Bet. 2004/05:FIU23

Finansutskottets betänkande

2004/05:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004

Sammanfattning

Utskottet gör varje år en utvärdering av Riksbankens penningpolitik den

senaste treårsperioden. I början av april 2005 beslutade utskottet att

genomföra en fördjupad utvärdering av penningpolitiken 1995-2005, dvs.

den tioårsperiod som inflationsmålet varit det officiella ankaret i

den svenska penningpolitiken. Utvärderingen ska utföras av en oberoende

och extern utvärderare. Beslutet innebär att årets utvärdering, som

omfattar perioden 2002-2004, är mer begränsad jämfört med tidigare

utvärderingar.

Utskottet konstaterar att inflationen under utvärderingsperioden i

genomsnitt legat under Riksbankens inflationsmål på 2 %. Inflationen har

dock legat inom målets toleransintervall. Utskottet konstaterar vidare

att inflationen mätt enligt konsumentprisindex (KPI) under 2004 låg en

bra bit under toleransintervallet samt att även den underliggande

inflationen (UND1X) hamnade under toleransintervallet, för första gången

sedan inflationsmålet infördes.

I utskottets granskning av Riksbankens verksamhet tillstyrker utskottet

att riksbanksfullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning av Riksbanken 2004. Utskottet föreslår också att riksdagen

fastställer Riksbankens balans- och resultaträkning samt godkänner

fullmäktiges förslag till disposition av 2004 års resultat. Fullmäktiges

förslag innebär att Riksbanken levererar in 6,7 miljarder kronor till

statsverket.

Riksbanksfullmäktige anger i sin framställning till riksdagen (2004/05:RB2)

att den vill ha en fortsatt beredning av principerna för disposition av

Riksbankens resultat och en övergång till en redovisningsmodell där

Riksbankens eget kapital kopplas till bankens olika uppgifter. Siktet

bör, enligt fullmäktige, vara inställt på en lagreglering av principerna

för vinstdelning.

Utskottet föreslår därför att riksdagen gör ett tillkännagivande med

innebörden att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens

kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till

lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.

I betänkandet finns två reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

2. Riksbankens förvaltning 2004

a) Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen

över Riksbankens årsredovisning för år 2004

Riksdagen lägger redogörelse 2004/05:RRS11 till handlingarna.

b) Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken

Riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess

verksamhet under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets

förslag.

c) Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion

Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen

av Riksbanken under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.

d) Riksbankens balans- och resultaträkningar

Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning

för räkenskapsåret 2004 som de finns återgivna i bilaga 2. Därmed

bifaller riksdagen framställning 2004/05:RB1.

e) Disposition av Riksbankens resultat

Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner

uppgår till -2 804 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket

inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 700 miljoner kronor,

från Riksbankens dispositionsfond förs 6 208 miljoner kronor samt från

Riksbankens resultatutjämningsfond förs 3 296 miljoner kronor. Därmed

bifaller riksdagen framställning 2004/05:RB2.

3. Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet

anfört om att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens

kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till

lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.

4. Riksbankens ställning

Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 2.

Reservation 1 (v)

5. Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg

Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.

Reservation 2 (v, mp)

Stockholm den 12 maj 2005

På finansutskottets vägnar

Arne Kjörnsberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Arne Kjörnsberg (s),

Mikael Odenberg (m), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar

Axén (m), Bo Bernhardsson (s), Christer Nylander (fp), Roger Tiefensee

(c), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida

(mp), Tommy Ternemar (s), Alf Eriksson (s), Bo Könberg (fp), Per-Olof

Svensson (s) och Stefan Attefall (kd).

Redogörelse för ärendet

Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ varje år granskat och

utvärderat Riksbankens förda penningpolitik under de tre närmast föregående

åren. Initiativet motiverades av att Riksbanken 1999 fick en mer oberoende

ställning gentemot riksdag och regering.

Författningsenligt är det finansutskottets uppgift att varje år pröva

om fullmäktige och direktionen kan beviljas ansvarsfrihet för sin

förvaltning under det gångna verksamhetsåret. Utskottet ska i det

sammanhanget också ta ställning till Riksbankens bokslut och då bedöma om

balansräkningen och resultaträkningen kan fastställas och hur stort

belopp som ska levereras in till statskassan.

Som underlag för prövningen har utskottet tillgång till bl.a. Riksbankens

årsredovisning, fullmäktiges förslag till vinstdisposition och

Riksrevisionens styrelses redogörelse för revisionsberättelsen över Riksbankens

årsredovisning samt fullmäktiges och direktionens allmänna och särskilda

protokoll.

Utskottet anordnade tisdagen den 15 mars 2005 en offentlig utfrågning

med riksbankschef Lars Heikensten med anledning av att Riksbanken samma

dag lämnade årets första penningpolitiska redogörelse till finansutskottet.

Riksbanken ska enligt riksbankslagen lämna en redogörelse minst två

gånger per år. Protokoll från utfrågningen finns i bilaga 3.

Utskottets överväganden

Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om

penningpolitiken 2002-2004. Utskottet konstaterar bl.a. att inflationen

oavsett inflationsmått i genomsnitt under perioden legat under

inflationsmålet på 2 % (med undantag för det begränsade måttet över den

underliggande inhemska inflationsutvecklingen). Inflationen låg dock

inom målets toleransintervall. Utskottet konstaterar dock vidare att

KPI-inflationen under 2004 låg en bra bit under toleransintervallet

samt att även UND1X-inflation hamnade under toleransintervallet, för

första gången sedan inflationsmålet infördes.

Inledning

Sedan första januari 1999 har Riksbanken efter en bred parlamentarisk

överenskommelse ett lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen.

Beslut om ränteförändringar tas av en direktion, bestående av sex

heltidsanställda ledamöter utsedda av riksbanksfullmäktige, som enligt

riksbankslagen (1988:1385) inte får söka eller ta emot instruktioner i

penningpolitiska frågor. Enligt regeringsformen får ingen myndighet

bestämma hur Riksbanken ska besluta i frågor som rör penningpolitiken.

Målet för Riksbankens verksamhet är enligt riksbankslagen att upprätthålla

ett fast penningvärde. Det är Riksbankens uppgift att självständigt

utforma penningpolitiken så att målet nås.

Riksdagen är fortfarande en myndighet under riksdagen och i samband med

behandlingen av Riksbankens förvaltning våren 1999 bedömde utskottet

att det ökade oberoendet ökade behovet av att granska och utvärdera

Riksbankens penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje år

utföra en granskning av den förda penningpolitiken. Granskningen ska

göras i efterhand och omfatta utvecklingen under de gångna tre åren.

Den utvärdering som nu genomförs är den sjunde i ordningen och omfattar

perioden 2002-2004. Tidigare har utvärderingar gjorts för perioderna

1996-1998 (bet. 1998/99:FiU23), 1997-1999 (bet. 1999/2000:FiU23),

1998-2000 (bet. 2000/01:FiU23), 1999-2001 (bet. 2001/02:FiU23), 2000-2002

(bet. 2002/03:FiU23) samt 2001-2003 (bet. 2003/04:FiU23).

Torsdagen den 14 april 2005 beslutade utskottet att genomföra en fördjupad

utvärdering av Riksbankens penningpolitik perioden 1995-2005, dvs. den

tioårsperiod som inflationsmålet varit det officiella ankaret i den

svenska penningpolitiken. Utvärderingen ska genomföras av en oberoende

och extern utvärderare. Av denna anledning blir den nu aktuella

utvärderingen för perioden 2002-2004 mer begränsad än de tidigare som

utskottet gjort.

Inflationsmålet och räntebeslutsregler

I januari 1993, kort efter det att den fasta växelkursen övergavs och

kronan började flyta på den internationella valutamarknaden, beslutade

dåvarande riksbanksfullmäktige att den operativa penningpolitiken skulle

bedrivas utifrån ett inflationsmål. Målet formulerades enligt

följande:

Inflationen skulle begränsas till 2 % per år med ett toleransintervall

på ± 1 procentenhet.

Målvariabeln skulle vara konsumentprisindex (KPI).

Målet skulle vara symmetriskt, i den meningen att Riksbanken skulle ta

lika allvarligt på en alltför låg som en alltför hög inflation.

Inflationsmålet skulle formellt börja tillämpas fr.o.m. den 1 januari

1995.

Den nya direktionen fastställde målet när den tillträde den 1 januari

1999. Samtidigt angav direktionen i ett tillägg till målet två anledningar

till att avvika från målet vid penningpolitiska beslut. Anledningarna

är följande:

Om KPI på ett till två års sikt påverkas av tillfälliga faktorer, som

t.ex. förändringar i hushållens räntekostnader eller förändringar av

indirekta skatter och subventioner, som inte bedöms få varaktig inverkan

på inflationen och inflationsförväntningarna.

Om inflationen ligger utanför målet och om en snabb återgång till målet

via stora ränteförändringar får stora negativa konsekvenser för

produktionen och sysselsättningen i samhället. Vid en sådan situation ska

uppfyllandet av målet i stället ske gradvis.

Direktionen har sedan 1999 hänvisat till tillägget till målet och angett

i beslutsunderlagen att den bortser från tillfälliga faktorer i

utformningen av penningpolitiken eftersom de inte bedömts få någon varaktig

inverkan på inflationen. I praktiken betyder det att penningpolitiken

1999-2002 baserats på en bedömning av inflationen mätt med det underliggande

inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i avsnitt nedan), i

stället för en bedömning av KPI. Till följd av kraftiga svängningar i

el- och oljepriser har penningpolitiken under 2003 och början av 2004

baserats på prognoser av inflationen mätt enligt UND1X exklusive

energipriserna.

Riksbankens räntebeslut styrs normalt efter en enkel handlingsregel.

Förenklat innebär handlingsregeln att om prognoserna över inflationen,

gjorda under förutsättningen att reporäntan är oförändrad, på ett till

två års sikt överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på 2 %

ska reporäntan normalt höjas (eller sänkas). Handlingsregeln tillämpas

emellertid inte mekaniskt, utan avvikelser av den typ som nämns ovan

förekommer.

Inflationsmålet tio år

Inflationsmålet har de senaste tio åren varit det officiella ankaret i

den svenska penningpolitiken och som framgår av tabell 1 har priserna

mätt enligt KPI under perioden stigit med i genomsnitt 1,4 % per år.

Det kan jämföras med en inflationstakt på i genomsnitt ungefär 6 % per

år åren 1985-1994.

Detta innebär att inflationen legat 0,6 procentenheter under målet på

2 % men inom toleransintervallet. Av tabellen framgår också att

KPI-inflationen under fem av tio år legat under toleransintervallet, dvs.

under 1 %. Inte något år har inflationen legat över toleransintervallet,

dvs. över 3 %.

Inflationen mätt enligt UND1X har de senaste tio åren stigit med i

genomsnitt 1,9 %, dvs. ganska nära inflationsmålet. Under ett år har

UND1X-inflationen legat under toleransintervallet.

Tabell 1. Inflationen de senaste tio åren enligt olika

inflationsmått

KPI HIKP UND1X UND1X exkl. energi UNDINHX

1995 2,8 2,7 2,6 2,9 2,7

1996 0,8 0,8 2,2 2,1 2,9

1997 0,9 1,8 1,4 1,3 1,7

1998 0,4 1,0 1 1,3 1,8

1999 0,3 0,6 1,5 1,6 1,8

2000 1,3 1,3 1,4 0,9 1,0

2001 2,6 2,7 2,8 2,5 3,8

2002 2,4 2,0 2,5 2,8 3,5

2003 2,0 2,3 2,3 1,5 3,6

2004 0,4 1,0 0,8 0,8 1,5

Snitt 1995-2004 1,4 1,6 1,9 1,8 2,4

Mätt enligt HIKP (Harmonised indices of consumer prices) har de svenska

priserna stigit med i genomsnitt 1,6 % per år under de senaste tio åren.

Som framgår av tabell 2 är det knappt 0,5 procentenheter lägre per år

jämfört med inflationen i EU (15) och länderna i EMU-området. Under sju

av de senaste tio åren har Sveriges inflation legat under inflationen

i EU. HIKP har utvecklats av EU:s statistikbyrå för att bl.a. underlätta

jämförelser mellan länderna. HIKP används som målvariabel i penningpolitiken

av den europeiska centralbanken, ECB.

Tabell 2. Inflationen i Sverige och EU mätt enligt HIKP 1995-2004

Sverige EU-länderna EMU-länderna

1995 2,7 2,8 2,5

1996 0,8 2,4 2,2

1997 1,8 1,7 1,6

1998 1,0 1,3 1,1

1999 0,6 1,2 1,1

2000 1,3 1,9 2,1

2001 2,7 2,2 2,3

2002 2,0 2,1 2,3

2003 2,3 2,0 2,1

2004 1,0 2,0 2,2

Snitt 1995-2004 1,6 % 2,0 % 2,0 %

Snitt 2002-2004 1,8 % 2,0 % 2,2 %

Inflationen under utvärderingsperioden 2002-2004

Efter en relativt kraftig uppgång under 2001 på grund av tillfälliga

prisökningar på kött, grönsaker och energi sjönk inflationstakten

tillbaka under första halvan av 2002. Inflationen steg sedan på nytt mot

slutet av 2002 och inledningen av 2003 till följd av stigande el- och

oljepriser i spåret av konflikten i Irak samt låga nivåer i kraftbolagens

vattenmagasin. Trots en stigande såväl internationell som svensk konjunktur

föll inflationstakten tillbaka under senare delen av 2003, och nedgången

accelererade under inledningen av 2004 bl.a. på grund fallande elpriser,

starkt stigande produktivitet och svagt inhemskt kostnadstryck. Som

framgår av diagram 1 steg inflationstakten något under senvåren 2004

men låg kvar på en mycket låg nivå under resten av året. Den extra

kraftiga nedgången i KPI-inflationen jämfört med UND1X-inflationen under

2004 beror på bl.a. effekter av räntesänkningarna i slutet av 2002 och

under 2003.

Diagram 1. Inflationen mätt enligt KPI och UND1X 2002-2004

Som framgår av tabell 3 steg de svenska priserna mätt med KPI med i

genomsnitt 1,6 % per år perioden 2002-2004. KPI-inflationen har alltså

under perioden legat något under Riksbankens inflationsmål, men inom

toleransintervallet. Detta kan jämföras med den senaste utvärderingsperioden

2001-2003 då KPI-inflationen i genomsnitt uppgick till 2,3 % per år,

dvs. något över inflationsmålet, men även det inom toleransintervallet.

Tabell 3. Inflationen 2002-2004 enligt olika inflationsmått

KPI UND1X UND1X exkl. energi HIKP UNDINHX

2002 2,4 2,5 2,8 2,0 3,5

2003 2,0 2,3 1,5 2,3 3,6

2004 0,4 0,8 0,8 1,0 1,5

Snitt 2002-2004 1,6 1,9 1,7 1,8 2,9

Mätt enligt det underliggande inflationsmåttet UND1X uppgick inflationen

till i genomsnitt 1,9 % per år 2002-2004, även det under inflationsmålet

men inom toleransintervallet. Samma sak gäller HIKP som steg med 1,8 %

per år under perioden.

Räntorna under utvärderingsperioden 2002-2004

Som framgår av tabell 5 höjde Riksbanken sin styrränta, den s.k. reporäntan,

med sammanlagt en halv procentenhet under våren 2002 till en nivå på

4,25 %. Höjningarna motiverades bl.a. med att den internationella

konjunkturen var på väg att ta fart efter nedgången 2001 och den extra

osäkerhet som tyngt marknaderna efter terrorattackerna i USA september

2001. Riksbanken ansåg vidare att ett fortsatt högt kapacitetsutnyttjande

i den svenska ekonomin skulle få inflationen att överstiga 2 % på ett

och två års sikt.

I slutet av 2002 inledde Riksbanken en serie räntesänkningar bl.a. med

motiveringarna att återhämtningen i världsekonomin försvagats och att

en starkare svensk krona verkade dämpande på såväl det inhemska som det

internationellt genererade pristrycket i ekonomin. Under slutet av 2002

och under första halvåret 2003 sänktes reporäntan med sammanlagt 1,5

procentenheter till en nivå i juli 2003 på 2,75 %.

Tabell 4. Reporäntan 2002-2004

Datum Förändring Nivå efter förändringen

2002-03-20 +0,25 4,00

2002-05-02 +0,25 4,25

2002-11-20 -0,25 4,00

2002-12-11 -0,25 3,75

2003-03-18 -0,25 3,50

2003-06-05 -0,50 3,00

2003-07-04 -0,25 2,75

2004-02-06 -0,25 2,50

2004-04-07 -0,50 2,00

Under hösten förbättras både den internationella och den svenska

konjunkturen. Inflationstakten fortsatte emellertid att sjunka efter en

tillfällig topp i början av 2003. I början av 2004 sjunker inflationstakten

ytterligare, och Riksbanken sänker på nytt reporäntan med sammanlagt 0,

75 procentenheter till en nivå på 2 % i april 2004. Sänkningarna motiveras

bl.a. med att inflationen kommer att fortsätta att vara låg på grund av

svagt inhemskt kostnadstryck, sänkta inflationsförväntningar och en låg

internationell inflation. Den snabba nedgången i inflationstakten under

senare delen av 2003 och inledningen av 2004 berodde enligt Riksbanken

på en hög produktivitet, en svag arbetsmarknad och låga importpriser.

I

slutet av april 2005 låg reporäntan kvar på 2 %. Det är samma nivå som

i euroområdet men 0,75 procentenheter lägre än i USA, där den amerikanska

centralbanken Federal Reserve sedan mitten av 2004 successivt höjt sin

styrränta. Styrräntan i Storbritannien låg vid samma tidpunkt på 4,75

%, 2,75 procentenheter högre än den svenska.

