Bet. 2003/04:UFÖU2

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

2003/04:UFÖU2

Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Sammanfattning

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet

behandlar i detta betänkande regeringens proposition

2003/04:71 Fortsatt svenskt deltagande i en

internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan, i

vilken föreslås att riksdagen beslutar att bemyndiga

regeringen att ställa en väpnad styrka om högst 150

personer till den internationella säkerhetsstyrkans

(ISAF) förfogande under förutsättning att Förenta

nationernas säkerhetsråd ger fortsatt mandat för

styrkan.

I betänkandet understryker utskottet att den

internationella säkerhetsstyrkan finns på plats på

grundval av mandat från FN:s säkerhetsråd.

Säkerhetsläget i Afghanistan måste förbättras för

att långsiktig stabilitet och utveckling skall kunna

skapas.

Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd i

resolution 1510 av den 13 oktober 2003 beslutat att

utöka ISAF:s geografiska mandat för att möjliggöra

en successiv etablering av den internationella

säkerhetsstyrkan även utanför Kabul. Syftet med

utvidgningen är fortsatt att skapa säkerhet för de

afghanska myndigheterna samt för FN och övrig

internationell personal verksam inom återuppbyggnad

och humanitär verksamhet, samt att därutöver

möjliggöra stöd till exempelvis valprocessen och

reformerna av den afghanska säkerhetssektorn. Detta

skall ske genom avväpning, demobilisering och

återintegrering av milisförband och genom att hävda

centralregeringens auktoritet.

Utskottet föreslår att regeringen ställer en

svensk väpnad styrka om högst 150 personer till

förfogande som ett svenskt bidrag till den

internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan

(ISAF) under förutsättning att det även

fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för den

internationella säkerhetsstyrkan enligt beslut av

Förenta nationernas säkerhetsråd. Därmed avstyrker

utskottet en motion som avlämnats i ärendet.

Till betänkandet har fogats en reservation och två

särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen bifaller proposition 2003/04:71 och medger

att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 150

personer till förfogande som ett svenskt bidrag till

den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan

(ISAF) under förutsättning att det även

fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för den

internationella säkerhetsstyrkan enligt beslut av

Förenta nationernas säkerhetsråd. Därmed avslår

riksdagen motion 2003/04:U25.

Reservation (v)

Stockholm den 13 maj 2004

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Tone Tingsgård (s), Ewa Björling (m),

Berndt Ekholm (s), Rosita Runegrund (kd), Alice

Åström (v), Carina Hägg (s), Ola Rask (s), Allan

Widman (fp), Birgitta Ahlqvist (s), Nils Oskar

Nilsson (m), Lotta N Hedström (mp), Berndt

Sköldestig (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m),

Birgitta Ohlsson (fp), Kenneth G Forslund (s) och

Claes Västerteg (c).

2003/04

UFöU2

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Efter att Bonnkonferensen om Afghanistans politiska

framtid i slutet av 2001 enats om att anmoda FN:s

säkerhetsråd att överväga en snabb insats av en FN-

auktoriserad styrka antog säkerhetsrådet resolution

1386 med denna innebörd. Detta ägde rum den 20

december 2001. Därigenom gavs ett bemyndigande att

upprätta en internationell säkerhetsstyrka

(International Security Assistance Force, ISAF)

under sex månader, dvs. till och med den 20 juni

2002, med uppgift att bistå den afghanska

interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten

i Kabul med omgivningar. I resolutionen uppmanade

FN:s säkerhetsråd medlemsstaterna att bidra med

personal, utrustning och andra resurser till den

internationella säkerhetsstyrkan.

Endast en dryg vecka efter det att FN-resolutionen

antagits, den 28 december 2001, överlämnade

regeringen propositionen Svenskt deltagande i en

multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (prop.

2001/02:60) till riksdagen.

Riksdagen beslutade den 18 januari 2002 (bet.

2001/02:UFöU2, rskr. 2001/02:140) att bemyndiga

regeringen att ställa en väpnad styrka om högst 45

personer till förfogande under högst sex månader som

ett svenskt bidrag till en multinationell styrka i

Afghanistan på grundval av mandatet från FN:s

säkerhetsråd.

Därefter har det svenska bidraget till den

internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan,

ISAF, förlängts vid flera tillfällen (prop.

2001/02:179, bet. 2001/02:UFöU3, rskr. 323, prop.

2002/03:21, bet. 2002/03:UFöU1, rskr. 71, bet.

2003/04:UU8, rskr. 190). Riksdagsbesluten om

förlängning har föranletts av att FN:s säkerhetsråd

beslutat om resolutioner som för sex respektive tolv

månader i taget givit mandat för en fortsättning av

den internationella styrkans närvaro.

Enligt det sistnämnda riksdagsbeslutet, vilket

fattades den 11 december 2003 på grundval av

betänkande UU8, bemyndigades regeringen att fortsatt

ställa en väpnad styrka om högst 45 personer till

förfogande som ett svenskt bidrag till ISAF t.o.m.

den 25 februari 2004. I betänkande UU8 konstaterade

utrikesutskottet att FN:s säkerhetsråd enhälligt

hade antagit resolution 1510 (2003) om ett fortsatt

och utvidgat mandat för ISAF. Vidare noterade

utskottet dels att beredning pågick inom

Regeringskansliet och Försvarsmakten om vilka former

och uppgifter som skulle kunna bli aktuella på sikt

för ett svenskt militärt engagemang för säkerheten i

Afghanistan, dels att regeringen kunde få anledning

att återkomma till riksdagen i frågan.

I den nu aktuella propositionen, 2003/04:71,

vilken beslutades av regeringen den 15 april 2004,

föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer

en väpnad styrka bestående av högst 150 personer

till förfogande för deltagande inom ramen för den

internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan

(ISAF). Regeringen bedömer att riksdagens

bemyndigande för insatsen i Afghanistan nu borde

kunna lämnas utan begränsning i tiden. En

förutsättning för bemyndigandets fortsatta giltighet

är att det även fortsättningsvis finns ett giltigt

mandat för den aktuella styrkan enligt beslut av

FN:s säkerhetsråd.

