Bet. 2003/04:SOU6

Socialutskottets betänkande

2003/04:SOU6

Ny smittskyddslag m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition

2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m. samt 35

motionsyrkanden som väckts med anledning

av propositionen. Vidare behandlas 7

motionsyrkanden från allmänna

motionstiden 2002 och 10 från allmänna

motionstiden 2003. Om ej annat anges

härrör motionerna från riksmötet 2003/04.

Utskottet ställer sig i huvudsak bakom

regeringens förslag till ny

smittskyddslag. Den nya lagen skall ges

en klarare inriktning på

smittskyddsåtgärder som riktar sig till

människor. De smittskyddsåtgärder som

riktar sig till objekt eller djur skall i

sin helhet regleras i andra lagar.

Bestämmelserna i smittskyddslagen skall

omfatta alla sjukdomar som kan överföras

till eller mellan människor och som inte

endast innebär ett ringa hot mot

människors hälsa.

Utskottet ställer sig också bakom

principen att möjligheterna att vidta

smittskyddsåtgärder som kan vara

integritetskränkande skall begränsas till

vissa s.k. allmänfarliga sjukdomar.

Utskottet understryker att den smittade i

första hand skall få vård mot missbruk

eller psykisk sjukdom och att isolering

enligt smittskyddslagen skall vara en

sista utväg även vid överväganden om

vilken tvångslagstiftning som bör

tillämpas. Såvitt gäller fortsatt

isolering poängterar utskottet att de

patienter som kan komma i fråga för

förlängning av isoleringstiden framför

allt är patienter som är i stort behov av

stöd och som också har behov av lång tids

tillsyn och omhändertagande för att kunna

ändra sitt smittfarliga beteende.

Utskottet föreslår därför med delvis

bifall till tre motionsyrkanden en något

förändrad lagtext i förhållande till

regeringens förslag i detta avseende.

Utskottet tillstyrker förslaget att

lagen (1987:375) om förbud mot s.k.

bastuklubbar och andra liknande

verksamheter upphävs.

Utskottet föreslår en konsekvensändring

i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom

vård- och omsorgsområdet.

Utskottet tillstyrker i huvudsak övriga

lagförslag och avstyrker övriga motioner.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2004.

I betänkandet finns 17 reservationer

och 2 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Smittskyddslagens mål

m.m.

Riksdagen antar 1 kap. 1 och 4 §§

förslaget till smittskyddslag.

Riksdagen avslår därmed motionerna

2002/03:So512 yrkande 8, 2003/04:So4

yrkande 1 och 2003/04:So571 yrkande 4.

2. Sjukdomarna i

smittskyddslagen

Riksdagen antar 1 kap. 3 § och

bilagan till förslaget till

smittskyddslag. Riksdagen avslår

därmed motion 2003/04:So259 yrkande 4.

3. Anmälningsförfarandet

Riksdagen antar 2 kap. 5 och 7 §§

och 9 kap. 3 § förslaget till

smittskyddslag. Riksdagen avslår

därmed motion 2003/04:So6 yrkande 3.

Reservation 1 (mp)

4. Informationsplikt

Riksdagen antar 2 kap. 2 § förslaget

till smittskyddslag. Riksdagen avslår

därmed motionerna 2003/04:So4 yrkande

2, 2003/04:So6 yrkande 4 och

2003/04:So568 yrkande 22.

Reservation 2 (mp)

5. Förhållningsregler

Riksdagen antar 4 kap. 2 och 3 §§

förslaget till smittskyddslag.

Riksdagen avslår därmed motion

2003/04:So6 yrkandena 5 och 6.

Reservation 3 (mp)

6. Underrättelse till

närstående

Riksdagen antar 4 kap. 8 § förslaget

till smittskyddslag. Riksdagen avslår

därmed motionerna 2003/04:So1 yrkande

2 och 2003/04:So4 yrkandena 3 och 5.

Reservation 4 (v, mp)

7. Uppföljning och

utvärdering

Riksdagen antar 1 kap. 7 § förslaget

till smittskyddslag. Riksdagen avslår

därmed motion 2003/04:So1 yrkande 3.

8. Tvångsåtgärder för olika

sjukdomar

Riksdagen avslår motion 2003/04:So5

yrkande 1.

Reservation 5 (fp)

9. Tvångsundersökning

Riksdagen antar 3 kap. 2 § och 9

kap. 4 § första stycket förslaget till

smittskyddslag. Riksdagen avslår

därmed motion 2003/04:So5 yrkande 5.

10. Fortsatt isolering

Riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget

till smittskyddslag med den ändringen

att lagrummet ges den lydelse som

framgår av Utskottets lagförslag, se

bilaga 5. Riksdagen bifaller därmed

delvis motionerna 2003/04:So2 yrkande

2, 2003/04:So3 yrkande 2 och

2003/04:So5 yrkande 3 och av-slår

motionerna 2002/03:So259, 2003/04:So1

yrkande 1, 2003/04:So6 yrkandena 1 och

2 och 2003/04:So259 yrkande 1.

Reservation 6 (v, mp)

11. Stödperson

Riksdagen avslår motion

2003/04:So259 yrkande 2.

12. Psykiatrisk och medicinsk

kompetens

Riksdagen avslår motion 2003/04:So7

yrkande 1.

Reservation 7 (kd)

13. Särskild

straffbestämmelse

Riksdagen avslår motion

2003/04:So259 yrkande 3.

14. Ansvarsfrihet vid

samtycke

Riksdagen avslår motionerna

2003/04:So4 yrkande 4 och 2003/04:So6

yrkande 8.

15. Objektinriktade åtgärder

Riksdagen antar 9 kap. 14 och 15 §§

förslaget till lag om ändring i

miljöbalken. Riksdagen avslår därmed

motionerna 2003/04:So2 yrkande 3 och

2003/04:So6 yrkande 10.

Reservation 8 (mp)

16. Smittskyddsläkarens roll

Riksdagen antar 6 kap. 2 och 5 §§

förslaget till smittskyddslag.

Riksdagen avslår därmed motion

2003/04:So6 yrkande 7.

Reservation 9 (mp)

17. Sekretess i samband med

beslut om isolering

Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget

till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100). Riksdagen avslår därmed

motionerna 2003/04:So3 yrkande 3 och

2003/04:So5 yrkande 4.

Reservation 10 (m)

Reservation 11 (fp)

18. Sekretess i samband med

beslut om tvångsundersökning

Riksdagen avslår motion 2003/04:So3

yrkande 1.

Reservation 12 (m)

19. Bastuklubbar och andra

liknande verksamheter

Riksdagen antar förslaget till lag

om upphävande av lagen (1987:375) om

förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter. Riksdagen

avslår därmed motionerna 2002/03:L318

yrkande 21, 2002/03:So261,

2002/03:So311, 2002/03:So512 yrkande

7, 2002/03:Ub556 yrkande 11,

2003/04:So7 yrkande 2, 2003/04:So259

yrkande 5 och 2003/04:So571 yrkande 3.

Reservation 13 (kd)

20. Laboratorietester m.m.

Riksdagen antar 2 kap. 6 och 7 §§

förslaget till smittskyddslag.

Riksdagen avslår därmed motion

2003/04:So1 yrkandena 5 och 6.

Reservation 14 (v)

21. Information m.m.

Riksdagen avslår motion 2003/04:So6

yrkande 9.

Reservation 15 (mp)

22. Ekonomiska konsekvenser

Riksdagen avslår motion 2003/04:So7

yrkande 3.

Reservation 16 (kd)

23. Statens folkhälsoinstituts

roll

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So1

yrkande 4, 2003/04:So2 yrkande 1,

2003/04:So5 yrkande 2, 2003/04:So214 och

2003/04:So529.

Reservation 17 (fp, v, c, mp)

24. Lagen (2003:192) om

gemensam nämnd inom vård- och

omsorgsområdet

Riksdagen antar det av utskottet i

bilaga 6 framlagda förslaget till lag

om ändring i lagen (2003:192) om

gemensam nämnd inom vård- och

omsorgsområdet.

25. 8 kap. 2 § förslaget till

smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 2 § förslaget

till smittskyddslag med den ändringen

att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5

kap. 7 §".

26. 8 kap. 5 § förslaget till

smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 5 § förslaget

till smittskyddslag med den ändringen

att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5

kap. 7 §".

27. 8 kap. 6 § förslaget till

smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 6 § förslaget

till smittskyddslag med den ändringen

att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5

kap. 7 §".

28. 8 kap. 9 § förslaget till

smittskyddslag

Riksdagen antar 8 kap. 9 § förslaget

till smittskyddslag med den ändringen

att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5

kap. 7 §".

29. Karantänslagen

Riksdagen antar 14 § första stycket

2 förslaget till lag om ändring i

karantänslagen (1989:290) med den

ändringen att ordet "enligt" mellan

"5 kap. 1 §" och "smittskyddslagen"

utgår.

30. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag

till

1. smittskyddslag,

2. lag om ändring i miljöbalken,

3. lag om ändring i lagen (1971:289)

om allmänna förvaltningsdomstolar,

4. lag om ändring i livsmedelslagen

(1971:511),

5. lag om ändring i sjömanslagen

(1973:282),

6. lag om ändring i lagen (1974:203)

om kriminalvård i anstalt,

7. lag om ändring i lagen (1976:371)

om behandlingen av häktade och

anhållna,

8. lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100),

9. lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763),

10. lag om ändring i lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall,

11. lag om ändring i lagen (1988:1473)

om undersökning beträffande hiv-

smitta i brottmål,

12. lag om ändring i lagen (1989:225)

om ersättning till smittbärare,

13. lag om ändring i karantänslagen

(1989:290),

14. lag om ändring i lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av

unga,

15. lag om ändring i lagen (1996:981)

om besöksinskränkningar vid viss

tvångsvård,

16. lag om ändring i lagen (1997:238)

om arbetslöshetsförsäkring,

17. lag om ändring i lagen (1997:982)

om anmälan av vissa allvarliga

sjukdomar,

18. lag om ändring i lagen (1998:531)

om yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område,

19. lag om ändring i lagen (1998:544)

om vårdregister,

20. lag om ändring i lagen (1998:603)

om verkställighet av sluten

ungdomsvård,

21. lag om ändring i lagen (1998:1656)

om patientnämndsverksamhet

i den mån lagförslagen inte

omfattas av vad utskottet föreslagit

ovan.

Stockholm den 16 mars 2004

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Ingrid Burman (v), Chatrine

Pålsson (kd), Kristina Zakrisson (s),

Margareta Israelsson (s), Cristina

Husmark Pehrsson (m), Conny Öhman (s),

Lars U Granberg (s), Catherine Persson

(s), Gabriel Romanus (fp), Christer

Engelhardt (s), Anne Marie Brodén (m),

Elina Linna (v), Kerstin-Maria Stalin

(mp), Jan Emanuel Johansson (s),

Magdalena Andersson (m), Annika Qarlsson

(c) och Marita Aronson (fp).

2003/04

SoU6

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Utskottet anordnade den 18 november 2003

en intern utfrågning med anledning av

propositionen. De inbjudna var

företrädare för Socialdepartementet,

Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen,

Statens folkhälsoinstitut,

Landstingsförbundet, Länsrätten i

Stockholm, Smittskyddsläkarföreningen,

Stiftelsen Noaks Ark - Röda korset,

Riksförbundet för sexuell upplysning,

Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande, Riksförbundet för

hivpositiva och Föreningen läkare mot

aids samt verksamhetschef Gudrun

Johansson, Danderyds sjukhus och

professor Lorraine Sherr, Royal Free and

University Medical School, London.

Socialutskottet har berett

konstitutionsutskottet och miljö- och

jordbruksutskottet tillfälle att yttra

sig över propositionen. Yttrandena

2003/04:KU3y och 2003/04:MJU3y återfinns

i bilagorna 3 och 4.

Propositionens huvudsakliga innehåll

En ny smittskyddslag skall införas.

Smittskyddslagen skall ges en klarare

inriktning på smittskyddsåtgärder som

riktar sig till människor. De

smittskyddsåtgärder som riktar sig till

objekt eller djur skall i sin helhet

regleras i andra lagar. Det övergripande

målet för smittskyddet och vissa allmänna

riktlinjer skall anges i

smittskyddslagen. Tyngdpunkten i

smittskyddsarbetet bör ligga på det

frivilliga förebyggande arbetet.

Särreglering av hivinfektion bör

begränsas så långt möjligt.

Landstinget skall även fortsättningsvis

ha ansvaret för att behövliga

smittskyddsåtgärder vidtas inom

landstinget. Undantag skall dock liksom i

dag gälla för åtgärder som riktar sig mot

objekt och djur för vilka kommunerna och

vissa nationella myndigheter har

ansvaret. Ansvaret för direkta

smittskyddsåtgärder skall vila på

smittskyddsläkarna och de behandlande

läkarna.

Bestämmelserna i smittskyddslagen skall

omfatta alla sjukdomar som kan överföras

till eller mellan människor och som inte

endast innebär ett ringa hot mot

människors hälsa. Möjligheterna till

smittskyddsåtgärder som kan vara

integritetskränkande begränsas till vissa

s.k. allmänfarliga sjukdomar.

Var och en skall genom uppmärksamhet

och rimliga försiktighetsåtgärder

medverka till att förhindra spridning av

smittsamma sjukdomar. Den som har

anledning att misstänka att han eller hon

bär på en smittsam sjukdom är skyldig att

vidta de åtgärder som krävs för att

skydda andra mot smittrisk. Den som vet

att han eller hon bär på en allmänfarlig

sjukdom skall vara skyldig att lämna

information om smittan till andra män

niskor som han eller hon kommer i sådan

kontakt med att beaktansvärd risk för

smittöverföring kan uppkomma. Den som

misstänks bära på vissa smittsamma

sjukdomar skall vara skyldig att söka

läkare, låta sig undersökas samt genom

att ge upplysningar till läkaren medverka

till smittspårning. Om det behövs av

smittskyddsskäl skall den enskilde er

bjudas psykosocialt stöd. Vid

allmänfarlig sjukdom skall den enskilde

erbjudas den vård eller behandling som

behövs av smittskyddsskäl. Om det av

smittskyddsskäl finns behov av särskilda

behandlingsinsatser skall detta erbjudas

den enskilde.

Den behandlande läkaren skall ge den

smittade medicinska och praktiska råd vid

samtliga smittsamma sjukdomar som

omfattas av smittskyddslagen. Om det är

fråga om smitta av en allmänfarlig

sjukdom skall den behandlande läkaren

även besluta om individuellt utformade

förhållningsregler för den smittade i

syfte att förhindra smittspridning.

Förhållningsreglerna kan endast omfatta

ett eller flera av de moment som anges i

smittskyddslagen.

En möjlighet att underrätta en

närstående som utsätts för påtaglig

smittrisk när den som bär på en

allmänfarlig sjukdom inte själv infor

merat om sjukdomen skall införas.

Länsrätten skall under vissa

förutsättningar kunna besluta om

läkarundersökning när den enskilde

motsätter sig detta. Isolering av den som

bär på en allmänfarlig sjukdom får ske om

vissa särskilda förutsättningar är

uppfyllda. Beslut om isolering fattas av

länsrätten. Isolering får bestå i högst

tre månader. Fortsatt isolering i

perioder om högst sex månader får medges

av länsrätten efter ansökan av

smittskyddsläkaren. I vissa brådskande

fall får smittskyddsläkaren besluta om

tillfällig isolering som kan pågå i högst

två veckor. I mål om isolering och

fortsatt isolering skall en sakkunnig

höras vid den muntliga förhandlingen. En

stödperson skall utses för den som

isolerats om den isolerade inte motsätter

sig det.

Lagen (1987:375) om förbud mot s.k.

bastuklubbar och andra liknande

verksamheter skall upphävas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den

1 juli 2004.

Utskottets överväganden

Smittskyddslagens mål m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 1 kap. 1 och 4 §§

förslaget till smittskyddslag om

smittskyddets mål och allmänna

riktlinjer för smittskyddet.

Propositionen

I propositionen anförs att målet med

smittskyddslagens bestämmelser skall vara

att tillgodose befolkningens behov av

skydd mot spridning av smittsamma

sjukdomar. Åtgärderna skall vidtas med

respekt för alla människors lika värde

och enskildas integritet.

Regeringen anför vidare att en

humanistisk människosyn bör ligga till

grund för samhällets smittskydd.

Smittskyddslagen bör i första hand rikta

in sig på åtgärder som syftar till att

förhindra spridning av smitta från person

till person och på åtgärder som riktar

sig till människor. Tyngdpunkten i

smittskyddsarbetet bör ligga på det

frivilliga förebyggande arbetet.

Särreglering av hivinfektion bör

undvikas.

Motionerna

I motion So4 av Börje Vestlund och Anders

Bengtsson (s) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om målen för

smittskyddet. Motionärerna anför att

regeringens mål om smittskyddet måste

ändras från fokus på befolkningens behov

av skydd till att också omfatta den

smittades behov av rättssäkerhet och

skydd mot stigmatisering och

diskriminering.

I motion So571 av Martin Andreasson m.fl.

(fp, v, c, mp) yrkande 4 begärs ett

tillkännagivande om att införa en ny

smittskyddslag. Motionärerna anför att

Smittskyddsutredningens betänkande (SOU

1999:51) bör göras till föremål för

lagstiftningsarbete. Ett liknande yrkande

framförs i motion 2002/03:So512 av Martin

Andreasson m.fl. (fp, s, v, c, mp)

yrkande 8.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom regeringens

förslag att målet med smittskyddslagens

bestämmelser skall vara att tillgodose

befolkningens behov av skydd mot

spridning av smittsamma sjukdomar. Som

regeringen anfört bör det vidare framgå

av lagen att åtgärderna skall vidtas med

respekt för alla människors lika värde

och enskildas integritet. I likhet med

regeringen vill utskottet betona att en

humanistisk människosyn bör ligga till

grund för samhällets smittskydd.

Utskottet tillstyrker med det anförda 1

kap. 1 och 4 §§ förslaget till

smittskyddslag och avstyrker motion So4

(s) yrkande 1.

Motionerna So571 (fp, v, c, mp) yrkande

4 och 2002/03:So512 (fp, s, v, c, mp)

yrkande 8 är tillgodosedda och avstyrks.

Sjukdomarna i smittskyddslagen och

anmälningsförfarandet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 1 kap. 3 § förslaget

till smittskyddslag där bl.a. begreppet

allmänfarlig sjukdom definieras.

Riksdagen bör vidare anta 2 kap. 5 och

7 §§ samt 9 kap. 3 § i lagförslaget om

anmälningsförfarandet.

Jämför reservation 1 (mp).

Bakgrund

I smittskyddslagen (1988:1472) indelas

smittsamma sjukdomar i samhällsfarliga

sjukdomar och övriga smittsamma

sjukdomar.

Propositionen

Smittskyddslagen skall omfatta alla

sjukdomar som kan överföras till eller

mellan människor och som kan innebära ett

inte ringa hot mot människors hälsa.

De sjukdomar som i lagförslaget

betecknas som allmänfarliga utgörs av

smittsamma sjukdomar som kan vara

livshotande, innebära långvarig sjukdom

eller svårt lidande eller medföra andra

allvarliga konsekvenser och där möjlighet

finns att förebygga smittspridning genom

åtgärder som riktas till den smittade. De

allmänfarliga sjukdomarna skall anges i

en bilaga till smittskyddslagen. Vid

samtliga allmänfarliga sjukdomar skall

förhållningsregler meddelas,

tvångsundersökning, isolering och

tillfällig isolering kunna komma i fråga

samt de övriga bestämmelser som rör

allmänfarliga sjukdomar kunna tillämpas.

Av lagförslaget framgår att hivinfektion

skall klassificeras som en allmänfarlig

sjukdom.

En läkare som i sin verksamhet

misstänker eller konstaterar fall av

allmänfarlig sjukdom eller annan

anmälningspliktig sjukdom skall utan

dröjsmål anmäla detta till

smittskyddsläkaren och till

Smittskyddsinstitutet.

Anmälningsskyldigheten gäller även läkare

vid laboratorium som utför mikrobiologisk

diagnostik, den som är ansvarig för ett

sådant laboratorium som vid analys

misstänker eller finner smittämne av

sådan sjukdom samt läkare som i samband

med obduktion misstänker eller

konstaterar fall av sådan sjukdom. Rege

ringen får meddela föreskrifter om vilka

andra smittsamma sjukdomar än

allmänfarliga som skall vara

anmälningspliktiga. En anmälan skall

innehålla vissa uppgifter som uppräknas i

lagen. Skyldigheten att underrätta

relevanta objektansvariga myndigheter

skall föras över från den behandlande

läkaren till smittskyddsläkaren.

Motionerna

I motion So259 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om

att flytta hivinfektion från

samhällsfarliga sjukdomar till smittsamma

sjukdomar. Motionärerna anför att

hivinfektion alltmer fått karaktären av

en kronisk sjukdom och att människor i

allmänhet fått mer kunskap om hur man

skyddar sig. Lagstiftningen bör därför

förändras.

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin

(mp) yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om försvårad statistisk

bearbetning och epidemiologisk

uppföljning. Motionären hänvisar till

Svenska läkarsällskapets och

Läkarförbundets remissvar i vilka anförs

att en anmälningsskyldighet även såvitt

gäller misstanke om smittsam sjukdom

kommer att försvåra statistisk

bearbetning och epidemiologisk

uppföljning.

Utskottets ställningstagande

Av propositionen framgår att de sjukdomar

som i lagförslaget betecknas som

allmänfarliga utgörs av smittsamma

sjukdomar som kan vara livshotande,

innebära långvarig sjukdom eller svårt

lidande eller medföra andra allvarliga

konsekvenser och där möjlighet finns att

förebygga smittspridning genom åtgärder

som riktas till den smittade. De

allmänfarliga sjukdomarna skall anges i

en bilaga till smittskyddslagen. Av

lagförslaget framgår vidare att

hivinfektion skall klassificeras som en

allmänfarlig sjukdom. Utskottet ställer

sig bakom regeringens förslag i denna del

och tillstyrker 1 kap. 3 § förslaget till

smittskyddslag samt lagförslagets bilaga.

Motion So259 (v) yrkande 4 avstyrks.

Frågan om anmälningsförfarandet

behandlas i motion So6 (mp) yrkande 3.

Utskottet anser att det måste finnas

tydliga bestämmelser för i vilka fall som

en anmälan skall göras. Det gäller såväl

misstänkta som konstaterade fall. Med

hänsyn till vikten av att bedömningarna

blir enhetliga i landet och de

svårigheter som kan föreligga för bl.a.

den enskilde läkaren att bedöma när

anmälan av en anmälningspliktig sjukdom

skall göras ser utskottet positivt på att

regeringen, eller efter regeringens

bemyndigande Socialstyrelsen, ges

möjlighet att meddela närmare

föreskrifter om anmälan av en

anmälningspliktig sjukdom. Utskottet

tillstyrker med det anförda 2 kap. 5 och

7 §§ och 9 kap. 3 § förslaget till

smittskyddslag och avstyrker

motionsyrkandet.

Informationsplikt och förhållningsregler

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 2 kap. 2 § förslaget

till smittskyddslag om

informationsplikt och 4 kap. 2 och 3 §§

i lagförslaget om förhållningsregler.

Jämför reservationerna 2 (mp) och 3

(mp).

