Bet. 2003/04:SFU15

Socialförsäkringsutskottets betänkande

2003/04:SFU15

Särskilda regler under en övergångsperiod förarbetstagare från EU:s nya medlemsstater

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens

skrivelse 2003/04:119 Särskilda regler under en

övergångsperiod för arbetstagare från nya

medlemsstater enligt anslutningsfördraget samt åtta

motioner som väckts med anledning av skrivelsen.

I skrivelsen redovisar regeringen sitt

ställningstagande i fråga om särskilda regler under

en övergångsperiod för arbetstagare från EU:s nya

medlemsstater Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen,

Ungern, Polen, Slovenien och Slovakien. Regeringen

gör bedömningen att sådana särskilda regler bör

införas. Innebörden av reglerna är att det från

anslutningsdagen den 1 maj 2004 skall krävas

arbetstillstånd för arbetstagare som är medborgare i

dessa nya medlemsstater för att de skall få arbeta i

Sverige. Arbetstillståndet skall sökas vid en svensk

ambassad eller ett svenskt konsulat i sökandens

hemland eller i det land där sökanden är bosatt. För

att arbetstillstånd skall beviljas krävs att

sökanden kan visa upp ett erbjudande om anställning,

att anställningen har viss varaktighet, att sökanden

får kollektivavtalsenlig lön och att det rör sig om

ett arbete som sökanden kan försörja sig på. De

särskilda reglerna bör enligt regeringens

uppfattning gälla under två år och löpande

utvärderas.

I skrivelsen redovisar regeringen även ytterligare

åtgärder på kort och lång sikt som bör övervägas när

det gäller olika möjligheter till utökad kontroll

och uppföljning av regelverket på arbetsmarknaden

och det sociala området.

Utskottet har under ärendets beredning hållit en

offentlig utfrågning för att belysa EG-rättsliga

aspekter på arbetstagarbegreppet när det gäller

rätten till fri rörlighet för personer; en utskrift

från utfrågningen bifogas. I betänkandet

sammanfattas vad som framkommit om det rättsliga

läget. Utskottet ställer sig härefter bakom de av

regeringen aviserade särskilda övergångsreglerna.

Motionerna i denna del avstyrks.

När det gäller arbetsmarknadsfrågor föreslår

utskottet ett tillkännagivande om att regeringen

snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om

möjligheterna till bevakning av kollektivavtal.

Därmed bifalls delvis två motionsyrkanden från

Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet.

Övriga motionsyrkanden avstyrks.

I en gemensam reservation föreslår

Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och

Miljöpartiet att riksdagen gör ett tillkännagivande

om att några särregler inte skall införas för

arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

Moderaterna föreslår i en reservation att

arbetstagare och anhöriga från de nya EU-länderna

skall beviljas uppehållstillstånd under

förutsättning att de kan försörja sig.

Folkpartiet föreslår i sin reservation att en

särskild övergångsbestämmelse gäller under 2004 som

innebär att en arbetstagare beviljas

uppehållstillstånd under förutsättning att han eller

hon kan försörja sig.

I betänkandet finns ytterligare nio reservationer

samt fyra särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Övergångsregler

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38

yrkande 1, 2003/04:Sf39 yrkandena 1 och 6-10,

2003/04:Sf40 yrkandena 1-4, 2003/04:Sf41 yrkande

1, 2003/04:Sf42 yrkande 2, 2003/04:Sf43,

2003/04:Sf44 yrkandena 1-4 och 2003/04:Sf45.

Reservation 1 (kd, v, c, mp)

Reservation 2 (m)

Reservation 3 (fp)

2. Information i nya medlemsstater

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 2

och 2003/04:Sf39 yrkande 5.

Reservation 4 (fp)

3. Arbetsmarknaden

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om att regeringen

skyndsamt bör återkomma till riksdagen med

förslag om möjligheterna till bevakning av

kollektivavtal. Därmed bifaller riksdagen delvis

motionerna 2003/04:Sf41 yrkande 2 och

2003/04:Sf42 yrkande 1 och avslår motion

2003/04:Sf38 yrkande 5.

Reservation 5 (m, fp, kd, c)

4. Ekonomiskt bistånd till arbetssökande

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38

yrkande 3 i denna del och 2003/04:Sf40 yrkande 5.

Reservation 6 (m, fp)

5. Motprestation för försörjningsstöd

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 4

och 2003/04:Sf39 yrkande 3.

Reservation 7 (m, fp, kd, c)

6. EU och försörjningskrav

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 3

i denna del, 2003/04:Sf39 yrkande 2 och 2003/04:Sf41

yrkande 3.

Reservation 8 (m, fp)

Reservation 9 (mp)

7. EU och familjeförmåner

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf39

yrkande 4 och 2003/04:Sf40 yrkande 6.

Reservation 10 (m, fp, kd, c)

8. Socialförsäkringsreform

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf40

yrkande 7 och 2003/04:Sf44 yrkande 5.

Reservation 11 (m, fp, kd, c)

Reservation 12 (v) - motiv.

9. Skrivelsen

Riksdagen lägger skrivelse 2003/04:119 till

handlingarna.

Stockholm den 20 april 2004

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Tomas Eneroth

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas

Eneroth (s), Sven Brus (kd), Ronny Olander (s), Bo

Könberg (fp), Anita Jönsson (s), Mona Berglund

Nilsson (s), Ulla Hoffmann (v), Mariann Ytterberg

(s), Anita Sidén (m), Linnéa Darell (fp), Birgitta

Carlsson (c), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),

Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström (s), Mona

Jönsson (mp), Kurt Kvarnström (s) och Carl-Axel

Johansson (m).

Ärendet och dess beredning

Riksdagen har den 17 december 2003 beslutat godkänna

fördraget den 16 april 2003 om Tjeckiens, Estlands,

Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas,

Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till

Europeiska unionen (prop. 2003/04:25, bet.

2003/04:UU4, rskr. 2003/04:114). Riksdagen har i

samband därmed tillkännagivit för regeringen som sin

mening att om regeringen avsåg att vidta några

åtgärder mot bakgrund av anslutningsfördragets

bestämmelser om övergångslösningar när det gäller

fri rörlighet för arbetstagare skall dessa åtgärder

underställas riksdagen.

En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda

olika frågor som har samband med hur arbetstagare

från nya medlemsstater i EU från anslutningsdagen

skall kunna få tillgång till den svenska

arbetsmarknaden på samma villkor som medborgare i de

nuvarande EU/EES-länderna. Uppdraget har redovisats

i betänkandet EU:s utvidgning och arbetskraftens

rörlighet (SOU 2002:116). Betänkandet har

remissbehandlats.

Regeringen har härefter i en skrivelse till

riksdagen (2003/04:119) redovisat sitt

ställningstagande i fråga om särskilda regler under

en övergångsperiod för arbetstagare från de nya

medlemsstaterna, utom Cypern och Malta.

Med anledning av skrivelsen har åtta motioner

väckts. Motionsyrkandena framgår av bilaga 1.

Arbetsmarknadsutskottet har yttrat sig i ärendet,

se bilaga 2. Socialutskottet, som har beretts

tillfälle att yttra sig, har beslutat att inte avge

yttrande.

Utskottet har den 13 april 2004 haft en offentlig

utfrågning för att bl.a. klargöra vissa EG-rättsliga

aspekter på arbetstagares fria rörlighet inom EU. En

utskrift från utfrågningen finns i bilaga 3.

2003/04

SfU15

Utskottets överväganden

Fri rörlighet för personer inom EU

Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande

friheter som garanteras genom EG-rätten.

Ursprungligen var den en rättighet för framför allt

förvärvsarbetande och deras familjer. I dag har

också grupper som studerande, pensionärer och EU-

medborgare i allmänhet rätt till fri rörlighet inom

EU, men de måste visa att de disponerar över

tillräckliga ekonomiska medel och att de har en

sjukförsäkring, så att de inte riskerar att utgöra

någon belastning för uppehållslandets sociala

system.

När det gäller fri rörlighet för arbetstagare

innebär de grundläggande bestämmelserna, som finns i

artiklarna 39-42 i EG-fördraget, att en

unionsmedborgare skall kunna ta arbete i en

medlemsstat och behandlas på lika villkor som

medlemsstatens egna medborgare. Rätten för personer

att flytta till en annan medlemsstat för att

etablera sig som företagare finns i artikel 43 i EG-

fördraget och för att tillhandahålla tjänster i

artikel 49 i EG-fördraget.

Den fria rörligheten för arbetstagare innebär enligt

artikel 39 att arbetstagare, med förbehåll för

sådana inskränkningar som grundas på hänsyn till

allmän ordning, säkerhet och hälsa, skall ha rätt

att fritt söka och anta faktiska erbjudanden om

anställning inom unionen och för detta ändamål fritt

få förflytta sig inom hela EU. En arbetstagare som

tar anställning i ett annat medlemsland än det där

han eller hon är medborgare har rätt att,

tillsammans med sina familjemedlemmar, bosätta sig i

det land där han eller hon har sin anställning.

Arbetstagaren har även rätt att stanna kvar i landet

efter det att anställningen upphört. Medlemsstaterna

får inte diskriminera arbetstagare med annan

nationalitet i frågor som gäller anställning, lön

eller andra arbets- och anställningsvillkor.

Bestämmelserna i fördraget kompletteras av bl.a.

rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens

fria rörlighet inom gemenskapen och rådets direktiv

68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för

rörlighet och bosättning inom gemenskapen för

medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer.

Artiklarna 1-6 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68

avser att säkerställa arbetstagares rätt till

anställning inom hela EU på samma villkor som gäller

för medborgare i värdlandet. Genom bestämmelserna

förbjuds såväl direkt som indirekt diskriminering på

grund av nationalitet vid rekrytering och

anställning. Arbetstagare från andra medlemsstater

skall behandlas på samma sätt som värdlandets

medborgare vid kvotering på grund av nationalitet

till anställningar inom olika verksamhetsområden

eller geografiska områden och de har rätt att få

samma hjälp av arbetsförmedlingen som värdlandets

egna medborgare.

Nuvarande ordning för

uppehållstillstånd och

arbetstillstånd

Medborgare i EU/EES eller i Schweiz

Uppehållstillstånd krävs enligt utlänningslagen

(1989:529), UtlL, efter tre månaders vistelse i

Sverige. EU-medborgares rätt till uppehållstillstånd

som arbetstagare följer av EG-rätten, så

uppehållstillståndet tjänar här som intyg på att de

har rätt att vistas i värdlandet. En

unionsmedborgare som har arbete i en medlemsstat får

inte avvisas på den grunden att han eller hon saknar

uppehållstillstånd.

De närmare bestämmelserna om uppehållstillstånd

finns i utlänningsförordningen (1989:547), UtlF. Där

anges på vilka villkor en EU-medborgare har rätt

till uppehållstillstånd i Sverige. Samma regler

gäller för annan EES-medborgare samt medborgare i

Schweiz. I 3 kap. 5 a § UtlF anges att arbetstagare

som har ett anställningsbevis och egna företagare

som genom en handling kan visa att de är egna

företagare skall beviljas uppehållstillstånd för fem

år. Uppehållstillståndet kan förnyas. Den som

tillhandahåller eller tar emot tjänster och kan

styrka detta genom en handling skall beviljas

uppehållstillstånd för den tid som tjänsten utförs.

Medborgare i dessa länder är dessutom undantagna

från kravet på arbetstillstånd när de arbetar i

Sverige (4 kap. 1 § UtlF).

Uppehållstillståndet får inte återkallas enbart av

den anledningen att arbetstagaren blir ofrivilligt

arbetslös eller arbetsoförmögen på grund av sjukdom

eller olycksfall.

Säsongsarbetare som har anställning under högst

tre månader och arbetare som pendlar mellan olika

länder behöver inte ha uppehållstillstånd, men kan

åläggas anmälningsskyldighet. Om anställningen

överstiger tre månader men understiger ett år

beviljas enligt praxis uppehållstillstånd för den

tid anställningen varar.

Enligt artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr

1612/68 har arbetstagaren rätt att ta med sig sina

familjemedlemmar och bosätta sig tillsammans med dem

i värdlandet. Som familjemedlemmar räknas

arbetstagarens make/maka och deras barn som är under

21 år eller beroende av dem för sin försörjning. Dit

hör också föräldrar och svärföräldrar till

arbetstagaren förutsatt att de är beroende av

arbetstagaren eller arbetstagarens make/maka. Enligt

svensk praxis får även sambo eller registrerad

partner bosätta sig här tillsammans med en

arbetstagare. Enligt artikel 11 i rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 har arbetstagarens make/maka och

barn rätt att ta anställning inom hela värdlandets

territorium, även om de inte är medborgare i någon

medlemsstat.

Tredjelandsmedborgare

En tredjelandsmedborgare måste ha ett

arbetstillstånd för att få arbeta i Sverige, och

detta skall enligt huvudregeln i utlänningslagen

vara beviljat före inresan. Arbetsmarknadsstyrelsen

(AMS) skall utfärda riktlinjer för bedömningen av

ärenden om arbetstillstånd (4 kap. 6 § UtlF). I

riktlinjerna skiljer man mellan

arbetskraftsinvandring som syftar till permanent

bosättning, tidsbegränsade anställningar för att

täcka en tillfällig brist på arbetsmarknaden samt

internationellt utbyte. Beträffande de båda

förstnämnda kategorierna skall göras en s.k.

arbetsmarknadsprövning i samband med ansökan om

arbetstillstånd, dvs. en bedömning av om behovet av

arbetskraft i stället kan tillgodoses inom landet

eller inom EES-området. När det gäller

internationellt utbyte görs ingen egentlig

arbetsmarknadsprövning.

Av riktlinjerna framgår också att försörjning och

anställningsvillkor skall tas med i bedömningen.

Beträffande arbetstillstånd för täckande av

tillfällig brist på arbetskraft anges t.ex. att

nivån avseende lön, försäkringsskydd och övriga

anställningsvillkor lägst skall motsvara gällande

svenska kollektivavtal inom branschen och att

villkoren i övrigt inte får vara sämre än vad som

gäller för motsvarande svensk arbetskraft. Dessutom

skall arbetstiden vara av en sådan omfattning att

arbetstagaren kan försörja sig under vistelsen i

landet. Bostad skall också vara ordnad före inresan.

Arbetstillstånden är begränsade till att avse

visst yrke och viss arbetsgivare, vilket innebär att

arbetstagaren inte kan byta anställning under

tillståndstiden. Säsongsarbetstillstånd är

begränsade till att avse en viss bransch men är inte

begränsade till en viss arbetsgivare.

Make, maka, sambo och barn under 21 år till den

som fått arbetstillstånd kan få uppehållstillstånd

för samma tid som huvudpersonen fått tillstånd.

Make, maka eller sambo beviljas enligt praxis

arbetstillstånd utan arbetsmarknadsprövning om

huvudpersonen fått tillstånd för minst sex månader.

Även tillstånden för de anhöriga skall ha beviljats

före inresan.

Arbetskraftsinvandring för permanent bosättning

Arbetskraftsinvandring för bosättning (dvs.

permanent uppehållstillstånd) tillåts i vissa

undantagsfall, exempelvis när det gäller

nyckelfunktioner inom industrin och näringslivet i

övrigt samt inom vissa andra samhällsområden. Andra

exempel är personer som behövs för kvalificerad

forskning, produktutveckling eller introduktion av

ny teknik samt kulturarbetare. Under särskilda

förhållanden kan arbetskraftsinvandring tillåtas

även i andra fall, såsom när arbetstagare med den

utbildning och arbetserfarenhet som krävs i det

aktuella fallet inte finns att tillgå i Sverige.

Arbetstillstånd för internationellt utbyte

Tidsbegränsade arbetstillstånd ges regelmässigt för

anställningar som ingår som ett led i ett

internationellt utbyte. Hit räknas t.ex.

gästforskare, anställda på chefsposter inom

internationella företag, artister samt

professionella idrottsmän och tränare, som inte

redan är undantagna från kravet på arbetstillstånd.

Arbetstillstånd för internationellt utbyte ges för

sammanlagt högst 48 månader.

Säsongsarbetare

För arbetstillstånd som avser tidsbegränsat

säsongsrelaterat arbete inom t.ex. trädgårdsnäringen

tillämpas en speciell handläggningsordning.

Länsarbetsnämnderna fastställer årligen kvoter för

antalet sådana s.k. säsongsarbetstillstånd som får

beviljas för den typen av säsongsrelaterat arbete.

De senaste åren har kvoterna legat runt 8 000

tillstånd, varav ca 90 % avsett medborgare från de

nya medlemsstaterna. För att arbetstillstånd skall

beviljas krävs att lönen och den föreskrivna

arbetstiden ligger i nivå med gällande

kollektivavtal samt att bostadsfrågan är

tillfredsställande ordnad. Ett

säsongsarbetstillstånd får ges för sammanlagt tre

månader under perioden den 1 april till den 1

november.

Arbetstillstånd för täckande av tillfällig

arbetskraftsbrist

Tidsbegränsade arbetstillstånd ges i viss

utsträckning för att täcka tillfällig

arbetskraftsbrist på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsprövningen innebär bl.a. att det

undersöks om arbetskraftsbehovet kan tillgodoses

inom landet eller med arbetssökande inom EES-området

innan det kan komma i fråga att bevilja ett

arbetstillstånd av detta slag. Tillståndsprövningen

skall utgå från en långsiktig bedömning av

arbetsmarknadsläget och hänsyn skall tas till

möjligheten att med hjälp av arbetsmarknadspolitiska

åtgärder underlätta rekrytering av inhemsk

arbetskraft. Arbetstillstånd för täckande av

tillfällig arbetskraftsbrist kan ges för maximalt 18

månader. I undantagsfall har arbetstillstånd

beviljats för 36 månader.

Det sociala välfärdssystemet

Socialförsäkringslagen (1999:799) innehåller

bestämmelser om vem som omfattas av

socialförsäkringen och av vissa bidragssystem. Lagen

skiljer på bosättningsbaserade förmåner och

arbetsbaserade förmåner. Den bosättningsbaserade

försäkringen avser garantibelopp och bidrag (bl.a.

föräldrapenning på lägstanivå och grundnivå,

barnbidrag, bostadsbidrag, assistansersättning,

underhållsstöd) och den arbetsbaserade försäkringen

gäller kontantförmåner vid inkomstförlust (bl.a.

sjukpenning, föräldrapenning över lägstanivå,

tillfällig föräldrapenning, arbetsskadelivränta).

För rätt till bosättningsbaserade

socialförsäkringsförmåner krävs bosättning enligt

socialförsäkringslagens definition. Det krävs inte

något särskilt medborgarskap för att omfattas av

försäkringen. En person som kommer till Sverige

skall anses vara bosatt här, om det kan antas att

vistelsen kommer att överstiga ett år. Försäkringen

gäller då från första dagen.

De arbetsbaserade förmånerna kan utges till den som

arbetar i Sverige oberoende av om han eller hon är

bosatt här.

För att främja den fria rörligheten finns

gemenskapsbestämmelser som samordnar

medlemsstaternas socialförsäkringssystem, främst i

artikel 42 i EG-fördraget och i rådets förordning

(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av system för

social trygghet när anställda, egenföretagare eller

deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.

En huvudprincip i förordningen är

likabehandlingsprincipen, innebärande att en

medborgare i ett annat EU-land som omfattas av

förordningen skall ha samma skyldigheter och

rättigheter som det egna landets medborgare. En

annan huvudprincip är att en person endast skall

omfattas av ett lands lagstiftning, som regel

arbetslandets lagstiftning. En person från en annan

medlemsstat som arbetar i Sverige blir därigenom

likställd med en person bosatt i Sverige, och detta

även om han eller hon bor i en annan medlemsstat och

även om arbetet är kortvarigt. Arbete i Sverige ger

enligt gemenskapsrätten rätt till både bosättnings-

och arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner.

Andra grundläggande principer i rådets förordning

(EEG) nr 1408/71 är rätten till sammanläggning av

försäkringsperioder och rätten till utbetalning av

förmåner i andra EU-länder, den s.k.

exportabilitetsprincipen. När det gäller

sammanläggningsprincipen får denna betydelse t.ex.

när det gäller rätten till föräldrapenning där det i

den svenska lagstiftningen uppställs krav på en viss

tids försäkring innan den försäkrade kan ha rätt

till föräldrapenning. Det kan också gälla t.ex.

pensionsförmåner för att, om så behövs, öppna rätten

till en förmån om en person inte kan uppfylla kravet

på viss tids försäkring i det land där han eller hon

arbetar eller är bosatt. De sammanlagda

försäkringsperioderna påverkar emellertid inte

förmånens storlek. Enligt exportabilitetsprincipen

kan de flesta förmåner betalas ut även om den

försäkrade bor i ett annat EU-land än i det land som

betalar ut förmånen.

Socialbidrag omfattas inte av rådets förordning

(EEG) nr 1408/71. En unionsmedborgare som är

arbetstagare i en annan medlemsstat än där han eller

hon är medborgare och dennes familjemedlemmar skall

emellertid behandlas på samma sätt som värdlandets

egna medborgare vad gäller rätten till sociala

förmåner, och dessa personer får därmed inte

diskrimineras i något avseende. Detta regleras bl.a.

i artikel 39 i EG-fördraget och i rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet

inom gemenskapen.

Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen

det yttersta ansvaret för att de som vistas inom

kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver

(2 kap. 2 §). Ansvaret omfattar alla personer som

vistas inom kommunens gränser oavsett skälet till

vistelsen. En förutsättning för bistånd är

emellertid enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen att

behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Sociala

förmåner och insatser regleras även i bl.a. lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av

unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i

vissa fall och lagen (1993:387) om stöd och service

till vissa funktionshindrade.

Anslutningsfördraget

Den 1 maj 2004 utvidgas Europeiska unionen med tio

nya medlemsstater. Ytterligare 75 miljoner människor

knyts till den gemensamma inre marknaden, som då

kommer att omfatta över 450 miljoner människor.

Anslutningsfördraget är ett mellanstatligt avtal

mellan de nuvarande 15 EU-medlemsstaterna och de tio

nya medlemsstaterna Tjeckien, Estland, Cypern,

Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien

och Slovakien. Undertecknandet skedde den 16 april

2003, och anslutningsfördraget träder i kraft den 1

maj 2004. Det finns drygt 200 olika

övergångsbestämmelser. De flesta av dessa finns inom

områdena miljö, jordbruk och beskattning.

Övergångsbestämmelserna avseende fri rörlighet för

personer omfattar samtliga nya medlemsstater utom

Malta och Cypern. Övergångsbestämmelserna är

likalydande för de åtta nya medlemsstater som

omfattas av bestämmelserna. Därtill har Malta rätt

att åberopa en skyddsklausul.

Riksdagen beslutade den 17 december 2003 att

godkänna anslutningsfördraget samt anta regeringens

förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med

anledning av Sveriges anslutning till Europeiska

unionen (prop. 2003/04:25, bet. 2003/04:UU4, rskr.

2003/04:114). Utrikesutskottet delade därvid

regeringens uppfattning i propositionen att den

svenska arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av

några störningar av att fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare genomförs.

Utrikesutskottet anförde att det, även om det är

osannolikt, dock kan uppstå situationer då åtgärder

behöver vidtas i syfte att undvika att medborgare

från de nya medlemsstaterna hamnar i situationer

karakteriserade av ofrihet och tvång på

arbetsmarknaden. Om regeringen bedömer att åtgärder

bör vidas skall dessa åtgärder, enligt

utrikesutskottets uppfattning, underställas

riksdagen genom skrivelse eller, om så är behövligt,

proposition. Utrikesutskottet erinrade om principen

om likabehandling, dvs. att alla unionsmedborgare

skall behandlas på samma sätt. Vad utrikesutskottet

anfört om att sådana eventuella åtgärder skall

underställas riksdagen tillkännagav riksdagen som

sin mening för regeringen.

Övergångsbestämmelserna i anslutningsfördraget

rörande fri rörlighet för arbetstagare kommer vid

fördragets ikraftträdande att vara införlivade i

EES-avtalet. Island, Liechtenstein och Norge kommer

därmed också att omfattas av dessa

övergångsarrangemang. Frågan om Schweiz skall

omfattas av övergångsarrangemangen är föremål för

förhandlingar med kommissionen.

Övergångsbestämmelserna om fri rörlighet för

personer

Under övergångsperioden får de nuvarande

medlemsstaterna möjlighet att begränsa tillträdet

till sin arbetsmarknad genom att tillämpa nationell

lagstiftning och bilaterala avtal i stället för

delar av EG:s regelverk. Denna begränsning gäller i

förhållande till medborgare från alla nya

medlemsstater utom Cypern och Malta.

Övergångsbestämmelserna omfattar dock inte frihet

att tillhandahålla tjänster som inbegriper

tillfällig rörlighet för arbetstagare enligt det

s.k. utstationeringsdirektivet, direktiv 96/71/EEG.

De delar av EG:s regelverk från vilka avvikelser

kan göras är artiklarna 1-6 i rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet

och rådets direktiv 68/360/EEG om avskaffande av

restriktioner för rörlighet och bosättning inom

gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och

deras familjer. Enligt övergångsbestämmelserna är

det inte möjligt att göra undantag från de sociala

välfärdssystemen för medborgare från de nya

medlemsstaterna.

De nya medlemsstaterna har rätt att ömsesidigt

införa motsvarande begränsningar.

År 1-2

De två första åren efter anslutningen avgör

respektive nuvarande medlemsstat om den vill öppna

sin arbetsmarknad för arbetstagare från de nya

medlemsländerna, helt, delvis, successivt eller inte

alls. Då skall medlemsstaterna tillämpa nationell

lagstiftning i stället för artiklarna 1-6 i rådets

förordning (EEG) nr 1612/68 och, i förekommande

fall, även i stället för bestämmelserna i rådets

direktiv 68/360/EEG. Avvikelser från andra

bestämmelser i EG:s regelverk är inte tillåtna.

Bestämmelserna i rådets direktiv 68/360/EEG får

frångås endast om det är nödvändigt på grund av

innehållet i de nationella regler som skall gälla i

stället för artiklarna 1-6 i rådets förordning (EEG)

nr 1612/68. Tillämpningen av nationell rätt eller

bilaterala överenskommelser som reglerar tillträdet

till arbetsmarknaden får inte leda till villkor för

arbetstagarna från de nya medlemsstaterna som är mer

restriktiva än de som gällde vid tidpunkten för

undertecknandet av fördraget (den 16 april 2003).

Under varje period när nationella bestämmelser

eller sådana bestämmelser som följer av bilaterala

avtal tillämpas, skall de nuvarande medlemsstaterna

förtursbehandla arbetstagare som är medborgare i

medlemsstaterna i förhållande till arbetstagare som

är medborgare i tredje land i fråga om tillträde

till deras arbetsmarknader.

Före utgången av det andra året efter anslutningen

skall rådet se över hur de nationella

övergångsarrangemangen har fungerat. Rådets översyn

skall ta sin utgångspunkt i en rapport från

kommissionen.

År 3-5

De nuvarande medlemsstater som senast vid slutet av

tvåårsperioden anmält till kommissionen att de vill

behålla nationella undantagsregler respektive

bilaterala överenskommelser som begränsar tillträdet

till medlemsstatens arbetsmarknad har rätt till det

t.o.m. utgången av det femte året efter

anslutningen. Ställningstagandet skall anmälas till

kommissionen före tvåårsperiodens slut. Beslutet

behöver inte motiveras. Om en anmälan uteblir

innebär det att medlemsstaten fr.o.m. tredje året

efter anslutningen skall tillämpa EG:s regelverk

fullt ut i förhållande till samtliga

unionsmedborgare.

Medlemsstaten kan dock när som helst under

övergångsperioden ändra sig och övergå till att

tillämpa artiklarna 1-6 i rådets förordning (EEG) nr

1612/68 även i förhållande till medborgare från nya

medlemsstater. Medlemsstater som inte anmält till

kommissionen att de skall tillämpa nationella

undantagsbestämmelser eller som övergår till att

tillämpa EG:s regelverk fullt ut får, om behov

uppstår, åberopa en särskild skyddsklausul.

År 6-7

Fem år efter anslutningsdagen skall EG:s regelverk

som huvudregel tillämpas fullt ut på arbetstagare

från hela den utvidgade unionen. De medlemsstater

som dittills tillämpat nationella regler eller

bilaterala avtal i förhållande till medborgare från

nya medlemsstater har dock en möjlighet att behålla

dessa under ytterligare högst två år. Den

medlemsstat som vill utnyttja denna möjlighet måste

underrätta kommissionen om detta senast vid utgången

av femårsperioden. Medlemsstaten måste också kunna

motivera sitt ställningstagande med att landets

arbetsmarknad hotas av allvarlig störning. En

utebliven anmälan till kommissionen innebär att

medlemsstaten fr.o.m. det sjätte året efter

anslutningen skall tillämpa artiklarna 1-6 i rådets

förordning (EEG) nr 1612/68 även i förhållande till

arbetstagare från nya medlemsstater.

Medlemsstater som skall tillämpa EG:s regelverk

fullt ut får, om behov uppstår, åberopa en särskild

skyddsklausul.

Skyddsklausulen

De nuvarande medlemsstater som under

övergångsperioden övergår till att tillämpa

bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1612/68

har under år 3-7 möjlighet att använda sig av en

skyddsklausul.

När en medlemsstat genomgår eller förutser

störningar på sin arbetsmarknad som allvarligt

skulle kunna hota levnadsstandarden eller

sysselsättningen inom en viss region eller ett visst

yrke, kan medlemsstaten begära att kommissionen

fastslår att tillämpningen av artiklarna 1-6 i

rådets förordning (EEG) nr 1612/68 helt eller delvis

upphävs för att återställa den normala situationen i

regionen eller yrket. Kommissionen skall besluta om

detta upphävande och om dess varaktighet och

räckvidd senast två veckor efter det att den

mottagit en sådan begäran och skall underrätta rådet

om ett sådant beslut. Varje medlemsstat får inom två

veckor efter kommissionens beslut begära att rådet

annullerar eller ändrar beslutet. Rådet skall fatta

sitt beslut inom två veckor efter en sådan begäran.

En medlemsstat som bedömer att störningen på

arbetsmarknaden är så allvarlig att det inte finns

tid att invänta kommissionens beslut kan själv fatta

beslut om att tillämpa nationella regler i

förhållande till medborgare från de nya

medlemsländerna. Om en medlemsstat vidtar en sådan

åtgärd skall kommissionen informeras om det i

efterhand liksom om skälen härtill.

Etablerade arbetstagare

Medborgare i de nya medlemsstaterna som vid tiden

för anslutningen lagligen arbetar i någon av de

nuvarande medlemsstaterna och som haft tillstånd att

arbeta där under en oavbruten period om tolv månader

eller längre skall ha oinskränkt tillträde till det

landets arbetsmarknad. Detsamma skall gälla för

medborgare i en ny medlemsstat som efter

anslutningsdagen beviljas tillstånd att arbeta i

någon av de nuvarande medlemsstaterna för en

oavbruten period om tolv månader eller längre. I det

land där arbetet utförs skall dessa arbetstagare ha

samma rättigheter och skyldigheter som gäller för

nuvarande unionsmedborgare. Rätten till oinskränkt

tillträde till en medlemsstats arbetsmarknad upphör

om arbetstagaren frivilligt lämnar landets

arbetsmarknad.

Familjemedlemmar

Övergångsbestämmelserna tillåter inte att

medlemsstaterna gör någon inskränkning i artikel 10

i rådets förordning (EEG) nr 1612/68. Om en

medborgare från de nya medlemsstaterna får tillstånd

att arbeta i en annan medlemsstat, har arbetstagaren

rätt att ta med sig sina familjemedlemmar och

bosätta sig tillsammans med dem i värdlandet. Dock

krävs att arbetstagaren har tillgång till en bostad

som anses normal för landets arbetstagare i den

region där han eller hon är anställd.

De familjemedlemmar som vid tiden för anslutningen

lagligen är bosatta i värdlandet tillsammans med

arbetstagaren skall omedelbart ha tillträde till

värdlandets arbetsmarknad, men om arbetstagarens

tillstånd understiger ett år får sålunda

familjemedlemmarnas rätt att ta arbete i värdlandet

begränsas genom nationell lagstiftning.

Familjemedlemmar som bosätter sig i värdlandet

efter anslutningsdagen har enligt

övergångsbestämmelserna inte någon ovillkorlig rätt

att ta arbete i värdlandet förrän de varit bosatta

där i minst 18 månader eller från och med det tredje

året efter anslutningen, beroende på vilket som

infaller tidigast.

Från och med det tredje året efter anslutningen

får familjemedlemmarnas tillträde till värdlandets

arbetsmarknad inte hindras.

Skrivelsen

Särskilda regler under en övergångsperiod

Regeringen välkomnar ökad rörlighet av arbetskraft -

människor skall kunna söka arbete och företag skall

kunna rekrytera över gränserna. Under det svenska

ordförandeskapet var Sverige drivande i fråga om

utvidgningen. Det har därefter visat sig att

flertalet av nuvarande EU/EES-medlemsstater,

däribland Sveriges grannländer, har infört eller har

för avsikt att införa övergångsregler i någon form.

Det innebär att förutsättningarna väsentligen

ändrats på ett sätt som regeringen inte kunde

förutse. Om Sverige inte inför särskilda regler

under en övergångsperiod kommer troligen betydligt

fler människor från de nya medlemsstaterna att söka

sig hit än vad som hade varit fallet om endast ett

fåtal av de nuvarande medlemsstaterna infört

övergångsregler. Till den samlade bedömningen måste

läggas att det fortfarande råder stora ekonomiska

skillnader mellan de nya medlemsstaterna och de

nuvarande medlemsstaterna. Detta får bl.a. som

konsekvens att ersättningsnivåerna i de sociala

systemen skiljer sig åt i betydande grad mellan

Sverige och de nya medlemsstaterna. Dessa

omständigheter kan komma att utnyttjas av oseriösa

arbetsgivare för att rekrytera arbetskraft från de

nya medlemsstaterna och erbjuda anställningsvillkor

som markant understiger de villkor som i allmänhet

råder på den svenska arbetsmarknaden. Det finns en

risk för störningar på arbetsmarknaden i form av

snedvriden konkurrens och s.k. lönedumpning. Det är

troligt att den risken ökat på grund av att fler

medlemsstater i närområdet beslutat sig för att

införa övergångsregler. Det är regeringens

uppfattning att även Sverige, med hänsyn till den

förändrade situationen i närområdet, bör ha

särskilda regler under en övergångsperiod.