Inför de församlade utrikes- och försvarsutskotten

har en föredragning ägt rum den 4 maj 2004 med

deltagande av representanter för

Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet och

Försvarsmakten. Vid föredragningen redovisades bl.a.

innehållet i resolution 1510 från FN:s säkerhetsråd,

säkerhetsläget i olika delar av Afghanistan samt

utformningen av befintlig och planerad verksamhet

med s.k. PRT-enheter (Provincial Reconstruction

Teams, ung. regionala enheter för säkerhet och

återuppbyggnad) och utformningen av övrig svensk

väpnad insats i Mazar-e-Sharif-området liksom

hotbilden i regionen.

Bakgrund

Sverige har deltagit i den internationella

säkerhetsstyrkan i Afghanistan sedan den etablerades

vid årsskiftet 2001/02. De svenska bidragen bestod

inledningsvis av en underrättelseenhet och av

spaningsförband. Under perioden mellan september

2002 och februari 2004 har det svenska bidraget

främst bestått av enheter för civilmilitär samverkan

(CIMIC) samt av stabsofficerare inom ISAF:s

högkvarter och av samverkansofficerare mellan ISAF:s

högkvarter och Kabuls garnison.

I dagsläget omfattar ISAF-styrkan ca 6 400

personer från 34 länder, varav 21 är EU-stater.

Storbritannien hade inledningsvis ansvaret för att

leda den internationella säkerhetsstyrkan. Därefter

har i tur och ordning Turkiet, Nederländerna och

Tyskland ansvarat för styrkan innan Nato tog över

ledningen i augusti 2003. Ett av huvudskälen till

detta var enligt Utrikesdepartementet att insatsen

vuxit i omfattning, vilket medförde svårigheter för

ett enskilt land att svara för ledningen liksom att

problem med kontinuitet och överblick kunde uppstå

om ledningsansvaret skulle växla mellan olika

länder.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redogör regeringen för den senaste

utvecklingen i Afghanistan, den humanitära

situationen och det svenska engagemanget i landet.

Den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan

samt nuvarande och planerat svenskt deltagande i

denna styrka beskrivs. Regeringen föreslår att

riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad

styrka bestående av högst 150 personer till

förfogande för deltagande inom ramen för den

internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan

(ISAF) under förutsättning att det även

fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för den

internationella säkerhetsstyrkan enligt beslut av

Förenta nationernas säkerhetsråd.

Utskottet

Propositionen

Den senaste utvecklingen i Afghanistan

Regeringen redovisar i propositionen den senaste

utvecklingen i Afghanistan. En ny konstitution

antogs den 4 januari 2004 och de demokratiska

president- och parlamentsval som enligt

Bonnöverenskommelsens tidtabell skulle hållas i juni

2004 har skjutits upp till september 2004. Den

afghanska övergångsregeringen och FN:s civila

mission i Afghanistan, UNAMA (United Nations

Assistance Mission in Afghanistan), har genom

arbetet i en valkommission viktiga funktioner när

det gäller att tillse att valen blir så rättvisa och

säkra som möjligt.

Flyktingproblemen är fortfarande stora. Även om

den tidigare talibanregimens organiserade förtryck

har upphört är situationen i fråga om mänskliga

rättigheter fortsatt dålig och kvinnor och flickor

är särskilt utsatta. I propositionen anges att

säkerhetssituationen under det senaste året har

försämrats markant i de södra och norra delarna av

landet liksom i Kabul. Attackerna från islamistiska

grupperingar som är fientligt inställda mot den nya

regimen inriktas på civil FN-personal och

företrädare för olika hjälporganisationer. Den

afghanska regeringen har betydande svårigheter med

att nå inflytande i landets olika regioner, och det

råder akut brist på fungerande offentliga

institutioner i provinser och distrikt, inte minst

när det gäller närvaron av myndigheter, vilket har

betydelse för säkerhetssituationen.

Utvecklingen i Afghanistan är svårbedömd och

osäker även på kort sikt. Enligt propositionen

kännetecknas situationen där för närvarande av

politisk instabilitet, starka centrifugala krafter

och en omfattande kriminalitet. De närmaste

månaderna, inför och under valen, torde vara

avgörande för utvecklingen framöver. De flesta

bedömare uppges vara eniga om att en bred

internationell militär och civil närvaro är det enda

som i nuläget kan erbjuda en förbättrad

säkerhetssituation och möjliggöra rättvisa val.

UNAMA (på den civila sidan) och ISAF (på den

militära sidan) har därför viktiga funktioner när

det gäller att säkerställa och koordinera det

internationella stödet.

Vissa internationella insatser i Afghanistan

och syftet med dessa

Ett nära samarbete äger rum mellan FN-missionerna

ISAF och UNAMA, vilket framgår av propositionen.

UNAMA har till uppdrag att koordinera insatserna

enligt Bonnplanen. Vidare ansvarar den för att

samordna all FN-verksamhet i landet och skall

koordinera det internationella samfundets stöd dit.

UNAMA skall också bedriva ett nära samarbete med de

afghanska myndigheterna när det gäller mänskliga

rättigheter, rättsväsende inklusive polisväsende,

genderfrågor, humanitära insatser och

återuppbyggnadsinsatser, narkotikafrågor samt

demobilisering. Mer än 400 personer arbetar

sammanlagt vid UNAMA:s huvudkontor i Kabul och i sju

regionala kontor i landet.

Den USA-ledda koalitionen Operation Enduring

Freedom, OEF, har fortsatt att bekämpa kvarvarande

talibanstyrkor och al-Qaida och har under det

senaste året också sökt etablera en mer långsiktigt

säkerhetshöjande internationell närvaro i de

afghanska regionerna. Den viktigaste åtgärden har

varit att etablera ett antal regionala enheter för

säkerhet och återuppbyggnad, s.k. PRT, vilka har

till uppgift att genom observatörsverksamhet,

samverkan och rådgivning samt stöd till lokala

myndigheter bidra till säkerheten och

återuppbyggnaden i landets provinser. Enligt UNAMA

har säkerhetssituationen förbättrats på alla håll

där regionala enheter har upprättats.

