Bet. 2004/05:JUU5

Justitieutskottets betänkande

2004/05:JUU5

Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:166

Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel

och egendom som härrör från brott jämte två i ärendet väckta motioner.

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett inom EU

upprättat utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och

egendom som härrör från brott. Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna

säkerställa att det är möjligt att helt eller delvis förverka vinning

och hjälpmedel som härrör från brott som kan leda till frihetsberövande

i mer än ett år, eller egendom som motsvarar sådan vinning. Sådant

förverkande skall även kunna ske beträffande hjälpmedel som varit avsedda

att användas för att begå brott men som ännu inte kommit till sådan

användning. Därutöver skall medlemsstaterna införa regler som gör det

möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt

allvarliga brott även om inte egendomen kan härledas till just det

konkreta brottet (utvidgat förverkande).

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår

motionerna.

I ärendet finns två reservationer (v respektive m, c) och ett särskilt

yttrande (fp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott

Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet

till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:166

och avslår motion 2003/04:Ju33.

Reservation 1 (v)

2. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut

Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju34.

Reservation 2 (m, c)

Stockholm den 14 oktober 2004

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp),

Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice

Ask (m)1Deltar ej under punkt 1, Lennart Nilsson (s), Peter Althin (kd),

Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m)2Deltar ej under punkt 1,

Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran

Norlander (s), Cecilia Magnusson (m)3Deltar ej under punkt 1, Joe Frans

(s) och Kerstin Andersson (s).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I augusti 2002 föreslog det danska ordförandeskapet i Europeiska unionen

i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet ett rambeslut om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott

(EGT C 184, 2.8.2002, s. 3).

Europaparlamentet lämnade i november 2002 sitt yttrande över förslaget

till rambeslut [P5_TA (2002) 0552].

Vid rådet för rättsliga och inrikes frågor den 19 december 2002 nåddes

en politisk överenskommelse om innehållet i rambeslutet. Sverige röstade

för rambeslutet med reservation för att antagandet av rambeslutet skulle

godkännas av riksdagen.

En faktapromemoria har upprättats över utkastet till rambeslut

(2001/02:FPM119). Under förhandlingsarbetet har företrädare för

Justitiedepartementet

lämnat information i justitieutskottet och i justitieutskottets särskilda

EU-grupp samt i EU-nämnden.

Vid Europeiska rådets möte den 25 och 26 mars 2004 antogs, mot bakgrund

av terroristattackerna i Madrid den 11 mars 2004, en deklaration om

bekämpande av terrorism. I deklarationen slås fast att ett antal rambeslut,

däribland det nu aktuella rambeslutet, skall antas i juni 2004.

Utkastet till rambeslut i svensk version återfinns i bilaga 2.

Rambeslutstexten har ännu inte varit föremål för granskning av EU:s

juristlingvister.

Ett remissförfarande av traditionellt slag har inte tillämpats vid

beredningen av ärendet. Svea hovrätt, Justitiekanslern, Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden

vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund har under hand

beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till proposition.

Enligt vad regeringen anför i propositionen (s. 5) har det ansetts

oundgängligen påkallat av den tidsram som gäller för Europeiska unionens

antagande av rambeslutet enligt deklarationen från mars 2004 att i

stället för ett traditionellt remissförfarande ta underhandskontakter

med myndigheter och andra.

Advokatsamfundet har med hänvisning till att ett traditionellt

remissförfarande inte föregått propositionen och att propositionen saknar

lagförslag avstyrkt att rambeslutet antas. Advokatsamfundet har vidare

anfört att underlaget är alltför bristfälligt för att samfundet skall

kunna ta ställning till huruvida det finns behov av de bestämmelser som

rambeslutet kommer att påkalla. Övriga instanser har inte haft något

att erinra mot att riksdagen godkänner rambeslutet. Svaren finns

tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2004/4781/L5).

