Bet. 2004/05:FIU7

Finansutskottets betänkande

2004/05:FIU7

Ändringar i det kommunala utjämningssystemet (prop. 2003/04:155)

Sammanfattning

I proposition 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet

presenterar regeringen ett förslag till en ny lag om kommunalekonomisk

utjämning.

Utskottet anser att rättvisa och nationell solidaritet ska vara

grundläggande för ett kommunalt utjämningssystem. Det nya utjämningssystemet

ska därför även i fortsättningen baseras på principerna om bl.a. likvärdiga

ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting samt en

långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara inkomster och

strukturellt betingade kostnadsskillnader. Därutöver ska såväl

inkomstutjämningen som kostnadsutjämningen omfatta samtliga kommuner och

landsting.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag till ett

nytt system för inkomstutjämning som i huvudsak innebär att staten

finansierar utjämningen. I det nya inkomstutjämningssystemet sammanförs

dagens utjämningssystem, det generella statsbidraget och vissa riktade

statsbidrag. Kommuner och landsting får ett inkomstutjämningsbidrag

alternativt ska betala en inkomstutjämningsavgift, vilka beräknas utifrån

skillnaden mellan deras beskattningsbara inkomster och ett särskilt

beräknat skatteutjämningsunderlag.

Utskottet tillstyrker också att nuvarande system för kostnadsutjämning

mellan kommuner och landsting bibehålls med vissa ändringar, främst att

kostnadsutjämningen för vatten och avlopp samt kallortstillägg slopas.

Därutöver tillstyrker utskottet förslaget till ett statligt finansierat

strukturbidrag vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet. Strukturbidrag

betalas ut med ett belopp som motsvarar utfallet av vissa delar av

nuvarande kostnadsutjämning samt en del av bidragsminskningen till följd

av de föreslagna förändringarna. För de kommuner och landsting som får

negativa bidragsförändringar ska särskilda införandebidrag gälla för

åren 2005-2010.

Vidare tillstyrker utskottet att regleringsavgifter och regleringsbidrag

införs dels för ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn,

dels för att kunna upprätthålla de fastställda utjämningsnivåerna i

inkomstutjämningen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.

Utskottet behandlar också 21 motionsyrkanden som har väckts med anledning

av propositionen samt 2 motionsyrkanden väckta med anledning av regeringens

skrivelse 2003/04:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.

I betänkandet finns 11 reservationer och 1 särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem

Riksdagen godkänner vad regeringen förordar om utgångspunkter för ett

nytt kommunalt utjämningssystem. Därmed bifaller riksdagen proposition

2003/04:155 i denna del och avslår motionerna2003/04:Fi33 av Mikael

Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd)

yrkande 3,2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1,2003/04:Fi45

av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del,2003/04:Fi46 av Fredrik

Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och 2 samt2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee

m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och 5.

Reservation 1 (m, kd)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (c)

2. Ett nytt system för inkomstutjämning

Riksdagen godkänner regeringens förslag till ett nytt system för

inkomstutjämning. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:155 i

denna del och avslår motionerna2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl.

(fp) yrkande 2,2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i

denna del och 2 samt2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena

3 och 5.

Reservation 4 (m)

Reservation 5 (fp)

Reservation 6 (kd)

3. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen

Riksdagen godkänner regeringens förslag om vilka verksamheter och

kostnadsslag som ska ingå i kostnadsutjämningen. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2003/04:155 i denna del och avslår motionerna2003/04:Fi44

av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 3 och 4,2003/04:Fi45 av Lars

Lindén m.fl. (kd) yrkande 3 och2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl.

(m) yrkande 6.

Reservation 7 (m)

Reservation 8 (fp)

Reservation 9 (kd)

4. Strukturbidrag

Riksdagen godkänner regeringens förslag om ett strukturbidrag till

kommuner och landsting vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:155 i denna del och avslår

motion2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 5.

Reservation 10 (fp)

5. Införandebidrag

Riksdagen godkänner regeringens förslag att särskilda införandebidrag

införs för perioden 2005-2010. Därmed bifaller riksdagen proposition

2003/04:155 i denna del och avslår motionerna2003/04:Fi44 av Karin

Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 6,2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl.

(m) yrkande 4 och2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 3

och 4.

Reservation 11 (fp) - villkorad

6. Regleringsbidrag och regleringsavgift

Riksdagen godkänner regeringens förslag till regleringsbidrag och

regleringsavgift avseende kommunsektorn. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2003/04:155 i denna del.

7. Administration och uppföljning av utjämningssystemet

Riksdagen godkänner dels regeringens förslag beträffande administration

av utjämningssystemet, dels vad regeringen förordar beträffande uppföljning

av utjämningssystemet. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:155

i denna del och avslår motion2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

yrkande 7.

8. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar med bakgrund av vad som ovan anförts och föreslagits

de i bilaga 2 återgivna förslagen till1. lag om kommunalekonomisk

utjämning,2. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser

om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.Därmed bifaller

riksdagen proposition 2003/04:155 i denna del.

Stockholm den 12 oktober 2004

På finansutskottets vägnar

Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg

(s), Mikael Odenberg (m), Karin Pilsäter (fp), Sonia Karlsson (s), Kjell

Nordström (s), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Bo Bernhardsson (s),

Roger Tiefensee (c), Hans Hoff (s), Agneta Gille (s), Yvonne Ruwaida

(mp), Tommy Ternemar (s), Cecilia Widegren (m), Gunnar Nordmark (fp),

Lars Lindén (kd) och Siv Holma (v).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I september 2001 tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté med

uppgift att utreda vissa frågor beträffande det kommunala statsbidrags-

och utjämningssystemet samt vid behov föreslå förändringar (dir. 2001:73).

Kommitténs uppdrag var att analysera om målen för utjämningssystemet

uppnås i den del som avser utjämning för strukturella kostnadsskillnader

och vid behov föreslå förändringar. Kommittén hade vidare i uppdrag att

analysera och lämna förslag till hur kommuner och landsting med kraftig

befolkningsminskning kan ges likvärdiga förutsättningar att tillhandahålla

vård, omsorg och utbildning. Dessutom skulle kommittén undersöka

möjligheterna till förenklingar av systemet samt lämna förslag till hur

intäktsförändringarna för enskilda kommuner och landsting till följd av

ändringar i systemet efter 2004 ska hanteras.

Kommittén, som antog namnet Utjämningskommittén, överlämnade i september

2003 betänkandet Gemensamt finansierad utjämning i kommunsektorn (SOU

2003:88).

Efter remissbehandling överlämnade regeringen den 13 maj 2004 proposition

2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet till riksdagen.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen, Vänsterpartiet

och Miljöpartiet de gröna. I propositionen föreslår regeringen att

riksdagen antar regeringens förslag till lag om kommunalekonomisk utjämning

och lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om

kommuns och annan myndighets utdebitering av skatt, m.m. Regeringens

förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har 4 motioner väckts. Utskottet behandlar

i betänkandet även 2 motionsyrkanden med anknytning till frågan om det

kommunala utjämningssystemet, vilka ingår i 2 motioner väckta med

anledning av regeringens skrivelse 2003/04:102 Utvecklingen inom den

kommunala sektorn. Förslagen i motionerna återges i bilaga 1.

De motioner som har väckts under den allmänna motionstiden hösten 2004

och som tar upp kommunalekonomiska frågor kommer att behandlas av

utskottet senare under innevarande år.

Under ärendets beredning har en skrivelse inkommit till utskottet.

Södertälje kommun, Nynäshamns kommun, Norrtälje kommun och Nykvarns kommun

har i en gemensam skrivelse (dnr 069-39-0405) tagit upp frågan om

föråldrad regional indelning och bristfälligt statistiskt underlag för

byggkostnadsindex (även kallad byggkostnadsfaktorn), vilken påverkar

skatteutjämningssystemet och ingår som beräkningsunderlag i den av

regeringen föreslagna kostnadsutjämningsmodellen för bebyggelsestruktur.

Skrivelsen redovisas i utskottets överväganden i avsnittet Verksamheter

och kostnadsslag i kostnadsutjämningen.

Bakgrund

Nuvarande statsbidrags- och utjämningssystem

Det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet trädde i kraft 1996

och består av fyra delar: inkomstutjämning, kostnadsutjämning, generellt

statsbidrag och införanderegler. Utjämningssystemet syftar till att

garantera alla kommuner och landsting likvärdiga ekonomiska förutsättningar

att bedriva sin verksamhet oavsett invånarnas beskattningsbara inkomster

och skillnader i behov och andra strukturella förhållanden. Systemet är

utformat som två separata delsystem, ett för kommuner och ett för

landsting, men de är likartat uppbyggda.

Genom inkomstutjämningen garanteras alla kommuner och landsting ett

lika stort skatteunderlag per invånare oavsett det egna skatteunderlagets

storlek. Kommuner och landsting med ett eget skatteunderlag per invånare

som understiger genomsnittet i landet får ett bidrag från staten. De

med ett skatteunderlag per invånare som ligger över genomsnittet betalar

en avgift till staten. Summan av avgifterna motsvarar i stort summan av

bidragen. Beräkningen av en kommuns bidrag/avgift sker i flera steg.

Underlaget för beräkningen av bidrag eller avgift utgörs av den del av

skatteunderlaget per invånare som avviker från riksgenomsnittet,

multiplicerat med antalet invånare i kommunen. De beskattningsbara inkomsterna

per invånare kommer efter denna utjämning att vara lika stora i alla

kommuner respektive landsting. Därefter fastställs bidraget/avgiften

genom att underlaget för beräkningen av bidraget eller avgiften

multipliceras med den s.k. länsvisa skattesatsen. De länsvisa skattesatserna

utgör 95 % av den genomsnittliga skattesatsen i landet för kommuner

respektive landsting år 1995. Inom länen har den länsvisa skattesatsen

fördelats mellan kommunerna i länet och landstinget utifrån nivån på de

skatteväxlingar som gjorts med hänsyn till huvudmannaskapsförändringar.

Från 2001 infördes en justering i inkomstutjämningen med syfte att

undanröja att kommuner och landsting med låg skattesats och snabb

tillväxt i det egna skatteunderlaget får en intäktsökning efter utjämning

som understiger genomsnittet för riket.

Kostnadsutjämningen syftar till att utjämna för strukturella behovs-

och kostnadsskillnader. Systemet ska således inte utjämna för faktiska

kostnadsskillnader utan för skillnader i behov av kommunal service och

för förutsättningarna att producera denna service, dvs. sådana skillnader

som kommunerna och landstingen inte själva kan råda över. Systemet ska

inte utjämna för kostnadsskillnader som beror på skillnader i vald

servicenivå, avgiftssättning eller effektivitet. Kostnadsutjämningen är

uppbyggd av ett antal delmodeller, där de strukturella kostnadsskillnaderna

för varje delmodell beräknas med hjälp av faktorer som ska spegla de

strukturella behovs- och kostnadsskillnaderna för en viss verksamhet.

De olika delmodellerna avser antingen verksamheter som t.ex. barn- och

äldreomsorg eller kostnader som finns i de flesta verksamheter som t.ex.

uppvärmningskostnader. Kostnadsutjämningen innefattar utjämningsmodeller

för 16 delverksamheter/kostnadsslag för kommunerna och tre utjämningsmodeller

för landstingen. För varje delmodell beräknas en s.k. standardkostnad,

i kr per invånare, per kommun respektive landsting. Genom att summera

de i delmodellerna beräknade standardkostnaderna erhålls en kommuns

eller ett landstings strukturkostnad i kr per invånare. De kommuner och

landsting vilkas beräknade strukturkostnad överstiger den genomsnittliga

strukturkostnaden i landet får ett bidrag från staten motsvarande den

överskjutande kostnaden. Om strukturkostnaden understiger genomsnittet

i landet betalar kommunen en motsvarande avgift. Summan av avgifterna

motsvarar i princip summan av bidragen.

Det generella statsbidraget fördelades, vid systemets införande, med

ett lika stort belopp per invånare till alla kommuner respektive landsting.

Från andra halvåret 1997 har det generella bidraget höjts successivt.

En del av bidraget fördelas efter respektive kommuns åldersstruktur.

För 2004 uppgår det invånarrelaterade bidraget till 3 240 kr per invånare

för kommunerna och 929 kr per invånare för landstingen. Förutom att

fungera som en viktig finansieringskälla används det generella bidraget

för att styra kommunsektorns finansiella utrymme och för justeringar

som hänger samman med finansieringsprincipen.

Införandereglerna syftar till att begränsa genomslaget av de

bidragsförändringar som uppkom vid övergången till det nuvarande systemet.

Därigenom avsåg man att åstadkomma en successiv infasning till det nya

utjämningssystemet under åren 1996-2003, vilket innebär att effekterna

av systemet skulle slå igenom successivt under en period av åtta år.

Införandereglerna ändrades 2000 i samband med att ändringar i

kostnadsutjämningen gav upphov till ytterligare omfördelningseffekter. Den

tekniska konstruktionen av införandereglerna innebar att bidragsförändringar,

över en viss nivå, som uppstod till följd av det nuvarande systemet

jämfört med det tidigare systemets utfall, minskade genom införandetillägg

och införandeavdrag som successivt trappas ned under införandetiden.

Den sammanlagda bidragsminskningen under införandeperioden begränsades

genom s.k. fasta införandetillägg. De årliga förändringarna under

perioden begränsades genom s.k. rörliga införandetillägg och införandeavdrag.

Däremot får de bidrags- eller avgiftsförändringar som beror på

förändringar i skattekraft och beräknad strukturkostnad slå igenom vid den

årliga uppdateringen av bidrags- och utjämningssystemet. Införandereglerna

finansieras genom en nivåjustering av det generella statsbidraget för

samtliga kommuner och landsting.

Utskottets överväganden

Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att ett kommunalt utjämningssystem även i fortsättningen

ska baseras på principerna om bl.a. likvärdiga ekonomiska förutsättningar

för kommuner respektive landsting samt en långtgående utjämning av

skillnader i beskattningsbara inkomster och strukturellt betingade

kostnadsskillnader. Därutöver ska såväl inkomstutjämningen som

kostnadsutjämningen omfatta samtliga kommuner och landsting. Utskottet

konstaterar

att de av regeringen förespråkade utgångspunkterna till ett nytt

utjämningssystem ligger väl i linje med de principer som utskottet förordar.

