Bet. 2004/05:AU4

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2004/05:AU4

Arbetslöshetsförsäkringen

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 2003/04:RRS7

Riksrevisionens styrelses framställning angående

arbetslöshetsförsäkringens hantering på

arbetsförmedlingen.

Riksrevisionens styrelse har beslutat att

slutsatserna av den granskning som revisionen

genomfört och som redovisats i en granskningsrapport

(RiR 2004:3) ska överlämnas i form av en

framställning till riksdagen. I rapporten pekar

Riksrevisionen på brister i arbetsförmedlingens

hantering av försäkringen. Det gäller främst

förmedlingens kontrollfunktion i fråga om

efterlevnaden av försäkringsreglerna. En motion (m,

fp, kd, c) har väckts med anledning av

Riksrevisionens förslag. Utskottet konstaterar att

det inom arbetsmarknadsverket pågår ett

utvecklingsarbete för att komma till rätta med

brister av det slag som påtalats i rapporten och att

de rekommendationer som lämnas i Riksrevisionens

granskning ligger i linje med det pågående

utvecklingsarbetet. Utskottet förutsätter att

regeringen återkommer till riksdagen med en

redovisning av de olika åtgärderna.

I betänkandet behandlas också drygt 30

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden

hösten 2004 som tar upp olika frågor om

arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller bl.a.

ersättningen till företagare och vid studier.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande när det

gäller frågan om a-kassa och förtroendeuppdrag. Det

finns skäl, anser utskottet, att närmare överväga

frågan om ersättningsrätt m.m. för personer som har

förtroendeuppdrag. En motion tillstyrks därmed

delvis. Övriga motioner avstyrks, bl.a. med

hänvisning till pågående utredningsarbete.

Sammanlagt har företrädarna för Moderaterna,

Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet,

Centerpartiet och Miljöpartiet lämnat nio

reservationer och två särskilda yttranden i ärendet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Framställning från Riksrevisionens

styrelse angående arbetslöshetsförsäkringens

hantering på arbetsförmedlingen

Riksdagen avslår dels 2003/04:RRS7, dels

motionerna 2003/04:A7 yrkandena 1-4 (m, fp, kd,

c) och 2004/05:A342 yrkande 4 (m).

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2. Utredning om ny

arbetslöshetsförsäkring

Riksdagen avslår motion 2004/05:A358 yrkandena

4 och 10 (kd).

Reservation 2 (kd)

3. Karensdagar i

arbetslöshetsförsäkringen

Riksdagen avslår motion 2004/05:A203 (kd).

4. Dagpenningens storlek

Riksdagen avslår motion 2004/05:A307 yrkande 3

(v).

Reservation 3 (v)

5. Utformningen av arbetsvillkoret

Riksdagen avslår motion 2004/05:A358 yrkande 3

(kd).

Reservation 4 (kd)

6. Krav för medlemskap i

arbetslöshetskassa

Riksdagen avslår motion 2004/05:A307 yrkande 2

(v).

7. A-kassa vid förtroendeuppdrag

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad utskottet anfört om a-kassa och

förtroendeuppdrag. Därmed bifaller riksdagen

delvis motion 2004/05:A383 (s).

8. A-kassa vid deltidssjukskrivning

Riksdagen avslår motion 2004/05:A387 (s).

9. Familjehemsförälder och a-kassa

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So522

yrkande 2 (c), 2004/05:A208 (m), 2004/05:A276

yrkandena 1 och 2 (c) samt 2004/05:A358 yrkande 8

(kd).

Reservation 5 (m, fp, kd, c)

10. Företagarnas ersättningsrätt

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:N254

yrkande 16 (fp), 2004/05:N400 yrkande 13 (kd),

2004/05:A261 yrkande 4 (c), 2004/05:A358 yrkande

7 (kd) och 2004/05:A374 (s).

11. Studier och a-kassa

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:A293 (s),

2004/05:A358 yrkande 9 (kd), 2004/05:A372 (s) och

2004/05:A388 (s).

Reservation 6 (kd)

12. A-kassan och bemanningsföretagen

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:A228 (s)

och 2004/05:A358 yrkande 6 (kd).

Reservation 7 (kd)

13. Överhoppningsbar tid vid studier

Riksdagen avslår motion 2004/05:A358 yrkande 5

(kd).

Reservation 8 (kd)

14. Överhoppningsbar tid vid

föräldraledighet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:A309 (s),

2004/05:A311 (s) och 2004/05:A378 (s).

15. Arbetsgivarintyg

Riksdagen avslår motion 2004/05:A236 (s).

16. Samordnat utbetalningsansvar

Riksdagen avslår motion 2004/05:A255 (s).

17. A-kassa för arbetskraft i

Öresundsregionen

Riksdagen avslår motion 2004/05:Sf356 yrkande 3

(m).

Reservation 9 (m)

Stockholm den 1 mars 2005

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders

Karlsson (s), Laila Bjurling (s), Anders G Högmark

(m), Tina Acketoft (fp), Christer Skoog (s), Camilla

Sköld Jansson (v), Cinnika Beiming (s), Patrik

Norinder (m), Lars Lilja (s), Ann-Marie Fagerström

(s), Henrik Westman (m), Ronny Olander (s), Ulf Holm

(mp), Mauricio Rojas (fp), Annelie Enochson (kd),

Lars-Ivar Ericson (c) och Ann-Christin Ahlberg (s).

2004/05

AU4

Redogörelse för ärendet

I detta ärende behandlar arbetsmarknadsutskottet

dels 2003/04:RRS7 Riksrevisionens styrelses

framställning angående arbetslöshetsförsäkringens

hantering på arbetsförmedlingen och med anledning av

den en väckt motion, dels motioner som väckts under

den allmänna motionstiden hösten 2004 som tar upp

olika frågor om arbetslöshetsförsäkringen. De

motioner som härrör från 2004/05 refereras utan

årtal.

Den 28 oktober 2004 anordnade utskottet en

offentlig utskottsutfrågning om tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen. De stenografiska

uppteckningarna från denna utfrågning återfinns i

bilaga 2 till detta betänkande.

I betänkandet görs vissa hänvisningar till det

ärende om arbetslöshetsförsäkringen, Avgift till den

kompletterande arbetslöshetskassan m.m., som

utskottet behandlade våren 2004. Vid

kammarbehandlingen av betänkandet i fråga (bet.

2003/04:AU3) beslutade riksdagen att återförvisa

ärendet till utskottet. Utskottet lämnade därefter

ett nytt förslag i betänkande 2003/04:AU6. Eftersom

underlaget återfinns i det första betänkandet,

2003/04:AU3, avser hänvisningarna det ärendet.

Utskottets överväganden

Tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet

Riksrevisionens styrelses framställning, en

motion väckt med anledning av förslaget och

en motion från allmänna motionstiden.

Utskottet förutsätter att regeringen

återkommer till riksdagen med en redovisning

av de olika åtgärderna. Framställningen och

motionerna avstyrks. Jämför reservation 1 (m,

fp, kd, c).

Riksrevisionens styrelses framställning

Riksrevisionen har granskat hur ett urval

arbetsförmedlingar hanterar

arbetslöshetsförsäkringen. Resultatet av

granskningen har redovisats i rapporten

Arbetslöshetsförsäkringens hantering på

arbetsförmedlingen (RiR 2004:3).

Syftet med granskningen har varit att identifiera

hinder för arbetsförmedlingen att effektivt hantera

arbetslöshetsförsäkringen. Huvudfrågorna har varit:

* Hur följer arbetsförmedlingen reglerna för

hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen?

* Vilka hinder finns för bättre

regelefterlevnad?

* Vilka konsekvenser får brister i

regelefterlevnaden för effektiviteten?

I rapporten pekar Riksrevisionen på brister i

arbetsförmedlingens hantering av

arbetslöshetsförsäkringen. Främst gäller det brister

i förmedlingens fullgörande av sin kontrollfunktion

avseende efterlevnaden av försäkringsvillkoren.

Granskningen visar också att arbetsförmedlingarna är

mindre benägna att tillgripa sanktioner mot sökande

som inte står till arbetsmarknadens förfogande.

Vidare framkommer det i granskningen stora

variationer både mellan och inom kontoren när det

gäller benägenheten att rapportera sökande, dvs. att

lämna meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt till

arbetslöshetskassan, s.k. ifrågasättande. Den

granskning som gjorts visar att de kontor som mer

aktivt kontrollerar efterlevnaden av

försäkringsreglerna lyckas placera fler personer i

arbete.

Med anledning av granskningens resultat redovisar

Riksrevisionen sina slutsatser i form av olika

bedömningar och rekommendationer riktade till

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). AMS bör enligt

Riksrevisionen:

* Utfärda riktlinjer till

arbetsförmedlingen som betonar vikten av att

kontinuerligt anvisa lediga platser även till

nyinskrivna sökande.

*

* Uppmärksamma arbetsförmedlingen på vikten

av att utnyttja de ökade anvisningsmöjligheter som

kravet på vidgat sökområde efter 100

ersättningsdagar ger.

*

* Prova att införa någon form av nämnd vid

arbetsförmedlingskontoren som bereder alla

överväganden om rapportering av sökande som avböjt

en anvisning. Därefter svarar kontoret och inte den

enskilde handläggaren för meddelandet till a-kassan.

*

Riksrevisionen uppmärksammar också riksdag och

regering på den situation som uppstått till följd av

"köbildning" till aktivitetsgarantin.

Riksrevisionens styrelse har funnit att

slutsatserna av granskningen ska överlämnas till

riksdagen i form av en framställning. Styrelsen

anser att det är av utomordentlig vikt att ansvariga

myndigheter gör stora ansträngningar för att se till

att reglerna för arbetslöshetsförsäkringen tillämpas

på ett rättvist och likvärdigt sätt. Detta är enligt

styrelsen väsentligt inte minst för att säkerställa

försäkringens legitimitet som en

omställningsförsäkring. De bedömningar och

rekommendationer som lämnas av Riksrevisionen bör

övervägas av ansvariga organ. Styrelsen konstaterar

att rekommendationerna främst rör AMS men att även

riksdag och regering i hög grad är berörda med

hänsyn till att den övergripande styrningen och

resurstilldelningen ligger på statsmaktsnivå. I

framställningen föreslår Riksrevisionens styrelse

att regeringen ska återkomma till riksdagen med en

redovisning av de åtgärder som vidtagits med

anledning av granskningen av hanteringen av

arbetslöshetsförsäkringen.

Motionerna

Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och

Centerpartiet yrkar i motion 2003/04:A7 yrkandena

1-4 att riksdagen godkänner Riksrevisionens

styrelses framställning. Partierna konstaterar att

Riksrevisionens granskning påvisar allvarliga

brister. Partierna instämmer i Riksrevisionens

konstaterande att arbetslöshetsförsäkringen ska vara

en omställningsförsäkring och finner det därmed

oroande att fler och fler arbetslösa får förlängd

ersättningsperiod om ytterligare 300

ersättningsdagar, trots att de enligt reglerna inte

uppfyllt kraven på nytt arbetsvillkor. I motionen

begär partierna att regeringen vidtar åtgärder för

att säkerställa att arbetsförmedlingens

platsanvisande aktiviteter ökar på det sätt som

föreslås av Riksrevisionen. Vidare föreslår

partierna att det införs någon form av nämnd vid

arbetsförmedlingarna som bereder alla överväganden

om rapportering av en sökande som avböjt anvisning

av arbete. I motionen begärs att regeringen ska

återkomma till riksdagen med en redovisning av de

åtgärder den vidtagit med anledning av

Riksrevisionens granskning.

Liknande synpunkter framförs i Moderaternas motion

A342 yrkande 4. Efterlevnaden och uppföljningen av

ersättningsreglerna är bristfälliga. Ett sätt att

lösa detta problem är att tydliggöra

rollfördelningen mellan arbetsförmedlingarna och

arbetslöshetskassorna. Partiet refererar till

Riksrevisionens förslag om en nämnd. Moderaterna

menar också att ett alternativ är att beslutet om

sanktioner ska fattas av en myndighet och inte av

arbetslöshetskassorna.

Bakgrund

Rollfördelning och regelverk m.m.

Arbetslöshetskassorna är försäkringsgivare,

myndighetsutövare, regeltillämpare och utbetalare av

arbetslöshetsersättning. Reglerna om rätt till

arbetslöshetsersättning finns i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring (ALF).

Arbetslöshetsförsäkringen administreras av

arbetslöshetskassorna i enlighet med lagen

(1997:239) om arbetslöshetskassor (LAK). Dessutom

finns förordningar, tillämpningsföreskrifter och

föreskrifter som rör dessa frågor.

IAF

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF),

som inrättades den 1 januari 2004, har som

huvudsakligt uppdrag att svara för den samlade

tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen, dvs. över

såväl arbetslöshetskassorna som Arbetsmarknadsverket

(AMV) i de delar av verksamheten som påverkar

arbetslöshetsförsäkringen.

I enlighet med regleringsbrevet för 2004 har IAF i

juni respektive november 2004 till

Näringsdepartementet och till AMS redogjort för sina

slutsatser av granskningen av AMV. Förutom i dessa

rapporter har IAF också kvartalsvis redovisat

genomsnittlig tid för arbetslöshetsersättning,

antalet utförsäkrade och antalet meddelanden från

arbetsförmedlingen om ifrågasatt rätt till

arbetslöshetsersättning och hur många av dessa

meddelanden som lett till beslut från

arbetslöshetskassan om nedsättning av ersättning

eller andra sanktioner. Utöver detta har IAF i

augusti 2004 också lämnat en redovisning till

Näringsdepartementet med kommentarer med anledning

av AMS rapporter enligt nedan. I detta sammanhang

kan också nämnas att IAF har beslutat om en ny

föreskrift om lämpligt arbete (IAFFS 2004:3), som

gäller fr.o.m. den 1 september 2004.

AMV

Arbetsmarknadsverket omfattar AMS och en

länsarbetsnämnd i varje län. I länsarbetsnämnderna

ingår bl.a. den offentliga arbetsförmedlingen.

AMS och länsarbetsnämnderna (LAN) fullgör enligt

förordningen (2000:628) om den

arbetsmarknadspolitiska verksamheten vissa uppgifter

som rör arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetsförmedlingens uppgift i detta sammanhang är

att pröva arbetsviljan genom att anvisa ledig plats

och följa upp anvisningar av lämpligt arbete/åtgärd

och därmed förse kassorna med underlag för beslut i

försäkringsärenden. Att skriva in sig som

arbetssökande vid en arbetsförmedling är frivilligt

utom för personer som ansöker om

arbetslöshetsersättning eller som vill få sin

ersättningsrätt prövad. För deltagande i någon form

av arbetsmarknadspolitiskt program är inskrivningen

obligatorisk. Inom tre månader från det att den

arbetslöse anmält sig vid arbetsförmedlingen ska en

individuell handlingsplan upprättas. En

handlingsplan för den som inte fyllt 25 år bör dock

upprättas väsentligt tidigare.

LAN ska underrätta arbetslöshetskassan och IAF om

sådana förhållanden som kan påverka rätten till

arbetslöshetsersättning. Det sker genom s.k.

ifrågasättanden.

De förhållanden som avses är att en sökande

- avvisar ett lämpligt arbete eller ett

arbetsmarknadspolitiskt program som erbjuds,

- på annat sätt genom sitt uppträdande uppenbarligen

vållar att en anställning eller deltagande i ett

program inte kommer till stånd,

- uppträder så att det finns anledning för LAN att

förmoda att sökanden inte vill eller kan anta något

som helst arbete, eller

- frivilligt och utan godtagbar anledning lämnat en

anställning eller blivit avskedad på grund av

otillbörligt uppförande och arbetslöshetskassan inte

på annat sätt kan antas ha fått kännedom om det.

I dessa situationer kan arbetslöshetskassan med stöd

av ALF avstänga den sökande från

arbetslöshetsersättning eller sätta ned

ersättningen.

Om IAF vid sin granskning av arbetsförmedlingens

handläggning eller handläggningsrutiner i ärenden

som påverkar rätten till arbetslöshetsersättning

funnit brister ska AMS enligt sin instruktion

redovisa vilka åtgärder som vidtagits eller ska

vidtas med anledningen av granskningen.

Redovisningen ska lämnas till regeringen och IAF.

Åtgärder med anledning av Riksrevisionens

rapport m.m.

Riksrevisionens granskning inleddes vid

Riksrevisionsverket och fördes över till

Riksrevisionen i samband med starten av den nya

myndigheten den 1 juli 2003. Granskningsrapporten

Arbetslöshetsförsäkringens hantering på

arbetsförmedlingen (RiR 2004:3) lades fram i

februari 2004. Rapporten överlämnades till

regeringen, Riksrevisionens styrelse och till AMS.

Riksrevisionens styrelse lämnade sin framställning

(2003/04:RRS7) till riksdagen i mars 2004.

AMS fick under 2004 genom ändring av

regleringsbrevet uppdrag när det gäller kravet på

arbetsförmedlingen att arbeta på ett enhetligt,

rättssäkert och effektivt sätt. Av regleringsbrevet

framgår att AMS bl.a. ska beakta Riksrevisionens

rapport (RiR 2004:3) angående en likartad och

effektiv tillämpning mellan kontoren gällande

anvisningar, uppföljning av anvisningar och

ifrågasättanden. AMS redovisade uppdragen i augusti

förra året.

I oktober 2004 redovisade AMS rapporten

Åtgärdsprogram för stärkt enhetlighet och

rättssäkerhet i arbetslöshetsförsäkringen. Rapporten

innehåller också kommentarer till IAF:s rapport

(juni 2004) och IAF:s redovisning (augusti 2004).

Den 28 oktober 2004 anordnade

arbetsmarknadsutskottet en offentlig

utskottsutfrågning om tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen. Inbjudna att hålla

anföranden var företrädare för Riksrevisionen, IAF,

AMS, Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) och

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering

(IFAU). De stenografiska uppteckningarna från denna

utfrågning återfinns i bilaga 2 till detta

betänkande.

Under senare tid har även Statskontoret och SO

berört tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen.

Här kan slutligen nämnas att Riksrevisionen i

dagarna har publicerat en rapport,

Arbetslöshetsförsäkringen - kontroll och

effektivitet (RiR 2005:3). Riksrevisionens

granskning av arbetsförmedlingens och

arbetslöshetskassornas hantering av

arbetslöshetsförsäkringen visar att

Arbetsförmedlingen uppskattningsvis rapporterat 20 %

av regelbrotten till a-kassorna samt att få

anvisningar till lediga platser resulterat i

anställning. Arbetsförmedlingens begränsade kontroll

och bristande arbetsrutiner vid a-kassorna har

enligt rapporten resulterat i varierande

sanktionsgrad och för få sanktioner. Sammantaget

blir, enligt rapporten, kostnaderna för

arbetslöshetsförsäkringen högre än nödvändigt.

Utskottets ställningstagande

Arbetslöshetsförsäkringen spelar en mycket viktig

roll i arbetsmarknadspolitiken. Den

arbetsmarknadspolitiska verksamheten ska präglas av

en enhetlig och därmed rättvis tillämpning av de

regler som gäller i arbetsförmedlingens och

arbetslöshetskassornas verksamhet. Rättssäkerheten

är av grundläggande betydelse för den arbetslöse och

för legitimiteten i försäkringen. Denna uppfattning

har utskottet uttryckt vid ett flertal tillfällen,

senast i betänkande 2004/05:AU1.

Den kritik som framförs från bl.a. Riksrevisionen

och IAF är allvarlig och de brister som påtalas

kräver åtgärder. I budgetpropositionen för 2005

(prop. 2004/05:1) kommenterar regeringen

Riksrevisionens rapport. Konsekvensen av bristerna

är att arbetsmarknadens funktionssätt försämras.

Risken finns att ersättning utbetalas till personer

som inte är berättigade till det. Utskottet anser

därför att det är angeläget att det bedrivs ett

utvecklingsarbete för att säkerställa försäkringens

roll som omställningsförsäkring.

Arbetsförmedlingarna har ansvar för att

regelverket tillämpas enhetligt och i linje med

lagar och förordningar. De ska också kontrollera att

de som har ersättning verkligen söker arbete aktivt.

Förmedlingen kan säkerställa detta genom att anvisa

till arbete eller program och genom att ifrågasätta

ersättningsrätten. Statistik från både SCB och AMS

talar för att många arbetslösa inte aktivt söker

arbete. Statistiken visar också att sökaktiviteten

inte ökar nämnvärt efter de första 100 dagarna.

Regeringens bedömning i budgetpropositionen var

att det inte är acceptabelt att sökaktiviteten är så

låg som den är. Utskottet kan instämma med

regeringen om betydelsen av ett aktivt arbetssökande

men vill samtidigt upprepa vad som sades i

budgetbetänkande 2004/05:AU1.

Utskottet kan också hålla med om att det är

viktigt att de arbetslösa och personer i olika

program är aktiva i sitt arbetssökande - rätten

till arbetslöshetsersättning förutsätter enligt 9

§ punkt 5 lagen om arbetslöshetsförsäkring att

den sökande aktivt söker ett lämpligt arbete. Med

anledning av vad som sägs i propositionen om

ökade krav på de arbetslösa att visa att de är

aktiva i sitt arbetssökande vill utskottet betona

att det inte kan vara fråga om ett generellt och

ensidigt krav. Det finns ett ömsesidigt ansvar.

Genom en dialog och i arbetet med den

individuella handlingsplanen ska

arbetsförmedlingen ge den enskilda arbetssökanden

förutsättningar att bedriva ett kvalitativt sett

bra sökande efter ett arbete.

Måttet på en god sökaktivitet får enligt

utskottets mening inte bara vara antalet sökta

arbeten, vilket termen "sökintensitet" skulle

kunna leda tanken till. Det finns också en

kvalitativ sida, som har bäring på försäkringens

begrepp "lämpligt arbete" i lagens 11 §. En

övergripande princip vid bedömningen av vad som

är lämpligt arbete är att hänsyn ska tas till den

sökandes förutsättningar och andra personliga

förhållanden.

Utskottet menade också att sökprocessen måste vara

beroende av den individuella situationen. Om orsaken

till en låg sökaktivitet t.ex. står att finna i ett

dåligt självförtroende ligger lösningen i att stärka

individen och öka motivationen. Är förklaringen i

stället en svag efterfrågan på arbetskraft kan

lösningen vara en annan. Det finns alltså

situationer då insatser för att stärka individen kan

vara mera effektiva än ökad kontroll.

Utskottet fann redan då anledning att peka på en

slutsats i Riksrevisionens rapport, nämligen att de

arbetsförmedlingskontor i undersökningen som hade de

bästa arbetsplaceringsresultaten utmärktes av att i

ett tidigt skede ha givit relativt sett mer

individuell service till de sökande. Dessa kontor

hade snabbare upprättat individuella handlingsplaner

med vidgat sökområde, redan i det inledande skedet

av inskrivningsperioden matchat eller anvisat

sökande till lediga platser och ägnat mer tid åt

företagsinriktat arbete. De hade också i större

utsträckning anvisat och följt upp anvisningar.

Utskottet pekade också på en annan bedömning i

rapporten. Kraven på ökad sökaktivitet som uttrycks

i de nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen borde

enligt rapporten balanseras mot en motsvarande ökad

anvisningsgrad från arbetsförmedlingens sida.

Utskottet står fast vid dessa uttalanden.

I budgetpropositionen redovisade regeringen ett

antal åtgärder för att komma till rätta med

problemen. Regeringen ansåg att det är av högsta

prioritet att AMV gör insatser för att lösa

problemet att arbetsförmedlingarna tolkar och

tillämpar reglerna om arbetslöshetsersättningen

olikartat.

Av propositionen och av uppgifter som utskottet

därefter inhämtat under hand från Regeringskansliet

framgår följande.

a. En insatsplan ska utarbetas i vilken de mest

prioriterade områdena för arbetsförmedlingens

kontrollfunktion identifieras. En sådan plan är

under beredning och den kommer att vara klar inom

den närmaste tiden.

b. Regelverket om förlängningsbesluten ska ses över.

c. IFAU har fått i uppdrag att undersöka

bestämningsfaktorer för arbetssökandes

sökbeteende och deras betydelse för möjligheterna

att hitta arbete. En första rapport ska enligt

budgetpropositionen komma i augusti 2005.

d. Undantagsmöjligheterna i det

arbetsmarknadspolitiska regelverket ska

förtydligas och begränsas.

Vid den ovannämnda utskottsutfrågningen medverkade

som nämnts företrädare för Riksrevisionen, AMS, IAF,

IFAU och SO.

IAF ansåg att tidigt upprättade handlingsplaner är

en framgångsfaktor liksom arbetet med matchning och

anvisning redan i början av inskrivningsperioden.

Det gäller också att ha en hög nivå på

platsanvisningarna och en konsekvent tillämpning av

reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Från IAF:s

sida framhölls även att kontrollfunktionen

innehåller bredare uppgifter än att bara utfärda

s.k. ifrågasättanden. Dit hör också att anvisa till

arbete och att verkligen följa upp anvisningarna.

Man tryckte också på att den arbetssökande verkligen

medverkar till att upprätta en handlingsplan och att

detta är ett grundvillkor för ersättning.

Meddelandena om ifrågasatt ersättningsrätt kräver

ordning, metodik och rutiner. Även frågan om s.k.

avanmälan är betydelsefull. Den behandlas som en

administrativ fråga på arbetsförmedlingen men blir

för den enskilde en fråga om ersättning. Allt detta

är saker som direkt påverkar ersättningsrätten för

den enskilde. IAF uppehöll sig också vid begreppet

lämpligt arbete och hur viktigt det är med

definitionerna av detta och att reglerna är enkla

och tydliga. Som nämnts ovan har IAF utfärdat nya

föreskrifter som gäller från den 1 september förra

året. IAF försöker ta reda på varför det skiljer så

mycket mellan olika län när det gäller antalet

meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt per tusen

ersättningstagare och hur man tillämpar reglerna om

förlängd ersättningsperiod. När det gäller det

utvecklingsarbete som bedrivs inom AMS ansåg IAF att

det kunde vara en fördel om man hade parallella

tidsperspektiv, alltså att man försöker förbättra

både det som finns nu och det som kommer. AMS

beskrev för sin del ett genomgripande arbete med att

komma till en bättre ordning och ett bättre resultat

vid tillämpning av arbetslöshetsförsäkringen. En

enhetlig ledning och styrning sågs som avgörande för

att nå framgång snabbt. Det handlar enligt AMS bl.a.

om ökad aktivitet genom nya och ökade möjligheter

till kontakt mellan den enskilde och

arbetsförmedlaren, vilket också ska ge nya

möjligheter till uppföljning. IFAU:s företrädare

efterlyste mera kunskaper om hur stor effekt olika

arbetssätt på förmedlingarna har på de arbetslösas

sökbeteende. SO:s företrädare hänvisade till en

rapport där man kunnat konstatera att

ifrågasättandena är av mycket skiftande kvalitet,

särskilt när de rör handlingsplanerna. Den enskilde

måste få klart för sig vilka krav som faktiskt

ställs på honom eller henne som arbetslös. SO

efterlyste också några förändringar i regelverken. -

Ett sammanfattande intryck från hearingen är att det

finns brister, men också att det finns en insikt om

detta och en vilja att komma till rätta med

bristerna.

Slutligen kan nämnas att den senaste statistiken

från IAF utvisar att antalet arbetslösa vars rätt

till arbetslöshetsersättning ifrågasätts av

arbetsförmedlingen fortsätter att öka. Under 2004

skickade arbetsförmedlingarna 6 852 sådana

meddelanden till arbetslöshetskassorna. 2003 var

motsvarande siffra 5 243. Att en arbetssökande

avvisar anvisning till ett lämpligt arbete är den

vanligaste orsaken till ifrågasättande.

Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att

det finns en medvetenhet hos berörda aktörer om

bristerna i tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen och det regelverk som

anknyter till försäkringen. Utvecklingsarbete

bedrivs aktivt på flera håll och berör olika

aspekter på tillämpningen. De rekommendationer som

görs i Riksrevisionens granskning och som ligger

till grund för det förslag som styrelsen lagt fram

för riksdagen är i linje med det pågående

utvecklingsarbetet. Utskottet förutsätter att

regeringen återkommer till riksdagen med en

redovisning av de olika åtgärderna. Något

tillkännagivande kan enligt utskottets mening inte

anses påkallat. Riksrevisionens förslag och

motionerna 2003/04:A7 yrkandena 1-4 (m, fp, kd, c)

och A342 yrkande 4 (m) bör därför avslås av

riksdagen.

