utformningen av 28 §. Den måste få en

helt annan utformning. Vi är inte ens i närheten av

den utformningen i de diskussioner som vi för med

Naturvårdsverket i dag.

Sverker Thorén (fp): Vårt ansvar för debattklimatet

i de här frågorna är stort. Det gäller både oss som

sitter här och de som finns utanför huset. Vi har

ett ansvar för att debatten förs på en annan nivå än

tidigare. Det handlar dels om att möta oro, dels om

snabba kontakter med myndigheter och dels också om

information och kunskap om rovdjuren. Det förbättrar

möjligheterna för rovdjur och människor att leva i

en mer fredlig samexistens. Det är mycket okunskap

som florerar.

Min fråga till jägarorganisationerna är: På vilket

sätt deltar ni i åtgärder för att människor i

vargtäta bygder ska få ökad saklig information om

rovdjuren och på så sätt förbättra möjligheterna för

rovdjur och människor att leva tillsammans? Det är

många olika projekt på gång, och jag skulle gärna

vilja veta vilka av dem som ni deltar i och hur ni

bedriver arbetet.

Owe Wiktorin: Rolf Brittas är en av landets ledande

experter på rovdjur och bor och verkar dessutom i

Dalarna.

Rolf Brittas: Inom organisationen har vi tagit fram

böcker om de här rovdjursarterna. Vi har fått i gång

en studiecirkelverksamhet. Vi har medverkat i ett

stort antal informationsträffar, debatter och

liknande. Vi försöker sprida saklig information i

våra medlemstidningar. Vi har inte minst bidragit

genom inventeringsverksamhet för att ta fram saklig

information.

Vi har en stor verksamhet. Vi liksom alla andra

tycker att faktaunderlaget är mycket viktigt i det

här sammanhanget.

Christer Segersteén: Ett konkret exempel är det som

Björn Risinger tog upp, Gräsövargen. Där blev det en

samverkan. LRF i Värmland kontaktade

Naturvårdsverket och Naturvårdsverket ställde upp.

Vi fick ett snabbt möte. Representanter för LRF

förde diskussionen ute i bygderna ute i Värmland,

där det naturligtvis fanns ganska heta känslor.

Många gjorde ett bra jobb för att det skulle ske på

ett balanserat sätt, så att man kunde komma åt det

man ville.

För LRF:s vidkommande har vi också ett engagemang

tillsammans med Viltskadecenter. Det är ett annat

exempel.

Conny Sandström: Förutom en omfattande intern

information och diskussion i våra avdelningar,

distrikt och så vidare och även via vår

medlemstidning deltar vi även i de olika möten som

arrangeras runt om i landet, som jag vet att flera

av er från utskottet har varit med om.

Därutöver har vi på ett år gjort två, ska vi kalla

det studieresor till Ryssland och varit med om att

jaga varg under riktiga förhållanden och sett hur

svårt det kan vara. Själv var jag med för ett år

sedan.

Olof Liberg visade en kurva över utvecklingen i

Wisconsin. Om den skulle bli verklighet i Sverige

har vi ett jätteproblem framför oss. Vargen är nog

ett av de mest svårjagade djuren över huvud taget.

Vi är ungefär tio personer inom Jägarnas

Riksförbunds styrelse som har skaffat oss erfarenhet

för att veta vad vi pratar om. Jag tror inte att det

är så många i den här salen som vet hur de här

djuren beter sig ute i verkligheten. Därför har vi

ställt ett krav till regeringen om att man snarast

måste ta fram en förvaltningsplan för varg. När den

får fotfäste är det inte fråga om att hantera ett

fåtal vargar utan då är det ett betydligt större

problem.

Sverker Thorén (fp): Mycket av det som har sagts har

rört jakt. Jag tänker på att sprida fakta också om

vargs beteende gentemot människor och den överdrivna

fara som många tror att det är. Kan ni utveckla om

ni bedriver verksamhet i den riktningen? Vi har hört

om Viltskadecenter från någon. Jag hade kanske

väntat mig något mer.

Björn von der Esch (kd): Jag skulle vilja knyta an

till det sista inlägget om erfarenheter från

Ryssland. Vi har fått oerhört många synpunkter här.

Man får lätt intrycket att vargfrågan och 28 § är

problem som är unika för Sverige. Det måste finnas

oerhört mycket erfarenhet från framför allt våra

grannländer och kanske också Wisconsin, som vi hörde

här. Hur har man löst dessa frågor där? Vi måste ta

reda på det, så att vi inte uppfinner hjulet på nytt

när det gäller hur man ska hantera rovdjursfrågorna.

Min fråga, närmast riktad till Naturvårdsverket, är:

Hur mycket av våra lösningar är en produkt av

studier av hur andra har gjort, och hur mycket styr

EU Habitat oss i vårt agerande?

Ordföranden: Varsågod, Lars-Erik Liljelund,

Naturvårdsverket!

Lars-Erik Liljelund, Naturvårdsverket: Tack så

mycket! Det sistnämnda är det väldigt viktigt att

konstatera. Det är också därför som en modifiering

av 28 § inte så där alldeles enkelt låter sig göras.

Vi måste hitta en formulering som stämmer överens

med EU:s direktiv för att det ska vara möjligt att

göra en förändring. Det är det ena som jag skulle

vilja säga.

Det andra som jag skulle vilja säga är följande: Av

EU-länderna är det till exempel Italien, länderna i

Centraleuropa och Frankrike som har varg. De har,

för att nu ta vargen, ungefär samma konfliktfrågor

som vi. Kommissionen ligger på och granskar hur

myndigheterna hanterar frågan. Finland hade faktiskt

i sina medlemskapsförhandlingar ett visst undantag

när det gäller hanteringen av varg i norra Finland.

Nu har kommissionen lite grann ifrågasatt hur

finländarna lever upp till det, om de går utöver det

undantag som fanns. Det är en mer frikostig syn på

hur de skulle hantera varg som kommer från Ryssland.

I södra Finland är situationen precis som den i

Sverige.

Ordföranden: Tack för det, Lars-Erik Liljelund, som

- kan jag tillägga - är generaldirektör på

Naturvårdsverket! Nu är det Sven-Erik Sjöstrand från

Vänsterpartiet som står på tur. Varsågod, Sven-Erik!

Sven-Erik Sjöstrand (v): Tack, fru ordförande! Jag

har några frågor som jag vill rikta till Svenska

Rovdjursföreningen. Jag hoppas att också

Riksföreningen Hänsynsfull Jakt vill säga några ord

som svar på vad jag frågar om.

28 § har nämnts här vid många tillfällen. Jag vill

fråga vad ni anser om nuvarande skrivning i 28 §,

vad ni anser om kritiken mot paragrafen och kanske

vad ni tror bör göras i det avseendet. Kanske kan ni

också säga något om hur ni ser på det som har

diskuterats och som gäller decentralisering av

jaktbeslut när det gäller varg. Jag hoppas på lite

kommentarer kring de sakerna.

Ordföranden: Ordet går till en företrädare för

Svenska Rovdjursföreningen.

Ann Dahlerus, Svenska Rovdjursföreningen: Jag kan

tänka mig att börja. När det gäller 28 § skulle jag

bara vilja erinra om att vargen under årens lopp har

åkt ut ur och in i skyddsjaktlagstiftningen. I

början var det massiv kritik mot att vargen över

huvud taget inte fanns med i

skyddsjaktlagstiftningen. Sedan kom den in i 27 § -

den första och den andra meningen. Sedermera kom

vargen med även i 28 §. Men kritiken har inte

upphört utan är fortfarande lika massiv. Detta är

något som man kan tänka på.

Det finns alltså ett element i kritiken av 28 §

som berör varg och som kan ha att göra med att man

använder sig av utformningen av paragrafen för att

underblåsa negativa stämningar mot varg. Icke desto

mindre finns det en provocerande skrivning i och med

första och andra "angreppet" i paragrafen. Det inser

också vi i Svenska Rovdjursföreningen, så vi tycker

att det vore bra med en översyn av paragrafen.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis leder till en

förändring. Man måste beakta att det inte ska kunna

ske ett missbruk. Vår oro för missbruk och illegal

jakt har tyvärr ökat under senare tid.