Propositionen

Såvitt gäller informationsplikt anför

regeringen att ett ansvar för att

förhindra spridning av smittsamma

sjukdomar skall vila på såväl smittade

som osmittade personer. Var och en skall

genom uppmärksamhet och rimliga

försiktighetsåtgärder medverka till att

förhindra spridning av smittsamma sjuk

domar. Den som vet eller har anledning

att misstänka att han eller hon bär på en

smittsam sjukdom skall vara skyldig att

vidta de åtgärder som krävs för att

skydda andra mot smittrisk. Den som vet

att han eller hon bär på en allmänfarlig

sjukdom skall vara skyldig att lämna

information om smittan till andra

människor som han eller hon kommer i

sådan kontakt med att beaktansvärd risk

för smittöverföring kan uppkomma.

Beträffande förhållningsregler anför

regeringen att dessa utgör ett viktigt

stöd i smittskyddsarbetet. Det skulle av

detta skäl ge fel signaler om de togs

bort ur smittskyddslagen. Det kan inte

enbart vara den enskildes ensak att

avgöra om han eller hon behöver iaktta

försiktighetsåtgärder för att förhindra

att andra människor smittas. Att avstå

från att dela injektionsverktyg vid

sjukdomar som smittar via blodet eller

att iaktta försiktighetsåtgärder vid

sexuellt umgänge vid hivinfektion eller

andra sexuellt överförbara sjukdomar bör

exempelvis vara grundläggande krav ur

smittskyddshänseende. Det är dessutom

nödvändigt att bibehålla en möjlighet att

stänga av en smittad person från utövning

av yrke eller annan sysselsättning där

han eller hon kan utsätta andra för risk

att smittas. Vid en samlad bedömning

anser regeringen att övervägande skäl

talar för att en skyldighet för

behandlande läkare att besluta om

förhållningsregler för den som misstänks

bära på en allmänfarlig sjukdom skall

finnas kvar.

Regeringen har framhållit att en

humanistisk människosyn skall ligga till

grund för samhällets smittskydd och att

detta talar för stor tydlighet när det

gäller skyddet för den enskilde. För att

stärka den enskildes ställning och minska

risken för godtycke anser regeringen att

skyldigheten att besluta om

förhållningsregler skall begränsas till

vissa moment som uttryckligen anges i

smittskyddslagen.

Regeringen anser att de

förhållningsregler för den smittade som

den behandlande läkaren skall besluta om

endast skall kunna avse ett eller flera

av följande moment:

· inskränkningar som gäller

arbete, skolgång eller deltagande i viss

annan verksamhet,

·

· förbud mot att donera blod och

organ,

·

· förbud mot att låna ut eller på

annat sätt överlåta begagnade injek

tionsverktyg,

·

· skyldighet att informera

vårdgivare och sådana som utför icke medi

cinska ingrepp om smittbärarskap,

·

· skyldighet att informera

sexualpartner om smittbärarskap,

·

· skyldighet att vid sexuella

kontakter iaktta beteende som minskar

risken för smittspridning,

·

· skyldighet att iaktta särskilda

hygienrutiner, eller

·

· skyldighet att hålla regelbunden

kontakt med behandlande läkare.

·

Förhållningsreglerna skall meddelas

skriftligt så snart det är möjligt.

Liksom i dag skall förhållningsreglerna

tas in i den undersöktes patientjournal

och läkaren så långt det är möjligt se

till att förhållningsreglerna följs.

Motionerna

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp)

yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om

informationsplikten. Motionären anför att

informationsplikten kan innebära att

människor invaggas i en falsk trygghet

eftersom den som bär på smitta kanske

inte talar om det eller vet om att han

eller hon är smittad. Det finns också en

risk att människor inte vågar testa sig

eftersom lagstiftningen innebär ett

kraftigt ingripande i privatlivet. I

yrkande 5 begärs att 4 kap. 2 § 5 i

förslaget till smittskyddslag om

förhållningsregler avseende skyldighet

att informera sexualpartner om

smittbärarskap tas bort. Vidare begärs i

yrkande 6 att 4 kap. 2 § 4 i lagförslaget

får lydelsen "skyldighet att informera

vissa vårdgivare". Skyldigheten skall

bara gälla fall där det är absolut

nödvändigt, anförs det.

I motion So568 av Peter Eriksson m.fl.

(mp) yrkande 22 begärs ett

tillkännagivande om smittskyddande

åtgärder. Motionärerna anför att det är

viktigt att alla bär ett gemensamt ansvar

för att skydda sig vid sexuella kontakter

och att man frågar varandra om det finns

någon risk.

I motion So4 av Börje Vestlund och

Anders Bengtsson (s) yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om informationsplikten.

Motionärerna anför bl.a. att

informationsplikten invaggar människor i

falsk säkerhet eftersom det tas för givet

att den som är smittad talar om det. En

skyldighet att berätta är ett intrång i

rätten till privatliv, vilket regleras i

bl.a. Europakonventionen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens inställning

att ett ansvar för att förhindra

spridning av smittsamma sjukdomar skall

vila på såväl smittade som osmittade

personer. Var och en skall genom

uppmärksamhet och rimliga

försiktighetsåtgärder medverka till att

förhindra spridning av smittsamma

sjukdomar. Propositionens förslag om

informationsplikt innebär att den som vet

att han eller hon bär på en allmänfarlig

sjukdom är skyldig att lämna information

om smittan till andra människor som han

eller hon kommer i sådan kontakt med att

beaktansvärd risk för smittoöverföring

kan uppkomma. Enligt utskottets

uppfattning är regeringens förslag i

denna del väl avvägt. Utskottet

tillstyrker därmed 2 kap. 2 § förslaget

till smittskyddslag och avstyrker

motionerna So4 (s) yrkande 2, So6 (mp)

yrkande 4 och So568 (mp) yrkande 22.

Vad härefter gäller förhållningsregler

utgör dessa som regeringen anfört ett

viktigt stöd i smittskyddsarbetet. Även

utskottet anser att övervägande skäl

talar för att en skyldighet för

behandlande läkare att besluta om

förhållningsregler för den som misstänks

bära på en allmänfarlig sjukdom skall

finnas. För att stärka den enskildes

ställning och minska risken för godtycke

instämmer utskottet i att skyldigheten

att besluta om förhållningsregler skall

begränsas till vissa moment som

uttryckligen anges i smittskyddslagen.

Smittskyddsläkaren skall pröva beslutet

om förhållningsregler om patienten begär

det. Riksdagen bör således anta 4 kap. 2

och 3 §§ förslaget till smittskyddslag

och avslå motion So6 (mp) yrkandena 5 och

6.

Underrättelse till närstående

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 4 kap. 8 § förslaget

till smittskyddslag som innebär att

smittskyddsläkaren under vissa

förutsättningar ges rätt att underrätta

närstående om smittrisk.

Jämför reservation 4 (v, mp).

Propositionen

Den behandlande läkaren skall vara

skyldig att anmäla till

smittskyddsläkaren om han eller hon får

veta eller misstänker att en patient som

bär på en allmänfarlig sjukdom inte

informerat en närstående om sjukdomen och

detta medför att den närstående löper

påtaglig risk att smittas.

Smittskyddsläkaren skall om hon eller han

gör samma bedömning underrätta den

närstående om smittrisken och hur den kan

förebyggas.

Motionerna

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 2 begärs att förslaget om

sekretessgenombrott till närstående

avslås. Motionärerna anför att

regeringens förslag är ett allvarligt

avsteg från sekretesslagen som kan

undergräva tilliten mellan den

behandlande läkaren och patienten.

Skyddet för den närstående kan tas till

vara genom att en god kontakt mellan

behandlande läkare och den smittade

säkras.

I motion So4 av Börje Vestlund och

Anders Bengtsson (s) yrkandena 3 och 5

begärs tillkännagivanden om dels

underrättelse till närstående, dels om

läkarsekretess. Motionärerna anför att

det kan vara mycket svårt för den

enskilde att berätta om sin smitta av

rädsla för att förstöra en nära relation.

Att berätta för sina närstående måste med

rätt stöd och hjälp kunna göras

frivilligt.

Utskottets ställningstagande

Den situation som är aktuell i detta

sammanhang är att den som är smittad av

en allmänfarlig sjukdom utsätter en

närstående ovetande person för risk att

smittas. Enligt nu gällande

smittskyddslag (1988:1472) kan inte den

behandlande läkaren underrätta den

riskutsatta personen, och det har

förekommit att isolering tillgripits i

sådana fall.

Utskottet vill understryka att

isolering i princip inte bör användas i

syfte att endast skydda någon eller några

individer. Det finns därför ett behov av

att i vissa fall kunna underrätta en

närstående om smittan. Detta innebär

visserligen en begränsning av nuvarande

sekretesskydd men det är å andra sidan en

för den enskilde betydligt mindre

ingripande åtgärd än isolering.

Utskottet anser i likhet med regeringen

att underrättelsen inte bör lämnas av den

behandlande läkaren utan av

smittskyddsläkaren. Den behandlande

läkarens skyldighet bör som regeringen

anfört begränsas till att anmäla till

smittskyddsläkaren att en patient som bär

på en allmänfarlig sjukdom inte

informerat en närstående om att han eller

hon bär på en sådan sjukdom och att detta

medför att den närstående utsätts för

påtaglig risk för att smittas.

Smittskyddsläkaren skall i sin tur om han

eller hon gör samma bedömning som den

behandlande läkaren underrätta den

närstående om smittrisken och om hur den

kan förebyggas. Att behovet av att

informera närstående om smittrisk prövas

av smittskyddsläkaren bidrar också till

enhetlighet i tillämpningen av smitt

skyddslagens regler.

Utskottet ställer sig

sammanfattningsvis bakom förslaget att en

möjlighet att under vissa förutsättningar

informera närstående om smittrisk skall

införas. Det anförda innebär att

utskottet tillstyrker 4 kap. 8 §

förslaget till smittskyddslag och

avstyrker motionerna So1 (v) yrkande 2

och So4 (s) yrkandena 3 och 5.

Allmänt om tvångsåtgärder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 1 kap. 7 § förslaget

till smittskyddslag om bl.a.

Socialstyrelsens ansvar. Vidare bör

riksdagen avslå en motion om

tvångsåtgärder vid olika sjukdomar.

Jämför reservation 5 (fp).

Propositionen

Regeringen anför att ett antal allmänna

principer bör vara vägledande vid

regleringen av tvångsåtgärder. För det

första anser regeringen att fråga skall

vara om en smittsam sjukdom kan ha

allvarliga konsekvenser för människors

liv eller hälsa. Det skall vidare

föreligga en påtaglig risk att andra

människor smittas av sjukdomen om inte

tvångsåtgärder vidtas. Det bör också

krävas att de åtgärder som begärs av

smittbäraren för att skydda andra mot

smitta skall vara adekvata och rimliga

samt möjliga för honom eller henne att

uppfylla. Ytterligare en förutsättning

för att tvångsåtgärder skall få vidtas är

att smittbäraren har nekat till, visat

att han eller hon inte inser innebörden

av eller inte förmått vidta de åtgärder

som krävs för att skydda andra mot

smitta. Tvångsåtgärder skall endast

användas när andra alternativ som står

till buds är otillräckliga för att skydda

andra mot smitta. Slutligen anför

regeringen att det är rimligt att kräva

att den aktuella tvångsåtgärden skall

framstå som adekvat för sitt ändamål och

motiverad från epidemiologisk synpunkt.

Tvångsåtgärder bör således utgöra den

sista utvägen när alla andra alternativ

uttömts. Etiska och epidemiologiska

bedömningar bör vara avgörande för om

tvångsåtgärder skall få vidtas i en viss

situation.

Regeringen anför vidare (s. 173) att

det är angeläget att vid sidan av den mer

övergripande uppföljningen av den samlade

folkhälsopolitiken få till stånd en

fördjupad uppföljning av

smittskyddsverksamheten i syfte att

åstadkomma ett samlat underlag för beslut

om lagstiftning och verksamhet inom

smittskyddsområdet.

Regeringen föreslår att Socialstyrelsen

ges ett ansvar för att samordna

smittskyddet på nationell nivå. I

ansvaret för att samordna smittskyddet på

nationell nivå ligger att Socialstyrelsen

skall initiera ett utvecklingsarbete i

syfte att öka samarbetet och samordningen

mellan olika huvudmän. I detta ligger

också enligt regeringens uppfattning att

Socialstyrelsen har ett ansvar att i

samverkan med berörda myndigheter,

kommuner och landsting initiera ett

utvecklingsarbete i syfte att utveckla

metoder och rutiner för en nationell

uppföljning och utvärdering av landets

smittskydd.

Aktuellt

Utredningen om extraordinära

smittskyddsåtgärder lämnade sitt

betänkande Extraordinärt smittskydd (SOU

2003:83) i september 2003. Betänkandet

har remissbehandlats. Enligt

Statsrådsberedningens

propositionsförteckning kom-mer en

proposition att överlämnas till riksdagen

i maj 2004.

Motionerna

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om

en uppföljning av tvångsåtgärder och

förhållningsregler. Motionärerna anser

att det är bra att regeringen klargjort

att de sjukdomar som enligt lagförslaget

är allmänfarliga inte är inbördes

jämförbara och att klassificeringen inte

kan ses som ett mått på en sjukdoms

allvarlighetsgrad. Eftersom sjukdomarna,

trots sin inbördes olikhet, också

betraktas olika av kulturella och

historiska skäl bör tvångsåtgärder och

förhållningsregler samt eventuella

skillnader i tillämpningen, som inte är

av medicinsk art, följas upp.

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om en nyansering av

lämpliga tvångsåtgärder för olika

sjukdomar. Motionärerna anför att

regeringens lagförslag innebär att alla i

smittskyddslagen intagna sjukdomar

sorteras i två huvudkategorier, en med

långtgående möjligheter till

tvångsåtgärder och en med mindre

långtgående möjligheter. Regeringen

underlåter emellertid att i denna

proposition överlämna förslag grundade på

betänkandet Extraordinärt smittskydd (SOU

2003:83), där det för vissa allvarliga

och extremt smittsamma sjukdomar föreslås

ytterligare möjligheter till

tvångsåtgärder. Om dessa förslag

genomförs innebär det att det införs en

tredje kategori av särskilt allvarliga

och smittsamma sjukdomar med mycket

långtgående möjligheter till

tvångsåtgärder. Smittskyddslagen borde

därför göras mer nyanserad i sin

kategorisering av vilka tvångsåtgärder

som är befogade för olika sjukdomar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom de allmänna

principer som enligt propositionen skall

vara vägledande vid regleringen av

tvångsåtgärder. Propositionens förslag

innebär vidare att Socialstyrelsen ges

ett ansvar för att samordna smittskyddet

på nationell nivå. I detta ansvar ligger

som regeringen anför att Socialstyrelsen

skall initiera ett utvecklingsarbete i

syfte att öka samarbetet och samordningen

mellan olika huvudmän. Likaså delar

utskottet uppfattningen att

Socialstyrelsen har ett ansvar för att i

samverkan med berörda myndigheter,

kommuner och landsting initiera ett

utvecklingsarbete i syfte att utveckla

metoder och rutiner för en nationell

uppföljning och utvärdering av landets

smittskydd. Motion So1 (v) yrkande 3 får

därmed anses delvis tillgodosedd.

Utskottet tillstyrker 1 kap. 7 §

förslaget till smittskyddslag.

Utskottet kan inte ställa sig bakom vad

som anförs i motion So5 (fp) yrkande 1.

Motionsyrkandet avstyrks.

Tvångsundersökning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 3 kap. 2 § förslaget

till smittskyddslag om

tvångsundersökning. Riksdagen bör också

anta 9 kap. 4 § i lagförslaget som ger

regeringen eller Socialstyrelsen

möjlighet att meddela de ytterligare

föreskrifter som krävs för ett

ändamålsenligt smittskydd samt till

skydd för enskilda.

Propositionen

I propositionen anförs att länsrätten på

ansökan av smittskyddsläkaren får besluta

om tvångsundersökning av någon som med

fog kan misstänkas bära på en

allmänfarlig sjukdom om den enskilde

motsätter sig den undersökning som behövs

för att konstatera om smittsamhet före

ligger. En förutsättning för ett sådant

beslut är att det finns en påtaglig risk

för att andra människor kan smittas. Vid

undersökningen får inte förekomma ingrepp

som kan förorsaka annat än obetydligt

men.

I propositionen anförs vidare att i

likhet med vad som sker i dag, och bl.a.

för att säkerställa en likformig

tillämpning av lagen, föreslås att

regeringen, eller efter regeringens

bemyndigande Socialstyrelsen, får meddela

de ytterligare föreskrifter som krävs för

ett ändamålsenligt smittskydd samt till

skydd för enskild. Föreskrifterna kan

gälla inom skilda områden såsom

anmälningsförfarandet, journalföring, den

enskilde läkarens skyldigheter gentemot

sin patient, smittskyddsläkarens

myndighetsutövning etc.

Motionen

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp) yrkande 5 begärs ett

tillkännagivande om allmänna råd från

Socialstyrelsen om tvångsundersökning.

Motionärerna anför att polishämtning och

tvångsundersökning kan behöva finnas som

en yttersta möjlighet. För att undvika

oklarheter om vilka åtgärder som kan

anses motiverade bör Socialstyrelsen

utfärda allmänna råd om

tvångsundersökning.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag innebär att länsrätt

på ansökan av smittskyddsläkaren får

besluta om tvångsundersökning av någon

som med fog kan misstänkas bära på en

allmänfarlig sjukdom om den enskilde

motsätter sig den undersökning som behövs

för att konstatera om smittsamhet

föreligger. En förutsättning för ett

sådant beslut är att det finns en

påtaglig risk för att andra människor kan

smittas. Vid undersökningen får inte

förekomma ingrepp som kan förorsaka annat

än obetydligt men.

Förslaget i propositionen innebär att

förutsättningarna för tvångsundersökning

blir mer begränsade jämfört med de nu

gällande bestämmelserna. Vidare föreslås

som framgår ovan att beslutet om

tvångsundersökning i fortsättningen skall

fattas av domstol i stället för av

smittskyddsläkare.

Som regeringen anfört tyder den

kartläggning som Smittskyddskommittén

gjort på att det föreligger stora

variationer mellan länen såväl när det

gäller antal underrättelser om att någon

inte låter sig undersökas utan dröjsmål

som beträffande antalet

tvångsundersökningar som följd av sådan

underrättelse.

Tvångsundersökning innebär ett

betydande integritetsintrång. Enligt

utskottets uppfattning är det därför

angeläget att detta institut omgärdas av

tydliga rättssäkerhetsgarantier.

Utskottet ser därför positivt på att

förutsättningarna för tvångsundersökning

blir mer begränsade. Likaså delar

utskottet regeringens bedömning att en

rättslig prövning torde innebära att en

mer enhetlig praxis utvecklas rörande i

vilka fall tvångsundersökning kan anses

befogad. Utskottet noterar också att

regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, Socialstyrelsen får meddela

de ytterligare föreskrifter som krävs för

ett ändamålsenligt smittskydd samt till

skydd för enskilda.

Utskottet tillstyrker med det anförda 3

kap. 2 § och 9 kap. 4 § första stycket

förslaget till smittskyddslag. Motion So5

(fp) yrkande 5 får anses i huvudsak

tillgodosedd.

Isolering

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta utskottets förslag

till 5 kap. 5 § smittskyddslagen om

fortsatt isolering. Utskottet betonar

att vid bedömningen av om skäl

föreligger för fortsatt isolering skall

smittskyddsskälen vägas mot det ingrepp

som en fortsatt isolering innebär. De

patienter som kan komma i fråga för

förlängning av isoleringstiden är

framför allt patienter som är i stort

behov av stöd och som också har behov

av lång tids tillsyn och

omhändertagande för att kunna ändra

sitt smittfarliga beteende. Utskottet

anser att dessa överväganden i

propositionen bör komma tydligare till

uttryck i lagtexten och föreslår därför

med delvis bifall till motioner från

(m), (fp) och (c) att förlängning av

isoleringstiden får beslutas endast om

det finns särskilda skäl.

En motion om psykiatrisk och

medicinsk kompetens bör avslås.

Jämför reservationerna 6 (v, mp) och 7

(kd).

Propositionen

Regeringen anför att den som bär på en

allmänfarlig sjukdom får isoleras om det

av omständigheterna klart framgår att den

enskilde inte är beredd eller i stånd att

frivilligt underkasta sig de åtgärder som

krävs för att förebygga eller så långt

som möjligt minska risken för

smittspridning, eller det finns grundad

anledning anta att den enskilde inte

följer de förhållningsregler som har

beslutats.

Beslut om isolering får endast meddelas

om det finns en påtaglig risk för att

andra människor kan smittas.

Beslut om isolering fattas av

länsrätten efter ansökan av

smittskyddsläkaren. Isolering får bestå i

högst tre månader. Rätten får efter

ansökan från smittskyddsläkaren besluta

om fortsatt isolering i perioder om högst

sex månader åt gången. Frågan om

isoleringen skall upphöra skall

omedelbart prövas av smittskyddsläkaren

om den isolerade begär det. Ett avslag på

en sådan begäran får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol. Om det inte

längre finns skäl för isolering skall

smittskyddsläkaren omedelbart besluta om

att isoleringen skall upphöra.

Vid bedömningen av om skäl för fortsatt

isolering föreligger bör

smittskyddsskälen och i synnerhet risken

för andra människor att drabbas av

smittsamma sjukdomar med allvarliga

konsekvenser för individen stå i

förgrunden. Detta måste sedan vägas mot

det omfattande ingrepp i den enskildes

integritet och rörelsefrihet som en

fortsatt isolering innebär. De patienter

som skulle kunna komma i fråga för

förlängning av isoleringstiden är t.ex.

patienter som är mycket vårdkrävande och

som har behov av tillsyn under lång tid

och omhändertagande för att kunna ändra

ett smittfarligt beteende. Utgångspunkten

skall dock vara att isolering i

normalfallet inte skall behöva pågå i mer

än tre månader.

Tillstånd för den som är isolerad att

vistas utanför vårdinrättningens område

får förenas med särskilda villkor.

I vissa brådskande fall får

smittskyddsläkaren besluta om tillfällig

isolering, som kan pågå i högst två

veckor. Ett sådant beslut förfaller om

det inte inom fyra dagar underställs

länsrätten.

I propositionen anförs vidare att det

har ifrågasatts om det är förenligt med

Europakonventionen om mänskliga

rättigheter att inte ange en yttersta

gräns för hur lång den sammanlagda

isoleringstiden kan bli. Syftet med

smittskyddslagens bestämmelser om

isolering talar dock emot en sådan

begränsning, eftersom skälen för

isolering kan kvarstå så länge den

enskilde är smittbärare. Några mål

rörande frihetsberövanden vid smittsamma

sjukdomar har ännu inte prövats av

Europadomstolen, så det är svårt att med

säkerhet uttala sig om hur de nu

föreslagna bestämmelserna skulle bedömas

av dessa organ. I de rättsfall som avsett

frihetsberövande av psykiskt sjuka

personer har domstolen utgått från att de

kan vara obestämda till tiden och

beroende av utvecklingen av personens

psykiska hälsotillstånd.

Smittskyddslagstiftningens och

tvångsbestämmelsernas huvudsyfte att

skydda andra från att smittas kan

naturligtvis leda till att man ser annor

lunda på frihetsberövande i form av

tvångsisolering vid smittsam sjukdom.

Regeringen bedömer dock att de starka

rättssäkerhetsgarantier som finns i

regleringen om tvångsåtgärder medför att

den får anses förenlig med

Europakonventionens artiklar. Det är dock

viktigt att understryka isoleringens

karaktär av sista utväg och att stora

ansträngningar måste göras under pågående

isolering för att ordna lämpliga former

av vård och behandling mot psykiska

problem och missbruk samt andra

stödåtgärder för den enskilde.

