Bet. 2003/04:UU4

Utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU4

Europeiska unionens utvidgning 2004

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i detta betänkande proposition

2003/04:25 Europeiska unionens utvidgning 2004.

Utskottet betonar värdet av Europeiska unionens

utvidgning. Anslutningsfördraget utgör en stor

framgång efter ett mångårigt och omfattande arbete

av förberedelser och förhandlingar för medlemskap.

Utvidgningen innebär att en konstlad delning av

Europa är förbi och att Europeiska unionen blir en

bredare europeisk samarbetsorganisation.

Medlemsländernas samarbete ger möjlighet att skapa

bättre villkor för medborgarna.

I frågan om arbetskraftens fria rörlighet delar

utskottet regeringens uppfattning att den svenska

arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några

störningar av att fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare genomförs. Det kan, även

om det är osannolikt, dock uppstå situationer då

åtgärder behöver vidtas i syfte att undvika att

medborgare från de nya medlemsstaterna hamnar i

situationer karakteriserade av ofrihet och tvång på

arbetsmarknaden. Om regeringen bedömer att åtgärder

bör vidtas skall dessa åtgärder, enligt utskottets

uppfattning, underställas riksdagen genom skrivelse

eller, om så är behövligt, proposition. Utskottet

vill erinra om principen om likabehandling, dvs. att

alla unionsmedborgare skall behandlas på samma sätt.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande i denna

fråga.

I betänkandet finns en motivreservation och ett

särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av anslutningsfördraget

Riksdagen godkänner Fördraget den 16 april 2003

om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands,

Republiken Cyperns, Republiken Lettlands,

Republiken Litauens, Republiken Ungerns,

Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken

Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning

till Europeiska unionen samt slutakten till

fördraget. Därmed bifaller riksdagen proposition

2003/04:25 punkt 1.

2. Lag om ändring i lagen (1994:1500) med

anledning av Sveriges anslutning till

Europeiska unionen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1994:1500) med anledning av

Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:25

punkt 2.

3. Riksdagsprövning av åtgärder rörande fri

rörlighet för arbetstagare

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om att eventuella

åtgärder med anledning av arbetstagares fria

rörlighet skall underställas riksdagen. Därmed

bifalls delvis motion 2003/04:U13.

Reservation (m) - motiv.

Stockholm den 2 december

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Berndt

Ekholm (s), Carl B Hamilton (fp), Birgitta Ahlqvist

(s), Lars Ohly (v), Göran Lindblad (m), Anders

Sundström (s), Cecilia Wigström (fp), Agne Hansson

(c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Lotta

N Hedström (mp), Anita Johansson (s), Ingrid Olsson

(s) och Kaj Nordquist (s).

2003/04

UU4

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlar utskottet 2003/04:25

Europeiska unionens utvidgning 2004 samt

följdmotionen 2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl.

(fp, m, kd, c, mp) om fri rörlighet för arbetskraft.

Utskottet har berett socialförsäkringsutskottet

tillfälle att yttra sig över propositionen i de

delar som rör socialförsäkringsutskottets

beredningsområde samt över följdmotionen U13.

Socialförsäkringsutskottets yttrande återfinns i

bilaga 3.

I propositionen Godkännande av ändringar i EG:s

regler om val till Europaparlamentet m.m. (prop.

2002/03:97) har regeringen föreslagit en ändring i 4

§ lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges

anslutning till Europeiska unionen. Propositionen

avlämnades till riksdagen den 22 maj 2003.

Lagändringen hade vid avlämnandet av den nu aktuella

propositionen (prop. 2003/04:25) ännu inte beslutats

av riksdagen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av

att det även i proposition 2003/04:25 föreslås en

ändring av samma paragraf inkluderar lagtexten i

proposition 2003/04:25 även den tidigare föreslagna

ändringen. Riksdagen har den 13 november 2003

bifallit regeringens förslag om ändring i lagen

(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning

till Europeiska unionen (bet. 2003/04:KU2, rskr.

32).

Utskottet har genom kammarkansliet erhållit två

faktapromemorior med bäring på detta ärende. I

faktapromemoria 2002/03:FPM82 behandlas förslag till

rådets förordning om en enhetlig utformning av

dokument för förenklad transitering (FTD) och

dokument för förenklad järnvägstransitering (FRTD).

Enligt promemorian antog rådet för allmänna frågor

och yttre förbindelser förordningarna den 14 april

2003. Faktapromemorian är daterad 2003-06-12 och

inkom till riksdagen 2003-06-26. Promemorian inkom

således till utskottet efter det att rättsakterna

antagits och det saknas därmed möjlighet att påverka

dessa frågor.

Faktapromemoria 200/03:FPM91 rör kommissionens

meddelande om ett nytt grannskapsinstrument.

Utskottet återkommer till frågan om Wider Europe

nedan.

Bakgrund

Anslutningsfördraget är ett mellanstatligt avtal

mellan de nuvarande 15 medlemsstaterna i EU och de

tio nya medlemsstaterna Tjeckien, Estland, Cypern,

Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien

och Slovakien.

I mars år 2002 inleddes arbetet med att utforma

den juridiska texten. Undertecknandet skedde den

16 april 2003 efter kommissionens formella yttrande

och Europaparlamentets samtycke.

Anslutningsfördraget träder i kraft den 1 maj 2004.

Vid inträdet i unionen den 1 maj 2004 antar de nya

medlemsländerna EU:s regelverk i sin helhet, med de

övergångslösningar och tekniska anpassningar som har

överenskommits under förhandlingarna. Dessa

återspeglas i fördraget.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner

anslutningsfördraget av den 16 april 2003 om

Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands,

Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken

Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas,

Republiken Polens, Republiken Sloveniens och

Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska

unionen samt slutakten till fördraget.

