Bet. 2004/05:KRU4

Kulturutskottets betänkande

2004/05:KRU4

Filmfrågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motioner från allmänna motionstiden åren 2002,

2003 och 2004.

Utskottet föreslår med anledning av två motionsyrkanden att riksdagen

ska tillkännage för regeringen vad utskottet anfört om stöd till utbyggnad

av e-bio, dvs. elektronisk visning av film. Publiken i de orter där

e-bio förekommer har fått tillgång till filmutbudet på betydligt bättre

villkor än vad som hittills varit fallet. Det är högst sannolikt att

e-bio har framtiden för sig. De kommande filmpolitiska insatserna bör

därför bl.a. inriktas på att ge biopubliken utanför större orter vidgade

möjligheter att få tillgång till ett aktuellt filmutbud. Regeringen bör

i det sammanhanget överväga och föreslå åtgärder som kan stödja och

underlätta en teknikneutral utbyggnad av e-bio i landet.

En rad motionsyrkanden om frågor som rör det kommande filmavtalet och

Filmarkivet i Grängesberg avstyrks. Likaledes avstyrks frågor som rör

Medierådets roll och ekonomi samt bestämmelserna om filmcensur.

I betänkandet finns tio reservationer och tre särskilda yttranden.

I en bilaga till betänkandet finns en stenografisk utskrift av den

offentliga utfrågning på temat Har svensk film en framtid? som kulturutskottet

anordnade den 12 oktober 2004.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Frågor som rör ett filmavtal m.m.

1. Mål och visioner för svensk film

Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr361 yrkande 16.

2. Filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse

Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr233 yrkande 16.

Reservation 1 (m)

3. Stöd till utbyggnad av e-bio

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet

anfört om stöd till utbyggnad av e-bio. Därmed bifaller riksdagen motion

2004/05:Kr299 och bifaller delvis motion 2003/04:Kr272.

4. En fond för unga filmare

Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr214.

Reservation 2 (m)

5. Offentlighetsprincipen och Filminstitutet

Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr361 yrkande 17.

Reservation 3 (m, fp, kd)

Frågor om Filmarkivet i Grängesberg

6. Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg

och samordning inom området rörliga bilder

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Kr390 yrkande 14 och 2004/05:Kr361

yrkande 18.

Reservation 4 (fp, kd, c)

7. Resurser till Filmarkivet i Grängesberg

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Kr373 och 2004/05:Kr407.

Reservation 5 (c)

8. Filmarkivets tekniska kompetens

Riksdagen avslår motion 2003/04:Kr326 yrkande 37.

Reservation 6 (fp, c)

9. Filmarkivets ABM-samverkan

Riksdagen avslår motion 2003/04:Kr326 yrkande 38.

Censurfrågor

10. Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig kompetens

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr367 yrkande 3, 2003/04:Ub517

yrkande 3 och 2004/05:Ub443 yrkande 3.

Reservation 7 (kd)

11. Babybio

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Kr219 och 2003/04:Kr220.

Reservation 8 (m, fp)

12. Ändring av sjuårsgränsen

Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr388.

13. Avskaffande av filmcensuren för vuxna

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Kr219, 2004/05:Kr233 yrkande 18

och 2004/05:A355 yrkande 19 i denna del.

Reservation 9 (m, fp)

14. Medierådets roll

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ub517 yrkande 4, 2004/05:Ub443

yrkande 4 och 2004/05:A355 yrkande 19 i denna del.

Reservation 10 (kd, c)

Stockholm den 10 februari 2005

På kulturutskottets vägnar

Lennart Kollmats

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Lennart Kollmats (fp),

Annika Nilsson (s), Lars Wegendal (s), Kent Olsson (m), Eva Arvidsson

(s), Paavo Vallius (s), Gunilla Tjernberg (kd), Peter Pedersen (v),

Nikos Papadopoulos (s), Lena Adelsohn Liljeroth (m), Matilda Ernkrans

(s), Göran Persson i Simrishamn (s), Anna Lindgren (m), Gunilla Carlsson

i Hisings Backa (s), Rossana Dinamarca (v), Hans Backman (fp) och

Lars-Ivar Ericson (c).

Utskottets överväganden

1 Offentlig filmutfrågning

På temat Har svensk film en framtid? anordnade kulturutskottet den 12

oktober 2004 en offentlig utfrågning om filmen och filmpolitiken.

Mot bakgrund av den tekniska utveckling som förändrat förutsättningarna

för filmproduktionen och filmdistributionen och som också i hög grad

påverkar det filmkulturella arvet hoppades utskottet att genom utfrågningen

kunna orientera sig om de utmaningar som kan väntas på filmområdet.

Avsikten var således inte att diskutera filmpolitiken i ett kortare

perspektiv i form av ett eventuellt nytt filmavtal. En utskrift av hela

utfrågningen finns i bilaga 2 i detta betänkande.

2 Frågor som rör ett nytt filmavtal m.m.

Bakgrund

Sedan 1963 har en särskild avtalsmodell funnits på filmpolitikens område,

vilken inneburit att staten träffat avtal med olika parter om filmproduktion

m.m. Avtalskretsen har under åren både utökats och minskats. Likaså har

förändringar gjorts då det gäller stödändamålen. Det avtal som för

närvarande gäller träffades under våren 1999 mellan företrädare för staten,

filmbranschen och TV-företagen Sveriges Television AB (SVT) och TV 4

AB (TV 4) och avsåg tiden den 1 januari 2000 t.o.m. den 31 december

2004. I juni 2004 beslutade parterna att förlänga avtalet t.o.m. den 31

december 2005.

Staten, filmbranschen, SVT och TV 4 finansierar insatserna på filmområdet.

Den s.k. biografavgiften innebär att biograferna bidrar med 10 % av

bruttobiljettintäkterna vid föreställningar.

De medel som parterna överenskommit att bidra med används för att

finansiera Stiftelsen Svenska Filminstitutets verksamhet. För 2003 erhöll

Filminstitutet drygt 400 miljoner kronor, varav staten svarade för 226

miljoner kronor. Vidare uppgick biografavgifterna till 128 miljoner

kronor. SVT bidrog med 41 miljoner kronor och TV 4 med 7 miljoner kronor.

I avtalet regleras en rad stödändamål, vilka indelas i tre kategorier,

nämligen

produktionsstöd till svensk film,

stöd till distribution och visning av film i hela landet och

stöd till filmkulturell verksamhet.

Under sommaren 2004 tillsatte Kulturdepartementet en arbetsgrupp med

filmavtalets parter, dvs. förutom staten Sveriges Biografägareförbund,

SVT, TV 4, Riksföreningen Våra Gårdar, Folkets Hus och Parker, Föreningen

Sveriges Filmproducenter, Sveriges Filmhyrareförening och Svenska

Filmdistributörers Förening. Arbetsgruppens uppgift var att pröva

förutsättningarna för ett nytt filmavtal. I oktober 2004 enades parterna i

gruppen samt dessutom de tre TV-företagen Modern Times Group MTG AB, C

More Entertainment AB (Canal +) och Kanal 5 AB om att avge en

avsiktsförklaring om den filmpolitik som ska gälla från och med 2006.

I avsiktsförklaringen förbinder sig samtliga här nämnda parter att

fortsätta det påbörjade arbetet med syfte att träffa ett nytt filmavtal

för tiden den 1 januari 2006-den 31 december 2010. Parterna är överens

om att ett nytt filmavtal ska begränsas till produktionsstöd till svensk

film och vissa stöd till distribution och visning av film i hela landet.

Ansvaret för andra filmpolitiska stöd ska övertas av staten och regleras

utanför avtalets ram.

2.1 Mål och visioner för svensk film

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om mål och visioner för svensk

film.

Motionen

Motionärerna bakom motion Kr361 (kd) anför att Filminstitutets verksamhet

är reglerad i filmavtalet, vilket innehåller en mängd detaljregler av

olika slag men saknar mål och visioner för svensk film. I motionen

föreslås därför att ett eventuellt nytt filmavtal ska vara mindre

detaljreglerat och mer målinriktat (yrkande 16).

Utskottets ställningstagande

Filmpolitiken omfattas av de av riksdagen godkända kulturpolitiska målen.

Vidare har regeringen i regleringsbrevet för Filminstitutet beslutat

om vissa mål med återrapporteringskrav. Det gäller t.ex. olika stöd

till regional verksamhet och stöd till film i skolan.

Vidare bör nämnas att de parter som står bakom avsiktsförklaringen har

enats om följande gemensamma mål med ett nytt filmavtal. Målet ska

vara

att stödja och stimulera förnyelse och utveckling av svensk filmproduktion

samt distribution och visning av film i hela landet,

att verka för att svensk filmproduktion ska utgöra en dynamisk

tillväxtbransch,

att förbättra kvinnliga filmskapares villkor,

att svensk film ska spegla hela landet,

att svensk film ska nå en större publik i alla visningsformer/fönster,

både i Sverige och internationellt,

att antalet biobesök i Sverige ska öka.

Utskottet kan således konstatera att en diskussion förs mellan parterna

om målen med ett filmavtal. Utskottet förutsätter att diskussionerna

kommer att återspegla sig i ett nytt filmavtal som tas upp i den

filmproposition som väntas inom kort. Något uttalande från riksdagen i

frågan är inte påkallat. Motion Kr361 (kd) yrkande 16 avstyrks.

2.2 Filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsförslag om filmens ekonomiska och

näringspolitiska betydelse.

Jämför reservation 1 (m).

Motionen

I motion Kr233 (m) föreslås att riksdagen ska göra ett tillkännagivande

för regeringen om filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse.

Motionärerna framhåller bl.a. att visningsmöjligheterna och produktionsformerna

förändrats och att den digitala tekniken påverkat filmens utveckling

och gett möjligheter för professionell film, amatörfilm,

medieutbildningsanstalter

och televisionen att samverka. Genom regionaliseringen får filmen en

större ekonomisk betydelse i respektive landsända. Filmproduktionen har

på många håll blivit en inte oväsentlig näringslivsfaktor (yrkande 16).

Utskottets ställningstagande

Otvivelaktigt har filmen både ekonomisk och näringspolitisk betydelse

i flera delar av landet. Utskottet förutsätter att även regeringen är

medveten om denna betydelse och anser därför inte att det är motiverat

med något tillkännagivande av föreslagen innebörd. Riksdagen bör avslå

motion Kr233 (m) yrkande 16.

2.3 Stöd till utbyggnad av e-bio

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen ska göra ett tillkännagivande om

åtgärder som främjar utbyggnaden av e-bio i landet.

Bakgrund

Med begreppet e-bio avser utskottet all form av elektronisk visning på

duk.

Vid den offentliga utfrågning om filmens framtid som kulturutskottet

anordnade hösten 2004 hade en av programpunkterna rubriken Vad innebär

den tekniska utvecklingen för distributionen? Behövs biografer? Utskriften

från utfrågningen finns i bilaga 2 i detta betänkande.

I bilagan beskriver en företrädare från Folkets Hus och Parker (FHP)

det e-bio-projekt som FHP bedriver på tio mindre orter. Av informationen

framgår bl.a.

att den nya tekniken gör det möjligt för även mindre orter att visa

aktuella filmer,

att intäkter och besök ökat på försöksbiograferna med 25 - 30 %,

att distributionen förbilligats och förenklats,

att den digitala bildkvaliteten är högre än den analoga,

att e-biograferna kan användas som mötesplatser även för "alternativt

innehåll", t.ex. satellitsända konserter, fotbollsmatcher i högupplöst

format, undervisning m.m.,

att de tekniska investeringarna i biograferna är dyra och

att Sverige ligger långt framme internationellt sett när det gäller

e-bio.

Av utfrågningen framgår även att filmbolagen i Hollywood ännu inte

beslutat vilken teknisk standard som de kommer att välja samt att Sveriges

största biografkedja, SF-bio, avvaktar Hollywoods beslut innan man satsar

på e-bio.