Utöver USA har Storbritannien och Nya Zeeland

tagit ledningen för var sin PRT-enhet inom ramen för

OEF-koalitionen. De båda sistnämnda länderna har

uttryckt önskemål om att deras enheter skall föras

över till ISAF i samband med utvidgningen av den

internationella säkerhetsstyrkans geografiska

mandat.

I ett uttalande av säkerhetsrådets ordförande i

juni 2003 välkomnades etableringen av regionala

enheter för säkerhet och återuppbyggnad (PRT) och

uppmanades fler länder att bidra.

Genom resolution 1510 (2003) beslutade FN:s

säkerhetsråd i oktober 2003 att utöka ISAF:s

geografiska mandat för att möjliggöra en successiv

etablering av den internationella säkerhetsstyrkan

även utanför Kabul. Syftet med utvidgningen är att

skapa säkerhet för de afghanska myndigheterna samt

för FN och övrig internationell personal som arbetar

med återuppbyggnad och humanitär verksamhet, och

därutöver bl.a. att stödja valprocessen och reformer

inom den afghanska säkerhetssektorn.

Liksom redan är fallet i Kabulområdet väntas ISAF

också i sin regionala verksamhet samverka med och få

understöd från OEF-koalitionen, exempelvis när det

gäller evakuering och flygunderstöd.

Svenskt deltagande i den internationella

säkerhetsstyrkan

Västra Balkan, Afghanistan och Liberia har enligt

regeringen prioriterats som områden för svenska

militära krishanteringsinsatser under 2004.

I fråga om Afghanistan ses det som särskilt

betydelsefullt att Sverige bidrar till säkerhet och

stabilitet och till att utvidga övergångsregeringens

inflytande till regionerna utanför huvudstaden.

Efter att Storbritannien erbjudit sig att ta ett

övergripande ansvar för den planerade utvidgningen

av den internationella säkerhetsstyrkan i norra

Afghanistan har Försvarsmakten på regeringens

uppdrag utarbetat förslag till dels ett svenskt

säkerhetshöjande bidrag till en regional enhet för

stabilisering och återuppbyggnad, dels en till denna

enhet knuten framskjuten understödsbas.

Försvarsmakten förordar en svensk insats inom ramen

för den brittiskledda utvidgningen av ISAF i Mazar-

e-Sharif, en huvudort i norra Afghanistan, vilket

också är vad som föreslås av regeringen i den nu

aktuella propositionen.

I propositionen anges att det svenska bidraget

planeras bestå av militära observatörsteam och viss

stabs- och underhållspersonal. Enheten leds av

Storbritannien, och till denna väntas även Danmark

och Rumänien bidra.

Huvuduppgifterna för observatörsteamen kommer

främst att vara att tillhandahålla säkerhetshöjande

närvaro samt militär och civil samverkan med lokala

makthavare i provinserna. Teamen kommer preliminärt

att få särskilda uppgifter till stöd för

valprocessen.

Sverige avser vidare att bidra med personal inom

ramen för en framskjuten understödsbas i samma

område som den regionala enheten, inledningsvis i

form av ett lufttransporterat snabbinsatskompani.

Den primära uppgiften för kompaniet förväntas bli

att som militär reservstyrka kunna förstärka och

undsätta enheter i regionen, exempelvis en planerad

brittisk-finsk-norsk enhet i näraliggande Maimana,

samt i övrigt etablera säkerhetshöjande närvaro

respektive övervaka verksamhet av särskild

betydelse.

Sverige kommer också att tillhandahålla ett

transportflygplan med besättning och understödjande

personal.

Utöver de nu nämnda enheterna kommer nationella

resurser för underrättelsebearbetning och logistik

att avdelas för stöd till de svenska ISAF-

insatserna. Det kan vidare bli aktuellt att ha

personal och enheter vid någon av ISAF:s baser i de

omgivande länderna. Den närvaro som redan i dag

finns i Kabul med stabs- och samverkansofficerare,

stöd och logistik, samt med brandmän i

räddningsstyrkan vid Kabuls flygplats planeras

kvarstå och ingå i det nya utökade truppbidraget.

Preliminärt beräknas det svenska utökade bidraget

uppgå till ca 112 personer i regionala enheter

respektive Kabul och innefatta en möjlighet till

ytterligare utökning till totalt högst 150 personer

om säkerhetsläget skulle förändras.

Försvarsmakten bedömer de sammantagna riskerna för

svensk trupp i det aktuella operationsområdet som

låga till medelhöga. Risken för att enheterna dras

in i direkta stridigheter bedöms vara lägre än

exempelvis risken för att drabbas av våld med

anknytning till narkotikahantering eller annan

kriminalitet. Främst för den personal som ingår i

snabbinsatskompaniet kan riskerna tillfälligt bli

högre.

Målsättningen är att utgångsgrupperingen av den

svenska styrkan skall vara slutförd under juni 2004,

vilket är den tidsplan som gäller också för övriga

länder som bidrar med styrkor till nordvästra

Afghanistan. Regeringens utgångspunkt är att

huvuddelen av det svenska bidraget skall kunna stå

till den internationella styrkans förfogande under

flera års tid. Beroende på tillgång till och

efterfrågan på styrkebidrag kan bidragets närmare

sammansättning dock komma att skifta under denna

period.

Regeringen redovisar i den nu aktuella

propositionen också det folkrättsliga mandatet för

den svenska insatsen m.m. och bedömer, mot bakgrund

av att FN kan antas förlänga mandatet för den

internationella säkerhetsstyrkan med ett år i taget,

att riksdagens bemyndigande för insatsen i

Afghanistan nu borde kunna lämnas utan begränsning i

tiden, men under förutsättning att ett giltigt

mandat för den internationella styrkan även

fortsättningsvis föreligger enligt beslut av FN:s

säkerhetsråd. Om säkerhetsrådet vid en senare

tidpunkt skulle besluta att inte förlänga mandatet

för den internationella säkerhetsstyrkan, avser

regeringen att återkomma till riksdagen med en ny

proposition, alternativt återkalla det svenska

bidraget.