Anslutningsfördraget träder i kraft den 1 maj 2004.

Ett tillträde till anslutningsfördraget föranleder

en ändring av lagen (1994:1500) med anledning av

Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I

propositionen läggs fram förslag till en sådan

lagändring. Vidare föreslås vissa ändringar i samma

lag med anledning av att giltighetstiden för

fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av

Europeiska kol- och stålgemenskapen har löpt ut.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj

2004.

Propositionen redovisar de olika politikområdena i

anslutningsfördraget. Totalt består propositionen av

nio delar. Anslutningsfördrag med anslutningsakt

respektive slutakten finns som bilaga 4 respektive 5

i propositionen. Ett rättelseprotokoll finns i

propositionens bilaga 6.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner

anslutningsfördraget. Som en konsekvens därav

föreslår utskottet att anslutningslagen

ändras.

Utskottet betonar värdet av Europeiska

unionens utvidgning. Utvidgningen innebär att

en konstlad delning av Europa är förbi och

att Europeiska unionen blir en bredare

europeisk samarbetsorganisation.

I frågan om arbetskraftens fria rörlighet

delar utskottet regeringens uppfattning att

den svenska arbetsmarknaden inte kommer att

drabbas av några störningar av att fri

rörlighet för de nya medlemsstaternas

medborgare genomförs. Det kan, även om det är

osannolikt, dock uppstå situationer då

åtgärder behöver vidtas i syfte att undvika

att medborgare från de nya medlemsstaterna

hamnar i situationer karakteriserade av

ofrihet och tvång på arbetsmarknaden. Om

regeringen bedömer att åtgärder bör vidtas

ska dessa åtgärder, enligt utskottets

uppfattning, underställas riksdagen genom

skrivelse eller, om så är behövligt,

proposition. Utskottet vill erinra om

principen om likabehandling, dvs. att alla

unionsmedborgare ska behandlas på samma sätt.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande i

denna fråga.

Jämför motivreservation (m).

Europeiska unionens utvidgning 2004

Åren 1989–1990 föll det kommunistiska

samhällssystemet samman i Central- och Östeuropa och

en reformvåg svepte över länderna. Inom sex år efter

Berlinmurens fall hade tio fria nationer i

Centraleuropa lämnat in sina ansökningar om

medlemskap i EU, nämligen Polen, Ungern, Tjeckien,

Estland, Slovenien, Slovakien, Lettland, Litauen,

Rumänien och Bulgarien.

Malta och Cypern ansökte om medlemskap i juli

1990. Cyperns situation är speciell eftersom ön är

delad sedan den turkiska invasionen år 1974. Även

Turkiet har ansökt om medlemskap. Av dessa

sammanlagt tretton kandidatländer har tio avslutat

förhandlingarna. När det gäller Rumänien och

Bulgarien har förhandlingarna ännu inte avslutats

och för Turkiets del har förhandlingarna ännu inte

inletts.

Förutom själva omvälvningen i Centraleuropa kan

Europeiska rådets möte i Köpenhamn i juni 1993 ses

som startpunkten för EU:s utvidgning österut. Vid

mötet fastslogs villkoren för EU-medlemskap.

Kriterierna är av politisk, ekonomisk respektive

administrativ karaktär.

De politiska kriterierna innebär att ett

kandidatland, för att kunna bli medlem, skall

uppvisa stabila institutioner som garanterar

demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och

respekt för och skydd av minoriteter.

De ekonomiska kriterierna innebär att landet, för

att kunna bli medlem, skall vara en fungerande

marknadsekonomi samt ha förmåga att hantera den

konkurrens och de marknadskrafter som uppträder på

unionens inre marknad.

De administrativa kriterierna innebär att landet,

för att kunna bli medlem, skall ha förmåga att

fullgöra de skyldigheter som följer av medlemskap i

EU. Kriterierna avser ländernas förmåga att överta

och efterleva EU:s regelverk, vilket till stor del

är beroende av deras administrativa förmåga och

nivån på deras rättsväsende.

EU har gett kraftigt stöd till kandidatländerna i

deras förberedelsearbete inför medlemskapet. Stödet

har hjälpt kandidatländerna att anpassa sina

nationella regler och sin inhemska administration

till EU:s krav.

Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december

2002 kunde de nuvarande medlemsländerna och de tio

kandidatländerna avsluta förhandlingarna om

anslutning till unionen.

I frågan om arbetskraftens fria rörlighet kan enligt

anslutningsfördraget avvikelser från EG-rätten

accepteras under en övergångsperiod på sju år i

förhållande till arbetstagare från Estland,

Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien,

Tjeckien och Ungern.

De två första åren efter anslutningen skall de

nuvarande medlemsstaternas nationella lagstiftning

gälla i stället för EG:s regelverk om arbetskraftens

fria rörlighet. En medlemsstat skall dock i sin

nationella lagstiftning kunna öppna sin

arbetsmarknad i enlighet med EG:s regelverk.

Arbetstagare från de nya medlemsstaterna får

enligt anslutningsfördraget inte ges sämre villkor

än de som gäller vid undertecknandet av

anslutningsfördraget, som ägde rum den 16 april

2003. Det är således förhållandena den 16 april 2003

som är referenspunkt, inte förhållandena den 1 maj

2004.

Senast den 30 april 2006 skall medlemsstaterna

anmäla till kommissionen om de avser att fortsätta

att tillämpa den nationella lagstiftningen eller

inte. Anmälan behöver inte motiveras, men om den

uteblir skall EG:s regelverk i fortsättningen gälla.

