Bet. 2004/05:JUU18

Justitieutskottets betänkande

2004/05:JUU18

Våldsbrott och brottsoffer

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika frågor om våldsbrott och

brottsoffer i motioner som väckts under den allmänna motionstiden år

2004. Motionerna gäller bl.a. stöd i olika former till brottsoffer,

olika myndigheters åtgärder för att skydda och stödja brottsoffer samt

skadestånd och brottsskadeersättning till brottsoffer.

Utskottet föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande av innebörd

att det bör göras en översyn av möjligheterna att få brottsskadeersättning

i de fall där gärningsmannen är under 15 år. Utskottet avstyrker övriga

motionsyrkanden.

I ärendet finns 21 reservationer och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Allmänt om brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju202 yrkande 1 och 2004/05:Ju258.

Reservation 1 (m, fp, kd, c)

2. Utredning om samhällets ansvar för brottsoffer

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju348 yrkande 1.

Reservation 2 (v)

3. Nationellt program om personsäkerhet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju292 yrkandena 8 och 9, 2004/05:Ju293

yrkandena 21 och 25, 2004/05:Ju467 yrkande 13 och 2004/05:L292 yrkande

8.

Reservation 3 (m, fp, kd, c)

4. Anonymitetsskydd för informatörer

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju489 yrkande 22.

Reservation 4 (c)

5. Trygghetspaket för hotade kvinnor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju467 yrkandena 1 och 2 samt

2004/05:Ju488 yrkande 12.

Reservation 5 (m, fp, kd, c)

6. Europeiskt samarbete för bättre skydd av brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju292 yrkande 10, 2004/05:Ju480

yrkande 2 och 2004/05:Ju485 yrkande 8.

Reservation 6 (m, fp, kd, c)

7. Utvärdering av kvinnofridsreformen m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju286 och 2004/05:Ju467 yrkande 4.

8. Straffskalan vid kvinnomisshandel m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 12 och 2004/05:Ju488

yrkandena 2 och 5.

Reservation 7 (m, fp, kd, c)

9. Förolämpning

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju316 yrkande 3, 2004/05:Ju435

yrkande 4, 2004/05:Ju448 yrkande 4, 2004/05:Ju488 yrkande 11, 2004/05:L295

yrkande 17 och 2004/05:U257 yrkande 10.

Reservation 8 (fp, kd, v, c, mp)

Reservation 9 (m)

10. Polisens och åklagarnas insatser

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju202 yrkande 2, 2004/05:Ju293

yrkande 8, 2004/05:Ju443 och 2004/05:Ju455 yrkande 1.

Reservation 10 (m, fp, kd, c)

11. Geografisk informationsteknik

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju342 yrkandena 1 och 2.

12. Målsägandebiträde för efterlevande

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju201.

Reservation 11 (m, fp, kd, c)

13. Information om permissioner m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 10 och 2004/05:Ju452.

Reservation 12 (m, fp, kd, c)

14. Haverikommission vid dödligt våld

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju293 yrkande 11.

Reservation 13 (fp)

15. Äldre och funktionshindrade brottsoffer

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju333 yrkande 2 och 2004/05:Ju348

yrkande 2.

Reservation 14 (v, mp)

16. Straffet för överträdelse av besöksförbud

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 16 och 2004/05:Ju488

yrkande 6.

Reservation 15 (m, fp, kd, c)

17. Elektronisk övervakning av besöksförbud

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 18, 2004/05:Ju302,

2004/05:Ju330 yrkande 5, 2004/05:Ju395, 2004/05:Ju423 yrkande 2,

2004/05:Ju467 yrkande 3, 2004/05:Ju488 yrkande 10 och 2004/05:Ju509.

Reservation 16 (m, fp, kd, c)

18. Elektronisk övervakning vid villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju342 yrkande 3.

Reservation 17 (kd)

19. Prövningen av anspråk på brottsskadeersättning

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju261 och 2004/05:Ju292 yrkande 14.

Reservation 18 (m, fp, kd, c)

20. Brottsskadeersättning för sakskada

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju292 yrkande 12 och 2004/05:L292

yrkande 2.

Reservation 19 (fp, c)

21. Förskottering av skadestånd

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 20, 2004/05:Ju467

yrkande 14, 2004/05:Ju480 yrkande 4 och 2004/05:L338 yrkande 4.

Reservation 20 (fp, kd, c)

22. Befogenheter för särskilda företrädare

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju330 yrkande 10.

Reservation 21 (m, fp, kd, c)

23. Brottsskadeersättning när gärningsmannen är under 15 år

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet

anfört om brottsskadeersättning när gärningsmannen är under 15 år. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju348 yrkande 3.

Stockholm den 1 mars 2005

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Britta Lejon (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Lennart

Nilsson (s), Helena Frisk (s), Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson

(m), Göran Norlander (s), Johan Linander (c), Cecilia Magnusson (m),

Kerstin Andersson (s), Leif Björnlod (mp), Christer Erlandsson (s),

Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl (kd).

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med anknytning

till frågor om våldsbrott och brottsoffer. Motionerna har väckts under

den allmänna motionstiden år 2004.

Allmänt om brottsoffer

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas tre motionsyrkanden om mera övergripande

insatser på brottsofferområdet. Utskottet föreslår, med hänvisning bl.a.

till genomförda reformer, att motionsyrkandena avslås. Jämför

reservationerna 1 och 2.

I motion Ju202 (m) efterfrågas en ny strategi för stödet till brottsoffer

som innebär bl.a. ett tydligt ställningstagande för brottsoffret. I

motion Ju258 (m) anförs att brottsoffrens ställning bör stärkas, bl.a.

genom förstärkt skydd för utsatta kvinnor. I motion Ju348 (v) begärs

att Brottsoffermyndigheten ges i uppdrag att med ett helhetsperspektiv

utreda samhällets ansvar för brottsoffer och föreslå åtgärder.

Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de senaste två decennierna

varit föremål för en mängd olika utredningar och förslag. Vid behandlingen

av regeringens proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer, där regeringen

bl.a. presenterade en strategi för det fortsatta stödet till brottsoffer,

ställde sig riksdagen bakom regeringens överväganden och avstyrkte

motionsyrkanden liknande vissa av de nu aktuella (bet. 2000/01:JuU20,

rskr. 205). Utskottet har därefter vidhållit denna uppfattning, senast

i fjolårets betänkande rörande frågor om våldsbrott och brottsoffer

(bet. 2003/04:JuU17 s. 8 f.).

År 2003 lade regeringen fram propositionen Ytterligare åtgärder för att

motverka våld i nära relationer (prop. 2002/03:70). I propositionen

föreslogs bl.a. ändringar i lagen (1988:688) om besöksförbud som innebar

att ett besöksförbud skulle kunna avse den gemensamma bostaden samt

utvidgas till ett större geografiskt område än vad som tidigare var

möjligt. Utskottet ställde sig bakom regeringens förslag och anförde bl.

a. att förslaget innebar en god avvägning mellan de utsatta personernas

skyddsbehov och regeringsformens krav på att inte i större utsträckning

än nödvändigt inskränka enskilda människors rörelsefrihet. De nya

reglerna började gälla den 1 september 2003 (bet. 2002/03:JuU17, rskr.

224, SFS 2003:484).

Vidare överlämnade Personsäkerhetsutredningen i januari 2004 sitt

slutbetänkande Ett nationellt program om personsäkerhet (SOU 2004:1). I

betänkandet föreslås bl.a. att det skall införas ett nationellt program

om personsäkerhet. Vidare föreslås i delbetänkandet Nationell handlingsplan

- Mot våld i nära relationer (SOU 2002:71) bl.a. en nationell handlingsplan

mot våld i nära relationer samt att hotade personer skall kunna bli

folkbokförda i särskild ordning med starkare sekretesskydd.

Betänkandena bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Värt att nämna här är också att Utredningen om Brottsoffermyndigheten

i sitt betänkande En översyn av Brottsoffermyndigheten (SOU 2004:61)

föreslår bl.a. att Brottsoffermyndigheten ges i uppdrag att ta fram ett

nationellt handlingsprogram för arbetet med brottsofferfrågor på central

och lokal nivå. Vidare föreslås att myndigheten får en samordningsuppgift

för brottsofferfrågornas behandling i samhället.

Betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Regeringen anförde i budgetpropositionen för år 2005 att den även

fortsättningsvis kommer att verka för att myndigheterna inom rättsväsendet

på olika sätt utvecklar sina insatser för att ge stöd till brottsoffer

(prop. 2004/05:1 utg.omr. 4 s. 52). Regeringen har också i regleringsbreven

för år 2005, i likhet med de senaste åren, givit Åklagarmyndigheten

respektive Rikspolisstyrelsen i uppdrag bl.a. att redovisa de insatser

som har genomförts i fråga om bekämpning av våld mot kvinnor och barn.

Redovisningen skall innehålla en sammanhållen beskrivning och analys

av hur verksamheten har utvecklats och dess resultat.

Utskottet anser att det är av största vikt för brottsoffren att det

finns ett väl fungerande rättsväsende, vilket bl.a. innebär att de som

begår brott identifieras och lagförs. Vikten av att åtgärder vidtas för

att klara upp fler brott får dock inte skymma det faktum att det även

behövs åtgärder som är direkt inriktade på att ge brottsoffren stöd.

Som framgår av redovisningen ovan har ett flertal sådana åtgärder

vidtagits under de senaste åren. Riksdagen har också framhållit detta som

en prioriterad uppgift och bl.a. uttalat att våld mot utsatta grupper,

såsom kvinnor och barn, är något som skall uppmärksammas särskilt av

polis och åklagare (bet. 2004/05:JuU1 s. 39 f., s. 47 f. och s. 59 f.).

Utskottet kan också konstatera att ytterligare förslag lämnats av olika

utredningar och att dessa förslag är ägnade att bidra till att förbättra

situationen för dem som utsatts för brott.

Mot bakgrund av de åtgärder som under senare år har vidtagits på

brottsofferområdet samt det beredningsarbete som pågår med dessa frågor

ser utskottet inte något behov av att riksdagen föreslår några åtgärder

med anledning av nu aktuella motionsyrkanden. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju258 samt motionerna Ju202 och Ju348 i nu

behandlade delar.

Åtgärder till skydd för hotade personer

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motionsyrkanden om åtgärder för att skydda

hotade personer, bl.a. inrättandet av ett nationellt program om

personsäkerhet, ersättning för kostnader som uppstår i samband med medgivande

att använda fingerade personuppgifter, ersättning för vidtagna skyddsåtgärder

efter brott, anonymitetsskydd för informatörer samt om larm och

trygghetspaket för hotade kvinnor. Utskottet föreslår, bl.a. med hänvisning

till pågående beredning i Regeringskansliet, att motionsyrkandena avslås.

Jämför reservationerna 3-5.

Nationellt program om personsäkerhet m.m.

I motion Ju292 (fp) efterfrågas olika åtgärder som syftar till att

förbättra skyddet för hotade personer, bl.a. ett nationellt

personsäkerhetsprogram

och ersättning för kostnader som uppstår i samband med medgivande att

använda fingerade personuppgifter. I motionerna Ju293 (fp), Ju467 (kd)

och L292 (fp) framförs liknande förslag. I motion Ju293 (fp) begärs

dessutom att skadeståndsersättningen vid grov kvinnofridskränkning även

skall omfatta ersättning för vidtagna skyddsåtgärder, såsom byte av lås

och installerande av larm m.m.

I motion Ju489 (c) anförs att ett anonymitetsskydd för informatörer bör

införas.

Personsäkerhetsutredningen lämnade i januari 2004, som tidigare nämnts,

sitt slutbetänkande Ett nationellt program om personsäkerhet (SOU

2004:1). I betänkandet föreslås bl.a. att det skall införas ett nationellt

program om personsäkerhet som regleras i en särskild lag. Polisen

föreslås få huvudansvaret för programmet. I första hand är programmet

tänkt att tillämpas beträffande bevispersoner som medverkar i en

förundersökning eller rättegång rörande grov eller organiserad brottslighet.

Med bevispersoner avses målsägande och vittnen men även misstänkta och

tilltalade. Det är erfarenhetsmässigt i sistnämnda grupp som de mera

komplicerade skyddsfrågorna uppkommer. Härutöver får programmet tillämpas

beträffande anställda inom rättsväsendet, t.ex. poliser, och deras

närstående. Slutligen kan programmet tillämpas även beträffande andra

personer, om det föreligger särskilda skäl. Det kan handla om politiker,

journalister eller andra exponerade grupper, t.ex. informatörer. Den

som beviljas inträde i programmet skall enligt förslaget få hjälp med

de säkerhetsåtgärder som bedöms nödvändiga och möjliga att genomföra,

t.ex. skyddat boende. Den enskilde skall även få hjälp med myndighetskontakter

och annat som krävs för att genomföra programmet.

Vidare sägs i förslaget att den som är föremål för åtgärder i det nya

programmet skall ha rätt till ersättning från staten, s.k.

personsäkerhetsersättning. Denna ersättning skall lämnas i skälig utsträckning

för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och

förlust vid avyttring av egendom som orsakats av åtgärder för förebyggande

av brott. Personsäkerhetsersättning skall kunna utgå även till andra

personer utanför programmet som riskerar att utsättas för brottslighet

som riktar sig mot liv, hälsa, frihet och frid, om det föreligger

synnerliga skäl. Det kan t.ex. vara fråga om mycket allvarliga fall av

våld i nära relationer. Något krav på att den hotade skall ha bytt

identitet bör i det sistnämnda fallet enligt förslaget inte ställas upp,

utan möjligheten bör stå öppen också för t.ex. kvarskrivna personer.