Regeringen beräknar totalkostnaden för nuvarande

och planerade insatser till ca 176 miljoner kronor

under 2004. Finansieringen avses ske från

utgiftsområde 6, anslaget 6:1 Förbandsverksamhet,

beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m.

Motionen

Vänsterpartiet förordar i kommittémotion 2003/04:U25

avslag på propositionen i de delar som handlar om en

utvidgning av det svenska bidraget till ISAF till

att omfatta insatser i andra delar av Afghanistan än

de där Sverige redan bidrar. I motionen konstateras

att ISAF hittills endast varit verksamt i och kring

huvudstaden Kabul.

Motionärerna framhåller att Vänsterpartiet

tidigare har ställt sig bakom militära insatser i

Afghanistan inom ISAF. På ett allmänt plan säger man

sig hysa förståelse för regeringens argument i den

nu aktuella propositionen om behovet av bred

internationell närvaro också utanför Kabulområdet

liksom om behovet av att militärt säkerställa och

koordinera sådan närvaro. Det finns dock, menar

motionärerna, därigenom en risk för sammanblandning

av verksamheten inom ISAF och den verksamhet som

bedrivs inom ramen för den USA-ledda koalitionen

OEF, Operation Enduring Freedom. Denna risk

förstärks av att det finns önskemål om att föra över

förband från OEF till ISAF, något som enligt

Vänsterpartiet vore olyckligt eftersom ISAF:s

verksamhet är inriktad på säkerhet och

återuppbyggnad, vilket kräver andra kvalifikationer

än vad som erfordras för att delta i OEF:s insatser

riktade mot talibaner.

Enligt motionärerna har hittills ett av

huvudvillkoren för Vänsterpartiets stöd till

tidigare beslut om svensk medverkan i den

internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan varit

att ISAF:s verksamhet inte blandas samman med OEF:s

verksamhet. I och med att ISAF-styrkor nu skall

placeras ut i andra delar av landet än i Kabul med

omnejd finns det risk för att dessa kommer alltför

nära eller sammanblandas med OEF-styrkorna.

Utskottets överväganden

Med anledning av Vänsterpartiets motion där partiet

ifrågasätter svensk medverkan i den internationella

säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) utanför Kabul

med omnejd vill utskottet anföra följande.

I Bonnöverenskommelsen om Afghanistans politiska

framtid från slutet av 2001 anmodades, som framgått,

FN:s säkerhetsråd att överväga en snabb insats av en

FN-auktoriserad säkerhetsstyrka, inledningsvis för

verksamhet i Kabul med omnejd. I överenskommelsens

bilaga 1 fastslogs att det därutöver kunde bli

aktuellt att successivt utvidga den internationella

säkerhetsstyrkans geografiska verksamhetsområde till

att omfatta andra stadscenter och områden i

Afghanistan.

I den svenska riksdagen berördes redan i december

2002 behovet av att höja säkerheten också i

Afghanistans olika regioner. Detta skedde i det

sammansatta utrikes- och försvarsutskottets

betänkande 2002/03:UFöU1, även om den fråga som då

skulle avgöras endast avsåg förlängning av den

befintliga svenska ISAF-insatsen i Kabul med omnejd.

I betänkandet redovisades att FN:s

generalsekreterare i en rapport om läget i

Afghanistan och konsekvenserna för internationell

fred och säkerhet konstaterat att säkerhetsläget i

Kabulområdet hade utvecklats positivt till följd av

ISAF:s närvaro men att säkerhetsläget i övriga delar

av landet snarare hade försämrats sedan sommaren

2002, varför det fanns ett starkt behov av att höja

säkerheten i landets olika regioner.

Utskottet konstaterar nu att betydelsen av

säkerhet, lag och ordning i andra delar av

Afghanistan än i huvudstadsregionen har betonats

alltmer under 2003 och 2004. Så välkomnade

exempelvis, som tidigare nämnts, ordföranden i FN:s

säkerhetsråd i juni 2003 att en etablering av

regionala enheter för säkerhet och återuppbyggnad

(PRT) inletts och uppmanade fler länder att bidra

till att sådan verksamhet kunde utökas. I uttalandet

framhölls att "säkerhetsrådet betonar behovet av att

förbättra säkerhetssituationen i provinserna och att

vidare utvidga den afghanska

övergångsadministrationens auktoritet till alla

delar av landet". Genom ett brev i oktober 2003 från

Afghanistans utrikesminister till FN:s säkerhetsråd

begärdes medverkan från ISAF också utanför Kabul.

Kort därefter, också det i oktober 2003, framhöll

säkerhetsrådet i resolution 1510 (2003) vikten av

att säkerhet och lag och ordning upprättas i hela

Afghanistan, bl.a. utifrån vad som angetts i

Bonnöverenskommelsen. Säkerhetsrådet poängterade

betydelsen av att utsträcka centralregeringens

auktoritet till alla delar av Afghanistan och att

avväpna, demobilisera och återintegrera alla

beväpnade grupperingar. Vidare välkomnade

säkerhetsrådet det fortsatta samarbetet mellan den

afghanska övergångsregeringen och ISAF samtidigt som

man uttryckte oro för säkerhetssituationen i vissa

delar av landet.

Utskottet noterar att säkerhetsrådet genom

resolutionen har utsträckt den internationella

säkerhetsstyrkans mandat till att avse insatser i

hela Afghanistan. Enligt utskottets uppfattning

finns det därigenom ett folkrättsligt mandat för en

svensk utvidgad insats i den internationella

säkerhetsstyrkan.

Utskottet vill i detta sammanhang också något

beröra frågan om folkrättslig grund för OEF:s

närvaro i Afghanistan. Av propositionen framgår att

OEF-koalitionen grundar sin närvaro i Afghanistan på

en inbjudan från president Hamid Karzai och den

afghanska övergångsregeringen samt på de s.k.

terrorismresolutionerna 1368, 1373 och 1378 som

antogs av FN:s säkerhetsråd efter terrordåden i USA

den 11 september 2001. Enligt vad utskottet inhämtat

från Utrikesdepartementet anser den svenska

regeringen att inbjudan från president Hamid Karzai

och den afghanska övergångsregeringen utgör en

tillräcklig folkrättslig grund för koalitionen att

agera i Afghanistan. Däremot anser regeringen, som

framgår av propositionen, att de s.k.

terrorismresolutionerna i sig inte utgör en

tillräcklig folkrättslig grund för detta.