Filminstitutet har i december 2004 överlämnat en rapport till regeringen

med ett underlag till en ny filmpolitik. I rapporten sägs bl.a. att den

digitala biografutvecklingen är under frammarsch. Övergången innebär en

strukturomvandling som kan ge väsentligt lägre driftskostnader, större

spridning och högre lönsamhet för alla led i filmbranschen, från producent

och distributör till biografägare. Dessutom kan publiken få tillgång

till ett mer aktuellt och varierat filmutbud, innefattande både stora

spelfilmer och lokala dokumentärer. Lyckas man med detta kommer det

enligt Filminstitutet att ha en gynnsam effekt på antalet biografbesökare

framöver. Dagens utmaning ligger enligt Filminstitutet i att få ner

investeringskostnaderna, upprätta teknik- och säkerhetsstandarder samt

hitta modeller för hur den nya tekniken bäst kan tillämpas. Sverige har

internationellt sett kommit att ligga i framkant av e-bioutvecklingen

bl.a. genom FHP:s projekt Digitala Hus. Ett teknikskifte för med sig

stora investeringskostnader. De biografer som kommer att ha störst nytta

av teknikskiftet bedöms inte ha ekonomisk styrka att klara det utan

samhälleligt stöd.

Motionerna

I två motioner behandlas frågan om stöd till utbyggnad av e-bio.

I motion Kr299 (v) sägs att med vanlig filmteknik är det antalet

framställda kopior som styr hur många biografer som kan premiärvisa en

film. Publikunderlaget gör att de större städernas biografer prioriteras.

Det innebär att filmintresserade utanför de större städerna har att

välja mellan en resa till någon större stad eller att vänta på att filmen

eventuellt visas hemmavid. E-bio är ett sätt att förbättra utbudet och

tillgängligheten av film i hela landet. Motionärerna bakom motionen

yrkar att regeringen - inom ramen för en sammanhållen filmpolitik och

i syfte att tillgängliggöra filmen för fler människor - ska föreslå

åtgärder för att stödja och underlätta utbyggnaden av e-bio i landet.

I

motion 2003/04:Kr272 (s) nämns att Folkets Hus och Parker (FHP) startat

projektet Digitala Hus på ett antal platser i landet. Projektet är ett

led i FHP:s satsning på att förnya och utveckla biografer. Digitala Hus

är Europas första digitala biografkedja. Yrkandet syftar till att fler

digitala hus ska kunna etableras i hela landet.

Utskottets ställningstagande

Från kulturpolitisk utgångspunkt är det angeläget att Sverige även på

filmens område eftersträvar att vidmakthålla de kulturpolitiska målen,

däribland jämlikhetsmålet om delaktighet. I det sammanhanget är e-bion

en intressant företeelse i biografvärlden.

De försök som gjorts inom FHP-projektet på tio mindre orter visar att

investeringarna i teknik är förhållandevis dyra, medan kostnaderna för

framställning och distribution av digitala filmkopior i gengäld är

förhållandevis låga. Inom ramen för projektet har filmer kunnat visas

vid tidpunkter då de alltjämt har hög aktualitet. Filmpubliken på de

aktuella orterna har därmed fått tillgång till filmutbudet på betydligt

bättre villkor än vad som hittills varit fallet för boende utanför

storstäderna.

Enligt utskottets uppfattning är det högst sannolikt att e-bio har

framtiden för sig, även om det i dag inte går att med säkerhet avgöra

vilken digital teknisk standard som kommer att bli förhärskande framöver

i biosalongerna i Sverige. Likväl är det utskottets uppfattning att

staten bör vidta åtgärder för att uppmuntra utbyggnaden av e-bio.

Kommande filmpolitiska insatser bör därför bl.a. inriktas på att ge

biopubliken även utanför större orter vidgade möjligheter att få tillgång

till ett aktuellt filmutbud. Regeringen bör i det sammanhanget överväga

och föreslå åtgärder som kan stödja och underlätta en teknikneutral

utbyggnad av e-bio i landet.

Riksdagen bör därför med bifall till motion Kr299 (v) och med delvis

bifall till motion 2003/04:Kr272 (s) som sin mening ge regeringen till

känna vad utskottet här anfört.

2.4 En fond för unga filmare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsförslag om en fond för unga filmare.

Jämför reservation 2 (m).

Motionen

I motion Kr214 (m) föreslås att en fristående fond ska inrättas för

unga oetablerade filmare. Fonden ska - enligt förslaget - finansieras

genom de särskilda avgifter som radio- och TV-företagen kan påföras om

de bryter mot vissa bestämmelser i radio- och TV-lagen. Den summa som

företagen årligen betalar uppgår till mellan 3 och 5 miljoner

kronor.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med motionären att det är angeläget att unga

och oetablerade filmare ges möjlighet att pröva sina ideer och talanger.

Av avsiktsförklaringen om ett nytt filmavtal framgår att parterna är

överens om att inom ramen för filmavtalets produktionsstöd prioritera

bl.a. utvecklingsstöd med inriktning på manusutveckling och unga

filmskapare. Utskottet förutsätter därmed att någon form av stöd för unga

filmare kommer att inrättas. Motion Kr214 (m) avstyrks och bör således

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida,.

2.5 Offentlighetsprincipen och Filminstitutet

Utskottets förslag i korthet

Eftersom frågan redan är föremål för regeringens prövning bör riksdagen

avslå ett motionsförslag om att offentlighetsprincipen ska göras tillämplig

på Filminstitutets verksamhet.

Jämför reservation 3 (m, fp, kd).

Motionen

I motion Kr361 (kd) föreslås att offentlighetsprincipen ska gälla för

de delar av Filminstitutets verksamhet som rör statliga medel (yrkande

17).

Utskottets ställningstagande

Frågan om rätten att ta del av allmänna handlingar i statliga bolag och

hos andra privaträttsliga subjekt har nyligen behandlats av Offentlighets-

och sekretesskommittén i betänkandet Insyn och sekretess (SOU 2004:75).

I betänkandet föreslås att rätten att ta del av allmänna handlingar

ska gälla även handlingar hos aktiebolag, ekonomiska föreningar,

handelsbolag och stiftelser, där staten har ett rättsligt bestämmande

inflytande. Härmed menas bl.a. att staten, ensam eller tillsammans med

kommuner och landsting, har rätt att utse eller avsätta mer än hälften

av ledamöterna i styrelsen för ett aktiebolag, en ekonomisk förening

eller en stiftelse. Betänkandet har remitterats.

Enligt Filminstitutets stiftelseförordnande utser regeringen

styrelseledamöterna i stiftelsen och bestämmer vem som ska vara ordförande.

I ett skriftligt svar på frågor från dels Lennart Kollmats (fp), dels

Kent Olsson (m) hänvisade utbildnings- och kulturministern i början av

december 2004 till ovan nämnda betänkande från Offentlighets- och

sekretesskommittén. Dessutom tillfogade statsrådet följande.

Redan inom den gällande lagstiftningen finns det dock inget som hindrar

aktiebolag, föreningar och stiftelser att lämna ut handlingar till

allmänheten. Jag är övertygad om att de själva skulle vinna mycket i

anseende och förståelse hos den breda allmänheten om de valde ett öppnare

förhållningssätt. För mig är det en självklar princip att största möjliga

öppenhet ska gälla för offentligt finansierad verksamhet. Jag avser

därför att ta upp frågan i de löpande dialoger som Kulturdepartementet

har med berörda kulturinstitutioner. Jag avser också pröva om det finns

ytterligare möjlighet att öka dessa institutioners öppenhet.

Utskottet konstaterar att den i motionen aktualiserade frågan om

offentlighetsprincipen för närvarande prövas i Regeringskansliet och anser

att det inte finns anledning att föregripa regeringens ställningstagande

i frågan. Motion Kr361 (kd) yrkande 17 bör avslås av riksdagen.

3 Frågor om Filmarkivet i Grängesberg

Bakgrund

År 2002 etablerades Filmarkivet i Grängesberg. Avsikten från regeringens

sida var att verksamheten skulle byggas ut etappvis (jfr prop. 2001/02:1

utgiftsområde 17 s. 67). Arkivets uppdrag skulle vara att samla in,

dokumentera, bevara och göra den ej biografvisade, dokumentära filmen

tillgänglig i Sverige, dvs. den s.k. icke fiktiva filmen. Därmed avses

dokumentärfilm av olika art och karaktär, lokala hembygdsfilmer,

industrifilmer, folkrörelsefilmer, kortfilmer och undervisningsfilmer.

Eftersom ett samlat ansvar saknades på detta område riskerade filmerna

och därmed en viktig del av vårt kulturarv att förstöras.

Filminstitutet är huvudman för verksamheten, som för 2005 erhåller knappt

5 miljoner kronor över statsbudgeten (anslaget 28:36 Filmstöd).

Finansieringen ligger utanför de stödändamål som finns i 2000 års filmavtal.

Målet för Filmarkivet anges i regleringsbrevet till Filminstitutet på

följande sätt.

Målet är att i dialog med forskarsamhället och kulturlivet samt efter

samråd med Statens ljud- och bildarkiv samla in, vårda, bevara och

tillgängliggöra icke fiktiv film som upptagits på filmbas men inte är

avsedd för biografvisning.

I utredningen Bevara ljud och rörlig bild (SOU 2004:53) har den s.k.

SLBA-utredningen gjort en översyn av verksamheten vid Statens ljud- och

bildarkiv (SLBA). I betänkandet beskrivs verksamheten hos olika aktörer

inom ljud- och bildområdet, bl.a. SLBA, Sveriges Television (SVT) och

Filmarkivet i Grängesberg. Förslag lämnas som rör verksamheten vid SLBA.

I betänkandet redovisas även att SLBA i samarbete med Filminstitutet

och SVT tagit initiativ till att utarbeta ett underlag för en svensk

nationell bevarandeplan för rörliga bilder. I underlaget ska bl.a. den

nuvarande gränsdragningen och samordningen mellan institutionerna

beskrivas. Vidare ska samarbetet avse hur rörliga bilder behandlas samt

volymberäkningar och kostnadsberäkningar för nödvändiga bevarandeinsatser.

Utkastet till bevarandeplan visar att den absolut största delen av

beståndet av rörliga bilder i Sverige finns hos SVT, Filminstitutet och

SLBA. Dessa tre arkiv har olika system för registrering och katalogisering

av sina respektive samlingar. De har också olika förutsättningar och

praxis för att tillhandahålla samlingarna (bet. s. 78).

Arbetet med den nationella bevarandeplanen har legat nere under den tid

då SLBA-utredningen pågått. Avsikten är att arbetet nu ska påbörjas på

nytt.

3.1 Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg

och samordning inom området rörliga bilder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner med förslag om inriktning och avgränsning

av verksamheten vid Filmarkivet i Grängesberg och samordning inom området

rörliga bilder.

Jämför reservation 4 (fp, kd, c).

Motionerna

I motion 2003/04:Kr390 (kd) erinras om att filmer bevaras vid flera

olika institutioner och i privat ägo. Det är menar motionärerna angeläget

att verksamheten vid Filmarkivet i Grängesberg får en tydlig inriktning

och avgränsning och att en samordning kommer till stånd mellan de

myndigheter och organisationer som bevarar rörliga bilder (yrkande 14).

Ett liknande förslag framförs i motion Kr361 (kd) (yrkande 18).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att Filminstitutet genom regleringsbrevet för

2005 har fått i uppdrag att redovisa en i samarbete med forskarsamhället

fastställd prioriteringsordning för insamling, vård, bevarande och

tillgängliggörande av filmer. Uppdraget ska redovisas i slutet av maj

2005. Vidare förutsätter utskottet att regeringen i den kommande

filmpolitiska propositionen redovisar sina planer för hur Filmarkivet i

Grängesberg ska vidareutvecklas. I det sammanhanget är det naturligt

att regeringen även beaktar frågor som rör verksamhetens inriktning och

i vad mån uppdraget bör förtydligas eller avgränsas samt förutsättningarna

för att samarbeta med andra parter som är verksamma inom liknande

insamlingsområden.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört avstyrks motionerna

2003/04:Kr390 (kd) yrkande 14 och Kr361 (kd) yrkande 18.

3.2 Resurser till Filmarkivet i Grängesberg

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslag om att Filmarkivet i Grängesberg ska

tillföras erforderliga resurser.

Jämför reservation 5 (c).