En medlemsstat som tillämpat nationell lagstiftning

t.o.m. den 30 april 2009 får fortsätta att göra det

t.o.m. den 30 april 2011 om staten har eller

förutser allvarliga störningar på sin arbetsmarknad.

Efter den 30 april 2011 får det inte förekomma några

nationella bestämmelser som inskränker den fria

rörligheten.

Under övergångsperioden kommer de medlemsstater

som väljer att tillämpa EG:s regelverk i sin

nationella lagstiftning att kunna använda sig av en

skyddsklausul. Klausulen får åberopas om staten har

eller förutser störningar på landets arbetsmarknad

som innebär ett allvarligt hot mot levnadsstandarden

eller sysselsättningsnivån i en viss region eller

visst yrke. Även de nya medlemsstaterna har rätt att

tillämpa skyddsklausulen.

Regeringen anför i propositionen att en av de mest

centrala uppgifterna i europeisk politik måste anses

vara att återknyta banden mellan de europeiska

staterna. Det gemensamma målet inom unionen, att

säkra freden och säkerheten i Europa och att skapa

garantier för fortsatt demokrati i de europeiska

staterna, har skapat en stark vilja i stater, som

ännu inte deltar i samarbetet, att ansluta sig till

den politiska, ekonomiska och kulturella gemenskap

som svetsar samman medlemsstaterna i unionen.

Ända sedan Sverige blev medlem i EU år 1995 har

regeringen varit pådrivande i utvidgningsprocessen.

Utvidgningsförhandlingarna hade högsta prioritet

under det svenska ordförandeskapet våren 2001. Ett

genombrott i förhandlingarna uppnåddes genom att de

första uppgörelserna mellan EU och olika länder

kunde träffas på flera politiskt svåra områden såsom

miljön, arbetskraftens fria rörlighet och förvärv av

jordbruksmark. Europeiska rådet kunde i Göteborg i

juni 2001 bekräfta att tidtabellen för

förhandlingarna förverkligats och i vissa fall

överträffats under vårt ordförandeskap.

En historisk cirkel kunde slutas i och med

Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002.

Knappt ett decennium efter det att kriterierna för

EU-medlemskap presenterades i Köpenhamn kunde de

nuvarande medlemsländerna och tio kandidatländer

avsluta förhandlingarna om anslutning till unionen.

Det innebar en stor framgång att efter ett mångårigt

och omfattande arbete kunna hälsa tio nya medlemmar

välkomna till unionen.

I frågan om fri rörlighet för arbetskraft är

regeringens uppfattning att den svenska

arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några

störningar av att fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare genomförs. I

propositionen anges vidare att regeringen ännu inte

har tagit slutgiltig ställning till de förslag som

lagts fram i SOU 2002:116 om EU:s utvidgning och

arbetskraftens fria rörlighet, som har

remissbehandlats under våren 2003.

Det ankommer på riksdagen att godkänna det nya

fördraget. Enligt regeringens uppfattning finns goda

skäl för att Sverige bör tillträda fördraget. Det

kan i detta sammanhang också tilläggas att det genom

hela utvidgningsprocessen funnits en bred politisk

enighet om en positiv inställning till en utvidgad

union. Regeringen föreslår således att riksdagen

godkänner anslutningsfördraget samt slutakten till

detta fördrag.

I Sverige tillämpas principen att ett

internationellt avtal som Sverige tillträtt inte

omedelbart blir en del av den svenska rätten, utan

måste införlivas med svensk rätt för att bli

gällande inför svenska domstolar och andra

myndigheter. Med hänsyn härtill krävdes någon form

av nationell lagstiftning för att 1994 års

anslutningsfördrag, genom vilket bl.a. Sverige blev

medlem i EU, skulle kunna införlivas med svensk rätt

(prop. 1994/95:19, del 1, s. 500). Övergripande

bestämmelser om Sveriges anslutning till EU har

därför tagits in i anslutningslagen, dvs. lagen

(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning

till Europeiska unionen.

I anslutningslagen föreskrivs att

anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen

m.m. gäller här i landet med den verkan som följer

av fördragen (2 §). Vidare föreskrivs i 3 § i lagen

att gemenskapernas beslut gäller här i landet i den

omfattning och med den verkan som följer av bl.a. de

fördrag som anges i 4 §. I 3 § kommer således

överlåtelse av beslutanderätt till gemenskaperna

till uttryck. I 4 § räknas de fördrag och andra

instrument upp som avses i 2 och 3 §§. Sveriges

tillträde till såväl Amsterdamfördraget som

Nicefördraget föranledde ändringar i 4 §

anslutningslagen på så sätt att dessa fördrag lades

till förteckningen i 4 §.

Sveriges anslutning till det nu aktuella

anslutningsfördraget kräver följaktligen också en

ändring i 4 § anslutningslagen. Paragrafen bör

ändras på det sättet att anslutningsfördraget läggs

till förteckningen i denna paragraf. Detta innebär

att anslutningsfördraget införlivas med den svenska

nationella rätten och blir gällande här i landet med

den verkan som följer av fördraget.

Anslutningsfördraget förutsätter inte någon

överlåtelse av beslutanderätt.

Lagändringen bör träda i kraft vid fördragets

ikraftträdande. Enligt artikel 2.2 i fördraget

träder detta i kraft den 1 maj 2004 förutsatt att

alla ratifikationsinstrument har deponerats före den

dagen. Om ett kandidatland uteblir, ansluts de

övriga till unionen på den bestämda dagen. Med

hänsyn härtill bör den nu föreslagna ändringen av

anslutningslagen träda i kraft den 1 maj 2004.

