Bet. 2003/04:UU17

Utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU17

Sveriges samarbete inom Euroatlantiskapartnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred(PFF)

Sammanfattning

Utskottet föreslår att regeringens skrivelse

2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred

(PFF) läggs till handlingarna.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. I

ärendet finns två reservationer och två särskilda

yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för

fred (PFF))

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U20

yrkandena 1-12, 2003/04:U21, 2002/03:K432 yrkande

11, 2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7,

2002/03:U237 yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8,

2002/03:U280 yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323

yrkandena 18 och 22, 2002/03:Fö240 yrkande 1,

2003/04:K419 yrkande 9, 2003/04:U208 yrkande 7,

2003/04:U268, 2003/04:U329 yrkande 1 och

2003/04:Fö243 yrkande 1.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

2. Regeringens skrivelse 2003/04:84

Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsr.ådet (EAPR) och Partnerskap

för fred (PFF)

Riksdagen lägger regeringens skrivelse 2003/04:84

till handlingarna.

Stockholm den 29 april 2004

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Berndt

Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Holger Gustafsson

(kd), Kent Härstedt (s), Anders Sundström (s),

Cecilia Wigström (fp), Agne Hansson (c), Kenneth G

Forslund (s), Ewa Björling (m), Veronica Palm (s),

Lotta N Hedström (mp), Anita Johansson (s), Björn

Hamilton (m) och Sermin Özürküt (v).

2003/04

UU17

Redogörelse för ärendet

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för

verksamheten inom Euroatlantiska partnerskapsrådet

(EAPR) och Partnerskap för fred (PFF). Regeringen

redogör vidare för sin bedömning av partnerskapets

betydelse för Sverige samt för hur Sveriges

intressen i det framtida partnerskapet bäst kan

tillgodoses.

Inom ramen för ärendet behandlas också de två

följdmotioner som väckts samt en rad motionsyrkanden

från de allmänna motionstiderna 2002/03 och 2003/04.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Sedan det kalla krigets slut har Nato genomgått en

snabb och genomgripande omvandling. En viktig del i

den processen utgörs av de olika partnerskap Nato

har utvecklat med länder som inte är medlemmar av

organisationen. De omfattande samarbetsprogrammen

Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och

Partnerskap för fred (PFF) utgör centrala inslag

härvid.

Natos toppmöte i Prag 2002 blev inledningen till

ännu en ny fas i Nato-alliansens utveckling, vars

huvudinriktning är att anpassa organisationen till

en vidgad hotbild som också omfattar terrorism,

massförstörelsevapen och bräckliga statsbildningar.

Till de viktigaste reformerna hör att Natoländernas

militära förmågor skall göras mer flexibla, mer

användbara och bättre rustade för

krishanteringsinsatser på längre avstånd. Vidare

beslutades att en snabbinsatsstyrka (Nato response

force), bestående av drygt 20 000 man, skall vara

fullt operativ år 2006.

Reformerna inom Natoalliansen får konsekvenser

även för samarbetet inom EAPR och PFF. Samarbetets

innehåll skiljer sig redan åt mellan olika länder.

Samarbetet med länderna i Centralasien och södra

Kaukasien, respektive de på Balkan har t.ex. ett

tydligare fokus på säkerhetsfrämjande och

institutionsbyggande aktiviteter. De västeuropeiska

partnerländerna har andra intressen inom

partnerskapet, t.ex. vidareutveckling av samarbetet

syftande till militär samverkansförmåga inom

krishantering. EAPR-länderna Moldavien, Ukraina (som

därtill har sitt eget samarbetsformat med Nato -

Nato -Ukraine Commission) och Vitryssland är

ytterligare länder med egna specifika behov och

förutsättningar. Därutöver finns det andra länder

som samarbetar med Nato, men utanför EAPR/PFF-ramen.

Det gäller länderna som deltar i Natos

Medelhavsdialog samt länder som varken är med i

Nato, EAPR/PFF eller Medelhavsdialogen, inklusive

Kina och Japan.

Vid toppmötet i Istanbul i juni 2004, då sju nya

länder - Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen,

Rumänien, Slovakien och Slovenien - för första

gången deltar som medlemmar i alliansen, förväntas

ytterligare steg tas mot mer diversifierade

partnerskap.

Regeringen tillmäter samarbetet inom EAPR/PFF stor

vikt. Sverige bör fortsatt verka för ett nära och

allsidigt samarbete med Nato i enlighet med Sveriges

säkerhetspolitiska linje, ett samarbete som

tillgodoser svenska intressen och som inte omfattar

ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det är, menar

regeringen, ett centralt svenskt intresse att

samarbetet inom EAPR/PFF även framdeles har ett

sådant innehåll att det kan bidra till en utvecklad

svensk förmåga att delta i internationell

krishantering.

Motionerna

I kommittémotion 2002/03:U234 (fp) yrkande 2

understryker motionärerna att säkerhet i dag bäst

uppnås i gemenskap med andra. I yrkande 3 i samma

motion samt i kommittémotion 2002/03:Fö240 (fp)

yrkande 1 noteras att EU och Nato är det naturliga

målet för gemensam säkerhet för praktiskt taget alla

demokratiska stater i Europa.

I partimotion 2002/03:K432 (fp) yrkande 11 och

partimotion 2003/04:K419 (fp) yrkande 9 menar

motionärerna att det är viktigt att bibehålla USA:s

fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen.

Det är därför viktigt att den transatlantiska länken

mellan Europa och USA stärks och att det byggs upp

en alleuropeisk fredsordning vilande på ett tätt och

jämbördigt samarbete mellan EU och USA. Sverige bör

omgående söka medlemskap i Nato.

Folkpartiet menar i kommittémotion 2002/03:U234

(fp) yrkande 7 att EU:s och Natos successiva

utvidgningar till att omfatta alltfler av Europas

demokratier är viktiga bidrag till att stärka de

institutionaliserade strukturer som främst främjar

fred och säkerhet i Europa. Ingen bortre gräns vare

sig geografiskt eller tidsmässigt bör ställas upp

för denna utvidgning. Det innebär t.ex. att också

Ryssland, som naturligen hör hemma i och alltmer

närmar sig det nya Europa som nu växer fram, kan

kvalificera sig för medlemskap om och när det så

önskar. Att Estland, Lettland och Litauen inom kort

förväntas beviljas medlemskap i både EU och Nato

kommer att ytterligare befästa det utomordentligt

gynnsamma säkerhetspolitiska läget i

Östersjöområdet. Genom att Ryssland under 2002 än

tydligare institutionaliserat sitt samarbete med

Nato, blir Sverige alltmer isolerat som

utanförstående land.

I kommittémotion 2002/03:U237 (m) yrkande 1 och

partimotion 2002/03:U323 (m) yrkande 22 pekar

Moderaterna på att Sverige tydligt måste stödja de

baltiska ländernas ambition att ingå i Nato och

därmed bli med i en europeisk säkerhetsordnings alla

delar.

Motionärerna bakom kommittémotion 2002/03:U280

(kd) yrkande 16 och 20 menar att ett svenskt

medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt.

Sverige bör dock hålla dörren öppen för en framtida

omvärdering samt se ett öppet och nära samarbete med

Nato som en naturlig del av svensk säkerhetspolitik.

Sverige bör därtill bidra till att inlemma

Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk

säkerhetsordning.

I partimotion 2002/03:U249 (v) yrkande 8 anför

Vänsterpartiet att den svenska alliansfriheten måste

utvecklas bort från alla misstankar om en eventuell

Natoanslutning och i riktning mot en radikal och

självständig utrikespolitik som tidigare varit

Sveriges kännemärke. Detta för att Sveriges hållning

i utrikespolitiken skall framstå som trovärdig.

Motionärerna bakom partimotion 2002/03:U323 (m)

yrkande 18 menar att ett Natomedlemskap för Sveriges

del skulle utgöra ett naturligt steg på vägen mot

ökat engagemang för samarbete i Europa. Det skulle

också erbjuda nya möjligheter för Sverige att stärka

landets säkerhetspolitiska roll och inflytande.

I den enskilda motionen 2003/04:U208 (m) yrkande 7

menar motionären att argumenten mot ett svenskt

Natomedlemskap har bortfallit. Ett medlemskap i Nato

har, enligt motionären, gått från att vara en fråga

om säkerhet för Sverige, till att vara en fråga om

solidaritet med övriga Europa och om ansvarstagande

för den europeiska freden. Ett svenskt

Natomedlemskap är följaktligen naturligt. Motionären

bakom den enskilda motionen 2003/04:U268 (m) menar

Sverige snarast skall ansöka om medlemskap i Nato.

Folkpartiet anför i kommittémotion 2003/04:U329 (fp)

yrkande 1 att en svensk säkerhetspolitisk doktrin

bör utgå från att Sverige aktivt skall bidra till

att skapa en europeisk fredsordning i gemenskap.

Sverige skall därför, som bl.a. de tre baltiska

staterna redan gjort, ansöka om medlemskap i Nato.