Arbetstillstånd skall övergångsvis krävas för att

arbetstagare från de nya medlemsstaterna, utom

Cypern och Malta, skall få arbeta i Sverige.

Arbetstillståndet skall sökas vid en svensk ambassad

eller ett svenskt konsulat i sökandens hemland eller

i det land där sökanden är bosatt. För att beviljas

arbetstillstånd skall vidare krävas att sökanden har

ett erbjudande om anställning som har en viss

varaktighet till en kollektivavtalsenlig lön. Det

skall röra sig om en heltidsanställning eller i vart

fall ett arbete som det går att försörja sig på.

Arbetstillstånd skall beviljas för tolv månader

eller den kortare tid anställningen beräknas pågå.

Efter tolv månaders fortlöpande anställning är de

särskilda reglerna inte längre tillämpliga och

arbetstagaren har fri rörlighet precis som nuvarande

unionsmedborgare.

De särskilda reglerna bör enligt regeringens

uppfattning gälla under två år och löpande

utvärderas. Om regeringen gör bedömningen att de

särskilda reglerna bör förlängas avser regeringen

att i god tid återkomma till riksdagen.

Regeringen vill med reglerna förhindra att

arbetstagare från de nya medlemsstaterna

exploateras. Utformningen av de särskilda reglerna

tar sikte på att undvika en oönskad uppdelning på

arbetsmarknaden. Regeringen vill framför allt

undvika en ordning som kan liknas vid ett

gästarbetarsystem, vilket vore främmande för svensk

arbetsmarknadspolitik.

Förutsättningarna för arbetstillstånd

Syftet med att införa särskilda regler under en

övergångsperiod är inte att allmänt begränsa

tillträdet till den svenska arbetsmarknaden för

medborgare i de nya medlemsstaterna utan att

möjliggöra för arbetstagare att ta seriösa arbeten i

Sverige. Någon arbetsmarknadsprövning bör därför

inte göras i fråga om arbetstagare från de nya

medlemsstaterna som söker arbete med viss

varaktighet. Arbetstagare från dessa länder skall i

detta hänseende få konkurrera på lika villkor som

arbetssökande i Sverige. Däremot bör andra

förutsättningar för ett arbetstillstånd, och som

gäller redan i dag, lyftas fram och tydliggöras.

Nivån avseende lön, försäkringsskydd och övriga

anställningsvillkor skall lägst motsvara svenska

kollektivavtal inom branschen och får inte vara

sämre än vad som gäller för motsvarande arbetstagare

i Sverige. Dessutom skall arbetstiden vara av en

sådan omfattning att arbetstagaren kan försörja sig

under vistelsen i landet. Bostad bör vara ordnad

före inresan men är inte ett formellt krav för att

arbetstillstånd skall beviljas.

För att bedömningen av arbetstagarens möjlighet

att försörja sig skall bli så enhetlig och tydlig

som möjligt bör hänsyn endast tas till lönen för

arbetet. Andra förmåner som kost och logi skall

normalt inte kunna åberopas som kompensation för en

otillräcklig lön. Den omständigheten att

arbetstagaren med hänsyn till sina personliga

levnadsvanor uppger sig kunna leva på mindre lön bör

inte heller få påverka bedömningen. En

helhetsbedömning skall dock göras.

Utöver försörjningskravet skall det vara fråga om

ett faktiskt och verkligt arbete. Även

arbetsvillkoren i övrigt skall vara godtagbara. Vid

tveksamhet bör det vara möjligt att kontrollera om

arbetsgivaren bedriver sin verksamhet seriöst vad

avser inbetalning av skatter och avgifter samt att

arbetsgivaren inte har skatteskulder.

För att arbetstillstånd skall beviljas bör också

krävas att anställningen inte är helt kortvarig. För

anställningar som bara avser ett fåtal månader bör

arbetstillstånd normalt inte beviljas.

Regeringen avser att återinföra krav på

arbetsmarknadsprövning om så skulle bedömas

nödvändigt.

Regeringen gör bedömningen att införandet av en

ordning för arbetstillstånd där det ställs krav på

att arbetet skall vara av sådan omfattning att det

går att försörja sig också är den framkomliga vägen

för att minska risken för att det sociala

välfärdssystemet utnyttjas.

Arbetstillstånd för medborgare i de nya

medlemsstaterna beviljas för tolv månader eller för

anställningstiden om den är kortare än tolv månader.

Tillståndet bör liksom enligt nuvarande regler

begränsas till visst yrke och viss arbetsgivare.

Arbetstagaren skall således i normalfallet inte

kunna byta anställning under tillståndstiden.

Efter tolv månaders fortlöpande arbete har

arbetstagarna från de nya medlemsstaterna fullt

tillträde till arbetsmarknaden och något krav på

arbetstillstånd kan inte längre uppställas.

Arbetstillståndet skall vara beviljat innan

arbetstagaren reser in för att arbeta här.

Förlängning av tillståndet skall dock kunna göras i

Sverige.

Länsarbetsnämnderna bör fortsätta att handlägga

arbetstillstånden för säsongsarbete även för

medborgare från de nya medlemsländerna, och det

nuvarande kvotsystemet bör behållas.

Familjemedlemmar

Övergångsbestämmelserna tillåter inte att

medlemsstaterna gör någon inskränkning rörande

rätten att ta med sig sina familjemedlemmar, och

familjemedlemmarna bör alltså beviljas

uppehållstillstånd i samma omfattning som

arbetstagaren. Ett krav på att arbetstagaren har

tillgång till en bostad av normal standard för sig

och sin familj bör dock ställas.

Enligt övergångsreglerna finns möjligheter att

inskränka familjemedlemmarnas rätt att ta

anställning i värdlandet. Regeringen har dock inte

för avsikt att införa någon sådan begränsning.

Medföljande familjemedlemmar bör därför beviljas

arbetstillstånd utan arbetsmarknadsprövning och utan

begränsning till visst yrke eller viss arbetsgivare.

Något krav på att tillståndet skall vara ordnat före

inresan i Sverige bör inte ställas.

Inte sämre villkor

De särskilda reglerna som införs får inte innebära

sämre villkor än vad som gällde den 16 april 2003 då

anslutningsfördraget skrevs under. Det är

regeringens uppfattning att den sammantagna effekten

av de särskilda reglerna inte innebär någon

försämring av möjligheterna för arbetstagare från de

nya medlemsstaterna att komma till Sverige och ta

anställning här. För denna kategori har krävts

arbetsmarknadsprövning, vilket har gjort det

väsentligt svårare att få arbetstillstånd jämfört

med vad som kommer att gälla från den 1 maj 2004. I

de delar krav på anställningen och förmågan att

försörja sig på denna lyfts fram innebär detta

endast ett förtydligande av vad som redan gäller i

dag och således inte någon skärpning av kraven.

Tillståndstiden på tolv månader får anses vara mer

fördelaktig än de tidsbegränsade tillstånd som ges i

dag - vilka i och för sig kan sträcka sig över en

längre tid - eftersom vederbörande efter

tolvmånadersperioden skall ha ett tillträde till den

svenska arbetsmarknaden som är helt jämställt med

vad som gäller för övriga unionsmedborgare. Även

principen om att nuvarande medlemsstater skall

förtursbehandla arbetstagare som är medborgare i de

nya medlemsstaterna i förhållande till arbetstagare

som är medborgare i tredje land när det gäller

tillträde till deras arbetsmarknader kan anses

uppfylld genom denna lösning.

Ekonomiska konsekvenser

Regeringen bedömer att den aviserade ordningen

innebär en kostnadsökning på 2 miljoner kronor per

år för utlandsmyndigheterna i de nya medlemsstaterna

och att detta kan finansieras inom ramen för redan

tilldelade medel.

För Migrationsverket beräknas den nya ordningen

medföra merkostnader med totalt 29,7 miljoner kronor

under perioden maj 2004 t.o.m. december 2007, de

initiala kostnaderna inräknade. Av den totala

merkostnaden faller 6,9 miljoner kronor under år

2004 och 12,6 miljoner kronor under år 2005.

Kostnaderna är beräknade utifrån antagandet att 10

000 arbetstagare per år kommer att ansöka om

uppehålls- och arbetstillstånd (ansökningar om

säsongsarbetstillstånd är inte inräknade). Denna

beräkning utgår i sin tur från antalet ansökningar

från arbetstagare från de nya medlemsstaterna under

de senaste åren (5 000-6 000 personer per år) samt

en förväntad ökning med anledning av inträdet i

unionen. En viss ökad medelstilldelning kommer att

ske till Migrationsverket.

Ytterligare åtgärder på kort och lång sikt

Arbetsmarknaden

Regeringen bedömer att det är angeläget att framöver

noggrant följa utvecklingen av situationen på

arbetsmarknaden och i arbetslivet, både generellt

och mer specifikt i vissa avseenden. För att hantera

en ökad arbetskraftsrörlighet är det nödvändigt att

se till att regelsystemet på arbetsmarknaden

fungerar och att tillsynen är effektiv. Vissa

uppdrag har härvid givits till olika myndigheter,

och ytterligare uppdrag kan bli aktuella. I

skrivelsen nämns bl.a. följande.

Migrationsverket ges i uppdrag att se över

möjligheten till ökad kontroll av bl.a.

anställningsbevis i samband med beviljande, och

förlängning, av uppehållstillstånd. Denna ökade

kontroll skall gälla alla unionsmedborgare.

Migrationsverket och Skatteverket skall se över

möjligheten att i större utsträckning kontrollera

egenföretagare såväl vid tillståndsgivningen som

under uppehållstillståndets giltighetstid.

Kontrollen bör avse dels att det verkligen rör sig

om en egenföretagare, dels dennes möjlighet att

försörja sig.

AMS skall tillsammans med Migrationsverket, och

efter samråd med arbetsmarknadens parter, föreslå

hur en löpande övervakning av utvecklingen på

arbetsmarknaden efter EU:s utvidgning kan utformas.

Syftet med övervakningen skall i första hand vara

att upptäcka eventuella störningar, eller risk för

störningar, på arbetsmarknaden som allvarligt skulle

kunna hota levnadsstandarden eller

sysselsättningsnivån inom en viss region eller ett

visst yrke. AMS skall redovisa uppdraget senast den

15 april 2004. Vad gäller t.ex. lönevillkor och

anställningsförhållanden måste dock rimligen

parterna på arbetsmarknaden ha ansvaret, både för

att upptäcka eventuella störningar/missförhållanden

och för att förmedla information om sådana till

regeringen.

Regeringen har uppdragit åt Inspektionen för

arbetslöshetsförsäkringen (IAF) att dels kvartalsvis

redovisa omfattningen av EU-intyg hänförliga till

rådets förordning (EEG) nr 1408/71 för vilka

arbetslöshetsersättning i Sverige har medgivits,

dels redovisa om ytterligare insatser är nödvändiga

för att undvika eventuellt missbruk av

arbetslöshetsersättningen i samband med

tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 1408/71.

Frågan om uppdragsgivare inom bygg- och

anläggningsbranschen skall ges ansvar för

uppdragstagares skatter och sociala avgifter bereds

inom Finansdepartementet. En departementspromemoria

beräknas kunna presenteras under sommaren 2004.

En inventering av eventuella problem med

bemanningsföretag sker i en arbetsgrupp med

företrädare för arbetsmarknadens parter och

Näringsdepartementet. Gruppen skall bl.a. arbeta med

frågan om auktorisation av bemanningsföretag.

Skatteverket har fått i uppdrag att redogöra för

kontrollen såväl vid utfärdandet av F-skattsedel som

av dem som redan innehar F-skattsedel. En delrapport

avseende utvecklingen av antalet ansökningar om F-

skatt från utlänningar, eventuella kontrollproblem

vid hanteringen av dessa och förslag till åtgärder

skall lämnas senast den 1 april 2004. Uppdraget

skall i övrigt redovisas senast den 30 november

2004.

Då arbetsgivare tecknat kollektivavtal men inte

har några medlemmar i arbetstagarorganisationer

bland sina anställda kan det finnas behov av en

lagstadgad skyldighet för arbetsgivaren att ge

berörda arbetstagarorganisationer den information

som behövs för att en effektiv bevakning av

efterlevnaden av tecknat kollektivavtal skall kunna

ske. En analys av om och hur en sådan rätt skulle

kunna införas pågår för närvarande inom

Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma

till riksdagen i frågan när denna analys är färdig.

Kommittédirektiv avseende ett uppdrag att

genomföra EG-direktivet om offentlig upphandling

bereds. När direktivet genomförs avser regeringen

att låta analysera frågan om möjligheterna att

ratificera ILO:s konvention 94 om arbetsklausuler i

kontrakt där offentliga myndigheter är part.

Det sociala välfärdssystemet

En särskild utredare skall få i uppdrag att se över

möjligheten till begränsning av rätten till bistånd

enligt socialtjänstlagen för arbetssökande

unionsmedborgare som inte tidigare arbetat i Sverige

och som inte omfattas av den EG-rättsliga principen

om likabehandling. Utredaren skall undersöka

möjligheten att begränsa rätten till ekonomiskt

bistånd för dessa arbetslösa och deras medföljande

familjemedlemmar och i vilken omfattning denna grupp

i övrigt skall undantas från rätten till bistånd

enligt socialtjänstlagen, med bibehållande av

socialtjänstens yttersta ansvar för barn och med

beaktande av deras speciella behov.

Regeringen avser att låta se över möjligheten att

ha ett kvalificeringssystem för att vara berättigad

till bistånd enligt socialtjänstlagen med beaktande

av internationella konventioner som Sverige är

bundet av, likabehandlingsprincipen och gällande

lagstiftning mot diskriminering.

Regeringen anser vidare att behovet av och

möjligheten att förändra nuvarande regelsystem

rörande socialförsäkringsförmåner med beaktande av

EG-rätten och Sveriges internationella

överenskommelser skall ses över.

Sverige avser att aktivt verka för sådana

förändringar av EU:s regelverk att bättre hänsyn kan

tas till de olika situationer på arbetsmarknaden som

kan förekomma.

Riksförsäkringsverket har i uppdrag att följa

utvecklingen av utbetalningen av svenska

familjeförmåner enligt rådets förordning (EEG) nr

1408/71. En första redovisning av uppdraget skall

lämnas senast den 30 november 2004 och

slutredovisning senast den 31 mars 2005.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Övergångsregler (punkt 1)

av Sven Brus (kd), Ulla Hoffmann (v), Birgitta

Carlsson (c) och Mona Jönsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin menng

vad som anförs i reservationen om övergångsregler.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04: Sf38

yrkande 1, 2003/04:Sf41 yrkande 1, 2003/04:Sf42

yrkande 2, 2003/04:Sf43 och 2003/04:Sf44 yrkandena 1

och 4 och avslår motionerna 2003/04:Sf39 yrkandena 1

och 6-10, 2003/04:Sf40 yrkandena 1-4, 2003/04:Sf44

yrkandena 2 och 3 och 2003/04:Sf45.

Ställningstagande

Den svenska regeringen har tidigare lovat att

Sverige inte skall ha några övergångsregler som

begränsar arbetsmarknaden för de nya EU-medborgarna.

Det är därför högst olyckligt att regeringen nu

ansluter sig till den skara etablerade medlemsstater

som vill stänga dörren och inte tillerkänna

människor från de nya medlemsstaterna samma

rättigheter som alla de övriga. Orsaken till

regeringens ändrade inställning anges vara att

länderna i närområdet inför övergångsregler och att

människor från de nya medlemsstaterna därmed

förväntas söka sig till Sverige i större omfattning

än vad som annars varit fallet.

Vi anser att de begränsningar för medborgare från

de nya medlemsstaterna som föreslås i skrivelsen

skulle riskera att dela in EU i ett A-lag och ett B-

lag. De av regeringen föreslagna övergångsreglerna

öppnar också för ett gästarbetarsystem där utländsk

arbetskraft från vissa länder inte har samma

rättigheter som andra.

Vi beklagar att regeringen skapat en oro hos många

människor genom att tala om "social turism". Vi

menar att de farhågor om "överutnyttjande" av de

svenska socialförsäkringssystemen som regeringen tar

upp i skrivelsen är kraftigt överdrivna. Det finns

ingen anledning att tro att medborgarna från de nya

EU-länderna skulle vara benägna att använda de

sociala förmåner som finns i Sverige på något annat

sätt än svenska medborgare. Vi tror inte att

människor från de nya EU-länderna vill komma till

Sverige för att leva på bidrag, utan för att arbeta

och förverkliga sina drömmar. När det gäller

barnbidrag kan dessutom nämnas att barnkullarna

snarast är mindre i de nya medlemsstaterna än i

Sverige.

Med hänvisning till det ovanstående bör riksdagen

göra ett tillkännagivande om att regeringen inte

skall införa några särskilda regler under en

övergångsperiod för arbetstagare från de nya

medlemsstaterna. Härigenom kommer Sverige att även

kunna påverka övriga länders agerande och

förhoppningsvis vända den negativa spiral som

uppstått bland nuvarande medlemsstater.

2. Övergångsregler (punkt 1)

av Anita Sidén, Anna Lilliehöök och Carl-Axel

Johansson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om övergångsregler.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Sf39

yrkande 1 och 2003/04:Sf40 yrkandena 1-4 och avslår

motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 1, 2003/04:Sf39

yrkandena 6-10, 2003/04:Sf41 yrkande 1, 2003/04:Sf42

yrkande 2, 2003/04:Sf43, 2003/04:Sf44 yrkandena 1-4

och 2003/04:Sf45.

Ställningstagande

Sverige har varit pådrivande i utvidgningsprocessen

och har därmed ett särskilt ansvar för den. Vi bör

därför välkomna att utvidgningen äntligen blir

verklighet. En grundläggande del av EU-samarbetet är

den fria rörligheten för EU-medborgarna för att söka

arbete och försörjning.

Regeringen ansåg i propositionen om

anslutningsfördraget att den svenska arbetsmarknaden

inte skulle drabbas av några störningar av att fri

rörlighet tillåts för de nya medlemsstaternas

medborgare. Regeringen tycks därefter ha ändrat sig

till motsatt uppfattning och vill nu införa stränga

restriktioner och kraftigt försvåra för arbetstagare

som kommer från de nya medlemsländerna och som vill

arbeta och försörja sig i Sverige. Regeringen har

förvandlat debatten om det växande Europa till en

fråga om att värja sig mot en rad påstådda risker

såsom social turism, gästarbetarsystem och oseriösa

entreprenörer. Regeringen överdriver problemen med

att den fria rörligheten öppnar för ett icke avsett

utnyttjande av de svenska bidragssystemen, och vi

anser att regeringen har varit alltför passiv när

det gäller förändringar i EU:s regelverk om den fria

rörligheten, bl.a. förordningarna (EEG) nr 1612/68

och (EEG) nr 1408/71. Regeringen har inte

tillvaratagit möjligheter att samordna åtgärder med

övriga länder. Således har regeringen gravt misskött

de svenska förberedelserna inför unionens

utvidgning.

I skrivelsen ger regeringen sken av att det måste

införas olika restriktioner för att skydda de nya

medlemsstaternas medborgare från att utsättas för

rovdrift på den svenska arbetsmarknaden. Det

potentiella problemet är enligt vår uppfattning i

stället utformningen av de svenska

socialförsäkringssystemen och EU:s olika regelverk.

Nödvändiga regelförändringar i dessa delar bör dock

vara generella och således inte enbart gälla

medborgare i vissa EU-länder.

Vår utgångspunkt är dessutom att Sverige behöver

fler i arbete och fler som bidrar till vår tillväxt

och välfärd. En fri rörlighet för människor och

bättre förutsättningar för företagande utgör viktiga

grunder för den dynamik som Europa, likaväl som

Sverige, behöver för att öka sitt välstånd. Med

denna utgångspunkt ser vi inget problem i att fler

söker sig till Sverige med målsättningen att arbeta

och göra rätt för sig.

Regeringen aviserar krav på att medborgare i de

nya EU-länderna som vill arbeta i Sverige skall söka

arbetstillstånd och kunna ordna bostad i Sverige

från hemlandet. Detta innebär i praktiken att den

fria rörligheten sätts ur spel. Regeringen öppnar

därtill för att dessa regler kan komma att skärpas

ytterligare i framtiden. Det för stunden avfärdade

förslaget om arbetsmarknadsprövning kan då komma att

läggas fram på nytt.

Vi motsätter oss att vissa medborgare i Europeiska

unionen på detta sätt skall diskrimineras och

närmast behandlas som tredjelandsmedborgare.

Nuvarande EU-medborgare skall enligt rådets

direktiv 68/360/EEG beviljas uppehållstillstånd om

de kan uppvisa ett giltigt identitetskort samt en

bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller

ett anställningsintyg. Vi anser att det för

medborgare i de aktuella åtta nya medlemsländerna

härutöver endast skall ställas krav på att

arbetstagaren kan försörja sig och eventuellt

medföljande anhöriga, när det gäller

uppehållstillstånd för arbete i Sverige.

Till skillnad mot regeringen anser vi inte att det

skall byggas upp någon facklig eller statlig

kontrollapparat i LO:s eller Migrationsverkets regi

som granskar anställningar och anställningsvillkor.

Det måste finnas ett formellt krav på

egenförsörjning för att göra det möjligt att stävja

överutnyttjande av svenska bidragssystem. Då finns

det nämligen en legal grund för svenska myndigheter

att agera om man upptäcker att det är en mer eller

mindre fiktiv anställning som ligger till grund för

utbetalning av olika ersättningar eller bidrag.

Med det anförda tillgodoses även de förslag som

framställts i motion Sf45.

3. Övergångsregler (punkt 1)

av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om övergångsregler.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Sf39

yrkandena 1 och 6-10 och 2003/04:Sf40 yrkandena 1

och 3 och avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 1,

2003/04:Sf40 yrkandena 2 och 4, 2003/04:Sf41 yrkande

1, 2003/04:Sf42 yrkande 2, 2003/04:Sf43,

2003/04:Sf44 yrkandena 1-4 och 2003/04:Sf45.

Ställningstagande

EU:s östutvidgning är en av de största händelserna i

vår samtid. Vår förhoppning är att utvidgningen

bl.a. kommer att medföra att vi kan locka människor

till Sverige för att arbeta. Sverige behöver mer

arbetskraft, inte mindre. Därför är det självklart

att Sverige skall välkomna de människor som vill

komma hit, arbeta och bidra till vår välfärd efter

den 1 maj 2004.

Vi kan inte acceptera någon form av regler som i

onödan krånglar till det för människor som vill

komma hit för att arbeta, utan anser att riksdagen

bör avvisa förslagen i regeringens skrivelse. Målet

bör vara permanenta, icke-diskriminerande

regelförändringar. Regeringen har inte på EU-nivå i

tid tagit initiativ till sådana regelförändringar.

Att flera EU-länder nu inför övergångsregler som

stänger ute de nya EU-medborgarna från

arbetsmarknaden påverkar dock Sveriges

handlingsfrihet. När en statlig utredning och ett

antal andra EU-länder dessutom varnar för att EU:s

utvidgning kommer att leda till ökat utnyttjande av

bidragssystem på grund av EU:s otydliga regelverk,

anser vi oss inte ha tillräcklig grund för att

avvisa dessa farhågor.

I det läge regeringen försatt Sverige i är det

rimliga alternativet att skapa ytterligare en period

under vilken regelförändringar kan genomföras. Vår

bedömning är att det är möjligt att åstadkomma dessa

regelförändringar under återstoden av detta år.

De föreslagna reglerna i skrivelsen om att

arbetstillstånd bara kan sökas från hemlandet, talet

om bostadsfrågans ordnande, fastlåsningen till

kollektivavtalade löner, krav på anställning med

lång varaktighet och kravet på nytt tillstånd för

dem vars anställningar avslutats är enligt vår

mening inte nödvändiga för att införa ett

egenförsörjningskrav för de nya EU-medborgare som

söker sig till Sverige för att arbeta. Dessa regler

skall därför inte införas.

Den enda övergångsregel som behövs är ett krav på

att medborgare från de berörda länderna som vill

arbeta i Sverige på ett enkelt sätt visar att de kan

försörja sig. Vad som är en inkomst man kan försörja

sig på får Migrationsverket avgöra. Så snart som

möjligt bör regeln också gälla för de gamla

medlemsländerna. Vår bedömning är att kravet på att

en arbetstagare skall kunna försörja sig själv kan

träda i kraft i hela EU senast vid årsskiftet.

Uppehållstillstånd skall kunna sökas i Sverige,

och handlingen utfärdas av Migrationsverket efter

granskning av anställningsintyg och eventuell

kontroll av arbetsgivaren. Uppehållstillståndet

skall normalt ha en giltighet på tolv månader. För

korttidsanställningar utfärdas beviset för

anställningsperioden. Uppehållstillståndet skall

inte vara knutet till en särskild arbetsgivare, utan

arbetstagaren har möjlighet att byta jobb utan att

ansöka på nytt. Den som beviljats uppehållstillstånd

har under giltighetstiden tillgång till det svenska

trygghetssystemet på samma villkor som andra som

arbetar och bor i Sverige. Efter tolv månaders

arbete gäller gängse EU-regler för EU-medborgare med

uppehållstillstånd.

De särskilda reglerna för medborgare från de nya

medlemsländerna skall bara gälla i åtta månader,

från den 1 maj till 31 december 2004. Under den

tiden bör regeringen arbeta aktivt för att genomföra

de åtgärder som är nödvändiga för att

försörjningskravet skall bli förenligt med

gemenskapsrätten. I det fall regeringen bedömer att

övergångsperioden bör förlängas måste regeringen

återkomma till riksdagen för förnyat

ställningstagande.

I regeringens skrivelse nämns möjligheten att vid

behov återinföra arbetsmarknadsprövning för

arbetstillstånd. Skulle regeringen vilja ta ett

sådant ställningstagande måste regeringen återkomma

till riksdagen.

4. Information i nya medlemsstater (punkt 2)

av Bo Könberg och Linnéa Darell (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om information i nya

medlemsstater. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Sf38 yrkande 2 och 2003/04:Sf39 yrkande 5.

Ställningstagande

Varje EU-medborgare som vill arbeta och försörja sig

är välkommen till Sverige. Vi anser att Sverige med

hjälp av sin ambassad i respektive nytt medlemsland

skall genomföra en informationskampanj riktad till

de nya EU-medborgarna om möjligheterna att arbeta i

Sverige och om villkoren på den svenska

arbetsmarknaden. Syftet är att uppmuntra och

välkomna människor som vill komma och arbeta i

Sverige, samtidigt som vi undviker att människor

kommer hit med falska förhoppningar.

5. Arbetsmarknaden (punkt 3)

av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén

(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),

Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 5,

2003/04:Sf41 yrkande 2 och 2003/04:Sf42 yrkande 1.

Ställningstagande

I regeringens skrivelse redogörs för pågående eller

planerade åtgärder som rör arbetsmarknaden,

traditionella LO-krav som mer är ett uttryck för

LO:s maktambitioner än förslag som hör hemma i detta

sammanhang. I motionerna Sf42 (v) och Sf41 (mp)

ställs ännu tydligare krav på flera sådana åtgärder.

Vi anser att sådana åtgärder endast leder till att

såväl företagande som lönearbete försvåras. Det

gäller bl.a. kravet att göra huvudentreprenörer

ansvariga för underleverantörers skatter och sociala

avgifter. Auktorisation och krångel för

bemanningsföretag hindrar nyföretagande och nyttig

konkurrens. Detta ökar också risken för att

svartarbetet ökar. Bemanningsföretag är

efterfrågade, fyller en viktig uppgift, och hjälper

bl.a. ungdomar och invandrare att komma in på den

ofta slutna arbetsmarknaden i Sverige. Skärpta krav

och tidsbegränsade F-skattsedlar är motsatsen till

vad som behövs. Problemet i Sverige är att det i

många fall redan i dag är svårt och krångligt att få

F-skattsedel. Att kontrollera olagligheter finns det

redan goda möjligheter för, och det måste vara en

resurs- och prioriteringsfråga för myndigheterna. En

ökad facklig kontrollmakt med övervakning av löner

och arbetsvillkor i företag där facket inte har

medlemmar är inte heller något som bör införas.

Tillsammans med en mycket långtgående

myndighetsuppföljning med öppningar för samkörning

av register kan uppföljningen av företag och

företagare riskera affärshemligheter och minska

riskvillighet.

6. Ekonomiskt bistånd till arbetssökande

(punkt 4)

av Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m), Linnéa

Darell (fp), Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel

Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om ekonomiskt bistånd

till arbetssökande. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 3 i denna del och

2003/04:Sf40 yrkande 5.

Ställningstagande

Rätten att söka arbete i andra EU-länder utgår från

att man kan klara sin egen ekonomi. Till exempel

gäller enligt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 att

en arbetssökande kan söka arbete under tre månader i

en annan medlemsstat med bibehållen

arbetslöshetsersättning från den medlemsstat där

personen kvalificerat sig för denna ersättning.

Vi anser att det är viktigt att denna princip

upprätthålls. Försörjningsstöd från socialtjänsten

skall således inte utbetalas till den som söker

arbete i Sverige och detta gäller oavsett vilket EU-

land som den arbetssökande kommer ifrån.

7. Motprestation för försörjningsstöd (punkt 5)

av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén

(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),

Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om motprestation för

försörjningsstöd. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 4 och 2003/04:Sf39

yrkande 3.

Ställningstagande

Det är alldeles för många personer i Sverige som

sitter fast i bidragsberoende. Vi anser att, när det

gäller friska personer som uppbär försörjningsstöd,

det alltid skall ställas krav på motprestation -

helst arbete, gärna i kombination med

språkutbildning, jobbsökaraktiviteter eller

liknande. Det är fullt möjligt att ställa sådana

krav enligt nuvarande lagstiftning. Regeringen bör

därför i samarbete med Kommunförbundet genomföra

aktiviteter som stimulerar kommunerna att pröva nya

grepp inom socialtjänsten.

8. EU och försörjningskrav (punkt 6)

av Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m), Linnéa

Darell (fp), Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel

Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om EU och

försörjningskrav. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:Sf38 yrkande 3 i denna del och

2003/04:Sf39 yrkande 2 och avslår motion

2003/04:Sf41 yrkande 3.

Ställningstagande

EU:s regler skall göra det lättare för den som vill

arbeta eller studera att flytta inom EU, inte för

den som vill leva på bidrag. Nuvarande praxis

riskerar att leda människor in i bidragsberoende.

Vi anser att uppehållstillstånd för arbete endast

skall ges till människor som kan försörja sig

själva. Den grundregeln, som redan i dag gäller för

studenter och pensionärer, skall gälla medborgare

från alla EU-länder. Enligt EG-domstolens praxis kan

dock inte något sådant krav ställas enligt nuvarande

bestämmelser. Regeringen bör därför ta initiativ

till en ändring av villkoren för uppehållstillstånd

för arbetstagare och en ny, rimlig definition av

arbetstagarbegreppet. Sverige bör även verka för att

kravet på egen försörjning tydliggörs i den nya

författningens skrivningar om fri rörlighet.

Vi vill slå vakt om den fria rörligheten även i

ett EU med skillnader i välstånd och

trygghetssystem. Då behövs en förändring av EU:s

regler, som gäller alla EU-medborgare oavsett

nationalitet. En sådan ordning skulle stå i

överensstämmelse med huvudsyftet bakom EU:s regler

om fri rörlighet som är fri rörlighet för att skaffa

arbete och egen försörjning och inte för

bidragssökning.

9. EU och försörjningskrav (punkt 6)

av Mona Jönsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om EU och

försörjningskrav. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Sf41 yrkande 3 och avslår motionerna

2003/04:Sf38 yrkande 3 i denna del och 2003/04:Sf39

yrkande 2.

Ställningstagande

Det är en olycklig utveckling att de gamla EU-

länderna reser hinder mot arbetstagarna i de nya EU-

länderna. Det skapar en negativ spiral som minskar

den mänskliga friheten att arbeta och bosätta sig

var man vill inom EU-området. En orsak till de

hinder som nu reses är tillämpningen av det EG-

rättsliga arbetstagarbegreppet. Vi anser att

regeringen snarast skall ta initiativ för att nå en

överenskommelse med övriga EU-länder om att skapa

fungerande regler för fri rörlighet inom EU som

innebär att arbetstagaren skall ha en lön för att

klara den egna försörjningen i det EU-land han eller

hon väljer att bosätta sig i. Parallellt med ett

sådant arbete bör regeringen inom EU ta initiativ

till en nedmontering av begränsningarna i den fria

rörligheten som nu införs gentemot de nya EU-

medlemmarna.

10. EU och familjeförmåner (punkt 7)

av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén

(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),

Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om EU och

familjeförmåner. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:Sf39 yrkande 4 och 2003/04:Sf40

yrkande 6.

Ställningstagande

Enligt EU:s regelverk ger arbete i Sverige rätt för

en EU-medborgare till både bosättningsbaserade och

arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner och detta

även om arbetstagaren inte är bosatt här. När det

gäller familjeförmåner, t.ex. barnbidrag och

föräldrapenning, kan detta gälla även om familjen är

bosatt i ett annat land.