Alltsedan anslutningslagens tillkomst har

fördraget den 18 april 1951 om upprättande av

Europeiska kol- och stålgemenskapen funnits med i

förteckningen i 4 § anslutningslagen. Fördraget har

haft en giltighetstid på 50 år. Giltighetstiden

löpte ut den 23 juli 2002. Hänvisningen till detta

fördrag i förteckningen skall därför tas bort.

Slopandet av detta fördrag ger också upphov till

vissa konsekvensändringar i förteckningen.

Ändringarna skall träda i kraft den 1 maj 2004.

I motion 2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl. (fp,

m, kd, c, mp) begärs ett tillkännagivande om att

Sverige skall tillämpa fri rörlighet för

arbetstagare från de nya medlemsländerna direkt från

anslutningsdagen och på samma villkor som för

nuvarande EU-medborgare. Motionärerna anser att den

fria rörligheten är en grundbult i det europeiska

samarbetet.

Socialförsäkringsutskottet anser i sitt yttrande

(SfU3y), i likhet med regeringen, att reglerna om

fri rörlighet för arbetstagare utgör ett

nyckelområde i EU-samarbetet.

Socialförsäkringsutskottet kan också konstatera att

regeringen hela tiden har drivit frågan om att även

de nya medlemsstaternas medborgare redan från

anslutningstidpunkten fullt ut skall omfattas av den

fria rörligheten. Regeringen bör dock noga följa och

bevaka att den fria rörligheten inte riskerar att

leda till social dumpning och urholkning av

anställningsvillkor, kollektivavtal eller

rättigheter på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund

finner socialförsäkringsutskottet inte att riksdagen

har anledning att göra något uttalande med anledning

av motionen.

Utskottet

Utrikesutskottet har vid flera tillfällen betonat

värdet av Europeiska unionens utvidgning.

Anslutningsfördraget utgör en stor framgång efter

ett mångårigt och omfattande arbete av förberedelser

och förhandlingar för medlemskap.

Utvidgningen innebär att en konstlad delning av

Europa är förbi och att Europeiska unionen blir en

bredare europeisk samarbetsorganisation.

Medlemsländernas samarbete ger möjlighet att skapa

bättre villkor för medborgarna. Utvidgningen innebär

även att de nya medlemsländerna får tillgång till

EU:s inre marknad. Den inre marknaden växer kraftigt

och en ny grund för ekonomisk tillväxt skapas. Som

regeringen anför i propositionen innebär

utvidgningen ökad säkerhet för alla i Europa.

Utvidgningen har haft högsta prioritet för Sverige

alltsedan Sverige blev medlem i EU år 1995. I ljuset

av slutsatserna från toppmötena i Göteborg och

Laeken verkade Sverige för framsteg enligt

tidtabellen men också för viktiga

förhandlingsprinciper såsom differentiering,

framsteg på egna meriter och möjlighet att komma i

kapp länder som inlett förhandlingar tidigare.

Sverige fäste också vikt vid att överenskommelser

som nåtts med ett eller flera kandidatländer även

skulle tillämpas för övriga kandidatländer med

liknande förutsättningar. Sverige framhöll även

vikten av fortsatta framsteg i kandidatländernas

anpassning och tillämpning av EU:s regelverk och

betydelsen av att följa färdplanen. Sveriges

ståndpunkter i förhandlingarna utgick samtidigt från

en strävan att begränsa antalet och omfattningen av

övergångslösningar för tillämpning av EU:s

regelverk. Tidtabellens inverkan gjorde att

förhandlingarna präglades av betydande

ansträngningar från såväl medlemsstater som

kandidatländer att finna förhandlingslösningar inom

de flesta områden. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att Sverige deltog aktivt i dessa

ansträngningar. Det är en självklarhet att Sverige

skall fortsätta att arbeta för goda relationer med

de nya medlemmarna också efter den 1 maj 2004. De

tio nya medlemsstaterna kommer självfallet att vara

viktiga aktörer i EU och delta i samarbetet på samma

grundläggande villkor som övriga medlemmar.

Utskottet vill vidare erinra om att utvidgningen

innebär att unionen får nya grannar. Kommissionens

arbete med frågan om Wider Europe tar bl.a. sikte på

att öka och förbättra möjligheterna till

gränsöverskridande samarbete mellan det utvidgade EU

och dess nya grannar. Utskottet vill framhålla

vikten av att frågan om relationerna till unionens

nya grannländer prioriteras.

Utskottet tillstyrker således att riksdagen

godkänner anslutningsfördraget samt slutakten till

detta fördrag.

Som regeringen anför kräver Sveriges anslutning till

det nu aktuella anslutningsfördraget en ändring i

anslutningslagen. Vidare bör hänvisningen i lagen

till fördraget om Europeiska kol- och

stålgemenskapen tas bort eftersom giltighetstiden

har löpt ut.

Utskottet tillstyrker således den av regeringen

föreslagna ändringen i anslutningslagen.

Arbetskraftens fria rörlighet är enligt utskottets

uppfattning en viktig del av EU-samarbetet.

Arbetsmarknaden för alla arbetstagare inom

Europeiska unionen skall i princip vara öppen och

gemensam. Den fria rörligheten gynnar Europeiska

unionens medborgare och bidrar till det övergripande

målet om fred och välstånd. Tillträde till andra

medlemsstaters nationella arbetsmarknader innebär

också social, ekonomisk och kulturell integration i

värdlandet för de migrerande arbetstagarna och deras

familjer.