I sammanhanget bör nämnas att en särskild utredare haft i uppdrag att

utreda frågor om förverkande av vinning av brott. I utredningsuppdraget

(dir. 1997:48 och dir. 1999:48) ingick bl.a. att mot bakgrund av

utvecklingen i fråga om ekonomisk och annan grov och organiserad brottslighet,

särskilt narkotikabrottsligheten, undersöka om reglerna om att förverka

vinning av brott var tillräckliga för att kunna angripa denna brottslighet

på ett effektivt sätt. Utredaren hade även i uppdrag att överväga frågan

om vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall kunna återkalla

eller i största möjliga mån begränsa en avgiven förklaring till artikel

2 punkt 1 i Europarådets förverkandekonvention av år 1990 om att

konventionen för svenskt vidkommande endast är tillämplig beträffande

förverkande med stöd av brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) och

lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Utredningen, som

antog namnet Förverkandeutredningen, avlämnade i december 1999 betänkandet

Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147). I betänkandet

föreslås bl.a. införande av en möjlighet att vid viss allvarligare

vinningsbrottslighet förverka egendom som inte kan kopplas till det konkreta

brott som personen döms för (utvidgat förverkande). En förutsättning

härför är att det görs sannolikt att egendomen härrör från brottslig

verksamhet eller annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet. Vidare

föreslås i betänkandet att bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken

om förverkande av vinning av respektive hjälpmedel vid brott görs

tillämpliga även på brott inom specialstraffrättens område, förutsatt att

det för brottet är stadgat fängelse i mer än ett år. Betänkandet har

remissbehandlats. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig

i Justitiedepartementet (Ju2000/330).

Parallellt med arbetet med det rambeslut som behandlas i detta betänkande

har det inom EU även utarbetats ett utkast till rambeslut om tillämpning

av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. En

politisk överenskommelse om det rambeslutet träffades i april 2004. Tanken

är att ett beslut om förverkande som fattats av en domstol i en medlemsstat

skall erkännas och kunna verkställas i en annan medlemsstat, utan att

något nytt beslut behöver fattas i den verkställande staten. Sverige

har lagt en s.k. parlamentarisk reservation, och rambeslutet kommer att

föreläggas riksdagen för godkännande innan det slutligen antas av Sverige.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det inom Europeiska

unionen upprättade utkastet till rambeslut om förverkande av vinning,

hjälpmedel och egendom som härrör från brott.

Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna säkerställa att det är möjligt

att helt eller delvis förverka vinning och hjälpmedel som härrör från

brott som kan leda till frihetsberövande i mer än ett år, eller egendom

som motsvarar sådan vinning. Sådant förverkande skall också kunna ske

beträffande hjälpmedel som varit avsedda att användas för att begå brott

men som ännu inte kommit till sådan användning.

Därutöver innebär rambeslutet att medlemsstaterna skall införa regler

som gör det möjligt att förverka egendom från personer som dömts för

vissa särskilt allvarliga brott även om inte egendomen kan härledas

till just det konkreta brottet (utvidgat förverkande).

I propositionen redovisas en bedömning av vilka lagändringar som

rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i

propositionen. Sådana förslag kommer enligt regeringen att läggas fram

vid ett senare tillfälle.

Utskottets överväganden

Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om

förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott

samt avstyrker ett motionsyrkande om avslag på propositionen. Vidare

avstyrker utskottet ett yrkande om att propositioner om godkännande av

rambeslut i allmänhet också bör innehålla förslag till svensk

följdlagstiftning. Jämför reservation 1 (v) och 2 (m, c) samt särskilt yttrande

(fp).

Rambeslutet om förverkande på grund av brott

Genom rambeslutet skapas nya gemensamma minimiregler i medlemsstaterna

rörande förverkande av egendom som har anknytning till brott. I ingressen

till rambeslutet (den s.k. preambeln) framhålls bl.a. att ett effektivt

förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten bör

fokuseras på spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av

brott. Ett sådant arbete försvåras bl.a. av skillnaderna i medlemsstaternas

lagstiftning på området (beaktandesats 1). Syftet med rambeslutet anges

vara att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om

förverkande av vinning av brott (beaktandesats 10).