Därmed föreslår utskottet att riksdagen godkänner vad regeringen anfört

i detta avseende. Förslagen i motionerna avstyrks.

Jämför reservationerna 1 (m, kd), 2 (fp) och 3 (c).

Propositionen

Huvudsyftet med regeringens förslag till ett nytt utjämningssystem är,

i likhet med utgångspunkterna för det nuvarande systemet, att åstadkomma

likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting

att bedriva sin verksamhet. För att nå detta krävs enligt regeringen

ett system med långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara

inkomster och strukturellt betingade kostnadsskillnader. Kostnadsutjämningen

ska däremot inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet,

avgiftssättning och effektivitet. Därför kan för kostnadsutjämningen

även fortsättningsvis standardkostnadsmetoden1Standardkostnadsmetoden

innebär att utjämning sker till den kostnad kommunen eller landstinget

skulle ha haft om verksamheten bedrivits vid en genomsnittlig avgifts-,

ambitions- och effektivitetsnivå med hänsyn till egna strukturella

förhållanden och enligt valda faktorer. tillämpas eftersom den är direkt

kopplad till hur de olika verksamheterna utvecklas i kommuner och

landsting. Genom en omfördelning av resurser som sker i ett sådant

utjämningssystem kan likvärdiga förutsättningar för att tillhandahålla

välfärdstjänster skapas.

Nivån för vad som kan anses vara likvärdiga ekonomiska förutsättningar

bestäms enligt regeringen lämpligen med utgångspunkt i medelskattekraften

i landet med hänsyn tagen till det utrymme som kan skapas genom att

systemet omfattar i stort sett hela den statliga bidragsgivningen. Det

är samtidigt viktigt för regeringen att statens roll i stödsystemet

avseende kommuner och landsting blir tydligare jämfört med dagens

utjämningssystem.

Därför anser regeringen att det statliga stödet kan förtydligas genom

att sammanföra utjämningssystemet, det generella statsbidraget och vissa

riktade statsbidrag i ett nytt system för inkomstutjämning. När en stor

del av den statliga bidragsgivningen tillförs inkomstutjämningen minskar

dessutom antalet kommuner och landsting som måste avstå en del av sin

skattekraft. Detta bör enligt regeringens uppfattning bidra till att

stärka systemets legitimitet jämfört med i dag, samtidigt som en

långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara inkomster bibehålls.

Därutöver ska regleringsbidrag/avgift utgöra ett instrument för ekonomiska

regleringar mellan staten och kommunsektorn för att finansiera

upprätthållandet av garantinivån i inkomstutjämningen samt för eventuella

förändringar i den totala statsbidragsramen.

Regeringen understryker att det finns starka kopplingar mellan

förutsättningarna för kommunal självstyrelse och den ekonomiska förmågan hos

kommuner och landsting. Ett kommunalt utjämningssystem är därför avgörande

för att den kommunala självstyrelsen ska kunna utvecklas även i kommuner

och landsting med sämre ekonomiska förutsättningar. Den kommunala

självstyrelsen ger kommuner och landsting stor frihet att själva utforma,

organisera och prioritera sin verksamhet. Dessa förhållanden verkar

också för ekonomisk effektivitet. Det finns därför enligt regeringen

starka skäl för att utforma statsbidrags- och utjämningssystem efter så

generella principer som möjligt. För detta krävs att alla kommuner

respektive landsting solidariskt medverkar i ett nationellt system för

utjämning av inkomster och kostnader.

Motionerna

Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi46 att de av regeringen

föreslagna förändringarna i utjämningssystemet inte löser de problem

som följer med de existerande kraftiga skillnaderna i kommunernas

ekonomiska villkor. Motionärerna anser att relationerna mellan staten och

kommunerna först måste förändras för att stödja ökat välstånd i landets

kommuner och landsting (yrkande 1). Bland grundprinciperna för dessa

relationer nämner man att staten ska ha ett ansvar för att landets alla

primärkommuner och landsting ges rimliga förutsättningar att klara sina

åligganden. Dessutom måste de ekonomiska relationerna mellan staten och

kommunerna utformas så att incitament skapas för kommunerna att bidra

till ökad ekonomisk tillväxt, främja effektivitet och stimulera till

ökad valfrihet för medborgarna. Ansvarsförhållandena mellan staten och

kommunerna måste samtidigt vara tydliga - staten ska betala för det

staten beslutar om. Vidare anser motionärerna att både utjämningssystemet,

de statliga bidragen till kommunsektorn och balanskravet för kommunerna

måste ses över i syfte att dels minska kommunernas konjunkturkänslighet,

dels säkerställa sunda offentliga finanser. I det sammanhanget bör man

enligt motionärerna även diskutera andra möjligheter att finansiera

kommunal verksamhet än genom beskattning av kommuninvånarnas inkomster.

Den i flera moderata motioner föreslagna nationella finansieringen av

en stor del av kommunernas nuvarande verksamhet (via s.k. pengsystem)

anses kunna kraftigt reducera behovet av ekonomisk utjämning mellan

kommuner och landsting (yrkande 2). Motsvarande ståndpunkter presenteras

i Moderata samlingspartiets motion Fi33. Där kritiserar också motionärerna

regeringens förslag för de kvarvarande tillväxtskadliga egenskaperna

såsom stora marginaleffekter, bestraffning av kommuner med hög tillväxt,

upprätthållande av en stark konjunkturkänslighet hos kommunala finanser

samt bevarande av ett krångligt och svårgenomträngligt utjämningssystem

(yrkande 5).

Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 (yrkande 1) att det

nuvarande utjämningssystemet måste reformeras så att kommuner och landsting

ges likvärdiga förutsättningar att bedriva kärnverksamheten. Systemet

ska också stimulera kommuner att bedriva tillväxtfrämjande politik.

Inkomst- och kostnadsutjämningen bör ses och analyseras tillsammans,

samtidigt som antalet faktorer ska reduceras och vara hänförliga till

kommunala ansvarsområden. Motionärerna anser att regeringens förslag

inte motsvarar den efterfrågade inriktningen och förordar att en mer

grundläggande reformering utreds med ambitionen att kunna sjösättas

inför 2006. Målet för arbetet med en framtida omläggning ska vara att

utjämningen sker genom statens försorg. Efter eventuella tillkommande

förändringar i huvudmannaskap och finansiering av verksamheterna kan

återstående behov av skatteväxling mellan stat och kommunsektor enligt

motionärerna avgöras för att ett sådant statligt utjämningssystem ska

kunna verka med bibehållna krav på tydlighet och genomskinlighet.

Kristdemokraterna förordar i motion Fi45 ett kommunalt utjämningssystem

där alla kommuner och landsting ska ha likvärdiga förutsättningar för

sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara

strukturella kostnader. Systemet ska förena en utjämning med incitament

för tillväxt och förnyelse och måste vara begripligt och demokratiskt

förankrat hos medborgare och i kommunsektorn. Det ska vara möjligt för

kommuner och landsting att kunna parera t.ex. befolkningsförändringar

genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan att behöva

överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Systemet

ska dessutom stå i överensstämmelse med grundlagens intentioner om den

kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den kommunala

beskattningsrätten. Mot denna bakgrund anser motionärerna att det kommunala

utjämningssystemet helt och hållet bör vara ett statligt ansvar att

finansiera (yrkande 1 i denna del). Motsvarande ståndpunkt presenterar

Kristdemokraterna i motion Fi36 (yrkande 3).

I motion Fi47 beskriver Centerpartiet tre principer som bör gälla för

ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem (yrkande 2). Enligt

motionärerna måste utjämningssystemet respektera och garantera det

kommunala självstyret, samtidigt som alla kommuner i landet ska ha

liknande förutsättningar för att kunna upprätthålla en skälig servicenivå

genom bl.a. kompensation för endast strukturella kostnadsskillnader.

Därutöver ska det finnas incitament för tillväxt och ökad skattekraft.

Motionärerna anser att regeringens förslag bryter mot dessa tre principer

genom att det föreslagna utjämningssystemet inkräktar på det kommunala

självstyret och minskar incitamenten för ekonomisk tillväxt genom att

negativa marginaleffekter återigen kan uppstå. Man bedömer också att

regeringens förslag inte kommer att leda till märkbart bättre ekonomiska

förutsättningar för de nu utsatta regionerna. Mot denna bakgrund föreslår

motionärerna att regeringens proposition avslås (yrkande 1). I stället

bör regeringen tillsätta en utredning i syfte att utarbeta ett förslag

till ett långsiktigt hållbart utjämningssystem med utgångspunkt i de av

Centerpartiet förespråkade grundläggande principerna för systemet

(yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Alla människors lika tillgång till vård, skola och omsorg är en självklar

rättvisefråga i dagens Sverige. Tillgången till bra offentlig service

är också grundläggande för en positiv regional utveckling i landets

olika delar. De svenska kommunerna och landstingen har dock mycket olika

förutsättningar att kunna bereda sina medborgare en bra kommunal service.

För att alla invånare i Sverige ska kunna få en bra skola, vård och

omsorg behövs därför en rättvis och solidarisk fördelning av landets

tillväxt. Detta förutsätter en långtgående ekonomisk utjämning mellan

kommunerna och mellan landstingen.

Finansutskottet vill understryka att huvudsyftet med det kommunala

utjämningssystemet även fortsättningsvis ska vara att skapa likvärdiga

ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting. Detta

förutsätter en långtgående utjämning av skillnader i beskattningsbara

inkomster och i strukturellt betingade kostnadsskillnader. Såväl

inkomstutjämningen som kostnadsutjämningen måste samtidigt omfatta samtliga

kommuner och landsting i Sverige för att alla ska erhålla likvärdiga

förutsättningar för att tillhandahålla välfärdstjänster. Med dessa

utgångspunkter är utjämningssystemet en förutsättning för reell självstyrelse

i landets alla kommuner, även de med svag ekonomi. De generella principerna

för utformningen av systemet främjar därmed ekonomisk effektivitet och

skapar incitament för tillväxt och förnyelse i hela kommunsektorn.

Finansutskottet konstaterar att regeringens förslag till ändringar i

det kommunala utjämningssystemet utgår från samma grundläggande principer

för utjämningssystemet som regeringen har föreslagit och riksdagen har

ställt sig bakom vid tidigare förslag till kommunal utjämning. Tyngdpunkten

i den nu föreliggande propositionen ligger i första hand på att utveckla

utjämningssystemet till ett statligt nettobidragssystem. Samtidigt

renodlas de regionalpolitiska inslag som i dag ingår i det ordinarie

utjämningssystemet vid sidan av systemet. De konkreta förslagen gäller

också förenkling av och ökad precision i kostnadsutjämningen. Enligt

utskottets mening bidrar de av regeringen föreslagna förändringarna

till att statens roll i finansieringen av stödsystemet avseende kommuner

och landsting förtydligas, medan en långtgående utjämning av skillnader

i beskattningsbara inkomster och strukturella kostnadsskillnader bibehålls.

Risken för negativa marginaleffekter minskar dessutom väsentligt i och

med den föreslagna utformningen av inkomstutjämningen. Samtidigt garanteras

den långsiktiga hållbarheten i systemet av regleringsbidrag och

regleringsavgifter som ska bestämmas årligen av riksdagen så att den offentliga

sektorns konjunkturkänslighet kan minskas.

I sammanhanget vill finansutskottet betona att det är väsentligt att en

fortlöpande diskussion förs om formerna för samarbetet mellan stat och

kommun liksom om omfattningen av den kommunala sektorn. Utskottet

vidhåller sin grundinställning, som presenterats vid tidigare ställningstaganden

i fråga om de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun, att

uppgiftsfördelningen mellan den statliga och den kommunala nivån främst

är en praktisk avvägningsfråga där beslut får fattas från fall till

fall i samband med att respektive verksamhetsområde tas upp till

utvärdering och prövning. Utskottet är för sin del inte berett att i samband

med förslaget till ett nytt kommunalt utjämningssystem förorda omedelbara

och vittomfattande förändringar när det gäller både den praktiska och

den finansiella ansvarsfördelningen mellan stat och kommun eller inom

ramen för det offentliga åtagandet.

Vidare vill finansutskottet slå fast att en grundläggande förutsättning

för all lagstiftning självfallet är att den stiftade lagen ska stå i

överensstämmelse med grundlagens krav. I sammanhanget erinrar finansutskottet

om att frågan om utjämningssystemets grundlagsenlighet prövades av såväl

Lagrådet som konstitutionsutskottet år 1995 i samband med att det

nuvarande systemet infördes. Lagrådet konstaterade bl.a. att det nuvarande

avgiftssystemet anknöt till den lagstiftning om kommunal skatteutjämning

som tidigare hade utvecklats i konstitutionell praxis. Konstitutionsutskottet

ansåg inte heller att någon omprövning av det nuvarande statsbidragssystemet

från konstitutionella synpunkter var nödvändig. Det nu föreliggande

förslaget har också granskats av Lagrådet som inte gjort några anmärkningar

i anslutning till grundlagsfrågan. I och med dessa ställningstaganden

dels till den gällande regleringen, dels till det aktuella förslaget är

systemets grundlagsenlighet enligt finansutskottets mening ställd utom

allt tvivel. Därmed finner finansutskottet att ett nytt utjämningssystem

bör kunna utformas i enlighet med propositionens förslag.

Finansutskottet ser det som mycket väsentligt att riksdagen nu tar

ställning till de i propositionen framlagda förslagen till förändringar

i det kommunala utjämningssystemet. Regeringens förslag bygger huvudsakligen

på ett utredningsförslag från en parlamentariskt sammansatt utredning

som haft till uppgift att följa upp och utvärdera det nuvarande systemets

funktionssätt, måluppfyllelse och effektivitet samt undersöka möjligheterna

till förenklingar av statsbidrags- och utjämningssystemet. Utredningens

förslag grundas i sin tur på ett mycket omfattande utrednings- och

utvecklingsarbete. Förslagen från utredningen har därefter varit föremål

för remissbehandling. Ett flertal av remissinstanserna har ställt sig

bakom huvudlinjerna i utredningens förslag. Vid de förslagspunkter där

remissinstanserna har framfört avvikande meningar har regeringen noggrant

övervägt alternativa lösningar.