Regeringen föreslår att en stödperson

skall utses när den som isolerats begär

det. Också i annat fall skall en

stödperson kunna utses, dock inte om den

isolerade motsätter sig det. Stödpersonen

skall kunna bistå den isolerade i

personliga frågor så länge som

isoleringen pågår. Stödpersonen utses av

en sådan nämnd som avses i lagen

(1998:1656) om patientnämndsverksamhet

m.m. Om det finns särskilda skäl med

hänsyn till stödpersonens säkerhet skall

chefsöverläkaren, utan hinder av

sekretess, lämna ut nödvändiga

upplysningar om den isolerade till

stödpersonen eller patientnämnden.

Regeringen erinrar vidare om att det i

propositionen till nu gällande

smittskyddslag (prop. 1988/89:5 s. 74)

bl.a. uttalas att om förutsättning

föreligger för ett tvångsomhändertagande

enligt både lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall (LVM) och

smittskyddslagen bör vård enligt LVM

väljas om missbrukaren kan tas om hand på

ett sådant sätt att det inte finns

grundad anledning befara att han skall

sprida hivsmitta under den tid som

beslutet om LVM-vård består. I annat fall

bör framställningen till länsrätten avse

tvångsisolering enligt smittskyddslagen.

Vidare uttalas att den som vårdas enligt

LVM skall omhändertas för tvångsisolering

enligt smittskyddslagen om han inte kan

beredas fortsatt LVM-vård utan risk för

att han skall sprida hivsmitta. I ett

sådant fall bör dock beslutet om LVM-vård

bestå.

I propositionen till nu gällande

smittskyddslag behandlades vidare

samordningen mellan smittskyddslagen och

den dåvarande lagen (1966:293) om

beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall (LSPV), och det slogs fast att

LSPV borde väljas i första hand om det i

ett enskilt fall samtidigt förelåg

förutsättning för vård enligt LSPV och

tvångsisolering enligt smittskyddslagen.

Om den som var tvångsisolerad insjuknade

i en psykisk sjukdom borde han enligt

propositionen beredas vård enligt LSPV om

förutsättningarna för vård enligt den

lagen var uppfyllda. Beslutet om

tvångsisolering borde dock bestå tills

vidare om den psykiatriska vården

beräknades pågå endast under en kortare

tid.

Frågan berörs också i förarbetena till

lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård (LPT). I proposition

1990/91:58 s. 93 görs samma bedömning som

i förarbetena till den nuvarande

smittskyddslagen.

Regeringen anser att de bedömningar som

har gjorts i samband med dessa

lagstiftningsärenden fortfarande är

relevanta trots de ändringar som nu

föreslås i regleringen av tvångsåtgärder.

De riktlinjer som ovan redovisats bör

alltså vara vägledande även vid

tillämpningen av den nya

smittskyddslagen. Det som i kommentarerna

sägs om hivsmitta bör dock utsträckas

till att gälla även andra allmänfarliga

sjukdomar vid vilka isolering kan

förekomma. Det bör emellertid tydligare

framhållas att den smittade i första hand

skall få vård mot missbruk eller psykisk

sjukdom och att tvångsisolering enligt

smittskyddslagen skall vara en sista

utväg även vid överväganden om vilken

tvångslagstiftning som bör tillämpas.

Vård enligt LVM och LPT bör normalt vara

organiserad så att eventuella smittrisker

kan hanteras.

En så ingripande åtgärd som isolering

under tvång bör endast tillgripas sedan

man har uttömt alla andra möjligheter att

komma till rätta med ett smittfarligt

beteende hos en individ.

Om en smittbärare visar sig ha behov av

särskild vård eller särskilt stöd för att

kunna ta sitt ansvar i

smittskyddssammanhang har den behandlande

läkaren och smittskyddsläkaren, då

ärendet kommit till hans eller hennes

kännedom, ett särskilt ansvar för att se

till att sådan vård eller stöd erbjuds

den enskilde. Smittskyddsläkaren får

genom regeringens förslag till ny

smittskyddslag ett stort ansvar för

utredningen om behovet av åtgärder,

vilket gör det nödvändigt med kontakter

med ansvariga huvudmän. Regeringen

förutsätter att huvudmännen normalt söker

medverka till att få till stånd

erforderliga åtgärder. Smittskyddskommit

tén föreslår att en lagstadgad rätt för

berörd tillsynsmyndighet att förelägga en

enskild kommun eller ett landsting att

inom en viss tid föranstalta om en

bestämd insats enligt hälso- och

sjukvårdslagen, socialtjänstlagen

(1980:620) eller lagen (1993:387) om stöd

och service till vissa funktionshindrade

skall införas i smittskyddslagen.

Regeringen anser att en sådan regel

skulle kunna ha fördelar ur

smittskyddssynpunkt. Införandet av en

sådan befogenhet för tillsynsmyndigheten

vore dock en principiell förändring som

regeringen inte är beredd att överväga

enbart med avseende på smittskyddet. Det

åligger berörda huvudmän att bedöma vilka

insatser som bör genomföras enligt

gällande lagar på hälso- och sjukvårdens

och socialtjänstens område. Det underlag

som regeringen har till sitt förfogande

visar dock att det finns brister när det

gäller vårdinsatser för smittbärare som

är psykiskt sjuka eller missbrukare.

Regeringen vill därför starkt betona

vikten av att samtliga berörda

myndigheter och huvudmän tar sitt ansvar

för att erforderlig vård och behandling

kommer till stånd i dessa fall.

Motionerna

I motion So3 av Cristina Husmark Pehrsson

m.fl. (m) yrkande 2 begärs ett

tillkännagivande om komplettering av

lagstiftningen när det gäller

tvångsisolering av smittskyddsskäl.

Motionärerna anför att de kan dela

regeringens uppfattning att lagens syfte

talar mot en yttersta tidsgräns för

isoleringen. Om lagstiftningen skall ta

sin utgångspunkt i renodlade

smittskyddsskäl kan inte isoleringstidens

längd plötsligt bli det styrande för

domstolarnas rättstillämpning. Det är

emellertid viktigt att söka eliminera all

risk för att den nya smittskyddslagens

tvångsbestämmelser kan användas för att

kompensera otillräcklig missbruksvård,

dålig tillgång till särskilda

boendeformer eller brist på psykiatriska

vårdresurser. I lagstiftningen bör det

därför införas en presumtion för att

beslut om att isolering normalt bara

skall förlängas för högst två

sexmånadersperioder. Isolering för

ytterligare tid bör endast kunna komma i

fråga i extrema undantagsfall.

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp) yrkande 3 begärs att regeringen

återkommer med lagförslag om länsrättens

prövning av förlängning av isolering

enligt smittskyddslagen och ytterligare

villkor för isoleringen. Motionärerna

anför att det är önskvärt att begränsa

möjligheterna till tvångsisolering

jämfört med regeringens förslag. En

första period på tre månader med

möjlighet till sex månaders förlängning

torde vara tillräckligt för att patienten

skall kunna motiveras att följa

föreskrifter som begränsar smittrisken.

För extrema undantagsfall bör det finnas

möjlighet till ytterligare förlängning av

isoleringen sex månader åt gången med

prövning i länsrätten. Länsrätten skall

då särskilt överväga om det i stället

finns möjligheter att bereda den

isolerade vård enligt lagen (1992:1128)

om psykiatrisk tvångsvård eller lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall. Vidare bör ytterligare ett villkor

för isolering vara att den enskilde har

erbjudits det psykosociala stöd och den

vård eller behandling som behövs från

smittskyddssynpunkt i frivillig form.

I motion 2002/03:So259 av Martin

Andreasson (fp) begärs ett

tillkännagivande om att smittskyddslagens

bestämmelser om tvångsisolering bör

bringas i samklang med Europarådets

ministerkommittés rekommendationer.

Motionären anför att en av

rekommendationerna betonar att respekten

för hivpositivas och aidssjukas mänskliga

och sociala rättigheter är av avgörande

betydelse för framgången av förebyggande

hälsoprogram. I rekommendationerna tas

bl.a. uttryckligen avstånd från alla

former av tvångsisolering av hivpositiva

eller aidssjuka.

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om att psykiatrisk och

medicinsk kompetens skall finnas i boende

efter avslutad tvångsisolering.

Motionärerna anför att de personer som

tvångsisoleras i regel saknar ett

naturligt nätverk och stöd. Det måste

därför ställas krav på att boenden med

bättre psykiatrisk vård och annat stöd

finns att tillgå.

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om

tidsbegränsning av tvångsisoleringen.

Motionärerna anför att tvångsisolering

endast skall tillgripas när det är fråga

om en starkt smittsam sjukdom eller en

sjukdom som smittar på sådant sätt att

människor har svårt att skydda sig mot

smittan samt när sjukdomen befinner sig i

ett smittsamt skede. Vidare skall

isolering endast tillgripas när den

smittade uppenbarligen är ovillig eller

saknar förmåga att iaktta ett riskfritt

beteende och alla andra möjligheter är

uttömda. Isolering skall endast få pågå

under högst tre månader med möjlighet

till förlängning ytterligare tre månader.

Ett liknande tillkännagivande framförs i

motion So259 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 1. Vidare begärs i yrkande 2 i

den sistnämnda motionen ett

tillkännagivande om stödperson till

patient som tvångsisolerats.

I motion So2 av Kenneth Johansson m.fl.

(c) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande

om tvångsisolering. Motionären anför att

tvångsisolering skall användas mycket

restriktivt och med precision. I de fall

tvångsomhändertagande bör genomföras med

stöd av lagen (1992:1128) om psykiatrisk

tvångsvård (LPT) eller lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

skall dessa lagar tillämpas och inte

smittskyddslagen. I de fall

smittskyddsläkaren ansöker om en

förlängning av isoleringsperioden hos

länsrätten bör rätten först bedöma

huruvida det föreligger grund för

tvångsomhändertagande och vård med

hänvisning till LPT eller LVM. Först i de

fall så inte är fallet bör en prövning av

behov av tvångsisolering i enlighet med

smittskyddslagen göras.

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin

(mp) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om förutsättningar för

isolering. Motionären anför att

förutsättningarna för isolering bör vara

att sjukdomen är starkt smittsam eller

smittar på ett sådant sätt att människor

har svårt att skydda sig mot smittrisk

samt att sjukdomen befinner sig i ett

smittsamt skede, att den enskilde har

erbjudits det psykosociala stöd och den

vård eller behandling som behövs från

smittskyddssynpunkt, att det av

omständigheterna klart framgår att den

enskilde inte är beredd eller i stånd att

frivilligt underkasta sig de åtgärder som

krävs för att hindra eller så långt som

möjligt minska risken för spridning av

sjukdomen samt att påtaglig risk

föreligger för att andra människor kan

smittas om inte isolering sker.

Motionären begär vidare i yrkande 2 att

riksdagen beslutar att isolering får pågå

i högst två på varandra följande perioder

om tre månader.

Utskottets ställningstagande

Av 5 kap. 1 § förslaget till

smittskyddslag framgår att den som bär på

en allmänfarlig sjukdom får isoleras om

- det av omständigheterna klart

framgår att den enskilde inte är beredd

eller i stånd att frivilligt underkasta

sig de åtgärder som krävs för att

förebygga eller så långt som möjligt

minska risken för smittspridning, eller

-

- det finns grundad anledning anta

att den enskilde inte följer de

förhållningsregler som har beslutats.

-

Vidare framgår av bestämmelsen att

beslut om isolering får meddelas endast

om det finns en påtaglig risk för att

andra människor kan smittas.

Som regeringen framhåller i

propositionen är isolering enligt 5 kap.

1 § förslaget till smittskyddslag den

sista utvägen för att hindra

smittspridning. Utskottet vill i detta

sammanhang understryka att den smittade i

första hand skall få vård mot missbruk

eller psykisk sjukdom och att isolering

enligt smittskyddslagen skall vara en

sista utväg även vid överväganden om

vilken tvångslagstiftning som bör

tillämpas. Vård enligt lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall och

lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård bör normalt vara organiserad

så att eventuella smittrisker kan

hanteras.

Utskottet vill också betona att

isoleringen inte får pågå längre tid än

vad som är oundgängligen nödvändigt.

Enligt regeringens förslag får

isoleringen pågå i högst tre månader,

räknat från den dag beslutet

verkställdes. Meningen är att den

smittade därefter skall komma i

åtnjutande av erforderliga alternativa

åtgärder. I vissa fall kan dock inte

sådana åtgärder komma till stånd innan de

stipulerade tre månaderna har löpt till

ända. Enligt regeringens förslag kan då

rätten, under förutsättning att

rekvisiten i 5 kap. 1 § fortfarande är

uppfyllda, efter ansökan av

smittskyddsläkaren, besluta att

isoleringen får pågå utöver de tre

månaderna. Medgivandet till fortsatt

isolering får enligt 5 kap. 5 § i

lagförslaget lämnas för högst sex månader

åt gången.

I propositionen framhåller regeringen

att den isolerade skall erbjudas den vård

och det stöd han eller hon behöver,

jämför 5 kap. 9 § i lagförslaget. Det är

viktigt att isoleringstiden inte blir ett

passivt frihetsberövande; insatser för

att stärka den enskildes förmåga att ta

sitt ansvar bör påbörjas redan under

isoleringen. Vidare understryks att

beslut om förlängning av isoleringen inte

får fattas slentrianmässigt. Vid

bedömningen av om skäl föreligger för

fortsatt isolering skall

smittskyddsskälen vägas mot det ingrepp

som en fortsatt isolering innebär. De

patienter som kan komma i fråga för

förlängning av isoleringstiden är framför

allt patienter som är i stort behov av

stöd och som också har behov av lång tids

tillsyn och omhändertagande för att kunna

ändra sitt smittfarliga beteende.

Utskottet anser att dessa överväganden i

propositionen bör komma tydligare till

uttryck i lagtexten. Med hänsyn härtill

och vid en avvägning mellan

smittskyddsskälen och det ingrepp som

isoleringen innebär för den enskilde

anser utskottet att förlängning av

isoleringstiden får beslutas endast om

det finns särskilda skäl. Utskottets

förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 §

framgår av bilaga 5. Utskottet bifaller

med det anförda delvis motionerna So2 (c)

yrkande 2, So3 (m) yrkande 2 och So5 (fp)

yrkande 3. Motionerna So1 (v) yrkande 1,

So6 (mp) yrkandena 1 och 2, So259 (v)

yrkande 1 och 2002/03:So259 (fp)

avstyrks.

I 5 kap. 19-23 §§ förslaget till

smittskyddslag finns bestämmelser om

stödperson till den som isolerats.

Utskottet ser mycket positivt på

förslaget i denna del och anser att det

bör antas av riksdagen. Motion So259 (v)

yrkande 2 är därmed tillgodosedd.

När det gäller insatser på hälso- och

sjukvårdens och socialtjänstens område

åligger det berörda huvudmän att bedöma

vilka insatser som bör göras. Utskottet

vill i likhet med regeringen starkt

betona vikten av att samtliga berörda

myndigheter och huvudmän tar sitt ansvar

för att erforderlig vård och behandling

kommer till stånd. Motion So7 (kd)

yrkande 1 avstyrks med det anförda.

Straffrättsliga aspekter på smittskyddet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion med

förslag till en ny straffbestämmelse

för gärningar som innebär att en person

utsätter annan för fara att smittas av

livshotande sjukdom. Riksdagen bör

likaså avslå motioner om

straffrättsliga aspekter på samtycke.

Propositionen

I propositionen anförs att det i svensk

rätt saknas straffbestämmelser som

specifikt tar sikte på fall då en person

agerar på ett sådant sätt att smittsam

sjukdom överförs från honom eller henne

till en annan person. I rättspraxis har

ett flertal bestämmelser i brottsbalken

tillämpats på gärningar som inneburit att

smitta överförts eller riskerat att

överföras vid sexuellt umgänge.

Tillämpningen av bestämmelserna i

brottsbalken vid denna typ av gärningar

har dock visat sig vara förenad med en

hel del svårigheter.

Regeringen påtalar att

Smittskyddskommitténs förslag (SOU

1999:51), som utgick ifrån att en ny

bestämmelse i brottsbalken skulle

införas, i och för sig kan ses som en god

ansats till att lösa en del av de

tillämpningsproblem som beskrivits ovan.

En viktig fråga är dock hur en särskild

bestämmelse som tar sikte på situationer

i vilka en person utsätter andra för fara

att smittas av en allvarlig sjukdom skall

avgränsas. Även om flertalet rättsfall

rörande smittspridning har rört

hivinfektion vore det enligt regeringen

mycket olämpligt att införa en

bestämmelse som enbart avser denna

sjukdom. Det finns inga principiella skäl

att se annorlunda på fall där någon

utsätter någon för risken att smittas av

en annan allvarlig sjukdom än

hivinfektion. En generell bestämmelse om

orsakande av smittfara riskerar dock att

få ett mycket vitt tillämpningsområde där

en mängd olika handlingar skulle kunna

omfattas av straffbestämmelsens rekvisit.

Därigenom uppnås inte heller en större

förutsägbarhet och ökad rättssäkerhet för

den enskilde.

Med den av kommittén föreslagna

bestämmelsen - vare sig den placeras i

brottsbalken eller i den föreslagna

smittskyddslagen - uppkommer också frågan

om i vilka fall den skall tillämpas med

företräde före brotten i brottsbalken. Så

kallad brottskonkurrens föreligger

således.

Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt

bestämmelsens utformning i olika delar.

Man har bl.a. pekat på att förhållandet

mellan den föreslagna straffbestämmelsen

och brottet framkallande av fara för

annan enligt 3 kap. 9 § brottsbalken

måste klargöras då båda bestämmelserna

föreskriver straff för den som utsätter

annan för fara för sjukdom, i det ena

fallet livshotande sjukdom och i det

andra fallet allvarlig sjukdom. Lagrådet

anförde att ett klargörande skulle kunna

uppnås om man i en förteckning slog fast

vilka sjukdomar som skulle omfattas av

bestämmelsen. På uppdrag av regeringen

har Socialstyrelsen utarbetat förslag

till sådana förteckningar.

I regeringens remiss till Lagrådet har,

i anslutning till det då aktuella

förslaget om en särskild

straffbestämmelse för orsakande av

smittfara, som ett exempel på när

samtycke bör befria från straffansvar

angivits att samtycket är givet i en

långvarig kärleksrelation mellan den

smittade och den osmittade, där parterna

är noga med att begränsa smittrisken. I

remissen görs bedömningen att

brottsbalkens bestämmelser sammantaget

ger tillräckliga möjligheter att beakta

de straffbefriande eller förmildrande

omständigheter som kan föreligga.

Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter

och med hänsyn till vad som i övrigt har

anförts gör regeringen den bedömningen

att det på nu föreliggande underlag inte

finns skäl att föreslå en ny

straffbestämmelse för gärningar som

innebär att en person utsätter annan för

fara att smittas av livshotande sjukdom.

Såvitt gäller samtycke stadgas i 24

kap. 7 § brottsbalken att en gärning som

begås med samtycke från den mot vilken

den riktas endast utgör brott om

gärningen är oförsvarlig med hänsyn till

den skada, kränkning eller fara som den

medför, dess syfte och övriga

omständigheter. Enligt praxis medför

normalt sett inte ett samtycke till

misshandel att gärningsmannen befrias

från straffrättsligt ansvar. Undantag

görs om fråga är om ringa misshandel.

Även då fråga är om oaktsamhetsbrott som

rör våld mot person (vållande till

kroppsskada eller sjukdom samt

framkallande av fara för annan) torde

utrymmet för samtyckets ansvarsbefriande

verkan vara mycket begränsat. Ett

samtycke skall dock beaktas vid

bestämmandet av gärningens straffvärde.

Enligt 29 kap. 3 § BrB skall samtycke

beaktas som förmildrande omständighet då

straffvärdet bestäms. Med hänsyn härtill

kan man t.o.m. utdöma lindrigare straff

än vad som är föreskrivet för brottet.

Betydelsen av ett samtycke kan beroende

på omständigheterna i det enskilda fallet

skifta, alltifrån att inte tillmätas

någon betydelse alls till att helt befria

från ansvar.

Motionerna

I motion So259 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om

införande av en straffbestämmelse i

brottsbalken avseende smitta.

Motionärerna anför att en särskild

bestämmelse, orsakande av smittfara, bör

införas i brottsbalken för att skapa en

mer enhetlig och förutsägbar

rättstilllämpning. Bestämmelsen skall

innebära att den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet utsätter någon för fara att

smittas av en livshotande sjukdom kan

dömas till fängelse i högst fyra år.

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp)

yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om

att i brottsbalken införa en särskild

regel om ansvarsfrihet vid samtycke.

I motion So4 av Börje Vestlund och

Anders Bengtsson (s) yrkande 4 begärs

ett tillkännagivande om straffrättsliga

aspekter på samtycke. Motionärerna anför

att regeringen skyndsamt bör utreda

hivpositivas rättssäkerhet och

rättsstatus samt behovet av en särskild

regel om ansvarsfrihet vid samtycke. Det

är orimligt att en person som informerar

sin partner om sin smitta och får ett

samtycke samt tillämpar skyddad sex ändå

riskerar att bli dömd om en olycka

inträffar, heter det i motionen.

Utskottets ställningstagande

I motion So259 (v) yrkande 3 anförs att

en särskild bestämmelse, orsakande av

smittfara, bör införas i brottsbalken för

att skapa en mer enhetlig och förutsägbar

rättstillämpning. Utskottet ansluter sig

emellertid i denna del till de synpunkter

som Lagrådet och regeringen framfört. Det

saknas således skäl att föreslå en ny

straffbestämmelse för gärningar som

innebär att en person utsätter annan för

fara att smittas av livshotande sjukdom.

Motionsyrkandet avstyrks.

Frågor om ansvarsfrihet vid samtycke

behandlas i motionerna So6 (mp) yrkande 8

och So4 (s) yrkande 4. Enligt utskottets

uppfattning ger dock brottsbalkens

bestämmelser tillräckliga möjligheter att

beakta de straffbefriande eller

förmildrande omständigheter som kan

föreligga. Motionsyrkandena avstyrks

därför.

Objektinriktade åtgärder

Utskottets förslag i korthet

Socialutskottet ställer sig bakom vad

miljö- och jordbruksutskottet anfört

och anser att riksdagen bör anta 9 kap.

14 och 15 §§ förslaget till lag om

ändring i miljöbalken. Socialutskottet

förutsätter att regeringen följer

utvecklingen när det gäller det

objektinriktade smittskyddsarbetet och

vid behov vidtar de åtgärder som kan

anses erforderliga. Jämför reservation

8 (mp).

Propositionen

Regeringen anför att smittskyddslagen

skall ges en klarare inriktning på att

förhindra att smitta sprids från person

till person och på åtgärder som riktar

sig till människor. De

smittskyddsåtgärder som riktas mot objekt

och djur skall i sin helhet regleras i

andra lagar. I miljöbalken skall

kommunerna ges ett direkt ansvar för att

vidta åtgärder för att spåra smittkällan

och undanröja risken för smittspridning.

Kommunernas ansvar för

smittskyddsåtgärder riktade mot djur

begränsas uttryckligen till sådana

sällskapsdjur som innehas av

privatpersoner. Vissa bestämmelser som

ger befogenhet att låta förstöra föremål

av personlig natur och rätt att avliva

sällskapsdjur om det är nödvändigt för

att förhindra spridning av allvarlig

smittsam sjukdom samt en bestämmelse som

ger uttrycklig rätt till ersättning i nu

berörda fall förs in i miljöbalken.

Motionerna

I motion So2 av Kenneth Johansson m.fl.

(c) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande

om smittskyddsåtgärder riktade till

objekt och djur. Motionärerna anför att

det finns klara brister i smittskyddet på

detta område och att det därför är

angeläget att regeringen i annat

sammanhang återkommer med förslag till

lämpliga ändringar i miljöbalken och

annan tillämplig lagstiftning, exempelvis

beträffande ansvarsfördelningen mellan

olika myndigheter.