Utskottet delar regeringens uppfattning att den

svenska arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av

några störningar av att fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare genomförs. Det kan, även

om det är osannolikt, dock uppstå situationer då

åtgärder behöver vidtas i syfte att undvika att

medborgare från de nya medlemsstaterna hamnar i

situationer karakteriserade av ofrihet och tvång på

arbetsmarknaden. Om regeringen bedömer att åtgärder

bör vidtas skall dessa åtgärder, enligt utskottets

uppfattning, underställas riksdagen genom skrivelse

eller, om så är behövligt, proposition. Utskottet

vill erinra om principen om likabehandling, dvs. att

alla unionsmedborgare skall behandlas på samma sätt.

Vad utskottet anfört om att sådana eventuella

åtgärder skall underställas riksdagen bör riksdagen

som sin mening tillkännage för regeringen.

Utskottets förslag ligger i linje med motionärernas

syften och strider inte heller mot vad som anförs i

propositionen. Motion U13 kan därmed anses vara

tillgodosedd.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

motivreservation. I rubriken anges vilket avsnitt

och vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i motivreservationen.

Riksdagsprövning av åtgärder rörande fri

rörlighet för arbetstagare, punkt 3 (m) –

motiveringen

av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Göran Lindblad (m)

och Ewa Björling (m).

Ställningstagande

Arbetskraftens fria rörlighet är enligt vår

uppfattning en viktig del av EU-samarbetet.

Arbetsmarknaden för alla arbetstagare inom

Europeiska unionen skall i princip vara öppen och

gemensam. Den fria rörligheten gynnar Europeiska

unionens medborgare och bidrar till det övergripande

målet om fred och välstånd. Tillträde till andra

medlemsstaters nationella arbetsmarknader innebär

också social, ekonomisk och kulturell integration i

värdlandet för de migrerande arbetstagarna och deras

familjer.

Vi har uppfattningen att den svenska

arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några

störningar av att fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare genomförs. Däremot finns

det frågetecken om negativa effekter kan uppstå på

andra områden, t.ex. i utnyttjandet av svenska

bidragssystem och socialförsäkringar. I likhet med

vad som anförts i den avvikande meningen (m, fp, kd,

c, mp) till socialförsäkringsutskottets yttrande

anser vi att problem som kan uppstå med exempelvis

fiktiva anställningar, bidragsfusk eller

överutnyttjande av svenska socialförsäkringar skall

mötas med översyn av regelsystemen i stället för med

hinder för den fria rörligheten inom EU. Just därför

är det ytterst anmärkningsvärt att regeringen i

propositionen inte lämnar någon som helst

redovisning av vilka lagstiftningsåtgärder som

bedöms erforderliga eller vilka förberedelser som

har vidtagits inom Regeringskansliet. Det enda som

uttalas i propositionen är att regeringen inte har

tagit ställning till de avvikelser från EG:s

regelverk som har förordats i utredningsbetänkandet

SOU 2002:116.

Ännu när anslutningsfördraget skall godtas av

riksdagen är det alltså oklart vilken uppfattning

regeringen egentligen har i frågan om avvikelser

under den kommande tvåårsperioden från EG:s

regelverk om arbetskraftens fria rörlighet. Detta är

djupt otillfredsställande. Det måste ankomma på

regeringen att skyndsamt återkomma till riksdagen

med en redovisning av sina ställningstaganden i

förhandlingarna om en modernisering av rådets

förordning EEG 1408/71 om samordning av de sociala

trygghetssystemen i EU samt med förslag till de

lagändringar beträffande svenska regelsystem som kan

erfordras för att möjliggöra den fria rörligheten

för arbetstagare från de nya EU-staterna. Detta bör

riksdagen ge regeringen till känna. Därmed får också

syftet med motion U13 anses vara tillgodosett.

Särskilt yttrande

Riksdagsprövning av åtgärder rörande fri

rörlighet för arbetstagare, punkt 3 (v)

Lars Ohly (v) anser:

Vänsterpartiets principiella uppfattning är att

arbetskraft från de nya medlemsländerna skall ha

samma fria rörlighet som alla EU-medborgare och att

alla som lever och arbetar i Sverige skall ha samma

rättigheter.

Regeringen har hittills tillbakavisat tanken på

övergångsregler vad gäller arbetskraft från de nya

EU-länderna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Nu

har däremot statsministern aviserat att han ser en

risk för att en våg av ”social turism” skulle drabba

Sverige i och med EU-utvidgningen i maj 2004 och att

detta skulle medföra ett ”missbruk” av de svenska

trygghetssystemen. Därför överväger nu regeringen

att införa regler avsedda att stoppa sådant

eventuellt missbruk. Regler som diskuterats är

exempelvis att endast heltidsarbete skall ge rätt

till förmåner vilket årligen skall kontrolleras och

att uppehållstillstånd skall beviljas för endast ett

år i taget den första tiden i Sverige.

Vänsterpartiet avvisar med kraft dessa signaler

från statsministern och menar att den bild som målas

upp av ökat missbruk av trygghetssystem just i och

med östutvidgningen är allvarligt felaktig. Det

finns ingen anledning att misstänka att medborgare

från just de nya medlemsstaterna skulle vara mer

benägna att missbruka våra system än svenska eller

andra EU-medborgare.

De nya förutsättningar som Sverige står inför i

och med att ett ökat antal medlemsstater skall

åtnjuta rättigheter enligt EU/EES-reglerna och de

risker för social dumpning och urholkning av

arbetsrätt som den ökade arbetskraftsinvandringen

kan innebära ställer än högre krav än tidigare på

regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens

parter noga kontrollera att arbetsmarknadens

villkor, regler och lagar följs och stärks.