Att nu avstå från att fatta beslut om föreslagna och väl underbyggda

förändringar innebär försummade möjligheter till viktiga förbättringar

av utjämningssystemet. Att försöka ersätta det i propositionen förordade

utjämningssystemet med de alternativ som vagt skisseras i de aktuella

motionerna skulle enligt finansutskottets mening riskera att leda till

såväl sämre effektivitet som minskad rättvisa. Utskottet ser därför

inga skäl för att i nuläge tillkalla en ny utredning i syfte att utarbeta

ett ytterligare förslag till systemets omläggning. I fråga om fortsatt

uppföljning och utvärdering av systemet vill utskottet däremot hänvisa

till sitt ställningstagande i senare delen av detta betänkande.

Mot bakgrund av det ovan anförda ställer sig finansutskottet positivt

till vad regeringen anför om utgångspunkter för ett nytt kommunalt

utjämningssystem. Utskottet avstyrker därmed motionerna Fi33 (m) yrkande

5, Fi36 (kd) yrkande 3, Fi44 (fp) yrkande 1, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna

del, Fi46 (m) yrkandena 1 och 2 samt Fi47 (c) yrkandena 1, 2 och 5.

Ett nytt system för inkomstutjämning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ett nytt system för

inkomstutjämning med statlig finansiering, inkomstutjämningsbidrag och

inkomstutjämningsavgift i enlighet med vad som anförs i propositionen.

Förslagen i motionerna avstyrks.

Jämför reservationerna 4 (m), 5 (fp) och 6 (kd).

Propositionen

Statlig finansiering

Regeringen föreslår att en långtgående utjämning av skillnaderna i

beskattningsbara inkomster ska åstadkommas genom att kommuner och landsting

får ett statligt inkomstutjämningsbidrag som beräknas med utgångspunkt

i skillnaden mellan en högre skattekraft än i nuvarande system och den

egna skattekraften. Det nya inkomstutjämningssystemet ska finansieras

genom att man sammanför dagens utjämningssystem, det generella statsbidraget

och vissa riktade statsbidrag. När en stor del av den statliga

bidragsgivningen tillförs inkomstutjämningen blir de kommuner och landsting

som måste avstå en del av sin skattekraft, till skillnad från i dag,

relativt få. Betydligt färre kommuner än i dag kommer således att betala

en avgift till inkomstutjämningen, samtidigt som den årliga avgiften

reduceras avsevärt jämfört med dagens system. Detta bör enligt regeringens

uppfattning bidra till att förtydliga statens roll i stödet för kommuner

och landsting och stärka legitimiteten i utjämningssystemet. På så sätt

kan det statliga stödet på ett tydligare sätt riktas till de delar av

landet som har mindre goda förutsättningar när det gäller skattekraft.

För att åstadkomma en i huvudsak statligt finansierad inkomstutjämning

på en så hög nivå som möjligt föreslår regeringen i budgetpropositionen

för 2005 att det generella statsbidraget och vissa riktade bidrag ska

uppgå i inkomstutjämningssystemet. Samtidigt föreslår regeringen att en

överföring av 3 miljarder kronor sker från anslaget 25:10 Bidrag till

personalförstärkning i skola och fritidshem till det föreslagna statliga

inkomstutjämningsbidraget redan fr.o.m. 2005. Även medlen på anslaget

48:5 Bidrag till ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården förs i

enlighet med förslaget i den aktuella budgetpropositionen till det

statliga utjämningsbidraget 2005.

Däremot framhåller regeringen att man för närvarande inte är beredd att,

såsom Utjämningskommittén har föreslagit, föreslå att bidragen till

läkemedelsförmånerna, till maxtaxa i barnomsorgen och till stöd för

utbildning av vuxna avskaffas och överförs till det generella bidraget

redan fr.o.m. 2005. Frågan om läkemedelsförmånernas finansiering bör

först bli föremål för överläggningar mellan staten och Landstingsförbundet

innan en överföring av dessa medel till det generella bidraget kan bli

aktuell. Ett avskaffande av bidraget till maxtaxa i barnomsorgen måste

föregås av att maxtaxan görs obligatorisk för kommunerna, vilket kräver

ytterligare beredning. Vad gäller det statliga stödet för utbildning av

vuxna avser regeringen att återkomma senare.

Vidare gör regeringen bedömningen att av de 3 miljarder kronor som enligt

2004 års ekonomiska vårproposition ska tillföras kommunsektorn i form

av generella statsbidrag för 2005, avser 1,3 miljarder kronor att täcka

ökade utgifter för att mildra omfördelningseffekterna vid införandet av

det nya utjämningssystemet. De ytterligare 1,7 miljarder kronorna

tillförs utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Detta tillskott

avser enligt uppgifterna i den aktuella budgetpropositionen införandet

av en nationell vårdgaranti under perioden 2005-2007 samt förstärkning

av vården inom bl.a. psykiatrin.

Med de här aviserade förändringarna beräknas den statligt finansierade

bidragsramen för kommuner och landsting 2005 uppgå till ca 56 miljarder

kronor.

Inkomstutjämningsbidrag

Den beräknade ramen för utjämningsbidraget ger enligt regeringen utrymme

för en utjämningsnivå motsvarande 115 % av den uppräknade medelskattekraften

för kommuner och 110 % för landsting. Regeringen föreslår därför att

skatteutjämningsunderlaget för kommuner ska motsvara 115 % av den

uppräknade medelskattekraften multiplicerad med antalet invånare i kommunen

den 1 november året före utjämningsåret. Inkomstutjämningsbidraget för

landsting ska beräknas på motsvarande sätt utifrån 110 % av den uppräknade

medelskattekraften. Genom den föreslagna konstruktionen kommer utgifterna

för inkomstutjämningsbidraget årligen att öka i ungefär samma takt som

den genomsnittliga tillväxten av skatteunderlaget. De föreslagna

utjämningsnivåerna innebär att samtliga kommuner utom 15 och samtliga

landsting utom Stockholms läns landsting kommer att få ett statligt

inkomstutjämningsbidrag.

För kommuner ska den länsvisa skattesatsen vidare fastställas utifrån

95 % av medelskattesatsen för kommunerna i landet 2003 korrigerad per

län för de skatteväxlingar som skett mellan kommuner och landsting fr.

o.m. 1991. För landsting ska den länsvisa skattesatsen fastställas

utifrån 90 % av medelskattesatsen för landstingen 2003 korrigerad för de

skatteväxlingar som skett mellan landsting och kommuner i länet.

Regeringen bedömer att den beräkningsmässiga kompensationsgraden för

kommunerna på 95 % gör det möjligt att bibehålla en långtgående

inkomstutjämning för kommuner med låg skattekraft. Den föreslagna lägre

kompensationsgraden för landstingen begränsar emellertid delvis effekterna

av betydande förändringar av bidrag och avgifter efter uppdateringen av

de länsvisa skattesatserna till 2003 års nivå. Den faktiska utjämningsgraden

för landstingen bedöms emellertid bli i det närmaste fullständig även

med en kompensationsgrad på 90 %. Antalet landsting med en negativ

marginaleffekt reduceras vid denna nivå till ett enda.

Det nya föreslagna inkomstutjämningssystemet skiljer sig i förhållande

till det nuvarande genom skilda utjämningsnivåer för kommuner respektive

landsting. Detta förhållande kan innebära vissa praktiska problem vid

eventuella framtida skatteväxlingar mellan kommuner och landsting -

utfallet av en skatteväxling blir i en sådan situation inte neutralt

eftersom kommunerna i ett län där skatteväxlingen sker sammantaget får

ett inkomstutjämningsbidrag som är större än det landstinget förlorar.

Därför aviserar regeringen i propositionen att vid behov senare återkomma

till frågan hur eventuella framtida skatteväxlingar ska hanteras i

utjämningssystemet. Regeringen understryker dock samtidigt att man strävar

efter att, på några års sikt, inordna ytterligare bidrag i

inkomstutjämningssystemet och att då ta ställning till möjligheterna för att

kunna höja utjämningsnivån för kommuner och landsting till samma nivå.

Inkomstutjämningsavgift

Regeringen föreslår att kommuner och landsting vars skatteutjämningsunderlag

är lägre än deras egna uppräknade skatteunderlag ska betala en

inkomstutjämningsavgift till staten som motsvarar mellanskillnaden multiplicerad

med en enhetlig skattesats för kommunerna inom varje län. Detta anses

kunna säkerställa att samtliga kommuner och landsting omfattas av

utjämningssystemet och minska trycket på kommundelningar.

Vidare bedömer regeringen att med nuvarande skattesatser skulle inga

negativa marginaleffekter uppstå för kommuner och landsting över de

föreslagna utjämningsnivåerna om dessa betalar en utjämningsavgift

beräknad på 85 % av skillnaden mellan skatteutjämningsunderlaget och det

egna skatteunderlaget. De länsvisa skattesatser som ska tillämpas bör

därför enligt regeringens förslag motsvara 85 % av medelskattesatsen

för kommuner respektive landsting 2003, korrigerade per län för de

skatteväxlingar som skett till följd av huvudmannaskapsförändringar mellan

kommuner och landsting fr.o.m. 1991.

Statens inkomster från inkomstutjämningsavgifterna (ca 7 miljarder kronor

beräknat på basis av 2004 års skattenivåer) bör enligt regeringens mening

användas för att finansiera delar av statens kostnader för det föreslagna

inkomstutjämningsbidraget.

Motionerna

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi46 att bidragen till

respektive avgifter från kommuner och landsting vars relativa skattekraft

växer fryses (yrkande 3). På så sätt kommer kommunerna att få behålla

den relativa tillväxten i skattekraft. Att låta vissa skillnader i

skattekraft kvarstå skulle enligt motionärerna uppmuntra ansträngningar

att förbättra den lokala ekonomin ytterligare. Motionärerna anser

dessutom att den nivå på skattekraften där utjämningsavgiften i regeringens

förslag börjar debiteras är för låg. Vidare påpekar man att kommunernas

marginalskatt på skattekraft som överskrider gränsen för utjämningsavgift

är för hög med hänsyn till den ekonomiska tillväxten och att de föreslagna

avgifterna inte är förenliga med regeringsformens lydelse. Mot denna

bakgrund föreslår motionärerna att gränsen för utjämningsavgift höjs

till 115 % för landsting och att utjämningsavgiften ska sättas till 80

% av den egna skattesatsen för både primärkommuner och landsting (yrkande

5). Genom att avgiften beräknas utifrån den egna skattesatsen skapas

ett incitament för att hålla en låg skattesats.

Folkpartiet liberalerna finner i motion Fi44 det inte rimligt att en

inkomstutjämning för kommuner ska motsvara 95 % av medelskattesatsen.

I stället bör kompensationsgraden för kommunerna sättas till samma nivå

för kommunerna som för landstingen, dvs. 90 % (yrkande 2). Härigenom

underlättas skatteväxlingar. Genom en sänkning av kompensationsgraden

kan omfattningen av systemet enligt motionärernas beräkningar hållas

nere med 2,4 miljarder kronor.

Kristdemokraterna anser i motion Fi45 att regeringens förslag är ett

steg i rätt riktning när det gäller statligt finansieringsansvar för

utjämningssystemet. Motionärerna ifrågasätter dock det föreslagna

inkomstutjämningssystemets överensstämmelse med grundlagens syfte - att

kommuner och landsting endast får ta ut skatt för "skötseln av sina

uppgifter". Man framhåller att en konsekvens av grundlagens intention

och ståndpunkten att systemet helt och hållet bör vara statligt är att

ingen kommun eller något landsting ska betala in till systemet för att

finansiera andra kommuners eller landstings bidrag. Inriktningen måste

därför vara att på sikt höja garantinivån och/eller sänka den s.k.

kompensationsgraden för kommuner och landsting som ligger över den

garanterade skattekraften, så att systemet blir helt och hållet statligt

finansierat. Detta ska ske genom att staten successivt skjuter till

pengar till systemet så att inte kommuner med lägre skattekraft får

sämre förutsättningar. Endast med ett helt och hållet statligt finansierat

system kan grundlagens bestämmelse i 1 kap. 7 § regeringsformen enligt

motionärerna anses vara uppfylld (yrkande 1 i denna del). En höjning av

garantinivån och sänkning av kompensationsgraden bör möjliggöras genom

att fler specialdestinerade bidrag omvandlas till att i stället finansiera

det generella utjämningsbidraget. Motionärerna ansluter sig till

regeringens bedömning att maxtaxebidraget, bidragen till läkemedelsförmånerna

samt stödet för vuxenutbildning är naturliga kandidater för en sådan

omvandling. En ytterligare belysning av vilka konsekvenser det skulle

få kan dock behövas, varför regeringen snarast bör återkomma angående

detta. Samtidigt finns det enligt motionärerna skäl att sänka den

länsvisa skattesatsen som ska tillämpas vid beräkningen av

inkomstutjämningsavgiften

till 80 %. Staten bör då tillskjuta drygt 400 miljoner kronor för att

inte andra kommuner ska få lägre bidrag. Vidare anser motionärerna att

regeringen bör utreda vilken nivå på kompensationsgraden som ska gälla

för att öka systemets legitimitet och stärka incitamenten till egen

tillväxtpolitik i samtliga landets kommuner och landsting (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Det kommunala utjämningssystemet har som mål att skapa likvärdiga

förutsättningar för landets kommuner och landsting att kunna erbjuda sina

invånare en bra skola, vård och omsorg. Utjämningen mellan kommunerna

medverkar därmed till uppbyggnaden av välfärden i Sverige och bidrar

till att motverka segregering mellan kommunerna. Utan ett kommunalt

utjämningssystem riskerar den kommunala beskattningsrätten att urholkas

och den kommunala självstyrelsen att försvagas.

Enligt finansutskottets uppfattning är inkomstutjämningen den kanske

viktigaste enskilda faktorn inom ramen för utjämningssystemet för att

skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Genom en

långtgående utjämning garanteras alla kommuner och landsting lika stora

beskattningsbara inkomster per invånare oavsett storleken på det egna

skatteunderlaget. Genom inkomstutjämningen får också alla kommuner och

landsting del av den samlade ekonomiska tillväxten i landet. En

välfungerande inkomstutjämning, där samtliga kommuner och landsting solidariskt

medverkar, ger därmed ett viktigt positivt bidrag till att vitalisera

den kommunala självstyrelsen. I och med detta verkar inkomstutjämningen

för ekonomisk effektivitet och tillväxt.