Som framgått anger Vänsterpartiet i sin motion att

ett av huvudvillkoren för partiets stöd till

tidigare beslut om svensk medverkan i den

internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan varit

att ISAF:s verksamhet inte blandas samman med OEF-

koalitionens verksamhet.

På denna punkt vill utskottet erinra om att frågan

om samordningsbehov mellan ISAF och OEF togs upp

redan i betänkande 2002/03:UFöU1 där ett enigt

utskott redovisade regeringens bedömning i den då

aktuella propositionen 2002/03:21. Av redovisningen

i det nämnda betänkandet framgår att OEF-insatser

genomförs bl.a. i områden som geografiskt ligger

nära ISAF:s insatsområde och innebär omfattande

rörelser både i luften och på marken och att en

gemensam koordineringsenhet etablerats. Huvudskälet

till samordningen var att undvika vådabeskjutning.

I betänkande 2002/03:UFöU1 framhöll utskottet att

ISAF:s verksamhet är skild från OEF:s och att den

samordning som sker syftar till att säkerställa att

den ena gruppens aktiviteter i Afghanistan inte

lägger hinder i vägen för den andras. Utskottet hade

vidare erfarit att detta inte innebär att det

amerikanska centralkommandot US CENTCOM har någon

instruktions- eller befälsrätt gentemot ISAF:s

ledning. Det bör framhållas att samtliga

riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet, stod

bakom betänkande 2002/03:UFöU1 liksom det

riksdagsbeslut som fattades på grundval av detta

(rskr. 2002/03:71).

Utskottet har från Försvarsmakten inhämtat att den

nyss återgivna redovisningen av relationerna mellan

ISAF, OEF och US CENTCOM äger giltighet även i dag.

Som redovisas i propositionen väntas för den nu

aktuella ISAF-insatsen - liksom hittills varit

fallet i Kabulområdet - samverkan och understöd från

OEF-koalitionen avseende exempelvis evakuering och

flygunderstöd att bli reglerat i ett avtal.

Utskottet ser positivt på att ett samarbete av denna

karaktär kan äga rum, inte minst med tanke på att

olika nödsituationer med en tillfälligt förvärrad

hotbild kan uppstå och att det då kan vara

nödvändigt med komplement till främst ISAF:s

snabbinsatsstyrka. Likaså värdesätter utskottet

möjligheter till sjukvårdssamarbete mellan ISAF och

OEF.

Utöver vad som anförts finns det enligt utskottets

uppfattning anledning att också framhålla att ett

samarbete framgent förutsätts äga rum mellan ISAF,

den afghanska övergångsregeringen och dess

efterföljare, FN:s generalsekreterares särskilde

representant samt OEF när det gäller genomförande av

den internationella säkerhetsstyrkans mandat. Detta

anges uttryckligen i säkerhetsrådets resolution 1510

(2003) och redovisas även i propositionen.

Utskottet vill emellertid här också framhålla att

det är önskvärt att så långt möjligt klargöra - inte

minst i anslutning till ISAF:s dagliga arbete ute i

det afghanska samhället - skillnaderna mellan ISAF:s

och OEF:s verksamheter, där den förstnämnda i

enlighet med FN-mandatet är inriktad på

säkerhetshöjande åtgärder i enlighet med

Bonnöverenskommelsen, dvs. avväpning, demobilisering

och återintegrering i samhället av milisförband

liksom på att främja centralregeringens auktoritet.

Det är dock, enligt utskottets bedömning, inte

möjligt att ställa ut några garantier för att

distinktionen mellan ISAF och OEF uppfattas av alla

människor i landet. Mot denna bakgrund ser utskottet

det som önskvärt med informationsinsatser till den

afghanska befolkningen om syftet med ISAF:s

verksamhet.

I betänkande 2002/03:UFöU1 konstaterade utskottet

med tillfredsställelse att det liksom vid de

tidigare besluten om svensk medverkan i en

internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan rådde

enighet mellan riksdagspartierna om att Sverige

borde delta i en sådan. Även vid besluten om att

delta med trupp i IFOR/SFOR-operationen i Bosnien-

Hercegovina och i KFOR-operationen i Kosovo liksom i

fråga om det svenska deltagandet i en EU-ledd styrka

i Demokratiska republiken Kongo och FN:s mission i

Liberia har det rått en samsyn bland

riksdagspartierna om vikten av svenska insatser.

I de resolutioner som nämns i detta betänkande har

FN givit den internationella styrkan mandat som

tillåter fredsframtvingande åtgärder och därmed

användning av våldsmedel. Att riksdagen ger

regeringen bemyndigande att sända svensk väpnad

trupp på uppdrag i annat land på denna grund är ett

beslut som innebär ett betydande ansvar. Som

tragiska erfarenheter har visat kan förluster i

människoliv i samband med fredsfrämjande uppdrag

inte uteslutas. Det är därför nödvändigt att den

svenska styrkan även fortsättningsvis har bästa

tänkbara utbildning och utrustning.

Utskottet anser att det är angeläget att riksdagen

beslutar om att utöka det svenska bidraget till ISAF

i enlighet med regeringens förslag eftersom detta på

ett konstruktivt sätt kan väntas bidra till kort-

och långsiktig fred och säkerhet i den berörda

regionen. Ett sådant beslut skulle också ligga i

linje med ett av de grundläggande målen för svensk

säkerhetspolitik, nämligen att internationellt i

samverkan med andra stater aktivt verka för fred och

ökad säkerhet i omvärlden och därmed också för oss

själva (bet. 1998/99:UFöU1, rskr. 222). Utskottet

delar regeringens uppfattning att den

internationella säkerhetsstyrkan har en avgörande

betydelse för den fredliga utvecklingen i

Afghanistan.