Det bör ske under 2003/04. Motionärerna bakom

kommittémotion 2003/04:Fö243 (fp) yrkande 1 menar

att det inte går att bortse från möjligheten att den

säkerhetspolitiska utvecklingen, t.o.m. i Europa, på

sikt kan försämras. Därför måste Sverige aktivt

bidra till att stärka internationellt

säkerhetsfrämjande samarbeten. Viktigast bland dessa

är Nato och EU. Svensk säkerhet på lång sikt och i

vid mening tjänas bäst om vi som fullvärdiga

medlemmar i dessa organisationer arbetar för fred

och säkerhet tillsammans med andra demokratier.

Moderaterna menar i kommittémotion 2003/04:U21 (m)

att det utifrån perspektivet av Natos betydelse i

hela Östersjöområdet bör göras en grundlig och

övergripande utredning, i nära kontakt med

motsvarande utredning i Finland, om

förutsättningarna för ett eventuellt svenskt

Natomedlemskap.

Folkpartiet menar i kommittémotion 2003/04:U20

(fp) yrkande 1 att riksdagen bör besluta att Sverige

ansöker om medlemskap i Nato. I yrkande 2 i samma

motion anförs att Sverige i avvaktan på

Natomedlemskap bör se medlemskap i Nato som ett

reellt alternativ i sin säkerhetspolitik.

Folkpartiet anför vidare (yrkande 3) i samma

motion att Nato alltjämt är en traditionell

internationell organisation, där besluten fattas

utgående från enhällighetsregeln (konsensus). Den

ståndpunkt som godkänts i Nato av alla medlemsländer

gemensamt uppstår genom intensiva förhandlingar som

förs på många plan mellan medlemsländerna. Svensk

säkerhetspolitik bör, anför Folkpartiet vidare,

utformas med hänsynstagande till att varje

medlemsland i Nato beslutar självständigt och i

enlighet med de nationella beslutsförfarandena om

slaget och omfattningen av den militära hjälp som

ges (yrkande 4). I yrkande 5 i samma motion anförs

att Sveriges säkerhetspolitik bör utformas med

hänsynstagande till att beslut om deltagande i

Natooperationer alltid fattas utgående från det

enskilda fallet och på nationell nivå, både vad

avser deltagande i "Artikel 5"-operationer och

Natoledda krishanteringsoperationer. I yrkande 6

menar Folkpartiet att utgångspunkten skall vara ett

svenskt försvar som möjliggör militärt samarbete och

på så sätt säkerställer att statsledningen har en så

omfattande säkerhetspolitisk handlingsfrihet som

möjligt, och att ett "militärt alliansfritt" Sverige

i planeringen bör säkerställa att försvaret utrustas

för en beredskap att ta emot hjälp i

krissituationer.

En utveckling mot ett EU-försvar, menar

Folkpartiet, skulle innebära ett allvarligt bakslag

för svensk säkerhetspolitik eftersom Nato har en

helt överlägsen förmåga att hävda säkerhet och

säkerhetsgarantier (uttalade och outtalade) i

Östersjöområdet. Regeringen bör följaktligen tydligt

och bestämt motarbeta en sådan utveckling (yrkande

7). I yrkande 8 menar Folkpartiet att EU:s nya

säkerhetsstrategi, EU:s nya solidaritetsklausul och

EU:s nya försvarsgarantier (med ett smalt undantag

för alliansfria länder) var och en för sig, och

särskilt de tre tillsammans, för Sverige innebär nya

bindningar och långtgående solidaritet som gör att

alliansfriheten har ändrats i en långt mer

solidarisk och mindre alliansfri riktning.

I yrkande 9 anförs att svensk

säkerhetspolitik bör utformas med

hänsynstagande till att Nato inte ställer

några krav på medlemsländerna i fråga om

försvarsutgifterna och att fastställandet

av nivån för försvarsutgifterna i sista

hand alltid är ett nationellt beslut. I

yrkande 10 anförs om Natomedlemskapets

möjligheter till strukturell samordning

av Sveriges och andra medlemmars

stridskrafter, t.ex. att Sverige

utvecklar och organiserar stridskrafter

gemensamt med andra skandinaviska

medlemmar som Danmark och Norge. I

yrkande 11 anförs att Nato förblir den

enda organisationen i Europa, särskilt i

Östersjöområdet, som förmår ge sina

medlemmar säkerhetsgarantier med tanke på

alla typer av militära hot. I yrkande 12

framhålls avslutningsvis att ett svenskt

Natomedlemskap i praktiken skulle

förhindra att Sverige utsätts för militär

påtryckning, eller militärt hot, eller

möjligheten att Sverige blir föremål för

ett militärt anfall.

Utskottets överväganden

Utskottet vill inledningsvis notera att ett nära

samarbete mellan Europas stater och folk i sig är

säkerhetsfrämjande. Maktpolitiska gråzoner,

intressesfärer eller säkerhetsvakuum utgör

säkerhetsrisker och måste därför undvikas. Detta

görs genom att varje lands rätt att själv välja

säkerhetspolitisk linje respekteras fullt ut. Detta

gäller såväl för de länder som valt medlemskap i EU

och/eller Nato, som för dem som valt en annan linje.

Utskottet konstaterar att EAPR/PFF är en del i en

strävan att främja en alleuropeisk säkerhetsordning.

Medlemskretsen sträcker sig från Nordamerika till

Centralasien. Samarbetet är också ett instrument för

att konkret värna det euroatlantiska

säkerhetssystemet och en vital transatlantisk länk.

EAPR/PFF är en del av Natosystemet och den

samarbetsordning som gör det möjligt för länder

utanför Nato att medverka i aktiviteter och

samarbetsområden som bedrivs i Natos regi. Genom

sitt medlemskap i EAPR/PFF bidrar Sverige således

till en stärkt gemensam säkerhet i Europa och till

att stärka den transatlantiska länken.

När det gäller Natos utvidgning konstaterar

utskottet att organisationens medlemsstater i april

1999 upptog Polen, Tjeckien och Ungern, tre tidigare

Warszawapaktsländer, som medlemmar i alliansen. Vid

toppmötet i Prag år 2002 upptogs ytterligare sju

länder i alliansen, såväl tidigare

Warszawapaktsländer som f.d. delrepubliker i

Sovjetunion: Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen,

Rumänien, Slovakien och Slovenien. Utskottet

välkomnar särskilt de baltiska staternas medlemskap

i alliansen då detta bidrar till ökad säkerhet och

stabilitet i Östersjöregionen.

Vad avser förutsättningarna för Natomedlemskap och

vilka länder som skall ingå i en eventuell kommande

utvidgning är frågor som Nato och dess medlemsstater

har att ta ställning till. Det ankommer inte på

Sveriges riksdag att ta ställning i dessa frågor.

Sveriges säkerhetspolitiska läge är annorlunda i

dag jämfört med under det kalla kriget. Vårt läge

har förbättrats på ett avgörande sätt genom att den

påtvingade uppdelningen av Europa upphörde och

länderna i Central- och Östeuropa återfick sin

frihet. Rysslands demokratisering och samarbete med

de euroatlantiska strukturerna är av stor betydelse

också för Sveriges säkerhet. Den säkerhetspolitiska

utvecklingen i närområdet har varit gynnsam.

Utskottet konstaterar vidare att den

internationella utvecklingen de senaste åren har

visat prov på nya, mer komplexa och svårförutsägbara

former av hot. Terrordåden i New York den 11

september 2001 och Madrid den 11 mars 2004 var

riktade mot det öppna demokratiska samhället. Den

internationella terrorismen kan inte mötas av en

militär förmåga rustad och tränad enbart för

invasionsförsvar. Ett bredare spektrum av åtgärder

är nödvändigt.

Aspekter på de senaste årens utveckling och

konsekvenser härav för svensk del är för närvarande

föremål för överväganden av en parlamentariskt

sammansatt utredning (Försvarsberedningen), vilken

kommer att framlägga ett betänkande i hithörande

frågor senare under innevarande år.

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att

bevara vårt lands fred och självständighet. Vårt

säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i

former som vi själva väljer trygga en

handlingsfrihet att, såsom enskild nation och i

samverkan, kunna utveckla vårt samhälle.

Det är Sverige självt som definierar den närmare

innebörden av den militära alliansfriheten. Den

sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till

försvar mot väpnat angrepp, inga hinder för ett

svenskt allsidigt och aktivt deltagande i

internationellt säkerhetssamarbete. Vi har i dag

möjlighet att delta i alla former av internationellt

samarbete, med undantag endast för ett förpliktande

samarbete med Nato i de delar som gäller ömsesidigt

stöd till försvar mot väpnat angrepp.

Arbetet för en alleuropeisk fredsordning, där

Sverige samverkar med samtliga organisationer och

länder som delar våra gemensamma värderingar och

intressen, utgör en av hörnstenarna i svensk

politik. Vårt medlemskap i EU är det främsta

instrumentet för detta jämte vårt engagemang i OSSE,

deltagande i EAPR och PFF samt vårt omfattande

bilaterala och multilaterala engagemang.