En annan aspekt på detta är att om man ändrar 28 §

så att det på något sätt underlättar att i

situationer då det verkligen behövs tillämpa

paragrafen måste detta följas av en ökad acceptans.

Men det är det som inte verkar ha varit fallet

tidigare när man successivt har fört in vargen i

skyddslagstiftningen. Det är alltså viktigt att

detta verkligen har avsedd effekt.

En decentralisering av jaktbeslut avseende varg

ser vi som något som ligger långt fram i tiden. Det

har att göra med följande: Ju lägre nivå som beslut

fattas på, desto lättare är det att ta till sig

högljudda opinioner som kanske inte alltid är så

representativa för befolkningen som helhet. Då har

Naturvårdsverket en kraftfullare position när det

gäller varg.

Vargstammen måste vara så pass tålig att den tål

sådana beslut - detta för att kunna decentralisera

beslutsrätten när det gäller jakt på varg. Det måste

alltså finnas goda marginaler för att kunna skjuta

varg innan man ens kan tänka sig en

decentralisering. Här spelar den illegala jakten en

väldigt stor roll. Ju mer illegal jakt och ju

svagare vargstam, desto längre bort hamnar en

decentralisering av jaktbeslut avseende varg, som vi

ser saken.

Ordföranden: Tack för det, Ann Dahlerus! Varsågod,

Hans Ryttman från Riksföreningen Hänsynsfull Jakt!

Hans Ryttman, Riksföreningen Hänsynsfull Jakt: Jag

är ordförande i Riksföreningen Hänsynsfull Jakt. Jag

kan bara instämma i det som Ann Dahlerus sade om de

två första sakerna. Det vore önskvärt att få en

bättre skrivning i 28 § för att slippa oklarheter.

Problemet med en decentralisering är just att vi

faktiskt borde utöka det hela till att omfatta också

Norge eftersom vi har en gemensam stam. Såvitt jag

förstår fungerar det samarbetet väldigt dåligt i

dag. Vi måste kanske inte alls på något sätt i dag

åstadkomma en decentraliserad jakt och över huvud

taget låta länsstyrelsen sköta de här jaktfrågorna,

utan det här måste nästan vara internationellt.

Sedan vill jag understryka det som Lotta Samuelson

sade om att vargstammen "går så dåligt". Jag tror

att Olof Liberg har väldigt rätt i att vi har en

väldigt farlig utveckling med stagnation och en

mycket hög inavelsgrad. En inavelsgrad som innebär

att syskon parar sig tror jag att även de som inte

är genetiker inser är väldigt oroande. Så länge den

här utvecklingen sker ska vargen tas bort ur 28 §.

Det är först när man kan vara trygg med att vargen

har en bra populationsutveckling som den kan finnas

med i 28 §.

Ordföranden: Varsågod, Klas Hjelm, Svenska

Naturskyddsföreningen!

Klas Hjelm, Svenska Naturskyddsföreningen: Jag ska

bara göra en kort kommentar i samma ärende. Det sägs

ganska ofta när det gäller att göra om 28 § - att

alltså på något sätt göra det lättare att bedriva

denna skyddsjakt, eller i varje fall att göra den

mer förståelig - att den illegala jakten i någon mån

möjligen skulle kunna minska. Den diskussionen förs

ofta. Vi har hört liknande tongångar från en del av

dem som talat här i dag - ökar vi möjligheterna till

legal jakt, skulle den illegala jakten minska.

Olof Libergs anförande visar dock att det inte

finns ett klart sådant samband. Från

Naturskyddsföreningens sida vill jag lyfta fram

detta, bland annat som en kommentar till den senaste

frågan.

Vi är inte emot en översyn av 28 § men ser inte att

det till varje pris ska innebära att man underlättar

att skjuta varg eller något annat av de stora

rovdjuren. Vidare är det inte säkert att vi ser

några samband mellan ökade möjligheter här och

därmed minskad illegal jakt.

Ordföranden: Meningen är inte att ni ska ha en

debatt med varandra, men jag släpper in Owe Wiktorin

från Svenska Jägareförbundet för att svara på

frågeställarens fråga. Varsågod!

Owe Wiktorin: Jag betonade förut att 28 § är viktig,

men det är nog också av vikt att understryka att

28 § inte är hela lösningen. Bakom den diskussion

som vi nu är inne i finns människors oro -

livsvillkoren för de människor som får ta

belastningen av trycket från hela vargstammen,

björnstammen och lostammen. Detta måste resultera i

en ökad och öppnare dialog.

För några år sedan gjorde Sören Ekström en

rovdjursutredning. En viktig del i den utredningen

har fått mycket lite uppmärksamhet. Det gäller då

åtgärderna från myndigheterna, från överheten så att

säga, för att underlätta för de människor som i sina

områden upplever trycket från rovdjuren. Däri ligger

sådant som en ökad dialog samt att man lyssnar på

människorna, att belastningen sprids ut och att det

inte är så stor stam av de enskilda rovdjursarterna.

Detta får inte glömmas bort.

Ordföranden: Ann Dahlerus, ville du komplettera vad

du tidigare sagt?

Ann Dahlerus: Jag vill bara göra en kort kommentar.

Jag tycker att det i sammanhanget är väldigt viktigt

att försöka bilda sig en uppfattning om hur pass

representativ den enorma kritiken mot

rovdjurspolitiken är vad gäller vanliga människor i

landet.

Jag anknyter här till vad Lotta Samuelson sade. Det

finns alltså mycket högljudda grupper som är väldigt

kritiska. Vi tycker att det är riksdagens uppgift

att bilda sig en uppfattning om hur pass stor,

representativ och utbredd den här kritiken

egentligen är.

Ordföranden: Tack så mycket för det! Det ska vi

naturligtvis ta till oss.

Vi går vidare med frågeställarna. Först går ordet

till Jan Andersson, Centerpartiet, och därefter till

Gunnar Goude, Miljöpartiet. Varsågod, Jan!

Jan Andersson (c): Tack! Rovdjurspolitiken präglas i

kanske högre grad än många andra politiska områden

av att man ute på landsbygden känner att de som

beslutar i dessa frågor inte tar människors oro på

allvar. Det märks bland annat på möten som

arrangeras om rovdjursfrågor. Det är nog de mer

välbesökta mötena i politiska frågor.

Människor ute upplever att var och en påverkas men

att ingen tar oron på allvar. Vi har hört här att

det mycket handlar om att förbättra dialogen. Det

tror jag är en av grundpelarna, och detta är något

som vi från Centerpartiets sida driver.

Jag har en fråga till Naturvårdsverket, bland annat

mot bakgrund av efterdyningarna av lodjursbeslut och

liknande: Hur kan vi förbättra dialogen? Dock är det

inte enbart Naturvårdsverket som kan svara. Finns

det någon annan som har idéer om hur dialogen kan

förbättras är vederbörande självklart välkommen med

ett svar.

Ordföranden: Vi börjar med Naturvårdsverket och

Lars-Erik Liljelund. Varsågod!

Lars-Erik Liljelund: Tack! Jag tycker att detta är

det helt centrala. I de här frågorna tillför vi

ingenting till riksdagens beslut, vilket det är

viktigt att markera, utan vi följer lagarna och de

förordningar som regeringen har fattat beslut om.

Dessa är så konstruerade att många som bor i berörda

bygder - långt ifrån alla men tillräckligt många -

inte har full acceptans för den politik som en

riksdagsmajoritet har lagt fast.

Själva lägger vi från centralt håll, ofta

tillsammans med länsstyrelserna, tid på att vara med

på olika typer av möten. Oavsett detta med 28 § och

om man ska göra något handlar det egentligen om att

få en acceptans för politiken, för att denna ska

kunna genomföras.

Den översyn av 28 § som Björn Risinger annonserade

att vi gör har vi själva initierat - dock inte

därför att vi tror att den är fundamental från en

sorts vetenskaplig synvinkel. Efter att ha försökt

genomföra den här politiken från central nivå i fyra

år har vi tolkat att formuleringen i dag är sådan

att den utgör ett irritationsmoment som är

tillräckligt stort för att bidra till att

acceptansen för politiken inte är så stor som den

måste vara för att politiken ska kunna genomföras i

enlighet med vad ni har beslutat.