Utskottet vill framhålla att sambandet mellan

säkerhet och utveckling är påtaglig i Afghanistan,

vilket regeringen också framhåller i propositionen.

Utan dessa ömsesidigt förstärkande komponenter

riskerar landet att återgå till en farlig

instabilitet eller öppen konflikt. Utskottet delar

regeringens bedömning att en sådan utveckling

sannolikt skulle innebära stora lidanden för den

afghanska befolkningen och få allvarliga

konsekvenser för säkerheten i regionen och globalt.

Det stöd som FN och det internationella samfundet

ger centralmakten i Afghanistan för återuppbyggnad

måste därför i större utsträckning kunna spridas ut

i landets provinser.

Sverige har, som framhålls i propositionen, sedan

länge ett engagemang för den humanitära situationen

och utvecklingen i Afghanistan. Under 2004 beräknas

utbetalningarna av bistånd uppgå till 250-300

miljoner kronor, vilket gör Afghanistan till den

tredje största mottagaren av svenskt bistånd. Enligt

utskottets uppfattning förbättras förutsättningarna

för att biståndsinsatser verkligen når människorna i

alla delar av landet och får långsiktig positiv

effekt om även den säkerhetsmässiga situationen

förbättras.

I detta sammanhang vill utskottet särskilt beröra

de afghanska kvinnornas situation. Sverige har i en

rad sammanhang betonat vikten av att kvinnors och

flickors rättigheter respekteras, bl.a. i FN:s

kommission för mänskliga rättigheter, EU,

givarsammanslutningen Afghanistan Support Group och

i kontakter med företrädare för olika grupperingar i

Afghanistan. Även framgent kommer Sverige att lyfta

fram de afghanska kvinnornas situation, vilket

betonats av utrikesminister Anna Lindh i en

interpellationsdebatt i riksdagen (protokoll

2001/02:28).

Ytterligare ett sätt att stödja kvinnorna i landet

är att genom internationell närvaro där söka påverka

de attityder som hindrar kvinnor från att komma i

åtnjutande av de mänskliga rättigheterna och som

hindrar dem från att delta på lika villkor i

samhällslivet. Här är självfallet fortsatt

finansiellt stöd till enskilda organisationer

verksamma i landet av betydelse.

En av målsättningarna med det svenska

utvecklingssamarbetet med Afghanistan är att stärka

kvinnans position i det afghanska samhället. Detta

framgår av den landstrategi för svenskt bistånd till

landet som slagits fast. En stor del av det svenska

biståndet går till exempelvis Röda Kors-rörelsen,

Unicef, Svenska Afghanistankommittén (SAK) och

UNHCR. SAK främjar bl.a. undervisning och sjukvård

för flickor och kvinnor. Sida har vidare under 2002

etablerat ett biståndskontor i Kabul.

När det gäller attitydpåverkan genom den

internationella närvaron vill utskottet framhålla

det önskvärda i att såväl kvinnor som män rekryteras

till den utvidgade internationella säkerhetsstyrkan.

Det finns anledning att framhålla det angelägna i

att kvinnor ingår i styrkan, såväl med hänsyn till

yrkesmässig kompetens och personlig lämplighet som

med hänsyn till att endast kvinnlig personal kan få

tillträde till de afghanska kvinnornas samhällssfär.

Till detta kommer att kvinnlig personal i den

svenska styrkan kan tjäna som förebilder för

afghanska kvinnor och flickor.

ISAF har bl.a. som mål att genom sin utvidgade

säkerhetshöjande närvaro stödja det arbete som

utförs av UNAMA i samarbete med den afghanska

övergångsregeringen för att stärka den lokala

administrationen i flertalet provinser. Syftet är

att skapa en långsiktig stabilitet och utveckling

genom att successivt stärka Afghanistans egna

resurser för att vidmakthålla säkerheten. För att

möjliggöra denna verksamhet krävs det att

säkerhetsläget förbättras, och enligt regeringen

kommer det därför att under överskådlig tid krävas

närvaro av en internationell säkerhetsstyrka. Denna

bedömning delas av utskottet som värdesätter att

regeringen i propositionen föreslagit en svensk

insats som präglas av långsiktighet och uthållighet.

Det politiska mandat som utskottet föreslår att

riksdagen nu beslutar om förutsätter att

Försvarsmakten har finansiell förmåga att fullfölja

insatsen med den uthållighet som regeringen

förutspår kommer att krävas. Utskottet konstaterar i

detta sammanhang att frågan om prioritering av och

ambitionsnivå på svenska insatser avseende civil och

militär krishantering kommer att behandlas av

riksdagen hösten 2004 i anslutning till överväganden

inför ett försvarsbeslut för perioden 2005-2007.

Som redovisats får svensk väpnad styrka sändas

till annat land endast under vissa ovan

specificerade förutsättningar. Det sammansatta

utrikes- och försvarsutskottet föreslår att

riksdagen med stöd av 10 kap. 9 § 1 RF och i

enlighet med propositionen beslutar om ett

bemyndigande för regeringen att ställa en väpnad

styrka om högst 150 personer till förfogande för

deltagande inom ramen för den internationella

säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF), under

förutsättning att det även fortsättningsvis finns

ett giltigt mandat för den internationella

säkerhetsstyrkan enligt beslut av FN:s säkerhetsråd.

Utskottet förutsätter att regeringen, om FN:s

säkerhetsråd vid en senare tidpunkt inte skulle

förlänga mandatet för den internationella

säkerhetsstyrkan, återkallar det svenska bidraget. I

det fall säkerhetsrådet senare skulle besluta om att

väsentligt förändra den internationella

säkerhetsstyrkans uppgifter utgår utskottet från att

regeringen återkommer till riksdagen i fråga om

svenskt bidrag.

Med det anförda anser utskottet att de frågor som

motionen väckt är besvarade och avstyrker därmed

motion 2003/04:U25.

Utskottet noterar att regeringen som framgått

beräknar att totalkostnaderna under 2004 för den

aktuella insatsen kommer att uppgå till ca 176

miljoner kronor. Finansieringen skall ske från

utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap och

sårbarhet, anslaget 6:1 Förbandsverksamhet,

beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservation.