Enligt artikel 2 i rambeslutet skall varje medlemsstat vidta de åtgärder

som är nödvändiga för att se till att det blir möjligt att helt eller

delvis förverka hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga

handlingar som är straffbara med frihetsberövande i mer än ett år. Även

egendom som motsvarar vinning av sådana brott skall kunna förverkas.

Innebörden av bestämmelsen är att förverkande skall kunna komma i fråga

vid alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan. Med hjälpmedel

avses enligt artikel 1 i rambeslutet även egendom som varit avsedd att

användas för att begå brott men som inte kommit till sådan användning.

I artikel 3 i rambeslutet anges att varje medlemsstat skall göra det

möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt

allvarliga brott även om egendomen inte kan härledas till det konkreta

brott som personen dömts för (utvidgat förverkande). De brott som skall

föranleda ett utvidgat förverkande (förverkandeutlösande brott) framgår

av punkt 1 i artikel 3. Det rör sig om brott som begåtts inom ramen för

en kriminell organisation och som omfattas av något av de i artikeln

särskilt uppräknade rambesluten, bl.a. rambeslutet om bekämpande av

terrorism, rambeslutet om bekämpande av människohandel, rambeslutet om

minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig

narkotikahandel och rambeslutet om penningtvätt, identifiering, spårande,

spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av

brott.

Brottet skall vidare, för att vara förverkandeutlösande, vara belagt

med ett visst lägsta maximistraff, nämligen frihetsberövande i minst

fem år (fyra år vid penningtvätt) och vara av sådan art att det kan ge

ekonomisk vinst.

Medlemsstaterna kan enligt punkt 2 i artikel 3 välja mellan tre alternativa

sätt att utforma de bestämmelser som krävs för att möjliggöra förverkande

enligt rambeslutet. Enligt alla tre alternativen kan det uppställas

höga beviskrav för att egendomen härrör från den dömda personens brottsliga

verksamhet, nämligen att domstolen är fullständigt övertygad om att så

är fallet.

Enligt punkt 3 i artikel 3 får medlemsstaterna överväga att även anta

bestämmelser som möjliggör förverkande hos närstående till den dömde

personen.

Rättssäkerheten för den enskilde samt betydelsen av att beakta de

grundläggande fri- och rättigheterna har på olika sätt betonats i rambeslutet.

Sålunda anges i punkt 11 i beaktandesatserna att rambeslutet inte skall

hindra medlemsstaterna från att tillämpa sina grundläggande principer

för prövning i laga ordning, särskilt presumtionen om den anklagades

oskuld, äganderätt, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i

andra medier. I artikel 3a i rambeslutet anges att varje medlemsstat

skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den

som berörs av åtgärder enligt rambeslutet har tillgång till effektiva

rättsmedel för att bevaka sina rättigheter. I artikel 3b anges att

rambeslutet inte innebär någon ändring i skyldigheten att respektera de

grundläggande rättigheterna och grundläggande principerna såsom de

fastställts i artikel 6 till fördraget om Europeiska unionen, särskilt

principen om presumtion för den anklagades oskuld.

Regeringen anför i propositionen (s. 15 f.) att svensk lagstiftning

till stor del uppfyller de krav som följer av artikel 2 i rambeslutet

om förverkande. Möjligheterna att förverka utbyte av brott och hjälpmedel

vid brott måste emellertid utvidgas till att avse alla brott med mer än

ett års fängelse i straffskalan. Inom specialstraffrätten finns ett

flertal lagar som saknar eller har begränsade regler om förverkande av

vinning samt hjälpmedel och för vilka sådant förverkande kan aktualiseras.

Vidare torde lagändringar krävas för att uppfylla rambeslutet vad gäller

förverkande av hjälpmedel som varit avsedda att användas vid brott men

som ännu inte kommit till sådan användning.