I

delbetänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen

(SOU 2003:74) föreslår Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU)

att det skall vara möjligt att hemlighålla uppgifter som hänför sig

till identiteten hos informatörer som polisen och de andra brottsbekämpande

myndigheterna använder i underrättelseverksamhet och brottsutredningsverksamhet.

Uppgifterna skall skyddas även under domstolsprocessen genom möjlighet

för ett vittne, t.ex. en polisman, att vägra att yttra sig i syfte att

inte röja identiteterna. Av rättssäkerhetsskäl skall domstolen dock

kunna besluta att vittne skall avslöja identiteten, om det finns synnerliga

skäl. För det fall att informatören själv skall vittna i domstol skall

vanliga bestämmelser gälla, exempelvis om skyldigheten att uppge sitt

namn.

Betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att förbättra

skyddet för hotade personer. De förslag som Personsäkerhetsutredningen

och BRU lagt fram ligger väl i linje med motionsönskemålen. Utskottet

anser att det inte behövs någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna

Ju292, Ju293, Ju467, Ju489 och L292 i nu behandlade delar avstyrks.

Trygghetspaket för hotade kvinnor

I motion Ju467 (kd) begärs att hotade kvinnor i större utsträckning

skall förses med bättre och mer utvecklade hjälpmedel samt trygghetspaket,

larm och pepparsprej. I motion Ju488 (m) begärs att hotade kvinnor i

större utsträckning skall utrustas med bl.a. larmpaket.

Det är polisens uppgift att ge skydd åt hotade och förföljda personer.

Sådana personer kan utrustas med särskilda s.k. trygghetspaket som

polisen tillhandahåller. Det finns drygt 400 trygghetspaket i landet.

Ett trygghetspaket består av en väska som innehåller bl.a. mobiltelefon

och larmanordningar. Enligt vad utskottet inhämtat har trygghetspaketen

numera försetts med larmtelefoner som är kopplade till GSM-telesystemet.

Är det fråga om mycket allvarliga hot är det möjligt för den hotade

personen att bl.a. få livvaktsskydd. På grund av de höga kostnaderna

och intrånget i den hotade personens privatliv är det emellertid relativt

ovanligt att den möjligheten används.

Under åren 1993-1997 bedrevs försök med att förse hotade och förföljda

personer med pepparsprej i självförsvarssyfte. I samband med tidigare

behandling av motionsyrkanden liknande de nu aktuella (bet. 2002/03:JuU11

s. 14 f.) inhämtade utskottet från Rikspolisstyrelsen att erfarenheterna

av försöksverksamheten inte var särskilt goda. För att kunna förse hotade

personer med pepparsprej krävs att de beviljas tillstånd att inneha

vapen. Vid prövning av tillståndsfrågan framkom under försöksperioden

inte sällan uppgifter om brister i den skyddade personens vandel, vilket

hindrade att tillstånd beviljades. Härtill kom att många hade svårt med

handhavandet av sprejen. Bland annat dessa omständigheter medförde att

få kvinnor utnyttjade möjligheten att disponera pepparsprejen i

självförsvarssyfte.

Rikspolisstyrelsen redovisade i januari 2004 ett regeringsuppdrag att

undersöka lämpligheten och möjligheten att inleda en ny försöksverksamhet

med tårgas- och pepparsprej för hotade personer (Ju2003/3168/PO,

Ju2003/6805/PO och Ju2003/7369/PO). I redovisningen avstyrker Rikspolisstyrelsen

en sådan försöksverksamhet. Rikspolisstyrelsen anser att tillstånd för

innehav av pepparsprej även fortsättningsvis bör prövas enligt gällande

vapenlagstiftning. Pepparsprejen skall upphandlas genom Rikspolisstyrelsens

försorg och vara ett komplement till trygghetspaketen. Rikspolisstyrelsen

bör årligen följa upp användningen av pepparsprejen.

Enligt vad utskottet har inhämtat pågår upphandling av pepparsprej genom

Rikspolisstyrelsens försorg i syfte att erbjuda även detta skydd i

trygghetspaketen. En ändring har även gjorts i vapenförordningen (1996:70)

som innebär att hotade kvinnor som söker tillstånd att inneha pepparsprej

inte behöver betala ansökningsavgiften (SFS 2004:616).

Utskottet behandlade liknande yrkanden senast i mars 2004 (bet.

2003/04:JuU17 s. 12 f.). Utskottet kunde bl.a. konstatera att det inom

polisorganisationen finns ett ganska stort antal trygghetspaket som hotade

och förföljda kvinnor kan förses med. Dessa trygghetspaket är också

föremål för materiella uppgraderingar. När det gällde frågan om att

förse hotade kvinnor med pepparsprej hänvisades bl.a. till det ovan

nämnda utredningsuppdraget till Rikspolisstyrelsen. Mot bakgrund härav

ansåg utskottet att det vid denna tidpunkt inte fanns skäl för något

uttalande i frågan.

Utskottet har inte ändrat uppfattning sedan den föregående behandlingen

av frågan. Utskottet ser dock positivt på att hotade kvinnor fortsättningsvis

erbjuds pepparsprej genom polisens försorg. Utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna i Ju467 och Ju488 i nu behandlade delar.

Europeiskt samarbete för bättre skydd av brottsoffer

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas tre motionsyrkanden som rör arbetet med

brottsofferfrågor inom EU. Utskottet föreslår, med hänvisning till det

arbete som pågår inom EU, att motionsyrkandena avslås. Jämför reservation

6.

I motion Ju480 (kd) anförs att arbetet med att utveckla det europeiska

samarbetet för bättre brottsofferskydd måste fortsätta. I motion Ju292

(fp) och motion Ju485 (fp) anförs att Sverige bör verka för ett gemensamt

EU-program för vittnesskydd och brottsoffers säkerhet.

EU har på brottsofferområdet vidtagit ett flertal åtgärder, bl.a. har

Europeiska unionens råd den 15 mars 2001 antagit rambeslut 2001/220/RIF

om brottsoffrens ställning i straffrättsliga förfaranden. Rambeslutet

innebär att brottsoffer skall ha möjlighet att yrka ersättning från

gärningsmannen under det straffrättsliga förfarandet. Rambeslutet

medförde inte behov av några lagstiftningsåtgärder i Sverige.

Innebörden av rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning

till brottsoffer är bl.a. att alla medlemsstater skall införa ett system

för statlig ersättning till brottsoffer. Vidare skall visst samarbete

mellan myndigheterna i de olika staterna ske för att underlätta förfarandet

för den som söker ersättning efter att ha drabbats av brott i en annan

medlemsstat än den han eller hon normalt vistas i. Direktivet skall

införlivas i den nationella lagstiftningen senast den 1 januari 2006.

En

andra fas av EU:s Daphneprogram har inletts. Daphne II pågår under

perioden 2004-2008, och syftet är att förebygga våld mot barn, ungdomar

och kvinnor samt att skydda våldsoffer och riskgrupper. Budgeten uppgår

till totalt 50 miljoner euro.

Här kan även nämnas Agis, som är ett ramprogram för polissamarbete och

straffrättsligt samarbete. Programmet skall bl.a. stödja projekt som

rör samarbete mellan medlemsstater för att nå ett effektivt skydd för

brottsoffrens intressen vid straffrättsliga förfaranden.

Inom det europeiska samarbetet pågår även arbete på vittnesskyddsområdet.

Europeiska unionens råd antog den 23 november 1995 en resolution om

skydd av vittnen inom ramen för kampen mot den organiserade internationella

brottsligheten (95/C 327/04). Medlemsländerna uppmanas i resolutionen

att garantera vittnen och deras anhöriga erforderligt skydd.

Enligt rekommendation 25 i EU:s strategi inför det nya årtusendet om

förebyggande och bekämpning av den organiserade brottsligheten bör det

utarbetas förslag till ett instrument om rättslig ställning och skydd

för de vittnen och de personer som medverkar i eller som har medverkat

i kriminella organisationer och som är beredda att samarbeta med

rättssystemet. Den sektorsövergripande arbetsgruppen mot organiserad

brottslighet har i en rapport (10925/03 CRIMORG 49) om genomförandet av

strategin för rådet konstaterat att initiativ till rättsliga instrument

ännu inte har tagits, varför rekommendationen inte har följts. Som en

första åtgärd bör man enligt arbetsgruppen överväga att påbörja arbetet

med ett rambeslut. Som en andra åtgärd bör man med beaktande av

medlemsstaternas och Europols erfarenheter utarbeta en EU-modell för avtal

och riktlinjer som kan utnyttjas bilateralt eller, om så erfordras,

multilateralt. Arbetsgruppen uppmanar i rapporten kommissionen att inleda

en undersökning om medlemsstaternas gällande lagstiftning. Rådet

rekommenderas att därefter, beroende på vad undersökningen kommer fram

till, undersöka behovet av ytterligare åtgärder på europeisk nivå.

I det tidigare nämnda slutbetänkandet från Personsäkerhetsutredningen

konstateras att ett viktigt inslag i personsäkerhetsarbetet är att flytta

den hotade personen långt bort från själva hotet. Sverige är dock ett

relativt litet land, och det är därför inte alltid lätt att uppnå

tillräcklig säkerhet vid flyttning inom landet. I betänkandet noteras

vidare att några rutiner för utbyte mellan Sverige och andra länder

inte finns i dag eftersom internationellt samarbete på detta område

regelmässigt förutsätter att de länder som deltar har ett fullt utbyggt

nationellt handlingsprogram. När det svenska programmet om personsäkerhet

antagits öppnas därför nya möjligheter till samarbete med andra länder

(SOU 2004:1 s. 157 f.).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motsvarande

yrkanden om att utveckla det europeiska samarbetet för bättre brottsofferskydd,

senast i mars 2004 (bet. 2003/04:JuU17 s. 10 f.). Utskottet ansåg då

att motionsyrkandena var tillgodosedda genom det arbete som regeringen

redan bedrev och planerade att fortsätta att driva inom EU rörande

brottsoffrens situation.

Utskottet har inte ändrat sin tidigare inställning i denna fråga.

Motionerna Ju292, Ju480 och Ju485 i här behandlade delar avstyrks.

Straffrättsligt skydd

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsyrkanden med straffrättslig

anknytning till brottsofferområdet. Det rör sig huvudsakligen om

utvärdering av kvinnofridsreformen, straffskärpning vid kvinnomisshandel

och allmänt åtal vid förolämpning som riktar sig mot någons könsidentitet

eller sexuella läggning. Utskottet föreslår, med hänvisning bl.a. till

vidtagna åtgärder och pågående arbete, att samtliga motionsyrkanden

avslås. Jämför reservationerna 7-9.

Utvärdering av kvinnofridsreformen m.m.

I motion Ju467 (kd) begärs en utvärdering av kvinnofridsreformen. I

motion Ju286 (m) efterfrågas en utvärdering av lagstiftning som rör

våld mot kvinnor.

Vid riksmötet 1997/98 lade regeringen fram propositionen Kvinnofrid

(prop. 1997/98:55). Propositionen innehöll förslag till åtgärder mot

våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier i arbetslivet.

Utskottet behandlade förslagen i betänkandet Kvinnofrid (bet. 1997/98:JuU13).

I enlighet med ett av regeringen i propositionen framlagt förslag

infördes i 4 kap. brottsbalken en ny paragraf, 4 a §, som upptar bestämmelser

om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Paragrafen

erhöll en ny lydelse den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:145, bet.

1999/2000:JuU3).

Enligt lagrummet gäller att den som begår brottsliga gärningar enligt

3, 4 eller 6 kap. brottsbalken (alltså brott mot liv och hälsa, brott

mot frihet och frid samt sexualbrott) mot en närstående eller tidigare

närstående person döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en

upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade

att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning

till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna

begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller

som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande

förhållanden, skall han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning

till samma straff.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett huvudsakligt motiv för

denna varit att införa ett nytt brott som markerar det särskilt straffvärda

i en långvarig och upprepad kränkning av en annan person och där

förfarandet består av en serie i och för sig straffbelagda gärningar (prop.

1997/98:55 s. 74).

I maj 2000 publicerade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rapporten Grov

kvinnofridskränkning - En kartläggning (BRÅ-rapport 2000:11). Enligt

BRÅ var det ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser om hur

den nya lagstiftningen fungerar, men BRÅ konstaterade samtidigt att

domstolarna betraktat brottet som särskilt allvarligt.

För att förstärka sitt arbete med att motverka våld mot kvinnor inrättade

regeringen i maj 2000 Nationellt råd för kvinnofrid. I juni 2003

överlämnade rådet sin slutrapport, Råd för kvinnofrid till regeringen. I

rapporten ges råd till regeringens enskilda statsråd i syfte att

åskådliggöra hur Nationellt råd för kvinnofrid ser på kvinnofridsfrågorna.

Till justitieministern ges bl.a. rådet att ta initiativ till en

utvärdering av de gångna årens rättspraxis i kvinnofridsmål.

Utredningen om kvinnofridsuppdragen överlämnade sitt betänkande Slag i

luften - En utredning om myndigheter, mansvåld och makt i december 2004

(SOU 2004:121). I utredningens uppdrag låg att följa upp och ur ett

könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma uppdrag och de

uppdrag till enskilda myndigheter som gavs i samband med propositionen

Kvinnofrid. Utvärderingen visar att myndigheterna utfört en del av

uppdragen, medan andra inte utförts. De myndighetsspecifika uppdragen

har i större utsträckning än de myndighetsgemensamma genomförts av

myndigheterna, många har dock genomförts på ett sätt som inte är

tillfredsställande.

Betänkandet bereds inom Näringsdepartementet.

I december 2004 överlämnade utredningen Ombildning av Rikskvinnocentrum

betänkandet Nytt nationellt kunskapscentrum - ombildning av RKC (SOU

2004:117). I betänkandet föreslås ett nytt nationellt centrum för kvinnor

som våldtagits och misshandlats. Tanken är att centret skall drivas av

staten permanent och att det skall fungera som ett kunskaps- och

resurscentrum om mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer.