Allmänt om arbetslöshetsförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet motioner

om en utredning om ny

arbetslöshetsförsäkring, karensdagar och

dagpenningens storlek. Samtliga motioner

avstyrks. Jämför reservationerna 2 (kd) och 3

(v).

Bakgrund

Sedan 1974 regleras arbetslöshetsförsäkringen i lag.

Den 1 januari 1998 infördes en ny lag om

arbetslöshetsförsäkring och om arbetslöshetskassor.

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både arbetstagare

och företagare och regleras i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring (ALF). Den består av en

grundförsäkring och en inkomstbortfallsförsäkring.

För att vara berättigad till ersättning från

inkomstbortfallsförsäkringen ska den arbetslöse

*ha varit medlem i eller ansluten till en

arbetslöshetskassa under en sammanhängande tid av

minst tolv månader (medlemsvillkor)

*

*under en bestämd period utfört en viss mängd

förvärvsarbete (arbetsvillkor)

*

*bl.a. vara anmäld som arbetssökande vid den

offentliga arbetsförmedlingen och vara aktivt

arbetssökande (grundvillkor).

*

Arbetslösa som uppfyller arbets- och grundvillkoret

men inte medlemsvillkoret har rätt att få ersättning

enligt grundförsäkringen. Sådan ersättning kan även

lämnas till den som i stället för arbetsvillkoret

uppfyller ett s.k. studerandevillkor.

Arbetslöshetsersättning lämnas under längst 300

ersättningsdagar (ersättningsperiod). Innan

ersättning betalas ut ska 5 dagars karens fullgöras.

En ersättningsperiod kan - om den arbetslöse

riskerar att bli utförsäkrad och arbetsförmedlingen

meddelat arbetslöshetskassan att man inte planerar

att anvisa den arbetssökande till det

arbetsmarknadspolitiska programmet Aktivitetsgaranti

- förlängas med ytterligare längst 300

ersättningsdagar utan att den arbetssökande behöver

uppfylla ett nytt arbetsvillkor. Vid förlängning av

ersättningsperioden behöver ingen ny karens

fullgöras. En ersättningsperiod kan endast förlängas

en gång. Den som under ersättningsperioden uppfyllt

ett nytt arbetsvillkor tilldelas en ny

ersättningsperiod om 300 ersättningsdagar. En ny

ersättningsperiod inleds alltid med 5 dagars karens.

Under de första 100 ersättningsdagarna i en

ersättningsperiod har den arbetssökande rätt att

begränsa sitt arbetssökande till lämpliga arbeten

inom sitt yrke och till närområdet. Detta gäller

inte om en ny ersättningsperiod påbörjas i direkt

anslutning till en tidigare period.

Ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen lämnas

i form av dagpenning, dvs. ett per dag beräknat

belopp. När det gäller inkomstbortfallsförsäkringen

lämnas dagpenning med 80 % av den försäkrades

tidigare dagsförtjänst, dock lägst 320 kr. Under de

första 100 ersättningsdagarna lämnas s.k. förhöjd

dagpenning, högsta dagpenningen är då 730 kr.

Därefter är den högsta dagpenningen 680 kr per dag.

För arbetslösa som endast har grundförsäkring lämnas

ett s.k. grundbelopp med 320 kr per dag. Regeringen

bestämmer dagpenningens storlek.

Arbetslöshetskassorna beslutar om och betalar ut

arbetslöshetsersättningen.

Det finns 37 självständiga arbetslöshetskassor med

ca 3,8 miljoner medlemmar. Alfa-kassan har fått i

uppdrag av staten att administrera

grundförsäkringen, inte bara för de egna anslutna

som inte uppfyller medlemsvillkoret, utan även för

dem som varken är medlemmar i en arbetslöshetskassa

eller anslutna till Alfa-kassan.

I januari 2004 startade IAF sin verksamhet.

Myndigheten tog då över de uppgifter som AMS haft på

arbetslöshetsförsäkringsområdet, framför allt

tillsynen över arbetslöshetskassorna. IAF har också

fått i uppdrag att granska AMV:s behandling av

ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen.

Motionerna

Kristdemokraterna förespråkar i motion A358 yrkande

4 en ny arbetslöshetsförsäkring och anser att en

utredning snarast bör tillsättas med uppgiften att

lägga ett konkret förslag till en sådan. Nuvarande

system missgynnar en rad olika grupper på

arbetsmarknaden. Partiet menar att regelsystemet

måste anpassas till dagens arbetsmarknad och att

regelverken måste vara enkla och överblickbara.

I samma motion yrkande 10 begär Kristdemokraterna

att regeringen utreder kopplingen mellan de fackliga

organisationerna och arbetslöshetskassorna.

Arbetslöshetsförsäkringen sköts av

arbetslöshetskassor som i de flesta fall har starka

band med olika fackliga organisationer.

Arbetslöshetskassorna finansieras nästan helt med

statliga medel och kassorna fattar myndighetsbeslut.

Partiet hänvisar till två utredningar från 1999 som

ifrågasätter dagens system. Regeringen bör, enligt

partiet, utreda en alternativ organisationsmodell

och konsekvenserna av att förändra relationerna

mellan arbetslöshetskassorna och de fackliga

organisationerna.

Vänsterpartiet anser i motion A307 yrkande 3 att

arbetslöshetsförsäkringens trovärdighet undergrävs

om allt färre får ersättning och det öppnas för

privata försäkringar. De privata försäkringarna

kommer att gynna de grupper som har en stark

ställning på arbetsmarknaden. Nuvarande regler

innebär att regeringen har beslutanderätt när det

gäller dagpenningens storlek. Partiet menar att

regeringen på nytt bör utreda frågan om indexering

av högsta dagpenningen.

I motion A203 anför Torsten Lindström (kd) att det

är angeläget att regelverket för

arbetslöshetsförsäkringen ses över så att människor

stimuleras att prova nya jobb utan att riskera

ekonomiskt avbräck t.ex. i form av återkommande

karensperioder.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet framhållit vid ett flertal tidigare

tillfällen är arbetslöshetsförsäkringens uppgift att

ersätta den enskilde för inkomstförlust vid

arbetslöshet under en omställningsperiod. Med det

förstås att den arbetslöse så fort som möjligt ska

kunna övergå i reguljärt arbete.

Arbetslöshetsförsäkringen har alltid varit avsedd

att vara en omställningsförsäkring. Att bidra till

att säkerställa arbetslöshetsförsäkringens roll som

omställningsförsäkring är också ett mål för IAF

enligt myndighetens regleringsbrev. Utskottet har i

avsnittet om Riksrevisionens styrelses framställning

närmare behandlat frågor om tillsynen över

arbetslöshetsförsäkringen. Det är utskottets

uppfattning att IAF:s arbete kommer att stärka

arbetslöshetsförsäkringens legitimitet. Genom en

bättre tillsyn och kontroll undviks missbruk av

systemet och det skapas en grundläggande tilltro

till att försäkringssystemet fungerar på avsett

sätt.

I motion A358 efterfrågas en utredning som ska

lägga fram förslag till en ny

arbetslöshetsförsäkring. Utskottet har vid flera

tillfällen behandlat motsvarande synpunkter, bl.a. i

betänkande 2002/03:AU4. Sammantaget anser utskottet

att dagens utformning av arbetslöshetsförsäkringen

utgör en lämplig avvägning mellan de olika intressen

som försäkringen ska tillgodose. En sådan utredning

som efterfrågas i motionen är därför inte påkallad.

Rörande vissa frågor om särskilda grupper i

arbetslöshetsförsäkringen vill utskottet hänvisa

till vad som närmare anförs i de följande avsnitten.

Synpunkter på kopplingen mellan de fackliga

organisationerna och arbetslöshetskassorna har

utskottet behandlat vid ett flertal tillfällen,

senast i betänkande 2003/04:AU3. Utskottet har

hänvisat till att de första arbetslöshetskassorna

bildades av fackliga organisationer för över 100 år

sedan. Denna grund har visat sig vara stabil och har

därför behållits och utvecklats. Utskottet anser att

det faktum att arbetslöshetsförsäkringen

administreras av intresseorganisationer, dvs.

fackliga organisationer och bransch- och

småföretagarorganisationer, innebär stora fördelar.

Detta har t.ex. garanterat en nära koppling till

lönepolitiken, arbetsmarknadspolitiken och i

förlängningen till den ekonomiska politiken. Sedan

1998 finns också Alfa-kassan som är helt fristående

från fackförbund och andra intresseorganisationer.

Utskottet anser inte att det finns skäl att ändra

den nuvarande administrationsmodellen och omforma

försäkringen till ett statligt system. Det är

utskottets uppfattning att IAF:s arbete kommer att

leda till en bättre tillsyn och mer likformig

tillämpning av arbetslöshetsförsäkringens regler.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

motion A358 yrkandena 4 och 10 (kd).

Ett motsvarande yrkande som i motion A203 om att

stimulera arbetslösa att prova nya jobb utan att de

riskerar att drabbas av ekonomiskt avbräck genom

återkommande karensdagar behandlade utskottet för

ett år sedan (2003/04:AU3) och gjorde då följande

klarläggande. Man kan av motionen få intrycket att

en arbetslös alltid drabbas av karensdagar när han

eller hon återgår i arbetslöshet efter att ha

påbörjat ett arbete. Så är inte fallet. En

ersättningsperiod inleds med fem karensdagar. Under

ersättningsperioden kan den arbetssökande påbörja

och prova flera arbeten inom en tolvmånadersperiod

och sedan återgå till arbetslöshet utan att drabbas

av nya karensdagar. Utskottet anser liksom tidigare

att detta är en rimlig avvägning. Därför avstyrks

motion A203 (kd).

Utskottet behandlade frågor om ersättnings- och

kompensationsnivåer bl.a. i betänkande 2000/01:AU5.

Av den proposition om en rättvisare och tydligare

arbetslöshetsförsäkring (prop. 1999/2000:139) som då

behandlades framgick att i stället för en indexering

av ersättningsnivåerna ska en årlig prövning göras

utifrån vad som är statsfinansiellt möjligt. De

bedömningar som Medlingsinstitutet gör av

löneutvecklingen ska då beaktas. Enligt utskottets

mening innebar utvecklingen mot att alltfler

ersättningsberättigade "slår i taket", dvs. erhåller

en lägre ersättning än 80 % av den tidigare

inkomsten, att arbetslöshetsförsäkringen i allt

mindre grad kan betraktas som en

inkomstbortfallsersättning. Utskottet ansåg det

därför angeläget att höja ersättningsnivåerna. Med

införandet av förhöjt dagpenningbelopp under de

första 100 ersättningsdagarna i ersättningsperioden

återställdes, som det uttrycktes i betänkandet, dock

en del av arbetslöshetsförsäkringens karaktär av

inkomstbortfallsförsäkring. I dag får två av tre

heltidsarbetande mindre än 80 % i ersättning vid

arbetslöshet enligt vad en rapport från TCO visar.

Här kan också nämnas att IAF i rapporten

Kompletterande försäkringar för inkomstbortfall vid

arbetslöshet har gjort en översiktlig redovisning av

de olika avtalen om inkomst-/tilläggsförsäkringar

som kompletterar arbetslöshetsförsäkringen och som

omfattar en begränsad del av medlemmarna i

arbetslöshetskassorna. IAF uppskattar att i

storleksordningen 12-15 % av medlemmarna i

arbetslöshetskassorna hösten 2004 hade en kollektiv

inkomst-/tilläggsförsäkring. Kartläggningen visar

bl.a. att kraven för att få teckna sådana

försäkringar varierar men att samtliga

försäkringsgivare kräver medlemskap i en

arbetslöshetskassa. En avsikt med IAF:s kartläggning

har varit att kontrollera om tilläggsförsäkringarna

i något avseende kan anses stå i strid med reglerna

i lagen om arbetslöshetsförsäkring eller om

effekterna av dessa på något sätt riskerar att

motverka lagens syften. Rapportens slutsats är att

så inte varit fallet.

Utskottet står fast vid sin principiella

uppfattning att ersättningsnivåerna måste vara

sådana att försäkringen behåller sin karaktär av

inkomstbortfallsförsäkring men är inte berett att nu

förorda några förändringar. Med hänvisning till vad

som anförts avstyrker utskottet motion A307 yrkande

3 (v).

Inträdesvillkor m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet motioner

som bl.a. rör kvalificeringsregler för rätt

till arbetslöshetsersättning. Utskottet anser

att frågan om ersättningsrätt m.m. för

personer med förtroendeuppdrag bör övervägas

och att regeringen återkommer till riksdagen

om detta. Motionerna i övrigt avstyrks.

Jämför reservation 4 (kd).

Bakgrund

Som framgår av avsnittet Allmänt om

arbetslöshetsförsäkringen måste den arbetslöse

uppfylla vissa villkor för att ha rätt till

arbetslöshetsersättning. För att få ersättning

enligt grundförsäkringen krävs att den arbetslöse

uppfyller grundvillkoret och arbets- eller

studerandevillkoret. För att få inkomstrelaterad

ersättning krävs dessutom att ett medlemsvillkor är

uppfyllt.

Grundvillkoret innebär att den sökande för att få

ersättning ska vara

*helt eller delvis arbetslös

*

*arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete minst

tre timmar per dag och i genomsnitt minst 17 timmar

per vecka

*

*beredd att anta erbjudet lämpligt arbete

*

*anmäld som arbetssökande vid den offentliga

arbetsförmedlingen

*

*medverkande till att upprätta en individuell

handlingsplan i samråd med arbetsförmedlingen

*

*aktivt arbetssökande.

*

Medlemsvillkoret innebär att den sökande ska ha

varit medlem i eller ansluten till en

arbetslöshetskassa under en sammanhängande tid av

minst 12 månader. För att erhålla medlemskap i en

arbetslöshetskassa krävs enligt lagen om

arbetslöshetskassor att man under en sammanhängande

period av fem veckor under minst fyra veckor har

arbetat i genomsnitt minst 17 timmar per vecka och

fortfarande arbetar i minst den omfattningen.

Arbetsvillkoret innebär att den enskilde under 12

månader närmast före arbetslösheten (ramtid) ska ha

arbetat antingen

1. minst sex månader och minst 70 timmar i varje

kalendermånad

2.

eller

* minst 450 timmar under sex sammanhängande

kalendermånader och minst 45 timmar i var och

en av de månaderna.

*

I vissa fall kan även tid med föräldrapenningförmån

eller tid med totalförsvarsplikt få tillgodoräknas

som arbete, dock tillsammans högst två

kalendermånader.

Som förvärvsarbete räknas också

*tid med semester

*

*annan ledighet med helt eller delvis bibehållen lön

(dock ej ledighet på grund av sjukdom,

totalförsvarsplikt eller barns födelse)

*

*tid med avgångsvederlag.

*

Vissa typer av arbetsmarknadspolitiska insatser kan också

tillgodoräknas i arbetsvillkoret, nämligen

*anställning med lönebidrag

*

*anställning inom Samhall

*

*skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare

*

*anställning med anställningsstöd.

*

Dock räknas inte anställning med särskilt anställningsstöd och

stöd till start av näringsverksamhet som

förvärvsarbete såvida inte den sökande när detta

arbete påbörjades uppfyllde ett arbetsvillkor enligt

ovan.

Studerandevillkoret innebär att den sökande inom en

ramtid av 10 månader efter avslutade studier ska ha

*varit anmäld på arbetsförmedlingen i 90 dagar

*

eller

*arbetat i minst 90 dagar och minst 25 timmar per

vecka.

*

Studierna ska ha

*omfattat heltid

*

- varat minst ett läsår

-

- berättigat till studiestöd enligt

studiestödslagen.

-

Ersättning kan beviljas tidigast från 20-årsdagen

och ersättning utgår enligt grundförsäkringen. För

den som fullföljt en treårig gymnasieutbildning och

är under 20 år förlängs ramtiden till den dag han

eller hon fyller 20 år. För en sökande som deltagit

i aktivitetsgarantin finns särskilda bestämmelser.

Motionerna

Kristdemokraterna förordar i motion A358 yrkande 3

en annan utformning av arbetsvillkoret. Dagens

kvalifikationskrav för grundbeloppet bör ändras.

Rätten till ersättning ska utgå från att man ska

arbeta ett visst antal timmar under en ramtid av ett

år. Enligt partiet bör man också överväga

lämpligheten av att ha olika kvalifikationsvillkor

för grundbeloppet och för den inkomstrelaterade

ersättningen. Partiet föreslår också att

medlemsvillkoret tas bort, detta som en följd av

förslaget om införande av en allmän obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring.

Vänsterpartiet anför i motion A307 yrkande 2 att det

är svårt för deltidsarbetande och för dem som har

olika former av tillfälliga anställningar att

uppfylla inträdeskrav och arbetsvillkor för

arbetslöshetsersättning. Eftersom det är kvinnor och

invandrare som har högst andel både

deltidsanställningar och tillfälliga anställningar

blir resultatet att gällande regelsystem verkar

strukturellt diskriminerande. Partiet vill att

kravet för medlemskap i arbetslöshetskassa enligt

lagen om arbetslöshetskassor slopas och begär att

regeringen utreder hur rätten till

arbetslöshetsersättning kan göras neutral och hur

diskriminering av korttids- och deltidsanställda kan

undanröjas.

I motion A383 anför Berit Högman m.fl. (s) att en

arbetslös bör kunna inneha politiska uppdrag utan

att han eller hon som i dag förlorar sin a-

kasseersättning. Regelverket bör göras tydligt så

att ersättning för förlorad arbetsinkomst också

gäller ersättning för förlorad

arbetslöshetsersättning.

Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad (s) menar i

motion A387 att det finns problem för dem som

beviljats 75 % sjukersättning att hitta

anställningar på 25 %. Om det tidigare arbetet

upphör har de svårt att hitta ett nytt. Personer som

hamnar i den situationen har trots att de tillhört

en a-kassa i ett antal månader inte rätt att få

någon a-kasseersättning. Regeln om rätt att få

arbete på Samhall fungerar inte tillfredsställande

då Samhall inte längre finns på alla orter i landet.

Motionärerna vill att reglerna i a-kassan ses över.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet uttalat många gånger tidigare bör

rätten till arbetslöshetsersättning bygga på en fast

förankring på arbetsmarknaden. För att en sökande

ska anses ha en fast förankring måste det krävas att

han eller hon har förvärvsarbetat reguljärt i en

viss omfattning. Arbetet ska vara förlagt i tiden så

att en viss kvantitet av arbetet ska ha utförts

varje månad. Utskottet anser att den bedömning av

arbetsvillkoren som lagstiftningen bygger på innebär

rimliga krav på sökandens anknytning till

arbetsmarknaden. Enligt utskottets uppfattning

förhåller det sig på samma sätt när det gäller det

krav på förvärvsarbete som den enskilde måste

uppfylla för att kunna blir medlem i en

arbetslöshetskassa. Motion A358 yrkande 3 (kd)

avstyrks.

Utskottet har dock förståelse för de synpunkter

som framförs i ett par motioner om att vissa grupper

kan ha problem att kvalificera sig till

arbetslöshetsersättning, t.ex. invandrare, personer

med tidsbegränsade anställningar och

deltidsarbetslösa. Enligt utskottets uppfattning är

det angeläget att man i första hand gör

ansträngningar för att dessa personer ska få fastare

anknytning till arbetsmarknaden, t.ex. genom att

bereda dem heltidsarbete. Det har under de senaste

åren vidtagits åtgärder och gjorts insatser för att

stärka dessa möjligheter, vilket utskottet

redovisade bl.a. i betänkande 2004/05:AU1. Med det

anförda avstyrks motion A307 yrkande 2 (v).

När det gäller frågan som tas upp i motion A383 om

politiska förtroendeuppdrag behandlade utskottet

liknande synpunkter i betänkande 2002/03:AU4.

Utskottet hänvisade då till AMS meddelande nr

17/1995. Enligt meddelandet kvalificerar arvoderade

förtroendeuppdrag på heltid eller deltid till

arbetslöshetsersättning. Enstaka förtroendeuppdrag

kvalificerar däremot inte enligt detta meddelande.

Vad sedan gäller frågan om den som uppbär

arbetslöshetsersättning kan åta sig

förtroendeuppdrag utan att förlora ersättning är

praxis, enligt en underhandsuppgift från IAF, att

enstaka uppdrag som förtroendevald i fullmäktig och

nämnder inte ska påverka rätten till

arbetslöshetsersättning. Enligt det nyssnämnda

meddelandet ska det i dessa fall göras en

individuell bedömning av om uppdraget utgör hinder

att stå till arbetsmarknadens förfogande.

För förtroendeuppdrag som avses i kommunallagen

(1991:900) finns en regel om rätt till ersättning

för förlorade arbetsinkomster eller ekonomiska

förmåner. Denna ersättningsrätt gäller inte

förtroendevalda som fullgör uppdragen på heltid

eller en betydande del av heltid. Reglerna i

kommunallagen ändrades från den 1 juli 2002 och

innebär i dag att kommunen eller landstinget är

skyldigt att kompensera den enskilde även för

förlust av socialförsäkringsrättsliga ersättningar.

På detta sätt kan även denna grupp ges ekonomiska

förutsättningar att åta sig kommunala

förtroendeuppdrag. Före lagändringen avsåg

ersättningsrätten endast förlust av arbetsinkomster

och pensions- och semesterförmåner. Utgångspunkten

för den nya regeln är att förtroendevalda inte har

rätt till olika former av socialförsäkringsrättsliga

ersättningar under den tid som förtroendeuppdraget

fullgörs. Den som uppbär arbetslöshetsersättning

anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande

under denna tid och förlorar då ersättning. I

propositionen Demokrati för det nya seklet (prop.

2001/02:80, s. 88-89, 139) diskuterades möjligheten

att ändra regleringen för arbetslöshetsersättningen.

Detta ansågs inte vara en framkomlig väg eftersom

regeringen ansåg det viktigt att värna om principen

att ersättning endast ska lämnas när man står till

arbetsmarknadens förfogande. Lösningen blev alltså i

stället att ersättningen för förlorade ekonomiska

förmåner enligt 4 kap. 12 § kommunallagen även

inkluderar exempelvis förlorad

arbetslöshetsersättning. Det krävs att den enskilde

yrkar ersättning för att denna ska betalas ut, och

den förtroendevalde måste kunna visa på vilket sätt

han åsamkats ett inkomstbortfall.

Utskottet anser liksom motionären att möjligheten

att ha politiska uppdrag är en viktig del i

demokratin. Detta är också utgångspunkten för

kommunallagens ersättningsregler. Utskottet anser

att det finns skäl att närmare överväga frågan om

ersättningsrätt m.m. för personer med

förtroendeuppdrag och att regeringen återkommer till

riksdagen om detta. Detta bör ges regeringen till

känna. Utskottet bifaller därmed delvis motion A383

(s).

Utskottet har förståelse för det som sägs i motion

A387 om att det kan vara svårt för en person med tre

fjärdedels sjukersättning att finna en anställning

för den resterande fjärdedelen. Enligt den regel i

lagen (1998:1755) om särskilda insatser för personer

med tre fjärdedels sjukersättning eller

aktivitetsersättning, som motionärerna också

hänvisar till, ska särskilda insatser göras för att

personer med dessa förutsättningar ska kunna få en

anställning motsvarande den återstående

arbetsförmågan. Förutom en anställning hos Samhall

kan det innebära en anställning med lönebidrag. Här

kan också nämnas den pilotverksamhet med en

samordnad organisation mellan Försäkringskassan och

arbetsförmedlingen för sjukskrivna arbetslösa

(FAROS) som bedrivits t.o.m. den 31 december 2004.

Projektets slutrapport lämnas till regeringen den 28

februari 2005. Utskottet kan också nämna den lag

(2003:1210) om finansiell samordning av

rehabiliteringsinsatser som gäller fr.o.m. den 1

januari 2004. Lagen ger Försäkringskassan,

länsarbetsnämnd, kommun och landsting nya

möjligheter i arbetet med personer som är i behov av

samordnade rehabiliteringsinsatser. Dessa frågor

tillhör socialförsäkringsutskottets

beredningsområde. Utskottet vill också hänvisa till

den översyn av socialförsäkringssystemen (dir.

2004:129) som bl.a. omfattar frågan om en bättre

samordning mellan systemen för sjuk- och

arbetslöshetsförsäkringarna. Med hänvisning till det

ovan anförda avstyrks motion A387 (s).

Familjehem

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet avstyrks motioner om att arbete i

familjehem ska berättiga till ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen. Hänvisning sker

till pågående utredningsarbete. Jämför

reservation 5 (m, fp, kd, c).

Motionerna

Kristdemokraterna konstaterar i motion A358 yrkande

8 att familjehemmen efterfrågas alltmer för

familjevårdande uppgifter. Kommunerna har i dag

stora svårigheter att rekrytera familjehem.

Uppdraget som familjehemsförälder måste godkännas

som ett arbete med rätt till arbetsrättslig

trygghet. Partiet anser att arbetstagarbegreppet ska

omfatta även personer verksamma i familjehem och att

verksamheten ska berättiga till ersättning från a-

kassan.

Birgitta Sellén (c) anför i motion So522 yrkande 2

att en familjehemsförälder som är arbetslös ska få

behålla rätten till a-kassa. De nuvarande

bestämmelserna måste ses över och förändras.

I motion A208 av Magdalena Andersson och Anita Sidén

(m) menar motionärerna att en familjehemsförälder

ska kunna betraktas som arbetstagare och därmed

kunna omfattas av den arbetsrättsliga

skyddslagstiftningen.

Jörgen Johansson och Annika Qarlsson (c) framför i

motion A276 yrkandena 1 och 2, som tar upp

situationen för verksamheten i familje- och jourhem,

att tryggheten vid anställningens upphörande bör

vara likvärdig oavsett anställningsform och att

uppdragsanställda i jour- och familjehem ska

inkluderas i gällande trygghetssystem på

arbetsmarknaden.

Utskottets ställningstagande

Frågan om familjehemsuppdrag ska jämställas med

förvärvsarbete och därigenom grunda rätt till

ersättning från arbetslöshetsförsäkringen,

alternativt om tiden med sådant uppdrag ska vara

överhoppningsbar, har behandlats vid ett flertal

tillfällen i utskottet, senast våren 2004 (bet.

2003/04:AU3). Utskottet konstaterade då att en

parlamentarisk kommitté tillkallats med uppdrag

(dir. 2003:76) att ta fram underlag till en

nationell handlingsplan för den sociala barn- och

ungdomsvården. Utredningen ska genomföra en samlad

analys av den nuvarande sociala barn- och

ungdomsvårdens mål, innehåll, resultat och

organisation. Utifrån denna analys ska utredningen

eventuellt föreslå förändringar i målens innehåll

och utformning och förslag om hur denna vård bäst

bör organiseras för att kunna uppnå målen.

Utredningen ska enligt tilläggsdirektiv (dir.

2005:20) redovisa uppdraget senast den 1 oktober

2005. Regeringen har också tillsatt en utredning

(dir. 2004:129) för att göra en översyn av

socialförsäkringarna. Utskottet anser att

utredningsarbetet inte bör föregripas och avstyrker

därför motionerna So522 yrkande 2 (c), A208 (m),

A276 yrkandena 1 och 2 (c) och A358 yrkande 8 (kd).

Utskottet återkommer i ett senare avsnitt till

frågan om tid som familjehemsförälder ska kunna vara

överhoppningsbar.

Företagare

Utskottets förslag i korthet

Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner

som rör företagares rätt till a-kassa.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks med

hänvisning till pågående beredningsarbete.

Bakgrund

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både arbetstagare

och företagare. I princip gäller samma regler för

båda dessa grupper, men vissa särregler finns för

företagarna. Dessa regler återfinns i 34-37 §§ ALF.

Av dessa regler framgår att en företagare ska anses

vara arbetslös när företagarens personliga

verksamhet i rörelsen vid en samlad bedömning kan

anses ha upphört annat än tillfälligt. En företagare

kan även betraktas som arbetslös vid ett tillfälligt

uppehåll i rörelsen. Uppehållet får dock inte till

någon del vara av säsongskaraktär och någon

verksamhet får inte bedrivas i rörelsen.