Motionerna

Förslagen i motionerna Kr373 (c) och Kr407 (s) syftar till att Filmarkivet

i Grängesberg ska utvecklas och erhålla erforderliga resurser.

Utskottets ställningstagande

Frågan om vilka ekonomiska resurser som ställs till Filmarkivets förfogande

har ett nära samband med verksamhetens dimensionering. De behov av

resursförstärkning som kan finnas vid Filmarkivet får givetvis på sedvanligt

sätt ställas mot andra angelägna behov och prövas i samband med kommande

budgetarbete. Motionerna Kr373 (c) och Kr407 (s) avstyrks därmed.

3.3 Filmarkivets tekniska kompetens

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett motionsyrkande om förstärkt

teknisk kompetens vid Filmarkivet i Grängesberg.

Jämför reservation 6 (fp, c).

Motionen

I motion 2003/04:Kr326 (c) föreslås att Filmarkivet ska få ansvar för

att den tekniska och den laboratorietekniska kompetensen byggs upp och

hålls vid liv. Det råder enligt motionärerna brist på tekniskt kunnande.

Vid teknikskiften är det extra viktigt att knyta till sig teknisk

kompetens (yrkande 37).

Utskottets ställningstagande

Den i motionen aktualiserade frågan om Filmarkivets tekniska kompetens

är av den arten att den torde komma att tas upp i den kommande filmpolitiska

propositionen. Filmarkivet samlar in 8-millimeters- och 16-millimetersfilm.

Utskottet har inhämtat att Filmarkivet har tillräcklig kompetens för

att bevara 16-millimetersfilm. Däremot saknas i landet motsvarande

kompetens för 8-millimetersfilm, som därför tills vidare får restaureras

utomlands. Utskottet förutsätter att detta problem beaktas av regeringen

i den kommande filmpolitiska propositionen. Därmed avstyrker utskottet

motion 2003/04:Kr326 (c) yrkande 37.

3.4 Filmarkivets ABM-samverkan

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om Filmarkivets ABM-samverkan bör i avvaktan på den

kommande arkivpropositionen avslås av riksdagen.

Motionen

I motion 2003/04:Kr326 (c) föreslås att regeringen ska lämna förslag

till riksdagen på hur Filmarkivet i Grängesberg gemensamt med andra

arkiv ska kunna samverka även med bibliotek och museer, s.k. ABM-samverkan

(yrkande 38).

Utskottets ställningstagande

På förslag av kulturutskottet gjorde riksdagen våren 2001 ett

tillkännagivande om utökad samverkan mellan de statligt stödda arkiv-,

biblioteks- och museiinstitutionerna (ABM). Tillkännagivandet innebar att

regeringen borde kartlägga dittills vidtagna samverkansåtgärder och

utvärdera gjorda insatser och vunna erfarenheter inom området. Den

begärda översynen borde resultera i förslag till några konkreta

samverkansprojekt som skulle kunna föra den påbörjade utvecklingen vidare.1Bet.

2000/01:KrU5 s. 31, rskr. 2000/01:176.

På uppdrag av regeringen har Kungl. biblioteket, Riksarkivet, Kulturrådet

och Riksantikvarieämbetet utarbetat en lägesrapport som överlämnades

till regeringen våren 2002. I rapporten föreslogs uppbyggnad av ett

nationellt ramverk med gällande riktlinjer, rekommendationer och standarder

inom ABM-området samt nationella planer för digitalisering, insamling

och långsiktigt bevarande av digitalt material. Vidare föreslogs en

successiv uppbyggnad av en samordnande ABM-funktion med vissa specifika

uppgifter. Slutligen framfördes förslag om en handlingsinriktad utredning

som tar fasta på det fortsatta arbetets ambitionsnivå, finansiering och

organisation.

Kulturrådet, Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och

de centrala museerna har därefter på eget initiativ påbörjat ett samarbete

genom att inrätta ett ABM-centrum. Stöd till digitalisering på nationell

nivå är en av centrets viktigaste angelägenheter. Enligt utskottets

uppfattning får det ankomma på här nämnda myndigheter och Filminstitutet

att avgöra om det är lämpligt att låta samarbetet innefatta även

verksamheten vid Filmarkivet i Grängesberg.

Utskottet har inhämtat att regeringen i den proposition om arkiv som

väntas bli överlämnad till riksdagen under våren avser att bl.a. behandla

ABM-samverkan. Regeringens beredning av frågan bör inte föregripas.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion 2003/04:Kr326

(c) yrkande 38 bör avslås av riksdagen.

4 Censurfrågor

Vissa bestämmelser om filmcensur

I enlighet med bestämmelserna i lagen (1990:886) om granskning och

kontroll av filmer och videogram ska framställningen i en film eller ett

videogram vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå, innan den

får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning (1 §).

Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett videogram inte

godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under

femton år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk

skada.

Bestämmelse om s.k. vuxenmedverkan finns i 6 §, av vilken det framgår

att barn som inte fyllt sju år och som är i sällskap med en person som

fyllt arton år får medges tillträde till visning av en framställning

som är tillåten för barn från sju år. Barn som fyllt sju år men inte

elva år och som är i sällskap med en person som fyllt arton år får medges

tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn

från elva år.

Biografbyråns beslut i frågor om granskning av film och videogram får

överklagas hos kammarrätten (21 §). När kammarrätten prövar Biografbyråns

beslut ska rätten bestå av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda

ledamöter. Av de särskilda ledamöterna ska en ha särskilda kunskaper om

film och en i beteendevetenskap. Även om en av de särskilda ledamöterna

är frånvarande, får målet avgöras om tre av kammarrättens ledamöter är

ense om det slutliga avgörandet (22 §).

Våldsskildringsrådets syn på kammarrättens roll

Våldsskildringsrådet (numera benämnt Medierådet) har i rapporten

Erfarenheter av regeln om vuxenmedverkan på biograf behandlat bestämmelsen

om vuxenmedverkan (Våldsskildringsrådet 2002:27). I rapporten som

överlämnats till regeringen konstaterar rådet att bestämmelsen fungerar

bra och att den uppskattas av en majoritet av de berörda (s. 80).

Rådet tar i rapporten också upp kammarrättens roll när det gäller

åldersgränser på biograf och anför följande (s. 78).

Innan kammarrätten ersatte regeringen som överinstans 1991 rörde i

princip samtliga överklagningsärenden klipp i eller förbud av film för

vuxna. I dag gäller samtliga överklaganden åldersgränser under 15 år.

Samtidigt som även detta innebär en inskränkning av yttrandefriheten

utgör det också samhällets yttersta beslut om skydd av barn från skadlig

mediepåverkan. Det kan därför finnas skäl att diskutera lämpligheten i

att en juridisk instans som kammarrätten är överinstans. Här framträder

balansen mellan juridisk expertis, barnexpertis och filmexpertis som en

tänkbar utgångspunkt för en diskussion.

Om man går tillbaka till Våldsskildringsutredningens slutbetänkande,

(SOU 1989:22), finns redan där resonemang angående valet mellan

kammarrätten och en särskild besvärsnämnd som överinstans. Utredningen menar

att det i censurärenden inte är en strikt juridisk rättstillämpning som

är det centrala utan att det är effekten av en framställning som ska

bedömas. Man menar därför att behovet av juridisk kompetens är mindre

än behovet av annan sakkunskap. Med den förändring av överklagningsärendena

som skett, kan det finnas skäl att åter beakta dessa resonemang.

Medierådets (tidigare Våldsskildringsrådet) uppdrag

Medierådets formella namn är Rådet mot skadliga våldsskildringar. Det

inrättades som en kommitté 1990 under dåvarande Utbildningsdepartementet.

Fram till oktober 2004 benämndes det Våldsskildringsrådet men kallas

numera Medierådet.

Rådets uppdrag framgår av följande sammanfattning i tilläggsdirektiv

2003:75.

Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) skall inrikta

sin verksamhet på barns och ungas mediesituation. Syftet skall vara att

minska riskerna för skadlig mediepåverkan på barn och unga.

Uppdraget omfattar såväl traditionella som nya elektroniska rörliga

bildmedier, exempelvis film, TV, video, dvd, datorspel, TV-spel och

Internet.

Rådet skall ägna våldsskildringar och pornografi särskild uppmärksamhet.

Det skall ha ett tydligt genusperspektiv på sitt arbete.

Rådet skall arbeta utåtriktat och resultatinriktat. Det skall vara

pådrivande i exempelvis kontakterna med mediebranscherna samt söka

samarbete med andra aktörer. Rådet skall aktivt involvera barn och unga

i arbetet. Uppgiften att vara ett samarbetsorgan för ett antal myndigheter

upphör.

I årliga rapporter skall rådet redovisa resultatet av sitt arbete samt

strategier för det fortsatta arbetet.

4.1 Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig kompetens

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen ska avslå motionsyrkanden med krav på

samråd med beteendevetenskaplig kompetens i ärenden som rör överklaganden

om åldersgränser för film.

Jämför reservation 7 (kd).

Motionerna

I motion Ub443 (kd) erinrar motionärerna om att det förekommit att

kammarrätten i ärenden om åldersgränser för film fattat beslut utan att

samråda med beteendevetenskaplig kompetens. Detta är enligt motionärerna

inte acceptabelt, eftersom denna kompetens är avgörande för att bedöma

vad som kan vålla psykisk skada för ett barn. Yrkandet syftar till en

ändring i detta hänseende av lagen (1990:886) om granskning och kontroll

av filmer och videogram (yrkande 3). Samma förslag finns i motionerna

2002/03:Kr367 (kd) yrkande 3 och 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 3.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inhämtat att det inom Justitiedepartementet pågår en

översyn av processen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Bland annat

övervägs nedflyttning av ytterligare typer av mål till länsrätt. Enligt

utskottets uppfattning är det inte meningsfullt att pröva den av

motionärerna framlagda lösningen innan översynen har slutförts. Något

initiativ från riksdagens sida i denna fråga är enligt utskottets

uppfattning inte påkallat. Motionerna 2002/03:Kr367 (kd) yrkande 3,

2003/04:Ub517 (kd) yrkande 3 och Ub443 (kd) yrkande 3 avstyrks därmed.

4.2 Babybio

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två motioner med förslag om att ge föräldrar rätt

att ta med bebisar på barnförbjudna filmer.

Jämför reservation 8 (m, fp).

Motionerna

I två motioner behandlas s.k. babybio, som riktar sig till föräldralediga

mammor och pappor som har med sig sina små barn på bio.

Förslaget i motion 2003/04:Kr219 (m) syftar till att lagen (1990:886)

om granskning och kontroll av filmer och videogram ska ändras så att

det blir tillåtet för föräldrar att ta med bebisar på barnförbjudna

filmer. Likande förslag framförs i motion 2003/04:Kr220 (s).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att lagbestämmelserna om åldersgränser och

vuxenmedverkan innebär att vuxna med små barn kan se barntillåtna filmer

samt filmer med sjuårsgräns. Det utbud av filmer som kan visas på babybio

torde - trots den inskränkning som åldersgränserna innebär - vara

relativt omfattande. Utskottet är inte berett att föreslå någon ändring

av de aktuella bestämmelserna i censurlagstiftningen. Motionerna

2003/04:Kr219 (m) och 2003/04:Kr220 (s) avstyrks.

4.3 Ändring av sjuårsgränsen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att riksdagen ska avslå en motion med förslag om att

sjuårsgränsen ska sänkas till sex år.

Motionen

I motion Kr388 (c) föreslås att den lägsta gränsen för att få se

barntillåten film ska ändras från sju till sex år. Enligt motionären som

hänvisar till ledsagarregeln kan nämligen sjuårsgränsen vara ett problem

när skolklasser ser film. Lärarna har då ett ansvar för vilka filmer

som kan ses av barnen utan att de tar skada. Alla i skolans första klass

har inte fyllt sju år. För att barntillåten film ska kunna användas

utan hinder i skolundervisningen bör lagstiftningen ändras.

