Bet. 2004/05:JUU25

Justitieutskottets betänkande

2004/05:JUU25

Godkännande av rambeslut om verkställighet av förverkandebeslut

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2004/05:55 Sveriges

antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande

på beslut om förverkande jämte en i ärendet väckt motion.

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett inom EU

upprättat utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt

erkännande på beslut om förverkande. Enligt rambeslutet skall ett beslut

om förverkande som har beslutats av en domstol i en medlemsstat erkännas

och verkställas i en annan medlemsstat utan att något nytt beslut om

förverkande behöver fattas av den staten.

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår

motionen.

I ärendet finns en reservation (m) och ett särskilt yttrande (mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av rambeslut om verkställighet av förverkandebeslut

Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet

till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på

beslut om förverkande. Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:55.

2. Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju30.

Reservation (m)

Stockholm den 10 mars 2005

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Britta Lejon (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask

(m)1Deltar ej under punkt 1, Lennart Nilsson (s), Helena Frisk (s),

Peter Althin (kd), Jeppe Johnsson (m)2Deltar ej under punkt 1, Göran

Norlander (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Joe Frans

(s), Cecilia Magnusson (m)3Deltar ej under punkt 1, Kerstin Andersson

(s), Leif Björnlod (mp) och Christer Erlandsson (s).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Sommaren 2002 tog Danmark initiativ till ett utkast till ett rambeslut

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om

förverkande (EGT C 184, 2.8.2002, s. 8). En faktapromemoria har upprättats

över utkastet till rambeslutet (2002/03:FPM06). Initiativet baseras på

de slutsatser som Europeiska rådet antog år 1999 i Tammerfors. En av

dessa slutsatser är att principen om ömsesidigt erkännande av

medlemsstaternas rättsliga avgöranden skall bli en hörnsten i det

straffrättsliga

samarbetet inom unionen.

Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor den 29 april 2004

nåddes en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet.

Överenskommelsen avser ett utkast till rambeslut som i väsentliga delar skiljer

sig från det ursprungliga förslaget. Principöverenskommelsen upprepades

vid ministerrådsmötet den 8 juni 2004. Till rambeslutet fogades ett

utkast till intyg som skall användas i samband med framställningar om

verkställighet av förverkandebeslut.

Europaparlamentet yttrade sig den 20 november 2002 över förslaget till

utkast till rambeslut (EUT C 25E, 29.1.2004, s. 204). I yttrandet

godkände parlamentet förslaget till rambeslut.

Utkastet till rambeslut jämte utkastet till intyg i senaste svenska

versioner återfinns i bilaga 2. Den överenskomna texten har varit föremål

för slutlig granskning av EU:s språkexperter, de s.k. juristlingvisterna.

Ett utkast till uttalande från rådet i anslutning till rambeslutets

antagande återfinns i bilaga 3.

Företrädare för Justitiedepartementet har under förhandlingsarbetet

sammanträtt med justitieutskottet vid ett flertal tillfällen. Vidare

har justitieministern redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska

positionen vid sammanträden i EU-nämnden.

Något förslag till den lagstiftning som genomförandet av rambeslutet

kräver lämnas inte i propositionen, utan där behandlas endast frågan om

riksdagens godkännande av utkastet till rambeslut. I propositionen

redovisar dock regeringen sin bedömning av vilken lagstiftning som

rambeslutet kräver.

En promemoria om Sveriges antagande av rambeslutet har remissbehandlats.

En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i

Justitiedepartementet (dnr 2004/8206/BIRS).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Inom Europeiska unionen har ett utkast till rambeslut om tillämpning av

principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande utarbetats.

I propositionen föreslås att utkastet till rambeslut godkänns av

riksdagen. Utkastet till rambeslut är utarbetat på initiativ av Danmark

och innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande.

Enligt rambeslutet skall ett beslut om förverkande som har beslutats

av en domstol i en medlemsstat erkännas och verkställas i en annan

medlemsstat utan att något nytt beslut om förverkande behöver fattas av

den staten. I vissa fall skall dock verkställigheten av beslutet om

förverkande kunna vägras. Rambeslutet innehåller också bestämmelser om

hur den förverkade egendomen skall delas mellan de berörda medlemsstaterna.

Den tidpunkt då medlemsstaterna skall ha genomfört bestämmelserna i

rambeslutet är ännu inte bestämd. I propositionen redovisas vilken

lagstiftning och övrig reglering som rambeslutet kräver. Förslag till

lagstiftning kommer att läggas fram vid ett senare tillfälle.

