Bet. 2003/04:UU12

Utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU12

Internationella miljöfrågor

Sammanfattning

Utrikesutskottet behandlar i detta betänkande ett

antal motionsförslag om internationella miljöfrågor

och betonar därvid vikten av att göra nya

ansträngningar för att uppnå FN:s

millennieutvecklingsmål. Utskottet framhåller att

miljöfrågorna är av fundamental betydelse för en

hållbar utveckling. De är av största vikt också för

möjligheterna att åstadkomma en långsiktigt hållbar

ekonomisk tillväxt och för att kunna bekämpa

fattigdomen i världen. Detta ställningstagande

knyter an till politiken för global utveckling som

nyligen fastslagits av riksdagen.

De miljöfrågor som behandlas i betänkandet har

stor spännvidd och handlar bl.a. om mål och

inriktning på den internationella miljöpolitiken,

det globala miljöarbetets organisation, finansiella

institutioner och finansieringsfrågor samt samband

mellan miljö och handel respektive miljö och

säkerhet. Utöver miljöfrågor av mer övergripande

karaktär tas i betänkandet också upp ett antal mer

specifika globala miljöfrågor liksom vissa

miljöfrågor i EU och övriga Europa. De globala

miljöfrågor som behandlas avser bl.a. vatten,

klimat, energi, skog och katastrofer medan

motsvarande frågor rörande vårt svenska närområde

exempelvis avser forskningsprioriteringar i EU,

kärnavfall på Kolahalvön, omställning av

energisystem i Central- och Östeuropa samt

reningsverk och övervakning av genteknik i

Östersjöregionen.

Sammantaget visar betänkandet att det finns en

bred samsyn om vikten av internationellt

miljöarbete.

Utskottet föreslår att riksdagen avstyrker

samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tolv reservationer och

tre särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål och inriktning beträffande

internationella miljöfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U201

yrkande 3, 2002/03:U284 yrkande 25, 2002/03:MJ428

yrkande 53 och 2003/04:U254 yrkandena 1, 5 och

13–17.

Reservation 1 (c)

2. FN:s miljöprogram UNEP

Riksdagen avslår motion 2003/04:U335 yrkande

12.

Reservation 2 (mp)

3. En internationell miljödomstol

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U254

yrkande 6 och 2003/04:U335 yrkandena 14 och 15.

Reservation 3 (fp, kd, mp)

4. Vissa frågor om finansiella

institutioner och finansieringsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U254

yrkande 19 och 2003/04:U308 yrkandena 6, 8, 9 och

16.

Reservation 4 (c)

5. Globala miljöfonden

Riksdagen avslår motion 2003/04:U308 yrkandena

17 och 18.

6. Miljökonventioner och WTO-regler

Riksdagen avslår motion 2003/04:N340 yrkande

12.

Reservation 5 (mp)

7. Vissa frågor om handel och miljö

Riksdagen avslår motion 2003/04:N340 yrkandena

18 och 19.

Reservation 6 (mp)

8. Vissa frågor om handel med

jordbruksprodukter

Riksdagen avslår motion 2003/04:N340 yrkandena

14, 15 och 17.

9. Privatisering av vatten m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U326 och

2003/04:U336 yrkande 2.

Reservation 7 (v)

Reservation 8 (mp)

10. Vissa vattenfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U261

yrkande 7 och 2003/04:U336 yrkandena 3 och 4.

11. Klimat och energi

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U239

yrkande 1, 2003/04:U254 yrkande 12 och

2003/04:U266 yrkandena 1 och 2.

Reservation 9 (kd)

12. Skog och miljö, katastrofer

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U201

yrkandena 4–6, 2002/03:U313 yrkande 18,

2003/04:U308 yrkande 15 och 2003/04:U345.

Reservation 10 (c)

13. Miljö och säkerhet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U217

yrkande 2, 2002/03:U283 yrkande 4 och

2003/04:U242 yrkande 2.

14. Forskningsprioriteringar

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U239

yrkande 4 och 2003/04:U254 yrkandena 2 och 4.

15. Vissa miljöfrågor i Sveriges

närområde

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U237

yrkande 12, 2002/03:U291, 2002/03:MJ428 yrkande

44 och 2003/04:MJ400 yrkande 2.

Reservation 11 (m)

Reservation 12 (c)

Stockholm den 1 april 2004

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Berndt Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp),

Birgitta Ahlqvist (s), Göran Lindblad (m), Anders

Sundström (s), Agne Hansson (c), Ewa Björling (m),

Veronica Palm (s), Lotta N Hedström (mp), Anita

Johansson (s), Birgitta Ohlsson (fp), Rosita

Runegrund (kd), Sermin Özürküt (v), Ronny Olander

(s) och Nils Oskar Nilsson (m).

2003/04

UU12

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar utrikesutskottet 52

motionsförslag från allmänna motionstiden 2002

respektive 2003 som rör internationella miljöfrågor,

och då främst sådana aspekter som sammanhänger med

global utveckling och fattigdomsbekämpning.

Utskottet utarbetade senast våren 2001 ett

särskilt betänkande inriktat på internationella

miljöfrågor, betänkande 2000/01:UU11. Våren 2003

behandlade ett sammansatt utrikes-, miljö- och

jordbruksutskott i betänkande 2002/03:UMJU1 frågor

som sammanhängde med resultaten från FN:s

världstoppmöte i Johannesburg om hållbar utveckling.

Spörsmål med anknytning till internationella

miljöfrågor behandlas även i andra betänkanden,

såväl från utrikesutskottet som från andra utskott.

Ett par exempel från innevarande riksmöte är

utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU3 Sveriges

politik för global utveckling respektive miljö- och

jordbruksutskottets betänkande 2003/04:MJU8 EU-

prioriteringar för att nå miljömålen.

Utrikesutskottet och miljö- och jordbruksutskottet

gjorde den 18 november 2003 ett gemensamt besök vid

Stockholm Environment Institute (SEI) och fick

information om institutets verksamhet.

Utskottets överväganden

1 Mål och inriktning

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om mål och

inriktning på politiken rörande

internationella miljöfrågor. Samtliga

motioner avstyrks. Jämför reservation 1 (c).

Motioner

I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 1 betonas att

Sverige måste driva på för ett starkare globalt

samarbete kring hållbarhetsfrågorna och för att de

fattiga ländernas villkor och problem beaktas i

sammanhanget. I yrkande 5 förespråkas global

integrering av EU:s strategi för hållbar utveckling

och klimathandlingsprogrammet, med betoning på en

förankring i den fattiga världen.

Fem övergripande mål måste enligt motionärerna

prioriteras i det framtida internationella

miljösamarbetet för hållbar utveckling: första målet

avser skydd av naturresurser som ligger till grund

för ekonomisk utveckling (yrkande 13), andra målet

avser ökad integration av miljöaspekter i

fattigdomsbekämpningen (yrkande 14), tredje och

fjärde målen avser främjande av en ekologiskt

hållbar globalisering, god förvaltningssed och

större engagemang (yrkande 15) och femte målet avser

konkret genomförande på global nivå av ett antal

internationella miljökonventioner med ett

förfaringssätt av motsvarande karaktär som inom EU

(yrkande 16).

Enligt yrkande 17 bör Sveriges goda erfarenheter

av miljöhänsyn inom biståndspolitiken och större

hänsyn till miljöaspekter i biståndsprojekt spridas

till EU:s biståndsinsatser. I motion 2002/03:U284

(kd) yrkande 25 förespråkas en översyn av biståndet

så att det i större utsträckning inriktas på

miljövänliga alternativ för hållbar tillväxt i

utvecklingsländerna.

I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 53 efterlyses en

tydlig koppling till mänskliga rättigheter i

miljöbiståndet. Motionärerna anser att människan

alltmer skall sättas i centrum för miljöfrågorna.

För att uppnå hållbar utveckling är det samtidigt

viktigt att betona ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter.

I motion 2002/03:U201 (m) yrkande 3 framhålls att

naturkatastrofer beror på mänskligt beteende där den

allt överskuggande förklaringsfaktorn är fattigdom.

Biståndet bör därför inriktas på

fattigdomsbekämpning.

Bakgrund

Miljöfrågorna återfinns bland FN:s s.k.

millenniemål, en rad mätbara mål för att minska

fattigdomen i världen. Dessa mål, som världens

ledare enades om på FN:s millennietoppmöte 2000,

skall vara uppnådda senast 2015. Det övergripande

målet är att avskaffa fattigdom och hunger i

världen. Ett delmål (Millennium Development Goal,

MDG) är att halvera fattigdomen fram till 2015. Ett

annat delmål är att säkra en miljömässigt hållbar

utveckling. Andelen människor som saknar tillgång

till rent vatten skall halveras före 2015.

Livsvillkoren för minst 100 miljoner människor som

lever i slumområden skall signifikant ha förbättrats

före 2020.

Sverige och 146 andra länder har skrivit under

millenniedeklarationen och har därmed åtagit sig att

arbeta för att förverkliga målen. I

millenniedeklarationen som antogs av FN:s

generalförsamling den 18 september 2000 gjordes ett

antal mer preciserade åtaganden utifrån

millenniemålen, däribland om utveckling och

fattigdomsbekämpning samt skydd av vår gemensamma

miljö.

Ett uppfyllande av millenniemålet om att säkra en

miljövänlig och hållbar utveckling har stor

betydelse för möjligheterna att nå övriga

millenniemål, konstaterar FN:s utvecklingsprogram

UNDP i sin Human Development

Report 2003.

Några av de samband UNDP pekar på är i sammandrag

följande. När det gäller millenniemålet om att

utplåna extrem fattigdom och hunger menar man att

människors levnadsförhållanden och tillgång till mat

ofta är beroende av ekosystemen. Fattiga människor

har genom den osäkra situation de lever i begränsade

möjligheter att skydda miljön och förbättra sin

livssituation.

Millenniemålet om att uppnå allmän

grundskoleutbildning har ett samband med miljöfrågan

bl.a. genom att den tid som unga människor måste

ägna åt att samla vatten och ved minskar den tid de

kan ägna åt skolarbete. Dessutom medför brist på

energi, vatten och sanitära förhållanden att det

blir svårare att rekrytera kvalificerade lärare till

landsbygdsområden.

Ett annat millenniemål handlar om att främja

jämställdhet och ökade möjligheter för kvinnor.

Detta motverkas av att kvinnor och flickor har ett

särskilt stort ansvar för att samla vatten och ved,

vilket reducerar den tid de kan ägna åt utbildning

och att tjäna pengar. Kvinnor har ofta mindre

rättigheter än män och osäker tillgång till land och

andra naturresurser, vilket begränsar deras

möjligheter.

Också målet om att minska barnadödligheten har ett

samband med miljöfrågan. Sjukdomar som exempelvis

diarré hänger ihop med förorenat vatten. Dåliga

hygieniska förhållanden och luftrörsinfektioner på

grund av föroreningar är bland de främsta

dödsorsakerna bland barn under fem år.

När det gäller sambandet mellan miljöfrågor och

millenniemålet om att förbättra mödrars hälsa pekar

UNDP bl.a. på negativa hälsoeffekter av förorenad

inomhusluft och tunga bördor av vatten och ved.

Detta leder till ökad förekomst av komplikationer i

samband med graviditet och barnafödande.

Beträffande målet om att bekämpa hiv/aids,

malaria och andra sjukdomar framhålls att uppemot

20 % av sjukdomarna i utvecklingsländer kan bero på

riskfaktorer i miljön.

I fråga om det åttonde och sista millenniemålet,

att utveckla ett globalt partnerskap för utveckling,

framhåller UNDP att många globala miljöproblem,

exempelvis klimatfrågan, endast kan lösas genom

partnerskap mellan rika och fattiga länder.

Vid FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i

Johannesburg 2002 antogs en politisk deklaration och

en genomförandeplan som anger rekommendationer för

det fortsatta arbetet med att genomföra Agenda 21

och övriga åtaganden från Riokonferensen 1992.

I genomförandeplanen åtog sig medlemsländerna att

bl.a. utveckla integrerade vattenhushållningsplaner

och planera för effektivare vattenanvändning senast

2005, halvera andelen människor som saknar tillgång

till grundläggande sanitet 2015 och återuppbygga och

avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald till

2010. Rekommendationer antogs om att skyndsamt öka

andelen förnybar energi. Med utgångspunkt i förslag

som Danmark, Finland och Sverige utarbetat inom EU,

antogs en skrivning om att lansera ett tioårigt

ramverk av program till stöd för initiativ som

påskyndar övergången till hållbar konsumtion och

produktion. Bland övriga frågor som behandlas kan

exempelvis nämnas företagens roll och ansvar i

arbetet för hållbar utveckling.

Ställningstagande

Utskottet anser att genomförandet av de

internationella åtaganden som gjorts på miljöområdet

under tolvårsperioden sedan Riokonferensen lämnar

mycket i övrigt att önska. Trycket på att

förverkliga de målsättningar som satts upp och att

genomföra de åtgärder som beslutats har fram till i

dag varit otillräckligt. Nya ansträngningar måste

göras och tempot måste vara högt om det skall bli

möjligt att uppfylla millennieutvecklingsmålen och

FN:s millenniedeklaration. Den svenska politiken

skall bidra till detta.

Toppmötet i Johannesburg bidrog till att

definitivt erkänna begreppet hållbar utveckling som

en överordnad princip för FN:s arbete. Detta

konstaterade regeringen i sin skrivelse 2002/03:29

om toppmötet. Utskottet vill framhålla att

miljöfrågorna är av fundamental betydelse för en

hållbar utveckling. De är av största vikt också för

möjligheterna att åstadkomma en långsiktigt hållbar

ekonomisk tillväxt och för att kunna bekämpa

fattigdomen i världen.

Riksdagen har nyligen slagit fast att målet för

Sveriges politik för global utveckling skall vara

att bidra till en rättvis och hållbar global

utveckling. Vid sidan av detta mål, som gäller för

alla politikområden, skall målet för Sveriges

internationella utvecklingssamarbete vara att bidra

till att skapa förutsättningar för fattiga människor

att förbättra sina levnadsvillkor (bet. 2003/04:UU3,

rskr. 2003/04:112). Ställningstagandet gjordes i

anslutning till behandlingen av proposition

2002/03:122 Gemensamt ansvar – Sveriges politik för

global utveckling.

Riksdagen slog fast att politiken skall präglas av

ett rättighetsperspektiv, vilket innebär att

människors rättigheter skall utgöra grund för de

åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar

utveckling. Vidare skall politiken också präglas av

de fattigas perspektiv, vilket innebär att fattiga

människors behov, intressen och förutsättningar

skall vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis

och hållbar utveckling. Utskottet vill här framhålla

att det rättighetsperspektiv som skall prägla

politiken för global utveckling innefattar såväl

mänskliga rättigheter som demokrati och

jämställdhet. Dessa tre variabler är ömsesidigt

beroende och utgör varandras förutsättningar. De är

också grundläggande villkor för en hållbar

utveckling.

Hållbar utveckling innefattar tre

huvudkomponenter, enligt den nya svenska politiken

för global utveckling. Dessa är hållbar användning

av naturresurser och omsorg om miljön, ekonomisk

tillväxt samt social utveckling och trygghet. En av

de största utmaningarna för att uppnå en hållbar

global utveckling är att bryta sambandet mellan

ekonomisk tillväxt och negativ påverkan på miljö,

naturresurser och människors hälsa.

Sverige har goda förutsättningar att fungera som

ett föredöme i fråga om hållbar utveckling, ansåg

det sammansatta utrikes-, miljö- och

jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1

Johannesburg – FN:s världstoppmöte om hållbar

utveckling. Utskottet konstaterade att Sverige,

förutom att utveckla en egen nationell strategi för

hållbar utveckling, även aktivt verkar för att

stärka FN:s arbete med hållbar utveckling,

fattigdomsbekämpning och för att stärka den

internationella miljöförvaltningen.

I den regeringsskrivelse (skr. 2002/03:29) som låg

till grund för betänkande UMJU1 deklarerade

regeringen att Sverige aktivt skulle bidra till att

integrera resultaten från Johannesburg i arbetet i

hela FN-systemet, Världsbanken, Internationella

valutafonden (IMF) och WTO. Hållbar utveckling skall

uppnås genom ökad samstämmighet mellan olika

politikområden, genom ökad samordning och ökat

samarbete. Detta måste ske såväl i fält som i det

internationella policyarbetet. Det sammansatta

utskottet slog därutöver fast att hållbar utveckling

behöver genomsyra all politik på alla nivåer.

Utskottet betonade att ett framgångsrikt arbete för

hållbar utveckling endast kan uppnås genom ökad

samstämmighet, samordning och samarbete mellan olika

politikområden och mellan olika institutionella

nivåer lokalt, nationellt och internationellt.

Utrikesutskottet anser att betydelsefulla steg i

denna riktning tagits också efter att det

sammansatta utskottet våren 2003 redovisade sin syn

på resultaten från FN-toppmötet i Johannesburg.

På det miljöpolitiska området agerar Sverige i en

rad internationella forum. Flera exempel på detta

återfinns senare i detta betänkande. Sverige fäster

stor vikt vid att konstruktivt påverka EU:s politik

för hållbar utveckling eftersom EU på det globala

planet är en viktig aktör när det gäller

miljöfrågor. Unionen är också mycket aktiv när det

gäller insatser för att uppnå målet om hållbar

utveckling. Det kan konstateras att EU:s sjätte

miljöhandlingsprogram fokuserar på hållbar

utveckling och skall utgöra grunden för

miljödimensionen i EU:s strategi för hållbar

utveckling. EU framhåller i olika sammanhang, bl.a.

i anslutning till verksamheten inom FN:s kommission

för hållbar utveckling (CSD, Commission on

Sustainable Development), också vikten av nationella

strategier för hållbar utveckling. Kommissionens nya

tvååriga arbetsprogram är inriktat på översyn och

beslut med sikte på genomförande på landnivå.

Det starka sambandet mellan fattigdomsbekämpning

och miljöfrågor har framhållits av utrikesutskottet

bl.a. i betänkande 2003/04:UU3. Utskottet noterade

där att Sverige i det internationella och nationella

arbetet, och i enlighet med

Johannesburgsdeklarationen, understrukit vikten av

en integrerad syn på den hållbara utvecklingens tre

dimensioner: den sociala, den ekonomiska och den

miljömässiga. Hållbart nyttjande av naturresurserna

och omsorg om miljön skall genomsyra Sveriges

politik för global utveckling. Därmed skapas också

förutsättningar för att bidra till arbetet med att

uppnå FN:s samtliga millenniemål. Sambandet måste

brytas mellan å ena sidan ekonomisk tillväxt och å

den andra negativ påverkan på miljön,

naturresurserna och människans hälsa. Sverige skall

fortsätta att vara drivande såväl internationellt

som nationellt när det gäller hållbara konsumtions-

och produktionsmönster.

Även miljö- och jordbruksutskottet betonade i sitt

betänkande 2003/04:MJU8 att fattigdomsbekämpning är

nödvändig för att uppnå en hållbar utveckling, inte

minst för de minst utvecklade länderna. En betydande

samsyn råder, anförde utskottet, om att kampen mot

fattigdomen är en gemensam internationell utmaning.

EU är tillsammans med medlemsstaterna för närvarande

världens största finansiär av utvecklingssamarbete.

Utskottet vill framhålla att den nya politiken för

global utveckling på ett helt nytt sätt betonar

behovet av kontinuerlig och ökad dialog med

samarbetsparter på såväl landnivå som i

multilaterala sammanhang. Det finns också anledning

att kraftfullt understryka att denna dialog

innefattar att miljömässig hållbarhet i väsentligt

större utsträckning än hittills beaktas i tillväxt-

och utvecklingsstrategier på alla nivåer.

Genom arbetet för hållbara produktions- och

konsumtionsmönster kan Sverige och andra länder

bidra till en utveckling av ny teknik och nya

ekonomiska och politiska styrmedel. Länder som

Sverige samarbetar med bör själva ta ett långsiktigt

nationellt ansvar och säkerställa att

hållbarhetsperspektivet tydliggörs i lagstiftning

och strategier. Sveriges uppgift är att stödja och

komplettera dessa ansträngningar.

Frågor om gott styrelseskick och hållbara

konsumtions- och produktionsmönster ingick som

centrala delar i den genomförandeplan som antogs vid

toppmötet i Johannesburg. I det svenska arbetet med

att följa upp handlingsplanen ingår anordnandet av

en internationell konferens om utbildning för

hållbar utveckling. Den äger rum i Göteborg i maj i

år med deltagande av ca 350 deltagare från hela

världen, med det gemensamt att de arbetar med frågor

rörande hållbar utveckling och någon form av

lärande. Utskottet ser positivt på att

uppföljningsarbetet utmynnar i konkreta initiativ

också av denna art.

Sverige har hört till initiativtagarna och agerat

aktivt för att få till stånd en rad internationella

miljökonventioner, bl.a. i samband med

Riokonferensen 1992. Ända sedan dess har Sverige

verkat pådrivande för att dessutom stödja u-

ländernas eget arbete med att genomföra

konventionerna. Detta sker internationellt, bl.a.

inom EU och OECD liksom inom ramen för

kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring till u-

länderna via exempelvis Globala miljöfonden, GEF.

Utrikesutskottet ser positivt på att Sverige inom

EU agerar pådrivande för en politik för hållbar

utveckling. Utskottet konstaterar, bl.a. på grundval

av kommissionens nyligen publicerade rapport om

genomförandet av åtagandena från Johannesburg (KOM

(2003) 829), att en hel del åstadkommits av unionen

under de ca 18 månader som förflutit sedan

toppmötet. Mycket återstår dock att göra, vilket

också redovisas i kommissionens avrapportering.

Kraftfulla insatser behövs för att fattigdomen skall

utplånas, produktions- och konsumtionsmönstren bli

hållbara och skyddet gott för de naturresurser som

skall ligga till grund för kommande generationers

ekonomi och sociala utveckling. Viktiga

utgångspunkter för insatserna är EU:s allmänna

strategi för hållbar utveckling, som antogs av

Europeiska rådet i Göteborg 2001, samt

miljödimensionen i Lissabonstrategin.

Enligt kommissionens planering skall en översyn av

strategin för hållbar utveckling äga rum under den

första delen av den nya kommissionens mandatperiod.

Avsikten är att den externa dimensionen av hållbar

utveckling då skall integreras med strategin.

Viktiga externa aspekter är exempelvis utrotning av

fattigdom, vatten-, energi- och skogsfrågor med

anknytning till hållbar utveckling, hållbar

världshandel och globala styrelseformer för hållbar

utveckling.

Utrikesutskottet vill framhålla vikten av att

Sverige i den planerade översynen av EU:s strategi

för hållbar utveckling kraftfullt förespråkar det

synsätt som kommit till uttryck bl.a. i riksdagens

ställningstagande till en ny svensk politik för

global utveckling respektive politik för hållbar

utveckling. Utskottet betonar vikten av att öka den

politiska samstämmigheten i frågor som rör hållbar

utveckling såväl inom EU som i unionens agerande

gentemot exempelvis andra länder eller i

internationella samarbetsstrukturer. Risken för

motsägelsefulla eller motverkande agendor måste

undvikas. Millenniemålen och millenniedeklarationen

måste uppfyllas.

När det gäller motionsförslaget om miljöbistånd och

mänskliga rättigheter vill utskottet framhålla att

riksdagen nyligen slagit fast att målet för den

svenska politiken för global utveckling skall vara

att bidra till en rättvis och hållbar global

utveckling, som skall gälla för alla politikområden,

dvs. även miljöpolitiken (prop. 2002/03:122, bet.

2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112). Ett

rättighetsperspektiv skall genomsyra hela politiken.

Utskottet konstaterade i betänkande UU3 att det i

rättighetsperspektivet ingår såväl mänskliga

rättigheter som demokrati och jämställdhet.

Utskottet framhöll i betänkandet att de mänskliga

rättigheterna är universella, odelbara, ömsesidigt

beroende och relaterar till varandra. Ett liv i

värdighet förutsätter att alla mänskliga rättigheter

respekteras, inklusive ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter.

Regeringen har nyligen till riksdagen redovisat

sin syn på mänskliga rättigheter i skrivelse

2003/04:20 Mänskliga rättigheter i svensk

utrikespolitik, vilken behandlats av

utrikesutskottet i betänkande 2003/04:UU9. Av

skrivelsen framgår tydligt att Sverige kommer att

verka för att sambanden mellan skyddet av miljön och

respekten för de mänskliga rättigheterna framhålls

och tydliggörs i de olika forum där dessa frågor

behandlas, inte minst inom arbetet för en hållbar

utveckling.

Här kan också nämnas att det under 2003 inrättades

en arbetsgrupp under FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna för att överväga förslag

till ett tilläggsprotokoll till konventionen om

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Sverige kommer enligt regeringens skrivelse

2003/04:20 att aktivt delta i arbetsgruppens

diskussioner om ett tilläggsprotokoll, även om

regeringen inte är övertygad om att ett sådant

protokoll är det bästa sättet att främja dessa

rättigheter. Dessutom kommer Sverige enligt

skrivelsen att verka för att de ekonomiska, sociala

och kulturella rättigheterna på ett effektivt sätt

drivs inom övriga delar av FN-systemet, inte minst

på utvecklingssidan.

Utrikesutskottet anser sammanfattningsvis att

motionsförslagen om mål och inriktning ligger väl i

linje med den politik som Sverige förespråkar såväl

i EU-samarbetet som i andra internationella

sammanhang.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2002/03:U201 (m) yrkande

3, 2002/03:U284 (kd) yrkande 25, 2002/03:MJ428 (c)

yrkande 53 och 2003/04:U254 (kd) yrkandena 1, 5 och

13–17.

2 Det globala miljöarbetets organisation

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om FN:s

miljöprogram UNEP och inrättande av en

internationell miljödomstol. Samtliga

motioner avstyrks. Jämför reservationerna 2

(mp) och 3 (fp, kd, mp).

Motioner

FN:s miljöprogram UNEP

I motion 2003/04:U335 (mp) yrkande 12 förespråkas

att Sverige skall verka för att FN:s miljöprogram

UNEP (United Nations Environment Program)

uppgraderas till att bli en världsmiljöorganisation

med mandat till verklig förändring. Därmed skulle

miljöfrågorna få en starkare ställning inom FN-

strukturen.

Internationell miljödomstol

Sverige bör enligt motion 2003/04:U254 (kd) yrkande

6 verka för inrättande av en internationell

miljödomstol, exempelvis inom ramen för EU-

samarbetet, och placering av denna i Sverige. Syftet

skulle vara att skapa fungerande sanktionssystem och

främja efterlevnaden av miljökonventioner.

Också i motion 2003/04:U335 (mp) yrkande 15

argumenteras för inrättande av en internationell

miljödomstol till vilken internationella

miljökonventioner skall kunna kopplas. Enligt

motionärerna bör även frivilligorganisationer ha

talerätt i miljödomstolen. I syfte att stärka det

folkrättsliga systemet skulle den kunna utgöra en

del av den internationella domstolen i Haag. I

yrkande 14 betonas vikten av att miljökonventioner

och multilaterala miljöavtal efterlevs. Detta kan

ske genom att bindande beslut och kontrollmekanismer

kopplas till undertecknandet.