Utskottets ställningstagande

Som redovisats i det föregående medger bestämmelsen om vuxenmedverkan

i 6 § lagen (1990:886) om granskning och kontroll av videogram att barn

som ännu inte fyllt sju år får se en film med sjuårsgräns i sällskap

med en person som fyllt 18 år. Skolbarn som är sex år får visserligen

inte följa med sina sjuåriga kamrater och person som fyllt 18 år, t.ex.

en lärare, på bio där film visas som har elvaårsgräns. Denna olägenhet

torde enligt utskottets bedömning vara obetydlig. Utskottet är därför

inte berett att föreslå någon ändring av sjuårsgränsen.

Motion Kr388 (c) om ändring av sjuårsgränsen avstyrks.

4.4 Avskaffande av filmcensuren för vuxna

Utskottets förslag i korthet

Utskottet, som inte är berett att avskaffa filmcensuren för vuxna,

föreslår att riksdagen avslår tre motioner med sådant krav.

Jämför reservation 9 (m, fp).

Motionerna

I motion Kr233 (m) yrkande 18 föreslås att filmcensuren för vuxna ska

avskaffas.

Även motionärerna bakom motion A355 (fp) tar avstånd från filmcensur

för vuxna. De anser att en 18-årsgräns ska införas för att motverka att

de allra grövsta filmerna visas för barn och ungdomar (yrkande 19 i

denna del).

Slutligen föreslås i motion Kr219 (m) att en utredning ska tillsättas

om Biografbyråns och filmcensurens framtid.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att regeringen i budgetpropositionen för 2005

anförde följande om förslag att avskaffa vuxencensur (prop. 2004/05:1

utg.omr. 17, s. 104).

I maj 1993 lämnade Våldsskildringsrådet delbetänkandet En gräns för

filmcensuren (SOU 1993:39). I betänkandet föreslog rådet att vuxencensuren

skulle slopas och att ytterligare en åldersgräns på 18 år skulle införas

för filmer som skall visas offentligt. Betänkandet remissbehandlades

med ett blandat utfall. Regeringen vill i anslutning härtill redovisa

bedömningen att lagstiftningen om filmcensur alltjämt fyller en viktig

funktion, både som en markering från samhällets sida när det gäller vad

som är acceptabelt att visa offentligt och som en motvikt mot utvecklingen

av våldsinslagen i medierna. Regeringen avser därför inte att vidta

någon åtgärd med anledning av Våldsskildringsrådets förslag.

Utskottet har i denna fråga samma uppfattning som regeringen.

Censurlagstiftningen bör således inte ändras. Utskottet är därmed inte

heller berett att tillstyrka förslag som syftar till en utredning av

Biografbyråns och filmcensurens framtid. Utskottet avstyrker motionerna

Kr219 (m), Kr233 (m) yrkande 18 och A355 (fp) yrkande 19 i denna del.

4.

5 Medierådets roll

Utskottets förslag i korthet

Medierådets resursbehov bör av regeringen på sedvanligt sätt vägas mot

andra angelägna behov i kommande budgetarbete. Utskottet föreslår att

motionsyrkanden som bl.a. syftar till resursförstärkning av rådet bör

avslås av riksdagen.

Jämför reservation 10 (kd, c)

Motionerna

I två motioner, 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 4 och Ub443 (kd) yrkande 4,

framhålls betydelsen av Våldsskildringsrådets, numera Medierådets,

roll. I den senare motionen sägs att rådet har begränsade resurser för

att möta de krav som ställs på rådet från bl.a. skolor, föräldragrupper

och kommuner. Regeringen bör se till att rådet får möjligheter att öka

sitt utåtriktade arbete.

Även motionärerna bakom motion A355 (fp) framhåller betydelsen av att

Våldsskildringsrådet kan fortsätta att vara aktivt i arbetet med skadliga

vålds- och porrskildringar (yrkande 19 i denna del).

Utskottets ställningstagande

Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald,

massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag

i massmedierna. Medierådets uppdrag ligger således väl i linje med det

mediepolitiska målet.

Utskottet vill påminna om att rådets uppdrag aktualiserades 2003 och

numera omfattar alla rörliga bildmedier. Uppdraget går bl.a. ut på att

påverka mediebranschens självreglerande arbete för att skydda barn och

unga mot skadlig mediepåverkan. Rådet ska också arbeta med kunskapsuppbyggnad

och kunskapsförmedling. Det ska vara utåtriktat och resultatinriktat.

Det ska vara pådrivande och söka samarbete med andra aktörer och det

ska aktivt involvera barn och unga i sitt arbete. Utskottet anser i

likhet med motionärerna att Medierådet har en mycket viktig roll att

spela.

Utskottet är inte berett att nu uttala sig om resurstilldelningen till

Me-dierådet. De ekonomiska behov som kan finnas för att rådet ska kunna

fullgöra sitt uppdrag får på sedvanligt sätt prövas av regeringen och

riksdagen i kommande budgetarbete och vägas mot andra angelägna behov.

Utskottet avstyrker därmed motionerna 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 4,

A355 (fp) yrkande 19 i denna del och Ub443 (kd) yrkande 4.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Filmens ekonomiska och näringspolitiska betydelse, punkt 2 (m)

av Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m) och Anna Lindgren (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om filmens ekonomiska och näringspolitiska

betydelse. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Kr233 yrkande 16.

Ställningstagande

Som anförs i motion Kr233 (m) har Sverige de senaste åren återigen blivit

en filmnation att räkna med. Utvecklingen innebär bl.a. att visningsmöjligheter

och produktionsformer förändras. Digital teknik, datorstyrda manipulationer

och animationer är några av de faktorer som påverkat filmens utveckling.

Regionalt baserade produktionscentrum för film har växt upp. Filmpool

Nord och Film i Väst är exempel på nya centrum där en stor del av svensk

filmproduktion nu sker. Genom regionaliseringen får filmen en större

ekonomisk betydelse i respektive landsända. Med en omfattande

"kringverksamhet" har filmproduktion på många håll blivit en inte oväsentlig

näringslivsfaktor. I detta sammanhang vill vi även understryka att

samverkan på det produktions- och teknikmässiga området ger positiva

synergieffekter.

Slutligen vill vi framhålla vikten av att det finns ett nära samband

mellan utbildning, amatörfilmare och professionella i samma område. De

kan på ett positivt sätt befrukta varandras verksamheter.

Med hänvisning till det anförda anser vi att riksdagen bör bifalla motion

Kr233 (m) yrkande 16.

2. En fond för unga filmare, punkt 4 (m)

av Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m) och Anna Lindgren (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om en fond för unga filmare. Därmed bifaller

riksdagen motion 2004/05:Kr214.

Ställningstagande

Som framgår av motion Kr214 (m) råder det ofta brist på pengar för unga

och oetablerade filmares filmprojekt. Vi föreslår därför att en fristående

fond ska inrättas för dessa filmare. Fonden ska finansieras genom att

tillföras de särskilda avgifter som radio- och TV-företagen måste betala

till staten när de bryter mot regler i radio- och TV-lagen. Varje år

uppgår den totala bötessumman som programföretagen betalar till mellan

3 och 5 miljoner kronor. Fonden skulle kunna förvaltas av t.ex. Dramatiska

institutet.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen

vad vi anfört om en fond för unga filmare. Därmed bör riksdagen bifalla

motion Kr214 (m).

3. Offentlighetsprincipen och Filminstitutet, punkt 5 (m, fp, kd)

av Lennart Kollmats (fp), Kent Olsson (m), Gunilla Tjernberg (kd),

Lena Adelsohn Liljeroth (m), Anna Lindgren (m) och Hans Backman (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om offentlighetsprincipen och Filminstitutet.

Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Kr361 yrkande 17.

Ställningstagande

I likhet med motionärerna bakom motion Kr361 (kd) vill vi framhålla att

det statliga stöd som Svenska Filminstitutet fördelar i princip inte

avviker från de stödformer som på andra områden administreras av offentliga

institutioner. Vi anser därför att offentlighetsprincipen ska gälla för

de delar av Filminstitutets verksamhet som rör statliga medel. Regeringen

bör lägga fram förslag till riksdagen med denna innebörd.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen

vad vi anfört om offentlighetsprincipen och Filminstitutet. Därmed bör

riksdagen bifalla motion Kr361 (kd) yrkande 17.

4. Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg

och samordning inom området rörliga bilder, punkt 6 (fp, kd, c)

av Lennart Kollmats (fp), Gunilla Tjernberg (kd), Hans Backman (fp)

och Lars-Ivar Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om inriktning och avgränsning av uppdraget för

Filmarkivet i Grängesberg och samordning inom området rörliga bilder.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Kr390 yrkande 14 och

2004/05:Kr361 yrkande 18.

Ställningstagande

Som framgår av motion Kr361 (kd) ligger ansvaret för att bevara rörliga

bilder på flera myndigheter och institutioner, t.ex. Statens ljud- och

bildarkiv, Sveriges Television, Svenska Filminstitutet och Filmarkivet

i Grängesberg. Dessutom finns ett stort antal rörliga bilder i privat

ägo där det finns ägare som önskar att det egna materialet ska bevaras

av någon kulturinstitution. Kostnaderna för bevarande är höga. Regeringen

har inte angivit någon inriktning eller avgränsning för verksamheten.

Beståndet av rörliga bilder ökar snabbt.

I juni 2003 lämnade Riksdagens revisorer en rapport där de konstaterade

att det finns ett behov av att samordna insatserna för att bevara rörliga

bilder som kulturarv. De var mycket kritiska till regeringens brist på

initiativ i frågan. Vi instämmer i revisorernas problemanalys och anser

att regeringen ska göra en organisationsöversyn och påbörja ett

genomgripande reformarbete för att bevara den rörliga bilden.

Med hänvisning till det anförda anser vi att riksdagen bör bifalla

motionerna 2003/04:Kr390 (kd) yrkande 14 och Kr361 (kd) yrkande 18.

5. Resurser till Filmarkivet i Grängesberg, punkt 7 (c)

av Lars-Ivar Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om resurser till Filmarkivet i Grängesberg. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:Kr373 och bifaller delvis motion

2004/05:Kr407.

Ställningstagande

I likhet med motionären bakom motion Kr373 (c) anser jag att verksamheten

vid Filmarkivet i Grängesberg ska tillföras ökade resurser, så att

arkivet kan utvecklas ytterligare. Centerpartiet föreslog hösten 2004

att 3 miljoner kronor utöver regeringens förslag skulle anvisas för

detta ändamål för 2005. Tyvärr avslog riksdagen vårt förslag till

medelsanvisning.

Jag anser att regeringen ska fortsätta att utveckla verksamheten i

Grängesberg och i kommande förslag till kulturbudget även anslå erforderliga

medel i detta syfte.

Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen vad jag anfört

om resurser till Filmarkivet i Grängesberg. Därmed bör riksdagen bifalla

motion Kr373 (c) och delvis bifalla Kr407 (s).

6. Filmarkivets tekniska kompetens, punkt 8 (fp, c)

av Lennart Kollmats (fp), Hans Backman (fp) och Lars-Ivar Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om Filmarkivets tekniska kompetens. Därmed

bifaller riksdagen motion 2003/04:Kr326 yrkande 37.

Ställningstagande

Som framgår av motion 2003/04:Kr326 (c) har Filmarkivet i Grängesberg

behov av en rationell hantering av befintliga personella och maskinella

resurser. Dessutom behöver arkivet knyta till sig teknisk kompetens,

något som är extra viktigt i en tid av hastiga teknikskiften. Det råder

i dag stor brist på tekniskt kunnande inom detta område. Enligt vår

mening bör Filmarkivet få ansvar för att teknisk och laboratorieteknisk

kompetens byggs upp och hålls vid liv.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen

vad vi anfört om Filmarkivets tekniska kompetens. Därmed bör riksdagen

bifalla motion 2003/04:Kr326 (c) yrkande 37.

7. Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig kompetens, punkt 10

(kd)

av Gunilla Tjernberg (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om Kammarrättens samråd med beteendevetenskaplig

kompetens. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:Kr367 yrkande

3, 2003/04:Ub517 yrkande 3 och 2004/05:Ub443 yrkande 3.

Ställningstagande

I likhet med motionärerna bakom bl.a. motion Ub443 (kd) yrkande 3 anser

jag att film- och beteendevetares kompetens ska tillmätas större betydelse

i överklagningsärenden som gäller åldersgränser för film. Det innebär

att regeringen bör se över lagen (1990:886) om granskning och kontroll

av film och videogram i detta hänseende.