Utskottets överväganden

Godkännande av rambeslut om verkställighet av förverkandebeslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om

tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.

Vidare avstyrker utskottet en motion om att propositioner om godkännande

av rambeslut i allmänhet även bör innehålla förslag till svensk

följdlagstiftning. Jämför reservationen (m) och det särskilda yttrandet

(mp).

Rambeslutet om verkställighet av förverkandebeslut

Rambeslutet syftar till att reglera samarbetet för erkännande och

verkställighet av beslut om förverkande mellan myndigheter när egendom

förklarats förverkad i en medlemsstat (den utfärdande staten) men finns

i en annan medlemsstat (den verkställande staten). Tanken är att ingen

fysisk eller juridisk person vars egendom har förverkats skall kunna

undkomma verkställighet av förverkandebeslut inom EU. Ett beslut om

förverkande i en medlemsstat skall i princip kunna verkställas i en

annan medlemsstat utan att något nytt beslut om förverkande behöver

fattas i den verkställande staten.

Parallellt med det nu aktuella rambeslutet har det inom EU även utarbetats

ett rambeslut med gemensamma minimibestämmelser om förverkande av vinning,

hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Det sistnämnda rambeslutet

godkändes av riksdagen i oktober 2004 (prop. 2003/04:166, bet. 2004/05:JuU5,

rskr. 22). Enligt det rambeslutet skall medlemsstaterna bl.a. säkerställa

att det är möjligt att helt eller delvis förverka vinning och hjälpmedel

som härrör från brott som kan leda till frihetsberövande i mer än ett

år. Vidare skall medlemsstaterna införa regler som gör det möjligt att

förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt allvarliga

brott även om egendomen inte kan härledas till just det konkreta brottet

(utvidgat förverkande).

Här kan också nämnas rambeslutet om verkställighet i Europeiska unionen

av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. Rambeslutet, som

godkändes av riksdagen i maj 2003 (prop. 2002/03:67, bet. JuU15, rskr.

169), innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa verkställighet

av beslut om förverkande av egendom samt tillgång till bevismaterial

(dvs. vad som i Sverige motsvaras av kvarstad och beslag). Bestämmelserna

innebär att beslut om frysning som fattas i den medlemsstat där

förundersökningen pågår skall erkännas och verkställas av den medlemsstat

där egendomen eller bevismaterialet finns utan att något nytt beslut

behöver fattas av den verkställande staten.

I det följande redovisas några av de mer centrala bestämmelserna i det

i detta ärende aktuella rambeslutet.

I artikel 1 anges att syftet med rambeslutet är att fastställa de regler

enligt vilka en medlemsstat skall erkänna och på sitt territorium

verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en behörig

domstol i en annan medlemsstat.

I artikel 2 i rambeslutet anges ett antal definitioner av betydelse bl.

a. för tillämpligheten av rambeslutet. Här framgår bl.a. att beslut om

förverkande, för att omfattas av rambeslutet, skall ha beslutats av

domstol efter rättegång på grund av en eller flera brottsliga handlingar

och innebära ett slutligt berövande av egendomen. Med begreppet vinning

förstås varje ekonomisk fördel av brott, och i begreppet hjälpmedel

inbegrips all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, har

använts eller varit avsedd att användas för att begå ett eller flera

brott. Vidare anges vilken egendom som kan omfattas av ett beslut om

förverkande för att det skall kunna verkställas i en annan medlemsstat.

Här handlar det dels om vinning av ett visst brott eller värdet av

denna vinning, dels om hjälpmedel för att utföra ett visst brott. Det

kan också röra sig om egendom eller vinning som har förklarats förverkad

till följd av tillämpning av någon av de utökade möjligheter till

förverkande som anges i rambeslutet om förverkande av vinning, hjälpmedel

och egendom som härrör från brott. Slutligen avses egendom eller vinning

som har förklarats förverkad enligt någon annan bestämmelse om utökade

möjligheter till förverkande som finns i den utfärdande statens nationella

lagstiftning.