I Sverige finns en bred politisk uppslutning och

en stark folklig förankring kring vårt val att vara

militärt alliansfria. Utskottet ser ingen anledning

att, mot bakgrund av de här behandlade motionerna,

ompröva detta val.

Utskottet vill dock i sammanhanget betona att ett

fortsatt fördjupat euroatlantiskt säkerhetssamarbete

är av grundläggande betydelse för att hantera

konflikter i Europa och dess närhet. Nato har,

liksom EU och OSSE, stor betydelse för säkerheten i

Europa. Sveriges samverkan med Nato på Balkan, samt

inom ramen för EAPR och PFF, är ett uttryck för den

vikt vi fäster vid Natos centrala roll som militär

krishanterare i Europa. På samma sätt är samverkan

mellan EU och Nato, för europeisk del inom ramen för

ESDP, ett viktigt instrument för att utveckla den

europeiska krishanteringsförmågan.

Utskottet vill framhålla att en grundtanke bakom

denna ståndpunkt är att EU inte skall utveckla en

egen kapacitet med militära högkvarter,

ledningssystem och militära strukturer som skulle

kunna utgöra en dubblering och konkurrerande

struktur i förhållande till Natos resurser.

Avseende förslaget om en utredning är det

utskottets uppfattning att både implikationerna och

konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i Nato är

väl kända. Aspekter av de frågor motionärerna tar

upp täcks i betydande utsträckning av de direktiv

som givits Försvarsberedningen. Utskottet anser

därför att det inte finns något behov av att uppmana

regeringen att tillsätta ytterligare en utredning.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de

frågor som motionerna väckt är besvarade och

avstyrker därmed motionerna 2003/04:U20 (fp)

yrkandena 1-12, 2003/04:U21 (m), 2002/03:K432 (fp)

yrkande 11, 2002/03:U234 (fp) yrkandena 2, 3 och 7,

2002/03:U237 (m) yrkande 1, 2002/03:U249 (v) yrkande

8, 2002/03:U280 (kd) yrkandena 16 och 20,

2002/03:U323 (m) yrkandena 18 och 22, 2002/03:Fö240

(fp) yrkande 1, 2003/04:K419 (fp) yrkande 9,

2003/04:U208 (m) yrkande 7, 2003/04:U268 (m),

2003/04:U329 (fp) yrkande 1, 2003/04:Fö243 (fp)

yrkande 1.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till

handlingarna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för

fred (PFF) (punkt 1)

av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Ewa Björling

(m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2003/04:U21 samt avslår motionerna

2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2002/03:K432 yrkande 11,

2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7, 2002/03:U237

yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8, 2002/03:U280

yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323 yrkandena 18 och

22, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande 9,

2003/04:U208 yrkande 7, 2003/04:U268, 2003/04:U329

yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.

Ställningstagande

Den säkerhetspolitiska linje som riksdagen i bred

enighet har beslutat om betonar att den framtida

säkerheten garanteras bäst genom gemenskap och

samverkan med andra länder. Vi vill därför att

Sverige helt och fullt ut skall vara med i det

samarbete som växer fram i såväl EU som Nato.

Förutsättningarna för svensk och europeisk

säkerhetspolitik har förändrats, inte minst med EU:s

nyligen antagna säkerhetsstrategi och ett möjligt

kommande konstitutionellt fördrag. Även Nato

förändras. Med de baltiska staternas inträde i Nato

och den förutsättningslösa debatt som nu förs i

Finland kring säkerhetspolitiken, finns det

anledning för Sverige att se över de

säkerhetspolitiska förutsättningarna.

Det ligger i Sveriges intresse med en grundlig och

övergripande utredning, och en öppen debatt, om

Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Sveriges grundinställning bör vara att vi som ett

mot omvärlden öppet och internationalistiskt

inriktat land fullt ut skall vara med i varje form

av det internationella samarbetet. Endast om det

finns mycket starka nationella skäl som talar emot

samarbete, är utanförskap att förorda. Vår

uppfattning är att ett Natomedlemskap främst skulle

öka Sveriges möjligheter till inflytande och

påverkansmöjlighet och sannolikt medföra ett

säkerhetspolitiskt mervärde.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion 2003/04:U21

2. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för

fred (PFF) (punkt 1)

av Carl B Hamilton (fp) och Cecilia Wigström

(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2003/04:U20 yrkandena 1-12,

2002/03:K432 yrkande 11, 2002/03:U234 yrkandena 2, 3

och 7, 2002/03:Fö240 yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande

9, 2003/04:U329 yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande

1 samt avslår motionerna 2003/04:U21, 2002/03:U237

yrkande 1, 2002/03:U249 yrkande 8, 2002/03:U280

yrkandena 16 och 20, 2002/03:U323 yrkandena 18 och

22, 2003/04:U208 yrkande 7 och 2003/04:U268.

Ställningstagande

I denna Folkpartireservation analyseras och redogörs

för viktiga konsekvenser för Sverige av den

säkerhetspolitiska dimensionen av förhandlingarna om

ny EU-grundlag och ett svenskt Natomedlemskap. I

allt väsentligt bortser vi dock från de ekonomiska

aspekterna. Vi utvecklar sålunda argumenten för att

Sverige bör välja Nato snarare än ett EU-försvar,

och varför Sverige snabbt och tydligt bör klargöra

detta. Sverige bör enligt Folkpartiets mening, som

bekant, ansöka om medlemskap i Nato.

Efter kalla kriget - ett annat Nato

Det kalla krigets avslutning medförde en grundlig

omvärdering av Natos roll. Nato hade fyllt sin

ursprungliga uppgift och förhindrat utbrottet av en

väpnad konflikt mellan de västallierade och

Warszawapakten under hela kalla kriget. För Nato som

sökte sin roll utgjorde de krig som bröt ut år 1992

och som ledde till det forna Jugoslaviens upplösning

en vändpunkt där alliansen påvisade sin oumbärlighet

också i den nya säkerhetsmiljön. Natos strukturer

och den samverkanspraxis som skapats under

årtiondenas förlopp byggdes ut så att de kunde

utnyttjas när det blev aktuellt att lösa nya

säkerhetsproblem. På 1990-talet var tyngdpunkterna i

Natos verksamhet förlagda förutom till det

traditionsenliga gemensamma försvaret av

medlemsländerna också till

krishanteringsoperationerna på Balkan, inledandet av

samarbete med de forna fiendeländerna inom ramen för

partnerskapsprogrammet (PFF) samt förberedelserna

för att ta emot nya medlemmar.

Natoländernas enhällighet

Nato är alltjämt en traditionell internationell

organisation, där besluten fattas utgående från

enhällighetsregeln (konsensus). Natos av alla

medlemsländer gemensamt godkända ståndpunkt uppstår

genom intensiva förhandlingar som förs på många plan

mellan medlemsländerna.

Natos förpliktande samarbete

Också i den nya situationen förblir Natos kärna det

på kollektiva säkerhetsgarantier baserade gemensamma

försvaret av medlemsländerna. Natos förpliktelse

gällande ett gemensamt försvar, artikel 5 i

Nordatlantiska fördraget, möjliggör hjälp på olika

nivåer och av olika karaktär från medlemsländerna

till ett medlemsland som blivit föremål för angrepp,

och förpliktar medlemsländerna att bistå det

angripna landet genom att vidta sådana åtgärder,

däribland användning av väpnad makt, som var och en

av dem anser vara nödvändiga.

Nato har inte egna trupper, utan alliansen agerar

genom att använda de trupper och andra resurser som

medlemsländerna erbjudit den. Varje medlemsland

beslutar självständigt och i enlighet med de

nationella beslutsförfarandena om slaget och

omfattningen av den hjälp som ges.

Beslutet om att ta artikel 5 i bruk fattades för

första gången i september 2001 efter de

terrorattacker som USA blev föremål för den 11

september 2001. De övriga Natoländerna förband sig

att stödja USA bl.a. genom att lova ställa sin

hamnar, flygfält och luftrum till Förenta staternas

förfogande. Också Natos gemensamma AWACS-

luftbevakningsplan som hörde till

beredskapstrupperna ställdes till förfogande för

bekämpning av terrorismen. Beslutets främsta

betydelse var dock budskapet om alliansens enighet

vid bekämpningen av terrorismen.

Natos frivilliga samarbete

Deltagandet i sådana Natooperationer som inte

omfattas av artikel 5 är frivilligt. Exempel på

dylika operationer är såväl de Natoledda

krishanteringsoperationerna som de på våren 1999

genomförda luftangreppen med anledning av

Kosovokrisen. Sverige har deltagit i Natoledda

krishanteringsoperationer först på Balkan

(IFOR/SFOR, KFOR) och senare i Afghanistan (ISAF).

Detta har möjliggjorts av Natos partnerskapsprogram

i vilka man har utvecklat och övat militär

samverkansförmåga.