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin

(mp) yrkande 10 begärs ett

tillkännagivande om behovet av en översyn

av smittskyddslagens förhållande till

miljöbalken. Motionären anför att

kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd i

fortsättningen endast kommer att kunna

tillämpa miljöbalken, vilken är betydligt

mer allmänt hållen än den nuvarande

smittskyddslagen. Det gäller bl.a. krav

på samverkan mellan smittskyddsläkaren

och de kommunala nämnderna samt frågan om

vilka tvångsåtgärder som miljö- och

hälsoskyddsnämnden får vidta.

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

Miljö- och jordbruksutskottet vill för

sin del framhålla följande. Ett effektivt

smittskydd kräver att det inte föreligger

tveksamhet om vem som har ansvaret för

att vidta en viss åtgärd. Utskottet

delar regeringens uppfattning att en

klarare ansvarsfördelning i

lagstiftningen bör eftersträvas och att

befintlig dubbelreglering så långt det är

möjligt undanröjs. Smittskyddslagen bör

tydligare inriktas på åtgärder för att

förhindra att sjukdomar sprids mellan

människor. Som framhålls i propositionen

synes lagens bestämmelser om

objektinriktade åtgärder ha tillämpats i

liten utsträckning, och de kommunala

nämndernas arbete har främst ägt rum med

stöd av bestämmelser i annan

lagstiftning. Utskottet ansluter sig

därmed till regeringens bedömning att de

kommunala smittskyddsåtgärderna i sin

helhet bör regleras i de övriga lagar som

reglerar kommunens åligganden i dessa

hänseenden. De lagar som främst berörs är

miljöbalken och livsmedelslagen.

Miljö- och jordbruksutskottet anför att

en förutsättning för att ingripa mot

objekt eller djur som sprider smitta

enligt miljöbalkens bestämmelser om

hälsoskydd är att förekomsten av

smittämne kan anses utgöra en sådan

störning som omfattas av begreppet

olägenhet för människors hälsa. Som

anförs i propositionen torde smitta från

objekt eller djur på samma sätt som t.ex.

ohyra kunna leda till en sådan negativ

hälsoeffekt som omfattas av lagens

definition. I likhet med regeringen anser

utskottet även att smittspridning eller

befarad smittspridning inte torde kunna

utgöra en sådan olägenhet som man på

grund av t.ex. tekniska och ekonomiska

avvägningar får acceptera. Vidare bör,

som regeringen framhåller, det inte vara

möjligt för kommunen att vid

smittspridning eller befarad

smittspridning avvakta att en ägare eller

nyttjanderättshavare av berörd egendom

vidtar åtgärder. För att de åtgärder som

smittskyddet kräver skall kunna vidtas

snabbt och effektivt bör således en

direkt skyldighet för kommunen att vidta

åtgärder för att spåra smittan och

undanröja risken för smittspridning

införas i miljöbalken. Som framhålls i

propositionen motsvarar de nya

bestämmelserna i miljöbalken i stort de

som finns i smittskyddslagen, och

införandet i miljöbalken undanröjer

frågan om balkens tillämplighet i dessa

avseenden. Som framgår av regeringens

förslag kompletteras miljöbalkens regler

med en bestämmelse som ger uttrycklig

rätt till ersättning i nu berörda fall.

På de skäl regeringen anför bör

kommunernas ansvar för att ingripa mot

sällskapsdjur begränsas till sådana

åtgärder som inte vidtas enligt lagen om

provtagning på djur, epizootilagen,

zoonoslagen och livsmedelslagen.

Sammantaget bör detta leda till att

ansvaret beträffande åtgärder mot djur

som sprider eller misstänks sprida smitta

tydliggörs och att situationer där det

föreligger oklarhet om vem som har

ansvar att ingripa så långt som möjligt

begränsas.

I likhet med gällande bestämmelser bör

kommunen och andra myndigheter även i

fortsättningen ha ett självständigt

ansvar för åtgärder som riktas mot

objekt och djur, varvid landstingen,

smittskyddsläkaren inbegripen, inte bör

ha några befogenheter över kommunens

eller myndigheternas arbete. Utskottet

ansluter sig därmed till regeringens

förslag, vilket innebär att kommunen

också måste ges ansvaret för den

utredning som skall ligga till grund för

åtgärder enligt miljöbalken.

Regeringens förslag innebär vidare att

ansvaret för att smittskyddsåtgärder

vidtas även i fortsättningen kommer att

vara uppdelat mellan flera aktörer. Som

framhålls i propositionen är det därför

av stor vikt att dessa aktörer samverkar

och att de smittskyddsåtgärder som

behöver vidtas samordnas. Detta gäller i

synnerhet vid smittutredningar som

inbegriper både människor, djur och

objekt. Smittskyddsläkaren kommer enligt

förslaget till ny smittskyddslag att även

i fortsättningen ha ett samlat

ledningsansvar för smittskyddet för

människor inom det landsting där han

eller hon är verksam. Som regeringen

föreslår bör smittskyddsläkaren få en

uttrycklig skyldighet att underrätta

berörd myndighet då han eller hon får

uppgift om förekomst eller misstänkt

förekomst av smittsam sjukdom som

påkallar åtgärder. De myndigheter till

vilka sådana underrättelser skall lämnas

kan förutom kommunerna vara t.ex.

Livsmedelsverket, Jordbruksverket eller

länsstyrelserna. Vidare bör den

bestämmelse om skyldighet för kommunerna

att underrätta smittskyddsläkaren om

iakttagelser som kan vara av betydelse

för smittskyddet för människor som finns

i nuvarande smittskyddslag av detta skäl

föras över till miljöbalkens bestämmelser

om hälsoskydd. Som framhålls i

propositionen innebär ett säkerställande

av att smittskyddsläkaren utan onödig

tidsförskjutning får kännedom om

förhållanden som kan påkalla åtgärder att

en motsvarande underrättelseskyldighet

även bör föras in i vissa förordningar

(livsmedelsförordningen [1971:807] och

förordningen [1971:810] med allmän

veterinärinstruktion). Utskottet delar

även regeringens uppfattning att ovan

nämnda underrättelseskyldighet för

smittskyddsläkaren skall kompletteras med

en bestämmelse i livsmedelslagen

varigenom berörd myndighet, oftast

kommunen, ges ett ansvar för att senast

efter en sådan underrättelse vidta de

åtgärder som behövs för att spåra och

eliminera smittkällan.

I förslaget till nya bestämmelser i

miljöbalken ingår också särskilda

ersättningsbestämmelser. Enligt dessa

ersättningsbestämmelser skall den

enskilde ha rätt till skälig ersättning

om han eller hon drabbats av ett beslut

om förstöring av föremål av personlig

natur eller ett beslut om avlivning av

sällskapsdjur. Som regeringen anför

innebär dessa bestämmelser således inte

någon ändring i sak av nuvarande

förhållanden.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag och föreslår att

motionerna So2 (c) yrkande 3 och So6 (mp)

yrkande 10 lämnas utan vidare åtgärd.

Utskottet förutsätter därvid, vilket även

ligger i linje med vad som anförs i

berörda motionsyrkanden, att regeringen

följer utvecklingen när det gäller det

objektinriktade smittskyddsarbetet och

vid behov vidtar de åtgärder som kan

anses erforderliga.

Socialutskottets ställningstagande

Socialutskottet delar miljö- och

jordbruksutskottets bedömning att en

klarare ansvarsfördelning i

lagstiftningen bör eftersträvas och att

befintlig dubbelreglering så långt det är

möjligt bör undanröjas. Smittskyddslagen

bör tydligare inriktas på åtgärder för

att förhindra att smitta sprids mellan

människor. De kommunala

smittskyddsåtgärderna bör som miljö- och

jordbruksutskottet anfört i sin helhet

regleras i de övriga lagar som reglerar

kommunens åligganden i dessa hänseenden.

Socialutskottet tillstyrker med det

anförda 9 kap. 14 och 15 §§ förslaget

till lag om ändring i miljöbalken och

avstyrker motionerna So2 (c) yrkande 3

och So6 (mp) yrkande 10. I likhet med

miljö- och jordbruksutskottet förutsätter

socialutskottet att regeringen följer

utvecklingen när det gäller det

objektinriktade smittskyddsarbetet och

vid behov vidtar de åtgärder som kan

anses erforderliga.

Smittskyddsläkarens roll

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 6 kap. 2 och 5 §§

förslaget till smittskyddslag om

smittskyddsläkarens uppgifter. Av

bestämmelserna framgår bl.a. att

smittskyddsläkaren skall bevaka att de

som bär på en smittsam sjukdom får det

stöd eller den vård som påkallas av

sjukdomen eller smittrisken.

Jämför reservation 9 (mp).

Propositionen

Smittskyddsläkaren skall ha ett samlat

ansvar för smittskyddet inom det område

där han eller hon verkar. Smitt

skyddsläkaren skall planera, organisera

och leda smittskyddet och verka för

effektivitet, samordning och

likformighet. Smittskyddsläkaren skall

bl.a. stödja hälso- och sjukvårdspersonal

som är verksam inom smittskyddet, ge råd

om smittskyddsåtgärder för grupper som är

särskilt utsatta för smittrisk, följa upp

anmälningar om inträffade sjukdomsfall

och se till att behövliga åtgärder vidtas

för att finna smittkällan, bevaka att

enskilda som bär på en smittsam sjukdom

får det stöd eller den vård som påkallas

av sjukdomen eller smittrisken samt

fortlöpande följa smittskyddsläget i

området. Smittskyddsläkaren skall vidare

påpeka brister i smittskyddet och vid

behov underrätta tillsynsmyndighet.

Regeringen anför vidare att den

behandlande läkarens och

smittskyddsläkarens uppgifter i princip

bör hållas isär. Avsikten är inte att

smittskyddsläkaren skall ta över den

behandlande läkarens roll och själv t.ex.

ge omfattande samtalsstöd till den

enskilde. Undantagsvis kan det vara

lämpligt att smittskyddsläkaren själv

fortsätter kontakten med den smittade.

Smittskyddsläkarens skyldighet att bevaka

att den smittade får behövligt stöd eller

vård torde främst aktualiseras genom en

anmälan om att en smittad person inte

följer meddelade förhållningsregler,

genom att den smittade själv vänder sig

till smittskyddsläkaren för att han eller

hon inte får hjälp eller genom en

anhållan om hjälp från behandlande läkare

i enskilda fall. Smittskyddsläkaren skall

däremot inte bedriva någon generell

tillsyn eller rutinmässigt kontrollera

samtliga rapporterade sjukdomsfall. I

lagen skall dock uttryckligen anges att

smittskyddsläkaren skall ha befogenhet

att göra påpekanden om brister i

smittskyddet. Om påpekandet inte följs

skall smittskyddsläkaren kunna anmäla

förhållandet till tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten kan därefter, om det

behövs, utfärda föreläggande om rättelse,

eventuellt i förening med vite.

Motionen

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp)

yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om

smittskyddsläkarens roll. Motionären

anför att det bör ingå i

smittskyddsläkarens roll att stödja

enskilda i viss omfattning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att

den behandlande läkarens och

smittskyddsläkarens uppgifter i princip

bör hållas isär. Smittskyddsläkaren bör

således inte ta över den behandlande

läkarens roll och själv t.ex. ge

omfattande samtalsstöd till den enskilde.

Som regeringen anför kan det dock

undantagsvis vara lämpligt att

smittskyddsläkaren själv fortsätter

kontakten med den smittade. Av

lagförslaget framgår att det i

smittskyddsläkarens uppgifter skall ingå

att bevaka att de som bär på en smittsam

sjukdom får det stöd eller den vård som

påkallas av sjukdomen eller smittrisken.

Detta innebär som regeringen anfört att

smittskyddsläkaren skall utreda vilka

problem den smittades svårigheter bottnar

i och vilka insatser som krävs för att

komma till rätta med problemen. Det kan

röra sig om medicinsk vård, men också om

t.ex. vård för drogproblem eller

psykosocialt stöd i olika former. Vidare

framgår av förslaget att om

smittskyddsläkaren uppmärksammar brister

i smittskyddet skall han eller hon påpeka

detta för den myndighet eller annan som

har att avhjälpa bristerna. Om bristerna

inte avhjälps kan smittskyddsläkaren

under vissa förutsättningar anmäla detta

till tillsynsmyndigheten. Utskottet

ställer sig bakom förslaget i denna del

och anser att riksdagen bör anta 6 kap. 2

och 5 §§ förslaget till smittskyddslag.

Motion So6 (mp) yrkande 7 är delvis

tillgodosedd med det anförda.

Sekretessfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta 7 kap. 2 § och 14

kap. 2 § förslaget till lag om ändring

i sekretesslagen (1980:100) och avslå

motionsyrkanden i vilka framförs olika

aspekter på avvägningen mellan

offentlighet och sekretess. Utskottet

uttalar att det utgår från att

regeringen fortlöpande, och särskilt

med anledning av den förestående

beredningen av Offentlighets- och

sekretesskommitténs förslag till ny

sekretesslag, noga följer frågor om

avvägningen mellan offentlighet och

sekretess och vidtar de åtgärder som

kan anses vara nödvändiga.

Jämför reservationerna 10 (m), 11 (fp)

och 12 (m).

Bakgrund

Beslut enligt smittskyddslagen omfattas

som huvudregel av sekretess enligt 7 kap.

1 § sekretesslagen. Undantag görs dock i

7 kap. 2 § 2 för beslut som angår

frihetsberövande åtgärd, utom då det är

fråga om sådana smittsamma sjukdomar som

anges i 1.3 bilagan till smittskyddslagen

(dvs. gonorré, hivinfektion, klamydia,

syfilis och ulcus molle).

Undantaget för beslut som angår

frihetsberövande innebär att beslutet är

offentligt. Motsvarande undantag från

sekretess gäller också vid beslut om

psykiatrisk tvångsvård och

rättspsykiatrisk vård.

I sekretesslagen finns vidare i 12 kap.

särskilda bestämmelser om sekretess vid

domstolar. Dessa bestämmelser är

tillämpliga även på förvalt

ningsdomstolarnas handläggning av mål och

ärenden enligt smittskyddslagen. Av

bestämmelserna följer att om en domstol i

sin rättskipande eller rättsvårdande

verksamhet från domstol eller annan

myndighet erhåller en uppgift som är

sekretessbelagd där, gäller sekretessen

även hos domstolen (12 kap. 1 §).

Sekretess vid domstol för en uppgift

upphör dock om uppgiften förebringas vid

offentlig förhandling, varmed menas att

uppgiften faktiskt åberopats eller

föredragits vid förhandlingen.

Förvaltningsdomstolar har emellertid en

relativt vittgående möjlighet att hålla

förhandling inom stängda dörrar, vilket

innebär att förhandlingen inte är

offentlig. Enligt 16 §

förvaltningsprocesslagen (1971:291) får

rätten utöver vad som följer av 5 kap. 1

§ rättegångsbalken (RB) förordna om att

en förhandling skall hållas inom stängda

dörrar om det kan antas att vid

förhandlingen kommer att förebringas

uppgift för vilken sekretess gäller hos

domstolen. Om förhandlingen hålls inom

stängda dörrar bibehålls sekretessen för

uppgifter som har förebringats vid

förhandlingen, om inte domstolen

förordnar om annat (12 kap. 3 § 2 andra

stycket sekretesslagen). Om en uppgift

tas in i domstolens dom eller beslut

upphör normalt all sekretess för den

uppgiften (12 kap. 4 §). Domstolen kan

dock, när målet avslutas, förordna att

sekretessen skall bestå. Under

förutsättning att sekretess fortfarande

gäller för en uppgift kan domstolen även

sekretessbelägga uppgifter i domskälen.

Domslutet kan i princip inte sekretess

beläggas. Om beslutet omfattas av

undantagsregeln i 7 kap. 2 § saknar

domstolen också möjlighet att

sekretessbelägga de uppgifter som ingår i

domen eller beslutet.

Undantagsreglerna i 7 kap. 2 § om vissa

besluts offentlighet innebär således att

de uppgifter som framgår av själva domen

eller beslutet blir offentliga. För

övriga uppgifter som finns tillgängliga i

målet kan domstolen förordna att

sekretessen skall bestå.

Propositionen

Regeringen anför att enligt nuvarande

bestämmelser i sekretesslagen (1980:100)

saknas möjlighet att bryta hälso- och

sjukvårdssekretessen i övervägande

antalet fall som rör brott som innebär

vverföring eller risk för överföring av

smittsam sjukdom.

Sekretessen för den enskildes

personliga förhållanden gör sig starkt

gällande inom hälso- och sjukvården och

inom socialtjänsten. Detta är av stor

betydelse för att den enskilde med

förtroende skall våga vända sig till sin

läkare eller socialhandläggare. I mål som

rör överföring av smittsam sjukdom är det

emellertid för utredningens skull av stor

betydelse att polis och åklagare kan få

del av uppgifter beträffande när den

misstänkte konstaterats vara smittad,

vilken information om sjukdomen han eller

hon fått av sin läkare, vilka råd som

givits honom eller henne m.m.

Regeringen föreslår därför en ändring i

sekretesslagen så att sekretess inte

skall hindra vårdpersonal eller personal

vid socialtjänsten att lämna de uppgifter

som behövs till åklagare eller polis då

det föreligger misstanke om brott eller

försök därtill, för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse

i ett år och som avser överföring eller

försök till överföring av sådan

allmänfarlig sjukdom som omfattas av

bestämmelserna i smittskyddslagen (se 1

kap. 3 § och bilagan i lagförslaget).

Vad härefter gäller de undantag för

frihetsberövande åtgärder som regleras i

7 kap. 2 § sekretesslagen anför

regeringen att de har motiverats av att

det av rättssäkerhetsskäl är väsentligt

att det finns möjligheter till insyn i

dessa mål. Regeringen anser att på mot

svarande sätt som i dag skall sekretessen

inom hälso- och sjukvården inte gälla

beslut enligt smittskyddslagen om

beslutet angår frihetsberövande åtgärd.

De beslut som berörs är isolering och

tillfällig isolering. Beträffande övriga

beslut gör sig offentlighetsintressena

däremot inte lika starkt gällande, varför

undantaget från sekretess bör begränsas

till de beslut som nu nämnts.

En särskild fråga är dock om sekretess

fortfarande skall gälla beslut om

frihetsberövande vid sådana sjukdomar som

anges i 1.3 bilagan till nu gällande

smittskyddslag. I praktiken handlar det

nästan uteslutande om beslut som rör

hivinfektion.

Rättssäkerhetsskäl talar starkt för att

även beslut som rör frihetsberövande av

hivpositiva bör vara offentliga. Med

hänsyn till att ett frihetsberövande

utgör ett allvarligt ingrepp i den

enskildes personliga frihet är det av

stor vikt att sådana beslut kan bli

föremål för offentlig insyn och kontroll.

De relativt långvariga frihetsberövanden

det här kan vara fråga om, även med de

begränsningar som regeringen föreslår,

understryker också behovet av offentlig

insyn i dessa mål.

Regeringen har även betonat vikten av

en förändrad syn på hivinfektion och

framhållit att hivinfektion bör behandlas

på samma sätt som andra allvarliga

smittsamma sjukdomar i lagstiftningen.

Det framstår också som svårt att motivera

att en åtskillnad görs mellan nu aktuella

frihetsberövanden och frihetsberövanden

vid t.ex. psykisk sjukdom eller sådant

missbruk som motiverar tvångsvård enligt

LVM. Uppgifterna i dessa mål torde i

flera fall vara likartade med de

uppgifter som framkommer i ett mål om

isolering vid hivinfektion.

Mot dessa argument får vägas den stora

betydelsen hälso- och sjuk

vårdssekretessen har för den enskildes

förtroende för kontakterna med

sjukvården. Fortfarande förekommer ofta

fördomar och obefogad rädsla inför

hivinfektion, även om allmänhetens

kunskaper och syn på sjukdomen har blivit

mer nyanserade och realistiska.

Regeringen vill dock framhålla de

möjligheter som domstolarna har att

begränsa vilka uppgifter som redovisas i

domen. I princip är endast de

omständigheter och resonemang som ligger

till grund för domslutet nödvändiga. I

övrigt kan sekretessen behållas. Oavsett

de invändningar som kan göras väger

rättssäkerhetsaspekterna så tungt att

regeringen finner att undantaget för

vissa sjukdomar inte bör behållas i den

nya smittskyddslagen.

Motionerna

I motion So3 av Cristina Husmark Pehrsson

m.fl. (m) yrkande 1 begärs ett

tillkännagivande om bättre skydd för den

enskildes integritet vid ansökan hos

länsrätt om tvångsundersökning.

Motionärerna anser att det måste

säkerställas att en misstänkt smittads

identitet inte röjs som en följd av att

smittskyddsläkaren ansöker om

tvångsundersökning. Regeringen bör därför

återkomma med förslag hur anonymiteten

för den enskilde kan skyddas. Vidare

begärs i yrkande 3 ett tillkännagivande

om möjlighet till sekretessprövning av

länsrättens beslut om tvångsisolering.

Motionärerna anför att rättssäkerheten

ökar genom att länsrättens beslut är

offentligt och därmed kan granskas av

utomstående. Det borde dock vara möjligt

för den smittade och det juridiska

ombudet att kunna få prövat möjligheterna

till sekretessbeläggning av länsrättens

beslut i samband med förhandlingarna.

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp) yrkande 4 begärs att regeringen

återkommer med förslag till ändring i

sekretesslagen (1980:100). Motionärerna

anför att individens självklara rätt till

skydd för sitt privatliv i en utsatt

situation måste prövas mot behovet av att

journalister, beslutsfattare,

intresseorganisationer m.fl. kan följa

hur lagen tillämpas. I dag är det i

praktiken omöjligt för utomstående att ta

del av något annat än själva beslutet.

Detta är problematiskt eftersom det är

fråga om en lagstiftning som ger

möjlighet till långtgående

frihetsberövanden och andra

frihetsinskränkningar. Regeringen bör

pröva om det finns möjlighet att

underlätta granskning av domskäl utan att

hota den enskilde patientens integritet.

Pågående arbete

Offentlighets- och sekretesskommittén har

nyligen överlämnat sitt huvudbetänkande

Ny sekretesslag (SOU 2003:99) till

regeringen.

Konstitutionsutskottets yttrande

Konstitutionsutskottet anför att

regeringens förslag om vidgad möjlighet

att lämna uppgifter till polis och

åklagare har inte föranlett någon motion.

Utskottet tillstyrker på de skäl som

regeringen har anfört propositionen i

denna del.

Konstitutionsutskottet påpekar vidare

att inte heller vad avser sekretessen för

domar och beslut om frihetsberövande

åtgärder vid vissa sjukdomar har

regeringens förslag föranlett någon

motion som står i strid med

propositionen. Utskottet delar den

bedömning som regeringen har gjort i

fråga om behovet av insyn i fråga om

sådana allvarliga ingrepp som ett

frihetsberövande utgör. Utskottet

tillstyrker således propositionen även i

denna del.

I de motioner som

konstitutionsutskottet yttrar sig över

tas från olika utgångspunkter upp

intresseavvägningen mellan offentlighet

och sekretess för beslut om

tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen.

Konstitutionsutskottet anför att

offentlighetsintresset är utgångspunkten

i motion 2003/04:So5 (fp). Enligt

motionärerna innebär regeringens förslag

till ändringar i sekretesslagen endast

konsekvensändringar. Utskottet vill dock

peka på att båda de ovan redovisade

förslagen - den vidgade möjligheten att

lämna uppgifter till polis och åklagare

vid misstanke om brott och

sekretessinskränkningen för beslut om

frihetsberövande som avser bl.a.

hivinfektion - gäller materiella

förändringar, som vidgar offentligheten

och inskränker sekretessområdet. Den

föreslagna och av utskottet tillstyrkta

begränsningen av beslutssekretessen bör

tillgodose motionen, i vad den avser ökad

möjlighet till granskning av dom- och

beslutsskäl.