Fortsatt svenskt deltagande i en internationell

säkerhetsstyrka i Afghanistan (v)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag borde ha följande

lydelse:

Riksdagen bifaller motion 2003/04:U25 och avslår

därmed regeringens proposition 2003/04:71 Fortsatt

svenskt deltagande i en internationell

säkerhetsstyrka i Afghanistan i de delar som handlar

om en utvidgning av det svenska bidraget till

säkerhetsstyrkan till att omfatta insatser i andra

delar av Afghanistan än de där Sverige redan bidrar

samt bifaller propositionen i övriga delar.

Ställningstagande

Talibanernas välde i Afghanistan var en skapelse av USA i

samverkan med Saudiarabien och Pakistan och innebar

ett oerhört förtryck av landets befolkning, och då

framför allt kvinnorna. Under flera år gjordes

ingenting från USA:s eller det internationella

samfundets sida för att hejda talibanernas framfart.

Efter terrorattacken mot World Trade Center den 11

september 2001 gick USA tillsammans med allierade

styrkor från andra länder, bl.a. Storbritannien,

till militärt angrepp mot Afghanistan med

motiveringen att man var i "krig mot terrorismen"

och att det handlade om självförsvar. Angreppet

gjordes dock först två månader efter attacken mot

World Trade Center, vilket gör det svårt att godta

USA:s förklaring att det handlade om en

självförsvarsakt.

Den svenska regeringen, som förhöll sig kritisk

till USA:s motivering till angreppet, påpekar i

proposition 2003/04:71 att de s.k.

terrorismresolutionerna 1368, 1373 och 1378 från

FN:s säkerhetsråd enligt svensk uppfattning inte

utgör en tillräcklig folkrättslig grund för den USA-

ledda koalitionen Operation Enduring Freedom att

agera i Afghanistan.

När angreppet på Afghanistan inletts och

talibanerna efter en tid drivits tillbaka kom

frågorna om säkerhet och återuppbyggnad upp på den

politiska dagordningen. Den konstitution som antogs

i januari 2004 har kritiserats för att den ger

presidenten alltför stor makt. Det territorium som

presidenten och hans regering i realiteten hade

makten över var, och är fortfarande, i praktiken

mycket begränsat - i stort sett bara Kabul med

omnejd. I övrigt behärskas landet av olika

krigsherrar, vilka USA försett med vapen och

förnödenheter för att få dem på sin sida i kampen

mot talibanerna. Regeringens auktoritet och

legitimitet är bräcklig.

Den militära fredsbevarande säkerhetsstyrka,

International Security Assistance Force (ISAF), som

upprättats och som Sverige hittills bidragit till,

har fram till nu endast varit verksam i och kring

huvudstaden Kabul. Vänsterpartiet har tidigare

ställt sig bakom militära insatser i Afghanistan

inom ISAF. På ett allmänt plan har partiet också

förståelse för vad regeringen skriver om i

propositionen när det gäller behovet av bred

internationell civil närvaro i landet liksom militär

närvaro för att säkerställa och koordinera den

civila närvaron. Problemen uppstår när denna

allmänna uppfattning skall gestaltas konkret.

ISAF:s verksamhet har hittills inte kunnat blandas

samman med de stridande förbanden i den USA-ledda

OEF-koalitionen (Operation Enduring Freedom) och har

varit skild från dessa, vilket varit ett av

huvudvillkoren för Vänsterpartiets hittillsvarande

bifall till den svenska insatsen i Afghanistan.

Från Vänsterpartiet befarar vi att risken för

sammanblandning av ISAF:s och koalitionens

verksamheter ökar när ISAF:s verksamhetsområde

utvidgas från att som i dag avse enbart Kabulområdet

till att även omfatta andra delar av landet. Vi

menar att det finns anledning att frukta att ISAF-

styrkorna kommer alltför nära koalitionens stridande

enheter i OEF och att de sammanblandas med OEF,

vilket vore ytterst olyckligt eftersom det skulle

minska trovärdigheten i ISAF:s verksamhet och

uppsåt.

Av propositionen framgår att vissa OEF-enheter

skall föras över till ISAF. Enligt Vänsterpartiets

uppfattning finns det anledning att frukta att de

soldater som på det här sättet överförs från OEF för

med sig in i ISAF den militära praktik och

mentalitet de förvärvat som stridande soldater i

OEF. Det rimliga hade i stället varit att de länder

från koalitionen som ingår i ISAF sänder andra

trupper än de som ingått som stridande förband i

OEF. Uppgiften att arbeta för säkerhet och

återuppbyggnad kräver andra kvalifikationer än vad

som krävs för att föra krig mot talibaner.

För att det skall bli möjligt att sända svensk

trupp till Afghanistan krävs vidare att den svenska

insatsen i Kosovo minskar, trots att läget i Kosovo

allvarligt försämrats under det senaste halvåret.

Det ter sig rimligare att Sverige medverkar till en

förbättring av situationen i Kosovo, varifrån

Sverige har en längre erfarenhet när det gäller

konflikthantering, än utvidgar sitt verksamhetsfält

till nya områden.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen

bifaller motion 2003/04:U25 och att riksdagen därmed

avslår proposition 2003/04:71 Fortsatt svenskt

deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i

Afghanistan i de delar som handlar om en utvidgning

av det svenska bidraget till säkerhetsstyrkan till

att omfatta insatser i andra delar av Afghanistan än

de där Sverige redan bidrar.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden.

Allan Widman och Birgitta Ohlsson (båda fp) anför:

I utskottets yttrande över propositionen har vi

efterlyst en uppskattning av förhållandet att

regeringen ser den föreslagna insatsen i Afghanistan

som långsiktig och uthållig. I denna del har

utskottsmajoriteten nu tillmötesgått vårt önskemål.

Däremot saknas fortfarande förtydligandet att om

långsiktigheten i den svenska insatsen äventyras, av

annat än att FN:s säkerhetsråd återkallar sitt

mandat eller att trängande fara för truppens

säkerhet uppstår, förutsätter detta att regeringen

först återkommer till riksdagen.