Eftersom de svenska systemen är skapade för att

underlätta barnfamiljers ekonomiska situation givet

det höga svenska skattetrycket och kostnadsläget

innebär det att förmånerna används på ett icke

avsett sätt om de kan exporteras till

familjemedlemmar bosatta i EU-länder med ett

väsentligt lägre löne- och kostnadsläge.

Vi vill slå vakt om den fria rörligheten även i

ett EU med skillnader i välstånd och

trygghetssystem. Då behövs en förändring av EU:s

regler, som gäller alla EU-medborgare oavsett

nationalitet. Det är därför nödvändigt att se över

EU:s regelverk, bl.a. förordning (EEG) nr 1408/71,

med syfte att huvudprincipen skall vara att

familjeförmånerna utbetalas till familjer med barn

som bor i det berörda landet. I det sammanhanget

finns det också skäl att ifrågasätta EU-regeln att

det land som har högst familjeförmåner skall betala

mellanskillnaden mellan familjeförmånen i hemlandet

och arbetslandet när familjemedlemmarna bor i olika

länder.

11. Socialförsäkringsreform (punkt 8)

av Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén

(m), Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c),

Anna Lilliehöök (m) och Carl-Axel Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen om

socialförsäkringsreform. Därmed bifaller riksdagen

motion 2003/04:Sf44 yrkande 5 och bifaller delvis

motion 2003/04:Sf40 yrkande 7.

Ställningstagande

Vi anser att dagens socialförsäkringssystem behöver

reformeras. Det behövs samordning, renodling och

förenkling. Det är också nödvändigt att förstärka

incitamenten att arbeta om vi långsiktigt skall

klara den sociala tryggheten. Följande principer,

som i betydande grad ligger till grund för den

reformering som med bred politisk enighet gjorts av

pensionssystemet, bör ligga till grund för

förändringarna av övriga delar av

socialförsäkringssystemet.

- För att öka systemens legitimitet handlar det

bl.a. om att få en ökad koppling mellan vad den

enskilde betalar respektive vad han eller hon har

rätt till, eller får ut i förmån.

- Socialförsäkringsförmånerna måste lättare kunna

följa den enskilde individen. Inte minst på en mer

rörlig och internationaliserad arbetsmarknad är

detta viktigt.

- Systemen måste vara utformade så att de klarar

olika typer av demografiska förändringar utan att

behöva förändras genom nya politiska beslut.

- Systemen måste ha goda incitament inbyggda som

stimulerar till arbete och inte leder till

överutnyttjande.

12. Socialförsäkringsreform (punkt 8,

motiveringen)

av Ulla Hoffmann (v).

Ställningstagande

Jag anser att utskottets ställningstagande under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

Vi anser inte att det finns något skäl för en

översyn av socialförsäkringssystemen med den

utgångspunkt som föreslås i motionerna. Sådana

förändringar skulle hota den generella välfärdens

grundtanke, där skyddet vid sjukdom, föräldraskap

och arbetslöshet är skattefinansierat och omfattar

alla. Socialförsäkringarna bör även fortsättningsvis

vara allmänna och obligatoriska försäkringar som

finansieras solidariskt med socialavgifter och

allmänna skattemedel. Endast genom en

skattefinansierad välfärd uppnås nödvändiga

omfördelande effekter så att tillgången till social

trygghet inte skall vara beroende av kön, hälsa

eller ekonomiska resurser. Vi motsätter oss särskilt

om översynen sker efter den modell som gjorts i

pensionssystemet, en modell som enligt vår mening

varit odemokratisk och sluten och lett till ett

ojämlikt och orättvist pensionssystem. Att använda

pensionssystemet som modell skulle också innebära

att sänkningar av ersättningsnivåerna kan komma till

stånd utan politiska ställningstaganden. En översyn

med utgångspunkten att ersätta stora delar av dagens

system med avtalsförsäkringar och privata

försäkringar skulle missgynna låginkomsttagare,

kvinnor och personer med dålig hälsa och riskerar

därmed att allvarligt hota solidariteten och

sammanhållningen i samhället.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Övergångsregler (punkt 1)

av Anita Sidén, Anna Lilliehöök och Carl-Axel

Johansson (alla m).

Socialdemokraterna har drivit igenom att betänkandet

lagts upp på ett sådant sätt att regeringsskrivelsen

inte omedelbart kan avvisas, trots att det

föreligger ett klart flertal mot de i

regeringsskrivelsen angivna förslagen. Härav följer

också att förslagen från Moderaterna respektive

Folkpartiet om krav för uppehållstillstånd sannolikt

kommer att falla redan i inledande voteringar.

Följden av detta blir att det inte kommer att

ställas något krav på egenförsörjning för att få

uppehållstillstånd, trots att ett sådant krav enligt

vår mening skulle stå i överensstämmelse med andan

bakom EU-lagstiftningen, ha ett brett stöd i det

svenska samhället och rimligen gillas av en

majoritet i riksdagen.

Socialdemokraterna bär därmed det fulla ansvaret

för att kravet på egen försörjning inte kommer att

kunna ställas.

Moderaterna vill motverka bidragsutnyttjande men

bejakar den fria rörligheten över gränserna. För oss

är det därför otänkbart att indirekt riskera att det

reses murar mot omvärlden, att arbetsmarknaden

regleras och att den fackliga kontrollmakten byggs

ut på det sätt som förordas i regeringens skrivelse.

Om vårt väl underbyggda förslag om ett

försörjningskrav faller i de inledande voteringarna

kommer vi därför i den slutliga omröstningen att

biträda reservation 1 (kd, v, c, mp). Vi förbehåller

oss samtidigt rätten att återkomma till riksdagen

med förslag till åtgärder i syfte att motverka ett

icke avsett bidragsnyttjande.

2. Övergångsregler (punkt 1)

av Sven Brus (kd).

Vi anser inte att Sverige bör införa några

begränsningar i den fria rörligheten för medborgare

i de nya EU-länderna och har reserverat oss till

förmån härför (se res. 1). Regeringens tal om

"social turism" och de övergångsregler som flera

andra länder infört har dock lett till att många

människor blivit oroliga inför framtiden. Vi anser

därför att den fria rörligheten bör kombineras med

följande. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med en årlig skrivelse i vilken man redogör för

utvecklingen avseende inflyttade arbetstagare från

medlemsländerna. Skrivelsen skall behandla

utvecklingen inom framför allt arbetsmarknaden och

trygghetssystemen. Regeringen skall vara skyldig att

lämna denna redovisning till riksdagen under tre år.

Utöver denna årliga skrivelse skall regeringen även

fortlöpande följa utvecklingen och vid förändringar

av dramatisk karaktär snarast återkomma till

riksdagen med förslag till åtgärder. På detta sätt

kommer det att finnas kontrollstationer ("early

warning system") som hanterar eventuella problem som

kan uppstå. Genom dessa åtgärder bedömer vi att den

oro som många känner inför befarade störningar på

arbetsmarknaden och missbruk av sociala

trygghetssystem kommer att mildras. Samtidigt

informeras riksdagen kontinuerligt om effekterna av

utvidgningen.

3. EU och försörjningskrav (punkt 6)

av Birgitta Carlsson (c).

Det är viktigt att slå vakt om den fria rörligheten

för människor som vill arbeta i andra EU-länder.

Förslag om att upprätta långtgående villkor för vad

som skall gälla som förvärvsarbete och därmed

berättiga till uppehållstillstånd kan lätt få

effekten att begränsa denna rörlighet och bör

avvisas eller hanteras med yttersta försiktighet.

Enligt Centerpartiet är det rimligt att personer

som arbetar och betalar skatt i Sverige även

omfattas av ett socialt skydd. Missbruk skall dock

självklart bekämpas. De svenska välfärdssystemen bör

ses över så att de motverkar missbruk såväl bland

svenska medborgare som bland utländska medborgare

som arbetar i Sverige.

4. Socialförsäkringsreform (punkt 8)

av Anita Sidén, Anna Lilliehöök och Carl-Axel

Johansson (alla m).

Vi anser att det finns ett stort behov av översyn

av såväl de svenska socialförsäkringssystemen som

EU:s regler på detta område. Det potentiella

problemet i samband med utvidgningen av EU

sammanhänger med utformningen av dessa regelsystem.

Det bör övervägas om socialförsäkringssystemen kan

utformas så att arbetstagare successivt kvalificerar

sig in i systemen och att detta skall gälla

medborgare från alla EU-länder. Skillnader mellan

bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner

måste klarläggas i EU:s regelverk. Vi vill hänvisa

till våra förslag om ändringar i reglerna för

familjeförmåner och övriga förslag i motion Sf40.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelse 2003/04:119

Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse

2003/04:119 Särskilda regler under en

övergångsperiod för arbetstagare från nya

medlemsstater enligt anslutningsförslaget.

Följdmotioner

2003/04:Sf38 av Erik Ullenhag m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige för de

nya EU-medborgarna fullt ut från den 1 maj 2004

skall tillämpa reglerna om fri rörlighet och att

några övergångsregler därmed inte skall införas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen med

hjälp av ambassaderna i respektive nytt

medlemsland skall genomföra en informationskampanj

för att välkomna arbetstagare till Sverige och

informera om villkoren på den svenska

arbetsmarknaden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förändra

reglerna på EU-nivå för att tydliggöra att den

fria rörligheten handlar om fri rörlighet för

arbetstagare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att förändra

svenska regelsystem för att fler skall komma i

arbete och för att bidragsberoende skall brytas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder

för att minska den svarta sektorns omfattning i

Sverige.

2003/04:Sf39 av Bo Könberg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de föreslagna

övergångsreglerna i regeringens skrivelse

2003/04:119 inte skall genomföras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den s.k.

tiotimmarsregeln, det vill säga att regeringen

inom EU bör verka för att regelverket om rörlighet

för arbetskraft utformas så att arbete, för att ge

uppehållstillstånd, skall räcka till den egna

försörjningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

verka för att kommunerna för utbetalning av

försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen alltid

bör kräva någon form av motprestation när det

gäller friska vuxna människor, t.ex arbete,

språkutbildning eller jobbsökaraktiviteter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

skall se över EU:s och Sveriges regelverk för

föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag och

bostadsbidrag och verka för att dessa reformeras i

riktning mot ''''''''bosättningsprincipen'''''''', dvs. att

huvudregeln blir att dessa bidrag endast utbetalas

till barn som bor i landet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen med

hjälp av ambassaderna i respektive nytt

medlemsland skall genomföra en informationskampanj

för att informera om möjligheten att arbeta i

Sverige och om villkoren på den svenska

arbetsmarknaden.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en särskild regel

under en övergångsperiod om åtta månader för

arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt

anslutningsfördraget, där krav ställs på en

sökande av uppehållstillstånd att hon eller han

har ett arbete som räcker till den egna

försörjningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

uppehållstillstånd för arbetskraftsinvandring

skall kunna sökas på plats i Sverige.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen, om

den vill att övergångsperioden förlängs efter den

31 december 2004, måste återkomma till riksdagen

för förnyat ställningstagande.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att eventuella

initiativ från regeringen för att återinföra krav

på arbetsmarknadsprövning för anslutningsländernas

medborgare måste underställas riksdagen för

ställningstagande.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en anpassning av

reglerna för etablerade arbetstagare så att

medborgare i de nya medlemsstaterna som den 1 maj

2004 lagligen arbetar i Sverige - även om de inte

hunnit arbeta här en oavbruten period om 12

månader - skall ha oinskränkt tillträde till den

svenska arbetsmarknaden.

2003/04:Sf40 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen begär att regeringen avvisar det

ställningstagande i fråga om övergångsregler m.m.

som redovisas i regeringens skrivelse.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att problem med

fiktiva anställningar och utnyttjande av svenska

bidragssystem skall mötas med ändring av

regelsystemen i stället för med hinder för den

fria rörligheten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

arbetstillstånd inte skall krävas av EU-

medborgare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om krav för

uppehållstillstånd för medborgare från de nya EU-

länderna.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att socialbidrag

inte skall utgå till arbetssökande EU-medborgare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

familjeförmåner i princip endast bör utgå till dem

som är bosatta inom landet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om successiv

inkvalning i socialförsäkringssystemen.

2003/04:Sf41 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige den 1

maj 2004 fullt ut skall tillämpa reglerna om fri

rörlighet inom EU för alla medlemsländer inom EU,

inklusive de nya medlemsstaterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

verka för en fungerande arbetsmarknad.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

snarast skall ta initiativ för att nå en

överenskommelse med övriga EU-länder om att

nedmontera de olika nationella övergångsreglerna.

2003/04:Sf42 av Lars Ohly m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med

förslag på samlade generella insatser som syftar

till att säkerställa tryggheten för alla

arbetstagare på arbetsmarknaden vid fri rörlighet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inte införa

särskilda regler under en övergångsperiod för

arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt

anslutningsfördraget.

2003/04:Sf43 av Maud Olofsson m.fl. (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att inte införa några

övergångsregler för de nya EU-medlemsländerna.

2003/04:Sf44 av Sven Brus m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inte införa

särskilda regler under en övergångsperiod för

arbetstagare från EU:s nya medlemsstater enligt

anslutningsfördraget.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

genom en årlig skrivelse till riksdagen under tre

år skall redogöra för antalet anlända arbetstagare

från EU:s medlemsstater och mätbara effekter härav

på arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

skall följa utvecklingen av sådana effekter och

vid behov återkomma till riksdagen med förslag

till åtgärder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

skall ta initiativ för att vända den negativa

spiral som uppstått mellan EU:s nuvarande

medlemsstater avseende införandet av

övergångsregler.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

parlamentarisk kommitté skall ges i uppdrag att se

över, samordna och renodla dagens välfärdssystem.

2003/04:Sf45 av Henrik von Sydow (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om regeringens

bemyndigande att fatta beslut i frågan om

övergångsregler.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om regeringens

bemyndigande att fatta beslut i frågor av

principiell karaktär i asyl- och

migrationspolitiken.

Motionerna

Övergångsreglerna

Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) riktar i motion Sf40

kritik mot regeringens förberedelser av unionens

utvidgning. Motionärerna anser att Sverige bör

välkomna utvidgningen och den fria rörligheten.

Riksdagen bör därför avvisa regeringens

ställningstagande om övergångsregler m.m. (yrkande

1). De problem som kan uppstå med fiktiva

anställningar och utnyttjande av svenska

bidragssystem skall i stället mötas med ändring av

de svenska välfärdssystemen och EU:s regelverk

(yrkande 2). Arbetstillstånd skall inte krävas av

EU-medborgare (yrkande 3). När det gäller de åtta

nya medlemsländerna bör däremot krävas att

arbetstagaren genom eget arbete kan försörja sig och

eventuellt medföljande anhöriga, något som på sikt

bör gälla alla EU-medborgare. Det räcker med ett

formellt krav på egenförsörjning, som kan utgöra

grund för svenska myndigheter att agera om det är en

mer eller mindre fiktiv anställning som ligger till

grund för utbetalning av olika ersättningar eller

bidrag (yrkande 4).

Bo Könberg m.fl. (fp) anser i motion Sf39 att vi

skall välkomna människor från de nya EU-länderna att

komma till Sverige för att arbeta och bidra till vår

välfärd. Regler som i onödan krånglar till det för

dem kan inte accepteras. De i skrivelsen föreslagna

övergångsreglerna skall därför inte genomföras

(yrkande 1). Motionärerna anser sig inte ha

tillräcklig grund för att avvisa farhågor om att

utvidgningen kommer att leda till ökat utnyttjande

av bidragssystem på grund av EU:s otydliga

regelverk. Det behövs därför ytterligare en period

under vilken regelförändringar kan genomföras,

rimligen återstoden av 2004. Under en

övergångsperiod om åtta månader skall ställas krav

på en arbetstagare som söker uppehållstillstånd att

sökanden har ett arbete som räcker till den egna

försörjningen (yrkande 6). Arbetstillstånd skall

inte behövas och uppehållstillståndet skall kunna

sökas på plats i Sverige (yrkande 7). Om regeringen

anser att övergångsperioden bör förlängas efter den

31 december 2004, måste regeringen återkomma till

riksdagen för förnyat ställningstagande (yrkande 8).

Om regeringen vill återinföra krav på

arbetsmarknadsprövning för anslutningsländernas

medborgare måste det underställas riksdagen för

ställningstagande (yrkande 9). Medborgare i de nya

medlemsländerna som lagligen arbetar i Sverige den 1

maj 2004 skall, även om de inte hunnit arbeta här en

oavbruten period om tolv månader, ha oinskränkt

tillträde till den svenska arbetsmarknaden (yrkande

10).

I fem motioner anges att några särskilda regler

under en övergångsperiod för arbetstagare från nya

medlemsstater inte skall införas, utan fri rörlighet

för arbetstagare skall tillämpas fullt ut redan den

1 maj 2004. Det är motionerna Sf44 av Sven Brus

m.fl. (kd) yrkande 1, Sf42 av Lars Ohly m.fl. (v)

yrkande 2, Sf43 av Maud Olofsson m.fl. (c), Sf41 av

Maria Wetterstrand m.fl. (mp) yrkande 1 och Sf38 av

Erik Ullenhag m.fl. (fp) yrkande 1. I motion Sf44

(kd) anges att regeringen genom att avstå från

särskilda övergångsregler tar initiativ för att

vända den negativa spiral som uppstått mellan

nuvarande medlemsstater när det gäller införandet av

övergångsregler (yrkande 4).

I motion Sf44 (kd) anser motionärerna att

regeringen, för att möta den oro för framtiden som

regeringen spritt till många människor, genom en

årlig skrivelse till riksdagen skall redogöra för

antalet anlända arbetstagare från EU:s medlemsländer

och mätbara effekter härav på arbetsmarknaden och

socialförsäkringssystemen. Så skall ske under de tre

första åren efter utvidgningen. Regeringen skall

även följa utvecklingen av effekterna och vid behov

återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder

(yrkandena 2 och 3).

I motion Sf45 av Henrik von Sydow (m) anförs att

regeringen i utlänningslagen ges vidsträckta

bemyndiganden att meddela föreskrifter på området.

Motionären anser att frågor som, i likhet med

ärendet om övergångsregler, är av principiell

karaktär i asyl- och invandringspolitiken måste

beslutas av riksdagen. I motionen begärs därför

tillkännagivanden om dels att bemyndigandet för

regeringen att fatta beslut i frågan om

övergångsregler bör återkallas, dels att

bemyndiganden för regeringen att fatta beslut i

frågor av principiell karaktär i asyl- och

migrationspolitiken bör ses över.

I motion Sf39 av Bo Könberg m.fl. (fp) yrkande 5

anförs att det behövs stora insatser för att, i

konkurrens med andra EU-länder, få människor att

välja att arbeta i Sverige. Regeringen bör därför

med hjälp av ambassaderna i de nya medlemsländerna

genomföra en kampanj för att informera om

möjligheten att arbeta här och om villkoren på den

svenska arbetsmarknaden. I motion Sf38 yrkande 2

föreslår även Erik Ullenhag m.fl. (fp) en

informationskampanj.

Arbetsmarknaden

Lars Ohly m.fl. (v) anger i motion Sf42 yrkande 1

att läget på arbetsmarknaden med t.ex. lönedumpning

och risk för att kollektivavtalen urholkas är akut.

Regeringen bör därför återkomma med förslag på

samlade generella insatser som syftar till att

säkerställa tryggheten för alla arbetstagare på

arbetsmarknaden vid fri rörlighet. Åtgärder som

nämns i motionen är auktorisation av

bemanningsföretag, att huvudentreprenören ges ansvar

för underentreprenörens skatter och sociala

avgifter, skärpta krav vid utfärdandet av F-

skattsedlar samt fördjupad kontroll,

informationsplikt till kollektivavtalsbunden facklig

organisation samt skärpt vetorätt mot entreprenad.

Även i motion Sf41 av Maria Wetterstrand m.fl.

(mp) yrkande 2 påtalas behovet av att verka för en

bättre fungerande arbetsmarknad. Ökade

ansträngningar bör göras mot diskriminering i

arbetslivet, huvudentreprenören bör åläggas ansvaret

för betalning av skatter och sociala avgifter,

bemanningsföretag bör registreras, det skall vara

lätt att få F-skattsedel men med skärpt

efterkontroll, arbetsgivaren skall ha

informationsplikt till kollektivavtalsbunden facklig

organisation.

Erik Ullenhag m.fl. (fp) begär i motion Sf38

yrkande 5 ett tillkännagivande om att åtgärder bör

vidtas för att minska den svarta sektorns omfattning

i Sverige, t.ex. genom att införa en skattereduktion

för köp av hushållstjänster, samt att svenska

myndigheter, som är de som skall kontrollera

efterlevnaden av lagar och bestämmelser, ges större

resurser att komma åt skattefusk.

Det sociala välfärdssystemet

Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) anför i motion Sf40 att

arbetssökandes rätt till rörlighet inom EU

förutsätter att de inte ligger värdlandet till last

utan att de på egen hand kan klara sin ekonomi.

Socialbidrag skall därför inte utbetalas, och detta

skall gälla oavsett vilket EU-land som den

arbetssökande kommer ifrån (yrkande 5). Svenska

familjeförmåner är avsedda att underlätta

barnfamiljers ekonomiska situation givet det svenska

skattetrycket och kostnadsläget. Det är nödvändigt

att se över EU:s regelverk så att familjeförmåner i

princip endast utges till dem som är bosatta i

landet (yrkande 6). Det bör också övervägas en

ordning där arbetstagare, oavsett i vilket EU-land

han eller hon är medborgare, successivt kvalificerar

sig in i de svenska socialförsäkringssystemen

(yrkande 7).

Bo Könberg m.fl. (fp) anför i motion Sf39 att

begreppet arbetstagare i EG-rätten kan tolkas så att

den fria rörligheten i praktiken också omfattar

bidragstagare. Detta kan framtvinga en samordning av

EU-ländernas välfärds- och skattepolitik, något som

motionärerna inte är anhängare av. Den s.k. 10-

timmarsregeln när det gäller arbetstagarbegreppet i

EG-rätten bör därför utformas så att arbete, för att

ge rätt till uppehållstillstånd, skall räcka till

den egna försörjningen (yrkande 2). Regeringen bör

också se över EU:s och Sveriges regelverk för

föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag och

bostadsbidrag och verka för att dessa bidrag enligt

huvudregeln endast utbetalas till barn som bor i

landet (yrkande 4). Vidare bör regeringen verka för

att kommunerna för utbetalning av försörjningsstöd

enligt socialtjänstlagen alltid bör kräva någon form

av motprestation när det gäller friska vuxna

människor, t.ex. arbete, språkutbildning eller

jobbsökaraktiviteter (yrkande 3).

Även Erik Ullenhag m.fl. (fp) anser i motion Sf38

att reglerna på EU-nivå bör förändras för att

tydliggöra att den fria rörligheten handlar om fri

rörlighet för arbetstagare. Den s.k. 10-

timmarsregeln bör ersättas med krav på

självförsörjning, medlemsstaterna skall ha rätt att

vidta åtgärder mot personer som medvetet flyttat för

att utnyttja ett annat lands sociala

trygghetssystem, och inget land skall behöva betala

försörjningsstöd till EU-medborgare som saknar

uppehållstillstånd (yrkande 3). Motionärerna anser

dessutom att det svenska regelsystemet bör förändras

för att fler skall komma i arbete och för att

bidragsberoende skall brytas genom krav på

motprestation för försörjningsstöd (yrkande 4).

I motion Sf44 av Sven Brus m.fl. (kd) yrkande 5

anförs att dagens socialförsäkringssystem har

brister i flera avseenden. En parlamentarisk

kommitté bör därför ges i uppdrag att se över,

samordna och renodla välfärdssystemen.

Maria Wetterstrand m.fl. (mp) anser i motion Sf41

yrkande 3 att regeringen snarast skall ta initiativ

till regler för fri rörlighet inom EU som innebär

att en arbetstagare skall ha en lön som räcker för

den egna försörjningen i det EU-land han eller hon

väljer att bosätta sig. Parallellt med detta bör

regeringen ta initiativ till en nedmontering av

begränsningarna i den fria rörligheten som nu införs

gentemot de nya medlemsländerna.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

Arbetsmarknadsutskottet, som avgränsat sitt yttrande

till att avse frågan om de av regeringen aviserade

övergångsreglerna bör genomföras, anför bl.a.

följande.

Behovet av arbetskraft i Sverige kommer att öka

redan inom några år. Det är då viktigt att Sverige

är ett attraktivt land för arbetskraft från bl.a. de

nya medlemsländerna.

Erfarenheterna från tidigare utvidgningar av

unionen visar att inte ens relativt stora skillnader

i levnadsstandard leder till någon omfattande

rörlighet av människor från fattigare till rikare

länder. Trots vårt relativt utvecklade

välfärdssystem har rörligheten till vårt land varit

avsevärt lägre än genomsnittet i EU. De risker som

regeringen målar upp i skrivelsen är sannolikt

överdrivna.

Regeringens föreslagna övergångsregler kan skapa

en spricka i EU och leda till att länderna delas upp

i ett A-lag och ett B-lag, där den fria rörligheten

för människor starkt begränsas. Utskottets

uppfattning är att Sverige inte skall tillämpa

övergångsregler enligt regeringens skrivelse för

arbetstagare från EU:s nya medlemsstater.

Arbetsmarknadsutskottet anser således att

riksdagen inte bör ställa sig bakom regeringens

förslag till övergångsregler, vilket

socialförsäkringsutskottet bör föreslå att riksdagen

ger regeringen till känna.

Ett sådant ställningstagande innebär att

motionerna Sf39 (fp) yrkande 1, Sf40 (m) yrkande 1,

Sf41 (mp) yrkande 1, Sf42 (v) yrkande 2, Sf43 (c)

och Sf44 (kd) yrkande 1 får anses väsentligen

tillgodosedda.

Utskottets ställningstagande

EG-rättsliga aspekter på arbetstagarbegreppet

Arbetstagares rätt till fri rörlighet är en av de

grundläggande friheterna inom gemenskapen, en rätt

som garanteras genom fördraget.

Den närmare tillämpningen av arbetstagarbegreppet

har varit av betydelse för regeringens utformning av

de aviserade övergångsreglerna men även för

motionärernas ställningstaganden, då avses närmast

Moderaternas och Folkpartiets. Den beskrivning av

arbetstagarbegreppet som finns i skrivelsen (s. 5-6)

har kritiserats från olika håll, och utskottet har

därför funnit anledning att vid en offentlig

utfrågning ytterligare belysa vad som gäller (en

utskrift från utfrågningen finns i bilaga 3). Vid

utfrågningen medverkade bl.a. chefen för UD:s

rättssekretariat för EU-frågor departementsrådet

Anders Kruse, professorn i offentlig rätt Lotta

Vahlne Westerhäll, professorn i europeisk

integrationsrätt Ulf Bernitz samt doktoranden i

europeisk integrationsrätt Ulf Öberg. Utskottet vill

sammanfatta vad som framkommit om det rättsliga

läget på följande sätt.

Arbetstagarbegreppet är inte entydigt utan

varierar beroende på tillämpningsområde.

Arbetstagarbegreppet i artikel 39 i EG-fördraget som

gäller den fria rörligheten och i rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 sammanfaller inte alltid med

arbetstagarbegreppet i artikel 42 i EG-fördraget som

gäller den sociala tryggheten för att genomföra fri

rörlighet och i rådets förordning (EEG) nr 1408/71.

Även inom förordning 1612/68 kan begreppet

arbetstagare ha olika innebörd.

Situationen för en arbetssökande, dvs. en person som

första gången söker arbete i en annan medlemsstat,

regleras främst i artikel 39 i EG-fördraget och i

del I avdelning I i förordning 1612/68. Det handlar

bl.a. om rätten att resa ut från sitt eget land för

att söka arbete, att resa in i ett annat land för

att söka arbete, att ta del av

anställningserbjudanden från arbetsgivare och att

bli likabehandlad av arbetsförmedlingarna.

En arbetssökande har inte rätt att bosätta sig i

det land där han eller hon söker arbete, men har en

rätt att uppehålla sig i landet medan arbete söks.

Med stöd av EG-domstolens praxis kan medlemsstaterna

begränsa denna rätt. I praxis har accepterats en tid

på sex månader, men det utesluter inte att vistelsen

kan begränsas till kortare tid. Den arbetssökande

får å andra sidan stanna kvar längre om han eller

hon kan visa att han eller hon har en verklig chans

att få ett arbete och aktivt söker arbete.

En arbetssökande hade enligt tidigare praxis i

princip inte rätt till sociala trygghetsförmåner,

men i ett nyligen avgjort mål (dom den 23 mars 2004

i mål C-138/02 Collins) går EG-domstolen ifrån sin

tidigare praxis med hänvisning bl.a. till den

generella rätt till likabehandling som tillkommer

unionsmedborgare. Domstolen anger att en

arbetssökande skulle kunna få rätt till vissa

sociala förmåner enligt del I avdelning II i

förordning 1612/68, men att det i det aktuella

fallet var försvarligt att i den nationella

lagstiftningen begränsa den rätten tills personen

hade en mera tydlig koppling till den nationella

arbetsmarknaden.

En arbetstagare får enligt EG-rätten ytterligare

rättigheter: rätt till likabehandling med

arbetslandets egna arbetstagare, rätt att bosätta

sig i arbetslandet med familjen och rätt till ett

uppehållstillstånd som ett bevis på

bosättningsrätten. Arbetstagaren får också enligt

del I avdelning II förordning 1612/68 samma rätt

till sociala och skattemässiga förmåner som landets

egna medborgare, rätt till skola för barnen,

likabehandling när det gäller lön,

anställningsvillkor, medlemskap i fackföreningar,

rätt till bostad och rätt att ta sin familj med sig.

Arbetstagaren omfattas också av arbetslandets

socialförsäkringsförmåner enligt förordning 1408/71.

En person som har fått status som arbetstagare har

dessutom vissa kvardröjande rättigheter, om hon

eller han blir ofrivilligt arbetslös eller går i

pension. Det gäller framför allt rätten att bo kvar

i landet och rätten till vissa

socialförsäkringsförmåner.

Arbetstagarbegreppet har vid flera tillfällen

tolkats av EG-domstolen, som därvid slagit fast att

begreppet vad avser fri rörlighet har en

gemenskapsrättslig innebörd och att det inte får ges

en nationell tolkning. Tolkningen skall inte vara

restriktiv.

Beträffande EG-domstolens tolkning av

arbetstagarbegreppet när det gäller fri rörlighet

för personer är den juridiska expertisen eniga om

följande, som också redovisats i skrivelsen.

- Avgörande för att någon skall betraktas som

arbetstagare är att det arbete som utförs är en

faktisk och genuin ekonomisk aktivitet.

- Ett anställningsförhållande i EG-rättslig mening

utmärks normalt av att en person, under en viss

tid, mot ersättning utför arbete av ekonomiskt

värde åt någon annan under dennes ledning.

- Det saknar betydelse att det endast rör sig om ett

lågavlönat deltidsarbete. Det är inte heller

nödvändigt att arbetstagaren kan försörja sig på

sin inkomst. Det avgörande är att det utförda

arbetet inte framstår som så ringa att det i

praktiken är av helt marginell betydelse.

- Något direkt krav på att lönen skall utges i form

av pengar finns inte. Även den som får lön i form

av kost och logi kan betraktas som arbetstagare

och har rätt till de förmåner som gäller för dem

som är arbetstagare.

Tolkningen av följande rättsfall som redovisats i

skrivelsen har däremot ifrågasatts, nämligen

rättsfallen Kempf, Rinner-Kuhn och Kitz.

Fallet Kempf redovisas i skrivelsen på följande

sätt: Kempf var en tysk musiklärare som arbetade

deltid, tolv timmar i veckan, i Nederländerna. Hans

inkomst som musiklärare var så låg att han uppbar

socialbidrag för att nå upp till existensminimum.

Med hänvisning till att Kempf uppenbarligen inte

förmådde försörja sig på sitt arbete och därför inte

kunde anses som arbetstagare, nekades han

uppehållstillstånd i Nederländerna. EG-domstolen

uttalade att det var irrelevant ifall en person

lagligen erhöll medel från annat håll än arbete

(t.ex. genom bidrag), så länge det arbete som

personen faktiskt utförde kunde anses vara en

faktisk och genuin ekonomisk aktivitet. Eftersom

Kempfs musiklektioner bedömdes vara av mer än helt

marginell och underordnad betydelse utmynnade EG-

domstolens förhandsavgörande i att Kempf var att

betrakta som arbetstagare.

Utskottet noterar att redovisningen kan ge intryck

av att EG-domstolen gjort bedömningen att Kempfs

musiklektioner var "av mer än helt marginell och

underordnad betydelse" medan det av domen framgår

att det var den nationella domstolen som hade gjort

denna bedömning.

En invändning som gjorts mot redovisningen av

fallet Kempf är vidare att målet avser frågan om en

arbetstagare skall förlora sin status som

arbetstagare på grund av de prövade

omständigheterna.

I skrivelsen redovisas också rättsfallet Rinner-

Kuhn, där det anges att EG-domstolen slagit fast att

den som arbetar tio timmar i veckan omfattas av

arbetstagarbegreppet.

Här har invändningen avsett att målet gällt

likalöneprincipen och frågan om det är tillåtet att

särbehandla deltidsarbetande i förhållande till

heltidsarbetande, dvs. inte frågan om personen är en

arbetstagare genom att ha ett faktiskt och verkligt

arbete.

Regeringskansliets juridiske expert har bekräftat

att målet handlade om jämställdhet mellan kvinnor

och män men hävdat att avgörandet förutsatte att

personen i rättsfallet Rinner-Kuhn var en

arbetstagare. I ett senare mål har EG-domstolen

dessutom hänvisat till avgörandet i fallet Rinner-

Kuhn som ett allmänt avgörande i frågan om

likabehandling av arbetstagare, oavsett om det berör

fri rörlighet, socialförsäkring eller jämställdhet.