Centrumets övergripande mål skall vara att motverka våld mot kvinnor

och verka för att våldsutsatta kvinnor får ett bra bemötande och stöd.

I betänkandet framhålls att centrumet i sina utbildningar samt vid

insamling av forskning och spridande av information särskilt skall

uppmärksamma kvinnor som misshandlats och våldtagits, barn som bevittnat

våld och män som begått misshandel och våldtäkt (SOU 2004:117 s. 100).

Betänkandet bereds inom Näringsdepartementet.

Utskottet behandlade liknande yrkanden förra året (bet. 2003/04:JuU17

s. 14 f.). Utskottet konstaterade då att det pågående arbetet med att

utvärdera bl.a. de uppdrag till enskilda myndigheter som gavs i samband

med kvinnofridspropositionen inte bör föregripas. Vad gäller kvinnofridsbrottet

menade utskottet att en utvärdering, för att vara meningsfull, bör

avvaktas ytterligare en tid.

Utskottet har inhämtat att frågan om översyn av kvinnofridslagstiftningen

är aktuell inom Justitiedepartementet. Översynen kommer att inledas

efter remiss och beredning dels av betänkandena Slag i luften - En

utredning om myndigheter, mansvåld och makt (SOU 2004:121) samt Nytt

nationellt kunskapscentrum - ombildning av RKC (SOU 2004:117), dels av

en redovisning som BRÅ kommer att lämna avseende en delredovisning av

ett regeringsuppdrag som går ut på att utvärdera tillämpningen av lagen

om besöksförbud. Översynen planeras att inledas under år 2006.

Utskottet konstaterar att en sådan översyn som efterfrågas i motionerna

planeras. Utskottet anser att motionsyrkandena får anses vara tillgodosedda.

Utskottet avstyrker motion Ju286 samt motion Ju467 i nu behandlad del.

Straffskalan vid kvinnomisshandel m.m.

I motion Ju488 (m) efterfrågas en straffskärpning för kvinnomisshandel

så att fängelsestraff blir påföljden i normalfallet. Vidare anförs att

s.k. hedersrelaterade motiv skall ses som en försvårande omständighet

vid bedömningen av straffvärdet för våldsbrott. I motion Ju293 (fp)

förordas bl.a. att straffminimum för brottet grov kvinnofridskränkning

höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som tillfogar en annan person

kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller

något annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse i högst två

år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex

månader. Är brottet grovt, döms enligt 3 kap. 6 § samma balk för grov

misshandel till fängelse lägst ett och högst tio år. Vid bedömande av

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen var

livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller

allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken skall rätten vid val av påföljd fästa

särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd

än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens

straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig

till brott.

Misshandel av normalgraden anses i rättspraxis vara ett brott av sådan

art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Möjligheten

att kombinera villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst har

dock i praxis bedömts vara en tillräckligt ingripande påföljd i vissa

fall, även när misshandeln gällt närstående (se bl.a. rättsfallet NJA

2000 s. 17, III).

BRÅ har i rapporten Samhällstjänst - i samhällets tjänst? (BRÅ-rapport

2003:3) redovisat ett regeringsuppdrag att utvärdera de numera permanentade

påföljdskombinationerna skyddstillsyn respektive villkorlig dom med

samhällstjänst. Utvärderingen är gjord med särskilt fokus på hur

samhällstjänstpåföljderna utvecklats och hur de tillämpats rättsligt och

praktiskt. I rapporten redovisar BRÅ en analys av 15 000 brottmålsdomar

från år 2001, där samhällstjänst utifrån strafflatituden skulle kunna

vara aktuell. Analysen visar bl.a. att påföljdskombinationer med

samhällstjänst är ungefär lika vanliga som fängelse för misshandel av

normalgraden (analysen särredovisar inte misshandel mot kvinnor eller

barn) och att påföljder med samhällstjänst även förekommit vid grov

kvinnofridskränkning.

Vad gäller frågan om hedersrelaterade brott gäller allmänt enligt 29

kap. 2 § brottsbalken att domstolarna skall, såsom försvårande omständighet

vid bedömning av straffvärdet, vid sidan om vad som gäller för varje

särskild brottstyp, särskilt beakta bl.a. om den tilltalade visat

särskild hänsynslöshet eller om brottet varit ägnat att skada tryggheten

och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.

I det sistnämnda fallet avses med barn varje person under 18 år. Till

kretsen av närstående räknas, förutom barnets mor och far, även

fosterföräldrar, sammanboende samt vissa andra vuxna som barnet har en

förtroendefull relation till, exempelvis mor- och farföräldrar, mostrar

och fastrar (prop. 2002/03:53 s. 111 f., bet. 2002/03:SoU15 s. 45 f.).

Lagrummet innehåller dock ingen straffskärpningsgrund som uttryckligen

tar sikte på hedersrelaterat våld.

I sammanhanget kan även nämnas att regeringen i budgetpropositionen för

år 2005 uttalade att vissa brottstyper på grund av sin karaktär skall

uppmärksammas särskilt av polisen. En sådan typ av brott är våld mot

utsatta grupper (prop. 2004/05:1 utg.omr. 4 s. 41). Därutöver anförde

regeringen att hedersrelaterat våld mot och mellan ungdomar bör

uppmärksammas särskilt. Vidare har inom politikområdet Integrationspolitik

120 miljoner kronor avsatts under perioden 2003-2006 för insatser för

ungdomar som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld. Även

Brottsoffermyndigheten gör insatser mot sådant våld genom att bl.a. sprida

information och genom att ge ekonomiskt stöd till organisationer som

gör insatser på området. Myndigheten stöder också forskning som kan öka

kunskaperna på området (s. 55).

Inom Justitiedepartementet har en allmän översyn av påföljdssystemet

påbörjats, bl.a. skall frågor om påföljdsval och innehållet i de olika

påföljderna övervägas.

Utskottet har tidigare behandlat liknande motioner om att påföljden vid

kvinnomisshandel i normalfallet bör vara fängelse (bet. 2002/03:JuU11

s. 18 f.). Utskottet konstaterade då bl.a. att dessa brott i praxis

betraktas som brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas

till fängelse, även om det i enskilda relativt lindriga fall kan finns

omständigheter som talar för en icke frihetsberövande påföljd. Detta är

en fråga för rättstillämparen.

Utskottet har inte ändrat sin tidigare inställning i frågan. Det är

alltså alltjämt utskottets uppfattning att det bör vara en fråga för

domstolarna att avgöra i vilka fall normalpåföljden fängelse bör frångås.

Utskottet anser vidare att den gällande lagstiftningen om försvårande

omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ger domstolarna tillräckligt

utrymme att beakta uttryck för s.k. hedersrelaterad brottslighet. Även

i fråga om grov kvinnofridskränkning ger den nuvarande straffskalan

utrymme för en nyanserad straffmätning. Motionerna Ju293 och Ju488 i nu

behandlade delar avstyrks.

Förolämpning

I motionerna Ju435 (s), Ju448 (fp, v, c, mp) och L295 (fp) begärs att

förolämpning skall falla under allmänt åtal även när gärningen tar sikte

på någons könsidentitet eller sexuella läggning samt att en översyn

skall göras av hur bestämmelsen i 5 kap. 5 § 4 brottsbalken tillämpas

i praktiken. I motionerna Ju316 (v) och U257 (v) framförs liknande

förslag.

I motion Ju488 (m) begärs att brottet förolämpning generellt skall falla

under allmänt åtal.

Alla brott som inte uttryckligen är undantagna hör enligt 20 kap. 3 §

rättegångsbalken under allmänt åtal. Att ett brott faller under allmänt

åtal innebär att målsäganden inte behöver ange brottet till åtal för

att åklagaren skall väcka åtal.

I brottsbalken är ärekränkningsbrotten i 5 kap. undantagna från allmänt

åtal. Det innebär bl.a. att förolämpning inte får åtalas av annan än

målsäganden. Detta gäller dock inte undantagslöst. Om brottet riktar

sig mot någon som är under 18 år eller om målsäganden anger brottet

till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt,

får åklagare enligt 5 kap. 5 § brottsbalken åtala bl.a. för förolämpning

mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse samt såsom stadgas i punkt

4 för förolämpning med anspelning på hans eller hennes homosexuella

läggning.

Den parlamentariskt sammansatta Diskrimineringskommittén (dir. 2002:11,

2003:69) skall bl.a. behandla frågan om användningen av termen sexuell

läggning i syfte att åstadkomma en konsekvent användning av den i

lagstiftningen. Kommittén skall även överväga om detta begrepp bör ersätta

termerna homosexualitet och homosexuell läggning i författningar där

detta kan aktualiseras. Kommittén skall också kartlägga och analysera

behovet av och formerna för en reglering av ett förbud mot diskriminering

av s.k. transpersoner. Kommittén skall därvid belysa fördelar och problem

med att införa en sådan reglering. Den skall vidare ta ställning till

vilken personkrets som skall omfattas av ett eventuellt förbud och hur

ett sådant förbud lämpligen kan avgränsas och sanktioneras, samt hur

det skall förhålla sig till förbudet mot könsdiskriminering. Kommittén

skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 2005:8) redovisa sitt uppdrag senast

den 31 januari 2006.

Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om

förolämpning skall falla under allmänt åtal och om en utvidgning av

undantagssituationerna i 5 kap. 5 § brottsbalken till att även omfatta

könsidentitet eller sexuell läggning (bet. 2003/04:JuU16 s. 10 f.).

Utskottet ansåg då att Diskrimineringskommitténs arbete inte borde

föregripas och att åtalsbestämmelsen i 5 kap. 5 § brottsbalken är

ändamålsenligt utformad och avstyrkte bifall till motionsyrkandena.

Utskottet är alltjämt av denna uppfattning, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår motionerna Ju316, Ju435, Ju448, Ju488, U257 och L295.

Myndigheternas åtgärder

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsyrkanden som främst rör

polisens och åklagarnas arbete med våld mot kvinnor och med brottsoffer,

målsägandebiträde för efterlevande, myndigheternas information om

permissioner, haverikommission vid dödligt våld mot kvinnor samt våld

mot äldre och funktionshindrade. Utskottet föreslår, bl.a. med hänvisning

till vidtagna åtgärder, gällande lagstiftning och pågående beredning,

att samtliga motionsyrkanden avslås. Jämför reservationerna 10-14.

Polisens och åklagarnas insatser

I motion Ju293 (fp) anförs att polisens och åklagarnas rutiner och

arbetsmetoder vid våld och hot mot kvinnor bör förbättras. I motion Ju455

(kd) begärs en uppföljning och utvärdering av Rikspolisstyrelsens

handlingsplan om brottsoffrens situation. I motion Ju202 (m) begärs att

informationen från åklagarna till målsäganden förbättras genom ändringar

i förundersökningskungörelsen (1947:948). I motion Ju443 (fp) föreslås

att specialiståklagare för familjerelaterade brott skall inrättas.

I anslutning till antagandet av propositionen Stöd till brottsoffer

(prop. 2000/01:79) gav regeringen i juni 2001 ett stort antal myndigheter

olika uppdrag i syfte att förverkliga regeringens intentioner. Bland

annat gavs Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren i uppdrag att upprätta

handlingsplaner för hur myndigheterna i fortsättningen avser att arbeta

för att se till att berättigade krav från brottsoffer på myndigheterna

uppfylls. I uppdragen ingick också att riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen

i samråd skulle utarbeta en metod för kvalitetssäkringsarbete på

brottsofferområdet. Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren redovisade sina

respektive uppdrag i februari 2003.

Rikspolisstyrelsen redovisar i sin handlingsplan ett antal konkreta

åtgärder avseende det fortsatta brottsofferarbetet inom polisen. Det

rör bl.a. åtgärder för att förbättra samverkan mellan polismyndigheterna

och andra myndigheter, organisationer och andra aktörer i lokalsamhället,

bättre rutiner för att kunna göra tidiga och kontinuerliga hot- och

riskbedömningar, åtgärder för att säkerställa en effektiv

förundersökningsledning

samt åtgärder för att säkerställa att brottsoffer får relevant, begriplig

och fortlöpande information i det egna ärendet.

Av budgetpropositionen för år 2005 framgår att Rikspolisstyrelsen och

riksåklagaren har analyserat och redovisat arbetet med brottsofferfrågor

och utöver att ha tagit fram ovan nämnda handlingsplaner även har

genomfört utbildning av personal i samverkan med Brottsoffermyndigheten,

samt utarbetat metoder för kvalitetssäkring på brottsofferområdet.

Utbildningarna har fokuserat på bemötande och informationsfrågor, men

också på vilket stöd som finns att få från andra myndigheter och ideella

organisationer (prop. 2004/05:1 utg.omr. 4 s. 53).

I regeringens regleringsbrev avseende Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen

för år 2005 har myndigheterna - i likhet med de senaste åren - givits

i uppdrag bl.a. att redovisa de insatser som har genomförts i fråga om

bekämpning av våld mot kvinnor och barn. Redovisningen skall innehålla

en sammanhållen beskrivning och analys av hur verksamheten har utvecklats

och dess resultat.

I sammanhanget kan även nämnas att förundersökningskungörelsen (1947:948)

ändrats i syfte att ge brottsoffer bättre information från polis och

åklagare i samband med förundersökningen (SFS 2001:232). Ändringarna

innebär bl.a. att en skyldighet införts att informera målsäganden om

reglerna om stödperson i rättegångsbalken och att målsäganden skall

underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan

om enskilt anspråk i anledning av brott.

En särskild utredare har tillsatts med uppdrag att göra en översyn av

lagen (1988:609) om målsägandebiträde. I uppdraget ingår bl.a. att

kartlägga i vilken utsträckning som målsäganden, i enlighet med bestämmelsen

i 13 a § förundersökningskungörelsen, ges information om möjligheten

att få ett målsägandebiträde förordnat (dir. 2005:19).