Konstitutionsutskottet behandlar vidare

motion 2003/04:So3 (m) i vilken

avvägningen tas upp med den motsatta

utgångspunkten, nämligen den enskildes

önskan att slippa insyn i och

offentlighet för sina personliga

förhållanden. Konstitutionsutskottet

konstaterar att den föreslagna ändringen

innebär att domskälen vid beslut om

tvångsisolering kommer att omfattas av

offentlighet enligt samma regler som

redan gäller för beslut om exempelvis

psykiatrisk tvångsvård. Uppgifter som

inte tas in i domen kommer fortfarande

att kunna beläggas med sekretess.

Utskottet har ovan ställt sig bakom

förändringen.

Konstitutionsutskottet utgår från att

regeringen fortlöpande, och särskilt med

anledning av den förestående beredningen

av Offentlighets- och sekretesskommitténs

ovan nämnda förslag till ny sekretesslag,

uppmärksammar frågor om avvägningen

mellan offentlighet och sekretess. Även

riksdagen kommer att ha tillfälle att

återkomma till denna avvägning, i vår vid

behandlingen av en aviserad proposition

om ändringar i sekretesslagen och senare

i samband med det planerade ärendet om ny

sekretesslag. Utskottet anser inte att

något uppdrag till regeringen i det nu

aktuella ärendet är påkallat.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna 2003/04:So3 (m) yrkande 3 och

2003/04:So5 (fp) yrkande 4.

Vad slutligen avser den i motion

2003/04:So3 (m) yrkande 1 aktualiserade

frågan om sekretess för ansökningar hos

länsrätten om tvångsundersökning påpekar

konstitutionsutskottet att utskottet inte

har att ta ställning till frågan om dessa

ärenden över huvud taget skall avgöras av

domstol. Denna fråga bereds av

socialutskottet, och frågan om sekretess

aktualiseras bara under förutsättning att

socialutskottet tillstyrker regeringens

förslag i denna del. Sekretessen för

uppgifter om enskildas hälsotillstånd

eller andra personliga förhållanden

enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller,

som redovisats ovan, med s.k. omvänt

skaderekvisit, dvs. med presumtion för

sekretess. Sekretessen gäller inom hälso-

och sjukvården och i annan medicinsk

verksamhet. Paragrafen är tillämplig i

ärenden som gäller myndighetsutövning mot

enskilda, t.ex. i ärenden enligt

nuvarande smittskyddslag. Någon

förändring i detta hänseende föreslås

inte i den nu aktuella propositionen. En

prövning enligt gällande

sekretessbestämmelser bör enligt

konstitutionsutskottets mening ge

tillräckligt skydd för sådana uppgifter

som avses i motionen. Utskottet avstyrker

därmed det aktuella yrkandet.

Socialutskottets ställningstagande

Som konstitutionsutskottet anfört har

regeringens förslag om vidgad möjlighet

att lämna uppgifter till polis och

åklagare inte föranlett någon motion. I

likhet med konstitutionsutskottet

tillstyrker socialutskottet propositionen

i denna del. Riksdagen bör således anta

förslaget till lag om ändring i 14 kap.

2 § sekretesslagen.

Enligt nu gällande lagstiftning

omfattas beslut enligt smittskyddslagen

som huvudregel av sekretess enligt 7 kap.

1 § sekretesslagen. Undantag görs dock i

7 kap. 2 § 2 samma lag för beslut som

angår frihetsberövande åtgärd, utom då

det är fråga om sådana smittsamma

sjukdomar som anges i 1.3 bilagan till

smittskyddslagen (dvs. gonorré,

hivinfektion, klamydia, syfilis och ulcus

molle). Regeringens förslag innebär att

även beslut som avser de sistnämnda

sjukdomarna blir offentliga. Som

konstitutionsutskottet anfört kommer

därmed skälen vid beslut om isolering att

omfattas av offentlighet. Uppgifter som

inte tas in i domen eller beslutet kommer

fortfarande att kunna beläggas med

sekretess. Även socialutskottet ställer

sig bakom den föreslagna förändringen och

tillstyrker 7 kap. 2 § förslaget till lag

om ändring i sekretesslagen. Motion So5

(fp) yrkande 4 bör som

konstitutionsutskottet anfört anses

tillgodosedd med förslaget i

propositionen, i vad den avser ökad

möjlighet till granskning av dom- och

beslutsskäl. I likhet med

konstitutionsutskottet utgår

socialutskottet från att regeringen

fortlöpande, och särskilt med anledning

av den förestående beredningen av

Offentlighets- och sekretesskommitténs

förslag till ny sekretesslag, noga följer

frågor om avvägningen mellan offentlighet

och sekretess och vidtar de åtgärder som

kan anses vara nödvändiga.

Socialutskottet avstyrker med det anförda

motion So3 (m) yrkande 3.

Socialutskottet har ovan ställt sig

bakom propositionens förslag att beslut

om tvångsundersökning bör fattas av

domstol. Socialutskottet finner ingen

anledning att göra någon annan bedömning

än konstitutionsutskottet när det gäller

frågan om sekretess. Även när det gäller

denna fråga vill socialutskottet betona

att utskottet utgår från att regeringen

noga följer de aktuella spörsmålen och

vidtar de åtgärder som kan anses vara

nödvändiga. Motion So3 (m) yrkande 1

avstyrks.

Bastuklubbar och andra liknande

verksamheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta förslaget till lag

om upphävande av lagen (1987:375) om

förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter.

Jämför reservation 13 (kd).

Propositionen

Regeringen föreslår att lagen (1987:375)

om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter upphävs.

Regeringen anför att det inte har

kunnat beläggas att förbudet i

bastuklubbslagen haft den åsyftande

effekten på epidemins förlopp. Med hänsyn

härtill anser regeringen att ett

totalförbud mot bastuklubbar inte längre

kan anses motiverat av smittskyddsskäl.

Detta innebär dock inte att den på

klubbarna utövade verksamheten är riskfri

från smittskyddssynpunkt. Det kan över

vägas om det behövs en möjlighet till

ingripande om förhållandena i ett enskilt

fall är sådana att det kan antas

föreligga konkret risk för smitt

spridning. I princip finns inte stöd för

ingripanden mot bastuklubbarna (om fråga

inte är om ingripande på grund av brott

enligt brottsbalken eller liknande)

enligt annan befintlig lagstiftning än

bastuklubbslagen. Ordningslagen

(1993:1617) innehåller visserligen

bestämmelser om vad som gäller vid

allmänna sammankomster och offentliga

tillställningar, men i normalfallet kan

den verksamhet som sker vid

bastuklubbarna varken betraktas som

allmän sammankomst eller offentlig

tillställning enligt lagens nuvarande

lydelse. Någon typ av lagändring skulle

således krävas för att möjliggöra

ingripanden vid missförhållanden på

bastuklubbar i det enskilda fallet.

Införandet av en reglering i exempelvis

ordningslagen som ger möjlighet till

ingripande i det konkreta fallet kan dock

antas medföra relativt stora

tillämpningssvårigheter. För att ett

ingripande skall kunna ske blir det då

nödvändigt att konstatera dels att det är

fråga om en sådan verksamhet som omfattas

av bestämmelserna, dels att det

föreligger en konkret risk för

smittspridning i det enskilda fallet.

Vinsterna ur smittskyddssynpunkt med en

sådan ordning torde bli små. Vidare

förbättras möjligheterna att informera

den som besöker bastuklubbar och liknande

inrättningar om smittrisker och säkrare

sexualbeteende om förbudet mot

bastuklubbar upphävs.

Mot bakgrund av vad som nu anförts

anser regeringen att lagen om förbud mot

s.k. bastuklubbar och andra liknande

verksamheter bör upphävas samt att det

saknas skäl att reglera verksamheter av

detta slag i annan lagstiftning.

Motionerna

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd) yrkande 2 begärs att riksdagen

avslår propositionens förslag att upphäva

lagen (1987:375) om förbud mot s.k.

bastuklubbar och andra liknande

verksamheter. Motionärerna anför att det

underlag som redovisas och uppges

motivera ett upphävande av lagen är helt

otillfredsställande. Informationsplikten

för smittade kan svårligen upprätthållas

i en miljö som är avsedd för anonyma

sexuella kontakter, och smittspårning

omöjliggörs. Motionärerna kan därför inte

ställa sig bakom ett upphävande av lagen

om inte regeringen presenterar

kompletterande åtgärder i syfte att

minska risken för smittspridning.

I motion So259 av Ingrid Burman m.fl.

(v) yrkande 5 och motion So571 av Martin

Andreasson m.fl. (fp, v, c, mp) yrkande 3

begärs ett tillkännagivande om

avskaffande av den s.k. bastuklubbslagen.

Liknande yrkanden framförs i motionerna

2002/03:So512 av Martin Andreasson m.fl.

(fp, s, v, c, mp) yrkande 7, 2002/03:L318

av Gustav Fridolin m.fl. (mp) yrkande 21,

2002/03: So261 av Ulf Nilsson m.fl. (fp),

2002/03:So311 av Anders Bengtsson och

Hillevi Larsson (s) och 2002/03:Ub556 av

Tasso Stafilidis (v) yrkande 11.

Utskottets ställningstagande

Som regeringen anför har det inte kunnat

beläggas att förbudet i bastuklubbslagen

haft den åsyftade effekten på

hivepidemins förlopp. Ett totalförbud mot

bastuklubbar kan därför inte längre anses

motiverat. Likaså ställer sig utskottet

bakom regeringens bedömning att det

saknas skäl att reglera verksamheter av

detta slag i annan lagstiftning.

Sammanfattningsvis anser utskottet att

riksdagen bör anta förslaget till lag om

upphävande av lagen (1987:375) om förbud

mot s.k. bastuklubbar och andra liknande

verksamheter och avslå motion So7 (kd)

yrkande 2.

Motionerna So259 (v) yrkande 5, So571

(fp, v, c, mp) yrkande 3, 2002/03:So512

(fp, s, v, c, mp) yrkande 7, 2002/03:L318

(mp) yrkande 21, 2002/03:So261 (fp),

2002/03:So311 (s) och 2002/03:Ub556 (v)

yrkande 11 är tillgodosedda med

propositionens förslag.

Tester m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om bl.a.

information och laboratorietester.

Utskottet uttalar sig om vikten av

information till ungdomar angående

sexuellt överförbara sjukdomar.

Utskottet utgår från att regeringen

noga följer frågan och vid behov vidtar

de åtgärder som bedöms erforderliga.

Jämför reservationerna 14 (v) och 15

(mp).

Motionerna

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om

skyldighet för laboratorier att

rapportera antalet laboratorietester för

sexuellt överförbara infektioner.

Motionärerna anför att det är en

begränsning ur epidemiologiskt perspektiv

att endast positiva testresultat för

sexuellt överförbara infektioner (STI)

registreras. Laboratorierna bör få en

skyldighet att rapportera antalet utförda

laboratorietester för STI uppdelat på kön

och ålder. I yrkande 6 begärs ett

tillkännagivande om avidentifiering av

hivprov på laboratorium. Motionärerna

anför att i samband med uppföljande

testningar av virushalter hos hivpositiva

är prover avidentifierade i alla led utom

på laboratoriet. Denna allvarliga brist

bör ses över och åtgärdas.

I motion So6 av Kerstin-Maria Stalin

(mp) yrkande 9 begärs ett

tillkännagivande om vikten av information

och hög tillgänglighet på testmöjlighet

när det gäller klamydia.

Pågående arbete

Vid Smittskyddsinstitutet pågår för

närvarande i samarbete med

Socialstyrelsen och landets

smittskyddsenheter uppbyggnad av ett

system, SMINET, för inrapportering av

smittskyddsdata från såväl laboratorier

som behandlande läkare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på det

utvecklingsarbete som pågår vid

Smittskyddsinstitutet i samarbete med

Socialstyrelsen och landets

smittskyddsenheter. Utskottet ställer sig

vidare bakom regeringens förslag om vad

en anmälan av sjukdomsfall skall

innehålla samt att regeringen eller,

efter regeringens bemyndigande,

Socialstyrelsen får meddela närmare

föreskrifter beträffande sådan anmälan. 2

kap. 6 och 7 §§ förslaget till

smittskyddslag tillstyrks således.

Riksdagen bör inte ta något initiativ med

anledning av motionerna So1 (v) yrkandena

5 och 6.

Utskottet delar inställningen i motion

So6 (mp) yrkande 9 om vikten av

information till ungdomar om sexuellt

överförbara sjukdomar.

Informationsinsatser för att hindra

spridningen av sexuellt överförbara

sjukdomar görs som regeringen anfört av

bl.a. av Statens folkhälsoinstitut,

landsting och kommuner samt av olika

organisationer. Utskottet utgår från att

regeringen noga följer frågan och vid

behov vidtar de åtgärder som bedöms

erforderliga. Motionsyrkandet får anses

åtminstone delvis tillgodosett.

Ekonomiska konsekvenser

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande

med begäran om att regeringen skall

återkomma med en tydligare beskrivning

av förslagens ekonomiska konsekvenser.

Utskottet delar regeringens bedömning

att propositionens förslag ryms inom

nuvarande finansiella ramar för

smittskyddsarbetet för såväl stat som

kommun och landsting. Jämför

reservation 16 (kd).

Propositionen

Regeringens förslag syftar till att

stärka de insatser som görs i frivillig

form för att minska behovet av

tvångsåtgärder. Detta bör bl.a. kunna

minska användningen av isolering, vilket

är en ytterst kostnadskrävande vårdform.

Vidare syftar regeringens förslag till

att få till stånd kortare

isoleringstider, vilket bidrar till att

användningen av denna kostnadskrävande

vårdform minskar. Man bör även hålla i

minnet att antalet personer som blir

föremål för tvångsisolering redan i dag

dr litet. Vissa kostnader för alternativa

åtgärder kan förväntas uppkomma, men

dessa bedöms bli avsevärt lägre än

kostnaderna för isolering i varje enskilt

fall. En stor del av dessa kostnader

faller på landsting och kommun. Rege

ringens förslag medför dock inte några

nya åligganden för vare sig kommun eller

landsting utan bygger på det ansvar för

bl.a. stöd och vårdinsatser som följer av

lagstiftningen på hälso- och

sjukvårdsområdet samt på socialtjänstens

område. De förändringar som föreslås kan

ställa krav på ett ökat engagemang från

kommunernas och landstingens sida. Man

kan dock notera att smittskyddslagens

bestämmelser aldrig har haft till syfte

att avlasta kommunerna och landstingen

från det ansvar de har enligt andra

lagar.

Sammantaget gör regeringen bedömningen

att regeringens förslag ryms inom

nuvarande finansiella ramar för

smittskyddsarbetet för såväl stat som

kommun och landsting.

Motionen

I motion So7 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd) yrkande 3 begärs ett

tillkännagivande om ekonomiska

konsekvenser av förslagen. Motionärerna

anför att den nya smittskyddslagen kommer

att ställa krav på ett ökat engagemang av

kommuner och landsting, domstolar och

andra myndigheter samt att det finns skäl

att ifrågasätta regeringens bedömning att

endast marginella kostnadsökningar kan

uppkomma. Regeringen måste återkomma med

en tydligare och mer genomarbetad

konsekvensbeskrivning av de ekonomiska

konsekvenserna av förslagen, anförs det.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att

propositionens förslag ryms inom

nuvarande finansiella ramar för

smittskyddsarbetet för såväl stat som

kommun och landsting. Motion So7 (kd)

yrkande 3 avstyrks.

Statens folkhälsoinstituts roll m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om bl.a.

Statens folkhälsoinstituts roll.

Utskottet konstaterar att institutet

har en central roll när det gäller

informationsinsatser för att hindra

spridningen av sexuellt överförbara

sjukdomar. Jämför reservation 17 (fp,

v, c, mp).

Propositionen

Regeringen anför att det i propositionen

Mål för folkhälsan (prop. 2002/03:35)

konstateras att insatser för att

förebygga smittspridning är en viktig del

av folkhälsoarbetet och därmed viktiga

för att det skall gå att nå det

övergripande folkhälsomålet; att skapa

samhälleliga förutsättningar för en god

hälsa på lika villkor för hela

befolkningen. Av detta skäl har rege

ringen föreslagit att gott skydd mot

smittspridning skall utgöra ett särskilt

målområde inom folkhälsopolitiken. I den

rapport med förslag till mål och

indikatorer inom folkhälsoområdet som

Statens folkhälsoinstitut redovisade i

mars 2003 ingår förslag till delmål och

indikatorer inom smittskyddsområdet som

en integrerad del av den samlade

uppföljningen av det övergripande

folkhälsomålet. Dessa förslag är föremål

för remissbehandling. Regeringen avser

därefter att besluta om hur arbetet med

att utveckla uppföljningen och

utvärderingen av det övergripande

folkhälsomålet skall bedrivas och i det

sammanhanget även behandla frågor som rör

uppföljningen av samhällets skydd mot

spridning av smittsamma sjukdomar.

Motionerna

I motion So5 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp) yrkande 2 begärs att regeringen

återkommer med lagförslag om Statens

Folkhälsoinstituts roll i ansvaret för

smittskyddet. Motionärerna anför att det

är viktigt att framhålla institutets

centrala roll i arbetet mot sexuellt

överförbara sjukdomar, både för att följa

utvecklingen och för det förebyggande

arbetet. Detta bör därför nämnas i

lagtextens avsnitt om ansvaret för

smittskyddet.

I motion So1 av Ingrid Burman m.fl. (v)

yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om

att Statens folkhälsoinstitut skall ges

ett förtydligat ansvar i smittskyddslagen

för det preventiva arbetet. Motionärerna

anför att det i smittskyddslagen bör

skrivas in att institutet har ett

delansvar för det preventiva arbetet

avseende smittsamma sjukdomar och i

synnerhet för hiv och sexuellt

överförbara infektioner.

I motion So2 av Kenneth Johansson m.fl.

(c) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande

om att Statens folkhälsoinstitut bör ges

i uppdrag att intensifiera

kampanjinsatser för säkrare sex och det

individuella ansvaret för att förhindra

smittspridning. Motionärerna anför att

det nu gått ett decennium sedan de stora

kampanjerna för säker sex som initierades

när oron för en begynnande hivepidemi var

som störst. Medvetenheten om riskerna för

sexuellt överförbara sjukdomar och det

personliga ansvaret för att skydda sig

måste på nytt höjas bland framför allt

ungdomar. Även i motion So214 av Johan

Linander (c) begärs ett tillkännagivande

om en nationell kampanj om sexuellt

överförbara sjukdomar.

I motion So529 av Börje Vestlund m.fl.

(s) begärs ett tillkännagivande om en ny

hivpolitik. Motionärerna anför att det är

dags att på allvar formulera en ny

hivpolitik där preventionsarbetet sätts i

fokus. Frivilligorganisationerna måste få

en central roll. Vidare anförs att

Statens folkhälsoinstitut är en av flera

viktiga aktörer och även fortsättningsvis

bör arbeta med hiv/aids-frågor. Det bör

övervägas om institutet bör ha kvar

samordningsansvaret för hiv/ aids-frågor.

Bakgrund och pågående arbete

Av regleringsbrev för budgetåret 2004

framgår att Statens folkhälsoinstitut

skall utveckla effektiva kunskapsbaserade

metoder för att förebygga hiv/aids och

andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Hiv/aids-utredningen har nyligen

överlämnat betänkandet Samhällets

insatser mot hiv/STI - att möta

förändring (SOU 2004:13) till regeringen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning har Statens

folkhälsoinstitut (FHI) en central roll

när det gäller informationsinsatser för

att hindra spridningen av sexuellt

överförbara sjukdomar. I detta sammanhang

kan framhållas att FHI disponerar anslag

14:1 under utgiftsområde 9 Insatser mot

aids. En del av anslaget går till

förebyggande projekt i landsting och

kommuner. Projekten är ofta riktade till

viktiga målgrupper som ungdomar, män som

har sex med män, invandrare och

flyktingar samt hivpositiva och deras

närstående. FHI har vidare ålagts att

utveckla effektiva kunskapsbaserade

metoder för att förebygga hiv/aids och

andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Utskottet avstyrker med det anförda

motionerna So1 (v) yrkande 4, So2 (c)

yrkande 1, So5 (fp) yrkande 2, So214 (c)

och So529 (s).

Övriga lagförslag m.m.

I lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom

vård- och omsorgsområdet görs i 1 § en

hänvisning till smittskyddslagen

(1988:1472). Utskottet föreslår att 1 §

ändras på så sätt att hänvisningen i

stället görs till den nya

smittskyddslagen, se bilaga 6.

Utskottet tillstyrker förslaget till

smittskyddslag i övriga delar, dock med

några smärre redaktionella ändringar i 8

kap. 2, 5, 6 och 9 §§.

Förslaget till lag om ändring i

karantänslagen (1989:290) tillstyrks med

den ändringen att ordet "enligt" mellan

"5 kap. 1 §" och "smittskyddslagen" tas

bort.

Övriga lagförslag tillstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

och ställningstaganden har föranlett

följande reservationer. I rubriken

anges inom parentes vilken punkt i

utskottets förslag till riksdagsbeslut

som behandlas i avsnittet.

1.Anmälningsförfarandet (punkt 3)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 3 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 2 kap. 5 och 7 §§ och 9

kap. 3 § förslaget till smittskyddslag

samt tillkännager som sin mening vad som

anförs i reservationen. Riksdagen

bifaller därmed motion 2003/04:So6

yrkande 3.

Ställningstagande

Jag anser att Svenska Läkaresällskapets

och Läkarförbundets remissvar om

anmälningsförfarandet bör

uppmärksammas. Att även blott

misstanke om smittsam sjukdom skall

anmälas kommer enligt dessa båda

instanser att försvåra statistisk

bearbetning och epidemiologisk

uppföljning. Regeringen bör snarast

återkomma med ett nytt förslag i

enlighet med vad som nu anförs. I

avvaktan därpå tillstyrks 2 kap. 5 och

7 §§ och 9 kap. 3 § förslaget till

smittskyddslag. Med det anförda

föreslår jag att riksdagen bifaller

motion So6 (mp) yrkande 3.

2.Informationsplikt (punkt 4)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 4 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 2 kap. 2 § förslaget till

smittskyddslag samt tillkännager som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna

2003/04:So6 yrkande 4 och 2003/04:So568

yrkande 22 och bifaller delvis

2003/04:So4 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag ser positivt på att regeringen

föreslår att den enskilde, om det behövs

av smittskyddsskäl, skall erbjudas

psykosocialt stöd samt att det även

fortsättningsvis skall finnas en rätt att

vara anonym vid provtagning för

hivinfektion. Jag anser vidare att

regeringen gör en ansats till att peka på

delat ansvar genom den föreslagna

bestämmelsen i 2 kap. 1 §.

Men i förslagets 2 kap. 2 § föreskrivs

att den som vet att han eller hon bär på

en allmänfarlig sjukdom skall vara

skyldig att lämna information om smittan

till andra människor som han eller hon

kommer i sådan kontakt med att

beaktansvärd risk för smittöverföring kan

uppkomma.

Både dagens system och det som föreslås

i propositionen kan motverka sitt syfte.