Den ökade statliga finansieringen av inkomstutjämningen enligt regeringens

förslag medför bl.a. att antalet kommuner och landsting som måste avstå

sin egen skattekraft minskar betydligt. Samtidigt reduceras den årliga

avgiften för de återstående avgiftsbetalande kommunerna. Utskottet delar

regeringens bedömning att detta stärker utjämningssystemets legitimitet

och säkrar en långtgående utjämning i syfte att ge kommuner och landsting

likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet, trots

skillnader i tillväxtförutsättningar.

Tillväxtförutsättningarna skiljer sig mycket mellan olika regioner i

Sverige, men tillväxten som helhet har sin utgångspunkt i hela landets

gemensamma styrka. Den starka storstadskoncentrationen inom den svenska

ekonomin förutspås medföra att närmare hälften av landets BNP om ett

par decennier kommer att produceras i storstadsregionerna. I dessa

regioners centralkommuner - som Stockholms, Göteborgs respektive Malmö

kommun - samt i flertalet andra kommuner sker inkomstutjämningen mellan

höginkomsttagare och invånare med lägre inkomst på inomkommunal basis.

En liknande utjämning uteblir dock i vissa förortskommuner, vilka har

en gemensam arbetsmarknad med andra kommuner inom storstadsregionerna

och vilkas befolkning till stor del består av höginkomsttagare. Skillnaden

i skattekraft mellan dessa förortskommuner och övriga kommuner förklaras

således till en mycket betydande del enbart av kommunindelningen. Mot

denna bakgrund ställer sig utskottet bakom regeringens förslag till

utformning av inkomstutjämningsavgiften och inkomstutjämningsbidraget.

I och med dessa kan hela landet få del av tillväxten.

Utskottet anser vidare att det är högst osannolikt att någon kommunpolitiker

skulle avstå från att främja tillväxten i sin kommun eller effektivisera

verksamheten - och därmed äventyra den egna kommunens långsiktiga

tillväxtmöjligheter - endast om kommunen på kort sikt inte får behålla

den relativa tillväxten i sin skattekraft. En positiv ekonomisk utveckling

i kommunsektorn kan enligt utskottets mening inte heller uppnås om

kommuner och landsting vilkas relativa skattekraft växer skulle få sina

utjämningsbidrag respektive utjämningsavgifter frysta. Detta skulle i

stället bryta mot grundprinciperna för den solidariska inkomstutjämningen

och innebära ökade inkomstklyftor mellan kommunerna. Utskottet är för

sin del övertygat om att det av regeringen föreslagna nya systemet för

inkomstutjämning på bästa sätt kan stärka incitamenten till egen

tillväxtpolitik i samtliga kommuner och landsting.

Emellertid noterar utskottet att det av regeringen förslagna

inkomstutjämningssystemet kan leda till vissa praktiska problem vid eventuella

framtida skatteväxlingar mellan kommunerna och landstinget i ett och

samma län. Det är dock inte skillnader i den föreslagna kompensationsgraden

för kommuner och landsting (95 % respektive 90 %) som skulle skapa

problem med olika utfall i kommunerna respektive landstinget. Vid

skatteväxlingar justeras nämligen de länsvisa skattesatserna lika mycket

för kommunerna i länet och för landstinget. Någon omräkning av

skatteväxlingssatsen med kompensationsgraden görs inte, varför utfallet av

skatteväxlingen blir detsamma oavsett nivån på kompensationsgraden. De

praktiska problemen skulle i stället kunna uppstå till följd av skillnaden

i den föreslagna utjämningsnivån (115 % respektive 110 % av den uppräknade

medelskattekraften). Utskottet förutsätter att regeringen, i enlighet

med vad som aviseras i propositionen, följer utjämningssystemets utveckling

och vid behov återkommer till frågan hur eventuella framtida skatteväxlingar

ska hanteras i systemet.

Mot bakgrund av det ovan anförda och med hänvisning till vad utskottet

i det föregående avsnittet anfört om det nya utjämningssystemets

grundlagsenlighet tillstyrker utskottet propositionens förslag i denna del.

Motionerna Fi44 (fp) yrkande 2, Fi45 (kd) yrkandena 1 i denna del och

2 samt Fi46 (m) yrkandena 3 och 5 avstyrks därmed.

Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att vissa verksamheter och

kostnadsslag inte längre ska beaktas i kostnadsutjämningen, att några

verksamheter och kostnadsslag i nuvarande kostnadsutjämning ska överföras

till ett nytt statligt finansierat strukturbidrag och att vissa nya

verksamheter och kostnadsslag införs i kostnadsutjämningen. Utskottet

instämmer också i regeringens bedömning när det gäller vilka faktorer

som bör beaktas vid utjämningen för de olika verksamheterna.

Med hänvisning till det ovan anförda och mot bakgrund av vad utskottet

i berörda delar av detta betänkande framhåller om fortsatt uppföljningsarbete

avseende det kommunala utjämningssystemet tillstyrker utskottet regeringens

förslag beträffande kostnadsutjämningen. Förslagen i motionerna avstyrks.

Jämför reservationerna 7 (m), 8 (fp) och 9 (kd).

Propositionen

Propositionens förslag angående kostnadsutjämningssystemet kan sammanfattas

med hjälp av följande tabell:

Propositionens förslag innebär att det nuvarande systemet för

kostnadsutjämning mellan kommuner och landsting bibehålls med vissa ändringar.

Två av tidigare delmodeller i kostnadsutjämningen - vatten och avlopp

(VA) samt kallortstillägg - föreslås utgå helt ur utjämningssystemet.

Regeringen bedömer dels att VA-verksamheten finansieras av kommuner

helt med avgifter utan att dessa överstiger genomsnittet i riket, dels

att det tidigare kallortstillägget endast i begränsad omfattning

återspeglas i lönenivåerna under senare år. Därför kan de två verksamheterna

finansieras av kommunerna utan ett bidrag ur kostnadsutjämningen.

Regeringen framhåller dessutom att grunderna för att fastställa principerna

för utjämningen och ersättningsnivåerna för verksamheterna näringslivs-

och sysselsättningsfrämjande åtgärder samt svagt befolkningsunderlag

avviker vad gäller mätbarhet från övriga delar av kostnadsutjämningen

och snarare har en regionalpolitisk profil. Kostnadsutjämningen bör,

enligt regeringens mening, inte innehålla regionalpolitiska inslag utan

endast omfatta strukturella kostnadsskillnader för olika verksamheter

och kostnadsslag. Regeringen föreslår därför att de nämnda delmodellerna

ska utgå ur kostnadsutjämningen för kommunerna men att belopp motsvarande

de beräknade standardkostnaderna överförs till ett statligt finansierat

strukturbidrag vid sidan av utjämningssystemet. Regeringen gör även den

bedömningen att tillägget för små landsting som nu ingår i kostnadsutjämningen

för hälso- och sjukvård bör behandlas på motsvarande sätt.

Vidare föreslår regeringen att de nuvarande delmodellerna för gator och

vägar, byggkostnader, uppvärmningskostnader samt administration, resor

och räddningstjänst, vilka var för sig omsätter små belopp, slås samman

till en ny delmodell som benämns bebyggelsestruktur. Däremot är regeringen

nu inte beredd att föreslå en ny delmodell för kostnadsutjämning för

läkemedel i stället för det nuvarande bidraget till landstingen avseende

läkemedelsförmånerna. En kostnadsutjämning för läkemedel har hittills

ingått i ett särskilt system som avser att spegla behovsskillnaderna

och inte den faktiska förbrukningen av läkemedel. Denna utjämning ska

enligt regeringen tills vidare vara helt frikopplad från landstingens

ordinarie utjämning.

Slutligen presenterar regeringen i propositionen sina bedömningar

angående vilka verksamheter och kostnadsslag i utjämningssystemet som ska

få förändrade respektive uppdaterade beräkningsfaktorer (se tabell 1 s.

22-23).

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion Fi46 att stora delar av

kostnadsutjämningen och de förslag som regeringen lägger i nuläget är

acceptabla. Motionärerna understryker dock vikten av frågan om strukturella

löneskillnader mellan kommuner och landsting, men framhåller samtidigt

att partiets förslag att i större utsträckning låta kommuner behålla

sin egen skattekraft inte gör det nödvändigt att dessutom kompensera

strukturella löneskillnader i kostnadsutjämningen. Däremot ser man

behovet av att överväga att inom ramen för kostnadsutjämningssystemet

för landstingen se över utjämningen för kostnadsskillnader inom psykiatrin

och missbrukarvården (yrkande 6). Skälet till detta anges vara betydande

strukturella kostnadsskillnader mellan landstingen inom dessa områden.

Folkpartiet liberalerna förordar i motion Fi44 en förenkling av

kostnadsutjämningssystemet genom att begränsa utjämningen till sådana

lätt avläsbara och kontrollerbara faktorer som åldersstruktur, boendestruktur

och sociala förhållanden (yrkande 3). Med en renodling av hänsynstagandena

till demografi samt social och regional struktur skulle tydligheten i

modellen enligt motionärerna öka avsevärt. En sådan reformering bör

utredas snarast möjligt med sikte på att kunna införas från 2006. Vidare

anser motionärerna att lönekostnadsskillnader bör beaktas inom de sociala

och regionala faktorerna i kostnadsutjämningen. Detta skulle på ett

avgörande sätt förbättra systemets funktionssätt även på kort sikt,

varför regeringens proposition snarast möjligt bör kompletteras med

sådant förslag för införande från den 1 januari 2005 (yrkande 4).

Folkpartiet tillstyrker eller accepterar tills vidare propositionens övriga

förslag till förändringar i kostnadsutjämningssystemet.

Kristdemokraterna framhåller i motion Fi45 att regeringens förslag

att slopa två modeller och delvis förenkla övriga modeller i den mycket

komplicerade kostnadsutjämningen är bra. Motionärerna anser dock samtidigt

att strukturella lönekostnadsskillnader måste ingå i kostnadsutjämningen

för att den ska bli rättvis. Om hänsyn inte tas till högre lönekostnader

i framför allt tillväxtområden kommer skatteuttaget i dessa områden att

öka för att finansiera de högre lönekostnaderna och de bidrag som i

förekommande fall ska betalas till andra kommuner eller landsting. Detta

innebär i sin tur att tillväxten i de berörda områdena, och därmed även

i övriga landet, hämmas när efterfrågan från tillväxtområdena sjunker.

Regeringen bör enligt motionärerna skyndsamt starta utredningsarbetet

angående denna faktor i utjämningssystemet (yrkande 3).

Skrivelse från Södertälje kommun, Nynäshamns kommun, Norrtälje kommun

och Nykvarns kommun

Med anledning av regeringens proposition har Södertälje kommun, Nynäshamns

kommun, Norrtälje kommun och Nykvarns kommun överlämnat en skrivelse

till finansutskottet (dnr 069-39-0405). I skrivelsen framhålls att

propositionens förslag i den del som rör det s.k. byggkostnadsindexet

bygger på en föråldrad regionindelning och bristfälligt statistiskt

underlag. I den regionalindelning som i dag används för

kostnadsutjämningssystemet

ingår inte Södertälje, Nynäshamns, Norrtälje och Nykvarns kommuner i

begreppet Storstockholm. Denna indelning härstammar från 1950 och

reviderades senast 1971. Den tar således inte hänsyn till dagens förhållanden,

där kommunerna i Stockholms län har en gemensam bostads- och arbetsmarknad

med en sammanhängande bebyggelse samt ett väl utbyggt trafiknät och

transportsystem.

De fyra kommunerna har också låtit Statistiska centralbyrån ta fram

faktiska byggkostnader i enlighet med reglerna för utjämningssystemets

byggkostnadsindex för olika kommuner inom Stockholms län. Av dessa

uppgifter kan man enligt skrivelsen statistiskt belägga att

skatteutjämningssystemet på grund av den föråldrade indelningen bygger på ett

felaktigt underlag. Samtidigt anför man att det också är mycket tveksamt

om de konstaterade skillnaderna i byggkostnadsnivån mellan kommuner i

Stockholms län verkligen speglar faktiska kostnader. Det är i stället

troligt att de speglar det faktum att byggföretag kan ta ut högre priser

för husen i vissa områden. Mot den bakgrunden frågar sig representanterna

för de fyra kommunerna om det inte finns något bättre index som speglar

regionala skillnader i kostnader för den byggverksamhet som kommunerna

själva har ansvar för.

I skrivelsen konstateras vidare att Utjämningskommittén och Finansdepartementet

är väl medvetna om att den statistiska indelningen för byggkostnadsindexet

är föråldrad. Regeringen har också uttalat att frågan ska utredas. Under

regeringens arbete med den nu aktuella propositionen var det dock inte

känt att den nya regionalindelning som Statistiska centralbyrån för

närvarande arbetar med enligt planerna ska införas redan vid årsskiftet

2004/05. En förändrad indelning så att samtliga kommuner i Stockholms

län ska ingå i Storstockholmsbegreppet innebär att underlagsmaterialet

för utjämningssystemet förändras. Detta gör det, enligt de fyra kommunernas

mening, nödvändigt att finansutskottet och riksdagen i höstens beslut

justerar förslaget till ett nytt utjämningssystem när det gäller reglerna

för byggkostnadsindex.

Utskottets ställningstagande

Det kommunala utjämningssystemet syftar till att utjämna de kommunala

förutsättningarna för skola, äldrevård, infrastruktur och mycket annat.

Denna utjämning motiveras av rättviseskäl och av en nationell solidaritet.

Systemet ska så långt som möjligt kompensera för strukturella skillnader

och utjämna välfärdsskillnader mellan kommunerna. Kommuner och landsting

kompenseras bl.a. för den regionala, demografiska och geografiska

strukturen och därtill hörande kostnader. Därmed är en långtgående kommunal

utjämning av utomordentlig vikt, såväl för att trygga välfärden som för

att skapa förutsättningar för tillväxt i alla delar av landet.