Krav på dubbel straffbarhet för erkännande och verkställighet får inte

uppställas om den utfärdande staten anser att gärningen som ligger till

grund för förverkande motsvarar något av de brott som räknas upp i listan

i artikel 6 punkt 1, och brottet enligt den utfärdande statens lagstiftning

kan medföra ett högsta frihetsstraff på minst tre år. Rambeslutet har

i denna del samma konstruktion som bl.a. rambeslutet om en europeisk

arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna samt

rambeslutet om verkställighet av beslut om frysning av egendom eller

bevismaterial. Det är också fråga om samma lista på brott som i de två

nämnda rambesluten. Listan omfattar flera av de brott som regleras i

brottsbalken och som kan resultera i ett förverkande (t.ex. stöld och

andra tillgreppsbrott, bedrägeri, penninghäleri och andra ekonomiska

oredlighetsbrott samt förfalskningsbrott). Även brott och brottstyper

inom den svenska specialstraffrätten omfattas, t.ex. terroristbrott,

narkotikabrott, miljöbrott och brott enligt vapenlagen. För de brott

som inte omfattas av listan får den verkställande staten kräva dubbel

straffbarhet och att brottet i fråga kan ge upphov till förverkande i

den verkställande statens lagstiftning, för att verkställighet av

beslutet om förverkande skall beviljas.

I artikel 8 regleras de grunder som en medlemsstat får åberopa för att

vägra att verkställa ett beslut om förverkande. Här kan bl.a. nämnas

följande. En vägransgrund tar sikte på brister i den enskildes möjligheter

att få beslutet rättssäkert prövat. Verkställighet får nämligen vägras

om det intyg som skall skickas med beslutet inte anger att den dömda

personen, som inte inställde sig personligen eller via ett ombud,

informerades om förhandlingen eller uppgav att han eller hon inte avsåg

att bestrida beslutet om förverkande. Verkställighet får vidare vägras

om ett förverkande skulle stå i strid med principen om ne bis in idem,

dvs. att ingen skall dömas två gånger för samma sak. Den verkställande

staten får också vägra att verkställa förverkandebeslutet om det hänför

sig till en gärning som inte motsvaras av ett brott i den verkställande

staten (dvs. ett krav på dubbel straffbarhet), under förutsättning att

gärningen inte faller in under de brott som räknas upp i den nyss nämnda

listan i artikel 6 punkt 1. Gäller beslutet om förverkande ett brott

som har begåtts helt eller delvis på den verkställande statens territorium

eller utanför den utfärdande statens territorium och åtal inte är

tillåtet för brottet i den verkställande staten när det har begåtts utanför

den statens territorium, kan den verkställande staten också vägra att

verkställa beslutet. I anslutning till denna vägransgrund skall

definitionen i artikel 2 h om förbrott läsas; om de straffrättsliga förfaranden

som leder fram till ett beslut om förverkande omfattar ett förbrott,

inbegripet penningtvätt, skall med brott i denna vägransgrund avses ett

förbrott. Genom att införa denna definition av brott undviks att

verkställighet av vissa gränsöverskridande brott innefattande penningtvätt,

där olika moment vidtagits i olika stater, kan vägras. Om ett förbrott

begåtts i den utfärdande staten och en efterföljande penningtvätt ägt

rum på den verkställande statens territorium eller någon annanstans

utanför den utfärdande staten skall detta alltså inte kunna hindra

verkställighet av förverkandebeslutet. I samband med antagandet av

rambeslutet avser rådet att avge ett särskilt uttalande i anslutning

härtill, se bilaga 3. Vidare får verkställighet vägras om de rättigheter

som innehas av berörda parter, inklusive tredje part i god tro, enligt

den verkställande statens lagstiftning gör det omöjligt att verkställa

beslutet. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får

dessutom vägra att verkställa ett förverkandebeslut om verkställigheten

är preskriberad enligt den verkställande statens lagstiftning och

beslutet avser gärningar som omfattas av den verkställande statens egen

jurisdiktion.

Artikel 8 är inte helt uttömmande i fråga om vilka möjligheter en

verkställande stat har att avstå från att verkställa ett beslut om

förverkande. Det framgår av artikel 1 punkt 2 att rambeslutet inte påverkar

skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheterna och grundläggande

rättsprinciperna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen. Vidare

framgår av skäl 14 i den inledande s.k. preambeln, att rambeslutet inte

hindrar medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella

bestämmelser om prövning i laga ordning samt förenings-, tryck- och

yttrandefrihet i andra medier. I anslutning härtill avser rådet att göra

ett uttalande, där det förklaras att bland de grundläggande rättsliga

principerna som rambeslutet hänvisar till, återfinns principer om

demokrati, laglighet, jämställdhet, tankefrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet

samt mötes- och föreningsfrihet, se bilaga 3. I skäl 13 stadgas slutligen

en rätt att vägra verkställa ett beslut om förverkande om det finns

skäl att tro att beslutet har utfärdats för att lagföra eller straffa

en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung,

nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller

om personens ställning kan skadas av något av dessa skäl.