Det här måste naturligtvis ske i samverkan från vår

sida med andra aktörer på olika sätt. Vi lägger ned

mycket tid på detta därför att vi tror att det

liksom är grundbulten i sammanhanget. Finns det inte

en acceptans för politiken är det andra rätt

ointressant.

Ordföranden: Owe Wiktorin, Conny Sandström och

Christer Segersteén har bett att få göra en

kommentar. Om någon från länsstyrelserna som jobbar

med de här frågorna vill göra en kommentar är det

bara att räcka upp handen. Vi börjar med Owe

Wiktorin, Svenska Jägareförbundet. Varsågod!

Owe Wiktorin: Tack! Låt mig börja med att säga att

jag tycker att den här frågan är synnerligen viktig.

Få frågor är mindre lämpade för konfrontation än

jakt- och viltvårdsfrågorna - detta vare sig man

talar om rovdjur eller man talar om älgar, vildsvin

eller vad det nu kan vara fråga om. Glädjande nog -

det måste jag säga - har jag upplevt de kontakter

som vi från Jägareförbundet under det senaste

halvåret tagit med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen,

LRF, skogsindustrier och andra typer av närstående

intressenter som någonting positivt. Jag ser en

positiv trend i det här.

Jag tror att man också på länsstyrelserna och ute,

både regionalt och lokalt, måste ta tag i detta på

samma sätt - detta tillsammans med att vi är ute på

möten. Diskussionsaftnar och alla de rovdjursaftar

som man har på olika ställen tror jag kan vara ett

sätt att öka känslan av uppmärksamhet från de män,

kvinnor och familjer som bor i områden där man har

stora rovdjur inpå sig. Vi är på väg, men det går

långsamt.

Ordföranden: Tack för det! Sedan har vi Conny

Sandström, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens

Jägare. Varsågod!

Conny Sandström: Det finns egentligen två typer av

dialog i sammanhanget. Den ena dialogen är den som

kan föras mellan oss på ledningsnivå i olika

organisationer. Owe har just pekat på den saken. Det

här måste utvecklas och kan bli bättre.

Den andra dialogen handlar om att ni i beslutande

församlingar och även ni på ledningsnivå i

myndigheter måste vara ute på olika möten och träffa

folk. Det gäller att möta de människor som dagligen

konfronteras med problemen. Detta är det viktiga.

Där tycker jag väl att det ändå går framåt. Det

ordnas ett antal möten där riksdagsledamöter,

utskottsledamöter och myndighetspersoner är med. Det

tror jag är det enda sättet, för annars kommer det

att vara så att fotfolket upplever att ingen lyssnar

på dem. Det kan bara ni hjälpa till med. Vi ska

självfallet stötta så gott det går.

Ordföranden: Ordet går sedan till Christer

Segersteén, LRF, för en kommentar.

Christer Segersteén: Självklart har vi som

organisation ett stort ansvar för att informationen

förs ut och för deltagandet i dialogen, naturligtvis

på alla nivåer. Det kan gälla nationellt, till

exempel i Rovdjursrådet. Men lika viktigt är en

regional dialog med länsstyrelserna och även ned

till kommunnivå. Ju mer man pratar med oss som

berörs, desto lättare är det att få förståelse för

frågorna.

Ordföranden: Stig-Åke Svensson, Länsstyrelsen i

Dalarna, vill också göra en kommentar. Varsågod!

Stig-Åke Svensson, Länsstyrelsen i Dalarna: Vår roll

i informationsdelen är väldigt betydelsefull. På de

olika länsstyrelserna finns det regionala

rovdjursgrupper med företrädare för många olika

aktörer. Vi har också en viktig del som inte kommit

fram här. När en rovdjursskada inträffar kommer det

ju ut en besiktningsman som länsstyrelsen har

förordnat. Denna person har en oerhört viktig roll

när det gäller att i direktkontakt med den som har

råkat ut för en skada ha en dialog och ett

resonemang om vilka förebyggande åtgärder som kan

vidtas för framtiden. Men det gäller också att

resonera om vad som inträffat och om vad som kan

komma att ske framöver. Jag tror att den rollen, den

biten, är nog så viktig som de stora debatterna.

Ordföranden: Tack för det! Jag tänkte att vi skulle

hinna med en sista fråga innan vi bryter för

kaffepaus. Varsågod, Gunnar Goude från Miljöpartiet!

Gunnar Goude (mp): Tack, fru ordförande! Jag tänkte

ställa en fråga som närmast har med vargen att göra.

Jag utgår från att alla - så låter det ju - har

accepterat att vi ska ha varg i Sverige. Det finns

vetenskapliga undersökningar och kunskaper på

området som säger att vi måste ha en vargstam av en

viss storlek för att det här ska vara långsiktigt

hållbart. Nu har vi rapporter, som vi hörde här från

talarstolen, om att det nu finns alldeles för få

vargar för att detta ska vara långsiktigt hållbart.

Två saker undrar man över. Den ena är om arbetet

med att få in nytt friskt genetiskt material och öka

vargstammen på något sätt hindras utifrån de beslut

som fattats i riksdagen. Behövs det ytterligare

beslut från riksdagens sida för att få en bra

framgång i det avseendet? Det gäller naturligtvis

också de alternativa åtgärder som finns utöver

skjutandet - stängsling av får och sådana saker. Den

frågan riktar jag till Naturvårdsverket.

Sedan har vi den oro som jägarna gör sig till tolk

för och som är intressant. Företrädarna för jägarna

säger ju att svenska folket är så oroat. Oron är

naturligtvis obefogad när det gäller varg och skador

på människor. Här riktar jag mig egentligen till

Svenska Naturskyddsföreningen, som har kontakt med

frågan på ett lite annat sätt. Är nämnda oro växande

och alltså ett reellt problem, eller är oron något

som avtar i takt med att vi i alla fall får varg som

vi vänjer oss vid?

Ordföranden: Tack för det! Vi börjar med Björn

Risinger, Naturvårdsverket.

Björn Risinger: Om vi drar oss till minnes

riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken är det ju sagt

att det finns ett antal förvaltningsåtgärder som

Naturvårdsverket och andra ska arbeta efter. När vi

sedan närmar oss etappmålet 200 vargar är det tänkt

att det ska ske en utvärdering av något slag. När vi

nu sett att vargstammen har stagnerat kan man ana

att det dröjer ytterligare ganska många år innan man

eventuellt kommer till en tidpunkt då det är dags

för en utvärdering. Det är egentligen den typen av

arbete som man behöver göra för att sedan börja

diskutera nya förvaltningsmetoder av olika slag. Det

ryms så att säga inte inom Naturvårdsverkets egen

arsenal att gå in och göra helt nya saker i relation

till det som riksdagen har sagt.

Ordföranden: Vi tar också den andra frågan, vilken

riktades till Naturskyddsföreningen. Varsågod, Klas

Hjelm!

Klas Hjelm: Tack! Det är inte alldeles enkelt att

svara på frågan om oron är växande eller minskande.

Jag kan dock göra några försök från vår horisont.

Naturskyddsföreningen har precis som andra

organisationer väldigt mycket kontakter med

människor. Människor kontaktar oss. Man ringer och

pratar om de här problemen. Dessutom har vi ett

mycket väl utbyggt lokalt nät, ett nät av lokala

föreningar - kretsar, som vi säger. Många där är

engagerade i de här frågorna.

Från min horisont kan jag bara säga att vi inte på

något sätt har ett ökande antal samtal där det

uttrycks oro, problem och så vidare. Dock är vi

fullt medvetna om det som sagts här i dag, så det

vill jag inte på något sätt motsäga. Men jag skulle

snarare säga att jag personligen i min roll i

Naturskyddsföreningen fick fler samtal för ett antal

år sedan när vi började återfå varg i landet.

Det finns många funderingar i sammanhanget. Om en

rovdjursstam funnits kontinuerligt i ett område har

man på något sätt lärt sig att leva med den. Man kan

tycka illa om den, men man har på något vis vant sig

vid problemen.

Vi kan också titta på hur det är i andra länder.