Nato som skydd mot terrorism

Efter de terrorattentat som New York och Washington

utsattes för övergick Nato till ett nytt

utvecklingsskede. Utgående från de beslut som

fattades i Prag i november 2002 började man utveckla

förmåga att bemöta nya slag av hot mot säkerheten.

I Prag antogs ett nytt militärt koncept för

försvaret mot terrorismen, där de uppgifter som

skisserats för Nato närmast gäller reducering av

sårbarheten hos de objekt som lätt kan bli föremål

för terrorism samt hjälp till de civila

myndigheterna efter en terrorattack.

I Prag beslutades också att en utredning gällande

alliansens missilförsvar skulle göras (Nato Missile

Defence Feasibility Studie). I utredningen skall

både skyddet av Natotrupperna på operationsområdet

och skyddet av Natomedlemsländernas territorium och

befolkning mot missilhotet undersökas. Centralt är

också ländernas bindning till de inalles fem

pågående utvecklingsprojekten gällande CBRN

(Chemical, Biological, Radiological and Nuclear),

dvs. skyddsverksamheten och till stödet för

verksamheten vid Natos central för

massförstörelsevapen (Nato Weapons of Mass

Destruction Centre). I Natos planering för civil

beredskap (Civil Emergency Planning, CEP) betonas

särskilt utvecklandet av befolkningsskyddet mot

verkningarna av kemiska och biologiska vapen.

Pragmötet gav Natos organ i uppgift att bereda en

ny kommandostruktur för alliansen anpassad till

läget efter kalla kriget. Förutom reformen av

kommandostrukturerna är också utvecklandet av

resurserna av central betydelse. Den förändrade

omvärlden förutsätter en militär prestationsförmåga

som är smidigare och tekniskt mera avancerad än den

nuvarande och som vid behov kan användas utanför

alliansens eget område. Ett av de viktigaste

besluten vid toppmötet i Prag var också att

medlemmarna band sig för det nya programmet för

utvecklande av resurser (Prague Capabilities

Commitment, PCC). Syftet med detta program är att

effektivera resursarbetet genom att få särskilt de

europeiska allierade att satsa på vissa centrala

resurser och att dra nytta av de multilaterala

projekten.

En väsentlig del av utvecklandet av Natos militära

förmåga är utvecklandet av snabbinsatsstyrkor: NATO

Response Force, NRF. NRF kommer att stå i Natos

högsta beredskap (5-30 veckor). Enligt planerna

skall totalnumerären för dess styrkepool vara över

20 000 militärer jämte luft- och

sjöstridskraftskomponenter, och från poolen kan en

för de enskilda uppgifterna lämplig trupp

sammanställas. Arméns andel planeras utgöra en

styrka på ca 5 000 man.

Det arbete gällande resursåtaganden som utförs

inom Nato harmoniseras och koordineras så långt som

möjligt med motsvarande arbete inom EU, eftersom det

i mångt och mycket är fråga om samma medlemsländer

och bägge organisationerna har likartade mål när det

gäller att utveckla de militära resurserna.

Uppmärksamhet fästs särskilt vid

långdistanstransportkapaciteten, lednings-, signal-

och spaningssystemen, skyddet mot verkningarna av

massförstörelsevapen samt underhållskapaciteten.

I resolutionen från toppmötet i Prag konstateras

också att Nato och EU har gemensamma strategiska

intressen samt ges erkännande åt det väl fungerande

samarbetet vid krishanteringsoperationerna på

Balkan. Ett centralt drag i Nato-EU-samarbetet är

EU:s möjlighet att vid verkställandet av militära

krishanteringsoperationer stödja sig på Natos

resurser ("Berlin plus"-arrangemanget).

Natos utvidgning

Medlemskap i Nato har efter år 1999 sökts av

sammanlagt tio stater, av vilka sju (Bulgarien,

Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien

och Estland) i Prag fick inbjudan till

medlemskapsförhandlingar. De tre övriga

ansökarländerna (Albanien, Kroatien och Makedonien)

fortsätter tills vidare inom det program som

förbereder medlemskapet, MAP (Membership Action

Plan).

Natos utvidgning baserar sig på artikel 10 i

Nordatlantiska fördraget. Enligt den kan alliansen

till medlemmar kalla europeiska länder vilkas

medlemskap främjar stadgans principer och ökar

säkerheten på det nordatlantiska området.

I den utvidgningsutredning som Nato publicerade år

1995 fastställdes som förhandsvillkor för

medlemskapet följande politiska och militära

kriterier: ett fungerande demokratiskt politiskt

system och marknadsekonomi, demokratisk kontroll av

de väpnade styrkorna, behandling av minoriteter i

enlighet med OSSE:s principer, fredlig lösning av

konflikter med grannländerna samt deltagande i

alliansens verksamhet och vilja att uppnå militär

interoperabilitet. Enligt utvidgningsutredningen bör

också de nya medlemmarna delta i det gemensamma

försvaret och dela de förpliktelser och det ansvar

som detta förutsätter, delta i kommando- och

truppstrukturerna och i Natos övningar samt göra det

möjligt att hålla övningar på det egna området,

godkänna Natos strategiska koncept, delta i

gemensamma budgeter samt efter bästa förmåga sträva

till att uppnå standarder och förfaringssätt som

gäller interoperabilitet, särskilt till den del det

är fråga om signal- och ledningssystemen.

MAP (Membership Action Plan), programmet som

förbereder för medlemskap i Nato, godkändes vid

toppmötet i Washington år 1999. Det innehåller fem

delområden: politiska och ekonomiska frågor,

försvars-, militär-, resurs- och säkerhetsfrågor

samt rättsliga frågor. Med politiska och ekonomiska

frågor avses i detta sammanhang en fredlig lösning

av internationella etniska konflikter och

gränskonflikter m.fl. dylika konflikter, utfästelse

att respektera rättsstaten och de mänskliga

rättigheterna, demokratisk kontroll av de väpnade

styrkorna och fungerande marknadsekonomi samt social

rättvisa och ansvarsfull miljöpolitik.

Partnerskap för fred (PFF) ändrade tyngdpunkt

I och med Natos pågående utvidgningsrunda förnyas

också partnerskapsprogrammet (Partnerskap för fred,

PFF). Partnerskapssamarbetet inriktas allt mer på

att stödja länderna i Centralasien och Kaukasus.

Sverige och Finland hamnar i en besvärande minoritet

och sakpolitisk isolering med våra helt annorlunda

militära och politiska frågeställningar,

geopolitiska placering på kartan, och - kanske inte

minst - annorlunda övergripande värderingar och

traditioner.

Samarbetet mellan Nato och Ryssland

Samarbetet mellan Nato och Ryssland nådde en helt ny

nivå i och med det i maj 2002 grundade Nato-

Rysslandsrådet (NATO-Russia Council, NRC). I de

flesta centrala säkerhetsfrågor sitter Ryssland nu

vid samma bord, jämställt med Natoländerna, i skarp

kontrast till vårt eget lands, jämfört med Ryssland,

lägre prioriterade ställning visavi Nato och de

gamla Natoländerna. I det första skedet har man

strävat efter att göra framsteg i sådana frågor som

innehåller de minsta motsättningarna, såsom den

civila beredskapsplaneringen, efterspanings- och

räddningsverksamheten, missilförsvaret,

förhindrandet av spridningen av massförstörelsevapen

samt bekämpandet av terrorismen.

Samarbetet mellan Nato och länderna runt

Medelhavet

Nato strävar efter att effektivisera sitt

partnerskap också med staterna söder om Medelhavet.

I Natos så kallade Medelhavsdialog deltar redan sju

länder från Nordafrika och Mellanöstern (Algeriet,

Egypten, Israel, Jordanien, Marocko, Mauretanien och

Tunisien). Dialogens karaktär avviker från

Partnerskap för fred, med vars hjälp man

huvudsakligen strävar efter att utveckla partnernas

samverkansförmåga. Dialogens syfte är att öka

kännedomen om och förståelsen för Nato beträffande

närområdet och har på Natos agenda klassificerats

som ett högprioriterat delområde och anses utgöra en

del av alliansens förändringsprocess.

Natos uppgifter framdeles

Alliansens medlemsländer har delvis olika syn på vad

som i dag utgör de centrala hoten mot säkerheten,

hur dessa skall bemötas och vilken roll Nato borde

ha utanför sitt traditionella aktionsområde

(Nordamerika och Europa). I Europa upplevs, efter

Madriddåden, hotet från terrorismen kanske nästan

lika starkt som i USA. Utvidgningen av Natos

aktionsområde och upprätthållandet av medborgarnas

stöd i operationer utanför området kommer i

fortsättningen att utgöra en betydande utmaning för

organisationen.

Natos kommandostruktur används både för det

gemensamma försvaret och för

krishanteringsoperationerna. Nato utvecklas till en

aktör som förmår skydda medlemsstaterna också mot

nya typer av hot mot säkerheten.

Samtidigt förblir Nato den enda organisationen i

Europa, och inte minst i Östersjöområdet, som förmår

ge sina medlemmar säkerhetsgarantier med tanke på

alla slags militära hot.