Regeringskansliets juridiske expert har påpekat att

det dock inte betyder att domstolen har sagt att tio

timmar i veckan är ett kriterium för att vara

arbetstagare. Som domstolen alltid anger måste det

vara fråga om ett verkligt arbete och inte ett

marginellt komplement.

Övriga sakkunniga vid utfrågningen har varit ense

med Regeringskansliets juridiske expert om att

arbetstagarbegreppet inte kan anses grundas på någon

allmän tiotimmarsregel utan framhållit att det

alltid skall vara fråga om ett verkligt arbete.

Slutligen har i skrivelsen redovisats att EG-

domstolen i rättsfallet Kitz uttalat att en person

som arbetar två timmar per dag två gånger i veckan

omfattas av arbetstagarbegreppet i den mening som

avses i förordning 1408/71.

Här har invändning framförts mot att målet gäller

om en person täcks eller inte täcks av förordning

1408/71 och att det är en i sammanhanget

ovidkommande fråga eftersom det då inte ställs krav

på att det skall vara ett faktiskt och verkligt

arbete.

Utskottet noterar att regeringsföreträdare vid

utfrågningen redan inledningsvis har redovisat att

tolkningen av arbetstagarbegreppet varierar beroende

på sammanhang och att det inte behöver vara samma

begrepp som används i förordning 1612/68 som i

förordning 1408/71.

Vid utfrågningen berördes också frågan om man,

bortsett från arbetstagarbegreppet, kan ställa upp

ett försörjningskrav över huvud taget med

utgångspunkt i unionsmedborgarskapet. Den frågan kan

komma att prövas av EG-domstolen i målet Trojani (C-

456/02), som gäller en person som bodde på ett

härbärge hos Frälsningsarmén och som mot 30 timmars

arbete fick uppehälle på härbärget och fickpengar.

En av experterna vid utfrågningen framförde därtill

att avgörandet i det tidigare nämnda målet Collins

öppnar en möjlighet att ha bosättningskrav för att

komma i fråga för vissa sociala förmåner.

De nu redovisade aspekterna ligger till grund för

utskottets överväganden nedan.

Övergångsreglerna

Utskottet delar regeringens uppfattning att den fria

rörligheten skall ses som en tillgång. Under det

svenska ordförandeskapet var Sverige drivande i

fråga om utvidgningen och att fri rörlighet för

personer skulle gälla från första dagen. Det har

därefter visat sig, vilket redovisas i skrivelsen,

att flertalet av nuvarande EU/EES-medlemsstater,

däribland Sveriges grannländer, har infört eller har

för avsikt att införa övergångsregler i någon form.

Det innebär att förutsättningarna väsentligen

ändrats på ett sätt som regeringen inte kunde

förutse. Vid utskottets offentliga utfrågning angavs

att den formella beslutsgången är helt slutförd i

Frankrike, Irland, Nederländerna, Österrike,

Tyskland, Luxemburg, Belgien och Island. Flertalet

medlemsländer som beslutat eller förbereder

särskilda övergångsregler kommer att tillämpa

arbetsmarknadsprövning. Det gäller Frankrike,

Finland, Nederländerna, Spanien, Belgien, Island,

Österrike samt troligen Schweiz. Tyskland kommer i

stället att tilldela arbetstillstånd inom ramen för

nationella kvoter.

Regeringens ambition har varit att försöka hitta

lösningar på olika problem som gäller såväl EU:s

regler som de svenska trygghetssystemen i avsikt att

övergångsregler inte skall behöva införas, men det

har visat sig att frågorna inte kan lösas så snabbt.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning, inte

minst med hänsyn till att flera medlemsstater i

närområdet beslutat sig för att införa

övergångsregler, att Sverige bör ha särskilda regler

för arbetstagare under en viss övergångsperiod.

Syftet är att förhindra att arbetskraft från de nya

medlemsstaterna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare

samt att minska störningarna på arbetsmarknaden i

form av snedvriden konkurrens och s.k. lönedumpning.

De särskilda övergångsreglerna skall utformas så att

de motverkar en oönskad uppdelning på

arbetsmarknaden. I likhet med vad regeringen anför

bör en ordning som kan liknas vid ett

gästarbetarsystem undvikas. Utskottet delar

regeringens uppfattning att innebörden av de

särskilda reglerna inte skall dramatiseras. Det är

motsvarande regler som man har haft när Grekland,

Spanien och Portugal blev medlemmar av gemenskapen.

Med särskilda övergångsregler för arbetstagare

kommer man enligt utskottets mening dock inte till

rätta med de problem på arbetsmarknaden som

föreligger i dag och som närmast har samband med

missbruk av den etableringsrätt för företagare och

den fria rörlighet för tjänster som redan nu gäller

i förhållande till de nya medlemsländerna. Det finns

t.o.m. farhågor att en begränsning av rörligheten

för arbetstagare kan leda till ökat missbruk främst

av etableringsrätten för företagare. I skrivelsen

aviserar regeringen emellertid olika åtgärder som

utskottet anser bör kunna minska problemen i dessa

avseenden, t.ex. stärkt kontroll av F-skattsedlar.

Utskottet återkommer nedan till en del av dessa

frågor.

Med anledning av att användningen av uttrycket

social turism tas upp i flera motioner vill

utskottet hänvisa till att uttrycket har använts i

EG-rättsliga sammanhang. Till exempel har EG-

domstolen i sin dom i det ovan angivna Collinsmålet

använt detta uttryck, inom citationstecken, vid

hänvisning till kommissionens yttrande i målet.

Det är viktigt att regeringen under

övergångsperioden vidtar åtgärder för att se över

vissa bestämmelser i det svenska trygghetssystemet,

som t.ex. socialtjänstlagen, men även i EU-

sammanhang tar upp olika frågor som gäller EG-

rättsliga aspekter. Vid statsministerns information

i riksdagen den 1 april 2004 framkom att han vid det

senaste EU-toppmötet bett kommissionen att kartlägga

konsekvenserna av EG:s regelverk som påverkar

arbetskraftens rörlighet. Ett klarläggande av

regelverket angavs kunna bidra till att de

övergångsperioder som införs i de nuvarande

medlemsländerna blir så korta som möjligt.

Beträffande den lagtekniska regleringen vill

utskottet nämna att den svenska utlänningslagen

innehåller bestämmelser om såväl uppehållstillstånd

som arbetstillstånd för utländska medborgare, utom

nordiska. I lagen bemyndigas regeringen att

föreskriva undantag från dessa bestämmelser. Med

anledning av vad som anges i motion Sf45 (m) om att

regeringen inte bör ha bemyndigande att fatta beslut

i frågan om övergångsregler, vill utskottet hänvisa

till att EU-medborgares rätt till fri rörlighet som

arbetstagare grundar sig på artikel 39 i EG-

fördraget och förordning 1612/68. En EG-förordning

är direkt tillämplig i varje medlemsland. När

nationella bestämmelser nu skall tillämpas i stället

för delar av förordning 1612/68 är det således mer

en tillfällighet att utlänningslagstiftningen ger

utrymme för regeringen att införa krav på

arbetstillstånd för vissa EU-medborgare. Genom

förevarande skrivelse förankrar regeringen ändå sitt

ställningstagande i riksdagen.

När det gäller den närmare utformningen av de

särskilda övergångsreglerna, som är avsedda att

gälla under de två första åren efter utvidgningen,

delar utskottet regeringens bedömning att

arbetstillstånd skall krävas för att arbetstagare

från de nya medlemsstaterna, utom Cypern och Malta,

skall få arbeta i Sverige. Arbetstillståndet skall

sökas i hemlandet eller där personen är bosatt. För

att beviljas arbetstillstånd skall vidare krävas att

sökanden har ett erbjudande om anställning som har

en viss varaktighet till en kollektivavtalsenlig

lön. Det skall röra sig om en heltidsanställning

eller i varje fall ett arbete som det går att

försörja sig på. Arbetstillstånd skall beviljas för

tolv månader eller den kortare tid anställningen

beräknas pågå. Efter tolv månaders fortlöpande

anställning är de särskilda reglerna inte längre

tillämpliga, utan arbetstagaren har fri rörlighet

precis som nuvarande unionsmedborgare. De särskilda

reglerna skall löpande utvärderas. Utskottet vill

understryka nödvändigheten av att regeringen

återkommer till riksdagen i god tid om de särskilda

reglerna avses förlängas efter tvåårsperioden.

Utskottet instämmer i bedömningen att dessa

särregler innebär generösare regler än de som gällde

vid anslutningsfördragets undertecknande den 16

april 2003. Utskottet vill därvid erinra om att vid

den nuvarande ordningen för handläggning av

arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare gäller

enligt AMS riktlinjer följande. Beträffande

arbetskraftsinvandring för permanent

uppehållstillstånd är en förutsättning att den

sökande erhållit stadigvarande sysselsättning och

full försörjning i det yrke som ansökan avser.

Beträffande tidsbegränsade arbetstillstånd för

täckande av tillfällig brist anges i riktlinjerna

bl.a. att nivån avseende lön, försäkringsskydd och

övriga anställningsvillkor skall lägst motsvara

gällande svenskt kollektivavtal inom branschen och

får inte vara sämre än vad som gäller för

motsvarande svensk arbetskraft. Arbetstiden skall

vara av en sådan omfattning att arbetstagaren får en

tillräcklig försörjning under vistelsen i landet.

Bostad skall vara ordnad före inresan. Dessa

riktlinjer är desamma som de var den 16 april 2003.

Ordningen för säsongsarbetstillstånd kommer inte

att förändras. Det nuvarande kvotsystemet behålls

således och arbetstillståndet är begränsat till att

avse viss bransch men är inte begränsat till viss

arbetsgivare.

Regeringen avser inte att införa särregler för

arbetssökande. Medborgare i de nya medlemsländerna

kommer att ha rätt att vistas i Sverige för att söka

arbete på samma villkor som gäller för övriga EU-

medborgare.

Utskottet ställer sig således bakom de av regeringen

aviserade särskilda övergångsreglerna och avstyrker

motionerna Sf40 (m) yrkandena 1-4, Sf39 (fp)

yrkandena 1 och 6-10, Sf44 (kd) yrkandena 1-4, Sf42

(v) yrkande 2, Sf43 (c), Sf41 (mp) yrkande 1, Sf38

(fp) yrkande 1 och Sf45 (m).

När det gäller information i de nya medlemsländerna

kan utskottet till att börja med konstatera att den

svenska ambassaden i respektive land kommer att ha

informationsmaterial om förutsättningarna för arbete

i Sverige. Det bör dock i huvudsak ankomma på

arbetsgivare och organisationer att mer aktivt

sprida information om arbetsmöjligheter i Sverige.

Utskottet vill nämna att LO, enligt vad som uppgavs

vid den offentliga utfrågningen, kommer att satsa på

information i de nya medlemsländerna om

arbetsvillkoren i Sverige. Man gör broschyrer,

inrättar en hemsida på Internet och undersöker

förutsättningarna att inrätta informationskontor på

samma sätt som finska LO har gjort. Det framhölls

att EU kan bidra med ekonomiskt stöd för sådan

information.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

Sf39 (fp) yrkande 5 och Sf38 (fp) yrkande 2.

Arbetsmarknaden

Det anges att regeringen har fört en dialog med ett

antal myndigheter och arbetsmarknadens parter i

syfte att identifiera problem som kan komma att

aktualiseras eller fördjupas med anledning av

utvidgningen. I skrivelsen redovisas några frågor

som därvid särskilt aktualiserats. Utskottet kan

konstatera att dessa frågor även tas upp i

motionerna Sf42 (v) och Sf41 (mp). Det handlar om

åtgärder för att motverka lönedumpning, s.k. svart

arbete, ekonomisk brottslighet och annat utnyttjande

av människor. Det handlar också om nödvändigheten av

att på olika sätt stärka de fackliga

organisationernas möjligheter att motverka

lönedumpning och försvara kollektivavtalets

ställning på arbetsmarknaden.

Utskottet, som instämmer i vikten av att åtgärder

vidtas i angivet syfte, vill särskilt framhålla

följande.

Frågan om huruvida uppdragsgivare inom byggnads-

och anläggningsbranschen skall ges ansvar för

uppdragstagares skatter och sociala avgifter bereds

inom Finansdepartementet, och en

departementspromemoria beräknas kunna presenteras

under sommaren 2004. Utskottet är, i likhet med vad

som anges i den avvikande meningen i

arbetsmarknadsutskottets yttrande och motionerna

från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, positivt till

möjligheten att lägga ansvaret för uppdragstagares

skatter och avgifter på uppdragsgivaren. Med

underentreprenörer i flera led ökar risken inte bara

för att skatter och avgifter undanhålls utan också

att skyddslagstiftningen kringgås.

I skrivelsen anges vidare att en arbetsgrupp med

företrädare för arbetsmarknadens parter och

Näringsdepartementet skall inventera eventuella

problem med bemanningsföretag och bl.a. arbeta med

frågan om auktorisation av bemanningsföretag. Som

framgår av den avvikande meningen i

arbetsmarknadsutskottets yttrande är arbetsgruppen

tillsatt med anledning av ett tillkännagivande av

riksdagen 1999. Arbetsmarknadsutskottet hade pekat

på en rad frågor som borde uppmärksammas, däribland

konkurrensförhållandena, och särskilt framhållit de

anställdas situation. I den avvikande meningen och

motionerna från Vänsterpartiet och Miljöpartiet

anges att det är mycket angeläget att arbetet i

gruppen nu återupptas och att det inriktas på de

frågor som omfattas av det tidigare

tillkännagivandet men också på frågan om

auktorisation.

I en rapport till regeringen den 30 mars 2004 har

Skatteverket föreslagit att en tidsbegränsad F-

skattsedel, normalt för tolv månader, skall

tilldelas en person som inte debiteras preliminär

skatt eller debiteras preliminär skatt på högst 5

000 kr. Skatteverket får därmed bättre möjligheter

till kontroll av dem som har F-skattsedel utan att

betala preliminär skatt eller som är begränsat

skattskyldiga. Därmed minskas möjligheterna att

under en längre tid använda F-skattsedeln i

skatteundandragande syfte. Skatteverket föreslår

också förbättrade möjligheter att inhämta uppgifter

bl.a. om sökanden bedriver aktiv näringsverksamhet i

sitt hemland och om denne har skatteskulder i

hemlandet. Skatteverket föreslår vidare att man gör

en översyn och utvärdering av hur bedömningen av

rätten till uppehållstillstånd för näringsidkare

enligt utlänningslagen påverkas av

skattebetalningslagens regler om F-skatt.

Enligt utskottets mening är det angeläget att

kontrollen av F-skatt förbättras. Utskottet noterar

att i motion Sf41 föreslås en rad åtgärder för en

mer seriös bedömning när F-skattsedel beviljas och

om efterkontroll, t.ex. vid misstanke om brott, om

oanmäld revision samt om straffavgifter för företag

som använder svart arbetskraft eller vid vissa

skatte- och bokföringsbrott. Däremot bör den som

gjort sig skyldig till mindre brott, enligt

motionärerna, inte för all framtid hindras att få F-

skattsedel. Åtgärder bör därtill vidtas för att

undvika förekomsten av s.k. målvakter. Det är också

angeläget att ett arbete inleds med att förtydliga

och klargöra begreppen arbetstagare och

uppdragstagare.

Utskottet noterar att i vårbudgeten (prop.

2003/04:100) föreslås Skatteverket i tilläggsbudget

för 2004 få ytterligare 20 miljoner kronor för att

förbättra kontrollen av F-skatt.

Möjligheterna till bevakning av kollektivavtal,

t.ex. genom tillägg till 19 § medbestämmandelagen,

tas också upp i skrivelsen. Utskottet instämmer i

att det behövs en bra bevakning av att avtalen följs

och att detta är angeläget även när inte några

medlemmar i organisationen är anställda på

arbetsplatsen. En analys av om och hur en sådan rätt

skulle kunna införas pågår för närvarande inom

Regeringskansliet, och regeringen avser att

återkomma till riksdagen i frågan när denna analys

är färdig.

Utskottet vill understryka vikten av att

regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med

förslag i denna fråga.

Härutöver anges i motion Sf41 (mp) att Sverige

omgående bör ratificera ILO:s konvention nr 94.

Utskottet noterar att enligt skrivelsen bereds

kommittédirektiv avseende ett uppdrag att genomföra

EG-direktivet om offentlig upphandling. När

direktivet genomförs avser regeringen att låta

analysera frågan om möjligheterna att ratificera

ILO:s konvention 94 om arbetsklausuler i kontrakt

där offentliga myndigheter är part.

I motion Sf42 tas dessutom frågan om

arbetstagarorganisationers vetorätt mot entreprenad

upp. Utskottet anser att det finns skäl att även

överväga denna fråga.

I motion Sf41 framhålls dessutom vikten av ökade

ansträngningar mot diskriminering i arbetslivet.

Utskottet instämmer i detta och vill framhålla att

åtskilliga åtgärder redan har vidtagits för att

stärka arbetet mot etnisk diskriminering, inte minst

har lagstiftningen mot etnisk diskriminering

förstärkts. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har

arbetat med att öka kunskapen om lagstiftningen hos

bl.a. arbetsgivare, fackliga företrädare och

arbetsförmedlare. Informations- och

utbildningsinsatser om de nya reglerna riktas även

till allmänheten. AMS har haft särskilda uppdrag att

motverka diskriminering i arbetsförmedlingarnas

verksamhet. Detta har utmynnat i att AMS i samverkan

med bl.a. DO utarbetat en handlingsplan för ett

långsiktigt arbete mot diskriminering inom

arbetsförmedlingarna. Som utskottet tidigare har

konstaterat har lokala diskrimineringsbyråer som

bygger på frivilliga krafter etablerats på olika

orter i landet. Vidare har stödet till lokal

verksamhet mot diskriminering förstärkts. När det

gäller DO:s roll kan nämnas att

Diskrimineringskommittén har i uppdrag att bl.a. se

över frågan om vissa ombudsmän under regeringen

borde slås samman till en ombudsmannainstitution och

om en sådan myndighet borde vara en myndighet under

riksdagen. Uppdraget skall redovisas senast den 1

juli 2005. Det kan också nämnas att Nämnden för

offentlig upphandling har fått i uppdrag att göra en

utvärdering av användningen av

antidiskrimineringsklausuler i upphandlingskontrakt.

Utskottet anser att riksdagen bör göra ett

tillkännagivande om att regeringen, i enlighet med

det ovan anförda, skyndsamt bör återkomma till

riksdagen med förslag om möjligheterna till

bevakning av kollektivavtal. Därmed bifalls delvis

motionerna Sf42 (v) yrkande 1 och Sf41 (mp) yrkande

2. Motionerna får i övrigt anses i huvudsak

tillgodosedda med vad utskottet ovan anfört.

Utskottet finner inte skäl att föreslå införandet

av skattereduktion för hushållsnära tjänster som

föreslås i motion Sf38 (fp) yrkande 5. När det

gäller åtgärder mot skattefusk är motionen delvis

tillgodosedd med vad ovan anförts om F-skatt och

föreslagen förstärkning av Skatteverkets

kontrollverksamhet. Motionen bör avslås av

riksdagen.

Det sociala välfärdssystemet

Ekonomiskt bistånd till arbetssökande

Rätten för den som är medborgare i ett EU-land att,

för första gången, söka arbete i ett annat EU-land

regleras, som ovan nämnts, främst i artikel 39 i EG-

fördraget och i del I avdelning I i rådets

förordning (EEG) nr 1612/68. Det handlar om rätten

att resa ut från sitt eget land för att söka arbete,

att resa in i ett annat land för att söka arbete, ta

del av anställningserbjudanden från arbetsgivare och

att bli likabehandlad av arbetsförmedlingarna.

En arbetssökande har inte rätt att bosätta sig i

det andra landet men har en rätt att uppehålla sig

där medan han eller hon söker arbete. Med stöd av

EG-domstolens praxis kan medlemsstaterna begränsa

denna rätt. I praxis har accepterats en tid på sex

månader, men det utesluter inte att vistelsen kan

begränsas till kortare tid. Den arbetssökande får å

andra sidan stanna kvar längre om hon eller han har

en verklig chans att få ett arbete och aktivt söker

arbete.

I skrivelsen anges att det inte finns någon

utvecklad praxis för bedömning av ekonomiskt bistånd

till arbetslösa från andra EU-länder.

Socialtjänstlagens regler om kommunens yttersta

ansvar och den enskildes rätt till bistånd följer

som en konsekvens av vistelsebegreppet, vilket

innebär att kommunerna från fall till fall måste

bedöma om, och i så fall i vilken omfattning,

bistånd ska utges.

Vid utskottets offentliga utfrågning tillades från

regeringens sida att EG-domstolen i det ovannämnda

målet Collins går ifrån sin tidigare praxis när det

gäller arbetssökande med hänvisning bl.a. till den

generella rätt till likabehandling som tillkommer

unionsmedborgare. Domstolen ansåg att en

arbetssökande kan få rätt till vissa sociala

förmåner även enligt avdelning II i förordning

1612/68. Men domstolen medgav att det i det aktuella

fallet var försvarligt att begränsa den rätten tills

personen i fråga hade en mera tydlig koppling till

den nationella arbetsmarknaden.

Utskottet noterar att regeringen, enligt vad som

anges i skrivelsen, avser att låta en särskild

utredare få i uppdrag att se över möjligheten till

begränsning av rätten till bistånd enligt

socialtjänstlagen för arbetssökande unionsmedborgare

som inte tidigare arbetat i Sverige. Utredaren skall

undersöka möjligheten att begränsa rätten till

ekonomiskt bistånd för dessa arbetslösa och deras

medföljande familjemedlemmar och i vilken omfattning

denna grupp i övrigt skall undantas från rätten till

bistånd enligt socialtjänstlagen, med bibehållande

av socialtjänstens yttersta ansvar för barn och med

beaktande av deras speciella behov.

Utskottet anser att den aviserade översynen,

förutom EG-domstolens fortsatta tillämpning, bör

avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Sf40 (m) yrkande 5 och Sf38 (fp) yrkande

3 (delvis).

Krav på motprestation för försörjningsstöd

Rätten till försörjningsstöd följer av 4 kap. 1 §

socialtjänstlagen (2001:453). I första stycket anges

att den som inte kan tillgodose sina behov eller få

dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till

bistånd av socialnämnden för sin försörjning

(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Lagrummet hade sin motsvarighet i 6 § i den

tidigare socialtjänstlagen. Den enskildes ansvar

förtydligades genom en språklig justering av

lagrummet på förslag i proposition 1996/97:124. I

propositionen angavs (s. 75): Regeringen vill åter

slå fast att den enskilde inte kan anses ha rätt

till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen om

han inte efter förmåga försöker bidra till sin egen

försörjning. Den som kan arbeta är därför också

skyldig att söka arbete. Denna skyldighet gäller i

första hand heltidsarbete. I skyldigheten att söka

arbete inbegrips i princip också deltagande i den

verksamhet som anordnas för arbetslösa inom ramen

för arbetsmarknadspolitiken, t.ex.

arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete eller

arbetsrehabiliterande åtgärder, deltagande i

svenskundervisning och andra delar av särskilda

introduktionsprogram som syftar till att förbereda

och underlätta invandrares inträde på

arbetsmarknaden. Regeringen vill i detta sammanhang

understryka att varje enskilt ärende förutsätter en

individuell bedömning, som skall utgå från den

enskildes egna förutsättningar att klara ett visst

arbete.

Riksdagen har nyligen behandlat olika frågor om

socialtjänstpolitik (bet. 2003/04:SoU5). I

betänkandet vidhåller socialutskottet att

socialbidraget skall vara ett yttersta skyddsnät för

tillfälliga ekonomiska behov och inte fungera som en

långsiktig försörjningskälla. Utskottet avstyrkte

ett motionsyrkande om att kommunerna skall få ställa

krav på motprestationer av bidragstagare med

hänvisning till de möjligheter socialtjänsten redan

i dag genom 4 kap. 4 § socialtjänstlagen har att

ställa krav på motprestationer från den som uppbär

socialbidrag. (I 4 kap. 4 § anges att socialnämnden

kan begära att den som uppbär försörjningsstöd skall

delta i praktik eller kompetenshöjande verksamhet.

Bestämmelsen gäller främst personer under 25 år.)

Riksdagen följde utskottets förslag (prot.

2003/04:84).

Regeringen aviserar i skrivelsen sin avsikt att

låta se över möjligheten att ha ett

kvalificeringssystem för att vara berättigad till

bistånd enligt socialtjänstlagen med beaktande av

internationella konventioner som Sverige är bundet

av, likabehandlingsprincipen och gällande

lagstiftning mot diskriminering.

Utskottet anser att den aviserade översynen bör

avvaktas och avstyrker motionerna Sf39 (fp) yrkande

3 och Sf38 (fp) yrkande 4.

Försörjningskrav för bosättning

En arbetstagare har enligt EU:s regelverk rätt till

likabehandling med arbetslandets egna arbetstagare,

rätt att bosätta sig i arbetslandet med familjen och

rätt till ett uppehållstillstånd som ett bevis på

bosättningsrätten. Arbetstagaren får också enligt

del II i förordning 1612/68 samma rätt till sociala

och skattemässiga förmåner som landets egna

medborgare samt omfattas av arbetslandets

socialförsäkringsförmåner enligt förordning 1408/71.

Utskottet har ovan redovisat att EG-domstolen

ansett att begreppet arbetstagare i detta sammanhang

inte bör tolkas restriktivt. Domstolen har ansett

att varje person som utför faktiskt och verkligt

arbete med undantag av arbete som utförs i så liten

omfattning att det framstår som ett marginellt

komplement är arbetstagare. Kännetecknet för ett

anställningsförhållande är därvid att personen under

en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan

person under dennes ledning. Domstolen har

konstaterat att det inte är nödvändigt att en person

kan försörja sig helt på arbetet för att hon eller

han skall betraktas som arbetstagare. Domstolen har

däremot inte sagt att ett visst antal arbetstimmar i

veckan är ett kriterium för att vara arbetstagare

och man kan inte säga att det finns en allmän rätt

att bara behöva arbeta t.ex. tio timmar för att

kunna ställa krav på att i övrigt bli försörjd av

det allmänna.

Under utskottets offentliga utfrågning ställdes

frågan om Sverige har rätt att införa ett krav på

att vederbörande kan försörja sig själv för att

medborgare såväl från de övriga nuvarande som de nya

EU-länderna skall få bosätta sig i Sverige som

arbetstagare. Utskottet har uppfattat svaren från

den närvarande EG-rättsliga expertisen så att detta

inte är möjligt utan skulle innebära diskriminering

av dessa medborgare i förhållande till svenska

medborgare. EG-rätten och EG-domstolens praxis är

entydig på den punkten. En arbetstagare behöver inte

kunna försörja sig helt och hållet själv för att

betraktas som arbetstagare i EG-rättslig mening. Att

uppställa begränsande regler för andra medborgare än

de egna är en diskriminering enligt EG-rätten och

kommer, enligt vad den juridiska expertisen från

Regeringskansliet uppgav, att leda till en talan mot

Sverige om fördragsbrott.

I skrivelsen anges att Sverige avser att aktivt

verka för sådana förändringar av EU:s regelverk att

bättre hänsyn kan tas till de olika situationer på

arbetsmarknaden som kan förekomma. Vidare har

statsministern vid information av riksdagen den 1

april 2004 angivit att han vid det senaste EU-

toppmötet har bett kommissionen att kartlägga

konsekvenserna av EU:s regelverk som påverkar

arbetskraftens rörlighet.

Utskottet förutsätter att regeringen fortsatt

verkar för sådana förändringar av EU:s regelverk.

Något uttalande från riksdagens sida är därför inte

nödvändigt. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna Sf39 (fp) yrkande 2, Sf41 (mp) yrkande 3

och Sf38 (fp) yrkande 3 (delvis).

Bosättningsbaserade sociala förmåner

Enligt förordning 1408/71 är en arbetstagare enligt

huvudregeln försäkrad i arbetslandet. Förmånerna

skall därvid betalas ut oavsett i vilket EU-land

arbetstagaren är bosatt. För Sveriges del gäller det

såväl de arbetsbaserade som de bosättningsbaserade

förmånerna. Vissa typer av ersättningar kan undantas

från denna bestämmelse, men det förutsätter att

förmånen är förtecknad i en särskild bilaga. Så har

för svensk del skett när det gäller ett fåtal

ersättningstyper, t.ex. när det gäller

bostadstillägg till pensionärer (BTP).

Enligt förordning 1408/71 skall familjeförmåner

utbetalas av arbetslandet även om familjen är bosatt

i ett annat EU-land. I vissa fall skall dock

familjeförmåner i första hand utges av det land där

familjen är bosatt och det nämnda arbetslandet

endast betala familjeförmåner med ett

skillnadsbelopp upp till arbetslandets förmånsnivå.

Som svenska familjeförmåner räknas allmänna

barnbidrag, förlängt barnbidrag, studiebidrag,

bostadsbidrag för barnfamiljer, föräldrapenning och

underhållsstöd.

Principerna för utbetalning av familjeförmåner var

naturliga för de länder som ursprungligen ingick i

EG. Det var då vanligt att det i familjen fanns

endast en yrkesarbetande och familjeförsörjare,

mannen, och en hemarbetande, kvinnan. För att

familjen inte skulle förlora all trygghet om den

yrkesarbetande i familjen valde att arbeta i en

annan medlemsstat, kopplades trygghetssystemen i

förordning 1408/71 till arbetet och inte till

bosättningen.

I skrivelsen anges att regeringen anser att

behovet av och möjligheterna att förändra nuvarande

regelsystem rörande socialförsäkringsförmåner med

beaktande av EG-rätten och Sveriges internationella

överenskommelser skall ses över.

Riksförsäkringsverket har vidare fått i uppdrag att

följa utvecklingen av utbetalningen av svenska

familjeförmåner enligt förordning 1408/71. En första

redovisning skall ske den 30 november 2004 och en

slutredovisning den 31 mars 2005. Även här kan

erinras om att statsministern vid det senaste EU-

toppmötet har bett kommissionen att kartlägga

konsekvenserna av EU:s regelverk som påverkar

arbetskraftens rörlighet.

Med hänsyn till det pågående arbetet avstyrker

utskottet motionerna Sf40 (m) yrkande 6 och Sf39

(fp) yrkande 4.

Socialförsäkringsreform

När det gäller frågan om en

socialförsäkringsreform noterade utskottet i

betänkande 2003/04:SfU1 (s. 23) att statsministern i

en frågestund i riksdagen den 13 november 2003 hade

aviserat en kommande översyn av

socialförsäkringssystemen. Utskottet välkomnade en

sådan översyn i syfte att långsiktigt säkra en

gemensamt finansierad, generell offentlig

försäkring. Något tillkännagivande i frågan var

därmed inte påkallat och utskottet avstyrkte

motionsyrkandena i fråga. Utskottet har erfarit att

frågan om direktiv till en utredning om

socialförsäkringssystemen bereds inom

Socialdepartementet. Utskottet anser inte att det

finns skäl att föregripa detta beredningsarbete och

avstyrker därmed motionerna Sf40 (m) yrkande 7 och

Sf44 (kd) yrkande 5.

Bilaga 2

A

Yttrande från annat utskott

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

2003/04:AU3y

Särskilda regler under en

övergångsperiod för

arbetstagare från nya

medlemsstater

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har den 25 mars 2004

berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att avge

yttrande över regeringens skrivelse 2003/04:119 och

över motioner som eventuellt väcks i ärendet.

Bakgrunden till skrivelsen är ett tillkännagivande

av riksdagen i samband med behandlingen av

propositionen om godkännande av anslutningsfördraget

(prop. 2003/04:25 Europeiska unionens utvidgning

2004). Riksdagen beslutade att godkänna

anslutningsfördraget. För det fall att regeringen

avsåg att vidta några åtgärder mot bakgrund av

anslutningsfördragets bestämmelser om

övergångslösningar när det gäller fri rörlighet för

arbetstagare skulle dessa åtgärder underställas

riksdagen (bet. 2003/04:UU4, rskr. 2003/04:114). I

den nu framlagda skrivelsen redovisar regeringen

sitt ställningstagande i fråga om särskilda regler

under en övergångsperiod och sina bedömningar i

övrigt. Regeringen lägger alltså inte fram några

formella förslag.

Arbetsmarknadsutskottet avgränsar sitt yttrande

till att avse frågan om de av regeringen aviserade

övergångsreglerna bör genomföras.

I ärendet har det väckts åtta motioner, varav sex

är parti- eller kommittémotioner. Samtliga dessa och

en enskild motion tar upp frågan om övergångsregler.

Skrivelsen i huvuddrag

Skrivelsen innehåller en redovisning av

anslutningsfördraget och dess övergångsbestämmelser

och av relevanta EU-regler på området. Där finns

också en beskrivning av det svenska välfärdssystemet

och av den nuvarande ordningen med arbetstillstånd.

En genomgång görs av de övriga medlemsstaternas

ställningstaganden i fråga om övergångsanordningar

som hade offentliggjorts fram till den 5 mars 2004.

Slutligen redovisar regeringen sina

ställningstaganden om särskilda regler under en

övergångsperiod (avsnitt 7) och om ytterligare

åtgärder på kort och lång sikt (avsnitt 8). I

skrivelsen finns också en redovisning av ekonomiska

konsekvenser.

I frågan om övergångsregler innebär regeringens

ställningstagande i korthet följande.

Sverige bör ha särskilda regler under en

övergångsperiod beträffande åtta av de nya

medlemsstaterna, nämligen Tjeckien, Estland,

Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och

Slovakien.