Andra personer här kan ge ytterligare perspektiv på

den frågan. Men vi kan inte se att samma typ av oro

finns som den som finns hos en del i glesbygderna,

som på något sätt är direkt rädda för varg och andra

djur. Det finns många länder i Europa som, vilket

tidigare sagts här, har betydligt större stammar än

vad vi i Sverige har. Spanien har 2 000 vargar, och

Rumänien har kanske 2 500. I Italien finns det 400

vargar och så vidare. Samma typ av oro och rädsla

som en liten del av folket i Sverige uppenbarligen

känner verkar inte finnas där. Andra kan ge

ytterligare exempel.

En del av våra organisationer, bland annat vårt

länsförbund i Uppsala län - ett par vargincidenter

har ju drabbat det länet - har gjort försök att

verkligen närma sig folk i den dialogform som

tidigare nämndes om här. Man har gjort ganska

djupgående undersökningar av hur folk ser på dessa

saker och av vad man kunde göra för att på lokalt

håll etablera en bättre dialog. Där ser vi fram emot

en fortsättning.

Ordföranden: Ann Dahlerus har möjlighet att göra en

kommentar. Varsågod!

Ann Dahlerus: Jag skulle vilja kommentera Gunnar

Goudes fråga om varg och de genetiska problemen samt

hur det där relaterar till nuvarande riksdagsbeslut,

om jag nu förstod saken rätt. I sammanhanget är det

onekligen ett problem som man inte kan blunda för

att det i riksdagsbeslutet finns mer eller mindre

uttryckt att det inte ska vara fasta etableringar av

varg i hela renbetesområdet. Det är ett enormt stort

bälte som effektivt skär av den svensk-ryska

vargpopulationen från den sydskandinaviska. Det här

är ett stort problem.

Ordföranden: En kort kommentar avslutningsvis från

Länsstyrelsen i Dalarna. Varsågod, Stig-Åke

Svensson!

Stig-Åke Svensson, Länsstyrelsen i Dalarna:

Länsstyrelserna i fjällänen gör under det här året

tillsammans med Naturvårdsverket och Fjällmistra en

förnyad attitydundersökning som gäller just rovdjur

och några andra frågor. Därmed kommer man att få ett

jämförande material om hur attityden har förändrats.

Ordföranden: Jörgen Bohlin från Svenska Samernas

Riksförbund får göra en kort kommentar.

Jörgen Bohlin, Samernas Riksförbund: Det var ett

mycket felaktigt påstående som framfördes här,

nämligen att renskötselområdet skulle vara ett

hinder för att sprida ut det genetiska materialet

till den svenska vargstammen. Tvärtom står det att

man lämnar öppet just för att vargar ska kunna gå

genom renskötselområdet - dock inte, vilket

Naturvårdsverket visade med beslutet om skyddsjakt,

för att etablera föryngringar. Det var alltså ett

helt felaktigt påstående som här gjordes.

För att anknyta till Olof Liberg kan jag säga att

här handlar det kanske inte om storleken, utan det

handlar väl om sammansättningen.

Ordföranden: Tack så mycket för det inlägget, Jörgen

Bohlin! Det får bli den avslutande delen av

utfrågningen före kaffepausen.

Ordföranden: För er därhemma som har slagit på TV:n

och upptäcker att ni befinner er i riksdagen vill

jag säga att det är för att miljö- och

jordbruksutskottet just nu har en offentlig

utfrågning om skyddsjakt på rovdjur. Vi har ägnat

förmiddagen åt att höra en del anföranden från

forskare men även från myndigheter och

organisationer. Just nu pågår själva utfrågningen

där ledamöterna har möjlighet att kunna ställa

frågor. Det har vi gjort här under en timme. Vi

kommer att fortsätta till strax före kl. 12.

Vi har en ny talarlista med nya frågeställare. Den

som står först på tur är Ann-Kristine Johansson från

Socialdemokraterna och därefter är det Bengt-Anders

Johansson igen. Varsågod, Ann-Kristine.

Ann-Kristine Johansson (s): Tack så mycket, fru

ordförande. Vi har sett bilder här om

koncentrationen av vargar till vissa län. Vi har

diskuterat mycket om acceptansen av vargstammens

utveckling.

Jag har en fråga till de representanter för

länsstyrelsen som sitter här. Skulle acceptansen

kunna öka om man får en regional förvaltning? Kan

det också minska problemet med den illegala jakten?

Hur se ni på möjligheten med förvaltningen?

Lars Furuholm, Länsstyrelsen i Värmland: Vi har haft

lite erfarenheter av lokal förvaltning. Vi har

fattat beslut om skyddsjakt på lodjur ett par

gånger. Vi hade ett beslut om skyddsjakt på varg som

Naturvårdsverket fattade när det gällde den så

kallade Väsevargen.

Det känns i varje fall som att det tas emot

väldigt positivt. Frågan hamnar hos den som har

problemet i stället för att det ligger på en

myndighet att fatta beslut. Det har känts positivt.

I fallet med vargen blev den exempelvis inte

dödad. Men responsen från bygden var väldigt

positiv. Man hade fått möjligheten. I ett fall med

ett lodjur tog det över ett år innan man hade

lyckats fälla lodjuret. Men det var ändå lugnt i

relationen mellan oss och dem som bodde i trakten

under den tiden.

Om det har betydelse för den illegala jakten kan jag

inte svara på.

Bengt-Anders Johansson (m): Tack så mycket. Som har

sagts flera gånger här tror jag att lösningen på det

problem vi har att hantera handlar om att få accept

hos dem som är drabbade. Därför är det lite märkligt

när man hör resonemang om att ett stort flertal inte

tycker att det är ett problem. Har du aldrig

drabbats av det har du inget problem. Vi måste ha

fokus på dem som är drabbade och hjälpa till att

hantera det.

Min fråga är knuten till att vi är lite introverta

i vårt resonemang. Vi talar egentligen bara om

Sverige, och vi talar uppenbarligen inte om hela

Sverige. Vi talar om den tredjedel av Sverige som

ska tåla trycket.

Jag vet egentligen till vem av er jag ska vända

mig med min fråga. Det är möjligen Grimsö

forskningsstation eller Naturvårdsverket. Varför kan

man inte skapa en nordisk gruppering? Vi har

gemensamma rovdjur som går över gränserna. Det är

ganska naturligt. Då vore det också ganska naturligt

att ha en gemensam förvaltning.

Varför görs det inga ansträngningar av den arten?

Hur hanterar man det exempelvis i Norge och Finland?

Björn Risinger: Det har någon gång sagts här att det

inte är så mycket samverkan över gränserna. Jag vill

nog säga att det är rätt så bra samverkan över

gränserna. Det gäller i synnerhet forskning om

rovdjur där vi har samverkan mellan Sverige, Norge

och Finland. Vi har det också när det gäller

övervakning av stammarna där vi har återkommande

samråd.

Det finns olika markanvändningssystem i de olika

länderna. I Norge har man fortfarande lösdrift i

fårproduktionen på ett sätt som liknar gamla dagars

utmarksbete i Sverige. Det är naturligt att det blir

helt andra förhållanden när man ska hantera och

förvalta rovdjursstammarna med de utgångspunkterna.

Dessutom sätter politiken i respektive land

villkoren för hur det ska ske. Att tänka sig en

gemensam förvaltning är inte riktigt möjligt. Att ha

ett gott informationsutbyte och god

forskningssamverkan är den linje vi jobbar på.

Per Gustav Idivuoma, Samernas Riksförbund: Tack. Det

är bra att den här frågan kommer upp. I bland annat

Rovdjursutredningen var en av frågorna en nordisk

syn på rovdjur och förvaltning av rovdjur.

För oss inom rennäringen som mer eller mindre är

notoriska gränsgångare och som korsar gränserna

framför allt mot Norge är det en oerhört viktig

fråga att ha något slags samsyn vad gäller bland

annat förvaltning av rovdjur. Vi stöter nämligen på

olika system när vi är på olika sidor om

Riksgränsen. Det är den ena delen.

Den andra delen är något som jag hela tiden har

funderat på och i viss mån har vissa åsikter om. När

rovdjursnumerären visas är Riksgränsen mellan

Sverige och Norge men också gränsen till Finland som

en skarp gräns där det inte finns någonting på andra

sidan gränsen.