Eventuella initiativ för att ändra lagstiftningen

i detta sammanhang skall syfta till att förbättra

reglerna på arbetsmarknaden så att invandrad

arbetskraft inte kan utnyttjas till lägre löner och

sämre villkor och inte vara utformade som

övergångsregler som diskriminerar medborgare från de

nya medlemsstaterna.

Vänsterpartiets uppfattning är att regeringen om

det är aktuellt med några initiativ med anledning av

detta skall återkomma till riksdagen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2003/04:25 Europeiska unionens

utvidgning 2004 föreslår regeringen:

1. Riksdagen godkänner fördraget den 16 april 2003

om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands,

Republiken Cyperns, Republiken Lettlands,

Republiken Litauens, Republiken Ungerns,

Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken

Sloveniens, Republiken Slovakiens anslutning till

Europeiska unionen samt slutakten till förslaget.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1994:1500) med anledning av

Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

Följdmotion

2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl. (fp, m, kd, c,

mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att Sverige inte skall

införa några övergångsregler för arbetskraft från

nytillkomna EU-länder.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Socialförsäkringsutskottets yttrande

2003/04:SfU3y

Europeiska unionens utvidgning

2004

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 18 november 2003 berett

socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig

över proposition 2003/04:25 Europeiska unionens

utvidgning 2004, i de delar som rör utskottets

beredningsområde samt över motion 2003/04:U13 av

Cecilia Wigström m.fl. (fp, m, kd, c, mp).

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen

godkänner fördraget om ansökarländernas anslutning

till EU och slutakten till fördraget. Vidare

föreslås att riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i lagen med anledning av

Sveriges anslutning till EU.

Frågor inom socialförsäkringsutskottets

beredningsområde återfinns i avsnitten om fri

rörlighet för arbetstagare, samordning av sociala

trygghetssystem samt rättsliga och inrikes frågor.

Inledning

Anslutningsfördraget är ett mellanstatligt avtal

mellan de nuvarande medlemsstaterna och de tio nya

medlemsstaterna. Föremålet för förhandlingarna har

varit EU:s regelverk uppdelat på EU:s

politikområden. De flesta EU-regler gäller i de nya

medlemsstaterna fr.o.m. anslutningsdagen den 1 maj

2004. Förhandlingarna har dock resulterat i drygt

tvåhundra olika övergångsbestämmelser och ett fåtal

undantag.

Fördraget är i huvudsak uppbyggt på samma sätt som

tidigare anslutningsfördrag och består av dels ett

kort fördrag, dels en omfattande anslutningsakt.

Dessutom finns en kort slutakt och 18 bilagor,

innehållande tekniska anpassningar,

övergångsbestämmelser och undantag för de nya

medlemsstaternas anslutning.

Anslutningsfördraget träder i kraft den 1 maj 2004

förutsatt att alla ratifikationsinstrument har

deponerats före den dagen. Om ett kandidatland

uteblir ansluts de övriga till unionen på den

bestämda dagen. Om detta skulle bli fallet beslutar

rådet om nödvändiga justeringar i fördraget.

De i propositionen föreslagna ändringarna i lagen

(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning

till Europeiska unionen föreslås träda i kraft den 1

maj 2004.

Fri rörlighet för arbetstagare

Gällande ordning

De grundläggande EG-reglerna innebär att en

unionsmedborgare skall kunna ta arbete i en

medlemsstat och behandlas på lika villkor som

medlemsstatens egna medborgare (artiklarna 39–42 i

EG-fördraget). Dessutom finns en rätt för personer

att flytta till en annan medlemsstat för att

etablera sig som företagare (artikel 43 i EG-

fördraget) eller för att tillhandahålla tjänster

(artikel 49 i EG-fördraget). Dessutom finns en

omfattande sekundärrättslig reglering, bl.a. rådets

förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria

rörlighet inom gemenskapen och rådets direktiv

68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för

rörlighet och bosättning inom gemenskapen för

medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer.

Regelverket på detta område är för närvarande

föremål för en översyn, och ett nytt direktiv om fri

rörlighet för unionsmedborgare och deras familjer

förväntas antas under våren 2004.

Reglerna innebär bl.a. att en EU-medborgare har

samma rätt att söka arbete, ta anställning, driva

rörelse och göra praktik i en annan medlemsstat som

landets egna medborgare. Rätten till fri rörlighet

för arbetstagare m.fl. kompletteras och stöds av

regelverket om tillämpningen av systemen för social

trygghet när anställda, egenföretagare eller deras

familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, rådets

förordning (EEG) nr 1408/71.

Av 1 kap. 4 § första stycket utlänningslagen

(1989:529), UtlL, framgår att en utlänning som

vistas i Sverige mer än tre månader skall ha

uppehållstillstånd. Detta gäller således även för

EU-medborgare (undantag görs för nordiska

medborgare). I 1 kap. 5 § första stycket UtlL

återfinns kravet på arbetstillstånd. Här görs

undantag för personer som har uppehållstillstånd

eller är nordiska medborgare. Av de båda

paragrafernas andra stycken framgår att regeringen

får föreskriva andra undantag från kravet på

uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

I 3 kap. 5 a § andra stycket

utlänningsförordningen (1989:547), UtlF, anges att

en EU-medborgare som har anställning i Sverige skall

ges uppehållstillstånd för fem år. I 4 kap. 1 § UtlF

anges att medborgare i EES-land och Schweiz är

undantagna från kravet på arbetstillstånd.

Anslutningsfördraget

Enligt anslutningsfördraget kan, i förhållande till

arbetstagare från Estland, Lettland, Litauen, Polen,

Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern,

avvikelser från EG-rätten accepteras under en

övergångsperiod på sju år. Cypern och Malta omfattas

således inte av dessa övergångsregler.