I artikel 8 punkt 3 anges att om ett beslut om s.k. utvidgat förverkande

inte omfattas av det alternativ som den verkställande staten har antagit

enligt artikel 3.2 i det ovan nämnda rambeslutet om förverkande av

vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, skall den

verkställande staten verkställa beslutet om förverkande åtminstone i den

omfattning som föreskrivs i liknande fall enligt den nationella

lagstiftningen. Slutligen finns enligt artikel 8 punkt 2 g en generell

möjlighet att vägra verkställa ett beslut om förverkande om beslutet har

fattats med stöd av den utfärdande statens egna regler om utökade

möjligheter till förverkande, vilka inte är kopplade till eller går utöver

de ovan nämnda bestämmelserna om utvidgat förverkande i rambeslutet om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott.

För

samtliga vägransgrunder gäller enligt artikel 8 punkt 4 att myndigheten

i den verkställande staten skall överväga särskilt om samråd skall ske

med behörig myndighet i den utfärdande staten innan ett beslut om att

vägra erkänna och verkställa beslutet om förverkande fattas. För vissa

av vägransgrunderna är ett sådant samrådsförfarande också obligatoriskt.

Rambeslutet innehåller även ett antal förfaranderegler. I artikel 4

föreskrivs att ett förverkandebeslut får översändas direkt till den

behöriga myndigheten i den verkställande staten, jämte ett särskilt

upprättat intyg innehållande olika obligatoriska uppgifter. En förlaga

till intygets utformning har intagits som bilaga till rambeslutet, se

bilaga 2.

Enligt artikel 7 skall den behöriga myndigheten i den verkställande

staten utan ytterligare formaliteter erkänna och verkställa ett beslut

om förverkande som har översänts i enlighet med formkraven i rambeslutet.

Utskottet gör i fråga om riksdagens godkännande av rambeslutet följande

överväganden.

Arbetet med att motverka grov och organiserad brottslighet är mycket

angeläget och högt prioriterat såväl inom EU som i Sverige. Brottsligheten

ger ofta upphov till stora vinster, och den kanske viktigaste drivkraften

för den är just möjligheten att berika sig ekonomiskt. Ett mycket viktigt

och effektivt medel för att motverka sådan brottslighet är därför att

ta ifrån gärningsmännen vinningen av brotten.

Eftersom den organiserade brottsligheten i stor utsträckning också är

gränsöverskridande är det särskilt angeläget att samarbeta mellan

medlemsstaterna i EU, bl.a. rörande möjligheter till förverkande av vinning

av brott. Genom riksdagens tidigare godkännande av rambeslutet med

gemensamma minimibestämmelser om förverkande av vinning och hjälpmedel

som härrör från brott, vilket syftar till en harmonisering av den

materiella lagstiftningen på området, har ett viktigt steg redan tagits

mot att också underlätta möjligheterna att ta ifrån gärningsmännen

vinningen av brotten. Genom antagande av det nu aktuella rambeslutet om

verkställighet av sådana förverkandebeslut kan ett naturligt andra steg

tas för att skapa tillräckligt kraftfulla verktyg för verkställighet av

förverkandebeslut. Med stöd av rambeslutet kan förverkandebeslut effektivt

verkställas även i fall då gärningsmannen har egendom eller inkomst i

en annan medlemsstat eller då denne flyttat förverkad egendom dit i

syfte att undgå verkställighet. Härigenom möjliggörs också i större

utsträckning en likabehandling av alla dömda inom EU.

Rambeslut om ömsesidigt erkännande inom EU bygger på ett förtroende

mellan medlemsstaterna, vad gäller såväl respektive stats rättssystem

som myndigheternas och domstolarnas rättstillämpning. Detta förtroende

är en förutsättning för att verkställighet av t.ex. beslut om förverkande

skall kunna ske snabbt och effektivt. Behovet av att i vissa speciella

fall ändå kunna vägra verkställighet tillgodoses enligt utskottets mening

genom de vägransgrunder som uppställs i artikel 8 samt genom förekomsten

av överordnade rättsprinciper vilka redovisas i de inledande skälen

till rambeslutet respektive i artikel 1 punkt 2.

Utskottet anser att riksdagen bör godkänna det utkast till rambeslut om

ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande på grund av brott som

utarbetats inom EU. Utskottet tillstyrker således propositionen.

Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut

I motion Ju30 (m) tas upp en mer principiell fråga rörande riksdagens

behandling av godkännande av rambeslut. Motionärerna anför att propositioner

om godkännande av rambeslut inom det rättsliga området också bör innehålla

förslag till svensk följdlagstiftning.

Möjligheterna att använda sig av rambeslut infördes genom Amsterdamfördraget,

som trädde i kraft den 1 maj 1999. Införandet av rambeslut var ett led

i strävandena att göra bl.a. det straffrättsliga samarbetet inom EU

snabbare och mer effektivt. Det fanns en utbredd uppfattning bland

medlemsstaterna att samarbetet på detta område inte fungerade tillräckligt

bra. En orsak ansågs vara den mellanstatliga karaktären på samarbetet

som bl.a. innebar att överenskommelser inom EU på det straffrättsliga

området, i likhet med andra internationella överenskommelser, krävde

efterföljande ratifikation av medlemsstaterna (se prop. 1997/98:58 s.

108 f.).

Formellt förändrades inte samarbetets karaktär genom möjligheterna till

rambeslut. Det straffrättsliga samarbetet skulle även fortsättningsvis

vara mellanstatligt. Till skillnad från tidigare folkrättsligt bindande

konventioner på området blir emellertid ett rambeslut bindande för

medlemsstaterna så snart det har antagits av regeringarnas företrädare

i ministerrådet. Ett rambeslut kräver således ingen efterföljande

ratifikation. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att beslutet genomförs

i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Det

överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt

för hur rambeslutet skall genomföras (prop. 1997/98:58 s. 118 f.).

Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen måste regeringen inför ett rambeslut

inhämta riksdagens godkännande i de fall då beslutet förutsätter att

lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om beslutet i

övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta. Vidare skall

regeringen även i annat fall inhämta riksdagens godkännande om beslutet

är av större vikt. En lämplig tidpunkt för riksdagens godkännande är då

förhandlingsläget inom EU-samarbetet är sådant att den aktuella

överenskommelsen i princip är färdig (se bet. 2001/02:KU18 s. 28).

Det har visat sig att de tidsramar som gäller för antagande av ett

rambeslut i regel innebär att följdlagstiftning inte hinner tas fram

samt att ett traditionellt remissförfarande i vissa fall inte hinner

genomföras, innan regeringen för riksdagens godkännande lägger fram ett

utkast till rambeslut. Riksdagen har under senare år vid ett flertal

tillfällen godkänt utkast till rambeslut utan att följdlagstiftningen

samtidigt har presenterats. När detta skedde första gången under riksmötet

1999/2000 gjorde justitieutskottet ett principiellt uttalande som gick

ut på att utskottet inte kunde se något avgörande skäl mot att godta

ett rambeslut vid ett tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid

ett senare tillfälle (bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f.). Att avvakta med

lagstiftningen borde enligt utskottet emellertid inte ske annat än när

det var påkallat av de tidsramar som gällde för EU:s antagande av

rambeslutet. Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna

ett rambeslut som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till

klart uttryck genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde

i kraft den 1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades

något krav på att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter

att förslag på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18

s. 26 f.). Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för

sin allmänna granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12

kap. 1 § regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det

gäller inhämtande av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 §

regeringsformen inför regeringens deltagande i rambeslut på andra pelarens

och tredje pelarens områden inom EU (bet. 2001/02:KU18 s. 29). En sådan

granskning genomfördes under riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet

uttalade då att traditionellt remissförfarande skall tillämpas vid

beredningen av en proposition om godkännande av rambeslut i samma

utsträckning som vid lagstiftningsärenden (bet. 2002/03:KU10 s. 64).

Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar som gäller för antagandet

av en överenskommelse i ministerrådet kan medföra svårigheter för

regeringen att tillämpa ett traditionellt remissförfarande. Emellertid

ville konstitutionsutskottet understryka att underhandskontakter med

myndigheter kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast

då detta är oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s

antagande av en överenskommelse eller andra undantagssituationer.

I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före

konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete,

hade gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen

omfattade alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella

konventioner under riksmötena 1995/96-2001/02. Utskottet kunde efter en

jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i

propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en

korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet.

Utskottet behandlade motioner rörande rambeslutsprocessen senast i

oktober 2004, då i det ovan nämnda betänkandet rörande godkännande av

rambeslut med gemensamma minimibestämmelser rörande förverkande på grund

av brott (bet. 2004/05:JuU5 s. 9 f.).