Med hänvisning till det anförda anser jag att riksdagen bör bifalla

motionerna 2002/03:Kr367 (kd) yrkande 3, 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 3

och Ub443 (kd) yrkande 3.

8. Babybio, punkt 11 (m, fp)

av Lennart Kollmats (fp), Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m),

Anna Lindgren (m) och Hans Backman (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om babybio. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Kr219 och 2003/04:Kr220.

Ställningstagande

Som anförs i motion 2003/04:Kr219 (m) förekommer s.k. babybio på olika

håll i Sverige. Det handlar om att föräldralediga mammor och pappor får

möjlighet att på dagtid ta med sig baby och barnvagn på ordinarie

bioföreställningar. Enligt Statens biografbyrå kan babybio i vissa fall

vara olaglig, eftersom de åldersgränser som gäller för många filmer

även ska tillämpas på nyfödda barn i vagn.

Vi anser att lagar ska vara förankrade i verkligheten om de ska vara

trovärdiga och respekteras. Det är därför hög tid att lagen (1990:886)

om granskning och kontroll av filmer och videogram ses över, så att

föräldralediga mammor och pappor kan ta med bebisar i vagn även på

barnförbjudna filmer och filmer med elvaårsgräns.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen

vad vi anfört om babybio. Därmed bör riksdagen bifalla motionerna

2003/04:Kr219 (m) och 2003/04:Kr220 (s).

9. Avskaffande av filmcensuren för vuxna, punkt 13 (m, fp)

av Lennart Kollmats (fp), Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m),

Anna Lindgren (m) och Hans Backman (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen om avskaffande av filmcensuren för vuxna. Därmed bifaller

riksdagen motionerna 2004/05:Kr233 yrkande 18 och 2004/05:A355 yrkande

19 i denna del och avslår motion 2004/05:Kr219

Ställningstagande

Vi anser i likhet med motionärerna bakom motionerna Kr233 (m) och A355

(fp) att filmcensuren för vuxna ska avskaffas. Samtidigt bör ytterligare

en åldersgräns införas för att motverka att de allra grövsta filmerna

visas för barn och ungdomar.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening tillkännager för regeringen

vad vi anfört om avskaffande av filmcensuren för vuxna. Därmed bör

riksdagen bifalla motionerna Kr233 (m) yrkande 18 och A355 (fp) yrkande

19 i denna del samt avslå motion Kr219 (m).

10. Medierådets roll, punkt 14 (kd, c)

av Gunilla Tjernberg (kd) och Lars-Ivar Ericson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i

reservationen om medierådets roll. Därmed bifaller riksdagen motionerna

2003/04:Ub517 yrkande 4 och 2004/05:Ub443 yrkande 4 och 2004/05:A355

yrkande 19 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att Medierådet har en viktig roll att spela i arbetet med att

skydda barn och unga mot skadligt medieinnehåll. Rådets nya utåtriktade

och resultatinriktade profil är välkommen. Alltfler uppmärksammar rådets

arbete och kunskaper. Förfrågningarna från skolor, föräldragrupper m.fl.

ökar ständigt. För att kunna fullgöra sin roll bör rådet få ökade

ekonomiska resurser, vilket regeringen i kommande budgetarbete bör ta

hänsyn till.

Med hänvisning till det anförda anser vi att riksdagen bör bifalla

motionerna 2003/04:Ub517 (kd) yrkande 4, Ub443 (kd) yrkande 4 och A355

(fp) yrkande 19 i denna del.

Särskilda yttranden

1. Inriktning och avgränsning av uppdraget för Filmarkivet i Grängesberg

och samordning inom området rörliga bilder, punkt 6 (v)

Peter Pedersen (v) och Rossana Dinamarca (v) anför:

Vi erinrar om att vi vid tidigare riksmöten har anfört att det saknas

en arkivmyndighet i Sverige med ett samlat ansvar för att bevara de

rörliga bilderna och göra dem tillgängliga. Vi har därför föreslagit

att regeringen skulle låta utreda förutsättningarna för att bygga ut

ett befintligt arkiv till ett nationalarkiv för den rörliga bilden.

Jämför betänkande 2001/02:KrU1 s. 159 och betänkande 2002/03:KrU1 s.

145.

2. Filmarkivets tekniska kompetens, punkt 8 (v)

Peter Pedersen (v) och Rossana Dinamarca (v) anför:

Vi påminner om att vi under 2001/02 års riksmöte i en reservation

framhöll att det är angeläget att teknisk apparatur bevaras så att

uppspelning av gammal film möjliggörs. Likaledes ansåg vi att det är

angeläget att kompetens inom laboratorietekniken bevaras. Vi föreslog

därför att teknisk kompetens skulle knytas till den blivande filmvårdscentralen

i Grängesberg, något som vi menade är extra viktigt i tider av snabba

teknikskiften. Filmvårdscentralen, numera benämnd Filmarkivet, borde

enligt vårt förslag få ansvar för att såväl teknisk som laboratorieteknisk

kompetens byggs upp och hålls vid liv. Jämför betänkande 2001/02:KrU1

s. 149.

Liknande tankar framförde vi under 2002/03 års riksmöte. Jämför betänkande

2002/03:KrU1 s. 145.

3. Filmarkivets ABM-samverkan, punkt 9 (v, c)

Peter Pedersen (v), Rossana Dinamarca (v) och Lars-Ivar Ericson (c)

anför:

Vi påminner om att arkivmyndigheterna, biblioteken och museerna (ABM)

bedriver ett långsiktigt arbete för att bygga upp och sprida kunskap om

arkivmaterial. Härigenom skapas förutsättningar för allmänheten att

hitta i samlingarna. Att detta fungerar är en förutsättning för att

grundläggande demokratiska värden kan garanteras. Den nya tekniken

innebär goda möjligheter att öka tillgängligheten till och överblicken

över arkiv och samlingar. Genom att göra arkiv, bibliotek och museer

tillgängliga via Internet kan man nå fler och nya grupper av brukare av

kulturarvet.

Vi anser att det hade varit värdefullt om Filmarkivet i Grängesberg

hade kunnat ingå i ett regelrätt ABM-samarbete med arkiv, bibliotek och

museer. Vi har emellertid avstått från att yrka bifall till motion Kr326

(c) yrkande 38, eftersom vi förutsätter att Filminstitutet kommer att

verka för ett sådant samarbete.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motion från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:Kr367 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens

vid bestämning av åldersgräns på film.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Kr219 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att tillåta föräldrar att ta med bebisar på barnförbjudna

filmer.

2003/04:Kr220 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om bebisbio.

2003/04:Kr272 av Agneta Ringman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om etablering av fler digitala hus i hela landet.

2003/04:Kr326 av Birgitta Sellén m.fl. (c):

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

i motionen anförs om att Filmvårdscentralen i Grängesberg bör få ansvar

för att den tekniska och den laboratorietekniska kompetensen byggs upp

och hålls vid liv.

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

i motionen anförs om att regeringen bör komma med förslag till hur

filmarkivet med andra arkiv skall kunna samverka med bibliotek och museer.

2003/04:Kr390 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av en tydlig inriktning och avgränsning inom

området rörliga bilder.

2003/04:Ub517 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens

vid bestämning av åldersgräns på film.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Våldsskildringsrådets verksamhet.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:Kr214 av Lena Adelsohn Liljeroth (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att avgifterna från programföretagen i stället går till en

fristående fond, t.ex. förvaltad av Dramatiska institutet, där unga

oetablerade filmare kan söka pengar för olika filmprojekt.

2004/05:Kr219 av Magdalena Andersson och Anita Sidén (båda m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om Statens biografbyrå.

2004/05:Kr233 av Kent Olsson m.fl. (m):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om filmen.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om avskaffande av filmcensuren för vuxna.

2004/05:Kr299 av Peter Pedersen m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om att föreslå åtgärder i syfte att stödja och underlätta

utbyggnaden i landet av s.k. e-bio.

2004/05:Kr361 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om mål för svensk film och Svenska Filminstitutets

verksamhet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att offentlighetsprincipen bör gälla för Svenska

Filminstitutet.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av reformarbete för att bevara kulturarvet

av rörliga bilder.

2004/05:Kr373 av Kenneth Johansson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om fortsatt utveckling av verksamheten vid filmarkivet i Grängesberg.

2004/05:Kr388 av Agne Hansson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om sänkning av den undre åldersgränsen för att se barntillåten

film till 6 år.

2004/05:Kr407 av Per Erik Granström och Barbro Hietala Nordlund (båda

s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om Filmarkivet i Grängesberg.

2004/05:Ub443 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens

vid bestämning av åldersgräns på film.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Våldsskildringsrådets verksamhet.

2004/05:A355 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Våldsskildringsrådet och om att en 18-årsgräns för

biofilm bör införas.

Bilaga 2

Har svensk film en framtid?

Offentlig utfrågning om filmen och filmpolitiken, anordnad av kutlurutskottet

den 12 oktober 2004

Ordföranden: Välkomna till kulturutskottets första offentliga utfrågning

eller, på ren svenska, hearing. Här finns många som jag vill välkomna

- självfallet utskottets ledamöter, de inbjudna talarna, övriga inbjudna

gäster. Dessutom finns det ytterligare ett antal personer både här nere

och uppe på läktaren som jag hälsar varmt välkomna.

Det här går direkt ut på webben. Det finns förhoppningsvis ett antal

personer som följer detta via Internet. Det går ut i riksdagens interna

TV. Och SVT 24 bandar detta för att sända det vid ett senare tillfälle.

Det är alltså väldigt många som kommer att kunna få ta del av vad som

kommer fram i dag om huruvida svensk film har en framtid.

Även om det häromdagen träffades en överenskommelse om en avsiktsförklaring

beträffande filmavtalet är avsikten inte att avtalet ska tas upp till

debatt och diskussion här. Förhandlingarna fortsätter framöver. Detta

handlar om huruvida svensk film har en framtid. Jag tror att de rubriker

som vi har på inledningsanförandena räcker gott till för att få fram

intressanta synpunkter under de timmar som vi har här tillsammans.

Efter mig kommer åtta talare att från talarstolen ge sin syn under fem

rubriker. Därefter blir det en kort kaffepaus. Därefter ger jag några

av kulturutskottets ledamöter - en från varje parti - möjlighet att

ställa frågor till antingen inledningstalarna eller till någon annan av

de inbjudna gästerna. De får ställa en fråga och en uppföljningsfråga.

Sedan får vi beträffande fortsättningen se hur det ligger till med

tiden. Jag vill be inledningstalarna av respekt för övriga talare och

för auditoriet att hålla dessa tider. Jag kan i värsta fall annars vara

rätt tuff.

Jag ska nu släppa in Åse Kleveland som är vd på Svenska Filminstitutet.

Åse har fått två minuter extra för en kort filmvisning. Varsågod, Åse.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Kära ledamöter i kulturutskottet,

kolleger i filmbranschen och alla andra filmintresserade. För alla oss

som arbetar med film är det en stor glädje att kulturutskottet nu

inbjuder till den här första öppna hearingen om den svenska filmens framtid.

Jag vill också tacka för att jag från SFI:s sida ska få ge en sorts

expressgenomgång av filmpolitiken och filmlandskapet i förtid, nutid

och framtid.

Jag tänkte att vi skulle börja med att titta lite grann i backspegeln

och titta på en 90-sekundersfilm.

(Filmen visades)

När man ser dessa små klipp förstår man att filmen så starkt har påverkat

vår identitet, påverkat vår syn på oss själva, vår syn på omvärlden och

inte minst omvärldens syn på oss. Samtidigt påminns man om alla de

fantastiska filmskapare, skådespelare och filmkonstnärer som detta lilla

land har fostrat sedan filmens barndom på 1910-talet.

Det som är intressant är att filmen från första dagen har varit främst

industriellt producerad underhållning för en massmarknad. Det har alltså

varit konst, kultur, underhållning men också industri och benhård kommers.