De två första åren efter anslutningen skall de

nuvarande medlemsstaternas nationella lagstiftning

gälla i stället för EG:s regelverk om arbetskraftens

fria rörlighet. De delar av EG:s regelverk som inte

gäller är således artiklarna 1–6 i rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet

inom gemenskapen och under vissa förutsättningar

rådets direktiv 68/360/EEG om avskaffande av

restriktioner för rörlighet och bosättning inom

gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och

deras familjer.

En medlemsstat skall dock i sin nationella

lagstiftning kunna öppna sin arbetsmarknad i

enlighet med EG:s regelverk. Arbetstagare från de

nya medlemsstaterna får emellertid inte ges sämre

villkor än de som gäller vid tiden för

anslutningsfördraget enligt nationella bestämmelser

eller bilaterala överenskommelser.

Senast den 30 april 2006 skall medlemsstaterna

anmäla till kommissionen om de avser att fortsätta

att tillämpa nationella undantagsbestämmelser eller

inte. Anmälan behöver inte motiveras, men om den

uteblir skall EG:s regelverk i fortsättningen gälla.

En medlemsstat som tillämpat nationella

undantagsbestämmelser t.o.m. den 30 april 2009 får

fortsätta att göra det t.o.m. den 30 april 2011 om

staten har eller förutser allvarliga störningar på

sin arbetsmarknad. Efter den 30 april 2011 får det

inte förekomma några nationella bestämmelser som

inskränker den fria rörligheten.

Under övergångsperioden kommer de medlemsstater

som väljer att tillämpa EG:s regelverk att kunna

använda sig av en skyddsklausul. Klausulen får

åberopas om staten har eller förutser störningar på

landets arbetsmarknad som innebär ett allvarligt hot

mot levnadsstandarden eller sysselsättningsnivån i

en viss region eller visst yrke. Även de nya

medlemsstaterna har rätt att tillämpa

skyddsklausulen.

Propositionen

I propositionen anges att en enskild medlemsstat

kommer att under nationell lagstiftning helt kunna

öppna sin arbetsmarknad i enlighet med EG:s

regelverk. Emellertid får arbetstagare från de nya

medlemsstaterna inte ges sämre villkor än de som

gäller vid tiden för anslutningen. Det är därmed

enligt propositionen i princip inte möjligt att

först öppna sin arbetsmarknad för medborgare från

nya medlemsstater på prov och sedan strama åt

villkoren för dem.

Regeringens uppfattning är att den svenska

arbetsmarknaden inte kommer att drabbas av några

störningar av att fri rörlighet för de nya

medlemsstaternas medborgare genomförs.

I propositionen anges vidare att regeringen ännu

inte har tagit slutgiltig ställning till de förslag

som lagts fram i SOU 2002:116 om EU:s utvidgning och

arbetskraftens fria rörlighet, som har

remissbehandlats under våren 2003.

Motioner

I motion 2003/04:U13 av Cecilia Wigström m.fl. (fp,

m, kd, c, mp) begärs ett tillkännagivande om att

Sverige inte skall införa några undantagsregler för

arbetskraft från nytillkomna EU-länder. Motionärerna

anser att den fria rörligheten är en grundbult i det

europeiska samarbetet och att reglerna härför bör

tillämpas direkt från anslutningsdagen och på samma

villkor som för nuvarande EU-medborgare.

Utskottet

Ända sedan Sverige blev medlem i EU har regeringen

varit pådrivande i utvidgningsprocessen.

Utvidgningsförhandlingarna hade högsta prioritet

under det svenska ordförandeskapet våren 2001, då

bl.a. de första uppgörelserna om arbetskraftens fria

rörlighet kunde träffas.

EU:s regler om fri rörlighet för personer innebär

bl.a. att en EU-medborgare har samma rätt att söka

arbete, ta anställning, driva rörelse och göra

praktik i en annan medlemsstat som landets egna

medborgare. I anslutningsfördraget ges en möjlighet

för medlemsstaterna att under en sjuårig

övergångsperiod begränsa tillträdet till sin

arbetsmarknad genom att tillämpa nationell

lagstiftning och bilaterala avtal i stället för EG-

regler om arbetskraftens fria rörlighet.

Enligt gällande svenska regler kommer arbetstagare

från de nya medlemsstaterna efter anslutningen att

behandlas på samma sätt som nuvarande EU-medborgare,

som i överensstämmelse med EG-rättsliga bestämmelser

är undantagna från kravet på arbetstillstånd och i

princip ges ett femårigt uppehållstillstånd (3 kap.

5 a § andra stycket samt 4 kap. 1 § UtlF).

Utskottet anser, i likhet med regeringen, att

reglerna om fri rörlighet för arbetstagare utgör ett

nyckelområde i EU-samarbetet. Utskottet kan också

konstatera att regeringen hela tiden har drivit

frågan om att även de nya medlemsstaternas

medborgare redan från anslutningstidpunkten fullt ut

skall omfattas av den fria rörligheten. Regeringen

bör dock noga följa och bevaka att den fria

rörligheten inte riskerar att leda till social

dumpning och urholkning av anställningsvillkor,

kollektivavtal eller rättigheter på arbetsmarknaden.

Mot denna bakgrund finner utskottet inte att

riksdagen har anledning att göra något uttalande med

anledning av motionen.

Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i berörda delar och avstyrker motion

2003/04:U13.