Beträffande kraven enligt artikel 3 om regler om utvidgat förverkande

anför regeringen (s. 18 f.) att det krävs en helt ny reglering som

föreskriver att förverkande av egendom under vissa förutsättningar skall

kunna ske även då egendomen inte kan härledas till ett specifikt brott.

Några förslag till lagändringar lämnas inte i propositionen, utan

regeringen anför att den avser att återkomma till riksdagen i ett senare

sammanhang.

En utförlig redogörelse för regeringens syn på vilka lagstiftningsåtgärder

som måste övervägas återfinns i propositionen (s. 17, 21 f. och 26 f.).

Sammanfattningsvis anför regeringen att det lagstiftningsarbete som

krävs är delvis mycket komplicerat och att det finns skäl som talar för

att ytterligare beredningsunderlag skall inhämtas. Vid utformningen av

bestämmelserna måste också hänsyn tas till det rambeslut om ömsesidigt

erkännande på beslut om förverkande, om vilket en politisk överenskommelse

nyligen träffats.

Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att det för närvarande

pågår ett arbete med att komplettera beredningsunderlaget rörande

förverkandelagstiftningen. En promemoria som kompletterar

Förverkandeutredningens

förslag, såvitt avser de behov av lagstiftning som följer av artikel 2

i rambeslutet, kommer att remissbehandlas under hösten 2004. Huruvida

det finns behov av ytterligare beredningsunderlag även såvitt avser

artikel 3 övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet i samband

med arbetet med att bereda befintliga utredningsförslag till lagstiftning.

Enligt artikel 4 i rambeslutet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder

som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast två år efter det att

rambeslutet antas.

Motionerna

I motion Ju33 (v) yrkas avslag på propositionen. Motionärerna anför bl.

a. att propositioner om antagande av rambeslut dels skall innehålla

förslag till svensk följdlagstiftning, dels skall föregås av ett

remissförfarande av traditionellt slag. I motion Ju34 (m) begärs ett

tillkännagivande om att propositioner om godkännande av EU:s rambeslut

inom det rättsliga området även bör innehålla förslag till svensk

följdlagstiftning.

Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut

Möjligheterna att använda sig av rambeslut infördes genom Amsterdamfördraget,

som trädde i kraft den 1 maj 1999. Införandet av rambeslut var ett led

i strävandena att göra bl.a. det straffrättsliga samarbetet inom EU

snabbare och mer effektivt. Det fanns en utbredd uppfattning bland

medlemsstaterna att samarbetet på detta område inte fungerade tillräckligt

bra. En orsak ansågs vara den mellanstatliga karaktären av samarbetet

som bl.a. innebar att överenskommelser inom EU på det straffrättsliga

området, i likhet med andra internationella överenskommelser, krävde

efterföljande ratifikation av medlemsstaterna (se prop. 1997/98:58 s.

107 f.).

Formellt förändrades inte samarbetets karaktär genom möjligheterna till

rambeslut. Det straffrättsliga samarbetet skulle även fortsättningsvis

vara mellanstatligt. Till skillnad från tidigare folkrättsligt bindande

konventioner på området blir emellertid ett rambeslut bindande för

medlemsstaterna så snart det har antagits av regeringarnas företrädare

i ministerrådet. Ett rambeslut kräver således ingen efterföljande

ratifikation. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att beslutet genomförs

i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Det

överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt

för hur rambeslutet skall genomföras (a. prop. s. 118).

Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen måste regeringen inför ett rambeslut

inhämta riksdagens godkännande i de fall då beslutet förutsätter att

lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om beslutet i

övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta. Vidare skall

regeringen även i annat fall inhämta riksdagens godkännande om beslutet

är av större vikt. En lämplig tidpunkt för riksdagens godkännande är då

förhandlingsläget inom EU-samarbetet är sådant att den aktuella

överenskommelsen i princip är färdig (se bet. 2001/02:KU18 s. 28).