Behovet av stöd till svensk film uppstod redan på stumfilmens dagar. I

slutet av 30-talet hade riksdagen häftiga debatter om detta. Men man

kunde inte bestämma vem som skulle bestämma vilka filmer som skulle få

stöd. Därmed rann det hela ut i sanden.

För att göra en lång historia kort föddes den svenska filmpolitiken

egentligen först och främst i och med filmreformen 1963 som var ett

resultat av det stora "biokracket" som kom på 50-talet. Som en konsekvens

av filmavtalet kom filmreformen, och Svenska Filminstitutet etablerades

för att förvalta det avtal som ingicks.

Låt oss se på några filmpolitiska milstolpar under dessa år.

1963 kom avtalet. 1973 hade det redan visat sig att de pengar som

biografavgiften gav inte räckte till för att finansiera den nödvändiga

filmpolitiken, och staten måste komma in.

Redan 1975 inleddes samarbete mellan Filminstitutet och SVT om en

gemensam produktionsfond för film. 1982 kom det ett nytt avtal. Video-branschen

var med.

1990 genomförde Jan Rydh en filmpolitisk utredning. 1993 kom ett nytt

finansieringsavtal. Men det hade en ny modell. Det var tvådelat på det

sättet att avtalet omfattade produktion, och den filmkulturella delen

reglerades genom en statlig politik.

Sedan sade videobranschen upp avtalet. Samma år, och det är intressant

nog, kom en av de viktigaste succéhistorierna i svensk filmhistoria,

nämligen att man började en systematisk utveckling av den regionala

filmpolitiken genom att det infördes stöd till regionala resurscentrum.

1999 var det P.O. Enqvists tur att utreda filmpolitiken. År 2000 påbörjades

implementeringen av ett nytt filmavtal. Då hade man åter ett avtal som

famnade hela filmpolitiken.

I dessa sammanhang tycker jag att det är intressant att se att det

avsiktsavtal som nu föreligger mellan parterna åter går tillbaka till

den modell som vi såg 1993, nämligen en delad form med å ena sidan ett

avtal för produktion och distribution och å andra sidan ett statligt

ansvar för filmkulturen.

Parterna som omfattas av filmavtalet representeras alla här, och ni

känner väl till dem. Hela avtalet förvaltas av Svenska Filminstitutet.

Målet för vår verksamhet är att främja produktion, distribution, visning,

information om svensk film och inte minst bevarandet av det svenska

filmarvet.

För oss har det under denna period varit oerhört viktigt att ha förnyelse

och utveckling som stickord just därför att filmlandskapet är i en så

stor förändring, därför att aktörerna är fler och behovet av ett samspel

större än någonsin. Det har krävt större öppenhet, höjd kompetens, större

precision i de filmpolitiska insatserna, ökad branschservice och inte

minst ett mer förpliktande samarbete mellan parterna och en stärkt

internationell plattform. Jag måste säga att på alla dessa områden har

mycket hänt under denna period.

Så till det svenska filmlandskapet som det ser ut i dag, för det har

förändrats. 1963 var det Svenska Filminstitutet som man hade att gå

till om man skulle ha pengar eller om man på något sätt skulle ha stöd

till svensk film.

I dag har vi tre regionala produktionscentrum - i norr, i väst och i

Skåne - och där produceras närmare 60 % av de svenska långfilmerna i

dag. Man kan säga att det är en veritabel revolution.

Det som man kanske kan vara ännu mer stolt över är de 20 regionala

resurscentrum för film och video som är etablerade och som täcker precis

hela landet.

Regional filmpolitik är inget unikt svenskt. Skillnaden är bara att de

regioner som man opererar med i stora delar av Europa är regioner som

omfattar befolkningar med nästan lika många människor som bor i hela

Sverige, det vill säga att detta är centrum som ligger mycket närmare

befolkningen och som därmed spelar en mycket viktig roll som en resurs

för lärarutbildning, för skolor, för biografer och - inte minst självklart

- för upplärning.

Sedan har vi den kommunala filmverksamheten. 70 % av de svenska kommunerna

är aktivt involverade i skolbio och Film i skolan. Var tredje kommun

har i dag ett eget strategidokument för mediekunskap. Det är klart att

detta får en mycket stor betydelse framåt. Just filmen i skolan är också

speciell i Sverige på det sättet att vi inte talar om film som ett ämne.

Vi talar om den rörliga bilden som ett språk och som ett sätt att

kommunicera. Vi talar om att eleverna ska kunna använda sig av den rörliga

bilden så väl att man ska kunna tolka de rörliga bilder som omger oss

på alla kanter.

Filmproduktionen hör vi mest om. Flera av dessa teman kommer

branschrepresentanter att komma in på här senare. Men jag ska bara ge några

nyckelfaktum.

På bilden [se ovan] visas svenska filmpremiärer under perioden 1997-2004.

Det går upp och ned, som ni ser. Tidigare har det varit väldigt mycket

knutet till själva avtalsperioderna. När det nya avtalet blev klart

2000 var det som om forsarna släpptes lösa, och det kom 38 filmer. Sedan

fick vi en kris på grund av problem med PRS-stödet1RPS = publikrelateratstöd.

. Det var vårt annus horribilis, år 2002.

Sedan kom det nya friska pengar från Kulturdepartementet och

Näringsdepartementet och uppturen började igen.

Det är intressant att se att det är nästan ett lagmässigt samband mellan

hur många långfilmer som produceras och hur stor marknadsandel svensk

film har. Det visar att om svensk film ska hålla den imponerande

marknadsandel som den har måste vi se till att vi har en produktion på

minst 30-35 långfilmer per år - bra långfilmer och långfilmer som

representerar en bredd rent genremässigt.

Detta är fina siffror också i ett europeiskt sammanhang. Under de senaste

fyra åren ligger vi i snitt på en tredjeplats. Frankrike ligger på topp,

självklart, med 200 producerade filmer per år. Sedan är det Danmark

med sin imponerande filmpolitik. Och sedan kommer Sverige.

När det gäller produktionen vill jag bara nämna att något av det mest

vällyckade som vi har haft har varit satsningen på novellfilm i samarbete

med SVT. Jag tror att betydelsen av ett ökat samarbete mellan televisionen

och filmen inte kan överskattas. Jag hoppas att vi i en nära framtid

kan föra detta vidare också när det gäller både dokumentärfilm och inte

minst barnfilmen som är ett styvbarn i dagens filmpolitik.

Ett tema som har varit högt uppe på dagordningen är kvinnligt filmskapande.

Varför är det så mycket färre kvinnor som regisserar film, speciellt

långfilm, än män? Jag ska inte ge någon analys av det på den korta tid

som jag har. Men jag har ändå lust att säga att det är en positiv trend.

Vi har fått upp en debatt och diskussion om detta. Och framför allt

har det generationsskifte som vi nu ser i svensk film också i hög grad

medfört att kvinnorna i högre grad kommer in. Ser vi på de olika formaten

kan vi se att när det gäller kvinnor har det bara från 2003 till 2004

ökat från 18 till 25 %. Det uppstår nu ett nytt fenomen, nämligen filmer

som är producerade av både kvinnor och män. Det är också en del av den

här bilden. När det gäller kortfilm har man gått från 30 till 50 % -

tio plus tio som är regisserade av både kvinnor och män. Och när det

gäller dokumentärfilmen är det en fördubbling av kvinnor som regissörer.

Enligt filmavtalet från år 2000 var visning och inte minst biograferna

ett område som det skulle satsas på, därför att ett mål för filmpolitiken

är att se till att människor var de än bor i landet ska ha möjlighet

att se film på bio. Det upprättades fyra stöd, bland annat när det gäller

parallellkopior och teknisk upprustning. De har varit oerhört viktiga

för att biografdöden inte har drabbat värre än den har i verkligheten.

Jag kan nämna några imponerande siffror. Vi är i genomsnitt Europas

mest biograftäta land. Man bör då också säga att 506 salonger, alltså

mindre än hälften, står för 90 % av besöken. Det säger någonting om att

de som inte tillhör de 506 på olika sätt måste få njuta gott av insatser

lokalt, regionalt och på nationell nivå.

På alla områden inom filmen finns vissa genomgående tendenser. Det är

digitalisering, regionalisering och internationalisering. Digitaliseringen

har redan i dag haft ett genomslag när det gäller produktionen, där

faktiskt Sverige och Danmark är de två länder i Europa som har den

största andelen digitalt producerad långfilm - mer än 50 %. Post production

är helt digitaliserad. Men så kommer det märkliga att när filmerna ska

ut på bio för vi över dem till det gamla fantastiska mediet som heter

celluloid som i utgångspunkten ger så vackra bilder och som är så

beständigt över tid, men som är så "byngligt", dyrt och sårbart och som

är det största hotet mot en decentraliserad biografstruktur.

Men så har vi den turen att digitaltekniken i dag erbjuder en möjlighet

för en sorts nytändning och nysatsning på biografer i hela landet. Senare

ska vi få höra om Folkets Hus och Parkers projekt som faktiskt är ett

av de första i Europa när det gäller att satsa på en digital biokedja.

Detta är ett av de områden som vi hoppas att vi framöver verkligen ska

få en möjlighet att satsa på genom ett nytt filmavtal.

Situationen är sådan att den möjlighet som i viss mån redan existerar

är att vi kan nå biograferna via satellit, fiberoptiska kablar och

högupplösta dvd-skivor. Och allt detta ger en både snabbare och billigare

form.

Men det är ingenting som inte har en baksida, och det är att det är en

ganska stor grundinvestering som ska till i början. På samma sätt som

det svenska samhället har gått in och bidragit till att hela landet ska

få bredband hoppas jag att man nu går in och bidrar till att dessa

bredband verkligen kan användas till någonting i de lokalsamhällen där

de kommer upp och att vi därför kan få till en handlingsplan för en

digitalisering av de lokala biograferna under loppet av de följande fem

åren.

Beträffande regionaliseringen vill jag kortfattat nämna följande. Ser

vi på det kan vi se att den statliga insatsen är begränsad i förhållande

till det som kommer från regionerna själva. Det visar någonting om det

gensvar som detta har gett. Samtidigt ska man vara klar över att den

statliga delen är helt avgörande för dessa medel. Går vi in i dessa

siffror kan vi se att medlen är mycket ojämnt fördelade på de olika

regionerna. Och detta är ett område där det finns behov av att vi nu

sätter oss ned och någonstans definierar fas två i utvecklingen av den

regionala filmpolitiken så att vi kan jämna ut en del av den sneda

fördelning som finns mellan regionerna.

Det som jag tycker är spännande när det gäller den internationella

dimensionen är att utlandet är så viktigt för svensk film och att

utvecklingen när det gäller filmens position i utlandet har varit så positiv.

Den talar vi egentligen väldigt lite om. Vi tar för givet att det är

Sverige som är marknaden för den svenska filmen. Men här kan vi alltså

konstatera att år 2001, som är det senaste året som vi har fullständiga

siffror för, var det fler människor som såg svensk film utanför Sverige

än i Sverige. Det säger någonting om att det finns en potential i svensk

film som exportartikel om vi verkligen satsar på det. Här finns det ett

stort utrymme för en vidare utveckling.

Jag skulle också när det gäller den internationella dimensionen vilja

nämna att det självklart är så att det viktigaste av allt är det nordiska

samarbetet. Integrationen av den nordiska marknaden för produktion,

delvis distribution och efterhand också visning av film kan inte

överskattas, och den fortsätter bara i dag. Vi ser att de flesta

produktionsbolag nu finns i alla nordiska länder. Vi ser att det sker en ökad

distribution av nordiska filmer inom Norden, och drömmen om Norden som

en hemmamarknad för nordiska filmer är vi i alla fall ett gott stycke

på väg mot.

Och vi är mycket glada för det stöd som vi har fått från riksdagen och

regeringen så att man nu har skapat Nordiska rådets stora filmpris. Det

har en viktig symboleffekt och också en realpolitisk effekt.

Jag skulle ha nämnt många fler saker. Jag har stor respekt för tidsgränserna

i riksdagen. Men jag ska till sist i den här omgången bara säga att

frågan i dag är: Har svensk film en framtid? Man kan lite retoriskt

svara: Ja, bara man överlever morgondagen så nog har man en framtid som

man kan se i ögonen. Men frågan är bara: Vilken framtid? Hur ser den

ut? Blir det ett lyckligt slut eller en lycklig fortsättning?