Lägger man ihop helheten och ser det utifrån bland

annat ett skandinaviskt perspektiv är det en oerhört

stor skillnad vad gäller numerär. Vi kämpade länge i

Rovdjursutredningen för att vi i varje fall så långt

som möjligt måste hitta en samsyn mellan de nordiska

länderna vad gäller just rovdjursförvaltning.

För oss inom rennäringen är det oerhört viktigt att

det finns något slags riktlinje att gå på.

Anita Brodén (fp): Tack, fru ordförande. Först vill

jag tala om att jag tycker att det har varit

fantastiskt intressant. Jag vill tacka alla som har

deltagit i debatten och informationsstunden.

Jag vill i min fråga återkomma till det beslut vi

har fattat om antalet vargar i ett första etappmål.

Det har vi gjort för att säkerställa en livskraftig

stam. Flera av talarna har fört fram faran med och

det stora problemet som ligger i inavel. Den friska

genetiska stammen kanske inte alltid hänger ihop med

antalet vargar. Det överhängande är att få en

genetiskt frisk stam.

Det har förts fram en del synpunkter på hinder.

Jag vill ytterligare få detta belyst. Vilka hinder

ser ni för utbyten för att vi ska kunna bibehålla en

frisk genetisk stam? Det ha antytts en del om

tjuvskytte, och också renbetesområdet har förts

fram.

Det vore värdefullt att ytterligare belysa

eventuella hinder för detta. Jag vänder mig i första

hand till forskare och Naturvårdsverket, men det

kanske är någon annan som vill kommentera.

Olof Liberg: Jag ska försöka svara. Hindren för

invandring av varg är egentligen två. Det ena är

avståndet i sig. Det är så pass långt att det även

för en varg är en bra sträcka. De flesta vargar

vandrar inte riktigt så långt, men många gör det.

Det är inget avgörande hinder.

Det andra hindret är att det händer någonting på

vägen. Den risken är naturligtvis stor eftersom

vargarna ska passera inte bara det svenska

renskyddsområdet utan också det finska där

acceptansen av varg är mycket låg i bägge två

områdena.

Det finns en legal möjlighet att stoppa vargarna,

vilket har skett flera gånger. Men sedan får man

också räkna med den illegala möjligheten.

Dock har bevisligen vargarna lyckats tre gånger i

modern tid att ta sig den här vägen, ja till och med

fyra gånger. Vi vet att det fanns ytterligare en

invandrare under tidigt 80-tal som inte deltog i

aveln. Den blev avlivad i Norge innan den hann göra

det. Det kan hända. Men det har inte hänt sedan

1991, vilket börjar bli en ganska lång tid.

Vi anser nu inom forskningen att man i varje fall

måste börja överväga det andra alternativet. Det är

alldeles uppenbart för var och en som tänker på det

hela. Det alternativet är att hjälpa till om det

visar sig att naturen inte själv klarar av det. Det

gäller då naturen i kamp med människan.

Vi har ännu inga data som visar att inavel börjar

bli ett akut problem. Men om det skulle visa sig,

vilket det kan komma att göra inom snar framtid, bör

man inse att man har en option till, nämligen att

hjälpa till.

Man har redan gjort detta i USA på flera platser

med mycket stor framgång. Man har haft lika stor

opposition där mot den åtgärden, men man har lyckats

- med god pedagogik. Jag anser att det är pedagogik

som behövs här. Då skulle man dessutom vinna den

stora fördelen att man inte tvingas kräva en mycket

stor vargstam mycket snart. Jag tror att det är ett

av problemen med att få acceptans.

Man skulle kunna gå ut i de bygder som i dag har

varg och säga: Vi kan ligga kvar under överskådlig

tid på en nivå av 200 vargar genom att vi har

tillfört genetiskt material. Lyckas vi med det

klarar sig vargstammen alldeles utmärkt på den

nivån. Det framkom också under det möte vi hade i

Färna för två år sedan.

200 vargar skulle räcka alldeles utmärkt om vi bara

får tillskott så att vi klarar den genetiska

variationen. Det tror jag skulle kunna ha en enorm

betydelse för att öka acceptansen i bygderna.

Ordföranden: Tack så mycket för det, Olof Liberg

från Grimsö forskningsstation. Det är dags för nästa

frågeställare om du Anita känner att du fick de svar

du ville ha.

Anita Brodén (fp): I och för sig ställde jag också

frågan till Naturvårdsverket om det fanns någon

komplettering. Jag vill också skicka med att det

handlar om öppenhet och insyn. Det är A och O att

man kör med helt öppna kort vad gäller detta.

Lars-Erik Liljelund: Det finns som flera i salen

säkert känner till en vandringsmyt. Det har till och

med skrivits böcker om att Naturvårdsverket är

ursprunget till de vargar vi har i Sverige i dag med

inplanteringar av olika slag, vilket är helt fel.

Rent teoretiskt skulle man mycket väl kunna tänka

sig den modell som Olof Liberg förespråkar, det vill

säga att se till att man har en genetiskt vital stam

genom aktiv inplantering. Då får det vara 200 djur

och en livskraftig population. Sedan har man jakt på

beståndet därutöver. Vi har inte föreslagit det. Vår

bedömning är att det kräver ett aktivt politiskt

beslut och ställningstagande från riksdagen.

Sven Gunnar Persson (kd): Jag vill ställa en fråga

till Inga Ängsteg eller den som känner sig manad att

svara från Grimsö forskningsstation. Det gäller

möjligheten att påverka vargars beteenden.

Jag läser i ett informationsblad från

Viltskadecenter följande: Människans förföljelse av

varg genom tiderna torde ha resulterat i viss

nedärvd skygghet. Det är troligt att denna skygghet

åter måste aktiveras genom egna erfarenheter eller

inlärning av exempelvis föräldrar. Jag förutsätter

då att det är vargarnas inlärning det handlar om.

Kan ni utveckla detta lite grann? Hur kan man

påverka vargars beteende? Om man ser till

vargstammens tillväxt under en längre period, går

det att påverka skyggheten genom jakt?

Olov Liberg: Jag kan börja att svara, men Inga kan

komplettera mig här.

Vad gäller vargars skygghet om de är jagade eller

inte jagade finns det kanske inte så förfärligt

många erfarenheter och studier gjorda. Generellt vet

vi att stora däggdjur har ett flexibelt beteende. De

lär sig mycket snabbt och anpassar sig till den

miljö de lever i, inte minst när det gäller

förföljelse.

I nationalparker och liknande där de inte är

förföljda och känner sig trygga kan turister komma

väldigt nära. Likaså kan arter som är fridlysta

utanför nationalparker ibland bli rena pesten. Det

finns till exempel pälssälar i Kalifornien i dag som

är ett mycket stort besvär i många hamnar. De är

fridlysta och har därmed blivit otroligt oskygga.

Motsatt vet vi att när djur jagas ökar skyggheten.

Det skulle förvåna mig oerhört om inte vargen som

förmodligen är det mest intelligenta och flexibla

däggdjur vi har i dag inte skulle svara på det viset

också så att skyggheten ökar ju mer jakt man har och

vise versa.

Inga har kanske en del erfarenheter av försök med

att skrämma vargar.

Inga Ängsteg, Grimsö forskningsstation: Jag har

några kommentarer. Det kommer ganska många rapporter

om vargar som beter sig onormalt, som man kanske

säger. Man kan diskutera vad som är onormalt för en

varg. Det har Olov berört lite grann.

I flera fall är det så att man tar fel. Man gör

bedömningen att hundar är vargar. Det är väldigt

viktigt att titta på varje enskilt fall och också

titta på hur djuret faktiskt har betett sig.

Vi har några få fall där vi har erfarenhet av

insatser med att skrämma enskilda vargar. I flera

fall kan det handla om unga individer där det räcker

med en avskräckande insats så att de senare söker

sig till en partner, etablerar revir och slutar med

sitt kanske inte onormala beteende men sitt

oacceptabla beteende. Man får göra skillnad på vad

som är onormalt och vad som är oacceptabelt. Det är

lika allvarligt vad det än är.