Rädslan för straff, om man inte gör som

lagen säger, underordnas en annan rädsla,

nämligen att den som anar att han eller

hon är t.ex. hivpositiv inte vågar testa

sig eftersom lagstiftningen innebär ett

kraftigt ingripande i privatlivet. Det

blir nödvändigt att ha kontakter med

läkare, underkasta sig stränga

levnadsråd, berätta på vårdcentralen, hos

tandläkaren och berätta för sexpartner

att man bär på en smitta. Vetskapen om

detta, tillsammans med rädslan över att

få besked om att man bär på en farlig

smittsam sjukdom, kan göra att människor

låter bli att testa sig.

Om samhällets krav på den smittade inte

var så oresonligt är sannolikheten större

att fler skulle våga testa sig - och även

berätta om sin sjukdom. Regeringen bör

snarast återkomma med ett nytt förslag i

enlighet med vad som nu anförs. I

avvaktan därpå tillstyrks 2 kap. 2 §

regeringens förslag till smittskyddslag.

Med det anförda föreslår jag att

riksdagen bifaller motionerna So6 (mp)

yrkande 4 och So568 (mp) yrkande 22 och

delvis bifaller motion So4 (s) yrkande 2.

3.Förhållningsregler (punkt 5)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 4 kap. 2 och 3 §§

förslaget till smittskyddslag med den

ändringen i 2 § 4 att ordet "vissa"

införs efter "informera" och att punkten

5 utgår samt tillkännager som sin mening

vad som anförs i reservationen. Riksdagen

bifaller därmed motion 2003/04:So6

yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Som jag anfört i reservation 2 anser jag

att propositionens förslag om

informationsplikt snarast kan komma att

motverka sitt syfte. Som en konsekvens

härav anser jag därför att den enskildes

informationsplikt bör tas bort från

förhållningsreglerna. Likaså anser jag

att den del av förhållningsreglerna som

avser skyldighet att informera vårdgivare

bör begränsas till sådana fall där

information är absolut nödvändig. Med det

anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motion So6 (mp) yrkandena 5 och

6 och antar 4 kap. 2 och 3 §§ förslaget

till smittskyddslag med den ändringen i 2

§ 4 att ordet "vissa" införs efter

"informera" samt att punkten 5 utgår.

Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag till de

konsekvensändringar som erfordras.

4.Underrättelse till närstående

(punkt 6)

av Ingrid Burman (v), Elina Linna (v) och

Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen avslår 4 kap. 8 § förslaget

till smittskyddslag samt tillkännager

för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Riksdagen

bifaller därmed motion 2003/04:So1

yrkande 2 och bifaller delvis motion

2003/04:So4 yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

Regeringen föreslår att den behandlande

läkaren skall vara skyldig att anmäla

till smittskyddsläkaren om han eller hon

får veta eller misstänker att en patient

som bär på allmänfarlig sjukdom inte

informerat en närstående om sjukdomen och

detta medför att den närstående löper

påtaglig risk för att smittas.

Smittskyddsläkaren skall då, om han eller

hon gör samma bedömning, underrätta den

närstående. Vi anser att detta är ett

allvarligt avsteg ifrån sekretesslagen.

Det kan undergräva tilliten och

tryggheten mellan den behandlande läkaren

och patienten. Regeringen argumenterar i

propositionen mot en sådan risk bl.a.

genom att peka på att det är

smittskyddsläkaren som skall ta det

avgörande beslutet om sekretessgenombrott

och ta kontakten med den närstående. Men

enligt vår mening är det inget skydd mot

den bristande tilliten mellan den

behandlande läkaren och den smittade

eftersom det är den behandlande läkaren

som startar processen genom kontakt med

smittskyddsläkaren.

Vi anser att skyddet för närstående kan

tillvaratas genom att en god kontakt

säkras mellan behandlande läkare och den

smittade. En bra och tillitsfull relation

stöder den smittade att efterleva de

förhållningsregler som utfärdats. Det

stöder också den smittade i att våga

berätta om denne misslyckats att

efterleva förhållningsreglerna.

Regeringen avvisar själv de

remissinstanser som velat utvidga

sekretessgenombrottet till att omfatta

fler individer än de närstående vid t.ex.

risk för smitta av luftburen smitta med

hög smittsamhet med motiveringen att man

kan skydda omgivningen genom andra

åtgärder. Vi anser att det är ett lika

giltigt argument mot ett

sekretessgenombrott till närstående. Vi

anser således att sekretessgenombrott

till närstående inte skall tillåtas. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen med

bifall till motion So1 (v) yrkande 2 och

med delvis bifall till motion So4 (s)

yrkandena 3 och 5 avslår regeringens

förslag i denna del. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med

förslag till de konsekvensändringar som

erfordras till följd av att bestämmelsen

inte antas.

5.Tvångsåtgärder för olika sjukdomar

(punkt 8)

av Gabriel Romanus (fp) och Marita

Aronson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som anförs i

reservationen. Riksdagen bifaller därmed

motion 2003/04:So5 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringens lagförslag innebär att alla i

smittskyddslagen intagna sjukdomar

sorteras i två huvudkategorier, en med

långtgående möjligheter till

tvångsåtgärder och en med mindre

långtgående möjligheter. Detta är en

mycket grovmaskig kategorisering som

automatiskt skapar intressekonflikter när

det gäller tvångsåtgärder som kan vara

välmotiverade för vissa sjukdomar men

mindre välmotiverade för andra. Samtidigt

underlåter regeringen att i denna

proposition överlämna lagförslag grundade

på betänkandet Extraordinärt smittskydd

(SOU 2003:83), där det för vissa

allvarliga och extremt smittsamma

sjukdomar föreslås ytterligare

möjligheter till tvångsåtgärder som inte

återfinns i den ordinarie

smittskyddslagen. Om dessa förslag

genomförs innebär det att det införs en

tredje kategori av särskilt allvarliga

och smittsamma sjukdomar med mycket

långtgående möjligheter till

tvångsåtgärder. Själva smittskyddslagen

borde på motsvarande vis göras mer

nyanserad i sin kategorisering av vilka

tvångsåtgärder som är befogade för olika

sjukdomar. Med det anförda föreslår vi

att riksdagen bifaller motion So5 (fp)

yrkande 1.

6.Fortsatt isolering (punkt 10)

av Ingrid Burman (v), Elina Linna (v) och

Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 10 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget till

smittskyddslag med den ändringen att

lagrummet ges den lydelse som framgår av

Utskottets lagförslag, se bilaga 5, samt

tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motionerna

2003/04:So1 yrkande 1, 2003/04:So6

yrkandena 1 och 2 och 2003/04:So259

yrkande 1 samt avslår motionerna

2002/03:So259, 2003/04:So2 yrkande 2,

2003/04:So3 yrkande 2 och 2003/04:So5

yrkande 3.

Ställningstagande

Det kan uppstå särskilda omständigheter

som innebär att tvångsisolering av

människor för att förhindra smitta är

befogat. Men det måste ses som ett

undantag och kunna avgränsas i tid. Vi

anser att isolering är försvarbart i

extrema situationer där smittan är

högvirulent och svår att skydda sig emot

eller när de smittade av någon anledning

inte kan ta ansvar för att förhindra

smittspridning. Målet med isoleringen, ur

det sistnämnda perspektivet, är att den

enskilde skall ges stöd och hjälp för att

kunna ta ett eget ansvar.

Sverige har inte kunnat stå bakom

Europarådets rekommendationer om hiv/aids

och frågor om etik och mänskliga

rättigheter, eftersom rekommendationerna

uttryckligen tar avstånd från alla former

av tvångsisolering av hiv-drabbade och

aidssjuka. Europarådet har byggt sitt

ställningstagande på den vetenskapligt

underbyggda kunskapen om hivinfektionen

och dess spridningssätt och på att hiv de

facto inte sprids genom sociala

kontakter. Vi anser att möjligheten att

obegränsat förlänga tvångsisolering

enligt smittskyddslagen inneburit att

andra insatser som tar sikte på

grundproblematiken hos den smittade

förhindrats. Då de flesta som

tvångsisolerats är drabbade av hiv, som i

dag kan räknas som en kronisk

infektionssjukdom, kan en obegränsad

isolering i värsta fall bli livslång.

Vi anser att Smittskyddskommitténs

förslag bör följas när det gäller

tvångsisolering. Enligt kommittén är

förutsättningarna för isolering att

sjukdomen är starkt smittsam eller

smittar på ett sådant sätt att människor

har svårt att skydda sig mot smittorisk

samt att sjukdomen befinner sig i ett

smittsamt skede, att den enskilde har

erbjudits det psykosociala stöd och den

vård eller behandling som behövs från

smittskyddssynpunkt i frivillig form, att

det av omständigheterna klart framgår att

den enskilde inte är beredd eller i stånd

att frivilligt underkasta sig de åtgärder

som krävs för att hindra eller så långt

som möjligt minska risken för spridning

av sjukdomen samt att påtaglig risk

föreligger att andra människor kan

smittas om inte isolering sker.

Dessa förutsättningar uttrycker en helt

annan ton än de som regeringen föreslår.

Regeringens förslag uttrycker ett

förhållningssätt gentemot den enskilde,

präglat av misstro och förmynderi. Liksom

Smittskyddskommittén anser vi att

isolering får pågå i högst två perioder

om tre månader. Om tiden för isolering

blir så begränsad tvingar det

förhoppningsvis fram behövliga insatser

av vård, behandling och motivering under

tiden av isolering.

Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med ett nytt förslag i enlighet

med vad som nu anförs. I avvaktan därpå

tillstyrks 5 kap. 5 § förslaget till

smittskyddslag med den ändringen att

lagrummet ges den lydelse som framgår av

Utskottets lagförslag, se bilaga 5. Med

det anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motionerna So1 (v) yrkande 1,

So6 (mp) yrkandena 1 och 2 och So259 (v)

yrkande 1 samt avslår motionerna

2002/03:So259 (fp), So2 (c) yrkande 2,

So3 (m) yrkande 2 och So5 (fp) yrkande 3.

7.Psykiatrisk och medicinsk kompetens

(punkt 12)

av Chatrine Pålsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som anförs i

reservationen. Riksdagen bifaller därmed

motion 2003/04:So7 yrkande 1.

Ställningstagande

Förslaget i propositionen att en

stödperson skall utses när den som

isolerats begär det är utmärkt. Jag anser

dock inte att det är tillräckligt. Det är

även viktigt att en god vård och omsorg

finns att tillgå efter tvångsisoleringen.

På så sätt ökar möjligheten att tiden för

isolering minskas betydligt för den

enskilde. Personer som tvångsisoleras

saknar i regel ett naturligt nätverk och

stöd. Jag anser att denna aspekt på

tvångsisoleringen måste beaktas i större

utsträckning. Det bör därför ställas krav

på att boenden med bättre psykiatrisk

vård och annat stöd finns att tillgå. Med

det anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motion So7 (kd) yrkande 1.

8.Objektinriktade åtgärder (punkt 15)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 15 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 9 kap. 14 och 15 §§

förslaget till lag om ändring i

miljöbalken samt tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs

i reservationen. Riksdagen bifaller

därmed motion 2003/04:So6 yrkande 10 och

avslår motion 2003/04:So2 yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning är miljöbalken för

svag i förhållande till den nya

smittskyddslagen.

De bestämmelser i nuvarande

smittskyddslag som omfattar

objektinriktad kontroll försvinner i

förslaget till ny smittskyddslag. De

skall omfattas av annan lagstiftning. I

det nya lagförslaget nämns kommunernas

miljö- och hälsoskyddsnämnder (MHN)

nästan inte alls.

Hittills har kommunens MHN kunnat

stödja sig på smittskyddslagen för att

vidta vissa åtgärder. I fortsättningen

kan man bara använda miljöbalken - och

den är mycket mer allmänt hållen än den

nuvarande smittskyddslagen, med rätt så

detaljerade befogenheter. Det gäller

bl.a. krav på samverkan mellan

smittskyddsläkaren och de kommunala

nämnderna och tydliggörande av

tvångsåtgärder som MHN får vidta. Med det

anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motion So6 (mp) yrkande 10 och

avslår motion So2 (c) yrkande 3. Vi vill

att regeringen fortsättningsvis ser över

problematiken och vid behov återkommer

antingen genom förslag till förändringar

i smittskyddslagen eller miljöbalken. I

avvaktan därpå tillstyrks 9 kap. 14 och

15 §§ förslaget till lag om ändring i

miljöbalken.

9.Smittskyddsläkarens roll (punkt 16)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 16 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 6 kap. 2 och 5 §§

förslaget till smittskyddslag samt

tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion

2003/04:So6 yrkande 7.

Ställningstagande

Jag anser att Smittskyddskommitténs

förslag om att det i smittskyddsläkarens

uppgifter även skall ingå ett ansvar för

att stödja enskilda som bär på en

smittsam sjukdom var väl avvägt.

Smittskyddsläkarna är visserligen

relativt få till antalet och dessa

uppgifter kan innebära en hel del

merjobb. Det kan också bli en besvärlig

dubbelroll för smittskyddsläkaren. Trots

det anser jag att smittskyddsläkaren

skall kunna ge detta stöd om den enskilde

skulle vilja det. I smittskyddsläkarens

roll bör alltså kunna ingå att stödja

enskilda i viss omfattning. Detta kan

betyda behov av ökade resurser för

smittskyddsläkaren. Regeringen bör

snarast återkomma med ett förslag i

enlighet med vad som här anförs. I

avvaktan därpå tillstyrks 6 kap. 2 och 5

§§ förslaget till smittskyddslag. Med det

anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motion So6 (mp) yrkande 7.

10. Sekretess i samband med

beslut om isolering (punkt 17)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne

Marie Brodén (m) och Magdalena Andersson

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 17 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget till

lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100) samt tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs

i reservationen. Riksdagen bifaller

därmed motion 2003/04:So3 yrkande 3 och

avslår motion 2003/04:So5 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi anser att rättssäkerheten ökar genom

att länsrättens beslut om isolering är

offentligt och därmed kan granskas av

utomstående. Vi anser dock att det borde

vara möjligt för den smittade och det

juridiska ombudet att kunna få prövat

möjligheterna till sekretessbeläggning av

länsrättens beslut i samband med

förhandlingarna. Regeringen bör snarast

återkomma med ett förslag i enlighet med

vad som här anförs. I avvaktan därpå

tillstyrks 7 kap. 2 § förslaget till lag

om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Med det anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motion So3 (m) yrkande 3 och

avslår motion So5 (fp) yrkande 4.

11. Sekretess i samband med

beslut om isolering (punkt 17)

av Gabriel Romanus (fp) och Marita

Aronson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 17 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget till

lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100) samt tillkännager för

regeringen som sin mening vad som anförs

i reservationen. Riksdagen bifaller

därmed motion 2003/04:So5 yrkande 4 och

avslår motion 2003/04:So3 yrkande 3.

Ställningstagande

Avvägningen mellan enskilda människors

behov av skydd mot insyn i privata

förhållanden och intresset av offentlig

insyn och kontroll i fråga om ingripanden

mot enskilda är ofta mycket känslig. Vi

anser att regeringen bör överväga denna

avvägning ytterligare i fråga om beslut

om frihetsinskränkningar. I avvaktan

därpå tillstyrks 7 kap. 2 § förslaget

till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100). Med det anförda föreslår vi

att riksdagen bifaller motion So5 (fp)

yrkande 4 och avslår motion So3 (m)

yrkande 3.

12. Sekretess i samband med

beslut om tvångsundersökning

(punkt 18)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne

Marie Brodén (m) och Magdalena Andersson

(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 18 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som anförs i

reservationen. Riksdagen bifaller därmed

motion 2003/04:So3 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att den enskildes rättssäkerhet

stärks när det i fortsättningen kommer

att krävas beslut i förvaltningsdomstol

för att kunna göra det integritetsintrång

som en tvångsundersökning innebär.

Däremot ifrågasätter vi om andra

integritetsaspekter har beaktats i

tillräcklig utsträckning. Vi menar att

det måste säkerställas att en misstänkt

smittads identitet inte röjs som en följd

av att smittskyddsläkaren ansöker hos

länsrätten om tvångsundersökning. Vi vill

framhålla att utöver ett rättssäkert

förvarande är i dessa fall även

identitetsskyddet viktigt, eftersom den

misstänkt smittade efter genomgången

tvångsundersökning kan visa sig vara

smittfri. Därför måste identitetsskyddet

vara starkt. Vi vill därför att

regeringen skall återkomma till riksdagen

med förslag om hur anonymiteten för den

enskilde bättre kan skyddas. Med det

anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motion So3 (m) yrkande 1.

13. Bastuklubbar och andra

liknande verksamheter (punkt 19)

av Chatrine Pålsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 19 borde ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till

lag om upphävande av lagen (1987:375) om

förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter. Riksdagen bifaller

därmed motion 2003/04:So7 yrkande 2 och

avslår motionerna 2002/03:L318 yrkande

21, 2002/03:So261, 2002/03:So311,

2002/03:So512 yrkande 7, 2002/03:Ub556

yrkande 11, 2003/04:So259 yrkande 5 och

2003/04:So571 yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning kan bedömningen

att bastuklubbslagen inte haft någon

effekt på smittspridningen ifrågasättas.

Det ligger i sakens natur att det inte

enkelt kan fastställas vad som hade hänt

om förbudet inte införts. Det underlag

som redovisas och uppges motivera ett

upphävande av lagen är helt

otillfredsställande. Regeringen medger

dessutom att bastuklubbarna innebär en

ökad smittorisk.

Av Smittskyddskommitténs utredning

framgår att det fortfarande förekommer

anonymt oskyddat sexuellt umgänge t.ex.

på de klubbar som finns i Danmark. Det

råder ingen tvekan om att allt

tillfälligt oskyddat sexuellt umgänge är

riskfyllt från smittskyddssynpunkt, och

det gäller i synnerhet om det är anonymt.

Informationsplikten för smittade kan

svårligen upprätthållas i en miljö som är

avsedd för anonyma sexuella kontakter.

Dessutom omöjliggörs smittspårning, som

är en central del i smittskyddsarbetet.

Smittskyddskommittén föreslog att

bastuklubbslagen skulle avskaffas men

ville i stället införa en reglering i

ordningslagen (1993:1617) som skulle göra

att bastuklubbarna jämställdes med

offentliga tillställningar och därmed

möjliggöra ingripande i verksamheten om

konkret smittorisk föreligger. Regeringen

följer emellertid inte

Smittskyddskommitténs förslag utan

föreslår ett avskaffande av

bastuklubbslagen utan någon gardering av

det slag som kommittén föreslog. Jag kan

mot ovanstående bakgrund inte ställa mig

bakom regeringens förslag om ett

avskaffande av bastuklubbslagen utan att

regeringen presenterat kompletterande

åtgärder i syfte att minska risken för

smittspridning. Med det anförda föreslår

jag att riksdagen med bifall till motion

So7 (kd) yrkande 2 och med avslag på

motionerna 2002/03:L318 (mp) yrkande 21,

2002/03:So261 (fp), 2002/03:So311 (s),

2002/03:So512 (fp, s, v, c, mp) yrkande

7, 2002/03: Ub556 (v) yrkande 11, So259

(v) yrkande 5 och So571 (fp, v, c, mp)

yrkande 3 avslår regeringens förslag till

lag om upphävande av lagen (1987:375) om

förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter.

14. Laboratorietester m.m.

(punkt 20)

av Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 20 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 2 kap. 6 och 7 §§

förslaget till smittskyddslag samt

tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion

2003/04:So1 yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Vi anser att ur ett epidemiologiskt

perspektiv är det en begränsning att

endast positiva testresultat för sexuellt

överförbara infektioner (STI)

registreras. Det är angeläget att också

få kunskap om antalet tester som utförs i

Sverige. En sådan registrering skulle

innebära en kunskap om antalet positiva

tester i relation till antalet utförda

tester. Detta bör också kunna följas över

tid. I dag sker registrering frivilligt,

men laboratorierna är inte skyldiga

enligt lag att utföra denna. Vi anser

därför att laboratorierna bör föreskrivas

en skyldighet att rapportera antalet

utförda laboratorietester för STI

uppdelat på kön och åldersgrupper.

Vidare vill vi framhålla att vid testning

av hiv är det möjligt att

avidentifiera proverna vilket är

positivt för att öka villigheten att

låta testa sig. Vi har dock erfarit

att i samband med uppföljande

testningar av virushalter hos

hivpositiva är proverna

avidentifierade i alla led utom på

laboratoriet. Det är en allvarlig

brist som vi anser bör ses över och

åtgärdas. Regeringen bör snarast

återkomma med ett förslag i enlighet

med vad som här anförs. I avvaktan

därpå tillstyrks 2 kap. 6 och 7 §§

förslaget till smittskyddslag. Med det

anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motion So1 (v) yrkandena 5

och 6.

15. Information m.m. (punkt 21)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 21 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad

som anförs i reservationen. Riksdagen

bifaller därmed motion 2003/04:So6

yrkande 9.

Ställningstagande

Klamydia är den vanligaste sexuellt

överförbara sjukdomen i Sverige, och den

ökar dessutom. Enligt

Smittskyddsinstitutets uppföljning är

öppettider en viktig indikator när det

gäller antalet klamydiaprov. Flest besök

hade Karolinska sjukhuset i Stockholm,

som satsade på öppen mottagning mellan

klockan åtta på morgonen och sju på

kvällen. Efter positivt prov följer

smittspårning. Det är viktigt att veta

att smittspårning är en kvalificerad

uppgift, som kräver både kunskap, tid och

resurser. Viktigt är också att

informationen till främst ungdomar aldrig

stannar av. Den skall pågå kontinuerligt

år efter år. Med det anförda föreslår jag

att riksdagen bifaller motion So6 (mp)

yrkande 9.

16. Ekonomiska konsekvenser

(punkt 22)

av Chatrine Pålsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under

punkt 22 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som anförs i

reservationen. Riksdagen bifaller därmed

motion 2003/04:So7 yrkande 3.

Ställningstagande

I redogörelsen för propositionens

ekonomiska konsekvenser konstaterar

regeringen att förslagen ryms inom

nuvarande finansiella ramar för

smittskyddsarbetet för såväl stat som

kommun och landsting. Samtidigt sägs

emellertid att de förändringar som

föreslås kan ställa krav på ett ökat

engagemang från kommunernas och

landstingens sida men att man kan notera

att smittskyddslagens bestämmelser aldrig

haft till syfte att avlasta kommunerna

och landstingen från det ansvar de har

enligt andra lagar.

Jag menar att det säger sig självt att

bedömningarna i propositionen inte är

till fyllest eftersom den nya

smittskyddslagen kommer att ställa krav

på ett ökat engagemang av kommuner och

landsting, domstolar och andra

myndigheter. Det finns anledning att

ifrågasätta regeringens bedömning att

endast marginella kostnadsökningar kan

uppkomma. Jag anser att regeringen måste

återkomma till riksdagen med en tydligare

och mer genomarbetad

konsekvensbeskrivning gällande de

ekonomiska konsekvenserna av förslagen.

Därefter måste en reglering göras enligt

finansieringsprincipen. Med det anförda

föreslår jag att riksdagen bifaller

motion So7 (kd) yrkande 3.

17. Statens folkhälsoinstituts

roll (punkt 23)

av Ingrid Burman (v), Gabriel Romanus

(fp), Elina Linna (v), Kerstin-Maria

Stalin (mp), Annika Qarlsson (c) och

Marita Aronson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under

punkt 23 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som anförs i

reservationen. Riksdagen bifaller därmed

motionerna 2003/04: So1 yrkande 4,

2003/04:So2 yrkande 1, 2003/04:So5

yrkande 2 och 2003/04:So214 samt avslår

motion 2003/04:So529.

Ställningstagande

Smittskyddsläget i Sverige är, som

påpekas i propositionen, relativt gott.