Kronan under utvärderingsperioden 2002-2004

Värdet på den svenska kronan började sjunka vid mitten av 2000 och nådde

sin lägsta nivå i samband med den osäkerhet som präglade valutamarknaderna

efter terrorattackerna i USA hösten 2001. Sedan dess har värdet på kronan

successivt stigit, och i slutet av 2004 låg värdet, mätt enligt TCW-index,

på ett indexvärde på mellan 122 och 123 (ju högre indexvärde desto

svagare krona). Det kan jämföras med ett indexvärde på i genomsnitt 134

år 2002 och 127,7 år 2003. Genomsnittet för 2004 blev 126, vilket innebär

att kronans värde stigit med omkring 6 % under utvärderingsperioden

2002-2004.

Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index 2002-2004

Som framgår av diagram 3 förklaras en stor del av kronans förstärkning

av att USA-dollarn sjunkit relativt kraftig i värde. Sedan början av

2002 till slutet av 2004 sjönk dollarn med nästan 36 % mot kronan.

Diagrammet visar också att kronan under utvärderingsperioden legat

relativt stabil mot euron. Sedan början av 2002 har kursen pendlat mellan

9 och 9,25 kronor per euro, bortsett från perioder i slutet av 2003 och

slutet av 2004 då kursen tidvis gått under 9 kronor per euro.

I slutet av april 2005 låg kronans värde, mätt enligt TCW-index, på ett

indexvärde på omkring 125,5. Kursen mot dollarn noterades till omkring

7,05 kronor per dollar och kursen mot euron noterades till omkring 9,14

kronor per euro.

Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USD 2002-2004

Riksbankens prognoser för 2004

Utskottet har i betänkandena 2002/03:FiU23 och 2003/04:FiU23 mer utförligt

redovisat Riksbankens prognoser för den ekonomiska utvecklingen 2002

och 2003. Här görs en översiktlig presentation av Riksbankens prognoser

för 2004.

I diagrammen nedan jämförs Riksbankens prognoser med Konjunkturinstitutets

(KI). Jämförelserna ger endast en fingervisning om skillnader och

samstämmigheter i prognoserna, bl.a. eftersom prognoserna inte gjorts vid

exakt samma tillfälle. Dessutom gör KI i sina bedömningar en prognos av

ränteutvecklingen medan Riksbanken antar att räntan är oförändrad under

prognosperioden.

Diagram 4. Riksbankens och KI:s KPI-prognoser för 2004

Första gången Riksbanken redovisade mer utförliga prognoser över

utvecklingen 2004 var i inflationsrapporterna för 2002. Som framgår av

diagram 4 räknade Riksbanken i slutet av 2002 med att inflationen mätt

enligt KPI skulle stiga med i genomsnitt 2,2 % under 2004. Det är

betydligt högre än det verkliga utfallet för 2004 på 0,4 %. Av diagrammet

framgår att även KI i slutet av 2002 förväntade sig att KPI-inflationen

skulle stiga med i genomsnitt omkring 2 % under 2004.

I takt med signaler om en mer utdragen återhämtning i den internationella

konjunkturen och sjunkande energipriser justerade Riksbanken under 2003

löpande ned sina prognoser över KPI-inflationen 2004 till en nivå på i

genomsnitt 1,1 % i december 2003. KI däremot justerade redan i juni

2003 ned sin prognos för 2004 till en nivå runt det verkliga utfallet

på 0,4 %. KI anger i sin juniprognos 2003 att inflationen kommer att

vara låg under åren 2003 till 2005 till följd av en svag arbetsmarknad,

lågt inhemskt inflationstryck, låg importerad inflation till följd av

en starkare krona samt att effekterna av de senaste årens energiprishöjningar

avtar. I inflationsrapporten från mars 2004 justerar Riksbanken kraftigt

ned sin KPI-prognos 2004, från 1,1 % i decemberprognosen till i genomsnitt

0,4 %. Under återstoden av 2004 ligger både Riksbankens och KI:s prognoser

relativt nära utfallet.

Diagram 5. Riksbankens och KI:s UND1X-prognoser för 2004

Som framgår av diagram 5 följer prognoserna över UND1X-inflationen

ungefär samma mönster som prognoserna över KPI-inflationen. Under 2002

överskattar såväl Riksbanken som KI UND1X-inflationen 2004. Under 2003

och 2004 ligger prognoserna närmare det verkliga utfallet på 0,8 %. KI

justerar dock ned sina prognoser snabbare än Riksbanken.

I motsats till inflationsprognoserna underskattade både Riksbanken och

KI den svenska tillväxten för 2004. Under 2002 och början av 2003 när

marknaderna internationellt dominerades av bl.a. osäkerhet inför upptakten

av Irakkriget och fallande aktiekurser räknade både Riksbanken och KI

med en BNP-tillväxt 2004 på runt 2,5 %. Enligt det första preliminära

utfallet från Statistiska centralbyrån steg BNP med 3,5 % 2004. Prognoserna

låg kvar kring eller något över 2,5 % under 2003 men justerades löpande

upp under 2004 i takt med att såväl den internationella som den svenska

konjunkturen förbättrades.

Diagram 6. Riksbankens och KI:s BNP-prognoser

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att inflationstakten under utvärderingsperioden

2002-2004 varierat relativt mycket på grund av bl.a. stora upp- och

nedgångar i energipriserna. I genomsnitt har dock inflationen oavsett

inflationsmått under perioden legat under inflationsmålet på 2 % (med

undantag för det begränsade måttet över den underliggande inhemska

inflationsutvecklingen, UNDINH). Inflationen låg emellertid inom målets

toleransintervall.

Utskottet konstaterar dock vidare att KPI-inflationen under 2004 låg en

bra bit under toleransintervallet samt att även UND1X-inflationen hamnade

under toleransintervallet, för första gången sedan inflationsmålet

infördes.

Genomgången visar att de prognoser Riksbanken gjorde under 2002 och

2003 av såväl KPI- som UND1X-inflationen under 2004 låg över eller tidvis

kraftigt över utfallet för 2004.

Med facit i hand skulle man därför kunna hävda att Riksbanken under

2002 och 2003 borde ha kunnat sänka reporäntan snabbare och mer kraftfullt

än vad den gjorde. Liknande resonemang förde riksbankschefen vid utskottets

offentliga utfrågning den 15 mars 2005.

Enligt utskottets mening måste man dock ta hänsyn till den information

som fanns tillgänglig när räntebesluten togs. En jämförelse mellan

Riksbankens och andra prognosinstituts bedömningar visar att Riksbankens

prognoser över inflation och tillväxt står sig relativt väl. Flertalet

prognosmakare, både svenska och utländska, gjorde under den aktuella

perioden samma överskattning av inflationstrycket i den svenska ekonomin

som Riksbanken. Ett av undantagen är Konjunkturinstitutet (KI). KI

justerade redan i juni 2003 ned sin inflationsprognos för 2004 till en

nivå i linje med utfallet. För Riksbankens del skedde nedjusteringen

successivt fram till inflationsrapporten i mars 2004 då inflationsprognosen

kom i nivå med utfallet.

Samtidigt kan konstateras att Riksbanken under våren 2003, från mars

till juli, sänkte reporäntan med sammanlagt 1 procentenhet som en

konsekvens av nedjusteringarna av inflationsprognosen på ett till två års

sikt. Enligt utskottets mening tillämpade Riksbanken därmed sin

handlingsregel på ett konsekvent sätt.

Riksbankens förvaltning 2004

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion

beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2004

samt att riksdagen fastställer Riksbankens balans- och resultaträkningar

för räkenskapsåret 2004. Utskottet föreslår också att riksdagen godkänner

fullmäktiges förslag till disposition av 2004 års resultat. Det innebär

att Riksbanken levererar in 6,7 miljarder kronor till statsverket och

att en avräkning görs med 6,2 miljarder kronor från dispositionsfonden

och 3,3 miljarder kronor från resultatutjämningsfonden. Riksrevisionens

redogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning

2004 läggs till handlingarna.

Riksbankens årsredovisning

Ändrade redovisningsprinciper

I december 2003 beslutade direktionen att fr.o.m. 2004 ersätta den

tidigare Bokföringsinstruktionen för Riksbanken med Regler för bokföring

och årsredovisning i Sveriges riksbank. De nya reglerna är hämtade från

förordning (2000:606) om myndigheters bokföring och reglerna för

årsredovisning i europeiska centralbankssystemets redovisningsriktlinje

(ECB/2002/10). De nya reglerna innebär följande förändringar i Riksbankens

redovisning:

Orealiserade pris- och valutakursvinster och förluster särredovisas.

Tidigare redovisades orealiserade vinster i resultaträkningen men förs

nu direkt till ett särskilt värderegleringskonto i balansräkningen.

Orealiserade förluster redovisas i resultaträkningen om de överstiger

i balansräkningen bokförda orealiserade vinster.

Upplupen ränta redovisas under särskilda balansräkningsposter.

Eget kapital redovisas på posterna grundfond och reserver. I reserver

ingår reservfonden, dispositionsfonden och resultatutjämningsfonden.

Vid köp och försäljning av värdepapper redovisas likvidbeloppen i

balansräkningen fr.o.m. likviddagen i stället för som tidigare fr.o.m.

affärsdagen.

Balansräkningen

Tabell 5 visar ett sammandrag av Riksbankens balansräkning vid utgången

av 2004.

Tabell 5. Riksbankens balansräkning per den 31 december 2004

Miljarder kronor

Tillgångar Skulder

Guld 17,4 Utelöpande sedlar och mynt 108,9

Valutareserv 145,3 Inlåning från banker 0,6

Utlåning till banker 17,0 Övriga skulder 8,0

Övriga tillgångar 3,2 Avsättningar 0,3

Värderegleringskonto 1,5

Eget kapital 63,5

Summa 182,9 Summa 182,9

Balansomslutningen minskade under 2004 med 3,3 miljarder kronor till ca

182,9 miljarder kronor i slutet av året.

Guld- och valutareservens sammansättning

Guld- och valutareserven ökade under året med ca 3,5 miljarder kronor.

Uppgången förklaras bl.a. av ökade ränteintäkter som återinvesterats

utomlands samt ökad upplåning utomlands (via s.k. repor) som placerats

i valutareserven.

Riksbankens innehav av guld uppgick vid årets slut till 185,4 ton,

oförändrat jämfört med året innan. Värdet på innehavet minskade emellertid

med 600 miljoner kronor till 17,4 miljarder kronor. Guldpriset steg

under året med ca 5,4 %, men samtidigt sjönk dollarns värde mot kronan

med 8,4 %. Guld prissätts i dollar. Riksbankens förvaltning av

guldtillgångarna sker inom ramen för det s.k. guldavtalet - Central Bank

Gold Agreement (CBGA). Avtalet är en överenskommelse mellan 15 europeiska

centralbanker och trädde i kraft första gången 1999. Avtalet förlängdes

under förra året och gäller nu fram till 2009. Enligt avtalet får

Riksbanken under perioden sälja upp till 60 ton guld. I skrivelsen anger

Riksbanken att den under 2004 sålt guld på termin för betalning under

2005. Ytterligare guld såldes i inledningen av 2005. Enligt banken

uppgick därmed det totala innehavet av guld till ca 170 ton i januari

2005, vilket är omkring 15 ton lägre än det innehav som redovisas i

balansräkningen i slutet av 2004.

Värdet på de i valutareserven redovisade fordringarna på IMF minskade

under 2004 med drygt 2 miljarder kronor till 10,1 miljarder kronor.

Huvuddelen av valutareserven, vid sidan av guld och fordringar på IMF,

är placerad i statsgaranterade tillgångar. Denna del utgör ca 83 % av

den totala guld- och valutareserven, och uppgick vid årets slut till

135,1 miljarder kronor, drygt 6 miljarder kronor högre än i slutet av

2003. Tillgångarna är placerade i sex valutor - 37 % i amerikanska dollar,

37 % i euro, 11 % i brittiska pund, 8 % i yen, 4 % i kanadensiska dollar

samt 3 % i australiensiska dollar. För att öka avkastningen förvaltas

en del av valutareserven av tre depåbanker som mot säkerheter lånar ut

Riksbankens värdepapper. I balansräkningen finns ingen aktuell uppgift

om storleken på utlåningen via depåbanker, men vid årsskiftet 2003/2004

uppgick den till ca 40 miljarder kronor.

Minskade penningpolitiska repor

En viktig del i penningpolitiken är Riksbankens s.k.

refinansieringstransaktioner

eller penningpolitiska repor. Omfattningen av reporna redovisas under

posten utlåning till bankerna på balansräkningens tillgångssida. Under

2004 sjönk utlåningen till banksystemet med knappt 7 miljarder kronor.

Enligt not 4 (RB1 s. 69) i balansräkningen beror nedgången främst på

att utdelningen till statsverket under 2004 på 6,1 miljarder kronor

finansierades genom en minskning av den penningpolitiska repan. Sedan

slutet av 2001 har de penningpolitiska marknadsoperationerna minskat

med 52 miljarder kronor, från 69 miljarder kronor till 17 miljarder

kronor i slutet av 2004. En del av minskningen förklaras av att

repotransaktionerna var extra stora under 2001 till följd av att Riksbanken

under året genomförde omfattande interventioner på valutamarknaden.

Riksbanken stödköpte kronor, och för att balansera den indragning av

likviditet som stödköpen gav upphov till ökades utlåningen till

banksystemet.

Minskad sedelmängd

Mängden utelöpande sedlar och mynt sjönk under 2004 med knappt 50

miljoner kronor, vilket framgår av balansräkningens skuldsida. På skuldsidan

finns också enligt Riksbankens nya redovisningsprinciper ett

värderegleringskonto uppfört. På kontot redovisas för 2004 orealiserade vinster

om sammanlagt 1,5 miljarder kronor som till största delen utgörs av

höjda värden på Riksbankens obligationsinnehav till följd av sjunkande

internationella räntor. Om redovisningsprinciperna inte förändrats skulle

detta belopp ha redovisats i resultaträkningen.

På skuldsidan redovisas också en post avsättningar om totalt drygt 300

miljoner kronor. Av dessa består 123 miljoner kronor av ännu ej utbetalat

kapitaltillskott till Pengar i Sverige AB.

Lägre eget kapital

Enligt de ändrade redovisningsprinciperna redovisas eget kapital fr.o.

m. 2004 uppdelat på grundfond och reserver. Det egna kapitalet minskade

under året med 8,9 miljarder kronor till 63,5 miljarder kronor (inklusive

årets resultat), varav 2,8 miljarder kronor beror på årets resultat och

6,1 miljarder kronor på förra årets utdelning till statsverket.

Resultaträkningen

Som framgår av tabell 6 gav Riksbankens verksamhet under 2004 ett

negativt resultat före bokslutsdispositioner på 2,8 miljarder kronor.

Ändrade redovisningsprinciper har emellertid påverkat resultatet negativt

med 1,5 miljarder kronor, eftersom orealiserade vinster till skillnad

från tidigare nu redovisas på det särskilda regleringskontot i

balansräkningen. Som redovisats tidigare beror de orealiserade vinsterna

till största delen på höjda värden på Riksbankens obligationsinnehav

till följd av sjunkande räntor. Resultatet under 2004 kan jämföras med

resultatet 2003 då verksamheten gav ett underskott på 9,3 miljarder

kronor.

Tabell 6. Riksbankens resultat 2004

Miljoner kronor

2004 2003

Ränteintäkter 4 778 5 316

Priseffekt -109 -627

Valutakurseffekt -5 617 -12 480

Guldvärderingseffekt -591 -180

Övr. kostnader/intäkter -1 265 -1 309

Årets resultat -2 804 -9 280

Riksbanken är inte vinstdrivande, och resultatet påverkas av en mängd

olika faktorer utanför Riksbankens kontroll. Resultatet kan därför inte

ses som en indikator på hur väl verksamheten bedrivs.

Det negativa resultatet för 2004 förklaras, liksom resultatet för 2003,

av att kronan sammantaget stärkts mot de valutor som ingår i valutareserven.

När kronan blir starkare blir Riksbankens tillgångar i utländsk valuta

mindre värda i kronor räknat. Effekten av valutakursförändringarna är

dock betydligt mindre 2004 jämfört med 2003. I fjol steg kronans värde

mot t.ex. den amerikanska dollarn med omkring 9 %. Under 2003 var

förstärkningen hela 21 %. Sammantaget drog valutakurseffekten ned 2004

års resultat med 5,6 miljarder kronor, mot en neddragning på 12,5

miljarder kronor 2003.

Posten övriga kostnader/intäkter minskade med 44 miljoner kronor 2004

till knappt 1,3 miljarder kronor. Posten består i huvudsak av kostnader

för inköp av sedlar och mynt (160 mnkr), personalkostnader (309 mnkr)

samt administration (231 mnkr).

Riksrevisionens redogörelse

Riksrevisionen tillstyrker i sin redogörelse RRS11 att fullmäktige och

direktionen i Riksbanken beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning

2004. Riksrevisionen tillstyrker också att balans- och resultaträkningarna

för 2004 fastställs.

Riktlinjer för Riksbankens vinstdisposition

Riksbanken har sedan 1987 års bokslut värderat tillgångar och skulder

till marknadsvärden. Principen innefattade från början inte guldinnehavet

som fram till årsskiftet 1998-1999 fördes upp med samma, mycket låga

bokföringsvärde som gällt sedan 1950-talet.

Övergången till en marknadsvärdering medförde att Riksbankens

värdepappersportfölj kom att exponeras för valuta- och ränterisker på ett mer

påtagligt sätt än tidigare. För att motverka de fluktuationer detta

kunde ge upphov till på resultatet och inleveranserna till staten,

fastställde riksbanksfullmäktige 1988 nya riktlinjer för dispositionen

av Riksbankens resultat. De nya riktlinjerna innebar förenklat att

Riksbanken varje år skulle leverera in 80 % av sitt överskott till staten,

medan resterande 20 % skulle användas för att bygga upp det egna

kapitalet. Mer detaljerat innebar riktlinjerna följande:

Inleveranserna till statsverket ska varje år motsvara 80 % av de fem

senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner. Det

inlevererade beloppet ska avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.