I något fall har vi skrämt varg. Det har

åtminstone haft kortvarig effekt. Vi har inte kunnat

mäta den långvariga effekten eftersom det djuret i

det enskilda fallet så småningom blev överkört. I

det korta perspektivet, som kanske i och för sig

räcker för vissa individer, hade det definitivt

effekt. Det hade effekt när det handlade om att bli

mer rädd för människor, människor med hund och även

bilar. Men sedan blev vargen som sagt överkörd.

I ett annat fall där man har agerat har man trott

sig ha en varg som dykt upp i tid och otid. När vi

sedan kommit dit och spårat och fått lite mer kött

på benen har det visat sig att det handlar om fem

vargar. Det är klart att fem vargar syns mer än vad

en varg gör.

Man får alltså titta på varje enskilt fall. Det

finns inte heller internationellt generella väldigt

bra lösningar som gäller för både varg, lo och

björn, utan det varierar, och det varierar mycket

mellan olika individer. Man måste alltså, som sagt,

titta på varje enskilt fall.

Kjell-Erik Karlsson (v): Det finns ju en stor oro

hos människorna för rovdjuren i olika situationer

ute i landet. Man kan undra vad den oron egentligen

grundar sig på. Är det oro från jägarnas håll för

att bytesdjuren minskar om rovdjuren ökar, är man

orolig för att ens jakthund ska skadas av rovdjuren,

eller är människorna oroliga för att människor ska

angripas av rovdjuren? Vi kan konstatera att det är

tre gånger fler hundar som skadas av jägarnas jakt

än av rovdjuren. Vi vet också att ett stort antal av

hundarna skadas i trafiken. Det gäller alltså ett

stort antal tamdjur.

Med den utgångspunkten skulle jag vilja fråga

rovdjurscentren, som är närvarande här: Vad är det

för frågeställningar ni får? Är det oron för angrepp

på människor, eller är det oro av andra orsaker som

gör att människor kontaktar er?

Torbjörn Wallin, Orsa Grönklitt, Sveriges

Rovdjurscentrum: Jag är nyanställd sedan fyra

månader tillbaka och kommer från en helt annan

bransch. Vi pratar om revir här, och det är precis

vad människor pratar om vad gäller om man är för

eller emot rovdjur. Man står ganska långt ifrån

varandra.

Det behövs öppenhet och insyn. Jag jagar älg på

fritiden och har gjort det under en stor del av mitt

liv. När jag hoppade på det här jobbet skickade mina

jaktkompisar bollen om jag nu ska springa statens

ärenden och se till att det kommer ut vargar i

naturen - gud vet allt vad jag fick frågor om! Det

här med öppenhet och insyn tror jag alltså är

väldigt viktigt.

Att lyssna, ta in, informera och föra dialog har

många lyft fram här. Till att börja med tror jag att

man måste träffas för att göra det. I det projekt

som vi vill starta i sommar på Rovdjurscentrum i

Orsa ser vi det som väldigt viktigt att vi samverkar

med såväl jägare och samer som Naturskyddsföreningen

och Rovdjursföreningen. Många av de här parterna

förväntar sig inte att vi ska göra det, men jag ser

det som självklart. Vi måste ställa oss mitt

emellan. Det handlar om information, och självfallet

måste alla få vara med och föra ut den här

informationen, såväl lokala jägare som motparten -

man ser det nämligen ofta som motparten.

Jag tycker bilden här i dag har stämt ganska väl

överens med de frågeställningar som vi får, men jag

tycker att det handlar väldigt mycket om att öka

insatserna ordentligt på de rovdjurscentrum som

finns och att i takt med att rovdjuren får större

utbredning också intensifiera arbetet. Vi finns ute

på skolor och vi har utställningar, information och

så vidare, men det behövs helt klart ett mycket mer

omfattande arbete än vad vi har möjlighet till i

dag.

Magnus Elander, Rovdjurscentret De 5 Stora: Jag

representerar Rovdjurscentret De 5 Stora, en

informations- och kommunikationsinstitution som

kommer att baseras i Järvsö och bli klar om ungefär

ett år. Vårt initiativ har stöd av alla de stora

organisationerna, alltifrån Jägareförbundet,

Jägarnas Riksförbund, WWF, Naturskyddsföreningen,

Samernas riksförbund och Rovdjursföreningen. Den

absolut viktigaste frågan är information om

rovdjuren.

Vi har 3 000 fyrbenta stora rovdjur i vårt land, och

vi har 9 miljoner människor. Det viktigaste är att

de här 9 miljoner människorna får den sakliga

faktainformation som är så viktig. Man pratar om

folks oro ute i landsbygden, och man pratar om

jägarnas oro för sina jakthundar och jägarnas oro

för viltet. När vi pratar om folks oro handlar det

om att man är rädd för att gå ut i skogen och plocka

bär och så vidare. Som jämförelse kan jag bara säga

att mellan 15 000 och 20 000 människor per år får

uppsöka läkare på grund av skador som de har fått

från sina husdjur, framför allt blivit hundbitna

eller sparkade av sin häst. Det är nästan 200 år

sedan en varg bet en människa i vårt land. Det

handlar alltså väldigt mycket om proportioner, och

det är väldigt viktigt att den kommunikationen

kommer i gång i landet, kanske inte så att någon har

monopol på det, men så att man samlar resurserna

kring ett informationscenter och har ett antal

satelliter som folk kan besöka regionalt runtom i

landet.

Rolf Brittas: Som frågeställaren antyder har det här

lite olika aspekter. Jag bor själv i ett område där

det finns ganska mycket björn, och jag kan säga att

många bland allmänheten upplever ett visst obehag av

att gå ut i skogen och ha känslan av att det finns

björnar i området. Jägarna i allmänhet är inte

särskilt rädda, men framför allt en del hundägare

känner viss rädsla för att jaga med hund eftersom

det har skett några olyckor där hundförare har

blivit angripna. Så visst finns det en oro för

säkerheten, framför allt när det gäller björn. När

det gäller varg gäller rädslan framför allt

jakthunden. Det finns många som till exempel har

sagt: När hunden kommer utom hörhåll får jag ont i

magen. Många känner alltså en sådan oro.

Sedan tycker jag att det bör påpekas att man

gjorde en studie i vargreviren av antalet hundar som

blir angripna, och man konstaterade att det var

ungefär lika stor risk för att hunden skulle bli

angripen av ett rovdjur som för att den skulle bli

trafikdödad. Ofta jämför man ju med trafikolyckor i

hela landet, och det blir ju inte riktigt

rättvisande när man har rovdjuren i huvudsak på ett

begränsat område.

Visst behövs information. Vi stöder som sagt också

rovdjurscentret, och vi är ute mycket och informerar

och försöker ge proportionerna på riskerna i det här

fallet.

Lars Anders Baer, Sametinget: Tillåt mig att börja

med ett slags ironisk passage. Av föredragningarna

och även av debatten att döma har varken samerna

eller rennäringen några problem med rovdjuren. Det

är möjligt att vi har större problem med svenskarna.

När jag eller andra samer går i skogen tror jag inte

vi bekymrar oss så mycket över om vi träffar en

björn. Jag tror vi har mycket större oro och ångest

över Jägareförbundets position i småviltsjakten, och

vi är också lite oroade över riksdagens passivitet

när det gäller att fatta beslut om en ny

rennäringspolitik.

Jag vill inte göra mig lustig på någons bekostnad,

men jag tror det är bra om man har den här synen och

reflekterar över västerlandets syn på rovdjur. Den

fick ju till konsekvens att rovdjuren blev utrotade

i de här trakterna. Sedan har det ju hänt en hel

del. Vi håller på att gå igenom ett paradigmskifte

även i den officiella politik som riksdagen har

slagit fast, nämligen att det ska finnas rovdjur och

att alla i Sverige ska ta det ansvaret.

Jag tror att det är väldigt viktigt att inse att

Sverige är väldigt avlångt. Sverige är inte ett enda

fjäll, en enda skog, en enda stad eller en enda

landsbygd. Förutsättningarna är väldigt olika. I

Sören Ekströms och Rovdjursutredningens förslag

försökte man paketera det här så att man tog hänsyn

till det. På det sättet är den här debatten och den

här samlingen väldigt positiv, för den visar på att

det händer saker och ting i svensk rovdjurspolitik.