Det har visat sig att de tidsramar som gäller för antagandet av ett

rambeslut i regel innebär att följdlagstiftning inte hinner tas fram

samt att ett traditionellt remissförfarande i vissa fall inte hinner

genomföras, innan regeringen för riksdagens godkännande lägger fram ett

utkast till rambeslut.

Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen godkänt utkast

till rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt har presenterats.

När detta skedde första gången under riksmötet 1999/2000 gjorde

justitieutskottet ett principiellt uttalande som gick ut på att utskottet

inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett

tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle

(bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f.). Att avvakta med lagstiftningen borde

enligt utskottet emellertid inte ske annat än när det var påkallat av

de tidsramar som gällde för EU:s antagande av rambeslutet.

Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut

som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till klart uttryck

genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den

1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades något krav på

att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag

på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18 s. 26 f.).

Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för sin allmänna

granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12 kap. 1 §

regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det gäller

inhämtande av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen

inför regeringens deltagande i rambeslut på andra och tredje pelarens

område inom EU (a. bet. s. 29). En sådan granskning genomfördes under

riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet uttalade då att traditionellt

remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om

godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden

(bet. 2002/03:KU10 s. 64). Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar

som gäller för antagandet av en överenskommelse i ministerrådet kan

medföra svårigheter för regeringen att tillämpa ett traditionellt

remissförfarande. Emellertid ville konstitutionsutskottet understryka att

underhandskontakter med myndigheter kan ersätta remissbehandling av

traditionellt slag endast då detta är oundgängligen påkallat av de

tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse eller andra

undantagssituationer.

I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före

konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete,

hade gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen

omfattade alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella

konventioner under perioden 1995/96-2001/02. Utskottet kunde efter en

jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i

propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en

korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet.

När det gäller remissförfarandet kan nämnas att det i propositionen

Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/02:80 s. 114) aviserades en

kartläggning av hur det svenska remissförfarandet i dag används avseende

frågor med EU-anknytning. En sådan kartläggning kommer enligt uppgift

från Justitiedepartementet att inledas under år 2004.

Vidare kan nämnas att konstitutionsutskottet planerar att studera

tillämpningen av det svenska remissförfarandet under beslutsprocessen på

EU-nivå när beslut om EG-direktiv fattas samt vid implementeringen av

dessa genom svensk följdlagstiftning.

Utskottet behandlade motioner rörande rambeslutsprocessen senast i

september 2004, då i ett betänkande rörande godkännande av rambeslut om

angrepp mot informationssystem (bet. 2004/05:JuU4 s. 7 f.).

Utskottets ställningstagande

Utskottet tar först upp frågor som rör beredningen av propositioner om

godkännande av rambeslut i allmänhet. Därefter behandlar utskottet frågan

om godkännande av det i ärendet aktuella rambeslutet.

Som nämnts ovan behandlades frågan om beredningen i allmänhet av

propositioner om godkännande av rambeslut nyligen av utskottet. Utskottet

har inte ändrat sin uppfattning sedan dess.

Utskottet delar således motionärernas uppfattning att riksdagen skulle

få ett bättre underlag för sitt ställningstagande om ärenden om godkännande

av rambeslut kunde beredas på samma sätt som andra internationella

överenskommelser, dvs. med ett traditionellt utredningsförfarande och

med framtagande av förslag till svensk följdlagstiftning. Det har

emellertid visat sig att det sällan finns tid till ett sådant förfarande

inom de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut. Att avvakta

med godkännande av rambeslutet till dess att ett tillfredsställande

beredningsunderlag hämtats in såvitt avser följdlagstiftning skulle

ofta innebära betydande förseningar av antagande av rambeslutet. Då

antagandet kräver enhällighet skulle förseningen drabba samtliga övriga

medlemsstater. Ett sådant förfarande skulle motverka syftet med institutet

rambeslut, och i viss mån innebära en återgång till den ordning som

gällde tidigare, före Amsterdamfördraget. En anledning till att rambeslut

började användas som rättsligt instrument på detta område var just ett

missnöje med denna ordning.