Sak samma gäller önskemålet att regeringen

återkommer till riksdagen med en sammanhållen,

nationell strategi för våra internationella

insatser. En ettårig planeringshorisont begränsad

till ett antal geografiska områden är inte

tillräckligt. På ett område där stor osäkerhet

föreligger om hur och var behoven uppstår är det

dubbelt viktigt att genom en övergripande och

långsiktig planering skaffa bästa möjliga beredskap

för beslut.

En nationell strategi måste belysa Sveriges

komparativa fördelar. Detta gäller inte bara utifrån

vilka insatsbehov som kan antas uppstå var. Vi måste

även beakta vilka förmågor som andra länder inte kan

eller vill bidra med. Strategin bör också inkludera

avvägningar mellan antalet insatser, deras

omfattning och uthållighet samt måluppfyllelsen.

Sveriges bidrag till den internationella

krishanteringen har på senare år präglats av

ryckighet. Vi har ett tungt ansvar att tillsammans

med andra se till att de begränsade resurserna

används på ett sätt som gör bästa möjliga nytta i

kampen mot mänskligt lidande och för fred, frihet

och demokrati.

Lotta N Hedström (mp) anför:

Miljöpartiet ämnar biträda propositionen och

utskottsbetänkandet om svenskt förlängt och utökat

truppbidrag till den i Afghanistan placerade ISAF-

styrkan.

Vi menar att i det läge som rått och råder med

laglöshet, utbrett våld mot civila, stora

svårigheter att nå fram med bistånd och

internationell hjälp samt svårigheter för

Afghanistans regering att hävda sin auktoritet för

ett legitimt uppbyggnadsarbete av en demokratisk och

rättssäker ordning i landet krävs en bred, synlig

närvaro av Världssamfundet ute i landet under många

år framöver.

Traditionen, inte bara med talibaner utan med

lokala krigsherrar, okontrollerat vapeninnehav,

korruption, opiumhandel och illegala internationella

vapenintressen, gör att civilbefolkningen hotas och

lider mycket av laglösa afghaners tilltag och av att

uppbyggnaden av administrationen går trögt. För att

bygga upp administrationen kommer det att behövas

mycket stöd framgent.

Regeringen i Kabul har efterfrågat stödet av ISAF-

styrkan, vilken har ett klart FN-mandat, dvs. de

villkor Miljöpartiet ställer för att vilja bejaka

svensk truppnärvaro i utlandet är uppfyllda.

Problemet, som skapar tvekan och oro i

Miljöpartiet, är vad som kan komma att ske, eftersom

den amerikanska närvaron i form av Operation Eduring

Freedom, OEF, och med vilken ISAF-styrkan skall

samverka, är samma fientliga kraft som varit

krigförande i landet sedan 2001 och som bombat

civila mål överallt.

ISAF:s mål är vällovliga och innefattar avväpning,

demobilisering, höjande av säkerheten,

återuppbyggnad samt stöd till valprocessen, medan

OEF letar al-Qaida-medlemmar - däribland säkerligen

fortfarande Usama bin Ladin - och bekämpar

talibaner. Dessutom saknar OEF enligt vår mening

folkrättsligt mandat för sitt uppdrag.

Bland annat Storbritannien finns fortfarande med i

Coalition of the willing, dvs. OEF, men ämnar ta

över ledningen för vissa PRT-enheter inom ISAF.

Ur afghansk synvinkel finns således destruktiva

och förhoppningsvis konstruktiva västerlänningar

verksamma sida vid sida. Det kan helt enkelt vara

svårt att se vem som är (f.d.) fiende och vem som är

vän.

Vidare har Sverige fortfarande två officerare i

Florida, på det amerikanska högkvarteret i Tampa,

men UD kan, anmärkningsvärt nog, ändå inte redogöra

för vilket explicit uppdrag som de amerikanska

styrkorna har eller vilka deras faktiska

verksamhetsmål är.

ISAF skall arbeta nära amerikanska soldater från

OEF i s.k. PRT-enheter, regionala

uppbyggnadsgrupper. Detta är ursprungligen ett

amerikanskt koncept och samverkan om bl.a. sjukvård

skall nu ske med andra förband.

Den sista tveksamheten rör den fortlöpande

finansieringen. Nöjaktig redogörelse finns i dag för

varifrån medel för 2004 skall tas - från

försvarsanslag - men inte för de därefter kommande

åren, vilka enligt inriktningen i propositionen

torde bli flera.

Vår mening är att svenskt försvar till stor del

skall verka i sammanhang som dessa och tas i anspråk

för utryckningar som denna, men vi har också i flera

akuta sammanhang de senare åren sett ett oroväckande

trixande med biståndsanslag för att frambringa

nödvändiga medel för internationella truppbidrag. Vi

vill under inga omständigheter se det förfarandet

upprepat. Biståndsmedel skall bara användas för

biståndsändamål.

Sammantaget gör omständigheterna ovan att det för

vårt partis räkning finns stark anledning att bevaka

hur läget i Afghanistan förändras framöver, hur FN

agerar framgent och hur anslagsfördelningar i

Sveriges statsbudget kommer att se ut.

Men vi stöder ändå propositionen och därmed

betänkandet så som det är formulerat. Det vore ett

svek mot den afghanska befolkningen att lämna scenen

och inte verka för FN:s stabiliserande insatser.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

2003/04:71 Fortsatt svenskt deltagande i en

internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan:

Regeringen föreslår att riksdagen medger att

regeringen ställer en väpnad styrka om högst 150

personer till förfogande för deltagande inom ramen

för Internationella Säkerhetsstyrkan i Afghanistan

(ISAF) under förutsättning att det även

fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för den

internationella säkerhetsstyrkan enligt beslut av

Förenta nationernas säkerhetsråd.

Följdmotionen

2003/04:U25 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen avslår regeringens proposition

2003/04:71 Fortsatt svenskt deltagande i en

internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan i de

delar som handlar om en utvidgning av det svenska

bidraget till ISAF till att omfatta insatser i andra

delar av Afghanistan än de där Sverige redan bidrar.

Bilaga 2

FN:s säkerhetsråds resolution 1510 (2003)