Allvarliga problem och oroande hot saknas

dock inte. Antalet anmälda fall av

klamydia har nästan fördubblats mellan

1995 och 2002 och är den i särklass

vanligaste sexuellt överförbara

sjukdomen. Den snabba spridningen hänger

sannolikt samman med att tillämpningen av

skyddsåtgärder brister, framför allt

bland ungdomar. Detta otillräckliga

individuella ansvarstagande kan få än mer

förödande konsekvenser om ännu

allvarligare sexuellt överförbara

sjukdomar får spridning i gruppen. Det

har nu gått ett decennium sedan de stora

kampanjerna för säkert sex initierades

när oron för en begynnande hivepidemi var

som störst. Medvetenheten om riskerna för

sexuellt överförbara sjukdomar och det

personliga ansvaret för att skydda sig

måste på nytt höjas bland framför allt

ungdomar. Vi anser därför att Statens

folkhälsoinstitut (FHI) bör ges i uppdrag

att intensifiera kampanjinsatser för

säkrare sex och det individuella ansvaret

för att förhindra smittspridning.

Vidare noterar vi att FHI inte

uppmärksammas annat än i beskrivande text

i propositionen trots att FHI bl.a. har

ett övergripande ansvar för

hivprevention. Ur ett historiskt

perspektiv har prevention av smittsamma

sjukdomar utgjort en väsentlig del av

folkhälsoarbetet, och vi anser att det är

viktigt att framhålla FHI:s centrala roll

i arbetet mot sexuellt överförbara

sjukdomar. Vi anser därför att det i

smittskyddslagen bör skrivas in att FHI

har ett delansvar för det preventiva

arbetet avseende smittosamma sjukdomar

och i synnerhet för hiv och sexuellt

överförbara infektioner.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen

bifaller motionerna So1 (v) yrkande 4,

So2 (c) yrkande 1, So5 (fp) yrkande 2 och

So214 (c) samt avslår motion So529 (s).

Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med ett förslag i enlighet med

vad som nu anförs.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har

föranlett följande särskilda yttranden. I

rubriken anges inom parentes vilken punkt

i utskottets förslag till riksdagsbeslut

som behandlas i avsnittet.

Uppföljning och utvärdering (punkt 7)

Ingrid Burman (v) och Elina Linna (v)

anför:

Vi vill framhålla att det är väl känt att

det är stor skillnad i synsätt från

vårdgivare och allmänhet på den patient

som drabbats av sexuellt överförbar

smitta jämfört med patienter som

exempelvis drabbats av difteri eller

SARS. Synen på sjukdomar som överförs via

sexuellt umgänge tenderar att

skuldbelägga den drabbade, och åtgärderna

får ibland en moralisk överton. Vi anser

att det finns en risk för en högre

acceptans för tillämpande av tvång vid

sexuellt överförbara infektioner än vid

andra sjukdomar. Vi anser därför att det

är angeläget att tillämpningen av tvång

och förhållningsregler följs upp och ser

positivt på att Socialstyrelsen i

propositionen ges ett ansvar för att

samordna smittskyddet på nationell nivå.

Vi delar likaså uppfattningen att

Socialstyrelsen därmed har ett ansvar för

att utveckla metoder och rutiner för en

nationell uppföljning och utvärdering av

landets smittskydd. Med hänsyn härtill

har vi valt att inte reservera oss. Vi

kommer dock noga att följa frågan.

Bastuklubbslagen och andra liknande

verksamheter (punkt 19)

Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie

Brodén (m) och Magdalena Andersson (m)

anför:

Vi delar uppfattningen att lagen

(1987:375) om förbud mot s.k.

bastuklubbar spelat ut sin roll och visat

sig sakna betydelse från epidemiologisk

synpunkt. Vi ställer oss därför bakom

utskottets bedömning att ett totalförbud

mot bastuklubbar av epidemiologiska skäl

inte längre kan anses motiverat.

Vi vill här framhålla att andra skäl att

reglera dessa verksamheter skulle kunna

strida mot den frihet att ordna och

bevista sammankomster (mötesfriheten) som

varje medborgare är tillförsäkrad enligt

regeringsformen och att dessa

överväganden faller utanför

socialutskottets ansvarsområde.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

2003/04:30:Ny smittskyddslag m.m.:

Regeringen föreslår att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. smittskyddslag,

2. lag om ändring i miljöbalken,

3. lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar,

4. lag om ändring i livsmedelslagen

(1971:511),

5. lag om ändring i sjömanslagen

(1973:282),

6. lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt,

7. lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna

m.fl.,

8. lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100),

9. lag om ändring i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763),

10. lag om upphävande av lagen (1987:375)

om förbud mot s.k. bastuklubbar och

andra liknande verksamheter,

11. lag om ändring i lagen (1988:870) om

vård av missbrukare i vissa fall,

12. lag om ändring i lagen (1988:1473) om

undersökning beträffande hiv-smitta i

brottmål,

13. lag om ändring i lagen (1989:225) om

ersättning till smittbärare,

14. lag om ändring i karantänslagen

(1989:290),

15. lag om ändring i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga,

16. lag om ändring i lagen (1996:981) om

besöksinskränkningar vid viss

tvångsvård,

17. lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring,

18. lag om ändring i lagen (1997:982) om

anmälan av vissa allvarliga sjukdomar,

19. lag om ändring i lagen (1998:531) om

yrkesverksamhet på hälso- och

sjukvårdens område,

20. lag om ändring i lagen (1998:544) om

vårdregister,

21. lag om ändring i lagen (1998:603) om

verkställighet av sluten ungdomsvård,

22. lag om ändring i lagen (1998:1656) om

patientnämndsverksamhet.

Följdmotioner

2003/04:So1 av Ingrid Burman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

en tidsbegränsning av

tvångsisoleringen.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag

om sekretessgenombrott till närstående.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

en uppföljning av tvångsåtgärder och

förhållningsregler.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att Statens folkhälsoinstitut skall ges

ett förtydligat ansvar i

smittskyddslagen för det preventiva

arbetet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

skyldighet för laboratorier att

rapportera antalet laboratorietester

för sexuellt överförbara infektioner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

avidentifiering av hivprov på

laboratorium.

2003/04:So2 av Kenneth Johansson m.fl.

(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att Folkhälsoinstitutet bör ges i

uppdrag att intensifiera

kampanjinsatser för säkrare sex och det

individuella ansvaret för att förhindra

smittspridning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

tvångsisolering.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

smittskyddsåtgärder riktade till objekt

och djur.

2003/04:So3 av Cristina Husmark Pehrsson

m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

bättre skydd för den enskildes

integritet vid ansökan hos länsrätt om

tvångsundersökning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

komplettering av lagstiftningen när det

gäller tvångsisolering av

smittskyddsskäl.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

möjlighet till sekretessprövning av

länsrättens beslut om tvångsisolering.

2003/04:So4 av Börje Vestlund och Anders

Bengtsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

målen för smittskyddet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

informationsplikten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

underrättelse till närstående.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

straffrättsliga aspekter kring

samtycke.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

läkarsekretess.

2003/04:So5 av Kerstin Heinemann m.fl.

(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

en nyansering av lämpliga

tvångsåtgärder för olika sjukdomar.

2. Riksdagen begär att regeringen

återkommer med lagförslag om

Folkhälsoinstitutets roll i ansvaret

för smittskyddet, enligt vad som anförs

i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen

återkommer med lagförslag om

länsrättens prövning av förlängning av

isolering enligt smittskyddslagen och

ytterligare villkor för isoleringen,

enligt vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen

återkommer med förslag till ändring i

sekretesslagen (1980:100), enligt vad

som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

allmänna råd från Socialstyrelsen om

tvångsundersökning.

2003/04:So6 av Kerstin-Maria Stalin (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

förutsättningar för isolering.

2. Riksdagen beslutar om att isolering

får pågå i högst två på varandra

följande perioder om tre månader.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

försvårad statistisk bearbetning och

epidemiologisk uppföljning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

informationsplikten.

5. Riksdagen beslutar om att 4 kap. 2 § 5

smittskyddslagen tas bort.

6. Riksdagen beslutar om ändring av 4

kap. 2 § 4 smittskyddslagen till

följande lydelse: "skyldighet att

informera vissa vårdgivare".

7. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

smittskyddsläkarens roll.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att i brottsbalken införa en särskild

regel om ansvarsfrihet vid samtycke.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

vikten av information och hög

tillgänglighet på testmöjligheter när

det gäller klamydia.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

behovet av en översyn av

smittskyddslagens förhållande till

miljöbalken.

2003/04:So7 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att psykiatrisk och medicinsk kompetens

skall finnas i boende efter avslutad

tvångsisolering.

2. Riksdagen avslår propositionens

förslag att upphäva lagen (1987:375) om

förbud mot s.k. bastuklubbar och andra

liknande verksamheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

ekonomiska konsekvenser av förslagen.

Motioner från allmänna motionstiden

hösten 2002

2002/03:L318 av Gustav Fridolin m.fl.

(mp):

21. Riksdagen begär att regeringen lägger

fram förslag till sådan lagändring att

förbudet mot bastuklubbar hävs.

2002/03:So259 av Martin Andreasson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om att

smittskyddslagens (1988:1472)

bestämmelser om tvångsisolering bör

bringas i samklang med Europarådets

ministerkommittés rekommendationer.

2002/03:So261 av Ulf Nilsson m.fl. (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som i motionen anförs om

lagen (1987:375) om förbud mot s.k.

bastuklubbar och andra liknande

verksamheter.

2002/03:So311 av Anders Bengtsson och

Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad som i motionen anförs om

att i hivpreventivt syfte avskaffa den

s.k. bastuklubbslagen.

2002/03:So512 av Martin Andreasson m.fl.

(fp, s, v, c, mp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att avskaffa den s.k. bastuklubbslagen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att införa en ny smittskyddslag.

2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening att regeringen snarast bör

återkomma med lagstiftning om att den

s.k. bastuklubblagen avskaffas utan att

annan likartad reglering samtidigt

införs.

Motioner från allmänna motionstiden

hösten 2003

2003/04:So214 av Johan Linander (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om en

nationell kampanj om sexuellt överförbara

sjukdomar.

2003/04:So259 av Ingrid Burman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

begränsning i tvångsisolering enligt

smittskyddslagen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

stödperson till patient som

tvångsisolerats.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

införande av straffbestämmelser i

brottsbalken avseende smitta.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att flytta hiv från samhällsfarliga

sjukdomar till smittsamma sjukdomar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

borttagande av förbud mot bastuklubbar.

2003/04:So529 av Börje Vestlund m.fl.

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som

sin mening vad i motionen anförs om en ny

hivpolitik.

2003/04 So568 av Peter Eriksson m.fl.

(mp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad som i motionen

anförs om smittskyddande åtgärder.

2003/04:So571 av Martin Andreasson m.fl.

(fp, v, c, mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen

som sin mening vad i motionen anförs om

att avskaffa den s.k. bastuklubbslagen.

4. Riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att införa en ny

smittskyddslag.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Konstitutionsutskottets yttrande

2003/04:KU3y

Sekretess i samband med ny

smittskyddslagstiftning

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 27 januari 2004

berett konstitutionsutskottet tillfälle

att avge yttrande över proposition

2003/04:30 Ny smittskyddslag, m.m.

Ärendet

Ärendet hos konstitutionsutskottet

I propositionen föreslår regeringen att

en ny smittskyddslag skall ersätta den nu

gällande smittskyddslagen. I samband

därmed föreslås vissa ändringar i

sekretesslagen (1980:100). Bland annat

föreslås en begränsning av gällande

sekretess i förhållande till åklagar- och

polismyndighet samt begränsning av

sekretessen för beslut om

frihetsberövande i smittskyddsmål.

Konstitutionsutskottet begränsar sitt

yttrande till frågor som avser

offentlighet och sekretess.

Gällande bestämmelser om sekretess till

skydd för enskildas personliga

förhållanden m.m.

Sekretess vid misstanke om brott

7 kap. sekretesslagen innehåller

bestämmelser om sekretess med hänsyn

främst till skyddet för enskildas

personliga förhållanden. Bestämmelserna

avser i stor utsträckning hälso- och

sjukvårdssekretess eller sekretess inom

socialtjänsten. Sekretessen gäller ofta

med omvänt skaderekvisit, dvs.

presumtionen är för sekretess.

Huvudregeln för sekretess inom hälso- och

sjukvården är enligt 7 kap. 1 § att

sekretess gäller för uppgift om enskilds

hälsotillstånd eller andra personliga

förhållanden, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde

eller någon honom närstående lider men.

Sekretessen gäller också i sådan

verksamhet hos myndighet som innefattar

omprövning av beslut i eller särskild

tillsyn över allmän eller enskild hälso-

och sjukvård.

Även hälso- och sjukvårdssekretessen,

liksom sekretessen inom socialtjänsten,

kan begränsas enligt bestämmelser i 14

kap. sekretesslagen. Uppgifter kan enligt

dessa bestämmelser lämnas ut i vissa

fall.

Sekretessen kan brytas vid misstanke om

brott enligt 14 kap. 2 § femte stycket.

Uppgift inom hälso- och sjukvården som

angår misstanke om brott får lämnas till

åklagar- eller polismyndighet eller till

annan myndighet som har att ingripa mot

brottet, om det lindrigaste föreskrivna

straffet för brottet är fängelse i två

år. Uppgift får också lämnas till åklagar-

eller polismyndighet vid misstanke om

vissa andra brott - brott mot liv och

hälsa, brott mot frihet och frid samt

sexualbrott - mot någon som inte har

fyllt 18 år.

Brott med minimistraffet två års

fängelse är exempelvis mord, dråp,

våldtäkt och spridande av smitta (grovt

brott). Endast då överföring eller risk

för överföring av smittsam sjukdom

aktualiserar misstanke om något av sådana

brott bryts alltså sekretessen enligt

huvudregeln. Det innebär att sekretessen

som huvudregel inte får brytas vid

exempelvis grov misshandel, för vilket

minimistraffet är fängelse i ett år.

Inte heller bryts den vid vållande till

kroppsskada eller sjukdom eller

framkallande av fara för annan.

Sekretessreglerna inverkar även på

skyldigheten att vittna i rättegång.

Regler om vittnen finns i 36 kap.

rättegångsbalken. I 5 § föreskrivs bl.a.

det s.k. frågeförbudet. Vårdpersonal och

viss socialtjänstpersonal får enligt

denna bestämmelse höras som vittnen om

något som har anförtrotts dem i deras

yrkesutövning eller som de annars fått

veta i samband med denna, endast om det

är medgivet i lag eller om den till vars

förmån tystnadsplikten gäller samtycker

till det. Den nu aktuella bestämmelsen i

14 kap. 2 § innehåller sådant medgivande.

I 38 kap. rättegångsbalken finns

bestämmelser om skriftliga bevis. För

skyldigheten att visa sådana i en

rättegång gäller motsvarande som för

vittnesplikt. Om en handling kan antas

innehålla sådant som innehavaren inte får

höras som vittne om, är han eller hon

inte heller skyldig att visa fram den.

Sekretess i smittskyddsmål m.m.

Sekretessen enligt 7 kap. 1 §

sekretesslagen gäller även i ärenden som

gäller myndighetsutövning mot enskilda,

t.ex. enligt smittskyddslagen. Även

beslut enligt smittskyddslagen omfattas

som huvudregel av denna sekretess.

Undantag gäller enligt 7 kap. 2 § punkt 2

för beslut som angår frihetsberövande

åtgärd, utom då det är fråga om sådana

smittsamma sjukdomar som anges i 1.3

bilagan till smittskyddslagen (dvs.

gonorré, hivinfektion, klamydia, syfilis

och ulcus molle). Beslut om

frihetsberövande vid dessa sjukdomar

omfattas således av sekretess enligt

huvudregeln i 7 kap. 1 §, medan beslut om

frihetsberövande vid andra sjukdomar

omfattas av undantaget från sekretessen

och således är offentliga. Undantaget

från sekretess gäller också vid beslut om

psykiatrisk tvångsvård och

rättspsykiatrisk vård.

Sekretessundantagen har motiverats med

att det av rättssäkerhetsskäl är

väsentligt att det finns möjligheter till

insyn i dessa mål.

12 kap. sekretesslagen innehåller

särskilda bestämmelser om sekretess vid

domstolar. Bestämmelserna är tillämpliga

på förvaltningsdomstolarnas handläggning

av mål och ärenden enligt smittskydds

lagen.

Av bestämmelserna följer att om en

domstol i sin rättskipande eller

rättsvårdande verksamhet från domstol

eller annan myndighet erhåller en uppgift

som är sekretessbelagd där, gäller

sekretessen även hos domstolen (12 kap.

1 §). Sekretessen upphör om uppgiften

förebringas vid offentlig förhandling.

Förvaltningsdomstolar har emellertid en

relativt vittgående möjlighet att hålla

förhandling inom stängda dörrar. En

förvaltningsdomstol får förordna att en

förhandling skall hållas inom stängda

dörrar om det kan antas att vid

förhandlingen kommer att förebringas

uppgift för vilken sekretess gäller hos

domstolen. Om förhandlingen hålls inom

stängda dörrar bibehålls sekretessen för

uppgifter som har förebringats vid

förhandlingen, om inte domstolen

förordnar annat (12 kap. 3 § andra

stycket).

Om en uppgift tas in i domstolens dom

eller beslut upphör normalt all sekretess

för den uppgiften (12 kap. 4 §).

Domstolen kan dock, när målet avslutas,

förordna att sekretess skall bestå. Under

förutsättning att sekretess fortfarande

gäller för en uppgift kan domstolen

normalt även sekretessbelägga uppgiften i

domskälen, medan domslutet i princip inte

kan sekretessbeläggas. Om beslutet

omfattas av undantagsregeln i 7 kap. 2 §

saknar domstolen möjlighet att

sekretessbelägga de uppgifter som ingår i

beslutet. För övriga uppgifter som finns

tillgängliga i målet kan domstolen

förordna att sekretessen skall bestå.

Översyn av sekretesslagen

Sekretesslagen har nyligen varit föremål

för en allmän översyn, som gjorts av

Offentlighets- och sekretesskommittén

(OSEK). Kommittén överlämnade i slutet av

år 2003 sitt huvudbetänkande Ny

sekretesslag (SOU 2003:99) till

justitieministern.

Propositionen

Sekretess vid misstanke om brott

Regeringen föreslår i fråga om

sekretessen vid misstanke om brott att

undantaget från sekretessen skall gälla

även vid misstanke om brott för vilket

det lindrigaste föreskrivna straffet är

fängelse i ett år under förutsättning att

brottet avser överföring eller försök

till överföring av en allmänfarlig

sjukdom enligt definition i den nya

smittskyddslagen.

De brottsrubriceringar som vanligen

åsätts gärningar som innefattar

överföring eller försök till överföring

av en allmänfarlig sjukdom är enligt

regeringen grov misshandel, vållande till

kroppsskada eller sjukdom (grovt brott),

och framkallande av fara för annan.

Straffminimum för samtliga dessa brott

ligger under ett års fängelse. För grov

misshandel gäller minimistraffet fängelse

i ett år, för vållande till kroppsskada

eller sjukdom (grovt brott) fängelse

(fjorton dagar) och för framkallande av

fara för annan böter.

Regeringen påpekar att det i mål som

rör överföring av smittsam sjukdom för

utredningens skull är av stor betydelse

att polis och åklagare kan få del av

uppgifter beträffande när den misstänkte

konstaterats vara smittad, vilken

information om sjukdomen han eller hon

har fått av sin läkare, vilka råd som

givits honom eller henne m.m. Dessa

uppgifter har betydelse bl.a. då det

gäller att bedöma en gärningsmans uppsåt.

För att polis och åklagare skall få

tillgång till den misstänktes

patientjournal krävs emellertid i

princip, då misstanken rör grov

misshandel eller annat brott för vilket

är föreskrivet ett lindrigare

minimistraff än fängelse i två år, att

den misstänkte själv efterger

sekretessen. Detta kan vara svårt att

uppnå.

Sekretess vid beslut om frihetsberövande

i smittskyddsmål

Regeringen föreslår vidare en ytterligare

begränsning av sekretessen för beslut om

frihetsberövande i smittskyddsmål. Den

sekretess som för närvarande gäller för

beslut om frihetsberövande vid sådana

sjukdomar som anges i 1.3 bilagan till

den nu gällande smittskyddslagen föreslås

inte längre gälla. Enligt propositionen

handlar det nästan uteslutande om beslut

som rör hivinfektion. För beslut om

frihetsberövande vid dessa sjukdomar

skall således enligt förslaget gälla

samma sekretessregler som för beslut om

frihetsberövande vid andra sjukdomar

enligt smittskyddslagen.

Regeringen erinrar om att undantagen

för beslut i 7 kap. 2 § sekretesslagen

från sekretessen motiverats av

rättssäkerhetsskäl. Av sådana skäl är det

väsentligt att möjligheter till insyn

finns.

För frihetsberövande enligt den

nuvarande smittskyddslagen används

uttrycket tvångsisolering. I den

föreslagna lagen talas om isolering.

Isolering av den som bär på en

allmänfarlig sjukdom skall få ske om

vissa särskilda förutsättningar är

uppfyllda. Beslut skall, liksom hittills,

fattas av länsrätten. Isolering får bestå

i högst tre månader. Fortsatt isolering i

perioder om högst sex månader får medges

av länsrätten efter ansökan av

smittskyddsläkaren. I vissa brådskande

fall får smittskyddsläkaren besluta om

tillfällig isolering som kan pågå i högst

två veckor.

Rättssäkerhetsskäl talar enligt

regeringen starkt för att även beslut som

rör frihetsberövande av hivpositiva bör

vara offentliga. Med hänsyn till att ett

frihetsberövande utgör ett allvarligt

ingrepp i den enskildes personliga frihet

är det av stor vikt att sådana beslut kan

bli föremål för offentlig insyn och

kontroll. De relativt långvariga

frihetsberövanden det kan vara fråga om

understryker behovet av offentlig insyn i

dessa mål.

Regeringen betonar vikten av en förändrad

syn på hivinfektion och framhåller att

hivinfektion i lagstiftningen bör

behandlas på samma sätt som andra

allvarliga smittsamma sjukdomar. Det

framstår enligt regeringen som svårt att

motivera att en åtskillnad görs mellan nu

aktuella frihetsberövanden och

frihetsberövanden vid t.ex. psykisk

sjukdom eller sådant missbruk som

motiverar tvångsvård enligt lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall, LVM. Uppgifterna i dessa mål torde

i flera fall vara likartade de uppgifter

som framkommer i ett mål om isolering vid

hivinfektion.

Regeringen anför vidare att mot dessa

argument får vägas den stora betydelsen

hälso- och sjukvårdssekretessen har för

den enskildes förtroende för kontakterna

med sjukvården. Fortfarande förekommer

ofta fördomar och obefogad rädsla inför

hivinfektion, även om allmänhetens

kunskaper och syn på sjukdomen har blivit

mer nyanserade och realistiska.

Regeringen vill framhålla de möjligheter

som domstolarna har att begränsa vilka

uppgifter som redovisas i domen. I

princip är endast de omständigheter och

resonemang som ligger till grund för

domslutet nödvändiga. I övrigt kan

sekretessen behållas. Oavsett de

invändningar som kan göras väger

rättssäkerhetsaspekterna så tungt att

regeringen finner att undantaget för

vissa sjukdomar inte bör behållas i den

nya smittskyddslagen.

Beträffande beslut som inte avser

frihetsberövande anser regeringen att

offentlighetsintressena inte gör sig lika

starkt gällande, och sådana beslut bör

därför inte omfattas av

sekretessundantaget.