Jag känner att vi i Sverige har ett arv. Vi har filmskapare och

filmarbetare, vi har ett kunnande, vi har ambitioner och vi har talanger

som gör att vi har en potential för en vidare god utveckling för svensk

film. Men det är viktigt att vi har med oss att gränserna mellan filmen

och annat audiovisuellt innehåll har sprängts, och det måste få

konsekvenser. Vi måste få en filmpolitik som inte får bli en begränsning

utan som måste kompletteras på ett sätt som utmanar dem som uttrycker

sig genom rörliga bilder att skapa verk av originalitet och kvalitet.

Några

av de frågor som är viktiga att driva och som är mest av överordnad

karaktär är det som gäller att ramarna för det som händer inom svensk

film fastläggs delvis här men i väldigt hög grad i EU. Vi måste vara

aktiva deltagare där det europeiska regelverket läggs fast. Vi måste

vidareutveckla Norden som en gemensam filmmarknad. Vi måste öka samarbetet

mellan filmen och televisionen. Och där kommer det snart en

public service-utredning där filmen också tas med. Vi behöver en handlingsplan

för en digitalisering av lokala biografer, och vi behöver ett program

för digitalisering av det filmarv som vi har, så att det på ett helt

annat sätt än i dag kan komma allmänheten till godo.

Jag vet att vi inte ska tala om förhandlingar och om pengar. Men vi

kommer inte ifrån att det grundläggande problemet för svensk filmpolitik

är en underfinansiering. Därför är det oerhört viktigt att vi under den

tid som kommer tillsammans försöker få fram ett ökat ekonomiskt lyft

för att genomföra alla de ambitioner som vi har och för att realisera

målen för en kommande filmpolitik. För i så fall kommer det att vara en

lysande framtid för svensk film.

Ordföranden: Tack, Åse Kleveland.

Vi ska gå vidare. Nästa rubrik är: Filmproduktion centralt eller regionalt?

Där har vi Anita Oxburgh som är ordförande i Föreningen Sveriges

Filmproducenter och Per-Erik Svensson från Filmpool Nord. Filmpool Nord

fick avsluta den sammanställning som Åse hade tagit fram med den senaste

succén Så som i himmelen.

Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Jag är ordförande

i Föreningen Sveriges Filmproducenter. Vi har 32 medlemsbolag och står

för ca 95 % av den svenska långfilmsproduktionen.

Förra vintern var vi i en desperat situation, utan avtal, med en känsla

av att inte vara riktigt rumsrena och med en oförmåga att väcka en

politisk vilja att stödja svensk filmproduktion. Avundsjukt tittade vi

mot våra grannar, och framför allt Danmark där politikerna verkade ha

upptäckt filmens kraft att engagera det egna folket såväl som att

presentera Danmark för världen.

Vi insåg att vi hade minst lika mycket att komma med som danskarna men

att vi var sämre på att slå på vår egen trumma. Vi bestämde oss för att

formulera ett framtidsprogram. Vi började med sex punkter. De var

att öka produktionen av svensk långfilm,

att öka biogåendet till 2 ½ gånger per år och invånare (i USA är det 4,

2 gånger, och EU-snittet är 2,5),

att öka marknadsandelen för svensk film till 30 %,

att förstärka könsutjämningen så att inget kön är lägre representerat

än 40 %,

att öka deltagandet vid internationella festivaler och

att stärka den regionala utvecklingen.

Detta undertecknades av Svenska Filmdistributörers Förening, Sveriges

Biografägareförbund, Film i Väst, Filmpool Nord och Film i Skåne. De

sex punkterna omfattas av samtliga parter som nu förhandlar om ett nytt

avtal.

Det var en sorts kraftsamling och en känsla av att vi nu började driva

framåt i en känslig politisk situation.

Varför ska man satsa på svensk film? Filmen är demokratisk. Den når

över klassgränser och etniska gränser, och den har en stor geografisk

spridning. Svensk publik gillar att se filmer på sitt eget språk i

miljöer som de känner igen.

Film är både kultur och näring. Den är också nationalekonomiskt lönsam.

Svensk film sysselsätter en stor mängd filmarbetare över hela landet

och försörjer ett antal specialistföretag. Varje satsad krona genererar

intäkter i flera led. Detta visas tydligt i de kartläggningar som nyligen

gjordes av Film i Väst och Film i Skåne.

En ökad satsning på filmproduktion kommer att skapa en större stabilitet

och möjliggöra en mer långsiktig planering. Åse hänvisade tidigare till

filmproduktion och filmkultur. Vi anser att filmproduktion är filmkultur.

Det är en sorts begreppsförvirring som man kanske ska reda ut. Jag

tror att man försöker angripa det i det nya avtalet.

Samhället har också under ett antal år gjort stora satsningar på medier

och filmutbildning över hela landet. Detta har nu verkligen burit frukt.

Det visar sig i en ny generation filmskapare inom alla funktioner som

kämpar om de krympande resurserna.

Antalet kvinnor i ledande funktioner har ökat och börjar luckra upp en

mansdominerad bransch. I årets filmutbud ser vi en ovanligt hög andel

svenska kvinnliga regissörer. Vi måste se till att det blir en bestående

trend och inte bara en engångsföreteelse.

För att denna utveckling inte ska avstanna behövs mer resurser. Varje

år premiärsätts 200 amerikanska filmer i Sverige. Med lite mer än 10 %

av utbudet lyckas ändå svensk film nå en marknadsandel på 20-25 %.

Vi behöver öka produktionen för att få fram mer konkurrenskraftig svensk

film. Vi har under årens lopp sett att det år vi producerar mer film

har också flera av dem nått publikframgång.

Den regionala utvecklingen har varit viktig för svensk film. Förutom

att den tillfört produktionen resurser har den påverkat ämnesvalet och

vitaliserat produktionen. I årets utbud av filmer är det få filmer som

inte mottagit regionalt stöd och helt eller delvis spelats in i regionerna.

Det har under de senaste tio åren skett en gradvis förflyttning av

filmproduktionen ut till regionerna från Stockholm, där det numera bara

görs cirka fem filmer om året. Man kan ibland sakna storstadsmiljön i

våra filmer. Men jag förstår att även Mälardalen är på väg att bli en

region.

För att den regionala utvecklingen ska kunna fortsätta är det absolut

nödvändigt att filmen centralt tillförs mer offentliga medel. Det

offentliga stödet till svensk film måste dubbleras och nå samma nivå som

i våra grannländer. Kulturpolitikens, näringspolitikens och regionalpolitikens

resurser måste kombineras för att stödja svensk film.

Svenska producenter är en av de största satsarna i sin egen filmproduktion.

Vi har ökat från 10 % till närmare 25 % under de senaste åren. Vi tror

på framtiden. Vi hoppas att ni också gör det. Tack för mig.

Per-Erik Svensson, Filmpool Nord: Rubriken är: Filmproduktion centralt

eller regionalt? Jag ska tala om det regionala. Svensk film har utvecklats

positivt. Det finns en utvecklingskraft i svensk film. Det tror jag att

vi alla kan ställa upp på.

Regionaliseringen av svensk film har bidragit positivt till att vitalisera

svensk film. Vi har också sett en gradändring i branschen. I dag talar

man om att också regionala produktionscentrum ska utvecklas. Det sägs

också i avsiktsförklaringen. Det var skillnad för tio år sedan. Då fanns

ett starkt motstånd mot regionaliseringen.

År 1992 startade den regionala utvecklingen med initiativ från Norrbotten

och Västsverige. I dag finns 20 regionala resurscentrum för film och

video som omfattas av hela Film-Sverige.

Dessa har huvudsakligen byggts upp med regionala medel. I dag satsas 18

½ miljoner kronor enligt filmavtalet av den totala omsättningen på över

150 miljoner. Det är lite drygt 10 % som kommer från nationella offentliga

medel.

År 2003 satsade de tre produktionscentrumen 61 ½ miljon kronor i

långfilmsproduktion. Utan dessa medel hade det varit svårt att upprätthålla

volymen i den svenska långfilmsproduktionen. Nästa år kommer ytterligare

medel att tillföras bland annat Film i Skåne. Det gör att vi kommer att

närma oss de pengar som filmkonsulenterna har att fördela till svensk

långfilmsproduktion.

Vad har den regionala utvecklingen inneburit för svenskt filmliv?

Mångfalden har ökat. Parallellt med att samproducera långfilmer satsar vi

på att utveckla manusförfattare, nya regissörer med mera.

Samspelet med Stockholm, där största delen av produktionsbolagen finns,

är i dag reellt. Det är ett samspel på ganska lika villkor, vilket det

inte var från början. Initiativ till produktioner tas i dag i lika hög

grad ute i regionerna som från Stockholm.

Filmer produceras i dag med hög konstnärlig och publik kvalitet ute i

regionerna. Det kan man också se på de framgångar som exempelvis våra

filmer som producerats i Norrbotten har just nu.

Regionala produktionscentrum är en garant för att olika slags människor,

miljöer och tematik når biodukarna i vårt land. Vi ser i dag en helt

annan typ av berättelser. Det gör också att publiken kommer nationellt

till biograferna, vilket stärker biograferna.

De regionala långfilmssatsningarna runtom i länet ger också andra

effekter än de kulturella effekterna. Produktionskostnaderna för produktionerna

i Norrbotten var i fjol 135 miljoner kronor och 350-400 miljoner för

Film i Väst. Detta gör att branschen utvecklas.

År 1992 när Filmpool Nord startade fanns det 6 filmrelaterade företag

i Norrbotten, i dag finns det 60. En ännu snabbare utveckling har man

givetvis haft för Film i Väst.

Vad ska en långsiktig svensk filmpolitik innehålla? Jag tror att den

ska medverka till att den dynamik som har kommit fram mellan det regionala

och det nationella upprätthålls och fortsätter att utvecklas. Det berikar

svenskt filmliv.

En helhetssyn på långsiktig svensk filmpolitik måste genomsyras av hur

man ser på public service. Under den period då den regionala utvecklingen

har skett har det blivit en centralisering inom Sveriges Television där

besluten alltmer fattas i Stockholm än vad som gjordes för tio år sedan.

Det är också viktigt att filmen diskuteras ur ett näringspolitiskt

perspektiv. Man måste också försöka få in näringspolitiska satsningar

för att stärka branschen mot de produktionsbolag som finns i landet.

Regionernas styrka har varit att vi har jobbat kulturpolitiskt,

näringspolitiskt och arbetsmarknadspolitiskt för att få fram satsningarna

till svensk film.

Slutligen menar jag precis som Anita Oxburgh att filmen måste få mer

centralt offentliga medel. Ett ökat nationellt stöd till de tre regionala

produktionscentrumen är också det bästa erkännandet av de tre regionernas

satsning på svensk långfilmsproduktion. I dag kommer bara 3 miljoner

kronor av de 63 miljoner som satsas från regionerna på svensk

långfilmsproduktion från nationella offentliga medel.

Jag tror på svensk films framtid. Jag hoppas att det kommer att tas en

massa kloka beslut i kulturutskottet i framtiden.

Anita Oxburgh: Jag vill göra ett tillägg. När vi talar om svensk

filmproduktion har vi bara talat om långfilmsproduktion. Men det är

naturligtvis väldigt viktigt att vi också stöder dokumentärfilms-, novell-

och kortfilmsproduktionen. Vi behöver ha en väldigt bred bas för

utvecklingen av svensk film.

Ordföranden: Tack för den kompletteringen, Anita.

Vi går vidare under rubriken: Vad innebär den tekniska utvecklingen för

distributionen? Behövs biografer? Det är kanske något provocerande. Jan

Bernhardsson och Rickard Gramfors ska dela på det inslaget. Jan börjar,

och han kommer från SF. Varsågod.

Jan Bernhardsson, Sveriges Biografägareförbund och SF: Ledamöter i

kulturutskottet, kolleger i branschen, mina damer och herrar! Jag heter

Jan Bernhardsson och är ordförande i Sveriges Biografägareförbund, och

till vardags jobbar jag som vd för SF Bio.