Finansutskottet anser att regeringens förslag till förändringar av

verksamheter och kostnadsslag inom ramen för kostnadsutjämningen ligger

väl i linje med de av utskottet förordade riktlinjerna för ett kommunalt

utjämningssystem. I och med de föreslagna förändringarna kommer

kostnadsutjämningen att på ett tydligare sätt kompensera för skillnader som

inte beror på den valda servicenivån, kvaliteten, avgiftssättningen

eller effektiviteten i en kommuns eller ett landstings verksamhet. Därmed

förtydligas att kostnadsutjämningen baseras på mätbara och för kommuner

och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.

En rad olika aspekter på strukturella kostnadsskillnader har övervägts

under de senaste årens utrednings- och beredningsarbete. I Utjämningskommitténs

utredning har man särskilt uppmärksammat de regionala obalanser som i

dag uppstår i Sverige på grund av kraftiga befolkningsförändringar i

vissa kommuner och landsting. Detta gäller storstädernas förortskommuner

och flera större städer, som under de senaste åren har vuxit kraftigt,

samt två tredjedelar av de övriga kommunerna, vilka har en minskande

eller stagnerande befolkningsutveckling. Med dessa befolkningsförändringar

ökar svårigheterna med att upprätthålla hög kvalitet i välfärdstjänster

i de berörda kommunerna. Därför välkomnar utskottet regeringens förslag

till förändringar som, i enlighet med Utjämningskommitténs slutsatser,

skapar likvärdiga förutsättningar i kommunerna trots kraftiga

befolkningsförändringar.

I fråga om lönekostnadsskillnader har en rad instanser framhållit att

det för närvarande saknas tillräcklig kunskap för att ta ställning till

i vilken utsträckning som nuvarande löneskillnader kan förklaras av

strukturen på arbetsmarknaden, konjunkturen eller har andra orsaker.

Samtidigt är det principiellt viktigt att en eventuell kompensation för

höga löner ska utgå från opåverkbara strukturella faktorer. Utskottet

delar därför regeringens bedömning att löneutvecklingen i kommuner och

landsting bör bli föremål för fortsatt utredning i syfte att fastställa

om och i så fall hur stor del av skillnader i lönenivåer som kan anses

vara strukturellt betingade.

Även skillnaderna i lokalkostnader har varit föremål för utredningsarbete.

Dessa kostnader beaktas redan i kostnadsutjämningen för byggkostnader

och kommer i fortsättningen att beaktas i den nya delmodellen för

bebyggelsestruktur. Utskottet noterar att regeringen i propositionen

framhåller behovet av uppdatering av beräkningsunderlaget för denna

delmodell för att beakta regionala skillnader i byggkostnader med uppgifter

för åren 2001 och 2002. Dessutom förespråkar regeringen en ytterligare

översyn av byggkostnadsindexet.

Utskottet vill erinra om att enligt regeringens förslag i propositionen

bör en uppföljningsorganisation analysera om det finns strukturella

kostnadsskillnader som inte beaktas i det nya utjämningssystemet, bl.a.

jämställdhetsperspektiv. Bland de skillnader som bör bli föremål för

fortsatta analyser nämns, i enlighet med ovanstående, lönekostnader i

kommuner och landsting samt byggkostnadsindex. Mot bakgrund av att

Statistiska centralbyrån redan vid det kommande årsskiftet planerar att

uppdatera regionalindelningen med hänsyn till storstadsbegreppet anser

utskottet att man i uppföljningsarbetet framför allt bör prioritera

analysen av det statistiska underlaget för byggkostnadsindexet. Utskottet

förutsätter därmed att regeringen återkommer till riksdagen med en

redovisning av denna analys och eventuellt förslag på förändring som kan

påverka kostnadsutjämningssystemet.

Utskottet förutsätter också att uppföljningsorganisationens analys

dessutom kommer att omfatta övriga delmodeller i kostnadsutjämningen,

inklusive hälso- och sjukvårdsmodellen där strukturella aspekter på

sjukvårdskostnaderna i Gotlands län särskilt bör uppmärksammas. Utskottet

utgår från att även andra delar av kostnadsstrukturen inom landstingens

ansvarsområde, exempelvis psykiatrin och missbrukarvården, kommer att

noggrant analyseras. Emellertid finns det enligt utskottets mening inget

behov för riksdagen att i det här aktuella sammanhanget göra något

särskilt uttalande till regeringen i detta avseende.

Vidare vill utskottet betona att sammansättningen av kostnadsutjämningssystemet

är ett resultat av ett flerårigt utredningsarbete utifrån bl.a.

demokratiska, planeringsmässiga och praktiska aspekter samt från

rättvisesynpunkt.

Dessa faktorer har varit avgörande för valet av ett antal verksamhetsspecifika

modeller som på bästa sätt kan beskriva den strukturella kostnadsutvecklingen

inom respektive område. Möjligheten att förenkla kostnadsutjämningssystemet

måste således vägas mot utjämningssystemets förmåga att åstadkomma

likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting. Enligt

utskottets mening är den sammansättning av kostnadsutjämningsmodeller

som presenteras i propositionen väl avvägd med hänsyn till såväl

träffsäkerheten som de principiella utgångspunkterna för kostnadsutjämningen.

Med hänvisning till det ovan anförda och mot bakgrund av vad utskottet

i berörda delar av detta betänkande framhåller om fortsatt uppföljningsarbete

avseende det kommunala utjämningssystemet tillstyrker utskottet

propositionens förslag i denna del. Motionerna Fi44 (fp) yrkandena 3 och 4,

Fi45 (kd) yrkande 3 och Fi46 (m) yrkande 6 avstyrks därmed.

Strukturbidrag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att ett statligt finansierat

strukturbidrag ska införas vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet.

Strukturbidrag ska betalas ut med ett belopp som motsvarar utfallet av

de delar av nuvarande kostnadsutjämning som förs bort från systemet.

Utskottet tillstyrker också att de kommuner och landsting som drabbas

av en bidragsminskning till följd av de föreslagna förändringarna ska

ha rätt till ett belopp motsvarande den bidragsminskning som överstiger

0,56 % av kommunens respektive 0,28 % av landstingets uppräknade

skatteunderlag 2005. Förslaget i motionen avstyrks.

Jämför reservation 10 (fp).

Propositionen

Regeringen anser att utfallet av de tre delmodeller som föreslås utgå

ur kostnadsutjämningen (näringslivs- och sysselsättningsfrämjande

åtgärder, svagt befolkningsunderlag samt tillägg för små landsting i hälso-

och sjukvårdsmodellen) har en regionalpolitisk profil som det är angeläget

att bibehålla. Den regionalpolitiska kompensationen bör inte ges inom

ramen för utjämningssystemet eftersom grunderna för att fastställa

principerna för utjämningen och ersättningsnivåerna i dessa modeller

avviker från övriga delar av kostnadsutjämningen. Därför föreslår

regeringen att kommuner och landsting ska ha rätt till ett statligt

finansierat strukturbidrag som införs vid sidan av det ordinarie

utjämningssystemet. Strukturbidraget ska för kommunernas del motsvara

standardkostnaden 2004 i nuvarande kostnadsutjämning för näringslivs- och

sysselsättningsfrämjande åtgärder samt svagt befolkningsunderlag, medan

för landsting ska det motsvara standardkostnaden 2004 i nuvarande

kostnadsutjämning för små landsting.

För att undvika drastiska effekter för enskilda kommuner och landsting

till följd av stora intäktsminskningar i samband med förändringar i det

nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet föreslår regeringen att

strukturbidraget även ska användas för att begränsa genomslaget av de

föreslagna ändringarna. En kommun med en sammantagen bidragsminskning

till följd av förändringarna ska därför enligt propositionen få rätt

till ett belopp motsvarande den bidragsminskning som överstiger 0,56 %

av kommunens uppräknade skatteunderlag 2005. Ett landsting i liknande

situation ska ha rätt till ett belopp motsvarande den bidragsminskning

som överstiger 0,28 % av landstingets uppräknade skatteunderlag

2005.

Med bidragsminskning avses skillnaden mellan en kommuns eller ett

landstings nettoutfall av nuvarande statsbidrags- och utjämningssystem

2004 och nettoutfallet av det föreslagna utjämningssystemet (exklusive

införanderegler och den del av strukturbidraget som beror på

bidragsminskningen), under förutsättning att denna skillnad är negativ. I

nettoutfallet av de nuvarande systemen inkluderas ett enhetligt belopp

per invånare som motsvarar vissa riktade statsbidrag som utgått 2004

(333 kr för kommuner och 134 kr för landsting).

Regeringen anser att en kompensation för bidragsminskningar ska föras

samman med en regionalpolitisk kompensation i ett strukturbidrag eftersom

någon årlig omräkning av de olika delarna inte ska göras.

Med den föreslagna utformningen beräknas strukturbidrag utgå till 94

kommuner och 6 landsting. Bidraget ska utbetalas årligen utan en på

förhand given tidsbegränsning.

Motionen

Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 att det är viktigt att

hålla den egentliga regionalpolitiken utanför den kommunala utjämningen

för att utjämningssystemet endast ska kunna avse kommunala ansvarsområden.

Därför motsätter sig motionärerna införandet av ett strukturbidrag

(yrkande 5). Ett sådant bidrag ska i stället vara en del av regionalpolitiska

överväganden, utan att det blandas samman med övergångsbidragen som ska

överbrygga genomförandet av de nya reglerna så att den enskilda kommunen

eller landstinget inte drabbas av alltför snabba förändringar i de

ekonomiska förutsättningarna.

Utskottets ställningstagande

Finansutskottet har i det föregående avsnittet ställt sig bakom regeringens

förslag till förändringar i kostnadsutjämningssystemet. I konsekvens

med sitt ställningstagande förordar utskottet att den kompensation som

kommuner och landsting i dag får genom de regionalpolitiskt betingade

delarna i kostnadsutjämningen utgår ur utjämningssystemet och inkluderas

i stället i ett särskilt strukturbidrag.

Strukturbidragets utformning vid sidan av och i omedelbar anslutning

till det ordinarie utjämningssystemet markerar enligt utskottets mening

att den särskilda regionalpolitiska kompensationen är av stor vikt för

möjligheten att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förutsättningar för

alla kommuner och landsting. Såsom regeringen beskriver i propositionen,

kan kommuner med litet regionalt befolkningsunderlag tvingas att ta på

sig ett större åtagande genom att marknadsförutsättningarna är sämre

för privata företag. Även förutsättningarna för samarbete och samverkan

mellan kommuner kan påverkas negativt i områden med ett mycket begränsat

befolkningsunderlag. Detta kan leda till en förhöjd kostnadsnivå som

inte är strukturellt betingad men likväl kan påverka den ekonomiska

förmågan hos utsatta kommuner och landsting negativt. Utskottet anser

att ett statligt finansierat bidrag i enlighet med regeringens förslag

i sådana fall är att föredra framför en omfördelning av kommunala

resurser.

Vidare har utskottet för egen del ingenting att invända mot att

strukturbidraget även ska användas för att begränsa genomslaget av de

föreslagna förändringarna i det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet.

Denna möjlighet har övervägts av Utjämningskommittén som pekar på

behovet av att inom ramen för strukturbidraget ge ekonomiskt stöd till

kommuner som står inför stora ekonomiska problem orsakade av annat än

strukturellt betingade och förutsägbara kostnader. Som exempel på

faktorer som kan orsaka liknande problem anger kommittén förändringarna

i utjämningssystemets olika delar inklusive upphörandet av de fasta

tilläggen.

Mot bakgrund av det ovan anförda tillstyrker finansutskottet propositionens

förslag i denna del och avstyrker motion Fi44 (fp) yrkande 5.

Införandebidrag

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att negativa förändringar

i bidragsgivningen för kommuner och landsting ska inträda successivt.

Därför tillstyrker utskottet regeringens förslag till särskilda

införandebidrag för åren 2005-2010, vilka ska begränsa den årliga negativa

bidragsförändringen under perioden till högst 0,08 % av det uppräknade

skatteunderlaget för kommuner respektive 0,04 % för landsting. Förslagen

i motionerna avstyrks.

Jämför reservation 11 (fp) och särskilt yttrande (c).

Propositionen

Regeringen anser att kommuner och landsting med negativa förändringar

bör ges en viss tid att anpassa sina kostnader om bidragsminskningen

överstiger en viss nivå. Genom det föreslagna strukturbidraget undviks

alltför drastiska förändringar för enskilda kommuner och landsting till

följd av de föreslagna förändringarna i utjämningssystemet. Strukturbidraget

täcker dock inte den del av bidragsminskningen som motsvarar det uppräknade

skatteunderlaget under en nivå på ca 850 kr per invånare i en kommun

och ca 425 kr per invånare i ett landsting.

Samtidigt bedömer regeringen att flertalet kommuner med bidragsminskningar

successivt bör klara omställningar motsvarande en utdebitering på 0,08 %

per år utan skattehöjningar. För landstingen bör denna gräns sättas

till 0,04 % per år. För att åstadkomma en sådan begränsning föreslår

regeringen ett införandebidrag som 2005 maximalt kan utgå med 0,48 % av

det uppräknade skatteunderlaget för kommuner och 0,24 % för landsting.

Bidraget trappas sedan årligen ned motsvarande 0,08 % av det uppräknade

skatteunderlaget för kommuner respektive 0,04 % för landsting. Detta

innebär att införandebidrag kan utgå under maximalt sex år, dvs. åren

2005-2010.

Genom den föreslagna konstruktionen kan införandebidragens storlek per

kommun respektive landsting beräknas redan vid införandet för varje

enskilt år under hela införandeperioden. De sammanlagda utfallseffekterna

för kommuner och landsting med positiva bidragsförändringar ska dock

slå igenom fullt ut samma år som förändringarna införs. De förändringar

i bidrag och avgifter som beror på de årliga uppdateringarna av

förändringar i skattekraft och strukturella förhållanden ska inte heller

omfattas av införandereglerna utan får fullt genomslag.

Motionerna

Moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi46 att förändringar av

utjämningssystemet, både i enlighet med regeringens förslag och i

enlighet med de förändringar som föreslås i partiets motion, kan leda

till intäktsförluster för vissa kommuner och landsting. För att de

ekonomiska effekterna av utjämningen ska bli rimliga, accepterar

motionärerna regeringens förslag till införanderegler (yrkande 4).

Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 (yrkande 6) att genomslaget

av de föreslagna förändringarna i utjämningssystemet bör begränsas genom

införandebidrag i en takt av fullt genomförande på tre år. Detta skulle

göra det möjligt att, efter tid för utredning och analys, inom kort

införa betydande förändringar i det föreslagna systemet i enlighet med

Folkpartiets riktlinjer. Därutöver påpekar motionärerna att de kontinuerliga

ändringar som skett i utjämningssystemen har inneburit att övergångsregler

lagrats ovanpå varandra så att inget system någonsin hinner genomföras.

Detta bidrar till att systemet blir ogenomträngligt och svårt att förstå

för andra än en liten grupp experter.

Centerpartiet menar att regeringens proposition om ändringar i det

kommunala utjämningssystemet inte lever upp till de tre grundläggande

principer som anges i motion Fi47. Till dess ett bättre förslag kan

föreläggas riksdagen bör de mest överhängande problemen enligt motionärerna

åtgärdas i det befintliga systemet. Vidare understryks att det nuvarande

systemets införanderegler löper ut första januari 2005. Om detta tillåts

ske kommer framför allt Stockholmsregionen och delar av norra Sverige

att utsättas för orimliga kostnadsökningar. Den enda, enligt motionärerna,

rimliga lösningen på kort sikt är att frysa de nuvarande införandereglerna

på befintliga nivåer (yrkande 3). En frysning av införandereglerna

beräknas av motionärerna tillföra systemet 3,2 miljarder kronor, vilket

bör finansieras av staten (yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Finansutskottet delar regeringens bedömning att kommuner och landsting

med negativa förändringar i bidragsgivningen till följd av det nya

utjämningssystemet bör ges en viss tid att anpassa sina kostnader. Enligt

utskottets mening är de övergångsregler som föreslås i propositionen

väl avvägda såväl när det gäller genomförandetiden som de föreslagna

begränsningarna av bidragsförändringarna för kommuner och landsting.

Utskottet ser också positivt på att införandebidragens storlek per kommun

respektive landsting genom den föreslagna konstruktionen redan kan

beräknas vid systemets införande för varje enskilt år under hela

införandeperioden. Därmed förstärks stabiliteten i planeringsförutsättningarna

för kommuner och landsting.

Samtidigt anser utskottet i likhet med regeringen att det endast är

effekterna av själva systemomläggningen som ska mildras genom de föreslagna

införandereglerna. Det är i överensstämmelse med de grundläggande

principer för ett kommunalt utjämningssystem som utskottet förordar.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt tidigare ställningstagande

beträffande utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem. Med hänsyn

till vad utskottet där anfört om bl.a. Folkpartiets respektive Centerpartiets

synsätt på ett nytt utjämningssystem kan partiernas förslag till en

förkortad ny införandeperiod eller frysta nuvarande införanderegler

inte accepteras. Utskottet vill dessutom framhålla att den av regeringen

föreslagna strukturen för införandereglerna ska hjälpa enskilda kommuner

och landsting att undvika alltför drastiska förändringar till följd av

de föreslagna förändringarna i utjämningssystemet och upphörande fasta

införandetillägg. Graden av utjämningssystemets komplexitet måste därför

vägas mot systemets förmåga att åstadkomma likvärdiga ekonomiska

förutsättningar för alla kommuner och landsting. Enligt utskottets mening

talar övervägande skäl för den struktur för införanderegler som presenteras

i propositionen.

Utskottet noterar vidare att Moderata samlingspartiet i sin aktuella

motion framhåller vikten av införanderegler för att de ekonomiska

effekterna av ett reformerat utjämningssystem ska vara rimliga. Eftersom

partiets alternativa förslag till ett kommunalt utjämningssystem endast

skisseras i den aktuella motionen avslår utskottet motionsförslaget.

Mot denna bakgrund tillstyrker finansutskottet propositionens förslag

i denna del. Motionerna Fi44 (fp) yrkande 6, Fi46 (m) yrkande 4 och

Fi47 (c) yrkandena 3 och 4 avstyrks.

Regleringsbidrag och regleringsavgift

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att regleringsbidrag och

regleringsavgift införs dels för ekonomiska regleringar mellan staten

och kommunsektorn, dels för att kunna upprätthålla de fastställda

utjämningsnivåerna i inkomstutjämningen.

Propositionen

Regeringens förslag till förändringar i nuvarande statsbidrags- och

utjämningssystem innebär att det generella statsbidraget kommer att

upphöra. Behovet av att påverka kommunsektorns samhällsekonomiska utrymme

kvarstår dock liksom behovet av att kunna ta hänsyn till det statsfinansiella

läget. Den kommunala finansieringsprincipen måste också kunna hanteras.

När det generella bidraget till kommunsektorn upphör måste ett nytt

instrument för ekonomiska regleringar och för att påverka det ekonomiska

utrymmet för kommunsektorn skapas.

Med den föreslagna bidragskonstruktionen kommer utgifterna för

inkomstutjämningsbidraget att öka i takt med tillväxten i det kommunala

skatteunderlaget. För att minska risken för att de offentliga finansernas

konjunkturkänslighet förstärks och att stabiliteten i

planeringsförutsättningarna

för kommuner och landsting försämras föreslår regeringen att regleringsbidrag

och regleringsavgifter införs som nya instrument i de ekonomiska

relationerna mellan staten och kommunsektorn. När summan av statens utgifter

för inkomstutjämningsbidrag, kostnadsutjämningsbidrag, strukturbidrag

och införandebidrag, minskad med summan av statens inkomster av

inkomstutjämningsavgifter och kostnadsutjämningsavgifter, är lägre än statens

anslag för bidragen bör skillnaden fördelas som regleringsbidrag till

kommuner respektive till landsting. När summan av statens utgifter för

inkomstutjämningsbidrag, kostnadsutjämningsbidrag, strukturbidrag och

införandebidrag, minskad med summan av statens inkomster av

inkomstutjämningsavgifter och kostnadsutjämningsavgifter, däremot är högre än

statens anslag för bidragen bör skillnaden betalas av kommuner respektive

landsting i form av en regleringsavgift. Regleringsbidrag respektive

regleringsavgift bör bestämmas till ett enhetligt belopp per invånare

i samtliga kommuner. Motsvarande förhållande bör gälla för landstingen.

Det innebär att beloppen för kommunerna respektive för landstingen

blir olika.

De föreslagna regleringsavgifterna och regleringsbidragen kommer således

att kunna användas som instrument för ekonomiska regleringar mellan

staten och kommunsektorn. Regleringsavgiften och regleringsbidraget kan

därvid användas för att påverka den totala ramen för bidrag till kommuner

och landsting och hantera den ökning av utgifterna för inkomstutjämningsbidraget

som beror på tillväxt i det kommunala skatteunderlaget. Regeringen

föreslår att riksdagen årligen ska bestämma storleken på den sammantagna

regleringen för kommuner respektive landsting. Samtidigt bör nivåjusteringen

av underskott respektive överskott i utjämningen enligt lagen (1993:387)

om stöd och service till vissa funktionshindrade fr.o.m. 2005 göras

genom regleringsavgiften/regleringsbidraget för kommunerna.

Regeringen aviserar vidare att den avser att för 2005 föreslå att nivån

på regleringsavgiften/regleringsbidraget fastställs så att ett

statsfinansiellt neutralt utfall uppnås mellan staten och kommunsektorn.

Motionen

Folkpartiet liberalerna delar i motion Fi44 Utjämningskommitténs och

regeringens bedömning att en indexering av systemet inte bör ske.

Vidgningar eller minskningar av systemets omfattning bör i stället bestämmas

genom direkta politiska beslut.

Utskottets ställningstagande

Inom ramen för dagens system sker ekonomiska regleringar till följd av

exempelvis en förändrad fördelning av uppgifter mellan staten och

kommunerna genom justeringar av de generella statsbidragen. Kommunsektorns

ekonomiska situation och bedömningar av dess samhällsekonomiska utrymme

utgör också underlag vid regeringens och riksdagens ställningstaganden

till storleken på det generella statsbidraget för kommuner och landsting.

Finansutskottet konstaterar att med den föreslagna konstruktionen av

utjämningssystemet upphör det generella statsbidraget till kommunsektorn.

Därmed uppstår behov av ett nytt instrument för att genomföra ekonomiska

regleringar och påverka det ekonomiska utrymmet för kommunsektorn. De

av regeringen föreslagna regleringsbidragen och regleringsavgifterna

uppfyller enligt utskottets mening kraven på ett nytt instrument i de

ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn. Genom dessa

regleringsposter skapas möjlighet att med hjälp av direkta politiska

beslut årligen påverka den totala ramen för bidrag till kommuner och

landsting så att den offentliga sektorns konjunkturkänslighet inte

förstärks. På så sätt kan stabiliteten i planeringsförutsättningarna för

kommuner och landsting värnas.

Vidare har utskottet inga invändningar mot förslaget att överskott

respektive underskott i utjämningen av kommunernas kostnader för stöd

och service till vissa funktionshindrade fr.o.m. nästa år ska justeras

genom regleringsavgiften/regleringsbidraget för kommunerna.

Med det anförda tillstyrker finansutskottet propositionens förslag i

denna del.

Administration och uppföljning av utjämningssystemet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande administration av

utjämningssystemet. Utskottet instämmer också i regeringens bedömning

beträffande uppföljning av utjämningssystemet. Förslaget i motionen

avstyrks.

Propositionen

Regeringen bedömer att, i likhet med vad som gäller i dag, utjämningssystemet

bör administreras av Statistiska centralbyrån och Skatteverket. Beslut

om inkomstutjämningsavgift, inkomstutjämningsbidrag och

regleringsavgiftens/regleringsbidragets storlek kan fattas först i januari månad

under utjämningsåret. Samma förhållande gäller även bidrag och avgifter

i kostnadsutjämningen, strukturbidrag, införandebidrag samt den

nivåjustering som kan bli aktuell för att reglera eventuella underskott

eller överskott i kostnadsutjämningssystemet för LSS-verksamhet. Det

innebär att regeringen i budgetpropositionen endast kommer att kunna

ange en prognos för utvecklingen av inkomstutjämningsavgifterna,

inkomstutjämningsbidragen och regleringsavgifterna/regleringsbidragen.

Beslut om regleringsavgift/regleringsbidrag bör därför enligt förslaget

i propositionen fattas av Skatteverket i samband med att verket i januari

månad under utjämningsåret fattar beslut om övriga bidrag och avgifter

för varje kommun och landsting.

De av regeringen föreslagna förändringarna av statsbidrags- och

utjämningssystemet innebär således inga större förändringar för de berörda

myndigheterna. De årliga beräkningarna i utjämningssystemet föreslås

regleras i förordning och genomföras av Statistiska centralbyrån.

Skatteverkets beslut föreslås, som hittills, få överklagas hos regeringen.

Det förhållandet att regeringen föreslår en ny lag beträffande det

kommunala utjämningssystemet föranleder en följdändring i en hänvisning

i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan

menighets utdebitering av skatt, m.m.

Därutöver gör regeringen bedömningen att det finns behov av en löpande

uppföljning och utvärdering av systemet, vilka bör utföras av en permanent

uppföljningsorganisation. Propositionen innehåller en kortfattad

förteckning över organisationens tänkta uppgifter.

Det löpande uppföljningsarbetet kan organiseras inom Regeringskansliet,

i kommittéform eller i en myndighet. Regeringen aviserar att den avser

att återkomma till frågan om i vilken form en fortsatt uppföljning bör

ske. Då avser regeringen att också ta ställning till om en parlamentariskt

sammansatt referensgrupp ska följa det löpande uppföljningsarbetet. Mer

omfattande utredningar av det kommunala utjämningssystemet bör dock,

enligt regeringens mening, såsom hittills lämpligen ske i en tidsbegränsad

parlamentarisk kommitté.

Regeringen understryker att det är viktigt att såväl regeringen och

riksdagen som kommuner, landsting och medborgare har tillgång till

relevant information om den kommunala verksamhetens resultat. Därför är

det angeläget att utveckla uppföljningen. Frågan bereds vidare inom

Regeringskansliet.

Motionen

Folkpartiet liberalerna anser i motion Fi44 att det inte finns något

behov av en permanent uppföljningsorganisation för utjämningssystemet.

Denna skulle enligt motionärerna endast cementera det nuvarande systemet

med dess fel och brister och bli en ytterligare påtryckningsgrupp för

nya inslag och komplikationer i systemet. I stället bör ett arbete med

en genomgripande reform av det kommunala utjämningssystemet omedelbart

inledas. Regeringens förslag i denna fråga avslås av motionärerna

(yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Finansutskottet delar regeringens bedömning att administrationen av det

nya utjämningssystemet även i fortsättningen ska genomföras av Statistiska

centralbyrån och Skatteverket enligt samma principer som gäller i dag.

Utskottet anser också, i likhet med regeringen, att det är angeläget

att utveckla en löpande uppföljning och utvärdering av systemet. Däremot

delar utskottet inte motionärernas uppfattning att en permanent

uppföljningsorganisation endast skulle cementera det nuvarande systemet och

bli en ytterligare påtryckningsgrupp för nya inslag och komplikationer

i systemet. Tvärtom skulle en sådan permanent organisation, enligt

utskottets mening, försäkra en regelbunden utvärdering och sammanställning

av relevant information om den kommunala verksamhetens resultat och

utveckling. Därför förutsätter utskottet att regeringen snarast återkommer

till frågan om i vilken form en fortsatt uppföljning av det nya systemet

bör ske.

Med det anförda och mot bakgrund av vad utskottet tidigare i detta

betänkandet framhållit om fortsatt uppföljningsarbete avseende det

kommunala utjämningssystemet tillstyrker utskottet propositionens förslag

i denna del och avstyrker motion Fi44 (fp) yrkande 7.

Lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om kommunalekonomisk

utjämning och lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser

om kommuns och annan myndighets utdebitering av skatt m.m.