Det finns rovdjur i hela landet i stort sett, och

det är väldigt positivt. De olika ekologiska och

biologiska förutsättningarna gör ju att vi är

tvungna att dela ansvaret på något sätt. Från

rennäringens sida har man sagt väldigt tidigt att

man är beredd att acceptera att ungefär 10 % av

renstammen tas av rovdjur. Det är klart att det är

en kostnad. Det är också ett ansvar som man tar från

rennäringens sida.

I just debatten om rovdjurens vara eller icke vara

är det väldigt lätt att vara populistisk. Jag tror

att det är väldigt viktigt för oss alla, även för

oss från den samiska sidan, att försöka hantera det

på ett snyggt sätt så att man inte hamnar i

blindspår. Det gäller även företrädare för jägarna -

ja, för hela samhället. Från samisk sida är vi

givetvis beredda att ta vårt ansvar för det här, men

det är väldigt viktigt att alla tar det, oavsett om

man bor i staden eller på landsbygden eller, som vi,

i den yttersta glesbygden.

Jag vill göra en avslutande kommentar. Vi var ju

lite inne på det här med kopplingen till Norge och

Finland. Vi har från sametingens sida försökt ta upp

förvaltningsfrågorna så att man på något sätt

försöker greppa det här. I och för sig kan jag

verifiera att det pågår en diskussion mellan de

olika ansvariga myndigheterna, framför allt i Norge

och Sverige. På forskningssidan har man nått väldigt

långt, men jag tror man är tvungen att ta ett steg

längre och försöka hitta modeller - något slags

konsensus över gränserna. Jag är medveten om att det

är väldigt svårt, man jag tror ändå att man bör

försöka göra det.

Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningen: Jag vill

göra en kort kommentar. Vi har 170 000 medlemmar i

Naturskyddsföreningen, och antalet ökar. Vi har

5 000 personer som frivilligt arbetar mellan tio

minuter och tio timmar i veckan över hela landet och

i varje kommun. Vi organiserar oerhört många

naturvandringar och andra former av

upplevelseaktiviteter i naturen. Vi har kontakt med

oerhört många naturintresserade människor.

Den allmänna bilden är inte, som har antytts, att

folk slutar gå i skogen - definitivt inte.

Svenskarna trivs i naturen. Överlag är svenskar inte

rädda för rovdjuren, inte rädda för vargen. Varför?

Därför att vargen inte är farlig.

Lotta Samuelson: Jag tänkte också hoppa tillbaka

till frågan om oro och var den kommer ifrån. Sett

till riskerna är den oro som finns ändå ganska stor.

För att komma till rätta med den oron tror jag att

det är viktigt med information, och där har

rovdjurscentren och länsstyrelserna en jätteviktig

uppgift. Samtidigt är informationsbehovet oändligt,

så ibland kan jag ha svårt att se hur länsstyrelser

och rovdjurscenter ska räcka till. Det krävs

verkligen insatser från alla berörda parter. Det är

spännande och intressant att Lars Anders Baer säger

att alla måste ta sitt ansvar. Det är verkligen

viktigt.

Jag tänkte berätta om en spännande verksamhet som

pågår i Studiefrämjandets regi. Man har

studiecirkelverksamhet på temat Att leva med

rovdjur. De studiecirklarna kan man gå i hela

landet. Där kombinerar man, vilket jag tror är

viktigt, information med värderingsövningar då man

också ges tillfälle att reflektera lite över var

till exempel oro och även ilska och frustration

kommer ifrån. Det är alltså ibland ett inåtvänt

arbete. Man tränar sig att förstå sig själv och att

också lyssna på andra. Jag tror att det är något som

är väldigt viktigt, men som vi inte har pratat om i

dag. Information räcker alltså faktiskt inte

riktigt. Det är väldigt viktigt, men det räcker inte

hela vägen. Den inre reflexionen är också väldigt

viktig och måste satsas på mer framöver.

Jan Andersson (c): Vem jag riktar min fråga till får

ordföranden hjälpa till med. Jag undrar över det

här: Vi har ju fastställt ett delmål vad gäller

vargarnas antal, men vi har inte fastställt hur

liten yta de här 200 individerna kan finnas på.

Vilken påverkan på stammen skulle det ha om man

fastställde regionala mål, och finns det anledning

att göra det?

Björn Risinger: I riksdagsbeslutet står det angivet

att vi bör arbeta vidare med regionala mål, men jag

kan inte riktigt se hur det i sig skulle påverka det

totala möjliga antalet. Det är mer en

processhantering av hela frågan.

Gunnar Goude (mp): Jag tycker att debatten hittills

har visat att vi i Sverige har en lagstiftning när

det gäller vargen, som jag är mest intresserad av,

som säger att vi till varje pris ska undvika att

jaga vargen och minska den lilla, alldeles för

lilla, stam som vi har genom jakt men att det ska

finnas andra lämpliga lösningar i första hand.

Därför går min fråga till länsstyrelserna, som har

att hantera de här andra lämpliga lösningarna,

framför allt de föregripande åtgärder som finns. LRF

har givit ett exempel på berättigad oro, nämligen

hos fårägare i vargtäta områden.

Min fråga är mycket enkel och konkret. Hur går det

med stängsling av får? Har det fungerat på ett

smidigt och enkelt sätt, och finns det resurser så

att det sker utan att fårägarna eller lantbrukarna

själva måste vara alltför aktiva och kunniga på

området?

Torbjörn Nilsson, Länsstyrelsen i Örebro län: Det

stängslas en hel del, men det finns problem med

detta också. Det blir stora problem när pengarna

inte räcker. Viltskademedlen skulle behöva ökas och

kommer att behöva ökas väsentligt om

rovdjursstammarna ska öka enligt riksdagens mål och

om vi ska upprätthålla ambitionen att kunna hjälpa

fårägare med bidrag till någorlunda rovdjurssäkra

stängsel.

En sak som diskuteras mycket bland fårägare är att

man hittills i huvudsak har fått bidrag för

materielen medan man får göra hela jobbet själv. Det

är ett stort merarbete. Många anser att samhället

också borde ta ett ansvar för det merarbetet och den

merkostnaden, och där har vi från myndigheterna inga

klara riktlinjer från politikerna. Vi har bara för

lite pengar. Där vore det väldigt önskvärt att

riksdag och regering tog ett större ansvar och ett

tydligare ställningstagande till hur vi ska göra och

anslog tillräckligt med pengar för att det ska

räcka.

Alf Eriksson (s): Jag skulle vilja fortsätta lite

med Grimsö och skrämselåtgärder. Om vi nu

diskuterar en förändring av 28 § - Björn Risinger

nämnde att man övervägde att diskutera någon typ av

skrämselåtgärder som villkor för att få tillämpa

skyddsjakt - är det väsentligt att veta vilka typer

av skrämselåtgärder som kan ge någon effekt. Jag

undrar om det finns någon forskning på det här

området, om ni från Grimsö känner till det, som är

bestående. Eller är det som hemma i jordgubbslandet:

om jag sätter upp en fågelskrämma så hjälper den i

tre dagar, och sedan har fåglarna vant sig vid den?

Inga Ängsteg: När det gäller den typ av

skrämselåtgärder som du kanske efterlyser vet jag

inte om det är det man tänker sig i anslutning till

28 §. Det är nog lite olika saker vi pratar om här.

Men om vi pratar om sådana saker som jag tror att du

menar handlar det om ljus- och ljudskrämmor,

larmanordningar och sådana saker. Generellt kan man

väl säga att de djur som vi har att hantera här

vänjer sig väldigt fort vid den typen av

anordningar. Viltskadecenter har inte satsat

speciellt mycket på att jobba vidare med det, därför

att det finns så mycket erfarenheter på andra håll i

världen som visar att det här i de flesta fall har

ganska kort räckvidd, så att säga. Däremot jobbar vi

med stängsling och mer permanenta lösningar för

långsiktigt skydd. Kanske vill någon annan

kommentera vad man tänker sig för koppling till 28

§.

Jag kan säga en sak till. Det är ju ytterst sällsynt

att vi ser ett begynnande angrepp. I de flesta fall

när det handlar om tamdjur sker ju angreppen när

djurägarna inte finns tillgängliga. I några enskilda

fall har ju hundägare faktiskt sett hur deras hundar

har blivit angripna. Då, när vargarna har befunnit

sig väldigt nära, har man i några fall genom att

skrika, vråla och skjuta i luften lyckats avvärja

ett dödande angrepp på hunden. Hunden har i de

flesta fall blivit ganska demolerad, men inte så som

skulle ha kunnat ske om man inte hade funnits i

närheten. Det kan man i alla fall förmoda. När det

gäller tamdjur känner jag bara till något enstaka

fall då djurägaren faktiskt har sett varg jaga, och

då har det handlat om nötkreatur.

Björn Risinger: Jag ska bara bekräfta det som Inga

säger: Det handlar om två olika situationer. Syftet

med 28 § är att man ska kunna värna sin egendom i

den enskilda situationen. Den syftar inte primärt

till att man ska förvalta rovdjursstammen. Därför är

skrämsel en frågeställning där.

Det som Inga tar upp, och som kan vara intressant

därutöver, är förstås hur man kan använda

skrämselåtgärder av mer sofistikerat slag som en av

många förebyggande åtgärder i det allmänna

förvaltningsarbetet, och det är någonting annat.

Bengt-Anders Johansson (m): Innan man sätter i gång

någonting brukar man ju alltid ha en uppfattning om

hur man ska dämpa det eller åtminstone hålla

tillbaka det om det sväller. Då är min fråga: Är det

någon som har funderat på hur detta sällsynt

svårjagade djur ska beskattas, om vi kommer till den

positionen att det ska jagas? Vi har ett blyförbud

som förmodligen kommer att försvåra jakten.

Tjuvjakten i dag föreställer jag mig inte följer

jaktetiska regler, och jag utgår ifrån att vi inte

vill använda vare sig gift, helikopter, snöskoter

eller bil. Är det Naturvårdsverket eller

Jordbruksdepartementet som ska svara? Jag vet inte

vem. Men hur är det tänkt att detta ska göras? De

moderna svenska jägarna tror jag inte kommer att

kunna hantera detta själva.

Björn Risinger: I och med att vi inte har någon nära

förestående allmän förvaltningsjakt på varg har inte

Naturvårdsverket heller gått in i detalj på de här

frågeställningarna. Det här är väl en av de frågor

som man har anledning att diskutera och forska kring

i samband med den förestående utvärderingen inför

etappmålet. Det har inte legat inom ramen för vad

Naturvårdsverket har anledning att fokusera på i

dagsläget.

Sverker Thorén (fp): För en och en halv timme sedan

ställde jag en fråga om information och saklig

debatt, och det är viktigt. Min fråga nu går till

Länsstyrelsen i Dalarna. Jag vill fråga om hur stora

de faktiska skadorna är som har lett till det så

kallade dalaupproret, och sedan vill jag blixtsnabbt

koppla över till SNF och höra vad de har fått för

signaler och synpunkter kring detta.

Stig-Åke Svensson: De skador som våra vargar i länet

har gjort under 2003 är inte omfattande. Vi har en

dödad kalv, tre angripna hundar - två av dem dog -

och vi har två angrepp på får. Trots att vi har ett

revir där är skadorna alltså inte större.

Mikael Karlsson: Det är en intensiv debatt som jag

känner igen från Värmland, där jag höll på att

debattera det här väldigt intensivt för ett antal år

sedan. Fortfarande är alltså skadorna väldigt

begränsade. De motiverar, precis som allt annat som

vi har sagt här, inte på något sätt att man utökar

eller underlättar för en ökad skyddsjakt i 28 §. Det

vore helt oacceptabelt när vi inte är ens halvvägs

till riksdagens mål.

Jörgen Bohlin: Det är som vanligt: Man räknar inte

renar. Det har dödats betydligt fler renar i Dalarna

än de djur som Stig-Åke räknade upp. Men som sagt:

Det gäller att komma ihåg allt.

Sven Gunnar Persson (kd): Jag vill också återvända

till 28 § och möjligheten att skydda sin egendom mot

angrepp från rovdjur. Naturvårdsexperterna på

länsstyrelserna står ju som statens representanter

regionalt i direkt kontakt med djurägare och

allmänhet, och därför vill jag fråga Torbjörn

Nilsson från Länsstyrelsen i Örebro, ett län med

rekordartat antal vargföryngringar förra året, hur

han ser på behovet av förändring av 28 § och om han

har några förslag om hur en sådan förändring kan se

ut.

Torbjörn Nilsson: 28 § är ju ett

rättssäkerhetsproblem, därför att den är oerhört

svårtolkad i vissa delar. Jag får som

rovdjursansvarig ibland frågor om vad detta innebär

i praktiken, och jag har då hört och lyssnat på

olika jurister som säger helt olika saker. Därför

känner jag att jag inte kan förklara den mer än att

läsa innantill vad som står i paragrafen, och det är

ju otillfredsställande.

Olika delar i paragrafen har ju diskuterats. I

princip kan man säga att ett rovdjur ska ha angripit

och skadat eller dödat ett tamdjur. Det är ju

solklart. Det är vad som behövs för att man ska

undvika missbruk av paragrafen. Men sedan finns

kravet på skälig anledning att befara nytt angrepp,

och det tolkas på hur många sätt som helst. Den

biten skulle man helt enkelt kunna plocka bort ur

paragrafen. Då skulle man vinna väldigt mycket i

rättssäkerhet.

Sedan finns också kravet på att det är tamdjurets

ägare eller vårdare som kan avliva rovdjuret, och

det kravet är ganska meningslöst för att motverka

missbruk. Det skulle också kunna tas bort. Det går

alltså att göra mycket med paragrafen - men ändå ha

kvar villkoret att ett tamdjur är skadat eller dödat

- som hindrar missbruket och gör att man inte kan

gå ut och skjuta ett rovdjur och sedan påstå att det

höll på att angripa ett tamdjur.

Ordföranden: Tack för det, Torbjörn Nilsson från

Länsstyrelsen i Örebro län! Avslutningsvis tänkte

jag få ge ordet till Sinikka Bohlin som är andre

vice ordförande i miljö- och jordbruksutskottet.

Varsågod, Sinikka!

Sinikka Bohlin, andre vice ordförande: Tack, alla ni

som suttit hemma i fåtöljen och lyssnat på den här

frågestunden, tack alla ni som suttit och lyssnat på

riksdagens läktare här i andrakammarsalen och tack

alla ni som varit här och svarat på frågor och alla

ni som har ställt frågor!

De flesta i vårt utskott har följt den här

debatten - egentligen i vargens spår, först i

Värmland och sedan i Dalarna, Gävleborg, Örebro och

Uppsala län. Vi befinner oss i dag i Stockholm, men

de flesta av oss är utifrån landet, så frågan är

inte på något sätt främmande för oss.

Debatterna har varit väldigt intensiva och många

gånger väldigt känslosamma. En del upplever

rovdjuren som en positiv tillgång i den svenska

verkligheten. Några andra upplever ett hot mot

livsstilen i landsbygden - lite grann som den

konflikt som vi i många andra frågor har mellan stad

och land.

Det som inte är bra i den här diskussionen är den

åsiktspolarisering som vi upplevt också här i dag

och som är mycket konfliktskapande. Kanske vi efter

den här dagen kan närma oss varandra i en dialog, i

en konfliktkommunikation, i stället för att skapa

andra problem.

Riksdagens mål också inom det här området är

naturligtvis en långsiktigt hållbar utveckling.

Sådana frågor har kommit upp här i dag på olika sätt

- den ekologiska balansen, den ekonomiska balansen

och den sociala balansen, alltså de tre dimensioner

som vi arbetar med i alla de frågor som vi har inom

vårt område. Det är naturligtvis vår del; vi är ju

lagstiftare. Har vi ett regelverk som är både

otydligt och obegripligt är det vårt ansvar att se

över lagstiftningen för att lättare få en acceptans

för rovdjurspolitiken. Det är den demokratiska

processen som vi är valda för. Jag hoppas att vi i

den fortsatta dialogen följer den demokratiska

processen i Sverige för att långsiktigt nå det mål

som riksdagen har beslutat om.

Ett stort tack till er alla! Vi hoppas på att

kunna föra en bra dialog även i framtiden.

(Applåder)