Ersättningsrätten är begränsad till ett avbrott i en

och samma rörelse. Den försäkrade måste anmäla sig

som arbetslös och stå till arbetsmarknadens

förfogande. Vid bestämmande av företagarens

dagpenning är huvudregeln att den ska beräknas på

ett genomsnitt av inkomsterna från rörelsen under de

senaste tre åren, exklusive avvecklingsåret, före

arbetslöshetens inträde. Om företagaren har lagt ned

sin verksamhet inom tolv månader från starten kan

ersättningen i stället baseras på företagarens

tidigare anställning. Enligt IAF:s föreskrifter om

arbetslöshetsförsäkring (IAFFS 2004:1) är en

förutsättning för detta att företagaren var

ersättningsberättigad vid den tidpunkt då han

påbörjade verksamheten i företaget.

Motionerna

Folkpartiet menar i motion N254 yrkande 16 att

arbetsmarknaden på landsbygden ofta ser mycket

annorlunda ut jämfört med tätorten och att

arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning måste

anpassas till detta. Som exempel nämner partiet

småföretagens begränsade möjligheter till a-kassa.

Företagare som arbetar i säsongsberoende branscher

drabbas särskilt av detta, vilket är speciellt

problematiskt för många av landsbygdens företagare.

Folkpartiet kräver att man ser över

arbetsmarknadslagstiftningen och att ett

landsbygdsperspektiv finns med på ett tydligt sätt i

en sådan översyn.

Kristdemokraterna begär i motion N400 yrkande 13 ett

tillkännagivande om arbetslöshetsförsäkringen.

Partiet anser att egenföretagare bör få samma rätt

till ersättning som anställda i de olika

försäkringssystemen.

Kristdemokraterna anser vidare i motion A358

yrkande 7 att en översyn bör ske av företagares rätt

till a-kassa. Reglerna är i sin nuvarande form

främst inriktade på arbetstagare. Ett klart och

tydligt regelverk är nödvändigt. Tillämpningen av

nuvarande a-kasseregler för småföretagare skiljer

sig mycket åt mellan olika kassor. Problemet är

störst vad gäller bedömning av nivån på

ersättningen.

Centerpartiet framför i motion A261 yrkande 4 tre

förslag om att anpassa reglerna för småföretagares

a-kassa. Partiet menar att det bör vara möjligt för

en företagare att låta sitt företag vara vilande mer

än en gång. Ersättningen för a-kassa för arbetslösa

företagare bör baseras på det bästa av de tre

senaste åren och inte på den genomsnittliga

inkomsten som i dag. Möjligheten att basera

dagsförtjänsten på en tidigare anställning för det

fall företagaren har lagt ned sin verksamhet inom

ett år bör utökas. Dagsförtjänsten ska kunna baseras

på en tidigare anställning som ligger maximalt tre

år tillbaka.

Kenth Högström (s) anför i motion A374 att

olikheterna i beräkningen av dagpenning vid

arbetslöshet mellan arbetslöshetskassor för

löntagare och egenföretagare måste utjämnas.

Utskottets ställningstagande

Att stimulera företagandet är enligt utskottet

viktigt. På flera olika områden görs också insatser

för att främja företagande. Ett väl utvecklat

företagande leder till fler arbetstillfällen och

därigenom minskad arbetslöshet. Utskottet har ofta

diskuterat frågan om arbetslöshetsförsäkringen och

företagare. Företagare, uppdragstagare och verksamma

i kooperativ behöver likaväl som andra grupper

ekonomisk trygghet. Försäkringen får inte utformas

så att den blir ett hinder för nyföretagande.

Arbetslöshetsförsäkringen är i grunden en

löntagarförsäkring, men försäkringen har successivt

utvidgats till att även ge ett försäkringsskydd för

företagare. Ersättningen till anställda bygger på

intyg från arbetsgivare och på förhållanden som den

enskilde löntagaren inte på samma sätt som en

företagare kan påverka. En företagare har däremot

vissa möjligheter att styra sina inkomster och

därmed påverka utfallet av försäkringen. Detta är en

anledning till att det behövs särskilda regler för

företagare.

Näringsdepartementet har i ett projekt om

företags- och anställningsformer i förändring (Ds

2003:27) belyst skillnader i befintliga regelsystem

mellan företagare och anställda när det gäller de

sociala trygghetssystemen och problem som dessa

skillnader kan medföra.

Riksdagen begärde den 15 april 2004 i ett

tillkännagivande till regeringen, i samband med

behandlingen av arbetsmarknadsutskottets betänkande

2003/04:AU6 (rskr. 2003/04:185), en parlamentarisk

utredning för att skyndsamt se över företagares

ekonomiska situation vid arbetslöshet. Enligt ett

interpellationssvar av näringsminister Thomas Östros

i januari 2005 (ip. 2004/05:265) bereder man i

Regeringskansliet för närvarande kommittédirektiv

avseende bl.a. regler vid arbetslöshet och sjukdom.

Utskottet utgår från att det som tas upp i

ovanstående motioner kommer att beröras av

utredningen. Utredningsarbetet bör inte föregripas.

Utskottet avstyrker därmed motionerna N254 yrkande

16 (fp), N400 yrkande 13 (kd), A261 yrkande 4 (c),

A358 yrkande 7 (kd) och A374 (s).

Studier och a-kassa

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som rör

studier och a-kassa. Samtliga motionsyrkanden

avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående

beredningar. Jämför reservation 6 (kd).

Bakgrund

Normalt kan man inte få arbetslöshetsersättning

under studietid eftersom man då inte anses vara

arbetslös. Grundkravet för ersättningsrätt är att

vara anmäld till arbetsförmedlingen och stå till

arbetsmarknadens förfogande. Man måste alltså aktivt

söka arbete, och det får inte vara något som hindrar

den arbetssökande från att anta ett

arbetserbjudande. Huvudregeln i ALF är därför att

ersättning inte lämnas till den som deltar i

utbildning (10 § första stycket punkt 1). Om det

finns särskilda skäl får regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer föreskriva att

ersättning får lämnas till en person som deltar i

utbildning och ange vilka villkor för rätt till

ersättning som i sådana fall ska gälla. I korthet

innebär de nu gällande undantagen följande.

Av betydelse är bl.a. om det är heltids- eller

deltidsstudier och om studierna finansieras med

någon form av studiestöd. I vissa fall kan

ersättning lämnas t.o.m. under avbrott eller

uppehåll i utbildningen. Om studier sker på heltid

utan studiestöd kan arbetslöshetsersättning utges

endast om

* det är en fortsättning på en heltidsutbildning

som tidigare bedrivits jämsides med ett

heltidsarbete,

*

*heltidsarbete söks och

*

*tidigare arbete inte avslutats på grund av

studierna.

*

Vid deltagande i en orienteringskurs på hel- eller

deltid utan någon form av studiestöd kan

arbetslöshetsersättning utges om kursen uppfyller

vissa krav. En orienteringskurs är en kort

utbildning med huvudsyfte att orientera om olika

yrken och utbildningsvägar. Kurserna anvisas av

arbetsförmedlingen.

Vid utbildning på deltid utan studiestöd kan

arbetslöshetsersättning utges endast om

*tidigare arbete inte avslutats på grund av

studierna,

*

*heltidsarbete söks och

*

* den arbetslöse kan intyga att han eller hon är

beredd att avbryta studierna om de skulle

hindra honom eller henne från att ta ett

arbete.

*

Vid utbildning på deltid med studiestöd kan

arbetslöshetsersättning utges endast om

*den arbetslöse bedrivit studier varaktigt (minst en

termin) före arbetslösheten vid sidan av ett

deltidsarbete,

*

*arbete söks i minst samma omfattning som tidigare

och

*

*den arbetslöse ofrivilligt fått lämna sitt arbete.

*

Om den studerande själv väljer att avbryta sina

studier utan avsikt att återuppta dem anses de vara

avslutade och personen anses inte längre vara

studerande. Arbetslöshetsersättning kan då lämnas

under förutsättning att övriga villkor är uppfyllda.

Vid ferieuppehåll i utbildningen kan ersättning

lämnas i vissa fall. Det krävs att arbetsvillkoret

är uppfyllt eller att det inte har gått mer än tolv

månader sedan arbetslöshetsersättning senast

uppbars. Ferieuppehållet ska dessutom överstiga 45

kalenderdagar. Särskilda regler gäller vid

arbetsmarknadsutbildningar.

Tid i viss utbildning kan vara s.k. överhoppningsbar

tid i försäkringen. Utskottet återkommer till den

frågan i ett senare avsnitt.

Motionerna

Kristdemokraterna anför i motion A358 yrkande 9 att

lagen om arbetslöshetsförsäkring bör ändras så att

det åter blir möjligt för studerande att erhålla

arbetslöshetsersättning under ferierna.

Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad (s) pekar i

motion A372 på problemet att arbetslösa studerande

under vissa förutsättningar inte får a-

kasseersättning under sommaren. Målsättningen är att

de som är sjuka och måste byta arbete ska erbjudas

en snabb och aktiv rehabilitering. De berörda

personerna bör ges en bra ekonomisk trygghet under

denna omställning, t.ex. när de studerar.

I motion A388 av Berit Högman m.fl. (s) framförs att

arbetslöshet ska kunna kombineras med studier under

förutsättning att den arbetslöse uppfyller kravet på

ett aktivt arbetssökande och kravet på beredskap att

ta de arbeten som erbjuds. Olika a-kassor behandlar

denna typ av ärenden olika. Motionärerna menar att

en likartad hantering hos alla a-kassor är ett måste

om vi ska gå från ord till handling beträffande det

livslånga lärandet.

Christer Erlandsson (s) betonar i motion A293 att

arbetslösa bör stimuleras att ta egna initiativ till

utveckling/utbildning på kvällar och helger som

underlättar för dem att få arbete. Regelsystemet för

rätt till a-kasseersättning innehåller begränsningar

för detta som bör tas bort.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat

liknande frågor om arbetslöshetsförsäkringens regler

vid studier. Det är utskottets uppfattning att

utbildning stärker människor och ger människor kraft

att möta förändringar i ett alltmer kunskapsbaserat

samhälle. Utbildning är också ett av de viktigaste

verktygen för att öka jämlikheten och motverka

segregation i samhället. Det blir allt viktigare att

ta till vara människors initiativkraft och

kompetens. Därför är det också viktigt att

trygghetssystemen inte är utformade så att personer

avstår från studier.

Av bakgrundsavsnittet ovan framgår att det under

vissa förutsättningar är möjligt att studera och

erhålla ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Till exempel kan man bedriva deltidsstudier

förutsatt att tidigare arbete inte avslutats på

grund av studierna och att studierna inte hindrar

den sökande att söka heltidsarbete. Man måste också

vara beredd att avbryta studierna om man får ett

arbete.

När det gäller frågan om a-kassa under ferier så

behandlade utskottet liknande synpunkter i förra

årets betänkande (2003/04:AU3). Utskottet uttalade

då att den bestämmelse som reglerar rätten till

ersättning under ferier som överstiger 45 dagar tar

sikte på sommarlovet i den traditionella

terminsuppdelade utbildningen. Numera är

utbildningar inte alltid terminsuppdelade på höst-

och vårterminer, och både fler och kortare uppehåll

kan ingå i utbildningsplanen. Utskottet menade att

det kan finnas anledning att se över det regelverk

som gäller uppehåll i utbildningen och utgick från

att regeringen i beredningen av den nedan omnämnda

studiesociala utredningen även skulle beakta detta.

Utskottet vill betona vikten av att dessa frågor tas

upp i beredningen av utredningens betänkande.

När det gäller det som tas upp i motion A388 om

att a-kassor behandlar frågor om studier och

arbetslöshetsersättning olika vill utskottet hänvisa

till det som sagts ovan om IAF:s uppgift som bl.a.

består i att bidra till att arbetslöshetskassorna

och arbetsförmedlingarna fullgör sina uppgifter i

arbetslöshetsförsäkringen på ett korrekt och

likformigt sätt över hela landet. Det är utskottets

uppfattning att IAF:s arbete kommer att bidra till

att sådana eventuella brister som motionären pekar

på kommer att minska.

Frågor om studier och arbetslöshetsförsäkring har

också behandlats i den studiesociala utredning som i

december 2003 lämnade sitt betänkande Studerande och

trygghetssystemen (SOU 2003:130) till regeringen.

Utredningen konstaterar när det gäller

arbetslöshetsförsäkringen att regelverket upplevs

som svårt och komplicerat av många studerande. Det

vore därför av värde, menar utredningen, om

informationen till studerande om reglerna stärks.

Utredningen har också identifierat vissa problem i

den praktiska tillämpningen. Studerande som inte har

eller kan få studiemedel saknar t.ex. möjligheter

att kombinera arbetslöshetsersättning med fortsatta

deltidsstudier. För att förbättra för alla

studerande vill utredningen bl.a. att

*reglerna blir färre och enklare så att

tillämpningen blir mer enhetlig,

*

*studerande kan kvalificera sig och få tillgång till

de försäkringssystem som bygger på

inkomstbortfallsprincipen t.ex. genom att

bidragsdelen i studiemedlet beskattas,

*

*studiemedlen värdesäkras i takt med den

samhällsekonomiska utvecklingen,

*

*studier på deltid kan kombineras med sjukskrivning

på deltid,

*

*skyddsbestämmelserna om sjukpenninggrundande

inkomst anpassas till ett flexibelt användande av

studiemedlen,

*

*vissa åldersgränser för studerande anpassas till

livslångt lärande.

*

Utredningen har också fört fram behovet av att

förbättra för studerande med barn.

Enligt uppgift från Socialdepartementet har

utredningen remissbehandlats och en sammanställning

av remissvaren har gjorts. Betänkandet är nu under

beredning.

Utskottet kan notera att en arbetsgrupp inom

Regeringskansliet under hösten har haft i uppgift

att presentera förslag till utformningen av ett

barntillägg till studerande. Arbetsgruppens förslag

har presenterats i rapporten Ett barntillägg till

studerande (Ds 2004:53). Rapporten har

remissbehandlats och en proposition är aviserad till

den 23 mars.

Utskottet anser att regeringens vidare åtgärder

med anledning av den studiesociala utredningens

förslag bör avvaktas. Med hänvisning till det

anförda avstyrks motionerna A293 (s), A358 yrkande 9

(kd), A372 (s) och A388 (s).

A-kassan och bemanningsföretagen

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet avstyrks två motionsyrkanden om

a-kassan och bemanningsföretagen. Utskottet

anser att man bör avvakta kommande skrivelse.

Jämför reservation 7 (kd).

Motionerna

Kristdemokraterna anför i motion A358 yrkande 6 att

reglerna för arbetslöshetskassa är olika beroende på

om ett bemanningsföretag är offentligt eller privat.

En anställd i ett privat bemanningsföretag betraktas

alltid som heltidsanställd oavsett vad den enskilde

och företaget har avtalat. Den enskilde kan därför

inte få utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen vid

deltidsarbetslöshet. En deltidsanställd i ett annat

företag liksom i ett offentligt organiserat

bemanningsföretag kan däremot få

utfyllnadsersättning i motsvarande situation.

Partiet menar att samma regler måste gälla oavsett

om man arbetar i ett privat eller offentligt

organiserat bemanningsföretag. Vidare anser partiet

att det finns problem i AMS regelverk när det t.ex.

gäller möjligheten att få arbetslöshetsersättning

för en period mellan två uppdrag för ett och samma

bemanningsföretag. Kristdemokraterna anför att det

är viktigt att de regelverk som diskuteras i

motionen ses över så att arbetslösa inte tvingas att

tacka nej till jobb i bemanningsföretag på grund av

risken att mista sin arbetslöshetsersättning.

Matilda Ernkrans m.fl. (s) framför i motion A228 att

det finns problem för den enskilde när det gäller

arbetslöshet mellan anställningar hos

uthyrningsföretag och arbetslöshetsförsäkringen.

Motionärerna anser att regeringen bör låta se över

regelverket.

Utskottets ställningstagande

IAF har utrett frågan om rätt till

arbetslöshetsersättning mellan uppdrag och vid

deltidsarbete för den som är anställd i

bemanningsföretag för att hyras ut. Slutsatsen av

den utredningen framgår av IAF Informerar nr 4/2004.

En person som är tillsvidareanställd i

personaluthyrningsverksamhet och som på grund av

t.ex. bristande orderingång periodvis är sysslolös,

är enligt utredningen inte att betrakta som

arbetslös och har inte rätt till

arbetslöshetsersättning. Situationen kan jämföras

med permittering. En anställd som inte är fullt

utbokad kan inte heller kombinera deltidsuppdragen

med arbetslöshetsersättning eftersom han eller hon

enligt IAF i dessa fall får anses stå främst till

företagets förfogande. Inte heller då en person är

anställd på deltid i uthyrningsverksamhet kan han

eller hon enligt utredningen anses ha rätt till

arbetslöshetsersättning, eftersom den anställde

oavsett hel- eller deltidsanställning knappast kan

förutse när eller var han eller hon ska utföra ett

uppdrag och därigenom inte kan anses oförhindrad att

åta sig annat arbete.

Riksdagen beslutade 1999, på förslag från

utskottet, om ett tillkännagivande om behovet av en

översyn av bemanningsföretagen (1999/2000:AU1, rskr.

1999/2000:83). Under hösten 2001 tillsattes en

arbetsgrupp i Regeringskansliet med uppdrag att

inventera de problem som kan vara förknippade med

anställning i ett bemanningsföretag. Uppdraget

skulle redovisas den 30 november 2002. I samband med

att gruppen inledde sitt arbete lade EU-kommissionen

fram ett förslag till direktiv om

anställningsvillkor i bemanningsföretag. Med

anledning av förhandlingarna på EU-nivå kom arbetet

med de nationella frågorna att avvaktas.

Förhandlingarna avstannade under 2003 och har först

i september 2004 återupptagits. Regeringen beslutade

i mars 2004 att redovisningstiden för gruppen skulle

förlängas till september 2004. Arbetsgruppen har i

en promemoria (N2001/8934/ARM) gjort en

problemsammanställning och redogjort för parternas

synpunkter. I Regeringskansliet förbereds nu en

skrivelse om bemanningsföretagen. Enligt

statsrådsberedningens förteckning i januari 2005

över propositioner som är avsedda att avlämnas under

återstoden av detta riksmöte ska skrivelsen avlämnas

till riksdagen i april. Här kan också nämnas att

ordförandelandet Luxemburg har aviserat (dock

markerat eventuellt) att frågan om ett direktiv för

bemanningsföretagen ska tas upp för gemensam

ståndpunkt i början av mars.

I avvaktan på den kommande skrivelsen från

regeringen avstyrker utskottet motionerna A228 (s)

och A358 yrkande 6 (kd).

Överhoppningsbar tid

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet behandlas motioner från den

allmänna motionstiden som rör s.k.

överhoppningsbar tid i

arbetslöshetsförsäkringen. Motionerna

avstyrks. Jämför reservation 8 (kd).

Bakgrund

För ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen

krävs att ett s.k. arbetsvillkor ska vara uppfyllt.

Detta villkor innebär att den sökande under en

tolvmånadersperiod (ramtid) omedelbart före

arbetslöshetens inträde ska ha utfört en viss mängd

arbete. När denna ramtid ska bestämmas räknas inte

(överhoppas) tid då den sökande varit hindrad att

arbeta av ett antal angivna skäl. Överhoppningsbar

tid kan vara t.ex. sjukdom, utbildning under vissa

förutsättningar, vård av eget barn under två år

eller vård av adoptivbarn i två år efter barnets

ankomst i familjen samt deltagande i vissa

arbetsmarknadspolitiska program. Även tid då den

sökande fått föräldrapenningförmåner får överhoppas.

Att tiden är överhoppningsbar innebär att även

sådant förvärvsarbete som ligger längre tillbaka i

tiden än tolv månader kan tillgodoräknas i

arbetsvillkoret. Den överhoppningsbara tiden är

begränsad till sju år.

Motionerna

Kristdemokraterna anser i motion A358 yrkande 5 att

studier ska betraktas som överhoppningsbar tid i

arbetslöshetsförsäkringen i proportion till

omfattningen av tiden.

Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad (s) anser i

motion A378 att det bör övervägas att ta bort

begränsningsregeln för överhoppningsbar tid på sju

år.

I motion A309 av Lennart Klockare och Birgitta

Ahlqvist (s) tar motionärerna upp frågan om

överhoppningsbar tid för föräldralediga.

Motionärerna anser att det bör gälla motsvarande

regler i arbetslöshetsförsäkringen som i

föräldraförsäkringen, där den som t.ex. arbetar

halvtid och tar ut föräldrapenning för den andra

delen kan behålla sin sjukpenninggrundande inkomst

(SGI).

Raimo Pärssinen (s) anför i motion A311 att den tid

då man tar emot familjehemsplacerade små barn bör

vara överhoppningsbar i arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Frågan i motion A358 om överhoppningsbar tid vid

studier har utskottet behandlat vid flera tillfällen

tidigare, senast i betänkande 2003/04:AU3. Utskottet

gör här samma konstaterande som då, nämligen att

studier redan i dag är överhoppningsbar tid om de

avslutats efter fyllda 25 år eller om de har

föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid

i minst fem månader. Detta gäller under

förutsättning att studierna var på heltid och är

avslutade. Här som i andra sammanhang knyts

ersättningsrätten till att den sökande står till

arbetsmarknadens förfogande. Utskottet är inte

berett att ställa sig bakom att ytterligare utvidga

möjligheterna att betrakta utbildning som

överhoppningsbar tid. Med hänvisning till detta

avstyrker utskottet motion A358 yrkande 5 (kd).

Den tid som får hoppas över vid bestämmande av

ramtiden är begränsad till sju år. Denna begränsning

infördes 2001 (bet. 2000/01:AU5) enligt ett förslag

i proposition 1999/2000:139 En rättvisare och

tydligare arbetslöshetsförsäkring. Utskottet delade

regeringens uppfattning att det inte är förenligt

med försäkringens syfte att en arbetssökande kan

vara borta från arbetsmarknaden under en mycket lång

tid och ändå vara berättigad till ersättning. En

begränsning av ramtiden innebär att kravet på

anknytning till arbetsmarknaden upprätthålls bättre

samtidigt som administrationen underlättas.

Utskottet ser i nuläget ingen anledning till att

ändra denna begränsningsregel.

Liknande synpunkter om överhoppningsbar tid vid

föräldraledighet som framförs i motion A309

behandlades av utskottet i betänkande 2002/03:AU4.

Motionen anknyter till två domar från

Regeringsrätten i maj 2002. De enskilda personerna

hade under samma tid som föräldrapenning uppburits

deltidsarbetat i sådan omfattning att ett nytt

arbetsvillkor hade uppfyllts. Dagpenningen hade

därmed grundats på deltidsarbetet, vilket innebar

att ersättningen beräknats på den lägre inkomsten

trots att personen arbetat heltid före

föräldraledigheten. Utskottet utgår från att

regeringen följer frågan och vid behov återkommer

till riksdagen med förslag.

Frågan om tid då man tar emot familjehemsplacerade

barn ska vara överhoppningsbar har nära anknytning

till den ovan behandlade frågan om

familjehemsuppdraget i sig ska kunna grunda rätt

till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Lagens innebörd är i princip att en viss verksamhet

inte samtidigt kan vara både ersättningsgrundande

och överhoppningsbar. Tanken med möjligheten att

hoppa över tid är att ett förvärvsarbete som ligger

längre bort i tiden ska kunna läggas till grund för

ersättning. Om uppdraget som familjehemsförälder

skulle jämställas med förvärvsarbete, och därmed

kvalificera till ersättning från a-kassan, kan samma

tid alltså inte vara överhoppningsbar. Utskottet

vill också hänvisa till vad som anförts i avsnittet

om familjehem och a-kassa om att avvakta pågående

utredningsarbete. Med hänvisning till det ovan

anförda avstyrks motionerna A309 (s), A311 (s) och

A378 (s).

Övrigt

Utskottets förslag i korthet

I avsnittet behandlar utskottet övriga

motioner på arbetslöshetsförsäkringens

område. Samtliga motioner avstyrks. Jämför

reservation 9 (m).

Motionerna

I motion A236 menar Hans Stenberg och Kerstin

Kristiansson Karlstedt (s) att det skulle vara

önskvärt att rutinerna för a-kassans hantering av

arbetsgivarintygen förenklas utan att för den skull

kontrollfunktionen i systemet kommer på undantag.

Jan Björkman och Kerstin Andersson (s) betonar i

motion A255 behovet av att skyndsamt lösa frågan om

samordnat utbetalningsansvar mellan a-kassan och

försäkringskassan.

I motion Sf356 yrkande 3 av Tobias Billström m.fl.

(m) anförs att reglerna på arbetsmarknaden måste

vara enkla och lätthanterliga och anpassade till en

gemensam arbetsmarknad. Motionärerna ger ett antal

exempel på hur den nuvarande utformningen av a-

kassesystemet utgör hinder för rörlighet av

arbetskraft i Öresundsregionen.

Utskottets ställningstagande

När det gäller frågan om hanteringen av

arbetsgivarintygen, som tas upp i motion A236, kan

utskottet föreställa sig att det ibland kan upplevas

som besvärligt att utverka ett intyg. Om ett sådant

intyg bara kan skaffas med stora svårigheter finns

det möjlighet enligt 47 § ALF att styrka

arbetsförhållandena och övriga uppgifter på annat

sätt. I Försäkringsbestämmelser - Regelbok för

arbetslöshetskassor, som ges ut av IAF, anges att en

sökande som omöjligen kan erhålla arbetsgivarintyg

kan styrka de uppgifter kassan behöver för att

bedöma ersättningsrätten genom att visa t.ex.

lönebesked för den aktuella perioden. Av IAF:s

föreskrifter (IAFFS 2004:1) framgår också att det

under vissa förutsättningar är möjligt att lämna

arbetsgivarintyg till en arbetslöshetskassa i

elektronisk form. Mot den bakgrunden anser utskottet

inte att det finns någon anledning att ta något

initiativ i frågan. Motion A236 (s) avstyrks.

Frågan om samordnat utbetalningsansvar behandlade

utskottet senast våren 2004 (bet. 2003/04:AU3).

Följande kan sägas i denna fråga. I oktober 2001

lade utredningen om aktivitetsstödet fram sitt

slutbetänkande Utbetalning av aktivitetsstödet (SOU

2001:81). I betänkandet framfördes bl.a. att det

borde vara rationellt med färre inblandade aktörer

vid utbetalningen av aktivitetsstödet. Dåvarande

Riksförsäkringsverket (RFV) ansåg i sitt

remissyttrande över betänkandet att utredningen inte

utrett de delar som är av väsentlig betydelse för

socialförsäkringen och dess administration. Vidare

ansåg RFV att beslutsunderlaget var bristfälligt och

kostnadsberäkningarna missvisande och otydliga. Även

Statskontoret i samarbete med Riksförsäkringsverket,

Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsgivarverket,

Försäkringskasseförbundet och Arbetslöshetskassornas

samorganisation har utrett frågan och redovisade

sitt uppdrag i december 2002. I rapporten Alternativ

administration av aktivitetsstöd. Effekter för

socialförsäkringens administration (2002:28) jämförs

tre alternativ med ett nollalternativ, där

nollalternativet är ett med hjälp av IT-teknik

rationaliserat nuläge där de allmänna

försäkringskassorna ombesörjer administrationen av

aktivitetsstödet. Statskontoret konstaterade att

nollalternativet syntes vara mest kostnadseffektivt

för socialförsäkringens administration om hänsyn

också tas till de administrativa kostnaderna vid

arbetslöshetskassorna. Även RFV har utrett frågan

och lämnat ett alternativt förslag. Regeringen

beslutade i november 2003 att lägga det förutnämnda

betänkandet (SOU 2001:81) till handlingarna.

Utskottet har under hand erfarit att frågan inte

längre bereds i Regeringskansliet.

När utskottet behandlade denna fråga våren 2004

framhölls betydelsen av ett samordnat

utbetalningsansvar mellan olika aktörer på

arbetsmarknadsområdet. Utskottet utgick från att

regeringen tar nödvändiga initiativ i frågan för att

så snart det är möjligt kunna lägga fram ett konkret

förslag för riksdagen. Utskottet kan nu konstatera

att frågan inte längre är aktuell i

Regeringskansliet. Enligt utskottets mening är det

av största vikt att frågan återupptas. Utskottet

anser att det finns starka skäl för att överföra

uppgiften att administrera och utbetala de s.k.

aktivitetsstöden till arbetslöshetskassorna.

Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till

riksdagen med förslag i frågan. Motion A255 (s)

avstyrks i den mån den inte får anses tillgodosedd

med det anförda.

I budgetbetänkande 2004/05:AU1 behandlade

utskottet ett yrkande i motion Sf356 om skillnader

mellan svenskt och danskt regelverk. Utskottet

framförde då att en bättre samordning mellan

regelverken i de nordiska länderna är önskvärd och

menade att problem inte kan lösas genom ensidiga

åtgärder från Sveriges riksdag och regering utan

kräver långsiktigt arbete i alla berörda länder.

Området är komplicerat och är ständigt föremål för

arbete, bl.a. inom Nordiska rådet. Frågor om

arbetslöshetsersättning regleras bl.a. i den

nordiska konventionen om social trygghet. Utskottet

kan också hänvisa till ny statistik från SCB som

visar att närmare 20 000 svenskar arbetspendlade

till nordiska grannländer under 2001. Statistiken

visar att svenskarna pendlade i betydligt större

utsträckning än övriga nordbor. Från Sverige till

Danmark pendlade drygt 4 700 personer, till Finland

knappt 1 600 och till Norge drygt 13 300 personer.

Här kan också nämnas att de nordiska ministrarna i

samband med Nordiska rådets session i Stockholm den

1 november 2004 undertecknade ett nytt nordiskt

avtal om folkbokföring. Avtalet innebär lättnader

för nordiska medborgare som flyttar mellan de

nordiska länderna. De internordiska

flyttningsbevisen avskaffas, och det ska gå snabbare

och enklare att få ett nytt personnummer. Den 10

februari lade regeringen fram ett förslag till

riksdagen (prop. 2004/05:67) som innebär att

överenskommelsen om folkbokföring ska gälla som lag

här i landet. Förslaget kommer att behandlas i

skatteutskottet under våren. Hemsidan

www.oresunddirekt.com är en guide till all offentlig

information i Öresundsregionen. Utskottet kan med

detta åter konstatera att det pågår ett

kontinuerligt arbete på området. Några initiativ kan

därför inte anses påkallade.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Sf356 yrkande 3 (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken

punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som

behandlas i avsnittet.

1. Framställning från Riksrevisionens styrelse

angående arbetslöshetsförsäkringens

hantering på arbetsförmedlingen (punkt 1)

(m, fp, kd, c)

av Anders G Högmark (m), Tina Acketoft (fp),

Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m), Mauricio

Rojas (fp), Annelie Enochson (kd) och Lars-Ivar

Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 1. Riksdagen bifaller därmed dels

2003/04:RRS7, dels motionerna 2003/04:A7 yrkandena

1-4 (m, fp, kd, c) och 2004/05:A342 yrkande 4 (m).

Ställningstagande

I den granskning som Riksrevisionen har gjort av

arbetsförmedlingens hantering av

arbetslöshetsförsäkringen framkommer allvarliga

brister. Det handlar om brister både i sättet att

anvisa/matcha lediga jobb och sättet att följa upp

arbetsviljan hos dem som saknar arbete.

Vi vill att riksdagen begär att regeringen vidtar

åtgärder för att säkerställa att arbetsförmedlingens

platsanvisande aktiviteter ökar på det sätt som

föreslås av Riksrevisionen och att regeringen inför

någon form av nämnd vid arbetsförmedlingarna som

bereder alla överväganden om rapportering av sökande

som avböjt en anvisning av arbete.

Vi instämmer till fullo i Riksrevisionens

konstaterande att arbetslöshetsförsäkringen ska vara

en omställningsförsäkring.

Riksrevisionens uppföljning av hur

arbetsförmedlingarna efterlever lagar och regler

stärker vår övertygelse om att den hittills förda

arbetsmarknadspolitiken kommit till vägs ände. Det

kommer inte att räcka med att genomföra

Riksrevisionens genomtänkta förslag, därutöver krävs

reformer som stimulerar mer av individuell hjälp

till dem som är arbetslösa. Den i dagarna

publicerade rapporten från Riksrevisionen om

arbetsförmedlingens och arbetslöshetskassornas

hantering av arbetslöshetsförsäkringen förstärker

ytterligare denna övertygelse.

Dessutom har såväl Riksdagens revisorer som IFAU

påvisat uppenbara brister inom den förda

arbetsmarknadspolitiken. Regeringen har inte tagit

dessa tydliga signaler om behovet av omprövning av

politiken på allvar.

Vi begär att riksdagen beslutar att godkänna

Riksrevisionens styrelses framställning och att

regeringen får uppdraget att snarast möjligt

återkomma med förslag som medför att styrelsens

rekommendationer uppfylls. Motionerna 2003/04:A7

yrkandena 1-4 (m, fp, kd, c) och A342 yrkande 4 (m)

bör också bifallas.

2. Utredning om ny arbetslöshetsförsäkring

(punkt 2) (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:A358 yrkandena 4 och 10 (kd).

Ställningstagande

Riksdagen beslutade våren 1997 om en ny sammanhållen

arbetslöshetsförsäkring vars ikraftträdande skett

successivt. Enligt Kristdemokraternas mening

uppfyller denna försäkring inte de krav som man i

dag bör ställa på en arbetslöshetsförsäkring. Den

bygger på gamla strukturer och tar inte hänsyn till

de förändringar som skett på arbetsmarknaden under

de senaste åren vad gäller anställningsformer,

arbetstid m.m.

Redan ett år efter den nyss nämnda reformen av

arbetslöshetsförsäkringen ansåg regeringen sig

tvungen att tillsätta en intern arbetsgrupp för att

se över flera viktiga delar i systemet. Det som då

åstadkoms var inte några förbättringar utan snarare

ett lapptäcke av regler som av de flesta, både

arbetslösa och personal som ska hantera

försäkringen, upplevs som krångliga. Förändringarna

har i sig skapat en stor osäkerhet om vad som

egentligen gäller. Uppenbart är också att det nya

systemet inte håller måttet, inte ens med

regeringens egna mått mätt.

Enligt Kristdemokraternas uppfattning är det

därför angeläget att arbetslöshetsförsäkringens

regler ändras. Utgångspunkten ska vara att allt

arbete, oavsett anställningsform, ska löna sig.

Försäkringen ska bygga på enkla och överblickbara

regelverk som är anpassade för dagens arbetsmarknad.

Nuvarande regler är till stor del utformade för en

tid när flertalet hade fast heltidsanställning.

Arbetsmarknaden är i stark förändring och rigorösa,

stelbenta system måste i takt med detta genomgå

förändringar.

Dagens medlemsvillkor och kvalifikationskrav för

a-kassa är problematiska och krångligt utformade med

en mängd olika begränsande komponenter. Bland de

grupper på arbetsmarknaden som drabbas extra hårt av

dagens regelverk är företagare, invandrade svenskar,

unga svenskar och de som är delägare i olika former

av kooperativa verksamheter.

I detta sammanhang måste relationerna mellan de

fackliga organisationerna och arbetslöshetskassorna

beröras. Arbetslöshetsförsäkringen är en märklig

försäkring. Den sköts av från staten fristående

arbetslöshetskassor med, i de flesta fall, starka

band till olika fackliga organisationer. Samtidigt

är de beslut a-kassorna fattar myndighetsbeslut och

deras verksamhet bekostas nästan helt med statliga

medel.

I två utredningar som presenterades hösten 1999,

från Statskontoret och från dåvarande

Riksrevisionsverket, RRV, ifrågasattes dagens system

med fristående a-kassor knutna till fackliga

organisationer. RRV kom i sin utredning bl.a. fram

till att a-kassornas privaträttsliga ställning utgör

ett hinder för en effektiv tillsyn. Statskontoret

pekade bl.a. på att statsbidragen inte är utformade

på ett sätt som stimulerar till god hushållning med

skattebetalarnas pengar.

Mot bakgrund av det anförda kräver vi att en

utredning snarast bör tillsättas för att lägga ett

konkret förslag till ny arbetslöshetsförsäkring. I

samband därmed bör regeringen även låta utreda

konsekvenserna av att förändra relationerna mellan

de fackliga organisationerna och

arbetslöshetskassorna. Detta bör ges regeringen till

känna. Motion A358 yrkandena 4 och 10 (kd) bör

bifallas.

3. Dagpenningens storlek (punkt 4) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:A307 yrkande 3 (v).

Ställningstagande

Arbetslöshetsförsäkringen ska ge flertalet löntagare

80 % ersättning vid arbetslöshet. Om allt färre får

ersättning undergrävs försäkringens trovärdighet och

det öppnas för privata försäkringar. De privata

försäkringarna kommer att gynna de grupper som har

en stark ställning på arbetsmarknaden. Enligt a-

kassornas samorganisation (SO) är nu var tredje

arbetslös underförsäkrad. Nuvarande regler innebär

att regeringen har beslutanderätt när det gäller

dagpenningens storlek.

I betänkandet En allmän och sammanhållen

arbetslöshetsförsäkring (SOU 1996:150) varnas för en

gradvis urholkning av försäkringen. Man förespråkar

en indexering av den högsta dagpenningen. Samma

inställning har SO. Vänsterpartiet menar att

regeringen på nytt bör utreda frågan om indexering

av högsta dagpenning. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Motion A307 yrkande

3 (v) bör bifallas.

4. Utformningen av arbetsvillkoret (punkt 5)

(kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:A358 yrkande 3 (kd).

Ställningstagande

Jag anser att dagens kvalifikationskrav är krångligt

utformade och innehåller en mängd olika begränsande

komponenter. Som exempel kan nämnas att det krävs

ett visst antal arbetade timmar per månad för att

kunna få arbetslöshetsersättning. Dagens system

missgynnar dem som har säsongs-, projekt- eller

deltidsarbete. Enligt min uppfattning ger det

felaktiga signaler om man inte får tillträde till

arbetslöshetsförsäkringen för att man har förlagt

sin arbetstid mer fritt än vad regelsystemen

tillåter. För många blir det ekonomiskt

ofördelaktigt att bryta en arbetslöshetsperiod med

kortare arbete. Jag anser därför att dagens

kvalifikationskrav bör ersättas av en annan och

enklare beräkningsgrund. För att få rätt till

grundbelopp ska man ha arbetat ett visst antal

timmar under en ramtid av ett år. Man bör också

överväga lämpligheten av att ha olika

kvalifikationsvillkor för grundbeloppet och för den

inkomstrelaterade ersättningen. Eftersom jag

förordar att man inför en allmän obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring bör man även ta bort

medlemsvillkoret.

Vad som anförts ovan bör ges regeringen till

känna. Jag tillstyrker därför motion A358 yrkande 3

(kd).

5. Familjehemsförälder och a-kassa (punkt 9)

(m, fp, kd, c)

av Anders G Högmark (m), Tina Acketoft (fp),

Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m), Mauricio

Rojas (fp), Annelie Enochson (kd) och Lars-Ivar

Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna

2004/05:So522 yrkande 2 (c), 2004/05:A208 (m),

2004/05:A276 yrkandena 1 och 2 (c) samt 2004/05:A358

yrkande 8 (kd).

Ställningstagande

Familjehemmen fyller en viktig uppgift. Efterfrågan

på deras tjänster för familjevårdande uppgifter blir

också bara större och större från kommunernas sida.

Samtidigt har kommunerna i dag stora svårigheter att

rekrytera personer som kan erbjuda familjehem. En

orsak till dessa rekryteringsproblem kan vara de

ekonomiska villkor som gäller för

familjehemsföräldrar. Enligt nuvarande regler har en

familjehemsförälder t.ex. inte rätt att vara

ansluten till arbetslöshetsförsäkringen i sin

egenskap av familjehemsförälder. Ersättning från a-

kassan lämnas inte trots gjorda inbetalningar.

Uppdraget som familjehemsförälder måste godkännas

som ett arbete med rätt till arbetsrättslig

trygghet. Vi anser att arbetstagarbegreppet i

försäkringen ska omfatta även personer verksamma i

familjehem och att verksamheten ska berättiga till

ersättning från a-kassan. Motionerna 2004/05:So522

yrkande 2 (c), 2004/05:A208 (m), 2004/05:A276

yrkandena 1 och 2 (c) och 2004/05:A358 yrkande 8

(kd) bör bifallas.

6. Studier och a-kassa (punkt 11) (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:A358 yrkande 9 (kd) och avslår motionerna

2004/05:A293 (s), 2004/05:A372 (s) och 2004/05:A388

(s).

Ställningstagande

Det gällande regelverket på

arbetslöshetsförsäkringens område får till följd att

studerande inte kan få arbetslöshetsersättning under

ferierna. Detta innebär stora påfrestningar för alla

studerande men framför allt för äldre studerande med

försörjningsansvar. Det har förekommit att personer

tvingats avbryta sina studier för att åter få rätt

till ersättning. Jag anser att bestämmelserna bör

ändras så att det blir möjligt för studerande att

erhålla arbetslöshetsersättning under ferierna.

Vad jag anfört här bör ges regeringen till känna.

Det innebär att motion A358 yrkande 9 (kd) bör

bifallas av riksdagen medan motionerna A293 (s),

A372 (s) och A388 (s) bör avslås.

7. A-kassan och bemanningsföretagen (punkt 12)

(kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:A358 yrkande 6 (kd) och avslår motion

2004/05:A228 (s).

Ställningstagande

Det finns ett behov av ett enhetligt regelsystem för

privata och offentligt organiserade

bemanningsföretag vad gäller a-kassan. En anställd i

ett privat bemanningsföretag betraktas t.ex. alltid

som heltidsanställd oavsett vad den enskilde och

företaget har avtalat. Den enskilde kan därför inte

få utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen vid

deltidsarbetslöshet. En deltidsanställd i ett annat

företag liksom i ett offentligt organiserat

bemanningsföretag kan däremot få utfyllnad i

motsvarande situation. Jag menar att samma regler

måste gälla oavsett om man arbetar i ett privat

eller ett offentligt organiserat bemanningsföretag.

När det gäller bemanningsföretagen finns det

problem med gällande myndighetsföreskrifter och

tillämpningen av dessa. Ett exempel är den regel som

säger att man inte kan få arbetslöshetsersättning

under en period mellan två uppdrag för ett och samma

bemanningsföretag. Det är inte rimligt att

regelverket leder till att arbetslösa personer

tvingas tacka nej till erbjudanden om arbete på

grund av att de då kan mista sin

arbetslöshetsersättning. Därför är det viktigt att

regelverket ses över.

Vad jag anfört här bör ges regeringen till känna.

Det innebär att motion A358 yrkande 6 (kd) bör

bifallas av riksdagen medan motion A228 (s) bör

avslås.

8. Överhoppningsbar tid vid studier (punkt 13)

(kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:A358 yrkande 5 (kd).

Ställningstagande

Jag vill att deltagande i utbildning stimuleras och

föreslår därför att studier ska betraktas som

överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäkringen i

proportion till omfattningen av tiden. Studierna ska

inte behöva vara avslutade för att man ska vara

berättigad till a-kassa, detta under förutsättning

att man uppfyller kraven i övrigt.

Vad jag anfört här bör ges regeringen till känna.

Det innebär att motion A358 yrkande 5 (kd) bör

bifallas av riksdagen.

9. A-kassa för arbetskraft i Öresundsregionen

(punkt 17) (m)

av Anders G Högmark (m), Patrik Norinder (m) och

Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som framförs under Ställningstagande i

reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion

2004/05:Sf356 yrkande 3 (m).

Ställningstagande

Ett övergripande syfte med Öresundsregionen är att

skapa en stark och funktionell region med hög

tillväxt och stor beredskap att konkurrera med andra

europeiska regioner. På arbetsmarknaden måste

reglerna vara enkla, lätthanterliga och anpassade

till en gemensam arbetsmarknad. När det gäller a-

kassan finns det problem för den som arbetar i båda

länderna samtidigt. Om man inte är fast anställd

utan arbetar deltid, på timvikariat, som frilans

etc. måste man, om man inte arbetar i båda länderna

under samma vecka, enligt AMS sätt att se på saken

pendla mellan de båda ländernas a-kassor.

Arbejdsdirektoratet i Danmark ser däremot till var

man under en längre period haft sin huvudsakliga

sysselsättning och menar att man ska vara

arbetslöshetsförsäkrad i det landet. Ett annat

problem är att en egen företagare som är medlem i a-

kassan inte kan ta med sig sin inarbetade

kvalifikationstid och medlemstid till det andra

landet på samma sätt som man kan om man varit

anställd. Detta anser vi är hinder som påverkar

individens rörlighet som arbetskraft i

Öresundsregionen.

Detta bör ges regeringen till känna. Vi

tillstyrker därför motion Sf356 yrkande 3 (m).

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Krav på medlemskap i arbetslöshetskassa

(punkt 6) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Arbetslöshetsersättning är en omställningsförsäkring

som bygger på anställning och på

inkomstbortfallsprincipen. Principen utgår från

tanken om allas rätt till arbete, men får som

konsekvens att personer som har svårt att komma in

på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i

trygghetssystemen.

För den som har ett fast heltidsjobb är det inga

problem att uppfylla inträdeskrav och arbetsvillkor.

Däremot är det svårt för deltidsarbetande och för

dem som har olika former av tillfälliga

anställningar. Antalet timanställningar har kraftigt

ökat de senaste åren. Lagen om arbetslöshetskassor

innebär att man måste ha arbetat minst 17 timmar i

veckan i fyra veckor under en 5-veckorsperiod för

att man över huvud taget ska få bli medlem. Eftersom

det är kvinnor och invandrare som har högst andel

både deltids- och tillfälliga anställningar blir

resultatet att gällande regelsystem verkar

strukturellt diskriminerande. Jag anser att det bör

övervägas om det nuvarande medlemskravet har en

ändamålsenlig utformning. Frågan bör utredas av

regeringen.

2. Företagarnas ersättningsrätt (punkt 10) (m,

fp, kd, c, mp)

av Anders G Högmark (m), Tina Acketoft (fp),

Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m), Ulf Holm

(mp), Mauricio Rojas (fp), Annelie Enochson (kd)

och Lars-Ivar Ericson (c).

Vi är övertygade om att ett gott småföretagarklimat

är bra för hela Sverige. En övervägande del av

företagen i landet har inte några anställda. Ett

problem för småföretagarna är att deras intressen är

dåligt tillvaratagna i det sociala

försäkringssystemet, trots att de kan vara lika

eller t.o.m. mer sårbara än de som är anställda. I

vissa avseenden är regelverket direkt

diskriminerande mot småföretagare. För ett år sedan

uttalade vi därför att en parlamentarisk utredning

borde tillsättas för att skyndsamt se över

företagares ekonomiska situation vid arbetslöshet. I

utredningen skulle även ingå att överväga

möjligheterna för företagare att vara

deltidsarbetslösa och att se över reglerna som

gäller för dem som verkar inom kooperativa,

ekonomiska och ideella föreningar. Ett annat problem

som vi pekade på är nivån på ersättningen för

företagare. Tydliga tillämpningsföreskrifter saknas.

Riksdagen begärde den 15 april 2004 i ett

tillkännagivande till regeringen, i enlighet med vår

reservation i arbetsmarknadsutskottets betänkande

2003/04:AU3 respektive AU6 (rskr. 2003/04:185), en

parlamentarisk utredning för att skyndsamt se över

företagares ekonomiska situation vid arbetslöshet.

Vi noterar att några utredningsdirektiv ännu inte

beslutats och vill framhålla att tillkännagivandet

för ett år sedan innebar att en utredning skulle

tillsättas skyndsamt.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

2003/04:RRS7 Riksrevisionens

styrelses framställning angående

arbetslöshetsförsäkringens hantering

på arbetsförmedlingen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad styrelsen anfört om att regeringen skall

återkomma till riksdagen med en redovisning av de

åtgärder som vidtagits med anledning av granskningen

av hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen.

Följdmotion

2003/04:A7 av Anders G Högmark m.fl. (m, fp, kd, c):

1. Riksdagen beslutar att godkänna Riksrevisionens

styrelses framställning.

2. Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder

för att säkerställa att arbetsförmedlingens

platsanvisande aktiviteter ökar på det sätt som

föreslås av Riksrevisionen.

3. Riksdagen begär att regeringen inför någon form

av nämnd vid arbetsförmedlingarna som bereder alla

överväganden om rapportering av sökande som avböjt

en anvisning av arbete.

4. Riksdagen begär att regeringen återkommer till

riksdagen med en redovisning av de åtgärder den

vidtagit med anledning av Riksrevisionens

granskning.

Motioner från allmänna motionstiden

hösten 2004

2004/05:Sf356 av Tobias Billström m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om hinder för

rörlighet av arbetskraft i Öresundsregionen på

grund av nuvarande utformning av a-kassesystemet.

2004/05:So522 av Birgitta Sellén (c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

familjehemsförälder som är arbetslös skall få

behålla rätten till a-kassa.

2004/05:N254 av Yvonne Ångström m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

arbetsmarknadslagstiftningen och att ett

landsbygdsperspektiv finns med på ett tydligt sätt

i en sådan översyn.

2004/05:N400 av Maria Larsson m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A203 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om en översyn av

regelverket i arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A208 av Magdalena Andersson och Anita Sidén

(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att uppdraget att vara

familjehemsförälder skall kunna räknas som en

anställning.

2004/05:A228 av Matilda Ernkrans m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om arbetslöshetsförsäkringen

och uthyrningsföretagen.

2004/05:A236 av Hans Stenberg och Kerstin

Kristiansson Karlstedt (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om a-kassans hantering av

arbetsgivarintyg.

2004/05:A255 av Jan Björkman och Kerstin Andersson

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av samordnat

utbetalningsansvar.

2004/05:A261 av Margareta Andersson m.fl. (c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att reglerna för

a-kassa skall anpassas bättre för småföretagare.

2004/05:A276 av Jörgen Johansson och Annika Qarlsson

(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

likvärdig trygghet vid anställnings upphörande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att

uppdragsanställda i jour- och familjehem skall

inkluderas i gällande trygghetssystem på

arbetsmarknaden.

2004/05:A293 av Christer Erlandsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om studier på kvällar och

helger vid arbetslöshet.

2004/05:A307 av Lars Ohly m.fl. (v):

2. Riksdagen beslutar om slopandet av kravet för

medlemskap i arbetslöshetskassa enligt lag nr

1997:239.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om indexering av

högsta dagpenning.

2004/05:A309 av Lennart Klockare och Birgitta

Ahlqvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om överhoppningsbar tid i

arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A311 av Raimo Pärssinen (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A342 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om efterlevnaden av

gällande regelsystem i arbetslöshetsförsäkringen.

2004/05:A358 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att underlätta

inträde i arbetslöshetsförsäkringen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av att

skapa en ny arbetslöshetsförsäkring.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om studier som

överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäkringen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

enhetliga regelsystem i privata och offentliga

bemanningsföretag vad gäller a-kasseregler.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en översyn av

lagen beträffande företagares rätt till a-kassa.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om

familjehemsförälders rätt till a-kassa.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om rätt till a-kassa

för studenter under ferier.

10. Riksdagen begär att regeringen utreder

kopplingen mellan fackliga organisationer och

arbetslöshetskassorna i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2004/05:A372 av Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om reglerna vid studiestöd i

kombination med a-kassa.

2004/05:A374 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som i motionen anförs om att utjämna olikheterna

i beräkningen av dagpenning vid arbetslöshet mellan

arbetslöshetskassor för löntagare och

egenföretagare.

2004/05:A378 av Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vissa regler i a-kassan.

2004/05:A383 av Berit Högman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om rätten att inneha politiska

uppdrag vid arbetslöshet.

2004/05:A387 av Kurt Kvarnström och Anneli Särnblad

(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om a-kasseersättning vid 75 %

sjukersättning.

2004/05:A388 av Berit Högman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om regelverket kring

arbetslöshetsförsäkringen och studier.

Bilaga 2

Hearing om tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen

Stenografiska uppteckningar från

hearingen den

28 oktober 2004

Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till den här

AU-hearingen.

Vi har kallat till denna offentliga hearing därför

att arbetslöshetsförsäkringen spelar en stor och

viktig roll i arbetsmarknadspolitiken. Men

försäkringen har också en mycket stor betydelse för

de personer som inte lyckas få något arbete.

Försäkringen kostar mycket stora belopp. Det

gäller för samhället i stort, för skattebetalarna

och för medlemmarna i försäkringen. Därför ligger

det i allas intresse att försäkringens regler och

villkor är utformade på ett bra sätt, men också att

reglerna tillämpas såsom det är tänkt.

En grundläggande norm i vårt samhälle säger att

lika fall ska behandlas lika. Detta gäller också

arbetslöshetsförsäkringen. Det är viktigt att

försäkringen tillämpas likformigt.

Samtidigt är det svårt att finna ett fall som är

identiskt med ett annat. Det finns nästan alltid

några skillnader. Det beror på försäkringens regler

och en komplicerad verklighet. Som före detta a-

kassehandläggare kan jag också se detta.

Arbetslöshetsförsäkringen består av ett ganska

svårgenomträngligt regelverk. Det finns inte bara en

lag med förarbeten som har antagits av riksdagen,

utan det finns också en förordning som regeringen

har beslutat om. Dessutom finns det föreskrifter på

myndighetsnivå.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen har

till exempel nyligen utfärdat föreskrifter om vad

som ska anses vara lämpligt arbete med en uttolkning

av en enda paragraf i lagen, om än en central

bestämmelse.

Trots alla dessa regler är det inte säkert att det

finns ett givet svar på vad som ska gälla i det

enskilda fallet. Det handlar många gånger om svåra

bedömningar, om enskilda människors rättigheter och

skyldigheter. Det kan inte förbises när vi nu ska gå

igenom detta.

Det finns några intressanta rapporter från två nya

myndigheter, Riksrevisionen och Inspektionen för

arbetslöshetsförsäkringen. Rapporterna avser

tillämpningen av försäkringen på arbetsförmedlingen.

Innehållet i dessa rapporter är den omedelbara

anledningen till att utskottet kallat till denna

hearing. Utskottet ska senare behandla ett ärende

som Riksrevisionens styrelse har fört till riksdagen

med anledning av revisionens rapport.

Syftet med denna hearing är att utskottets ledamöter

och andra inbjudna och intresserade ska få

information om innehållet i rapporterna och få del

av kommentarer i anledning av dem, inte bara från de

myndigheter som har lämnat dessa rapporter utan

också från andra som i första hand är berörda av

frågor som rör tillämpningen.

Vi är fullt på det klara med att man kan anlägga

olika synpunkter på tillämpningsfrågorna. Vi måste

ha stor respekt för att det inte är några enkla

frågor med självklara och givna lösningar.

Jag har inte tänkt att denna hearing ska bli en

akademisk övning där de olika rapporterna bedöms och

granskas. Det är inte heller meningen att enskilda

tillämpningsfrågor ska granskas under lupp. Det

handlar inte heller om att granska myndigheter.

Det utskottets ledamöter vill är att öka

kunskaperna om de svårigheter som finns vid

tillämpningen. Vi ser rapporterna som ett av flera

underlag när vi blickar framåt för att se hur man

kan närma sig det mål som vi utgår ifrån att de

flesta är överens om, nämligen att vi ska ha en

arbetslöshetsförsäkring som fungerar väl. Bara då

har den legitimitet i samhället, vilket den måste

ha.

Hearingen är också framåtsyftande. Hur kan vi få

en tillämpning som uppfyller kraven på korrekthet,

likformighet och rättssäkerhet?

Med dessa ord hälsar jag alla, de särskilt inbjudna

gästerna och talarna, allmänheten och utskottets

ledamöter, varmt välkomna hit.

Gunilla Upmark: Några praktiska detaljer: Den här

hearingen dokumenteras genom stenografiska

uppteckningar. Vi kommer att sammanställa en rapport

som skickas ut till alla som är här i dag.

Anders Karlsson nämnde några rapporter. De finns

inte tillgängliga i pappersform, men alla som har

anmält sig per e-post kommer att få länkar till

dessa rapporter. Den som inte har anmält sig per e-

post kan säga till mig, så ska jag se till att det

skickas ut länkar.

Anders Karlsson nämnde alltså rapporterna från

Riksrevisionen och Inspektionen för

arbetslöshetsförsäkringar, men i går kom det också

en rapport från SO. Den finns tillgänglig i

pappersform.

Hans Folkesson, Riksrevisionen: I Riksrevisionen

arbetar vi tematiskt med frågor som rör effektivitet

hos arbetsförmedlingen och a-kassan. Vi har ett

större mandat än tidigare revisionsorgan.

Nu pågår en granskning som handlar om effektivitet

och kontrollfunktioner vid a-kassor och

arbetsförmedlingar. Men det ska vi inte prata om i

dag, utan vi ska prata om den granskning som handlar

om arbetsförmedlingens hantering av

arbetslöshetsförsäkringen. Det är ett arbete som Jan

Vikström och Jan Johannesson - som arbetar på min

avdelning inom Riksrevisionen - har genomfört och

som de nu kommer att redovisa resultatet av.

Jan Johannesson, Riksrevisionen: I februari i år

presenterade vi en rapport med rubriken

Arbetslöshetsförsäkringens hantering på

arbetsförmedlingar. Den granskningen avser hur

arbetsförmedlingar hanterar

arbetslöshetsförsäkringen och vilka konsekvenser som

brister i denna hantering får för

arbetsplaceringsgraden.

Vi har utgått från kontorsnivån och undersökt sju

kontor som vi har delat in i fyra par. Det är

viktigt att man förstår själva

undersökningsdesignen.

Inom varje par är kontoren så likartade som

möjligt vad avser omvärldsfaktorer, den lokala

arbetsmarknaden och de resurser som man har, alltså

årsarbetskraft och förmedlare. De är även lika när

det gäller sökande per ledig plats.

Sedan har vi ställt oss tre huvudfrågor. Den

första är: Hur följer arbetsförmedlingen reglerna

för hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen? Den

andra är: Vilka hinder finns det för bättre

efterlevnad av reglerna? Och den tredje är: Vilka

konsekvenser får brister i regelefterlevnaden för

effektiviteten? Effektivitetsmåttet är, som sagt,

arbetsplaceringsgraden, det vill säga hur många av

dem som under ett år var sökande på respektive

förmedling som var placerade i arbete i januari året

efter.

Arbetsplaceringsgraden skiljer sig åt i tre av

paren på så sätt att den är signifikant olika. Men i

det fjärde paret som vi använder som kontrollpar är

det ingen skillnad i arbetsplaceringsgraden. Då

försöker vi att förklara detta. Med tanke på urvalet

- det ska kontrollera för externa faktorer - bör det

vara verksamhetssättet med arbetslöshetsförsäkringen

som är utslagsgivande för skillnader i graden av

placering i arbete.

De förklarande variabler som vi har använt är

alltså anvisningsförfarandet. Där har vi tittat på

antalet anvisningar per årsarbetskraft och antalet

anvisningar per individ. Dessa data kan man plocka

fram genom AMS verksamhetsstatistik.

När det däremot gäller hanteringen av avböjda

anvisningar har vi gått ut med en enkät till

samtliga arbetsförmedlare på dessa kontor och även

gjort personliga intervjuer där vi har frågat dem

hur de följer upp anvisningarna. En förutsättning

för att det ska gå att kontrollera är att man

anvisar ett arbete. Sedan är det tänkt att den som

har fått en anvisning ska söka detta arbete. Då

åligger det arbetsförmedlingen att kontrollera alla

anvisningar, det vill säga att följa upp dem. I det

fallet är det stora skillnader mellan de olika

kontoren.

Vi har även tittat på hanteringen av flödet av

arbetssökande och antalet lediga platser. Vi har då

studerat vad som sker från inskrivningstidpunkten

och under de 300 stämplingsdagarna. Även där är det

stora skillnader mellan kontoren när det gäller hur

man anvisar under de första 100 dagarna och även hur

snabbt man upprättar det som kallas för individuella

handlingsplaner. Det är ju i den individuella

handlingsplanen som det framgår vad som är ett

lämpligt arbete för individen, alltså vilka jobb som

är lämpliga att anvisa.

Vi har också tittat på det företagsinriktade

arbetet. Genom en enkät har vi mätt hur stor andel

av arbetstiden som förmedlarna använder för

företagskontakter och bl.a. följer upp anvisningar

via arbetsgivarna.

Vi har gjort en jämförelse mellan de olika

kontoren för att påvisa skillnaderna och för att

försöka att få fram om skillnaden i

arbetsplaceringsgraden motsvaras av skillnader i hur

aktivt arbetsförmedlingskontoren kontrollerar

regelefterlevnaden i försäkringarna.

Det här är egentligen en turnering av den tredje

frågan om vilka konsekvenser brister i

regelefterlevnaden får för effektiviteten. Men innan

jag går över till att visa vad som utmärker det

bästa kontoret i varje par ska vi lämna en

redogörelse för resultaten kring de mest påvisbara

bristerna i själva handläggningen av försäkringen på

kontorsnivå. Då är det tänkt att Jan Vikström ska

föredra den delen. Det gäller alltså hinder för ökad

effektivitet eller de brister som finns i

arbetsförmedlingens kontrollfunktion som vi har

påvisat.

Jan Vikström, Riksrevisionen: Den första punkten rör

platsanvisningarna. Platsanvisningarna har två

funktioner. Genom att anvisa platser och följa upp

att platserna söks kan arbetsförmedlingen påverka

sökbeteendet på ett sådant sätt att fler får jobb.

En hög sökaktivitet generellt sett anses ju

förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera.

Att anvisa platser är samtidigt ett viktigt

verktyg för arbetsförmedlingen att kunna kontrollera

arbetsvilligheten, givet att man följer upp att

platserna söks.

Vi kunde konstatera att arbetsförmedlingarna ger

alltför få platsanvisningar till lämpligt arbete,

och det gör det svårt att kontrollera arbetsviljan.

Bara en mindre del av anvisningarna följs upp.

Anvisnings- och uppföljningsgraden varierar

kraftigt, men den är generellt låg. Orsaken till

detta förhållande är att det saknas direkta

incitament för arbetsförmedlingarna att jobba

kraftfullt med anvisningsinstrumentet. Det finns

inte heller några föreskrifter eller några

metodanvisningar från AMS som visar när en anvisning

ska ges.

Det är inte heller ovanligt att arbetsförmedlingen

inte alls anvisar platser under de första 100

dagarna för en arbetssökande, utan han eller hon

förväntas klara sig med s.k. självservice. Just det

här sättet att agera försvaras ofta med att man

jobbar med målet att prioritera de

långtidsarbetslösa.

Detta innebär att det blir svårt för

arbetsförmedlingen att kontrollera att de arbetslösa

är aktivt arbetssökande, vilket ju är ett villkor

för att de ska få ersättning från a-kassan.

Om en sökande avvisar en anvisning till lämpligt

arbete ska arbetsförmedlingen lämna ett meddelande

till a-kassan om ifrågasatt rätt till

arbetslöshetsersättning. Vi kunde konstatera att

arbetsförmedlingen ogärna tillgriper denna sanktion

mot sökande som inte står till arbetsmarknadens

förfogande. Det sammanhänger framför allt med att

den enskilda arbetsförmedlaren upplever ett obehag

inför denna rapportering till a-kassan. Hot och

påtryckningar är inte ovanligt.

Ytterst handlar det naturligtvis om en knepig

balansgång för arbetsförmedlaren när det gäller de

båda rollerna. Dels ska man ge service till de

arbetslösa, dels ska man kontrollera dem.

Svårigheten att tillämpa sanktionsreglerna tycks

inte heller ha förändrats på något avgörande sätt

sedan de nya reglerna infördes 2001, trots att de ju

de facto innebar en uppmjukning av sanktionsreglerna

med en stegvis nedsättning av ersättningen.

Den uppskattning som vi gjorde baserad på samtliga

förmedlare vid våra samtliga urvalskontor visade att

endast cirka 10 % av de avböjda anvisningarna ledde

till rapport om ifrågasättande. Till detta kommer

också ett mörkertal i form av en låg anvisnings- och

uppföljningsgrad.

Den låga nivån på antalet ifrågasättanden tyder

dessutom på att arbetsförmedlingen inte i någon

högre grad använder sig av de utökade

matchningsmöjligheter som innebär att den sökande

ska utvidga sitt sökområde både geografiskt och

yrkesmässigt efter 100 dagar.

Vi kunde också konstatera att det fanns stora

variationer såväl mellan kontoren som inom kontoren

när det gäller att ifrågasätta ersättningsrätten.

Den kontroll som den sökande riskerar att utsättas

för är således i hög grad beroende av vilket kontor

han är inskriven på och av vilken handläggare han

har tilldelats. Det tyder på att kravet på en

rättvis och enhetlig tillämpning av reglerna inte är

uppfyllt.

Sammantaget innebär dessa brister att

arbetsmarknaden fungerar sämre än den borde göra,

men även att ersättning utbetalas till icke

ersättningsberättigade.

Den sista punkten handlar om den förlängda

ersättningsperioden. Ambitionen med den nya

arbetslöshetsförsäkringen och införandet av

aktivitetsgarantin var att man ville ta bort

möjligheterna till en evig arbetslöshetsersättning

genom att via deltagande i åtgärdsprogram

kvalificera sig för ny ersättningsperiod.

Samtidigt finns det i de nya reglerna en möjlighet

till förlängd ersättningsperiod om 300 dagar.

Villkoret för en sådan är att det ska bedömas

effektivare för möjligheterna att få arbete jämfört

med deltagande i aktivitetsgarantin.

För att förhindra utförsäkring från a-kassan har

kontoren i allt större utsträckning rekommenderat

förlängd ersättningsperiod. Detta sammanhänger med

att resurserna för att erbjuda plats i

aktivitetsgarantin inte har räckt till.

Vid ett av de storstadskontor som ingick i vårt

urval gav man de sökande med förlängd

ersättningsperiod identiska åtgärder som man hade

givit dem som placerats i aktivitetsgarantin. Det

innebär i praktiken att kassaersättning används som

en programresurs i aktivitetsgarantin.

Då övergår vi till att presentera det som

kännetecknar de mest effektiva kontoren i vår

granskning.

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Det här är ett

försök att sammanfatta undersökningen.

Ett "X" i tablån markerar att det för kontoret i

fråga, i förhållande till jämförelsekontoret,

uppmätts

a. högre anvisningsgrad

b. högre uppföljningsgrad

c. i genomsnitt större benägenhet att ifrågasätta

rätten att uppbära arbetslöshetsersättning

(enligt tabell 4)

d. mer tid ägnad åt företagsinriktat arbete

e. mer och snabbare individuell sökandeservice under

de första 100 inskrivningsdagarna

f. högre arbetsplaceringsgrad (beroende variabel).

"0" markerar att ingen skillnad mellan kontoren kunnat

uppmätas varken i förklarande variabel eller i

oberoende variabel.

Tablå Uppmätta skillnader i förklarande variabler och i

den beroende variabeln (arbetsplaceringsresultat)

enligt de parvisa jämförelserna.

X = Skillnad 0 = Ingen skillnad

------------------------------------------------------------

|Kontorstyp |Förklaringsvariabler a) - e) enl. |

Utfall |

| |ovan | |

| | |f) |

------------------------------------------------------------

| |a) |b) |c) |d) |e) | |

------------------------------------------------------------

|Storstad |X |X |X |X |X |X |

|A1 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

| | | | | | | |

|B1 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

|Storstad |X |X |X |X |X |X |

|A2 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

| | | | | | | |

|B1 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

|Industrikommun A3 |X |X |X |X |X |X |

------------------------------------------------------------

| | | | | | | |

|B3 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

|Glesbygd |0 |X |0 |0 |0 |0 |

|A4 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

| | | | | | | |

|B4 | | | | | | |

------------------------------------------------------------

Den högra kolumnen visar ett av storstadsparen A1 jämfört med

B1. A1 har den högsta arbetsplaceringsgraden, och det är

likadant i nästa par och i tredje paret. Men i kontrollparet

är det ingen skillnad i arbetsplaceringsgrad.

Det som utskiljer det kontor som har högre

arbetsplaceringsgrad än sitt jämförelsekontor är att man

anvisar mer per årsarbetskraft handläggare. Man har dessutom

en högre uppföljningsgrad. I dessa fall betyder det att man

har högre uppföljningsgrad via arbetsgivare. Dessutom har man

större benägenhet att ifrågasätta rätten att uppbära

arbetslöshetsersättning. När man genom a och b har

konstaterat ett regelbrott är man mera beredd att skriva ett

meddelande och skicka in det. Man har alltså en högre

meddelandegrad.

När det gäller d ägnar man mer tid åt företagsinriktat

arbete. Den främsta förklaringen är då att man följer upp

sina anvisningar via de arbetsgivare till vilka man har

skickat de sökande. Man ger mer och snabbare individuell

sökandeservice under de första 100 dagarna. Man har snabbare

kunnat fastställa en individuell handlingsplan, och i viss

utsträckning har man anvisat arbeten under de första 100

dagarna.

Detta är ett genomgående mönster för alla bättre kontor i

dessa par. Däremot har vi inte kunnat mäta upp några

skillnader i a, c, d och e, och det är inte heller någon

skillnad i arbetsplaceringsgrad. Plumpen i protokollet är ju

b, att man har högre uppföljningsgrad i ett av kontoren. Då

undrade vi varför, och det visade sig att just detta

Norrlandskontor jobbade väldigt mycket med

sysselsättningsstöd och anställningsstöd, och då är det rätt

naturligt att man följer upp dem. I och med detta uppstod

denna skillnad.

Om jag ska sammanfatta det hela tycker vi att det har

visats att ju aktivare man kontrollerar reglerna kring

arbetslöshetsförsäkringen, desto större arbetsplaceringsgrad

uppvisar kontoret.

I och för sig är det ett väldigt litet urval. Men de

effektiva kontoren bidrar ju i större utsträckning än sina

jämförelsekontor till att uppnå det övergripande målet för

vår politik, det vill säga en väl fungerande arbetsmarknad

med full sysselsättning och hög tillväxt. Det är ungefär så

som vi har resonerat i det här fallet. Att de sämre kontoren

inte arbetsplacerar betyder ju att belastningen på

arbetslöshetsförsäkringen blir större.

Vi kommer att gå vidare med detta. I nästa undersökning

följer vi det här ett steg vidare och tittar även på vad som

händer med meddelandena, alltså sanktionsgraden. Då kommer

arbetslöshetskassorna in i granskningarna. Dessutom har vi

intervjuat 1 500 arbetsförmedlare via en enkätundersökning.

Det gäller situationen 2003. Då är det så lyckligt att vi kan

jämföra det med en undersökning som utfördes 1999. Vi kommer

också att kunna studera förändringarna i beteendet när man

hanterar arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom ligger ett av

mättillfällena efter 2001 då man förändrade

arbetslöshetsförsäkringen.

Okej, då ska vi försöka att sammanfatta vilka

rekommendationer som Riksrevisionen har givit i sin rapport.

Jan Vikström, Riksrevisionen: Det rör dessa tre punkter. När

det gäller anvisningsförfarandet menar vi att de krav på ökad

sökaktivitet som de nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen

ställer på de sökande borde balanseras av motsvarande ökad

anvisningsaktivitet från arbetsförmedlingens sida. AMS borde

utfärda riktlinjer till arbetsförmedlingarna som betonar

vikten av att kontinuerligt anvisa platser även till

nyinskrivna sökande.

Vi sade också att AMS särskilt bör uppmärksamma

arbetsförmedlingarna på vikten av att utnyttja de utökade

anvisningsmöjligheter som kravet på vidgat sökområde ger

efter 100 dagar.

När det gäller sanktionsförfarandet och ifrågasättande av

ersättningsrätten som ska rapporteras till a-kassan menar vi

att det kan vara olämpligt att försöka styra med någon form

av kvantitativa mål. Vi pekade på en möjlighet, nämligen att

AMS skulle kunna pröva införandet av en sorts nämnd vid

kontoren där man beredde alla överväganden om

rapportskrivande. Därefter skulle kontorschefen och inte den

enskilda handläggaren svara för meddelandet till a-kassan. En

sådan ordning skulle kunna minska trycket på den enskilde

förmedlaren. Samtidigt skulle det kunna möjliggöra

utvecklingen av en mer enhetlig praxis på området, åtminstone

inom kontoret.

Beträffande tillämpningen av en förlängd ersättningsperiod

vill vi bara uppmärksamma riksdag och regering på den

situation som har uppstått till följd av något slags

köbildning inom aktivitetsgarantin. Den förlängda

ersättningsperioden har kommit att tillämpas på ett sätt och

i en utsträckning som inte var avsedd.

Ordföranden: Då tackar vi Riksrevisionen för det.

Bo Jangenäs, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen: IAF

är en myndighet som inrättades den 1 januari, så vi har inte

så lång verksamhet bakom oss. Vårt uppdrag är lite snävare än

revisionsmyndighetens. Vi har som enda uppdrag att värna om

en bra arbetslöshetsförsäkring. Den ska fungera bra i alla

sina olika delar både på a-kassesidan och när det gäller

Arbetsmarknadsverkets uppgifter. Vi använder oss av följande

ledord och riktmärken: Vi ska jobba för rättssäkerhet i

försäkringen, för likabehandling och för att se till att

förtroendet för arbetslöshetsförsäkringen kan upprätthållas

och förbättras. Det är vårt uppdrag.

Vi driver så många tillsynsprojekt som vi har resurser för,

och vi försöker att rikta in dem mot strategiskt viktiga

delar där vi vet att det finns brister. Själva poängen med

det vi gör är att vi pekar ut brister och försöker att få i

gång en dialog med dem som vi har tillsyn över, a-kassorna

och Arbetsmarknadsverket. På det sättet kan vi

förhoppningsvis bidra till en fortlöpande förbättring av det

här systemet.

Innan jag går in på det som jag egentligen tänkte säga om

IAF och de projekt som vi driver vill jag säga att jag tycker

att Riksrevisionens rapport var till stor nytta när vi körde

i gång vår verksamhet och funderade över vad vi skulle göra.

Men det är några intressanta saker som sägs i rapporten som

jag gärna vill upprepa, om ni inte har någonting emot det,

nämligen just det att de kontor som har en bra kontroll när

det gäller arbetslöshetsförsäkring också faktiskt har de

bästa arbetsplaceringsresultaten. Det är en viktig poäng. Den

motsättning som man brukar tala om mellan arbetsförmedlingens

olika roller kanske inte riktigt är som man säger.

Beträffande framgångsfaktorer gäller det att snabbt

upprätta handlingsplaner, att jobba med matchning och

anvisningar redan i början av inskrivningsperioden på

arbetsförmedlingen, att ha en hög nivå på platsanvisningar

och en konsekvent tillämpning av reglerna i

arbetslöshetsförsäkringen. Jag tycker att det är viktiga

poäng som Riksrevisionen tar fram.

Nu till det som jag egentligen tänkte tala om. Vad är

egentligen Arbetsmarknadsverkets uppdrag? När man talar om

kontrollfunktionen handlar det ofta bara om hur många

meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt som man skriver och

att det är brister i fråga om det. Men Arbetsmarknadsverkets

uppgifter är mycket bredare.

Det som vi på IAF menar när vi talar om kontrollfunktionen

är att den innehåller många fler uppgifter. Jag ska tala lite

grann om dem.

Sedan tänkte jag ta upp en fråga som stod på inbjudan,

nämligen frågan om lämpligt arbete, inte likvärdigt arbete

som det står, som ett viktigt begrepp i

arbetslöshetsförsäkringen. Det är en rolig felskrivning. Jag

funderade på att om man skulle ersätta begreppet lämpligt

arbete med likvärdigt arbete är jag säker på att kostnaderna

i arbetslöshetsförsäkringen skulle öka dramatiskt.

Men jag ska säga något om lämpligt arbete just av det

skälet att det är en viktig fråga som handlar om

tillämpningen, om rätten till ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen.

Vi hade på IAF i somras ett regeringsuppdrag att rätt

snabbt försöka förbättra de föreskrifter som fanns för

lämpligt arbete. Jag ska säga något om det.

Jag tänkte egentligen kommentera våra tillsynsrapporter,

men eftersom slutsatserna är nästan desamma som

Riksrevisionens tänkte jag vara väldigt kortfattad i fråga om

det och i stället säga något på slutet om saker som jag har

funderat på och som handlar om hur man snabbt ska kunna få en

bättre tillämpning av dessa regler i

arbetslöshetsförsäkringen. Det handlar om

Arbetsmarknadsverkets roll.

Arbetsmarknadsverkets uppdrag innehåller rätt många moment

som direkt har betydelse för ersättningsrätten för den

enskilde. Det handlar om anmälan till arbetsförmedlingen. Det

står ju i lagen att man ska vara anmäld för att få rätt till

ersättning. Och rutinerna kring det och hanteringen av

information om anmälningstider till a-kassorna har faktiskt

betydelse. Det är på marginalen avgörande vilken dag man blir

inskriven på förmedlingen och hur man avanmäls. Det påverkar

direkt ersättningsrätten för den enskilde, och det är då

viktigt att man har bra rutiner och kontroll över det.

Sedan handlar det om att man ska anvisa arbete.

Anvisningsbegreppet i försäkringen har alltid varit väldigt

strikt. Det ska vara en formellt korrekt anvisning, och den

ska innehålla en viss information, och den ska ske på ett

visst sätt. Det hänger ihop med att man vill garantera

rättssäkerheten eftersom det handlar om människors

försörjning, och det ska gå rättssäkert och riktigt till.

Därför har detta begrepp varit strikt definierat.

Men anvisning till lämpligt arbete är en av dessa

uppgifter, liksom att följa upp anvisningarna för att i ett

senare skede ta ställning till om man ska skriva en rapport

och ifrågasätta ersättningsrätten.

Från 2001 handlar det om att upprätta en handlingsplan. Det

står direkt i lagen att den arbetssökande är skyldig att

medverka till upprättande av en handlingsplan. Det är en

viktig fråga. Det är ett grundvillkor att man faktiskt gör

det. Och handlingsplanen har ju, vilket inte minst

Riksrevisionen och AMS har påpekat i många sammanhang, en

oerhört stor betydelse för arbetet på arbetsförmedlingen och

för effektiviteten.

Sedan handlar det om meddelandena om ifrågasatt

ersättningsrätt. Där är det viktigt att man har en ordning,

en metodik och rutiner som gör att man inte skickar

meddelanden om man inte är säker på att a-kassan bör pröva

ersättningsrätten för den enskilda. Man ska alltså inte

skicka meddelanden i onödan.

Avanmälan är en viktig fråga. Jag försökte i morse läsa den

rapport som SO skickade ut, men jag hann inte läsa hela. Där

tar man upp frågan om avanmälan som i dag av behandlas som en

administrativ fråga på arbetsförmedlingen och AMS. Men för

den enskilde är det faktiskt en fråga om ersättningsrätt. Och

SO säger, om jag förstår det rätt, att man borde ha möjlighet

att besvära sig om arbetsförmedlingen och den enskilde har

olika uppfattningar om när avanmälan ska ske. Den

uppfattningen har också vi på IAF. Vi har diskuterat denna

fråga. Det är en rättssäkerhetsfråga för den enskilde.

Slutligen har Arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingen

också det uppdrag som gäller deltidsarbetslösa, som också är

en del av kontrollfunktionen, nämligen att man som alternativ

till långvarig deltidsarbetslöshet med ersättning från a-

kassa ska anvisa program på heltid. Man ska var sjätte månad

förse a-kassan med ett underlag för prövning av

ersättningsrätten för deltidsarbetslösa. Detta är också ett

uppdrag som faktiskt är väldigt noga definierat för

Arbetsmarknadsverket.

Alla dessa delar påverkar direkt ersättningsrätten för den

enskilde. Därför är det självfallet väldigt viktigt att man

har fasta rutiner och att man har former för hanteringen som

gör att det blir rätt helt enkelt. Blir det inte rätt är det

alltid någon arbetslös som drabbas av det. Så är det.

Alla dessa uppgifter är föremål för en tillsyn från IAF,

och därutöver är det en del andra uppgifter som jag inte ska

gå in på eftersom det inte berör den här utfrågningen. Men vi

försöker, med de resurser som vi har, gå in och se om alla

dessa delar fungerar på ett bra sätt. Och när det inte gör

det försöker vi påpeka bristerna och förutsätter att de som

vi har tillsyn över - det gäller a-kassorna och

Arbetsmarknadsverket - funderar över om det går att förbättra

det på något sätt.

Beträffande lämpligt arbete anges det i grundvillkoren för

rätt till arbetslöshetsersättning i lagen om

arbetslöshetsförsäkring att bara den som uppfyller vissa

bestämda villkor har rätt till sådan ersättning. Det handlar

om att stå till förfogande för arbete. Det handlar om att

vara beredd att ta ett lämpligt arbete. Men beträffande just

detta med att vara beredd att ta ett lämpligt arbete är det

oerhört viktigt hur lämpligt arbete definieras. Då finns det

bestämda regler kring det. Det har alltid funnits

föreskrifter. Arbetslöshetsförsäkringen är ju en försäkring

som har funnits sedan mitten av 30-talet. Och just dessa

frågor har alltid varit på tapeten och viktiga. Vid

bedömningen anges det att man ska ta hänsyn till personliga

förutsättningar och personliga förhållanden. Det handlar om

kompetens för jobb. Det handlar om medicinska hinder. Det

handlar om till exempel familjers möjlighet att inte vara

tvingade att flytta till skilda orter om man har vårdnad om

barn eller vårdnad om anhöriga och så vidare. Det handlar om

inkomst och om bostadsort.

Allt detta finns med i föreskrifterna om lämpligt arbete.

Problemet med dessa föreskrifter är att arbetsförmedlingen

under många år har framfört synpunkter på att de har varit

svåra att tolka. Det är bland annat av det skälet som vi fick

ett uppdrag från regeringen att se över dem. Vi gjorde det.

Och efter många diskussioner i vårt insynsråd, och efter

remiss till AMS och SO och så vidare så att vi var rimligt

överens om vad som gällde, antog vi nya föreskrifter. Jag

tror att det var den 1 september.

Om man tittar på föreskrifterna nu i förhållande till de

tidigare är det egentligen inte några stora förändringar rent

materiellt. Det som har hänt är att vi har skrivit dem mycket

enklare och tydligare. Och det har vi fått många uppskattande

synpunkter på. Det är lättare att läsa dem nu och förstå vad

som menas med de olika väldigt svåra bedömningsfrågorna.

Skillnaderna innehållsmässigt är egentligen att vi har

tagit bort en del undantagsregler. Tidigare hade vissa

grupper möjlighet att under en omställningstid slippa vidga

sitt sökområde eller slippa söka arbete utanför bostadsorten.

Men det var under en omställningstid. Men genom införandet av

100-dagarsregeln, alltså att man under 100 ersättningsdagar

får begränsa sitt arbetssökande till närområdet och till

tidigare yrke, som riksdagen beslutade om och som infördes i

februari 2001, behövdes inte dessa undantagsregler längre,

och därför tog vi bort dem. Det som gällde för

undantagsgrupperna gäller nu för hela gruppen arbetslösa.

Den andra förändringen är egentligen inte en förändring i

tillämpningen utan mer att vi skrev in direkt i

föreskrifterna vad som gäller, med hänsyn till hur frågan

hade tillämpats tidigare beträffande hur man avgränsar

närområdet eller dagpendlingsområdet. Nu står det i

föreskrifterna att det är högst tolv timmars bortovaro från

bostaden. Några av er har kanske sett att vi just har

publicerat en rapport om geografiskt sökområde där vi har

jämfört hur en sådan begränsning ser ut i förhållande till

hur arbetsförmedlingen har avgränsat sökområdet. Den

rapporten säger ingenting om tillämpningen eftersom vi inte

har granskat den. Det kan vara så att arbetsförmedlingen

faktiskt har en korrekt tillämpning. Vi har bara sett hur man

i sitt IT-system har gjort denna avgränsning.

I övrigt är det inte några förändringar utan bara

förenklingar och förtydliganden. Vi har tagit upp frågan om

meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt också. När vi hade

läst Riksrevisionens rapport började vi i andra änden och

ställde frågan: Hur ser det ut i landet? Är skillnaderna

rimliga? Finns det något som ser konstigt ut? Och det gör det

faktiskt. Jag ska nu ta upp de allra senaste uppgifterna.

Antalet meddelanden per tusen ersättningsdagar i varje län

varierar med mellan 2 och 20. Tittar man på förmedlingsnivå

kan man säga att tre fjärdedelar av meddelandena om

ifrågasatt ersättningsrätt skickas av en fjärdedel av

arbetsförmedlingarna. Det är alltså stor skillnad mellan

länen och inom länen.

Det är klart att det aldrig kan bli lika eftersom det finns

skillnader i förutsättningarna. Men skillnaderna är så stora

att det nog speglar samma sak som Riksrevisionen hade

uppmärksammat när man gjorde sin granskning utifrån

förmedlingsnivå. Det finns stora skillnader, och det innebär

att vi har ett problem med likabehandlingen av de

arbetssökande i landet. Hur den här frågan hanteras beror på

vilken arbetsförmedling man är inskriven på Och bakom ligger

självfallet variationer i platsanvisningar, i uppföljning av

platsanvisningar och än snarare benägenheten hos förmedlare

att skriva meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt.

Jag ska också nämna, även om jag inte ska gå in på det i

detalj, att det finns skillnader mellan olika yrkesområden

och mellan olika grupper som AMS bör uppmärksamma. Den frågan

har också tagits upp av SO i en rapport. Det är traditionellt

så att meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt lämnas mer

när det gäller industriyrken och när det gäller vård och

omsorg än när det gäller tjänstemannayrken. Det kan finnas

sakliga skäl till skillnader, men skillnaderna är väldigt

stora. Detta är en fråga som man faktiskt måste fundera över.

Vi sade också, även om vi sade det väldigt försiktigt, att

det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller

ifrågasatt ersättningsrätt. Vi trodde att det kan hänga

samman med att ersättningsrätten ifrågasätts mindre bland

deltidsarbetslösa än bland heltidsarbetslösa.

Alla dessa frågor håller vi nu på att gräva djupare i. När

det gäller meddelande om ifrågasatt ersättningsrätt har vi

ett stort projekt som vi för närvarande genomför där vi går

igenom ett mycket stort antal ärenden för första halvåret i

år. Lite preliminärt kan jag säga att våra första försiktiga

kommentarer inte har dementerats utan snarare förstärkts, och

det finns problem. Men detta är ju ingen nyhet, utan det är

många som har påpekat att det finns problem inom detta

område, inte minst Riksrevisionen och tidigare RRV.

Vi har också gått in på hur man tillämpar förlängd

ersättningsperiod. Bara för att inte upprepa vad Jan sade kan

jag bara lämna lite siffror som gäller tredje kvartalet i år,

så får ni höra hur det ligger till med förlängd

ersättningsperiod.

Under tredje kvartalet var det ungefär 34 000 personer som

hade förbrukat en hel ersättningsperiod. Det intressanta är

att 22 000 av dem uppfyller ett nytt arbetsvillkor. De har

alltså rätt till en ny ersättningsperiod därför att de

uppfyller kraven för det. Ungefär 10 000 av gruppen på 34 000

fick förlängd ersättningsperiod. Det går praktiskt till på

ett sådant sätt att om man inte får plats i aktivitetsgaranti

får man förlängd ersättningsperiod. Det finns ingen grund att

neka någon detta i så fall. Ungefär 900 personer

avaktualiserades eller kvarstod som sökande på

arbetsförmedlingen trots att de hade jobb eller fanns i

program. Och lite drygt 600 personer utförsäkrades, som vi

kallar det för. De fanns kvar i arbetsförmedlingen men hade

ingen ersättning. De var fortfarande arbetslösa.

Utan att tolka siffrorna alltför mycket ger detta en bild

av hur situationen ser ut.

I dessa granskningsrapporter har vi också gått in på

länskundtjänsterna, alltså de som länsarbetsnämnderna själva

har inrättat. Jag ska inte säga så mycket om det, men jag ska

bara säga att det där finns stora problem när det gäller

hanteringen av arbetslöshetsförsäkringsfrågor. Det är väldigt

varierande över landet, och det innebär att människor som

inte bör ha ersättning får det. Nu är dessa kundtjänster så

att säga på väg ut. Egentligen kanske det därför inte finns

anledning att säga så mycket om det eftersom AMS jobbar med

ett stort utvecklingsarbete.

Även om det var ett pilotförsök där själva poängen är att

man utvecklar verksamheten i själva försöket så granskade vi

vissa saker när det gäller AF Kundtjänst i Sollefteå, alltså

den nya verksamheten som AMS håller på att utveckla. Vi

konstaterade i början av sommaren när vi besökte AF

Kundtjänst i Sollefteå - och också granskade vad som händer

till exempel i fråga om platsanvisningar, uppföljning,

meddelanden om ifrågasatt ersättningsrätt - att det där fanns

problem. Det fungerade inte riktigt. Det var som sagt en

verksamhet under utveckling. Själva poängen är att man då kan

rätta till fel. Men vi har fortsatt att granska denna

verksamhet under sommaren och hösten och tyvärr kunnat

konstatera att problemen kvarstår, men de går ju att göra

något åt.

Jag hoppar över det övriga som gäller AF Kundtjänst. I

stället går jag in på det allra sista.

Jag tycker att det är tråkigt att bilden av en som jag

uppfattar som en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring i

övrigt störs av denna diskussion om kontrollfunktionen. Och

jag tycker att bilden av arbetslöshetsförsäkringen faktiskt

blir lite orättvis. Det är rätt lätt att jämföra med andra

viktiga välfärdssystem, och detta är en stor och viktig

försäkring.

Det är inte lätt att vara arbetsförmedlare, och det är inte

lätt att driva arbetsförmedling. Man har väldigt många krav

på sig, och det är ett stort tryck, och man har många

uppgifter som man ska klara av. Men just av det skälet är det

så viktigt att AMS verkligen driver dessa frågor på ett bra

sätt och ser till att man får ett stöd och att man har

kunskaper och att man har system, rutiner och metoder som

fungerar över hela landet. Det här är nämligen typiska sådana

frågor där det krävs en central styrning och där man kan göra

mycket med centrala grepp.

Jag förstår också att AMS jobbar väldigt mycket med det

utvecklingsarbete som gäller att forma den framtida

arbetsförmedlingen. Men jag tror att om man kunde ha två

tidsperspektiv samtidigt som man arbetar med detta skulle man

kunna åstadkomma rätt mycket, alltså att även försöka

förbättra det som faktiskt finns nu och inte bara försöka

jobba med det som kommer. Och även vad gäller det som kommer

i detta stora utvecklingsarbete så tror jag - det är vår

erfarenhet efter att ha läst dokument och försökt titta på

det - att det vore bra om AMS ännu mer försökte koncentrera

sig på att hitta bra lösningar, bra metoder, bra rutiner och

bra organisation för att också klara den här arbetsuppgiften.

Generaldirektör Anders L. Johansson, Arbetsmarknadsstyrelsen

(AMS):

Det finns naturligtvis väldigt mycket att säga om och

diskutera kring det

som har sagts. Jag tänker inte fördjupa mig i det som har

sagts, utan jag vill ta tillfället i akt att ge en konkret

bild av vad vi gör åt den problembild som vi alla faktiskt

känner väl till och som vi nu får belagd och fördjupad av

dessa båda myndigheter, vilket är både viktigt och angeläget.

Jag tänkte först ge en liten inramning och sedan gå över

till att också tala om varför det ser ut som det gör och

varför det inte fungerar i alla delar på ett

tillfredsställande sätt, naturligtvis med särskild hänsyn

till arbetslöshetsförsäkringen. Sedan ska jag ägna huvuddelen

av min talartid till att ge en bild av vad vi de facto gör.

Jag är alldeles bestämd i fråga om att Arbetsmarknadsverket

genomgår väldigt stora förändringar. Och jag tycker att det

är en stor tillfredsställelse att utskottet har ordnat denna

utfrågning för att vi ska få möjlighet att komma hit och

redovisa dessa stora förändringar.

Jag kan börja med att erinra om en rapport som

Riksrevisionsverket, som det hette tidigare, för ganska

precis tre år sedan lade fram och som handlade om ett annat

område som inte fungerade tillfredsställande inom

Arbetsmarknadsverket. Jag tänker på verksamhetsmålen. Jag

tänker på förmedlarnas kännedom om att regering och riksdag

faktiskt satte upp konkreta mål för vad som skulle uppnås.

Jag tänker på ett mål om att 70 % av dem som genomgår en

yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning ska vara i arbete

senast 90 dagar efter slutförd utbildning. Det är ett av de

viktigaste verksamhetsmålen som sedan början av 90-talet har

funnits i vår verksamhet. Då gjorde Riksrevisionsverket en

undersökning som ledsamt nog, får man säga, visade att bara

15 % av personalen över huvud taget kände till de åtta-tio

mål som då fanns i verksamheten. Det var inte en särskilt

upplyftande siffra.

Vi tog på oss att i vårt arbete se till att organisationen

faktiskt konsekvent och målmedvetet arbetar med att nå de

verksamhetsmål som regering och riksdag sätter upp.

I dag ser det helt annorlunda ut. Jag kan försäkra

utskottet om att förmedlarna i dag känner till målen och att

förmedlingen i denna del i dag gör en väldigt god prestation.

Nu har vi av förklarliga skäl fokus på

arbetslöshetsförsäkringen. Vi kan uppfatta

arbetslöshetsförsäkringen på två sätt. Å ena sidan handlar

det om individens inkomsttrygghet när man hamnar i

arbetslöshet. Å andra sidan, som jag tycker är huvudpunkten i

detta sammanhang, handlar det om arbetslöshetsförsäkringen

som en omställningsförsäkring. Och där behöver vi göra

ordentliga insatser. Omställning innebär att man gör saker.

Det betyder att en individ, precis som Riksrevisionen har

redovisat här i dag, som uppbär arbetslöshetsförsäkring ska

vara aktiv i en rad olika betydelser. Det betyder att

arbetsförmedlaren och arbetsförmedlingen ska stå för en

verksamhet. Den arbetssökandes aktiviteter och verksamheten i

förmedlingsorganisationen ska förstås vara ömsesidigt

stödjande. Det är då vi får en omställningsförsäkring, och

det är då vi får aktiva arbetssökande.

Jag beskriver det på detta sätt därför att det inte bara

handlar om att anvisa ett arbete, utan en bra anvisning är

ett resultat av en bra verksamhet, bra verksamhetsinsatser

och bra aktiviteter från individens sida. En sådan

arbetsprocess och en sådan verksamhet i samarbetet mellan

förmedlaren och individen leder till en bra anvisning som i

bästa fall leder till ett arbete, men långtifrån alltid. Då

måste man ha en fungerande process som föregår anvisning. Då

tänker jag förstås på förmedlingens tjänsteutbud. Vilka

tjänster har vi som vi kan erbjuda individer? Jag tänker på

en bra handlingsplan. Jag tänker på täta kontakter. Det har

också påpekats här hur viktigt det är. Och även om

Riksrevisionens undersökning innehåller ett väldigt litet

urval är jag för min del rätt övertygad om det samband som

man har fått fram mellan graden av verksamhet och aktivitet

och resultat när det gäller att få ett arbete och nå ett

lyckat resultat.

Med den här bilden vill jag också säga att

arbetslöshetsförsäkringens regelsystem i grund och botten är

utformat i syfte att stödja en bra verksamhet och främja

aktiviteten - tydligt, klart och kravställande. I

arbetslöshetsförsäkringens regelsystem ligger med andra ord

en bedömning: Arbetar man på detta vis med en effektiv

verksamhet i förmedlingsorganisationen och rätt aktiviteter

från individens sida - och detta betingar varandra - blir det

en bra och riktig tillämpning av arbetslöshetskassans regler

som befrämjar dels att skapa en funktionsduglig

arbetsmarknad, dels att individen kommer i arbete. Det är så

man ska se försäkringssystemets regler.

Sedan har vi ett ansvar att kontrollera att vi genomför

dessa aktiviteter och bedriver denna verksamhet i

överensstämmelse med a-kassans regelsystem. Detta sker inte

på ett tillfredsställande sätt. Jag vill nu ta tillfället i

akt att säga att den stora uppgift vi tagit på oss under det

senaste året - och tidigare rapporter från Riksrevisionen har

förstärkt detta - är att som nästa stora leverans från vår

sida, nästa stora insatsområde där vi så småningom ska

redovisa lyckade resultat och framsteg, se tillämpningen av

arbetslöshetskassans regelverk i det verksamhetsperspektiv

som jag beskriver.

Vi har drivit ett målmedvetet arbete när det gäller

verksamhetsmålen och när det gäller effekter, sett i

verksamhetsmålstermer, på arbetsmarknaden. Det har faktiskt

gått riktigt bra, trots att detta är en stor organisation.

Det tar lite tid, men det går att förändra. Det går att

utveckla. Nu bedriver vi sedan en tid, efter beslut av AMS

styrelse, ett genomgripande arbete med att komma till en

bättre ordning och ett bättre resultat när det gäller

tillämpningen av arbetslöshetskassan. Och vet ni vad - jag

misströstar inte alls i det arbetet! Vi kommer att nå

framsteg i det arbetet.

Man kan naturligtvis också reflektera en del över varför

det ser ut som det gör. Det finns mycket att säga i den

diskussionen. Jag vill peka på tre omständigheter som jag

menar har skapat den olikartade tillämpningen av

arbetslöshetskassans regler.

Vi ska för det första komma ihåg att vi inte minst under

90-talet har haft en stark förankring i synsättet att

ansvaret för arbetsmarknadspolitiken och dess genomförande är

en lokal och regional angelägenhet. Fram till den 1 januari

2002 hade vi 21 fullvärdighetsstyrelser i

arbetsmarknadspolitiken som fullt ut var ansvariga för

arbetsmarknadspolitikens genomförande, tillämpning och

utförande - och som naturligtvis därmed också hade ansvaret

för arbetslöshetskassan. Vi har också fortsättningsvis -

vilket jag tror är angeläget från en rad andra

utgångspunkter, sett ur enhetlighets- och

rättighetsperspektivet - en stark förankring av vårt

utförande och genomförande av verksamheten i kommunerna och i

arbetsmarknadsnämnderna.

Om vi då, för det andra, har en struktur som innefattar 21

självständiga myndigheter som vi tidigare hade, vilket vi

naturligtvis har kvar effekterna av, 21 självständiga

styrelser får väl var och en fundera över i vad mån detta är

optimala förutsättningar för en riksenhetlig tillämpning av

a-kassan. Jag drar mig inte för att uttrycka mig på precis

samma sätt som Bo Jangenäs gjorde: När det gäller att få till

stånd en enhetlig, rikstäckande tillämpning av a-kassans

regler - och där delar jag helt den problembild som

beskrivits här tidigare - blir naturligtvis en enhetlig

ledning och styrning, att tillsammans fokusera på rätt

uppgifter, av avgörande vikt för att nå framgång snabbt.

För det tredje har vi i arbetsmarknadspolitiken, som jag

ser det, ett väldigt starkt fokus på det vi i vardagstal

kallar åtgärder och som mer formellt heter

programverksamheten. Vi har i dag ungefär 128 000 individer i

programverksamhet, inte minst på grund av arbetslöshetsläget.

Vi gör vad vi kan för att erbjuda en bra verksamhet från

förmedlarens sida och se till att individer erbjuds

möjligheter att vara aktiva i sin process mot en anvisning

och mot ett arbete. Det är handlingsplaner, det är

arbetspraktik, det är uppföljningar och så vidare. Det är en

arbetsprocess som pågår för huvuddelen av de 128 000

individer som finns i aktivitet.

Det finns mer att göra. Det är inte perfekt; det är inte

det jag säger. Men vad vi också har är nära det dubbla

antalet personer som inte får samma erbjudande om aktiva

insatser utan mera får nöja sig med arbetslöshetsförsäkringen

som just en inkomstförsäkring. Från AMS sida delar vi de

analyser som forskningen har gjort, och som har kommit fram

här, om att den mest ändamålsenliga arbetsmarknadspolitiken

är när vi kan erbjuda tidiga insatser och kontakter. Här har

vi en ganska stor grupp som i klartext tar del av

arbetslöshetsförsäkringen enkom som en inkomstförsäkring och

där vi kan göra mycket mer när det gäller

omställningsuppgiften och omställningsrollen. Aktiva insatser

är alltid bättre än enbart ett passivt understöd.

Då vill jag lägga på en bild som redovisar vad vi gör för

att komma till rätta med de problem som har redovisats här.

Ska man ha en enhetlig tillämpning och ett enhetligt

arbetssätt när det gäller vår verksamhet och individens

aktiviteter måste ju det enhetliga och rättssäkra så att säga

stämmas av mot något. Sanningen är att vi har en tradition i

verket där förmedlingsyrket väldigt mycket har varit ett

erfarenhetsburet arbete. I klartext har man gjort på väldigt

olika sätt i olika delar av landet när det gäller arbetssätt,

typ av aktiviteter och hur en handlingsplan ska se ut.

Vad vi har etablerat för att få en ökad enhetlighet och

rättssäkerhet är ett enhetligt tjänsteutbud i organisationen.

I dag har förmedlingen närmare bestämt nio tjänster som

erbjuds de arbetssökande - och också arbetsgivarna. Det

tjänsteutbudet är kärnan i vår verksamhet och också i de

aktiviteter som individen ska genomföra i sin väg mot arbete.

Vi är på väg att etablera nya handlingsplaner i

organisationen som bygger på att öka kontakten mellan den

arbetssökande individen och arbetsförmedlingen ganska

dramatiskt. Vi är faktiskt på fullt allvar på väg mot att

infria vårt uppdrag när det gäller 24-timmarsmyndigheten. Vi

är på väg att skapa - och det är en huvudfråga - en helt

annan kontaktfrekvens mellan den arbetssökande och

arbetsförmedlaren.

Historiskt och i stort sett fram till i dag har

kontaktmöjligheten mellan arbetssökande och förmedlare varit

den lokala arbetsförmedlingen på ort och ställe. Vi

kompletterar nu vår förmedling med två ytterligare

kontaktvägar och kontaktmöjligheter.

Vi kommer att erbjuda - vi har kört piloter på detta och är

nu färdiga att gå över i full drift i hela landet -

telefontjänster och rådgivning till arbetssökande även på

helger och kvällar, och naturligtvis under dagtid. Mycket av

kontakten med den ordinarie dagliga förmedlingen handlar ju

om att man vill ha svar på en konkret fråga, till exempel ha

ett besked om arbetslöshetsförsäkringens regelsystem. Vi

kommer nu att erbjuda en ny kontaktmöjlighet med

arbetsförmedlingen genom att ge telefonrådgivning på dagtid,

helger och kvällar.

Vi kommer också inom loppet av högst något år, under 2005,

att erbjuda alla arbetssökande som så önskar en egen hemsida

som är interaktiv gentemot vederbörandes personliga

arbetsförmedlare. Det innebär alltså att jag kan ha det

första personliga mötet med förmedlaren och sedan gå hem och

börja arbeta med min handlingsplan, eller för den delen sitta

på kontoret och göra det om jag skulle föredra det, och få i

gång en interaktiv arbetsprocess med utgångspunkt i att

åstadkomma en bra verksamhet och en bra aktivitet.

Vi genomför nu alltså en rad förändringar som också innebär

stora strukturella förändringar i organisationen. Vi ska se

till att det finns tre kontakt- och samarbetsmöjligheter

mellan individ och arbetsförmedlare. Det blir kontoren, som

ska fortsätta att arbeta på det sätt som de gör i dag. Det

blir telefontjänsterna och det vi kallar kundtjänst. Det blir

också helt nya interaktiva möjligheter för individen när det

gäller att själv arbeta med sin handlingsplan och sina

aktiviteter.

Innebörden av detta är att vi också kommer att få helt nya

uppföljningsmöjligheter. Vi kommer att få helt nya

möjligheter att kontakta individen när vi ser att det inte

går rätt till när det gäller att följa arbetslöshetskassans

regelsystem. Kontakterna mellan individ och arbetsförmedlare

kommer helt enkelt att öka ganska dramatiskt, och det redan

under 2005.

Vad vi som en följd av detta också gör, avslutningsvis,

vilket har påtalats här, är att med utgångspunkt i den

föreskrift om lämpligt arbete som den nya tillsynsmyndigheten

har tagit fram utarbeta nya föreskrifter och allmänna råd för

att tydliggöra för både arbetssökande och förmedling hur a-

kassans regelsystem ser ut och ska tillämpas.

Anders Forslund, Institutet för arbetsmarknadspolitisk

utvärdering: Då ska jag ge mina "eventuella" kommentarer. Det

är väl lite olika reflexioner det handlar om.

En första reflexion är att även vi på IFAU faktiskt i en

enkätstudie som vi gjorde under sent 90-tal har tittat på hur

regelsystemet tillämpas. I väldigt kort sammanfattning kan

man väl säga att vi hittade ungefär samma saker, nämligen att

regelsystemet inte tillämpas på samma sätt över landet. Lite

grann gör jag samma reflexion som Anders L Johansson om

åtminstone en tänkbar orsak till detta, och det är just att

det är en väldigt fragmentarisk organisation. Jag ser

arbetsmarknadspolitiken i första hand som en statlig politik

som rimligen måste styras någorlunda centraliserat, och de

möjligheterna kanske inte har funnits i tillräcklig

utsträckning tidigare - och kanske inte gör det nu heller.

En andra reflexion jag gör handlar lite grann om språkbruk.

Det är kutym att tala om å ena sidan passiv

arbetsmarknadspolitik - underförstått att man bara får pengar

via a-kassan för att vara arbetslös - och å andra sidan en

aktiv arbetsmarknadspolitik som innebär att personer hamnar i

programverksamhet av olika slag. Detta är inte någonting som

vi tillämpar bara i Sverige; man ser det även i OECD-

sammanhang. När de klassificerar hur länder bedriver sin

arbetsmarknadspolitik används "passivt" och "aktivt" med

ungefär den innebörden.

När vi på IFAU har tittat på resultaten av en aktiv politik

har de flesta utvärderingar varit förhållandevis nedslående,

skulle man kunna säga. Det är väldigt få av de aktiva

programmen som tycks ha fungerat speciellt bra. En möjlig

tolkning av resultaten generellt skulle kunna vara att det

som kallas passivt, det vill säga att inte delta i program, i

själva verket har varit ett minst lika bra alternativ.

Vad innebär det att vara passiv? Jo, det innebär ju enligt

de regler som finns inte alls att vara passiv. Det innebär

att man ska söka jobb aktivt i enlighet med bl.a.

regelsystemet för att uppbära a-kasseersättning. Det sätter

fokus på att förmedlingsverksamheten, vilken, som jag ser

det, är kärnan i det AMS håller på med, är den verksamhet som

ska understödja detta. Jag ser den som ett program, nämligen

programmet att hjälpa och övervaka individens sökaktivitet.

Då är min reflexion: Är det så ändamålsenligt att

Arbetsmarknadsverkets budget ser ut som den gör i dag? Vi har

först förvaltningsanslag som i princip betalar förmedlarnas

löner, lite grovt sagt, det vill säga betalar just det

programmet. Sedan har vi andra program som man finansierar

över en helt annan budget. För mig tycks det som om man

åtminstone kunde fundera över ändamålsenligheten i detta och

i större utsträckning lämna det till AMS att avgöra hur stor

del av de aktiva insatserna som ska vara förmedling och hur

mycket som ska vara andra program.

Sedan har jag bara en liten reflexion kring de här

studierna, som jag tycker är intressanta, kanske framför allt

den från Riksrevisionen. Möjligen skulle jag vilja säga att

jag saknar en pusselbit där. Det som finns är ju en koppling

mellan arbetssätt på förmedlingar och något mått på resultat,

det vill säga placeringar i arbete. Erfarenhetsmässigt vet vi

att placeringar i arbete förklaras av en mängd olika saker.

Det kan alltså vara annat som förklarar de här skillnaderna,

även om man känner sig relativt övertygad.

Jag skulle gärna vilja se att man försökte studera mer

direkt hur stor effekt de olika arbetssätten har på det som

ska vara länken, det vill säga de arbetslösas sökbeteende. Är

det så att sökbeteendet varierar mellan kontoren på ett sätt

som gör att resultaten ser ut som de gör känner jag mig mer

övertygad om att det faktiskt handlar om arbetssättet snarare

än om dem som finns på kontoren, arbetsmarknadsläget eller

någonting liknande som man inte har inflytande över.

Eftersom de andra har pratat långt pratar jag kort.

Ordföranden: Tack för det, Anders! Då tar vi kaffepaus.

(forts. AU-utfrågning efter kaffepaus)

Ordföranden: Vi återupptar hearingen. Nu handlar det om

Arbetslöshetskassornas samorganisation. Jag kan för övrigt

konstatera att Inger Lindström är den enda kvinnan bland

föredragshållarna i dag.

Inger Lindström, vice ordförande Arbetslöshetskassornas

Samorganisation (SO): Jag tänkte ägna den här stunden åt den

rapport som SO lade fram i går. Innan jag gör det skulle jag

dock vilja börja med att säga något om kopplingen mellan

arbetsförmedlingen och a-kassan.

Grundvillkoren för rätt till ersättning är att man är

beredd att ta ett lämpligt arbete samt att man är anmäld på

arbetsförmedlingen. Från arbetsförmedlingens sida skickas

sedan en påanmälan till a-kassan, vilket gör det möjligt att

få ersättning av kassan. Det är alltså då vi börjar pröva

ersättningsrätten.

Från arbetslöshetskassorna skickas också signaler till

arbetsförmedlingen, till exempel när det gäller antalet

förbrukade ersättningsdagar. Detta sker även när vi prövat om

den arbetslöse uppfyller ett nytt villkor eller inte.

Arbetsförmedlingen skickar i sin tur i vissa fall en

avanmälan till a-kassorna, och i det läget stoppar a-kassorna

ersättningen. Då är det alltså inte längre möjligt att få

ersättning.

Det skickas också ifrågasättanden från arbetsförmedlingen

till a-kassorna, och i de fallen sker en utredning på kassan

och ersättningsrätten prövas.

Nära detta är sagt tänkte jag gå över till rapporten. Vad

har vi då tittat på och hur har vi gått till väga? I

rapporten har vi tagit upp ifrågasättanden från

arbetsförmedlingen och anmälan från annan. När vi talar om

anmälan från annan avser vi de fall då vi till

arbetslöshetskassorna till exempel får en anmälan från

enskilda - det kan vara från arbetsgivare och olika

myndigheter. Vi har tittat på volymer, fördelning, hantering

och de rutiner som finns kring detta.

Vi har arbetat i projekt, där sju av kassorna deltagit och

naturligtvis även personal från SO:s kansli. Samtliga kassor

har deltagit genom att vi gått ut med enkäter, ställt frågor

och så vidare för att få en helhetsbild av hur kassorna

fungerar. När vi gjorde rapporten under våren var kassorna 38

till antalet; i dagsläget är de 37, eftersom vi haft en

sammanslagning.

Vad har vi då funnit? Under 2003 skickades ungefär 5 200

ifrågasättanden från arbetsförmedlingen till kassorna. Av

dessa 5 200 som vi mottagit har 1 200 personer inte gjort

anspråk på ersättning; där finns alltså ingen ersättningsrätt

att pröva för oss på kassorna. Vi har också uppmärksammat att

det finns stora skillnader mellan medlemsgrupperna. Om man

exemplifierar det kan man säga att på Kommunals a-kassa

ifrågasattes var 73:e arbetslös. Detta kan jämföras med hur

det såg ut bland akademikerna, där var 254:e akademiker som

blev arbetslös ifrågasattes - eller rättare sagt akademiker

som var anslutna till akademikernas a-kassa. Om man tar Sif

som exempel ifrågasattes var 213:e arbetslös. Vi har inget

svar, och vi har heller inte utrett, vad dessa skillnader

beror på, men vi har ändå plockat fram siffrorna och

uppmärksammat dem. Skillnaderna är stora, och man borde

kanske titta närmare på vad det är som gör att dessa

skillnader finns.

Om vi sedan går över till att titta på de fall där kassorna

fattat beslut ser vi att 83 % av ifrågasättandena föranlett

en sanktion. Ser man på hur detta hanterats vid kassorna

anser vi att hanteringen vid de 37 kassorna varit stringent.

De följer samma rutiner och har en samsyn kring regelverket

när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Den samsyn som de

lyckats upprätthålla beror på att SO, när det gäller

försäkringen, håller i all utbildning för all personal vid

kassorna. På det viset får de en samsyn. SO arbetar även

fortsatt intensivt med samsynen i just försäkringsfrågorna.

Genom att sammankalla de försäkringsansvariga vid kassorna

och diskutera problem och tolkningar i försäkringen har detta

varit möjligt.

När det gäller de 17 % som efter utredning tillerkänts

ersättning ser man, i de fall man går in och tittar närmare

på dem, att kassorna inte alltid ansett att det varit fråga

om ett olämpligt arbete. I ganska många fall ser det i

stället ut som att man skickat ett ifrågasättande trots att

den arbetslöse sökt ett arbete, men till exempel inte fått

det, eller att den arbetslöse inte nåtts av den anvisning som

skickats från arbetsförmedlingens sida. Detta har då

föranlett ersättning. Andelen där kassorna faktiskt har en

annan syn på om det är fråga om ett lämpligt arbete eller

inte är alltså betydligt lägre än 17 %.

Vi har också konstaterat att ifrågasättandena är av mycket

skiftande kvalitet, som nämnts tidigare. I många fall är

ifrågasättandena naturligtvis av väldigt låg kvalitet, om jag

uttrycker mig så, vilket givetvis gör det svårare för den

enskilde att förstå varför ifrågasättandet egentligen skickas

i väg. Det försvårar naturligtvis också det utredningsarbete

som sedan sker vid kassorna. I varje enskilt fall, där det

kommer ett ifrågasättande, görs en utredning. Man tar in

synpunkter från den arbetslöse, från eventuell arbetsgivare

och så vidare för att kunna ta ställning. Om underlaget då är

av låg kvalitet, där få sakuppgifter framgår, finns det risk

för att resultatet inte blir lika bra som om vi hade haft ett

bra underlag att bygga beslutet på.

I rapporten har vi, som jag sade tidigare, även tittat på

anmälan från annan. Man kan konstatera att det handlar om ett

mycket lågt antal anmälningar. Bland samtliga kassor

uppskattar man att ungefär 200 anmälningar från annan inkom

under föregående år. Samtliga anmälningar från annan utreds

naturligtvis av kassorna, och även i de fallen har man en

enhetlig syn och enhetliga rutiner kring hur hanteringen ska

ske.

Frågan vad vi kommit fram till behöver ställas för att

detta ska fungera smidigare och för att vi ska kunna se vilka

förbättringar som behövs. Framför allt tycker vi att

ifrågasättandena av handlingsplanerna ska vara tydligare och

av högre kvalitet. Särskilt viktigt är det att den enskilde,

den arbetslöse, när han eller hon kommer till

arbetsförmedlingen första gången måste få klart för sig vilka

krav som ställs på honom eller henne som arbetslös. Det måste

tydligt framgå vilka krav som ställs på den enskilde om man

ska ansöka om ersättning. Detta bör tydligt framgå av

handlingsplanerna, och det gäller naturligtvis också

ifrågasättandena. Bilden för den som är drabbad måste alltså

bli tydlig.

Vi har också föreslagit att avanmälan ska kunna överklagas

inom förmedlingsverksamheten. Som jag beskrev tidigare är det

så i dag att om en avanmälan skickas från arbetsförmedlingen

stoppas ersättningen på a-kassan med automatik. För den

enskilde är det i dag inte tydligt att detta är möjligt att

överklaga. I dagens läge skapas nämligen avanmälan på

arbetsförmedlingen, men man överklagar genom

arbetslöshetskassan. Detta ger en otydlig bild för den

enskilde och gör att många över huvud taget inte begär

överprövning av frågan. Om vi skulle få en ändring till stånd

är det naturligtvis vid arbetslöshetskassan som man även

framöver prövar rätten till den ersättning som innehålls, men

man borde också kunna pröva det beslut som arbetsförmedlingen

fattar om att avanmäla en person.

Vidare har vi föreslagit att a-kassorna borde ha möjlighet

till direktåtkomst till de meddelanden som kommer från

arbetsförmedlingen. Skälet till detta är att det skulle

snabba upp hanteringen. Vi kunde påbörja en utredning i stort

sett i samband med att detta inträffar på kassorna. Då skulle

hanteringen för den enskilde bli betydligt bättre.

Vi föreslår också att kassorna ska ha rätt till uppgifter i

handlingsplanerna. Dessa uppgifter är av betydelse för

kassorna när de ska göra bedömningen av ett ifrågasättande. I

handlingsplanen ska det klart och tydligt framgå vad som

krävs av den som är arbetslös. När vi tar ställning till om

en anvisning varit korrekt eller inte bygger anvisningen

oftast på just handlingsplanen. I dag görs en

sekretessprövning av om kassorna ska få ta del av dessa

uppgifter. Vi upplever att vi inte alltid får de uppgifter vi

behöver för att kunna skapa oss en fullgod bild när vi fattar

beslutet. Dessa uppgifter borde kassorna alltså ha möjlighet

att ta del av.

När det gäller sökområde föreslår vi att det begränsade

sökområdet ska vara i kalendertid och att detta borde vara

utgångspunkten när man övergår till att bli betraktad som

långtidsarbetslös. Dessutom måste begreppet definieras. I dag

har man möjlighet att under de hundra första

ersättningsdagarna begränsa sitt sökområde, men det är mycket

svårt att redan från början säga hur lång den perioden i

praktiken är eftersom vi från a-kassan betalar ut ersättning

för exakt de dagar man faktiskt är arbetslös, alltså inte om

man blir sjuk eller om någonting annat inträffar. På detta

sätt förskjuts perioden hela tiden. Denna uppgift lämnar vi

sedan från arbetslöshetskassorna vidare till

arbetsförmedlingen för att den ska veta när gränsen nåtts.

Från kassornas sida kan vi därmed inte lämna uppgiften förrän

hela perioden förflutit.

På arbetslöshetskassorna betalar vi alltså ut ersättningen i

efterhand, vilket innebär att det alltid blir en fördröjning

av våra svar till arbetsförmedlingen när det gäller dessa

uppgifter. Det hänger också samman med när en arbetslös

skickar in sina kassakort. Det sker inte alltid var fjortonde

dag, utan där kan det uppstå en fördröjning. Därför kan det

ha förflutit hundrafemtio dagar innan vi kan lämna ifrån oss

uppgiften till arbetsförmedlingen om att den hundrade dagen

gått, och då kan det i själva verket vara fråga om en ganska

lång fördröjning. Vi menar att hela hanteringen skulle

förenklas om det begränsade sökområdet i stället var i

kalendertid. Det hela skulle dessutom hänga ihop bättre och

bli tydligare för den enskilde om han eller hon hade den

möjligheten fram till den dagen han eller hon betraktas som

långtidsarbetslös. Därmed ställs också högre krav på den

enskilde som arbetssökande och ersättningstagare.

Ordföranden: Vi tackar för detta. Då är det tänkt att i

första hand utskottets ledamöter och suppleanter ska kunna

ställa frågor. Vi kanske kan samla på oss till exempel tre

frågor innan svaren ges. Jag vädjar till ledamöterna att

helst inte ställa alltför långa frågor. På så sätt kan vi

hinna med fler frågor.

Christer Skoog (s): Herr ordförande! Det är intressant att få

en föredragning om Riksrevisionens rapport. Jag uppfattade

dock inte riktigt hur mycket hänsyn det tagits till den

mänskliga bedömningen. Det är ju ett faktum att människor är

olika, med olika möjligheter och ibland kanske med något

litet hinder. Jag uppfattade alltså inte riktigt hur mycket

hänsyn man tagit till de skillnader som finns i fråga om de

geografiska möjligheterna på arbetsmarknaden.

Jag kan förstå att villkoren inte är riktigt desamma i

Kalix som i Karlshamn. Men hur många jobb den metallarbetare

som blev arbetslös när Facit Halda lade ned produktionen i

Karlshamn i slutet av 80- och början av 90-talet än söker,

hur många kontrollfunktioner det än görs på honom eller

henne, ökar detta inte anvisningsgraden. Jag förmodar att ni

har lagt in detta, men undrar ändå om ni kunde utveckla det

lite mer.

Jag skulle också vilja höra vilken bedömning ni gör av att

i framtiden ytterligare betona det faktum att det inte är

fråga om kollin utan om människor. Hur mycket skulle det

ändra på resultatet? Hur mycket skulle detta ändra en

framtida ny rapport från er?

Min nästa fråga går till inspektionen. I tredje kvartalet

innevarande år fanns 600 människor som inte hade någon

ersättning trots att de, om jag förstod föredragningen rätt,

var berättigade till det. Av någon anledning har de alltså

hamnat utanför systemet. Kan ni ge något slags generell

förklaring till vad orsaken är till att de hamnat utanför?

Jag vill också vända mig till AMS. De nya interaktiva

hemsidorna verkar spännande, men vad är syftet med dem mer än

att ha en kontakt? Finns det någon kontrollfunktion från

myndigheten inbyggd i dessa? Finns det sådana tankar?

Anders G Högmark (m): Herr ordförande! När jag blickar ut

över församlingen och ser alla dessa intressanta människor

och lyssnar på rapporterna är jag tacksam för att jag i

början av juni, när det kom en larmrapport om hur dålig

tillämpningen var, gick till utskottet och begärde att få en

hearing kring detta. Och även om det dröjt fyra månader är

det trevligt att vi fått den till stånd. Man kan alltid önska

sig mer tid, men sådant är livet. Tiden är utmätt för oss

alla. Så är det även i detta hus.

Jag försöker lägga två olika perspektiv på mina frågor som

egentligen riktas till alla som hållit föredragningar. Man

kan tänka sig att man försöker värdera de befintliga systemen

maximalt och se vilken potential det finns i dessa system och

om vi dragit nytta av dem. Bo Jangenäs var inne på att detta

ju inte är något nytt utan har förekommit under lång tid,

vilket skulle kunna indikera att det är svårt att - oaktat

system - få dem att fungera riktigt bra. Det är det ena

perspektivet.

Det andra perspektivet gäller vad som behövs om man

upptäcker att potentialen inte finns eller man av något skäl

inte kan dra nytta av den. Vilka är de mest akuta behoven när

det gäller regeländringar? Några har varit inne på det, men

det skulle vara intressant att höra ett klart uttalat behov

av regeländringar.

Anders L Johansson har ganska utförligt redovisat

förändringen av AMS. Lite skämtsamt och med glimten i ögat

kunde man kanske säga att det med tanke på denna städning mer

och mer börjar förberedas för 2006; det är alldeles

uppenbart. Nu tror jag inte att det är det direkta uppsåtet,

men det är i alla fall intressant att notera.

Jag har en detaljfråga. Det gäller här att i stort sett

iaktta ett beteende, rapportera ett beteende, anmäla det till

någon och göra en värdering av vad som sedan ska göras. På

något sätt känns det som, vilket flera varit inne på, att det

läggs ett stort ansvar på den enskilde arbetsförmedlaren som

både ska vara den goda samtalspartnern, ha kundkontakter och

allt som hör till det och sedan också ha lite internrevision

för att se hur det hela fungerar. Är det rimligt att ha alla

dessa funktioner?

I detta sammanhang funderar jag också lite grann över AMS.

Det är stort - 9 000 personer. Är det rimligt att ha denna

enorma organisation i ett enda verk? Skulle man kunna tänka

sig en ganska fristående uppdelning inom verket med en del

provider-funktioner, där arbetsförmedlingarna finns bland

aktörerna, där man har en myndighetsfunktion och en

inspektionsfunktion i bra dialog med en internrevision?

Margareta Andersson (c): Jag vill ställa en fråga både till

Riksrevisionen och till Anders L Johansson. Den handlar om

tidiga insatser.

När man blir sjuk, arbetslös eller något dramatiskt händer

i livet är man precis när detta har hänt väldigt aktiv och

engagerad. Vad jag kunde förstå av redovisningen från

Riksrevisionen hade det gått lite bättre för de arbetssökande

i de fall där man gjort tidiga insatser. Därför undrar jag:

Stämmer det, och vad anser ni om fortsättningen i så fall?

Jag ställer ungefär samma fråga till Anders L Johansson: Hur

kommer man att ta till vara kunskapen om tidiga insatser för

att folk inte ska tappa tempo utan fortsätta att vara aktiva?

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Vi fick en fråga om vi i vår

undersökning tagit hänsyn till individuella skillnader hos de

sökande. Jag skulle vilja säga så här: När vi försökte få

fram jämförelseparen - nu kommer det att låta lite tekniskt -

gjorde vi en klusteranalys, eller rättare sagt har Nutek

gjort den.

Man har tagit hänsyn till företagsstruktur på den lokala

arbetsmarknaden, näringsgrensstruktur, utbildningsstruktur

hos befolkningen som bor på orten, den lokala

arbetsmarknadens areal och befolkningsunderlaget, alltså hur

många som finns på den lokala arbetsmarknaden. Detta

sammanlagt och det faktum att det inom respektive

jämförelsepar inte förekommer kontor från vitt skilda områden

(som ett kontor i Karlshamn och ett i Norrland) utan att de

tillhör samma förvärvsregion, innebär att det inte bör

föreligga några större skillnader mellan sökandegrupperna i

respektive kontorspar. sedan jämför, utan de ligger i samma

område. Vi har alltså jämfört två kontor inom

Stockholmsområdet inom Mellansverige (industrisamhällen i

Småland) samt inom två orter, långt norrut i landet. De

arbetssökande vid de två kontoren i varje jämförelsepar bör

därmed bli varandra så lika som möjligt.

Jag skulle vilja säga att vi har gjort vårt yttersta för att

kontrollera

individuella skillnader bland de sökande på de lokala

arbetsmarknaderna. Icke förty brukar forskarna gå åt det

andra hållet och intervjua de sökande om deras sökbeteende.

Det har inte vi gjort, utan vi har tittat på annat och

hoppats att vi har kunnat konstanthålla så många olikheter

som möjligt. Därför tror vi på att vi kan förklara skillnader

i arbetsplaceringsgrad genom själva verksamhetssättet, det

vill säga handläggningen på kontorsnivå.

Bo Jangenäs, IAF: Jag tänkte börja med frågan om de 600

personerna. För dem som har utförsäkrats och har haft en hel

period i arbetslöshetsförsäkringen händer det en massa saker.

Det normala är att man antingen får en förlängd period eller

att man får en plats i aktivitetsgarantin. Det är ju så

riksdagen har sagt att det ska vara. Ingen ska hamna utanför.

Ändå är det så att några hamnar utanför, och de här 600

personerna är sådana. De är utförsäkrade. De har inte en

plats i aktivitetsgarantin, och de har inte heller rätt till

ersättning från a-kassa trots att de finns kvar som sökande

vid arbetsförmedlingen. Bakgrunden till det kan vara att det

är människor som inte vill ha plats i aktivitetsgarantin men

inte får en förlängd period. Det kan vara en massa annat

också, men vi har inte gått in i detta i detalj. Man kan säga

att trots att ersättningstiden nu är begränsad i

arbetslöshetsförsäkringen så är det färre som utförsäkras nu

än det var tidigare.

Anders L Johansson, AMS: Svaret på Christer Skoogs fråga är

helt enkelt ja. Det blir ordentligt med

uppföljningsmöjligheter och kontrollmöjligheter som kommer

med de nya interaktiva möjligheter som vi får. Jag skulle

också vilja koppla till det som togs upp senare. Det är

allmänt sett så att vi står inför helt nya möjligheter när

det gäller att erbjuda de interaktiva tjänsterna. De

förutsätter ett fungerande bredband och en bra

kommunikationsteknik som är lätt användbar och så vidare.

Detta har vi fått under senare år, och jag påstår att vi

ligger långt framme i verket när det gäller att ta till vara

de nya möjligheterna. Det är också en viktig bas för att öka

kontakterna mellan arbetssökande och

förmedlingsorganisationen när vi nu bygger ut till tre

parallella kontaktmöjligheter. Där är den interaktiva sidan

en viktig del.

Som svar på Margaretas fråga kan jag säga något som vi

redan vet; det är inte något som jag sitter och drömmer om.

Av det som vi har gjort när det gäller det som jag kallade

för telefontjänsterna vet vi att det avlastar

förmedlingskontoret ganska ordentligt. När vi nu får

möjligheter att erbjuda också de andra kontaktvägarna som jag

har beskrivit, som också inbegriper bra uppföljningssystem,

kan vi komma mycket längre och riktigt långt när det gäller

att säkra en enhetlig och rättssäker tillämpning av a-

kassereglerna.

Många individer kommer att efterfråga tjänsterna; det vet

vi redan. De gör det redan nu. Det avlastar kontoren och den

professionella kompetens som finns där så att man kan vara

med och ge mycket mer av tidigare och fördjupade insatser för

de individer som anser sig vara i behov av det. Jag påstår

att detta är en riktigt ordentlig win-win-situation, som vi

måste ta till vara och utnyttja på ett bra sätt.

Det är klart att man kan dela AMS. Det är en fråga om hur man

organiserar verksamheten och hur man ser på saker. Vi har en

rad systerorganisationer som jag tänker på, i Tyskland och

Frankrike. De är åtskilligt mycket större än svenska AMS. Det

går det också, så jag ser inte att storleksfrågan på något

sätt definitionsmässigt bestämmer hur duktig eller effektiv

man är. En delaspekt av det som jag tyckte att du berörde är

att vi redan har gjort det. Tidigare var Bo Jangenäs faktiskt

min närmaste person på AMS, och han har varit där betydligt

längre än jag och - vet ni vad - operativt huvudansvarig för

försäkringsfrågorna! Vi har alltså jobbat nära varandra i

många år. Men sedan fann man för gott att det var rätt så bra

att bryta ut försäkringsfrågorna, av precis de skäl som du

angav, och lägga dem som en egen verksamhet. Jag ser också

att det finns många förtjänster med detta.

Ordföranden: Har alla fått svar på sina frågor nu?

Anders G Högmark (m): Nej, inte jag. Det gäller just den här

aspekten med potentialen i de befintliga systemen. Får jag

hänga på en sak där? Det gäller prioriteringar och annat som

riksdagen gör. Riksdagen är ju suverän att tycka vad den

vill, i princip. Men finns det ett problem när det gäller

prioriteringar där på det sättet att ni skulle vilja göra på

ett visst sätt, måhända mer effektivt? Det här med

anslagsstrukturen har ju alltid förekommit, men finns det

någonting annat? Riksdagen vill ju gärna prioritera det, det

och det och dessutom vill man sätta det och det i förgrunden

och dessutom inte glömma allt det andra. Då är frågan: Tycker

ni att riksdagen ger tillräckligt med klartecken för att

satsa just på dem som börjar bli arbetslösa? Oftast har man

ju en känsla av att de långtidsarbetslösa ska prioriteras.

Anders L Johansson, AMS: Det finns prioriteringar i våra

direktiv - jag tänker på regleringsbrev, budget och så

vidare. De är väldigt många, och därmed är det inte mycket

till prioriteringar. En stor fråga som vi står inför nu och

som har varit uppe här i dag gäller om vi blir betydligt mer

noggranna och prövande i tillämpningen av en andra period i

a-kassan. Jag kan se två möjligheter vid en ökad tillämpning

och en ökad enhetlighet i det sammanhanget. Då ser jag å ena

sidan att aktivitetsgarantin måste öka, och då ser jag

automatiskt ett resursproblem. Om inte den frågan löses ser

jag å andra sidan att utförsäkringarna kommer att öka. Det

finns alltså konsekvenser. Jag tror därför att det är oerhört

värdefullt med mer av konsekvensanalyser med utgångspunkt i

de diskussioner som vi har fört i dag.

Vi har haft friåret som pilotverksamhet. Jag tror att Anders

Forslund, om inte med exakta siffror så åtminstone i princip,

kan stödja det som jag nu påstår, nämligen att andelen

arbetslösa som ersätter dem som går på ledighet till friår är

omkring 50 %. Om vi tittar på andelen av de prioriterade

grupperna - det vill säga långtidsinskrivna och

arbetshandikappade - som kommer in och ersätter dem som går

på friår så är siffrorna avsevärt lägre än 50 %. Eftersom de

resurser som vi beräknar att friåret kostar ligger inom ramen

för våra ordinarie arbetsmarknadspolitiska medel kan vi alla

se att detta inte är någon lätt ekvation framöver. Det är

också en fråga som faktiskt inte ligger inom AMS befogenheter

att hantera, men som kan bli ganska besvärlig framöver.

Carl B Hamilton (fp): Jag ska ställa två frågor. Den ena

gäller huruvida mer kontroll är önskvärt och den andra rör

förmedlarnas dubbla roller.

När det gäller den första frågan sade Riksrevisionen här

att det brister i tillämpningen och att reglerna egentligen

inte är ett så stort problem. Man sade att aktiv kontroll ger

högre arbetsplaceringsgrad. Bo Jangenäs sade ungefär samma

sak, det vill säga att bra kontroll inte står i motsats till

hög andel arbetsplatsplacering. Ökad kontroll är alltså bra,

helt enkelt. Det leder till att målen uppfylls bättre.

Jag tror att det vore intressant om det från den här

hearingen kom ut huruvida det är en allmän uppfattning bland

er som sitter vid bordet där att mer kontroll ligger väl i

linje med målen för arbetsmarknadspolitiken. Därför är jag

intresserad av att höra vad ni tre tycker i denna fråga. Det

gäller inte minst AMS-chefen. På slutet sade du ungefär så

här, om jag fattade dig rätt: Om man strävar efter mer

kontroll så uppstår det resursproblem. Det var det ena. Det

andra var att utförsäkringen ökar. Men herrarna till vänster

menade att den motsatsen inte finns. Jag tycker att det är en

fullständigt fundamental fråga hur man förhåller sig i den

situationen. Tycker man att mer kontroll ligger i linje med

målen eller inte?

Den andra frågan gäller det här med dubbla roller. Det är

ju inget nytt problem. Vi ser det till exempel i

sjukförsäkringen. Där har läkarna dubbla roller, och man

försöker komma till rätta med det genom att man ska ha second

opinion och försäkringskasseläkare som ska hjälpa till att

stödja läkarna i att fatta taskiga beslut - om jag ska

uttrycka mig rakt på sak. Om man går till banken och får en

kredit nekad så är det av samma skäl aldrig ens personliga

bankman som nekar krediten, utan det är någon kreditkommitté

som finns lite mer diffust i bakgrunden. Därför blir frågan

central för AMS och andra: Hur tänker ni stärka förmedlarna i

deras roll att också vara avvisande? Det innebär naturligtvis

att förmedlarna och förmedlingarna kommer att utsättas för

kritik, och det ska de också göra. Bankerna är ständigt

utsatta för kritik för att de inte beviljar tillräckligt

mycket krediter. Samma typ av funktion måste ni ha. Hur

tänker ni organisera det?

Avslutningsvis, herr ordförande, vill jag säga att detta

illustreras väldigt väl av att ordet "man" har använts så

flitigt här. Det är "man" som definierar och det är "man" som

fattar beslut. Det är "man", "man" och "man"! Det döljer i

själva verket en central fråga när man använder den

beteckningen.

Annelie Enochson (kd): När rapporten kom från

Riksrevisionsverket i våras läste jag den med stort intresse.

Man kan kort säga att det som står där säkerligen kan

sammanfattas i en mening: För dem som gör det som de ska göra

blir det bra resultat.

Bland annat säger ni att utmärkande för de kontor som gör

det som de ska göra är att de arbetar på det sätt som var

tänkt. De ägnar bland annat mer tid åt företagsinriktat

arbete. Nu när vi hörde AMS-chefen prata här om hur man ska

göra framöver för att kunna bli bättre på AMS hörde jag

ingenting om det här med att arbeta företagsinriktat.

Jag vill spinna vidare på ungefär samma sak som Carl B var

inne på. En av de saker som Riksrevisionsverket tog upp var

en nämnd just för att komma ifrån problemet med våld och hot

och för att man ska göra rätt på arbetsförmedlingarna på alla

de 21 olika länsarbetsnämnderna. Ni vill införa någon form av

nämnd som bereder alla överväganden om rapportering av

sökande som avböjt en anvisning. Jag kan tänka mig att det är

ungefär som försäkringskassans sjukförsäkringsnämnd, eller

vad det heter. Där har man just en sådan här second opinion,

vilket jag tycker är ganska intressant. AMS berörde inte det

här när man pratade om att få en rättighet och en

likformighet. Jag skulle gärna vilja höra AMS-chefens

kommentarer till de här två sakerna.

Camilla Sköld Jansson (v): Jag tycker att det var en viktig

synpunkt som Jangenäs tog upp; man ska komma ihåg att vi nu

diskuterar a-kassan med fokus på kontrollfunktion. Man tappar

hela bilden av arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller inte

bara den här hearingen, utan allmänt i debatten är det mycket

fokus på kontrollfunktion och sökaktivitet. Det ger ett snävt

perspektiv.

Jag är lite grann inne på samma tankar som Christer Skoog.

När man lyssnar till inledningen hör man att det pratas

mycket om a-kassans funktion och hur den påverkar

arbetsmarknadens funktionssätt. Man hör väldigt lite om det

omvända. Christer Skoog ställde en fråga om det här. Jag

tycker att det är viktigt, för man kan inte se a-kassan

isolerat. Den fungerar ändå i något sammanhang. Det är

generellt konstaterat att det finns samband mellan hög

anvisningsgrad och bra kontroll och bra resultat av

arbetsplaceringar. Carl B Hamilton var inne på det. Jag

skulle vilja ifrågasätta om det är bra kontroll som är orsak.

Vad är det som är orsak och verkan? Kan det vara så att det

är bra resultat av arbetsplaceringar, hög anvisningsgrad och

en viss arbetsmarknadssituation som gör det möjligt att ha en

bra kontroll? Det perspektivet skulle jag vilja ha, och jag

skulle vilja att IFAU och IAF resonerar om det här sambandet.

Anders L Johansson, AMS: Det är möjligt, Carl B, att jag var

lite slarvig. Vad jag sade i det förra inlägget var helt och

hållet kopplat till prioriteringsfrågan. Kontroll är bra; jag

har ingen annan uppfattning i den delen än vad som har kommit

till uttryck här i dag.

I anslutning till det senaste inlägget vill jag återigen

säga - och jag försökte ha det som en huvudpoäng i min

inledning - att vi har en uppsättning regler i

arbetslöshetsförsäkringen. När man sätter sig ned och tittar

närmare på dessa regler ser man att de i grunden handlar om

att gör man på det här viset, det vill säga följer

försäkringens regler, så är det en ändamålsenlig

arbetsförmedlingspolitik. Det är det som det handlar om. Det

finns ett antal regler - låt oss säga att det finns fem till

sju fundamentala regler. Hundradagarsregeln är en sådan

regel. Den är inte upprättad utifrån ett slags

kontrollperspektiv, utan den är upprättad så att om vi följer

a-kassans regler så får vi en ännu mer funktionsduglig

arbetsmarknad. Individerna kommer i arbete, och det är ändå

det som det handlar om i slutändan. Sedan måste vi också

utöva en bra kontroll så att vi säkerställer att vi följer

regelsystemet. Det är jätteviktigt.

Jag vill också ansluta till det som jag tycker att Inger

har beskrivit så bra, nämligen rollfördelningen mellan a-

kassan och arbetsförmedlingen. Den måste man hela tiden

arbeta med, utbilda i och se till att den blir så klar och

tydlig som möjligt. I till exempel vår fundamentala roll i

mötet med a-kassan ska vi göra en bra dokumentation och

leverera bra och korrekta underlag när vi lämnar

ifrågasättande och en underrättelse till a-kassan. Det är

inte tillförlitligt och ändamålsenligt i dag. Det är inte så

bra som vi har rätt att önska oss att det ska vara.

Det ger i sin tur i nästa steg ett bra underlag och en bra

dokumentation, och först med det får a-kassan någonting bra

att stå på i sitt beslutsfattande. Och som har sagts här så

är det ju a-kassan som är beslutsfattare. Sedan kommer nästa

fråga; om inte individen uppfattar att han eller hon har

blivit rättmätigt behandlad i processen så finns det

ingenstans för individen att vända sig. Det tycker jag också

är ett problem, och jag har ingen lösning på det här i dag.

Det är någonting som jag verkligen tycker att vi ska sätta

oss ned och försöka hitta en konstruktiv lösning på. Jag är

övertygad om att det går. Det får vi göra med utgångspunkt

inte minst i den rapport som ni nu har tagit fram.

Hur gör man då när det gäller frågan om den svåra

förmedlaruppgiften? Jag måste säga att det är glädjande för

mig att höra att det finns en ordentlig insikt om att

förmedlarjobbet är svårt och besvärligt. Om man tittar på

IAF:s författningssamling - för att ge ett svar på din fråga

i den delen, Carl B - om lämpligt arbete så delar jag Bo

Jangenäs uppfattning. Den är mycket bättre än det som vi har

haft tidigare. Men kvar står att i grund och botten är det

formuleringar som att man ska beakta arbetslöshetsperiodens

längd när man ska bedöma huruvida man har ett lämpligt

arbete. Man ska bedöma om det är skäliga kostnader, man ska

beakta att det inte sker onödig yrkesväxling och så vidare.

Att sitta och tillämpa detta gentemot enskilda individer är

ingen lätt uppgift. Där måste AMS nu ta ytterligare steg för

att ta fram allmänna råd, direktiv och riktlinjer som är mer

handfasta utifrån det som inspektionen har gjort så att man

får lite tydligare förhållningsregler och förhållningssätt

att utgå ifrån när man ska fatta besluten. Med andra ord ska

man ta bort subjektiviteten. En del av förmedlarnas problem

är att de så helt och fullt får stå för beslutet själva.

Dessutom ser besluten olika ut i olika delar av landet. Det

är ju en huvudfråga som vi har varit inne på i dag. Arbeta

bort subjektiviteten! Ta fram mer av tydliga riktlinjer i

förordningar, i föreskrifter och i allmänna råd! Där kan vi

göra mycket mer för att stödja förmedlaren i de svåra

bedömningarna som till syvende och sist ändå måste göras.

Till sist vill jag säga att vi nu är på väg att ta fram ett

anvisnings- och matchningsmål. Det kommer vi att lägga ut i

organisationen under 2005. Jag känner mig helt förvissad om

att när vi gör det så kommer frågorna om ifrågasättanden och

när de ska göras att öka. Man kommer att jobba med

anvisningar på ett helt annat sätt. I anslutning till det tar

vi också fram en arbetsgivarpolicy när det gäller våra

företagskontakter. Många av er som har arbetat med de här

frågorna under en längre tid vet ju att vi har haft ett

anvisningsmål längre tillbaka i tiden. Det fungerade inte

alls bra gentemot arbetsgivarna. Man satt helt enkelt och

anvisade folk trots att man var rätt så på det klara med att

det inte var någon anställning på gång. Det belastade

arbetsgivarna hårt. Nu har vi fått fram ett mål som klarar

att inte försätta oss i den situationen. Det kommer vi alltså

att lägga ut i organisationen under nästa budgetår.

Anders Forslund, IFAU: Jag kan börja med frågan om huruvida

kontroll är önskvärd och koppla den till det som Camilla

Sköld Jansson frågade om. Man kan börja sin fundering med att

fråga sig varför vi har en arbetslöshetsförsäkring. De flesta

är väl överens om att den viktigaste funktionen i den är att

ersätta inkomstbortfall vid arbetslöshet som man själv inte

har förorsakat. I den bästa av alla världar skulle man tycka

att det vore rimligt att ersätta det med 100 % eftersom

personen inte är skyldig till det som har inträffat. Men i de

allra flesta försäkringssystem har man någon form av

självrisk som gör att systemen inte tenderar att

överutnyttjas. Det kan ju vara så att man agerar så att man

själv förorsakar arbetslösheten eller så att man agerar så

att man inte får ett jobb. Självrisken i det svenska systemet

skulle då motsvara att man får en lägre ersättning än 100 %.

Man får inte så mycket som man tjänade i det jobb man hade

innan, utan man får någonting mindre.

Ju större självrisken är, det vill säga ju sämre ersättning

man får, desto mindre av kontroll behövs det. Men har man ett

system som är någorlunda generöst i ersättningen kommer man

förmodligen att behöva utöva någon form av kontroll. I den

meningen är kontroll nödvändig. Frågan är om den också är

bra. Det finns lite grann att dra på när det gäller forskning

på området från USA, där man ju bedriver väldigt lite

arbetsmarknadspolitik men beforskar den desto mer. Det finns

till och med en del experiment - vilket vi ju aldrig ägnar

oss åt i Sverige - som belyser detta. Jag har det inte helt

uppdaterat, men mitt minne är att man gjorde experiment där

man använde sig av olika kombinationer av kontroll och hjälp

att söka - lite grovt förenklat. Det visade sig att det som

fungerade var kombinationen, det vill säga både aktivt stöd

till de arbetssökande och att man övervakade att de faktiskt

gjorde det de skulle. På något vis tror jag att det är en

ganska rimlig bild.

Om man skulle försöka översätta erfarenheterna till det

svenska systemet så handlar det om en kombination av en aktiv

förmedling som aktivt hjälper de arbetssökande att söka jobb

och en kontrollutövning, som måste till därför att

ersättningen är så pass hög som den är och som vi vill att

den ska vara i ett rimligt system.

De dubbla rollerna är naturligtvis ett jättesvårt problem.

Det är ett problem som man delar med en massa andra områden.

Jag tyckte att det var ett klokt förslag som jag såg i

rapporten från Riksrevisionen om att åstadkomma en

konstruktion som påminner om den som man har på andra

områden. Man flyttar alltså beslutet från förmedlaren till

någon instans bakom förmedlaren. Det underlättar sannolikt

hans eller hennes arbete.

En annan sak som möjligen skulle kunna dra åt samma håll -

och nu är jag ute på vatten som är väldigt djupa för mig, för

jag vet inte exakt vad som ingår i handlingsplanerna - är att

det för mig tycks som att en handlingsplan naturligtvis ska

innehålla vad som på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt

leder till arbete. Det innebär att handlingsplanen måste

stipulera vad den arbetssökande ska göra för att hitta ett

arbete. Men den borde också stipulera någonting om vad

förmedlingen är skyldig att göra i gengäld för den

arbetssökande. Det skulle alltså handla om en form av

kontrakt mellan förmedling och arbetssökande. Om man tänker

på handlingsplanen på det sättet så får man också en

situation där det är någorlunda rimligt att se vad som är

kontraktsbrott eller inte. Kontraktsbrott är då någonting som

man ska vidta sanktioner mot. Hur sanktionerna mot

förmedlingen ska se ut vet jag inte, men det vore rimligt att

ha det hela dubbelsidigt.

Inger Lindström, SO: Vi tror inte från vår sida att det är

mer kontroll som löser problemet. Problemet löser man med mer

aktiva insatser, och vi tror att man egentligen skulle nå

längre med det.

Bo Jangenäs, IAF: Jag ska ta upp frågan om huruvida det

behövs kontroll och om vad som är orsak och verkan. När jag

gick aspirantutbildning, som det hette på den tiden, för att

bli arbetsförmedlare sade min lärare en sak när vi tog upp

den här frågan. Till synes är det ju en stor motsättning

mellan att jobba med service till folk och att ha en

kontroll. Han sade: Om ni har en bra och effektiv

platsförmedling så är det okej. Det räcker oftast. Det är

först när man ser att en sökande faktiskt inte vill ha jobb

som man tar upp det här med kontroll. Det ena är själva

grunden, och det andra är någonting som aktualiseras bara när

det inte fungerar. I den praktiska verksamheten är det

faktiskt så.

När det gäller föreskriften om lämpligt arbete, som Anders

tog upp, så är det inte så att arbetsförmedlaren sitter med

föreskrifterna framför sig när någon har hamnat i en sådan

situation som jag nämnde. Man går inte igenom det hela punkt

för punkt, utan man har ofta frågan klar för sig. Man tittar

sedan i föreskrifterna för att se vad som gäller just då. Så

länge vi har föreskrifter som ska ta hänsyn till personliga

omständigheter, där det handlar om bedömningsfrågor, är det

så man måste jobba. Det arbetsförmedlaren då gör är att lämna

a-kassan ett bra underlag just i den frågan. Man har en viss

grund för ett ifrågasättande, och då tar man inte upp alla de

andra frågorna. Det fungerar trots allt rätt hjälpligt.

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Egentligen svarade Bo

Jangenäs redan på den raka frågan om huruvida mer kontroll är

önskvärd. Det var ju två ledamöter som ställde den. Jag

skulle vilja säga så här: Inte vilken kontroll som helst.

Utifrån vår studie - och det måste ju gälla över huvud taget

egentligen - har anvisningsinstrumentet som sådant två

roller, det vill säga matchning och kontroll. Om du matchar

bra och anvisar en lämplig plats så leder det till att en

person får jobb, och det är ju det som förklarar att de

bättre kontoren hade en bättre arbetsplaceringsgrad. Jag

skulle vilja säga att det egentligen inte finns någon

motsättning mellan matchning och kontroll. När man anvisar

ett lämpligt arbete så kontrollerar man ju samtidigt.

Men sedan kommer förmedlaren i en situation där man ställer

frågan till honom eller henne: Hur ofta förekommer det att du

anvisar endast i kontrollsyfte - bara för att kolla att någon

verkligen står till arbetsmarknadens förfogande? Det måste ju

göras ibland. Men vi får en känsla av att man i de

kontrollsituationerna inte använder sig av lämpligt arbete,

utan man anvisar över huvud taget.

forts. Jan Johannesson: Det kommer inte att leda till ett

jobb, men visst uppfyller man kontrollfunktionen. Vad är det

egentligen som behövs? Jo, det behövs fler kvalitativa

anvisningar. I och med det får man en kvalitativ kontroll.

Anders L Johansson, AMS: Det ligger helt i linje med vad

Anders sade, men jag vill ändå understryka att man måste se

det som en kedja av aktiviteter, gärna i det perspektiv som

du drog upp. När man kommer in på en förmedling ska

arbetslöshetskassans regelsystem börja gälla från första

dagen. I det regelsystemet finns det ett antal aktiviteter

som man bör stödja individen med och som man också ska

förvänta sig att individen deltar i. Det är därför man får

pengar från arbetslöshetsförsäkringen.

Det handlar om besöket och att vilja delta i program. Man

kan inte neka att delta i ett program om man bedömer att det

är ändamålsenligt för att få ett jobb. Man måste delta i att

göra en handlingsplan och så vidare. Det är en rad

aktiviteter, och dessa aktiviteter slutar med en huvudsakligt

viktig insats, nämligen en anvisning.

Vi måste ha effektivitet och kontroll på hela den processen.

Det är inte så att vi tar till kontrollen när det ordinarie

inte fungerar. Vi måste ha kontroll på hela arbetsprocessen

och de olika aktiviteter som faktiskt stipuleras i

arbetslöshetsförsäkringen. Vi på förmedlingen måste erbjuda

individer stöd för att kunna leva upp till de här insatserna,

precis som du sade. Jag tror att det är fundamentalt viktigt

att ha det perspektivet på kontrollbegreppet.

Ordföranden: Tack för det! Nu finns det ett antal personer

som har begärt ordet. Nu undrar jag om vi kan hinna med alla

dessa frågor. Det är egentligen sagt att vi ska sluta tio i,

men eftersom vi har dragit över lite på tiden tidigare kan vi

kanske hålla på fram till tolv eller fem över i alla fall.

Sedan sätter vi punkt.

Carl B Hamilton (fp): Jag skulle kunna fråga mer om detta med

kontrollen, men jag lämnar det därhän. Jag skulle vilja

ställa en fråga till Anders L Johansson. Jag efterlyste om ni

gör något för att lindra de här dubbla rollerna, och då

räknade du upp här att det skulle göras tydligare

föreskrifter, att subjektiviteten skulle bort och så vidare.

I andra sammanhang har det visat sig vara lämpligt att man

har en nämnd, en kreditkommitté eller en

försäkringskasseläkare. Vad tänker ni konkret göra i det

hänseendet?

Christer Skoog (s): Jag har en kompletterande fråga till

Riksrevisionen. Tror ni att er slutsats eller ert

ställningstagande hade blivit annorlunda om ni även hade

intervjuat de arbetssökande likaväl som ni har intervjuat

arbetsförmedlarna på de berörda kontoren?

Ulf Holm (mp): Herr ordförande! Jag ska börja med att ställa

en fråga till Riksrevisionen. I inledningen slog ni fast att

det inte var ovanligt att arbetsförmedlingen inte alls

anvisade några platser under de första 100 dagarna. Under den

tiden förväntades man klara sig med självservice. Det

framställdes som en stor nackdel. Jag förstår inte vad

nackdelen är eftersom det finns forskning, bland annat från

IFAU, som visar att bästa sättet att få ett nytt jobb är att

söka själv. 60-70 % får jobb genom egna kontakter. Jag vill

gärna att ni kommenterar hur det kan vara ett problem att man

inte har fått ett jobb anvisat.

Sedan kommenterade också Riksrevisionen att

arbetsförmedlingarna i låg grad utnyttjade nya regler som

innebär ökade matchningsträffar, bland annat att utöka det

geografiska sökområdet. Då kan man alltså inte i dag säga att

de nya reglerna har varit bra eller dåliga, om jag har

förstått det rätt. Ni har redan kommenterat att

implementeringen måste bli bättre.

Sedan har jag en kommentar till Anders L Johansson som kom in

på friåret. Han kom naturligtvis fram till en negativ

slutsats utifrån att det inte fanns sökande i de prioriterade

grupperna. Då kan jag upplysa om att det inte finns någonting

som heter prioriterade grupper när det gäller friåret och det

försök som pågår nu. Det gäller bara att man ska vara

inskriven på arbetsförmedlingen. Man kan inte dra den

slutsats som Anders L Johansson gjorde eftersom det inte var

riksdagens beslut.

Sonja Fransson (s): Jag har faktiskt fått svar på två av mina

frågor, men jag har en kvar. Jag tycker att det är väldigt

intressant att detta med aktivt sökande och kontroll hänger

samman och också leder till arbete. Det tycker jag är

jätteviktigt att den här hearingen har kommit fram till.

Jag är lite fundersam över en sak som togs upp av både Bo

Jangenäs och SO, nämligen att det verkar som om olika grupper

får olika bemötande i det här sammanhanget. Jag skulle gärna

vilja veta vad det är som skiljer.

Stefan Attefall (kd): Bo Jangenäs sade att man ska tillgripa

kontroll när det inte fungerar. När Susanne Ackum,

generaldirektör för IFAU, var på besök i utskottet visade hon

en undersökning som gjorts för Näringsdepartementet. Hon drog

tre slutsatser som visar att det kanske inte fungerar. Det

tycker jag också en hel del av dagens hearing har visat. Hon

sade bland annat att generellt sett är sökaktiviteten låg hos

de arbetssökande. Den näst intill upphör vid placering i

program, vilket kan medföra inlåsning. Det verkar konstant

under arbetslöshetsperioden. Man söker alltså inte mer längre

fram eller så.

Då är vi inne på detta med rollfördelning och sådant. Jag

tycker att ett av de problem som vi har inom

sjukförsäkringssystemet är att läkaren som ska hjälpa

patienten dessutom ska ha fri utskrivningsrätt av statliga

pengar. Det blir helt enkelt så att man hellre är snäll än

dum gentemot den som vill ha hjälp med sjukskrivning.

Arbetsförmedlaren sitter ju i en ännu värre situation.

Arbetsförmedlaren ska vara expert på det lokala näringslivet

och på alla utbildningsvägar som finns och han ska vara lots,

coach och handledare för den arbetssökande. Han ska vara det

bästa stöd som den arbetssökande har. Samtidigt ska han vara

kontrollant, följa upp, fylla i blanketter, vara byråkrat och

hela kedjan.

Nu går hela diskussionen ut på att vi ska öka byråkratin

ytterligare. Vi ska införa nämnder bakom ryggen som ska vara

the bad guys och liknande saker. Vi behöver tydligen gå i den

riktningen säger rapporterna. Men frågan är om det inte är

ett systemfel. Vi bygger upp nya myndigheter. Bo Jangenäs nya

myndighet är till för att öka detta. Det har inte fungerat så

bra tidigare när det låg inom AMS. Nu ska det vara en

självständig myndighet som ska tuffa till sig gentemot AMS

och personalen. De 10 000 i Arbetsmarknadsverket ska på något

sätt bli bättre experter på att vara kontrollanter. Sedan har

man en massa olika organ. Min poäng är: Är det inte en

omöjlig uppgift att vara arbetsförmedlare? Man måste göra

någonting åt rollfördelningen och helt enkelt skilja på dem.

Frågan ställs framför allt till Anders L Johansson.

Margareta Andersson (c): Jag har en fråga med samma

inriktning som den som Sonja Fransson ställde om det olika

bemötandet. Jag ställer den både till Inger Lindström och

Anders Forslund. Är detta någonting som man tänker gå vidare

med och undersöka, gärna med en IFAU-undersökning? Beror det

på könsdiskriminering eller beror det på någonting annat? Det

gällde ju Kommunal med många kvinnor och också många

deltidsarbetslösa.

Patrik Norinder (m): Inger Lindström tog upp en intressant

fråga om överklagande av avanmälningar från

arbetsförmedlingarna. I SO:s förslag står det att

länsarbetsnämnderna ska kunna ha den här möjligheten. Det

reser en del intressanta frågor i organisationen framöver som

gäller även Anders Johansson och effektiviseringen av AMS.

Jag skulle vilja fråga dig hur du ser på länsarbetsnämndernas

roll i en framtida organisation. Det gäller kanske också den

geografiska frågan. Ska man ha kvar länsindelningen eller

finns det andra regionala möjligheter?

Jan Johannesson, Riksrevisionen: Jag ska snabbt försöka ge

svar på detta. Hade resultaten blivit annorlunda om vi hade

tittat på de arbetssökande och deras individuella

sökbeteende? Det är mycket möjligt att det hade kunnat bli

något annorlunda. Men vår granskningsmyndighet ska ju titta

på statliga myndigheter och dem som lever på skattemedlen.

Det kan inte vara vår främsta uppgift att titta på de

sökande, utan det får forskarna klara av.

Det finns ju ett intressant forskningsresultat som togs upp

här som visar att de som sökte själva och utnyttjade

självservice och sådant har klarat sig bäst. Så uppfattade

jag det. Varför skriver vi då att det är viktigt att man ska

ge mer individuell service under de 100 första

inskrivningsdagarna? Ja, det är självfallet så att det är ett

av våra huvudresultat. Vi kan inte förneka det. Det gick lätt

att mäta vilka kontor som redan under de 100 första dagarna

gav anvisningar, och det var de som hade det bästa

arbetsplaceringsresultatet. Sedan vet jag inte om det går

stick i stäv mot forskningen. Jag tror att min kollega vill

fylla i här.

Hans Folkesson, Riksrevisionen: Varje långtidsinskriven har

ju någon gång varit nyinskriven vid förmedlingen. Det här är

förmodligen ett sätt att minska inflödet till

långtidsarbetslöshet. Därför uppstår de här effekterna.

Sedan gällde det vad de sökande själva skulle tycka i frågan.

Det kan ju inte vi tro någonting om. Däremot uppkom det vissa

reaktioner efter vår rapport där även arbetssökande och

arbetslösa ringde och hade synpunkter. En synpunkt som jag

kommer ihåg var just detta att man kände sig övergiven och

att det dröjde väldigt länge innan man fick någon mänsklig

kontakt med arbetsförmedlingen.

Bo Jangenäs, IAF: Jag hade faktiskt inte begärt ordet, men

jag kan säga något ändå. Sonja Fransson tog upp detta med de

olika grupperna och bemötandet. Jag tror att det är en viktig

fråga. Någon sade diskriminering, men det tycker jag är ett

för stort ord att ta till. Det är ju inte en aktiv handling.

Men det är faktiskt så, och har även varit så historiskt, att

människor behandlas olika i de här avseendena. Det tycker jag

är en viktig fråga som man måste ta i, och det är ingen som

har gjort det ännu.

Sedan hade vi detta med de 100 dagarna. Förmedlingen ska

faktiskt anvisa arbete. Det är dess uppgift. Om jag förstår

Riksrevisionens rapport rätt var det några förmedlingar som

nästan hade som princip att inte göra det under de första 100

ersättningsdagarna. De hade alltså missuppfattat detta med

begränsat sökområde. Man ska faktiskt söka arbete aktivt

enligt de regler som finns i arbetslöshetsförsäkringen. Jag

tror att det var det som var själva poängen.

Anders L Johansson, AMS: Först gäller det frågan som Carl B

Hamilton och Stefan Attefall tog upp, nämligen detta med den

svåra rollen. Vi ser förstås varje dag det ni pekar på. Det

är svårt att klara de här två rollerna. Egentligen vet jag

inte om jag ska säga det här i ett så tidigt skede, men vi

diskuterar en bättre ordning än vad vi har i dag för att

hantera det problemet. Det finns nämligen ingenting som säger

att varje enskild förmedlare i sin yrkesutövning ska

kontrollera och besluta om underrättelseuppgifter.

Man kan organisera det så att det inte är varje enskild

förmedlare som gör det. Förmedlingschefen på kontoret,

åtminstone på de allra flesta kontoren, jobbar inte direkt

med sökande utan sköter arbetsledningen och chefskapet på

kontoret. Man kan tänka sig att den typen av beslut får

fattas av förmedlingschefen och inte av den enskilda

förmedlaren som sitter med den arbetssökande. Vi kan vidta

steg i organisationen så att vi åtminstone skapar ett

betydligt bättre förhållande än det vi har haft historiskt

sett.

Sedan vill jag upprepa att en del av förmedlarens, och det

vet jag med säkerhet, problem är att det finns en stort mått

av subjektivitet. När det finns ett stort mått av

subjektivitet uppfattar den arbetssökande det så att detta

har du som förmedlare kommit på, och då blir det etter värre

och mycket svårare. Då kommer man tillbaka till det som

Christer var inne på. De förändringar som vi kan göra nu med

avseende på interaktivitet och mycket tätare möten kommer i

grunden att ge helt nya förutsättningar.

Jag tror inte alls att jag överdriver när jag säger att det

är en övergripande förändring när vi nu får upp de här tre

kontaktvägarna till förmedlingen. Av dessa är den interaktiva

hemsidan, som vi kallar för Min sida, en jätteviktig

möjlighet både ur uppföljningssynpunkt och för att individen

ska kunna vara aktiv hela tiden kontinuerligt. Jag skulle

vilja drista mig till att säga att jag tror att det vore

jättevärdefullt om vi vid ett senare tillfälle fick möjlighet

att för utskottet presentera den faktiska konkreta innebörden

av det som jag säger om att utöka kontakterna och

aktiviteterna. Det är en genomgripande förändring som håller

på att genomföras.

Vad tycker jag om LAN:erna? Jag nöjer mig med att

konstatera att vi har en ganska lång historia och ett synsätt

som innebär att arbetsmarknadspolitiken lever bäst och

fungerar bäst om den får utformas, tillämpas och genomföras

ute i de lokala och regionala miljöerna. Det är inte länge

sedan som vi hade både otraditionella medel och frilän. Det

är inte länge sedan som vi hade helt självständiga styrelser

på lokal och regional länsnivå.

Om vi har ambitioner att skapa en riksenhetlig tillämpning

av arbetslöshetskassans regelsystem på det sätt som vi ser,

för regelsystemet är ju en kärna i hela

förmedlingsverksamheten, tror jag att ni politiker måste ta

med den diskussionen i avvägningen - det är inte det ena

eller andra - mellan en lokal och regional

arbetsmarknadspolitik kontra en statlig arbetsmarknadspolitik

som en del i den ekonomiska politiken. Den frågan måste ju

avgöras med utgångspunkt i vilken arbetsmarknad vi har.

Jag är alldeles säker på att vi rör oss mot en

arbetsmarknad där vi i delar kommer att ha en väldig knapphet

på arbetskraft och i andra delar kommer att få ett överskott

på arbetskraft. Geografisk rörlighet och yrkesmässig

rörlighet kommer att bli väldigt viktiga frågor framöver. Jag

tror att det är med det som utgångspunkt som man ska föra den

här diskussionen om organisationen. Organisation är ett

medel, inget egenmål.

Jag tar din korrigering om friåret. Den är riktig. Jag tror

att det är väldigt värdefullt att vi tar fasta på de

prioriteringar på långtidsinskrivna och arbetshandikappade

som är lagda när det gäller friåret och att vi klarar det

inom verket.

Anders Forslund, IFAU: Först har vi detta med olika bemötande

av olika grupper. Det känner jag faktiskt igen från en

läsning som är ett antal år gammal. Den här Maktutredningen

som fanns en gång i tiden påvisade ju att det var väldigt

stora klasskillnader, kan man väl egentligen kalla det, i hur

man blev bemött när man hade kontakter med myndigheter. Jag

tror att det är ett mer utbrett problem än något som bara

gäller arbetsmarknadspolitiken och tillämpningen av

arbetslöshetsförsäkringen. Det är definitivt värt att

studera. Dock är det en ganska stor uppgift att göra det. Det

är ingenting man snyter ur näsan på en kafferast eller så.

Sedan har jag en kort kommentar till det här med 100 dagar,

kontakter och jobb och så vidare. I en studie om företagens

rekryteringsbeteende såg vi mycket riktigt att de flesta

jobben tillsattes efter vad som kan rubriceras som privata

kontakter av olika slag. Om jag minns rätt handlade det om

60-70 % av jobben. Resten hade arbetsförmedlingen en

dominerande marknadsandel av. Men jag ser egentligen inte att

det finns en motsättning mellan det resultatet och det faktum

att man måste ta tag i folk på förmedlingen.

Det vi tror oss kunna säga är att de som kommer in till

förmedlingen och söker jobb ser väldigt olika ut när det

gäller möjligheterna att ta kontakter. De som inte har

kontakter behöver förmodligen en mer aktiv hjälp av

förmedlingen, men det kan man inte avgöra förrän man har

träffats och skrivit en handlingsplan.

Inger Lindström, SO: Det gäller också skillnaden mellan

medlemsgrupperna. Under den här förmiddagen har vi varit

eniga ett antal gånger om att det är viktigt att försäkringen

tillämpas lika och att det görs med hög kvalitet. I vår

rapport har vi velat peka på att det finns stora skillnader.

Vi menar att det är viktigt att man tar reda på vad de här

skillnaderna består i. Varför ser det ut som det gör? Då kan

man förhoppningsvis konstatera att det har naturliga

förklaringar och framför allt att försäkringen tillämpas

lika.

Margareta Andersson (c): Vi har hamnat i en

jämställdhetsdiskussion. Det började med att vi hade använt

uttrycket "likvärdigt" arbete. Det är ett sådant där

specialuttryck som vi använder när det handlar om likvärdigt

arbete för män och kvinnor. Likvärdigt arbete kan ju också

vara ett lämpligt arbete i olika sammanhang.

Jämställdhetsområdet är alltså ett stort område i vårt

utskott.

Det finns också någonting som kallas för indirekt

diskriminering. Det behöver inte vara så att en

arbetsförmedlare eller någon annan person, myndighet eller

inte, tycker att nu ska vi klämma åt den som ser ut si eller

heter så. Man eller kvinna, man kan göra det av okunnighet.

Därför har också våra myndigheter ett stort ansvar. Det finns

inskrivet i era uppdrag att se till att det fungerar. Nästa

hearing vi anordnar blir kanske: Hur fungerar

jämställdhetsarbetet inom de olika myndigheterna? Jag tycker

att det var en intressant fråga som kom upp här till slut. Vi

får också undersöka varför det ser ut så.

I utskottens uppdrag i riksdagen ingår det också att vi ska

följa upp de beslut som vi har varit med om att bereda. För

vår del i arbetsmarknadsutskottet är arbetslöshetskassan ett

väldigt stort och viktigt område. Det är stort ekonomiskt

både för oss i riksdagsarbetet, och det är också väldigt

stort för skattebetalarna och för dem som berörs av det, som

får a-kasseersättning när de är arbetslösa. Därför är det

väldigt viktigt att det här fungerar bra.

Det är också viktigt för oss att veta om vi kan ändra på

lagstiftningen så att det underlättar ert arbete. Vi har fått

en del idéer och kommentarer som vi ska ta med oss i det

politiska arbetet.

Tack för att ni har kommit hit och ställt upp under den här

dagen. För min del har det inneburit mycket

kunskapsinhämtande, och det är det som hearingarna bland

annat är till för. Jag tycker att alla har ställt upp och

delat med sig av sina kunskaper. Jag tror att vi har kunnat

ta steg framåt i det som är vårt gemensamma ansvar, nämligen

att se till att arbetslöshetsförsäkringen fungerar så bra som

möjligt för de människor som behöver den.

Det gäller också att se till att så få människor som

möjligt blir beroende av a-kassan. Det viktigaste och det

bästa med arbetsmarknaden är ju när den fungerar så att a-

kassepe