Bakgrund

På global nivå innefattar det institutionella

systemet för hållbar utveckling en rad organ med FN

i centrum. Inom FN-systemet finns bl.a. FN:s

miljöprogram, UNEP, och Kommissionen för hållbar

utveckling (Commission on Sustainable Development,

CSD). I det globala institutionella systemet ingår

också exempelvis sekretariaten till olika

miljökonventioner. Till detta kommer alla organ och

institutioner som har att integrera miljöaspekter

inom sina respektive verksamhetsområden.

CSD tillskapades 1992 och ansvarar för uppföljning

och genomförande på olika nivåer av resultaten från

toppmöten om hållbar utveckling. Kommissionen, som

sorterar under FN:s ekonomiska och sociala råd

(Ecosoc), medverkade också i förberedelserna för

toppmötet i Johannesburg 2002.

På regional nivå är exempelvis FN:s regionala

kommissioner och EU samt OECD viktiga aktörer när

det gäller miljöfrågor och hållbar utveckling.

FN:s miljöprogram UNEP

FN:s miljöprogram UNEP bär det övergripande och

samordnande ansvaret för miljödimensionen av

hållbar utveckling inom FN-systemet. UNEP arbetar

bl.a. med att fastställa normer för exempelvis

miljöutvärdering och miljöinformation och med att

utveckla aktionsplaner för det globala

miljöarbetet. Man söker också synergieffekter

mellan olika miljökonventioner, arbetar med

frågor kring teknologiöverföring, sötvatten och

stöd till afrikanska miljöinsatser. Sveriges

bidrag till UNEP för 2004 är totalt ca 40

miljoner kronor.

En reformering av FN inleddes 1997 och syftar

bl.a. till en mer integrerad och systematisk

hantering av miljö och hållbar utveckling inom FN:s

samtliga utvecklingsområden. Som ett led i

reformarbetet har FN:s miljöprogram UNEP förnyats.

Internationell miljödomstol

Det finns i dag inte någon internationell

miljödomstol. Den internationella domstolen i Haag

har dock en särskild miljökammare.

Inom den internationella miljörätten finns ett

stort antal konventioner. Dessa innefattar

tvistelösningsmekanismer som kan ha starkt

varierande utformning.

Ställningstagande

FN:s miljöprogram UNEP

Genom Johannesburgprocessen förtydligades UNEP:s

roll som huvudansvarig för miljödimensionen av

hållbar utveckling inom FN-systemet. UNEP:s

samverkan med andra FN-organ har stärkts under

devisen ”miljö för utveckling”. De senaste fyra åren

har antalet medlemsländer som betalar en frivillig

årsavgift till UNEP fördubblats.

EU har vid ett flertal tillfällen antagit

rådsslutsatser med syftet att ”förstärka den

internationella miljöstyrningen som skulle kunna

leda till en uppgradering av miljöprogrammet UNEP

till ett specialiserat FN-organ med ett brett mandat

i miljöfrågor”. Kommissionen har i en nyligen

publicerad uppföljningsrapport om genomförandet av

åtagandena vid Johannesburgstoppmötet aktualiserat

denna ståndpunkt (KOM (2003) 829). Specialiserade

FN-organ, som exempelvis ILO och WHO, har ett större

oberoende än program av den karaktär som UNEP

representerar.

I linje med det nordiska FN-projektets

rekommendationer verkar Sverige inom UNEP för en

effektiv styrning och för att samtidigt ta till vara

FN:s viktiga roll att erbjuda medlemsländer

mötesplatser. I projektets rekommendationer

betonades också vikten av att förbättra styrformer

inom FN-systemet genom att skapa en bättre

arbetsfördelning vad gäller policyskapande,

fastställande av verksamhetsinriktning och

genomförande. Mot bakgrund av det nordiska FN-

projektet genomför Sverige en studie över hur

styrformerna inom UNEP skulle kunna förbättras.

Frankrike har tagit initiativ till en arbetsgrupp

med 24 länder som skall diskutera en omformning av

UNEP till ett fackorgan för miljöfrågor. Företrädare

för den svenska regeringen deltar förutsättningslöst

i dessa diskussioner.

Utrikesutskottet vill för sin del understryka

vikten av tydliga och klara ansvarsförhållanden när

det gäller den internationella miljöstyrningen. En

stark och effektiv styrning måste eftersträvas.

Utskottet anser att mycket talar för att man inte

bör bygga upp ytterligare organ för detta ändamål

utan att UNEP skulle kunna ha förutsättningar att

axla en sådan roll.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionen väckt är besvarade och avstyrker

därmed motion 2003/04:U335 (mp) yrkande 12.

Internationell miljödomstol

Förslag om en internationell miljödomstol har

behandlats av riksdagen vid flera tillfällen, senast

i betänkande 2002/03:UMJU1. Där erinrade det

sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet

om de argument som framförts mot inrättande av en

internationell miljödomstol. Argumenten var att ett

genomförande av en enhetlig praxis inom miljörätten

genom ett enhetligt tvistelösningssystem i form av

en miljödomstol, torde vara förenat med flera

problem med anledning av att den internationella

miljörätten innehåller en stor mängd konventioner

och ett stort antal sinsemellan mycket olika

instrument för att se till att förpliktelserna

efterlevs. Därtill kommer det politiska problemet

att många stater är ovilliga att låta domstolar

slita deras tvister. En enhetlig

tvistelösningsmekanism skulle sannolikt förutsätta

att det infördes bestämmelser därom i ett stort

antal redan befintliga miljörättskonventioner. Om

tvistelösningsklausulerna i befintliga konventioner

inte revideras kan det innebära att parterna får en

valmöjlighet mellan flera

tvistelösningsinstitutioner, vilket ytterligare

skulle undergräva enheten i miljörättens

tillämpning. Sådana nödvändiga omförhandlingar

skulle leda till att konventionerna öppnas för

omförhandling även i andra avseenden.

Det sammansatta utskottet påminde i betänkande

UMJU1 om att det redan finns en domstol med generell

kompetens, nämligen den internationella domstolen i

Haag, vilken har en särskild miljökammare. Även om

det inte finns någon instansordning inom folkrätten

ger den internationella domstolens auktoritet dess

domar en särskild tyngd, poängterade det sammansatta

utskottet.

De nuvarande miljöavtalen innehåller emellertid

ofta tvistelösningsmekanismer som bedöms vara för

svaga eftersom de i flertalet fall bygger på en s.k.

opt in-lösning, vilket innebär att parterna själva

avgör om de vill acceptera tvistelösningsmekanismen

eller ej. Företrädare för de nordiska ländernas

regeringar överenskom i september 2003 om att vara

pådrivare för att nya miljöavtal skall innehålla

formuleringar som stärker både Haagdomstolens och

skiljedomstolarnas roll under avtalen.

De nordiska länderna är också eniga om vikten av

att komplettera existerande traditionella

tvistelösningsmekanismer i miljöavtal med

efterlevnadsordningar, eller, förenklat uttryckt,

klarlägganden av på vilket sätt avtalen skall

efterlevas eller förverkligas.

De nordiska länderna stöder därför sådana

efterlevnadsordningar som inte erbjuder några

möjligheter för en part till s.k. opt out, dvs. att

frånträda bestämmelserna om efterlevnad. I de fall

en sådan möjlighet ändå måste finnas i ett avtal bör

den, enligt de nordiska ländernas uppfattning, vara

begränsad i tid och omfattning. De nordiska länderna

är också eniga om vikten av öppenhet i

efterlevnadsprocessen. Det skall vara möjligt för

exempelvis allmänheten att följa och granska

staternas agerande.

Utrikesutskottet finner inte anledning att göra

något annat ställningstagande i frågan om inrättande

av en internationell miljödomstol än vad som senast

gjordes i betänkande 2002/03:UMJU1. Samtidigt ser

utskottet positivt på att en gemensam nordisk

hållning enligt här redovisade principer kommit till

stånd.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2003/04:U254 (kd)

yrkande 6 och 2003/04:U335 (mp) yrkandena 14 och 15.

3 Finansiella institutioner och

finansieringsfrågor

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om

finansiella institutioner och

finansieringsfrågor, däribland om

Världsbanken och Globala miljöfonden, GEF.

Samtliga motioner avstyrks. Jämför

reservation 4 (c).

Motioner

Sverige bör enligt motion 2003/04:U254 (kd) yrkande

19 vara pådrivande för att utveckla nya

finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser i

enlighet med idéer som presenterades vid konferensen

Finansiering för utveckling 2002.

I motion 2003/04:U308 (c) yrkande 6 framhålls att

det bör finnas en övergripande policy för

Världsbanken och dess verksamhet. Av denna

övergripande policy skall tydligt framgå att man i

alla projekt och program skall sträva mot en hållbar

utveckling med innebörden att social utveckling och

ekologisk hänsyn ges samma tyngd som ekonomisk

utveckling. Enligt yrkande 8 borde Världsbanken och

Internationella valutafonden, IMF (International

Monetary Fund), göra en översyn av sin policy för

att se att den ligger i linje med Agenda 21 och den

genomförandeplan som antogs vid FN:s världstoppmöte

om hållbar utveckling 2002. I yrkande 9 framhålls

att Världsbankens policy måste innefatta också

materiella rättigheter, däribland rätten till rent

dricksvatten. När det gäller Världsbankens utlåning

till dammprojekt framhålls i yrkande 16 att sådan

måste utgå från slutsatserna från World Commission

on Dams.

Enligt yrkande 17 bör huvudinriktningen på Globala

miljöfonden, GEF (Global Environmental Facility),

vara att arbeta mot klimatförändringar inklusive

ökenutbredning och annan markförstöring. Sverige

föreslås i yrkande 18 fortsätta att stödja GEF och

verka för att övriga EU-medlemsstater gör detsamma.

Bakgrund

Världsbanken, Globala miljöfonden och

Internationella valutafonden (IMF) utgör exempel på

centrala aktörer på global nivå när det gäller

frågor med anknytning till finansiering av

miljöförbättrande åtgärder och insatser för hållbar

utveckling. Härutöver finns ett antal fonder av

olika karaktär.

På regional nivå finns bl.a. de regionala

utvecklingsbankerna och Europeiska

investeringsbanken, EIB. Den sistnämnda banken

beviljar lån till projekt i EU:s medlemsländer och

anslutningsländer men har också medverkat till

finansiering av miljörelaterade projekt utanför

dessa, bl.a. i nordafrikanska länder samt i Sankt

Petersburg och Kaliningrad.

För att uppfylla millenniemålen krävs att varje

utvecklingsland har möjlighet att mobilisera

tillräckligt med offentliga och privata resurser och

att resurserna används effektivt. Detta ställer

ökade krav på samstämmighet inom politikområdena

ekonomi, handel och utveckling samt ett

internationellt system som fungerar och svarar mot

globaliseringens utmaningar. Dessa frågor

behandlades vid den internationella konferensen om

utvecklingsfinansiering in Monterrey, Mexiko, 2002.

Huvudsyftet var att diskutera hur olika

finansieringskällor – inhemska och internationella,

privata och offentliga – tillsammans kan verka för

att uppnå de mål och åtaganden som uppställs i

millenniedeklarationen och vid större FN-konferenser

och möten under 1990-talet.

Världsbanken slog 2001 fast en övergripande

strategi för fattigdomsbekämpning. I denna

identifierade man två huvudområden för verksamheten:

att skapa ett klimat för investeringar, arbete och

hållbar utveckling och att investera i fattiga

människor och göra det möjligt för dem att delta i

utveckling. I dokumentet World Bank Group –

Strategic Framework (januari 2001) deklareras att

Världsbanken till fullo stöder millenniemålen och

att dess övergripande strategi skall stå i

överensstämmelse med dessa.

Världsbankens bidrag till att uppnå millenniemålen

sker genom stöd till i-länder och u-länder i form av

lån, garantier, analyser och råd,

skuldavskrivningar, kapacitetsstärkande åtgärder

samt global övervakning och rådgivning. I början av

2003 pekade Världsbankens ledning ut sju särskilt

viktiga insatsområden: utbildning för alla,

hiv/aids, mödra- och barnavård, vattenförsörjning

och sanitet, investeringsklimat och finansiering,

handel och hållbar utveckling. På dessa områden vill

banken lägga ökad tonvikt under en tvåårsperiod,

bl.a. i form av mer kapacitetsstärkande insatser och

traditionell långivning samt annan finansiering.

Det är enligt Världsbanken uppenbart att enbart

ekonomisk tillväxt inte nödvändigtvis medför minskad

fattigdom. Den slutsatsen bygger bl.a. på slutsatser

i studien De fattigas röst (Voices of the Poor) som

banken publicerade 2000. I studien försökte man få

fram orsaker till och effekter av fattigdom genom

att sammanställa svar från 60 000 fattiga kvinnor

och män i 60 länder. Studien visade hur nära

sammanlänkad fattigdom är med andra aspekter på

mänsklig utveckling – exempelvis hälsa, utbildning

och deltagande i samhället – och hur stor betydelse

korruption och ineffektiv offentlig styrning har.

Studien har i sin tur påverkat senare prioriteringar

och insatser från Världsbanken när det gäller att

bekämpa fattigdom.

Världsbankens strategi för fattigdomsbekämpning

kompletteras av ett flertal sektorsstrategier,

däribland avseende skogar, vattenresurser och

miljöfrågor. Sektorsstrategierna revideras vart

tredje år.

Bankens miljöstrategi beslutades av dess styrelse

2001. Strategins mål är att främja

miljöförbättringar som ett grundläggande element i

strategier och handlingsprogram för utveckling och

fattigdomsbekämpning. Den har tre ömsesidigt

beroende delmål: att förbättra människors

livskvalitet, att förbättra tillväxtens kvalitet och

att skydda kvaliteten på den regionala och globala

miljön. I maj 2003 publicerades en utvärdering av

hur genomförandet av miljöstrategin fortskrider.

Utvärderingen visar att den genomförts väl och att

verksamheten ligger väl i linje med den

genomförandeplan som antogs vid världstoppmötet i

Johannesburg.

Internationella valutafondens, IMF, roll är att

övervaka länders växelkurser och makroekonomiska

politik. En central del av IMF:s verksamhet är att

stödja länder att genomföra en makroekonomisk

politik som syftar till en hållbar tillväxt. IMF:s

verksamhet omfattar rådgivning och finansiellt stöd

till länders reformprogram och innefattar

bedömningar av de sociala och miljömässiga

konsekvenserna av olika åtgärdsförslag.

Globala miljöfonden, GEF (Global Environment

Facility), skapades 1991. Fonden ger

finansieringsstöd till utvecklingsländer och länder

med övergångsekonomier för program och projekt som

skall skydda den globala miljön.

Globala miljöfonden är en finansiell mekanism för

klimatkonventionen (UNFCCC), konventionen om

biologisk mångfald (CBD), Stockholmskonventionen om

långlivade organiska ämnen (POP) och

ökenkonventionen. Detta innebär att konventionernas

partsmöten beslutar om riktlinjer för GEF:s

verksamhet inom respektive område och att Globala

miljöfonden rapporterar till dem om sina insatser.

Fonden finansierar även insatser i östländer

avseende Montrealprotokollet om ozonnedbrytande

ämnen.

Ställningstagande

Näringslivets bidrag till strävandena för hållbar

utveckling slogs fast vid toppmötet i Johannesburg.

Genomförandeplanen betonar vikten av partnerskap

mellan marknadsaktörer och den offentliga sektorn.

Så kallade innovativa finansieringsmekanismer, dvs.

nya finansieringsformer, lyftes också fram som en

viktig del i slutsatserna från Monterreykonferensen.

Upprättandet av nya separata globala fonder har

däremot inte självklara fördelar i förhållande till

existerande institutioner och mekanismer för

finansiering. Globala miljöfonden, GEF, har dock

åstadkommit goda resultat när det gäller globala

miljöinsatser. Som framgår nedan prioriterar Sverige

GEF:s insatser som en viktig del i det globala

arbetet för hållbar utveckling.

I proposition 2002/03:122 som låg till grund för

utskottets ställningstagande om Sveriges politik för

global utveckling (bet. 2003/04:UU3) betonades att

Sverige fortsatt bör verka för att de multilaterala

organens verksamhet effektiviseras och förstärks och

att ökat samarbete sker mellan olika multilaterala

organ och för att utvecklingsländernas inflytande

ökar i de internationella finansiella

institutionerna.

Regeringen konstaterade i prop. 122 att de

internationella finansiella institutionerna genom

sina mandat och sina omfattande resurser har en

avgörande betydelse för många utvecklingsländer.

Deras påverkan är både direkt, genom lån- och

rådgivning, och indirekt, genom att deras verksamhet

bidrar till internationell finansiell stabilitet.

FN:s arbete för utveckling bör förstärkas bl.a.

genom långsiktiga, stabila finansieringsplaner

grundade på gemensamt ansvarstagande, tydligare

mandat, inrättande av effektiva styrformer och

förbättrad samordning. De regionala

utvecklingsbankernas verksamhet bör stärkas genom

fortsatta interna reformer, en breddad syn på

fattigdomsbekämpning och ökad samordning och

harmonisering.

Världsbanken och IMF fyller enligt utskottet en

viktig funktion, inte minst i fråga om

fattigdomsbekämpning och internationell finansiell

stabilitet. Detta framgick också vid den konferens

om Bretton Woods-institutionerna som anordnades i

Riksdagshuset den 28 januari 2004. Flera talare vid

konferensen betonade vikten av att stärka det

parlamentariska inflytandet över de båda

institutionerna. Statsrådet Gunnar Lund klargjorde

att regeringens ambition är att ha en närmare dialog

med riksdagen i dessa frågor.

Dessa frågor hade dessförinnan tagits upp också i

betänkande UU3 där utskottet framhöll vikten av att

den svenska riksdagen av regeringen informeras om

och kan påverka Världsbankens arbete liksom

verksamheten i IMF och de regionala bankerna.

Utskottet gjorde därför ett tillkännagivande om att

regeringen med regelbundna intervall i en skrivelse

bör redovisa de svenska prioriteringarna för

riksdagen vad avser Världsbanken, IMF och de

regionala utvecklingsbankerna.

Också helt nyligen har utrikesutskottet i yttrande

2003/04:UU2y Spelregler för globala marknader –

svensk strategi för ökad internationell finansiell

stabilitet, vilket avlämnats till finansutskottet,

tagit upp det aktuella spörsmålet och därvid

förutsatt att regeringen utvecklar en närmare dialog

med riksdagen kring de aktuella frågorna. Regeringen

bör ta initiativ till en diskussion om formerna för

dialogen. Utskottet gjorde i yttrandet bedömningen

att den skrivelse som riksdagen beställt jämte

kontakterna inför årsmöten skapar goda

förutsättningar för riksdagen att få insyn och kunna

utöva inflytande. Det ligger i regeringens intresse

att förankra de ståndpunkter som framförs

internationellt. Det är en styrka att kunna hänvisa

till att ståndpunkterna är förankrade, konstaterade

utskottet. Utskottet förutsätter att de synpunkter

som framförs av riksdagen kommer att vägas in i de

svenska positionerna.

I detta sammanhang kan nämnas att det finns ett

nätverk, PNoWB (Parliamentary Network on the World

Bank), för parlamentariker med intresse för

utvecklings- och biståndsfrågor och Världsbankens

roll i detta sammanhang. Företrädare för

utrikesutskottet har deltagit i konferenser

arrangerade av nätverket. Utskottet återkommer

senare i betänkandet till frågan om

parlamentarikerinflytande i

Världshandelsorganisationen, WTO.

I betänkande UU3 noterade utskottet att

Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet

väsentligt under de senaste åren och anpassat den

till en fördjupad förståelse kring vad som är

effektivt utvecklingssamarbete och relevanta

makroekonomiska åtgärder i fattiga länder.

Verksamheten behöver dock anpassas kontinuerligt

till nya rön och förändrade förutsättningar.

Utskottet framhöll därför att Världsbanken och IMF

måste fortsätta denna förändringsprocess och även

möjliggöra ett ökat inflytande för

utvecklingsländerna.

Sverige har, vilket utskottet redovisade i

betänkande UU3, sedan länge drivit en politik för

att Världsbanken skall ta mer sociala och

miljömässiga hänsyn vid utformningen av sina projekt

och program. Sedan 1997 har en omfattande

reformprocess genomförts i banken med syfte att

effektivisera verksamheten och fokusera tydligare på

fattigdomsbekämpning. Världsbanken gör i dag också

miljökonsekvensbedömningar och har som framgått ovan

även antagit en miljöstrategi. Ett annat viktigt

verktyg i bankens verksamhet är enskilda länders

nationella fattigdomsstrategier. Dessa strategier

identifierar vad regeringarna själva anser behöver

göras för att bekämpa fattigdom i sina länder och

skall finnas med i bankens beslutsunderlag.

Världsbanken skall således inte a priori avgöra vad

som är viktigast för berörda länder utan väga samman

de ovannämnda faktorerna.

Inom Världsbanken pågår för närvarande ett arbete

med att ta fram en ny strategi för social

utveckling. Sverige är engagerat i framtagandet av

denna policy och utgår därvidlag från den politik

för global utveckling som nyligen slagits fast av

riksdagen (prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3,

rskr. 2003/04:112) och som särskilt betonar

rättighetsperspektivet. Utskottet återkommer senare

i betänkandet till frågan om rätten till

dricksvatten.

I anslutning till vad som anförts här om

Världsbanken och miljöfrågor kan nämnas att OECD:s

råd i december 2003 antog skärpta riktlinjer om

miljöhänsyn vid statsstödd exportfinansiering.

Riktlinjerna, som trädde i kraft den 1 januari 2004,

innebär bl.a. att vid prövning av projekt skall

Världsbankens miljöstandarder tillämpas när dessa är

strängare än värdlandets standarder. Öppenheten om

miljökonsekvenser till följd av projekt skall öka,

och sådan information skall normalt offentliggöras

före beslut.

När det gäller verksamheten inom IMF svarar

fonden, som framgått, för rådgivning och finansiellt

stöd till länders reformprogram. Därvid gör man

bedömningar av de sociala och miljömässiga

konsekvenserna av olika åtgärdsförslag. Sverige

verkar för att dessa konsekvensanalyser skall

systematiseras ytterligare.

Med anledning av ett motionsyrkande konstaterar

utskottet att materiella rättigheter, exempelvis

tillgång till rent dricksvatten, kan sägas vara

innefattade i Världsbankens policy. Banken har, som

framgått, deklarerat att den till fullo stöder

millenniemålen och klargjort att dess övergripande

strategi skall stå i överensstämmelse med dessa.

Vidare har banken, vilket också framgått ovan,

utarbetat en sektorsstrategi för vattenresurser.

Världsbankens utlåning till dammprojekt bör enligt

ett motionsyrkande utgå från slutsatserna från

Världskommissionen om dammar (World Commission on

Dams).

Innan WCD:s arbete startade fanns det en

djupgående misstro mellan förespråkare och kritiker

till dammbyggen vilket hindrade en konstruktiv

diskussion om hur man skulle kunna hitta

tillvägagångssätt för att förbättra tillgången till

vatten och energi. Som en reaktion på detta

medfinansierade Världsbanken och IUCN

(Internationella naturvårdsunionen) 1997 ett

seminarium med dammförespråkare och dammotståndare

som i sin tur lade grunden för vad som kom att bli

Världskommissionen om dammar. Flera faktorer

medverkade till att kommissionen tillsattes, bl.a.

en intensiv internationell debatt om sambandet

mellan dammar och utveckling, den förändrade synen

på förhållandet mellan stat och medborgare och den

ökande medvetenheten om hur stora dammbyggen haft en

negativ inverkan på miljön och sociala förhållanden.

Den oberoende kommissionen hade en bred

sammansättning med representanter från industrin,

organisationer för urbefolkningar,

miljöorganisationer och akademiker. I WCD ingick den

tidigare ABB-chefen Göran Lindahl. Kommissionens

slutrapport Dams and Development publicerades i

november 2000.

I slutrapporten fastställde WCD strategiska

prioriteringar med tillhörande policyprinciper och

slog utifrån dessa fast ett antal kriterier och

riktlinjer för hur nyckelbeslut skall fattas i

planeringsfasen och under genomförandet av

dammbyggen. Vidare utarbetade kommissionen särskilda

förslag avseende nationella regeringar,

frivilligorganisationer, privat sektor, bilaterala

hjälporganisationer och multinationella

utvecklingsbanker m.fl. Slutrapporten finns

tillgänglig på World Commission on Dams hemsida

http://www.dams.org/.

Världsbanken har förklarat att WCD:s rapport utgör

en viktig referensram för bankens verksamhet, att

man delar de värderingar som kommer till uttryck där

och att man avser att arbeta för att stödja de

prioriteringar som görs i rapporten. Rapportens

slutsatser har diskuterats utförligt i bankens

Vattenresursstrategi (”Water Resources Sector

Strategy: Strategic Directions for World Bank

Engagement”, februari 2003). Sverige har deltagit i

utarbetandet av strategin och bl.a. bidragit till

att förtydliga skrivningar i förhållande till WCD-

rapporten.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2003/04:U254 (kd)

yrkande 19 och 2003/04:U308 (c) yrkandena 6, 8, 9

och 16.

Verksamheten inom Globala miljöfonden, GEF, är inriktad på sex

huvudområden: biologisk mångfald, klimatförändring,

internationella vatten, uttunning av ozonlagret,

markförstöring och långlivade organiska föroreningar

(t.ex. DDT). De två sistnämnda områdena har

tillkommit efter beslut 2002. Även om dessa också

tidigare innefattats i GEF:s verksamhet har de på

senare tid fått ökad tyngd i fondens verksamhet. Ett

uttryck för detta är att de lyfts upp till

huvudområden för fondens verksamhet. Sverige, liksom

övriga EU-länder, står bakom fondens verksamhet och

har aktivt verkat för den utformning som den har i

dag.

Sverige och nästan alla EU-länder är bidragsgivare

till GEF. Sveriges stöd till fonden uppgår under

innevarande påfyllnadsperiod 2002–2006 till ca 764

miljoner kronor, vilket motsvarar ungefär 3 % av

fondens budget. EU-länderna svarar under samma

period tillsammans för ca 44 % av fondens budget,

vilket innebär att de är fondens största

bidragsgivare.

Globala miljöfondens projekt utarbetas och

genomförs av tre organisationer: Världsbanken (som

även är fondförvaltare), UNDP och UNEP.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionen väckt är besvarade och avstyrker

därmed motion 2003/04:U308 (c) yrkandena 17 och 18.

4 Handel och miljö

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas sex motionsyrkanden

om handel och miljö. Motionsyrkandena

avstyrks. Jämför reservationerna 5 (mp) och 6

(mp).