En avvägning måste i regel göras mellan intresset av att anta rambeslutet

inom de tidsramar som ställts upp av EU och intresset av att en proposition

om godkännande av rambeslut innehåller förslag till följdlagstiftning.

Som utskottet nyligen anfört i ärendet om godkännande av rambeslut om

angrepp mot informationssystem (bet. 2004/05:JuU4 s. 7 f.) anser utskottet

att Sverige, mot bakgrund av vad som anförts ovan, inte bör fördröja

antagandet av rambeslut annat än om det finns mycket starka skäl.

Även om det inte är möjligt att ta fram förslag till följdlagstiftning

samtidigt med godkännandet av ett rambeslut är det viktigt att regeringen

ser till att beredningsunderlaget i ärenden om godkännande av rambeslut

med hänsyn till omständigheterna är så bra som möjligt. Det kan därvid

finnas anledning att se över om beredningen av ärenden om rambeslut,

inom tidsramen för EU:s antagande av rambeslut, kan förbättras, t.ex.

genom ökade möjligheter och bättre rutiner för att inhämta synpunkter

redan i samband med förhandlingarna om ett rambeslut. Utskottet välkomnar

därför den aviserade granskningen av hur det svenska remissförfarandet

i dag används avseende frågor med EU-anknytning. Även inom riksdagen

pågår arbete med liknande frågor.

Någon åtgärd i den principiella frågan torde för närvarande inte vara

erforderlig. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju34.

Utskottet övergår härefter till den nu aktuella propositionen om

godkännande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom

som härrör från brott.

Arbetet med att motverka grov, organiserad och ofta gränsöverskridande

brottslighet är mycket angeläget och högt prioriterat såväl inom EU som

i Sverige. Brottsligheten ger ofta upphov till stora vinster, och den

kanske viktigaste drivkraften för den är just möjligheten att berika

sig ekonomiskt. Ett mycket viktigt och effektivt medel för att motverka

sådan brottslighet torde därför vara att ta ifrån gärningsmännen vinningen

av brotten.

Eftersom den organiserade brottsligheten i stor utsträckning också är

gränsöverskridande är det särskilt angeläget att samarbeta mellan

medlemsstaterna i EU. Härvid underlättar en harmonisering av medlemsstaternas

lagstiftning. Rambeslutet syftar just till en sådan harmonisering genom

antagande av minimibestämmelser för medlemsstaternas lagstiftning om

förverkande på grund av brott. Ett viktigt komplement till harmoniseringen

av lagstiftningen är att medlemsstaterna förbinder sig till ömsesidigt

erkännande av beslut om förverkande som fattats i en annan medlemsstat,

något som medlemsstaterna alltså nyligen träffat en politisk överenskommelse

om. De båda rambesluten har, som regeringen konstaterat, nära samband.

Rambeslutet om förverkande på grund av brott är ett viktigt instrument

som kommer att skapa utökade möjligheter att vid lagföring av brott

såsom människohandel, grov människosmuggling, grovt narkotikabrott,

grovt koppleri och grovt barnpornografibrott kunna förverka vinningen

från annan i många fall grov, organiserad brottslighet som gärningsmannen

gjort sig skyldig till, även i de fall bevisningen inte räcker till för

att fälla till ansvar för det specifika brott som vinningen härrör från.

Till den grova, organiserade och gränsöverskridande brottsligheten hör

också terrorism. I det beslutsamma arbetet med att förhindra framtida

terrorattentat är förbättrade möjligheter till förverkande av vinning

och hjälpmedel ett viktigt verktyg. Efter terrorattentaten i Madrid den

11 mars 2004 har behovet av internationellt samarbete och verkningsfulla

verktyg i kampen mot terrorism tydliggjorts än mer.

Utskottet anser att rambeslutet bör antas av Sverige utan ytterligare

tidsutdräkt.