Regeringen välkomnar ökad rörlighet av

arbetskraft. Människor ska kunna söka jobb och

företag ska kunna rekrytera över gränserna. Det har

nu visat sig att flertalet av de nuvarande EU/EES-

medlemsstaterna, däribland Sveriges grannländer, har

infört eller har för avsikt att införa

övergångsregler i någon form. Förutsättningarna har

därmed ändrats på ett sätt som regeringen inte kunde

förutse. Utan särskilda regler under en

övergångsperiod skulle troligen betydligt fler

personer från de nya medlemsstaterna söka sig hit än

vad som annars hade varit fallet. Till detta kommer

att det fortfarande råder stora ekonomiska

skillnader mellan de nya och de nuvarande

medlemsstaterna, vilket får som följd bl.a. att

ersättningsnivåerna i de sociala systemen skiljer

sig åt mellan Sverige och de nya medlemmarna. Detta

kan komma att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare för

att rekrytera arbetskraft från de nya

medlemsstaterna enligt villkor som markant

understiger vad som i allmänhet gäller på den

svenska arbetsmarknaden. Det finns en risk för

störningar på arbetsmarknaden i form av snedvriden

konkurrens och lönedumpning. Det är troligt att

risken ökar på grund av att fler medlemsstater i

närområdet har beslutat sig för att ha

övergångsregler.

Det är regeringens uppfattning att det

övergångsvis ska krävas arbetstillstånd för

arbetstagare från de nya medlemsstaterna. Tillstånd

ska sökas vid svensk ambassad eller svenskt konsulat

i sökandens hemland eller där sökanden är bosatt.

Tillstånd ska beviljas före inresan i Sverige. Ett

arbetstillstånd ska förutsätta ett erbjudande om

anställning med viss varaktighet och med

kollektivavtalsenlig lön. Nivån avseende lön,

försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor ska

lägst motsvara svenska kollektivavtal inom branschen

och får inte vara sämre än vad som gäller för

motsvarande arbetstagare i Sverige. Det ska vara en

heltidsanställning eller i vart fall ett arbete som

det går att försörja sig på under vistelsen i

landet. Arbetstillståndet, som begränsas till visst

yrke och viss arbetsgivare, beviljas för tolv

månader eller den kortare tid som anställningen

beräknas pågå. Efter tolv månaders fortlöpande

anställning har arbetstagaren fri rörlighet precis

som nuvarande unionsmedborgare. Så kallad

arbetsmarknadsprövning bör inte göras, men ett

sådant krav återinförs om så skulle bedömas som

nödvändigt. Medföljande familjemedlemmar beviljas

uppehållstillstånd i motsvarande omfattning som

arbetstagaren. De kan beviljas arbetstillstånd utan

arbetsmarknadsprövning och utan begränsning till

visst yrke eller viss arbetsgivare. Bostad bör vara

ordnad men är inte ett formellt krav. Enligt

regeringens bedömning är det inte möjligt att göra

några undantag från de sociala välfärdssystemen. Den

nuvarande

ordningen för säsongsarbetstillstånd bibehålls,

däribland ett särskilt kvotsystem. Krav på

arbetstillstånd kommer inte att uppställas vid s.k.

utstationering av arbetstagare i samband med att

arbetsgivaren tillhandahåller tjänster över

gränserna. Regeringen gör bedömningen att villkoren

inte är sämre för arbetstagare i de nya

medlemsstaterna än vid tidpunkten då

anslutningsfördraget skrevs under den 16 april 2003.

De särskilda reglerna under en övergångsperiod ska

gälla under två år och fortlöpande utvärderas.

I syfte att underlätta övergången till fri

rörlighet inom det utvidgade EU och för att möta de

problem som kan uppstå eller fördjupas redovisas ett

antal ytterligare åtgärder på kort och lång sikt.

- Migrationsverket ska få i uppdrag att se över

möjligheten till ökad kontroll av anställningsbevis

i samband med beviljande av uppehållstillstånd och

till ökad kontroll vid en ansökan om förlängning.

- Migrationsverket och Skatteverket ska se över

möjligheterna att kontrollera att egenföretagare

verkligen är företagare och att de har möjlighet att

försörja sig.

- AMS har fått i uppdrag att tillsammans med

Migrationsverket och efter samråd med

arbetsmarknadens parter föreslå hur man kan utforma

en löpande övervakning av utvecklingen på

arbetsmarknaden när det gäller eventuella störningar

eller risk för störningar. I sammanhanget påpekas

att AMS inte i alla delar kan ges ansvaret; vad

gäller t.ex. lönevillkor och

anställningsförhållanden måste rimligen parterna på

arbetsmarknaden ha ansvaret.

- AMS ska också få i uppdrag att utarbeta former för

en avrapportering från arbetsgivare när en

anställning med säsongsarbetstillstånd påbörjas.

- Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF)

har fått i uppdrag att redovisa omfattningen av EU-

intyg enligt förordning 1408/71 för vilka

arbetslöshetsersättning i Sverige har medgivits. IAF

ska också redovisa ytterligare insatser för att

undvika missbruk av sådan ersättning vid tillämpning

av den nyssnämnda förordningen.

- Arbetsmiljöverket ska få i uppdrag att analysera

vilka problem som kan uppstå eller fördjupas vid

tillsyn av arbetsmiljön i företag och hos företagare

registrerade i andra medlemsstater.

- Finansdepartementet bereder frågan om

uppdragsgivare inom bygg- och anläggningsbranschen

ska ges ansvar för uppdragstagares skatter och

sociala avgifter.

- En arbetsgrupp med företrädare för

arbetsmarknadens parter och Näringsdepartementet ska

återuppta sitt arbete med en inventering av

eventuella problem med bemanningsföretagen,

däribland frågan om auktorisation.

- Skatteverket har fått i uppdrag att redogöra för

kontrollen i samband med F-skattsedlar för att bl.a.

förhindra att arbetsrätts- och

arbetsmiljölagstiftningen kringgås.

- Inom Regeringskansliet pågår en analys av hur en

rätt till information t.ex. enligt 19 §

medbestämmandelagen skulle kunna införas för

arbetstagarorganisationen även i det fall att en

kollektivavtalsbunden arbetsgivare inte har några

anställda som är medlemmar i organisationen.

- Regeringskansliet bereder frågan om

kommittédirektiv om att genomföra EG-direktivet om

offentlig upphandling i svensk rätt. När direktivet

genomförs ska regeringen även låta analysera frågan

om att ratificera ILO-konvention 94 om

arbetsklausuler i kontrakt där offentlig myndighet

är part.

Regeringen redovisar också ett antal åtgärder som

avser det sociala välfärdssystemet, däribland

möjligheten att i vissa fall begränsa rätten till

bistånd enligt socialtjänstlagen. EU:s

samordningsregler inom det sociala området är

uppbyggda med utgångspunkten att underlätta den fria

rörligheten. Enligt skrivelsen avser Sverige att

aktivt verka för sådana förändringar av EU:s

regelverk att bättre hänsyn kan tas till de olika

situationer på arbetsmarknaden som kan förekomma.

Motionerna

I ärendet har sex av riksdagspartierna väckt

motioner. Samtliga dessa partier framför synpunkter

på de av regeringen aviserade övergångsreglerna,

Moderaterna i motion Sf40 (yrkande 1), Folkpartiet i

kommittémotion Sf39 (yrkande 1) av Bo Könberg m.fl.,

Kristdemokraterna i motion Sf44 (yrkande 1),

Vänsterpartiet i motion Sf42 (yrkande 2),

Centerpartiet i motion Sf43 och Miljöpartiet i

motion Sf41 (yrkande 1). Motionerna innehåller även

synpunkter på behovet av åtgärder såväl inom landet

som i förhållande till EU och de nya

medlemsländerna. Samtliga partier välkomnar

utvidgningen. De säger nej till de övergångsregler

som regeringen aviserar i skrivelsen med delvis

likartade argument. Tanken på övergångsregler

avvisas även i en enskild fp-motion Sf38 av Erik

Ullenhag m.fl. (fp) (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Den centrala frågan i detta ärende är om Sverige ska

utnyttja den möjlighet som anslutningsfördraget ger

att under en övergångsperiod tillämpa nationell

lagstiftning i stället för artiklarna 1-6 i rådets

förordning (EEG) nr 1612/68 och, i förekommande

fall, även i stället för bestämmelser i rådets

direktiv 68/360/EEG. Genom denna möjlighet kan den

fria rörligheten och tillträdet till den svenska

arbetsmarknaden begränsas för medborgare i de nya

medlemsstaterna.

Regeringens bedömning är som framgått ovan att

Sverige bör ha särskilda övergångsregler i

förhållande till medborgare i Tjeckien, Estland,

Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien och

Slovakien. Innebörden av de aviserade reglerna är

att det under en övergångsperiod om två år ska

krävas arbetstillstånd, som ska sökas i hem- eller

bosättningslandet. För att arbetstillstånd ska

beviljas ska sökanden ha ett erbjudande om

anställning av viss varaktighet och med

kollektivavtalsenlig lön. Det ska vara en

heltidsanställning eller i vart fall ett arbete som

det går att försörja sig på. Arbetstillståndet

beviljas för tolv månader eller den kortare tid

anställningen beräknas pågå. Efter tolv månaders

fortlöpande anställning ska de särskilda

övergångsreglerna inte längre tillämpas.

Arbetsmarknadsutskottet kan inledningsvis konstatera

att Sverige genom regeringen varit pådrivande i att

öppna EU för nya medlemsländer. Därigenom har

Sverige ett särskilt ansvar för utvidgningen. Så

sent som hösten 2003 i propositionen om EU:s framtid

var det regeringens uppfattning att den svenska

arbetsmarknaden inte skulle drabbas av några

störningar till följd av fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare.

Den fria rörligheten för arbetskraften har från

början varit en hörnsten i EU-samarbetet. Målet ska

självklart vara att alla medborgare i EU-länderna

ska kunna resa, arbeta och leva i unionen på samma

villkor.

Utvidgningen av EU med tio nya länder är en

historisk händelse. Den kommer att få betydelse

ekonomiskt, politiskt och institutionellt. Även för

vårt land kommer utvidgningen att få stor betydelse.

Behovet av arbetskraft i Sverige kommer att öka

redan inom några år. Det är då viktigt att Sverige

är ett attraktivt land för arbetskraft från bl.a. de

nya medlemsländerna.

Erfarenheterna från tidigare utvidgningar av unionen

visar att inte ens relativt stora skillnader i

levnadsstandard leder till någon omfattande

rörlighet av människor från fattigare till rikare

länder. Trots vårt relativt utvecklade

välfärdssystem har rörligheten till vårt land varit

avsevärt lägre än genomsnittet i EU. De risker som

regeringen målar upp i skrivelsen är sannolikt

överdrivna.

Regeringens föreslagna övergångsregler kan skapa en

spricka i EU och leda till att länderna delas upp i

ett A-lag och ett B-lag, där den fria rörligheten

för människor starkt begränsas. Utskottets

uppfattning är att Sverige inte ska tillämpa

övergångsregler enligt regeringens skrivelse för

arbetstagare från EU:s nya medlemsstater.

Arbetsmarknadsutskottet anser således att riksdagen

inte bör ställa sig bakom regeringens förslag till

övergångsregler, vilket socialförsäkringsutskottet

bör föreslå att riksdagen ger regeringen till känna.

Ett sådant ställningstagande innebär att motionerna

Sf39 yrkande 1 (fp), Sf40 yrkande 1 (m), Sf41

yrkande 1 (mp), Sf42 yrkande 2 (v), Sf43 (c) och

Sf44 yrkande 1 (kd) får anses väsentligen

tillgodosedda.

Stockholm den 2 april 2004

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders

Karlsson (s), Margareta Andersson (c), Laila

Bjurling (s), Anders G Högmark (m), Sonja Fransson

(s), Stefan Attefall (kd), Camilla Sköld Jansson

(v), Patrik Norinder (m), Lars Lilja (s), Tina

Acketoft (fp), Berit Högman (s), Henrik Westman (m),

Britta Lejon (s), Ulf Holm (mp), Mauricio Rojas

(fp), Raimo Pärssinen (s) och Christer Erlandsson

(s).

Avvikande mening

Särskilda regler under en övergångsperiod m.m.

Anders Karlsson, Laila Bjurling, Sonja Fransson,

Lars Lilja, Berit Högman, Britta Lejon, Raimo

Pärssinen och Christer Erlandsson (alla s) anför.

Inledning

Fri rörlighet för personer är en av EU:s viktigaste

grundprinciper. Den garanteras genom EG-fördraget

och ett antal förordningar och direktiv. Området

personers fria rörlighet inriktades till en början

på arbetskraften men har gradvis utvidgats till att

täcka även andra kategorier. Eftersom skillnader i

medlemsstaternas sociala trygghetssystem kan vara

ett hinder för den fria rörligheten har reglerna

kompletterats med regler om samordning av

socialförsäkringsregler som ska skydda den

migrerande arbetstagarens rättigheter, främst

förordningen (EEG) nr 1408/71. Effekten blir att

frågor om fri rörlighet inte sällan handlar om

migrerande arbetstagares eller arbetssökandes

rättigheter i socialförsäkringssystem m.m. i det

land där arbetet utförs. Frågan om vem som ska anses

som arbetstagare blir av avgörande betydelse i detta

sammanhang.

Saken illustreras väl i detta ärende. De frågor

som väckts gäller i hög grad inte bara möjligheten i

sig att röra sig inom EU för att söka eller ta

arbete utan också de problem som kan uppstå till

följd av bl.a. reglerna om samordning av

socialförsäkringsregler och den uttolkning av

arbetstagarbegreppet som EG-domstolen gjort i olika

sammanhang.

I det följande riktar vi huvudsakligen in oss på

frågor som är arbetsmarknadsrelaterade.

Särskilda regler under en övergångsperiod

Liksom regeringen välkomnar vi en ökad rörlighet av

arbetskraft. Sverige har en lång tradition av ut-

och invandring. Sverige har haft, har fortfarande

och kommer även i fortsättningen att ha behov av att

personer kommer hit för att arbeta. Att människor

rör sig över gränser är en viktig del av det

internationella samspelet. Med ökad rörlighet ökar

förutsättningarna för företagen att rekrytera rätt

arbetskraft och möjligheterna för arbetstagarna att

finna ett meningsfullt arbete. Det är ofta en

förutsättning för utveckling, inte minst för Sverige

som är ett litet land.

Vi socialdemokrater anser det viktigt att

framhålla de fördelar med ökade möjligheter till

rörlighet som ges också för oss svenskar. EU ger oss

möjligheter att söka oss ut i Europa för att studera

och arbeta.

En hel del talar för att EU-utvidgningen inte är

tillräcklig för att möta en kommande

arbetskraftsbrist. AMS har i olika sammanhang pekat

på att Sverige kommer att få ett växande behov av

arbetskraft. I en nyligen publicerad bilaga till

långtidsutredningen, (Bilaga 3 till LU 2003/04, SOU

2004:34), dras slutsatsen att det kommer att uppstå

betydande arbetskraftsbrist inom vissa

utbildningsgrupper. Så gott som samtliga lokala

arbetsmarknadsregioner beräknas ha underskott på

arbetskraft inom åtminstone någon

utbildningskategori år 2020, och den demografiska

utvecklingen därefter pekar på att bristerna sedan

kommer att förvärras ytterligare. I bilagan sägs

också att en större arbetskraftsinvandring kommer

att bli nödvändig även om Sverige lyckas bra med att

ta till vara den redan tillgängliga arbetskraften på

ett flexibelt och effektivt sätt.

Hotet om en framtida brist på arbetskraft var en

bakgrund till den offentliga utfrågning som

arbetsmarknadsutskottet arrangerade för snart ett år

sedan med deltagande av arbetsmarknadens parter och

den särskilda utredaren Berit Rollén. Flera talade

om ett kommande behov av ökad arbetskraftsinvandring

och detta även om många mobiliserades som i dag står

utanför arbetsmarknaden.

Från fackligt håll betonades att öppnade gränser i

själva verket ökar behovet av trygga arbetsrättsliga

regler och ett starkt kollektivavtalsskydd. Det

påpekades också att det finns vissa brister i

regleringen och bevakningen, som särskilt kan drabba

den invandrade arbetskraften. Man pekade bl.a. på

svartarbete, missbruk av F-skattsedel och

bemanningsföretag som bygger på någon form av

underbudskonkurrens.

Vi socialdemokrater vill med kraft understryka att

problemet inte är det tillskott av arbetskraft som

utvidgningen kan medföra, utan en hotande brist på

arbetskraft i framtiden. På kortare sikt är

problemet de risker som särskilt den invandrade

arbetskraften kan ställas inför när lagar och regler

sätts åt sidan. Samma lagar och samma avtal ska

gälla alla som arbetar i Sverige.

Ledamöter i arbetsmarknadsutskottet kunde vid ett

besök i Skåne i höstas få en inblick i problem av

detta slag. Ett tämligen nytt fenomen på

byggarbetsmarknaden är förekomsten av utlänningar

med svensk F-skattsedel. Den fackliga organisationen

vill få till stånd kollektivavtal i de fall man

antar att avsikten är att undgå krav på

arbetstillstånd. Det beskrivs som en ny oreglerad

arbetsmarknad eftersom dessa personer arbetar under

förhållanden som inte kan godtas enligt

arbetsmiljölagstiftningen. Personerna bör i många

fall inte betraktas som egenföretagare eftersom de

står i beroendeförhållande till uthyrningsföretagen

eller huvudentreprenören. Företagen har på grund av

de låga löner som betalas ut kostnader som är

betydligt lägre än vad många svenska byggföretag

har. Kostnaderna pressas också genom att den svenska

arbetsmiljölagstiftningen inte följs. Ett problem

som också påtalades var skattemyndigheternas

begränsade möjligheter att agera effektivt när det

gäller kontrollen av F-skattsedeln. Det antogs att

antalet utländska yrkesutövare skulle öka efter

utvidgningen.

Som framgår av regeringens skrivelse kommer

flertalet av de nuvarande EU/EES-medlemsstaterna att

införa övergångsregler i någon form. Detta kan leda

till att betydligt fler än vad som hade varit fallet

om endast ett fåtal av de nuvarande medlemsstaterna

infört övergångsregler kommer att söka sig till

Sverige. Det råder fortfarande stora ekonomiska

skillnader mellan de nuvarande och de blivande

medlemsstaterna. Det är detta förhållande som är

upphovet till problem av de slag som nyss

beskrivits. Vi delar regeringens bedömning att det

finns en risk för störningar i form av snedvriden

konkurrens och lönedumpning, en risk som kan öka nu

när flera medlemsstater bestämt sig för att ha

övergångsregler. Det är angeläget att förhindra att

arbetstagare från de nya medlemsstaterna

exploateras.

Vi socialdemokrater i arbetsmarknadsutskottet

ansluter oss med detta till regeringens bedömning

att Sverige bör införa övergångsregler. Vi godtar

också de i skrivelsen redovisade förutsättningarna

för att arbetstillstånd ska beviljas. Utgångspunkten

är att möjliggöra för arbetstagare i de nya

medlemsstaterna att ta seriösa arbeten här i

Sverige. Arbetsmarknadsprövning bör inte göras i

fråga om arbete med viss varaktighet, vilket innebär

generösare regler än i dag. Detta är ett viktigt

uttryck för att det inte är fråga om att allmänt

begränsa tillträdet till den svenska

arbetsmarknaden. Däremot bör, som sägs i skrivelsen,

de andra förutsättningar som redan i dag gäller för

att arbetstillstånd ska beviljas lyftas fram och

tydliggöras. Vi anser att de kriterier som anges i

skrivelsen - vilka i stora delar överensstämmer med

AMS riktlinjer för handläggning av

arbetstillståndsärenden - bör fylla syftet att

förhindra exploatering och uppdelning på

arbetsmarknaden.

Vi ställer oss bakom regeringens skrivelse även när

det gäller reglerna i övrigt för arbetstillstånd för

medborgare från de nya medlemsländerna och ansluter

oss till bedömningen att den sammantagna effekten av

de särskilda reglerna inte innebär någon försämring

jämfört med vad som gällde vid tidpunkten då

anslutningsfördraget skrevs under.

Ytterligare åtgärder på kort och lång sikt

Som framgått ovan redovisar regeringen en rad

åtgärder med anledning av utvidgningen. Vi

socialdemokrater vill inledningsvis än en gång

framhålla att den fria rörligheten ska ses som en

tillgång. Arbetskraftsinvandring som innebär seriösa

anställningar enligt lag och avtal är något positivt

som bör bejakas. De åtgärder som aviseras handlar

till största delen om att förhindra störningar på

arbetsmarknaden och att möta problem som kan uppstå

eller fördjupas. Skärpta regler och ökad kontroll

syftar till att underlätta övergången till en helt

fri rörlighet. Den övergångstid på två år som

regeringen förordar ska utnyttjas för att göra

sådana korrigeringar.

Vi vill särskilt peka på följande.

Systemet med F-skattsedlar. I debatten har det

framförts att det är för lätt att få F-skattsedel.

Ett mönster börjar skönjas där personer som

egentligen är arbetstagare uppträder som

egenföretagare. I vissa fall kan man på goda grunder

misstänka att syftet är att kringgå den lagstiftning

som gäller för anställda.

Det i skrivelsen nämnda uppdraget till

Skatteverket i denna fråga har i dagarna redovisats

till regeringen (PM 2004-03-30, dnr 130 224785-

04/121). Sedan 1998 kan även den som inte är

skattskyldig i Sverige men som har för avsikt att

bedriva näringsverksamhet här tilldelas F-

skattsedel. Avsikten är att underlätta för utländska

fysiska och juridiska personer att bedriva

näringsverksamhet i Sverige. F-skattsedel utfärdas

efter en prövning av om den verksamhet som

beskrivits i ansökan utgör näringsverksamhet eller

inte. Om verksamheten bedöms som näringsverksamhet

kontrolleras om sökanden har skatteskulder. De

flesta utlänningar som ansöker om F-skatt avser att

vistas i Sverige under kortare tid än 3 månader. Vid

utgången av 2003 var ca 1 000 F-skatteregistreringar

hänförliga till utlänning, vilket kan jämföras med

året före då 350 ansökningar kom in. Under 2003

fattades drygt 50 beslut om avslag på ansökan från

utländska medborgare, i flertalet fall därför att

verksamheten inte uppfyllde kraven på

näringsverksamhet. Beslutet att tilldela någon F-

skattsedel är egentligen ett preliminärt beslut

medan den slutliga bedömningen sker vid

inkomsttaxeringen. Eftersom de flesta utländska

näringsidkare som ansöker om F-skattsedel inte ska

taxeras i Sverige blir deras avsikt att driva

näringsverksamhet här aldrig slutgiltigt prövad.

I Skatteverkets PM pekar man ut ett antal

problemområden, däribland de begränsade

kontrollmöjligheter som finns i dag. Verket föreslår

bl.a. tidsbegränsade F-skattsedlar i vissa fall,

vilket ska förbättra möjligheterna till kontroll i

olika avseenden. Man föreslår också ett förbättrat

samarbete mellan Sverige och övriga EU/EES-länder.

Enligt vår mening är det synnerligen angeläget att

man stramar upp hanteringen för att på så vis

förhindra ett oseriöst utnyttjande av systemet.

Vi anser att man också bör ta fasta på det som

sägs i skrivelsen om möjligheten att lägga ansvaret

för uppdragstagares skatter och avgifter på

uppdragsgivaren. Med underentreprenörer i flera led

ökar risken inte bara för att skatter och avgifter

undanhålls utan också att skyddslagstiftningen

kringgås.

Bemanningsföretagen är sedan lång tid

uppmärksammade av arbetsmarknadsutskottet. Med

anledning av ett tillkännagivande av riksdagen 1999

på förslag av arbetsmarknadsutskottet tillsattes en

arbetsgrupp inom Näringsdepartementet för att

inventera de problem som kan vara förknippade med en

anställning i ett bemanningsföretag. Utskottet hade

pekat på en rad frågor som borde uppmärksammas,

däribland konkurrensförhållandena, och hade särskilt

framhållit de anställdas situation. Vi

socialdemokrater anser att det är mycket angeläget

att arbetet i gruppen nu återupptas och att det

inriktas på de frågor som omfattas av det tidigare

tillkännagivandet men också på frågan om

auktorisation. Vi utgår från att regeringen så snart

som möjligt kan återkomma till riksdagen med

anledning av det tidigare tillkännagivandet och att

regeringen då också har gjort en kompletterande

inventering av frågeställningar som utvidgningen kan

aktualisera.

Som framgår av skrivelsen bereds frågan om

kommittédirektiv om att genomföra EG-direktivet om

offentlig upphandling. När direktivet genomförs i

svensk rätt avser regeringen att låta analysera

möjligheten att ratificera 1949 års ILO-konvention

nr 94 om arbetsklausuler i kontrakt där offentlig

myndighet är part. De övriga nordiska länderna har

ratificerat konventionen. Konventionen ger möjlighet

att ställa kontraktsvillkor som går ut på att gängse

lönenivå enligt kollektivavtalet ska tillämpas.

Frågan har behandlats av den s.k.

Upphandlingskommittén, som ansåg att regeringen

borde verka för att ILO-konventionen skrivs in i

EG:s upphandlingsdirektiv (SOU 2001:31 s. 373 f). Vi

anser att detta är en mycket angelägen fråga.

En annan fråga som tas upp i skrivelsen är att

förstärka möjligheterna till bevakning av

kollektivavtal, t.ex. genom tillägg till 19 §

medbestämmandelagen. Utskottet instämmer med

regeringen i att det behövs en bra bevakning av att

avtalen följs. Detta är angeläget även när inte

några medlemmar i organisationen är anställda på

arbetsplatsen. Utskottet - som inte anser att man nu

bör binda sig för hur detta ska åstadkommas mera i

detalj - värdesätter att en analys pågår inom

Regeringskansliet. Utskottet utgår från att

regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga

innan tvåårsperioden med övergångsregler löpt till

ända.

Vi socialdemokrater vill slutligen anföra följande.

De åtgärder som beskrivs i skrivelsen är avsedda att

underlätta övergången till en fri rörlighet. Uppdrag

riktas till olika myndigheter, och regeringen

utreder och analyserar olika frågor. De centrala

frågorna om lön och andra anställningsvillkor är

dock i första hand parternas ansvar. Vi

socialdemokrater utgår från att parterna, i eget

intresse, lever upp till detta ansvar och informerar

regeringen om eventuella störningar eller

missförhållanden på arbetsmarknaden.

Slutsatser

Det ovanstående innebär att vi anser att riksdagen

bör ställa sig bakom regeringens skrivelse. Vi

förordar också ett tillkännagivande om att

regeringen under den tid övergångsregler gäller

åtgärdar de problem som identifieras och återkommer

till riksdagen med de förslag som detta föranleder.

Det anförda innebär också att samtliga i detta

yttrande berörda motioner, Sf38, Sf39, Sf40, Sf41,

Sf42, Sf43 och Sf44, bör avstyrkas i den mån de inte

får anses tillgodosedda genom det anförda.

Särskilda yttranden

1. Övergångsregler m.m. (m)

Anders G Högmark, Patrik Norinder och Henrik

Westman (alla m) anför:

Den 1 maj i år utvidgas EU från 15 till 25

medlemsländer. Öppningen för nya medlemsländer är

det viktigaste som har hänt inom Europasamarbetet

under lång tid. Vi moderater välkomnar utvidgningen.

Det eventuella problemet i samband med unionens

utvidgning är inte att medborgare från de nya

medlemsländerna kommer hit för att arbeta. Det

handlar inte heller om att de skulle utsättas för

rovdrift på den svenska arbetsmarknaden. Problemet

sammanhänger i stället med utformningen av de

svenska socialförsäkringssystemen och EU:s olika

regelverk på detta område.

Vi moderater anser att problem som kan uppstå med

fiktiva anställningar och utnyttjande av svenska

bidragssystem ska mötas med ändring av regelsystemen

i stället för med hinder för den fria rörligheten

inom EU.

Sveriges problem är att allt färre försörjer

alltfler. Stora nationella problem har grundats i

och med en illa fungerande arbetsmarknad. Vi har

jämfört med de flesta EU-länder

socialförsäkringslösningar och arbetsmarknadsregler

som är förmånligare för den enskilde och

skattenivåer som är väsentligt högre.

Vår utgångspunkt är att Sverige ska eftersträva

generella regelförändringar. Medborgare från de nya

EU-länderna ska inte behöva arbetstillstånd för att

få arbeta i Sverige. Arbetstagare och deras anhöriga

ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige under

förutsättning att de kan försörja sig. Någon facklig

eller statlig kontrollapparat behövs inte. Det

räcker med ett formellt krav på egenförsörjning.

Socialbidrag ska inte utbetalas till EU-medborgare

som söker arbete i Sverige. Familjeförmåner som

föräldrapenning, barnbidrag, studiebidrag,

bostadsbidrag och underhållsstöd bör enligt

Moderaternas mening i princip endast utgå till

familjer bosatta i Sverige. Regeringen måste därför

aktualisera en översyn av förordning (EEG) nr

1408/71 med detta syfte.

Vi anser också att man bör överväga möjligheterna

till en ordning för medborgare från alla EU-länder

där arbetstagare successivt kvalificerar sig in i

svenska socialförsäkringssystem.

Det anförda innebär att vi anser att

socialförsäkringsutskottet bör föreslå att riksdagen

bifaller motion Sf40 yrkandena 2-7.

2. Övergångsregler m.m. (fp)

Mauricio Rojas (fp) anför:

Den 1 maj 2004 blir Europa för första gången en

sammanhållen kontinent med länder som frivilligt

valt att gå samman för att lösa gemensamma problem.

Tiotals miljoner människor, som för bara drygt tio

år sedan levde under kommunistiskt förtryck, kommer

in i det EU som djupast sett syftar till att värna

demokratin, friheten och freden. Det är något

historiskt och fantastiskt.

Rätten att ta arbete inom hela Europeiska unionens

område har från början varit en hörnsten i EU-

samarbetet. Att människor flyttar mellan länder ökar

den ömsesidiga förståelsen och får positiva effekter

på den europeiska ekonomin. Rätten och möjligheten

att flytta ökar naturligtvis starkt individernas

frihet. Det har blivit en självklarhet att alla

medborgare i EU-länderna ska kunna resa, arbeta och

leva i hela unionen på samma villkor. Därför säger

Folkpartiet nej till regeringens förslag om

övergångsregler för nya EU-medborgare. Det krånglar

till det för människor som vill komma hit och

arbeta. Vi behöver fler som jobbar och betalar

skatt.

Folkpartiet accepterar däremot en övergångsregel,

nämligen att den som vill flytta hit måste kunna

försörja sig. Vi godtar inga andra tillfälliga

lösningar än denna enkla, som i praktiken alltså

bara består i ett skriftligt besked från en seriös

arbetsgivare. Den behövs för att motverka varje risk

för utnyttjande av svenska bidrag. Den regeln borde

gälla alla som vill flytta hit, men får just nu inte

tillämpas för medborgare från de gamla EU-länderna.

Detta bör ändras, men i avvaktan på det bör denna

rimliga princip tillämpas där det är tillåtet. Vår

bedömning är att det är möjligt att genomföra sådana

förändringar på några månader, för principen stöds

av de allra flesta politiker och partier i Europa

och i Sverige. Därför ska denna övergångsregel

enbart gälla i åtta månader.

3. Övergångsregler m.m. (kd)

Stefan Attefall (kd) anför:

Tio länder från Central- och Östeuropa samt från

Medelhavsområdet välkomnas in i Europasamarbetet den

1 maj 2004. Detta är en av samarbetets absolut

största historiska händelser. Östutvidgningen är ur

såväl ekonomiskt, politiskt som institutionellt

perspektiv en enorm utmaning. Efter årtionden av

isolering och utanförskap öppnas nu dörrarna till

gemenskap med de europeiska grannarna.

Även ur ett svenskt perspektiv finns det stora

vinster med utvidgningen. Den politiska och sociala

utvecklingen i våra grannländer gynnar givetvis även

oss, inte minst genom att det blir en säkrare

region. Dessutom kan vi samarbeta när det gäller

gränsöverskridande brottslighet och miljöfrågor.

Sverige behöver även kvalificerad arbetskraft som

vill komma hit och bidra till vår ekonomi och

välfärd. Eftersom de tio nya medlemsländerna är en

snabbväxande region öppnas även en stor marknad för

Sverige. En gemensam marknad innebär således en

starkare ekonomi, fler arbetstillfällen, högre

tillväxt och ett tryggat välfärdssystem.

Kristdemokraternas överväganden i frågan om

övergångsregler kan sammanfattas på följande sätt:

- Erfarenheter från den senaste EU-utvidgningen har

inte visat på någon förändring i negativ bemärkelse

när det gäller förflyttning över gränserna.

- Undersökningar visar att det främst är

välutbildade personer i arbetsför ålder som söker

sig till ett annat medlemsland för att arbeta.

- Sverige har ett behov av arbetskraftsinvandring på

lång sikt för att trygga välfärden.

Vi kristdemokrater anser att invandring i grunden

är en stor tillgång för vårt land, men

förutsättningarna måste vara tillräckligt goda för

att möjligheterna till mänsklig utveckling och ökat

välstånd ska kunna tas till vara.

Vår ståndpunkt är att Sverige inte ska införa

några övergångsregler. De nya medlemsländerna ska

välkomnas som fullvärdiga medlemmar. Vi anser att

regeringen bör verka för att ändra den negativa

spiral som uppstått när de andra medlemsländerna

sett sig tvingade att införa övergångsregler.

Sverige borde gå i spetsen för att påverka de övriga

länderna genom att avstå från sådana regler.

Den oro som regeringen skapat genom tal om "social

turism" m.m. bör enligt Kristdemokraternas mening

mötas med avstämningspunkter, ett "early warning

system", under de tre första åren efter EU-

utvidgningen. Under denna tid ska regeringen

återkomma till riksdagen varje år med en skrivelse

som innehåller en redovisning för utvecklingen på

arbetsmarknaden och av trygghetssystemen. Regeringen

ska också vara skyldig att fortlöpande följa

utvecklingen och i händelse av förändringar av

dramatisk karaktär snarast återkomma till riksdagen

med en proposition med förslag till åtgärder.