Propositionen i övriga delar

När det gäller de sociala trygghetssystemen anges i

propositionen att EU:s regler om samordning av

medlemsstaternas sociala trygghetssystem kommer att

gälla i de nya medlemsstaterna från

anslutningsdagen. Stora krav ställs därmed på de nya

medlemsstaterna att stärka de administrativa

förutsättningarna för samordning i enlighet med

förordning (EEG) nr 1408/71. Förordningen kommer

också enligt propositionen att få stor betydelse för

de personer som arbetar i dessa länder och övriga

EU-medlemsstater eftersom deras sociala rättigheter

då kommer att omfattas av samordningsregler.

Beträffande rättsliga och inrikes frågor kan

utskottet konstatera att förhandlingarna inte har

komplicerats av begärda övergångslösningar och

undantag. Utskottet noterar dock att när det gäller

Schengensamarbetet kommer de nya medlemsstaternas

inträde i unionen inte att innebära ett omedelbart

upphävande av gränskontroller mellan gamla och nya

medlemsstater. Beslut om att häva dessa

gränskontroller kommer att fattas separat och med

enhällighet av ministerrådet. Enligt propositionen

kommer detta beslut att föregås av noggranna

utvärderingar av de nya medlemsstaternas rättsliga

och praktiska beredskap att tillämpa

Schengenreglerna.

Utskottet har således inget att invända mot

propositionen i dessa delar.

Stockholm den 25 november 2003

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Tomas Eneroth

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tomas

Eneroth (s), Sven Brus (kd), Ronny Olander (s), Bo

Könberg (fp), Mona Berglund Nilsson (s), Kalle

Larsson (v), Mariann Ytterberg (s), Anita Sidén (m),

Lennart Klockare (s), Linnéa Darell (fp), Birgitta

Carlsson (c), Anna Lilliehöök (m), Göte Wahlström

(s), Mona Jönsson (mp), Kurt Kvarnström (s) och

Lilian Virgin (s).

Avvikande mening

Fri rörlighet för arbetstagare

Sven Brus (kd), Bo Könberg (fp), Anita Sidén (m),

Linnéa Darell (fp), Birgitta Carlsson (c), Anna

Lilliehöök (m) och Mona Jönsson (mp) anser:

Vi anser att man måste slå vakt om principen om fri

rörlighet inom EU. Den fria rörligheten är en

grundbult i det europeiska samarbetet och syftar

till att alla EU-medborgare skall kunna resa, arbeta

och leva på samma villkor inom hela unionen. Att

hindra medborgare i de nya medlemsstaterna från att

fritt arbeta inom EU efter anslutningstidpunkten

innebär att de förnekas dessa rättigheter som vi

själva tar för givet.

Vi anser att det är av central betydelse för

Sveriges medborgare att fri rörlighet för

arbetstagare från de nya medlemsstaterna tillämpas

direkt från anslutningsdagen och att arbetstagare

från dessa länder därmed ges möjlighet att arbeta i

Sverige på samma villkor som nuvarande EU-

medborgare. Vår uppfattning är att Sverige bör

välkomna och underlätta för medborgare från de nya

medlemsstaterna att söka och utföra arbete i vårt

land. Problem som kan uppstå med exempelvis fiktiva

anställningar, bidragsfusk eller överutnyttjande av

svenska socialförsäkringar måste mötas med översyn

av regelsystemen – inte med hinder för EU-

medborgares fria rörlighet.

Det anförda bör med bifall till motion 2003/04:U13

ges regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Fri rörlighet för arbetstagare

Kalle Larsson (v) anser:

Vänsterpartiets principiella uppfattning är att

arbetskraft från de nya medlemsländerna skall ha

samma fria rörlighet som alla EU-medborgare och att

alla som lever och arbetar i Sverige skall ha samma

rättigheter.

Regeringen har hittills tillbakavisat tanken på

övergångsregler vad gäller arbetskraft från de nya

EU-länderna i Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Nu

har däremot statsministern aviserat att han ser en

risk för att en våg av ”social turism” skulle drabba

Sverige i och med EU-utvidgningen i maj 2004 och att

detta skulle medföra ett ”missbruk” av de svenska

trygghetssystemen. Därför överväger nu regeringen

att införa regler avsedda att stoppa sådant

eventuellt missbruk. Regler som diskuterats är

exempelvis att endast heltidsarbete skall ge rätt

till förmåner vilket årligen skall kontrolleras och

att uppehållstillstånd skall beviljas för endast ett

år i taget den första tiden i Sverige.

Vänsterpartiet avvisar med kraft dessa signaler

från statsministern och menar att den bild som målas

upp av ökat missbruk av trygghetssystem just i och

med östutvidgningen är allvarligt felaktig. Det

finns ingen anledning att misstänka att medborgare

från just de nya medlemsstaterna skulle vara mer

benägna att missbruka våra system än svenska eller

andra EU-medborgare.

De nya förutsättningar som Sverige står inför i

och med att ett ökat antal medlemsstater skall

åtnjuta rättigheter enligt EU/EES-reglerna och de

risker för social dumpning och urholkning av

arbetsrätt som den ökade arbetskraftsinvandringen

kan innebära, ställer än högre krav än tidigare på

regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens

parter noga kontrollera att arbetsmarknadens

villkor, regler och lagar följs och stärks.

Eventuella initiativ för att ändra lagstiftningen

i detta sammanhang skall syfta till att förbättra

reglerna på arbetsmarknaden, så att invandrad

arbetskraft inte kan utnyttjas till lägre löner och

sämre villkor, och inte vara utformade som

övergångsregler som diskriminerar medborgare från de

nya medlemsstaterna.

Vänsterpartiets uppfattning är att regeringen, om

det är aktuellt med några initiativ med anledning av

detta, skall återkomma till riksdagen.