När det gäller frågan om specialiståklagare kan konstateras att det i

dag finns särskilda familjevåldsenheter i vilka åklagare och särskilt

utbildade poliser ingår. Riksåklagaren anger i sitt budgetunderlag för

åren 2005-2007 ett behov av 20 specialiståklagare som en förstärkning

av bekämpningen av våld mot barn och kvinnor. Vidare kan nämnas att

Utredningen om kvinnofridsuppdragen föreslår att samtliga myndigheter

som omfattades av Kvinnofridspropositionen, bl.a. Åklagarmyndigheten,

skall inrätta permanenta specialenheter på myndigheterna mot mäns våld

mot kvinnor och barn (SOU 2004:121 s. 227 f.).

Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden om polisens arbete

med att bekämpa våld mot kvinnor, senast i mars 2004 (bet. 2003/04:JuU17

s. 16 f.). Efter att ha understrukit hur viktigt polisens arbete med

denna fråga är konstaterade utskottet att flera olika åtgärder vidtagits

och att ett omfattande arbete alltjämt pågår inom polisen vad gäller

insatser för att bekämpa sådant våld. Utskottet underströk betydelsen

av att detta arbete fortsätter och intensifieras. Ett tillkännagivande

från riksdagen i denna fråga var emellertid inte påkallat.

Utskottet vill ånyo understryka hur viktiga polisens insatser och

arbetsmetoder för att bekämpa våld mot kvinnor är. Detsamma gäller för

åklagarna. Utskottet konstaterar att det, i likhet med när utskottet

senast behandlade frågan, har vidtagits åtgärder och att det alltjämt

pågår ett omfattande arbete hos de berörda myndigheterna i de aktuella

frågorna. När det gäller frågan om information till brottsoffer har,

som framgått ovan, förbättringar av regelverket skett på senare tid.

Utskottet kan därför inte se något behov av att riksdagen uttalar sig

i dessa frågor. Motion Ju443 samt motionerna Ju202, Ju293 och Ju455 i

nu behandlade delar bör avslås av riksdagen.

I motion Ju342 (kd) anförs bl.a. att polisens användning av geografisk

informationsteknik bör utvecklas i syfte att skydda kvinnor som utsätts

för brott i hemmet.

Enligt vad utskottet har inhämtat används i dag flera olika geografiska

informationssystem inom polisen, t.ex. KC-karta, som är ett kartstöd

innehållande olika sorters kartor för geografisk presentation av händelser

och resurser med aktuell status. Detta stöd är tillgängligt i polisens

ledningscentraler. Ett system med automatisk GPS-positionering av

polisfordon håller därtill på att införas vid landets polismyndigheter.

Utskottet

kan konstatera att polisen i sin verksamhet använder sig av geografisk

informationsteknik och utgår från att polisen även i framtiden kommer

att ta tillvara de möjligheter som teknikutvecklingen öppnar för att

skydda utsatta grupper. Utskottet kan därför inte se något behov av att

riksdagen uttalar sig i dessa frågor. Motion Ju342 i nu behandlade delar

bör avslås av riksdagen.

Målsägandebiträde för efterlevande

I motion Ju201 (m) begärs en möjlighet att förordna målsägandebiträde

för efterlevande till någon som dödats genom brott.

För att målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs först och främst

att den som skall ha biträdet kan betraktas som målsägande. Av 20 kap.

8 § fjärde stycket rättegångsbalken följer att målsägande är den mot

vilken brott har blivit begånget eller som därav blivit förnärmad eller

lidit skada. För att målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs vidare,

såvitt nu är i fråga, att det med hänsyn till målsägandens personliga

relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att

målsäganden har behov av sådant biträde.

Utskottet har tidigare avstyrkt liknande yrkanden om målsägandebiträde

för efterlevande, bl.a. våren 2001 i samband med behandlingen av den

ovan nämnda proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer (bet. 2000/01:JuU20

s. 13). Utskottet höll då med motionären om att efterlevande kan ha

behov av stöd i samband med rättegången, och utskottet påpekade att det

i den praktiska rättstillämpningen förekommer att efterlevande fått ett

målsägandebiträde förordnat. Att införa en möjlighet att förordna

målsägandebiträde för den som inte kan betraktas som målsägande framstod

emellertid som principiellt tveksamt, en inställning som också regeringen

intagit. Utskottet noterade att regeringen i den aktuella propositionen

aviserade en översyn av målsägandebiträdesinstitutet och ansåg att denna

borde avvaktas.

Därefter föreslog Osmo Vallo-utredningen i sitt betänkande Osmo Vallo

- utredning om en utredning (SOU 2002:37) en utvidgning av möjligheterna

att förordna målsägandebiträde för efterlevande. I betänkandet föreslogs

en rätt till målsägandebiträde för efterlevande till någon som avlidit

antingen under förvaring i polisarrest eller genom något som en anställd

inom polisen gjort i tjänsten. Motsvarande föreslogs gälla om någon

skadats allvarligt (s. 153 f.).

Utskottet behandlade senast frågan om målsägandebiträde för efterlevande

i mars 2004 (bet. 2003/04:JuU17 s. 23). Utskottet fann då inte anledning

att frångå sina tidigare uttalanden i frågan.

Regeringen har nyligen beslutat om en översyn av lagen (1988:609) om

målsägandebiträde, som utskottet tidigare nämnt (dir. 2005:19). Uppdraget

innefattar emellertid inte att överväga frågan om efterlevandes rätt

till målsägandebiträde.

Regeringen har tillsatt en utredning som bl.a. skall se över behovet av

rättsligt biträde - för efterlevande eller någon som allvarligt skadats

- i situationer där någon skadats allvarligt eller avlidit vid

polisingripanden utan att det finns misstanke om brott (dir. 2004:180).

Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2005.

Utskottet finner inte anledning att föregripa den pågående utredningen.

Utskottet avstyrker motion Ju201.

Information om permissioner m.m.

I motion Ju293 (fp) begärs att brottsutsatta kvinnor skall ha rätt att

få information om gärningsmannens permissioner och frisläppande samt

att kriminalvården bör vara skyldig att underrätta åklagare om fall där

förutsättningar för besöksförbud finns i samband med att gärningsmannen

vistas utanför anstalten eller friges.

Av 32 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) följer att en

förutsättning för att den intagne skall beviljas permission är att det

inte föreligger någon påtaglig fara för fortsatt brottslighet. För

permissionen får också ställas de villkor som kan anses erforderliga.

Av 35 § KvaL följer att om en intagen avtjänar straff för ett brott som

har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid skall målsäganden

tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad bl.a. om den intagne

får permission, uteblir efter permission eller annan vistelse utanför

anstalten, rymmer eller när denne friges. En begärd underrättelse behöver

inte lämnas angående en planerad vistelse utanför anstalten när en

underrättelse på grund av beslutad bevakning eller andra förhållanden

framstår som uppenbart obehövlig. Detsamma gäller när en underrättelse

kan befaras medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. Underrättelse

till målsägande angående frigivning skall lämnas i lämplig tid före

frigivningen och i andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen

skall utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet.

I promemorian Barnen i brottets skugga (Ds 2004:56) föreslås att en

bestämmelse införs bl.a. i KvaL som innebär att målsäganden i vissa

situationer skall informeras särskilt om de regler som gäller för

meddelande av besöksförbud. I promemorian avvisas däremot

Personsäkerhetsutredningens

förslag i delbetänkandet Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer

(SOU 2002:71) om att det skulle införas en skyldighet för kriminalvården

att underrätta åklagaren om förutsättningarna för ett besöksförbud kunde

antas föreligga i något av de fall som omfattas av 35 § KvaL. I promemorian

framhålls i stället att det är viktigt att målsäganden själv medverkar

till ansökan och står bakom beslutet om besöksförbud. Ett beslut som

den utsatta personen inte själv vill ha fyller knappast någon funktion.

Däremot kan det finnas skäl att i ett senare skede, dvs. efter det att

rättsprocessen avslutats, påminna målsäganden om möjligheten att ansöka

om besöksförbud (s. 52 f.).

En proposition baserad på promemorian är avsedd att avlämnas i maj 2005.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare, nu senast i mars

2004 (bet. 2003/04:JuU17 s. 19 f.). Utskottet fann då inte anledning

att frångå tidigare uttalanden som går ut på att motionsönskemålet får

anses vara tillgodosett genom den gällande lagstiftningen rörande

information vid permissioner. Vidare anförde utskottet att nuvarande regler

ger kriminalvården goda möjligheter att ta hänsyn till brottsoffer vid

beviljande av permissioner.

Utskottet är alltjämt av denna uppfattning, och utskottet föreslår att

riksdagen avslår motion Ju293 i nu behandlad del.

I motion Ju452 (fp) begärs att brottsoffret skall få inflytande över

gärningsmannens placering på viss kriminalvårdsanstalt eller rättspsykiatrisk

klinik.

I en rapport till regeringen med anledning av ett utredningsuppdrag

avseende sjukvårdsinrättningar för viss rättspsykiatriskt vård (dnr

50-654/04) föreslår Socialstyrelsen bl.a. att en allmän bestämmelse

införs i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård innebärande att all

rättspsykiatrisk vård skall bedrivas så att den tillgodoser en god

säkerhet i verksamheten. Vidare bör av bestämmelsen framgå att kravet på

god säkerhet särskilt avser målsägandes och andra personers personliga

säkerhet och fysiska eller psykiska hälsa.

Rapporten bereds för närvarande i Socialdepartementet.

Den parlamentariskt sammansatta Kriminalvårdskommittén har tillsatts

för att utarbeta förslag till en ny kriminalvårdslag. Utredningen skall

dels göra en genomgripande översyn av regelverket i sak, dels se över

den lagtekniska och språkliga utformningen. Kommittén skall redovisa

sitt uppdrag till regeringen senast den 1 juni 2005 (dir. 2002:90, dir.

2004:33).

Utskottet delar uppfattningen att brottsoffers säkerhet är en viktig

fråga och att verkställigheten av fängelsestraff respektive rättspsykiatrisk

vård har betydelse i detta avseende. Utskottet kan också konstatera att

säkerheten inom den rättspsykiatriska vården uppmärksammats av

Socialstyrelsen och att hela kriminalvårdslagstiftningen är föremål för

översyn. Utskottet kan mot denna bakgrund inte se någon anledning för

riksdagen att nu ta något initiativ i dessa frågor, och utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Ju452.

Haverikommission vid dödligt våld

I motion Ju293 (fp) begärs att det skall tillsättas en haverikommission

varje gång en kvinna mister livet genom ett brott begånget av en närstående.

Genom ett regeringsbeslut i september 2003 (S2003/7117/ST) gavs

Socialstyrelsen i uppdrag att bl.a. med avseende på sekretesshinder och

organisation utreda och analysera förutsättningarna för att utforma ett

system för dödsfallsutredningar när barn skadats av svår misshandel

eller dött på grund av mord, dråp eller misshandel. I rapporten Dödsfalls-

och skadeutredningar från oktober 2004 föreslås bl.a. att Socialstyrelsen

får ett övergripande och samordnande ansvar för att de aktuella

utredningarna inleds, genomförs och återförs till berörda intressenter samt

vidarerapporteras till regeringen. Vidare föreslås att verksamheten

regleras i en särskild lag och att en i lag stadgad anmälningsplikt för

bl.a. socialtjänsten och vissa myndigheter införs. I rapporten förordas

även att det införs en särskild regel i sekretesslagen (1980:100) med

absolut sekretess för uppgifter som förekommer i en dödsfalls- eller

skadeutredning samt att meddelarfrihet inte skall råda för sådana

uppgifter.

Rapporten bereds för närvarande i Socialdepartementet.

Utskottet har tidigare, senast i mars 2004 (bet. 2003/04:JuU17 s. 26 f.

), avstyrkt liknande yrkanden om tillsättande av haverikommission.

Utskottet har då ansett att den nyss omnämnda rapporten bör avvaktas.

Utskottet anser att beredningen av Socialstyrelsens rapport inte bör

föregripas och föreslår att riksdagen avslår motion Ju293 i nu behandlad

del.

Äldre och funktionshindrade brottsoffer

I motion Ju333 (mp) anförs att hetsen, hoten och våldet mot funktionshindrade

brottsoffer bör utredas. I motion Ju348 (v) anförs att Brottsoffermyndigheten

bör ges i uppdrag att utreda situationen för äldre och funktionshindrade

brottsoffer.

Brottsoffermyndigheten publicerade i oktober 2001 en undersökning om

våld mot äldre kvinnor och män. Undersökningen Ofrid? Våld mot äldre

kvinnor och män - en omfångsundersökning i Umeå kommun visade bl.a. att

16 procent av de äldre kvinnorna och 13 procent av de äldre männen hade

utsatts för någon form av våld eller övergrepp vid någon tillfälle efter

att de fyllt 65 år.

Utskottet har i det föregående nämnt att regeringen inrättade Nationellt

råd för kvinnofrid, som avslutade sin verksamhet år 2003. Bland rådets

särskilt prioriterade områden märktes våld mot kvinnor med funktionshinder

och våld mot äldre kvinnor. I rapporten Världens sämsta brottsoffer

från år 2003 uppmärksammade rådet den utsatta situation som vissa

missbrukande och psykiskt sjuka kvinnor befinner sig i i samband med att

de blir utsatta för mäns våld. I juni 2003 överlämnade rådet sin

slutrapport, Råd för kvinnofrid till regeringen. I rapporten gavs ett antal

särskilda råd riktade till enskilda statsråd. Till socialministern gavs

bl.a. råden att se över möjligheterna till skydd för misshandlade och

hotade kvinnor med funktionshinder samt att utvidga anmälningsplikten

inom vården vid misstanke om eller konstaterande av övergrepp som gäller

barn till att även avse äldre.