Riksdagen bör godkänna det utkast till rambeslut som utarbetats inom EU.

Motion Ju33 bör därmed avslås.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott, punkt 1

(v)

av Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen bifaller motion 2003/04:Ju33 och avslår proposition

2003/04:166.

Ställningstagande

Att bekämpa grov och organiserad brottslighet är mycket viktigt. Inte

minst gäller det bekämpande av terrorism. Rambeslutet om förverkande av

vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott innehåller

intressanta förslag som kan bli verkningsfulla verktyg i denna kamp. Vi

välkomnar en förbättrad lagstiftning på detta område.

Vi anser dock att regeringen har gått för snabbt fram i detta ärende.

Även om det är angeläget att förbättra lagstiftningen är det inte så

akut att ändringar måste hastas fram utan att ett normalt

lagstiftningsförfarande

tillämpas.

Lagstiftningsprocessen måste uppfylla kraven på demokratisk insyn, och

riksdagen måste ges möjlighet att bedöma konsekvenserna av sina beslut.

Vi är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av

rambeslut försvårar ett traditionellt remissförfarande samt att

följdlagstiftning läggs fram i samband med godkännande av rambeslut. För

att riksdagen skall ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt ta

ställning till konsekvenserna av rambeslutet är emellertid ett sådant

förfarande nödvändigt.

Riksdagen bör därför avslå propositionen.

2. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut, punkt

2 (m, c)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c) och Cecilia

Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om följdlagstiftning i propositioner om godkännande

av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju34.

Ställningstagande

För att effektivt kunna bekämpa grov och organiserad brottslighet, en

verksamhet som ofta är gränsöverskridande, krävs verkningsfulla och

relevanta verktyg. Vi välkomnar en harmonisering av medlemsstaternas

lagstiftning när det gäller förverkande på grund av brott och att

möjligheterna till sådant förverkande utökas.

Regeringen har emellertid återigen valt att inte samtidigt med rambeslutet

lägga fram ett förslag till den lagstiftning som krävs med anledning av

rambeslutet. Enligt vår mening är detta inte en acceptabel lagstiftningsteknik.

Det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell

presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att göra en

bedömning av rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den

svenska lagstiftningen.

Enligt vår erfarenhet är det först i samband med att det handgripliga

och konkreta förslaget granskas inom ramen för den parlamentariska

processen som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Det gäller

i synnerhet i detta ärende eftersom frågorna som behandlas i rambeslutet

är särskilt komplicerade och svåröverblickbara. Därför är det mycket

viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna

av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man antar rambeslutet.

Vi

är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut

försvårar ett traditionellt remissförfarande samt att följdlagstiftning

läggs fram i samband med godkännande av rambeslut. För att riksdagen

skall ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet

på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet är emellertid

ett sådant förfarande i princip nödvändigt.

Regeringen bör åläggas att i fortsättningen presentera förslag till

följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut.

Särskilt yttrande

Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut (fp)

Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp) anför:

I likhet med vad vi tidigare uttalat i den principiella frågan om

riksdagens behandling av propositioner om godkännande av rambeslut vill

vi inte ifrågasätta regeringens förmåga till analys och problemlösning

vid genomförandet av rambeslutens innehåll i svensk lagstiftning. Vår

erfarenhet är dock att det är först i samband med att det konkreta

förslaget till lagstiftning granskas, inom ramen för den parlamentariska

processen, som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Vi

vill därför ånyo framhålla att det är mycket viktigt att riksdagen ges

möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell

nivå samtidigt som man antar rambeslutet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:166 Sveriges antagande av rambeslut om förverkande

av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott:

Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet

till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som

härrör från brott.

Följdmotioner

2003/04:Ju33 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen avslår proposition 2003/04:166, Sveriges antagande av rambeslut

om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott,

i sin helhet.

2003/04:Ju34 av Beatrice Ask m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området

även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

Bilaga 2

Utkast till rambeslut