Av sina medlemsländer förväntar sig Nato beredskap

allt efter förmåga att delta i hela spektrumet av

alliansens operationer, allt från fredsbevarande

till stridsuppgifter också utanför det

euroatlantiska området samt förbindelse att utveckla

den militära förmåga som operationerna förutsätter.

De mest krävande interventionsoperationerna

genomförs sannolikt också i framtiden som sådana av

frivilliga bestående koalitioner under ledning av

USA, i vilka Natos medlemmar kan delta när de så

önskar. Varje medlemsland beslutar självständigt om

sitt deltagande i de operationer som Nato

verkställer.

Det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska

samarbetet fördjupas nu, och de säkerhetsgarantier

som ingår i konceptet för ett gemensamt försvar i

det kommande avtalet om EU:s grundlag kommer att

omfatta alla unionsländerna. Deltagandet i

verkställigheten av EU:s säkerhets- och

försvarspolitik medför i mångt och mycket samma

förpliktelser att utveckla militär kapacitet som

Natomedlemskapet, eftersom de trupper som ställs

till EU:s och Natos förfogande i regel förväntas

vara precis desamma, dvs. ha samma förmåga och

utrustning. Detta är bakgrunden mot vilken den

säkerhetspolitiska diskussionen i förhandlingarna om

en ny EU-grundlag förs.

Försvars- och säkerhetspolitiken i

förhandlingarna om en ny EU-grundlag

EU:s stats- och regeringschefer har hösten 2003

ingått långtgående politiska överenskommelser om

europeisk försvars- och säkerhetspolitik i samband

med arbetet med EU:s nya grundlag. EU-toppmötets

misslyckande i luciahelgen 2003 att nå enighet om

EU:s grundlag ger oss viss tid att analysera

Sveriges delvis nya försvars- och säkerhetspolitiska

bindningar och situation.

EU skaffar sig nu egen militär förmåga

Hittills har de alliansfria länderna i EU kunnat

ligga lågt bakom ställningstaganden av länder som

Storbritannien, Nederländerna, Danmark och andra

starkt atlantistiskt orienterade EU-länder, som

fungerat som sköld mot en utveckling av EU till en

försvarsunion. Under 2003 återupptog dock

Storbritannien och Frankrike sina försök att

samarbeta närmare på försvarspolitikens område. En

kompromiss uppnåddes mellan Frankrike, Tyskland,

Storbritannien och USA hösten 2003. Den går i

korthet ut på att USA (och Nato) accepterar att EU

sätter upp en av Nato "oberoende militär

planeringscell" med 20-30 officerare i

Natohögkvarteret Shape söder om Bryssel, att Nato

skall hålla förbindelseofficerare i den nya

planeringsenheten och att full öppenhet skall råda

(se dokument SN 307/03 den 11 december).

Kompromissen kan eventuellt visa sig vara ett

principiellt viktigt genombrott i den under

decennier pågående debatten mellan Europas

Natoanhängare och EU-försvarsanhängare, om det visar

sig riktigt, som Financial Times bedömde, att "the

principle has now been established to allow Europe

to develop a stronger military identity" (11

december 2003). Uppgörelsen välkomnades vid

luciatoppmötet 2003 av EU:s stats- och

regeringschefer, inklusive Sveriges.

Med tanke på Natos fullkomligt överlägsna förmåga

att hävda säkerhet och säkerhetsgarantier (uttalade

eller outtalade) i Östersjöområdet skulle för

Sveriges del en utveckling mot EU-försvar av Europa

innebära ett allvarligt bakslag för svensk

säkerhetspolitik. Vårt land bör därför tydligt och

bestämt motarbeta en sådan utveckling. Sverige bör

arbeta för Nato som ryggrad i Europas

försvarssystem.

Ett sätt att stödja detta synsätt är att Sverige

söker sig till forum där de avgörande besluten tas,

bl.a. Nato, där våra intressen tas till vara, och

inte hålla oss utanför samarbetets kärna. Som

Natomedlem skulle Sverige kunna utöva inflytande

både inom organisationen och i Washington. Först då

kan vi på ett effektivt sätt hävda våra försvars-

och säkerhetspolitiska intressen: en stark och

engagerad närvaro av Nato och USA i Östersjöområdet

samt i de alltfler internationella operationer som

Sveriges försvar i ökad utsträckning bör delta i.

Den situation som Sverige nu glidit in i är djupt

otillfredsställande från inflytandesynpunkt: vårt

land står utanför Nato och kan därmed inte påverka

dragkampen inom organisationen mellan atlantister å

ena sidan och pånyttfödda och energiska EU-

försvarsanhängare å den andra. Vårt land står också

utanför EU:s försvars- och säkerhetspolitiska kärna

som ger varandra fördragsbundna säkerhetsgarantier,

eftersom regeringen definierat ut Sverige ur den

gemenskapen såsom varande "alliansfritt" och mindre

fördragsbundet än övriga EU-länder.

På mycket lång sikt kan det inte uteslutas att

Natos europeiska engagemang på ett naturligt sätt

smälter samman med ett utvecklat försvarssamarbete

inom EU. Förutsatt att den transatlantiska

kopplingen, baserad på likheten i grundläggande

värderingar, i ett sådant säkerhetssystem alltjämt

står i fokus, vårdas och tydliggörs skulle flera

viktiga fördelar uppnås. Främst handlar det om ett

breddat europeiskt ansvar för lokal och global

säkerhet, ökad militär samordning och snabbare

ominriktning av de nationella försvaren i vår del av

världen.

EU:s säkerhetsstrategi

EU-länderna har i december 2003, och bekräftat vid

toppmötet i mars 2004, beslutat om en gemensam

säkerhetspolitisk strategi för EU: "I den europeiska

säkerhetsstrategin bekräftas vår gemensamma och

fasta avsikt att ta vårt ansvar för att garantera

ett säkert Europa i en bättre värld." ... "Arbetet

bör till en början inbegripa faktisk multilateralism

med FN som kärna, kampen mot terrorism, en strategi

avseende Mellanösternregionen och en övergripande

politik i fråga om Bosnien och Hercegovina"

(slutsatser från Europeiska rådet 12-13 december

2003).

Sveriges regering har aktivt medverkat i den nya

säkerhetsstrategins utformning bl.a. genom

skriftliga underhandsinlägg och genom att arrangera

en konferens i Stockholm 2003. De nya hoten

identifieras i säkerhetsstrategin som terrorism:

spridning av massförstörelsevapen, särskilt i

händerna på terrorister och använda i attacker av

grupper som inte har någon stat som upphovsman

("non-state groups"), regionala konflikter,

sönderfallande stater ("failing states") styrda av

krigsherrar och gangstrar som bl.a. ägnar sig åt

internationell brottslighet. De hot som beskrivs är

således helt andra än det traditionella hotet i

svensk försvarsplanering, dvs. en invasion från

öster av det egna territoriet. Förskjutningen i EU-

ländernas problembeskrivning och strategi är klar,

och faktiskt mycket lik USA:s: "Med de nya hoten

finns ofta första försvarslinjen utomlands. De nya

hoten är dynamiska . Detta innebär att vi bör vara

redo att agera redan innan en kris uppstår.

Konflikt- och hotförebyggande verksamhet kan inte

påbörjas för tidigt."

Den brittiske premiärministern Tony Blair är

naturligtvis, och på goda grunder, emot något slags

balanstänkande, och vill för sin del beskriva

överenskommelsen som gällande i lägen när USA inte

står till buds för EU som partner.

EU:s "permanent strukturerade samarbete"

EU-länderna har beslutat om samarbete för

krishantering i vilket de militära medlen är

centrala. Även om samarbetet är frivilligt, har

regeringen och en stor riksdagsmajoritet i praktiken

redan bejakat det. Sverige har beslutat att delta

med militär personal i Makedonien och Kongo.

Det nya samarbetet beskrivs i fördragstexten

sålunda: "Medlemsstater som uppfyller [vissa] högre

krav på militära resurser, och som har gjort mer

bindande åtaganden på detta område med tanke på de

mest krävande uppdragen, skall upprätta ett

permanent strukturerat samarbete inom unionen" (den

föreslagna EU-grundlagens Artikel I-40.6).

Sveriges riksdagsmajoritet har bejakat detta

samarbete och binder därmed Sverige till att "ha

kapacitet att senast 2007, antingen med [enbart

svenska förband] eller som en ingående beståndsdel i

multinationella styrkegrupper tillhandahålla

särskilda stridsenheter för de planerade uppdragen,

sammansatta på taktisk nivå som en stridsformation,

med stöd inklusive transport och logistik, som inom

5-30 dagar kan genomföra uppdrag särskilt för att

tillmötesgå framställningar från [FN], och som kan

underhållas under en första period på 30 dagar, med

möjlighet till förlängning upp till minst 120

dagar". För att klara detta förbinder sig Sverige

att "mer intensivt utveckla sin försvarskapacitet,

genom att utveckla [sitt nationella] bidrag till,

och vid behov delta i multinationella styrkor, och

[dessutom deltaga] i de viktigaste europeiska

försvarsmaterielprogrammen, och i den verksamhet som

utförs för utveckling av försvarsresurser,

forskning, anskaffning och försvarsmateriel"

(artikel 1 i protokoll om det strukturerade

samarbetet).

Sverige förbinder sig vidare att "så långt det är

möjligt tillnärma (dvs. ömsesidigt anpassa sig till

varandras) sin försvarsmateriel, bl.a. genom att

[tillsammans identifiera hoten och] de militära

behoven, [och] genom att sammanföra och i

förekommande fall specialisera sina [försvars]medel

och försvarsresurser, samt uppmuntra samarbete när

det gäller utbildning och logistik" (artikel 2b i

protokollet).

Sverige förbinder sig också att "vidta konkreta

åtgärder för att öka [EU]-styrkornas tillgänglighet,

driftkompatibilitet (förmåga att fungera

tillsammans), flexibilitet och insatsförmåga, bland

annat genom att fastställa gemensamma mål när det

gäller att sända styrkor; eventuellt inbegripet en

omprövning av deras nationella beslutsförfaranden"

(artikel 2c).

Det krävs knappast någon ytterligare analys för

konstaterandet att detta samarbete är mycket

långtgående militärt och politiskt. Termen

"alliansfri" är varken adekvat eller trovärdig som

beskrivning av ett land som valt att helhjärtat

delta i det ovan beskrivna samarbetet. Har

regeringen och riksdagen väl gått in i detta

samarbete och bidragit till att vidareutveckla det

blir Sverige alltmer solidariskt och bundet och får

allt svårare att delta à la carte, om t.ex. andra

EU-länder begär bistånd och solidaritet.

Försvarsgarantier med smalt undantag för

alliansfrihet

I artikel I-40.7 specificeras att EU-länderna har

ömsesidiga försvarsgarantier: "Om en medlemsstat

utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium, är

de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den

[medlemsstaten] stöd och bistånd med alla till buds

stående medel i enlighet med artikel 51 i [FN-

stadgan]." Därefter följer ett tillägg som syftar på

bl.a. Sverige och andra militärt alliansfria EU-

länder: "Detta skall inte påverka den särskilda

karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och

försvarspolitik."

Inför luciahelgens EU-förhandling om

försvarssamarbete kände Sverige och de andra

alliansfria länderna ett behov att mildra det

osolidariska intrycket av sitt begärda undantag

genom att i ett samtidigt brev betona sin militära

solidaritet med övriga EU-länder. Sålunda skrev

bl.a. utrikesminister Laila Freivalds till sina

kollegor i EU att "Vi vill understryka betydelsen av

att främja ömsesidig solidaritet mellan EU:s

medlemsländer. [Vi fyra alliansfria medlemsländer]

är beredda att understryka principen om EU-

solidaritet mera vittgående ("more widely") på

säkerhetens område, inklusive situationer som avses

i FN-stadgans artikel 51" (brev från

utrikesministrarna Laila Freivalds (Sverige), Erkki

Tuomioja (Finland), Brian Cowen (Irland), Benita

Ferrero-Waldner (Österrike)till det italienska

ordförandeskapet, dokument CIG 62/03).

Brevet innebär att de alliansfria länderna flaggar

för att de är beredda att acceptera en vidare

tolkning av solidaritetsbegreppet när det gäller EU-

länder, även när det gäller säkerhets- och

försvarspolitik. Brevet måste tolkas som att

länderna vill gå längre än att bara upprepa vad som

redan var politiskt överenskommet, nämligen

solidaritet med möjlighet till användning av

militära medel vid terroristattacker.

Den svenska politiken blev i och med detta brev

mera solidarisk och mindre alliansfri.

Om man sätter in undantaget för de alliansfria

medlemsländerna i huvudtexten i artikel I-40.7

framgår tydligt undantagets starkt begränsade

omfattning: "Om en medlemsstat utsätts för ett

väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga

medlemsstaterna skyldiga att ge [medlemsstaten] stöd

och bistånd med alla till buds stående medel [utom

sådana som faller inom vissa medlemsländers

säkerhets- och försvarspolitik] i enlighet med

artikel 51 i [FN-stadgan]." Sverige är alltså

skyldigt att med alla till buds stående medel bistå

på många olika sätt, t.ex. ekonomiskt, diplomatiskt,

med räddningstjänst, med transporter etc. Undantaget

gäller endast "säkerhets- och försvarspolitik", och

det finns ingen bortre gräns för t.ex. det

ekonomiska stödets omfattning.

Man kan också lägga märke till det ojämlika

ansvarstagandet och den ojämlika solidariteten.

Sverige kommer genom fördragstexten i åtnjutande av

säkerhetsgarantier utfärdade av alla EU-länder utom

de andra alliansfria länderna, dvs. Finland,

Österrike och Irland. Men för egen del säger

regeringen att den lämnar öppet om regeringen vill

bistå andra EU-länder med försvars- och

säkerhetspolitiska medel. Det är en i

världshistorien sannolikt unik kombination: Sverige

erhåller fördragsbundna säkerhetsgarantier av andra

EU-länder utan att själv lova något i gengäld. Den

hållningen är naturligtvis varken moraliskt eller

realpolitiskt hållbar, allra minst i ett skarpt

utrikespolitiskt läge.

Är Sverige skyldigt att bistå även med

försvarsmateriel? Om man ser frågan i ljuset av det

långtgående samarbetet på bl.a.

försvarsmaterielområdet inom det ovan nämnda

"permanent strukturerade samarbetet" är svaret ja:

Sverige måste uppfattas som skyldigt att bistå andra

EU-länder beträffande försvarsmateriel.

Svenska myter

Ibland får man intrycket att Sverige på ett bättre

sätt fullföljer en roll som fredsfrämjare i världen

i egenskap av icke-Natomedlem. Det finns då

anledning att påminna om att det är Natomedlemmen

Norge som stått som framgångsrik medlare i Israel -

Palestinakonflikten ("Osloprocessen"), Sri Lankas

inbördeskrig och nu senast i Sudan, och inte

alliansfria Sverige. Vårt land är inte heller mer

moraliskt högtstående utanför Nato. Tvärtom. Sverige

undandrar sig ansvar och solidaritet för andra

länders överlevnad, demokrati och mänskliga

rättigheter. Skulle t.ex. Natomedlemmarna Danmark,

Norge och Island, som offrat söner och döttrar på

demokratiernas sida i andra världskriget, vara

mindre fredsälskande än Sverige, som aldrig i modern

tid varit ockuperat eller i krig? Danmark, Norge,

Finland, Nederländerna, Belgien och Luxemburg m.fl.

drev alla neutralitetspolitik under

mellankrigstiden. Det hindrade dem inte från att bli

ockuperade under andra världskriget. Det var inte

neutralitetspolitiken som räddade Sverige från

Nazitysklands erövringskrig utan snarare kartans

utseende. Geopolitiskt var det svenska territoriet

mindre intressant för de krigförande.

Skälen för svenskt Natomedlemskap stärks

Skälen för ett omedelbart svenskt Natomedlemskap

har, som antytts, stärkts. EU kan nu komma att

utvecklas i en oönskad riktning mot en

försvarsunion. Länder som Frankrike kommer alldeles

säkert att arbeta för detta. Denna utveckling har

visserligen det goda med sig att vårt lands

säkerhets- och försvarspolitik blivit mera

inomeuropeiskt solidarisk och mindre alliansfri än

tidigare. Några menar att samarbetet därför skulle

kunna bana väg för svenskt medlemskap i Nato.

Sverige riskerar dock nu att hamna mellan två

stolar, Nato och EU. Det ligger i vårt lands

intresse att Europas länk till USA förblir stark och

att Nato, förblir ryggraden i krishantering och

försvar av vår del av Europa, liksom i rollen som

utförare av de europeiska ländernas militära

krishanteringsoperationer utanför EU och dess

närområde (t.ex. Afghanistan och Kongo). Återigen,

eftersom Sverige inte är medlem i Nato, kan

regeringen inte ta till vara vårt egenintresse av

ett i Östersjöområdet starkt Nato.

Natofrågan brukar i Sverige avvisas bl.a. med

argumentet att inga hot finns i dag. Som t.ex.

händelserna i Madrid i mars 2004 visat, och som med

nästan kuslig precision redan hösten 2003 beskrevs i

EU:s nya säkerhetsstrategi, finns hot kvar, men de

tar sig nya former. Slutsatsen är att länder bör

omstrukturera bl.a. sitt försvar för

terroristbekämpning, sina metoder för att

långsiktigt eliminera terrorismens grundorsaker,

samt samarbeta sinsemellan för att möta de nya

hoten. Men de traditionella hoten kan också komma

att aktualiseras igen, och även för Sveriges del

leda till en omstrukturering av försvaret och en

förändring av försvarsindustrityngdpunkten.

Situationen i Ryssland är inte helt stabil. Snabba

förändringar i mer odemokratisk riktning kan inte

uteslutas.

Det är väl möjligt att någon förändringsfruktande

förespråkare vill försöka hävda att svensk

alliansfrihet är oförändrad även med ovanstående nya

åtaganden, tagna vart och ett för sig. Det är inte

korrekt, dock. Men också om så vore fallet innebär

den samlade massan av nya bindningar och solidaritet

att alliansfriheten har förändrats i en mer

solidarisk och mindre alliansfri riktning.

Politiskt kan denna nya verklighet leda till två

väsensskilda slutsatser. Den första är att Sverige

väljer isolationism och lämnar EU snarast, dvs. den

politik som t ex Vänster- och Miljöpartiet

företräder. Vi delar inte slutsatsen, men denna

hållning är logisk och begriplig. Den andra

slutsatsen är att Sverige bör delta helt och fullt

inte bara i EU utan även i Nato, så som Folkpartiet

liberalerna förespråkar. Däremot kan den nya

utvecklingen inte leda till slutsatsen att man bör

fortsätta med den linje som riksdagsmajoriteten nu

står för, dvs. att fortsätta med den

säkerhetspolitiska retoriken ungefär som förut. Att

säga ett officiellt och göra ett annat i praktiken

är en förtroendeeroderande linje som bör begravas.

Formalia rörande svenskt Natomedlemskap

Sverige uppfyller naturligtvis de grundläggande

förutsättningarna för medlemskap i Nato. Sverige är

en demokratisk rättsstat med marknadsekonomi och

försvaret står under demokratisk kontroll. Sverige

har inga territoriella eller andra stridsfrågor med

grannstaterna.

I praktiken förutsätter Natomedlemskap framväxten

av ett klart och varaktigt stöd av medborgarna. Det

mångåriga nära, men underordnade, svenska

Natosamarbetet bäddar för medborgarstöd när fler

politiska och andra ledare i Sverige tar på sig

uppgiften att söka leda opinionen, och tydligt

informera och argumentera för svenskt

Natomedlemskap. Å andra sidan, om det i Sverige,

till skillnad mot i Finland, helt skulle saknas

mental och opinionsmässig beredskap för

Natomedlemskap, inskränker en sådan blockering på

ett allvarligt sätt den svenska statsledningens

säkerhetspolitiska handlingsfrihet.

Nato och svenskt militärt försvar

Det gemensamma försvaret är alltjämt Natos kärna,

även om tyngdpunkten i utvecklandet av den militära

verksamheten för närvarande är förlagd till

operationer utanför alliansens område och till

bekämpandet av terrorismen. Alliansens kommando- och

truppstrukturer utvecklas i enlighet härmed.

Nato förutsätter inte att medlemsländerna har ett

visst försvarssystem. Sålunda ställer alliansen inte

heller hinder för upprätthållandet av en

värnpliktsarmé. Nato förutsätter att medlemsländerna

har interoperativa trupper som kan fungera i

Natoledda operationer antingen vid försvar av

området eller i Natos krishanteringsoperationer.

Sveriges nuvarande för internationella

krishanteringsuppgifter avsedda trupper utvecklas i

den planerings- och översynsprocess (Planning and

Review Process, PARP) som Nato erbjuder

partnerländerna och inom vars ram Sverige avtalar

med Natos representanter om de s.k.

partnerskapsmålen (Partnership Goals).

Natos medlemsländer avtalar för sin del om de s.k.

styrkemålen (Force Goals). Dessa gäller inte enbart

den internationella krishanteringen, utan all den av

medlemsländernas trupp som ställs till alliansens

förfogande för gemensamma operationer, inklusive

sådana eventuella operationer som artikel 5 i

Nordatlantiska fördraget förutsätter. Natos

medlemsländer ställer endast en viss del av sina

trupper till alliansens förfogande.

Natokompatibel materiel för det svenska

försvaret

Även ett "militärt alliansfritt" land bör

naturligtvis i den militära planeringen tanken

finnas att försvaret skall utrustas för en beredskap

att ta emot hjälp i krissituationer. Utgångspunkten

skall vara ett nationellt försvar som möjliggör

militärt samarbete och på så sätt säkerställer att

statsledningen har en så omfattande

säkerhetspolitisk handlingsfrihet som möjligt.

Vare sig Sverige är medlem av Partnerskap för fred

(PFF) eller full medlem av Nato bör för att uppnå

internationell samverkansförmåga den svenska

försvarsmakten utbildas på grundval av

långtidsplaner så att materielen blir

Natokompatibel.

När det gäller krishanteringsoperationer skulle

Sverige som Natomedlem sannolikt förväntas delta i

stort sett på samma nivå som för närvarande.

Deltagandet i Natos beredskapsstyrkor skulle

förutsätta snabb beredskap för politiska beslut och

kanske snabbare insatsberedskap än för närvarande.

Motsvarande krav kommer till synes också i

snabbinsatsförmågan i samband med EU:s militära

krishantering.

Beslut som medlem om svenskt deltagande i

Natooperationer

Beslut om deltagandet i Natooperationer skulle

alltid behöva fattas utgående från det enskilda

fallet på nationell nivå. Detta gäller både för

deltagandet i artikel 5-operationer och i Natoledda

krishanteringsoperationer. Natomedlemskapet skulle

innebära att Sverige får del av den synnerligen

betydande avskräckningsverkan som

säkerhetsgarantierna för med sig. Natomedlemskapet

skulle förhindra att Sverige utsätts för militär

påtryckning eller militärt hot eller möjligheten att

Sverige blir föremål för ett militärt anfall.

Frågorna gällande placering i Sverige av trupper,

staber eller materielförråd skulle avgöras vid

förhandlingar mellan Nato och Sverige, och de skulle

förutsätta ett nationellt beslut av Sveriges

riksdag. I Sverige skulle inga permanenta trupper

från de allierade länderna placeras under fredstid,

inte heller kärnvapen eller Natos permanenta

ledningsinstanser. När det gäller att avvärja hot om

krig eller ett egentligt anfall skulle Nato kunna

använda sina beredskapstrupper i Sverige. Om de

räcker till beror på den allmäneuropeiska kris som

sannolikt detta hot vore en del av, och den militära

helhetssituationen.

Det stöd som Sverige får av Nato i en

krissituation skulle således åtminstone utgöras av

hjälp i form av materiel och eventuellt möjligheten

att använda trupper med hög beredskap. Nato har

beredskap att sända stöd från alla försvarsgrenar

till ett medlemsland som anfallits. Mängden och

slaget av den hjälp som tas emot skulle utgöra

grunden för utarbetandet av de underhållsplaner som

gäller mottagandet av hjälpen. Frågor som bör

utredas är bl.a. det underhålls- och materielstöd

som alliansens trupper behöver samt hur långt de

nationella resurserna räcker när det gäller att

stödja alliansens trupper. Att uppnå förmåga att ta

emot betydande hjälp skulle kräva många år beroende

på vilken nivå för förmågan att motta hjälp som

eftersträvas samt hjälpens omfattning.

Som medlem av Nato skulle Sverige i huvudsak på

samma sätt som för närvarande bereda sig för

försvaret av det egna territoriet. Det svenska

försvaret borde dock ha förmåga att fungera

effektivare än för närvarande tillsammans med övriga

Natoländers trupper.

Uppenbara samordningsvinster och preliminära

ekonomiska aspekter på Natomedlemskap

Inom Nato ansvarar varje medlemsland självt för

upprätthållandet och utvecklandet av sitt nationella

försvarssystem. Medlemsländerna delar dock

sinsemellan på vissa kostnader för sådana funktioner

som kommer hela alliansen till godo och som

byggandet, upprätthållandet och förnyandet av

infrastrukturen för med sig. Dessa kostnader täcks

med anslag från alliansens program för civilbudget,

militärbudget och säkerhetsinvesteringar (NATO

Security Investment Programme, NSIP).

Varje medlemslands andel av Natos gemensamma

budgetar fastställs i enlighet med de

betalningsandelar som överenskommits i samband med

medlemskapsförhandlingarna och i vilka bl.a. BNP:s

storlek beaktas. Medlemsländerna får tillbaka en del

av kostnaderna för sådana investeringar som gjorts

på medlemsländernas område och som anses komma hela

alliansen till godo (programmet för

säkerhetsinvesteringar).

Det är viktigt att konstatera att Nato inte

ställer några krav på medlemsländerna i fråga om

försvarsutgifterna. Fastställandet av nivån för

försvarsutgifterna är i sista hand alltid ett

nationellt beslut. En två procents BNP-andel

betraktas som en riktgivande målnivå för de länder

vilka som bäst förbereder sig för Natomedlemskap och

vilkas försvarssystem kräver en heltäckande

strukturreform.

Som redan nämnts står det varje Natoland fritt att

utforma det nationella försvaret på det sätt som

befinnes lämpligt. Samtidigt är det naturligt för

Sverige att tillvarata de möjligheter till

samordning och kostnadseffektivitet som ett

medlemskap i alliansen skapar. Primärt handlar det

om bättre och billigare materielutveckling, ökade

möjligheter till övningar i högre förband samt

samordning i fråga om territoriell övervakning,

underrättelseverksamhet m.m. I ett krympande svenskt

försvar kan dessa grundläggande fördelar på

marginalen bli avgörande för att lösa

Försvarsmaktens huvuduppgifter.

På ett djupare plan öppnas också möjligheter till

strukturell samordning av Sveriges och andra

medlemmars stridskrafter. Det handlar dels om

komplettering och specialisering inom alliansen i

dess helhet, dels om mer långtgående samarbeten

mellan enskilda medlemsländer. Det skulle t.ex. vara

möjligt för Sverige att utveckla och organisera

stridskrafter gemensamt med andra skandinaviska

medlemmar som Danmark och Norge. I den snabba

utvecklingen med tunga militärtekniska investeringar

får detta ökad betydelse för alla länders

möjligheter att vidmakthålla en hög teknisk nivå.

Inom Nato finns flera exempel på sådana regionala

samarbeten som förenas av viljan att nå ökad effekt

till mindre kostnad.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motionerna

2003/04:U20 yrkandena 1-12, 2002/03:K432 yrkande 11,

2002/03:U234 yrkandena 2, 3 och 7, 2002/03:Fö240

yrkande 1, 2003/04:K419 yrkande 9, 2003/04:U329

yrkande 1 och 2003/04:Fö243 yrkande 1.

--------------------------------------------------

------------------------------

[1] Föreliggande text bygger delvis, och med

avsikt, på det finska försvarsministeriets rapport

"Verkningarna av en eventuell militär alliering på

utvecklandet av Finlands försvarssystem och

försvarsförvaltningen", publicerad 27 februari 2004,

och Carl B Hamilton, "Svensk säkerhetspolitik - myt

och verklighet", Internationella Studier nr. 1 2004,

Utrikespolitiska institutet, Stockholm.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för

fred (PFF) (punkt 1)

av Sermin Özürküt (v).

Sverige samarbetar i dag med en rad länder när det

gäller konflikthantering. Flera av dessa länder är

medlemmar av Nato, andra inte. Konflikthantering är

en nödvändig del av den svenska utrikespolitiken.

Den svenska utrikespolitiken är dock inte betjänt av

att knytas upp av olika militärallianser.

Vänsterpartiets uppfattning är dock den att den

svenska alliansfriheten skall utvecklas bort från

alla misstankar om en eventuell Natoanslutning och i

riktning mot den radikala och självständiga

utrikespolitiska linje som tidigare varit Sveriges

kännemärke.

2. Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för

fred (PFF) (punkt 1)

av Lotta N Hedström (mp).

Trots vår i grunden samarbetsinriktade inställning

till omvärlden ser Miljöpartiet en fara i att

Sverige, genom sitt medlemskap i de Nato-initierade

samarbetsprogrammen Euroatlantiska partnerskapsrådet

(EAPR) och Partnerskap för fred (PFF), successivt på

sikt kan knytas närmare Nato-alliansens övriga

åtaganden och förpliktelser. Det svenska deltagandet

i dessa samarbetsformer, kombinerat med de alltmer

omfattande säkerhetspolitiska och militära

kopplingarna mellan EU och Nato, kan riskera att

ställa det svenska folket inför fullbordat faktum -

ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato-alliansen.

Miljöpartiet håller en sådan utveckling för mycket

olycklig. Den svenska alliansfriheten har under lång

tid möjliggjort ett svenskt utrikespolitiskt

engagemang för världens små stater, främst kanske i

rollen som medlare. Den legitimitet som Sverige

under lång tid har tillvunnit sig i detta avseende

riskerar att gå förlorad, liksom kanske många andra

värden som ledande i nedrustningsarbetet.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

2003/04:84 Sveriges samarbete inom Euroatlantiska

partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred

(PFF).

Följdmotioner

2003/04:U20 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

1. Riksdagen beslutar att Sverige ansöker om

medlemskap i Nato.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige i

avvaktan på Natomedlemskap bör se medlemskap i

Nato som ett reellt alternativ i Sveriges

säkerhetspolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande

till att Nato alltjämt är en traditionell

internationell organisation, där besluten fattas

utgående från enhällighetsregeln.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande

till att varje medlemsland i Nato beslutar

självständigt och i enlighet med de nationella

beslutsförfarandena om slaget och omfattningen av

den militära hjälp som ges.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande

till att beslut om deltagandet i Natooperationer

alltid fattas utgående från det enskilda fallet

och på nationell nivå, både vad avser deltagande i

"artikel 5"-operationer och Natoledda

krishanteringsoperationer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att utgångspunkten

skall vara ett svenskt försvar som möjliggör

militärt samarbete och på så sätt säkerställer att

statsledningen har en så omfattande

säkerhetspolitisk handlingsfrihet som möjligt och

att ett "militärt alliansfritt" Sverige i

planeringen bör säkerställa att försvaret utrustas

för en beredskap att ta emot hjälp i

krissituationer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att mot bakgrund

av Natos helt överlägsna förmåga att hävda

säkerhet och säkerhetsgarantier (uttalade och

outtalade) i Östersjöområdet skulle för Sveriges

del en utveckling mot EU-försvar innebära ett

allvarligt bakslag för svensk säkerhetspolitik och

att regeringen därför tydligt och bestämt bör

motarbeta en sådan utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU:s nya

säkerhetsstrategi, EU:s nya solidaritetsklausul

och EU:s nya försvarsgarantier (med ett smalt

undantag för alliansfria länder) var och en för

sig, och särskilt de tre tillsammans, för Sverige

innebär nya bindningar och långtgående solidaritet

som gör att alliansfriheten har ändrats i en långt

mer solidarisk och mindre alliansfri riktning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att en

säkerhetspolitik bör utformas med hänsynstagande

till att Nato inte ställer några krav på

medlemsländerna i fråga om försvarsutgifterna och

att fastställandet av nivån för försvarsutgifterna

i sista hand alltid är ett nationellt beslut.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Natomedlemskapets

möjligheter till strukturell samordning av

Sveriges och andra medlemmars stridskrafter, t.ex.

att Sverige utvecklar och organiserar

stridskrafter gemensamt med andra skandinaviska

medlemmar som Danmark och Norge.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Nato förblir

den enda organisationen i Europa, särskilt i

Östersjöområdet, som förmår ge sina medlemmar

säkerhetsgarantier med tanke på alla typer av

militära hot.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett svenskt

Natomedlemskap, i praktiken skulle förhindra att

Sverige utsätts för militär påtryckning, eller

militärt hot, eller möjligheten att Sverige blir

föremål för ett militärt anfall.

2003/04: U21 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att det utifrån

perspektivet av Natos betydelse i hela

Östersjöområdet görs en grundlig och övergripande

utredning, i nära kontakt med motsvarande utredning

i Finland, om förutsättningarna för ett eventuellt

svenskt Natomedlemskap.

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03

2002/03:K432 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

stärka den transatlantiska länken (bl.a. Nato).

2002/03:U234 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att säkerhet i dag

bäst uppnås i gemenskap med andra.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU och Nato

för praktiskt taget alla demokratiska stater i

Europa är det naturliga medlet för gemensam

säkerhet.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om den förestående

Nato-utvidgningen.

2002/03:U237 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

stödja de baltiska staternas önskan om Nato-

medlemskap.

2002/03:U249 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den svenska

alliansfriheten utvecklas bort från alla

misstankar om en eventuell Natoanslutning och i

riktning mot den radikala och självständiga

utrikespolitiska linje som tidigare varit Sveriges

kännemärke.

2002/03:U280 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att ett nära och

öppet samarbete med Nato skall ses som en naturlig

del av svensk säkerhetspolitik.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inkludera

Östersjöområdet i en alleuropeisk och

transatlantisk säkerhetsordning.

2002/03:U323 av Bo Lundgren m.fl. (m):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om Natos centrala

roll för europeisk säkerhet.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

stödja de baltiska staternas önskan om

Natomedlemskap.

2002/03:Fö240 av Allan Widman m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sveriges

säkerhet bäst främjas i samverkan med andra

demokratier i EU och Nato.

Motioner från allmänna motionstiden

2003/04

2003/04: K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

stärka den transatlantiska länken och

Natosamarbetet.

2003/04: U208 av Sten Tolgfors (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om svenskt

Natomedlemskap.

2003/04:U268 av Peter Danielsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att Sverige snarast skall

ansöka om medlemskap i Nato.

2003/04:U329 av Carl B Hamilton m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige - med

tanke på sitt inflytande över Europas

säkerhetspolitik och sin långsiktiga säkerhet -

under 2003-04 bör söka medlemskap i Nato.

2003/04:Fö243 av Allan Widman m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att svensk

säkerhet tjänas bäst om vi som fullvärdiga

medlemmar i Nato och EU arbetar för fred och

säkerhet tillsammans med andra demokratier.