Beträffande funktionshindrade kvinnor som utsätts för våld anförde rådet

i slutrapporten bl.a. följande. Kvinnor med funktionshinder löper en

stor risk att bli utsatta för våld då de kan sägas var underordnade i

samhället dels ur könsaspekten, dels som funktionshindrade. Samhället

och handikapprörelsen har också bidragit till denna utveckling då den

förda handikappolitiken generellt sett har brustit i köns- och

jämställdhetsperspektiv. Förövaren av våld mot kvinnor med funktionshinder

är ofta en nära anhörig, personlig assistent eller annan vård- och

omsorgspersonal, som kvinnan befinner sig i ett starkt beroendeförhållande

till. Det gör att kvinnor med funktionshinder sällan anmäler övergrepp

och kan bli mycket ensamma med sina problem. Mörkertalen befaras vara

mycket höga. Rådet gav i september 2001 ut skriften När man slår mot

det som gör ont - Våld mot kvinnor med funktionshinder.

Beträffande våld mot äldre kvinnor anförde rådet bl.a. följande. Våld

mot äldre kvinnor kan ta sig olika uttryck. Mest uppmärksammat är våld

och övergrepp i samband med väskryckningar och inbrott i bostad samt

våld och övergrepp i äldreomsorgen. Det våld mot äldre kvinnor som

uppmärksammats minst är våldet i nära relationer. Förövaren är ofta en

manlig familjemedlem, make eller son. Genom att kvinnan sällan söker

hjälp eller själv anmäler misshandeln, rymmer data om äldre kvinnor med

allra största sannolikhet ett stort mörkertal. Rådet gav i mars 2002 ut

skriften Han var väl inte alltid så snäll - Våld mot äldre kvinnor.

Utskottet delar motionärernas oro för äldre och funktionshindrade

brottsoffer. Sannolikt är mörkertalen i fråga om den brottslighet som

dessa grupper utsätts för höga, vilket understryks i rapporter och

undersökningar på området. Kommunerna har i sammanhanget ett stort ansvar

för att dessa utsatta gruppers situation uppmärksammas, bl.a. mot

bakgrund av att kommunerna är huvudmän för den vård och omsorg som ges

dessa grupper. Utskottet utgår från att den kunskap som de ovan redovisade

rapporterna innehåller kommer till nytta. Med det anförda föreslår

utskottet att riksdagen avslår motionerna Ju333 och Ju348 i nu behandlade

delar.

Besöksförbud

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett flertal motionsyrkanden som

främst rör straffet för överträdelse av besöksförbud och elektronisk

övervakning av besöksförbud. Utskottet föreslår, bl.a. med hänvisning

till gällande regelverk och att tekniken på området inte är tillräckligt

utvecklad, att motionsyrkandena avslås. Jämför reservationerna 15-17.

I

flera motioner anförs att reglerna om besöksförbud på olika sätt bör

skärpas. I motionerna Ju293 (fp) och Ju488 (m) begärs att straffet för

överträdelse av besöksförbud bör höjas. I motionerna Ju293 (fp), Ju302

(m), Ju330 (c), Ju423 (c), Ju467 (kd), Ju488 (m) och Ju509 (fp) efterfrågas

olika åtgärder som syftar till att besöksförbud i vissa situationer

skall kunna kombineras med elektronisk övervakning av den som är ålagd

besöksförbudet. I motion Ju395 (s) anförs att meddelade besöksförbud

skall kunna omfatta en kommun i kombination med elektronisk övervakning.

I februari 2003 presenterade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en uppföljning

av lagen (1988:688) om besöksförbud (BRÅ-rapport 2003:2). Utvärderingen

visade att kvinnor uppfattar en beviljad ansökan mycket positivt.

Besöksförbud kan ha en viss avskräckande effekt, särskilt för de män som

inte är så brottsbelastade. Enligt BRÅ borde dock polisen, men även

åklagarväsendet, förbättra rutinerna kring ärenden om besöksförbud.

På regeringens uppdrag har Rikspolisstyrelsen i samråd med riksåklagaren

ytterligare utvecklat hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära

relationer samt utarbetat rutiner och riktlinjer för polisens arbete

med ärenden om besöksförbud. Uppdraget har slutförts, och Rikspolisstyrelsen

har tagit fram riktlinjer och rutiner för polisens arbete med dessa

ärenden (prop. 2004/05:1 utg.omr. 4 s. 54 f.). Dessa riktlinjer

(POL-428-438-5584/03) innebär i frågan om ärenden om besöksförbud bl.a.

följande. Polisen och åklagare bör samråda lokalt för att skapa gemensamma

rutiner i samband med ansökan om besöksförbud. Tillfälligt omhändertagande

med stöd av bestämmelsen i 13 § polislagen (1984:387) bör i större

utsträckning kunna tillämpas när polisen t.ex. ingriper mot en man som

befaras begå brott mot en kvinna han delar bostad med. Tydlig och mer

komplett information bör lämnas till berörda parter i samband med

meddelandet av besöksförbud.

Den 1 september 2003 trädde ändringar i lagen om besöksförbud i kraft,

som bl.a. innebär att besöksförbud kan avse den gemensamma bostaden

och större geografiska områden än tidigare (prop. 2002/03:70, bet.

2002/03:JuU17, rskr. 224, SFS 2003:484). Regeringen gav i juli 2004 BRÅ

i uppdrag att under en treårsperiod genomföra en ytterligare utvärdering

av tillämpningen av besöksförbudslagstiftningen. BRÅ:s uppdrag är att

följa tillämpningen av de utvidgade bestämmelserna i lagen om besöksförbud

och även se över hur man kan komma till rätta med överträdelser av

besöksförbud. BRÅ skall även uppmärksamma frågan om huruvida de som bryter

mot besöksförbud skall övervakas elektroniskt med s.k. fotboja.

Utskottet har tidigare avstyrkt liknande yrkanden om straffskärpning

vid överträdelse av besöksförbud, elektronisk övervakning av personer

som ålagts besöksförbud och att besöksförbud skall kunna omfatta en hel

kommun. Det skedde bl.a. våren 2003 i samband med behandlingen av de

ovan nämnda ändringarna i lagen om besöksförbud (bet. 2002/03:JuU17).

Beträffande

frågan om straffskärpning för överträdelse av besöksförbud delade

utskottet regeringens uppfattning i den aktuella propositionen (prop.

2002/03:70 s. 53) där regeringen inte helt uteslöt att det kunde finnas

skäl att införa en särskild straffskala för brott av normalgraden med

enbart fängelse och en särskild straffskala för ringa brott som enbart

innehåller böter. Regeringen avsåg att återkomma till frågan när reformen

utvärderats. Utskottet tillade därutöver att vid så allvarliga överträdelser

att straffskalan skulle anses otillräcklig torde gärningsmannen i regel

även ha gjort sig skyldig till andra brottsliga handlingar med relativt

högt straffvärde (bet. 2002/03:JuU17 s. 21 f.).

När det gällde de då aktuella motionsyrkandena om elektronisk övervakning

delade utskottet regeringens bedömning som gick ut på att tekniken på

området - som visserligen har utvecklats genom åren - inte är så utvecklad

att ett användande av den framstår som acceptabel vare sig utifrån ett

proportionalitetsperspektiv eller med hänsyn till den utsattes trygghet.

Utskottet förutsatte dock att regeringen noga följer den tekniska

utvecklingen på området och löpande överväger sitt tidigare ställningstagande

(bet. 2002/03:JuU17 s. 19 f.).

Beträffande frågan om utsträckande av besöksförbud till en hel kommun

delade utskottet regeringens bedömning att området för särskilt utvidgat

besöksförbud inte bör knytas till kommunbegreppet. En sådan skulle

medföra att den som åläggs besöksförbud i många fall skulle få sin

rörelsefrihet inskränkt i större utsträckning än vad som är påkallat (bet.

2002/03:JuU17 s. 16 f.).

Utskottet behandlade senast de nu aktuella frågeställningarna i mars

2004 (bet. 2003/04:JuU17 s. 26 f.). Utskottet fann då inte anledning

att frångå sina tidigare uttalanden i frågan.

Utskottet vidhåller alltjämt sin tidigare inställning beträffande

straffskalan för överträdelse av besöksförbud, övervakning med elektronisk

kontroll och besöksförbudets geografiska avgränsning. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju302, Ju395 och Ju509 samt motionerna Ju293,

Ju330, Ju423, Ju467 och Ju488 i nu behandlade delar.

I motion Ju342 (kd) begärs att en gärningsman som har dömts för

kvinnomisshandel i samband med villkorlig frigivning skall övervakas

elektroniskt.

Arbetet i Kriminalvårdskommittén med att utarbeta förslag till en ny

kriminalvårdslag pågår som nämnts ovan för närvarande. Utredningen skall

redovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2005 (dir. 2004:33).

Utskottet konstaterar att motionsönskemålet får anses ligga inom ramen

för Kriminalvårdskommitténs uppdrag. Utskottet anser att kommitténs

arbete inte bör föregripas och föreslår att riksdagen avslår motion

Ju342 i nu behandlad del.

Skadestånd och brottsskadeersättning

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsyrkanden om skadestånd vid

brott och brottsskadeersättning. Utskottet föreslår att riksdagen gör

ett tillkännagivande av innebörd att det bör göras en översyn av

möjligheterna att få brottsskadeersättning i de fall där gärningsmannen är

under 15 år. Såvitt gäller övriga motionsyrkanden föreslår utskottet,

bl.a. med hänvisning till att nuvarande regelverk är lämpligt utformat,

att de avslås av riksdagen. Jämför reservationerna 18-21.

Prövningen av anspråk på brottsskadeersättning

I motionerna Ju261 (m) och Ju292 (fp) begärs att Brottsoffermyndigheten

vid bestämmande av brottsskadeersättning inte skall ha rätt att sänka

ett skadestånd som sakprövats av domstol. I sistnämnda motion anförs

även att bestämmelsen om avdrag för självriskbelopp vid brottsskadeersättning

för personskada och kränkning bör avskaffas.

Den som skadats till följd av ett brott kan kräva skadestånd av

gärningsmannen. En talan om sådant skadestånd kan handläggas tillsammans

med själva åtalet. Vid sidan av möjligheten att kräva skadestånd från

gärningsmannen finns möjligheter att av statsmedel få s.k.

brottsskadeersättning.

Förutsättningarna för det anges i brottsskadelagen (1978:413) och

innebär sammanfattningsvis att ersättning kan betalas ut för personskada

och kränkning som någon lidit till följd av brott. Ersättning för

sakskada kan utgå endast i vissa fall, t.ex. om den skadevållande är

intagen i kriminalvårdsanstalt eller häktad. Dessutom kan brottsskadeersättning

utgå för sakskada eller ren förmögenhetsskada om den skadelidandes

möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom skadan eller

ersättningen annars framstår som särskilt angelägen. Frågor om

brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten. Vid bestämmande av

brottsskadeersättning avräknas skadestånd som har betalats eller bedöms

kunna bli betalt till den skadelidande på grund av skadan. Från

ersättningen avräknas även ett självriskbelopp. Undantag görs för vissa

fall, t.ex. vid skada till följd av brott som begåtts av någon som var

intagen i kriminalvårdsanstalt. Undantag kan även göras om det i övrigt

finns särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp. Beloppet

skall motsvara det lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet

vid konsumentförsäkring som innefattar skydd mot skada till följd av

brott. Om brottsskadeersättning betalas ut inträder staten intill det

utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd.

Frågan om samspelet mellan bl.a. domstolarna och Brottsoffermyndigheten

behandlades i regeringens proposition Ersättning för ideell skada (prop.

2000/01:68 s. 60 f.). Sammanfattningsvis gjordes bedömningen att

samspelet fungerar bra.

Brottsskadeersättning bestäms i princip efter allmänna skadeståndsrättsliga

grunder. Brottsoffermyndigheten är inte bunden av ett domstolsavgörande

rörande samma skadehändelse. Har domstolen sakprövat skadeståndet bestäms

oftast brottsskadeersättningen till samma belopp, särskilt när det är

fråga om ett hovrättsavgörande. Skäl att frångå domstolsavgörandet kan

t.ex. vara att ersättningsnivån klart avvikit från rådande praxis eller

att Brottsoffermyndigheten grundar sitt beslut på omständigheter som

inte varit kända för domstolen.

Utskottets uppföljningsgrupp studerar för närvarande frågan om avvikelser

mellan sakprövade skadestånd på grund av brott och beslutad

brottsskadeersättning. Vid granskningen har framkommit att i

Brottsoffermyndighetens

avgöranden, avseende sveda och värk respektive kränkning för perioden

den 1 januari 2003-15 mars 2004, har beslutad ersättning avvikit från

av domstol sakprövade skadestånd i 428 ärenden. Det motsvarar knappt 21

% av samtliga ärenden med sakprövade skadestånd. Av dessa har 63 beslut

inneburit att högre ersättning utbetalats och 365 beslut att lägre total

ersättning utbetalats.

Frågan om samspelet mellan domstolarna och Brottsoffermyndigheten har

behandlats tidigare av utskottet, senast i december 2003 (bet. 2003/04:JuU1

s. 113 f.). Utskottet såg inte någon anledning att förorda en ordning

innebärande att Brottsoffermyndigheten skulle åläggas att strikt följa

domstolens avgöranden.

Bakgrunden till reglerna om självrisk är att systemet med brottsskadeersättning

inte skall belastas med ett stort antal ärenden som rör endast låga

belopp. Vid införandet av reglerna anfördes bl.a. att de administrativa

kostnaderna bör stå i någorlunda rimlig proportion till de ersättningsbelopp

som betalas ut. Självrisken utformades så att ett visst belopp alltid

avräknas från den ersättning som den skadelidande i övrigt är berättigad

till (prop. 1977/78:126 s. 26 f.).