Vi kristdemokrater har i många år påtalat de brister

som finns i dagens socialförsäkringssystem men inte

fått något gehör för detta. Omkring en miljon

människor försörjs i dag uteslutande genom

bidragssystemen. Behovet av en översyn har funnits

länge och är oberoende av att EU får tio nya

medlemsländer. En reformering måste ske om samspelet

mellan skattesystemen och de olika bidragssystemen

ska ge rätt incitament till arbete. En förändring

behövs också för att anpassa våra system till en

värld med allt rörligare arbetskraft.

4. Övergångsregler m.m. (c)

Margareta Andersson (c) anför:

Den 1 maj 2004 utvidgas EU med tio nya medlemmar.

Det är en stor händelse när Europa tar ännu ett steg

mot samförstånd och varaktig fred. Centerpartiet

vill ha ett Europa som präglas av öppenhet, mångfald

och framtidstro. Vi välkomnar de nya medlemsstaterna

in i den europeiska gemenskapen. EU:s fria rörlighet

ska gälla för alla EU-medborgare.

Vi ställer oss mycket kritiska till att dela upp

EU-medlemmarna i ett A-lag och ett B-lag med regler

som gäller för vissa medlemmar i EU, men inte för

andra. Det EU som riskerar att växa fram om

diskriminerande regler införs lutar åt en slutenhet,

misstro och rädsla. Det är inte det Europa som

Centerpartiet vill se. Att ha fri rörlighet för

kapital, varor och tjänster, men bara för vissa

människor, medför att hela grundidén med EU riskerar

att gå förlorad.

Centerpartiet anser att rädslan och oron för

missbruk av det svenska välfärdssystemet överdrivs.

De människor som vill komma hit och försörja sig

genom arbete kan bidra till ett vitalt Sverige

socialt, ekonomiskt och kulturellt. De ska

uppmuntras att komma hit. Vi accepterar inte att

vissa länders medborgare pekas ut som mer benägna

att utnyttja sociala välfärdssystem än andra.

Farhågorna för "social turism" är inte bara stötande

utan även dåligt grundade. Trygghetssystemen mot

inkomstbortfall på grund av arbetslöshet eller

sjukdom har kvalifikationsvillkor som grundas på

tidigare inkomst, och risken för försök att utnyttja

dessa system är obefintlig. Även riskerna för att

svenska bidragssystem skulle överutnyttjas av

personer från de nya medlemsländerna är kraftigt

överdrivna.

Inte heller behöver man räkna med en våg av

migration. En rapport från EU-kommissionen visar att

flyttbenägenheten i de nya EU-länderna är mycket låg

och att Sverige inte är det land som människorna i

de nya länderna ser som attraktivast att flytta

till.

Att avvisa möjligheten att tillämpa

övergångsregler är en viktig symbolisk handling. På

det sättet kan Sverige visa att vi fullt ut

välkomnar de nya medlemsländerna och deras

medborgare till EU. Ett sådant ställningstagande

skulle också vara gynnsamt för Sverige. Vi kan inta

positionen som ett attraktivt och välkomnande

invandrarland i en tid med växande demografiska

problem. Vår stela arbetsmarknad drar nytta av ett

tillskott av högutbildad arbetskraft och tillskott

av skatteintäkter. Det skapar också förutsättningar

för goda politiska relationer inom EU, vilket ökar

Sveriges möjligheter att påverka.

5. Regler på arbetsmarknaden m.m. (v, mp)

Camilla Sköld Jansson (v) och Ulf Holm (mp) anför:

Vår uppfattning är att nya förutsättningar för

Sverige ställer högre krav än tidigare på regeringen

att tillsammans med arbetsmarknadens parter

säkerställa att arbetsmarknadens villkor, regler och

lagar följs och stärks. Redan nu finns exempel på

akuta problem inom vissa branscher, inte minst inom

bygg-, transport- och tjänstesektorn. De åtgärder vi

är överens om är generella och lika för alla. Det

handlar om att motverka lönedumpning, svartarbete,

ekonomisk brottslighet och utnyttjande av människor.

Det handlar också om att förhindra diskriminering.

Vi vill peka på några problemområden där vi menar

att regeringen snarast bör återkomma med konkreta

förslag på lösningar.

- Bemanningsföretagen, som i vissa fall verkar ha

som målsättning att dumpa löner.

- Oklara ansvarsförhållanden vid underentreprenader.

- Oseriöst användande av F-skattsedlar.

Dessutom är det nödvändigt att på olika sätt stärka

de fackliga organisationernas möjligheter att

motverka lönedumpning och försvara kollektivavtalens

ställning på arbetsmarknaden.

Arbetet mot allt slag av diskriminering bör

förstärkas och utvecklas. De ansvariga

myndigheternas roller bör utvärderas och det lokala

arbetet mot diskriminering skärpas. Sociala

förbättringar och förhindrande av oseriös verksamhet

bör vara kriterier vid offentlig upphandling.

Vi anser med hänvisning till det ovanstående att

regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag

på samlade generella insatser som syftar till att

säkerställa tryggheten för alla arbetstagare på

arbetsmarknaden vid fri rörlighet.

Bilaga 3

Offentlig utfrågning

Om övergångsregler för arbetstagare vid EU:s

utvidgning

Datum: tisdagen den 13 april 2004

Tid:10.00-12.00

Lokal: andrakammarsalen

Program:

Inledning

Socialförsäkringsutskottets ordförande Tomas Eneroth

(s)

Arbetstagares fria rörlighet och övergångsregler

- Vilka övergångsregler för fri rörlighet ingår i

fördraget med de nya medlemsländerna?

- Hur bör de svenska övergångsreglerna utformas?

- Vilka övergångsregler kommer andra EU-länder att

införa?

Statssekreterare Charlotte Svensson,

Utrikesdepartementet

EG-rättsliga aspekter

- EU-medborgares rätt att bosätta sig i annat EU-

land och rätt till sociala förmåner

- EG-domstolens tillämpning när det gäller

migrerande arbetstagare och

arbetssökande

- Bedömning av de EG-rättsliga aspekterna för svensk

del vid utvidgningen

Departementsrådet Anders Kruse, Utrikesdepartementet

Departementssekreterare Lena Malmberg,

Socialdepartementet

Utfrågning

Utskottets ledamöter ställer frågor till inledarna

och övriga inbjudna

Deltagare i utfrågningen

Utrikesdepartementet

Charlotte Svensson

Ola Henrikson

Anders Kruse

Ingrid Ekelund

Catrin Lidbom

Gösta Ihrefelt

Martin Sandgren

Socialdepartementet

Lena Malmberg

Näringsdepartementet

Eivy Häggström

Pontus Ringborg

Migrationsverket

Fredrik Martinsson

Peter Fylking

Riksförsäkringsverket

Bjarne Almström

Jaan Paju

Mats Mattsson

Arbetsmarknadsverket

Linnéa Arvius

Svenska kommunförbundet

Roger Bodin

Lars Klingsjö

Per-Olov Nylander

Svenskt Näringsliv

Karin Ekenger

Sofia Bergström

Sverker Rudeberg

Företagarnas riksorganisation

Jens Karlsson

Landsorganisationen (LO)

Erland Olauson

Thord Pettersson

Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)

Anna Ekström

Åke Zettermark

F.d. generaldirektören Berit Rollén

Professor Ulf Bernitz

Professor Lotta Vahlne Westerhäll

Doktorand Ulf Öberg

Inledning

Ordförande Tomas Eneroth (s): Välkomna till

socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning!

Vi genomför den som ett led i behandlingen av

regeringens skrivelse om övergångsregler för

arbetstagare från nya medlemsländer vid EU:s

utvidgning.

Frågan om övergångsregler har debatterats rikligt

de senaste månaderna inte bara i Sverige utan också

i övriga europeiska länder. Det är komplexa

frågeställningar, och jag tycker att de senaste

månadernas diskussion och debatt kring både olika

förordningar och de domstolsutslag som finns har

visat på behovet av att försöka klargöra begreppen.

Det är vår ambition i socialförsäkringsutskottet att

under den här utfrågningen åtminstone räta ut en del

av de frågetecken som finns kring förordningen 1408

eller 1612 eller EG-domstolens utslag i diverse

olika domar.

När det gäller regeringens skrivelse har

arbetsmarknadsutskottet redan yttrat sig över den

till oss i socialförsäkringsutskottet. Vi påbörjar

vår behandling i dag. Vi kommer att ha

utskottssammanträde under eftermiddagen, och

ambitionen är att vi under nästkommande tisdag ska

slutjustera för att sedan ha debatt och beslut den

28 april.

Utfrågningen inleds med att statssekreterare

Charlotte Svensson på Utrikesdepartementet redogör

för de överväganden som regeringen har gjort med

anledning av frågan om hur övergångsreglerna ska

utformas. Vi har dessutom särskilt bett om att få en

redogörelse för hur övriga länder inom Europeiska

unionen har ställt sig i frågan om övergångsregler.

Därefter går vi vidare till en genomgång av de

aktuella EG-rättsliga aspekter som finns. Det gäller

detaljerade bestämmelser om hur rätten till sociala

förmåner för arbetstagare regleras men också hur EG-

domstolens tillämpning sett ut vid ett antal

aktuella fall. Denna genomgång görs av Anders Kruse

som är departementsråd på Utrikesdepartementet men

också av Lena Malmberg som är

departementssekreterare på Socialdepartementet.

Utöver de inledare som jag nu har nämnt har vi

bjudit in ett flertal experter,

organisationsföreträdare och utredare till den här

utfrågningen. Här finns professorn i offentlig rätt,

Lotta Vahlne Westerhäll. Här finns professorn i

europeisk integrationsrätt, Ulf Bernitz. Här finns

Ulf Öberg som är doktorand i europeisk

integrationsrätt och som har tjänstgjort vid EG-

domstolen i Luxemburg. Här finns också regeringens

särskilda utredare av övergångsregler, Berit Rollén,

och dessutom företrädare för arbetsmarknadens parter

och för en mängd olika organisationer och

myndigheter.

Samtliga dessa står naturligtvis till ledamöternas

förfogande för att svara på frågor, givetvis också

de som har hållit inledningsanföranden.

Ambitionen är att inledningsanförandena kommer att

hålla på ungefär en halvtimme, vilket innebär att vi

har en och en halv timma till frågor och svar. Sedan

slutar vi klockan 12.

Jag vill avslutningsvis påminna om att det här är

en utfrågning som sänds i TV. Så stäng gärna av

mobiltelefoner och annat! Dessutom vill jag påminna

om att allt som sägs här nedtecknas av stenografer.

Protokollet från denna utfrågning kommer att bifogas

i utskottets betänkande. Det innebär att allt som

sägs här kommer i offentligt tryck.

Med dessa ord säger jag än en gång: Varmt välkomna

till utfrågningen! Jag ger därmed ordet till

Charlotte Svensson, statssekreterare på

Utrikesdepartementet. Varsågod!

Arbetstagares fria rörlighet och övergångsregler

Charlotte Svensson: Tack för att jag har fått komma till

utskottet!

Jag tror att man ska börja med att slå fast att

utvidgningen av EU har stor betydelse för oss i form

av utökade möjligheter till ekonomisk utveckling och

tillväxt. Men den här gången handlar det inte bara

om att tio nya länder blir medlemmar i den

europeiska unionen. Den 1 maj 2004 är på många sätt

en historisk dag. Den 1 maj 2004 bryter vi

definitivt med det delade Europa, ett delat Europa

som har inneburit förtryck och ofrihet, ett delat

Europa som har hotat freden och hämmat utvecklingen

i vår världsdel.

Det är viktigt att inledningsvis slå fast den

positiva syn vi i Sverige har på utvidgningen. Vi är

överens om dess utomordentliga betydelse och vikten

av att Sverige har varit, är och förblir

tillskyndare av utvidgningen. Men det är då viktigt

att den fungerar, både för att de länder som nu blir

medlemmar verkligen ska integreras i EU och med

tanke på kommande utvidgningar. Det kan därför vara

bra att ha - och det är inte heller konstigt att det

krävs - en infasningsperiod med särskilda regler på

en rad olika områden.

Över 200 olika övergångsbestämmelser kommer att

gälla de närmaste åren. Jag är här för att redovisa

en av alla dessa bestämmelser. Det handlar om

möjligheten att ha särskilda regler för

arbetstagares fria rörlighet under en

övergångsperiod.

Först: Vad gäller i dag? För EU-medborgare gäller

att man har rätt att resa in i landet och vistas här

under tre månader utan krav på uppehållstillstånd.

Det enda villkoret som ställs är att personen kan

visa giltigt ID-kort eller pass. Efter tre månader

krävs uppehållstillstånd, och ett sådant

uppehållstillstånd beviljas på fem år om man har ett

anställningsbevis.

Regelverket på området syftar till att så

effektivt som möjligt göra EU till en marknad och

underlätta för medborgarna att fritt röra sig mellan

länderna. Grundtanken är att en unionsmedborgare ska

kunna flytta och bosätta sig i en annan medlemsstat

på samma villkor som landets egna medborgare. Man

kan säga att regelverket handlar dels om

arbetstagares och arbetssökandes rätt till

rörlighet, dels om vilka rättigheter de har när de

reser inom unionen för att arbeta i ett annat EU-

land. De här reglerna finns dels i EG-fördraget,

dels i sekundärrätten.

Reglerna gör åtskillnad mellan arbetstagare och

arbetssökande. Arbetstagare har betydligt mer

omfattande rättigheter än en arbetssökande.

Arbetssökande är alltså en sådan person som första

gången söker arbete i ett annat land.

EG-domstolen har tolkat arbetstagarbegreppet vid

ett stort antal tillfällen och slagit fast att det

är ett gemenskapsrättsligt begrepp i det här

sammanhanget. Det är alltså inte de nationella

reglerna om vem som är arbetstagare som ska

tillämpas.

I en av de senaste domarna har domstolen uttryckt

det så att varje person är arbetstagare som utför

faktiskt och verkligt arbete med undantag av arbete

som utförs i så liten omfattning att det framstår

som ett marginellt komplement. Kännetecknet för

anställningsförhållande är att en person under en

viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan

person under dennes ledning. Domstolen har

konstaterat att det inte är nödvändigt att en person

kan försörja sig helt på arbetet för att hon eller

han ska betraktas som arbetstagare, och ersättningen

kan exempelvis också utgå i form av kost och logi.

Anslutningsfördraget för de nya medlemsstaterna

medger att man inför särskilda regler för

arbetstagare från åtta av de nya medlemsstaterna

under en övergångsperiod. Dessa regler får alltså

gälla alla nya medlemsländer utom Cypern och Malta.

Det handlar om att man gör undantag från artiklarna

1-6 i förordning 1612, det vill säga i stort sett

liknande övergångsregler som dem som tillämpades vid

de tidigare utvidgningarna när det gällde Grekland,

Spanien och Portugal.

Jag ska tala lite kort om bakgrunden. Som ni vet

tillsatte regeringen en utredning för att se över

utvidgningens konsekvenser när det gäller den fria

rörligheten. Utredningens betänkande fick en hel del

kritik när det remitterades. Därefter fortsatte ett

internt analys- och beredningsarbete inom

Regeringskansliet. Ambitionen var att försöka hitta

lösningar på de problem som visar sig utan att

behöva införa övergångsregler. Bland annat togs en

rad förslag om kontroll- och uppföljningsåtgärder

fram. När detta sedan sammantaget skulle bedömas kom

regeringen fram till slutsatsen att det här inte

räcker. De problem som vi kunde se kan inte lösas så

snabbt. Problemen handlar både om EU:s regler och om

våra egna nationella system. Det handlar också om

dessa regler i kombination med de stora skillnader

som finns när det gäller levnadsnivå mellan de nya

medlemsländerna och de gamla medlemsländerna inom

EU.

Vi såg också att vi redan i dag har en rad problem

på arbetsmarknaden som kunde riskera att förstärkas

i och med utvidgningen.

Jag vill särskilt nämna några viktiga

frågeställningar även om de också finns redovisade i

skrivelsen.

Den första handlar om vistelsebegreppet i vår

nationella socialtjänstlag, det vill säga att

kommunen ansvarar för dem som vistas i en kommun när

det gäller insatser enligt socialtjänstlagen. Vi

behöver alltså vidta åtgärder för att ändra vår

nationella lagstiftning så att det klart framgår att

man inte kan resa in i Sverige och direkt söka

socialbidrag. I beredningsarbetet har det framkommit

att en vanlig bedömning i dag är att en

arbetssökande person som kommer utifrån förmodligen

skulle få hjälp med hemresan om man söker socialt

bistånd, men det är osäkert om det håller i en

domstolsprövning, varför en lagändring behövs.

Direktiv till en sådan utredning bereds i

Regeringskansliet.

Den andra handlar om sociala rättigheter som

tillkommer arbetstagare från andra medlemsstater i

unionen. Dessa har ju rätt till det

socialförsäkringsskydd som finns i arbetslandet, och

portalbestämmelsen om den rätt till likabehandling

som övriga medborgare i landet har gäller även dessa

arbetstagare.

Det har i debatten framförts att det kan vara

svårt att förstå att det finns regler som innebär

att om en person i en familj från en annan

medlemsstat arbetar i Sverige kan resten av familjen

omfattas av våra trygghetssystem trots att de inte

bor här. Men bakgrunden till den här bestämmelsen är

inte så konstig. Det var naturligt för de länder som

då ingick i EU att trygghetssystemen var kopplade

till arbetet och inte till bosättningen. Då var det

också väldigt vanligt att det endast fanns en

yrkesarbetande, en familjeförsörjare, mannen, och en

hemarbetande, kvinnan, i familjen. Det är för att

familjen inte ska förlora all trygghet bara för att

den person i familjen som yrkesarbetar väljer att

arbeta i en annan medlemsstat som systemet

konstruerades så som det nu är.

En annan sak är att man måste ha lagvalsregler i

ett system av fri rörlighet. Utan sådana regler

skulle flera olyckliga konsekvenser lätt kunna

uppstå, både för enskilda individer och för

medlemsstaterna. Personer som har arbetat i flera

länder skulle kunna falla mellan olika

socialförsäkringssystem och därmed stå utan ett

socialförsäkringsskydd. Sådana personer skulle också

ibland kunna omfattas av flera system och därmed bli

överkompenserade. I så fall måste alltså

medlemsstaterna betala ut förmåner "i onödan".

Men det här hindrar inte att vi bör se över om vi

har tillräckligt robusta och hållbara system för en

ökad rörlighet och vilka förmåner som ska ingå i det

här systemet.

En person som är arbetstagare i Sverige har alltså

rätt att få de svenska arbetsbaserade och

bosättningsbaserade förmånerna utbetalda i

bosättningslandet inom EU och EES-området.

Den rätten kvarstår så länge personen anses vara

arbetstagare i Sverige. Det är när vi sätter våra

generösa välfärdssystem i relation till vad som

krävs för att de ska börja utgå och också för när de

ska sluta utgå som vi kan se problem.

Den första frågan, när bidragen ska börja utgå,

gäller egentligen definitionen av arbetstagare.

Frågan har ställts varför regeringen inte har verkat

för att ändra den så kallade tiotimmarsregeln.

Problemet är just att begreppet arbetstagare inte är

klart definierat i unionens lagstiftning utan från

fall till fall blivit resultatet av EG-domstolens

praxis. Det avgörande för om en person ska betraktas

som arbetstagare är, som jag nämnde tidigare, att

den personen utför ett faktiskt och verkligt arbete

som inte är av helt marginell betydelse. I något

fall ansågs en musiklärare som arbetade tolv timmar

i veckan vara arbetstagare. I ett annat fall ansågs

lokalvårdare som arbetat två timmar om dagen fem

dagar i veckan kunna vara arbetstagare. Ni kommer

att få en mer detaljerad redovisning senare av vissa

av de här domstolsutslagen som är relevanta.

Den andra frågan, när bidragen upphör, är också

ett problem eftersom rättsläget inte alltid är klart

om när ett arbete i Sverige ska anses ha upphört.

Riksförsäkringsverket håller på att kartlägga och

klarlägga de situationer då tvetydigheter kan

uppkomma, men många olösta frågor kvarstår.

Det tredje gäller nivån. Problemet är inte att

barnbidrag utgår utan att tre svenska barnbidrag

motsvarar en normallön i många av de nya

medlemsländerna. Detta leder i sin tur till att en

arbetstagare från de nya medlemsländerna har en

oerhört svag förhandlingssituation gentemot en

oseriös arbetsgivare. Det kan vara mycket lätt att

acceptera en låg lön, dåliga arbetsvillkor och

farlig arbetsmiljö om detta trots allt innebär att

man får tillgång till en rad sociala förmåner som

för en arbetstagare och dess familj innebär en långt

bättre situation än den man hade tidigare. Det kan

leda till lönedumpning på arbetsmarknaden men också

till en snedvriden konkurrens mellan seriösa och

oseriösa företag på marknaden.

I slutskedet av beredningsarbetet framstod det

också klart att i stort sett alla andra EU-länder

kommer att ha någon form av övergångsregler. Mot

bakgrund av alla de här problemen ser regeringen att

vi utan några övergångsbestämmelser riskerar att

skapa en oordning på arbetsmarknaden, att de nya

arbetstagarna utnyttjas, att välfärdssystemet

ansträngs och att vi skapar en snedvriden

konkurrens. Regeringen föreslår därför särskilda

bestämmelser under en övergångsperiod i enlighet med

anslutningsfördraget.

Regeringen vill att arbetstagare från de här åtta

nya medlemsstaterna före inresan till Sverige ska ha

ett arbetstillstånd. Arbetstillståndet ska sökas vid

en svensk ambassad eller ett svenskt konsulat i den

sökandes hemland eller i det land där sökanden är

bosatt. Regeringen vill införa fyra kriterier för

att arbetstillstånd ska beviljas, nämligen ett

erbjudande om en anställning, en anställning av viss

varaktighet, kollektivavtalsenlig lön och ett

heltidsarbete, eller i vart fall ett arbete som

sökanden kan försörja sig på.

De här förslagen till regler innebär att vi

möjliggör för arbetstagare från de nya

medlemsstaterna att på lika villkor som andra

unionsmedborgare konkurrera om arbeten med

kollektivavtalsenliga löner. På så sätt öppnar vi

vår arbetsmarknad i förhållande till vad som gäller

i dag. Men vi begränsar risken för att arbetstagare

från dessa länder lockas att ta arbeten som det inte

går att försörja sig på. Det gör vi för att undvika

att arbetstagare från de nya medlemsstaterna

utnyttjas av oseriösa företagare och får arbeta med

så låga löner att man kan tala om lönedumpning. En

sådan situation skulle ha en mycket negativ inverkan

på arbetsmarknaden.

Jag ska också säga något kort om övriga

medlemsländer. De arbetar vidare i enlighet med vad

som redovisas i skrivelsen. Den formella

beslutsgången är helt slutförd i Frankrike, Irland,

Nederländerna, Österrike, Tyskland, Luxemburg,

Belgien och Island. Flertalet länder som beslutat

eller förbereder nationella övergångsregler kommer

att tillämpa arbetsmarknadsprövning. Det gäller

Frankrike, Finland, Nederländerna, Spanien, Belgien,

Island, Österrike och troligen Schweiz. Tyskland

kommer i stället att tilldela arbetstillstånd inom

ramen för nationella kvoter. Varje medlemsstat måste

i utformandet utgå ifrån befintligt regelverk och

dess koppling till EU-lagstiftningen. Således är en

närmare jämförelse på juridisk-teknisk nivå av

övriga medlemsländers åtgärder svår att göra och

mycket resurskrävande.

Utvidgningen innebär stora möjligheter för

välstånd och tillväxt för de nya medlemsstaterna och

dess medborgare men även för Sverige och Europa i

övrigt. Den svenska regeringen välkomnar den ökade

rörligheten av arbetskraft som utvidgningen

möjliggör. Människor ska kunna söka jobb, och

företag ska kunna rekrytera över gränserna. Det är

viktigt att utvidgningen fungerar, att den inte

skapar sociala spänningar eller oreda och oro på

arbetsmarknaden.

Regeringens bedömning är att vi behöver tid för

att se över våra system, skapa ordning och reda på

arbetsmarknaden och få en rad uppföljningsmekanismer

på plats. En rad åtgärder redovisas i skrivelsen,

och arbetet med dem pågår. De övergångsbestämmelser

som föreslås innebär att vi öppnar upp för en seriös

arbetskraftsinvandring men kan stänga dörren för

lönedumpning, utnyttjande och ett gästarbetarsystem.

EG-rättsliga aspekter

Anders Kruse: Jag är chef för UD:s rättssekretariat för EU-

frågor. Jag brukar också vara regeringens ombud i

EG-domstolen. Jag vill redan från början göra klart

att mina kunskaper om den svenska

utlänningslagstiftningen är ganska begränsade, så

jag ska mest tala om EG-rätten. Mitt uppdrag i dag

är att tala om EG-domstolens rättspraxis om

arbetstagarbegreppet och den fria rörligheten.

Eftersom tiden är kort blir jag tvungen att förenkla

ganska mycket.

Arbetstagarbegreppet har använts på många sätt

under årens lopp och i den allmänna debatten nu utan

att man riktigt har gjort klart för sig vilka olika

kategorier av personer som man talar om. Man har

ofta inte heller gjort klart vilka rättigheter som

följer med deras status. I anslutning till vad

statssekreterare Svensson sade vill jag skilja

mellan arbetssökande, människor som söker arbete i

ett annat medlemsland, och arbetstagare, människor

som har fått ett arbete och tillträtt en anställning

i ett annat medlemsland. Vi har också en tredje

kategori, arbetstagare som jag vill kalla för

försäkrade. Det är de som omfattas av förordning

1408/71. Lena Malmberg från Socialdepartementet

kommer att utveckla deras ställning närmare.

De arbetssökandes rättigheter regleras framför

allt i fördraget artikel 39 och i första delen av

förordning 1612 som ju syftar till att genomföra

artikel 39 i fördraget. Arbetstagarnas rättigheter

regleras också i fördraget, mer i andra delen av

förordning 1612/68.

Arbetssökande har betydligt mer begränsade

rättigheter än arbetstagare. För en arbetssökande

som byter status och blir arbetstagare utvidgas

ställningen ganska avsevärt när det gäller

rättigheterna enligt EG-rätten. Jag kommer tillbaka

till det.

Situationen för en arbetssökande, en person som

första gången söker arbete i en annan medlemsstat,

regleras främst i artikel 39 i fördraget och i del I

i förordningen 1612. Det handlar om rätten att resa

ut från sitt eget land för att söka arbete, att resa

in i ett annat land för att söka arbete, att utbyta

ansökningar om arbete och ta del av

anställningserbjudanden från arbetsgivare och att

bli likabehandlad av arbetsförmedlingarna.

En arbetssökande har inte rätt att bosätta sig i

det land där han eller hon söker arbete, men man har

en rätt att uppehålla sig i landet medan man

verkligen söker arbete och har en verklig chans att

få arbete. Visserligen kan rätten att uppehålla sig

i landet begränsas av medlemsstaterna. I

domstolspraxis har domstolen accepterat sex månader,

men det utesluter inte att det kan vara kortare tid.

Den arbetssökande får å andra sidan stanna kvar

längre om hon eller han kan visa att man har en

verklig chans att få ett arbete och aktivt söker

arbete. Längre än så här sträcker sig inte

arbetssökandes rättigheter, även om en alldeles

färsk dom, den så kallade Collinsdomen, utökar

rättigheterna även för arbetssökande lite grann. Jag

kommer tillbaka till det senare. Alla dessa

principer följer av domstolens rättspraxis.

När en arbetssökande har fått ett arbete ändras

hans eller hennes EG-rättsliga status. Han eller hon

får enligt EG-rätten ytterligare rättigheter. Man

får rätt till likabehandling med arbetslandets egna

arbetstagare, rätt att bosätta sig i arbetslandet

med familjen och rätt till ett uppehållstillstånd -

eller ett registreringsbevis som det kommer att

kallas i den nya förordningen - som ett bevis på

bosättningsrätten. Arbetstagaren får också enligt

del II i förordning 1612/68 samma rätt till sociala

och skattemässiga förmåner som landets egna

medborgare, rätt till skola för barnen,

likabehandling när det gäller lön,

anställningsvillkor, medlemskap i fackföreningar,

rätt till bostad och rätt att ta sin familj med sig.

Han eller hon omfattas också av arbetslandets

socialförsäkringsförmåner enligt förordning 1408,

det som Lena Malmberg ska beskriva strax.

En person som har fått status som arbetstagare har

också vissa kvardröjande rättigheter, även om hon

eller han blir ofrivilligt arbetslös eller går i

pension. Det gäller framför allt rätten att bo kvar

och rätten till vissa socialförsäkringsförmåner. Det

är mot den bakgrunden som det blir viktigt att klara

ut vem som är arbetstagare i motsats till

arbetssökande eller andra kategorier. Det blir också

viktigt att klara ut i olika sammanhang vilka

rättigheter man talar om. Domstolen har i ett mål

konstaterat att arbetstagarbegreppet inte alls är

entydigt. Det varierar beroende på

tillämpningsområdet. Arbetstagarbegreppet i artikel

39 i fördraget om den fria rörligheten och i

förordning 1612 sammanfaller inte alltid

nödvändigtvis med samma begrepp i artikel 42 som

gäller den sociala tryggheten för att genomföra fri

rörlighet och i förordning 1408. Även inom

förordning 1612 har begreppet arbetstagare kunnat få

olika innebörd beroende på vilken avdelning man

talar om. Jag har redan pekat på skillnaderna mellan

arbetssökande och arbetstagare och att man inte

alltid har gjort åtskillnad mellan de båda.

Det kan vara lämpligt att påminna om att det är

likadant i svensk rätt. Arbetstagarbegreppet är inte

alltid entydigt. Det kan variera beroende på om man

talar om lagen om anställningsskydd, lagen om

arbetsskadeförsäkring eller skattelagstiftningen.

Även här har arbetstagarbegreppet utvecklats ganska

avsevärt genom Arbetsdomstolens och andra domstolars

praxis.

Statssekreterare Svensson har redogjort för vad

domstolen nu allra senast har karakteriserat som en

arbetstagare, en person som utför ett faktiskt och

verkligt arbete. Arbete som utförs i så liten

omfattning att det är ett marginellt komplement

räknas inte. Den här definitionen av domstolen har

många gånger utmanats av medlemsstaterna, framför

allt eftersom medlemsstaterna inte har velat räkna

med dem som har lågt avlönat arbete, deltidsarbete

eller korttidsarbete. De har inte velat räkna dem

som arbetstagare eftersom man har velat kunna

utesluta dem från sociala trygghetsförmåner som

följer med EG-rätten. Domstolen har alltid avvisat

alla sådana försök att definiera

arbetstagarbegreppet för migrerande arbetstagare med

ledning av nationell rätt. Då skulle de

fördragsfästa rättigheterna bli olika.

Domstolen har konstaterat att en praktikant i en

skola under ett begränsat antal timmar i veckan som

fick ersättning betraktades som anställd med de

rättigheter som följde som arbetstagare. Det är

fallet Lawrie-Blum. Att någon har arbetat som

musiklärare på deltid tolv timmar i veckan med lön

under existensminimum hindrade inte att vederbörande

kunde betraktas som arbetstagare. Det är målet

Kempf. Detsamma gällde till och med en person som

var medlem i ett religiöst samfund med rätt till

kost och logi och lite fickpengar mot att han bidrog

med olika arbetsinsatser i samfundet. Det är målet

Steymann.

Dock har domstolens generaladvokat i ett alldeles

nyligen publicerat yttrande i målet Trojani dragit

slutsatsen att en person som bodde på

Frälsningsarmén med frivilliga arbetsinsatser och

fickpengar inte borde betraktas som arbetstagare.

Det här visar att man måste granska varje individs

situation mycket noga och analysera den mot bakgrund

av EG-rätten för att kunna avgöra om vederbörande är

arbetstagare eller inte.

Som jag har sagt gäller det också enligt svensk

rätt.

Domstolen har vidare konstaterat att en städerska

som arbetar tio timmar i veckan kan anses som

arbetstagare. Det är målet Rinner-Kuhn. Jag vet att

det finns de som anser att det målet inte gällde

arbetstagarbegreppet utan bara handlade om

jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är i och

för sig sant att målet framför allt rörde

jämställdhet, men avgörandet förutsatte att

städerskan var en arbetstagare. Det bekräftades

också i ett senare mål av domstolen. Det gällde

lokalvårdaren med två timmars arbetsdag fem dagar i

veckan. Där hänvisade domstolen uttryckligen till

avgörandet i fallet Rinner-Kuhn som ett allmänt

avgörande i frågan om likabehandling av

arbetstagare, oavsett som det berör fri rörlighet,

socialförsäkring eller jämställdhet.

Det betyder inte att domstolen har sagt att tio

timmar i veckan är ett kriterium för att vara

arbetstagare. Domstolen har alltid påmint om att det

måste vara fråga om ett verkligt arbete och inte ett

marginellt komplement. Men det spelar alltså ingen

roll att man inte helt kan försörja sig på arbetet

utan behöver tillskott av allmänna medel, från

anhöriga eller från andra ställen, eftersom det

handlar om fri rörlighet, rätt till bosättning och

tillgång till sociala trygghetsförmåner.

Avslutningsvis leder det här mig in på målet

Collins, som avgjordes för några veckor sedan och

som har debatterats i medier. Målet Collins handlar

inte om en arbetstagare utan om en arbetssökande.

Collins försökte visserligen få status som

arbetstagare, men det ogillade domstolen eftersom

hans anknytning till arbetsmarknaden genom tidigare

ströjobb i Förenade Kungariket drygt 17 år tidigare

var alltför svag. Men domen handlade alltså inte om

att domstolen har begränsat en arbetstagares

rättigheter, som det har framförts i debatten. Det

handlade snarare som det motsatta, nämligen att

domstolen mycket försiktigt har utvidgat en

arbetssökandes rättigheter.

Som jag sade tidigare har enligt tidigare praxis

arbetssökande i princip inte rätt till sociala

trygghetsförmåner utan bara rätt att söka och ta

arbete. Men i Collinsdomen går domstolen

uttryckligen ifrån sin tidigare praxis på grund av

bestämmelsen om unionsmedborgarskapet, som infördes

genom unionsfördraget. Man kan inte längre bortse

från att unionsmedborgarskapet har fått rättsliga

konsekvenser i andra sammanhang. Därför säger

domstolen i Collinsdomen att i ljuset av

unionsmedborgarskapet och en annan tidigare dom som

gällde det belgiska bidraget för existensminimum,

minimex, skulle också en arbetssökande nu kunna få

rätt till vissa sociala förmåner enligt avdelning 2

i förordning 1612/68. Men domstolen medger att det i

Collins fall kunde vara rätt att begränsa den rätten

tills han hade en mera tydlig koppling till

arbetsmarknaden. Han sökte sitt bidrag nio dagar

efter ankomsten till Förenade Kungariket, och det

var nog en alltför kort tid för att han skulle kunna

visa att han var en seriös arbetssökande.

Collinsdomen är betydelsefull framför allt därför

att den är ett led i den utveckling som har skett på

senare år när det har gällt unionsmedborgarskapet

och dess ställning i EG-rätten. Men det kan inte tas

till intäkt för att medlemsstaterna kan begränsa

arbetstagares rättigheter i förhållande till de

uttryckliga bestämmelserna om arbetstagare i EG-

rätten och i rättspraxis.

Lena Malmberg: Jag arbetar huvudsakligen med

samordningen av de sociala trygghetssystemen inom

EU. Konkret handlar det väldigt mycket om

förordningen 1408/71. Denna förordning, 1408, har

sina rötter i fördraget, speciellt i artikel 42. Det

är en artikel som handlar om de sociala

trygghetssystemen.

Man kan undra vad det är som förordning 1408

egentligen bestämmer. Det är att man ska samordna de

olika sociala trygghetssystemen. Som redan nämnts

här i dag behövs det för en gemensam arbetsmarknad

och en fri rörlighet, det vill säga att man inte ska

tappa sina sociala rättigheter, och man ska inte

heller få dubbla sådana eller bli utan några. Därför

finns det ett gemensamt regelsystem som samordnar

reglerna för dem som rör sig mellan de olika

medlemsstaterna på grund av arbete.

Vilka personer är det som omfattas av det här

systemet? Ja, det är arbetstagare och egenföretagare

och deras familjemedlemmar. Det är också medborgare

i de olika europeiska länderna men också

tredjelandsmedborgare som är lagligt bosatta och

arbetar och är försäkrade i något av

medlemsstaterna. Sedan finns det speciella grupper,

till exempel pensionärer och studerande. De omfattas

också av den här förordningen och av

samordningsreglerna. Pensionärerna gör det i sin

egenskap av att de har förvärvsarbetat och tjänat in

rättigheter. Studerande har givits en väldigt

speciell rättighet. De är visserligen inte

arbetstagare, men man har tyckt att de ska ha rätt

till sjukvårdsförmåner när de rör sig inom unionen.

Därför har man givit dem den rättigheten, som också

ingår i de sociala trygghetsförmånerna.

Vad gäller omfattningen framgår det att det

huvudsakligen är arbetstagare, förvärvsarbetande

personer, som omfattas. Vad är det för förmåner som

omfattas? I förordningen finns uppräknade de

klassiska riskmoment som socialförsäkringarna är

byggda kring. Det handlar om ett antal olika

förmåner. Om man grupperar dem i risker kan man säga

att det handlar om förmåner vid sjukdom och

moderskap. Det handlar om invaliditet, ålderdom,

förmåner för efterlevande, arbetsskador och

arbetsolyckor. Det handlar om dödsfall i anledning

av arbete, arbetslöshetsförmåner och

familjeförmåner.

Det säger sig självt att det kanske inte alltid är

så lätt då det finns 15 länders olika nationella

lagstiftningar som har olika nationella regler om

vad som är arbetslöshetsförmån, vad som är

sjukförsäkringsförmåner och vad som är

familjeförmåner. Därför finns det också regler som

talar om att länderna måste tala om vad det är för

förmåner och lagstiftning som omfattas av

samordningssystemen. Där är kanske just gruppen

familjeförmåner intressant. Dessa definieras i

förordningen som ersättningar och bidrag som utges

till en familj för barns uppfostran. Det finns ett

antal olika typer av familjeförmåner i de olika

medlemsländerna. Den grundläggande och mest kända är

det som vi kallar för allmänna barnbidrag. I

familjeförmåner för svensk del ingår vårt allmänna

barnbidrag, det förlängda barnbidraget, studiebidrag

och bostadstillägg till barnfamiljer. Det är den

grupp av familjeförmåner som man kan få ta del av om

man arbetar här i landet.

Samordningsreglerna vilar på ett antal

grundläggande principer i artikel 42 i fördraget.

Den absolut viktigaste och mest grundläggande är den

om likabehandling, och det är ett lands lagstiftning

som ska gälla, och det är det land i vilket man

arbetar.

Det handlar också om rätten att lägga samman

försäkringsperioder för att kunna uppfylla

karensvillkoren i ett nytt land dit man flyttar. Det

handlar om rätten att exportera och ta med sig en

förmån som man har tjänat in i något av

medlemsländerna när man flyttar till ett annat

medlemsland.

Det finns slutligen också en princip som handlar om

hur man beräknar pensioner och intjänade

pensionsrättigheter, som kallas för pro rata-

beräkningar. Det handlar om att andelsberäkna

pensionen i förhållande till det antal år man har

arbetat i ett land och det totala antal arbetade år

som man har inom unionen.

Hur blir man omfattad av den svenska

lagstiftningen när man kommer till Sverige och ska

arbeta? För svensk del har vi sagt att i det här

sammanhanget är det arbetsskadeförsäkringen som är

den grundläggande försäkringstillhörigheten för att

öppna rätten för de övriga försäkringsförmånerna.

I stort och mycket har det tidigare nämnts här -

Anders Kruse nämnde det också - att

arbetstagarbegreppet regleras i princip av

huvudregeln i artikel 39 i fördraget. Men det är

också en princip som ligger till grund när man

kommer in på artikel 42 i förordningen 1408. Det är

inga enhetliga regler som talar om precis vad som

gäller generellt, utan här är det ofta bedömningar

som man får göra från fall till fall. Vad är det för

inkomst någon ska ha? Var finns arbetsgivaren? och

så vidare. Grunden är att man ska vara

arbetsskadeförsäkrad, och då är man omfattad av

resten av försäkringsförmånerna.

Sedan kan man fundera på vad som gäller när man

inte längre arbetar. Hur länge varar försäkringen i

förhållande till samordningsreglerna? Grundregeln är

att när anställningen upphör i ett land och man

börjar jobba i ett annat land tar det nya

arbetslandet över försäkringsförmånerna. Då gäller

samma principer. Man ska likabehandlas i det nya

landet, man kan lägga samman försäkringsperioder och

de pensionsrättigheter som man har tjänat in i det

land som man lämnar har man kvar och kan ta ut när

man går i ålderspension.

Det kan finnas lite olika situationer när ett

arbete eller en anställning upphör. Grundprincipen

är att försäkringen övergår till det nya

arbetslandet. Men det kan också vara så att man inte

har påbörjat ett arbete i något nytt land, utan man

är ledig av olika orsaker. Där finns det vissa

skyddsregler i förordningen. Är man sjuk när

anställningen upphör kan man fortsättningsvis

uppbära sin sjukpenning enligt de nationella

reglerna i det land där man har varit försäkrad och

enligt de begränsningar som finns i den

lagstiftningen. Det kan också vara så att man har

tjänstledighet på grund av att man är föräldraledig.

Har man en sådan tjänstledighet, vårdar sina barn

och har rätt till föräldrapenning kan man fortsätta

att uppbära den här förmånen även om man slutat att

förvärvsarbeta men har kvar sin anställning på grund

av att man är föräldraledig. Det går alltså att ta

med sig sin föräldrapenning under de här

omständigheterna.

Det är i princip vad jag väldigt kort kan säga om

1408. Jag tänker inte gå djupare in på de här ganska

komplicerade reglerna, men jag svarar gärna på

frågor om det blir tillfälle till det.

Utfrågning

Ordföranden: Tack för de utmärkta föredragningarna. Nu har vi

tid för frågor från ledamöterna. Jag vill påminna om

att det inte bara är föredragandena som man kan

ställa frågor till utan även till dem som i övrigt

är inbjudna.

Sven Brus (kd): Detta är en av vårens verkligt stora

politiska frågor. Det är alldeles utmärkt att

hearingen ger oss möjlighet att öka våra kunskaper

på området. Men frågan rymmer inte bara en

kunskapsaspekt utan också en politisk aspekt.

Jag skulle vilja börja där statssekreteraren

Charlotte Svensson började. Utvidgningen har en stor

betydelse. Den 1 maj 2004 är en historisk dag. Det

tror jag ändå att vi alla är överens om.

Jag skulle vilja fråga något kring regeringens

överväganden. I den proposition som lades fram

hösten 2003 om EU:s framtid gör regeringen den

bedömningen och har den uppfattningen att

utvidgningen inte kommer att innebära några

störningar på den svenska arbetsmarknaden.

Jag skulle gärna vilja höra statssekreteraren

utveckla vad det är för överväganden som har gjorts

eller vad som har hänt under tiden sedan hösten 2003

och fram till i dag som gör att regeringen

uppenbarligen har ändrat uppfattning och gör den

bedömningen att arbetsmarknaden kommer att drabbas

av störningar.

Vad är det för empiriska underlag som finns för

den svängningen i bedömningen? De erfarenheter som

man kan se av tidigare utvidgningar av unionen visar

att det inte ens där det finns relativt stora

skillnader i levnadsstandard har lett till någon

större rörlighet på arbetsmarknaden.

Min grundläggande första fråga är: Vilka nya

bedömningar har regeringen gjort sedan hösten 2003

när det gäller effekterna på arbetsmarknaden?

Charlotte Svensson: Jag försökte lite kort redogöra

för det. Vi arbetade väldigt länge mot bakgrund av

att försöka undvika övergångsregler. I det analys-

och beredningsarbete som gjordes efter det att vi

hade fått in remissvaren på Rolléns utredning var

ambitionen att försöka undvika det. Men i det

arbetet framkom de stora problem som vi såg och som

jag också har redogjort för här.

Vi ser stora risker. Man kan säga att vi väljer en

försiktighetsprincip. Det är ingen som kan säga hur

många som kommer och hur stora problemen kan bli. Om

vi inte skulle ha några övergångsbestämmelser skulle

Sverige vara det enda land som helt öppnar upp och

inte har några övergångsregler.

Vi ser sedan att våra system inte håller, och att

vi samtidigt skulle vara det enda landet. Det gjorde

att bedömningen var, för att ta ansvar och inte få

för stora problem på arbetsmarknaden, att det är

regeringens ansvar att föreslå den här typen av

övergångsbestämmelser.

Jag tror inte heller att man ska dramatisera dem

så mycket. Det kan vara olyckligt att man har gjort

det. Det gäller särskilt mot bakgrund av hur viktig

utvidgningen är för oss. Man gör en väldigt stor

dramatik av reglerna. Det är motsvarande regler som

man har haft när Grekland, Spanien och Portugal kom

med.

De nya länder som nu är aktuella har ungefär

hälften av den BNP som Spanien, Portugal och

Grekland hade vid sin anslutning. EU är också mer

komplicerat. Vi har också en helt annan rättslig

situation än vad man hade då.

Det är sammantaget varför regeringen föreslår

reglerna.

Sven Brus (kd): Det är uppenbarligen så att

regeringens nya bedömning inte bygger på

erfarenheter från tidigare utvidgningar utan snarare

på det tryck som har uppstått i Europa från andra

länder.

Jag vill ändå ställa frågan: Vad har den svenska

regeringen gjort för att påverka synsättet i den

nuvarande europeiska gemenskapen?

Charlotte Svensson: Man var tidigt ute och försökte

och drev också den linjen i förhandlingarna att man

inte skulle ha övergångsregler. Man har haft den

ambitionen, precis som jag redogjorde för. Men man

har inte lyckats.

Vi ser att vi har egna problem. Vi har förståelse

för att många andra länder också kan känna en oro.

Samtidigt är det väldigt viktigt att man nu

fortsättningsvis ser över system och tar upp det i

EU-sammanhang så att övergångsperioden blir så kort

som möjligt. Det gjorde också statsministern på

toppmötet.

Birgitta Carlsson (c): Jag har några frågor. Jag

vill ställa dem till Charlotte Svensson, eller om

det är någon annan som vill svara på dem.

Charlotte Svensson tog upp frågan om barnbidraget.

I övergångsreglerna har just den frågan spelat en

central roll. En bild har frammanats av barnrika

familjer från Östeuropa där fäderna ska åka hit för

att kassera hem bidrag.

Jag har också märkt det är denna fråga som man har

lyckats skrämma upp flest människor i Sverige med.

Det är den segaste och mest spridda synen. Det är

kanske just för att den anspelar på bilder och myter

som figurerat tidigare i svensk debatt.

Jag tror att den delen i agitationen ganska mycket

spelar på fördomar om en ålderdomlig familjestruktur

med barnrika familjer i de nya medlemsländerna. Det

är lite grann av den gamla tattardebatten från 30-

och 40-talet över det hela.

Nu vet jag att ansvaret för buskagitationen mer

ligger hos politiska företrädare för olika partier.

Men eftersom sakkunskapen är väl representerad här i

dag vill jag ta den till hjälp för att om möjligt få

bort myter och fördomar i debatten.

Först vill jag nämna att enligt Utrikespolitiska

institutets siffror är födelsetalen i alla de nya

medlemsländerna utom Malta och Cypern under eller i

något fall på samma nivå som i Sverige. I Sverige är

födelsetalet 1,0.

För våra närmaste grannländer gäller att

nativiteten i de baltiska länderna är betydligt

lägre än i Sverige. Den är 0,8 eller 0,9 %. I Polen

är den på samma nivå som i Sverige.

Är det verkligen barnrika familjer från de nya

medlemsländerna som är ett stort hot mot

barnbidragskostnaderna? Är det en stor risk att

fäder eller mödrar med ett eller två barn i

hemlandet kommer för att kassera hem mer bidrag än

vad de bidrar med till de svenska offentliga

finanserna genom skatter och sociala bidrag?

Jag skulle också vilja fråga

departementsföreträdaren om beslutsunderlaget. Sven

Brus nämnde tidigare något om det. EU-kommissionens

uppskattningar visar att rörligheten i de nya

medlemsländerna är ungefär densamma som i de gamla

medlemsländerna.

Det skulle vara intressant att veta vilken

uppskattning regeringen gör av rörligheten bland de

nya EU-medborgarna och på vilket vis den avviker

från EU-kommissionens. Hur många av dem beräknar

regeringen kommer att söka sig till Sverige? Hur

många av dessa är - för att använda statsministerns

ord - så kallade sociala turister? Finns det över

huvud taget några sådana beräkningar?

Uttrycket social turism som används både i

utredningstexten och i den politiska debatten är

enligt min uppfattning ledande, insinuant och

fördomsbildande. Jag vill fråga om man anser att det

är lämpligt att ord som dessa används i denna

debatt.

Ordföranden: Jag vill bara påminna ledamöterna om

att det är frågor som ska ställas och inte

anföranden som ska hållas.

Charlotte Svensson: När det gäller den första frågan

om barnbidraget är det inte barnbidrag i sig som har

varit frågan. Det är, som jag också försökte säga,

de levnadsvillkor som finns i dessa länder och det

arbetstagarbegrepp som finns.

Det krävs så lite för att komma in i systemen. Det

kan göra att man hamnar i en väldigt svag

förhandlingssits på arbetsmarknaden när man ställer

krav på anställningsvillkoren, eftersom de sociala

förmånerna sammantaget kan vara väldigt värdefulla

för familjens försörjning.

Det är inte så att vi tycker att det är något

problem egentligen i sak. Problemet är att systemet

kan utnyttjas eftersom det är så stor skillnad i

levnadsvillkor. Tre svenska barnbidrag motsvarar en

normallön i dessa länder. Det gör att vi kan få en

väldigt svag situation för en arbetstagare gentemot

en oseriös arbetsgivare.

När det gäller rörligheten är det ingen som kan

säga hur många som kan tänkas komma. EU har gjort

någon form av prognos för flera år sedan där man

räknade med att alla länder skulle öppna upp. Då

skulle det handla om över 300 000 som skulle röra på

sig.

Nu vet vi att de andra länderna inte kommer att

göra det. De kommer att ha övergångsbestämmelser. De

flesta kommer att ha mycket strängare

övergångsbestämmelser än vad regeringen har

föreslagit att Sverige ska ha, vilket gör att det

kan bli ett större tryck. Det måste man ändå ha i

beaktande även om ingen av oss kan säga hur det

kommer att se ut.

Birgitta Carlsson (c): Det är självklart så att

missbruk av arbetskraft inte kan försvaras av någon.

Jag tror inte att de stora problemen finns där.

Människor som söker sig hit gör det för att de vill

ha ett arbete och arbeta och få en inkomst så att de

sedan ska kunna försörja sig. Dessutom är

levnadsnivån så pass hög i Sverige att det knappast

är möjligt för människor att utnyttja systemen på

det sätt som regeringen är rädd för.

Jag kan inte annat än att komma tillbaka till

detta med beräkningarna. Jag är förvånad över att

regeringen inte har gjort rejäla beräkningar på

detta. Det är viktigt. Kommissionen har gjort

beräkningar. Man tror inte på att det kommer att bli

den stora rörligheten. Det är viktigt när man gör

bedömningarna att de verkligen bygger på riktiga

beräkningar.

Jag fick inte svar på om social turism verkligen

är ett relevant uttryck att använda i de här

sammanhangen.

Charlotte Svensson: Det är inte så att vi

ifrågasätter EU:s beräkningar. Men de gjordes när

det endast var Tyskland och Österrike som sade att

de skulle ha övergångsbestämmelser. Alla dessa typer

av beräkningar är prognoser.

Vi vet att Berit Rollén också tittade på det och

försökte uppskatta det, men det var oerhört svårt.

Vi har haft asylsökande från de nu blivande EU-

länderna de senaste åren. Det är oerhört svårt att

uppskatta. Det handlar om individuella val som

människor gör. Det kan hända oerhört mycket.

Det är väldigt svårt att uppskatta hur många som

kommer att röra sig. Jag tror inte att någon

bombsäkert kan räkna ut det i någon mall eller på

något enkelt sätt. Jag använder inte uttrycket

social turism. Jag har svårt att kommentera det.

Anders Kruse: Jag tänkte just kommentera uttrycket

social turism. Det gör jag inte utifrån om det är

lämpligt eller olämpligt utan som en

faktaredovisning.

Jag konstaterar att i generaladvokaten Geelhoeds

yttrande i målet Trojani den 19 februari i år

skriver han så här: Så länge

socialförsäkringssystemen och bidragsbeloppen inte

är harmoniserade finns det en risk för social turism

till en medlemsstat med ett mer behagligt

socialförsäkringsklimat. Det är inte det som är

syftet med EG-fördraget, enligt vilket

medlemsstaterna har fått behålla sina befogenheter

inom det sociala området i stor utsträckning.

Begreppet har alltså använts i EG-rättsliga

sammanhang. Jag vill minnas att jag också har sett

det uttryckt, dock inom citationstecken, av EG-

domstolen i någon dom. Jag hittar inte den just nu.

Uttrycket finns alltså i debatten. Jag vill inte

säga det av något annat skäl än att klarlägga fakta.

Ronny Olander (s): Dagens situation på

arbetsmarknaden inom flertalet branscher är väldigt

oroväckande. Det gäller till exempel byggbranchen,

transportbranschen, fastighetsbranschen och kommunal

verksamhet i den delen vad gäller

Lantarbetarförbundet och restaurangbranschen. F-

skattsedlar och icke-seriös konkurrens, och så

vidare, är ett stort bekymmer.

För att detta inte ska bli ett anförande vill jag

bara kort säga följande. Sverige har redan i dag en

tillgänglig arbetskraft i storleksordningen 1

miljon. Det framställs som att vi har stängda

gränser. Jag tror att i storleksordningen

50 000-60 000 personer kommer till Sverige av olika

skäl. Det är arbetskraftsinvandring,

anhöriginvandring och så vidare. Det är viktigt att

ta hand om de personerna på ett bra sätt.

Jag skulle vilja fråga Berit Rollén: Varför

landade din utredning på ett förslag om

övergångsregler?

Till Erland Olauson på LO vill jag ställa frågan:

Hur stort är arbetskraftsbehovet enligt den

bedömning som ni gör utifrån de siffror som jag

nämnde tidigare?

Jag vill också trots allt lägga en politisk aspekt

på det hela. Det finns 200 övergångsregler för nya

och gamla länder, som även fanns när Sverige blev

medlem, och vi har fått debatt kring en regel.

Om våra välfärdssystem här i Sverige utnyttjades

felaktigt skulle det inte behövas att så många

gjorde det, eftersom vi är det mest EU-kritiska

landet av alla i EU-familjen. Det skulle definitivt

inte göra Sverige mer positivt till EU eller höja

graden av entusiasm kring EU-familjens arbete.

Berit Rollén: Jag skulle först vilja betona att jag

inte har förutsett några problem på arbetsmarknaden

såsom vi vanligen definierar begreppet

arbetsmarknad. Med de kontrollåtgärder som jag har

föreslagit skulle vi kunna ha en absolut fri

arbetskraftsinvandring från hela världen, menar jag.

De två grundläggande faktorerna för att en sådan

arbetskraftsinvandring inte skulle medföra några

problem är att det är riktiga jobb som man kommer

till, som man kan försörja sig på, och att det är

seriösa arbetsgivare. Jag har menat att vi bör

kontrollera bägge de sakerna, vilket vi inte gör i

dag.

Jag har framför allt varit orolig för att de

mycket suspekta firmor som vi har sett agera på

migrationsområdet nu skulle se en ny marknad och

börja sälja charterresor in till den svenska

arbetsmarknaden i stället för in i det svenska

asylsystemet, som vi har sett hittills.

Det ställs frågor kring hur man ska kunna beräkna

de här riskerna. Det är helt omöjligt. Siffror som

vi känner till är till exempel antalet asylsökande

från de nya medlemsländerna och de två

kandidatländerna. År 2002 var det 2 400. År 2003 var

det 1 700. Det är en grupp som skulle kunna vara

objekt för de här firmorna, att ta hit på olika

sätt.

Erland Olauson, LO: Jag ska börja med att säga att

våra synpunkter på den här frågan inte har styrts av

någon bedömning av arbetskraftsbehovet. Vi är

positiva till utvidgningen. Vi är positiva till en

fri rörlighet på arbetsmarknaden. Men vi accepterar

inte diskriminering på arbetsmarknaden. Vi

accepterar inte olika löner och anställningsvillkor

beroende på om man kommer från Skåne eller Estland.

Vi kräver att vi ska ha ett system där arbetstagare

oberoende av nationellt ursprung har samma skydd när

de arbetar i Sverige.

Vår erfarenhet hittills är att vi under senare år

särskilt inom vissa branscher inte har kunnat

upprätthålla det systemet. Det beror framför allt på

att vi i Sverige inte har några lagar som bestämmer

minimilöner utan det vi har är kollektivavtal och

fackföreningar som övervakar att de kollektivavtalen

kommer till stånd och upprätthålls. Vi har inom

vissa branscher redan i dag svårigheter att

upprätthålla den kontrollen. Det är ett åtagande som

Sverige för övrigt har gjort i förhållande till EU

när det gäller arbetskraft som utstationeras här,

att vi ska se till att de inte diskrimineras.

Det sker i fyra olika former: Genom svart

arbetskraft, genom att arbetskraft kommer hit under

påstående om att de är fria företagare och har F-

skattsedel när de i själva verket arbetar under

sådana förhållanden att de är att betrakta som

arbetstagare, bemanningsföretag och arbetstagare som

kommer enskilt till Sverige. Det är den problembild

vi ser, och det finns ett antal åtgärder som vi vill

ha genomförda och som det tycks finnas majoritet i

riksdagen för.

De här problemen kan förstärkas genom att vi får

ett statligt subventionerat dumpningssystem. Jag

förstår att regeringen vill komma till rätta med det

genom övergångsregler. Det har vi stor respekt för.

När det gäller den direkta frågan om omfattningen

av arbetskraftsbehovet gör vi bedömningen att vi på

längre sikt har brist på arbetskraft i hela Europa.

Jag tror inte att vi kan förvänta oss att det ska

lösas genom de nya medlemsstaterna. Det är inte det

frågan gäller. Frågan är på vilka villkor man ska

arbeta när man kommer till Sverige. Det är det vi

slår vakt om. Det är därför vi har våra krav och det

är därför vi respekterar regeringens förslag i

skrivelsen.

Bo Könberg (fp): Herr ordförande! Det är trist att

behöva föra den här diskussionen i stället för att

bara fira det stora som kommer att hända i Europa

den 1 maj. Det hade varit roligt, men nu är vi där

vi är. Vi behöver alltså diskutera frågan, precis

som vi gör i den här utfrågningen. Min förhoppning

är att vi ska kunna reda ut sakförhållandet på några

punkter inför det att utskottet och riksdagen ska ta

ställning.

Den fråga jag skulle vilja ta upp och ställa till

flera närvarande, om ordföranden tillåter, har att

göra med hur det är med försörjningskrav för

arbetstagare. Vi vet ju att man kan ställa upp

försörjningskrav för pensionärer och studenter för

att de ska få vistas exempelvis i vårt land, och vi

gör det. Sedan är det en tvistig fråga vad som

gäller arbetstagare.

Statssekreteraren sade i inledningen i dag att

domstolen, enligt hennes mening, hade sagt att det

inte var nödvändigt att man kan försörja sig för att

vara arbetstagare. Det är den ståndpunkt som också

har intagits av den utredning som Berit Rollén

gjorde och som intas av regeringen i den skrivelse

som har kommit till riksdagen och som vi nu ska

behandla i utskottet.

Sakförhållandet på den punkten har ifrågasatts av

flera i den allmänna debatten, bland annat nu senast

med anledning av Collinsdomen. Den fråga jag skulle

vilja ställa är som fråga betraktat mycket enkel. Vi

får se hur det är med svaren sedan. Frågan är: Har

Sverige rätt att nu införa försörjningskrav för

arbetstagare från alla EU-länder, alltså både de

nuvarande och de kommande? Det vill säga om vi gör

det, kommer ett eventuellt överklagande om avslag på

begäran om försörjningsstöd att vinna eller förlora

i EG-domstolen?

Eftersom vi har framstående expertis närvarande

skulle jag gärna vilja ha kommentarer av professor

Bernitz, professor Lotta Vahlne Westerhäll och

doktoranden Öberg. Jag utgår också från att Berit

Rollén och Charlotte Svensson eller Anders Kruse

vill kommentera vad som sägs. Jag förstår att det

tar lite tid, men det är en av de huvudfrågor som

måste redas ut innan utskottet går till beslut.

Ulf Bernitz: Det är viktigt att skilja på

arbetssökande och arbetstagare, som redan har

framhållits här. En viktig del i regeringens

skrivelse rör arbetssökande. Om jag fattar det rätt

får man inte komma hit och söka arbete utan man

måste ha arbetet ordnat innan man kommer. Vi

exkluderar alltså, enligt förslaget i

regeringsskrivelsen, det som är den normala

ordningen för arbetssökande. Det innebär att man får

komma hit, söka arbete och vara här under normalt

tre månader och då gäller att man ska kunna försörja

sig själv. Man tar med sig eventuellt

arbetslöshetsunderstöd hemifrån. Kommunerna har då

inte någon allmän skyldighet att dela ut

socialbidrag eftersom man inte är bosatt där. Men

man vistas där som arbetssökande och kan komma i en

nödsituation och då kan man alltså tänka sig att det

kan bli aktuellt att betala ut något slags

akuthjälp, hemresebiljett eller något sådant. Detta

gäller alltså arbetssökande, som jag ser som en

viktig del i det som behandlas i regeringens

skrivelse.

Situationen för arbetstagare har behandlats av

flera här. Det har framhållits att man inte har ett

enhetligt arbetstagarbegrepp. Bo Könbergs fråga har

naturligtvis en nära koppling till den så kallade

tiotimmarsregeln som har varit uppe mycket. Om det

skulle räcka med tio timmars arbete har man normalt

inte tillräckligt för att försörja sig, och då har

vi ett problem. Där får vi hjälpas åt att svara, vi

som är tillfrågade. Jag har fattat det så att det

inte finns någon allmän tiotimmarsregel utan man

bygger på några rättsfall som rör arbetstagare. Det

har varit kvinnor som har haft deltidsarbete och

kommit i stora svårigheter, kvinnor som har varit

bundna till ett annat land där de har bott och då

haft rätt till bidrag. De rättsfallen bygger på

likabehandlingsprincipen i EG-rätten. Det är, tycker

jag, rätt långdraget att med den utgångspunkten säga

att det skulle finnas en allmän rätt att bara behöva

arbeta tio timmar för att kunna ställa krav på att

bli försörjd med resten genom det sociala. Så ser

jag på det.

Bo Könberg frågar också om vi kan ändra vår

lagstiftning så att vi förtydligar att man ska kunna

försörja sig. Där finns det problem. Vi måste

behandla våra egna medborgare och medborgare från

andra EU-länder lika. Om vi klarar den biten kan jag

inte se att EG-rätten ställer upp något hinder mot

att vi skärper de egna reglerna.

Lotta Vahlne Westerhäll: Som jag uppfattade frågan

gällde den om vi i Sverige kan införa regler i vår

nationella lagstiftning som innehåller ett krav på

att man kan försörja sig själv. Det gäller både

inhemska medborgare och EU-medborgare. Eller gällde

det bara EU-medborgare?

Bo Könberg (fp): Jag kanske ska förtydliga. Jag

förmodar att vi i det här sammanhanget diskuterar

vad som ska krävas för att man ska kunna få

arbetstillstånd i Sverige, eller i praktiken

uppehållstillstånd, och det kravet kan vi inte

ställa på de egna medborgarna. Det gällde alltså

övriga, gamla och nya EU-medborgare.

Lotta Vahlne Westerhäll: Det kommer att strida mot

likabehandlingsprincipen, menar jag. Det blir en

indirekt diskriminering. Jag menar alltså att det

inte är möjligt att göra.

Vi har en diskussion om övergångsregler, ändringar

i EG-rättslig lagstiftning och svensk nationell

lagstiftning i en EG-rättslig kontext. EG har alltid

arbetat utifrån två linjer. Den ena kan man kalla

för social policy, det vill säga man ska försöka

arbeta för att alla medlemsstater kommer upp till

ungefär samma trygghetsnivå. Den andra är social

security, att man ska anamma de grundläggande EG-

rättsliga principerna om icke-diskriminering, alltså

likabehandling, som har kommit att finslipas i

sekundärlagstiftningen med lagvalsregler,

sammanläggningsregler och så vidare, som vi hörde om

tidigare.

I den här debatten har man glömt att lyfta fram de

grundläggande EG-rättsliga värderingarna om var

solidariteten ligger. Det är fråga om solidaritet.

Social trygghet är detsamma som ett gemensamt

ansvarstagande. Då är frågan om vi ska lägga det på

EU-nivå eller på nationell nivå. Där ser jag att man

har olika uppfattningar. Jag vill ändå framhålla

vikten av att det synliggörs.

Ulf Öberg: Jag delar många av de uppfattningar som

framförts här. Frågan är om man kan ställa upp ett

försörjningskrav över huvud taget också när det

gäller unionsmedborgarskapet, om man nu bortser från

arbetstagarbegreppet, och det är den frågan som är

under prövning i Trojanimålet. Generaladvokaten i

målet har sagt att man inte har någon rätt till

bosättning enligt artikel 18 i EG-fördraget om man

inte kan försörja sig. Hur EG-domstolen kommer att

döma i det målet låter jag vara osagt. Man kan inte

utesluta att domstolen inte följer sin

generaladvokat i det målet.

Vad gäller just arbetstagarbegreppet kan det med

tanke på likabehandlingsprincipen vara vanskligt att

ställa upp ett krav för vissa EU-medborgare och inte

för andra. Jag tror också att det kan vara svårt att

fastställa någon form av minimilön. EG-domstolen har

sagt att det faktum att man har en lön som

understiger minimilönen eller möjligtvis en

kollektivavtalsreglerad lön inte kan utesluta att

man är en arbetstagare. Jag tror att det är viktigt

att ta fasta på arbetstagarbegreppet så som det har

formulerats av EG-domstolen och att inte dra alltför

långtgående slutsatser av det. Man har i den

politiska debatten gjort den så kallade

tiotimmarsregeln till en stor sak. Jag tror inte att

det finns någon tiotimmarsregel enligt artikel 39 i

EG-fördraget: det är ett politiskt hjärnspöke.

Anders Kruse: Först när det gäller Bo Könbergs

fråga, om det är rätt att införa ett

försörjningskrav för alla arbetstagare i EU som

kommer till Sverige, kan jag kan inte förstå annat

än att svaret på den frågan är ett entydigt nej. Det

är inte möjligt inom ramen för EG-rätten att göra på

det viset. Jag kan inte se något sätt att införa ett

sådant försörjningskrav med tanke på all den

rättspraxis som jag försökt att redogöra för.