Härutöver föreslår regeringen några

ändringar i sekretesslagen av

huvudsakligen redaktionell art. I

smittskyddsbestämmelserna föreslås vissa

utvidgningar av underrättelse- och

uppgiftsskyldigheten. I smittskyddslagen

finns en rad bestämmelser om

uppgiftslämnande som medför att den

sekretess som annars skulle gälla enligt

sekretesslagen (1980:100) bryts.

Propositionen innehåller förslag i fråga

om andra tvångsåtgärder än

frihetsberövande. Bland annat föreslås

att smittskyddsläkaren inte längre skall

få besluta om tvångsundersökning av en

person, som är skyldig att genomgå

läkarundersökning. Sådan skyldighet

föreligger för den som har anledning att

anta att han eller hon har smittats av en

samhällsfarlig sjukdom.

Beslut om tvångsundersökning skall

enligt regeringens förslag i

fortsättningen fattas av länsrätten på

ansökan av smittskyddsläkaren. Regeringen

anser att tvångsundersökning innebär ett

sådant betydande integritetsintrång att

beslut bör fattas av domstol.

Tvångsundersökning skall bara kunna komma

i fråga vid de s.k. allmänfarliga

sjukdomarna, som definieras i bilaga till

den föreslagna nya smittskyddslagen.

Motioner

Förslaget om vidgat sekretessgenombrott

vid misstanke om brott (14 kap. 2 §

sekretesslagen) har inte föranlett någon

motion. Inte heller har förslaget att

slopa sekretessen för vissa beslut om

frihetsberövande (7 kap. 2 § första

stycket punkt 2 sekretesslagen) i sig

mött invändningar motionsvis. Några av de

motioner som har väckts med anledning av

propositionen rör dock sekretessen för

beslut och ansökningar hos domstol.

I motion 2003/04:So3 av Cristina

Husmark Pehrsson m.fl. (m) anser

motionärerna att regeringen bör återkomma

med förslag om dels bättre skydd för den

enskildes integritet vid ansökan hos

länsrätt om tvångsundersökning (yrkande

1), dels möjlighet för den smittade eller

den smittades juridiska ombud att få

sekretessprövning av länsrätts beslut om

tvångsisolering (yrkande 3). Motionärerna

ifrågasätter om vissa integritetsaspekter

har beaktats i tillräcklig utsträckning.

De anser att det måste säkerställas att

en misstänkt smittads identitet inte röjs

som en följd av att smittskyddsläkaren

ansöker hos länsrätten om

tvångsundersökning och anser att

regeringen skall återkomma med förslag om

hur anonymiteten för den enskilde bättre

kan skyddas. När det gäller beslut om

tvångsisolering anser de att det borde

vara möjligt för den smittade och det

juridiska ombudet att kunna få prövat

möjligheterna till sekretessbeläggning av

länsrättens beslut i samband med

förhandlingarna.

I motion 2003/04:So5 av andre vice

talman Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

yrkande 4 begärs också att regeringen

skall återkomma med förslag till ändring

i sekretesslagen som underlättar

granskning av domskäl utan att den

enskildes integritet hotas. Motionärerna

anser att regeringens förslag till

ändringar i sekretesslagen endast

omfattar konsekvensändringar och

framhåller att sekretessfrågan i mål om

tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen

innebär en mycket svår intresseavvägning

mellan individens rätt till skydd för

sitt privatliv och behovet av insyn i hur

lagen tillämpas.

Konstitutionsutskottets bedömning

Regeringens förslag om vidgad möjlighet

att lämna uppgifter till polis och

åklagare har inte föranlett någon motion.

Utskottet tillstyrker på de skäl som

regeringen har anfört propositionen i

denna del.

Inte heller vad avser sekretessen för

domar och beslut om frihetsberövande

åtgärder vid vissa sjukdomar har

regeringens förslag föranlett någon

motion som står i strid med

propositionen. Utskottet delar den

bedömning som regeringen har gjort i

fråga om behovet av insyn i fråga om

sådana allvarliga ingrepp som ett

frihetsberövande utgör. Utskottet

tillstyrker således propositionen även i

denna del.

I de motioner som

konstitutionsutskottet yttrar sig över

tas från olika utgångspunkter upp

intresseavvägningen mellan offentlighet

och sekretess för beslut om

tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen.

Offentlighetsintresset är

utgångspunkten i motion 2003/04:So5 (fp).

Enligt motionärerna innebär regeringens

förslag till ändringar i sekretesslagen

endast konsekvensändringar. Utskottet

vill dock peka på att båda de ovan

redovisade förslagen - den vidgade

möjligheten att lämna uppgifter till

polis och åklagare vid misstanke om brott

och sekretessinskränkningen för beslut om

frihetsberövande som avser bl.a.

hivinfektion - gäller materiella

förändringar, som vidgar offentligheten

och inskränker sekretessområdet. Den

föreslagna och av utskottet tillstyrkta

begränsningen av beslutssekretessen bör

tillgodose motionen, i vad den avser ökad

möjlighet till granskning av dom- och

beslutsskäl.

I motion 2003/04:So3 (m) tas

avvägningen upp med den motsatta

utgångspunkten, nämligen den enskildes

önskan att slippa insyn i och

offentlighet för sina personliga

förhållanden. Utskottet konstaterar att

den föreslagna ändringen innebär att

domskälen vid beslut om tvångsisolering

kommer att omfattas av offentlighet

enligt samma regler som redan gäller för

beslut om exempelvis psykiatrisk

tvångsvård. Uppgifter som inte tas in i

domen kommer fortfarande att kunna

beläggas med sekretess. Utskottet har

ovan ställt sig bakom förändringen.

Utskottet utgår från att regeringen

fortlöpande, och särskilt med anledning

av den förestående beredningen av OSEK:s

ovan nämnda förslag till ny sekretesslag,

uppmärksammar frågor om avvägningen

mellan offentlighet och sekretess. Även

riksdagen kommer att ha tillfälle att

återkomma till denna avvägning, i vår vid

behandlingen av en aviserad proposition

om ändringar i sekretesslagen och senare

i samband med det planerade ärendet om ny

sekretesslag. Utskottet anser inte att

något uppdrag till regeringen i det nu

aktuella ärendet är påkallat.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna 2003/04:So3 (m) yrkande 3 och

2003/04:So5 (fp) yrkande 4.

Vad slutligen avser den i motion

2003/04:So3 (m) yrkande 1 aktualiserade

frågan om sekretess för ansökningar hos

länsrätten om tvångsundersökning skall

till en början påpekas att

konstitutionsutskottet inte har att ta

ställning till frågan om dessa ärenden

över huvud taget skall avgöras av

domstol. Denna fråga bereds av

socialutskottet, och frågan om sekretess

aktualiseras bara under förutsättning att

socialutskottet tillstyrker regeringens

förslag i denna del. Sekretessen för

uppgifter om enskildas hälsotillstånd

eller andra personliga förhållanden

enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller,

som redovisats ovan, med s.k. omvänt

skaderekvisit, dvs. med presumtion för

sekretess. Sekretessen gäller inom hälso-

och sjukvården och i annan medicinsk

verksamhet. Paragrafen är tillämplig i

drenden som gäller myndighetsutövning mot

enskilda, t.ex. i ärenden enligt

nuvarande smittskyddslag. Någon

förändring i detta hänseende föreslås

inte i den nu aktuella propositionen. En

prövning enligt gällande

sekretessbestämmelser bör enligt

konstitutionsutskottets mening ge

tillräckligt skydd för sådana uppgifter

som avses i motionen. Utskottet avstyrker

därmed det aktuella yrkandet.

Stockholm den 17 februari 2004

På konstitutionsutskottets vägnar

Gunnar Hökmark

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Gunnar Hökmark (m), Göran

Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund

(s), Helena Bargholtz (fp), Kenth

Högström (s), Ingvar Svensson (kd), Mats

Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik

S Järrel (m), Anders Bengtsson (s),

Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),

Helene Petersson (s), Nils Fredrik

Aurelius (m), Billy Gustafsson (s),

Gustav Fridolin (mp) och Inger Jarl Beck

(s).

Avvikande meningar

1. Gunnar Hökmark, Henrik S Järrel och

Nils Fredrik Aurelius (alla m) anför:

Avvägningen mellan enskilda människors

behov av skydd mot insyn i privata

förhållanden och intresset av offentlig

insyn och kontroll i fråga om ingripanden

mot enskilda är ofta mycket känslig. En

vid offentlig insyn är självfallet av

stor betydelse. Den enskildes behov av

skydd mot denna insyn är emellertid också

stort. En omständighet som skulle kunna

ges större vikt vid avvägningen är den

enskildes egen inställning. Vi anser

därför att regeringen bör överväga

möjligheten att ge de enskilda själva

större inflytande över frågan om

offentlighet eller sekretess för beslut

om frihetsberövande som rör dem.

Vi anser också att sekretesskyddet för

ansökningar om tvångsundersökning bör

stärkas.

Vi ansluter oss alltså till vad som

anförs i motion 2003/04:So3 som stöd för

yrkandena 1 och 3.

2. Helena Bargholtz och Tobias Krantz

(båda fp) anför:

Avvägningen mellan enskilda människors

behov av skydd mot insyn i privata

förhållanden och intresset av offentlig

insyn och kontroll i fråga om ingripanden

mot enskilda är ofta mycket känslig. Vi

anser att regeringen, som anförs i motion

2003/04:So5 yrkande 4, bör överväga denna

avvägning ytterligare i fråga om beslut

om frihetsinskränkningar.

Bilaga 4

Miljö- och jordbruksutskottets yttrande

2003/04:MJU3y

Ny smittskyddslag m.m.

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 20 november 2003

beslutat bereda miljö- och

jordbruksutskottet tillfälle att yttra

sig över proposition 2003/04:30 Ny

smittskyddslag m.m., jämte eventuella

motioner.

Utskottet har beslutat avge yttrande över

de delar i propositionen som avser

objektinriktade åtgärder. I yttrandet

behandlar utskottet vidare motionerna

2003/04:So2 (c) yrkande 3 och 2003/04:So6

(mp) yrkande 10.

Utskottet

Regeringen föreslår att smittskyddslagen

skall ges en klarare inriktning på att

förhindra att smitta sprids från person

till person och på åtgärder som riktar

sig till människor. De

smittskyddsåtgärder som riktas mot

objekt och djur skall i sin helhet

regleras i andra lagar. I miljöbalken

skall kommunerna ges ett direkt ansvar

för att vidta åtgärder för att spåra

smittskällan och undanröja risken för

smittspridning. Kommunernas ansvar för

smittskyddsåtgärder riktade mot djur

begränsas uttryckligen till sådana

sällskapsdjur som innehas av

privatpersoner. Vissa bestämmelser som

ger befogenhet att låta förstöra föremål

av personlig natur och rätt att avliva

sällskapsdjur om det är nödvändigt för

att förhindra spridning av allvarlig

smittsam sjukdom samt en bestämmelse som

ger uttrycklig rätt till ersättning i nu

berörda fall förs in i miljöbalken.

Skyldigheten för smittskyddsläkaren,

andra berörda myndigheter och kommunen

att informera och samråda med varandra

stärks.

I motion So2 (c) framhålls det

principiellt riktiga i att den nya

smittskyddslagen inte omfattar

smittskyddsåtgärder som riktar sig till

objekt och djur. Eftersom sådan smitta

emellertid kan ha allvarliga konsekvenser

för folkhälsa och samhällsekonomi och

eftersom det finns klara brister i

smittskyddet på detta område är det dock

enligt motionärerna angeläget att

regeringen i annat sammanhang återkommer

med förslag till lämpliga ändringar i

miljöbalken och annan tillämplig

lagstiftning, exempelvis beträffande

ansvarsfördelningen mellan olika

myndigheter (yrkande 3). Enligt motion

So6 (mp) är miljöbalken för svag i

förhållande till den nya

smittskyddslagen. De paragrafer i

nuvarande smittskyddslag som omfattar

objektinriktad kontroll försvinner i

förslaget till ny smittskyddslag. De

skall omfattas av annan lagstiftning.

Hittills har kommunens miljö- och

hälsoskyddsnämnd kunnat stödja sig på

smittskyddslagen för att vidta vissa

åtgärder. I fortsättningen kan man bara

använda miljöbalken, och den är enligt

motionärerna mycket mer allmänt hållen.

Regeringen bör fortsättningsvis se över

problematiken och vid behov återkomma

antingen genom förslag till förändringar

i smittskyddslagen eller i miljöbalken

(yrkande 10).

Miljö- och jordbruksutskottet vill för

sin del framhålla följande. Ett effektivt

smittskydd kräver att det inte föreligger

tveksamhet om vem som har ansvaret för

att vidta en viss åtgärd. Utskottet

delar regeringens uppfattning att en

klarare ansvarsfördelning i

lagstiftningen bör eftersträvas och att

befintlig dubbelreglering så långt det är

möjligt undanröjs. Smittskyddslagen bör

tydligare inriktas på åtgärder för att

förhindra att sjukdomar sprids mellan

människor. Som framhålls i propositionen

synes lagens bestämmelser om

objektinriktade åtgärder ha tillämpats i

liten utsträckning, och de kommunala

nämndernas arbete har främst ägt rum med

stöd av bestämmelser i annan

lagstiftning. Utskottet ansluter sig

därmed till regeringens bedömning att de

kommunala smittskyddsåtgärderna i sin

helhet bör regleras i de övriga lagar som

reglerar kommunens åligganden i dessa

hänseenden. De lagar som främst berörs är

miljöbalken och livsmedelslagen.

En förutsättning för att ingripa mot

objekt eller djur som sprider smitta

enligt miljöbalkens bestämmelser om

hälsoskydd är att förekomsten av

smittämne kan anses utgöra en sådan

störning som omfattas av begreppet

olägenhet för människors hälsa. Som

anförs i propositionen torde smitta från

objekt eller djur på samma sätt som t.ex.

ohyra kunna leda till en sådan negativ

hälsoeffekt som omfattas av lagens

definition. I likhet med regeringen anser

utskottet även att smittspridning eller

befarad smittspridning inte torde kunna

utgöra en sådan olägenhet som man på

grund av t.ex. tekniska och ekonomiska

avvägningar får acceptera. Vidare bör,

som regeringen framhåller, det inte vara

möjligt för kommunen att vid

smittspridning eller befarad

smittspridning avvakta att en ägare eller

nyttjanderättshavare av berörd egendom

vidtar åtgärder. För att de åtgärder som

smittskyddet kräver skall kunna vidtas

snabbt och effektivt bör således en

direkt skyldighet för kommunen att vidta

åtgärder för att spåra smittan och

undanröja risken för smittspridning

införas i miljöbalken. Som framhålls i

propositionen motsvarar de nya

bestämmelserna i miljöbalken i stort de

som finns i smittskyddslagen, och

införandet i miljöbalken undanröjer

frågan om balkens tillämplighet i dessa

avseenden. Som framgår av regeringens

förslag kompletteras miljöbalkens regler

med en bestämmelse som ger uttrycklig

rätt till ersättning i nu berörda fall.

På de skäl regeringen anför bör

kommunernas ansvar för att ingripa mot

sällskapsdjur begränsas till sådana

åtgärder som inte vidtas enligt lagen om

provtagning på djur, epizootilagen,

zoonoslagen och livsmedelslagen.

Sammantaget bör detta leda till att

ansvaret beträffande åtgärder mot djur

som sprider eller misstänks sprida smitta

tydliggörs och att situationer där det

föreligger oklarhet om vem som har

ansvar att ingripa så långt som möjligt

begränsas.

I likhet med gällande bestämmelser bör

kommunen och andra myndigheter även i

fortsättningen ha ett självständigt

ansvar för åtgärder som riktas mot

objekt och djur, varvid landstingen,

smittskyddsläkaren inbegripen, inte bör

ha några befogenheter över kommunens

eller myndigheternas arbete. Utskottet

ansluter sig därmed till regeringens

förslag, vilket innebär att kommunen

också måste ges ansvaret för den

utredning som skall ligga till grund för

åtgärder enligt miljöbalken.

Regeringens förslag innebär vidare att

ansvaret för att smittskyddsåtgärder

vidtas även i fortsättningen kommer att

vara uppdelat mellan flera aktörer. Som

framhålls i propositionen är det därför

av stor vikt att dessa aktörer samverkar

och att de smittskyddsåtgärder som

behöver vidtas samordnas. Detta gäller i

synnerhet vid smittutredningar som

inbegriper både människor, djur och

objekt. Smittskyddsläkaren kommer enligt

förslaget till ny smittskyddslag att även

i fortsättningen ha ett samlat

ledningsansvar för smittskyddet för

människor inom det landsting där han

eller hon är verksam. Som regeringen

föreslår bör smittskyddsläkaren få en

uttrycklig skyldighet att underrätta

berörd myndighet då han eller hon får

uppgift om förekomst eller misstänkt

förekomst av smittsam sjukdom som

påkallar åtgärder. De myndigheter till

vilka sådana underrättelser skall lämnas

kan förutom kommunerna vara t.ex.

Livsmedelsverket, Jordbruksverket eller

länsstyrelserna. Vidare bör den

bestämmelse om skyldighet för kommunerna

att underrätta smittskyddsläkaren om

iakttagelser som kan vara av betydelse

för smittskyddet för människor som finns

i nuvarande smittskyddslag av detta skäl

föras över till miljöbalkens bestämmelser

om hälsoskydd. Som framhålls i

propositionen innebär ett säkerställande

av att smittskyddsläkaren utan onödig

tidsförskjutning får kännedom om

förhållanden som kan påkalla åtgärder att

en motsvarande underrättelseskyldighet

även bör föras in i vissa förordningar

(livsmedelsförordningen [1971:807] och

förordningen [1971:810] med allmän

veterinärinstruktion). Utskottet delar

även regeringens uppfattning att ovan

nämnda underrättelseskyldighet för

smittskyddsläkaren skall kompletteras med

en bestämmelse i livsmedelslagen

varigenom berörd myndighet, oftast

kommunen, ges ett ansvar för att senast

efter en sådan underrättelse vidta de

åtgärder som behövs för att spåra och

eliminera smittkällan.

I förslaget till nya bestämmelser i

miljöbalken ingår också särskilda

ersättningsbestämmelser. Enligt dessa

ersättningsbestämmelser skall den

enskilde ha rätt till skälig ersättning

om han eller hon drabbats av ett beslut

om förstöring av föremål av personlig

natur eller ett beslut om avlivning av

sällskapsdjur. Som regeringen anför

innebär dessa bestämmelser således inte

någon ändring i sak av nuvarande

förhållanden.

Med det anförda tillstyrker utskottet

regeringens förslag och föreslår att

motionerna So2 (c) yrkande 3 och So6 (mp)

yrkande 10 lämnas utan vidare åtgärd.

Utskottet förutsätter därvid, vilket även

ligger i linje med vad som anförs i

berörda motionsyrkanden, att regeringen

följer utvecklingen när det gäller det

objektinriktade smittskyddsarbetet och

vid behov vidtar de åtgärder som kan

anses erforderliga.

Stockholm den 27 januari 2004

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Catharina Elmsäter-Svärd

Följande ledamöter har deltagit i

beslutet: Catharina Elmsäter-Svärd (m),

Sinikka Bohlin (s), Alf Eriksson (s),

Lennart Fremling (fp), Rune Berglund (s),

Rolf Lindén (s), Sven Gunnar Persson

(kd), Kjell-Erik Karlsson (v), Christina

Axelsson (s), Lars Lindblad (m), Jan

Andersson (c), Jan-Olof Larsson (s),

Christin Nilsson (s), Ann-Kristine

Johansson (s), Anita Brodén (fp) och

Gunnar Goude (mp).

Bilaga 5

Utskottets lagförslag

Utskottets förslag till ändrad lydelse av

5 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag.

Regeringens förslag Utskottets förslag

5 § Isolering 5 § Isolering

enligt 1 § får enligt 1 § får

bestå i högst tre bestå i högst tre

månader, räknat månader, räknat

från den dag från den dag

beslutet beslutet

verkställdes. I verkställdes. I

denna tid inräknas denna tid inräknas

inte tillfällig inte tillfällig

isolering. isolering.

Efter ansökan av Efter ansökan av

smittskyddsläkaren smittskyddsläkaren

får länsrätten får länsrätten, om

besluta om fortsatt det finns särskilda

isolering. Sådant skäl, besluta om

beslut får avse fortsatt isolering.

högst sex månader Sådant beslut får

åt gången, räknat avse högst sex

från månader åt gången,

prövningstillfället räknat från

. prövningstillfället

.

Sådan ansökan

skall ha kommit in Sådan ansökan

till rätten innan skall ha kommit in

tiden för gällande till rätten innan

beslut om isolering tiden för gällande

har löpt ut. beslut om isolering

Isoleringen skall har löpt ut.

fortsätta i Isoleringen skall

avvaktan på att fortsätta i

rätten beslutar med avvaktan på att

anledning av rätten beslutar med

ansökan. anledning av

ansökan.

Bilaga 6

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen

(2003:192) om gemensam nämnd inom vård-

och omsorgsområdet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. 1 § Ett 1. 1 § Ett

landsting och en landsting och en

eller flera eller flera

kommuner som ingår kommuner som ingår

i landstinget får i landstinget får

genom samverkan i genom samverkan i

en gemensam nämnd en gemensam nämnd

gemensamt fullgöra gemensamt fullgöra

2. 2.

3. 3.

landstingets landstingets

uppgifter uppgifter

4. 4.

- enligt - enligt

hälso- och hälso- och

sjukvårdslagen sjukvårdslagen

(1982:763), (1982:763),

- -

- enligt - enligt

tandvårdslagen tandvårdslagen

(1985:125), (1985:125),

- -

- enligt - enligt

smittskyddslagen lagen (1991:1128)

(1988: 1472), om psykiatrisk

- tvångsvård,

- enligt -

lagen (1991:1128) - enligt

om psykiatrisk lagen (1991:1129)

tvångsvård, om rättspsykiatrisk

- vård,

- enligt -

lagen (1991:1129) - enligt

om rättspsykiatrisk lagen (1993:387) om

vård, stöd och service

- till vissa

- enligt funktionshindrade,

lagen (1993:387) om -

stöd och service - enligt

till vissa lagen (1998:1656)

funktionshindrade, om

- patientnämndsverksa

- enligt mhet m.m.,

lagen (1998:1656) -

om - enligt

patientnämndsverksa smittskyddslagen

mhet m.m., eller (2004: 000), eller

- -

5. som i 5. som i

annat fall enligt annat fall enligt

lag skall handhas lag skall handhas

av en sådan nämnd av en sådan nämnd

som avses i 10 § som avses i 10 §

hälso- och hälso- och

sjukvårdslagen, och sjukvårdslagen, och

6. 6.

7. kommunens 7. kommunens

uppgifter uppgifter

8. 8.

- enligt - enligt

socialtjänstlagen socialtjänstlagen

(2001:453), (2001:453),

- -

- enligt - enligt

hälso- och hälso- och

sjukvårdslagen, sjukvårdslagen,

- -

- enligt - enligt

lagen (1988:870) om lagen (1988:870) om

vård av missbrukare vård av missbrukare

i vissa fall, i vissa fall,

- -

- enligt - enligt

lagen (1990:52) med lagen (1990:52) med

särskilda särskilda

bestämmelser om bestämmelser om

vård av unga, vård av unga,

- -

- enligt - enligt

lagen om stöd och lagen om stöd och

service till vissa service till vissa

funktionshindrade, funktionshindrade,

- -

- enligt - enligt

lagen om lagen om

patientnämndsverksa patientnämndsverksa

mhet m.m., eller mhet m.m., eller

- -

som i annat fall - som i

enligt lag skall annat fall enligt

handhas av lag skall handhas

socialnämnd. av socialnämnd.

___________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli

2004.