Självriskbeloppet är för närvarande 1 200 kr.

Frågan om avskaffande av självriskbeloppet har tidigare behandlats av

utskottet, varvid utskottet funnit att de gällande reglerna om självrisk

är utformade på ett ändamålsenligt sätt och någon anledning att ändra

på dessa inte förelåg (bet. 2003/04:JuU1 s. 111).

Utskottet ser, i avvaktan på resultatet av det uppföljningsarbete som

bedrivs i utskottet, ingen anledning att frångå den uppfattning som

utskottet tidigare givit uttryck för i fråga om samspelet mellan

domstolarna och Brottsoffermyndigheten. Vidare anser utskottet alltjämt

att de gällande reglerna om självrisk är ändamålsenligt utformade och

att någon anledning att ändra på dessa inte föreligger. Motion Ju261

och motion Ju292 i nu behandlad del avstyrks.

Brottsskadeersättning för sakskada

I motionerna Ju292 och L292 (båda fp) begärs en utvärdering av reglerna

om brottsskadeersättning för sakskador.

När det gäller brottsskadeersättning för sakskador kan det konstateras

att det är endast en mycket liten del av utbetald brottsskadeersättning

som avser sakskador. År 2003 utbetalades ca 231 000 kr i ersättning för

sak- och förmögenhetsskador, att jämföras med den totalt utbetalda

brottsskadeersättningen på knappt 84 miljoner kronor (Brottsoffermyndighetens

årsredovisning 2003 s. 6).

Utskottet uttalade vid införandet av brottsskadelagen, rörande ersättning

för egendomsskador i allmänhet, att det var fråga om en utomordentligt

svår avvägning där de statsfinansiella skälen måste tillmätas stor

betydelse. Utskottet ansåg - inte minst med tanke på särreglerna för de

s.k. rymningsskadorna och på det vidsträckta tillämpningsområdet för

sådana skador - att anledning saknades att invända mot den lösning som

valts (bet. 1977/78:JuU32 s. 8).

Utskottet har senare gett uttryck för motsvarande uppfattning när det

gäller ren förmögenhetsskada. I samband med ändringar i brottsskadelagen

år 1999 uttalade utskottet, med anledning av ett motionsyrkande om att

utöka möjligheterna till brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada,

att vid bedömningen av frågan om i vilken utsträckning brottsskadeersättning

skall utgå för ren förmögenhetsskada måste emellertid även de

statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse. Staten kan inte ta på sig

ett obegränsat ansvar för alla förekommande brottsskador, utan en

begränsning måste ske till de fall där de sociala och humanitära skälen

är starkast. Utskottet ansåg att den begränsning som gjorts beträffande

ersättning för ren förmögenhetsskada var ändamålsenlig (bet. 1998/99:JuU20

s. 9).

Vid behandlingen av en liknande motion i december 2003 vidhöll utskottet

sin tidigare uppfattning att den begränsning som gjorts beträffande

ersättning för sakskada är ändamålsenlig (bet. 2003/04:JuU1 s. 111 f.).

Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag och avstyrker bifall

till motionerna Ju292 och L292 i här behandlade delar.

Förskottering av skadestånd

I motion Ju293 (fp) anförs att nuvarande regler om skadeståndsersättning

vid brott bör ses över i syfte att underlätta en snabbare utbetalning

av ersättning till brottsoffer. I motionerna Ju467 (kd) och Ju480 (kd)

begärs ett system för förskottering av staten av skadestånd som dömts

ut på grund av brott. I den sistnämnda motionen begärs även att nivåerna

på skadestånden bör ses över. I motion L338 (c) begärs att

Brottsoffermyndigheten

skall förskottera skadestånd på grund av brott som den ena maken eller

sambon dömts att betala till den andra.

Frågor om förskottering av brottsskadeersättning har behandlats tidigare

av utskottet, senast hösten 2004 (bet. 2004/05:JuU1 s. 103 f.).

Utskottet påpekade då, i likhet med vad som tidigare uttalats i denna

fråga, att det är gärningsmannen som i första rummet har ansvaret för

att brottsoffret kompenseras. De nuvarande reglerna om brottsskadeersättning

kan också ses som en form av förskott. Vidare sade sig utskottet ha

förståelse för att den skadelidande just vid partnervåld kan ha extra

svårt att kräva sin rätt. Här erinrade utskottet om bestämmelsen i 25

a § förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål,

m.m. Bestämmelsen innebär att en lagakraftvunnen dom i brottmål som

innehåller förpliktelser för den tilltalade att betala skadestånd skall

sändas till kronofogdemyndigheten. Syftet med bestämmelsen är att

indrivningsförfarandet skall komma i gång med en minimal insats från

målsägandens sida (2 kap. 3 § utsökningsförordningen [1981:981]). Reglerna

gäller oavsett den tilltalades och målsägandens relation till varandra.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan. Motionerna Ju293,

Ju467, Ju480 och L338 i nu behandlade delar avstyrks.

Befogenheter för särskilda företrädare

I motion Ju330 (c) föreslås att i uppdraget som särskild företrädare

för barn skall ingå att för barnets räkning utkräva utdömt skadestånd

från dömd vårdnadshavare.

Genom lagen (1999:997) om särskilda företrädare för barn har en möjlighet

införts att förordna särskild företrädare för ett barn när vårdnadshavaren

eller någon som denne står i ett nära förhållande till misstänks för

brott mot barnet som kan leda till fängelse. Lagen syftar bl.a. till

att förbättra möjligheterna att utreda brott när barn utsatts för

övergrepp och tillgodose barnets intressen i övrigt. Den särskilda

företrädarens uppgifter är begränsade till att i vårdnadshavarens ställe

ta till vara barnets rätt under förundersökningen och efterföljande

rättegång. Företrädaren får dock inte väcka åtal och får inte heller

väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

Utskottet kan konstatera att uppdraget som särskild företrädare är

begränsat till att ta till vara barnets rätt under förundersökning och

rättegång. Uppdraget upphör när domen vunnit laga kraft beträffande

såväl brottet som eventuellt skadestånd. Utskottet vill i sammanhanget

erinra om att uppdraget som målsägandebiträde inte heller omfattar det

nu föreslagna åliggandet. Utskottet är i dag inte berett att förorda en

utvidgning av uppdraget som särskild företrädare för barn till att

omfatta även sådant avslutande arbete som att hjälpa målsäganden att få

ut ett av domstolen bestämt skadestånd. Utskottet föreslår att riksdagen

avslår motion Ju330 i nu behandlad del.

Brottsskadeersättning när gärningsmannen är under 15 år

I motion Ju348 (v) begärs att åtgärder skall vidtas för att säkerställa

ekonomiskt skydd för brottsoffer när gärningsmannen är under 15 år, mot

bakgrund av att brottsoffren har svårt att erhålla ersättning då det

sällan genomförs polisutredningar i sådana fall.

Justitieministern anför i ett svar på skriftlig fråga (fr. 2003/04:1540)

i augusti 2003 bl.a. att det är i första hand den som skadar någon annan

genom ett brott som skall ersätta offrets skada genom att betala skadestånd.

Är den som begått brottet under 18 år skall han ersätta skadan i den

mån det är skäligt. Huvudregeln är alltså att även den som är under 15

år själv skall ersätta offret för skador som han orsakat genom ett brott.

Justitieministern utgår från att Brottsoffermyndigheten inte ställer

kraven på utredning högre än att även den som utsatts för ett brott som,

på grund av gärningsmannens låga ålder eller av någon annan anledning,

inte utretts av polisen har möjlighet att uppfylla dem. Justitieministern

framhåller vidare att rätten till statlig ersättning för den som utsatts

för ett brott inte är beroende av om gärningsmannen är över eller under

15 år och inte heller av om det genomförts en polisutredning eller inte.

Justitieministern avslutar med att framhålla att han avser att följa

hur Brottsoffermyndigheten tillämpar lagstiftningen för att säkerställa

att även offer för unga gärningsmän får en rättvis prövning.

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om betydelsen av att

brottsoffer i fall där gärningsmannen är under 15 år erhåller

brottsskadeersättning. Det bör därför göras en översyn av hur reglerna tillämpas

i dessa fall. Översynen bör syfta till att säkerställa ekonomiskt skydd

för dessa brottsoffer. Regeringen bör ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag

att göra en sådan översyn. Vad utskottet nu med anledning av motion

Ju348 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Allmänt om brottsoffer, punkt 1 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om brottsoffer. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2004/05:Ju202 yrkande 1 och 2004/05:Ju258.

Ställningstagande

Att utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är rättsstatens

främsta skyldighet gentemot brottsoffren. I detta ligger även att

straffsystemet skall uppfattas som rättvist och att påföljderna blir

tillräckligt ingripande.

Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig kränkning av den

personliga integriteten. Det är därför mycket viktigt att samhället i

sitt bemötande av brottsoffer ger dem sitt reservationslösa stöd. I

varje avseende bör brottsoffrens situation särskilt beaktas. Vid

utformningen av olika styrdokument på rättsväsendets område bör således

brottsoffrens perspektiv alltid ägnas särskild uppmärksamhet. Vidare

måste lagstiftningen i högre utsträckning utgå från brottsoffrens behov

av skydd.

Det bör ankomma på regeringen att beakta det anförda i det fortsatta

arbetet med att förbättra situationen för brottsoffren.

2. Utredning om samhällets ansvar för brottsoffer, punkt 2 (v)

av Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en utredning om samhällets ansvar för brottsoffer.

Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju348 yrkande 1.

Ställningstagande

Hela samhället, främst kommunernas socialnämnder, men också de rättsvårdande

myndigheterna och t.ex. skolan och sjukvården har ett ansvar att hjälpa

brottsoffer. Omfattningen av socialnämndernas stödinsatser för brottsoffren

varierar dock stort över landet. Därtill förekommer problem med samverkan

mellan myndigheterna.

Tillkortakommanden hos socialnämnderna innebär att lokala brottsoffer-

och kvinnojourer i många fall blir ett ovärderligt stöd för brottsoffer.

Samhället skall givetvis ta till vara ideella insatser för brottsoffren,

men kan inte göra sig beroende av dessa insatser, då det ytterst är

samhället som bär ansvaret för att stödja brottsoffren.

Brottsoffermyndigheten är den myndighet som har den mest ingående

kännedomen om de problem som finns när det gäller stödinsatser för

brottsoffer. Regeringen bör ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag att ur ett

helhetsperspektiv se över hur samhället tar ansvar för brottsoffren och

ge förslag på åtgärder för att förbättra omhändertagandet av brottsoffer.

3. Nationellt program om personsäkerhet m.m., punkt 3 (m, fp, kd,

c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ett nationellt program om personsäkerhet m.m.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju292 yrkandena 8 och 9,

2004/05:Ju293 yrkandena 21 och 25, 2004/05:Ju467 yrkande 13 och

2004/05:L292 yrkande 8.

Ställningstagande

Ett nationellt personsäkerhetsprogram bör införas snarast möjligt.

Programmet bör utöver den snäva kretsen av bevispersoner, personal inom

rättsväsendet och deras närstående samt vissa andra personkategorier

även kunna omfatta kvinnor som är allvarligt hotade av närstående män.

Vidare är det angeläget att de personer som utan egen förskyllan

tvingats använda skyddsåtgärder såsom s.k. spärrmarkering, kvarskrivning

och fingerade personuppgifter ersätts för de kostnader som åtgärderna

medfört. Ersättning bör även kunna utgå i de fall byte av lås och

installation av larm skett till följd av grov kvinnofridskränkning.

Det ankommer på regeringen att beakta det anförda vid beredningen av

förslagen från Personsäkerhetsutredningen och återkomma till riksdagen

med ett förslag som tillgodoser vad vi nu anfört.

4. Anonymitetsskydd för informatörer, punkt 4 (c)

av Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om anonymitetsskydd för informatörer. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju489 yrkande 22.

Ställningstagande

Det är enligt min mening av stor vikt att informatörer, som i många

fall sitter inne med viktig bevisning, skyddas från den allt hänsynslösare

organiserade brottsligheten genom införandet av ett anonymitetsskydd

under förundersökning och rättegång. Anonymitetsskyddet bör emellertid,

bl.a. mot bakgrund av artikel 6 i Europakonventionen som berör rätten

till en rättvis rättegång, inte vara absolut. Sålunda bör anonymitetsskyddet

av rättssäkerhetsskäl få ge vika under domstolsprocessen om det föreligger

synnerliga skäl.

Det får ankomma på regeringen att beakta det anförda vid beredningen av

förslagen från Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) och

återkomma till riksdagen med ett förslag som tillgodoser vad jag nu anfört.

5. Trygghetspaket för hotade kvinnor, punkt 5 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om trygghetspaket för hotade kvinnor. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju467 yrkandena 1 och 2 samt

2004/05:Ju488 yrkande 12.

Ställningstagande

Det är av största vikt att hotade kvinnor har tillgång till trygghetspaket,

larm och annat skydd. Enligt vår uppfattning måste utrustning av detta

slag finnas tillgänglig för alla som har behov av den, vilket inte är

fallet i dag. Denna brist på skyddsutrustning är oacceptabel och måste

omedelbart åtgärdas.

Regeringen bör få i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder med anledning

av vad vi nu anfört.

6. Europeiskt samarbete för bättre skydd av brottsoffer, punkt 6 (m, fp,

kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om europeiskt samarbete för bättre skydd av

brottsoffer. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju292 yrkande

10, 2004/05:Ju480 yrkande 2 och 2004/05:Ju485 yrkande 8.

Ställningstagande

Det är enligt vår mening angeläget att Sverige och övriga medlemsstater

inom EU verkar för att garantera vissa grundläggande rättigheter för

brottsoffer, även i de fall brottet begåtts utanför det egna landets

gränser. Det rör sig bl.a. om rätt till ersättning från gärningsmannen,

rätt till ersättning från staten, rätt till medicinsk, social och

psykologisk hjälp samt rätt att få tillgång till den egna processen.

Vidare är det i samband med internationell gränsöverskridande brottslighet,

som t.ex. människohandel, av avgörande vikt att brottsoffer och vittnen

ges skydd. EU bör därför inrätta ett gemensamt program för vittnesskydd

och brottsoffers säkerhet. Vissa åtgärder som vidtagits inom EU på

brottsofferområdet, t.ex. rådets direktiv om ersättning till brottsoffer,

innebär ett steg i rätt riktning. Det är dock viktigt att arbetet med

att utveckla det europeiska samarbetet för bättre brottsofferskydd

fortsätter.

Det får ankomma på regeringen att beakta det anförda i det fortsatta

arbetet inom EU såvitt avser skydd för brottsoffer och vittnen.

7. Straffskalan vid kvinnomisshandel m.m., punkt 8 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om straffskalan vid kvinnomisshandel m.m. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju488 yrkandena 2 och 5 samt bifaller

delvis motion 2004/05:Ju293 yrkande 12.

Ställningstagande

Vi anser att det är oacceptabelt att påföljden för misshandel av en

närstående kvinna stannar vid villkorlig dom med samhällstjänst. Det

rör sig i dessa fall om allvarliga brott som regelmässigt bör rendera

ett fängelsestraff.

Fall med s.k. hedersrelaterat våld där flickor och kvinnor hotas av

våld eller i värsta fall dödas av familj eller släkt därför att de själva

vill göra sina livsval har rönt stor uppmärksamhet under senare år. Det

finns även en grupp unga invandrarflickor som inte råkar illa ut men

lever i skräck för vad deras familjer skall tycka om att de själva anser

sig veta bäst hur deras liv skall levas. Genom att i 29 kap. 2 §

brottsbalken även ta upp hedersrelaterade motiv till våld som en försvårande

omständighet bland övriga straffskärpningsgrunder skickas en tydlig

signal om att hedersrelaterat våld är oacceptabelt.

Regeringen bör låta utreda påföljdssystemet i berörda hänseenden och

därefter återkomma till riksdagen med förslag på erforderliga ändringar.

8. Förolämpning, punkt 9 (fp, kd, v, c, mp)

av Johan Pehrson (fp), Rolf Olsson (v), Johan Linander (c), Leif

Björnlod (mp), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om förolämpning. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2004/05:Ju316 yrkande 3, 2004/05:Ju435 yrkande 4, 2004/05:Ju448

yrkande 4, 2004/05:L295 yrkande 17 och 2004/05:U257 yrkande 10 och avslår

motion 2004/05:Ju488 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör åklagare kunna väcka åtal för förolämpning i fler

fall än i dag. Den nuvarande bestämmelsen i brottsbalkens 5 kap. 5 § 4

om allmänt åtal för förolämpning för gärning som anspelar på någons

homosexuella läggning bör utvidgas till att även omfatta sexuell läggning

och könsidentitet. Vidare bör det göras en översyn av hur den aktuella

bestämmelsen tillämpas i praktiken. Trots att attityderna till de

aktuella grupperna generellt sett förbättrats i samhället förefaller det

inte som om våldet mot dessa grupper har minskat. Enligt vår mening

måste de rättsvårdande myndigheterna ta detta våld på större allvar. En

rättstillämpning som innebär att alla är lika inför lagen måste

säkerställas.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som dels tillgodoser vad vi nu anfört, dels tillsätta en

utredning med den inriktning vi förordat. Vi ställer oss alltså bakom

motionerna Ju316, Ju435, Ju448, L295 och U257 i nu behandlade delar.

Motion Ju488 i denna del bör avslås av riksdagen.

9. Förolämpning, punkt 9 (m)

av Jeppe Johnsson (m), Cecilia Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om förolämpning. Därmed bifaller riksdagen motion

2004/05:Ju488 yrkande 11 och avslår motionerna 2004/05:Ju316 yrkande 3,

2004/05:Ju435 yrkande 4, 2004/05:Ju448 yrkande 4, 2004/05:L295 yrkande

17 och 2004/05:U257 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser att brottet förolämpning skall falla under allmänt åtal. I dag

åtalar en åklagare för förolämpning om det anses påkallat ur allmän

synpunkt och om brottet avser anspelning på någons ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning.

Enligt vår mening måste emellertid det straffrättsliga skyddet mot att

utsättas för förolämpning säkerställas. Detta gäller särskilt de fall

där förolämpningen anspelar på någons kön eller sexuella vandel. Därigenom

markerar vi t.ex. att det inte är acceptabelt att kalla en kvinna för

hora.

Det får ankomma på regeringen att till riksdagen återkomma med ett

lagförslag som tillgodoser vad vi nu anfört. Vi ställer oss alltså bakom

motion Ju488 i denna del. Motionerna Ju316, Ju435, Ju448, L295 och U257

bör avslås av riksdagen.

10. Polisens och åklagarnas insatser, punkt 10 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om polisens och åklagarnas insatser. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju202 yrkande 2 och 2004/05:Ju293

yrkande 8 och avslår motionerna 2004/05:Ju443 och 2004/05:Ju455 yrkande

1.

Ställningstagande

Den brottslighet som innefattar våld och hot mot kvinnor i nära relationer

går till stor del att förhindra om polisen prioriterar denna typ av

brott, arbetar brottsförebyggande samt samordnar information om tidigare

brottsanmälningar eller myndighetskontakter. Hot- och riskbedömningsmodellen

Sara bör införas som standard vid samtliga polismyndigheter. De riktlinjer

för hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer och

vid besöksförbud som är framtagna av Rikspolisstyrelsen bör införas

snabbt vid landets polismyndigheter och Åklagarmyndigheten.

Det är viktigt att brottsoffer känner sig delaktiga i rättsprocessen.

Det är i dag mycket vanligt att åklagare varken träffar eller talar med

målsäganden innan huvudförhandling äger rum. Förundersökningskungörelsen

bör därför ändras på så sätt att det bör ankomma på åklagaren att ta

initiativ till ett informationssamtal där rättsprocessen och de olika

aktörernas roller förklaras.

Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som föranleds av

vad vi nu anfört. Detta innebär att vi ställer oss bakom motionerna

Ju202 och Ju293 i nu behandlade delar. Vi är däremot inte beredda att

ställa oss bakom de förslag som förordas i övriga här aktuella motioner.

11. Målsägandebiträde för efterlevande, punkt 12 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om målsägandebiträde för efterlevande. Därmed

bifaller riksdagen delvis motion 2004/05:Ju201.

Ställningstagande

Det är rimligt att vid allvarlig brottslighet betrakta närstående till

brottsoffret som indirekta brottsoffer, vilka har rätt till stöd och

hjälp. Det bör därför övervägas om inte rätten till målsägandebiträde

skall utvidgas till att omfatta även vissa efterlevande till den som

utsatts för brott, även om dessa inte kan betraktas som målsägande enligt

gällande lagstiftning.

Det bör ankomma på regeringen att låta utreda frågan i den föreslagna

riktningen.

12. Information om permissioner m.m., punkt 13 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om information om permissioner m.m. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju293 yrkande 10 och avslår motion

2004/05:Ju452.

Ställningstagande

Vid varje beslut om permission måste det ske en avvägning mellan den

intagnes intresse av att få permission och brottsoffers berättigade

krav på skydd och säkerhet. Vid denna avvägning bör större hänsyn tas

till brottsoffrets skyddsintresse än vad som sker i dag.

Det är inte ovanligt att personer som avtjänar fängelsestraff för

övergrepp på t.ex. maka eller sambo i samband med permission gör sig

skyldiga till nya brott mot samma målsägande. För att ge dessa brottsoffer

en rimlig chans att själva vidta de åtgärder som de finner nödvändiga

och lämpliga för att skydda sig mot nya övergrepp anser vi att det skall

införas en undantagslös skyldighet att informera brottsoffret om den

dömdes permissioner. I samband därmed bör också frågor om säkerhet och

skydd diskuteras. Kriminalvården bör också vara skyldig att underrätta

åklagaren om fall där förutsättningarna för besöksförbud finns i samband

med att mannen vistas utanför anstalten eller friges.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta åtgärder i syfte att

förbättra situationen för brottsoffren i enlighet med vad vi nu anfört.

Detta innebär att vi ställer oss bakom motion Ju293 i här berörd del.

Vi är däremot inte beredda att ställa oss bakom det förslag som förordas

i motion Ju452.

13. Haverikommission vid dödligt våld, punkt 14 (fp)

av Johan Pehrson (fp) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om haverikommission vid dödligt våld. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju293 yrkande 11.

Ställningstagande

Att någon berövas livet efter våld inom hemmets fyra väggar är inte

bara ett familjetrauma, utan också ett misslyckande för samhället. Varje

gång en kvinna mister livet genom ett brott begånget av en närstående

bör en utredning göras om de bakomliggande orsakerna och hur katastrofen

hade kunnat undvikas. Genom tillsättande av en sådan "haverikommission"

kan man lära av misstagen, förbättra det förebyggande arbetet och även

verka för att samhällets resurser används på det bästa och mest effektiva

sättet för att skydda dessa utsatta kvinnor. Denna kunskap kan vara av

stor vikt i det brottsförebyggande arbetet. Att invänta utfallet av ett

system för dödsfallsutredningar för barn är inte tillfyllest. Enligt

vår mening bör en försöksverksamhet med dödsorsaksutredningar avseende

kvinnor inledas.

Regeringen bör få i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder med anledning

av vad vi anfört.

14. Äldre och funktionshindrade brottsoffer, punkt 15 (v, mp)

av Rolf Olsson (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om äldre och funktionshindrade brottsoffer. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju333 yrkande 2 och 2004/05:Ju348

yrkande 2.

Ställningstagande

Äldre och funktionshindrade är särskilt sårbara för att utsättas för

brott. Brott mot dessa grupper är ofta dolda brott som begås i hemmet

eller på en vårdinrättning. Gärningsmännen är inte sällan anhöriga eller

personal på vårdinrättningarna, vilket gör offren än mer utsatta. Det

är mycket viktigt att personal som kommer i kontakt med dessa grupper,

t.ex. distriktssköterskor och läkare, har kunskaper för att på olika

sätt kunna hjälpa offret. Det förekommer också att högerextrema grupper

ägnar sig åt hets, hot och våld riktat mot funktionshindrade. Den

kartläggning som gjorts inom ramen för regeringens nationella råd för

kvinnofrid är bra, liksom de råd som lämnas i rådets slutrapport. Mer

behöver dock göras, bl.a. bör närmare utredas hur våld mot dessa grupper

kan upptäckas och anmälas i större utsträckning och hur stöd till offren

bäst utformas.

Regeringen bör därför ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag att genomföra

ytterligare undersökningar avseende situationen för äldre och

funktionshindrade brottsoffer.

15. Straffet för överträdelse av besöksförbud, punkt 16 (m, fp, kd,

c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om straffet för överträdelse av besöksförbud.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 16 och

2004/05:Ju488 yrkande 6.

Ställningstagande

Det stora antalet överträdelser av besöksförbud visar tydligt att

gärningsmännen struntar i eventuella påföljder. Detta förhållande riskerar

att undergräva besöksförbudets syfte att ge ett bättre skydd för dem

som förföljs och trakasseras och förbättra skyddet för framför allt

kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp. Påföljden för

överträdelser av besöksförbud bör sålunda skärpas för att inte lagstiftarens

intentioner skall förfelas.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett

lagförslag med den inriktning vi nu har anfört.

16. Elektronisk övervakning av besöksförbud, punkt 17 (m, fp, kd,

c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om elektronisk övervakning av besöksförbud. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 18, 2004/05:Ju302,

2004/05:Ju330 yrkande 5, 2004/05:Ju423 yrkande 2, 2004/05:Ju467 yrkande

3, 2004/05:Ju488 yrkande 10 och 2004/05:Ju509 samt avslår motion

2004/05:Ju395.

Ställningstagande

Tryggheten för dem som skall skyddas av ett besöksförbud skulle öka

avsevärt om det fanns ett sätt att kontrollera att den beslutet avser

faktiskt inte närmar sig den hotade personen. Ett sätt som prövats och

befunnits effektivt i USA är elektronisk övervakning av besöksförbudet.

Tekniken som används i USA anses enligt BRÅ mycket tillförlitlig och

skulle kunna bidra till att öka antalet uppklarade överträdelser av

besöksförbud genom att bevisningen skulle förenklas. Vidare skulle en

ökad upptäcktsrisk verka avskräckande för många män som i annat fall

skulle bryta mot besöksförbudet. Härigenom skulle den skyddade personens

trygghet öka.

Vi anser att ett system med övervakning av besöksförbud bör införas i

Sverige. Det bör ankomma på regeringen att snarast ta initiativ till en

ny utredning i syfte att förverkliga detta system och att därefter

återkomma till riksdagen med förslag på erforderliga lagändringar för

att möjliggöra elektronisk övervakning av besöksförbud. Därmed tillstyrker

vi bifall till motionerna Ju293, Ju302, Ju330, Ju423, Ju467, Ju488 och

Ju509. Motion Ju395 däremot bör, på de av majoriteten anförda skälen,

avslås av riksdagen.

17. Elektronisk övervakning vid villkorlig frigivning, punkt 18 (kd)

av

Olle Sandahl (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om elektronisk övervakning vid villkorlig frigivning.

Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju342 yrkande 3.

Ställningstagande

Många brottsoffer, inte minst kvinnor som utsätts för våldsbrott av

närstående män, känner stor otrygghet i samband med gärningsmännens

villkorliga frigivning. Denna otrygghet kan minskas om den nya geografiska

informationstekniken används fullt ut. Om villkorligt frigivna tvingas

bära GPS-sändare skulle dessa utsatta kvinnor kunna känna sig tryggare.

Det får ankomma på regeringen att beakta det anförda vid beredningen av

Kriminalvårdskommitténs kommande betänkande.

18. Prövningen av anspråk på brottsskadeersättning, punkt 19 (m, fp, kd,

c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om prövningen av anspråk på brottsskadeersättning.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju261 och 2004/05:Ju292

yrkande 14.

Ställningstagande

Vi anser att det är viktigt att Brottsoffermyndigheten följer de avgöranden

som meddelas av domstolarna i fråga om skadestånd. Om Brottsoffermyndigheten

gör bedömningen att brottsskadeersättningen bör bestämmas till ett lägre

belopp än vad domstolarna dömt ut i skadestånd innebär det på sikt att

den trygghet som myndighetens avgöranden syftar till att upprätthålla

i stället urholkas. Till detta skall läggas att förfarandet blir enklare

och snabbare för brottsoffren om Brottsoffermyndigheten inte sakprövar

de skadestånd som redan sakprövats av domstol.

När det sedan gäller självriskbeloppet anser vi att det är orimligt med

ett avdrag för självriskbelopp vid brottsskadeersättning för personskador

och kränkning. Den undantagsmöjlighet som finns för de fall där det

föreligger särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp är

inte tillräcklig. Avdraget för självrisk innebär att brottsoffret kan

komma att känna sig kränkt ännu en gång. Bestämmelsen om avdrag för

självrisk bör därför avskaffas.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett

lagförslag som tillgodoser det nu anförda.

19. Brottsskadeersättning för sakskada, punkt 20 (fp, c)

av Johan Pehrson (fp), Johan Linander (c) och Karin Granbom (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om brottsskadeersättning för sakskada. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:Ju292 yrkande 12 och 2004/05:L292

yrkande 2.

Ställningstagande

Det är i dag svårt för många småföretagare att teckna försäkringar. Om

företagaren utsätts för t.ex. skadegörelse eller inbrott kan det därför

vara svårt att få ersättning för de skador som företagaren drabbas av.

Även om brottet klaras upp saknar ofta gärningsmannen möjlighet att

betala eventuellt skadestånd. Möjligheterna att få brottsskadeersättning

för sakskador är i dagsläget små. Mot denna bakgrund anser vi att en

utvärdering av brottsskadelagens bestämmelser rörande sakskador och

tillämpningen av dessa bör genomföras.

Regeringen bör ges i uppdrag att göra en översyn av reglerna.

20. Förskottering av skadestånd, punkt 21 (fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Johan Linander (c), Karin Granbom (fp) och Olle

Sandahl (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 21

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om förskottering av skadestånd. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2004/05:Ju293 yrkande 20, 2004/05:Ju467 yrkande 14,

2004/05:Ju480 yrkande 4 och 2004/05:L338 yrkande 4.

Ställningstagande

Målet för politiken på brottsofferområdet måste vara att människor som

drabbats av brott skall erhålla all den hjälp och det stöd de behöver

för att kunna återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är därvid

den ekonomiska. Det är principiellt viktigt att förövaren gottgör

brottsoffret ekonomiskt för det lidande och den förlust som denne åsamkats.

Det är dock inte rimligt att brottsoffret skall drabbas på nytt genom

att gärningsmannen inte kan betala utdömt skadestånd. Inte heller bör

brottsoffret behöva vänta så lång tid på att få ut brottsskadeersättning

som ofta är fallet.

Vi anser att regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning

med uppdrag att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund

av brott, förskotterar det utdömda skadeståndet till brottsoffret.

21. Befogenheter för särskilda företrädare, punkt 22 (m, fp, kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om befogenheter för särskilda företrädare. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju330 yrkande 10.

Ställningstagande

Vid en rättsprocess gentemot vårdnadshavare som åtalas för övergrepp

tilldelas barnet normalt en särskild företrädare. Problemet är att den

särskilde företrädaren vid en fällande dom saknar möjlighet att företräda

barnet vid indrivning av skadestånd. I stället är det vårdnadshavaren,

dvs. i vissa fall brottets förövare, som skall företräda barnets

intresse och begära verkställighet hos kronofogdemyndigheten mot sig själv.

Orimligheten med en sådan ordning är uppenbar. Uppdraget som barnets

särskilda företrädare bör därför utvidgas till att även omfatta att för

barnets räkning utkräva utdömt skadestånd från vårdnadshavaren.

Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma till riksdagen med

förslag i enlighet vad vi här anfört.

Särskilda yttranden

Utvärdering av kvinnofridsreformen m.m., punkt 7 (m, fp, kd, c)

Johan Pehrson (fp), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c), Cecilia

Magnusson (m), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Olle Sandahl

(kd) anför:

Avsikten med införandet av bestämmelsen om grov frids- och kvinnofridskränkning

var att betona allvaret i systematiska kränkningar, dvs. mindre grova

men upprepade brott mot samma person skulle bedömas som allvarligare

brott än som tidigare varit fallet. Vi anser att fler anmälningar om

grov kvinnofridskränkning bör leda till åtal. Det behövs en kartläggning

av orsakerna till att för få åtal väcks.

Mot denna bakgrund välkomnar vi den översyn av kvinnofridslagstiftningen

som regeringen nu aviserat. Vi har därför valt att inte yrka bifall

till motionerna Ju286 och Ju467 i denna del.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:Ju201 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförs i motionen att en ny

bestämmelse av följande lydelse införs i 1 a § lagen (1988:609) om

målsägandebiträde: Har efterlevande make, sambo, bröstarvinge, fader,

moder eller syskon till någon som dödats genom brott med hänsyn till

sina personliga förhållanden eller andra omständigheter behov av ett

målsägandebiträde skall ett sådant biträde förordnas när förundersökningen

har inletts. För ett förordnande enligt denna paragraf gäller i övrigt

samma bestämmelser som för ett målsägandebiträde åt en målsägande.

2004/05:Ju202 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en ny strategi för hur stödet till brottsoffer

skall utformas.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan

ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) att brottsoffrens

delaktighet i rättsprocessen bör öka i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2004/05:Ju258 av Stefan Hagfeldt (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en stärkt ställning för brottsoffer.

2004/05:Ju261 av Bertil Kjellberg (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förändringar vad gäller ersättning till brottsoffer.

2004/05:Ju286 av Inger René m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om utvärdering av lagstiftningen om våld mot kvinnor.

2004/05:Ju292 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om rutinerna kring reglerna om spärrmarkering/sekretessmarkering

och kvarskrivning samt skälig ersättning i samband med kostnader för

fingerade personuppgifter.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om inrättande av ett nationellt personsäkerhetsprogram.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör arbeta för att EU skall inrätta ett

gemensamt program för vittnesskydd och brottsoffers säkerhet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om brottsskadelagens bestämmelser rörande sakskador.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om avskaffande av regeln om avdrag för självriskbelopp

samt avskaffande av Brottsoffermyndighetens rätt att sänka ett av domstol

utdömt och materiellt prövat skadestånd.

2004/05:Ju293 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om polis och åklagares rutiner och arbetsmetoder gällande

våld mot kvinnor i nära relationer, åtgärder vid utfärdande av besöksförbud,

överträdelser av besöksförbud och riskbedömningsmodeller.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kvinnans rätt att få uppgifter om när den dömda

gärningsmannen har permission eller släpps ut ur fängelset samt om

skyddsåtgärder i samband med detta.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillsättande av en "haverikommission" varje gång en

kvinna mister livet genom ett brott begånget av en närstående.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en utvärdering av tillämpningen av brottet grov

kvinnofridskränkning samt en skärpning av straffskalan gällande detta

brott.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att straffskalan för överträdelse av besöksförbud

bör ändras så att det i normalfallet skall kunna dömas till fängelse.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om införandet av försöksverksamhet med intensivövervakning

med elektronisk kontroll av gärningsmän som överträtt ett utfärdat

besöksförbud samt angående trygghetspaket och larm.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om underlättande för brottsoffret att få ut ett utdömt

skadestånd och att regeringen bör utforma förslag till hur dessa regler

kan förbättras.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ändrade skadeståndsregler så att ersättning kan

erhållas även för skyddsåtgärder som vidtas efter det att ett grovt

kvinnofridsbrott har begåtts.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om inrättande av ett nationellt personsäkerhetsprogram

och om ersättning för vissa kostnader.

2004/05:Ju302 av Magdalena Andersson m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om försök med elektronisk fotboja med GPS.

2004/05:Ju316 av Lars Ohly m.fl. (v):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas

av brottsbalkens bestämmelse i 5 kap. 5 § 4.

2004/05:Ju330 av Johan Linander m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om skärpning av lagen om besöksförbud.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att barnets särskilda företrädare bör ges i uppdrag

att vid utdömt skadestånd för barnets räkning utkräva skadeståndet från

dömd vårdnadshavare.

2004/05:Ju333 av Gustav Fridolin m.fl. (mp):

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hetsen,

hoten och våldet mot människor med funktionshinder i enlighet med vad

som i motionen anförs.

2004/05:Ju342 av Ragnwi Marcelind (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning som omgående ser över möjligheten att tillvarata utvecklad

teknik i syfte att förhindra brott och ta fast bovar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att polisväsendet skall kunna utveckla och ta till

vara den nya teknikutvecklingen för att skydda kvinnor som utsätts för

brott i hemmet i enlighet med motionens intentioner.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att män som döms för kvinnomisshandel även döms att

bära GPS-sändare vid villkorlig frigivning.

2004/05:Ju348 av Rolf Olsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Brottsoffermyndigheten bör ges i uppdrag att ur

ett helhetsperspektiv se över hur samhället tar ansvar för brottsoffer

och ge förslag på åtgärder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Brottsoffermyndigheten skall uppdras att särskilt

utreda situationen för äldre och funktionshindrade brottsoffer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen bör vidta åtgärder för att säkerställa

ekonomiskt skydd för brottsoffer när misstänkt gärningsman är under 15

år.

2004/05:Ju395 av Christer Erlandsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att se över om inte ett besöksförbud skulle kunna utvecklas

och jämställas med en "kommunarrest" i kombination med elektronisk

fotboja.

2004/05:Ju423 av Viviann Gerdin och Sofia Larsen (båda c):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att lagen skärps vid överträdelse av besöksförbud

genom att gärningsmannen döms att bära elektronisk fotboja.

2004/05:Ju435 av Börje Vestlund m.fl. (s):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förolämpning med anspelning på sexuell läggning och

könsidentitet.

2004/05:Ju443 av Cecilia Wikström (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att tillskapa särskilda specialiståklagare för arbete med

familjerelaterade brott, dvs. våldsbrott riktade mot kvinnor och barn.

2004/05:Ju448 av Birgitta Ohlsson m.fl. (fp, v, c, mp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förolämpning med anspelning på sexuell läggning och

könsidentitet.

2004/05:Ju452 av Solveig Hellquist (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att brottsoffer får inflytande över placering av förövare på

fängelse eller rättspsykiatrisk klinik.

2004/05:Ju455 av Else-Marie Lindgren (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att en uppföljning och utvärdering görs av

Rikspolisstyrelsens nationella handlingsplan rörande brottsoffrens situation.

2004/05:Ju467 av Olle Sandahl m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillgång till bättre och utvecklade hjälpmedel för

kvinnor som lever med överfallshot.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utsatta kvinnor skall ha tillgång till trygghetspaket,

larm och pepparsprej.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om elektronisk övervakning i samband med besöksförbud.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en utvärdering av kvinnofridslagen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skälig ekonomisk ersättning utbetalas till den

som fått ny identitet och ådragit sig omkostnader i samband med

identitetsbytet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en utvärdering av skadestånd samt en granskning av

dessa.

2004/05:Ju480 av Peter Althin m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att fortsätta arbetet med att utveckla det europeiska

samarbetet för bättre brottsofferskydd.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förskottering av skadestånd till brottsoffer.

2004/05:Ju485 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige inom EU skall införa ett EU-program för

vittnesskydd och brottoffers säkerhet.

2004/05:Ju488 av Beatrice Ask m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att hedersrelaterat våld skall anses vara en försvårande

omständighet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kvinnomisshandel skall leda till fängelsestraff.

6. Riksdagen beslutar att skärpa straffsatsen för överträdelse av

besöksförbud, i enlighet med vad som anförs i motionen.

10. Riksdagen beslutar att införa möjlighet att bevaka den som

belagts med besöksförbud medelst elektronisk intensivövervakning, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

11. Riksdagen beslutar att brottet förolämpning skall falla under

allmänt åtal, i enlighet med vad som anförs i motionen.

12. Riksdagen beslutar att hotade kvinnor i högre utsträckning

skall kunna utrustas med larmpaket, skyddad identitet eller livvakt, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2004/05:Ju489 av Johan Linander m.fl. (c):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om skydd för informatörer.

2004/05:Ju509 av Christer Winbäck (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att personer som trotsar en dom om besöksförbud skall tvingas

använda larmutrustning.

2004/05:L292 av Mia Franzén m.fl. (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en utvärdering av reglerna om brottsskadeersättningar

avseende sakskador.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ersättning för kostnader för bl.a. fingerade

personuppgifter.

2004/05:L295 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en översyn av tillämpningen av den särskilda åtalsregeln

gällande ärekränkningsbrott med hatmotiv.

2004/05:L338 av Annika Qarlsson och Birgitta Carlsson (båda c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att när skadestånd är utdömt för övergrepp mellan

makar/sambor skall Brottsoffermyndigheten förskottera utdömt skadestånd.

2004/05:U257 av Lars Ohly m.fl. (v):

10. Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett lagförslag

som innebär att brottsbalkens 5 kap. 5 § 4 skall omfatta sexuell läggning

och könsidentitet.