Till dispositionsfonden ska årligen avsättas 10 % av samma underlag.

Avsättningar till dispositionsfonden ska dock bara göras i den mån årets

resultat överstiger den beräknade inleveransen till staten.

Återstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner ska föras till

eller från resultatutjämningsfonden.

Den resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell uppskrivning eller

nedskrivning av kronans värde skulle enligt de ursprungliga riktlinjerna

inte påverka det årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna

till statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad justering av växelkursen

borde i stället dispositionsfonden utnyttjas.

Riktlinjerna i denna form tillämpades fram t.o.m. 1992 års bokslut.

Efter det att kronan släppts fri modifierade emellertid fullmäktige den

fjärde punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget

för inleveranserna ska utgöras av de fem senaste årens genomsnittliga

resultat före bokslutsdispositioner och exklusive valutakurseffekter.

Varje förändring av kronkursen påverkar därmed underlaget för inleveranserna.

Har kronan fallit i värde blir inleveransen mindre eftersom ett belopp

motsvarande effekten av kursfallet då ska reserveras på dispositionsfonden.

Har den stärkts blir inleveransen på motsvarande sätt större eftersom

kursstegringseffekten då räknas av mot samma fond.

I 1999 års bokslut modifierades riktlinjerna i ytterligare ett avseende,

vilket hade sin upprinnelse i att Riksbanken året innan hade gått över

till att marknadsvärdera sitt guldinnehav. Den orealiserade värdestegring

som uppkommit på detta innehav har i de fem senaste boksluten behandlats

på samma sätt som en valutakurseffekt och således fått påverka inleveransens

storlek. Underlaget för inleveranserna utgörs därmed numera av de fem

senaste årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner men

efter det att valutakurseffekter och guldvärdeeffekter räknats bort.

Fullmäktiges förslag till vinstdisposition av 2004 års resultat

Fullmäktige anger i sin framställning till riksdagen (RB2) att 1988 års

vinstdispositionsprincip inklusive de kompletteringar som gjorts sedan

dess ligger till grund för förslaget till disposition av 2004 års

resultat.

Riksbankens verksamhet gav under 2004 ett resultat före bokslutsdispositioner

på -2 804 miljoner kronor. Enligt vinstdelningsprincipen ska valutakurseffekter

och guldvärderingseffekter räknas bort (se tabell 2). Det ger ett

resultat på 3 404 miljoner kronor (-2 804 miljoner kronor + 5 617 miljoner

kronor + 591 miljoner kronor).

Fullmäktige noterar emellertid att orealiserade vinster fr.o.m. 2004

inte ingår i Riksbankens resultat, i enlighet med direktionens beslut

om förändrade redovisningsprinciper. Fullmäktige lägger därför till

orealiserade priseffekter om 1 500 miljoner kronor till Riksbankens

resultat (se not 22 RB1). Det ger ett underlag för vinstdisposition på

4 904 miljoner kronor (3 404 miljoner kronor + 1 500 miljoner kronor).

När 4 904 miljoner kronor läggs till de senaste fyra årens resultat

efter valutakurs- och guldvärderingseffekter fås ett genomsnittligt

resultat på 8 433 miljoner kronor. 80 % av resultatet, motsvarande 6 700

miljoner kronor, ska enligt fullmäktiges förslag levereras in till

statsverket. Eftersom inleveransen är större än årets resultat ska ingen

avsättning till dispositionsfonden om 10 % genomföras.

I tabell 7 redovisas kortfattat fullmäktiges förslag till disposition

av 2004 års resultat.

Tabell 7. Fullmäktiges förslag till resultatdisposition

Miljoner kronor

Underskott före bokslutsdispositioner 2 804

Inleverans till statsverket 6 700

Dispositioner

Från dispositionsfonden förs valutakurseffekten 5 617

Från dispositionsfonden för guldvärdeeffekten 591 6 208

Från resultatutjämningsfonden förs 3 296

Förslaget innebär att 6,7 miljarder kronor levereras till statsverket.

De föreslagna vinstdispositionerna betyder att dispositionsfonden

minskar med netto 6,2 miljarder kronor samt att resultatutjämningsfonden

minskar med 3,3 miljarder kronor.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har i sin granskning av Riksbankens förvaltning 2004 inte

funnit något som ger anledning till ett särskilt uttalande från riksdagens

sida. I likhet med Riksrevisionen tillstyrker därför utskottet att

riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet

för 2004.

Riksbanksfullmäktige föreslår, i enlighet med 1988 års vinstdispositionsprincip

inklusive de kompletteringar som gjorts sedan dess, att Riksbanken ska

leverera in 6 700 miljoner kronor till statsverket. Enligt de nya

redovisningsprinciper som direktionen antog i slutet av 2003 ingår inte

orealiserade vinster i 2004 års resultat. Utskottet noterar att

riksbanksfullmäktige därför lägger till orealiserade priseffekter om 1 500

miljoner kronor till Riksbankens resultat för att uppnå en oförändrad

vinstdispositionsprincip.

Fullmäktiges förslag innebär att Riksbanken under de senaste fem åren

levererat in sammanlagt 75,8 miljarder kronor till statsverket, varav

40 miljarder kronor i form av särskilda inleveranser. Riksbankens eget

kapital har minskat med 48,4 miljarder kronor under samma period.

Utskottet har inget att invända mot fullmäktiges förslag till disposition

av 2004 års resultat. I likhet med Riksrevisionen tillstyrker utskottet

också att Riksbankens balans- och resultaträkningar i årsredovisningen

för 2004 fastställs. Balansräkningen och resultaträkningen framgår även

av bilaga 2 i betänkandet.

I Riksbankens årsredovisning saknas uppgifter om avkastning på Riksbankens

utelöpande sedelstock, det s.k. seignioraget. För att allmänheten ska

få en allsidig genomlysning av Riksbankens verksamhet och resultat bör

enligt utskottets mening storleken på seignioraget redovisas offentligt.

Utskottet utgår därför ifrån att Riksbanken i årsredovisningen för

2005 redovisar uppgifter om avkastningen på den utelöpande sedelstocken.

Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition

Utskottets förslag i korthet

Enligt utskottets mening bör regeringen närmare utreda och analysera

Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag

till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.

Analysen bör bl.a. omfatta vilka vinst- och balansräkningssystem som

tillämpas i andra centralbanker inom och utanför EU samt belysa hur

stort eget kapital Riksbanken behöver för att lösa sina uppgifter.

Analysen bör även belysa vilka för- och nackdelar som finns med att

strukturera Riksbankens eget kapital enligt den modell som fullmäktige

förordar samt jämföra effekterna för både Riksbanken och statsverket av

olika vinstdelningssystem.

Fullmäktiges framställning

Riksbanksfullmäktige anger i sin framställning RB2 att den vill

uppmärksamma riksdagen på att de ändrade redovisningsprinciperna i Riksbanken

möjliggör en övergång till en modell till vinstdisposition där Riksbankens

eget kapital tydligare än i dagens modell kopplas till bankens olika

uppgifter. Fullmäktige skulle därför välkomna en fortsatt beredning av

frågan om framtida reglering av Riksbankens vinstdisposition med sikte

på en lagreglering av principerna för vinstdisposition.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat förslag om

lagreglering av dispositionen av Riksbankens resultat, senast i betänkande

2003/04:FiU23.

Våren 2002 bifogade fullmäktige i anslutning till förslaget om disposition

av 2001 års resultat (2001/02:RB2) en PM från direktionen om Riksbankens

eget kapital. I PM:en, som byggde på en expertpromemoria utarbetad inom

Riksbanken, föreslog direktionen att det egna kapitalet i balansräkningen

i fortsättningen skulle delas upp i tre fonder - en fond för täckning

av Riksbankens driftkostnader, en fond för täckning av förluster i

verksamheten som t.ex. förluster vid lämnade nödkrediter samt fonderingar

till följd av orealiserade vinster. Den vinst som återstod efter att

avsättningar gjorts för orealiserade vinster och för att värdesäkra

övriga avsättningar skulle sedan, enligt direktionen, i sin helhet kunna

delas ut till statsverket. Vidare föreslogs att bestämmelser om

fonderingarna skulle införas i riksbankslagen samt att det i riksbankslagen

även skulle införas en skyddsbestämmelse som skulle förhindra att

Riksbankens vinst disponerades på sätt som riskerade att åsidosätta bankens

möjligheter att självständigt utföra sina lagstadgade uppgifter.

Fullmäktige bedömde vid tillfället att någon lagreglering av Riksbankens

balansräkning och vinstdisposition inte bör aktualiseras förrän i samband

med ett eventuellt inträde i valutaunionen. Samma bedömning gjorde

utskottet när det i samband med behandlingen av Riksbankens verksamhet

2001 (bet. 2001/02:FiU23) avstyrkte ett antal motionsförslag i frågan.

Folkomröstningen hösten 2003 slutade med ett nej till övergång till

euron. Riksbanksfullmäktige vill ändå ha en fortsatt beredning av

principerna för vinstdisposition och en övergång till en redovisningsmodell

där Riksbankens eget kapital kopplas till bankens olika uppgifter. Siktet

bör, enligt fullmäktige, vara inställt på en lagreglering av principerna

för vinstdelning.

Regeringen bör därför enligt utskottets mening närmare utreda och

analysera Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda

förslag till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens

resultat. Analysen bör bl.a. omfatta vilka vinstdelnings- och

balansräkningssystem som tillämpas i andra centralbanker inom och utanför EU

samt belysa hur stort eget kapital Riksbanken behöver för att lösa sina

uppgifter. Vidare bör analysen belysa vilka för- och nackdelar som finns

med att strukturera Riksbankens eget kapital enligt den modell som

fullmäktige förordar samt jämföra effekterna för både Riksbanken och

statsverket av olika vinstdelningssystem. I sedvanlig ordning bör

förslaget sändas ut på remiss till berörda remissinstanser.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Riksbankens ställning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om att Riksbankens ställning och ledning

bör bli föremål för en samlad översyn.

Jämför reservation 1 (v).

Motionen

I motion Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v) anförs att Riksbanken och Riksbankens

ledningsorganisation bör återställas till den organisation som gällde

före den 1 januari 1999 då Riksbanken fick en mer oberoende ställning

gentemot riksdagen och regeringen. Räntebesluten tas i dag av tjänstemän

- en direktion som inte är demokratiskt utsedd. Även om riksdagen nu

väljer att inte fullt ut återställa Riksbankens organisation och ledning

till den tidigare ordningen finns det enligt motionärerna skäl att vidta

andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska inflytandet

över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken. Frågan

om Riksbankens ställning och ledning bör därför bli föremål för en samlad

översyn (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsförslag.

I betänkande 2000/01:FiU23 anförde utskottet att beslutet att öka

Riksbankens självständighet togs av en bred majoritet i Sveriges riksdag.

Beslutet var en följd av att Sverige i samband med medlemskapet i EU

åtog sig att öka Riksbankens självständighet, men också ett uttryck för

en ambition att öka omvärldens förtroende för den svenska penningpolitiken

och låginflationspolitiken.

Utskottet avstyrkte då förslagen med motiveringen att erfarenheterna av

Riksbankens nya organisation och ställning är goda samt att en genomgripande

förändring skulle innebära att Sverige inte uppfyllde gjorda internationella

åtaganden.

Utskottet anser att det inte finns någon anledning att omvärdera detta

ställningstagande. Någon översyn av Riksbankens ställning och ledning

är därför inte nödvändig. Motion Fi248 (v) yrkande 2 avstyrks.

Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om att Sverige bör ta initiativ till

förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige att införa

euron.

Jämför reservation 2 (v, mp).

Motionen

I motion Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v) anförs att folkomröstningen hösten

2003 om ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje steg resulterade i ett

tydligt nej från det svenska folket. Motionärerna anser att nej-resultatet

innebär att Sverige i fortsättningen inte ska vara bundet av EMU:s olika

steg, varken fördragsmässig eller formellt. Regeringen bör därför ta

initiativ till förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige

från EMU:s tredje steg. Ett sådant undantag skulle undanröja diskussionen

om huruvida folkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges

fördragsmässiga åtagande eller inte samt visa att såväl EU som riksdagen

och regeringen formellt respekterar folkomröstningsresultatet (yrkande

1).

Finansutskottets ställningstagande

Motionärerna vill att regeringen tar initiativ till förhandlingar med

EU om ett formellt undantag för Sverige från EMU:s tredje steg.

Utskottet behandlade ett liknande motionsförslag i sitt yttrande (yttr.

2003/04:FiU1y) till det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet

för behandling av det europeiska konventet och EU:s framtid.

Utskottet avstyrkte förslaget bl.a. med motiveringen att EG-kommissionen

efter folkomröstningen förklarat att ett formellt undantag om att Sverige

inte behöver införa euron inte är nödvändigt.

Utskottet ser ingen anledning att omvärdera detta ställningstagande.

Motion Fi248 (v) yrkande 1 avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Riksbankens ställning, punkt 4 (v)

av Lars Bäckström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en översyn av Riksbankens ställning och

ledningsorganisation. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Fi248

yrkande 2.

Ställningstagande

Vänsterpartiet gick emot beslutet att föra över besluten om räntepolitiken

från den av riksdagen valda ledningen för Riksbanken till en direktion

av tjänstemän. Enligt Vänsterpartiets mening minskar Riksbankens nuvarande

organisation det demokratiska inflytandet över ekonomin och den ekonomiska

politiken. Vänsterpartiets principiella uppfattning är därför att

Riksbankens legala ställning och ledningsorganisation bör återställas

till det som gällde före den 1 januari 1999 då Riksbankens nya organisation

började gälla.

Även om riksdagen inte i detta läge tar beslut om att fullt ut återställa

Riksbankens ledning och organisation till tidigare ordning finns det

skäl att vidta andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska

inflytandet över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken.

De senaste årens penningpolitiska utveckling visar dessutom att

Riksbankens nuvarande och enda mål om prisstabilitet bör kompletteras med

ytterligare mål som syftar till full sysselsättning i den svenska

ekonomin. Flera centralbanker, t.ex. den amerikanska centralbanken Federal

Reserve, har denna typ av mål för sin verksamhet.

Jag anser därför att en samlad översyn av Riksbankens ställning och

ledningsorganisation bör genomföras.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag anfört om en översyn av Riksbankens ställning och ledningsorganisation.

Jag tillstyrker därmed motion Fi248 (v) yrkande 2.

2. Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg, punkt 5 (v, mp)

av Lars Bäckström (v) och Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ett formellt undantag från EMU:s tredje steg.

Därmed bifaller riksdagen delvis motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.

Ställningstagande

Folkomröstningen hösten 2003 resulterade i tydligt nej från svenska

folket till att byta kronan mot euron. Alla partier i riksdagen har

lovat att respektera folkomröstningens resultat och har därmed ett

gemensamt ansvar att förvalta resultatet på bästa sätt. Folkomröstningen

handlade formellt om medlemskap i EMU:s tredje steg. Nej-resultatet bör

innebära att Sverige fördragsmässigt och formellt inte ska vara fortsatt

bundet av EMU:s olika steg.

Beslut att säga nej till att införa Euron i Sverige gör det lättare för

Sverige att driva en nationellt anpassad ekonomisk politik och ger ökade

möjligheter för Sverige att verka för en politik som prioriterar målet

om full sysselsättning. Vi vill i detta sammanhang erinra om att av de

fyra länder inom EU som lyckats att nå Lissabonsprocessens mål om en

sysselsättningsgrad på 70 % eller mer, så står tre av dessa länder,

Sverige, Danmark och Storbritannien, också utanför euroområdet.

Vi anser att beslutet att stå utanför eurosamarbetet också måste innebära

att Sverige i fortsättningen inte ska vara bundet av de olika stegen i

valutaunionen (EMU). Sverige måste t.ex. i praktiken och även formellt

ha friheten att fortsätta att driva den framgångsrika politiken med

rörlig växelkurs, utan att vara bundet av avtal om att den svenska kronan

i EMU:s andra steg ska låsas i växelkurssystemet ERM II.

Vi anser att folkomröstningens resultat också bör avspeglas i Sveriges

fördrag med EU. Enligt vår uppfattning bör därför regeringen ta initiativ

till förhandlingar med EU om ett formellt undantag för Sverige från

EMU:s tredje steg. Ett sådant undantag skulle undanröja diskussionen om

folkomröstningsresultatet är förenligt med Sveriges fördragsmässiga

åtaganden samt visa att såväl riksdagen och regeringen som EU formellt

respekterar folkomröstningens resultat.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi anfört om ett formellt undantag från EMU:s tredje steg. Vi

tillstyrker därmed delvis motion Fi248 (v) yrkande 1.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Framställning 2004/05:RB1

Framställning 2004/05:RB1 Årsredovisning för Sveriges riksbank för

räkenskapsåret 2004:

Direktionen föreslår att riksdagen fastställer Riksbankens resultaträkning

och balansräkning enligt förslaget.

Framställning 2004/05:RB2

Framställning 2004/05:RB2 Förslag från fullmäktige i Riksbanken till

disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2004 m.m.:

Fullmäktige föreslår:

Miljoner kronor

Till statsverket inlevereras (enligt vinstdispositionsprincipen) 6

700

Från Riksbankens dispositionsfond förs ./. 6 208

Från Riksbankens resultatutjämningsfond förs ./. 3 296

Redogörelse 2004/05:RRS11

Redogörelse 2004/05:RRS11 Riksrevisionens styrelses redogörelse angående

revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004.

Motion från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag för Sverige

från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en utredning om Riksbankens ställning, den demokratiska

styrningen och insynen i Riksbanken.

Bilaga 2

Resultat- och balansräkning

Resultaträkning

Balansräkning

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

Den aktuella penningpolitiken

Tid: Tisdagen den 15 mars kl. 10.00-12.06

Lokal: Skandiasalen i Neptunus

Inbjuden

Riksbankschef Lars Heikensten

Deltagare

Arne Kjörnsberg (s) ordförande

Mikael Odenberg (m)

Karin Pilsäter (fp)

Mats Odell (kd)

Bo Bernhardsson (s)

Siv Holma (v)

Jörgen Johansson (c)

Finansutskottets offentliga utfrågning om den aktuella

penningpolitiken

Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till utfrågningen om den aktuella

penningpolitiken med riksbankschefen. Särskilt välkommen till Lars

Heiken-sten med hans medarbetare.

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig som vanligt börja med att tacka

för inbjudan hit till utskottet. Jag behöver knappast säga det, men de

här utfrågningarna är ett väldigt värdefullt inslag i den öppna diskussion

om penningpolitiken som vi alla är måna om att vi ska ha i landet.

Förhoppningsvis kan de också bidra till att sprida lite information

bredare, särskilt nu när de här utskottsförhören är tv-sända.

Apropå information tänkte jag passa på att inför tv-kamerorna slå ett

slag för en film som Riksbanken har tagit fram med information till

gymnasieelever. Vi hoppas att varje gymnasieklass ska ta tillfället i

akt att titta på den. Vi har med oss exemplar av denna film, så de som

är intresserade kan få ett efteråt.

Jag har tänkt göra så att jag som brukligt är vid de här vårförhören

väljer att inledningsvis blicka tillbaka lite på det gångna året. Det

finns ett underlag i rapporten som berör inflationen och den ekonomiska

utvecklingen 2004. Jag tänker i det sammanhanget också kommentera den

debatt som har förts kring penningpolitiken och som har fått extra näring

av den svaga sysselsättningsutveckling som vi har haft i Sverige under

det senaste året. Därefter tänkte jag gå vidare och tala om hur vi ser

på läget i dag och kommentera penningpolitiken med utgångspunkt i den

rapport som vi har lagt på bordet.

Jag vill börja med tillbakablicken och kan konstatera att fjolåret

kännetecknades av en hög tillväxt i kombination med en påfallande låg

inflation. Tillväxten under fjolåret var i själva verket betydligt högre

än vad som är normalt. Under de senaste 25 åren har tillväxten i Sverige

varit så här hög endast sex gånger.

Sverige har, får man säga, klarat sig väl igenom den konjunktursvacka

som den internationella ekonomin har gått igenom. Vi har klarat oss väl

jämfört med andra länder, och vi har klarat oss väl jämfört med vad som

har brukat vara fallet historiskt. Även om den allmänna efterfrågan

utvecklades starkt har detsamma dock inte gällt för sysselsättningen;

någon tydlig vändning har vi ännu inte sett på arbetsmarknaden.

De penningpolitiska beslut som är relevanta för inflationsutfallet 2004

togs under 2002 och 2003. I huvudsak vägleddes de besluten - det framgår

av de protokoll som vi tar fram vid våra beslutstillfällen - av UND1X,

som är det mått som vi normalt använder för det underliggande

inflationstrycket.

Under 2003 skiftade fokus vid ett par tillfällen från UND1X till UND1X

rensad för energipriser. Om man tittar på hur inflationen faktiskt har

utvecklats under den här perioden kan man se att UND1X föll och att

inflationen enligt UND1X var 0,9 % i genomsnitt under 2004, medan den

rensad för energi - det framgår dock inte av underlaget - var 0,8 %.

Enligt KPI blir inflationen ännu lägre, 0,5 %. Det beror i allt väsentligt

på de penningpolitiska lättnader som genomfördes under 2002, 2003 och

2004. Det är ränteförändringarna som förklarar merparten av skillnaden

mellan UND1X och KPI.

1. Prognoser för UND1X vid olika tidpunkter samt faktisk utveckling

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.

Varför blev inflationen så här låg? Ja, för att få en känsla för det

får man gå tillbaka till årsskiftet 2002/03. Då pressades inflationen

upp kraftigt av snabba stegringar i elpriserna. Vi gjorde bedömningen

att elpriserna skulle falla tillbaka, och vi gjorde också bedömningen

att lika lite som det fanns skäl att korrigera för den uppgång i

inflationen som hade uppkommit fanns det skäl att korrigera för den nedgång

som skulle komma framöver till följd av just elpriserna. En stor del av

den låga inflationen var, kan man säga, alltså förväntad och en följd

av det sätt på vilket vi lägger upp penningpolitiken.

Till det här kommer att vi har fått en långsammare utveckling än väntat

för importpriserna. Importpriserna i producentledet har under flera år

utvecklats svagt, även om de har stigit igen lite grann under 2004,

bland annat som en effekt av de råvaruprishöjningar som har skett. I

konsumentledet har inflationen på importerade varor blivit oväntat låg

under en längre tid. De överraskande låga importpriserna är antagligen

delvis en effekt av att svenska importörer och producenter i större

utsträckning än vad vi har lyckats fånga har flyttat över sin import

till länder med lägre kostnader, till Kina och andra länder i Asien,

till Östeuropa och så vidare.

Den starka kronan har också påverkat importpriserna. Priserna på

importerade varor i Sverige har också blivit billigare till följd av den

skarpare konkurrensen i det inhemska försäljningsledet, som naturligtvis

har påverkat priserna också på svenska varor.

Den tredje faktorn, förutom elpriserna och importpriserna, som har

bidragit till den låga inhemska prisökningstakten är produktivitetsutvecklingen.

Vi talade en hel del om produktivitetsutvecklingen här i höstas. Det

har varit ett återkommande tema vid de senaste mötena här i utskottet

om penningpolitik. Där har väl egentligen inte hänt så mycket sedan

senast. Utvecklingen har fortsatt att vara positiv. Exakt vad detta

beror på är det inte någon som kan säga med säkerhet. Vi har tidigare

talat om IT, telekommunikationer och liknande som verkar ha fått ett

större genomslag på produktiviteten i den svenska ekonomin än på många

andra håll. Vi tror att det faktum att Sverige är en liten, starkt

utlandsberoende, ekonomi också har påverkat produktiviteten positivt.

Det sker nu en ovanligt snabb global strukturomvandling. Det verkar då

rimligt att föreställa sig att länder som har en stor del av sin ekonomi

exponerad mot den internationella ekonomin, om de lyckas hantera

omställningarna, kan ha en större glädje av utvecklingen, till exempel på

det sättet att produktiviteten utvecklas positivt.

2. Produktivitetstillväxt i näringslivet sedan 1980 samt HP-trend

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.

Jag tror att det är rimligt att vänta sig, och det ligger i de bedömningar

jag kommer att tala om, en fortsatt bättre produktivitetsutveckling och

en fortsatt mer gynnsam importprisutveckling än vad som varit fallet i

ett längre historiskt perspektiv. Det har vi också tidigare räknat med

under de här åren. Däremot är det väldigt svårt att värdera exakt hur

stora effekterna blir från det ena året till det andra. En antydan ges

av kurvan i diagram 2 som visar hur kraftigt produktiviteten svänger.

Detsamma gäller i väldigt hög grad importprisutvecklingen.

Som jag konstaterade inledningsvis är det naturligt att det uppstår en

debatt om penningpolitiken när inflationen avviker påtagligt från målet.

Den här diskussionen har fått extra bränsle, och det antydde jag också

inledningsvis, av vad som har hänt med arbetslösheten och sysselsättningen.

Därför ägnade jag redan i höstas när jag var här en rätt stor del av

mitt inledande anförande åt att tala om penningpolitikens effekter på

arbetslösheten. Sedan har diskussionen i den här frågan fortsatt.

Låt mig börja med att säga att det är viktigt att vi kommer ihåg - det

sade jag senast också - att Riksbankens mål primärt är prisstabilitet.

Det försöker vi uppnå genom att ändra reporäntan för att på så sätt

påverka den allmänna efterfrågan så att detta i förlängningen ska påverka

inflationen. Vi försöker naturligtvis också allmänt sett agera på ett

sådant sätt att vi bibehåller trovärdigheten kring penningpolitiken.

Det här innebär att sysselsättningen påverkas endast indirekt. Det är

den allmänna efterfrågan vi påverkar. Hur effekterna blir på sysselsättningen

rår vi inte över. Jag tycker att det är värt att notera att den allmänna

efterfrågeutvecklingen under fjolåret har blivit starkare än vad Riksbanken

och nästan alla andra bedömare räknade med när penningpolitiken lades

upp. Den har blivit överraskande stark. Ändå kan man naturligtvis hävda

att sysselsättningen kunde ha varit något högre om Riksbanken tillåtit

sig att hålla räntorna lägre, någonting som vi med de kunskaper vi har

i dag vet antagligen hade varit möjligt.

Det är svårt att invända mot den här typen av påståenden. Det är

naturligtvis delvis därför de dyker upp så ofta i debatten från Riksbankens

kritiker. Men en bedömning av vad vi kunde ha gjort och inte kunde ha

gjort bör rimligen utgå ifrån vad man visste eller inte visste vid den

tidpunkt då politiken utformades. Det är naturligtvis svårt att ha en

bestämd uppfattning om vad man exakt kunde ha vetat och inte kunde ha

vetat, men ett sätt att närma sig frågan är att jämföra våra bedömningar

och vårt agerande med andras bedömningar och andras synpunkter på

politiken vid den aktuella tidpunkt då den utformades.

I den rapport som vi presenterar i dag finns en del information om detta.

Man kan se att våra bedömningar inte skilde sig på något avgörande vis

från de bedömningar som gjordes av andra vid de aktuella tidpunkterna

2002/03. Riksbanken verkar om någon tillhöra de prognosmakare som

lyckades bäst med att förutse inflationen, eller kanske minst dåligt, om

man vill uttrycka det så.

3. Prognoser för KPI-inflationen 2004 vid olika tidpunkter, Riksbanken

samt ett genomsnitt av andra prognosmakare

Årsgenomsnitt

Källor: Consensus Inc., SCB och Riksbanken.

Utfallet i jämförelse med KPI - de flesta gör jämförelser med KPI;

egentligen borde det har varit UND1X eftersom det är inflationen enligt

detta mått som normalt sett har väglett politiken - visar att inflationen

under fjolåret blev 0,5. Jämförelser av prognoserna december 2002 och

framåt visar att Riksbanken i allmänhet ligger under genomsnittet. I

allmänhet lyckades vi fånga utvecklingen bättre än genomsnittet. Vi kan

också se att det finns enstaka bedömare som från tid till annan har

varit bättre än Riksbanken på att göra bedömningar.

4. Reporäntan enligt Konjunkturinstitutets prognoser 2002-2003 samt

faktisk reporänta

Procent

Källor: Konjunkturinstitutet och Riksbanken.

Ett inslag i den diskussion som förs är att man har jämfört våra

bedömningar med Konjunkturinstitutets. Det visar sig dock att

Konjunkturinstitutets

uppfattning endast har skilt sig marginellt från Riksbankens under den

här perioden. Ett sätt att beskriva det är att titta på hur den faktiska

reporäntekurvan har utvecklats, den svarta linjen i diagrammet. De olika

grå linjerna markerar vad Konjunkturinstitutet har förväntat sig eller

tyckt att man borde göra med räntan vid olika tidpunkter. Då ser man

att det är ganska små skillnader som det handlar om. Man ser också att

Konjunkturinstitutet liksom vi, fast vi inte haft anledning att publicera

den typen av bedömningar, vid upprepade tillfällen förutsåg höjningar

av räntan. Vi har alla gång efter gång fått ställa ned våra föreställningar

om vad som varit det rimliga. Marknaden har i stort sett agerat på samma

vis.

I genomsnitt har Konjunkturinstitutet under den här perioden räknat med

en ränta som skulle vara 0,2 procentenheter lägre än vad vi faktiskt

valde. Med de effekter av penningpolitiken som man i allmänhet räknar

med kan man konstatera att en sådan politik inte annat än marginellt

skulle ha påverkat inflationstakten. Effekterna på sysselsättningen

hade inte heller varit mer än marginella.

Poängen är att åsiktsskillnaderna i fråga om den framtida inflationen

och penningpolitikens inriktning egentligen har varit förhållandevis

små när penningpolitiken utformats.

Sammanfattningsvis kan man av den här diskussionen dra i varje fall två

slutsatser. En är att det låga inflationsutfallet 2004 inte i någon

större utsträckning kan tillskrivas en penningpolitik som gick på tvärs

med den gängse uppfattningen. Det var i stället i allt väsentligt ett

resultat av en utveckling på utbudssidan av ekonomin, inte på efterfrågesidan,

som ingen lyckades förutsäga.

En annan slutsats man kan dra är att det hade krävts en ganska dramatiskt

annorlunda politik än den som faktiskt fördes för att inflationen skulle

ha hamnat på målet år 2004. Exempelvis skulle Riksbanken ha behövt sänka

reporäntan snabbt och kraftigt i början av år 2002. En sådan inriktning

på politiken skulle sannolikt ha väckt en viss uppståndelse. Inflationen

var då hög, och ingen prognostiserade en dramatisk nedgång i räntan.

Jag kan till och med påminna mig - och det ger en bild av det rådande

stämningsläget - att en av landets ledande fackliga företrädare gick ut

i tidningar och varnade oss för att ta för lätt på inflationsmålet i

den här situationen, när inflationen låg så högt som den gjorde.

Innan jag går in på dagsläget ska jag beröra ytterligare en sak som har

med diskussionen om den politik som har bedrivits att göra, och det är

en sak som jag också tog upp förra gången jag var här. Det är återkommande

påståenden i debatten om att Riksbanken oroar sig mer för en hög inflation

än för en låg inflation. Man kan säga att den diskussionen har funnits

ända sedan låginflationspolitiken sattes i sjön för tio år. Sedan dess

har oro uttryckts för detta. Numera sägs det vara bevisat i och med att

inflationsmålet har varit i kraft i tio år, och vi har hamnat under

målet.

Personligen har jag en viss förståelse för farhågor för att centralbanker

skulle kunna bli alltför nitiska i sin inflationsbekämpning. Sådana här

risker har varit ett av argumenten för att öppna Riksbanken för insyn

och för att arbeta för att politiken skulle vara så tydlig som möjligt.

Det fanns alltså med i bilden när vi gjorde förändringar i det sätt på

vilket vi bedrev penningpolitik från mitten av 90-talet. En öppen debatt

och goda möjligheter till granskning tror jag är det bästa korrektivet

mot ett alltför inåtvänt eller överdrivet inflationsbekämpande perspektiv.

När jag väl sagt det tycker jag dock att det finns all anledning att

invända emot de återkommande tolkningarna, att den låga inflationen är

ett resultat av att vi har bedrivit en alltför "hökaktig" politik. Först

och främst tycker jag att man ska observera att vi med det förtydligande

som vi gjorde 1999 - men även under några år dessförinnan - blev alltmer

tydliga om att det inte gick att praktiskt lägga upp politiken enbart

utifrån KPI. Även om man på lång sikt har anledning att vänta sig att

KPI överensstämmer med den underliggande inflationen måste man ofta när

politiken läggs upp hitta något underliggande mått på inflationen för

att ta bort effekterna i varje fall av våra egna räntejusteringar.

5. UND1X och KPI

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.

Följer man UND1X-utvecklingen, som är det mått som vi i huvudsak har

använt under den här tiden, har inflationen enligt UND1X sedan 1999 i

genomsnitt varit 1,9 %. Så det är faktiskt ingen dramatisk avvikelse.

Att KPI varit lägre, 1,4, är för perioden som helhet, precis som under

de senaste åren, främst en effekt av den kraftiga nedgång som vi har

haft i det allmänna ränteläget.

Jag tror att tio år faktiskt är en för kort period för att utvärdera

den här typen av politikförändring. Det är mycket omfattande förändringar

som har skett i den svenska ekonomin under den här perioden. Man behöver

vara försiktig med vad man drar för slutsatser av de omställningar som

har skett.

Ytterligare ett sätt att närma sig den här frågan är - det gjorde jag

i höstas men vill återkomma till det - att titta lite på den faktiska

inflationsutvecklingen. Då är det egentligen tre perioder som vi kan se

där vi tydligt har skjutit under målet. Vi har en period 1996/97, vi

har en annan 1998 fram till 2000 och en tredje period 2004.

Den första perioden påverkades utvecklingen av inflationen av den

penningpolitik som bedrevs i huvudsak 1994/95. Vid den tidpunkten hade vi

ett högt ränteläge i Sverige. Det fick effekter på den allmänna efterfrågan.

Det var en ganska tuff diskussion om penningpolitiken. Riksbanken valde

att gå försiktigt fram med räntesänkningar. Skälet var att inflationsmålsregimen

var ny, och man ville vara försiktig.

De två kommande perioderna kännetecknades av en helt annorlunda historia.

I båda de här fallen är det så att åren dessförinnan var ränteläget

förhållandevis lågt, det förekom ingen eller väldigt lite debatt om att

penningpolitiken var felaktigt utformad. Det som inträffade var i allt

väsentligt överraskande förändringar på utbudssidan. Under den här

perioden, det kan säkert många av er påminna er, handlade det om

avregleringar på el- och telesektorn men också om en bra

produktivitetsutveckling

och en överraskande importprisutveckling. Det är ungefär samma historia

under den senare perioden.

Man kan tycka att om man skulle driva tesen effektivt att vårt agerande

var följden av att vi bekymrade oss mindre för en låg inflation än för

en hög, borde man kunna påvisa att andra vid samma tidpunkt hade intagit

andra positioner än vi i den här frågan. Var det inte så är det rimligen

en indikation på att vårt agerande var ganska naturligt givet den

information som då fanns. Det som har inträffat har överraskat alla.

Resultatet var alltså inte en följd av att Riksbanken hade en annorlunda

inställning till målet, utan det var fråga om att vi alla fick ny

information som vi inte tidigare hade.

Låt mig avsluta den tillbakablickande delen av mitt anförande med att

än en gång understryka att jag värdesätter en livlig och öppen diskussion

om penningpolitiken. Jag har tidigare här i utskottet poängterat att

jag gärna kommer hit oftare och att jag är intresserad av att utveckla

formerna för vår dialog. Jag har pratat med ordföranden Arne Kjörnsberg

om detta och även med Mikael Odenberg. Har ni tankar om hur ni vill att

underlagen ska se ut eller utveckla formerna för kontakterna mellan

Riksbanken och utskottet är jag i högsta grad öppen för det.

Jag tänkte passa på att säga att vi överväger från Riksbankens sida att

ta initiativ till ett årligen återkommande forum för penningpolitisk

diskussion, där våra bedömningar och vår politik kan diskuteras mot

bakgrund bland annat av återkommande oberoende utvärderingar både av de

bedömningar som vi har gjort och som har gjorts av andra deltagare i

den allmänna diskussionen.

Detta sagt tänkte jag vända blicken framåt och mycket kortfattat säga

något om inflationsutsikterna och penningpolitiken. Som vanligt tänkte

jag börja med att säga ett par ord om den internationella utvecklingen.

Mycket tyder på att den internationella konjunkturen kommer att fortsätta

att förstärkas framöver och att resursutnyttjandet successivt ökar i

världsekonomin. Det innebär inte att de årliga tillväxttalen nödvändigtvis

kommer att vara lika höga som i fjol. Det kommer de sannolikt inte att

vara. De brukar vara högst i början av en konjunkturuppgång.

6. BNP för USA och euroområdet

Årlig procentuell förändring, säsongrensad

Källor: Eurostat, US Department of Commerce och Riksbanken.

Som vi ser i diagrammet föreställer vi oss en ganska god tillväxt i

Förenta staterna och också i euroområdet under de kommande åren. Ändå

har vi reviderat ned vår bild för euroområdet något i ljuset av senare

siffror och höjt vår prognos en aning för Förenta staterna. Det är kanske

de väsentligaste skillnaderna som är i den här bedömningen - jämfört

med den senaste - när det gäller den internationella utvecklingen.

Tabell 1. Försörjningsbalans, volymförändringar

Årlig procentuell förändring

Försörjningsbalans 2003 2004 2005 2006 2007

Hushållens konsumtion 1,5 1,8 2,7 3,0 3,3

Off. konsumtion 0,8 0,3 1,2 1,4 0,6

Fasta bruttoinvesteringar -1,5 5,1 8,0 5,8 4,5

Lagerförändring 0,2 -0,3 0,0 0,0 0,0

Export 5,0 10,2 6,6 6,1 6,0

Import 4,9 6,7 7,5 6,6 6,7

BNP till marknadspris 1,5 3,5 3,2 3,2 2,8

I den svenska ekonomin inleddes återhämtningen under 2003. Bedömningen

är att den kommer att fortsätta under prognosperioden. Under 2004 var

det i hög grad den starkare internationella utvecklingen som drev den

svenska konjunkturen, inte minst ökade exporten mycket kraftigt.

Industrikonjunkturen ser nu ut att gå in i en något lugnare fas. Det är

den bild man får av de data som har kommit in på senare tid. Det innebär

inte, tycker jag, att det finns anledning att avvika från den tidigare

bedömningen att tillväxten i den sektorn rimligen blir god och hälsosam

även under de kommande åren.

Tillväxten av den inhemska ekonomin antas tillta. Investeringar och

privatkonsumtion blir viktigare som lok för konjunkturen under de

kommande åren. Jämfört med decemberbedömningen har vi reviderat upp vår

prognos för den ekonomiska tillväxten 2005 en liten aning. Den beräknas

nu bli 3,2 procent. Det hänger samman främst med en mer positiv syn på

investeringsutvecklingen och tjänstehandeln. Mot slutet av förra året

växte investeringarna i ekonomin mer än väntat, och mycket talar för en

snabb ökning av investeringarna i början av det här året.

Trots den starka produktionstillväxten minskade antalet sysselsatta i

fjol. Att företagen kunde öka produktionen så mycket utan ökad sysselsättning

hängde ihop med den snabba produktivitetsutveckling som jag talade om

tidigare och också med att medelarbetstiden steg. Det är dock rimligt

att tro att en fortsatt stark BNP-tillväxt kommer att leda till en ökad

sysselsättning. De olika indikatorer som finns tyder också på att den

här utvecklingen så sakteliga är på gång. Antalet nyanmälda lediga

platser har gått lite upp och ned, men på senare tid verkar det ändå

vara en tendens att de stiger. Man kan se att varslen gradvis har minskat.

Antalet arbetade timmar har länge ökat utan att antalet sysselsatta

har ökat. Även det talar för att vi bör få se en vändning.

Som jag var inne på tidigare är den trendmässiga produktivitetsutvecklingen

bra, den har varit bra under de senaste fem åren, bättre än under

föregående decennium. Men det finns anledning att vänta att

produktivitetsutvecklingen blir något långsammare under de närmaste åren, av

konjunkturella skäl.

En viss nedjustering av det inhemska kostnadstrycket har vi gjort med

hänsyn till nyinkommen statistik, trots att produktivitetsutvecklingen

alltså förväntas bli lite svagare under de närmaste åren.

Resursutnyttjandet var lågt i den svenska ekonomin under fjolåret. Inte

minst gällde detta på arbetsmarknaden. Efterfrågan på arbetskraft har

varit fortsatt begränsad. Där ser vi nu en viss förändring, som jag var

inne på alldeles nyss.

När det gäller indikatorer från industrin på kapacitetsutnyttjande -

som mer har att göra med maskinkapaciteten - tyder de på en uppgång,

Vår samlade bedömning av resursutnyttjandet är att det har börjat stiga

i ekonomin, om än från en låg nivå, och det kommer att fortsätta att

stiga under de närmaste åren. Alltmer lediga resurser kommer att tas i

anspråk.

7. UND1X-inflation, utfall och prognoser enligt huvudscenariot

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken.

Vad blir då konsekvenserna av detta för inflationen? Sammantaget innebär

prognoserna för den inhemska och importerade inflationen - om man tittar

på UND1X - en nedrevidering, och den är särskilt kraftig under det första

året av den tvåårsperiod som vi blickar framåt. Det är viktigt att

understryka att denna nedrevidering inte beror på någon påtagligt förändrad

bedömning av konjunkturutsikterna. Som jag nyss antydde räknar vi med

till och med lite högre tillväxt under innevarande år än vad vi tidigare

hade. Det sammanhänger i stället med ett antal specifika faktorer som

har att göra med både en högre konkurrens på världsmarknaden och i

Sverige. Det har att göra med bl.a. ändrade importmönster, med ökad

konkurrens i livsmedelshandeln och med de förändringar som sker i EU:s

textilkvoter.

I huvudscenariot, som alltså utgår ifrån att räntan hålls oförändrad

under två år framåt, beräknas inflationen både mätt med UND1X och KPI

vara på målet på två års sikt, men årsgenomsnitten kommer att vara låga

under en stor del av prognosperioden.

Låt mig i det här sammanhanget kort säga något om det faktum att den

svaga prisutvecklingen under senare tid har gjort att ordet deflation

har börjat dyka upp i medierna, inte sällan i någon braskande rubrik.

Det finns alltid skäl för en centralbank att ha risken för deflation i

åtanke, och i den meningen vill jag inte alls bagatellisera det hela.

Fall i allmänna efterfrågan som leder till fall i prisnivån kan leda

till betydande problem i ekonomin. Men det är väldigt viktigt att skilja

den typ av långsam prisutveckling som vi har haft på senare tid från

den här typen av mer problematisk situation. Som jag har varit inne på

flera gånger har nu efterfrågan ökat snabbt i något år, och den förväntas

av i stort sett alla bedömare att fortsätta att öka i snabb takt. Det

som ger de låga prisökningarna är alltså utbudsförändringar, ökad

konkurrens och den typen av faktorer som jag talar om, inte vikande

efterfrågan.

Om ett par jeans blir billigare därför att dollarn har fallit, om priset

på en plasma-TV halveras därför att tillverkningen har tagit fart i

Kina eller om priset på mat går ned därför att ICA-handlarna bestämt

sig för att sänka priserna är detta inte någonting som jag tycker att

vi ska vara särskilt bekymrade över. Det är i grunden något som vi ska

vara glada för. Skulle efterfrågan vika påtagligt i ekonomin, då vore

situationen naturligtvis en helt annan.

Vilka risker ser vi då? Det finns naturligtvis alltid risker, och jag

ska beröra dem väldigt kort, men ni får gärna återkomma till dem senare.

Vi laborerar med de risker som har funnits och återkommit gång efter

gång under de senaste åren. En sådan risk är naturligtvis de dubbla

underskotten i den amerikanska ekonomin och inte minst kopplingen mellan

dessa och deras finansiering i form av köp av statsobligationer från

ett antal asiatiska centralbanker, vilkas ekonomier har fasta växelkurser

och går med stora bytesbalansöverskott. Detta är en problematik som på

ett eller annat sätt måste lösas upp, och den innebär en risk för

världsekonomin.

Andra faktorer som vi har talat om är den svenska kronans utveckling.

Vi har räknat med en viss förstärkning. Men man kan naturligtvis inte

utesluta att kronan stärks mer än vad vi har räknat med. Framför allt

som en del i en internationell utveckling där dollarn försvagas kan man

se en risk för detta. Produktivitetsutvecklingen är en annan risk som

har förekommit här i vår diskussion gång efter gång. Jag tycker att man

kan se skäl för att den kan utvecklas bättre men också sämre än vad vi

har räknat med.

Utöver dessa risker har det på den allra senaste tiden blivit tydligare

att det finns en annan typ av risker som hänger ihop med

konkurrensförhållandena.

Jag talade alldeles nyss om förändringar i livsmedelshandeln. Det är

naturligtvis väldigt svårt att veta hur stora effekter dessa förändringar

får på inflationen, och framför allt kanske hur varaktiga effekterna

blir. Det är inte rimligt att tänka sig att man fortsätter att sänka

priserna i all oändlighet. För eller senare stoppas sänkningarna upp,

men exakt när detta sker är inte lätt att bedöma.

Den sammanvägda bedömning som vi har gjort är att riskerna för en högre

inflation än vad vi har räknat med är ungefär lika stora som riskerna

för en lägre inflation. Vi har alltså en balanserad riskbild i den

terminologi som vi brukar använda oss av. Den slutsats som vi drar är

att även sedan vi har tagit hänsyn till riskerna kommer inflationen att

vara låg under de närmaste åren, men den kommer att ligga ungefär i

linje med vårt mål i slutet av den här tvåårsperioden.

Hur ska man då resonera mot bakgrund av detta när man funderar över hur

penningpolitiken bör utformas? Det kan man naturligtvis göra på många

olika sätt, men jag ska säga några ord om hur vi resonerade i går när

vi fattade beslutet om att lämna reporäntan oförändrad. Startpunkten är

som alltid de bedömningar som vi gör av inflationen. Samtidigt är det

viktigt att poängtera att penningpolitiken inte bedrivs enligt någon

mekanisk regel, även om det ibland har uppfattats så i diskussionen.

Det finns även andra aspekter än inflationen ett och två år fram i tiden

som man har anledning att fundera över när man fastställer räntan. Det

här är ingen nyhet, utan det har utvecklats i många tal från oss genom

åren, och det finns också ett så kallat förtydligande av penningpolitiken

som vi gjorde 1999, där vi talade om just detta.

Det handlar framför allt om att ta hänsyn till den realekonomiska

utvecklingen. Vår bedömning avspeglar att det inte alltid lönar sig att

med korta intervall röra räntan upp och ned. Det kan med den osäkerhet

som råder orsaka mer skada än nytta för den långsiktiga realekonomiska

utvecklingen. Hänsyn till faktorer som vi nämner i förtydligandet tog

vi för några år sedan när vi valde att inte höja räntorna i samband med

elprisuppgången - om jag ska nämna ett konkret exempel.

Under fjolåret uppstod på motsvarande sätt som i dag ett läge där de

prognoser som gjordes pekade på att inflationen skulle komma att ligga

lågt under större delen av perioden. Det var först i slutet av perioden

som man kom upp till 2 %. Efter att ha sänkt räntan några gånger under

våren valde vi att inte sänka den ytterligare. I grunden handlade det

om att efterfrågeutvecklingen i ekonomin var stark, och det är ju

efterfrågan som vi kan påverka. Penningpolitiken föreföll alltså ha fått

effekt. Den här utvecklingen har, om något, förstärkts, och det framgår

bland annat av att industrins investeringar nu förfaller ha börjat ta

fart på allvar samtidigt som hushållens konsumtion förefaller att vara

starkare.

Med andra ord rullar hjulen i ekonomin redan i god takt, och tillväxten

är och bedöms under de närmaste åren vara högre än vad vi tror att

ekonomin långsiktigt klarar av. Därmed skulle en sänkning nu antagligen

i praktiken innebära att vi skulle tvingas att höja räntan desto snabbare

längre fram. Argumentet handlar alltså om att försöka att undvika alltför

stora svängningar i ränteläget och i den realekonomiska

utvecklingen.

Ytterligare en faktor som sedan en tid har funnits med i diskussionerna

rör hushållens växande skuldbörda och prisutvecklingen på bostäder. Ni

vet alla att risker inom det här området är någonting som ett antal

debattörer i samhället har flaggat för under ett års tid eller så. Den

bedömning som vi har landat i är att vi inte har sett någon riktigt

stor dramatik i den här utvecklingen, och den bedömningen står sig i

huvudsak, men det har undan för undan ändå blivit tydligare att kredit-

och husprisutvecklingen är ett argument emot en mer expansiv penningpolitik.

En räntesänkning följd av snabbare framtida höjningar skulle kunna

leda till problem via effekter på hushållens skuldsättning och konsumtion

och därmed senare i konjunkturfasen också påverka den realekonomiska

utvecklingen i landet på ett negativt sätt.

Den inflationsbedömning som jag redovisade tyder på en inflation i linje

med målet i slutet av den tvåårsperiod vi normalt inriktar oss på. De

resonemang jag just fört motiverar samtidigt en viss försiktighet i

räntepolitiken i linje med förtydligandet. Sammantaget tyckte vi att de

argument som jag har fört fram talade för att man skulle lämna reporäntan

oförändrad, och det var också det beslut som vi fattade.

Låt mig som vanligt understryka att det här är den bedömning som vi gör

i dag, och den kan naturligtvis ändras om förutsättningarna förändras.

Mycket kan hända, alltifrån att obalanserna i USA resulterar i en

bredare finansiell oro, som bromsar den internationella konjunkturuppgången,

till att kredit- och skuldutvecklingen i Sverige visar sig bli betydligt

mer bekymmersam än vad vi har räknat med. Det kan också hända att vi

har både över- och underskattat effekten på inflationen av de snabba

förändringarna som nu sker av konkurrenssituationen på många marknader.

Påståenden i medierna om att Riksbanken stängt dörren för både det ena

och det andra agerandet framöver är dock som vanligt missvisande.

Låt mig till slut komma med ett par mer allmänna reflexioner om de

villkor som penningpolitiken verkar under och vilka förväntningar som

man kan ha på den. Det finns anledning att återkomma till den frågan då

och då mot bakgrund av den diskussion som förs.

Även om utvecklingen i Sverige sedan omläggningen av stabiliseringspolitiken

i början av 1990-talet har varit anmärkningsvärt god har det - som vi

i efterskott har konstaterat - inte hindrat inflationen från att periodvis

avvika ganska mycket från målet. Inte heller har det varit möjligt att

förhindra att produktionen och sysselsättningen fluktuerat en del i

ekonomin. Jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att detta

med största säkerhet även i framtiden kommer att visa sig vara oundvikligt.

Då och då sker det snabba förändringar i ekonomin och inflationen som

man inte kan förutse eller parera fullt ut på kort sikt. Ingen centralbank

kommer därför att kunna styra inflationen och konjunkturen till alla

delar över tiden.

Vad vi kan åstadkomma är att vi kan säkra en låg inflation, som över

ett antal år ligger tämligen väl i linje med inflationsmålet. Därmed

tror jag också att vi kan ge goda förutsättningar för en stabil

efterfrågeutveckling i ekonomin. Det här bör i sin tur kunna bidra till att

mildra svängningarna i den konjunkturellt betingade delen av arbetslösheten,

även om sambandet mellan efterfrågeutvecklingen och arbetslösheten

inte alltid behöver vara speciellt stark, vilket är just det som har

gällt på senare tid.

Avslutningsvis: Det är angeläget att penningpolitiken diskuteras och

utvärderas, men det är också viktigt att diskussioner om den ekonomiska

politiken och utvecklingen som helhet utgår från en realistisk syn på

vad som är möjligt att åstadkomma. Därmed ökar man möjligheterna till

att denna diskussion ska leda fram till en så bra penningpolitik som

möjligt. Tack så mycket.

Ordföranden: Då tackar vi riksbankschefen för denna föredragning. Som

jag sade tidigare tar vi nu en kort paus.

Ordföranden: Vi övergår till frågestunden och jag lämnar först ordet

till Bo Bernhardsson, Socialdemokraterna.

Bo Bernhardsson (s): Ordförande! Tack till riksbankschefen för ett

intressant och pedagogiskt anförande! Jag ska hålla mig kvar vid frågan

om ansvaret för sysselsättningen, naturligtvis inte för att Riksbanken

ensam bär ansvaret men utgångspunkten är ändå att Riksbanken har ett

visst ansvar för sysselsättningsutvecklingen. Skälet till att hålla sig

kvar vid den diskussionen är ganska självklart, nämligen att svensk

ekonomi i de flesta andra avseenden är unikt stark. Vi har goda offentliga

finanser jämfört med andra EU-länder och EMU-länder, vi har en lönebildning

som fungerar väl och så vidare. Det är motivet för att fokusera på

arbetslösheten och sysselsättningen.

Jag har också förstått, senast vid föredragningen i dag, att riksbankschefen

erkänner att Riksbanken åtminstone i det korta perspektivet har ett

ansvar för sysselsättningsutvecklingen, beroende på hur man lyckas med

penningpolitiken. När vi träffades vid förra tillfället var jag inne på

det och ställde en fråga. Jag fick då, som jag uppfattade det, ett

medgivande av att om man missar chanser att stimulera ekonomin i det

korta perspektivet så biter sig arbetslösheten fast. Vi får sådana

effekter att långtidsarbetslösheten biter sig fast i onödan för vissa

grupper. Jag uppfattade det som att vi var ganska överens om det förra

gången.

Om vi nu är överens om att det i det korta perspektivet finns ett sådant

ansvar, kan vi då inte säga att det, om man år efter år bedriver en

penningpolitik som är okej men marginellt felaktig, finns ett systemfel?

Om man i det korta perspektivet, år efter år, hamnar fel blir det till

en långsiktigt felaktigt verkande politik som får negativa effekter för

sysselsättningen. Det är mitt första påstående som jag skulle vilja ha

kommentarer till.

Den andra frågeställningen handlar om gårdagens räntebeslut. Frågan är

hur riksbanksdirektionen har resonerat när man har avfärdat

Konjunkturinstitutets krav på lägre ränta. Konjunkturinstitutet har, inte minst

de senaste åren, varit bättre på att göra prognoser. Jag har redan delvis

fått svaret. Lars Heikensten säger att även om man tidigare, historiskt

sett, hade följt Konjunkturinstitutet så hade skillnaderna varit marginella.

Man har egentligen gjort delvis samma bedömningar. Jag skulle vilja ha

mera svar på det, inte så mycket om historien utan varför man i gårdagens

beslut inte sänkte räntan.

Jag ska koppla på ytterligare en fråga. Om man misslyckas med den del

av stabiliseringspolitiken som Riksbanken ansvarar för, vad har då det

politiska systemet i övrigt för åtgärder att sätta in för att försöka

ta igen förlorad mark?

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag kan till att börja med säga att jag

också uppfattade att du och jag hade ungefär samma syn, när vi resonerade

om det här i höstas, på vilka möjligheter som penningpolitiken har och

också att det finns risker med en arbetslöshet som ligger kvar och biter

sig fast.

Vad man kan vänta sig av Riksbanken är att vi ska göra så bra prognoser

som det är möjligt. Vi kan i efterskott, som jag har sagt, konstatera

att det i en del avseenden vid några tillfällen hade varit möjligt att

bedriva en något mer expansiv penningpolitik. Vi vet det i dag, med den

information vi har. Men jag tycker att man bör vara lite försiktig med

ordet ansvar i det sammanhanget. Man kan inte rimligen ställa kravet

att vi ska se saker som ingen annan ser eller att vi ska se runt hörnet,

så att säga. Den relevanta frågan är vad det hade varit möjligt och

vad det inte hade varit möjligt att se för två år sedan.

Jag har försökt närma mig den frågan genom att titta på vad andra såg

vid den tidpunkten. Jag tror att det är ungefär så långt man kommer.

Jag tror att det är viktigt att se att den omläggning av stabiliseringspolitiken

som har skett - som inte är något misslyckande utan som har gett en

högre BNP-tillväxt, en bättre reallöneutveckling och så vidare efter

kriserna - inte kommer att göra det möjligt för oss att alltid fånga

upp förändringar som sker i den ekonomiska utvecklingen. Därmed glider

jag egentligen över på Bo Bernhardssons sista fråga.

Jag tittade nyligen på sysselsättningsutvecklingen i Förenta staterna.

Man talar ofta om att de bedriver penningpolitik på ett annat sätt,

ett mer flexibelt sätt. I den svenska debatten lyfts det ibland fram

som ett efterföljansvärt exempel. I procentuella termer föll sysselsättningen

i Förenta staterna mer från toppen till botten i den här svackan än vad

den gjort i Sverige. Det är alltså inte så att vi på något sätt är unika.

Vi har inte hittat någon mirakelmedicin som gör att vi kommer att

undvika konjunktursvängningar, förändringar i efterfrågan och sysselsättningen

vare sig i Sverige eller i andra länder.

När det gäller politiken i övrigt, vad den kan och inte kan göra, tror

jag att det finns ett utrymme för en arbetsmarknadspolitik, både därför

att det är stora skillnader mellan regioner och yrkeskategorier och

därför att det finns behov av att hjälpa människor att röra sig från en

del jobb till andra, erbjuda utbildning och så vidare. Det är naturligtvis

viktigt att reflektera över den politikens uppläggning, så att den

fungerar på ett effektivt sätt. Men jag tror absolut att det finns ett

utrymme för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Däremot skulle jag vara skeptisk till massiva förändringar i finanspolitikens

inriktning av konjunkturmässiga skäl. All historisk erfarenhet visar

att det inte fungerar. Det är bland annat därför som omläggningen av

stabiliseringspolitiken i västvärlden skedde för 20 år sedan.

Den mellersta frågan har att göra med beslutssituationen nu. Eftersom

Bo tog upp det vill jag börja med att säga att Konjunkturinstitutet

under de senaste åren, i vissa avseenden, har gjort bättre bedömningar

än oss och i andra avseenden sämre. Vi har gjort en utvärdering av

UND1X-prognoserna, som är de som vi själva normalt inriktar politiken på.

Enligt de bedömningar vi kan göra i dag har vi gjort dem på ett bättre

sätt än Konjunkturinstitutet under den aktuella perioden.

De - i och för sig små - skillnader i synen på politiken som funnits

förefaller mig ha varit en följd av att vi kanske har varit lite

försiktigare med räntepolitiken snarare än av skillnader i beslutsunderlagen.

Det kanske inte är så konstigt. Jag pratade med någon här utanför över

kaffet om att jag har observerat att mina medarbetare - som har en

rådgivarroll - är piggare på att "köra" räntan upp och ned än vi

beslutsfattare. Konjunkturinstitutet är i det här avseendet i en parallell

situation. De har en hög ekonomisk kompetens. De gör sina utredningar,

men de behöver inte ta konsekvenserna av sina råd. Vi väljer att vara

lite försiktigare. Så har det varit under de här tio åren. Det kanske

är naturligt och till och med klokt.

Vi tror inte att en sänkning av reporäntan med 25 punkter - eller 50

punkter eller vad man kan vilja föreslå - i det här läget skulle ha så

särskilt stora effekter när ekonomin redan är på väg snabbt uppåt. Vi

tror att det skulle leda till att man tvingas höja räntan igen lite

snabbare. Kanske kan man räkna sig fram till att det kan bli dags att

höja räntan redan till hösten eller någonting i den stilen, om man sänker

lite mer nu.

Jag tror att de flesta beslutsfattare i ekonomin genomskådar en sådan

manöver. Det påverkar inte de långa räntorna, utan det är de kortare

räntorna som skulle gå ned lite extra under en kort period. Vi känner

en tvekan inför att det skulle få mer än en mycket marginell effekt på

sysselsättningen.

I den andra vågskålen ligger dessutom en del oro kring hushållens

skuldsättning och bostadsprisutvecklingen, som jag var inne på tidigare.

Vi observerade ju att bostadsprisutvecklingen, enligt vissa index i

varje fall, föreföll dämpas lite under fjolåret. När sedan räntorna

fortsatte ned finns det vissa tendenser till att den har accelererat

igen på senare tid.

När man väger de olika faktorerna emot varandra är det alltså sammantaget

inte så starka skäl som talar för att i dag ändra reporäntan.

Jag vill dock understryka att mycket kan hända. Det som är relevant i

det här speciella sammanhanget är naturligtvis om man tror att efterfrågan

viker. Det finns inga tecken på det nu. Men om det skulle vara så skulle

det se ganska annorlunda ut. Då skulle de argument som vi tycker talar

för försiktighet nu - de två argument jag lyfte fram - falla.

När det sedan gäller om det är ett systemfel därför att vi har kommit

lite lägre med inflationen berörde jag den frågeställningen tidigare.

Jag uppfattar det absolut inte på det sättet. Vad som har inträffat är

att det har skett förändringar i den internationella ekonomin. Det har

också skett förändringar i den svenska ekonomin som är överraskande för

oss alla. De är positiva, bra i grund och botten. Många varor har blivit

billigare. Produktiviteten har blivit bättre. Reallönerna har stigit.

Detta har genererat ett inflationsutfall som är aningen lägre över den

här perioden än vad vi eftersträvar.

Ingen jag har stött på förutsåg den här utvecklingen. Man kan gå tillbaka

och titta på de bedömningar som gjordes i samband med 90-talskrisen om

vad man kunde förvänta sig av den här regimen. Jag skulle bli väldigt

förvånad om det var någon som sade att man kunde förvänta sig att

inflationen skulle ligga så nära 2 % de närmaste tio åren som den gjort.

Som jag ser det är det ett i grunden bra resultat som den här

politikförändringen har åstadkommit.

Jag vill understryka att det i det sammanhanget inte bara handlar om

penningpolitik utan också i allra högsta grad om de ramar för politiken

som har satts i övrigt, med ett ramverk kring finanspolitiken, och också

andra delar av den politik som har bedrivits.

Bo Bernhardsson (s): Jag kanske redan har fått svar, i det sista. Det

finns ju de som tar diskussionen ett steg till, som menar att inflationsmålet

borde omprövas och att det är för snävt satt. Kan du kommentera det?

Riksbankschef Lars Heikensten: Den seriösa delen av den diskussionen -

eller hur jag nu ska beskriva det - utgår ofta från en artikel som skrevs

av ett par amerikanska ekonomer för ungefär tio år sedan, varav en heter

Akerlof och senare fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det har

sedan gjorts en del svenska försök att repliera på den analysen, bland

på Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning. Det är värt

att notera att den artikeln har fått ett särskilt stort genomslag hos

dem som hela tiden varit emot idén med inflationsmål.

Grundidén med det resonemang som förs i artikeln handlar om att det med

låg inflation blir svårare att åstadkomma tillräckliga förändringar i

lönerelationerna i en ekonomi, kan man säga. Det är det som leder Akerlof

med flera till slutsatsen att ett eventuellt inflationsmål borde vara

högre än 2 procent.

Vi har nu kommit ned till en låg inflation i Sverige. Vi har fått en

lönebildning som alla säger fungerar bättre än den gjorde tidigare.

Senast var det Medlingsinstitutet, i sin utvärdering. Vi har alltid

tagit en stor del av den anpassning som krävs. Vi har fått en lönebildning

som fungerar. Då kan jag inte se något skäl till att den analysen skulle

vara intressant längre. Möjligen var den intressant för tio år sedan,

när man satte upp inflationsmålet. Men då var problemet att det hade

orsakat bekymmer om vi hade valt en annan inflationstakt än omvärlden.

Parentetiskt kan jag säga att jag faktiskt har resonerat med Akerlof

själv när han var här och tog emot priset. Han drar inte alls de slutsatser

som ekonomerna på FIEF drar av hans bedömning. Han skulle om jag förstod

honom rätt inte argumentera för att vi skulle ändra inflationsmål här,

på basis av den analys han en gång gjorde.

Mikael Odenberg (m): Herr ordförande! I den tillbakablickande delen av

riksbankschefens anförande gavs ett gott betyg till Riksbankens agerande

under gången tid. Utan att ge mig in för djupt i betygssättningen kan

jag avslöja att jag delar riksbankschefens uppfattning att banken i

huvudsak har agerat på ett rimligt sätt givet det beslutsunderlag man

vid varje tillfälle har haft. Det hindrar inte att vi har en ganska

intensiv debatt om penningpolitiken.

Vi noterar också att riksbanksledningen tydligt vid de här utfrågningarna,

som är ett uttryck för den debatten, välkomnar att vi har ett öppet

och aktivt meningsutbyte kring bankens politik. Det har vi också haft

på senare tid med aktörer som Konjunkturinstitutets generaldirektör och

LO:s chefsekonom.

Jag tror att det är bra om den öppna debatten om penningpolitiken kan

ske utan interventioner från ledamöter av regeringen, på det uttryckliga

sätt som till exempel arbetsmarknadsminister Hans Karlsson gjorde för

någon tid sedan när han var ute med direkta uppmaningar om beslutsfattande

till Riksbanken. Även om riksbankschefen kommer att förneka det är det

klart att den typen av interventioner i värsta fall riskerar att vara

kontraproduktiva och försena ett beslut om räntesänkning, just därför

att banken måste visa att den inte tar order av regeringen.

Min slutsats av det blir att det vore bra om regeringen ägnade mer omsorg

åt den finanspolitik man har ansvaret för än den penningpolitik man

inte har ansvaret för.

I kommentarerna till det beslut som togs i går finns ett inslag av att

vi nu inte ska sänka räntan därför att vi då måste höja den desto mer

senare. Det är inte någon alldeles ny argumentationslinje, utan den har

förekommit tidigare. Jag skulle ändå vilja be om någon kommentar kring

detta.

Det framgår ganska tydligt, både av anförande, pressmeddelande och

inflationsrapport, att bedömningen för den närmaste tiden är att

UND1X-inflationen kommer att ligga lågt. Det är först mot slutet av den här

tvåårsperioden som man förväntar sig att ligga på målet. Det leder till

frågor kring var i prognoshorisonten man ska lägga tyngdpunkten. Jag

föreställer mig att man under det närmaste året har hyggliga möjligheter

att göra välgrundade prognoser medan prognoserna tenderar att bli

osäkrare och osäkrare ju längre bort i tiden man kommer.

Man får intrycket att det som kan förväntas hända om två tre år tillmäts

stor betydelse i bankens bedömning jämfört med vad som kan hända under

det närmaste året. Det vore bra om riksbankschefen kunde göra någon

kommentar kring detta.

Vid sidan om bedömningen av inflationen på två års sikt görs i

inflationsrapporten och pressmeddelandet en hänvisning till två andra

omständigheter som så att säga finns med i beslutsunderlaget. Den ena

omständigheten är det förhållandet att det låga ränteläget har blåst upp

hushållsupplåning och huspriser. Den andra är den expansiva ekonomiska

politiken. Jag inser att det kan vara svårt att både ställa frågor och

ge svar om detta.

Givet att vi nu, i det ganska starka konjunkturläget, har en expansiv

finanspolitik och kraftiga underskott, och det finns de av oss som

befarar en ny utgiftskarusell när vänsterkartellens budgetförhandlingar

nu stundar, kunde det vara intressant att höra om riksbankschefen, utan

att trampa rakt in i minfältet, kunde säga någonting om vad den expansiva

ekonomiska politiken betyder för Riksbankens handlingsutrymme.

Ordföranden: Frågan om utgiftsexpansion vore nog bättre att ställa till

mig, som ska budgetförhandla, än till riksbankschefen. Men det får

riksbankschefen avgöra.

Mikael Odenberg (m): Herr ordförande! Just det var ingen fråga.

Riksbankschef Lars Heikensten: Den första frågan först: Vi har valt att

ta vår utgångspunkt i en ganska preciserad formulering av hur vi bedriver

penningpolitik, mer än de allra flesta centralbanker. Vi har sagt att

vi normalt i första hand inriktar politiken på inflationen ett-två år

fram i tiden.

Den europeiska centralbanken, till exempel, talar om att man inriktar

politiken på medellång sikt. De flesta centralbanker har formuleringar

av den typen. Det innebär att de i allmänhet blickar lite längre framåt

än vi gör. Det vågar jag påstå efter samtal med dem i olika sammanhang.

Vi har alltså normalt vårt fokus i ett lite kortare perspektiv än på

andra håll. Vi har inte ändrat den formuleringen. Men vi har sagt oss

att det finns anledning att fundera, från tid till annan, på var man

lägger tyngdpunkten.

I det här fallet tycker jag att om vi hade haft en situation med så låg

inflation som vi nu ser framför oss och en större osäkerhet kring

konjunkturutvecklingen, den allmänna efterfrågan, hade det funnits starkare

skäl att ta hänsyn till den låga inflationen på kort sikt. För säkerhets

skull ska jag kanske säga att jag nu talar bara för mig själv. Det är

inte någon diskussion som vi hade i går, på vårt penningpolitiska möte.

Jag brukar inte här i detalj ge mig in i diskussioner om olika typer av

finanspolitiska åtgärder som man kan eller bör vidta i detalj, det vet

ni. Två saker är väsentliga för penningpolitiken när det gäller

finanspolitiken. Den ena är att finanspolitiken har effekter på den allmänna

efterfrågan. Det är det konjunkturella perspektivet. Den andra är att

finanspolitiken i landet är så stabil att den inte orsakar allvarliga

störningar i handlingsutrymmet för penningpolitiken. På det senare sättet

var det i början på 90-talet. Då var handlingsutrymmet starkt begränsat

av att det fanns en oro för att finanspolitiken inte skulle kunna reda

upp de bekymmer som fanns, att finanserna helt enkelt inte var hållbara.

Jag har varit i den lyckliga situationen att det senare problemet har

varit marginellt sedan jag kom till Riksbanken 1995. Det fanns redan

ett ordentligt ramverk. Finanspolitiken var utformad på ett sådant sätt

att man inte har haft anledning att uppfatta att den påtagligt begränsade

penningpolitikens manöverutrymme.

När jag var här i höstas påpekade jag att det inte är alldeles enkelt

att se hur målet om 2 % överskott över konjunkturcykeln ska uppnås under

de närmaste åren. Den reflexionen kvarstår när man tittar i de underlag

ni har fått. I inflationsrapporten ser ni att vi beräknar att överskottet

blir ungefär 2 % i slutet av perioden, 2007. Det är sannolikt på toppen

av konjunkturuppgången. Osäkerheten är stor, men jag håller fast vid

den bedömning jag tidigare har gjort.

När det gäller det konjunkturella perspektivet lägger vi in den

finanspolitik vi uppfattar att man bedriver i våra bedömningar. Den ligger

alltså till grund för våra bedömningar. Inflationsprognosen är utformad

med hänsyn till vår bästa uppskattning av finanspolitiken, som den just

nu ser ut helt enkelt.

Karin Pilsäter (fp): Jag tänkte fortsätta ungefär där Lars Heikensten

slutade. Det vi håller på med här blir skärningspunkten mellan penningpolitik

och annan ekonomisk politik. Uppgiften i dag är bland annat att utvärdera

hur bra ni har skött ert jobb under de senaste åren, den delen av den

ekonomiska politiken som ni har hand om. Man kan tala om vad man hade

bort veta och konstatera att det hade varit annorlunda. Men med det man

visste var det inte så mycket annat att göra, och det är vi väl överens

om.

Det är uppenbarligen så att importpriserna utvecklar sig enligt ett

annat mönster än de mer enkla handlingsreglerna som innebär att när

efterfrågan ökar stiger priserna på ungefär samma saker. Då kan man

behöva justera räntan för att dämpa lite. Det gäller för KPI och så

vidare. Om däremot importpriserna ändras för att man börjar köpa helt

andra saker på helt andra ställen kanske handlingsregeln borde vara

helt annorlunda utformad.

Det pågår nu en intressant diskussion om vad produktiviteten egentligen

består av. Som du sade här tidigare är det just ingen som har något

sant svar på den frågan. Det är ändå uppenbart att det finns stora

frågetecken inför att använda det vanliga måttet på det sätt som man

brukar.

Jag tänker därför fråga lite mer långsiktigt om det finns anledning att

ifrågasätta vilka mått man använder och hur de är konstruerade, kopplat

till de mer traditionella slutsatser man brukar dra av dem, när

importprisindex och produktiviteten kan förändras på helt andra grunder än

vad man är van vid. Vi har tidigare fått redogjort för en metodutveckling

när det gäller att ta in marknadens förväntade räntor i redovisningarna.

Finns det anledning att gå vidare med andra metodförändringar? Det är

min ena fråga.

Den andra frågan gäller det som du avslutade med alldeles nyss, Lars

Heikensten. Du sade ungefär så här: Vår bästa uppskattning av finanspolitiken

är det som står i inflationsprognosen. Det har varit tydliga uttalanden

från finansministern inför de så kallade förhandlingarna, att eftersom

de offentliga finanserna inte ser ut att bli fullt så dåliga som man

trodde finns det utrymme för nya utgifter. Detta är inget illvilligt

tal från borgerligheten. Vad ni skriver här är att det kommer att

innebära att finanserna förstärks. Det aviseras också att de ska användas

i hög grad för AMS-åtgärder som sänker den öppna arbetslösheten. Det

sades häromdagen att man räknar med att komma ned till under 4 % lagom

till valet 2006. Er prognos här är att den öppna arbetslösheten ska

vara omkring 5 % vid den tidpunkten. Båda de parametrarna har ändå viss

betydelse för den bedömningen.

Det finns ingen anledning att gå i polemik om huruvida finanspolitiken

är korrekt utformad. Men prognosen som är gjord verkar inte vara den

bästa man kan göra utifrån de offentliga redovisningar som kommer från

politiskt håll. Hur ser ni på den politiska utvecklingen och bedömningen

att inflationen och räntan ska vara som de är, utifrån att de offentliga

finanserna planeras vara svagare och den öppna arbetslösheten planeras

vara lägre?

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med den sista frågan. Det

är svårt att bedöma exakt hur finanspolitiken kommer att läggas upp.

Normalt sett utgår vi från de förslag som finns med något sånär tydliga

konturer. Om det sedan aviseras åtgärder som inte är särskilt specifika

är det alltid en svår avvägning: Vad ska vi lägga in i kalkylerna?

Jag utgår från att vi inte har ändrat bedömningen bara till följd av

ett utspel för två veckor sedan. Det krävs att det har kommit lite längre

i processen. Det är möjligt att det kommer att påverka våra bedömningar

framöver, om man väljer att bedriva en i vissa avseenden mer expansiv

politik. Vi får då gissningsvis en aningen högre tillväxttakt på kort

sikt och kanske ett aningen högre inflationstryck. Det handlar också

rätt mycket om hur åtgärderna är konkret utformade. Jag vet inte om jag

kan säga mer om den saken egentligen.

Det är vår principiella ansats och den följer vi. Jag kan just nu inte

se en finanspolitik framför mig som i det kortsiktiga, konjunkturella

perspektivet skulle vara av den arten att det påtagligt skulle förrycka

den penningpolitiska bilden. Så uppfattar jag inte heller de signaler

som har sänts. Vi får gissningsvis ungefär samma konjunkturutveckling

och inflation även om man skulle göra en del ytterligare förändringar.

Problematiken när det gäller finanspolitiken har mer att göra med den

andra aspekt jag tidigare berörde, det långsiktiga, det ramverk som

finns och hur det uppfylls eller inte uppfylls.

När det gäller den första frågan är jag lite osäker. Var det så att du,

Karin, i huvudsak funderade över hur vi ser på importprisutveckling

och produktivitetsutveckling och i vilken utsträckning begreppen där

fungerar. Om det var din frågeställning vill jag säga följande.

När det gäller importprisutvecklingen bedriver vi ett arbete för att få

fram mer meningsfulla prisindex, som fångar den internationella

prisutvecklingen. Problematiken där är alltså att vi har jobbat med prisindex

som baseras på prisutvecklingen i de länder som vi i huvudsak har

importerat från. Sker det dramatiska förändringar där, att man går från

att importera mycket från vissa länder till att importera betydligt mer

från andra, kan man få bekymmer med importprisrelationerna. Jag tror

att det är ett av de problem som vi och andra har haft.

När det gäller produktiviteten finns det naturligtvis också olika typer

av frågeställningar. Det har framför allt att göra med

produktivitetsutvecklingen

i tjänstesektorerna, ett arbete som vi har varit med och försökt stödja

Statistiska centralbyrån i att bedriva. De arbetar med att förändra och

förbättra, men jag tror i huvudsak att det är ett område där det också

krävs mer pengar. Metodutveckling på detta område är alltså något

Finansdepartementet måste engagera sig i, om jag förstår saken rätt. Vi

har gjort en del beställningar, där Statistiska centralbyrån tar fram

vissa saker som har varit av speciellt intresse för vår del.

Parentetiskt kan jag också säga att detta - att utveckla den här typen

av underlag - är en av Konjunkturinstitutets allra väsentligaste uppgifter.

Karin Pilsäter (fp): Det är självklart att ni inte kan göra några helt

egna allmänna prognoser utifrån uttalanden eller vad som verkar vara

rimligt och troligt att regeringen gör med finanspolitiken inför valet.

Sannolikheten att man går till val på åtstramning får väl betecknas

som rätt liten. Det känns som att det finns ett ganska svajigt underlag

på de här punkterna som gör att det kan finnas anledning att ompröva

senare.

Vi kan konstatera att viljan att göra uttalanden om hur mycket ni ska

påverka penningpolitiken förefaller i rätt hög grad vara omvänt

proportionell till hur många förslag till strukturella förändringar man

själv tar ansvaret för att lägga fram men inte gör. Det kanske möjligen

också gäller Konjunkturinstitutet.

Det man slås av är just detta om inflationstakten blir låg därför att

det sker systemförändringar, och då får ni skäll för att ni inte har

parerat dem med räntan. Finns det över huvud taget någon teoretisk

möjlighet, om man hade vetat om det här - vilket inte ni och inte någon

annan tog med i sina bedömningar - att det hade spelat någon roll? Är

det rätt att sänka räntan som en konsekvens av att de här mönstren

förändras? Ska penningpolitiken vara utformad för det? Det är väl där

man känner att man skulle behöva gå ett steg vidare i diskussionen.

Det är lika som det var för ett antal år sedan, då man funderar om man

verkligen kan sänka räntan när det är stagnation. Vad gör man om

lågkonjunkturen blir ännu lägre och man redan ligger på noll? Är

penningpolitiken verksam i det läge som vi nu är i? Måste vi inte ha kvar

lite fallhöjd om det dessutom kommer sämre tider?

Riksbankschef Lars Heikensten: Låt mig börja med Karins senaste fråga.

Vi har, som jag uppfattar det, under de senaste sju-åtta åren haft en

situation där det har skett rätt påtagliga förändringar på olika vis i

den globala ekonomin. Därmed säger jag inte att det inte har varit en

snabb strukturomvandling på många sätt tidigare. Det här landet har

klarat sig så pass bra i ett längre historiskt perspektiv mycket tack

vare vår förmåga att anpassa oss till strukturella förändringar. Men

jag tror att de flesta håller med om att det kanske är extra stora

förändringar just nu.

Det hänger ihop med flera olika saker. Det hänger ihop med, som jag

uppfattar det, framväxten av ett antal, i politiska termer, stabila

regimer - vad man än sedan tycker om dem - i Asien som bedriver en

ekonomisk politik starkt inriktad på export. Det hänger ihop med den

teknologiska utvecklingen, som gör att man kan dra nytta av nya

teknologiska landvinningar globalt på ett sätt som man tidigare inte kunde.

Man kan sitta exempelvis i Indien och syssla med telefontjänster, eller

man kan göra stora programmeringsjobb. Många svenska företagare är

involverade i detta och har lagt ut delar av sin design på center i

exempelvis Indien. Det hänger antagligen också ihop med den globala

låginflationsmiljö som vi är i. Det finns alltså ett antal olika faktorer.

Sammantaget har de här faktorerna haft en prispressande effekt i många

ekonomier. Det förefaller som om den pressen har varit extra stor i en

del små länder de senaste åren.

Jag får många frågor från mina europeiska kolleger när jag är nere i

Europa om den positiva utvecklingen i de nordiska länderna. Dessa har

ganska olika penningpolitik och skiljer sig på alla möjliga olika sätt,

men alla har en mycket bra utveckling i ett europeiskt perspektiv just

nu när det gäller produktivitet och inflation.

Då är frågan om man ska ta hänsyn till den här typen av strukturella

förändringar när man bedriver penningpolitik. Ja, det ska man, enligt

min uppfattning. Varje enskild förändring kan sägas vara en isolerad

och tillfällig förändring. Men givet att vi är i en sådan fas som vi är,

tror jag att det är rimligt att beakta den i den utsträckning det är

möjligt.

Låt oss vända på kuttingen och säga att det var ett inslag i utvecklingen

på 60- och 70-talen att man i omgångar höjde indirekta skatter. Jag

tror att det då hade varit farligt att bedriva penningpolitik utan att

beakta det inslaget. Även om varje enskild skattehöjning var isolerad

var det ett mönster, som bidrog till den inflationsmiljö vi hade. Hade

man då inte beaktat det hade man antagligen fått se en accelererande

inflation i den situationen. Jag tycker att samma slutsats gäller nu

men med motsatta förtecken.

En annan sak är att det är svårt att i praktiken avgöra hur stora hänsyn

man bör ta. Som jag var inne på, varierar effekterna på inflationen

kraftigt mellan åren. Kom ihåg att vi hade den här diskussionen - nu är

vi tillbaka lite i det jag pratade om inledningsvis - mellan 1997 och

1999. Det var många som sade att inflationen aldrig kommer att skjuta

fart. Det fanns också ett inslag av detta i den internationella

diskussionen vid den här tidpunkten. Titta vad som hände 2000, 2001 och

2002 - då sköt inflationen fart kraftigt till följd av att elpriserna

gick upp. Det kan vi bortse från, men även om vi bortser från det var

det en uppgång i den underliggande inflationen.

8. Olika mått på inflationen i USA

Årlig procentuell förändring

Källor: Bureau of Economic Analysis och Bureau of Labor Statistics.

Vi ser motsvarande tendenser i dag. Exempelvis i Förenta staterna är

inflationen, enligt de flesta mått mätt, på väg upp. Jag tror alltså

inte att konjunkturens effekter på inflationen har försvunnit. Jag tror

att de andra faktorerna hjälper, om ni så vill, centralbankerna i världen

och har hjälpt dem under de här åren. Och jag tror att de kommer att

hjälpa oss även under de närmaste åren. Men det är väldigt svårt att

veta från det ena året till det andra exakt hur det här kommer att slå.

Det är vad de här bilderna visar. Ingen såg egentligen att det skulle

bli precis på det här sättet.

Det är en annan sak, som Karin glider in på mot slutet, om det här leder

till att vi kommer att fortsätta ha låga räntor hela tiden. Det är lätt

att se bakgrunden till frågan. Tittar vi på Sverige under de gångna

åren ser vi att vi har haft väldigt låga räntor. Vi har haft ganska

lite konjunkturell svängning i räntan, säkert mindre än vad de flesta

skulle ha föreställt sig. Det beror ju på att de här krafterna har verkat

ovanligt hårt i vår ekonomi.

Det finns en risk för att den här utvecklingen på sikt reser andra typer

av frågeställningar. Säg att inflationen till följd av de krafter jag

pratar om leder till en väldigt låg prisökningstakt. När man tittar i

prognoserna framåt ser det alltid ut som att inflationen ska komma under

målet. Då finns det skäl för oss att fortsätta ha låga räntor. Men om

vi fortsätter att ha så här låga räntor skulle det förvåna mig om det

inte på sikt bygger upp rätt allvarliga finansiella obalanser av olika

slag. Jag tycker inte alls att vi är där i dag, och hade jag tyckt det

hade jag lagt upp mitt inledande anförande på ett annat sätt. Jag har

ändå noterat att vi exempelvis har haft en ganska kraftig småhusprisutveckling.

Vi ser den här typen av problematik i andra länder och globalt.

Jag tror att jag har varit inne på det här tidigare i utskottet.

Tillgångsprisutvecklingen i en låginflationsmiljö är en problematik när

man sysslar med penningpolitik som man har anledning att fundera över.

Är det någon enskild faktor som jag tror kan leda till att man börjar

omvärdera inflationsmålspolitiken, som generellt i västvärlden har

fungerat väl, kommer det att ha med det här att göra. Det kommer att

resa frågor om hur man med andra typer av politiska åtgärder, som ligger

vid sidan om vad räntepolitiken kan hantera, kan påverka tillgångspriset

och kreditexpansionen. Det gäller exempelvis hur skattepolitiken läggs

upp, för kapitalbeskattning eller fastighetsbeskattning, för att ta två

exempel som går åt lite olika håll politiskt, i de slutsatser man kan

vilja dra. Men båda är förstås exempel på skatter som påverkar

prisutvecklingen på småhus.

När det sedan gäller det första som Karin pratade om, finanspolitiken,

har vi i fråga om politiken 2007 tvingats göra en del egna antaganden,

för där är det väldigt oklart exakt hur det kommer att se ut. Där har

vi valt att anta att politiken läggs om i en aning stramare riktning

för att de långsiktiga budgetmålen ska uppnås. Det åskådliggör att vi

själva ibland tvingas göra antaganden - det drar vi oss inte för. Men

det är klart att det underlättar ju tydligare den bild är som ligger på

bordet. Jag utgår från att det efter vårpropositionen är tydligare vad

som kommer att gälla de närmaste ett till två åren, och därmed kan vi

ta hänsyn till det vid nästa tillfälle.

Mats Odell (kd): Riksbankschefens presentation var intressant, och även

den efterföljande debatten har varit det.

Vi diskuterade förra gången de ingångsvärden som Riksbanken och andra

aktörer har för sitt agerande. Produktivitetsutvecklingen och tillväxten

- bägge dessa mått har ju slagit omvärlden med häpnad: Vi har så oerhört

hög produktivitetstillväxt, så oerhört hög tillväxt, trots att vi ser

väldigt klena resultat av detta i verkligheten. Arbetsmarknaden är

oerhört svag. Investeringarna ligger klart under genomsnittet bland EU:s

ursprungsländer. Vi ser ett antal sådana exempel. Här försöker man då

indirekt lägga skulden för den svaga sysselsättningsutvecklingen på

Riksbanken.

Jag tittade på en del siffror på hur det har sett ut inom EU från 1995

till 2003. Sysselsättningen i Sverige har vuxit betydligt långsammare

än i genomsnittet av länderna, knappt hälften av snittet av EU-länderna.

Tittar vi på de allra bästa, Irland och Spanien, är det ungefär en

sjättedel av tillväxt av nya jobb under den här perioden. Detta kan

knappast vara Riksbankens fel, om man tittar på hur penningpolitiken

har bedrivits.

Jag har ett par frågor till Lars Heikensten.

Den svenska produktiviteten verkar vara oerhört hög i ett internationellt

perspektiv, samtidigt som det kommer fram så väldigt få nya jobb. Varför

leder inte den förbättrade produktiviteten till fler nya jobb?

Vi hade Medlingsinstitutets generaldirektör i utskottet i torsdags. Jag

konstaterade att man i Medlingsinstitutets lönebildningsrapport på sex

och en halv sida diskuterade just produktivitetsmåttet. Du var själv

inne på detta. Generaldirektören sade att de här siffrorna har mera med

metafysik än med verkligheten att göra i många fall.

Det skulle vara intressant att få en kommentar. Är det så att det här

i själva verket leder oss fel, att mycket av produktivitetstillväxten

i själva verket är en outsourcing av produktion som sker framför allt

i Kina och sydostasiatiska länder men även i Baltikum och de nya

medlemsländerna? Sedan stämplar vi Made in Sweden på detta, och de svenska

börsföretagen upplever en vinst-boom som vi inte har sett på mycket

länge, samtidigt som sysselsättningen viker.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag ska börja med att säga att jag ändå

tror att man måste konstatera att vi har en bra produktivitetsutveckling

i Sverige, och i Norden, som jag var inne på tidigare, jämfört med många

andra länder. Det finns indikatorer som tyder på att det har att göra

med att vi är snabbare på att ta oss an ny teknik. Starka skäl talar

för - men jag har inte sett någon studie som tydligt belägger det - att

detta att vi är så starkt exponerade för utvecklingen i omvärlden spelar

en roll. Få länder har en så hög exportandel som vi har, och då är det

en stor del av vår ekonomi som lever i väldigt skarp konkurrens med

omvärlden, större än i en del andra länder.