Motion

I motion 2003/04:N340 (mp) yrkande 12 föreslås att

FN-konventioner om mänskliga rättigheter och

multilaterala överenskommelser på miljöområdet i

form av s.k. Multilateral Environment Agreements,

MEA, skall vara överordnade

Världshandelsorganisationens (WTO) regelverk.

Regeringen bör enligt yrkande 14 hårdare driva att

i-länderna skall uppfylla ingångna jordbruksavtal

innan WTO tvingar de fattiga länderna att skriva på

nya avtal. Enligt yrkande 15 bör regeringen också

kraftfullare verka för att stoppa de rika ländernas

dumpning av jordbruksprodukter. I yrkande 17 begärs

att regeringen fortsätter att verka för att

exportsubventioner avskaffas och att

industriländernas tullhinder, särskilt systemet med

tulleskalering av jordbruksstödet, tas bort. De två

främsta målen för WTO-ländernas jordbrukspolitik

skall vara en trygg livsmedelsförsörjning och

ekologisk uthållighet, enligt yrkande 18.

Motionärerna anser i yrkande 19 att u-länder skall

kunna undanta grödor som är viktiga för människors

försörjning från åtaganden om tullminskningar. WTO:s

handelspolitik får inte hindra genomförande av FN:s

millenniemål.

Bakgrund

Målet om hållbar utveckling och skydd av miljön

anges i ingressen till avtalet om bildande av WTO

(Agreement Establishing the WTO). Det finns inget

särskilt WTO-avtal som handlar om miljöfrågor.

Däremot innehåller ett antal WTO-avtal villkor som

rör miljöfrågor. Under Uruguayrundan fattades 1994

beslut om att inrätta en särskild Kommitté för

handel och miljö (Committee on Trade and

Environment, CTE) inom WTO.

Det högsta beslutande organet i

Världshandelsorganisationen (WTO) är

ministerkonferensen, vilken möts vartannat år. Vid

den fjärde ministerkonferensen i Doha, Qatar, i

november 2001 enades medlemsländerna om att inleda

en ny bred förhandlingsrunda, den s.k.

utvecklingsdagordningen från Doha. Enligt den

tidsplan som då slogs fast skulle rundan vara

avslutad den 1 januari 2005.

Utvecklingsdagordningen har, som utrikesutskottet

konstaterade i betänkande 2003/04:UU3, en tydlig

utvecklingsprofil och reflekterar i de flesta delar

de intressen som u-länder givit uttryck för.

Dagordningen var en grundförutsättning för WTO:s

fortsatta legitimitet och för u-ländernas vilja att

påbörja förhandlingar och deras förmåga att utnyttja

handeln som ett utvecklingsinstrument.

Deklarationens inledningsavsnitt anger att u-länders

behov och intressen skall genomsyra WTO:s

arbetsprogram. Det innebär att bl.a. frågor om

förbättrat marknadstillträde, balanserade regler

liksom långsiktig finansiering av tekniskt bistånd

och kapacitetsuppbyggnad är av avgörande betydelse.

Därutöver är det angeläget att ge stöd till

utvecklingsländerna att fullt ut kunna utnyttja

världshandelsorganisationens

förhandlingsmöjligheter.

Avsikten var att en halvtidsöversyn av

förhandlingarna om utvecklingsdagordningen skulle

äga rum vid WTO:s femte ministerkonferens i Cancún i

Mexiko i september 2003. De framsteg som gjorts i

förhandlingarna före Cancúnmötet var förhållandevis

små, och det hade inte varit möjligt att hålla

tidsgränserna för flera av de delmål som satts upp.

Förhandlingarna i Cancún bröt samman på mötets

sista dag. Dessförinnan hade ett utkast till

ministerdeklaration presenterats. Där föreslogs

bl.a. att exportstöd till jordbruket i i-länderna

skulle fasas ut i två steg där det första steget

avsåg produkter av intresse för u-länderna. Detta

var ett av de mest angelägna förslagen från den

grupp av u-länder, den s.k. G20-gruppen, vilken gått

samman i en allians inför Cancúnmötet. En rad andra

förslag ingick också i utkastet till

ministerdeklaration, exempelvis ytterligare

reduktion av i-ländernas handelssnedvridande interna

jordbruksstöd.

Sedan slutet av 1980-talet är handel och miljö ett

viktigt område på den handelspolitiska agendan.

Arbetet bedrivs parallellt i bl.a. WTO, OECD, FN:s

organ för handel och utveckling (UNCTAD) och i FN:s

miljöprogram UNEP. Handels- och miljöpolitiken skall

vara ömsesidigt stödjande, dvs. åtgärder inom det

ena politikområdet skall även stödja utvecklingen

inom det andra området. Åtgärder skall utformas så

att de kan leda till en positiv utveckling av miljön

och samtidigt motverka begränsningar i handeln.

Miljökonsekvenser som olika handelsåtgärder kan få

skall beaktas. Likaså skall stabila förutsättningar

i handelssystemet säkerställas.

Enligt den deklaration som antogs i Doha och som

låg till grund för WTO-förhandlingarna i Cancún

behandlades i fråga om handel och miljö förhållandet

mellan befintliga WTO-regler och de särskilda

handelsvillkor som uppställts i multilaterala

miljöavtal. Syftet är att klargöra relationen mellan

handelsåtgärder som vidtas på grundval av miljöavtal

och WTO-regler. Därvid skulle man behandla frågan om

hur WTO-regler skall tillämpas i de fall WTO-

medlemmar ingått miljöavtal.

Det finns i dag uppskattningsvis 200 multilaterala

miljöavtal. Frågor om sambandet mellan WTO-avtal och

miljöavtal behandlas i WTO:s kommitté för handel och

miljö. Några exempel på miljöavtal som innefattar

handelsvillkor är Montrealprotokollet för skydd av

ozonlagren, Baselkonventionen om kontroll av handel

med eller transport av avfall samt konventionen om

internationell handel med utrotningshotade arter.

Enligt uppgift från Utrikesdepartementet finns i

dag inget klart svar på vad som gäller i de fall

miljökonventioner kommer i konflikt med WTO:s

regelverk. Frågan diskuteras i olika forum där det

är EU som för gemenskapens talan. Regeringen anser

att det är viktigt att nå klarhet i frågan, både i

WTO och i andra sammanhang. Generellt har Sverige

drivit uppfattningen att både multilaterala

miljöavtal (MEA) och WTO-avtal är viktiga och att

ingen är överordnad den andra utan de är ömsesidigt

stödjande. Generellt sett ligger det i MEA:s och

WTO:s intresse att undvika att konflikt uppstår

mellan de båda regelverken. Samtidigt finns det

redan i dag vissa möjligheter att ta hänsyn till

miljö, liv och hälsa i förenlighet med WTO:s

regelverk.

Grundläggande dokument är 2001 års

ministerdeklaration i Doha och resultatet från

toppmötet år 2002 i Johannesburg om hållbar

utveckling. I Doha enades regeringar om att handel

och miljö måste vara ömsesidigt stödjande. Den

senaste utvecklingen pekar dock enligt

Utrikesdepartementet på att MEA och WTO ger ett ökat

stöd för varandras verksamheter.

Ställningstagande

Frågor om samband mellan WTO:s handelsregler och

bl.a. miljöaspekter har även vid tidigare tillfällen

behandlats av utrikesutskottet. I exempelvis

betänkande 2000/01:UU11 betonade utskottet att de

åtaganden som världens länder gjort på miljöområdet,

bl.a. Agenda 21, inte får undergrävas av ett WTO-

avtal. I sammanhanget noterade utskottet att FN:s

ekonomiska kommission för Europa (ECE) i den s.k.

Århusdeklarationen slog fast att WTO-regler helt och

fullt måste ta hänsyn till behovet av en hög nivå på

skyddet av miljön.

Utskottet har nyligen i betänkande 2003/04:UU3

redovisat sin syn på handelspolitikens roll i det

globala utvecklingsarbetet. Därvid framhöll

utskottet att eftersom hållbar utveckling redan i

dag är ett uttalat mål för WTO måste organisationen

engageras och bidra till det globala arbetet med

hållbar utveckling. Detta är nödvändigt för att

förtroendet för organisationen skall upprätthållas

och för att förståelsen för fördelarna med en öppen

handel skall kunna öka.

Som framgått ovan är hållbar utveckling redan i

dag ett uttalat mål för WTO. Vad gäller förhållandet

mellan olika WTO-avtal och andra internationella

avtal påpekade utskottet i det sistnämnda

betänkandet att EU-länderna vid toppmötet i

Johannesburg fick igenom kravet på att

internationella miljöavtal inte skall underordnas

WTO:s handelsavtal utan att avtalen skall vara

ömsesidigt stödjande. Enligt utskottets mening

innefattar detta konventioner på miljöområdet och

det sociala området som således inte kan

åsidosättas. Regelverket inom WTO liksom

multilaterala konventioner på miljöområdet och det

sociala området är viktiga delar av det

internationella regelverk som Sverige och EU har att

leva upp till. Dessa regler får inte spelas ut mot

varandra, utan bör i samverkan användas för att

stärka miljöhänsynen, skyddet för de mänskliga

rättigheterna och frihandeln i världen. Utskottet

poängterade i betänkande UU3 att framtidens

handelsregler måste utformas på ett sätt som bidrar

till en bättre miljö och respekt för de mänskliga

rättigheterna.

I detta sammanhang vill utskottet betona att WTO:s

regelverk inte får hindra, utan bör stödja,

ambitionerna på miljöområdet och vad gäller

mänskliga rättigheter. WTO-reglerna bör således inte

få företräde framför de multilaterala

miljökonventionerna respektive FN:s konventioner om

mänskliga rättigheter. Utskottet konstaterar att

detta synsätt överensstämmer med den linje som

regeringen företräder i WTO-förhandlingarna.

När det gäller förhållandet mellan mänskliga

rättigheter och handel vill utskottet, i likhet med

i betänkande UU3 nyligen, starkt understryka att de

grundläggande normer rörande mänskliga rättigheter

som slås fast i FN:s deklaration om de mänskliga

rättigheterna är absoluta. Att främja dessa utgör en

hörnsten i Sveriges politik för global utveckling.

Handelspolitiken är ett viktigt instrument i

främjandet av de mänskliga rättigheterna.

Inför Cancúnmötet förespråkade Sverige och EU att

sekretariaten för internationella miljökonventioner

skulle få permanent observatörsstatus när frågor om

miljö och handel diskuteras inom WTO. Enligt de

förslag till skrivningar som förelåg innan

sammanbrottet i förhandlingarna ägde rum i september

2003 hade man endast delvis fått gehör för denna

uppfattning.

I detta sammanhang kan nämnas att frågan om

observatörsstatus för sekretariaten för

internationella miljökonventioner när sambandet

mellan miljö och handel diskuteras inom WTO är en av

de frågor som behandlas i en gemensam utredning av

Kommerskollegium och Naturvårdsverket. I

utredningens nyligen presenterade rapport Climate

and Trade rules – harmony or conflict? förordas

garantier för att sekretariaten för multinationella

miljöavtal som innehåller handelsåtgärder får rätt

att delta när förhandlingar sker i WTO:s kommitté

för handel och miljö. Utredningen behandlar

förhållandet mellan FN:s klimatkonvention,

Kyotoprotokollet och WTO:s regelverk. Den

presenteras och diskuteras i början av 2004 på flera

internationella konferenser.

Utskottet ser positivt på att de svenska

myndigheterna på detta sätt bidrar till en öppen och

konstruktiv diskussion om sambanden mellan

internationell handelspolitik och miljöpolitik.

Sverige och övriga EU-länder förespråkar större

intern och extern öppenhet i WTO-systemet, en

uppfattning som har utrikesutskottets fulla stöd.

Utskottet anser också att det är önskvärt att

sekretariaten för internationella miljökonventioner

får möjlighet att följa diskussionen i frågor om

miljö och handel i WTO.

Interparlamentariska unionen (IPU) har sedan 2000

organiserat parlamentarikermöten om internationella

handelsfrågor. Dessa möten, benämnda

Parlamentarikerkonferensen om WTO (The Parliamentary

Conference on the WTO), organiseras i anslutning

till WTO:s ministerrådsmöten. Vid

parlamentarikermötet i Genève i februari 2003

beslutade man att även hålla en årlig konferens,

helt skild från ministerrådsmötena. IPU och

Europaparlamentet är medarrangörer till de båda

formerna av konferenser där deklarationer eller

rekommendationer antas.

När det gäller det parlamentariska inslaget i den

svenska regeringsdelegationen till WTO-möten vill

utskottet framhålla vikten av att de ledamöter som

ingår i sådana delegationer är verksamma i de

utskott som är mest berörda av WTO-frågor.

Betydelsen av parlamentarisk representativitet,

ledamöternas fackkunskaper inom området samt

möjligheten att till ansvarigt utskott återföra

erfarenheter från aktuellt möte är centrala faktorer

i detta sammanhang. Utskottets bedömning i denna del

ligger i linje med riksdagsstyrelsens

ställningstagande (baserat på utredningsrapport

2002/03:DelUt, s. 56 f.) rörande riksdagsledamöters

deltagande i regeringsdelegationer. Utskottet har

tidigare i betänkandet behandlat frågor om

parlamentarikerinflytande i Världsbanken, IMF och de

regionala utvecklingsbankerna.

I betänkande 2003/04:UU3 betonade

utrikesutskottet, mot bakgrund av sammanbrottet vid

ministermötet i Cancún i september 2003, att det är

centralt att snarast möjligt återuppta WTO-

förhandlingarna. Detta skulle kunna ske på basis av

det utkast till ministerdeklaration som förelåg i

Cancún. Utskottet anser att det är

utvecklingsländerna som förlorar mest om

förhandlingar inte äger rum och inte förs framåt.

Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att

snarast få till stånd öppna och rättvisa spelregler

för världshandeln på jordbruksområdet med u-

ländernas intressen i centrum.

Utskottet ser mot denna bakgrund positivt på att

regeringen ända sedan förhandlingssammanbrottet 2003

aktivt arbetat för att handelsförhandlingarna

återupptas så snart som möjligt. Den svenska

regeringen har till EU-kommissionen och EU:s

medlemsstater samt ett antal nyckelländer i WTO,

däribland u-länder, framfört att EU klart bör visa

sin vilja att börja förhandla igen. Det är också

regeringens åsikt att ett återupptagande av

förhandlingarna bör ske med utgångspunkt i de

framsteg som trots allt gjordes vid

ministerkonferensen.

I flera motionsyrkanden behandlas WTO-frågor med

anknytning till u-ländernas jordbruk.

Utrikesutskottet framhöll i betänkande 2003/04:UU3

att jordbruket i ett lokalt, nationellt och globalt

perspektiv kan ses som nyckeln till utveckling.

Jordbruket måste vara såväl ekonomiskt, socialt som

miljömässigt hållbart. Ett jordbruk som har denna

inriktning har en viktig funktion i arbetet för en

rättvis och hållbar global utveckling. Jordbruket

kan bl.a. bidra till ökad livsmedelssäkerhet, ökad

delaktighet för kvinnor i beslut som rör

landsbygdsutveckling och livsmedelsproduktion samt

fattigdomsbekämpning. Utvecklingsländerna måste ges

förutsättningar att skapa en tryggad

livsmedelsförsörjning och en positiv

utvecklingsprocess av uthållig jordbruksproduktion.

Utskottet betonade att det finns en stor potential

för minskad fattigdom genom ökad tillväxt, höjd

sysselsättning, produktion och export på

jordbruksområdet.

I en debatt i riksdagen den 27 november 2003 (svar

på fråga nr 2003/04:301) konstaterade statsrådet

Pagrotsky att jordbruksfrågorna utgör nyckelfrågor i

WTO-handelsförhandlingarna. För att möta kraven från

den s.k. G20-gruppen anser Sverige att EU borde visa

större flexibilitet på jordbruksområdet och

exempelvis gå med på att fasa ut exportstöden.

Dessvärre, menade statsrådet i riksdagsdebatten, är

vi alltför ensamma om den uppfattningen.

Sverige har ställt sig bakom och aktivt verkat för

förslag om att avskaffa alla produktionsrelaterade

stöd och exportstöd till bomullssektorn så att u-

länderna kan konkurrera på lika villkor. Sverige har

också föreslagit att EU unilateralt fattar ett

beslut med denna innebörd vilket skulle kunna bidra

till att öka förtroendet för WTO-processen och

medverka till att förhandlingarna snabbare kommer i

gång igen. Att så blir fallet ser regeringen som

oerhört angeläget. Utrikesutskottet delar denna

uppfattning och menar att det är av största vikt att

avskaffa de orättvisa handelsvillkor som tillämpas

av i-länderna och som underminerar

levnadsförhållandena för miljontals fattiga

jordbrukare i världen. I-länderna borde för länge

sedan ha upphört med att behandla handel med

jordbruksprodukter på ett annat sätt än vad man gör

med produkter från alla andra sektorer. Utskottet

konstaterar att det råder en samsyn mellan utskottet

och regeringen i dessa frågor.

Som framgått verkar Sverige i det multilaterala

samarbetet för en öppnare handel på

jordbruksområdet. I WTO-arbetet klargörs det tydligt

i ministerdeklarationen från Doha att en

liberalisering av handeln på jordbruksområdet är en

fundamental del av det åtagande alla WTO-medlemmar

har gjort. I praktiken innebär detta att betydande

marknadsöppningar för jordbruksprodukter skall

skapas, handelsstörande internstöd skall kraftigt

minskas och att olika former av exportstöd skall

minskas och på sikt avskaffas. Sverige är ett av de

länder inom EU som kraftigast driver på för en

öppnare och mer rättvis handel på jordbruksområdet

och för en genomgripande reformering av EU:s

jordbrukspolitik. Det nu gällande jordbruksavtalet

har genomförts av samtliga medlemsländer.

För att kunna utveckla och diversifiera sin

produktion måste utvecklingsländerna ges möjlighet

att förädla sina produkter. Inom ramen för WTO-

förhandlingarna driver Sverige kraven på minskad

tulleskalering. Förslaget innebär att det bör vara

samma tullsats för en förädlad vara som för råvaran.

Utskottet stöder till fullo de svenska

ansträngningarna att få till stånd minskad

tulleskalering.

Inom WTO finns en särskild skyddsklausul med syfte

att låta länder skydda sitt eget jordbruk och därmed

den tryggade livsmedelsförsörjningen om importen

hotar den egna produktionen. Sverige är månt om att

utvecklingsländerna ges denna möjlighet och anser

också att u-länder skall kunna få flexibla villkor

vad avser tullsänkningar på produkter av särskild

vikt för den egna livsmedelsförsörjningen.

En kraftig minskning av handelsstörande internstöd

liksom en utfasning av exportstöden skulle innebära

en marknadsanpassning av jordbruksproduktionen i de

utvecklade länderna. Detta skulle ha som effekt att

dumpningen av jordbruksprodukter i de fattiga

länderna skulle minska. En avveckling av

exportstöden är en central del av dessa

förhandlingar, och Sverige har verkat för en snabb

utfasning av exportsubventionerna. Det är i detta

sammanhang viktigt att understryka att dessa

förhandlingar bör omfatta alla typer av

exportsubventioner, såväl exportbidrag som t.ex.

livsmedelshjälp och exportkrediter som används som

förtäckta exportsubventioner. Detta är också en

fråga av särskild relevans för u-länderna.

Samtliga motionsförslag som utskottet behandlar i

detta sammanhang är relaterade till WTO-systemet.

Det finns dock anledning att framhålla att i stort

sett alla WTO-medlemmar nu har handelsavtal vid

sidan av WTO. Enligt beräkningar som gjorts av WTO

omfattar den handel som sker inom ramen för

bilaterala och regionala avtal uppemot hälften av

världshandeln. Detta framkommer i rapporten

”Konsekvenser för u-länderna av WTO-avtalen” som

Kommerskollegium publicerade den 27 februari 2004.

Rapporten har utarbetats på uppdrag av regeringen

efter ett tillkännagivande av riksdagen (bet.

2002/03:NU5, rskr. 2002/03:127).

Enligt den nyligen publicerade rapporten har den

snabbt ökande förekomsten av bilaterala och

regionala handelsavtal medfört att mest gynnad

nationsbehandling (anm. vilket är en huvudprincip

inom WTO-systemet) ibland är liktydigt med minst

gynnad nationsbehandling. De länder som inte har

sidoavtal utanför WTO får räkna med att drabbas av

en viss grad av diskriminering. Detta problem är

dock enligt Kommerskollegium överkomligt på lite

längre sikt om de multilaterala förhandlingarna

framskrider enligt planerna. Diskrimineringen kommer

då att minska steg för steg genom att tullar och

andra handelshinder sänks överlag.

I anslutning till vad som anförs här om

förutsättningar för handel mellan u-länder och i-

länder kan nämnas att EU-kommissionen i februari

2004 offentliggjort att man skall skapa en ny

funktion med uppgift att underlätta för företag i u-

länder att exportera sina produkter till EU. Idén

väcktes av Sverige 2002. Utskottet finner det

glädjande att det svenska förslaget nu förverkligas

och att initiativ tas på olika håll, däribland

utanför WTO-systemet, för att underlätta export från

u-länder till i-länder. EU-funktionen skall vara

utformad som en s.k. on-line helpdesk och skall

fungera som en kontaktpunkt dit exportörer i u-

länder kan vända sig för att få information om

tullar och regler för import till EU. Där skall

företag i u-länder kunna få hjälp i samband med

export och EU-länderna få en bättre bild av de

svårigheter som finns på Europamarknaden och vilka

förenklingar som kan göras. Den svenska regeringen

överväger att skapa en nationell motsvarighet till

EU-funktionen, något som utskottet skulle välkomna.

Utskottet återkommer nedan i betänkandet till

vissa vattenfrågor med anknytning till WTO-avtal.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionen väckt är besvarade och avstyrker

därmed motion 2003/04:N340 (mp) yrkandena 12, 14, 15

och 17–19.

5 Globala miljöfrågor

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om globala

miljöfrågor, bl.a. rörande privatisering av

vatten, klimat och energi, skogsavverkning

och katastrofer. Samtliga motioner avstyrks.

Jämför reservationerna 7 (v), 8 (mp), 9 (kd)

och 10 (c).

Motioner

Vatten

Frågor om privatisering av vatten behandlas i två

motioner. I motion 2003/04:U326 (v) förespråkas att

regeringen i internationella sammanhang, däribland i

WTO, verkar för att vatten inte privatiseras.

I motion 2003/04:U336 (mp) yrkande 2 hävdas att

tillgång till rent vatten skall vara en mänsklig

rättighet. Därför skall enligt motionärerna

vattendistribution och dricksvatten inte

privatiseras, och Sverige bör i det internationella

samarbetet motverka privatisering av

vattentillgångarna i världens länder. I yrkande 3

pläderas för att Sverige främjar utökat stöd till

FN:s miljöprogram, UNEP, och dess insatser för att

återställa förödda våtmarker och vattendrag. I

yrkande 4 förespråkas kunskapsutveckling i fråga om

bioregionala zoner och utvecklat bioregionalt

samarbete som utgår från gemensamma vatten.

I motion 2003/04:U261 (kd) yrkande 7 förordas ökat

samarbete om vattenfrågor i Afrika, exempelvis inom

Afrikanska unionen.

Utskottet har tidigare i betänkandet behandlat

motionsförslag om Världsbankens policy beträffande

vatten och andra materiella nyttigheter och

återkommer i ett senare avsnitt i betänkandet till

frågor om vatten och säkerhet.

Klimatfrågan – Kyotoprotokollet – energisystem

I motion 2003/04:U266 (c) yrkande 1 pläderas för

svenska ansträngningar att förmå Ryssland och USA

att delta i arbetet med genomförande av

Kyotoprotokollet. I yrkande 2 hävdas att Sverige

genom en strategisk användning av svenskt

miljöbistånd kan stärka den s.k. flexibla mekanismen

i Kyotoprotokollet.

Vikten av att använda hållbara teknologier anpassade

till u-ländernas behov, och då i synnerhet i fråga

om energisystem, betonas i motion 2002/03:U239 (kd)

yrkande 1. Motionärerna anser att detta i största

möjliga utsträckning skall beaktas i Sveriges och

EU:s bistånd. I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 12

förespråkas skapande av en energifond för att stärka

u-ländernas förutsättningar för en hållbar

energipolitik.

Skog

En översyn bör enligt motion 2003/04:U308 (c)

yrkande 15 göras av Världsbankens skogspolicy så att

skogar av stor ekologisk betydelse inte avverkas med

stöd av Världsbanken.

Enligt motion 2003/04:U345 (s) bör Sverige i olika

internationella forum verka för att undanröja hotet

mot Brasiliens regnskogar och urbefolkning.

Katastrofer

Fattigdomsbekämpning ses enligt motion 2002/03:U201

(m) yrkande 4 som det bästa generella medlet att

undvika naturkatastrofer. I yrkande 5 förespråkas en

strategi för att undvika katastrofer, vilken

innefattar tre komponenter: akut katastrofhjälp,

förberedd katastrofhjälp och mer långsiktiga

åtgärder för hjälp till självhjälp. Genom förberedd

katastrofhjälp finns enligt yrkande 6

förutsättningar att göra insatser inom 24 timmar när

en katastrof inträffat. Katastrofhjälp bör

förberedas i ofta drabbade områden.

I motion 2002/03:U313 (c) yrkande 18 förespråkas

utvecklande av tidiga varningssystem, bättre early

warning system, för förebyggande av katastrofer.

Bakgrund

Vatten

Enligt FN:s miljöprogram UNEP kommer mer än halva

jordens befolkning att leva i områden med

vattenbrist 2032. Allra värst drabbade kommer

människorna i Västafrika och på Arabiska halvön att

bli, och fler än 90 % av invånarna där kommer att bo

i områden med allvarlig vattenbrist 2032.

I FN:s millenniemål anges att det övergripande

internationella målet för utvecklingssamarbetet är

att se till att de som lever i extrem fattigdom har

minskat med åtminstone hälften till år 2015. I

millenniedeklarationen sägs att ohållbart

utnyttjande av vattenresurserna skall minskas genom

utveckling av förvaltningsstrategier på regional,

nationell och lokal nivå. Ett särskilt mål är att

alla länder senast 2005 skall ha en övergripande

strategi för genomförande av en integrerad

förvaltning av vattenresurserna. I fråga om

vattenförsörjning fastslås i millenniedeklarationen

att antalet människor utan hållbar tillgång till

tillräckliga mängder rent och i ekonomiskt avseende

överkomligt vatten skall minskas med hälften till år

2015.

De ovan angivna målen illustrerar att vattenfrågan

har fått ökad uppmärksamhet på den internationella

dagordningen.