Utskottets ställningstagande

Propositionens förslag har kommenterats och tillstyrkts av utskottet

under respektive avsnitt. Med beaktande av vad utskottet ovan anfört

tillstyrker utskottet de i propositionen framlagda lagförslagen.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem, punkt 1 (m, kd)

av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m), Cecilia Widegren (m) och Lars

Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om utgångspunkter för ett nytt kommunalt

utjämningssystem. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,

2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del

och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och

2,

bifaller delvis motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1 och

2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och

5 samt

avslår proposition 2003/04:155 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att det kommunala utjämningssystemet måste förändras för att

stödja välstånd. För att kunna möta de långsiktiga utmaningarna inom

vården, skolan och omsorgen och för att lösa de omedelbara problemen i

ett stort antal kommuner krävs att ett nytt utjämningssystem baseras på

tydliga ansvarsförhållanden mellan staten och kommunerna.

Utjämningssystemet bör ge kommuner och landsting likvärdiga förutsättningar

att bedriva kärnverksamheterna oberoende av skattekraft och opåverkbara

strukturella kostnader. Här har staten ett ansvar för att alla kommuner

och landsting ges rimliga förutsättningar att klara sina åligganden.

Systemet ska samtidigt förena en utjämning med stimulans för tillväxt

och förnyelse. Därför är det angeläget att de ekonomiska relationerna

mellan staten och kommunerna utformas med respekt för den kommunala

självstyrelsen. Utjämningssystemet måste dessutom vara begripligt och

demokratiskt förankrat hos medborgare och i kommunsektorn. Endast under

sådana förhållanden kan incitament skapas för kommunerna att bidra till

ökad ekonomisk tillväxt, främja effektivitet och stimulera till ökad

valfrihet för medborgarna.

Vad vi anfört om utgångspunkter för ett system för ekonomisk utjämning

mellan landets kommuner och landsting bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Därmed bifaller riksdagen motionerna Fi33 (m)

yrkande 5, Fi36 (kd) yrkande 3, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna del och

Fi46 (m) yrkandena 1 och 2, bifaller delvis motionerna Fi44 (fp) yrkande

1 och Fi47 (c) yrkandena 1, 2 och 5 och avslår propositionens förslag

i denna del.

2. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem, punkt 1 (fp)

av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om utgångspunkter för ett nytt kommunalt

utjämningssystem. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1,

bifaller delvis motionerna

2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,

2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del,

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och

2 samt

2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och

5 samt

avslår proposition 2003/04:155 i denna del.

Ställningstagande

Vi konstaterar att regeringens proposition om det kommunala utjämningssystemet

på inget sätt ger något klart svar på alla de frågor som den kommunala

utjämningen under de senaste åren har väckt. Det står klart att det

nuvarande utjämningssystemet måste reformeras. Det bör ge kommuner och

landsting likvärdiga förutsättningar att bedriva kärnverksamheterna.

Systemet ska också stimulera, och inte avskräcka, kommuner att starta

tillväxtfrämjande åtgärder som att bygga bostäder. Inkomst- och

kostnadsutjämningen bör ses och analyseras tillsammans. Antalet faktorer i

kostnadsutjämningen ska reduceras och vara hänförliga till kommunala

ansvarsområden. Åldersfördelning, glest boende och socioekonomiska

förhållanden är de främsta faktorer som man bör ta hänsyn till. Regionala

skillnader i kostnadsnivå, främst lönenivåer, måste också beaktas.

Vi finner att regeringens förslag till förändringar i utjämningssystemet

inte motsvarar den av oss efterfrågade inriktningen. Därför föreslår vi

att en mer grundläggande reformering av systemet utreds med ambitionen

att kunna sjösättas inför 2006. Målet för arbetet med en framtida

omläggning ska vara att utjämningen sker genom statens försorg. Efter

eventuella tillkommande förändringar i huvudmannaskap och finansiering

av verksamheterna kan återstående behov av skatteväxling mellan stat

och kommunsektor avgöras så att ett sådant statligt utjämningssystem

ska kunna verka med bibehållna krav på tydlighet och genomskinlighet.

Vi

anser att riksdagen ska begära att regeringen snarast återkommer med

ett förslag till ett nytt kommunalt utjämningssystem enligt de riktlinjer

som presenteras i Folkpartiets motion. Därmed tillstyrker vi motion

Fi44 (fp) yrkande 1, bifaller delvis motionerna Fi33 (m) yrkande 5,

Fi36 (kd) yrkande 3, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna del, Fi46 (m) yrkandena

1 och 2 och Fi47 (c) yrkandena 1, 2 och 5 samt avstyrker propositionens

förslag i denna del.

3. Utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem, punkt 1 (c)

av Roger Tiefensee (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om utgångspunkter för ett nytt utjämningssystem.

Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 1, 2 och

5,

bifaller delvis motionerna

2003/04:Fi33 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 5,

2003/04:Fi36 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1,

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 1 i denna del

och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 1 och

2 samt

avslår proposition 2003/04:155 i denna del.

Ställningstagande

Jag anser att ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem måste

förena tre principer i enlighet med vad som beskrivs i Centerpartiets

motion. Det måste respektera och garantera det kommunala självstyret.

Samtidigt ska alla kommuner i landet få likartade förutsättningar för

att kunna upprätthålla en skälig servicenivå genom bl.a. kompensation

för endast strukturella skillnader. Därutöver ska det finnas incitament

för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft.

Regeringens förslag till kommunalt utjämningssystem påverkar enligt min

uppfattning det kommunala självstyret i negativ riktning. Förslaget

minskar kraftigt incitamenten för ekonomisk tillväxt och återinför

negativa marginaleffekter. Jag kan också konstatera att förslaget inte

heller kommer att leda till att de nu utsatta regionerna får märkbart

bättre ekonomiska förutsättningar. Regeringens förslag klarar varken

att hantera de speciella förutsättningar som finns i glest befolkade

eller i tätt befolkade delar av vårt land. Propositionens förslag löser

inga problem utan skapar i stället nya och bryter dessutom mot de tre

principer som Centerpartiet sätter upp för ett kommunalt utjämningssystem.

Därför anser jag att regeringens proposition ska avslås och frågan om

reformerat kommunalt utjämningssystem ska utredas på nytt. En ny utredning

bör få i uppdrag att utarbeta ett förslag till ett långsiktigt hållbart

utjämningssystem utifrån de ovan beskrivna principerna. Ett nytt kommunalt

utjämningssystem bör således respektera det kommunala självstyret och

säkerställa att kommunerna kan erbjuda en grundläggande servicenivå.

Systemet ska samtidigt förena en utjämning med stimulans för tillväxt

och förnyelse. Utjämningssystemet måste dessutom vara begripligt och

demokratiskt förankrat hos medborgare och i kommunsektorn.

Jag anser att riksdagen som sin mening ska tillkännage för regeringen

vad jag har anfört om utgångspunkterna för ett nytt kommunalt

utjämningssystem. Detta innebär att riksdagen bifaller motion Fi47 (c) yrkandena

1, 2 och 5, bifaller delvis motionerna Fi33 (m) yrkande 5, Fi36 (kd)

yrkande 3, Fi44 (fp) yrkande 1, Fi45 (kd) yrkande 1 i denna del och

Fi46 (m) yrkandena 1 och 2 och avslår propositionens förslag.

4. Ett nytt system för inkomstutjämning, punkt 2 (m)

av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m) och Cecilia Widegren (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om förändringar i det kommunala

inkomstutjämningssystemet.

Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 3 och

5 samt

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 2 och

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna

del och 2.

Ställningstagande

Vi anser att de grundläggande problemen i dagens inkomstutjämningssystem

inte kan lösas genom de förslag som regeringen nu förelägger riksdagen.

Vi ser därför behov av genomgripande förändringar av utjämningssystemet

för att stödja - inte motverka - välstånd. För att komma till rätta med

några av de mest snedvridande och tillväxtfientliga inslagen i dagens

system och i det av regeringen föreslagna systemet bör emellertid ett

antal förändringar beslutas redan i dag.

Incitamenten till tillväxtfrämjande åtgärder måste stärkas. En kommun

eller ett landsting vars invånare och politiker strävar efter och lyckas

att förbättra exempelvis sysselsättningen lokalt ska inte straffas med

en i stort sett 100-procentig marginaleffekt, vilken uppstår i det av

regeringen föreslagna systemet. Vi förordar att bidragen till respektive

avgifterna från kommuner och landsting vilkas relativa skattekraft växer

fryses. På så sätt kommer kommunerna att få behålla hela den relativa

tillväxten i skattekraft.

Vidare anser vi att den nivå på skattekraften där utjämningsavgiften

börjar debiteras är för låg. Dessutom är kommunernas marginalskatt på

skattekraft som överskrider gränsen för utjämningsavgift skadligt hög.

Både gränsen för utjämningsavgiften och marginalskatten hämmar tillväxt

och är skadliga för svensk ekonomi. Det kan därtill ifrågasättas om

avgifter som utformas i likhet med dagens utjämningsavgifter över huvud

taget är förenliga med regeringsformens lydelse. Under alla omständigheter

är det enligt vår mening rimligt att kommuner med mycket hög skattekraft

bidrar till att utjämna skillnaderna i landet. Vi föreslår därför, i

avvaktan på ett nytt, grundligt reformerat utjämningssystem, att gränsen

för utjämningsavgift höjs till 115 % för landsting, så att den hamnar

på samma nivå som för primärkommuner. Samtidigt ska utjämningsavgiften

sättas till 80 % av den egna skattesatsen för både primärkommuner och

landsting. På så sätt mildras något de skadliga effekter som regeringens

förslag ger upphov till. Genom att avgiften beräknas utifrån den egna

skattesatsen skapas dessutom ett incitament att hålla en låg skattesats.

Vad vi anfört om förändringar i det kommunala utjämningssystemet bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed bifaller

riksdagen motion Fi46 (m) yrkandena 3 och 5 och avslår propositionens

förslag i denna del samt motionerna Fi44 (fp) yrkande 2 och Fi45 (kd)

yrkandena 1 i denna del och 2.

5. Ett nytt system för inkomstutjämning, punkt 2 (fp)

av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om förändringar i det kommunala

inkomstutjämningssystemet.

Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 2 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna

del och 2 samt

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 3 och

5.

Ställningstagande

Vi delar Ekonomiska rådets åsikt att det finns skäl för en inkomstutjämning

då den dämpar tendenser till skadlig konkurrens. Men de negativa aspekterna

av en inkomstutjämning måste också beaktas. Inkomstutjämningen minskar

incitamenten till skattekonkurrens men innebär också att kommunala

åtgärder som ökar arbetsutbudet leder till transfereringar till andra

kommuner. Vid alltför hög inkomstutjämning finns en uppenbar risk att

åtgärder som skulle öka arbetsutbudet aldrig kommer till stånd.

Inkomstutjämningen bör således inte vara 100-procentig.

Vidare vill vi, i likhet med Ekonomiska rådet, påpeka att den okänslighet

för de negativa effekter av stigande kommunalskatter som ett långtgående

utjämningssystem skapar också har negativa effekter på statsbudgeten.

Detta genom att stigande kommunalskatter som dämpar arbetsutbudet även

minskar basen för statlig skatt. Den 95-procentiga utjämningen är så

nära en fullständig utjämning att det skulle krävas förhållandevis

extrema empiriska resultat för att motivera en så hög nivå. Några sådana

resultat har dock inte presenterats av regeringen eller någon annan

instans.

Vi finner mot denna bakgrund att en utjämning på så hög nivå inte är

rimlig och föreslår att kompensationsgraden för kommunerna sätts till

samma nivå för kommunerna som för landstingen, dvs. 90 %. Genom en

sänkning av kompensationsgraden kan omfattningen av systemet hållas nere

med 2,4 miljarder kronor.

Vi anser att riksdagen bör besluta att för kommuner ska den länsvisa

skattesatsen fastställas utifrån 90 % av medelskattesatsen för kommunerna

i landet 2003 korrigerad per län för de skatteväxlingar som skett mellan

kommuner och landsting fr.o.m. 1991. Därmed tillstyrker vi motion Fi44

(fp) yrkande 2 och avstyrker propositionens förslag i denna del samt

motionerna Fi45 (kd) yrkandena 1 i denna del och 2 och Fi46 (m) yrkandena

3 och 5.

6. Ett nytt system för inkomstutjämning, punkt 2 (kd)

av Lars Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om förändringar i det kommunala

inkomstutjämningssystemet.

Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkandena 1 i denna

del och 2 samt

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 2 och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkandena 3 och

5.

Ställningstagande

Kristdemokraterna har länge drivit kravet att utjämningen av ekonomiska

resurser mellan kommuner ska vara en statlig uppgift och ett statligt

finansieringsansvar. Det förslag till förändringar i inkomstutjämningssystemet

som regeringen nu presenterar ser jag, i detta avseende, som ett steg

i rätt riktning. Men eftersom 15 kommuner och 1 landsting (Stockholms

läns) får fortsätta att betala in till systemet för andra kommuners

räkning står Kristdemokraternas grundläggande kritik mot systemet kvar.

Det är fortfarande tveksamt om systemet stämmer överens med grundlagens

syfte - att kommuner och landsting endast får ta ut skatt för "skötseln

av sina uppgifter".

En konsekvens av grundlagens intention och ståndpunkten att systemet

helt och hållet bör vara statligt, är att ingen kommun eller något

landsting ska betala in till systemet för att finansiera andra kommuners

eller landstings bidrag. Inriktningen måste därför vara att på sikt

höja garantinivån och/eller sänka den s.k. kompensationsgraden för

kommuner och landsting som ligger över den garanterade skattekraften så

att utjämningssystemet blir helt och hållet statligt finansierat. Detta

ska enligt min mening ske genom att staten successivt skjuter till pengar

till systemet så att inte kommuner med lägre skattekraft får sämre

förutsättningar. Endast med ett helt och hållet statligt finansierat

system kan grundlagens bestämmelse i 1 kap. 7 § regeringsformen anses

vara uppfylld.

På sikt finns det också skäl att rent generellt utreda vilken s.k.

kompensationsgrad som ska gälla för alla kommuner och landsting med en

egen skattekraft som är lägre än den garanterade. Dagens nivå på 95 %,

som enligt propositionens förslag ska fortsätta att gälla, ger i och

för sig en långtgående utjämning. Men den innebär också att även dessa

kommuner och landsting har mycket små incitament att bedriva en bättre

tillväxtpolitik. En eventuell förändring av den generella kompensationsgraden

förutsätter enligt min mening att staten skjuter till medel så att inga

kommuner eller landsting med låg skattekraft förlorar på detta. Denna

fråga bör utredas i syfte att öka systemets legitimitet och stärka

incitamenten till en egen tillväxtpolitik i landets samtliga kommuner

och landsting.