Utskottet delar motionärernas uppfattning att riksdagen skulle få ett

bättre underlag för sitt ställningstagande om ärenden om godkännande av

rambeslut samtidigt kunde åtföljas av ett förslag till svensk

följdlagstiftning. Det har emellertid visat sig att det sällan finns tid till

ett sådant förfarande inom de tidsramar som gäller för EU:s antagande

av rambeslut. Att avvakta med godkännande av rambeslutet till dess att

ett tillfredsställande beredningsunderlag hämtats in och ett lagförslag

såvitt avser följdlagstiftning hunnit utarbetas skulle ofta innebära

betydande förseningar av antagande av rambeslutet. Då antagandet kräver

enhällighet skulle förseningen drabba samtliga övriga medlemsstater.

Ett sådant förfarande skulle motverka syftet med institutet rambeslut,

och i viss mån innebära en återgång till den ordning som gällde tidigare,

före Amsterdamfördraget. En anledning till att rambeslut började

användas som rättsligt instrument på det rättsliga området var just ett

missnöje med denna ordning.

En avvägning måste i regel göras mellan intresset av att anta rambeslutet

inom de tidsramar som ställts upp av EU och intresset av att en proposition

om godkännande av rambeslut innehåller förslag till följdlagstiftning.

Sverige bör inte fördröja antagandet av rambeslut annat än om det finns

mycket starka skäl i det enskilda fallet.

Någon åtgärd i den nu behandlade principiella frågan torde för närvarande

inte vara erforderlig. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju30.

Reservation

Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut, punkt 2 (m)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om att propositioner om godkännande av rambeslut

även bör omfatta följdlagstiftning. Därmed bifaller riksdagen motion

2004/05:Ju30.

Ställningstagande

För att effektivt kunna bekämpa grov och organiserad brottslighet, en

verksamhet som ofta är gränsöverskridande, krävs verkningsfulla och

relevanta verktyg. Vi välkomnar att det inom EU har utarbetats gemensamma

regler som väsentligt underlättar verkställighet i en annan medlemsstat

av beslut om förverkande på grund av brott.

Regeringen har emellertid återigen valt att inte samtidigt med rambeslutet

lägga fram ett förslag till den lagstiftning som krävs med anledning av

rambeslutet. Enligt vår mening är detta inte en acceptabel lagstiftningsteknik.

Det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell

presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att göra en

bedömning av rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den

svenska lagstiftningen. Enligt vår erfarenhet är det först i samband

med att det handgripliga och konkreta förslaget granskas inom ramen för

den parlamentariska processen som eventuella brister eller problemområden

upptäcks.

Vi är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av

rambeslut försvårar möjligheterna att lägga fram följdlagstiftning i

samband med godkännande av rambeslut. För att riksdagen skall ges

möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell

nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet är emellertid ett sådant

förfarande i princip nödvändigt. I detta ärende är det emellertid så

att det inte ens är bestämt när medlemsstaterna skall ha genomfört

bestämmelserna. Dessutom finns ett förhållandevis gediget material

framtaget i förverkandefrågan. Förutsättningarna för regeringen att lägga

fram förslag till följdlagstiftning borde därför ha förelegat.

Regeringen bör åläggas att i fortsättningen presentera förslag till

följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut.

Särskilt yttrande

Följdlagstiftning i propositioner om rambeslut, punkt 2 (mp)

Leif Björnlod (mp) anför:

För att riksdagen på ett tillfredsställande sätt skall kunna ta ställning

till konsekvenserna av ett rambeslut bör i regel förslag till lagstiftning

läggas fram samtidigt med begäran om godkännande av rambeslutet. Det är

nämligen först i samband med att det konkreta förslaget till lagstiftning

granskas, inom ramen för den parlamentariska processen, som eventuella

brister eller problemområden i ett rambeslut bäst kan upptäckas. Jag

utgår från att regeringen så långt det överhuvudtaget är möjligt ser

till att presentera förslag till följdlagstiftning i propositioner om

godkännande av rambeslut.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2004/05:55 Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning

av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande:

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen

upprättade utkastet till rambeslut om tillämpningen av principen om

ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.

Följdmotion

2004/05:Ju30 av Beatrice Ask m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området

även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

Bilaga 2

Utkast till rambeslut

om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om

förverkande

Bilaga 3

Utkast till uttalanden i anslutning till rambeslutet