Jag vill också kommentera det som professor

Bernitz sade, nämligen att regeringen nu ska reglera

arbetssökandes möjligheter att komma hit. Så är det

inte. I skrivelsen ställs bara kravet att

arbetstagare ska ha ett arbetstillstånd. Det finns

inget som hindrar att någon kommer hit och söker

arbete i landet. Men för att få ta ett arbete krävs

det att han eller hon söker arbetstillstånd från

hemlandet och har ett sådant arbetstillstånd när

vederbörande kommer hit. Arbetssökande berörs

egentligen inte alls i den här skrivelsen, utan

reglerna rör arbetstagare.

Berit Rollén: När det gäller tio eller fyra timmar

som vi pratar om är den juridiska expertisen

uppenbarligen enig om att man inte behöver kunna

försörja sig på sitt jobb för att enligt EU-reglerna

få rätt till uppehållstillstånd. Det tycker jag är

det väsentliga och inte hur många timmar det handlar

om.

Det som har varit grunden för min bedömning är att

de ekonomiska klyftorna är så mycket större mellan

de nytillkommande länderna än vad de har varit

tidigare. Det är väl en fin vision att vi ska sträva

efter att uppnå samma välfärdsnivå. Men hur många år

kommer det att ta? Vad vi måste göra är väl ändå att

utgå från den verklighet som vi har i dag och ta

till vara de möjligheter vi har att fortsätta den

här diskussionen på EU-nivå under de sju år som det

finns möjlighet att göra det.

Bo Könberg (fp): Jag uttryckte en förhoppning om att

det skulle bli ett klargörande om att utskottet ska

ha en enig uppfattning om sakförhållandet. Sedan kan

vi slåss om hur vi vill lösa olika frågor. Jag vill

inte påstå att jag blev alldeles klar av svaren.

Jag har uppfattat att det i den offentliga

debatten har framförts argument som talar emot det

som regeringen framför, det vill säga att

tiotimmarsregeln i praktiken inte finns, att

utfallet i den dom som kom häromveckan skulle kunna

tolkas som att det skulle gå bra att ställa upp

försörjningskrav. För dem av oss, exempelvis vi i

Folkpartiet, som tycker att det är rimligt att man

som arbetstagare precis som pensionär eller student

ska kunna försörja sig vore förstås det allra bästa

om vi omedelbart kunde genomföra det kravet för alla

och slapp övergångsreglerna. Det är ju alldeles

självklart.

Vi har hittills och när vi väckte vår motion trott

att det som stod i Berit Rolléns utredning och i

skrivelsen stämde. De svar jag fick från Ulf

Bernitz, Lotta Vahlne Westerhäll och doktoranden

Öberg tolkar jag egentligen som Berit Rollén gjorde,

det vill säga att man bekräftar den bilden. Som ni

hör på min röst är jag lite förvånad över den

bilden, för det faktum att vi för en svensk

medborgare inte har krav på uppehållstillstånd är ju

alldeles självklart. Och vi kan ju tänka oss en

framtid där vi möjligen inför det för hela EU, men

där är vi ju inte nu, utan vi har ju rätt inom EU

att ställa krav på att man efter tre månader har ett

arbete för att få ett uppehållstillstånd. Att det i

detta skulle ligga någon diskriminering om vi

införde det för de övriga 24, 27 eller hur många

länder det kan vara förstår jag uppriktigt inte. Om

någon av de som svarade vill kommentera det jag nu

sade är jag tacksam.

Anders Kruse: Jag är inte säker på att jag kan klara

att svara på allting till punkt och pricka. Tyvärr

har väl inte allt som har sagts i den offentliga

debatten varit alldeles klargörande alla gånger. Jag

försökte till exempel när det gäller Collinsdomen

förklara att den inte gäller arbetstagare utan

arbetssökande. Innebörden av den domen är inte att

man har inskränkt arbetstagares möjligheter till

bistånd, utan man har utvidgat arbetssökandes rätt

till bistånd med anledning av unionsmedborgarskapet.

Det står jag fast vid. Jag kan inte säga det på

något annat sätt, och jag uppmanar dem som tvivlar

på detta att själva läsa domen.

När det gäller möjligheten att införa regler som

ställer krav på att arbetstagare ska ha ett arbete

som de kan försörja sig på, som bara gäller EU-

medborgare men inte svenska medborgare, framgår det

alldeles tydligt av rättspraxis som följer av den

överordnade EG-rätten att man inte kan ställa sådana

krav. EG-rätten och EG-domstolens praxis är entydig

på den punkten. En arbetstagare behöver inte kunna

försörja sig helt och hållet själv för att betraktas

som arbetstagare i EG-rättslig mening. Att uppställa

begränsande regler för andra medborgare än de egna

är en diskriminering enligt EG-domstolen och leder

ofelbart till en fördragsbrottstalan.

Ulf Bernitz: Väldigt kort är det detta att man ska

ha ett genuint arbete som är det grundläggande

kravet, inte ett visst antal timmar, för att man ska

vara arbetstagare, men det har redan framhållits

här.

När det sedan gäller detta med arbetssökande fick

jag en väldigt intressant kommentar av Anders Kruse.

Ska det uppfattas så att man får komma fritt från de

nya medlemsstaterna och söka arbete här bara man har

något slags papper med sig, någon formalitet att man

har ett arbetstillstånd? Jag hade nog uppfattat att

det skulle ske någon form av prövning av

arbetstillståndet som skulle utfärdas i hemlandet.

Det är en mycket intressant punkt i det hela.

Lotta Vahlne Westerhäll: Jag har inget mer att

tillägga på den här punkten, utan jag håller till

fullo med Anders Kruse om vad han sade om detta med

icke-diskrimineringsprincipen.

Anders Kruse: Jag är ledsen att jag uttryckt mig

otydligt om Ulf Bernitz uppfattade det så. Vad

regeringen vill åstadkomma med övergångsreglerna är

att en person som blir arbetstagare i Sverige ska ha

ett arbetstillstånd, precis som man kräver i dag för

tredjelandsmedborgare, för att man ska ha rätt att

bosätta sig och uppehålla sig här. Har man inte ett

sådant arbetstillstånd kan man alltså avvisas om man

är arbetstagare och har arbete här i landet och

kommer från de nya medlemsstaterna.

Arbetssökandes förhållanden regleras egentligen

inte genom regeringens skrivelse. Om någon vill

komma hit och ta kontakt med arbetsgivare och söka

arbete här för att sedan kunna skaffa sig ett

arbetstillstånd, som ska sökas utomlands på

ambassader eller konsulat, går det bra att göra det.

Men man får inte ta ett arbete här utan att ha ett

sådant arbetstillstånd som ska sökas från utlandet.

Det var vad jag försökte säga. Finns det någon

oklarhet på den punkten får kanske andra förtydliga

det som bättre kan reglerna.

Ulla Hoffmann (v): Tack för alla föredragningar. Det

känns väldigt tryggt att veta att om jag skulle få

för mig att flytta till Grekland eller Tyskland för

att jobba där så skulle det gå alldeles utmärkt. Jag

skulle kunna ta med mig förmåner och så vidare.

Jag hade från början två frågor. Nu har jag bara

en fråga kvar, men jag vill ändå höra om jag har

förstått det hela rätt. Charlotte Svensson pratade

om vistelsebegreppet och att det skulle gå att

försörja sig på tre barnbidrag. Jag har förstått att

reglerna ska var lika för alla. Om man nu bestämmer

sig för att ändra på reglerna vad gäller tre

barnbidrag i Polen eller Lettland, innebär det att

man därmed också måste förändra reglerna för en

ensamstående kvinna med till exempel tre barn och

därmed barnbidrag och som arbetar deltid, 25 % eller

50 %? Har den kvinnan en annan situation på

arbetsmarknaden? Charlotte Svensson pratade om att

det var en svag situation på arbetsmarknaden om

mannen jobbade här och de fick barnbidragen i något

annat land. Är situationen för den ensamstående

kvinnan med tre barn starkare i Sverige, eller är

det också en svag situation?

Det som regeringen kallar för övergångsregler

innebär ju, precis som någon sade, att det som

gäller för tredjelandsmedborgare i dag, det vill

säga de blivande EU-medborgarna, ska fortsätta att

gälla. Trots att vi har krav på arbetstillstånd i

dag, ser vi uttalade problem med just det som Erland

Olauson tog upp tidigare, problem med F-skattesedel

och problem med underentreprenörer. Jag tänker på

ugnsbyggarna på SSAB uppe i Luleå till exempel. Vi

har alltså alla de här problemen. Regeringen säger

visserligen att man ska göra någonting, och det är

riktigt. Det finns majoritet i riksdagen för att vi

måste vidta åtgärder. Men jag förstår inte hur

regeringen menar att den situation med

arbetstillstånd som råder i dag skulle råda bot på

det hela.

Charlotte Svensson: Jag är inte säker på att jag

helt har förstått frågorna.

Vistelsebegreppet har att göra med

socialtjänstlagen, alltså rätten att få socialt

bistånd. Det är en av de få saker som egentligen har

med just arbetssökande att göra.

Medborgarna i de här länderna har rätt att resa in

i Sverige med ID-kort eller pass. Om de har det nya

ID-kortet krävs bara ID-kort för att komma hit, så

det finns inga stängda gränser. De kommer att komma

hit och söka jobb, studera eller vara turister eller

vad de vill.

Vi har uppfattat EU:s regler så att under

tremånadersvistelsen får man söka jobb, men då ska

man i grunden försörja sig själv som arbetssökande.

I vår nationella lagstiftning finns ett

vistelsebegrepp, det vill säga att det räcker med

att man vistas i en kommun för att ha rätt till ett

socialt bistånd. Man borde kunna göra ett undantag

för just gruppen arbetssökande. Det skulle inte

påverka svenskar, utan det påverkar EU-medborgare.

Vi har tolkat EU-rätten så att om man kommer direkt

hit finns det inget krav. Nu har Collinsdomen ställt

till det lite för oss. Det är inte lika entydigt som

vi trodde att det var när vi skrev skrivelsen. Som

vi hittills har tolkat det handlar det mer om att

tydliggöra den praxis som redan gäller i dag i vår

lagstiftning, att du får hjälp med hemresan men inte

något annat. Men där är det inte EU-rätten som

ställer till med några problem.

Den andra frågan om barnbidragen handlar om

socialförsäkringssystemet, om de familjeförmåner som

följer med när en arbetstagare arbetar i Sverige.

Man kan då exportera barnbidraget till dem som är

bosatta i hemlandet.

Vi menar inte att man ska ändra på det, men vi

behöver se över det systemet, i fråga om alla olika

förmåner. Det handlar inte bara om barnbidrag utan

om en rad olika förmåner. Man ska vara noga med att

titta på vad som ingår i 1408. Ska alla dessa ingå i

1408? Är det några saker som snarare borde vara

bosättningsbaserade och inte följa med

sysselsättningen?

Vi har sagt att vi ska titta på det, men vi har

inte några färdiga förslag på vad man ska göra. Det

är ett mycket långsiktigt arbete att titta på den

frågan.

När det gäller F-skattsedel tar vi i skrivelsen

fram problemet med egenföretagare som egentligen är

arbetstagare. Vi ser det problemet, och vi vidtar

åtgärder för att försöka ha en bättre kontroll på F-

skattsedlarna. Det har egentligen inte så mycket med

övergångsreglerna att göra, men vi pekar på det

därför att det kan förstärkas och kan bli ett än

större problem.

När det gäller vad vi åstadkommer genom att kräva

dessa arbetstillstånd, är det så att vi har en

kontrollstation, där vi kan se att det är ett

riktigt jobb, att det är till en avtalsenlig lön och

att man kan försörja sig på det. Det finns alltså en

avstämningspunkt där man har möjlighet att

kontrollera. Det är det enklaste sättet. Det är så

det fungerar i dag. Vi har möjlighet att förstärka

de här kontroll- och uppföljningsmekanismerna, som

inte fungerar helt tillfredsställande i dag. Då har

vi alltså en kontrollstation innan en person tar ett

arbete, och någon kollar att det är rätt och

rimligt.

Lotta Vahlne-Westerhäll: Jag vill bara kommentera

det här med familjeförmåner. Förutom barnbidrag är

det studiebidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag

till familjer. Det är genom en EG-dom också

föräldrapenning. Jag har svårt att se att man skulle

ha framgång med att dessa skulle lyftas ur 1408 och

inte längre uppfattas som familjeförmåner. Det finns

en rikhaltig praxis från domstolen som visar på

detta. Domstolen har själv varit väldigt aktiv med

att föra in sådana bidrag, till exempel

underhållsstödet, som vi hade listat som en förmån

som föll utanför 1408 men som i dag är en 1408-

förmån. Det är likadant med föräldrapenningen, som

vi hade sett som en förmån vid sjukdom och

moderskap, och den blev alltså en familjeförmån. Jag

har svårt att se att vi skulle ha framgång med att

begära att de kom utanför 1408.

Ulf Bernitz: Jag vill bara peka på det att

tjänsteutövare och personer som etablerar sig själva

ligger utanför det vi talar om här. De ligger

utanför hela komplexet övergångsregler. Där har vi

inga övergångsregler, utan där är det fritt.

Ulla Hoffmann (v): Jag har bara en kort kommentar.

Det jag var ute efter gällde hela frågan om

familjeförmåner: Det som gör att till exempel en

ensamstående kvinna med tre barn som arbetar deltid

i dag kan överleva över huvud taget är ju

barnbidrag, bostadsbidrag och eventuellt ekonomiskt

bistånd. Om vi gör några förändringar där kommer det

att gälla även de kvinnorna här i Sverige. Det var

det jag ville komma åt.

Jag är inte riktigt tillfreds. Jag tycker inte att

Charlotte Svenssons svar håller. Jag säger som

Erland Olauson, att visst kan man ha förståelse för

det, men det håller inte riktigt att

arbetstillstånden skulle kunna ge alla de effekterna

så att vi kan kontrollera. Det skulle vi kunna göra

på ett helt annat sätt. Jag har inte blivit

övertygad.

Erland Olauson, LO: Det jag sade var att

övergångsregler inte löser de problem vi ser på

arbetsmarknaden, av två skäl. Det ena är att det

bara är en tillfällig lösning. Det andra är att vi

redan nu har erfarenheter av att man kringgår

reglerna, genom att det faktiskt är fri rörlighet

för tjänster från kandidatländerna redan i dag. Man

använder sig av F-skattsedel för att komma runt

kravet på arbetstillstånd redan i dag.

Därmed säger jag inte att de problem som berörs av

övergångsregler är betydelselösa. Om jag åker till

de baltiska staterna och raggar arbetstagare - detta

förekommer i dag - till väldigt låga löner, och om

jag dessutom kan säga att vid sidan av den lön som

jag erbjuder kommer de att från staten få barnbidrag

i en viss omfattning, blir det en del i

anställningserbjudandet som arbetstagaren lockas av,

det vill säga att komma hit och arbeta till lägre

lön än avtalsenliga löner. Det är en helt annan

situation än för den som befinner sig i Sverige från

början. Där kan inte arbetsgivaren locka med några

andra förmåner än det han betalar i lön.

Mona Jönsson (mp): Jag har två frågor. Vi har hört

att det ska finnas likabehandling och att det är det

viktigaste. Då är min första fråga: Är det över

huvud taget möjligt att införa övergångsregler,

trots att flera länder bevisligen har gjort det nu,

om det skulle prövas i domstol?

Sedan skulle jag vilja höra med Charlotte Svensson

vad man kan göra inom EU-arbetet för att det ska bli

en högre facklig anslutning, med kollektivavtal som

vi har i Sverige, eftersom den bevisligen är väldigt

låg utomlands.

Charlotte Svensson: Övergångsreglerna är utformade

så att man får göra undantag. Det är framförhandlat

i anslutningsfördraget att man får göra vissa

begränsningar. Det är då vissa artiklar. Vi har

gjort bedömningen att de övergångsregler som Sverige

föreslår är helt i linje med vad man får göra under

den här infasningsperioden. Det är där man kan göra

undantag från det som i övrigt gäller. Det är för

att det är en begränsad tid och för att det är vissa

regelverk som man kan undanta.

Den diskussion som vi har haft i övrigt har gällt

om man utan övergångsregler kan göra förändringar i

regelsystemen. Det kommer att ta oerhört lång tid.

Särskilt vissa av de här systemen är oerhört gamla

och har fungerat. De fungerar när medlemsländerna

ligger på en jämförelsevis gemensam nivå när det

gäller välfärdssystemen. Då får man inte de problem

som vi ser att man får i början när de här länderna,

som ligger på en så oerhört mycket lägre

levnadsnivå, kommer in. Vi ser det som ett

övergående problem. Det handlar också om att hela

EU-medlemskapet syftar till att det ska bli en

utveckling i dessa länder.

Den andra frågan tycker jag inte att jag ska svara

på, utan exempelvis LO får svara på den.

Erland Olauson, LO: Vi får en högre facklig

anslutning i Europasamarbetet bland annat genom att

se till att Europafacket växer sig starkt och att vi

är aktiva. Men framför allt får vi det genom att ge

fackföreningar i varje land möjlighet att se till

att arbetsvillkoren i landet påverkas av deras

aktivitet. Om man inte har en stark facklig

organisation på arbetsplatsen får man ingen facklig

bevakning. Det kan man bara få genom att de

anställda på arbetsplatsen ser att det är mödan värt

att engagera sig fackligt.

Det vi gör i de nya medlemsstaterna är att vi är

engagerade i någonting som heter Baltic Sea Labour

Law Project, där vi på olika sätt försöker informera

och upplysa både arbetsgivare och arbetstagare om

grundläggande spelregler på arbetsmarknaden. Vi

hjälper också till med rådgivning för lagstiftning i

de här länderna.

Sverker Rudeberg, Svenskt Näringsliv: Ett av kraven

för arbetstillstånd är att avtalsenlig lön ska

tillämpas, såsom föreslås, försäkringsskydd och

övriga anställningsvillkor. Man talar samtidigt om

likabehandling och icke-diskriminering av

arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

Omfattningen av kollektivavtal och genomslaget i

Sverige är mycket stort, men det är viktigt att

påpeka att det inte är hundraprocentigt. Cirka 90 %

av de anställda i den privata sektorn omfattas av

kollektivavtal - inte alla. Det är därför alltså

inte fråga om likabehandling i formell bemärkelse

när man talar om att ställa krav på avtalsenlig lön

för medborgare från de nya medlemsstaterna. Det är

viktigt.

Detta är inget ställningstagande mot

kollektivavtalet - vi är ju i

kollektivavtalsbranschen. Genom oss omfattas ca 70 %

av arbetstagarna av kollektivavtal. Men det är

viktigt att ha klart för sig att arbetstagare i

Sverige som inte omfattas av kollektivavtal, eller

där arbetsgivarna inte utfäst sig, inte har de

förmånerna. Det träffar vi på dagligen när det

kommer nya medlemsföretag till vår organisation.

Detta lite grann apropå om det är likabehandling

och icke-diskriminering att ställa det kravet.

Anna Lilliehöök (m): Nu har vi tydligen etablerat

att alla kan komma hit och söka arbete i tre

månader. Det var skönt att höra det.

Då kommer vi till nästa steg, nämligen att vi ska

avgöra vad som är seriöst arbete och vad som är

oseriöst eller olovligt arbete. Av den anledningen

vill jag försöka formulera en fråga om hur det ska

gå till.

Vi kan se det i det perspektivet att jag själv

skulle vilja söka arbete på Irland. Jag talar ganska

bra engelska, så jag skulle i och för sig säkert

lyckas, men det är inte lätt att ordna sådant här på

avstånd. Det andra som inte är lätt att förstå är

andra länders regler. De som åker hit från Polen,

Estland, Lettland eller Litauen, och som till och

med har grejat ett jobb på något sätt, har betydligt

större språksvårigheter än vad jag skulle ha på

Irland. De ska då försöka förstå vilka kriterier som

avgör huruvida det arbete de har fått är ett seriöst

arbete eller ett icke seriöst arbete.

Då ställer jag först en fråga till AMS, nämligen

denna: Vilka förordningar har regeringen i dag

utfärdat för att ge tydliga regler för

arbetskraftsinvandring? Finns det några sådana? Det

går bra att svara bara ja eller nej. Finns de, och

hur ser de ut?

Jag kan också ställa en fråga till Svenskt

Näringsliv. Vi kan gå vidare och se på den lille

arbetstagaren och den icke jättestora arbetsgivaren.

Ni har även små sådana, som påpekades i ett svar

tidigare. Kommun- och Landstingsförbunden är

jättestora. De har lämnat ett remissvar, och de har

definierat exakt vad arbetstagaren ska kunna och så

vidare. Men de har haft besvär med att lyckas med

detta. Då vill jag få fram: Hur ska en liten

arbetsgivare klara den här processen, likaväl hur

jag som ensam arbetstagare eller inte

jätteorganiserad ska klara det här nålsögat att få

mitt arbete godkänt?.

Jag kan ställa frågan även till Charlotte Svensson

hur man ser på detta från regeringens sida.

Linnéa Arvius, AMS: Enligt utlänningsförordningen

har AMS i uppgift att utfärda riktlinjer för

handläggning av arbetstillståndsärenden. Vi har

alltså olika typer av arbetstillstånd, och när det

gäller säsongsarbetstillstånd har vi

Migrationsverkets föreskrifter om att vi där även är

beslutande. Grunden är alltså

utlänningsförordningen. Det är den som styr oss här.

Karin Ekenger, Svenskt Näringsliv: Även om vi har en

hög arbetslöshet är det många företagare - kanske

framför allt inom hantverksbranscherna där företagen

ofta är små - som har arbetskraftsbrist. De möter de

här problemen i dag. Det har visat sig att det för

dessa små företag tar en oproportionerligt stor

andel av deras tid att kunna passera igenom den

process vi har i dag. Det blir naturligtvis tuffare

att klara detta för mindre företag än för de större,

som har personalavdelningar som jobbar med de här

frågorna.

Erland Olauson, LO: Eftersom vi anser att det ingår

i vårt uppdrag att informera arbetstagare i

kandidatländerna om villkoren i Sverige gör vi en

informationssatsning där. Vi trycker broschyrer, vi

kommer att inrätta en hemsida på Internet och vi

undersöker förutsättningarna att inrätta

informationskontor på samma sätt som finska LO har

gjort. Det finns för övrigt möjlighet till EU-stöd

för att sprida sådan information. När det gäller den

enskilde arbetstagarens möjligheter att få reda på

vilka regler som gäller i Sverige pågår det alltså

ett arbete.

Charlotte Svensson: Vad regeringen föreslår är att

man ska uppfylla fyra kriterier.

1 Man ska ha ett erbjudande om en

anställning.

2

3 Denna anställning ska vara av en viss

varaktighet - man ska inte åka hit och jobba fem

timmar och sedan åka hem.

4

5 Det ska vara en kollektivavtalsenlig lön

- eller marknadsmässig lön, ska man kanske säga.

6

7 Det ska vara ett heltidsarbete, eller i

vart fall ett arbete som den sökande kan försörja

sig på.

8

Det är de fyra kriterier som ska gälla.

Den här informationen ska naturligtvis finnas på

alla våra utlandsmyndigheter, ambassader och

konsulat - precis som i dag. Där finns också

blanketter som de får från Migrationsverket. Det är

Migrationsverket som har processansvaret för de här

frågorna. De har hela tiden varit uppkopplade med de

olika utlandsmyndigheterna, och det är de som ska

genomföra detta. Det här kommer att bli en enklare

process än vad de här länderna har i dag när deras

medborgare är tredjelandsmedborgare.

Anita Jönsson (s): Jag tror att jag delvis har fått

svar på frågan, men jag formulerar den ändå lite

annorlunda.

Vi i utskottet har ju att ta ställning till den

skrivelse som regeringen har lagt fram. Samtidigt

har andra partier lagt fram andra förslag på hur man

ska klara den här första tiden. Flera motioner tar

som ett alternativ upp frågan om exportabiliteten av

bidrag och föreslår att barnbidrag, föräldrapenning

och andra förmåner enbart ska betalas ut till boende

inom landet. Samtidigt står det klart i

anslutningsfördraget när det gäller övergångsregler

att undantag från de sociala välfärdssystemen inte

får göras.

Jag undrar hur de här förslagen förhåller sig till

EU:s regelverk och om detta egentligen är något

alternativ. Och om man nu ska se över dessa regler,

som även Charlotte Svensson var inne på: I vilket

tidsperspektiv finns det möjligheter att förändra

dem? Det är väl framför allt till Lena Malmberg jag

ställer de här frågorna. Vi pratar ju här om att

underlätta för enskilda individer att röra sig, men

som jag ser det kan detta i stället ha motsatt

effekt.

Sedan har jag en fråga till Anders Kruse, och det

gäller detta med arbetstagarbegreppet och hur det

ska tolkas. Du sade att det varierar på grund av

tillämpningsområdet, och då tänkte jag utifrån min

okunskap: Måste det vara så här inom EU? Men sedan

sade du att arbetstagarbegreppet även i svensk rätt

kan tolkas olika, och då är min fråga: Är det bra

att arbetstagarbegreppet inte är ett, en gång för

alla givet, utan att man tolkar det på de här olika

sätten? Skulle man kunna ha det på ett annat sätt

för att kanske underlätta för arbetstagaren?

Lena Malmberg: Som jag förstod det var frågan: Kan

man begränsa familjeförmånerna enligt EG-rätten så

att de utbetalas bara i bosättningslandet? Jag

tycker att vi har berört det här redan tidigare, och

Lotta Westerhäll var också inne på EG-rättspraxisen

och de regler som gäller. I 14/08 finns regler som

talar om att det är arbetslandet som gäller - och

det är den enda lagstiftning som gäller - och att

man kan betala ut till exempel de här

familjeförmånerna även till en familjemedlem som bor

i ett annat land. Det här är regler som är

etablerade sedan väldigt lång tid tillbaka.

Förordningen 1408 har tillämpats sedan 1971.

I det perspektivet tror jag att det kan vara svårt

att försöka svänga på de EU-rättsliga reglerna där

förmånerna är kopplade till arbetslandet och försöka

begränsa någon typ av förmån bara till

bosättningslandet. Sedan kan det väl finnas enskilda

saker man kan titta på, men utvecklingen i EU har ju

i stället varit att man har utvecklat området för

vad som är familjeförmåner. Ska man ändra på något

här tror jag alltså att det handlar om ett väldigt

långt tidsperspektiv.

Anders Kruse: Frågan var egentligen om det är bra

eller dåligt att arbetstagarbegreppet kan vara olika

i olika sammanhang. Jag är lite osäker på om jag kan

ha någon uppfattning på den punkten. Först vill jag

dock säga att det normalt sett inte är några stora

skillnader mellan arbetstagare i den ena eller den

andra lagstiftningens mening, varken i svensk rätt,

tror jag, eller i EG-rätten. I allt väsentligt är

det ungefär samma begrepp det rör sig om.

Att arbetstagarbegreppet kan bli lite olika i

olika sammanhang hänger ihop med att olika lagar har

olika grunder. De har olika skyddsbehov. Om jag tar

som exempel - här får möjligen experterna på svensk

arbetsrätt rätta mig - det svenska

arbetstagarbegreppet har jag sagt att jag tror att

detta kan vara lite olika beroende på om vi talar om

skattelagstiftning, om arbetsskadelagstiftning eller

om lagen om anställningsskydd.

Jag tror till exempel att en frisör som hyr en

frisörstol i en frisersalong i den svenska

anställningsskyddslagens mening har kunnat betraktas

som egenföretagare och inte som arbetstagare. Det

finns, tror jag, exempel på det. Det där kan nog

Erland Olauson bättre än jag. Men jag vill inte

utesluta att en sådan person som drabbas av en skada

i frisersalongen skulle kunna betraktas som

arbetstagare enligt arbetsskadelagstiftningen. Om

det är så är det ett exempel på hur olika lagars

skyddsbehov styr tolkningen av vilka som omfattas av

de olika rättigheterna. Så är det också i EG-rätten.

Man kan alltså inte tala abstrakt om begreppet

arbetstagare, utan som jag sade i min inledning

måste man hela tiden sätta det i relation till vilka

lagbestämmelser och vilka rättigheter man talar om

för att det ska bli begripligt. Arbetstagarbegreppet

är inte abstrakt, utan det står alltid i relation

till någon rättighet av något slag. Det är den man

måste börja med att definiera.

Lotta Vahlne Westerhäll: Jag har bara en mycket kort

kommentar till den fråga som Lena kommenterade här.

Vi hade tidigare ett socialt trygghetssystem som

var baserat på bosättning. När vi sedan blev EU-

medborgare var vi dock tvungna att anpassa oss till

den EG-rättsliga regleringen och dess lagvalsregler,

som byggde på att arbetslandet var utslagsgivande.

Nu har vi alltså delat upp det i arbetsrelaterade

och bosättningsrelaterade förmåner. Skulle vi då gå

tillbaka till bosättningsrelaterade förmåner skulle

vi inte vinna någonting med det, även om vi skulle

kunna göra det. Vi råder ju över vår nationella

lagstiftning, men om vi tillämpade denna nationella

lagstiftning skulle den komma att strida mot EG-

rätten. Det skulle alltså inte vara lönt att göra

det.

Ulf Öberg: Frågan om bosättningskrav är en av de

frågor som kom upp i Collinsmålet. Jag delar Anders

Kruses kommentar rent allmänt att detta mål inte har

någon större påverkan på själva frågan om

övergångsregler som sådan, för det rör en annan

situation. Däremot ställer man där upp möjligheten

att ha bosättningskrav för att komma i fråga för

vissa sociala förmåner. Det finns alltså en öppning

på den punkten. Det är den första poängen.

Den andra poängen är detta med skilda

arbetstagarbegrepp. Såsom jag har läst regeringens

skrivelse har man där blandat ihop korten rätt

mycket tidigare. Det faktum att man inte kan

diskriminera deltidsarbetande i förhållande till

heltidsarbetande är en sak. Det faktum att man täcks

eller inte täcks av förordning 1408, lagvalsregeln,

är en annan sak. Där ställer man inte upp något krav

på att det ska vara ett faktiskt och verkligt

arbete. Frågan om man är en arbetstagare, om man har

ett faktiskt och verkligt arbete, är en tredje

fråga, och det är den frågan som är den avgörande.

Där tycker jag tyvärr att såväl utredningen som

regeringen har blandat ihop korten.

Per Westerberg (m): Jag ska försöka vara kort i och

med att tiden egentligen redan är ute.

Det är ingen tvekan om att övergångsreglerna är en

tillfällig historia och att man måste göra

justeringar för att kunna leva utan dem efter en

relativt kort tid. Man kan då diskutera

arbetstagarbegreppet, plus den diskussion som finns

om bidragsarbitrage. Ser man på den rena

arbetsmarknadsdelen har jag väldigt svårt att se att

det finns några riktigt stora risker i sammanhanget

i och med att det finns så pass stora öppningar

redan nu. Jag har väldigt svårt att se att detta

egentligen har någonting med övergångsregler att

göra.

Jag tycker heller inte att de förvärvade

förmånerna är något stort problem. Har man förvärvat

dem genom att betala in i systemen är detta inget

problem i övergångsregelshänseende, utan det är

familjeförmåner som man får av välfärdssystemet. Det

är naturligtvis riktigt som påpekats att vi nu har

större spänningar inom EU mellan de fattigaste och

de rikaste länderna, samtidigt som vi uppenbarligen

inte fullt ut har egenförsörjningskrav för att få

uppehållstillstånd och därmed få stanna i ett land.

Den fråga jag vill koncentrera detta till nu på

slutet är: Vad avser regeringen göra, eller vad

anser andra akademiker bör göras, under den här

perioden? Det här är ju en övergångsperiod och

ingenting annat. Sedan ska vi självfallet leva utan

ridåer inom Europa, helst inom två år. Allra bäst

hade varit om vi hade kunnat göra det från den 1

maj.

Ordföranden: Av tidsskäl låter jag enbart

statssekreteraren kommentera detta.

Charlotte Svensson: Det regeringen avser att göra är

listat i den här skrivelsen. Det är en lång rad

uppdrag och åtgärder. Jag kan nämna några.

Det handlar om att se över våra nationella regler

där vi kan göra det. Jag nämnde socialtjänstlagen.

Det är en ganska enkel sak som borde kunna gå hyfsat

snabbt att göra.

Det handlar om att också få kommissionen att

kartlägga vad det finns för begränsningar och att få

ett tydligare svar inom EU på vad man kan göra och

om de här systemen håller. Där har vi också framfört

behovet av att se över vad som ska gälla och vad man

kan kolla upp.

Det handlar om att ha en bättre kontroll av

anställningsintygen. Migrationsverket och

Skatteverket har fått ett sådant uppdrag. Det

handlar om att vidta en rad åtgärder när det gäller

de problem på arbetsmarknaden som vi kan se redan i

dag. I den här skrivelsen finns det alltså en ganska

omfattande handlingsplan som vi jobbar med.

Sedan finns det saker som är svårare och som

kommer att ta längre tid, men det är inte säkert att

det behöver vara ett villkor för att man ska kunna

öppna upp efter en kortare tid. Men som regeringens

förslag ser ut nu behöver vi två år för att få de

här kontrollsystemen och den här uppföljningen och

för att vidta de här första åtgärderna. Det är

bedömningen i dag. Sedan får vi se hur situationen

ser ut då, men om man skulle behöva ha

övergångsregler ytterligare en tid återkommer

regeringen till riksdagen.

Ordföranden: Tack för det! Tiden medger inte att vi

fortsätter längre, men jag måste ändå konstatera att

vi har haft en bra utfrågning. Jag vill tacka alla

medverkande för era kommentarer och ert deltagande.

Jag tackar ledamöterna i utskottet också för bra

frågor.

Vi kommer att fortsätta att hantera detta ärende i

eftermiddag i utskottet. Nästkommande tisdag ska vi

justera betänkandet, om allt går vägen, och den 28

april är det debatt och beslut i kammaren. Det är

ett tajt tidsschema i riksdagen, men vi ska säkert

klara av det också. Tack för i dag!