Jag anser att regeringen som sin mening ska tillkännage för regeringen

vad jag har anfört om förändringar i det kommunala inkomstutjämningssystemet.

Därmed bifaller riksdagen motion Fi45 (kd) yrkandena 1 i denna del och

2 och avslår propositionens förslag i denna del samt motionerna Fi44

(fp) yrkande 2 och Fi46 (m) yrkandena 3 och 5.

7. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen, punkt 3 (m)

av Mikael Odenberg (m), Gunnar Axén (m) och Cecilia Widegren (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om behovet av att utreda hur man i kostnadsutjämningen

kan ta hänsyn till kostnader för psykiatrin och missbrukarvården. Därmed

bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 6 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 3 och 4

samt

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det angeläget att överväga att i kostnadsutjämningssystemet

för landstingen se över utjämningen för kostnadsskillnader inom psykiatrin

och missbrukarvården. Skälet till detta är att det finns betydande

strukturella kostnadsskillnader inom dessa områden. Exempelvis har

Socialstyrelsen i en inventering av psykiatrin uppskattat att andelen

psykiskt funktionshindrade i Stockholms län är mellan 35 % och 40 %

högre än rikets genomsnitt. Psykisk ohälsa är en vanligare diagnos vid

långtidssjukskrivning i detta län än i övriga riket. Det leder till

högre kostnader i motsvarande omfattning men med den av regeringen

föreslagna modellen, som endast tar hänsyn till slutenvård, missgynnas

de landsting som eftersträvat öppenvård.

Vi noterar att i folkhälsorapporten också framkommer att de som prövat

narkotika i Stockholms län blir fler. Samtidigt ökar koncentrationen av

tungt missbruk till storstäder. Detsamma gäller antalet personer i öppen

beroendevård. Det ökande bruket av narkotika leder till större

narkotikaproblem och medför ökande krav på såväl förebyggande som behandlande

insatser från landstingets sida.

Hälso- och sjukvårdsmodellen utgår från faktisk konsumtion av slutenvård

i vissa vårdtunga grupper, snarare än från behovet av vård. Konsekvensen

blir att modellen uppvisar låg förklaringsgrad och är instabil, då den

inte lyckas skilja mellan strukturell kostnad och självvald servicenivå.

Modellen missgynnar därmed landsting som omprövar och förnyar verksamheten.

Ett landsting som är framgångsrikt i att vårda patienter i öppenvård

eller som via ett framgångsrikt preventivt arbete får en låg incidens

missgynnas i systemet.

Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen ska begära att regeringen

låter utreda hur man i kostnadsutjämningen kan ta hänsyn till kostnader

för psykiatrin och missbrukarvården. Därmed tillstyrker vi motion Fi46

(m) yrkande 6 och avstyrker propositionens förslag i denna del samt

motionerna Fi44 (fp) yrkandena 3 och 4 och Fi45 (kd) yrkande 3.

8. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen, punkt 3 (fp)

av

Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om vilka verksamheter och kostnadsslag som ska

ingå i kostnadsutjämningen. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena 3 och 4

samt

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3 och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att en betydande förenkling av kostnadsutjämningssystemet kan

uppnås genom att begränsa utjämningen till ett fåtal faktorer som

åldersstruktur, boendestruktur och sociala förhållanden. Därmed skulle

man kunna koncentrera utjämningen till lätt avläsbara och kontrollerbara

faktorer - till skillnad från dagens kostnadsutjämningssystem som

egentligen utgör ett mer komplicerat sätt att ta hänsyn till samma

huvudfaktorer. Med en renodling av hänsynstagandena till demografi samt

social och regional struktur skulle tydligheten i systemet öka avsevärt.

Därför förordar vi att en sådan reformering bör utredas och föreslås

med sikte att införas från 2006.

På kort sikt ser vi däremot behov av att förbättra kostnadsutjämningssystemets

funktionssätt när det gäller ersättningar för faktorkostnader. En

kostnadsutjämning som lämnar faktorkostnaderna utanför är enligt vår mening

oacceptabel. Argumentet att kommuner och landsting som stora arbetsgivare

kan påverka lönenivåerna är för oss inget hållbart argument. Eftersom

lönerna oftast bestäms regionvis bör det lönekostnadsindex som skulle

kunna användas vid kostnadsutjämningen avse en hel arbetsmarknadsregion.

Även om en kommun eller ett landsting till en del kan påverka lönenivån

inom det egna området kan kommunen inte i någon högre grad bestämma

lönen i en hel arbetsmarknadsregion.

Genom att inte beakta lönekostnadsskillnaderna inom ramen för

kostnadsutjämningssystemet negligeras dessutom viktiga jämställdhetssträvanden.

I de landsting och kommuner där det finns en medveten politisk strävan

att skapa förutsättningar för en breddad arbetsmarknad för kvinnor med

bl.a. flera arbetsgivare är det naturligt att lönekostnaderna blir något

högre. Dessa strävanden motverkas genom att lönekostnadsskillnader inte

beaktas i utjämningen. Mot denna bakgrund anser vi att regeringens

förslag till förändringar i kostnadsutjämningssystemet bör kompletteras

från den 1 januari 2005 med en modell där regionens allmänna lönekostnadsnivå

för ett urval yrkesgrupper vägs in.

Vad vi här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Därmed bifaller riksdagen motion Fi44 (fp) yrkandena 3 och 4 och avslår

propositionens förslag i denna del samt motionerna Fi45 (kd) yrkande 3

och Fi46 (m) yrkande 6.

9. Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen, punkt 3 (kd)

av

Lars Lindén (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om att snarast utreda frågan om hur skillnader

i strukturella lönekostnader kan införas i kostnadsutjämningssystemet.

Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd) yrkande 3,

bifaller delvis motion

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 4 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 3 och

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 6.

Ställningstagande

Jag anser att strukturella lönekostnadsskillnader ska ingå i

kostnadsutjämningen för att den ska bli rättvis. Om utjämningen inte tar hänsyn

till högre lönekostnader i framför allt tillväxtområden, kommer

skatteuttaget i dessa områden att höjas för att finansiera både de högre

lönekostnaderna och de bidrag som i förekommande fall ska betalas till

andra kommuner eller landsting. Detta innebär i sin tur att tillväxten

hämmas i de ledande områdena, och därmed även i övriga landet när

efterfrågan från dessa områden sjunker. Utjämningen för lönekostnadsskillnaderna

måste dock vara opåverkbar för kommunerna. En möjlig lösning skulle

därför kunna vara att koppla utjämningen till en viss andel av löneläget

i den privata sektorn i den aktuella arbetsmarknadsregionen.

Regeringen anser enligt den aktuella propositionen att "löneutvecklingen

i kommuner och landsting bör bli föremål för fortsatt utredning för att

man ska kunna bedöma om och i så fall hur stor del av skillnader i

lönenivåer som kan anses vara strukturellt betingade". Det är enligt min

mening angeläget att detta utredningsarbete skyndsamt startas.

Vad jag anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Därmed bifaller riksdagen motion Fi45 (kd) yrkande 3, bifaller delvis

motion Fi44 (fp) yrkande 4 och avslår propositionens förslag i denna

del samt motionerna Fi44 (fp) yrkande 3 och Fi46 (m) yrkande 6.

10. Strukturbidrag, punkt 4 (fp)

av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om strukturbidrag till kommuner och landsting

vid sidan av det ordinarie utjämningssystemet. Därmed bifaller riksdagen

motion

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 5 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att hålla den egentliga regionalpolitiken

utanför den kommunala utjämningen. Utjämningssystemet ska enligt vår

mening endast beakta skillnader som avser kommunala områden. Därför bör

det av regeringen föreslagna strukturbidraget inte införas, utan utgå

såsom en integrerad del av regionalpolitiska överväganden. Vi motsätter

oss även regeringens förslag att blanda samman det regionalpolitiska

strukturbidraget med de övergångsbidrag som ska överbrygga genomförandet

av de nya reglerna för utjämningssystemet.

Vad vi anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Detta innebär att riksdagen bifaller motion Fi44 (fp) yrkande 5 och

avstyrker propositionens förslag i denna del.

11. Införandebidrag, punkt 5 (fp)

av Karin Pilsäter (fp) och Gunnar Nordmark (fp).

- Under förutsättning av bifall till reservation 2. -

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen om införandebidrag. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 6 och

avslår proposition 2003/04:155 i denna del och motionerna

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 4 och

2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c) yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Vi anser att det kommunala utjämningssystemet bör genomgå en djupgående

förändring med sikte på att sjösätta ett reformerat system redan 2006.

De betydande förändringar som enligt vår mening behöver göras i systemet

kräver tid för utredning, analys och införande. Ett införande av ett

väsentligt annorlunda utjämningssystem i enlighet med vad vi förordar

ska dock självfallet ske långt tidigare än om 6 år, då den övergångstid

som ligger i regeringens förslag har löpt ut. En förkortad införandetid

förhindrar att övergångsregler lagras ovanpå varandra utan att något

system någonsin hinner att genomföras. Därmed blir utjämningssystemet,

till skillnad från i dag, mindre ogenomträngligt och lättare att förstå

för andra än en begränsad grupp experter.

Mot denna bakgrund förordar vi att genomslaget av nu föreliggande

förändringar bör begränsas genom införandebidrag i en takt av fullt

genomförande på 3 år. Därmed tillstyrker vi motion Fi44 (fp) yrkande 6

och avstyrker propositionens förslag i denna del samt motionerna Fi46

(m) yrkande 4 och Fi47 (c) yrkandena 3 och 4.

Särskilt yttrande

Införandebidrag, punkt 5 (c)

Roger Tiefensee (c) anför:

Jag anser att ett långsiktigt hållbart kommunalt utjämningssystem måste

förena tre principer i enlighet med vad som beskrivs i Centerpartiets

motion. Det måste respektera och garantera det kommunala självstyret.

Samtidigt ska alla kommuner i landet få likartade förutsättningar för

att kunna upprätthålla en skälig servicenivå genom bl.a. kompensation

för endast strukturella skillnader. Därutöver ska det finnas incitament

för ekonomisk tillväxt och ökad skattekraft.

Regeringens proposition om ändringar i det kommunala utjämningssystemet

lever inte upp till de tre grundläggande principer för utjämningssystemet

som Centerpartiet förespråkar. Tills ett bättre förslag kan föreläggas

riksdagen bör de mest överhängande problemen åtgärdas i det befintliga

systemet.

Det nuvarande systemets införanderegler löper ut första januari 2005.

Om detta tillåts ske kommer framför allt Stockholmsregionen och delar

av norra Sverige att utsättas för orimliga kostnadsökningar. Därför

anser jag att den enda rimliga lösningen på kort sikt är att frysa de

nuvarande införandereglerna på befintliga nivåer.

Samtidigt noterar jag att nästan 60 % av kommunerna får det sämre när

regeringens nya föreslagna kommunutjämningssystem får verka fullt ut.

Varför detta system är att föredra framför det nuvarande med frysta

införanderegler är minst sagt oklart. En frysning av de nuvarande

införandereglerna i enlighet med Centerpartiets förslag innebär i stället

att systemet tillförs 3,2 miljarder kronor, vilket ger klara fördelar

för de flesta kommungrupper. Enligt min mening bör staten finansiera de

frysta införandereglerna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:155 Ändringar i det kommunala utjämningssystemet:

Riksdagen

antar regeringens förslag till

lag om kommunalekonomisk utjämning,

lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns

och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.

Följdmotioner

2003/04:Fi44 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag

till kommunalt utjämningssystem enligt de riktlinjer som anförs i

motionen.

2. Riksdagen beslutar att för kommuner skall den länsvisa skattesatsen

fastställas utifrån 90 % av medelskattesatsen för kommunerna i landet

2003 korrigerad per län för de skatteväxlingar som skett mellan kommuner

och landsting fr.o.m. 1991.

3. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag

där ingående faktorer i kostnadsutjämningen begränsas till ålder och

sociala och regionala faktorer.

4. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett förslag

där lönekostnadsskillnader beaktas inom de sociala och regionala faktorerna

i kostnadsutjämningen.

5. Riksdagen avslår regeringens förslag om strukturbidrag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om införandebidrag.

7. Riksdagen avslår regeringens förslag om ett permanent

uppföljningsorgan.

2003/04:Fi45 av Lars Lindén m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i motionen om ett helt statligt finansierat utjämningssystem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i motionen om den s.k. kompensationsgraden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i motionen om att snarast utreda frågan om hur skillnader i

strukturella lönekostnader kan införas i kostnadsutjämningssystemet.

2003/04:Fi46 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet att genomföra genomgripande förändringar av

de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna. (Avsnitt 4)

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om principer för ett system för ekonomisk utjämning mellan

landets kommuner. (Avsnitt 5)

3. Riksdagen beslutar att primärkommuner och landsting med relativt

växande skattekraft alltid skall få behålla denna i enlighet med vad

som anförs i motionen. (Avsnitt 6.1)

4. Riksdagen bifaller regeringens förslag till utformning av

införanderegler, vilket innebär att ingen primärkommun och inget landsting

med i motionen angivna förslag skall kunna förlora mer än vad som anges

i propositionen. (Avsnitt 6.5)

5. Riksdagen beslutar att den nivå från vilken utjämningsavgift

tas ut fastställs till 115 % av rikets medelskattekraft för såväl

kommuner som landsting, varvid avgiften skall vara 80 % av egen skattesats.

(Avsnitt 6.3)

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet att utreda hur man i kostnadsutjämningen bör

ta hänsyn till kostnader för psykiatrin och missbrukarvården. (Avsnitt

6.4)

2003/04:Fi47 av Roger Tiefensee m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2003/04:155 Ändringar

i det kommunala utjämningssystemet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om principerna för ett framtida hållbart kommunalt

utjämningssystem.

3. Riksdagen beslutar att frysa införandereglerna i dagens

utjämningssystem på befintliga nivåer.

4. Riksdagen beslutar att de frysta införandereglerna skall

finansieras av staten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillsättandet av en ny utredning för det kommunala

utjämningssystemet.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag