Bet. 2004/05:JUU20

Justitieutskottets betänkande

2004/05:JUU20

Stalking

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett under den allmänna motionstiden

väckt motionsyrkande rörande behovet av ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom,

s.k. stalking. I motionen anförs också att det behövs åtgärder för att

underlätta för rättsväsendet och polisen att motarbeta denna typ av

beteenden.

Justitieutskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet

inhämtat synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner. De

frågor som ställts till remissinstanserna gäller vilken kännedom de har

om fenomenet stalking eller förföljelsesyndrom, om de har någon strategi

för att motverka detta och om de anser att det finns ett lagstiftningsbehov.

Sammanfattningsvis anser den övervägande delen av remissinstanserna att

det föreligger behov av lagstiftning med direkt inriktning på systematisk

förföljelse.

Utskottet har inhämtat att regeringen förbereder ett uppdrag till

Brottsförebyggande rådet att ta fram ett kunskapsunderlag i ämnet. Utskottet

anser att motionsyrkandet får anses vara tillgodosett. I ärendet finns

en reservation (m, fp, kd, c).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.

Reservation (m, fp, kd, c)

Stockholm den 22 mars 2005

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Britta Lejon (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask

(m), Helena Frisk (s), Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson (m), Göran

Norlander (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Joe Frans

(s), Cecilia Magnusson (m), Kerstin Andersson (s), Leif Björnlod (mp),

Christer Erlandsson (s) och Christer Engelhardt (s).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I motion Ju412 (fp), väckt under den allmänna motionstiden 2004, anförs

att det finns behov av ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom, s.k.

stalking. Det behövs också enligt motionärerna åtgärder som kan användas

för att underlätta för rättsväsendet och polisen att arbeta mot denna

typ av beteenden.

Justitieutskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet

beslutat att inhämta synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner.

De frågor som ställts till remissinstanserna gäller vilken kännedom de

har om fenomenet systematisk förföljelse, om de har någon strategi för

att motverka detta och om de anser att det föreligger ett lagstiftningsbehov.

Ordet "stalking"

För det fenomen som här skall beskrivas saknas ett vedertaget svenskt

ord. Därför har det engelska ordet "stalking" ofta kommit till användning,

liksom begreppet förföljelsesyndrom. Mot det förra kan invändas att

det inte är ett svenskt ord, mot det senare att det för tanken till en

medicinsk diagnos, lida av osv., vilket gör det mindre lämpligt. Svenska

språknämnden föreslår stalkning, stalka och stalkare, som bör uttalas

så att stalka rimmar på halka. Riksdagens språkexpert framför att man

också kan tänka sig att använda andra svenska termer som systematisk

förföljelse, förfölja och förföljare. Enligt flera remissvar är en möjlig

väg att bygga vidare på eller använda det vedertagna begreppet fridskränkning.

I detta ärende används begreppet systematisk förföljelse. I avsnittet

där remissvaren återges används det begrepp som valts av respektive

remissinstans.

Vad avses med systematisk förföljelse

Med begreppet systematisk förföljelse åsyftas i regel att mer än rent

tillfälligt förfölja och/eller kartlägga en person för egna syften. Med

ordalydelsen för egna syften avses att klargöra att sådant förföljande

eller kartläggande som sker som del av en yrkesmässig verksamhet, t.ex.

inom polisen, inte omfattas.

I boken Smygande hot - en bok om stalkning (Agneta Syrén, 2004, s. 13)

beskrivs fenomenet som "en medveten, illvillig, upprepad förföljelse

och trakassering av en annan person för att uppnå egna syften". För

ytterligare definitioner se under avsnittet om utländsk lagstiftning.

Tillämplig

svensk lagstiftning

Vad som diskuteras i detta betänkande är således systematisk förföljelse.

Beteendet som avses kan väl ha passerat gränsen för det som redan i

dag faller inom det straffbara området. Systematisk förföljelse kan

vara att bedöma som ofredande, hemfridsbrott eller olaga intrång. Mer

allvarliga fall kan vara att bedöma som olaga hot. I remissvaret från

åklagarkammaren i Sundsvall framgår att en åklagare i ett fall åtalat

systematisk förföljelse som misshandel då det orsakat psykisk sjukdom.

Personen i fråga fälldes sedermera för ofredande.

Upprepade brottsliga kränkningar av vissa närstående eller tidigare

närstående kan vara att bedöma som grov fridskränkning eller grov

kvinnofridskränkning. Då krävs att gärningarna är brott enligt 3, 4 eller

6 kap. brottsbalken (även t.ex. ofredande), att var och en av gärningarna

utgör ett led i en upprepad kränkning av målsägandens integritet och

att brotten varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla.

Man kan även tänka sig förföljelsefall som direkt kan föranleda ett

besöksförbud. För att utfärda ett besöksförbud krävs att det på grund

av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet

avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt

allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av

om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot vilken

förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa,

frihet eller frid (1 § lagen [1988:688] om besöksförbud). Att en

brottslig gärning begåtts mot den som skall skyddas av förbudet är alltså

i och för sig inte ett krav för att besöksförbud skall kunna utfärdas.

Den här avsedda formen av systematisk förföljelse torde kunna vålla

polis och åklagare bekymmer när gärningen inte ryms inom definitionen

för ofredande, dvs. inte utgör ett hänsynslöst beteende i lagens mening

och inte heller innehåller några verbala trakasserier, hot eller

förolämpningar. Om den brottsliga nivån inte är uppnådd kan grov fridskränkning

eller grov kvinnofridskränkning inte heller komma i fråga. Besöksförbud

kan i och för sig användas. Det är dock okänt i vilken grad domstolarna

verkligen beaktar sådan förföljelse som inte nått den nivån att den är

straffbar i sig.

Utländsk lagstiftning

USA

Systematisk förföljelse definierades som ett brott i Kalifornien först

år 1990 som en följd av att en ung skådespelerska, Rebecca Schaeffer,

året innan skjutits till döds av en man som var helt fixerad vid henne.

Han hade tagit fram information om hennes bostadsadress, vilken bil

hon körde, vilka telefonnummer hon ringde och var hon gjorde sina dagliga

inköp (Agneta Syrén, Smygande hot, 2004, s. 49). Rebecca Schaeffers död

påvisade att den dåvarande lagstiftningen i Kalifornien inte täckte

denna typ av beteenden.

Inom två år från det att systematisk förföljelse blivit ett brott i

Kalifornien hade hälften av alla stater i USA kriminaliserat detta

beteende. År 1998 hade alla delstater infört lagar mot systematisk

förföljelse.

Delstaterna har formulerat sin lagstiftning på området på olika sätt.

För att komma närmare en gemensam definition har man i USA satt upp tre

kriterier som skall vara uppfyllda för systematisk förföljelse

(Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå, nr 1/2005 s. 6). För det första

skall det finnas ett mönster av uppsåtliga trakasserier. För det andra

skall det finnas ett inslag av underförstått eller klart uttalat hot

och slutligen skall offret faktiskt uppleva rädsla och den rädslan skall

vara befogad.

Som exempel kan nämnas att enligt den kaliforniska strafflagen (§ 646.

9) kan den straffas för systematisk förföljelse som gjort sig skyldig

till följande:

Any person who willfully, maliciously, and repeatedly follows or willfully

and maliciously harasses another person and who makes a credible threat

with the intent to place that person in reasonable fear for his or her

safety, or the safety of his or her immediate family is guilty of the

crime of stalking, punishable by imprisonment in a county jail for not

more than one year, or by a fine of not more than one thousand dollars

($ 1,000), or by both that fine and imprisonment, or by imprisonment in

the state prison.

Vilket i utskottets egen översättning lyder:

Den som avsiktligt, illvilligt och systematiskt förföljer eller avsiktligt

och illvilligt trakasserar en annan person på ett sådant sätt att det

utgör ett realistiskt hot ägnat att framkalla fruktan för egen eller

den närmaste familjens säkerhet gör sig skyldig till systematisk

förföljelse för vilket stadgas fängelse i ett år i en lokalanstalt'''''''''''''''''''''''''''''''' eller

böter, ej mer än tusen dollar, eller båda påföljderna i förening eller

fängelse att avtjänas i riksanstalt''''''''''''''''''''''''''''''''.

Lagstiftningen finns delstat för delstat återgiven på Internet genom

National Center for Victims of Crime (www.ncvc.org).

Många olika beteenden är reglerade. Ett exempel hämtat från delstaten

New Yorks strafflag (§ 120.45) lyder på följande sätt, i utskottets

egen översättning:

En person har gjort sig skyldig till systematisk förföljelse av fjärde

graden när han eller hon uppsåtligen, utan rättmätigt syfte, förföljer,

ringer upp eller på annat sätt söker kontakt med en person, hans eller

hennes familj eller bekantskapskrets trots att han vet eller borde känna

till att detta beteende kan orsaka denne person skada till person eller

egendom eller orsaka annan person i dennes familj eller bekantskapskrets

sådan skada och han eller hon tidigare blivit ombedd att upphöra med

beteendet. För samma brott straffas den som uppsåtligen, utan rättmätigt

syfte, genom att söka upp eller ringa eller på annat sätt tar kontakt

med en person och därigenom hotar dennes anställning eller affärsverksamhet

trots att han eller hon tidigare blivit ombedd att upphöra med beteendet.

Brottet är ringa.

Att brottsbeskrivningen i detta fall är ringa syftar inte på brottet

generellt utan på att systematisk förföljelse av fjärde graden endast

är avsett att täcka mindre allvarliga former.

Australien

Till skillnad från USA som fick lagstiftning mot systematisk förföljelse

som en direkt följd av mordet på en känd person har Australiens

lagstiftning mot detta beteende vuxit fram som en strävan att motverka

familjevåld. Alla åtta delstater i Australien har infört skyddsregler

mot systematisk förföljelse i sin lagstiftning. Någon enhetlig definition

av det straffbara beteendet har dock inte införts. Så har delstaten

South Australia följande lagstiftning (Criminal law consolidation act

1935, sect 19AA med utskottets egna översättningar):

A person stalks another if -

a) on at least two separate occasions, the person -

i) follows the other person; or

ii) loiters (uppehåller sig) outside the place of residence (bostad) of

the other person or some other place frequented by the other person;

or

iii) enters or interferes with property in possession of the other

person; or

iv) gives offensive material (kränkande, obehagligt material) to the

other person, or leaves offensive material where it will be found by,

given to or brought to the attention of the other person; or

v) keeps the other person under surveillance (övervakning); or

vi) acts in any other way that could reasonably be expected to arouse

the other person''''''''''''''''''''''''''''''''s apprehension or fear (väcka oro eller rädsla);

and

b) the person -

i) intends to cause serious physical or mental harm to the other person

or a third person; or

ii) intends to cause serious apprehension or fear (väcka allvarlig oro

eller rädsla).

A person who stalk another is guilty of an offence.

Penalty

a) if-

i) the offender''''''''''''''''''''''''''''''''s conduct contravened an injunction or an order imposed

by a court (beteendet är ett brott mot ett föreläggande eller en föreskrift

beslutad av en domstol) (either under a law of the State or the

Commonwealth) or

ii) the offender was, on any occasion to which the charge relates, in

possession of an offensive weapon,

imprisonment for not more than 5 years

b) in any other case - imprisonment for not more than 3 years.

England och Wales

Som ett svar på otillräckligheten hos existerande lagregler när det

gällde att skydda offer för systematisk förföljelse infördes The Protection

from Harassment Act år 1997 i England och Wales. En användbar definition

på begreppet "stalking" visade sig svår att fastställa. I lagen används

därför den vidare termen "harass" med vilket avses att plåga, besvära,

trakassera eller ofreda. Termen inkluderar systematisk förföljelse men

begränsas inte till detta. Brottet definieras här som "a course of

conduct which amounts to harassment of another, and which the defendant

knows, or ought to know, amounts to harassment of the other", vilket i

utskottets översättning lyder: ett beteende som innebär ofredande av en

annan person och som den trakasserande inser eller borde inse

besvärar/trakasserar/ofredar denne (The Protection from Harassment Act, section

1).

Följande komponenter är karakteristiska för "harassment" (Emily Finch;

Stalking the perfect stalking law: An evaluation of the efficacy of The

Protection from Harassment Act 1997; Criminal Law Reveiw 2002):

Olika beteenden som genom att enträget upprepas försöker tvinga en annan

person till oönskad kommunikation och/eller kontakt. Det kan också

beskrivas så att en person skrämmer en annan eller ger denne ångest genom

ett uppträdande som på ytan kan verka oskyldigt men som satt i sitt

sammanhang får en hotfull innebörd. Lagen är således avsedd att förhindra

att brottsoffer skadas av att utsättas för oönskad uppmärksamhet och

systematisk förföljelse. "Harassment" är därmed ett kontextberoende

brott eftersom det aktuella beteendet inte behöver vara oacceptabelt

sett för sig men blir det i ett visst givet sammanhang.

Kanada

Den 1 augusti 1993 trädde en lagstiftning mot systematisk förföljelse

i kraft i Kanada (Section 264 of Bill 126). Vad som då straffsanktionerades

var att upprepade gånger följa efter någon, att upprepade gånger

kommunicera med någon, direkt eller indirekt, att bevaka någons bostad,

uppehållsplats eller arbetsplats eller att hota denne om detta inte

skedde i lagliga syften och om gärningsmannen kände till att den utsatta

personen kände sig ofredad eller om han eller hon var likgiltig inför

att detta blev resultatet. År 1996 fick lagen ett tillägg av innebörden

att en person som var anklagad för straffbar systematisk förföljelse

kunde förhindras att äga ett skjutvapen, ammunition eller explosiva

varor om det vid en förhandling angående borgen bedömdes att den misstänkte

kunde antas vara farlig för sig själv eller andra.

Remissvaren i sammanställning

Nedan återges remissvaren i något förkortad form. Remissvaren i sin

helhet finns tillgängliga i utskottets ärende med samma beteckning.

Justitiekanslern

Det kan föreligga ett visst behov att straffbelägga "stalking". Jag

tänker då närmast på sådana förfaranden som varken innehåller någon

hotfull gest eller något hotfullt yttrande, men som ändå är ägnade att

hos den utsatte framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans

säkerhet till person eller egendom. Ett sådant straffstadgande torde ofta

medföra avsevärda bevissvårigheter i en brottmålsprocess men det behöver

inte betyda att man skall avstå från lagstiftning.

Justitieombudsmannen

Justitieombudsmannen har inte haft något att anföra.

Stockholms tingsrätt

Tingsrätten anser inte att det föreligger något lagstiftningsbehov. De

befintliga reglerna om ofredande och olaga hot är tillräckliga. Möjligen

skulle man kunna införa en särskild straffskala för grovt ofredande.

Förföljelse som inte bedöms ha nått upp till ett brottsligt antastande

kan medföra ett beslut om besöksförbud och reglerna tillämpas också på

det sättet av tingsrätten.

Sundsvalls tingsrätt

Det kan antas att det i några mål som handlagts vid tingsrätten under

senare år, där brottsligheten bestått i ofredande, överträdelse av

besöksförbud och grov kvinnofridskränkning, egentligen rört sig om

stalkning. Det går dock inte av dessa mål att dra någon slutsats om att

stalkning skulle vara ett omfattande problem.

Om man efter en djupare undersökning finner att stalkning blivit ett

sådant problem att en straffrättslig reglering behövs utöver de regler

som nu finns i framför allt 4 kap. brottsbalken synes det vara lämpligast

att utvidga gränserna för vad som utgör ofredande enligt 4 kap. 7 §

brottsbalken.

Riksåklagaren

Det är svårt att uppskatta omfattningen av problemet. Någon djupare

eller mer systematisk analys torde inte ha gjorts på området. Det är

också oklart hur stor del av anmälda gärningar som handläggs av polisiär

förundersökningsledare och som inte resulterar i ett förundersökningsprotokoll,

med följd att de inte kommer till åklagares kännedom. Den vanligaste

kategorin av förföljelsesyndrom är antagligen den där handlingarna riktar

sig mot en tidigare närstående person till vilken gärningsmannen har

haft ett förhållande, t.ex. någon som har varit gift med gärningsmannen

eller sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Det

finns dock även exempel på släktfejder samt stridigheter mellan grannar

och mellan arbetskollegor som urartar och leder till förföljelse m.m.

I den allmänna debatten har gjorts gällande att de senaste årens varsel

och uppsägningar har lett till ett ökat antal fall av förföljelsesyndrom,

där personer i ledande ställning på företag förföljs och trakasseras

av anställda och före detta anställda.1Stalking - ett fenomen som ökar,

artikel i Svenska Dagbladet den 20 oktober 2004.

Någon särskild strategi för att motverka problemet finns inte framtagen

inom åklagarväsendet, utan företeelsen hanteras med de juridiska instrument

som står till buds enligt gällande lagstiftning.

De straffbestämmelser som aktualiseras vid förföljelsesyndrom är i första

hand ofredande och förolämpning. Även skadegörelse och hemfridsbrott/olaga

intrång kan förekomma. I mer allvarliga fall kan handlingarna bedömas

som försök till misshandel eller olaga hot. Upprepade brottsliga

kränkningar av vissa närstående eller tidigare närstående kan vara att

bedöma som grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning. Förutom

lagföring på grund av de brottsliga gärningarna kan det bli aktuellt

att utfärda ett besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud.

Utanför

det kriminaliserade området faller oftast olika former av förföljelsesyndrom

som inte ryms inom definitionen för ofredande, dvs. inte utgör handgripligt

antastande eller ofredande genom hänsynslöst beteende, och inte heller

innehåller några hot eller förolämpningar. I dessa fall är inte heller

straffbestämmelsen om grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning

tillämplig. En sådan typ av handlande kan vara att en man som har dömts

till fängelse för någon form av övergrepp mot en kvinna återkommande

uppehåller sig omedelbart intill kvinnans arbetsplats eller bostad sedan

han frigivits från straffet. Ett annat exempel är att en person i

trakasseringssyfte följer efter en annan person t.ex. på vägen mellan

bostaden och arbetsplatsen.2Jfr NJA II 1988 s. 321 och 325.

Ett besöksförbud kan omfatta olika former av förföljelsesyndrom som

inte är kriminaliserade i brottsbalken. En grundläggande förutsättning

för att ett besöksförbud skall kunna meddelas är dock att det på grund

av någon särskild omständighet finns risk för att den mot vilken förbudet

avses gälla kommer att begå brott mot eller allvarligt trakassera den

som förbudet avser att skydda. I förarbetena betonades att möjligheten

att använda besöksförbud utan att den mot vilken förbudet avses gälla

tidigare har begått brott mot den andra personen bör användas mycket

restriktivt.3NJA II 1988 s. 327.

Erfarenhetsmässigt kan sägas att det torde höra till ovanligheterna att

sådana upprepade och systematiska trakasserier och förföljelser som

motionen i första hand tar sikte på inte bedöms som brottsliga. Det

finns alltså i det hänseendet inte något påtagligt behov av lagstiftning

på området.

En annan sak är frågan om man inom den nuvarande ordningen i tillräcklig

mån kan beakta det straffvärda i ett upprepat, systematiskt trakasserande

som i och för sig kan uppfattas utgöra ganska bagatellartade gärningar.

De ändringar i straffskalorna för ofredande och olaga hot som infördes

år 1993 har inneburit ökade möjligheter att vid straffmätningen beakta

omfattande och systematiska trakasserier och hot. I viss mån kan också

ett sådant handlande utgöra en försvårande omständighet som skall beaktas

när domstolen bestämmer ett straff.

Problemet uppmärksammades i förarbetena till straffbestämmelsen om grov

fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. För att motverka att man

i lagföringen och domen över handlandet förbiser det samlade beteendets

straffvärde har brottsbeskrivningen i straffbestämmelsen konstruerats

på ett sådant sätt att den brottsliga handlingen utgörs av flera brottsliga

gärningar mellan vilka det finns ett visst samband.4Prop. 1997/98:55 s.

74-82.

Frågan om det föreligger ett lagstiftningsbehov och synpunkter på

inriktningen av ett sådant är enligt riksåklagarens mening i första hand

en politisk fråga som det inte ankommer på riksåklagaren att ta ställning

till på förevarande underlag.

För det fall en översyn skulle ske i syfte att åstadkomma en förändring

kan möjliga alternativ vara t.ex. att behandla det aktuella beteendemönstret

i en särskild straffbestämmelse i 4 kap. brottsbalken efter samma

principer som grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning eller att

låta beteendemönstret utgöra en särskild straffskärpningsgrund i 29 kap.

2 § brottsbalken.

City åklagarkammare i Stockholm

Vid City åklagarkammare i Stockholm har under senare tid ett fåtal

ärenden rörande systematisk förföljelse handlagts där gärningarna har

kunnat lagföras under de straffbestämmelser som nu är tillgängliga.

Ett nyare fenomen som kan vara svårt att veta omfattningen av och hur

det skall hanteras juridiskt är trakasserier via Internet. Med största

sannolikhet är detta ett växande problem.

Om problemet visar sig vara tillräckligt stort måste kanske möjligheten

att lagstifta övervägas.

Åklagarkammaren i Örebro

Vi ser inte att det föreligger något lagstiftningsbehov. Det finns dock

ett undantag. Personer som sitter häktade eller verkställer straff för

den här typen av brottslighet måste förhindras att fortsätta sin

brottslighet. I dag kan en häktad utan restriktioner (att kollusionsfara

inte föreligger är inte ovanligt) fortsätta sin brottslighet genom att

ringa en person trots att besöksförbud är meddelat.

Åklagarkammaren i Sundsvall

Problemet med nuvarande lagstiftning är att den ger mycket begränsade

möjligheter att bemöta och hantera sjuklig förföljelse av detta slag,

s.k. stalking som i dag för varje inträffad händelse oftast faller under

olaga hot eller ofredande, med förhållandevis lågt straffvärde även vid

upprepade fall av hotfulla och aggressiva beteenden. Ett särskilt lagrum

för gärningar begångna inom ramen för sjuklig förföljelse bör övervägas,

förslagsvis - förföljelsebrott. När det gäller offer som angrips för

att de är offentliga personer genom sitt yrke eller politisk befattning

behöver lagstiftaren dessutom överväga behov av straffskärpning, eventuellt

grovt brott. Lagstiftningen ska ta sikte på själva förföljandet -

straffskalan bör vara ganska vid.

Domstolarna bör ges en uttrycklig möjlighet att väga in när en serie

gärningar, som var och en kvalificerar för enkla fall av hot och ofredande,

tillsammans utgör en helhet som betydligt överstiger de enskilda brotten.

Slutligen behövs ett ökat medvetande vid värderingen av den psykiska

skada och det psykiska lidande som offren utsätts för.

Här biläggs en stämningsansökan avseende ett stalkingfall för tio år

sedan. Det handlade om omfattande förföljelse. Den åtalade dömdes för

ofredande. En av gärningsbeskrivningarna som avsåg misshandel (3 kap.

5 § brottsbalken) löd som följer:

XX har genom ett hänsynslöst beteende misshandlat YY i Sundsvalls kommun.

Misshandeln har bestått i omfattande och systematiska trakasserier

under tiden januari 1992 till den 17 mars 1995 genom bl.a. förföljelser,

omfattande obscena gester och grimaser, svordomar och hotelser,

telefonpåringningar, brev, kort, gåvor, anmälningar till olika myndigheter

samt misskrediteringar till andra personer. Genom misshandeln har YY

åsamkats psykisk sjukdom.

Rikspolisstyrelsen

Brottslighet där stalking förekommer särredovisas inte i Polisens

register över anmälda brott. Rikspolisstyrelsen kan därför inte svara på

hur omfattande problemet med stalking är. Rikspolisstyrelsen har den 15

november 2004 gett Polismyndigheten i Kalmar län och Polismyndigheten

i Stockholms län i uppdrag att i samarbete med professor Henrik Belfrage,

Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, bedriva metodutveckling

avseende bedömning om åtgärder vid stalking med hjälp av polisiära hot-

och riskbedömningar. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 juni

2006.

Polismyndigheten i Kalmar län, och senare Polismyndigheten i Kronobergs

och Blekinge län, har tidigare samarbetat i utvecklingsprojekt rörande

partnervåld. I projektgruppen ingick även forskare från Rättspsykiatriska

regionkliniken. Rikspolisstyrelsens slutrapport av projektet, Metodutveckling

gällande riskbedömning vid upprepat partnervåld, färdigställdes i maj

2003. De forskare som ingick i gruppen upprättade också en slutrapport,

Utveckling av ett riskinstrument för polisiär bedömning av risk för

upprepat partnervåld (SARA:PV), som handlar om utveckling av ett

riskinstrument för polisiär bedömning av risk för upprepat partnervåld.

Båda slutrapporterna bifogas detta yttrande som bilagor.

Av vad som angetts ovan följer att Polisen arbetar aktivt med frågor om

våld i nära relationer och stalking. Rikspolisstyrelsen kan dock inte

uttala sig i frågan om något lagstiftningsbehov föreligger förrän det

projekt som nu inletts har avslutats och utvärderats. Slutligen kan

tilläggas att Rikspolisstyrelsen för närvarande utarbetar en rapport om

polisiära hot- och riskbedömningar. Rapporten beräknas vara klar under

våren.

Säkerhetspolisen

Säkerhetspolisen har inte någon möjlighet att med säkerhet kvantifiera

omfattningen av problemet med stalking/förföljelsesyndrom. När det gäller

den centrala statsledningen m.fl., dvs. den personkrets där Säkerhetspolisen

har ett ansvar för bl.a. personskyddet, kan Säkerhetspolisen dock

bekräfta att omfattningen av problemet är mycket stort, särskilt beträffande

statsråden, statschefen och kronprinsessan. Säkerhetspolisen bedömer

vidare, bl.a. utifrån samtal som förts med andra politiker och

förtroendevalda, att stalking/förföljelsesyndrom i olika former förekommer

betydligt oftare än de fall som blir föremål för en polisanmälan. Vid

samtalen har tydligt framkommit en ovilja att anmäla händelser som kan

betecknas som "stalking". Säkerhetspolisen uppskattar därför att det

finns ett stort mörkertal både för den personkrets som ligger under

Säkerhetspolisens ansvarsområde och för andra grupper, t.ex. andra

förtroendevalda, idrottsstjärnor och andra "kändisar", medlemmar i kända

finansfamiljer och personer i serviceyrken. Det får anses väl känt att

också utsatta kvinnor i familjevåldsärenden i hög utsträckning drabbas

av stalking/förföljelse.

Det är önskvärt att på ett tidigt stadium kunna identifiera personer

som har tendenser till förföljelsesyndrom. För att göra detta krävs

samverkan mellan olika myndigheter. Det är t.ex. viktigt att eventuella

polisiära insatser mot en förföljare kan ske i samverkan med psykiatrin.

Om det har konstaterats att en person lider av förföljelsesyndrom måste

en uppföljning göras av individen och de handlingar som denne vidtagit.

Har personen t.ex. uppträtt hotfullt och har denne i så fall avsikt

och kapacitet att genomföra hotet?

Säkerhetspolisens uppfattning är att ett problem med dagens lagstiftning,

vilket också berörs i motionen, är att ett beteende som kan betecknas

som "stalking" inte kan ses som en helhet, utan varje enskild handling

måste värderas för sig. Om det bedöms som ett brott har detta ofta ett

lågt straffvärde. Vanligen rör det sig om olaga hot och i viss utsträckning

om t.ex. ofredande, sexuellt ofredande, hemfridsbrott eller ordningsstörande

brott. Detta medför att möjligheterna att förhindra, avvärja och beivra

dessa gärningar är starkt begränsade.

I dag finns inte någon straffbestämmelse som tar sikte på fall där

gärningar utgjort ett led i en upprepad kränkning, om inte gärningsmannen

är en närstående eller tidigare närstående person. Om handlingarna var

för sig är straffbara kan gärningsmannen dömas för grov fridskränkning

eller grov kvinnofridskränkning. Om det är fråga om mindre allvarliga

handlingar som t.ex. telefonsamtal, e-post och brev med obehagligt

innehåll eller att en person visar sig i närheten av någons bostad kan

gärningen i vissa fall falla under flera olika brottsrubriceringar, t.

ex. olaga hot eller ofredande. Det är också tänkbart att handlingen

faller utanför det straffbara området, trots att den för den utsatte

kan upplevas som mycket hotfull och pressande.

Om det fanns en möjlighet under vissa förutsättningar att definiera en

serie gärningar/handlingar som ett gemensamt brott skulle det i sig

innebära väsentligt förbättrade möjligheter att förhindra, avvärja och

beivra dem.

Den svenska lagstiftningen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning,

4 kap. 4 a § brottsbalken, skulle också kunna tjäna som underlag för

en straffbestämmelse mot stalking/förföljelsesyndrom. Det bör vara

möjligt att beakta det straffvärda som ligger i upprepade, systematiska

kränkande handlingar även om dessa, om man ser dem åtskilda, kanske kan

framstå som ganska bagatellartade. Rekvisiten "upprepad kränkning" och

"allvarlig skada" bör också kunna användas i en straffbestämmelse om

stalking/förföljelsesyndrom.

För att kunna döma för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning

krävs att var och en av de skilda gärningarna i sig utgör ett brott.

Andra inte straffbara handlingar kan således inte ligga till grund för

en bedömning av att det varit fråga om ett led i en upprepad kränkning.

En svårighet när det gäller stalking/förföljelsesyndrom är att flera

av de handlingar som en förföljare utsätter en person för kan ligga

utanför det straffbara området. Det kan t.ex. röra sig om brev vars

innehåll inte är hotfullt, men obehagligt, övervakning av bostad/arbetsplats

etc. Om lagstiftningen utformas så att varje enskild handling måste

vara straffbar för att ansvar skall kunna utkrävas, riskerar man att i

praktiken stå utan effektiva möjligheter att beivra den typen av handlingar.

En eventuell lagstiftning mot stalking/förföljelse borde, enligt

Säkerhetspolisens mening, i stället utformas så att ett upprepat beteende

av kränkande handlingar ses som en enda gärning, och inte som i

straffbestämmelserna om fridskränkning, där var för sig straffbara gärningar

beivras under en gemensam brottsrubricering. En straffbestämmelse om

stalking/förföljelsesyndrom utformad på det sätt som Säkerhetspolisen

redogjort för kommer dock att medföra gränsdragningsproblem. När skall

t.ex. ett antal var för sig straffria handlingar övergå till att utgöra

ett led i en upprepad kränkning?

För att värna demokratin och vårt statsskick både på central och lokal

nivå är det mycket viktigt att människor vågar ta sig an förtroendeuppdrag.

Det är väsentligt att rädslan för att bli utsatt för hot och våld inte

avhåller en person för att verka inom politiken. Det är därför

Säkerhetspolisens uppfattning att det vid utformande av en straffbestämmelse

mot stalking/förföljelsesyndrom bör finnas utrymme att som en försvårande

omständighet beakta handlingar riktade mot en person som företräder

vårt statsskick och vår demokrati.

Ett problem är den ovilja som Säkerhetspolisen upplever finns att anmäla

beteenden som kan betecknas som stalking/förföljelsesyndrom. Oviljan

kan bero på att många utsatta personer inte vill ha uppmärksamhet runt

sin person t.ex. i medier. Det är viktigt att personer som drabbas av

stalking/förföljelsesyndrom möts av ett professionellt beteende från de

inblandade myndigheterna och får det stöd och den hjälp de behöver för

att kunna/våga gå vidare med en anmälan.

Polismyndigheten i Stockholms län

Hur stor är omfattningen av problemet?

Inledningsvis konstaterar polismyndigheten att en viss osäkerhet angående

omfattningen av begreppet "stalking" eller förföljelsesyndrom råder.

Det synes således vara oklart om fenomenet anses innefatta såväl

förföljelse från en tidigare partner som någon för den utsatte okänd person.

Av majoriteten av polismästardistriktens upplysningar att döma synes

problemet med kvantitativa mått mätt inte vara särskilt omfattande.

Endast några ärenden per år och distrikt tycks komma till polisens

kännedom och brottsrubriceringar som ofredande och grov kvinnofridskränkning

rymmer många av dessa situationer. Ett polismästardistrikt som ingår i

ett metodutvecklingsprojekt angående "stalking" som bedrivs av

Rikspolisstyrelsen uppskattar dock antalet ärenden till så många som 150-200

under ett år. Någon specifik statistik över problemet finns inte att

tillgå och ett polismästardistrikt påpekar följaktligen att mörkertalet

torde vara betydande.

Förföljelse från en tidigare partner tycks vara ett betydligt vanligare

problem än förföljelse från en för den drabbade okänd person. "Vanliga

människor" drabbas oftare än kända personer och politiker och tjänstemän.

Viss förföljelse utförs på olika sätt av psykiskt störda personer.

Flera polismästardistrikt uppger att trakasserier genom telefonmeddelanden,

telefonsamtal, s.k. sms-meddelanden och e-postmeddelanden har ökat på

senare tid.

Har polismyndigheten någon strategi i dag för att motverka fenomenet?

Vad går strategin i sådana fall ut på?

Länskriminalpolisen uppger att den i vissa fall blir inblandad på så

sätt att den gör olika typer av hotbildsanalyser. Ärendena utreds och

handläggs dock i de olika polismästardistrikten.

Problemen bedöms och motverkas i distrikten med utgångspunkt i det brott

som har begåtts, t.ex. ofredande eller grov kvinnofridskränkning. Det

bör i sammanhanget påpekas att långt ifrån alla trakasserier utgör brott

i lagens mening, även om den utsatte upplever ett betydande obehag. Det

är inte heller ovanligt att ett brott kan skönjas men att trakasserierna

inte uppfyller alla rekvisit för att brott skall anses vara begånget

eller att det eventuella brottet inte går att bevisa.

Vidare påverkar ett eventuellt brotts straffvärde polisens möjligheter

att ingripa med verkningsfulla åtgärder mot förföljaren. I tider med en

hårt ansträngd utredningsverksamhet nödgas polisen dessutom att prioritera.

Förutom vissa typer av brott mot t.ex. kvinnor och barn innebär detta

ofrånkomligen att brott med lågt straffvärde, exempelvis ofredande,

eller ärenden där det är tveksamt om brott över huvud taget har begåtts

prioriteras lägre.

Besöksförbud synes vara en vanlig om än trubbig metod att försöka komma

till rätta med förföljelsen. Några distrikt uppger att man försöker

kombinera besöksförbud med samtal. Ett annat polismästardistrikt driver

ett projekt som innebär att man i svårare fall även låter uniformerad

personal ha särskild tillsyn hos de drabbade. Strategin är att med

närvaro och öppenhet motverka problemet. Alla inblandade parter informeras.

Samma distrikt strävar även efter att påverka åklagarna så att de skall

ta dessa fall på större allvar och t.ex. försöka få personer häktade

för överträdelse av besöksförbud.

Ett polismästardistrikt uppger att när ett fall av "stalking" kommer

till distriktets kännedom strävar berörda befattningshavare efter att

skyndsamt kalla den misstänkte till förhör. I de fall då den misstänkte

personen inte lider av någon psykisk störning brukar denne då upphöra

med förföljandet.

En strategi som används i ett polismästardistrikt är att så fort som

möjligt ta tag i denna typ av anmälningar och omgående försöka fatta

beslut i ärendet så att den drabbade känner att polisen agerar. Vidare

ser man till att den i anmälan utpekade personen får klart för sig att

polisen har kännedom om vad som pågår. Målsättningen är att använda

strategin oavsett om trakasserierna är att betrakta som brott eller

inte. Denna rutin uppges inte vara lätt att upprätthålla eftersom

belastningen på polismyndighetens utredningsverksamhet för närvarande är

stor.

Polismästardistriktet som ingår i Rikspolisstyrelsens projekt avseende

"stalking" uppger att man inom ramen för projektet försöker utveckla

olika arbetssätt och metoder för att möta problemet. I projektet ingår

bl.a. att utveckla ett instrument för hot- och riskbedömningar.

I övrigt tycks polismästardistrikten inte ha någon särskild strategi

för denna typ av ärenden utöver de åtgärder som kan vidtas för utsatta

kvinnor, t.ex. trygghetspaket. Någon myndighetsgemensam strategi finns

inte.

Har polismyndigheten förslag på andra sätt att hantera problemen?

Ett polismästardistrikt påpekar att problemen är polisiärt svårhanterliga

med utgångspunkt i nuvarande lagstiftning. Ett besöksförbud kan vara

verkningsfullt i de fall då en i huvudsak frisk person med starkt

kontrollbehov förföljer en tidigare närstående. Många av de individer som

ägnar sig åt långvariga förföljelser, särskilt de som blir fixerade vid

för dem främmande människor, synes besitta en uttalad psykiatrisk

sjukdomsbild. Sådana personer tycks vara oförmögna att efterkomma

myndigheters bud och besöksförbud framstår därför ofta som en verkningslös

åtgärd.

Problemet med att gärningsmannen är okänd belyses i ett annat

polismästardistrikts synpunkter. Det kan i sådana fall vara svårt att avgöra

vilka åtgärder som bör företas. I de fall då ofredande/hot framförs vid

upprepade tillfällen bör en samlad bedömning göras och dialogen med den

utsatte måste hållas öppen.

Ett polismästardistrikt konstaterar att många av de personer som förföljer

en annan person synes vara i behov av vård och föreslår att påföljden

kontraktsvård utnyttjas oftare.

Länskriminalpolisen påpekar att olika strategier krävs beroende på vilken

typ av "stalking" som är i fråga. Exempelvis ökar risken för fysiskt

våld ju närmare relation förföljaren och offret har. Polisen bör därför

ha möjligheter att i större omfattning samarbeta med forskare som kan

problematiken kring riskbedömningarna och dess instrument. Även

möjligheterna till samarbete med andra myndigheter, t.ex. socialtjänsten

och psykiatrin, bör utökas genom såväl resurser som öppningar i

sekretesslagstiftningen. Ett sådant samarbete kan medföra att polisen ges

möjligheter att erbjuda den drabbade hjälp, exempelvis genom skyddat

boende. Det är vidare i allmänhet viktigt att polisen uppmanar offret

att systematiskt dokumentera samtliga händelser i ett ärende så att en

helhetsbild kan framträda. På så sätt blir det möjligt att på ett mer

ingripande sätt lagföra förföljaren även i fall då det kriminella

beteendet i sig inte bedöms som grovt. Över huvud taget är det viktigt

att polisen strävar efter att hålla regelbunden kontakt med den drabbade

samt att polisen visar gärningsmannen att man är medveten om dennes

beteende och att en utredning pågår.

Anser polismyndigheten att det föreligger ett lagstiftningsbehov?

Av flera av de inhämtade synpunkterna kan ett visst allmänt behov av

mer situationsanpassad och ändamålsenlig lagstiftning utläsas. Nuvarande

lagstiftning upplevs som "trubbig" och i vissa sammanhang mindre lämpad

för att åstadkomma önskad effekt.

Ett polismästardistrikt delar justitieutskottets preliminära slutsats

om att "stalking" inte alltid ryms inom gällande legaldefinitioner för

exempelvis "ofredande" och "grov kvinnofridskränkning" och påpekar att

en straffsanktion för fenomenet skulle förbättra polisens möjligheter

att hjälpa dem som förföljs. Dessutom är det troligt att ett lagstadgat

förbud skulle ha en allmänpreventiv verkan på de i huvudsak friska

personer som till följd av ett starkt kontrollbehov under en period

förföljer en tidigare närstående.

Flera polismästardistrikt uttrycker ett direkt behov av lagstiftning

för att komma till rätta med trakasserier genom tekniska kommunikationsmedel

såsom telefonmeddelanden, sms-meddelanden och e-postmeddelanden.

Har polismyndigheten i sådana fall synpunkter på inriktningen av ett

lagstiftningsarbete?

Ett polismästardistrikt föreslår ett nytt brott, grovt ofredande, där

intensitet, frekvens och omfattning i tid och rum samt trakasserier med

hjälp av tekniska hjälpmedel är sådana omständigheter som skall tillmätas

betydelse.

Av bestämmelserna om åtalsprövning i 4 kap. 11 § brottsbalken bör genom

ändring framgå att ofredande som bedöms som grovt inte skall vara ett

angivelsebrott.

Ett annat polismästardistrikt föreslår att en bevisad systematisk

kartläggning av en person skall anses vara en försvårande omständighet i

samband med brott. Samma distrikt föreslår även utökad elektronisk

övervakning av förföljaren i repressivt syfte.

För att ett beslut om anhållande med grund i enbart recidivfara skall

kunna fattas krävs att straffskalan för det aktuella brottet omfattar

fängelse i minst ett år. Mot bakgrund av detta påtalar ett polismästardistrikt

att det vore önskvärt att en eventuell straffsanktion för "stalking"

ger utrymme för påföljder som inte understiger denna strafftid.

Möjligheterna att tillvarata bevisning måste beaktas i samband med ny

lagstiftning. Utan sådana möjligheter riskerar lagstiftningen att bli

utan verkan. Ett av de tillfrågade polismästardistrikten föreslår

följaktligen att möjligheter ges att t.ex. spåra telefonsamtal, inhämta

telefonlistor och kroppsvisitera en misstänkt person.

Länskriminalpolisen betonar att lagstiftningen i större omfattning bör

framhäva den drabbades situation samt ge möjligheter till helhetsperspektiv

på "stalkingbeteendet" på så sätt att såväl kriminella som icke kriminella

trakasserier beaktas. Ett utökat samarbete med andra myndigheter, t.ex.

socialtjänst och psykiatri, är önskvärt men detta kräver ändringar i

sekretesslagstiftningen. Gärningsmannen bör vidare erbjudas vård i större

omfattning.

Polismyndigheten i Örebro län

Vid polismyndigheten förekommer ärenden som omfattar s.k. stalking,

personer som följer efter en speciell person, ringer oönskade telefonsamtal,

lämnar oönskade gåvor och på annat sätt kontaktar eller trakasserar

någon. I vissa fall pågår trakasserierna endast under en kortare period

medan de i andra fall pågår under mycket lång tid, åratal. I några

ärenden har förföljelsen utvecklats till våldshändelser där exempelvis

offret har bortförts och utsatts för våldtäkt. I vissa fall kan beteendet

betraktas som ganska harmlöst men sett i sitt sammanhang och ur den

utsattes synvinkel kan det uppfattas som ett kraftigt kränkande av den

personliga integriteten.

Hot- och riskanalys genomförs i samband med exempelvis ansökan eller

beslut om besöksförbud.

Polismyndigheten delar uppfattningen att det bör införas en särskild

brottsrubricering mot gärningar som utgjort ett led i en upprepad

kränkning av den personliga integriteten.

Polismyndigheten i Västernorrlands län

Polismyndigheten i Västernorrlands län har uppfattningen att stalking

eller förföljelsesyndrom är ett problem för många innevånare, vilket

innebär väsentligt försämrad livskvalitet. Polismyndigheten har inga

uppgifter om hur vanligt förföljelsesyndromet är men sannolikt drabbas

årligen ett icke ringa antal personer av båda könen. Hittills under

2004 har i Västernorrlands län totalt 148 personer ansökt om besöksförbud

och varje månad bär cirka 17 till 23 personer skyddstelefon. I samtliga

fall kan förföljelsesyndrom misstänkas.

Polismyndighetens strategi är att bemöda sig om ett professionellt

mottagande och informera om vilka möjligheter som finns att erbjuda med

dagens lagstiftning. De möjligheter som kan erbjudas är besöksförbud,

skyddstelefon, spärrmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter

och i vissa kommuner skyddat boende. I extrema fall kan även livvaktsskydd

komma i fråga.

Ett av problemen kan vara att det krävs en viss nivå för att t.ex.

erhålla ett besöksförbud eller en skyddstelefon. Det som av individen

kan upplevas som förföljelse räcker inte alltid för beslut. Ett annat

problem är att olika myndigheter och handläggare har att ta ställning

och besluta i samma ärende.

Länspsykiatriskt centrum i Östergötland

Förföljelsesyndrom är ett problematiskt beteende som tämligen ofta kan

bli aktuellt för rättspsykiatri. Från offrets perspektiv är detta ofta

en mycket skrämmande och ibland helt handikappande företeelse. De studier

som gjorts ger vid handen att problemet drabbar många offer, dock främst

kvinnor. Livstidsrisken är beräknad till 2 % för män och 8 % för kvinnor.

Detta betyder att ca 700 000 svenska kvinnor någon gång under livet är

utsatt för förföljelse. Förövaren är i 80 % av fallen en man (Mullen et.

al., 1999).

Ur rättspsykiatrisk synpunkt är stalking sannolikt ett underskattat

fenomen. FBI har visat att upp till 90 % av kvinnor som mördats av sina

(ex)män utsatts för förföljelse före brottet. Dessutom finns ett betydande

inslag av psykiska störningar i gärningsmannagruppen. Mer än hälften

har en klar psykiatrisk problematik och Mullen (1999) uppskattar att ca

30 % av gärningsmännen har psykotiska störningar. Ur rättspsykiatrisk

synpunkt är detta således ett allvarligt problem.

Enligt vår erfarenhet döljer sig i många fall stalkingbeteende under

andra brottsrubriker som mord, dråp, misshandel och kvinnofridskränkning

men också olaga hot och ofredande. Detta kan innebära att behandlingsinsatser

och andra interventioner inte fokuseras tillräckligt i vårdarbetet för

att motverka eller eliminera risker för återfall bland förföljare. I

det rättspsykiatriska sammanhanget är dessa brott oftast av en mycket

allvarlig karaktär och skapar stort lidande hos offret/offren och i det

sociala nätverket runt offret.

Behandlingsstrategin vid Länspsykiatriskt Centrum i Vadstena innehåller

följande element: Teamarbete, dokumentation, säkerhetsåtgärder, behandling,

kommunikation med brottsoffer, rättsåtgärder, kontinuerlig riskbedömning,

uppföljning och monitorering.

Det föreligger ett lagstiftningsbehov. Erfarenheter från de länder som

har sådan lagstiftning pekar på att det finns en nytta med att

förföljelsebrott tydliggörs juridiskt. Dessutom ger en ökad tydlighet möjlighet

till metodutveckling vad gäller diagnos, behandling och uppföljning av

vanligen svårbehandlade gärningsmän. Det vore önskvärt att en utredning

om sådan lagstiftning också ser över möjligheter att kriminalisera också

subtilare systematiska hot, vilka, tagna som enskilda företeelser, sällan

når upp till den straffrättsliga ribban.

Härnösand-Medelpads hälso- och sjukvård

Under ledning av denna kliniks forskningschef bedrivs för närvarande

ett projekt i samarbete med Rikspolisstyrelsen i syfte att utvärdera

och utveckla polisiära riskbedömningar i samband med stalking. Polisen,

liksom andra myndigheter inom det rättsvårdande området, har ett

uppenbart behov av en större kunskap kring vilken risk olika typer av

stalkers utgör och vilka skyddsåtgärder som i olika fall kan vara

lämpliga. Projektet beräknas kunna avkasta resultat under senare delen av

2006 och skulle kunna bidra med underlag inför eventuellt ny lagstiftning

på området.

Vid kliniken i Sundsvall har vi upplevt ett allt större intresse för

denna fråga under senare år - detta inte minst från allmänhetens sida.

Många är de telefonsamtal som kommer från oroliga som drabbats, där

frågorna vanligtvis behandlar risken för att stalkern skall komma att

bruka våld, och vilken strategi som kan vara lämplig för att slippa sin

plågoande.

Inom den rättspsykiatriska vården upplever vi emellertid ingen ökad

tillströmning av patienter med denna problematik - de är fortfarande få

till antalet. De patienter som kommer lider i allmänhet av

vanföreställningssyndrom, s.k. erotomani, där de är övertygade om att offren är,

eller kommer att bli, förälskade i dem. Vanliga offer härvidlag är

offentliga personer av olika slag, exempelvis medlemmar av kungahuset.

Inte sällan finns hos dessa patienter också autistiska drag, som bl.a.

innebär att de kan ha svårt att tolka "det sociala spelet". Att

patienterna är förhållandevis få tror vi faktiskt kan bero på att en

genomgripande lagstiftning saknas, varför det i praktiken blir i det

närmaste omöjligt för en domstol att döma dessa patienter till

rättspsykiatrisk vård. Straffvärdet är för lågt enligt dagens lagstiftning.

Detta är i allmänhet förödande för såväl stalkern själv som för offret.

Den typ av stalker som generellt sett utgör störst risk för sitt offer

är (ex)partnern. Många av dessa gärningsmän är vad man brukar kalla

"psykopater", vilka är mycket återfallsbenägna och i princip oemottagliga

för behandling. När det gäller just denna typ av personer skulle en

skärpt lagstiftning kanske underlätta för brottsoffren i form av

inkapaciteringseffekter. När det emellertid gäller det dödliga våldet,

partnervåldet, är psykopaterna snarast underrepresenterade. Här finns

i stället en tung psykiatrisk problematik där samhället i dag uppenbart

inte förmår att hjälpa vare sig offer eller gärningsman (innan de blir

offer och gärningsmän för dödligt våld). I en nyligen publicerad studie

över samtliga fall av dödligt partnervåld i Sverige 1990-1999 (Belfrage

H och Rying M, 2004, Characteristics of spousal homicide perpetrators,

a descriptive study of all cases of spousal homicide in Sweden 1990-1999;

Criminal Behaviour & Mental Health 14:121-133), framkommer att den

psykiatriska sjukligheten var uttalad i dessa fall. Drygt en tredjedel

av gärningsmännen befanns i efterföljande rättspsykiatriska undersökningar

lida av psykossjukdomar och endast ett fåtal (5 %) kunde inte beläggas

med någon psykisk störning alls. Inte mindre än en fjärdedel av

gärningsmännen tog livet av sig i samband med brotten. Särskilt

överrepresenterade

var en personlighetstyp som brukar benämnas "borderlinepersonligheten"

och som är vanlig när det gäller stalking av f.d. partner. Liksom vid

psykossjukdomar och i motsats till de s.k. psykopaterna är dessa personer

behandlingsbara. Dessa är också ur rättslig synpunkt möjliga att döma

till rättspsykiatrisk vård - under förutsättning att straffvärdet för

deras brottslighet är högt nog. En mer genomgripande lagstiftning tror

vi därför skulle kunna möjliggöra att dessa blir föremål för psykiatrisk

vård, vilket sannolikt skulle bespara samhället mycket lidande och

faktiskt ett icke ringa antal mord.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet har inhämtat synpunkter i frågan från samfundets avdelningar.

Utifrån de svar som lämnats förefaller inte problemet ha sådan omfattning

att ingripande med lagstiftningsåtgärder för närvarande förefaller

motiverat.

Svenska Journalistförbundet

Inom etermedier förekommer det relativt ofta att de journalister som

exponeras i TV, dvs. i första hand nyhetspresentatörer och programledare,

utsätts för stalking i mindre eller större omfattning. Sådant kan

naturligtvis även förekomma gentemot journalister inom pressens område,

framför allt de journalister som beskriver och granskar enskilda

personer som uppfattas som kontroversiella eller intressanta, och/eller

kända och uppseendeväckande händelser.

Ofta är "förövaren" en person som skapar en positiv eller negativ

känsloladdad relation till journalisten och som sedan under längre eller

kortare tid oavbrutet försöker få kontakt med offret. Det kan ske genom

e-postbombning, otaliga sms, brev eller telefonsamtal - 400 samtal under

en natt har nämnts som ett extremt exempel. Ibland kan förföljelsen

sluta tvärt för att sedan plötsligt återupptas.

De uppgifter förbundet fått tyder på att den vanligaste orsaken till

stalking gentemot journalister är en från en enskild person missriktad

och i många fall sjuklig kärleks- eller hatyttring till en journalist

som är mer eller mindre känd. I samband med kartläggningar och redovisningar

av olika grupperingar och tendenser i samhället, exempelvis olika slags

missbruk av offentliga medel, invandrarfrågor etc., kan det dessutom

förekomma mer organiserad stalking.

Åtgärder för att förebygga stalking

De personer förbundet har varit i kontakt med är eniga om att en

lagstiftning mot stalking kan vara ett sätt att få den som inlett förföljelsen

att sluta och andra att inte ens inleda ett försök.

Lagstiftning kan vara en preventiv åtgärd eftersom förövaren då inser

att det han/hon håller på med faktiskt är brottsligt och kan leda till

straff. Kravet är dock att begreppet stalking mycket noga övervägs och

beskrivs. En lagstiftning får således inte leda till att all form av

uppmärksamhet gentemot en annan person blir straffbart. Det måste alltså

vara någon form av upprepade och oönskade trakasserier där den som

utsätts inte kan värja sig.

Övrig information av intresse

Förbundet vill även påminna om Kommittén för att motverka och förebygga

hot och våld mot förtroendevalda (dir. 2004:102), som bl.a. ska lämna

förslag för att förebygga hot mot folkvalda.

Förbundet överlämnar dessutom Överleva deadline, en skrift förbundet

framställde efter upprepade hot mot journalister och aktiva inom

fackföreningsvärlden.

Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten välkomnar det initiativ till att uppmärksamma,

reglera och skydda mot s.k. stalking som motion 2004/05:Ju412 innebär.

Omfattningen av stalking i Sverige är aldrig undersökt. Rikspolisstyrelsen

har beslutat om ett projekt för Metodutveckling avseende bedömning och

åtgärder vid stalking med hjälp av polisiära hot- och riskbedömningar

enligt ett direktiv daterat 2004-11-15 (dnrPOL-480-4624/03). Antalet

fall av stalking inom de två distrikt där projektet ska genomföras, dvs.

Kalmars och Södertörns polisdistrikt, uppskattas till ca 200-300 per

år. I projektet inkluderas dock både förföljelse efter en parrelation

och förföljelse av någon person som är mer främmande. Definitionerna av

stalking i motionen respektive dessa direktiv skiljer sig alltså åt.

Enligt erfarenheterna på Brottsoffermyndigheten är förföljelse, hot och

upprepat våld tämligen frekvent efter att en kvinna brutit upp ifrån en

våldsam man. Det är också ett i forskningen välkänt mönster och en

allvarlig del av mäns våld mot kvinnor.

Också stalking i den mening som motionen aktualiserar, och som ofta

avses i internationell forskning, förekommer i ärenden om brottsskadeersättning.

Det är dock relativt sällsynt och tycks i så fall alltid ha eskalerat

till tydlig våldsutövning. I samtal till myndighetens servicetelefon

aktualiseras däremot då och då problem också vid en mer "ren" form av

förföljelse. De utsatta kan beskriva att de upplever detta som obehagligt

och hotande, att det skapar otrygghet och rädsla samt leder till en

begränsad rörelsefrihet. Utan beteckning på sådana förföljelser är det

för många svårt att dra gränsen för när det är rimligt att begära hjälp

eller skydd. De fall som Brottsoffermyndigheten och andra fått kännedom

om kan av den anledningen också antas vara en mindre del av de fall av

förföljelse som faktiskt förekommer.

Enligt vad Brottsoffermyndigheten erfar finns det alltså ett behov av

lagstiftning. Inriktningen av kriminaliseringen torde med fördel kunna

följa den för grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning

på det sättet att lagtexten särskilt markerar mot upprepade kränkande

och/eller hotande beteenden och tydligt beaktar de psykiska påfrestningar

som detta generellt sett medför. En eventuell vidgning av de nuvarande

gränserna för brottet ofredande borde också vara av intresse att överväga,

såväl som separat brott och som ett möjligt led i det föreslagna nya

brottet. Brottsbeteckningen för det senare skulle kunna föreslås bli

"grov förföljelse".

I sammanhanget är det också av vikt att användningen av besöksförbud

anpassas så att det med större säkerhet blir möjligt att få skydd också

vid "rena" förföljelsebrott.

Enligt Brottsoffermyndighetens mening kan det vara av värde att utreda

lagstiftningen parallellt med att RPS driver sitt projekt. Att avvakta

resultatet av det projektet riskerar att leda till ett långt dröjsmål

eftersom det enligt direktiven troligen inte avslutas förrän 2006-06-30.

Det skulle också kunna övervägas att den pågående granskningen av

användningen av besöksförbud, som Brottsförebyggande rådet fått regeringens

uppdrag att genomföra, utvidgas med ett tilläggsdirektiv angående

användningen vid förföljelsebrott.

Brottsförebyggande rådet

I såväl den svenska som den utländska diskussionen om "stalking" omfattar

begreppet en rad beteenden som alla går ut på att en person vid upprepade

tillfällen kontaktar, övervakar eller förföljer en närstående, en bekant

eller en helt främmande person mot dennes vilja. Det kan röra sig om

allt från ovälkomna gåvor eller telefonsamtal till kontinuerlig övervakning

och förföljelse, skadegörelse och våldsanvändning. Begreppet stalking

används således närmast som ett samlingsnamn för en rad beteenden och

gärningsmännens motiv kan vara många. Den minsta gemensamma nämnaren

för de beteenden som åsyftas är att de alla innehåller återkommande

kontakter som av den utsatta personen är oönskade och upplevs som

besvärande eller hotfulla. Begreppet är således mycket komplext, vilket

gör såväl omfångsstudier som strategi- och lagstiftningsfrågor svårhanterliga.

Såvitt BRÅ erfar finns inte någon studie som tar sikte på att utröna

prevalensen av stalking i Sverige. Utan en mer specifik definition av

begreppet är det givetvis också svårt att göra en uppskattning av

omfattningen. Amerikansk forskning antyder att knappt var tjugonde person

i USA - 8 % av kvinnorna och 2 % av männen - riskerar att drabbas någon

gång under sin livstid (Tjaden, P., The crime of stalking: How big is

the problem? National Institute of Justice, Department of Justice,

Washington DC, USA, 1997). Någon officiell statistik som kan bekräfta

dessa resultat finns emellertid inte.

I en brittisk enkätundersökning tillfrågades knappt 10 000 personer

mellan 16 och 59 år om de upplevt sig utsatta för "ihärdig och oönskad

uppmärksamhet" som lett till oro eller till rädsla för våld (Budd, T.

& Mattinson, J., The extent and nature of stalking: Findings from the

1998 British Crime Survey, Home Office Research Study No 210, 2000).

Studien visade att 2,6 % av de tillfrågade uppgav sig ha varit utsatta

för sådan uppmärksamhet som lett till en upplevd oro under det senaste

året och 1,9 % uppgav sig ha varit utsatta för sådant beteende att de

upplevt en rädsla för våld. Här bör man emellertid ha i åtanke att

definitionen av stalking som använts i studien är mycket vid och korrelerar

inte nödvändigtvis med sådant beteende som i ett annat sammanhang skulle

betecknas som stalking.

Av internationell forskning går vidare att utläsa att det är högst

ovanligt att en person utsätts för stalking av en total främling. Oftast

rör det sig i stället om en person med vilken den utsatta haft en nära

relation eller på annat sätt är bekant med. Det finns studier som antyder

att i hela två tredjedelar av fallen är gärningsmannen en man som tar

upprepade kontakter med en kvinna han har haft en nära relation med.

Ett uttryck för detta är att även om samtliga amerikanska delstater har

lagstiftning som särskilt tar sikte på att kriminalisera stalking, visade

det sig vid en genomgång av anti-stalkinglagstiftningen i USA att den

i majoriteten av delstaterna främst kommit att bli ett redskap i arbetet

att förebygga mäns våld mot kvinnor och att tillämpningen av lagen

huvudsakligen bedrevs av familjevåldsenheterna hos polis och åklagare

(Miller, N & Nugent, H, Stalking laws and implementation practices: A

national review for policymakers and practitioners, Institute for Law

and Justice, Virginia, USA, 2002).

Lagstiftning

Så som påpekas i den rubricerade motionen finns i Sverige i dag en

lagstiftning som täcker in många av de gärningar som kan betecknas som

stalking. Sammantaget täcker således den befintliga lagstiftningen i

stort sett in hela det område som en s.k. anti-stalkinglagstiftning

skulle kunna inrymma.

En bedömning av behovet av en särskild lagstiftning mot stalking bör

således ta sikte på vad som inte redan erbjuds genom den befintliga

lagstiftningen, och om det möjligen är andra åtgärder som hellre bör

vidtas än kriminalisering. Såvitt BRÅ kan se är det i huvudsak två

åtgärder som efterfrågas, dels en möjlighet att på ett tidigt stadium

ingripa mot ett oroande beteende som på sikt kan komma att utvecklas

till allvarligare kränkningar, dels en möjlighet att vid lagföring beakta

gärningar som utgör led i en upprepad kränkning och som riktas mot andra

än närstående.

- - -

Orsaken till att besöksförbudslagstiftningen inte upplevs som ett

tillräckligt instrument för att förebygga upprepade kränkande beteenden

återfinns således snarare i tillämpningen. BRÅ har i en utvärdering av

lagen om besöksförbud och dess tillämpning (BRÅ Rapport 2003:2) visat

att i praktiken bygger åklagarens bedömning av behovet av besöksförbud

i många fall på om tidigare våldsbrott har riktats mot den som ansöker

samt om tidigare brottsmisstankar har riktats mot den som är föremål

för ansökan om besöksförbud. Detta tyder på att styrkta brott mot person

används som en av de viktigaste indikationerna på att det finns risk

för fortsatt brottslighet. I stället för att göra en sammanvägd

helhetsbedömning används en juridiskt baserad riskbedömning. Andra riskfaktorer,

som kan tala för att ett till synes harmlöst beteende kan komma att

eskalera till allvarliga trakasserier, kan därför komma att förbigås.

Sedan

BRÅ:s utvärdering har besöksförbudslagstiftningen reformerats. Vidare

gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla rutiner och

riktlinjer för hot- och riskbedömningar i ärenden om våld i nära relationer

och att utarbeta riktlinjer och rutiner i ärenden om besöksförbud.

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att utvärdera reformen samt utfallet

av de rutiner och riktlinjer som Rikspolisstyrelsen infört. Vidare skall

BRÅ, inom ramen för uppdraget, föreslå åtgärder som kan förstärka och

komplettera besöksförbudet. Projektet kommer att slutredovisas år 2007.

Led i upprepad kränkning som försvårande omständighet

Som inledningsvis poängterats är den vaga definitionen av stalking

förenad med flera problem. Ett är att begreppet kommit att innefatta en

rad olika beteenden, vilket försvårar såväl studier som lagföring. Att

enbart förlita sig på ordinära brottsrubriceringar kan innebära att

beteenden som är ovanliga och svårtolkade helt faller utanför det

kriminaliserade området. Även svårheten i beteendet kan vid lagföring

komma att förbigås (för en utförlig diskussion kring detta, se Finch,

E., The criminalisation of stalking: Constructing the problem and

evaluating the solution, Cavendish Publishing Limited, 2001). Med anledning

av detta har länder som exempelvis USA, England och Australien infört

lagstiftning som särskilt tar sikte på gärningar som syftar till att

väcka oro eller rädsla hos den utsatta samt är led i upprepad kränkning

av den utsatta.

En motsvarighet i den svenska lagstiftningen skulle kunna sägas vara de

grova fridskränkningsbrotten. Gärningar som begås mot annan än närstående

faller emellertid utanför tillämpningsområdet för de grova

fridskränkningsbrotten,

liksom gärningar som inte faller in under 3, 4 eller 6 kap. i brottsbalken.

BRÅ genomförde under år 1999 en kartläggning av tillämpningen av lagrummet

för grov kvinnofridskränkning (BRÅ Rapport 2000:11). Kartläggningen

visade att lagrummet används företrädelsevis vid upprepad misshandel

och inte vid mindre allvarliga brott. Vidare uppgav tillfrågade åklagare

att de ansåg det vara svårt att föra i bevis att gärningarna utgjort

led i en upprepad kränkning.5Utvärderingen gjordes under det första år

lagrummet var i kraft samt före revideringen år 2000, vilket kan ha

påverkat resultatet av studien.

Det finns anledning att befara att risken är stor att en s.k.

anti-stalkinglagstiftning, som utformas på liknande sätt som de grova

fridskränkningsbrotten, kan komma att vara behäftad med liknande

tillämpningsproblem. En möjlighet skulle då vara att, i stället för en särskild

brottsrubricering för stalking, införa - om behov finns - en generell

försvårande omständighet rörande upprepade kränkningar i 29 kap. 2 §

BrB.

BRÅ vill dock slutligen betona att utan en närmare definition av vad

som eftersträvas med en särskild lagstiftning mot stalking samt utan en

empirisk och rättsvetenskaplig studie av prevalensen av stalking i

Sverige och av hur sådant beteende lagförs i dag, är det enligt BRÅ:s

uppfattning inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare

lagstiftning.

Brottsofferjourernas Riksförbund

Brottsofferjourernas Riksförbund anser att det för närvarande inte finns

behov av en svensk specialregel angående stalking.

1. I första hand bör den nuvarande lagregeln i BrB 4 kap. 4 a § utvidgas

så att grov fridskränkning också skall gälla vid begåendet mot alla

personer och inte bara närstående och tidigare närstående.

2. I andra hand bör projektet med polisen i Södertörn och Kalmar under

ledning av professor Belfrage - Underlag för polisbedömning av risker

vid stalking - slutföras och utvärderas. Projektet bygger på ett

kanadensiskt arbete - SAM (Stalking Assistent Management) av professor R

Kropp och professor S Hart, Vancover University.

3. Först efter det att 1 och 2 utvärderas kan frågan om svensk specialregel

av stalking tas upp igen.

Teaterförbundets skådespelaravdelning

Som skådespelare gestaltar man människors liv. På filmduken, i TV och

på teaterscenen blir man då en annan än sig själv och människor i

publiken identifierar sig med den man gestaltar eller fattar tycke för

personen. Av den anledningen händer det att skådespelare blir uppsökta,

uppringda eller kontaktade av människor i publiken, som vill tacka o.

s.v. I vissa fall går beundran mycket långt och ibland över gränsen för

vad som är anständigt.

Flera skådespelare vi har talat med vittnar om svårigheter att dra

gränser. Vi har ju valt vårt yrke med vetskapen att vi blir till viss

del offentliga personer. Då är det rimligt att publiken får möjlighet

att tacka för en stark upplevelse. Men gränserna mellan vänlighet och

hot kan vara mycket subtila och svåra att upptäcka till en början.

Plötsligt befinner man sig i en situation där en beundrare skickar brev,

ringer, följer en hem, följer en turné, försöker kontakta en via

kolleger, familj och vänner. Hela tillvaron blir påverkad.

Inom Teaterförbundet finns ingen strategi för att motverka problemet.

Medlemmar som har problem vänder sig i första hand till polisen och

sedan till arbetsgivaren. Vår uppfattning är att man löser fallen efter

hand som de dyker upp.

Snarare än straffsanktion kan man tänka sig ökade resurser till polis

och åklagare för att med nuvarande lagstiftning bekämpa problemet samt

initiativ till ökad samordning mellan polis och psykiatri.

Något som samtliga skådespelare vi talat med vittnar om är besvärande

journalister. Personer som i sin yrkesutövning går över alla gränser

för att komma åt ett "scoop", allt i yttrandefrihetens namn. För många

blir dessa journalister ett slags stalkare.

För många skådespelare vore en ny etisk kompass för den här sortens

journalister och tidningar en viktig del av arbetet mot stalking.

Sveriges kvinnojourers riksförbund

SKR ställer sig positiv till motionen i sin helhet.

SKR har inhämtat synpunkter från sina medlemsorganisationer och det

framkommer tydligt att besöksförbudslagen, som det står i motionen,

inte fungerar tillfredsställande.

SKR anser att besöksförbudslagen bör skärpas så att kvinnor och barn

kan leva utan hot mot sig själva, närstående eller egendom.

SKR anser att utvärdering och tillsyn av de för tillämpningen av

besöksförbudslagen ansvariga institutionerna snarast skall börja.

Landstinget Dalarna

Rättspsykiatriskt centrum i Säter

Generellt kan sägas att vi inom rättspsykiatrisk vård är väl förtrogna

med problematiken. Den är inte heller ovanlig inom allmänpsykiatrin,

men man har där kanske en tendens att hantera problematiken på ett lite

annorlunda sätt på grund av att patienterna inte har lagförts. Utskottet

har ställt konkreta frågor, vilka undertecknad nedan ska försöka besvara

i ordningsföljd.

Den första frågan rör omfattningen. Jag kan inte komma med någon direkt

statistik men vill ändå påtala att fenomenet inte är ovanligt och att

det i vissa fall kan vara synnerligen allvarligt.

Den strategi vi har är att försöka behandla grundsjukdomen och inom den

rättspsykiatriska vården följer vi upp patienten och gör kontinuerliga

riskbedömningar. En svårighet är att patienterna själva ofta inte

upplever att de är sjuka eller i behov av behandling och ett problem är

att när vården avslutas slutar patienterna med den psykofarmakologiska

behandlingen. Har det då funnits en specifik vanföreställning har den

alltid en tendens att återkomma liksom den tillhörande problematiken.

När det gäller de s.k. "rena paranoiapatienterna", där farligheten är

riktad mot speciella personer, ofta kända personer, är den psykofarmakologiska

behandlingen ytterst bristfällig och där blir behandlingen ibland enbart

inkapacitering eller utevistelse tillsammans med personal för att hindra

återfall.

Jag har ovan delvis förklarat en del av problematiken genom att påtala

att patienter ofta slutar med behandling när tvånget upphör. Många av

dessa patienter kan vistas i frihet men behöver ha föreskrifter om

medicinering kvar.

Enligt nuvarande lagstiftning skall längre permissioner ses som en

avslutning på behandlingen. Detta gör att om man bokstavligen skall följa

lagen skall en längre permission följas av en utskrivning, vilket enligt

ovan kan vara förödande för patienter som kan vistas på permission med

föreskrifter. Lagstiftningens intentioner påtalas också vid granskningar

av Socialstyrelsen, såtillvida att det inte är meningen att längre

permissioner under LPT-vård eller rättspsykiatrisk vård under särskild

utskrivningsprövning skall förekomma. Det skall dock nämnas att länsrätten

ofta i bästa fall har förståelse och vi har exempel på patienter som

har haft mycket långa permissioner enbart för att behandlingen skall

kunna fortgå.

Kortfattat kan sägas att vi bör beredas möjligheter, antingen via

länsrätten eller på annat sätt, kunna förena en längre permissionsvård

med föreskrifter om medicinering och/eller föreskrifter om förbud att

vistas på orter där målsäganden är bosatt. Jag glömde att påtala ovan

att det framför allt vid förföljelse riktad mot specifika personer och

där diagnosen är paranoia är ett geografiskt avstånd viktigt.

Tvångslagstiftning är grannlaga. Vid en förändring är det därför av

vikt att formuleringen ej blir sådan att utrymme för övertolkning kan

föreligga.

Docent Martin Grann, Centrum för Våldsprevention, Karolinska Institutet

Hur

stor är omfattningen av problemet?

Rent vetenskapligt är detta en fråga som inte är så självklar. Det finns

ingen svensk studie som kan ge klar vägledning om lokala förhållanden.

Dessutom beror detta på hur man definierar "stalking". Den mest välkända

prevalensstudien - som också använde en allmänt vedertagen definition

av stalking-begreppet - är en amerikansk studie från 1998. Den finansierades

av Centres for Disease Control (CDC) och genomfördes av forskarna Tjaden

och Thoennes. Man gjorde telefonintervjuer med 1 000 ur befolkningen

slumpmässigt utvalda män och 1 000 kvinnor. Resultatet tydde på att

livstidsrisken (risken att någon gång i livet blir drabbad) för

förföljelsesyndrom var 5 %. Detta betyder att omkring var tjugonde i

befolkningen någon gång i livet utsätts för förföljelse. Risken var något

högre för kvinnor. Det finns inga skäl att tro att förhållandena i

Sverige kraftigt avviker från de i USA i detta hänseende.

När man diskuterar fenomenets förekomst är det viktigt att hålla i minnet

att eftersom "stalking" i dag inte är något definierat brott och inte

heller någon psykiatrisk diagnos, passerar det ofta obemärkt i offentlig

statistik och liknande. Rent anekdotiskt är det min och många andras

uppfattning att det bakom fällande domar med brottsrubriceringar såsom

misshandel, våldtäkt, sexuellt ofredande, ofredande och olaga hot många

gånger också finns ett förföljelsesyndrom av något slag.

Har ni någon strategi i dag för att motverka det? Vad går strategin i

så fall ut på?

Jag har engagerats som konsult i många sammanhang för att bistå vid

ärenden av stalkingkaraktär. Vilken strategi som tillämpas beror på vem

som drabbats och på omständigheter i övrigt i ärendet. För en något mer

fyllig, om än allmänt hållen, beskrivning av strategier vid Säkerhetspolisens

enhet för hotbildshantering (där jag är engagerad) - se motsvarande

yttrande över motionen från denna myndighet.

Har ni förslag på andra sätt att hantera problemet?

Som jag tidigare framfört, bl a på DN Debatt 19/10-2003, är det egentligen

inte strategier för att hantera problemet eller resurser som i första

hand saknas, utan den mest angelägna åtgärden vore att se över lagstiftningen

på området och utreda möjligheterna att i Sverige införa anti-stalkinglagar

liknande dem som finns i de anglosaxiska länderna.

Anser ni att det föreligger ett lagstiftningsbehov?

Ja.

Har ni i så fall synpunkter på inriktningen av ett lagstiftningsarbete?

Det

är angeläget att empiriskt utreda omfattningen av fenomenet i Sverige.

När det gäller förföljelse av aggressiv-persekutorisk och rättshaveristisk

karaktär finns redan viktiga data från inventeringar som gjorts av

Svenska Kommunförbundet samt inom ramen för den pågående utredningen Hot

och våld mot förtroendevalda (dir. 2004:102). Sannolikt utgör emellertid

denna form av stalking endast en mindre del av systematisk förföljelse

i Sverige. Genom internationella erfarenheter kan man förvänta sig att

de stora volymerna står att finna där gärningsman och offer är ex-partner,

eller där gärningsmannen uppvaktar eller har uppvaktat men blivit

avvisad av offret, och således bland "vanligt folk" som inte faller under

kategorierna offentliga personer eller "kändisar". I fallen av "uppvaktande"

beteende som "spårat ur" är gärningsmannen vanligen en man och den

brottsdrabbade vanligen en kvinna.

Det vore således angeläget med en insats för att utreda fenomenets

faktiska utbredning i Sverige. Förslagsvis skulle en sådan utredning

läggas upp med en metodologi liknande den som amerikanska myndigheter

initierade och som genomfördes av Tjaden och Thoennes 1998, dvs. som en

survey-studie.

En annan synpunkt är att lagstiftningsarbetet bör studera de befintliga

anti-stalkinglagar som finns i andra länder, samt inhämta erfarenheter

som gjorts utifrån dessa. Den första anti-stalkinglagen i världen

infördes 1990 i State of California, USA. Många amerikanska delstater

följde snabbt efter, och därutöver finns till min kännedom liknande

lagstiftning också i Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.

Jag vet genom mina kontakter med forskare från dessa länder på området

(företrädesvis psykologer, psykiatrer och jurister) att frågor som

återkommande diskuteras i länder som har anti-stalkinglagar är balansen

mellan gärningsmannens uppsåt/sjukdomsinsikt, offrets upplevelse av

kränkning och fruktan samt en mer fenomenologisk beskrivning av själva

det brottsliga handlandet, dvs. hur dessa aspekter skall vägas mot

varandra i rättsskipningsprocessen.

I vilken utsträckning skall från lagstiftarens sida krävas ett uppsåt

att störa, skada, förödmjuka etc.? Vid en mycket vanlig form av stalking

är gärningsmannen sjukligt fixerad vid offret och uppvisar ett

intimitetssökande, uppvaktande beteende (vill ha en sexuell relation med,

vill gifta sig med, etc.). Om rekvisiten i hög utsträckning fokuserar

på gärningsmannens illasinnade uppsåt kommer denna viktigare undergrupp

av förföljare (stalkers) att falla delvis utanför ramen. Detta lär delvis

vara en källa till problem t.ex. med den ovan nämnda (världens äldsta)

anti-stalkinglag från California State 1990, där stalking definieras

som "the willful, malicious and repeated following and harassment of

another person ." - och där alltså rekvisitet är att förföljelsebeteendet

skall vara både "willful" och "malicious". Å andra sidan, i vilken

utsträckning skall offrets subjektiva upplevelse av att ha blivit störd

eller kränkt, eller fruktan för den egna personens liv och hälsa vägas

in? Det finns trots allt människor i samhället med psykiska störningar

som upplever sig vara förföljda och som lever i stor fruktan för dem

eller det som förföljer dem, men där det handlar om paranoida

vanföreställningar (dvs. ingen förföljelse sker i verkligheten). Bland dem

som faktiskt utsätts för stalking har jag genom mitt arbete med brottsoffer

också mycket tydligt sett vilken spridning det finns i hur människor

klarar av att leva med förföljelse och sättet att reagera. Brottsoffrets

psykiska reaktioner och graden av behov av stöd, hjälp och krishantering

beror naturligtvis på många omständigheter. Ändå tycks det mig mycket

tydligt att även vid två jämförbara stalkingsituationer kan två drabbade

brottsoffer reagera mycket olika. Också om man går för långt i att i en

lagtext betona den subjektiva upplevelsen hos den som drabbats infinner

sig därför problem.

Det viktigaste, enligt min egen personliga uppfattning, är att en

eventuell ny lag är skriven på sådant sätt att den ger domstolen ett

instrument för att väga in helhetsbilden av en persons störande eller

hotfulla förföljelse av en annan person och inte, som i dag, vara tvungen

att värdera och bedöma varje enskilt hot, varje enskilt oönskat brev

eller telefonsamtal osv. Det är alltså stalkingbeteendets upprepade och

systematiska natur som gör det till ett unikt fenomen visavi t.ex.

ofredande eller olaga hot i dagens brottsbalk. Och i analogi med de nya

svenska lagarna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

bör en eventuell lag mot förföljelse/stalking omfatta ett betydligt

högre straffvärde än de gärningar som reglerar enskilda händelser.

Det högre straffvärdet är viktigt, då det bör kunna ge polis och åklagare

större möjligheter än vad som är fallet i dagsläget att agera även

preventivt. Med de verktyg som står till buds i nu gällande rätt har i

praktiken polis och åklagare begränsade möjligheter att agera fram till

dess gärningsmannen gått ett steg till och trätt över ytterligare en

gräns - varvid det alltså är för sent. Varken olaga hot eller ofredande

har två år i straffskalan, vilket som exempel gör att sekretesslagen

sätter hinder i vägen för kontakter mellan polis/åklagare och andra

myndigheter såsom socialtjänst och hälso- och sjukvård - något som ofta

är en naturlig del i det preventiva arbetet i den här typen av ärenden.

Vidare är det min personliga uppfattning att det nya brottet skall kunna

falla under allmänt åtal. Detta skulle undanröja de problem som i dag

inte är ringa när det gäller drabbade personers ovilja att göra anmälan.

Detta gäller personer som är så rädda för gärningsmannen att de avstår

från anmälan, men det gäller i hög utsträckning också "kändisar" och

offentliga personer som av olika skäl oftast avstår från anmälan, t.ex.

kända personer inom musik och idrott, medlemmar i de kända finansfamiljerna

samt personer i regeringen eller i kungafamiljen.

Vidare är det min personliga uppfattning att det nya brottet, i de fall

gärningsmannen förföljt en person som är förtroendevald och som därför

representerar vår demokrati och vårt statsskick, och det samtidigt anses

bevisat att gärningsmannen förföljt målsägaren i hans funktion just som

förtroendevald (och inte som privatperson), skall detta kunna utgöra

grund för straffskärpning.

Utskottets överväganden

Utskottet har med anledning av det aktuella motionsyrkandet inhämtat

synpunkter från ett antal instanser. Sammanfattningsvis anser den

övervägande delen av remissinstanserna att det finns problem på detta

område, bl.a. genom att systematisk förföljelse inom rättssystemet ofta

bedöms i delmoment och som olika brott och inte i sin helhet och som

ett brott. Det framhålls från flera remissinstanser att om denna företeelse

inte lyfts fram så uteblir också adekvata behandlingsinsatser och andra

interventioner som kan motverka eller eliminera beteendet. Om det däremot

tydliggörs att systematisk förföljelse är ett brott och att samtliga

trakasserande åtgärder skall tas med vid bedömningen så bör det vara

lättare att göra tidiga ingripanden och att ge verksamma hjälp- och

stödinsatser till dem som utsätts. Det är även viktigt att hot- och

riskbedömningarna blir bättre.

Utskottet vill till att börja med framhålla att det är angeläget att de

som utsatts för systematisk förföljelse ges samhällets fulla stöd, såväl

när det gäller straffrättsligt skydd som i fråga om stödinsatser från

myndigheter. Utskottet kan konstatera att remissvaren tyder på att det

finns brister i dessa avseenden. Mot denna bakgrund är det glädjande

att det pågår arbete på olika håll som är ägnat att förbättra situationen.

Här tänker utskottet bl.a. på att Rikspolisstyrelsen på regeringens

uppdrag, i samråd med Riksåklagaren, har utarbetat rutiner och riktlinjer

för polisens arbete med besöksförbudsärenden. Regeringen har även gett

Brottsförebyggande rådet i uppdrag att genomföra en utvärdering av hur

lagstiftningen om besöksförbud tillämpas. Det projektet skall slutredovisas

år 2007. Härtill kommer att Rikspolisstyrelsen, för att höja kvaliteten

på polisens insatser, för närvarande genomför ett metodutvecklingsarbete

med särskild inriktning på brott där systematisk förföljelse förekommer.

Uppdraget skall slutredovisas senast den 30 juni 2006 (se vidare

Rikspolisstyrelsens remissyttrande ovan). Av betydelse i sammanhanget är

också förslagen i betänkandet Personskyddet för den centrala statsledningen

(SOU 2004:108), som syftar till att personskyddet skall förbättras

ytterligare. Dessa förslag är föremål för beredning. Dessutom arbetar en

parlamentarisk kommitté sedan sommaren 2004 med uppdraget att föreslå

åtgärder för att motverka och förebygga hot och våld mot förtroendevalda

i stat, kommun och landsting (Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda,

dir. 2004:102). I uppdraget ingår bl.a. att överväga om det i något

avseende finns behov av förändring av det straffrättsliga skyddet för

förtroendevalda. Inom Justitiedepartementet bereds även andra lagförslag

som skall öka skyddet för personer som utsätts för hot och våld. Det

gäller bl.a. ett utvidgat sekretesskydd för dem som kan komma att

utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men och en utvidgning av

regeln om sekretessgenombrott inom sjukvård och socialtjänst.

Utskottet konstaterar att det alltså pågår arbete som på olika sätt kan

förväntas medföra förbättringar i olika avseenden. Samtidigt vill

utskottet betona vikten av att ett helhetsperspektiv anläggs. Utskottet

anser exempelvis att det i och för sig är viktigt att hot och våld mot

förtroendevalda utreds men vill understryka att det nu aktuella fenomenet

inte riktas speciellt just mot förtroendevalda. Problemet finns i hela

samhället. Utskottet hyser också en viss oro för att det kan komma att

ta tid innan Brottsförebyggande rådets utredningsarbete om besöksförbud

är färdigt. Utskottet vill understryka att frågan om ökat skydd för dem

som drabbas av systematisk förföljelse inte kan avvakta. Utskottet vill

också framhålla att det finns anledning att ta ett samlat grepp angående

den grupp personer som ägnar sig åt systematisk förföljelse till följd

av psykisk sjukdom. Den fara som dessa människors agerande innebär

illustreras väl av remissvaret från rättspsykiatriska regionkliniken i

Härnösands och Medelpads hälso- och sjukvårdsområde.

Sammantaget innebär det anförda att det finns behov av åtgärder. I motion

Ju412 föreslås ny lagstiftning mot systematisk förföljelse. Det behövs

också enligt motionärerna åtgärder som kan användas för att underlätta

för rättsväsendet och polisen att arbeta mot denna typ av beteenden.

Utskottet noterar att flera av remissinstanserna gör bedömningen att

det finns utrymme för ny lagstiftning på detta område och har även givit

förslag på hur en utökad kriminalisering bör se ut. Inriktningen av

kriminaliseringen torde enligt Brottsoffermyndigheten med fördel kunna

följa den för grov fridskränkning så att upprepade kränkande och/eller

hotande beteenden som medför psykiska påfrestningar för målsäganden

kommer att omfattas. Flera remissinstanser delar denna uppfattning (jfr

Säkerhetspolisens yttrande och yttrandet från polismyndigheten i Stockholm).

Länskriminalpolisen i Stockholm betonar att lagstiftningen i större

omfattning bör framhäva den drabbades situation och ge möjligheter till

ett helhetsperspektiv på "stalkingbeteendet" på så sätt att såväl

kriminella som icke kriminella trakasserier kan beaktas. I detta sammanhang

understryks att besöksförbudet bör anpassas så att det med större

säkerhet kan tillämpas beträffande den som utsatts för förföljelse men

där de enskilda händelserna inte är så allvarliga att de var för sig

utgör brott. En utvidgning av de nuvarande gränserna för brottet ofredande

föreslås liksom att införa en grov form av detta brott.

Flera remissinstanser anser alltså att det finns utrymme för ny

lagstiftning på detta område. Brottsförebyggande rådet anser dock att utan

en närmare definition av vad som eftersträvas med en särskild lagstiftning

mot systematisk förföljelse samt utan en empirisk och rättsvetenskaplig

studie av förekomsten i Sverige och av hur sådant beteende lagförs i

dag, är det inte möjligt att uttala sig närmare om behovet av ytterligare

lagstiftning. Sveriges advokatsamfund och Åklagarkammaren i Örebro anser

inte att problematiken är så stor att den motiverar lagstiftning.

Utskottet konstaterar att remissvaren inte ger något säkert underlag

för att bedöma omfattningen av systematisk förföljelse. Utskottet

välkomnar därför det uppdrag till Brottsförebyggande rådet att ta fram

ett kunskapsunderlag vad avser vissa typer av förföljelsebrott (s.k.

stalking) som, enligt vad utskottet inhämtat, förbereds inom

Justitiedepartementet. Uppdraget utgör ett viktigt led i strävan efter en

närmare definition och en kartläggning av fenomenet och dess omfattning.

Ett sådant underlag behövs för kommande ställningstaganden om eventuell

lagstiftning. Arbetet har hög prioritet. Med det uppdrag som nu aviserats

får motionsönskemålet anses vara tillgodosett. Utskottet föreslår att

motion Ju412 i denna del avslås av riksdagen.

Reservationer

Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking (m, fp,

kd, c)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Peter Althin (kd), Jeppe

Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c) och Cecilia

Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om lagstiftningsbehov mot stalking. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.

Ställningstagande

Vi anser att det är hög tid att även Sverige inför en straffbestämmelse

som täcker den typ av förföljelsebeteenden som är straffsanktionerade

i ett flertal anglosaxiska länder. Det behövs också bättre och mer

verkningsfulla åtgärder mot förföljelse, övervakning och trakasserier.

Polisen måste på ett tidigt stadium kunna förhindra fortsatta förföljelser.

Polisens möjligheter att i samarbete med psykiatrin genomföra kartläggning

och uppföljning av personer som visat dessa tendenser måste också stärkas.

Vi anser att remissvaren talar för att det finns ett lagstiftningsbehov.

Det aviserade uppdraget till Brottsförebyggande rådet behöver inte

avvaktas. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt återkomma till

riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det nu anförda.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motion från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:Ju412 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom samt om

rättsväsendets och polisens möjligheter att arbeta mot denna typ av

beteende.