Traditionellt har den internationella debatten om

vattenfrågor varit helt dominerad av frågor om

vattenförsörjning och sanitet. På senare år har som

framgått insikten ökat om att den globala

vattenfrågan måste behandlas utifrån ett synsätt som

innefattar alla aspekter på förvaltning av vatten

och alla vattenanvändare. En säkrad

vattenförsörjning på global nivå är en nyckelfråga

för hållbar utveckling och kräver att ett sådant

vidare betraktelsesätt anläggs på vattenfrågan. Så

har successivt också blivit fallet under och efter

1980-talet, ett internationellt årtionde för

dricksvattenförsörjning och sanitet, och därefter

bl.a. i diskussionerna i anslutning till senare års

stora internationella vattenkonferenser och vid FN:s

världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg

2002. I Johannesburg slog man fast hållbar

utveckling med dess tre dimensioner – den

ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

EU-kommissionen lanserade inför

Johannesburgstoppmötet ett s.k. vatteninitiativ.

Utgångspunkten var unionens utvecklingsmål som är

fastställda i EG-fördraget: fattigdomsbekämpning,

hållbar ekonomisk och social utveckling samt

utvecklingsländernas integration i den globala

ekonomin. Förutsättningarna för att nå dessa mål

förbättras genom en politik för förvaltning av

vatten i utvecklingsländerna, menade kommissionen

när man våren 2002 presenterade vatteninitiativet i

form av ett kommissionsmeddelande om förvaltning av

vatten i utvecklingsländer och prioriteringar för

EU:s utvecklingssamarbete (KOM (2002) 132). Därefter

har vatteninitiativet utvecklats. En aktuell

avrapportering samt förslag om dess framtida

utformning presenterades av kommissionen i januari

2004 (KOM (2004) 43).

Klimatfrågan – Kyotoprotokollet – energisystem

I proposition 2003/04:31 Riktlinjer för genomförande

av EG:s direktiv om ett system för handel med

utsläppsrätter för växthusgaser som överlämnades

till riksdagen i december 2003 betonar regeringen

att internationellt samarbete är avgörande för

möjligheterna att motverka klimatförändringar.

Sverige har ratificerat FN:s ramkonvention om

klimatförändring från 1992 (United Nations Framework

Convention on Climate Change, UNFCCC).

Konventionens principer betonar vikten av ansvar

gentemot framtida generationer, rättvisa, ett

gemensamt men differentierat ansvar mellan industri-

och utvecklingsländer, där det betonas att de

industrialiserade länderna bör ta ledningen i kampen

mot klimatförändringar, vikten av att främja hållbar

utveckling, vikten av förebyggande åtgärder och

behovet av kostnadseffektivitet. Alla relevanta

källor i samtliga ekonomiska sektorer bör omfattas

av klimatåtgärder. Det är också av stor vikt i

sammanhanget att utnyttja möjligheterna till upptag

via sänkor och reservoarer för växthusgaser, vilket

framhållits i såväl den nyss nämnda propositionen

som i proposition 2001/02:55.

Kyotoprotokollet är en internationell

överenskommelse under klimatkonventionen där ett

flertal industrialiserade länder åtar sig

kvantitativa begränsningar av utsläpp av

växthusgaser. Kyotoprotokollet kan ses som första

steget mot klimatkonventionens mål att stabilisera

halten av växthusgaser i atmosfären på en nivå som

innebär att människans påverkan på klimatsystemet

inte blir farlig.

Kyotoprotokollet upprättades vid konventionens

tredje partsmöte i Kyoto 1997 och slutliga

bestämmelser om dess tillämpning lades fast i

Marrakesh 2001. Enligt protokollet skall

industriländernas utsläpp av växthusgaser under

perioden 2008–2012 minskas med ca 5 %, jämfört med

1990 års nivå. Protokollet träder i kraft först när

det ratificerats av minst 55 länder, däribland

industriländer vars utsläpp motsvarar minst 55 % av

industriländernas samlade utsläpp 1990. I slutet av

2003 hade 119 länder ratificerat protokollet. För

att det andra villkoret för protokollets

ikraftträdande skall uppfyllas krävs att det

ratificeras av endera USA eller Ryssland. USA har

deklarerat sin avsikt att inte ratificera

protokollet. Ryssland har ännu inte lämnat något

slutgiltigt besked om sin ratifikation.

Den flexibla mekanismen i Kyotoprotokollet

möjliggör att parterna kan komplettera sina

ansträngningar för att minska utsläppen på hemmaplan

med projekt i andra länder och/eller utsläppshandel.

Därigenom skapas möjligheter att på ett

kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av

växthusgaser.

När det gäller frågan om hållbara energisystem

anpassade till u-ländernas behov lanserade FN:s

miljöprogram (UNEP) i oktober 2003 ett nytt

initiativ, SEFI (Energy Finance Initiative), som

syftar till att engagera energisektorn i

investeringar i förnybar energi och

energieffektivitet. Genom initiativet vill man bryta

den ”vänta och se”-attityd som i hög grad präglat

marknaden för förnybar energi till följd av problem

med höga transaktionskostnader och osäkerhet.

Avsikten är att man skall söka övertyga de

viktigaste finansiärerna om att förnybar energi och

energieffektivitet är huvudkomponenter i säkra

energisystem. UNEP ger stöd i form av

såddfinansiering, företagsutveckling,

finansieringsstöd, garantistöd och rådgivning kring

finansiering.

Ungefär tre miljarder människor, eller jordens

halva befolkning, får enligt UNEP sitt energibehov

till matlagning och uppvärmning tillgodosett genom

att använda lågkvalitativa bränslen som dynga, kol

och fotogen. Dessa är starkt förorenande, såväl

inomhus som i den lokala utomhusmiljön, vilket

enligt UNDP anses ge upphov till mellan 4 och 5 % av

sjukligheten i världen.

EU och dess medlemsstater lanserade vid

världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg

ett ”Energiinitiativ för fattigdomsutrotning och

hållbar utveckling” (EU:s energiinitiativ). EU har

också medverkat till tillkomsten av

Johannesburgskoalitionen för förnybar energi.

Energiinitiativets målsättning är att genom

förbättrad tillgång till lämpliga, hållbara och

rimligt prissatta energitjänster på landsbygden, i

stadsnära områden och i städer bidra till att de

övriga millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås.

De åtgärder som utvecklats inom ramen för

energiinitiativet omfattar elektrifiering av

landsbygden, utveckling av decentraliserade

energisystem, ökad användning av förnybar energi och

ökad energieffektivitet (inklusive renare och

effektivare teknik för fossila bränslen och teknik

för bättre hantering och användning av traditionell

biomassa).

De tematiska huvudområdena inom initiativet har

överenskommits med medlemsstaterna, och där ingår

utveckling av energipolitik, institutionell

kapacitetsuppbyggnad m.m.

Skog

Enligt Världsbanken är mer än 90 % av de 1,2

miljarder människor som lever i extrem fattigdom i

någon bemärkelse beroende av skogen för sitt

levebröd. Skogen utgör också hem för minst 80 % av

världens återstående landlevande djur och växter och

har stor betydelse för jordens klimat.

Det internationella samarbetet när det gäller

skogspolitiska frågor har ökat i omfattning under

senare år. Efter FN:s konferens om miljö och

utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro 1992 och de

konventioner och överenskommelser som blev följden

av denna konferens, har många initiativ tagits på

såväl global som regional och nationell nivå i syfte

att åstadkomma ett hållbart brukande av världens

skogar. Regeringen redovisade i december 2003 i

skrivelse 2003/04:39 Uppföljning av skogspolitiken

genomförandet av den nationella skogspolitiken men

gjorde där också en exposé över internationellt

skogssamarbete under 1990-talet och därefter.

Inom FN-systemet etablerades hösten 2000 dels FN:s

skogsforum (UNFF), dels ett partnerskap för

samarbete bestående av FN-organisationer och andra

relevanta internationella och regionala

organisationer inom skogsområdet (CPF). Huvudsyftet

med dessa är att stödja skötsel, bevarande och

hållbar utveckling av alla typer av skogar och att

stärka långsiktiga politiska åtaganden. Skogsforumet

antog en deklaration inför världstoppmötet i

Johannesburg 2002 och i genomförandeplanen från

Johannesburg anges att hållbart skogsbruk skall

göras till en prioriterad fråga på den

internationella politiska dagordningen. Åtaganden

görs i planen att bl.a. motverka illegal handel med

skogsprodukter och att främja hållbara

avverkningsmetoder samt att påskynda genomförandet

av förslagen till åtgärder från den mellanstatliga

skogspanelen, IPF, och det mellanstatliga

skogsforumet, IFF.

Katastrofer

Den allt sämre miljön på jorden och den påtagligt

ökade förekomsten och styrkan hos exempelvis

cykloner, översvämningar och torka medför enligt

FN:s miljöprogram UNEP (Global Environment Outlook

3, 2002) att människor blir alltmer sårbara eftersom

detta leder till osäker tillgång till mat, dålig

hälsa och osäkra livsvillkor. Särskilt sårbara är

personer som är fattiga, sjuka och missgynnade.

Antalet personer som drabbades av katastrofer

uppskattas enligt UNEP ha ökat från 147 miljoner per

år under 1980-talet till 211 miljoner per år under

1990-talet.

UNEP hävdar att medan antalet geofysiska

katastrofer (exempelvis jordbävningar) har förblivit

relativt oförändrat har det skett en ökning av

antalet katastrofer orsakade av vatten och väder.

Mer än 90 % av dem som dödades i naturkatastrofer

under 1990-talet förlorade livet till följd av

torka, stormar och översvämningar.

Klimatförändring och klimatvariation är enligt

UNEP inte den enda orsaken till den ökade

förekomsten av naturkatastrofer. Andra orsaker är

felaktig skogsavverkning och jordanvändning till

följd av kortsiktiga vinstintressen, bebyggelse i

närheten av farliga industrier på flodbankar eller i

områden där det förekommer jordskred. Ytterligare

skäl till ökad förekomst av naturkatastrofer är

omfattande befolkningsomflyttning till stadsmiljöer

och kustområden.

Ställningstagande

Vatten

Som framgått slog FN:s världstoppmöte i Johannesburg

fast hållbar utveckling med dess tre dimensioner –

den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

Detta framhölls också av det sammansatta utrikes-,

miljö- och jordbruksutskottet i betänkande

2002/03:UMJU1 Johannesburg – FN:s världstoppmöte om

hållbar utveckling. Utskottet betonade att

vattenfrågorna utan tvekan tillhör de viktigaste

miljö- och utvecklingsfrågorna och framhöll att rent

vatten är en förutsättning för livskvalitet,

ekonomisk och social utveckling samt för ett väl

fungerande ekosystem.

Frågan om privatisering av vatten, som tas upp i

ett par motioner, hänger samman med den vidare

frågan om förvaltning av vatten. En hållbar

förvaltning av vatten och andra naturresurser

sammanhänger i sin tur med fattigdomsbekämpningen.

Denna, i sin tur, är mångdimensionell. Fattigdom

innefattar inte bara avsaknad av inkomst och

ekonomiska resurser. I begreppet ingår också

utsatthet och sådana faktorer som att i tillräcklig

utsträckning ha tillgång till livsmedel, utbildning,

hälso- och sjukvård, vatten och andra naturresurser,

mark, sysselsättning och lånemöjligheter,

information och politiskt deltagande, tjänster och

infrastruktur.

EU-kommissionen framhöll i sitt vatteninitiativ

(se ovan) att fattiga människors tillgång till

gemensamma resurser och tjänster utgör en kärnpunkt

i strategierna för fattigdomsbekämpning. Vatten och

mark utgör viktiga resurser som många

jordbrukarfamiljer på landsbygden behöver. Såväl

landsbygdsbor som stadsbor behöver tjänster i form

av säker och pålitlig vattenförsörjning och

avfallshantering.

Frågan om privatisering av vattentillgångar togs

upp i det tidigare nämnda betänkandet 2002/03:UMJU1

där det sammansatta utskottet uttalade uppfattningen

att vattentillgångar inte bör privatiseras och

kommersialiseras. Utgångspunkten måste vara att alla

människor skall ha tillgång till vatten. Vatten kan

dock inte distribueras helt gratis och prissättning

på vatten är viktigt, inte minst för att förhindra

slöseri och ineffektivt utnyttjande. Det sammansatta

utskottet ansåg det angeläget att betona att

prissättning på vatten skall ske på ett sätt som

tillvaratar de mest utsattas behov och intressen.

Utskottet uttryckte den bestämda uppfattningen att

prissättning på vatten inte får komma i konflikt med

fattiga människors tillgång till vatten och sanitet,

och därmed i konflikt med FN:s millenniedeklaration

och genomförandeplanen från världstoppmötet i

Johannesburg. Utskottet ansåg att en metod för detta

kunde vara differentierad prissättning.

Vattenförsörjning och avloppssystem har i Sverige

byggts upp i kommunal regi, med

självkostnadsprincipen som utgångspunkt, på ett sätt

som kan fungera som ett föredöme i internationella

sammanhang. Det sammansatta utskottet konstaterade

att det i de flesta länder hittills varit naturligt

att ha ett offentligt ansvar för vatten- och

avloppsförsörjning. Det är dock inte i alla länder

som man har klarat av att bygga upp en väl

fungerande vatten- och avloppsförsörjning inom

offentligt satta ramar. Befintliga offentliga system

i utvecklingsländerna kan vara både ineffektiva och

orättvisa. Många utvecklingsländer har dessutom haft

svårigheter att klara av en utbyggnad av befintliga

system eftersom såväl kapital som kompetens saknas.

Utrikesutskottet anser, i likhet med vad som

tidigare anförts av det sammansatta utrikes-, miljö-

och jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1,

att det är positivt att Sverige verkar för att

stärka u-länderna på området vatten- och

avloppsförsörjning, både genom utvecklingssamarbete

och genom tjänstehandelsförhandlingarna i WTO.

Utrikesutskottet delar också det sammansatta

utskottets uppfattning att privat medverkan i

vatten- och avloppsförsörjning, där den kommer till

stånd, bör göras inom offentligt satta ramar.

Biståndsgivare och utvecklingsbanker skall inte

utöva påtryckningar på u-länder för en privatisering

av vattensektorn.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om

uttalandet i det nämnda betänkandet 2002/03:UMJU1

där det betonades att globala vattenfrågor bör

diskuteras ur ett genusperspektiv. Tillgång till

rent vatten och till god sanitet, en

grundförutsättning för fattigdomsbekämpningen i

stort, har en särskild påverkan på levnadsvillkoren

för utvecklingsländernas kvinnor och flickor som

ofta är ansvariga för vattenhämtning för hygien,

hälsa, matlagning, tvätt och hushållsjordbruk. Det

finns enligt utrikesutskottet anledning att återigen

framhålla hur viktigt det är att kvinnor medverkar i

utformning, förvaltning och övervakning av

vattenprojekt och att jämställdhetsaspekter

uppmärksammas i sådana projekt. Glädjande nog har

ökad uppmärksamhet börjat riktas mot genusfrågor

också i det internationella vattensamarbetet,

exempelvis vid Världsvattenkonferenserna i Haag 2000

och i Kyoto 2003.

I Sverige är utgångspunkten att det allmänna skall

tillhandahålla vattenförsörjning och rening av

avloppsvatten. I många andra länder har man valt att

ta hjälp av den privata sektorn för att leverera

rent vatten.

WTO:s avtal för handeln med tjänster (GATS) syftar

till att åstadkomma icke-diskriminering och

konkurrens på redan privata tjänstemarknader.

Offentliga tjänster omfattas inte enligt gängse

tolkning av avtalet. Om en tjänst skall vara privat

eller offentlig avgörs av varje enskilt land. Varje

land bestämmer också självt om man, inom ramen för

GATS-avtalet, vill göra åtaganden om att

konkurrensutsätta en redan privat tjänst.

På vattenområdet handlar GATS om

vattendistribution och avloppshantering, vilket

faller under rubriken miljötjänster. GATS handlar

inte om tillgång till vattentäkter eller handel med

vatten i sig. I stället är det driften av den

infrastruktur som är nödvändig för att distribuera

vatten och kunskapen om hur vatten renas och

distribueras som förhandlingarna gäller. GATS-

avtalet innebär inte att ett land måste avreglera en

marknad. Särskilt på vattenområdet är det viktigt

med en väl fungerande nationell lagstiftning som

säkerställer rimliga priser och vattenförsörjning

för hela befolkningen.

EU har framfört generella önskemål till andra

länder i de pågående tjänstehandelsförhandlingarna

om att tillåta konkurrens från europeiska

tjänsteleverantörer för vattendistribution, dvs.

uppumpning av vatten, rengöring av vatten eller

leverans av vatten, i det fall det redan finns en

privat marknad. EU utövar inte påtryckningar för en

privatisering av vattensektorn i något land. Det

står uttryckligen i de framförda önskemålen att

dessa på intet sätt syftar till privatiseringar i

någon sektor.

Från svensk sida välkomnas en reducering av

handelshinder på miljöområdet, inklusive på

vattenområdet, eftersom det ger positiva effekter på

såväl handel som miljö. Ökad konkurrens motverkar

privata monopol, vilket i sin tur främjar

utveckling. Svensk miljöteknologi inom

vattenrengöring har god internationell

konkurrenskraft. Det ligger därför också i svenskt

intresse att våra tjänsteföretag får ökade

möjligheter att exportera sina tjänster.

På marknader som redan är privata är det sett ur

såväl Sveriges som EU:s och u-ländernas intresse att

konkurrensen ökar men detta avgörs av varje enskilt

land. Utskottet vill varna för en situation där

kritik mot WTO-systemet får till följd att u-länder

undviker konkurrensutsättning och detta i sin tur

leder till fler privata monopol.

Om millenniemålen skall kunna nås kan man enligt

utskottets uppfattning inte utesluta insatser från

den privata sektorn när det gäller vattenförsörjning

och vattenrening. Utskottet vill dock framhålla

vikten av att säkerställa rimliga priser och

vattenförsörjning för hela befolkningen genom

offentligt satta ramar och väl fungerande nationell

lagstiftning.

När det gäller motionsförslaget om svenskt stöd till

UNEP och organisationens arbete med att återställa

förödda våtmarker och vattendrag anför utskottet

följande.

Sverige bidrar under 2004 med totalt ca 40

miljoner kronor till verksamheten inom FN:s

miljöprogram, UNEP, vilket framgått tidigare i

betänkandet. Ett av de områden där Sverige är mest

aktivt gäller vattenfrågorna. Sverige är tydligt och

kontinuerligt pådrivande för ökat stöd till UNEP,

såväl inom EU som i globala sammanhang.

Konventionen om våtmarker, ofta benämnd

Ramsarkonventionen, behandlar våtmarksfrågor i ett

internationellt perspektiv. Konventionens

ursprungliga syfte var främst att skydda våtmarker

men har med åren utvecklats mot att avse ett

förnuftigt nyttjande av våtmarker.

Till Ramsarkonventionen finns en fond (Small Grant

Fund) kopplad. Denna finansierar projekt i främst

utvecklingsländerna. Sverige har under de senaste

åren bidragit till fonden med ca 2 miljoner kronor

per år i form av biståndsmedel via Sida. Utskottet

konstaterar mot denna bakgrund att Sverige är en av

de största bidragsgivarna till konventionen och

fonden när det gäller obundna medel.

I en motion görs en koppling mellan tillgången till

rent vatten och mänskliga rättigheter. Utskottet

erinrar om att i FN:s konvention om ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter erkänns i artikel

11 ”rätten för envar att för sig och sin familj

åtnjuta en tillfredsställande levnadsstandard,

däribland att få tillräckligt med mat”. FN:s

kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter fastslår att rätten till mat innebär att

det skall finnas tillräcklig och lämplig mat.

Tillgången till dricksvatten tolkas som en del av

rätten till mat. De 145 länder som har ratificerat

den internationella konventionen om ekonomiska,

sociala och kulturella rättigheter är således

skyldiga att garantera tillgång till dricksvatten

för befolkningen på ett rättvist och icke-

diskriminerande sätt.

Som utskottet berört ovan väntas mer än halva

jordens befolkning leva i områden med vattenbrist

2032. Redan i dag är enligt FN:s miljöprogram UNEP

(Global Environment Outlook 3, 2002) ungefär hälften

av alla floder förorenade eller tömda på vatten. Två

miljarder människor, eller ungefär en tredjedel av

jordens befolkning, är beroende av tillgång till

grundvatten. I vidsträckta områden sjunker

grundvattennivåerna till följd av överutnyttjande

och i kustområden kan detta leda till

saltinblandning i brunnar. Ungefär 1,1 miljarder

människor saknar tillgång till rent dricksvatten och

2,4 miljarder behöver bättre sanitära förhållanden.

De största problemen finns i Afrika och Asien.

Regionalt vattensamarbete påverkar ofta en rad

gränsöverskridande ekonomiska, sociala och

miljömässiga problem och är av central betydelse för

en god utveckling. Gränsöverskridande samarbete om

vattenresurser kan vara av stort värde i

utvecklingsregioner där befolkningsökning och

ändrade konsumtionsmönster skapar spänningar mellan

exempelvis användare uppströms och nedströms längs

flodsystem.

Vad gäller motionsförslaget om ökat

vattensamarbete exempelvis inom Afrikanska unionen

(AU) finns det anledning att erinra om att

organisationen är nyupprättad och ännu inte har

utarbetat närmare planer för sin verksamhet. Den

svenska ambitionen är dock att få till stånd ett

betydande samarbete med AU på centrala

utvecklingsområden.

Tillgången till färskvatten varierar starkt i

Afrika. Det gäller såväl ytvatten som grundvatten.

Minst 13 länder i Afrika hade enligt UNEP

vattenbrist 1990 och antalet väntas bli fördubblat

till 2025. I likhet med i många andra regioner

påverkas vattentillgångarna i Afrika bl.a. av ökad

inhemsk konsumtion av vatten och sanitet,

konstbevattning och industrialisering. Industriell

verksamhet utgör också en källa till föroreningar

som påverkar vattenkvaliteten. Brister i

distributionssystemen medför betydande förluster.

Regeringen antog 2002 en strategi för svenskt stöd

till regionalt och subregionalt utvecklingssamarbete

i Afrika söder om Sahara. Strategin anger att bättre

förvaltning och utveckling av gemensamma

naturresurser inklusive vattentillgångar skall vara

ett prioriterat samarbetsområde, vilket stöds av

utskottet.

I Sveriges samarbete med olika afrikanska

subregionala organisationer, t.ex. ECOWAS i

Västafrika och SADC i södra Afrika, kan det bli

aktuellt med stöd till insatser på vattenområdet.

Ett av syftena med en strategi som för närvarande

utarbetas för ett omfattande stöd till utvecklingen

av området kring Victoriasjön är att bidra till

bättre hantering av vattenresurserna.

Vattenfrågorna kommer dessutom att behandlas vid

nästa möte med FN:s kommission för hållbar

utveckling (CSD) som ett led i uppföljningen av

toppmötet i Johannesburg 2002. I detta sammanhang

verkar Sverige särskilt för att uppmärksamma Afrikas

situation och möjligheterna till regionalt

samarbete. Utskottet ser positivt på detta.

De viktigaste målen för EU:s vatteninitiativ

(enligt KOM (2004( 43) är bl.a. att stärka den

politiska handlingskraften för att öka tillgången

till vatten och sanitära anläggningar i syfte att

bekämpa fattigdom, att främja bättre metoder för

vattenförvaltning, att främja samordning och

samarbete när det gäller vattenrelaterade åtgärder,

att främja regionalt samarbete i fråga om

förvaltning av vattenresurser och att utveckla

finansiering för insatser rörande vatten.

Enligt EU-kommissionen (KOM (2003) 829) har man

inom ramen för EU:s vatteninitiativ etablerat ett

fungerande partnerskap med afrikanska ministerrådet

för vatten och det nya partnerskapet för Afrikas

utveckling (NEPAD). Verksamhet inom

vatteninitiativet bedrivs i bl.a. Östeuropa,

Kaukasus och Centralasien. Där har man utarbetat

prioriteringar för såväl vattenförsörjning och

sanitära anläggningar som för integrerad förvaltning

av vattenresurserna. Verksamheten i samtliga nämnda

regioner omfattar också finansiering, forskning och

övervakning.

Utrikesutskottet vill i detta sammanhang framhålla

vikten av att mottagande regeringar och

intressegrupper involveras i arbetet med

vattenfrågor. Det är av största vikt att man

tillämpar en efterfrågedriven nedifrån-och-upp-

strategi så att även brukarna och företrädare för

lokalsamhället deltar i exempelvis planering och

genomförande av vatteninsatser.

I en motion förespråkas bioregionalt samarbete som

utgår från gemensamma vatten.

EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) kan sägas

ligga i linje med vad som anförs om

vattenförvaltning i motionen. Syftet med direktivet

är att upprätta en ram för skyddet av både ytvatten

och grundvatten. Direktivet avser inte enbart

vattenkvaliteten utan vattenmiljön i sin helhet och

innebär en utveckling och samordning av

vattenarbetet såväl i Sverige som i hela EU.

Direktivet kräver att vatten skall förvaltas enligt

naturens egna gränser, dvs. avrinningsområden.

Insikten om de gränsöverskridande problem som

förorening av vatten orsakar har medfört att EU

antagit ett förhållandevis stort antal direktiv på

vattenområdet. I dessa anges exempelvis gränsvärden

för utsläpp och regler för skyddade områden. Flera

av direktiven är inriktade på särskilda avgränsade

områden, t.ex. dricksvatten, badvatten eller

avloppsvatten. På grund av det stora antalet delvis

överlappande direktiv på vattenområdet behövdes ett

direktiv som anlade ett helhetsgrepp på

vattenpolitiken. Det så kallade ramdirektivet för

vatten utgör ett ramverk för all vattenplanering och

vattenvård inom EU. Det omfattar både ytvatten

(sjöar och vattendrag, vatten i övergångszon och

kustvatten) och grundvatten. Direktivet avser inte

enbart vattenkvalitet utan hela vattenmiljön. Detta

innebär en ambitionshöjning när det gäller vatten-

arbetet såväl för svensk del som för EU i dess

helhet.

Ramdirektivet syftar i korthet till att bl.a.

skydda och förbättra tillståndet i vattnens

ekosystem respektive vattenmiljön, förhindra

förorening av grundvatten, främja en hållbar

vattenanvändning och reducera effekterna av

översvämning och torka. Det kan antas leda till

förbättringar av vattenkvaliteten i Östersjön och

Västerhavet eftersom flera andra länder som ligger

inom tillrinningsområdena också omfattas av direk-

tivets krav.

Utskottet har tidigare i betänkandet redovisat

vissa uppgifter om EU:s vatteninitiativ om

förvaltning av vatten i utvecklingsländer och

prioriteringar för EU:s utvecklingssamarbete. Enligt

utskottets bedömning kan den långsiktiga

målsättningen med vatteninitiativet anses stå i

överensstämmelse med vad som förespråkas i motionen.

Grunden i såväl ramdirektivet om vatten som i

vatteninitiativet är integrerad

vattenresursförvaltning.