En av Mats frågor var varför vi inte har fått i gång sysselsättningen

ännu. Det kan man naturligtvis reflektera över. Vi kan se att det finns

ett väldigt tydligt mönster mellan BNP-tillväxt och sysselsättning

historiskt, och det är tydligt att det har varit långsammare i den här

uppgången. Det innebär naturligtvis inte att det inte kommer att komma

i gång, men det har tagit längre tid. Motsvarande debatt fördes i Förenta

staterna, och även där tog det något längre tid den här gången innan

uppgången kom.

En lite speciell sak i vårt fall är att antalet arbetade timmar har

börjat stiga betydligt snabbare. Där har mönstret varit det normala.

BNP har lett till ökat antal arbetade timmar, men inte sysselsatta. Det

tror jag delvis hänger ihop med en del förändringar på arbetsmarknaden.

Det hänger nog ihop med att en del som har varit sjuka tidigare har

börjat arbeta. Det är en aspekt på det hela. Men det hänger gissningsvis

också samman med att människor drar sig för att anställa, nyanställa,

och hellre ökar antalet timmar, om vi jämför med det historiska mönstret

hos dem som jobbar, än anställer ny personal.

Jag tänkte be Kerstin något kommentera frågan om "merchanting", som är

en aspekt på detta som jag vet att Mats har intresserat sig för tidigare.

9. Beräknat bidrag till BNP-tillväxten från merchanting

Procentenheter*

* Under antagandet att prisutvecklingen för merchanting varit som för

tjänsteexporten totalt.

Källor: SCB och Riksbanken.

Kerstin Hallsten: Du pratade väl om outsourcing. Egentligen är det

väldigt svårt att få något mått. Det är väl "offshoring", när man tänker

sig att man flyttar ut. Annars kan det vara att man flyttar produktion

bara i Sverige. Men just detta att man flyttar ut produktion är det,

som sagt, svårt att hitta något bra mått på. Men vi har "merchanting",

som kanske säger någonting. En stor del av det här kan vara till exempel

att det är ett moderbolag i Sverige och två dotterbolag utomlands, och

sedan köper moderbolaget från det ena och säljer till det andra.

Som vi ser slår det lite mellan åren. Om vi ser det som andel av BNP

har det skett en ökning av "merchanting". Men det är svårt att veta vad

man ska tro om framtiden. Det kan ju vara specifika faktorer, och det

kan slå tillbaka mellan de olika åren. Sedan har det varit ett problem

hur man ska värdera det, om det verkligen är en ökad produktion. Många

tycker ändå att man kan se det som något slags avkastning på forskning

och utveckling som har skett i Sverige. Det kanske har påverkat

sysselsättningen i ett tidigare skede. Vi får en produktionstillväxt, ett

förädlingsvärde, i Sverige, men det har inte skett någon direkt produktion

det året i Sverige. Till viss del kan det ge en högre produktivitetstillväxt

och högre produktion i Sverige. Men om det ändå ses som att det har

skett forskning och utveckling i Sverige har det ju sysselsatt människor

i ett tidigare skede i Sverige. Det blir alltså en tidsförskjutning.

Hur ska man tolka det där? Det har ändå inte varit ett så stort bidrag

på senare år.

10. Merchanting som andel av BNP

Procent

Källor: SCB och Riksbanken.

Riksbankschef Lars Heikensten: Vi har en bild till som visar hur det

har utvecklats över tiden, och då ser vi att "merchanting" uppenbarligen

har ökat trendmässigt. Det är antagligen en naturlig följd av den

utveckling som vi har globalt.

Vi har diskuterat hur det ser ut i andra länder, men vi har inte kunnat

ta fram ett bra underlag ännu så det vågar jag inte uttala mig om.

Gissningsvis är det här ett fenomen som även andra länder har. I Sverige

är det rätt starkt koncentrerat till några sektorer, om jag förstod

saken rätt. Det är ett par sektorer som har dominerat under de senaste

åren.

Mats Odell (kd): Det här beskriver produktion och verksamhet som bokförs

som svensk, produktivitetsförbättring och så vidare, trots att produkterna

aldrig har varit i Sverige. Här ser vi ett växande problem. Vi ser också

att småföretagen flyttar ut mer och mer produktion. Man har dotterbolag

som tillverkar, och så tar man hem det, stämplar Made in Sweden och

säljer med mycket god vinst, men det är ingen sysselsättningsförbättring.

Hur ska man mäta produktivitetsförbättringen av att telefonen också är

en kamera, en bandspelare och en video, när man sätter sig ned och

förhandlar om detta på Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet?

Jag slipper nu köpa både en kamera, en videokamera och en diktafon

samtidigt som jag köper min telefon. Det är klart att det är en enorm

produktivitetsutveckling. I det här fallet har väl detta skett, såvitt

jag förstår, i Japan och inte i Sverige, även om det är ett joint venture,

med ett svenskt och ett japanskt företag. Mätproblemen är enorma, och

risken när man ska navigera efter de här siffrorna är att det blir fel.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag ska inte förlänga diskussionen

särskilt mycket, men jag tror att det här på sätt och vis är en naturlig

följd av globaliseringen, att det inte bara är produktivitetsstatistiken

som blir mer och mer problematisk. Det är nog många delar av vår nationella

statistik som blir svårare att tolka i takt med att vi har mer och mer

integrerade strukturer, företag som är mycket stora i vår ekonomi och

också mycket stora utomlands, och som gör mycket inom sig som har rätt

stor betydelse för hur statistiken ser ut.

Siv Holma (v): Många av de frågor som jag hade tänkt ställa har redan

blivit berörda. Framför allt handlar det om den frågeställning som Bo

Bernhardsson hade i begynnelsen och fick ett väldigt nyanserat svar på

av riksbankschefen. Men ändock kvarstår något.

Jag uppfattar att trots att ni kan vara självkritiska finns det ingen

anledning att ändra de spår som ni har bestämt er för när ni gör

bedömningarna av räntans nivå. Det är naturligtvis många saker som ska

samverka för att vi ska få en bättre sysselsättningsutveckling.

Jag kan lugna oppositionen, som tror att majoriteten inte kommer att

bedriva en bra politik för sysselsättningen. Vi kommer i alla fall att

göra allt vad vi kan för att få ordning och reda på detta område också.

Det ska nog inte bli så stora problem.

Jag har också funderat på just det här med produktivitetsutvecklingen,

svårigheterna, som också Mats Odell var inne på, mätproblemen. Det

finns en annan sak som jag funderar på. Vad jag förstår är det

exportindustrin som står för produktivitetsökningen, som har varit oväntat

hög. Då tänker jag på att det förutom IT-tekniska saker också finns en

basindustri, och det kunde vara intressant att höra vilken betydelse

den har. Det är ju en basindustri som är väldigt exportinriktad. Har

produktivitetsökningen haft en betydelse i det här sammanhanget?

Riksbankschefen talar om att produktivitetstillväxten inte är helt klarlagd,

att det finns en problematik och att ni från Riksbankens sida gör en

del gissningar i det sammanhanget.

En annan fråga som jag har funderat på när jag har lyssnat är

småhusprisutvecklingen. Den kan se väldigt olika ut i landet. Vad har det för

betydelse? Jag kan förstå att det har en betydelse att de befolkningstäta

områdena har någon form av ledande funktion i sammanhanget. Det kunde

vara intressant att få en kommentar till det.

Riksbankschef Lars Heikensten: Tre frågeställningar som Siv tog upp

tänkte jag beröra, först det här med att ändra spår. Vi har naturligtvis

alltid all anledning att fundera när vi har gjort en bedömning som inte

har varit korrekt, av inflationen eller vad det nu är, över hur det kan

göras bättre. Det är ett arbete som pågår kontinuerligt. Jag vill gärna

understryka att vi i det arbetet har väldigt mycket hjälp av olika typer

av internationella kontakter som vi har. Det visar sig nämligen att

många av de problem vi har finns också i andra länder. Senast nu i helgen

var jag i Basel, och då hade vi en lång diskussion där flera kunde vittna

just om snabba förändringar i detaljhandeln. Det sker i Frankrike, på

samma sätt som ni vet tidigare har skett i Förenta staterna med företaget

Wal-Mart, som har tagit väldigt stora marknadsandelar. Det sker i

Nederländerna, där tyska livsmedelsföretag bryter in ganska starkt, precis

som de har gjort i delar av Sverige. Vi kan alltså göra jämförelser och

vi kan dra nytta av de olika analytiska metoder som man har använt i

andra banker. Det jobbet pågår hela tiden.

I den här rapporten introducerar vi ett delvis annat sätt att göra

bedömningar, där vi inte bara använder en konstant reporänta utan också

använder marknadens förväntade reporänta, för att bredda beslutsunderlaget,

kan man säga, och för att, förhoppningsvis, underlätta kommunikation,

framöver. Det är en utveckling som har pågått internt under ett antal

år men där vi nu tycker att det finns anledning att ge lite större plats

åt de här bedömningarna.

I den meningen är vi hela tiden öppna för förändringar. Jag tror också

- det ska jag gärna säga - att det kan finnas anledning att återkomma

till de här frågorna, som vi preciserade i förtydligandet 1999. Det kan

alltid finnas anledning att vart femte år eller så titta igenom hur vi

resonerade och vad vi har vunnit för erfarenhet som vi kan använda oss

av. Det förtydligandet sammanhängde mycket med den debatt som vi hade

haft under åren dessförinnan, 1997 och 1998, kring det index vi hade

använt och så vidare. Det pågår hela tiden ett sådant arbete och ska

naturligtvis pågå ett sådant arbete. Den externa diskussionen är viktig

i det sammanhanget, för det kommer fram bra idéer och det tvingar oss

att skärpa oss i olika avseenden.

Beträffande den andra frågan som Siv reste vet jag inte hur mycket jag

kan tillföra. Det gällde basindustrins roll. Alla som har besökt gruvor

och massafabriker - det har jag gjort på senare tid vid ett par tillfällen

- vet att det är en i högsta grad högteknologisk tillverkning. Man lever

gärna i den motsatta föreställningen, men det är oerhört påfallande

vilken hög teknologinivå det i dag är i basindustrin.

En del av den kraftiga investeringsuppgång som vi just nu ser, en inte

oväsentlig del, sker just i de här näringarna. Produktivitetsutvecklingen

har länge varit väldigt god i de här sektorerna, och det finns all

anledning att förvänta sig att den fortsätter. Men när man går inne i en

massafabrik kan man fråga sig om det finns möjlighet att ta bort så

många fler anställda, då man normalt sett ser nästan ingen, annat än

någon som sitter i en liten glashytt i en del av den stora lokalen.

Säkert kommer produktivitetsutvecklingen att fortsätta.

Det som är intressant är att produktivitetsutvecklingen under senare år

har varit bredare än så. Vi har också haft en kraftig produktivitetsutveckling

i delar av tjänstesektorerna, periodvis till exempel i handeln. Jag vet

att detta gäller flera av de andra nordiska länderna också.

11. Förändring i medelpris

Årlig procentuell förändring på tre månaders snitt

Källa: SCB.

Den tredje frågeställningen gällde småhuspriserna. Ja, det är lite

skillnad i utvecklingen mellan till exempel Stockholmsregionen och landet

i övrigt. Samtidigt skulle jag ha kunnat välja att visa ett annat diagram,

som visar att småhusprisutvecklingen har varit extra stark i Malmöregionen

och Göteborgsregionen på senare tid, faktiskt starkare än i Stockholm,

kanske inte de allra senaste månaderna men definitivt under 2003 och

2004. Regionerna går alltså ibland lite i otakt i detta avseende. Vad

vi får titta på är naturligtvis den nationella utvecklingen.

Det som kan oroa, i den mån man nu ska vara orolig, är om en del hushåll

lånar så mycket att de när ränteläget så småningom stiger, vilket det

normalt sett får förväntas göra, inte riktigt klarar av det. Den typen

av problem kan egentligen uppkomma oberoende av vilken nivå som priserna

ligger på i olika regioner, oberoende av absoluta nivåer. Det har mer

att göra med efterfrågesituationen på den enskilda marknaden, om man

kan få ut det pris man en gång betalade.

Jörgen Johansson (c): Det var en mycket intressant genomgång. Även den

efterföljande diskussionen har varit intressant.

Det som du avslutade med vad gäller hus- och fastighetspriserna liksom

riskerna är intressant att analysera, allra helst när man kan konstatera

att hushållsekonomin för mer än 50 % av familjerna går över styr om de

får en ökad kostnad med 3 000 kr i månaden. Det är alltså en rätt stor

risk som ligger i det här.

Utlåningen till bostadsrätter har tydligen ökat med 27 % det senaste

året. En faktor tror jag är att det är en stor åldersgrupp som går i

pension, alltså 40-talisterna, och som gärna lämnar sina villor och

vill ha ett enklare boende och därför söker sig till bostadsrätterna.

Det bidrar också till en kostnadsutveckling på det här området.

Vad gäller sysselsättningen kan vi konstatera att vi får fel prognos på

fel prognos och att nettotillväxten är densamma som noll. Överskickat

till Siv Holma kan jag säga att från oppositionens sida är vi definitivt

inte lugna. Vi blir oroligare för varje dag som går.

Frågan är om vi har en högkonjunktur eller ej. När jag är ute och träffar

kommuner, landsting och små och medelstora företag är det entydiga svaret

att man inte märker någonting av någon högkonjunktur. Men om vi nu har

en högkonjunktur, har du i ett annat sammanhang sagt att det är viktigare

att få till en tuffare politik i goda tider. Då är min fundering: Anser

du att vi har den tuffare politiken? Utan att du behöver recensera

majoriteten skulle jag ändock vilja ha några kommentarer till det uttalandet.

Riksbankschef Lars Heikensten: Jag vill börja med att göra en liten

kommentar ytterligare till det som du talade om inledningsvis, som har

en koppling till detta med småhusprisutvecklingen.

Jag tror att jag visade den här bilden också i höstas, men jag tycker

att den är instruktiv så jag vill gärna återkomma till den. Den visar

hur hushållens skulder har utvecklats som andel av hushållens disponibla

inkomster. Det är ingen tvekan om att det har skett en ganska dramatisk

uppgång i hushållens skulder, och det bör man vara medveten om. Det är

därför som jag också vid flera tillfällen, bland annat i en julintervju

som TT gjorde, har flaggat för att det är viktigt att hushållen i Sverige

är beredda på att inom sinom tid få ett högre ränteläge. Över

konjunkturcyklerna har räntorna i länder med låg inflation varierat mellan 2

och 6 % ungefär, så man bör vara beredd att klara räntelägen i de

intervallerna. Det är naturligtvis också viktigt att bankerna, när de

lånar ut pengar, testar att de som de lånar ut till klarar detta. Den

frågan har banksektorn ett stort ansvar för.

Problemet är om och när räntan så småningom stiger. Då kommer den post

- räntekvoten - som jag visar på bilden att öka. Den har hittills gått

ned alltmer därför att ränteläget har varit så lågt till följd av den

globala miljön men också till följd av den omläggning som skedde av

stabiliseringspolitiken i Sverige. Men det är när detta mönster bryts

som frågan ställs på sin spets om skuldutvecklingen var hållbar. Visar

det sig att den inte var det, riskerar det att dämpa den allmänna

efterfrågan. Utan att jag på något vis vill dramatisera det hela tillmätte

vi ändå denna aspekt ett visst värde när vi fattade beslutet om räntan

i går. Vi ville inte helt bortse från den.

12. Hushållens skuldkvot och räntekvot

Procent av disponibel inkomst

Källor: SCB och Riksbanken.

När det sedan gäller finanspolitiken vet jag inte om jag vill eller har

anledning att säga så mycket mer än vad jag tidigare har sagt, nämligen

att vi när det gäller det kortsiktiga perspektivet tar den finanspolitik

som bedrivs som utgångspunkt för penningpolitiken. Så har vi gjort, och

så kommer vi att fortsätta att göra. Jag kan inte se att den politik

som bedrivs i det kortsiktiga perspektivet på något påtagligt sätt

försvårar för oss att bedriva penningpolitik, utan vi kommer nog att

klara att ordna en inflation ungefär i linje med målet också de närmaste

åren. Det känner jag ingen oro för.

Sedan finns det en annan problematik. Den har att göra med just detta

om vi lever upp till det regelverk som riksdagen har lagt fast. Jag har

tidigare sagt att jag känner en viss oro mot bakgrund av de beräkningar

som vi själva har gjort på den punkten. Det var också det som var

bakgrunden till den formulering som du refererade till. Men, återigen, de

där beräkningarna är osäkra. Skulle det bli en starkare tillväxt än vad

vi och de flesta andra räknar med, då kan även den saken utvecklas på

ett annat sätt. Men som det ser ut i dag är vår bedömning att man inte

synes uppnå tvåprocentsmålet över konjunkturcykeln.

Ordföranden: Härmed är denna utfrågning av riksbankschefen - inte förhör,

herr riksbankschef - avslutad. Det är möjligen i USA som man håller

förhör men inte här i finansutskottet, i alla fall inte så länge som

jag är ordförande. Tack så väldigt mycket, riksbankschefen med medarbetare.

Vi i finansutskottet uppskattar väldigt mycket dessa överläggningar och

ser fram emot en fortsättning. Mikael Odenberg och jag har resonerat

lite grann om detta med riksbankschefens utsträckta hand när vi möjligen

ska söka andra vägar och ytterligare sätt att få information och ta del

av era synpunkter. Vi uppskattar denna utsträckta hand väldigt mycket.