Utskottet konstaterar att såväl ramdirektivet som

vatteninitiativet utgår från ett gemensamt

holistiskt synsätt och innebär att

vattenresursförvaltningen sker med hänsyn till

vattendrags och floders naturliga gränser.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2003/04:U261 (kd)

yrkande 7, 2003/04:U326 (v) och 2003/04:U336 (mp)

yrkandena 2–4.

Klimatfrågan – Kyotoprotokollet – energisystem

I en motion förespråkas svenska ansträngningar för

att förmå Ryssland och USA att medverka i

genomförandet av Kyotoprotokollet.

De svenska insatserna för att påverka Ryssland så

att landet ratificerar protokollet redovisades till

riksdagen den 17 december 2003 av miljöminister Lena

Sommestad. Redovisningen var föranledd av en fråga i

ämnet (fråga 2003/04:410). Enligt miljöministern har

svenska regeringsföreträdare vid ett flertal

tillfällen uppmanat den ryska regeringen att verka

för att Ryssland ratificerar Kyotoprotokollet. Hon

hade personligen diskuterat frågan med den ryska

miljöministern i augusti 2003. I samband med ett

bilateralt möte med den ryske finansministern i

oktober 2003 hade statsrådet Gunnar Lund tagit upp

frågan. Samma månad hade den också diskuterats i

bilaterala överläggningar mellan statsminister Göran

Persson och den ryske utrikesministern.

Miljöministern bedömde att Ryssland så småningom

kommer att ratificera Kyotoprotokollet. Vad Sverige

enligt miljöministern kan göra är att genom EU och i

andra sammanhang påminna om fördelarna med

Kyotoprotokollet vid möten med ryska kolleger.

Sverige kan också på olika sätt bistå Ryssland i

uppbyggnaden av de system som fordras för att

protokollet skall kunna användas fullt ut. Likaså

kommer Sverige att i samarbetet inom

Östersjöregionen och inom Arktiska rådet verka för

en rysk ratificering. På längre sikt är det också

viktigt att stärka det vetenskapliga samarbetet.

Vissa frågor om Kyotoprotokollet har nyligen

behandlats av miljö- och jordbruksutskottet i

betänkande 2003/04:MJU8 EU-prioriteringar för att nå

miljömålen liksom i den regeringsskrivelse som

behandlades i betänkandet (skr. 2003/04:9). I

skrivelsen framhåller regeringen att EU framstår som

den absolut viktigaste pådrivande parten i

internationella förhandlingar inom ramen för

klimatkonventionen, delvis som ett resultat av

svenska ansträngningar. EU:s roll har accentuerats

bl.a. genom USA:s beslut att inte ratificera

Kyotoprotokollet. Fortsatta internationella insatser

efter Kyotoprotokollets första åtagandeperiod,

2008–2012, måste komma till stånd för att de

långsiktiga målen skall nås. Sådana insatser måste

enligt vad regeringen anför i skrivelsen involvera

såväl USA som viktiga u-länder. Sannolikt är det

endast genom att EU är aktivt och pådrivande som

detta kan ske. Bland annat bör EU bättre utveckla

dialogen med u-länderna. Miljö- och

jordbruksutskottet ställde sig i betänkande MJU8

bakom regeringens uppfattning att fortsatta svenska

insatser inom EU är nödvändiga för att nå framgång i

strävandena mot målen inom klimatområdet.

Utrikesutskottet instämmer i miljö- och

jordbruksutskottets uppfattning. Utrikesutskottet

noterar också att regeringen i den proposition som

låg till grund för beslutet 2002 om Sveriges

klimatstrategi, proposition 2001/22:55, förebådade

att det föreslagna delmålet för perioden 2008–2012

kommer att följas av ytterligare mål för

utsläppsminskningar efter 2012 för att

miljökvalitetsmålet skall kunna uppnås, och för att

möta nya internationella krav. Sverige skall enligt

propositionen såväl nationellt som i samarbete med

andra länder söka göra detta.

Utrikesutskottet har nyligen i betänkande

2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling

behandlat vissa frågor rörande miljöpolitik och

klimatförändringar. Utskottet konstaterade där att

de globala variationerna i fråga om utsläpp av

växthusgaser är mycket stora. Den ojämlika

fördelningen av utsläpp i kombination med att det är

fattiga länder som troligen kommer att drabbas

hårdast av klimatförändringarna innebär enligt

utskottet att det är industriländerna som skall gå

före med åtgärder på klimatområdet. På sikt,

framhöll utskottet i det nämnda betänkandet, kommer

dock utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser att

behöva begränsas även i utvecklingsländerna.

Utskottet framhöll vidare, i likhet med vad som

tidigare uttalats av sammansatta utrikes-, miljö-

och jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1

(s. 62), att det är angeläget att industriländerna

verkligen uppfyller sina skyldigheter gentemot

utvecklingsländerna, så som de kommer till uttryck i

klimatkonventionen, bl.a. i fråga om stöd till

kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring samt

anpassning till och minskad påverkan på klimatet.

I betänkande UU3 påpekade utskottet att frågan om

utvecklingsländernas egna åtaganden är känslig.

Samtidigt som utvecklingsländerna behöver stöd och

en effektiv energiutveckling står det klart att

åtminstone vissa utvecklingsländer efter den första

åtagandeperioden 2008–2012 på något sätt också bör

medverka med kvantitativa åtaganden. Det behövs ett

rättvist och samlat handlande som inte äventyrar

utan snarare bidrar till utvecklingsländernas

utveckling och kamp mot fattigdom.

När det gäller klimatrelaterade insatser finns det

anledning att särskilt nämna betydelsen av åtgärder

på energiområdet. Utskottet har nyligen i betänkande

UU3 uttryckt sitt stöd för de initiativ till

energisamarbete och utvecklande av förnyelsebara

energikällor som EU tog tillsammans med likasinnade

länder i samband med Johannesburgstoppmötet. EU:s

energiinitiativ, som aktivt stöds av Sverige, syftar

till att öka u-ländernas prioritering av hållbar

energiförsörjning och därmed bidra till

fattigdomsbekämpning. Utskottet framhöll att Sverige

måste bidra internationellt för att lösa problemen

med smutsig och hälsofarlig energiproduktion och

samtidigt motverka klimatförändringar och andra

negativa effekter på hållbar utveckling.

Utskottet vill erinra om att den svenska

klimatstrategin (prop. 2001/02:55, bet.

2001/02:MJU10, rskr. 2001/02:163) innebär att vårt

nationella klimatmål skall uppnås genom

utsläppsminskningar främst i Sverige. Utskottet vill

här vidare framhålla att miljöbiståndet särskilt bör

inriktas på att bistå u-länderna att genomföra sina

åtaganden enligt internationella miljöavtal.

Klimatkonventionen och det tillhörande

Kyotoprotokollet är därvid framträdande exempel.

Biståndet, inklusive miljöbiståndet, spelar en stor

roll vad gäller att stärka kapaciteten i

utvecklingsländerna, vilket också gynnar

genomförandet av projekt inom Kyotoprotokollets

mekanism för ren utveckling (CDM). Sverige deltar

aktivt i arbetet med att utveckla denna och verkar

för att initiera konkreta projekt.

Sverige är genom Statens energimyndighet i färd

med att genomföra ett antal CDM-projekt inom ramen

för energipolitiskt motiverade internationella

klimatinsatser. Investeringarna görs dock med stöd

av medel för genomförande av klimatpolitiken.

Investeringar i den rena mekanismen genererar

nämligen utsläppsminskningar som kommer givarlandet

till godo, enligt Kyotoprotokollets regelverk.

Utskottet anser att de därför inte bör bekostas med

biståndsmedel.

När det gäller frågan om en energifond vill

utskottet erinra om vad som anförts tidigare i

betänkandet om finansieringsmekanismer. Utskottet

menade där att upprättandet av nya separata fonder

inte har självklara fördelar i förhållande till

existerande institutioner och mekanismer för

finansiering.

I anslutning till vad som anförts här vill

utskottet – i likhet med EU-kommissionen i

meddelandet Ett år efter världstoppmötet om hållbar

utveckling i Johannesburg: genomförande av våra

åtaganden (KOM (2003) 829) – betona vikten av att

det skapas samordningseffekter och strategiska

allianser mellan EU:s energiinitiativ och andra

relevanta initiativ. Ett exempel på det sistnämnda

är den s.k. Johannesburgskoalitionen för förnybar

energi där i dag mer än 80 länder kommit överens om

att sätta upp mål och tidsramar för att öka andelen

förnybar energi i sin övergripande energimix, i

syfte att överträffa de åtaganden som

genomförandeplanen från Johannesburg innebär. Också

den kommande världskonferensen om förnybar energi i

Bonn 2004 bör nämnas i sammanhanget. Sverige kommer

att aktivt delta i konferensen, där konkreta

internationella mål skall diskuteras.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2002/03:U239 (kd)

yrkande 1, 2003/04:U254 (kd) yrkande 12 och

2003/04:U266 (c) yrkandena 1 och 2.

Skog

Mot bakgrund av den omfattande avskogningen på

mellan 15 och 17 miljoner hektar per år under 1990-

talet antog Världsbanken 2002 en ny skogsstrategi

och operationell policy. Strategin innefattar tre

integrerade mål: ianspråktagande av skogens

potential för att minska fattigdom, inlemmande av

skogarna i en hållbar ekonomisk utveckling och skydd

av globala skogliga värden.

Alla investeringar som stöds av Världsbanken måste

stå i överensstämmelse med den operationella

skogspolicyn liksom med den operationella policy som

slagits fast på andra områden i bankens verksamhet,

exempelvis när det gäller miljöhänsyn och

urbefolkningar (Sustaining Forests. A World Bank

Strategy. Forest Strategy Booklet 2003).

Skogspolicyn redovisar tydligt vilken typ av skogar

som får respektive inte får avverkas med stöd från

Världsbanken. Det finns en inspektionsfunktion hos

banken som har till uppgift att tillse att reglerna

efterlevs.

Ovan har vissa uppgifter om det internationella

skogssamarbetet redovisats, däribland tillskapandet

av FN:s skogsforum liksom skogsfrågor i

genomförandeplanen från Johannesburg.

Vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg

lanserade EU tillsammans med medlemsstaterna en

särskild handlingsplan för skogslagstiftningens

efterlevnad, styrelseformer och handel. Denna

innefattar bl.a. frivilliga men bindande

partnerskapsavtal med träproducerande länder och

regioner. Genom dessa partnerskap skall EU och

partnerländerna etablera en ordning med licenser som

skall garantera att all timmerexport till Europa är

laglig. Partnerskapen kommer också att uppmuntra

styrelsereformer i träproducerande länder som skall

främja större rättvisa och öppenhet i samband med

skogsavverkning.

Det kan också nämnas att det finns en

internationell organisation för tropiskt timmer,

ITTO, som samlar länder som producerar och

konsumerar tropiskt timmer i syfte att utveckla en

politik kring olika aspekter av handel med sådant

timmer samt kring hållbart nyttjande av råvarubasen,

de tropiska skogarna. För närvarande pågår

omförhandlingar av gällande avtal från 1994 där

bl.a. Sverige och andra EU-länder medverkar. EU-

medlemsstaterna vill i det nya avtalet betona

sociala frågor och frågor om mänskliga rättigheter.

När det gäller den motion som behandlar hotet mot

Brasiliens regnskogar och urbefolkning kan utskottet

konstatera att de insatser av mer generell karaktär

som redovisats ovan ligger i linje med de synpunkter

som framförs i motionen.

Med vad som anförts anser utskottet att de frågor

som motionerna väckt är besvarade och avstyrker

därmed motionerna 2003/04:U345 (s) och 2003/04:U308

(c) yrkande 15.

Katastrofer

I en motion behandlas förslag om att motverka

katastrofer och deras effekter.

Ett av åtagandena i FN:s millenniedeklaration

avser intensifierat samarbete för att minska antalet

naturkatastrofer och verkningarna av dessa samt

katastrofer som orsakats av mänskliga aktiviteter.

Ovan har vissa uppgifter från FN:s miljöprogram

UNEP om den ökade förekomsten av naturkatastrofer

redovisats. Också FN:s utvecklingsprogram UNDP har

belyst detta problem. I rapporten Reducing Disaster

Risk: a Challenge for Development som publicerades i

februari 2003 fastslår UNDP att många människor som

omkom i naturkatastrofer mellan 1980 och 2000 hade

kunnat räddas om förberedelserna hade varit bättre.

Förstörelsen kan reduceras kraftigt om regeringar

vidtar rätt åtgärder för att minska riskerna innan

katastrofen inträffar i stället för att försöka

mildra effekterna i efterhand.

Den verkliga orsaken till höga dödstal är

fattigdom, inte naturkrafter, hävdas det i UNDP-

rapporten. Bara 11 % av alla dem som utsattes för

naturkatastrofer under 1980- och 1990-talen levde i

fattiga länder men dödsfallen där utgjorde mer än

hälften av det totala antalet dödsfall till följd av

naturkatastrofer. Framför allt i utvecklingsländer

skulle enligt rapporten en stor del av förstörelsen

och dödsfallen kunna undvikas genom bättre planering

och en mer systematisk riskanalys.

I rapporten rekommenderas att bästa tillgängliga

statistik och riskanalys används för bättre

förberedelser för att möta en naturkatastrof. I

politiska processer bör man beakta risken för

katastrofer och planera för detta, enligt rapportens

rekommendationer. Vidare bör analys av risken för

katastrofer ingå i utvecklingsplaneringen, särskilt

när det är frågan om återuppbyggnadsfasen efter

katastrofer.

Utrikesutskottet behandlade i betänkande

2001/02:UU2 frågan om naturkatastrofer och

konstaterade att dessa alltmer kommit att analyseras

och hanteras som ett utvecklingsfenomen nära

förbundet med fattigdom. I detta betänkande, och då

inte minst i dess inledande avsnitt om mål och

inriktning, har utskottet pekat på sambandet mellan

fattigdomsbekämpning och miljöfrågor.

Det är de fattigaste som är mest sårbara och som

drabbas hårdast i samband med naturkatastrofer.

Utskottet menade i det nyss nämnda betänkandet UU2

att naturkatastrofer uppstår när de sociala och

ekonomiska effekterna av naturens härjningar går

utöver vad det lokala samhället har förmåga att

hantera. Därav följer, poängterade utskottet, att

det är nödvändigt för analysen av naturkatastroferna

att skilja mellan följderna av meteorologiska och

geologiska fenomen och de sociala och ekonomiska

effekterna av dessa fenomen. Kvaliteten på denna

analys är i sin tur avgörande för utformningen av en

eventuell insatsplanering.

Akuta biståndsinsatser bör planeras med en

långsiktig vision redan i insatsens inledningsskede.

Det innebär, framhöll utskottet i betänkande UU2,

bl.a. att detaljerad information måste införskaffas

av målgruppen för att man dels skall kunna hantera

både omedelbara och långsiktiga behov, dels på bästa

sätt ta till vara de drabbades egna kunskaper,

resurser och möjligheter att återuppbygga sina

samhällen. Utskottet anförde också att svensk

insatsplanering för att motverka följderna av

naturkatastrofer har ett helhetsperspektiv som är

betydligt vidare än katastrofen och dess omedelbara

effekter. I detta helhetsperspektiv ingår bl.a.

institutionella, politiska, ekonomiska och

ekologiska faktorer.

Utskottet vidhåller även i dag det synsätt som

redovisades i betänkande UU2 och noterar att detta

ligger väl i linje med vad som framförts i berörda

motionsförslag.

När det gäller frågan om tidig varning som

behandlas i en annan motion, kan sådan ses som en

avgörande förutsättning för att man verksamt skall

kunna lindra skadeverkningar av naturkatastrofer. Om

arbetssätt och resurser är tillräckligt goda är det

möjligt att förvarna inför exempelvis en

översvämning eller en cyklon. Detta, i sin tur, gör

att beredskapsinsatser kan sättas in snabbare så att

åtminstone mänskliga skador kan undvikas.

Det internationella humanitära samfundet har under

de senaste åren fortsatt att förbättra sitt arbete

för tidig varning. FN, med sin övergripande

ledningsuppgift för samordning av internationella

insatser, har utvecklat särskilda varningsrutiner

inom sitt kontor för humanitär samordning, OCHA. Med

stöd i dessa kan OCHA ge snabb information om

stundande katastrofer, riktad information till

räddningstjänster och andra insatsberedda

institutioner, och även lämna information till

allmänheten. Den internationella rödakors- och

rödahalvmånefederationen (IFRC), som är en av de

största internationella aktörerna inom

naturkatastrofhantering, har också utvecklat rutiner

för förvarning.

Det är angeläget att förvarningssystemen

förbättras ytterligare, vilket såväl Sverige och

svenska myndigheter som FN och IFRC m.fl. verkar

för. Sida stöder också varningssystem i länder som

är särskilt sårbara vid naturkatastrofer.

Av vad som redovisats ovan framgår att det riktas

ökad internationell uppmärksamhet mot

naturkatastrofer och möjligheterna att motverka

dessa. Ett uttryck för detta är att en resolution i

ämnet antogs vid Interparlamentariska unionens (IPU)

konferens i Chile i april 2003. I resolutionen

behandlas behovet av internationellt samarbete för

att förhindra och hantera gränsöverskridande

naturkatastrofer och deras effekter på regional

nivå.

I detta sammanhang kan nämnas att EU inom fyra år

skall ha byggt upp ett globalt övervakningssystem

som kan hjälpa till att förutspå naturkatastrofer,

miljöhot och bidra till bevakningen av EU:s gränser.

Kommissionen lade i februari 2004 fram en

handlingsplan för hur systemet skall kunna tas i

bruk år 2008. Redan i dag finns data från satelliter

och jordbunden övervakning tillgänglig, men på grund

av bristande samordning används inte resurserna

effektivt. I det nya systemet skall alla uppgifter

samlas och analyseras av en central enhet.

Utvecklingen av systemet skall ske i samarbete med

Europeiska rymdorganisationen (ESA).

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2002/03:U201 (m)

yrkandena 4–6 och 2002/03:U313 (c) yrkande 18.

6 Miljö och säkerhet

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om miljö

och säkerhet. Samtliga motioner avstyrks.

Motioner

Enligt motion 2002/03:U283 (kd) yrkande 4 är

vattenfrågan en av de viktigaste frågorna i det

multiregionala samarbetet i Mellanösternregionen. EU

bör fortsätta att stödja befintliga multiregionala

processer och hårdare driva frågan om att

institutionalisera vattensamarbetet.

Enligt motionerna 2002/03:U217 (kd) yrkande 2 och

2003/04:U242 (kd) yrkande 2 bör Turkiet uppmanas att

stoppa dammbygget i Ilisu i sydöstra delen av

landet, vilket hotar vattenflödet i floden Tigris.

Det skulle innebära stor risk för tillgången på

vatten i Irak och Syrien. Dammbygget skulle också

medföra att den 10 000 år gamla staden Hasankey med

för många folkslag ovärderliga kulturskatter skulle

dränkas i vattenmassorna. Dammbygget skulle dessutom

göra 70 000 människor hemlösa.

Bakgrund

Sambandet mellan miljö och säkerhet har rönt ökad

uppmärksamhet under senare år. Till en början var

fokus främst riktat mot staters säkerhet och

konflikter med våldsinslag. På senare år har

intresset också vidgats till att omfatta även andra

säkerhetsaspekter.

I internationell forskning och debatt används ofta

begreppet miljösäkerhet (environmental security).

Innebörden av begreppet är vidsträckt och inkluderar

såväl traditionella säkerhetsaspekter som staters

säkerhet, konflikter med våldsinslag och militärt

hot men också andra säkerhetsaspekter till följd av

miljöförstöring genom mänsklig aktivitet och

befolkningstillväxt samt flyktingströmmar, politisk

instabilitet och etniska konflikter till följd av

resursbrist eller upplevd orättvis fördelning av

resurser. Det vidare synsättet beträffande

miljöfrågorna förklaras med att miljöförstöring kan

få katastrofala effekter, att traditionellt

säkerhetstänkande inte gör samhällen förberedda på

att hantera sådana hot och att, till skillnad från

traditionella säkerhetsfrågor, nationsgränser inte

utgör några hinder för spridning av miljöhot.

Exempel på sådana nya hot är klimatförändringar,

uttunning av ozonlagret, markförstöring och

vattenbrist.

Miljöhot som kan medföra säkerhetsaspekter tar sig

många uttryck. De kan, förutom ovan angivna exempel,

avse föroreningar i grundvatten, gränsfloder, sjöar

och andra gemensamma vatten liksom avfall och

kemikalieföroreningar till luft eller mark från

industrier eller andra anläggningar, t.ex. militära

sådana. Här kan också nämnas att skogsskövling,

kraftverk och dammbyggen kan ha säkerhetsaspekter.

Miljöförstöring äger rum på många håll i världen men

konsekvenserna för dem som drabbas varierar mycket

starkt. Fattiga människor är i regel som mest

sårbara, särskilt i samhällen där det inte finns

några grundläggande trygghetssystem. De som drabbas

allra hårdast är ofta landsbygdsbor, kvinnor, barn,

äldre och funktionshindrade.

I studien Integrating Perspectives on

Environmental Security (2003) som publicerats i ett

forskningsprogram om miljörisker och sårbarhet vid

Stockholm Environment Institute (SEI) tar man upp

olika aspekter på miljösäkerhet. Resultat från

internationella forskningsprojekt inriktade på

miljöförstöring och konflikter med våldsinslag

summeras i studien. En slutsats är att konflikter om

icke-förnybara naturresurser som olja och mineraler

inte är någon ny företeelse. Däremot har nya former

av konflikter uppstått kring förnybara resurser som

människor är beroende av för sin överlevnad, t.ex.

odlingsbar mark och färskvatten, och sådana

konflikter tycks bli allt vanligare. Andra

slutsatser är att miljöförstöring inte är den enda

eller omedelbara orsaken till konflikter liksom att

många miljörelaterade konflikter kommer att äga rum

i utvecklingsländer eftersom beroendet av förnybara

resurser är större där än på många andra håll.

Förekomsten kan väntas vara större där det finns

spänningar också av andra skäl än miljön.

Ytterligare en slutsats är att miljörelaterade

konflikter tenderar att bestå under långa

tidsperioder och spridas över stora områden.

Effekterna av klimatförändringar kan väntas bli

stora på en del håll i världen. På senare år har

många människor i Europa och på andra håll i världen

spekulerat om samband mellan å ena sidan exempelvis

översvämningar, stormar och torka och å den andra

klimatförändringar och global uppvärmning.

Utvecklingen av fenomenet El Niño under vissa

perioder på 1980- och 1990-talen har av många satts

i samband med de sistnämnda faktorerna. Enligt FN:s

miljöprogram UNEP är det emellertid inte klarlagt om

klimatförändringar och den globala uppvärmningen

leder till ökad förekomst av eller förvärrar El

Niño.

El Niño ingår i en oregelbundet återkommande

förändring av ytvattentemperatur och

väderförhållanden vid Sydamerikas västkust.

Effekterna av El Niño blev mycket kraftiga 1982–83

och 1997–98. Under den förstnämnda perioden beräknas

2 000 personer ha omkommit och skador uppstått till

ett värde av 13 miljarder USD, enligt FN:s

miljöprogram UNEP. Enligt samma källa anses El Niño

under 1997–98 ha orsakat extrema regnväder och

översvämningar i Ekvatorialafrika och östra Afrika,

kraftiga stormar längs Kaliforniens kust och i östra

USA, svårartad torka i nordöstra Brasilien samt

delar av södra Afrika och Indonesien liksom

hungersnöd till följd av torka i Papua Nya Guinea.

I många scenarier räknar man med att

klimatförändringar ger upphov till successiva och

förhållandevis långsamma skeenden men det finns

också förutsägelser om mycket snabba förlopp.

Ett exempel på det senare återfinns i en nyligen

utgiven Pentagonrapport om säkerhetspolitik och

klimatförändringar, An Abrupt Climate Change

Scenario and Its Implications for United States

National Security, October 2003. Där uttrycks

farhågor för en dramatisk klimatförändring under

perioden fram till 2020 med vittgående konsekvenser

av bl.a. säkerhetspolitisk art.

Scenariot i Pentagonrapporten innebär att den

pågående klimatförändringen med en gradvis ökning av

jordens medeltemperatur accelererar och leder till

temperaturhöjningar i Australien, Sydamerika och

Sydafrika men sänkta temperaturer i delar av Asien

och Nordamerika och i än större utsträckning i

Nordeuropa. Det sistnämnda förklaras bl.a. med

ändrade havsströmmar, avsmältning av Grönlands

glaciärer och ökad nederbörd. Samtidigt med

temperaturförändringarna blir det enligt scenariot

utbredd torka i viktiga jordbruksområden och områden

där stora befolkningscentra i Europa och östra

Nordamerika hämtar sitt vatten. Förekomsten av

stormar ökar i Västeuropa och norra Stilla havet.

Snabba klimatförändringar av detta slag kan enligt

rapporten leda till livsmedelsbrist på grund av

minskad global jordbruksproduktion, minskad

färskvattentillgång, förhöjd sjukdomsfrekvens, ökad

förekomst av översvämningar och torka samt ojämn

energitillförsel bl.a. på grund av förvärrade

isförhållanden och stormar.

Också i exempelvis den tredje rapporten från den

internationella klimatpanelen IPCC (International

Panel on Climate Change) från 2001 räknar man med

betydande klimatförändringar under detta århundrade.

Koldioxidkoncentrationen och den genomsnittliga

temperaturen på jordytan och havsnivån väntas öka

enligt IPCC:s samtliga utsläppsscenarier.

De säkerhetspolitiska konsekvenserna av snabba

klimatförändringar väntas bli betydande, enligt

Pentagonrapporten. Stora befolkningsomflyttningar

förutspås äga rum, gränskonflikter uppstå och nya

former av säkerhetsavtal kring energi, mat och

vatten behöver upprättas. Scenariot beskrivs av

rapportförfattarna som kanske inte det mest

sannolika, men ändå rimligt. Därför, menar de, bör

frågan inte längre bara hanteras av vetenskapsmän

utan bör även behandlas som en fråga som rör USA:s

nationella säkerhet.

Att de hastiga förlopp som förutspås i scenarier

inte alltid blir verklighet har historien lärt oss.

Ett exempel är den för ca 30 år sedan

internationellt mycket uppmärksammade boken

”Tillväxtens gränser” från den s.k. Romklubben. I

den förutsågs bl.a. att världens oljetillgångar

mycket snabbt skulle ta slut, vilket skulle få

dramatiska konsekvenser i en vidare

säkerhetspolitisk bemärkelse.

Även om miljöhoten generellt sett inte bedöms ta sig

så snabba och dramatiska uttryck som i

Pentagonscenariot ovan så väntas åtminstone

vattensituationen på många håll i världen bli

dramatiskt försämrad de närmaste åren, vilket

framgår på flera håll i betänkandet. Samtidigt finns

dock mer hoppingivande bedömningar. I en rapport som

publicerades av forskningsinstitutet World Watch

Institute den 8 mars 2003 dras slutsatsen att

jordens vattenresurser skulle räcka till alla trots

att förbrukningen av vatten ökar i världen. Vad som

måste till är en bättre förvaltning och fördelning

av vatten, exempelvis genom effektivare

jordbruksbevattning och minskat vattenslöseri i

städerna.

En av många prognoser om allvarligt förvärrad

vattenbrist på många håll redovisas av OECD. Enligt

OECD Environment Outlook 2002 beräknas år 2020 mer

än 250 miljoner människor leva med vad som betecknas

som svår vattenstress, vilket är en ökning med 75 %

sedan år 1995. Brist på vatten, konstaterar OECD,

kan ha omedelbar negativ effekt på människors hälsa,

ekonomi och miljön.

Risken för konflikter kring delade vattenresurser

anses vara större om det föreligger en kombination

av tilltagande vattenbrist, försämrad

vattenkvalitet, snabb befolkningsökning, ensidigt

större vattenutvinning av någon part samt ojämn

ekonomisk utveckling.

OECD räknar med att 17 länder i världen årligen

tar ut mer vatten än vad som nybildas.

Överutnyttjande av grundvatten kan få stor inverkan

på miljön i form av exempelvis sjunkande

grundvattennivåer och saltinblandning i färskvatten,

vilket i sin tur kan påverka jordbruket i

kustområden. Vattenbrist och förorenat vatten kan,

som också framgått ovan, påverka ekonomin

(exempelvis genom sämre förutsättningar för

jordbruk) och miljön.

Många floder, sjöar och underjordiska vattendrag

ligger mellan eller sträcker sig över

nationsgränser, vilket innebär att konflikter skulle

kunna uppstå till följd av gränsöverskridande

vattenföroreningar eller vattenbrist. Det finns dock

ett stort antal internationella färskvattenavtal. En

internationell databas, Transborder Freshwater

Dispute Database, redovisar mer än 400 sådana avtal.

Under de senaste årtiondena har exempelvis OECD-

länderna gjort betydande framsteg när det gäller att

avgöra gränsöverskridande vattenfrågor. För

flertalet vatten inom OECD-området finns det enligt

organisationen i dag bilaterala, regionala eller

multilaterala vattenavtal. OECD bedömer dock att det

utanför OECD-området finns en större risk för

tvister om gränsöverskridande vatten när

vattenföroreningar och vattenbrist ökar i

omfattning.

Konflikthot på grund av vattenbrist finns redan på

en rad olika håll i världen. Ett exempel gäller

Nilen, som får sitt vatten från Vita Nilen, vilken

rinner från Victoriasjön, och från Blå Nilen, som

har sina källor i Etiopien. Uppskattningsvis 160

miljoner människor i tio länder är beroende av Nilen

och dess tillflöden för sin försörjning.

Befolkningen i Nildalen väntas bli fördubblad under

de kommande 25 åren, vilket leder till ökat

vattenbehov. Nu har en konflikt uppstått kring det

fördrag från 1929 som reglerar Nilens vatten och som

i dag ger Egypten kontroll över merparten av detta.

Tanzania har planer på att bygga en 20 mil lång

vattenledning från Victoriasjön för att förse

torkdrabbade områden med vatten. Kenya, som också

har områden med svår torka, har deklarerat planer på

att träda ut ur Nilenfördraget, något som Egyptens

vattenminister uppges ha beskrivit som en

”krigshandling”. Också på andra håll i världen,

exempelvis mellan Thailand och Burma, finns

allvarliga vattenkonflikter. Även i Mellanöstern (se

nedan) har vattenfrågan hög politisk dignitet.

Säkerhetsaspekter kan också anläggas på

miljöförstöring till följd av exempelvis

föroreningar i grundvatten, gränsfloder, sjöar och

andra gemensamma vatten liksom av avfall och

kemikalieföroreningar till luft eller mark från

industrier eller andra anläggningar, däribland

militära sådana. Här kan också nämnas att

skogsskövling, kraftverk och dammbyggen kan ha

säkerhetsaspekter.

Ilisudammen i sydöstra Turkiet, vilken behandlas i

två motioner, är planerad att byggas i floden

Tigris, nära Iraks och Syriens gränser. Dammen utgör

en komponent i ett stort turkiskt projekt, GAP-

projektet, som syftar till att öka landets

elproduktion genom en omfattande utbyggnad av dammar

och vattenkraftverk i Eufrat och Tigris. I de båda

floderna finns uppemot 29 % av Turkiets vatten.

GAP-projektet lanserades 1980 och ända sedan 1980-

talet har det funnits planer på turkisk export av

vatten till andra länder i Mellanöstern. I februari

2004 kom Turkiet överens med Israel om att sälja 50

miljoner kubikmeter vatten per år till Israel under

en 20-årsperiod. Vattnet skall hämtas från floden

Manavgat och exporten startar troligen 2006. Utökad

israelisk medverkan i GAP-projektet har också

diskuterats.

Ställningstagande

Utskottet tar här inledningsvis upp åtgärder för att

förhindra vattenkonflikter för att avslutningsvis

något beröra klimatfrågan liksom frågan om miljö och

säkerhet i vidare bemärkelse. I andra delar av

betänkandet behandlar utskottet övriga

motionsförslag kring vatten, bl.a. när det gäller

Världsbankens utlåning till dammprojekt och

privatisering av vatten, samt förslag rörande

katastrofer, dammar, skogsavverkning och kärnavfall.

En rad uppgifter om sambandet mellan miljö och

vatten liksom om vattenkonflikter och lösningar på

sådana har redovisats ovan. Som framgått poängteras

i en motion om Mellanösternkonfliken behovet av

institutionaliserat vattensamarbete. Utskottet

noterar för sin del att erfarenheterna sammantaget

anses vara goda av att lösa gränsöverskridande

vattenproblem genom avtal och institutionaliserat

samarbete.

Visserligen finns det, vilket framgår av den

tidigare nämnda SEI-studien om miljösäkerhet,

tydliga historiska exempel på att brist på

färskvatten tillfälligt har medfört politisk

instabilitet och att detta, om än i liten skala, kan

resultera i akut våld men samtidigt slås där fast

att långt ifrån alla konflikter leder till våld. En

genomgång av forskningen om ”vattenkrig” visar

enligt studien att inga sådana krig har ägt rum och

att bara en handfull skärmytslingar om vatten ägt

rum under förra århundradet, samtidigt som 145

vattenrelaterade avtal undertecknades under samma

period.

Ändå är enligt utskottet kopplingen mellan

vattenförsörjning och säkerhetspolitik i dag uppen-

bar och självklar för de flesta. Detta framhöll även

det sammansatta utrikes-, miljö- och

jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1. Den

nya synen på säkerhet omfattar också hot som inte är

militära. I dag ses, framhöll det sammansatta

utskottet, också miljöhot, ökande fattigdom,

befolkningstillväxt, resursknapphet, internationell

terrorism, okontrollerad vapenspridning och

sårbarheten i det högteknologiska samhället som mera

eller i alla fall lika relevanta och påtagliga hot

som de militära.

Såväl vattenfrågorna som andra miljöfrågor har i

ett modernt säkerhetspolitiskt perspektiv såväl

individuella som regionala, nationella och globala

säkerhetsaspekter. En helhetssyn på frågor om

miljösäkerhet och sårbarhet innefattar en rad

faktorer av social, ekologisk, ekonomisk och

politisk karaktär.

När det gäller frågan om vatten och säkerhet

betonade det sammansatta utskottet i betänkande

2002/03:UMJU1 att FN försöker skapa globala regler

för vattenhantering i syfte att undvika konflikter

och för att lösa vattentvister. Utskottet framhöll

därvid att Sverige, med en lång tradition av att

värdesätta freds- och konflikthantering, har varit

särskilt aktivt i fråga om att skapa en fungerande

reglering och förvaltning av gränsöverskridande

vattenresurser, i syfte att undvika konflikter. Även

det svenska utvecklingssamarbetet, framhölls det,

syftar till god vattenhållning i nationella och

internationella sammanhang vilket kan bidra till att

förebygga eller lindra inom- och mellanstatliga

konflikter.

Här kan erinras om att utrikesutskottet i

betänkande 2000/01:UU11 redovisade svenska och

internationella insatser beträffande Aralsjön i

syfte att motverka den fruktansvärda ekologiska

katastrof med säkerhetspolitiska aspekter som

drabbat strandstaterna Kazakstan och Uzbekistan men

också påverkat vattenresurserna i Turkmenistan,

Kirgizistan och Tadzjikistan.

När det gäller relationerna mellan Syrien och

Turkiet har dessa historiskt sett varit mycket

frostiga, för att inte säga fientliga. Konflikter om

vatten, främst kring utbyggnaden av dammar och

vattenkraftverk i Eufrat och Tigris, och om land

daterar sig långt tillbaka i tiden.

I dag har Syrien och Turkiet närmat sig varandra i

en gemensam strävan mot att förhindra kurdisk

kontroll över det oljerika Kirkuk i norra Irak och

för att man vill motverka befarad kurdisk separatism

i Irak, vilken skulle kunna sprida sig till

grannländerna. Turkiet och Syrien delar

uppfattningen att nationell försoning mellan olika

irakiska grupper och territoriell sammanhållning är

av största betydelse. De gamla gräns- och

vattenkonflikterna har man gemensamt beslutat att

tills vidare lägga åt sidan. Ilisudammen utgör

därför i ett kortare perspektiv inte någon

säkerhetsfråga. Samarbete i frågor relaterade till

Irakkriget har kommit i förgrunden. Det finns

emellertid enligt utskottets uppfattning skäl att

fortsätta att noga följa utvecklingen i regionen.

Sverige kommer vidare att inom EU verka för att

det från turkisk sida sker en anpassning av

lagstiftningen på miljöområdet till EU:s regelverk.

Utskottet anser att det finns anledning att

regeringen, bilateralt och inom EU, till Turkiet

framför sin oro över att Ilisuprojektet skall

resultera i förstörelse av ett viktigt kulturarv och

understryker vikten av att alternativa planer tas

fram. Utskottet noterar att kritiken mot projektet

varit hård och att bl.a. brittiska och italienska

byggföretag liksom det svenska byggföretaget Skanska

dragit sig ur samarbete inom projektet.

När det gäller Mellanösternregionen noterar

utskottet att vattenfrågorna, som spelat en central

roll i den arabisk–israeliska konfliken ända sedan

1948, trots detta haft en undanskymd roll i

fredsförhandlingarna. Det finns enligt utskottets

uppfattning anledning att framhålla att en lösning

på Mellanösternkonflikten måste innefatta en rättvis

fördelning av vattenresurserna i regionen, så att

alla berörda länder har möjlighet att utnyttja

vattenresurserna där.

Mellanöstern och mer precist Jordandalen är ett av

de områden i världen där vattenbristen är som

störst. De förnybara vattenresurserna uppgår i Gaza

och Västbanken till mindre än 100 kubikmeter per

person och år. Motsvarande volym i Israel är under

300 kubikmeter (i Sverige 20 000 kubikmeter). Israel

och Palestina delar vattenresurser även i form av

underjordiska vattentäkter som sträcker sig under

nationsgränser.

Vattenproblemet försvåras av att området blir

alltmer tätbefolkat. En annan faktor som komplicerar

bilden är att en förhållandevis stor del av de

existerande vattenresurserna går till de israeliska

bosättarna på de ockuperade områdena. Här finns

också miljöhot till följd av kemiska föroreningar

som sipprar ned genom marken. Farhågorna för

vattenrelaterade konflikter är mot denna bakgrund

starka och det föreligger ett stort behov av

vattensamarbete.

Särskilt svår är vattensituationen på de

ockuperade palestinska områdena. Vattenkonsumtionen

per person och dygn är där i medeltal mellan 30 och

50 liter, och ibland så mycket som 80 liter, lägre

än vad som rekommenderas av

Världshälsoorganisationen (WHO), vilket är 100 liter

per person och dygn. Detta hävdas i ett betänkande

från det brittiska underhusets utskott för

internationell utveckling (International Development

Committee: Development Assistance and the Occupied

Palestinian Territories. Second Report of Session

2003–04).

I det brittiska betänkandet redovisas också

uppgifter om dålig vattenkvalitet – enligt

undersökningar i juli 2003 nådde inte 69 % av

proverna upp till WHO:s norm för vattenkvalitet i

det aktuella området. En stor del av den palestinska

landsbygdsbefolkningen är beroende av

vattenleveranser via tankbilar och dessa har

försvårats eller förhindrats under ockupationen,

vilket lett till såväl ännu allvarligare

bristsituation som kraftiga prishöjningar på vatten.

Det finns också uppgifter om att bosättare

avsiktligt har förorenat vattentillgångar, demolerat

infrastruktur för vatten och förhindrat

reparationsarbete på de palestinska ockuperade

områdena. Byggandet av den israeliska barriären har

medfört att 35 000 meter vattenledning har

förstörts, enligt det brittiska betänkandet.

Förhandlingar om vattenfrågor ägde rum mellan

Israel och Jordanien i samband med fredsavtalet i

oktober 1994 och mellan Israel och palestinierna i

samband med ingåendet av interimsavtalet 1995. Som

en följd av dessa avtal finns en gemensam israelisk-

jordansk vattenkommitté och en israelisk-palestinsk

sådan. Arbetet i dessa båda kommittéer har fortsatt

att fungera trots den aktuella krisen.

Vattenfrågan utgör en av de slutstatusfrågor –

jämte gränser, bosättningar, flyktingar och

Jerusalem – som de israeliska och palestinska

parterna måste enas om inför en slutlig lösning av

konflikten. Enligt den s.k. färdplanen för fred

(Road Map-planen) skulle slutstatusförhandlingarna

redan ha inletts men till följd av det politiska

läget har så inte blivit fallet. Färdplanen hade

utarbetats av en kvartett bestående av

representanter för USA, EU, Ryssland och FN och

presenterades våren 2003.

Beträffande Syrien och Israel har långtgående

förhandlingar förts mellan parterna under den

förhandlingsomgång som ägde rum i Shepheardstown,

Maryland, USA, i oktober 2000. Förhandlingarna

omfattade också vattenfrågor. Inga uppgifter tyder

på att dessa utgjorde ett problem som förhindrade en

slutlig uppgörelse i denna förhandlingsomgång.

I fråga om Israel – Libanon inträffade i september

2002 en dispyt om vattnet i Hasbanifloden som rinner

från Libanon in i Israel och ned i Genesarets sjö.

Denna tvist har med internationell förmedling

bilagts, åtminstone för tillfället.

EU:s särskilde representant för fredprocessen har

sedan flera år en särskild arbetsgrupp för

vattenfrågor under ledning av den italienske

professorn Mazetti. Gruppen har utarbetat olika

studier om vattenfrågan i regionen. Mazetti har

också varit aktiv inom ramen för den aktuella

dispyten mellan Libanon och Israel om vatten från

Hasbanifloden.

Utskottet anser att det av många skäl är viktigt

att Sverige och EU stöder regionala processer för

samarbete kring vattenfrågor, däribland i

Mellanöstern, och att stödet innefattar långvariga

”processer” för vattensamarbete. I Sverige finns ett

antal institutioner som har kompetens inom området

och som kan medverka i processer av detta slag,

exempelvis Stockholm International Water Institute

och Tema Vatten vid Linköpings universitet.

Även om vattenkonflikter historiskt sett ofta

kunnat lösas genom förhandlingar och institutionella

lösningar föreligger det enligt utskottets

uppfattning en ökad risk för att den tilltagande

knappheten på vatten skall leda till allvarliga

konflikter på en del håll i världen. Utskottet anser

att denna fara måste motverkas. Vattenfrågorna måste

få ökat utrymme i den säkerhetspolitiska debatten,

även om problemen är komplexa. Det är av största

vikt att mekanismer som kan bidra till effektiva och

snabba lösningar på vattenkonflikter byggs upp och

förstärks.

Utöver det stöd för långvariga ”processer” för

vattensamarbete som utskottet pläderat för ovan är

det, i fråga om vattensituationen på de palestinska

ockuperade områdena, angeläget att också åstadkomma

omedelbara och kortsiktiga förbättringar. Annars

riskerar vattenbristen att medverka till att

ytterligare förvärra det redan allvarligt försämrade

säkerhetspolitiska läget där. Mot denna bakgrund

vill utskottet betona vikten av att Sverige och EU

kraftfullt medverkar till att en acceptabel

vattensituation snarast kan uppnås i de aktuella

områdena.

När det gäller uppgifterna om skadegörelse riktad

mot palestinsk vattenförsörjning vill utskottet

erinra om sitt ställningstagande nyligen i

betänkande 2003/04:UU9 där utskottet betonade att

Israel mer effektivt och systematiskt måste beivra

övergrepp från bosättare och rättsföra de skyldiga.

Utskottet har tidigare i detta betänkande

behandlat kopplingen mellan tillgången till rent

vatten och mänskliga rättigheter. Därvid har

utskottet redovisat slutsatsen att de 145 länder som

har ratificerat den internationella konventionen om

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter anses

skyldiga att garantera tillgång till dricksvatten

för befolkningen på ett rättvist och icke-

diskriminerande sätt. Utskottet konstaterar att

Israel har ratificerat konventionen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2002/03:U217 (kd)

yrkande 2, 2002/03:U283 (kd) yrkande 4 och

2003/04:U242 (kd) yrkande 2.

Som framgått räknar den internationella klimatpanelen IPCC med

betydande klimatförändringar under detta århundrade.

Dessa väntas leda till ökad förekomst av exempelvis

infektionssjukdomar, livsmedelsbrist och

luftföroreningar. Påverkan kan väntas bli större i

samhällen som har små materiella resurser, brister i

sjukvårdssystem och andra delar av

samhällsstrukturen liksom instabil och ineffektiv

styrning. Klimatförändringen i kombination med

socioekonomiska faktorer kan komma att få

säkerhetspolitiska följder, inte minst i u-länder.

Utskottet vill betona vikten av att uppmärksamma

detta hot i tid, innan allvarliga konsekvenser

uppstår. Medvetenheten om miljö- och

säkerhetsaspekter på t.ex. dammar, kraftverk och

olika typer av föroreningar måste också öka. Det

gäller inte minst när fattiga samhällen och länder

blir drabbade av negativa effekter.

När det sedan gäller frågan om miljö och säkerhet

i mer generella termer vill utskottet framhålla

vikten av ökad uppmärksamhet på sådana frågor, inte

minst inom EU och i andra internationella forum,

exempelvis FN-systemet.

Inom EU har, som utskottet redovisar senare i

betänkandet, arbetet påbörjats för att lägga grunden

för unionens sjunde ramprogram för forskning från

2006. Utskottet betonar att Sverige i detta

förberedelsearbete bör verka för att det kommande

ramprogrammet såvitt avser forskning om hållbar

utveckling inriktas på rekommendationerna från

Johannesburg, och då inte minst sambandet mellan

fattigdom och miljöförstöring i tredje världen. En

viktig fråga som kan framhållas här är hur man

bättre skall kunna förstå sambanden mellan

miljöförstöring, sårbarhet och bristande säkerhet.

Ett annat angeläget spörsmål är hur man på global,

regional och lokal nivå skall utforma institutioner

som på ett effektivt sätt kan hantera föränderliga

miljöproblem som på olika sätt påverkar våra

samhällen. Ett gediget kunskapsunderlag är en

förutsättning för att vi skall få handlingsutrymme.

FN-systemets utformning har betydelse för hur

frågor om miljö och säkerhet hanteras på global

nivå. Utskottet betonade i betänkande 1995/96:UU1 FN

inför framtiden att utmaningen i dag består i att

skapa ett forum med tillräcklig tyngd för att kunna

utforma en långsiktig och konsistent internationell

politik för en ekonomiskt och ekologiskt hållbar

utveckling för att trygga en global välfärd. Denna

uppfattning, vilken ligger i linje med de förslag

som framfördes 1995 av Kommissionen för globalt

samarbete under ledning av Ingvar Carlsson och

Shridath Ramphal i rapporten Det globala

grannskapet, ser utskottet som ytterst relevant även

i dag. Utskottet anser också att Sverige bör verka

för att miljösäkerhet och en ekonomiskt och

ekologiskt hållbar utveckling för att trygga en

global välfärd förs högre upp på dagordningen i FN,

exempelvis i säkerhetsrådet och Kommissionen för

hållbar utveckling (CSD), och i andra

internationella organ liksom att frågor av denna

karaktär regelmässigt beaktas vid tillkomst och

revidering av internationella konventioner.

7 Miljöfrågor i EU och övriga Europa

Utskottets beslut i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om

prioriteringar i bl.a. EU beträffande

forskning om miljöfrågor samt miljöinsatser

kring Östersjön och Sveriges övriga

närområde. Samtliga motioner avstyrks. Jämför

reservationerna 11 (m) och 12 (c).

Motioner

Forskningsprioriteringar

EU:s sjätte ramprogram för forskning tas upp i

motion 2002/03:U239 (kd) yrkande 4. Motionärerna

anser att det från ramprogrammets huvudområde

hållbar utveckling bör avdelas betydande resurser

till tvärvetenskaplig och probleminriktad forskning

om sambanden mellan fattigdom och miljöförstöring

och u-ländernas förutsättningar för hållbar

tillväxt.

I motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 2 framhålls att

Sverige bör främja ökad inriktning på

gränsöverskridande tvärvetenskaplig miljöforskning

där också utvecklingsländernas förutsättningar

beaktas. Dessa frågor bör drivas såväl i Sverige som

på Europanivå liksom frågor om hur hållbara

energisystem och ett mer effektivt och miljömässigt

bättre jordbruk kan utvecklas i fattiga länder,

vilket behandlas i yrkande 4.

Insatser kring Östersjön och det övriga

närområdet

Miljösituationen på Kolahalvön tas upp i motion

2002/03:U291 (s) där regeringen uppmanas att

påskynda ett ryskt undertecknande av MNEPR-avtalet

så att arbetet med sanering och omhändertagande av

kärnavfallet på Kolahalvön kan fortsätta. Likaså bör

regeringen främja större öppenhet från rysk sida när

det gäller de aktuella problemen.

I motion 2002/03:U237 (m) yrkande 12 förespråkas

insatser på energiområdet inom öststödet. Projektet

Baltic Ring innebär att miljömässigt skadlig el kan

ersättas med renare, att elsystemet optimeras och

att energiförsörjningen blir tryggare. EU bör

medverka i omställningen av energisystem i Central-

och Östeuropa och i åtgärder för att höja säkerheten

i omoderna kärnkraftverk under återstående drifttid.

Sverige bör enligt motion 2003/04:MJ400 (kd) yrkande

2 ännu en tid hjälpa grannländerna öster och söder

om Östersjön med biståndsinsatser för att få i gång

fungerande reningsverk.

I motion 2002/03:MJ428 (c) yrkande 44 förespråkas

utvecklande av gemensamma övervaknings- och

rapporteringssystem för gentekniken i de ekosystem

som omger Östersjön.

Bakgrund

Insatser kring Östersjön och det övriga

närområdet

Målet för Sveriges miljöinsatser i Central- och

Östeuropa är att bevara, skydda och förbättra

miljön, särskilt i och omkring Östersjön samt att

stödja en hållbar utveckling.

Viktiga utgångspunkter för det svenska miljöstödet

är Helsingforskommissionens (HELCOM) Åtgärdsprogram

för Östersjön och Agenda 21 för Östersjöområdet,

Baltic 21. Centrala inslag i samarbetet är

förvaltningsstöd, institutionsuppbyggnad och ett

omfattande stöd till investeringar för

vattenförsörjning och avloppsrening i de

prioriterade områdena.

Målet med det svenska kärnsäkerhetsprogrammet

avseende Ryssland, som kanaliseras via Statens

kärnkraftinspektion (SKI) och Statens

strålskyddsinstitut (SSI) är att så långt som

möjligt minska sannolikheten för att en

kärnkraftsolycka med stora radioaktiva utsläpp skall

inträffa vid något av kärnkraftverken i

samarbetsområdet.

Samarbetet inriktas på att komplettera de

internationella programmen och att sätta in åtgärder

för att undanröja uppenbara säkerhets- och

strålskyddsrisker i de reaktoranläggningarna.

Samarbetet syftar också till att skapa ett system

för bättre beredskap i händelse av en olycka.

De svenska insatserna avser kärnkraftverken

Sosnovyj Bor (i Leningrad) och Kolaverket (Polarnye

Zori). När det gäller Kolaverket omfattar arbetet

materialkontroll, brandskydd, övervakningssystem,

säkerhetsrelaterad utrustning och utbildning av

underhållspersonal. Stödet avser även den ryska

säkerhetsmyndigheten Gosatomnadzor och

kärnkraftsbolaget Rosenergoatom liksom insatser för

hantering av radioaktivt avfall i nordvästra

Ryssland, t.ex. en studie om hantering av fast

avfall och ett informationsprojekt.

Sverige är också aktivt inom den s.k. NDEP-fonden

(Northern Dimension Environmental Partnership), som

förvaltas av Europeiska återuppbyggnads- och

utvecklingsbanken, EBRD. Inom ramarna för det

arbetet kommer man från rysk sida att ta fram en

strategisk plan för framtida insatser på

kärnsäkerhetsområdet.

Av budgetpropositionen (prop. 2003/04:1 utg.omr. 7)

framgår att det bilaterala biståndet på miljöområdet

till Central- och Östeuropa huvudsakligen kanali-

seras genom Sida, i samarbete med bl.a.

Naturvårdsverket. Detta bistånd har i huvudsak

avsett vatten- och avloppsrening samt energi-

effektivisering, gränsöverskridande samarbete kring

vattenadministration, utbildning och stöd till

administrativ uppbyggnad samt bidrag till

anslutningsländerna att klara EU:s miljöregler.

Vidare bidrar Sverige i det nordvästra närområdet

till multilaterala insatser.

När det gäller behovet av övervaknings- och

rapporteringssystem för genteknik i ekosystemen

kring Östersjön konstaterar utskottet att frågor om

genetiskt modifierade organismer (GMO) inom EU

regleras genom en gemensam lagstiftning som alla

medlemsländer måste följa. I och med EU-inträdet har

de nya medlemsstaterna således att följa denna.

Syftet med GMO-lagstiftningen inom EU är att

skydda människors hälsa och miljön, säkerställa

konsumentens valfrihet samt att etiska hänsyn tas

vid verksamheter med GMO. All verksamhet som gäller

sådana organismer kräver tillstånd av någon

myndighet.

I det följande redovisas några av huvuddragen i

den reglering som avser utsläppande på marknaden av

GMO och fältförsök med sådana organismer respektive

spårbarhet och märkning av GMO. Därmed berörs inte

närmare andra komponenter i GMO-regleringen på EU-

nivå, exempelvis krav på godkännande före

kommersiell produktion respektive GMO i livsmedel

och foder.

EU:s regelverk vad beträffar utsläppande på

marknaden (t.ex. genom odling) av GMO regleras genom

direktivet (2001/18/EG). Där anges att ett tillstånd

för utsläppande på marknaden skall följas av en

övervakningsplan, register skall upprättas över

odlingslokaler och alla GMO skall märkas så att

deras ursprung kan spåras. Syftet är bl.a. att

möjliggöra tillbakadragande av en produkt eller en

GMO som visar sig medföra större risker än vad som

var känt vid tidpunkten för tillståndet. Direktivet

ger även möjlighet att neka tillstånd för en viss

GMO i exempelvis ett särskilt känsligt ekosystem.

Det finns enligt direktivet även möjlighet för

exempelvis lantbrukare inom ett område att

frivilligt proklamera en ”GMO-fri” zon, förutsatt

att samtliga inom området verksamma lantbrukare är

med på detta.

En ansökan om verksamhet med GMO inlämnas till en

myndighet i en EU-medlemsstat och efter en

riskbedömning där behandlas den sedan efter ett

särskilt förfarande där alla medlemsländer får yttra

sig. Om ansökan slutligen godkänns gäller den i

samtliga EU-länder.

På EU:s gemensamma forskningscentrums (Joint

Research Centre) webbplats (gmoinfo.jrc.it) finns

sammanfattningar av aktuella ansökningar för

utsläppande på marknaden och uppgifter om vilka

fältförsök som är aktuella i EU-länderna. Där har

också allmänheten möjlighet att lämna synpunkter på

ansökningarna. I Sverige förekommer i dag endast

fältförsök med GMO.

Alla GMO eller produkter som kommer från GMO måste

märkas och kunna spåras bakåt i ledet. Det regleras

av EU:s förordning om spårbarhet och märkning av GMO

(1830/2003/EG). Den anger regler för hur GMO och

produkter från/av GMO-produkter skall märkas och hur

informationen skall överföras i varje steg från

producent (t.ex. utsäde) till butik. Dokumentationen

skall följa med produkten. Även produkter som inte

innehåller något som kan analyseras som ”GMO-rest”

(t.ex. DNA eller protein) skall märkas och åtföljas

av dokumentation. Varje GMO skall ha en unik kod.

Koder eller andra uppgifter om produkter från/av GMO

skall i olika form finnas på förpackningar eller som

skyltar vid produkter av GMO. Det ger konsumenten

valfrihet men också möjlighet att spåra en produkt

om den skulle visa sig inte uppfylla kraven.

Dokumentationen skall sparas i tio år.

Vissa utvecklingsländer och länder med

övergångsekonomier kan sakna resurser för att fatta

välgrundade beslut om import eller export av GMO;

därför bör EU-kommissionen och medlemsstaterna

hjälpa dessa med kapacitetsuppbyggnad på området.

Detta sägs i ingressen till den EG-förordning

(1946/2003/EG) som genomför Cartagenaprotokollet om

biosäkerhet, vilket trädde i kraft den 11 september

2003. Cartagenaprotokollet är ett protokoll till FN-

konventionen om biologisk mångfald som reglerar den

internationella handeln med GMO.

Ställningstagande

Forskningsprioriteringar

Den 1 januari 2001 omorganiserades den svenska

finansieringen av forskning vilket bl.a. innebar att

Forskningsrådet för miljö, areella näringar och

samhällsbyggande (Formas) bildades. Formas fick ett

samlat ansvar för forskning om ekologiskt hållbar

utveckling. Forskningsrådet har också ett ansvar för

att forskningen har ett internationellt perspektiv,

och det bedriver ett omfattande internationellt

samarbete. Formas stöder forskning inom sitt

ansvarsområde med drygt 500 miljoner kronor per år.

Naturvårdsverket finansierar forskning till stöd

för miljökvalitetsmålen och för internationellt

förhandlingsarbete. Även Mistra (Stiftelsen för

miljöstrategisk forskning) finansierar omfattande

forskningsverksamhet för att lösa strategiska

miljöproblem.

Sida stöder forskning om bl.a. miljö och hållbar

utveckling genom sin forskningsorganisation SAREC

med totalt 850 miljoner kronor under 2004. Stödet

går både till svenska forskare som bedriver

forskning om u-länder och till institutioner och

universitet i u-länder för forskning och uppbyggnad

av forskningsresurser. Forskningen är bl.a. inriktad

mot hållbara energisystem och hållbart jordbruk.

EU:s sjätte ramprogram för forskning och

utveckling avser perioden 2002–2006 och innefattar

omfattande forskningsinsatser avseende miljö och

hållbar utveckling. Totalt har ramprogrammet en

budget på 17,5 miljarder euro. Ett av de sju

prioriterade tematiska områdena är helt inriktat mot

hållbar utveckling och globala förändringar och har

en budget på 2,1 miljarder euro. Sverige har aktivt

verkat för att forskningsprogrammet fått denna

inriktning.

Kopplingen är stark mellan ramprogrammets insatser

avseende å ena sidan miljö och hållbar utveckling

och å den andra de internationella miljöfrågor som

behandlades vid FN-toppmötet i Johannesburg.

Avsikten med programmet är att stärka det

internationella kunskapsunderlaget också med

inriktning mot tredje världen. Det finns även

möjligheter för forskare i u-länder att delta i det

europeiska forskningssamarbete som bedrivs inom

ramprogrammet.

I och med att sjätte ramprogrammets inriktning har

beslutats av ministerrådet och Europaparlamentet

bedöms möjligheterna vara små att göra några mer

omfattande förändringar under innevarande

programperiod. Arbetet har påbörjats för att lägga

grunden till det sjunde ramprogrammet för forskning

från 2006. Utskottet anser att Sverige i detta

förberedelsearbete bör verka för att det kommande

ramprogrammet såvitt avser forskning om hållbar

utveckling inriktas på rekommendationerna från

Johannesburg. Detta gäller inte minst de

rekommendationer som avser sambandet mellan

fattigdom och miljöförstöring i tredje världen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2002/03:U239 (kd)

yrkande 4 och 2003/04:U254 (kd) yrkandena 2 och 4.

Insatser kring Östersjön och det övriga

närområdet

Med anledning av motionen om kärnsäkerhetsfrågor på

Kolahalvön vill utskottet framhålla att Sverige

sedan lång tid har ett stort engagemang i sådana

frågor. De svenska insatserna för att förbättra

kärnsäkerheten och strålskyddet i Central- och

Östeuropa har pågått sedan 1992.

Såväl de bilaterala som de multilaterala insatser

som redovisats ovan syftar till att uppnå en större

öppenhet från rysk sida när det gäller

anläggningarna och riskbilden.

Regeringen bör enligt den aktuella motionen

påskynda ett ryskt undertecknande av MNEPR-avtalet

(Multilateral Nuclear Environmental Programme in the

Russian Federation). Avtalet undertecknades under

svenskt ordförandeskap i Barentsrådet av Sveriges,

Rysslands och Frankrikes utrikesministrar den 21 maj

2003. Representanter för totalt elva länder samt EU-

kommissionen och Euratom undertecknade avtalet.

Detta har i huvudsak tre tillämpningsområden:

hantering av radioaktivt avfall, säkerhet kring

använt kärnbränsle och reaktorsäkerhet. Genom

avtalet har förutsättningar skapats för

internationella stödinsatser i Ryssland på det

kärntekniska området.

I detta sammanhang kan nämnas att ordförandena i

utrikesutskotten i de fem nordiska länderna samt

Estland, Lettland och Litauen nyligen i en gemensam

debattartikel behandlat frågor om bl.a. spridning av

massförstörelsevapen och omhändertagande och lagring

av kärnavfall. Artikeln publicerades den 5 februari

2004 i The Washington Times.

Stöd till investeringar för vattenförsörjning och

avloppsrening har utgjort en central del av det

svenska biståndet för att förbättra miljön i och

kring Östersjön. Av budgetpropositionen för 2004

(prop. 2003/04:1 utg.omr. 7) framgår att regeringen

fäster fortsatt stor vikt vid att ge stöd i syfte

att bevara, skydda och förbättra miljön i och

omkring Östersjön. Utskottet har i betänkande

2003/04:UU3 uttryckt sin positiva inställning till

detta engagemang från svensk sida.

I en motion framhålls vikten av en tryggare

energiförsörjning runt Östersjön. Inom ramen för det

energipolitiska Östersjösamarbetet och det nordiska

samarbetet genomförs projekt som syftar till

harmonisering av de berörda ländernas regelverk.

Detta syftar till att skapa bättre förutsättningar

för att genomföra exempelvis sådana projekt som

Baltic Ring.

Det energipolitiska samarbetet omfattar också

insatser som syftar till en ökad användning av

förnybara energikällor, främst biobränsle, och till

energieffektivisering. Hösten 2003 undertecknades

ett avtal om att göra Östersjöområdet till

försöksområde för klimatprojekt. Genom avtalet, som

Sverige aktivt verkat för, skapas förutsättningar

för sådana investeringar i energisektorn som leder

till minskade utsläpp. Också inom det svenska

biståndssamarbetet lämnas stöd till

energieffektivisering och energibesparing, då i

första hand på fjärrvärmeområdet. Utskottet

värdesätter utvecklingen av det energipolitiska

samarbetet.

Ovan har Sveriges aktiva engagemang i

kärnsäkerhetsfrågor avseende Ryssland redovisats.

Sverige har också gjort omfattande bilaterala

insatser för att höja säkerheten vid Ignalinaverket

i Litauen. Med det litauiska EU-medlemskapet tas

denna roll alltmer över av EU.

När det gäller motionsförslag om biståndsinsatser

för reningsverk söder och öster om Östersjön noterar

utskottet att det svenska bilaterala miljöbiståndet

till Estland, Lettland, Litauen och Polen fasas ut i

och med att dessa länder blir EU-medlemmar. I

samband med EU-inträdet har de nya medlemsstaterna

att följa den lagstiftning på miljöområdet som

gäller för samtliga EU-länder.

En betydande del av det svenska biståndet till

Estland, Lettland, Litauen och Polen har varit

inriktat på att åtgärda utsläpp i Östersjön. EU har

också lämnat finansieringsstöd till bl.a.

reningsverk i de baltiska länderna. När dessa länder

blivit EU-medlemmar kommer EU:s stöd i fråga om

reningsverk främst att avse exempelvis

organisatoriska frågor (s.k. technical assistance).

Även om en utfasning sker av det svenska

bilaterala miljöbiståndet till de ovannämnda

grannländerna väntas utbetalningar till

vattenreningsprojekt där ske även under 2004 och

2005. Fokus i de svenska biståndsinsatserna i

Östersjöregionen förskjuts successivt till Ryssland,

och omfattande svenska insatser för att minska ryska

utsläpp i Östersjön pågår och är under planering.

Sverige har gjort stora åtaganden om stöd till

reningsverken i bl.a. S:t Petersburg och Kaliningrad

genom vårt bilaterala biståndssamarbete. Dessutom

lämnas svenskt stöd till vattenreningsprojekt

exempelvis via Nordiska miljöfinansieringsbolaget

(NEFCO) och stödfonden i Northern Dimension

Environmental Partnership (NDEP).

När det gäller motionsförslaget om utvecklande av

gemensamma övervaknings- och rapporteringssystem för

gentekniken i ekosystemen kring Östersjön kan

utskottet konstatera att det, som framgått ovan,

redan i dag finns en gemensam GMO-lagstiftning inom

EU som samtliga medlemsstater har att följa.

Lagstiftningen omfattar även gränsöverskridande

transporter av GMO till andra länder. Ett kommande

miljöskadedirektiv omfattar även GMO. EU verkar

också för ett högt säkerhetstänkande kring GMO inom

ramen för Cartagenaprotokollet (protokollet om

biosäkerhet under FN-konventionen om biologisk

mångfald).

Utskottet förutsätter att man inom ramen för det

etablerade EU-samarbetet kring GMO (se ovan) noga

följer utvecklingen på området och när så erfordras

uppmärksammar behovet av reviderad eller ytterligare

reglering. Inom ramen för EU:s regelverk avseende

GMO i form av förordningar och direktiv finns ett

flertal arbetsgrupper och kommittéer som har till

uppgift att följa och bevaka utvecklingen på

området.

När det gäller Östersjöområdet vill utskottet peka

på att det sedan början av 1990-talet bedrivs ett

multilateralt samarbete mellan regeringarna i

området inom Östersjöstaternas råd. En viktig

komponent i detta samarbete avser hållbar

utveckling. Inom ramen för samarbetet har en

regional Agenda 21 för Östersjöregionen antagits

under benämningen Baltic 21. Det pågående

genomförandet av Baltic 21 innefattar åtta sektorer,

däribland jordbruk, fiske och skog. I samarbetet

fastställs gemensamma mätmetoder, konkreta projekt

genomförs och avrapporteringar om tillståndet i

Östersjöregionen läggs kontinuerligt fram. Enligt

utskottet kan det förutsättas att utvecklingen på

GMO-området följs också i detta sammanhang och att

frågor om revidering eller ytterligare reglering

kring GMO tas upp när så erfordras. I sammanhanget

kan nämnas att diskussioner och erfarenhetsutbyte

äger rum mellan Sverige och de baltiska staterna i

GMO-frågan.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2002/03:U237 (m) yrkande

12, 2002/03:U291 (s), 2002/03:MJ428 (c) yrkande 44

och 2003/04:MJ400 (kd) yrkande 2.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i respektive reservation.

1. Mål och inriktning beträffande

internationella miljöfrågor (punkt 1) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ428 yrkande 53 och avslår

motionerna 2002/03:U201 yrkande 3, 2002/03:U284

yrkande 25 och 2003/04:U254 yrkandena 1, 5 och

13–17.

Ställningstagande

Utöver vad utskottet i övrigt anför i avsnittet om

mål och inriktning kan beträffande motionsförslaget

om miljöbistånd och mänskliga rättigheter framhållas

att målet för den svenska politiken för global

utveckling bör vara att bidra till en rättvis och

hållbar global utveckling som skall gälla för alla

politikområden, dvs. även miljöpolitiken. Ett

rättighetsperspektiv skall genomsyra hela politiken

och i detta skall ingå såväl mänskliga rättigheter

som demokrati och jämställdhet.

De mänskliga rättigheterna är universella,

odelbara, ömsesidigt beroende och relaterar till

varandra. Ett liv i värdighet förutsätter att alla

mänskliga rättigheter respekteras, inklusive

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Sverige bör verka för att sambanden mellan skyddet

av miljön och respekten för de mänskliga

rättigheterna framhålls och tydliggörs i de olika

forum där dessa frågor behandlas, inte minst i

arbetet för en hållbar utveckling. Likaså bör

Sverige aktivt delta i den arbetsgrupp under FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna som

inrättades 2003 och i arbetsgruppens diskussioner om

ett tilläggsprotokoll. Dessutom bör Sverige verka

för att de ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheterna på ett effektivt sätt drivs inom

övriga delar av FN-systemet, inte minst på

utvecklingssidan.

De kanske mest påtagliga sambanden mellan

miljöfrågor och mänskliga rättigheter finns mellan

fattigdomsrelaterade miljöproblem och ekonomiska och

sociala mänskliga rättigheter. Det får ses som

självklart att människan skall ha rätt till rimliga

livsvillkor, t.ex. mat, vatten och bostad. Denna

självklarhet försvåras dock av miljöproblem som

vatten- och livsmedelsbrist, avskogning och

ökenspridning. På samma sätt kan den enskilda

människans eller gruppens kamp för bl.a. mat

ytterligare förvärra en redan problematisk

miljösituation. Sambanden mellan brott mot de

ekonomiska mänskliga rättigheterna och

miljöförstöring går ofta hand i hand. Ekonomiska

mänskliga rättigheter och fattigdomsrelaterade

miljöproblem måste lyftas in i den övriga

människorättsdiskussionen och kan inte behandlas

separat. Varje gång miljön överexploateras leder

detta till kränkningar av de mänskliga

rättigheterna. Tydliga exempel på detta är bl.a.

oljeutvinning i länder som Chad och Nigeria, där den

befolkning vars landområde tappas på olja för många

miljarder dollar sällan har tillgång till rinnande

vatten, elektricitet eller grundläggande hälsovård.

En tydligare koppling mellan miljö och mänskliga

rättigheter innebär att människan alltmer sätts i

centrum för miljöfrågorna. För att uppnå hållbar

utveckling är det samtidigt viktigt att betona de

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.

Miljöbiståndet bör innehålla en tydlig koppling till

mänskliga rättigheter.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2002/03:MJ428 (c) yrkande 53.

2. FN:s miljöprogram UNEP (punkt 2) (mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:U335 yrkande 12.

Ställningstagande

Ett av de viktigaste resultaten från FN:s

miljökonferens i Stockholm 1972 blev bildandet av

FN:s miljöprogram UNEP. I dag genomför UNEP ett

omfattande arbete, men har trots det bara status av

program, och inte organ inom FN-systemet. IAEA är

exempelvis ett FN-organ, trots att det har en så

udda verksamhet som att gynna kärnkraftens

utbredning.

Sverige bör verka för att UNEP uppgraderas till

att bli en fullskalig världsmiljöorganisation med

mandat till verklig förändring. Därigenom skulle

miljöfrågornas starkare ställning inom FN-strukturen

tydligt markeras. Sverige bör i alla internationella

forum vara pådrivande för att tidigare fattade

beslut på miljöområdet skall leda till handling och

att konflikter med miljömålen skall undvikas.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2003/04:U335 (mp) yrkande 12.

3. En internationell miljödomstol (punkt 3)

(fp, kd, mp)

av Carl B Hamilton (fp), Lotta N Hedström (mp),

Birgitta Ohlsson (fp) och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:U254 yrkande 6 och

2003/04:U335 yrkandena 14 och 15.

Ställningstagande

Det globala samarbetet i miljöfrågor lider brist på

starka institutioner. Internationella

miljökonventioner är viktiga men det saknas

möjligheter att kraftfullt genomdriva deras

efterlevnad. Kontrollmekanismer och bindande beslut

bör därför kopplas till undertecknandet. Genom att

inrätta en internationell miljödomstol skulle det

internationella ramverket på miljöområdet stärkas

och ett fungerande sanktionssystem komma till stånd,

något som i sin tur skulle främja efterlevnaden av

internationella miljökonventioner.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motionerna

2003/04:U254 (kd) yrkande 6 och 2003/04:U335 (mp)

yrkandena 14 och 15.

4. Vissa frågor om finansiella institutioner

och finansieringsfrågor (punkt 4) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:U308 yrkandena 6, 8, 9 och

16 och avslår motion 2003/04:U254 yrkande 19.

Ställningstagande

Styrningen och öppenheten i fråga om Världsbankens

övergripande policy bör förbättras. Av denna bör

framgå att alla projekt och program skall sträva mot

en hållbar utveckling.

Som ett led i uppföljningen av FN:s toppmöte om

hållbar utveckling i Johannesburg 2002 bör

Världsbanken respektive Internationella valutafonden

(IMF) göra en översyn av sin policy för att se till

att den ligger i linje med Agenda 21 och den

genomförandeplan som antogs vid världstoppmötet. I

policyn för Världsbanken respektive IMF bör

rättighetsperspektivet förstärkas och breddas så att

det innefattar inte bara politiska fri- och

rättigheter utan också materiella rättigheter, såsom

exempelvis rätten till rent dricksvatten. Det

sistnämnda bör komma till tydligt uttryck i bankens

policy.

Världskommissionen om dammar (World Commission on

Dams, WCD) hade en bred sammansättning med

företrädare för bl.a. kraftindustri, regeringar och

folkrörelser. Trots att Världsbanken var en av

initiativtagarna till kommissionen och trots att

folkrörelser ställde sig bakom slutsatserna i WCD:s

rapport valde banken att inte acceptera slutsatserna

och uttalade att man inte kände sig bunden av dessa.

En ändring av denna inställning måste komma till

stånd och kommissionens slutsatser måste i framtiden

utgöra norm för Världsbankens krav på utlåning till

dammprojekt.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2003/04:U308 (c) yrkandena 6, 8, 9 och 16.

5. Miljökonventioner och WTO-regler (punkt 6)

(mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:N340 yrkande 12.

Ställningstagande

Miljöpartiet instämmer i att handels- och

miljöreglerna idealiskt sett bör vara ömsesidigt

stödjande. Utskottsmajoriteten blundar dock för att

det inte förhåller sig så i dag, eftersom

handelspolitiken ofta har starkare sanktionssystem

än miljöpolitiken och eftersom konflikter avgörs

inom handelssystemet. Därför är det för närvarande

viktigt att i förväg tydligt slå fast att

internationella miljöavtal har företräde.

I dagsläget är det alltför ofta kommersiella

intressen och handelsorganisationen som har

tolkningsföreträde. Kontroversen mellan TRIPS

patentregler och konventionen om biologisk mångfald

(CBD) är kanske den mest kända.

Föreslagna miljöåtgärder sägs också ofta strida

mot handelsregler och utgöra handelshinder och EU

hävdar ofta att miljöåtgärder skall underordnas

åtgärder som syftar till ökad konkurrens. Ett antal

WTO-avtal innehåller villkor som rör miljöfrågor.

Vid den fjärde ministerkonferensen i Doha, Qatar,

i november 2001 beslutade WTO:s medlemsländer att

inleda en ny bred förhandlingsrunda, den s.k.

utvecklingsdagordningen från Doha. I förhandlingarna

skulle också klargöras relationen mellan

handelsåtgärder som vidtas på grundval av miljöavtal

och WTO-regler, något som emellertid inte förts i

hamn.

Generellt kan sägas att om det inte finns en

minimistandard för miljöskydd kan ökad

handelsliberalisering leda till allt större

miljöproblem. Det beror dels på att produktionen

flyttas till länder med sämre miljöskydd, dels på

att producenter spelar ut olika länder eller

regioner mot varandra, dels på att

miljöskyddsåtgärder bekämpas med motiveringen att de

minskar konkurrenskraften. En lösning är att

liberalisera handeln i takt med att miljöskyddet

byggs ut. En annan lösning är att acceptera

miljöskyddsåtgärder även om dessa kommer i konflikt

med handelsreglerna.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2003/04:N340 (mp) yrkande 12.

6. Vissa frågor om handel och miljö (punkt 7)

(mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:N340 yrkandena 18 och 19.

Ställningstagande

Miljöpartiet menar att det måste var möjligt för

utvecklingsländer att vidta de skyddsåtgärder de

finner nödvändiga i handeln med utlandet, så att de

kan garantera den inhemska matproduktionen och kan

upprätthålla sin livsmedelssuveränitet samt sina

möjligheter att uppfylla FN:s millenniemål. Små och

resurssvaga jordbruk i de mindre utvecklade länderna

måste i WTO:s jordbruksavtal få ett bättre skydd för

sina hemmamarknader. Detta skall åstadkommas genom

att u-länder exempelvis skall kunna undanta

stapelgrödor, som är viktiga för människors

försörjning, från WTO-åtaganden om tullminskningar.

WTO:s handelspolitik får inte bli ett hinder för att

nå millenniemålen, särskilt inte det första och

viktigaste, att avskaffa hunger och fattigdom.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2003/04:N340 (mp) yrkandena 18 och 19.

7. Privatisering av vatten m.m. (punkt 9) (v)

av Sermin Özürküt (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:U326 och avslår motion

2003/04:U336 yrkande 2.

Ställningstagande

IMF och Världsbanken utövar påtryckningar på fattiga

länder för att de skall sälja ut sina vattenverk

till multinationella bolag. Detta görs med argument

om att fri konkurrens leder till ökad effektivitet.

Inför WTO-mötet i Cancún i september 2003 var frågan

om avreglering inom ramen för tjänsteavtalet GATS

aktuell, bl.a. beträffande privatisering av vatten.

EU är positivt till förslag av denna karaktär,

eventuellt beroende på att flera av de stora

vattenföretag som tar över distribution runt om i

världen är europeiska.

Tillgång till vatten är en rättighet som alla

människor, rika som fattiga, har. Privatisering av

vatten leder till att de sämst ställda drabbas

hårdast. Regeringen bör därför i internationella

sammanhang, däribland i EU och WTO, verka för att

vatten inte privatiseras.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2003/04:U326 (v).

8. Privatisering av vatten m.m. (punkt 9) (mp)

av Lotta N Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:U336 yrkande 2 och avslår

motion 2003/04:U326.

Ställningstagande

I enlighet med Miljöpartiets motion vidhåller jag

att tillgången till rent vatten skall vara en

uttalad mänsklig rättighet och att Sverige bör verka

för att detta fastställs i FN, samt att

vattendistribution och dricksvatten inte skall vara

föremål för privatiseringar.

Utskottstexten innehåller glidande skrivningar som

GATS-avtalet. En fungerande vattenförsörjning är

bland en regerings främsta skyldigheter, bl.a. för

att förhindra kolerautbrott och andra sjukdomar.

Ansvaret är politiskt och skall kunna utkrävas

politiskt. Privatisering av vattenförsörjningen gör

detta ansvar mindre tydligt. Det krävs en

utomordentligt kompetent och hederlig administrativ

struktur för att tvinga ett privat företag att förse

de fattiga, dvs. hushåll med låg betalningsförmåga,

med bra vattenförsörjning. Dessa krav lever få upp

till ens i rika länder och än mer sällan i fattiga

länder. Prissättning bör dessutom alltid ske utifrån

den fattigaste konsumentgruppens betalningsförmåga

och inte utifrån någon kostnadstäckningsprincip.

Statligt och kommunalt ägande är inget hinder för

privata aktörer. De kommunala vattenföretagen har

givetvis full frihet att köpa den utrustning och de

konsulttjänster de vill.

Jag ställer mig också frågande till påståendet att

”kritik mot WTO-systemet” skulle leda till fler

privata monopol. Det som leder till privata monopol

är privatisering.

Även om materiella rättigheter, exempelvis

tillgång till rent dricksvatten, vid en godartad

tolkning som utskottsmajoriteten framför, kan sägas

vara innefattade i Världsbankens policy, behöver

även konkreta projekt utgå ifrån ett sådant synsätt.

Därför bör utskottet klart uttala som sin mening att

tillgång till rent dricksvatten skall vara en

grundläggande rättighet.

Utskottets resonemang om att GATS-avtalet inte

handlar om vatten utan om driften av den

infrastruktur som är nödvändig för att distribuera

vatten är en spetsfundighet som fungerar som en

dimridå. Det är klart att en privatisering av

distributionssystemet för vanliga konsumenter får

samma verkan som privatisering av vattnet som

sådant.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2003/04:U336 (mp) yrkande 2.

9. Klimat och energi (punkt 11) (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:U254 yrkande 12 och avslår

motionerna 2002/03:U239 yrkande 1 och 2003/04:U266

yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Det är hög tid att sunda och samordnade strategier

för energiförsörjningen utvecklas för såväl

västvärlden som för fattiga länder. Användandet av

förnybara källor är en viktig utgångspunkt för den

hållbara utvecklingen och minskade koldioxidutsläpp.

Energin måste göras tillgänglig för alla, även de

som bor på landsbygden. Det är välkommet att EU

erkänt energiförsörjningens stora betydelse i

fattigdomsbekämpningen och bl.a. inrättat ett

partnerskap mellan unionen, energiföretag och

utvecklingsländer. Initiativet riskerar dock att

blir bara vackra ord utan innehåll eftersom inga

medel avsatts för ändamålet. Det är angeläget att

råda bot på detta problem genom att inrätta en

energifond som skall användas till att stärka

utvecklingsländernas kapacitet att föra en hållbar

energipolitik bl.a. genom investeringar i

miljöanpassad energiteknik.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan

framförs. Förslaget lämnas med anledning av

motion 2003/04:U254 (kd) yrkande 12.

10. Skog och miljö, katastrofer (punkt 12) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2002/03:U313 yrkande 18 och

2003/04:U308 yrkande 15 och avslår motionerna

2002/03:U201 yrkandena 4–6 och 2003/04:U345.

Ställningstagande

Mot bakgrund av den omfattande avskogningen på

mellan 15 och 17 miljoner hektar per år under 1990-

talet antog Världsbanken 2002 en ny skogsstrategi

och operationell policy. Strategin innefattar tre

integrerade mål: ianspråktagande av skogens

potential för att minska fattigdom, inlemmande av

skogarna i en hållbar ekonomisk utveckling och skydd

av globala skogliga värden.

Alla investeringar som stöds av Världsbanken måste

stå i överensstämmelse med den operationella

skogspolicyn liksom med den operationella policy som

slagits fast på andra områden i bankens verksamhet,

exempelvis när det gäller miljöhänsyn och

urbefolkningar (Sustaining Forests. A World Bank

Strategy. Forest Strategy Booklet 2003).

Skogspolicyn redovisar tydligt vilken typ av skogar

som får respektive inte får avverkas med stöd från

Världsbanken. Det finns en inspektionsfunktion hos

banken som har till uppgift att tillse att reglerna

efterlevs.

Den nya skogsstrategin och miljöpolicyn i banken

innebär tyvärr att tidigare tuffa miljökrav

försvunnit inte minst därför att den tidigare

strategin hindrade stora aktörer att göra betydande

vinster t.ex. på skogsavverkning. Den nuvarande nya

skogsstrategin öppnar för att Världsbanken

finansiellt stöder storskalig skogsavverkning runt

om i världen. Detta är inte rimligt. Miljövärden

måste stå över kortsiktiga ekonomiska

exploateringsintressen. En översyn av Världsbankens

skogspolicy måste därför göras i syfte att skogar av

stor ekologisk betydelse och skogsbestånd som är

nödvändiga för att motverka erosion och

ökenutbredning inte tillåts avverkas med

Världsbankens stöd. Sverige bör verka för att

Världsbankens skogspolicy ändras så att den

innefattar en skärpt miljöpolicy.

Ett av åtagandena i FN:s millenniedeklaration avser

intensifierat samarbete för att minska antalet

naturkatastrofer och verkningarna av dessa samt

katastrofer som orsakats av mänskliga aktiviteter.

I flera FN-rapporter visas att många människor som

omkom i naturkatastrofer mellan 1980 och 2000 hade

kunnat räddas om förberedelserna hade varit bättre.

Förstörelsen kan reduceras kraftigt om regeringar

vidtar rätt åtgärder för att minska riskerna innan

katastrofen inträffar i stället för att försöka

mildra effekterna i efterhand. Framför allt i

utvecklingsländer skulle enligt rapporterna en stor

del av förstörelsen och dödsfallen kunna undvikas

genom bättre planering och en mer systematisk

riskanalys.

I UNDP-rapporten Reducing Disaster Risk: a

Challenge for Development rekommenderas att bästa

tillgängliga statistik och riskanalys används för

bättre förberedelser för att möta en naturkatastrof.

I politiska processer bör man beakta risken för

katastrofer och planera för detta. Vidare bör analys

av risken för katastrofer ingå i

utvecklingsplaneringen, särskilt när det är fråga om

återuppbyggnadsfasen efter katastrofer.

Det är de fattigaste människorna som är mest

sårbara och som drabbas hårdast i samband med

naturkatastrofer. Naturkatastrofer uppstår när de

sociala och ekonomiska effekterna av naturens

härjningar går utöver vad det lokala samhället har

förmåga att hantera. Därav följer att det är

nödvändigt för analysen av naturkatastrofer att

skilja mellan följderna av meteorologiska och

geologiska fenomen och de sociala och ekonomiska

effekterna av dessa fenomen. Kvaliteten på denna

analys är i sin tur avgörande för utformningen av en

eventuell insatsplanering.

Akuta biståndsinsatser bör planeras med en

långsiktig vision redan i insatsens inledningsskede.

Det innebär bl.a. att detaljerad information måste

införskaffas av målgruppen för att man skall kunna

dels hantera både omedelbara och långsiktiga behov,

dels på bästa sätt ta till vara de drabbades egna

kunskaper, resurser och möjligheter att återuppbygga

sina samhällen. Svensk insatsplanering för att

motverka följderna av naturkatastrofer bör ha ett

helhetsperspektiv som är betydligt vidare än

katastrofen och dess omedelbara effekter. I detta

helhetsperspektiv bör ingå bl.a. institutionella,

politiska, ekonomiska och ekologiska faktorer.

När det gäller frågan om tidig varning kan sådan

ses som en avgörande förutsättning för att man

verksamt skall kunna lindra skadeverkningar av

naturkatastrofer. Om arbetssätt och resurser är

tillräckligt goda är det möjligt att förvarna inför

exempelvis en översvämning eller en cyklon. Detta, i

sin tur, gör att beredskapsinsatser kan sättas in

snabbare så att åtminstone mänskliga skador kan

undvikas.

Det internationella humanitära samfundet har under

de senaste åren fortsatt förbättra sitt arbete för

tidig varning. FN, med sin övergripande

ledningsuppgift för samordning av internationella

insatser, har utvecklat särskilda varningsrutiner

inom sitt kontor för humanitär samordning, OCHA. Med

stöd i dessa kan OCHA ge snabb information om

stundande katastrofer, riktad information till

räddningstjänster och andra insatsberedda

institutioner och även lämna information till

allmänheten. Den internationella rödakors- och

rödahalvmånefederationen (IFRC), som är en av de

största internationella aktörerna inom

naturkatastrofhantering, har också utvecklat rutiner

för förvarning.

Det är angeläget att förvarningssystemen

förbättras ytterligare, vilket såväl Sverige och

svenska myndigheter som FN och IFRC m.fl. bör verka

för. Sida bör också stödja varningssystem i länder

som är särskilt sårbara vid naturkatastrofer.

Det är viktigt att fortsätta arbetet med att rikta

ökad internationell uppmärksamhet mot

naturkatastrofer och möjligheterna att i ett tidigt

skede motverka dessa.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motionerna

2002/03:U313 (c) yrkande 18 och 2003/04:U308 (c)

yrkande 15.

11. Vissa miljöfrågor i Sveriges närområde

(punkt 15) (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Nils

Oskar Nilsson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:U237 yrkande 12 och avslår

motionerna 2002/03:U291, 2002/03:MJ428 yrkande 44

och 2003/04:MJ400 yrkande 2.

Ställningstagande

Infrastrukturen på energiområdet behöver byggas ut.

En viktig åtgärd är att upprätta en gemensam

elmarknad kring Östersjön genom att elnäten binds

samman. Genom projektet Baltic Ring kan miljöskadlig

elproduktion ersättas med renare el och elsystemet

optimeras. EU bör medverka i åtgärder för att höja

säkerheten i omoderna kärnkraftverk under deras

återstående drifttid liksom i åtgärder för att

ställa om energisystem i Central- och Östeuropa.

De tekniskt och ekonomiskt avancerade länderna

inom EU bör i första hand utnyttja avancerade

kraftsystem. I rådande läge borde det därför vara

rimligt att i-världen hårdare fokuserade på

kärnkraft och andra alternativa energikällor som

kräver tekniskt avancerade lösningar. Användning av

befintlig effektiv energiteknik bör stimuleras och

utveckling och introduktion främjas av olika

energislag där även olika former av kärnteknik

ingår.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2002/03:U237 (m) yrkande 12.

12. Vissa miljöfrågor i Sveriges närområde

(punkt 15) (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2002/03:MJ428 yrkande 44 och avslår

motionerna 2002/03:U237 yrkande 12, 2002/03:U291 och

2003/04:MJ400 yrkande 2.

Ställningstagande

Det enda sättet att lösa ett problem som beror på

att en gemensam resurs överutnyttjas är samarbete.

Sverige bör medverka till att en nordisk miljöunion

skapas för att de nordiska länderna skall kunna gå

före resten av EU på miljöområdet. Ett utökat

samarbete mellan de baltiska staterna, Ryssland,

Polen, Tyskland och länderna i en nordisk miljöunion

kan vara mycket fruktbart när det gäller Östersjöns

miljö. Sverige måste vara drivande och visa

ledarskap när det gäller Östersjöns miljö. De

baltiska staternas och Polens förestående inträde i

EU måste användas konstruktivt för att förbättra

situationen i Östersjön. När åtta av nio länder, som

har kust mot Östersjön, ingår i EU är möjligheterna

att sätta press bakom gemensamma åtaganden bättre än

om Östersjösamarbetet bara är mellanstatligt. Därför

bör Sverige inom EU ta initiativ till en heltäckande

forsknings- och aktionsplan för Östersjöns miljö.

Arbetet inom HELCOM och de överenskommelser som

redan finns inom Östersjösamarbetet kan utvecklas

inom ett sådant EU-program.

Samtliga medlemsstater måste förmås att följa den

GMO-lagstiftning som finns inom EU. Lagstiftningen

omfattar även gränsöverskridande transporter av GMO

till andra länder. Ett kommande miljöskadedirektiv

måste innefatta även GMO. EU måste också förmås att

verka för ett högt säkerhetstänkande kring GMO inom

ramen för Cartagenaprotokollet (protokollet om

biosäkerhet under FN-konventionen om biologisk

mångfald).

Sverige måste tillse att man inom ramen för det

etablerade EU-samarbetet kring GMO noga följer

utvecklingen på området och uppmärksammar behovet av

reviderad eller ytterligare reglering.

När det gäller Östersjöområdet bör Sverige aktivt

medverka i det sedan början av 1990-talet bedrivna

multilaterala samarbetet mellan regeringarna i

området inom Östersjöstaternas råd. En viktig

komponent i detta samarbete avser hållbar

utveckling. Inom ramen för samarbetet har en

regional Agenda 21 för Östersjöregionen antagits

under benämningen Baltic 21. Det pågående

genomförandet av Baltic 21 innefattar åtta sektorer,

däribland jordbruk, fiske och skog. I samarbetet

fastställs gemensamma mätmetoder, konkreta projekt

genomförs och avrapporteringar om tillståndet i

Östersjöregionen läggs kontinuerligt fram. Det är

viktigt att utvecklingen på GMO-området noga följs

och att frågor om revidering eller ytterligare

reglering kring GMO tas upp också i det

sammanhanget.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion

2002/03:MJ428 (c) yrkande 44.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i respektive yttrande.

1. Mål och inriktning beträffande

internationella miljöfrågor, punkt 1 (kd)

Rosita Runegrund (kd) anför:

Kristdemokraterna vill verka för att Sverige och EU

mer uttryckligen än hittills skall våga ställa

frågan om dagens ekonomiska system verkligen

innehåller de instrument och drivkrafter som behövs

för att säkra ett ekologiskt hållbart system för

framtiden. Det handlar om vilken kapacitet och

kompetens vi vill att våra samhällen skall bidra med

att bygga upp. Därför det är allas ansvar att

åstadkomma en mer hållbar utveckling under 2000-

talet. De internationella miljökonventionerna måste

självfallet följas upp och genomföras i världens

alla hörn, speciellt i västvärlden. Men det räcker

inte.

Vi vill verka för att Sverige och EU tar verkliga

initiativ till ett förstärkt internationellt

miljösamarbete som också tar hänsyn till de fattigas

akuta problem. För att detta arbete skall kunna bli

effektivt och leda till reella förbättringar krävs

det tydliga prioriteringar och uppsatta mål.

Kristdemokraterna vill därför formulera följande fem

övergripande mål för ett effektivt internationellt

samarbete på miljöområdet.

1) Skydd av de naturresurser som ligger till grund

för ekonomisk utveckling.

Kristdemokraterna ser en effektivisering av

material- och energihanteringen i Sverige och i

övriga västvärlden som nödvändig. Vi måste bevisa

att det går att bryta sambandet mellan ekonomisk

tillväxt och ökad miljöbelastning.

2) Ökad integration av miljöaspekter i

fattigdomsbekämpningen.

Förståelsen för kopplingen mellan fattigdom och

miljöförstöring måste bli bättre. Att fattiga

människor är mer sårbara för miljöförstöring och

olika typer av föroreningar är klart. Det gäller

såväl globalt som regionalt och beror på att fattiga

människor ofta lever direkt av naturresurser och i

nära samspel med miljön. Miljöproblem utgör dessutom

ett hinder mot att minska fattigdomen. De fattigas

villkor försämras av miljöproblem och ofta har

fattiga människor mycket små möjligheter att

motverka miljöförstöringens negativa effekter.

3) Främjande av en hållbar globalisering.

Kristdemokraterna vill aktivt motverka att den

internationella handeln går på tvärs mot

ambitionerna inom miljöområdet.

4) Främjande av god förvaltningssed och större

engagemang.

Kristdemokraterna vill verka för ett större

engagemang för miljöfrågor och för en allmän

förstärkning av miljöinstitutionerna – både

internationellt och nationellt.

5) Konkret genomförande på global nivå av

internationella miljökonventioner.

Vi vill verka för att konkreta planer tas fram för

genomförandet av internationella miljökonventioner.

Inom EU finns det bra exempel på hur man lyckats nå

relativt långt i arbetet med att utveckla strategier

för hållbar utveckling, t.ex. integreringen av den

s.k. Cardiffprocessen, kemikaliestrategin, den inte-

grerade produktpolitiken, det sjätte

miljöhandlingsprogrammet och klimat-

handlingsprogrammet, även om det dock fortfarande

finns stora brister i genomförandet inom unionen.

2. Vissa frågor om finansiella institutioner

och finansierings-frågor, punkt 4 (mp)

Lotta N Hedström (mp) anför:

Ett av de stora problemen inför FN:s toppmöte i

Johannesburg var att i-länderna inte uppfyllt

åtagandena från toppmötet 1992 i Rio om överföringar

av resurser och tekniskt kunnande till u-länderna.

Ett annat problem är att så mycket av det stöd som

ändå överförts kanaliserats genom multilaterala

organ som Världsbanken, Internationella valutafonden

(IMF) och regionala banker som ADB, IDB och EBRD.

Utskottets majoritet har en glättad beskrivning av

Världsbankens och andra internationella finansiella

institutioners verksamhet. Den får det att låta som

om dessa är fullfjädrade miljöorganisationer. I

stället styrs banken och liknande institutioner av

en förlegad utvecklingssyn som resulterar i mängder

av projekt som snedvrider utvecklingen mot

hållbarhet.

När det gäller Världsbankens miljöpolicy

dokumenterade Svenska Naturskyddsföreningen redan

för tio år sedan i en bok hur företrädare för banken

gång på gång, med några års mellanrum, medgett att

den tidigare politiken varit fel, men bedyrat att

man den här gången lärt sig läxan och blivit bra.

Parallellt har också författare som Susan George

och bankens förre chefsekonom Joseph Stiglitz

påpekat att problemen hos banken och

systerorganisationen Internationella valutafonden

varit mer djupgående och strukturella än

institutionernas företrädare velat medge. Man har

utgått från en förlegad utvecklingssyn som man

tillämpat med en övertro på den egna förmågan, utan

hänsyn till de sociala, ekologiska eller politiska

förutsättningar som gällt i mottagarländerna.

Bidragande till problemen är att mottagarländerna

oftast inte haft alternativ samt att Världsbanken

inte är någon bank, i betydelsen att den inte har

något ekonomiskt incitament att satsa på väl

genomtänkta projekt eftersom den alltid får tillbaka

sina pengar.

Den svenska regeringen har alltför länge fokuserat

sina resurser på att påverka bankerna på policynivå.

Gång på gång har dock erfarenheterna visat att den

policy som kommer till uttryck i konkreta projekt

avviker från vad som beslutats på policynivå. Därför

bör riksdagen inte nöja sig med att regeringen

redovisar de svenska prioriteringarna vad avser

Världsbanken, IMF och de regionala

utvecklingsbankerna. Regeringen bör också, i likhet

med vad Miljöpartiet föreslagit, redovisa t.ex.

vilken andel av utlåningen till energiprojekt som

gått till projekt baserade på förnybara källor och

vilken andel som gått till fossila projekt.

Regeringen bör också redovisa i fråga om vilka

projekt man haft en från bankens beslut avvikande

uppfattning.

Det finns mot denna bakgrund anledning att

förhålla sig skeptisk mot också de senaste

utfästelserna om att man nu lärt sig av sina misstag

och skall ändra kurs. När det kommer till kritan är

det inte bankens (eller IMF:s) policy som är det

centrala, utan deras konkreta projekt och utlåning.

Även på policynivå finns klara brister.

I fråga om WCD, Världskommissionen om dammar (World

Commission on Dams), kommer Världsbankens

underliggande prioriteringar och utvecklingssyn till

uttryck i dess behandling av kommissionens rapport.

Miljöpartiet anser att det bör slås fast att bankens

utlåning till dammprojekt skall utgå från de

slutsatser som antogs av denna oberoende kommission,

vilken hade en bred sammansättning med

representanter från miljöorganisationer,

urbefolkningar och industri samt akademiker. WCD:s

verksamhet föregicks av en omfattande och ihärdig

kritik mot stora dammar, vilka ekonomiskt stöddes av

Världsbanken, en kritik som banken (och för den

delen också den svenska regeringen) länge

nonchalerade eller avfärdade.

Miljöpartiet anser därför att regeringen har

satsat fel när man alltför hårt betonat revidering

av bankens policydokument.

Även Världsbankens utlåning till gruv-, gas- och

oljeindustrin blev föremål för en kritisk

utvärdering, Extractive Industries Review, men

rekommendationerna avseende befolkningsskydd och

minskade koldioxidutsläpp har inte efterföljts i

vidare utlåning.

Miljöpartiet anser visserligen att det är på tiden

att regeringen förbättrar sin rapportering till

riksdagen – och att riksdagen ägnar ökad

uppmärksamhet åt Världsbanken och IMF och svenska

regeringsföreträdares agerande där – men det räcker

inte med att allmänt beskriva sina prioriteringar.

Rapporteringen måste bli mycket mer preciserad.

Miljöpartiet har gett exempel på detta: regeringen

bör i sina rapporter till riksdagen tydligt ange

t.ex. hur stor andel av Världsbankens utlåning till

energisektorn som går till fossila projekt, till

stora dammbyggen och till förnybar elproduktion.

Regeringen bör också ange vilka godkända projekt den

haft en avvikande uppfattning om under senaste

perioden. Motsvarande öppenhet om Sveriges agerande

bör gälla på ytterligare områden, däribland

beträffande IMF och de regionala bankerna som

exempelvis EBRD, ADB och EIB. Förbättrad

rapportering från regeringens sida och ökad öppenhet

i projektredovisningen kan leda till angelägna

förbättringar för både miljö och människor.

3. Vissa frågor om handel med

jordbruksprodukter, punkt 8 (mp)

Lotta N Hedström (mp) anför:

Miljöpartiet menar, till skillnad från vad

utskottet hävdar, att det inte är meningsfullt att

återuppta de havererade ministerrådsmötena i WTO

från hösten 2003 ”på basis av det utkast som förelåg

i Cancún”. Inte heller är vi övertygade om att det

är utvecklingsländerna ”som förlorar mest” på att

inga förhandlingar äger rum. Om inte takten,

omfattningen och möjligheterna till reellt

inflytande för de fattigaste länderna radikalt

revideras till en ny WTO-runda, är det tvärtom så

att de fattiga tjänar mer på att skapa bilaterala

avtal. Det var ju just på grund av dessa brister som

förhandlingarna bröt samman.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03

2002/03:U201 av Sten Tolgfors (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

naturkatastrofer - dvs. effekterna av naturfenomen

- beror på mänskligt beteende.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

fattigdomsbekämpningen är det bästa generella

medlet för att undvika naturkatastrofer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en strategi för

att undvika katastrofer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att katastrofhjälp

bör förberedas i förväg i områden som ofta och

återkommande utsätts för naturkatastrofer.

2002/03:U217 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Turkiet

uppmanas att stoppa dammbygget i Ilisu.

2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om insatser på

energiområdet inom öststödet.

2002/03:U239 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att bistånd från

Sverige och EU i betydligt högre grad måste

använda sig av hållbara teknologier, i synnerhet

energisystem.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU:s sjätte

ramprogram för forskning, inom huvudområdet

hållbar utveckling, bör avdela betydande resurser

till tvärvetenskaplig och probleminriktad

forskning om sambanden mellan fattigdom och

miljöförstöring.

2002/03:U283 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU bör

fortsätta att stödja de multilaterala processer

som finns och hårdare driva frågan om att

institutionalisera vattensamarbetet.

2002/03:U284 av Alf Svensson m.fl. (kd):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att biståndet i

högre utsträckning bör inriktas på en miljövänlig

tillväxt i utvecklingsländerna.

2002/03:U291 av Lennart Klockare m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om miljösituationen på

Kolahalvön.

2002/03:U313 av Agne Hansson m.fl. (c):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som i motionen anförs om utvecklandet

av bättre ”early warning system” för förebyggande

av katastrofer.

2002/03:MJ428 av Maud Olofsson m.fl. (c):

44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utveckla

gemensamma övervaknings- och rapporteringssystem

för gentekniken i de ekosystem som omger

Östersjön.

53. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att miljöbiståndet

bör innehålla en tydlig koppling till mänskliga

rättigheter.

Motioner från allmänna motionstiden

2003/04

2003/04:U242 av Annelie Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Turkiet

uppmanas att stoppa dammbygget i Ilisu.

2003/04:U254 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige

ytterligare måste driva på för ett starkare

globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna, både

inom landet och på europeisk nivå, där hänsyn

också skall tas till de fattiga ländernas villkor

och akuta problem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

vara pådrivande för en fortsatt utveckling av den

gränsöverskridande, tvärvetenskapliga

miljöforskningen inom området för hållbar

utveckling på Europanivå.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU

bör uppmuntra forskningssatsningar på hur hållbara

energisystem och mer effektivt och miljömässigt

jordbruk kan utvecklas i fattiga länder.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för en

global integrering av EU:s strategi för hållbar

utveckling och klimathandlingsprogrammet, med

betoning på en förankring i den fattiga världen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

verka för inrättandet av en internationell

miljödomstol samt verka för att denna placeras i

Sverige.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skapa en

energifond som bör användas för att stärka

utvecklingsländernas kapacitet att föra en hållbar

energipolitik.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att skydda de

naturresurser som ligger till grund för en

ekonomisk utveckling.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att öka

integrationen av miljöaspekter i

fattigdomsbekämpningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att främja en

ekologiskt hållbar globalisering.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

arbeta för en global konkretisering av

genomförandet av de internationella

miljökonventionerna, så som håller på att ske inom

EU (integreringen av hållbar utveckling i samtliga

politikområden, kemikaliestrategin, den

integrerade produktpolitiken (IPP), det sjätte

miljöhandlingsprogrammet,

klimatförändringsstrategin m.m.).

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

verka för att våra goda erfarenheter av

miljöhänsyn inom biståndspolitiken inkluderas i

EU-biståndet och att större hänsyn tas till

miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

vara pådrivande i att utveckla nya

finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser

i enlighet med de idéer som presenterades i

samband med FN-konferensen ”Finansiering för

utveckling” 2002.

2003/04:U261 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att uppmuntra

samarbete kring vattenfrågan inom Afrikanska

unionen (AU).

2003/04:U266 av Lena Ek och Åsa Torstensson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svenska

ansträngningar för att få Ryssland och USA att

delta i arbetet med genomförande av

Kyotoprotokollet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hur svenskt

miljöbistånd kan bidra till en hållbar utveckling

genom att Sverige deltar i Kyotoprotokollets

mekanism för en ren utveckling.

2003/04:U308 av Agne Hansson m.fl. (c):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det bör finnas

en övergripande policy för att projekt och program

skall sträva mot hållbar utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Världsbanken

och IMF borde göra en översyn av sin policy för

att se att den ligger i linje med Agenda 21 och

Johannesburg plan of implementation.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Världsbankens

policy måste vara att säkra människors rätt till

rent dricksvatten.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

Världsbankens skogspolicy.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att World

Commission on Dams slutsatser måste bli norm för

vilka krav Världsbanken ställer på utlåning till

dammprojekt.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om inriktningen för

Global Environmental Facility (GEF).

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige

fortsätter att stödja GEF samt uppmanar övriga

länder inom EU att göra samma sak.

2003/04:U326 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att regeringen i

internationella sammanhang, däribland WTO, bör verka

för att vatten inte privatiseras.

2003/04:U335 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar

för att UNEP skall uppgraderas till att bli en

världsmiljöorganisation (WEO).

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

miljökonventionerna och multilaterala miljöavtal

efterlevs.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inrätta en

internationell miljödomstol som en del av

Internationella domstolen i Haag där även

frivilligorganisationer har talerätt.

2003/04:U336 av Lotta N Hedström (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

vattendistribution och dricksvatten inte skall

vara föremål för privatisering och att Sverige i

allt fortsatt internationellt samarbete kraftfullt

engagerar sig mot privatisering av

vattentillgångarna i världens länder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

verka för utökat stöd till FN:s miljöprogram UNEP

för återställande av förödda våtmarker och

vattendrag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utveckla

kunskapen om tanken med bioregionala zoner.

2003/04:U345 av Marianne Carlström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om hotet mot Brasiliens

regnskogar och ursprungsbefolkning och behovet av

internationellt samarbete.

2003/04:MJ400 av Alf Svensson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svenskt bistånd

till de länder på andra sidan Östersjön som står

för de största utsläppen till vattnet.

2003/04:N340 av Lotta N Hedström och Ingegerd

Saarinen (mp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att FN-

konventioner om mänskliga rättigheter och miljö

skall vara överordnade WTO:s regelverk.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i-länderna bör

uppfylla ingångna jordbruksavtal innan WTO tvingar

de fattiga länderna att skriva på nya.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att driva på

hårdare för att stoppa de rika ländernas dumpning

av jordbruksprodukter.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att i-ländernas

tullhinder, speciellt systemet med tulleskalering

på jordbruksområdet, nedmonteras.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att de två främsta

målen för WTO-ländernas jordbrukspolitik skall

vara en trygg livsmedelsförsörjning och ekologisk

uthållighet.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att u-länder skall

kunna undanta stapelgrödor, som är viktiga för

människors försörjning, från åtaganden om

tullminskningar.