Jag har inbjudits att tala under rubriken: Behövs biografen? Svaret på

den frågan är ja.

Biografen med sin arkitektur och konst har under filmens hundraåriga

historia varit väldigt viktig för upplevelsen av konstarten. Man går

till biografen för att se film på bästa sätt men också för att vara

tillsammans med andra, mötas i foajén och trivas i miljön.

Biografen är en av de få kollektiva massmedierna i Sverige, på samma

sätt som våra sportarenor. Det är en plats där vi gemensamt kan uppleva

både skratt och gråt. Biografen är också en av de få platser där både

högt och lågt, smalt och brett samlas för en stor publik.

Publiken vill se film på bio. Den kollektiva upplevelsen är något

oöverträffat. Till och med sportpubliken söker sig till sportbarer och

utearenor för att se matcher på storbilds-TV. Allt för att få den

kollektiva känsla som vi alla önskar.

Ingmar Bergman sade vid något tillfälle att filmen på biograf inte skulle

uppleva sitt hundraårsjubileum. Jag är glad över att han hade fel. Han

sade att den skulle vara död som konstform och ersättas med nya

visningsformer.

Vi har passerat hundraårsjubileet och är på väg att räkna ned mot

tvåhundraårsjubileet. Men självklart delar jag Ingmars uppfattning om att

det kommer andra visningsformer. Numera delar vi visningsformen för

film med ett flertal andra. Jag tänkte fördjupa mig lite grann i

det.

Filmmarknaden består av ett antal aktörer. Den första aktören som skapar

film tillsammans med kreatörerna är producenten. Producenten går med

filmen till en distributör som ska sätta ut den i marknaden.

Fram till 1980 var biografen egentligen det enda visningsfönstret i

Sverige som film visades på förutom i SVT:s två kanaler. Under 80-talet

skedde en revolution i visning av film. Det dök upp någonting som

kallades video, och också begrepp som videovåld och allting annat.

Hyrvideomarknaden satte stora spår i biografmarknaden. Sedan har det

tillkommit ytterligare distributionsformer som köpvideomarknaden.

Betal-TV-marknaden dök upp under 90-talet och också marksänd reklamfinansierad

television och ett antal satellitkanaler.

Hur har detta påverkat biografmarknaden i Sverige? Vi kan titta på

följande bild. Detta är statistik från 1963 då Filminstitutet startade.

Vi ser hur kraftfull utvecklingen är när det gäller TV. Det satte sina

spår i biografmarknaden.

Vid 80-talet ser ni effekten av en videomarknad som utvecklar sig. Vi

ser också en "dipp" under 90-talet då betal-TV och marksänd reklamfinansierad

television och andra TV-distributionsformer dyker upp.

Sedan har biografbranschen stabiliserats för att under de senaste tre

åren ha en bra uppgång från 15-16 miljoner besök till 18 miljoner besök.

På konsumentmarknaden för rörliga bilder svarade 1980 biografen för

98 % av alla pengar som en film skapade. Hyrvideomarknaden svarade för

ca 2 %. När vi summerar år 2003 svarar i dag biografen för 25 % av

marknaden. Hyrvideosektorn svarar för 15 %, köpvideomarknaden för 39 %

och betal-TV för 21 %. I de volymerna ser vi att biografens plattform

har krympt kraftigt.

Lanseringen av en film går till på följande sätt. Man väljer att sätta

den i biograffönstret först för att få en uppmärksamhet och få publiken

att komma i första fönstret, som vi kallar det inom branschen. Efter

sex månader släpps filmen på video, hyrvideo och köpvideo. Efter

ytterligare sex månader i den visningsformen dyker filmen upp i betal-TV.

Efter ytterligare tolv månader släpps filmen över till fri-TV-sektorn.

Vi kan se tendenser till att fönstren krymper ihop på grund av ökad

teknisk utveckling, ökad bredbandspenetration och förändring i samhället.

Det blir allt snabbare lansering. Det är klart att det blir effekter

för oss som är verksamma i branschen. Det gäller framför allt oss i

första fönstret, biograferna.

På grund av piracy och nedladdning på nätet är de internationella

produkterna sådana att man måste lansera dem på ett och samma ögonblick

för att det inte ska läcka mellan länderna. Vi lever i en global värld

numera.

Vi kan göra en jämförelse och titta på hur biografutvecklingen har varit

i antalet besökare jämfört med videoförsäljningen i Sverige under de

senaste tolv åren. Det skedde något unikt år 2003. Antalet videofilmer

var lika stort och gick om biografbesöken i marknaden.

Vi biografägare lever naturligtvis på att visa film på våra biografer.

Vi har inga stora framtida intäkter från någon videomarknad eller

TV-sektor till skillnad från dem som vi hyr filmerna av. Det är bion som

är vårt levebröd, ingenting annat.

Kraven och konkurrensen för biograferna har ökat ständigt. Det krävs

stora investeringar för att ge publiken det lilla extra som skiljer

biografen från en hemmabioanläggning i vardagsrummet.

Samtidigt är inte publiken beredd att betala vilket pris som helst.

Bilden [ovan] visar prisutvecklingen på en biobiljett från 1996 fram

till år 2003. De senaste åren har filmkostnaden - det vill säga vad

biografen betalar till den som har filmen - ökat kraftigt. Detta har

direkt påverkat priset för biografbesöken.

Av den prisökningen har vi i biografägarledet fått behålla 2 kr av de

totala 12 kronorna. För ett flertal biografer räcker inte pengen till

för att skapa lönsamhet. Dessa lönsamhetsproblem har i Sverige liksom

i andra länder i Europa framkallat strukturaffärer där biografföretag

går ihop för att spara kostnader och för att kunna erbjuda konsumenten

ett så rimligt biljettpris som möjligt.

Som biografägare står vi med ena benet i konsten och andra benet i kassan.

Lönsamma biografer har råd att satsa mer på osäkra kort på samma sätt

som lönsamma bokförlag har råd att ge ut poesi. Samtidigt vet ingen

någonting om en film blir en publikframgång innan filmen har visats.

Vi måste värna om mångfalden därför att publikens smak inte går att

förutse. Harry Potter var framgångsrik. Italienska för nybörjare, Lilja

4-Ever var lika stora framgångar var och en på sitt sätt.

Den svenska filmen är oerhört viktig för den svenska publiken. De senaste

megasuccéerna på Sveriges biografer har visserligen varit Sagan om ringen.

Men inget får en bred svensk publik att gå på bio så mycket som exempelvis

Grabben i graven bredvid, Ondskan eller den senaste succén Så som i

himmelen.

Vi som nationella biografaktörer är av den uppfattningen att det till

viss del är den svenska filmens bredd som får den svenska publiken att

återvända till biograferna, vilket den har gjort de senaste fem åren.

Därför är den svenska filmkulturen och den svenska filmproduktionen av

oerhört stor betydelse för oss biografägare.

Sveriges biografägare vill stödja en levande svensk filmkultur. Det gör

vi helhjärtat både nu och i framtiden. Svaret på frågan är: Ja, biografen

behövs. Jag tackar för ordet.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Det här kommer att gå undan

värre. Det är många bilder jag ska visa och mycket jag ska berätta om.

Biografbranschen står inför en verklig revolution när det gäller

distributionen av film. Jag talar för Folkets Hus och Parkers och alla små

regionala biografers del.

Som Åse har varit inne på har filmer visats på bio på samma sätt i

princip över hundra år. Folkets Hus och Parker har varit med nästan lika

länge och visat film i våra Folkets hus. Det är helt enkelt en projektor,

en 35-millimeters filmremsa i celluloid, en filmduk och en ljudanläggning.

Produktionen är i dag, som man har snuddat vid tidigare, i princip helt

digitaliserad ända fram till den högupplösta master som är grundmaterialet

när man sedan går tillbaka till filmmediet igen och kopierar över filmen

till 35-millimeters film. Det är egentligen bara biovisningen som är

analog nuförtiden.

Folkets Hus och Parker driver 270 biografer runtom i landet på små orter.

Vi har 55 000 biografstolar, och vår marknadsandel är bara 3 %. En

stor anledning till det är att vi har svårt att få tag på aktuell film.

Film är i dag en färskvara.

Det innebär att i de 20 största städerna som har filmstad står 40 % av

befolkningen för 80 % av biobesöken. Film är som sagt färskvara i dag.

För våra små orter innebär det att vi inte får fatt på filmkopior. Det

är dyrt att tillverka en filmkopia.

Vi får filmen långt efter premiären. Ofta är filmen då repig och sliten

efter att ha gått dygnet runt på storstadsbiograferna. Vi måste dessutom

om vi skulle få en färsk film skicka den vidare till nästa ort innan vi

hinner exploatera den färdigt.

Transporten är dyr. En film är stor, otymplig och väger mycket. Det är

ett stort problem när det gäller just kvalitetsfilm som oftast tas fram

i ett fåtal kopior.

Så har vi den digitala distributionen. Det jag håller i min hand är en

digital filmkopia. Ni som kan branschen vet hur stor en vanlig 35-millimeters

kopia är. Den här kostar inte mycket att skicka runt. Den är billig att

tillverka. Vi kan få en bättre kvalitet än traditionell 35-millimeters

film. Det är inget slitage.

Vi kan därför visa filmen på de mindre orterna samtidigt som i storstäderna.

Vi kan behålla filmen i en server, i en dator bakom projektorn, och

visa den så länge vi har publik för den. Den är skyddad mot piratkopiering

på ett väldigt kraftfullt sätt. Som ni vet är ett av de stora problemen

i dag privatkopiering.

Den digitala kopian kostar inte mycket att skicka. Därmed kan vi också

bredda repertoaren på de mindre biograferna med smalare film.

Miljökonsekvenser är någonting som man inte har talat så mycket om.

Kostnaden för en traditionell kopia är 20 000-25 000 kr. Den väger 30-40

kg. Den är stor. Man måste ha stora lager och göra tunga lyft. Många

gör illa ryggen av det. Det är också kemiska processer där man ska jobba

i labbet. Det är en massa trä och plast som går åt till förpackningar.

Sedan ska man skicka filmen med tåg eller buss som det går åt en massa

energi till, och det blir avgaser m.m.

Den digitala distributionen kan gå via tapen, som jag sade, eller via

satellit eller bredband. Då blir det ännu mindre transportkostnader.

Vi har dragit i gång Europas första digitala biokedja. Det brukar vi i

varje fall skryta med på Folkets Hus och Parker. Det började som ett

pilotprojekt i sju orter. Sedan i fredags har vi tio orter, då Emmaboda

blev den tionde digitala biografen.

Vi skulle behöva ha 20 digitala biografer för att nå breakeven så att

kopiorna kommer ned i pris och hela infrastrukturen fungerar som den

behöver göra rent ekonomiskt.

Vi har varit väldigt framgångsrika när det gäller att få film digitalt.

Det finns en väldig konservatism i branschen. Man är orolig för nya

medier. Vi har fått förtroende från branschen att visa 25 filmer hittills.

Nu i höst blir det en verklig rush med tolv premiärer. Det ser väldigt

bra ut. De flesta i branschen är väldigt positiva till tekniken och

till resultaten.

Tack vare att vi kan få aktuell film och att vi kan behålla den i servern

och visa den om och om igen har vi ökat intäkter och besök med 25-30 %

på dessa biografer.

Det innebär också en mycket större möjlighet att bredda repertoaren och

kunna köra konstnärlig film och regionalt producerad film som oftast

bara tas fram i ett digitalt medium eftersom man inte har råd att ta

fram 35-millimeterskopior.

Det handlar om dokumentärfilm, kortfilm och klassiker. Inte minst alla

dessa nya utbildningar för ungdomar på mediegymnasier och liknande får

en väldigt enkel väg. Det är bara att plugga in sin dv-kamera [digital

videokamera] i projektorn och köra filmen på stor duk.

Det innebär också en hel del andra filmpolitiskt viktiga fördelar. Det

går att texta den digitala filmkopian precis som en dvd. Man kan lägga

till och dra ifrån en text. I dag kan man säga att man förstör en kopia

genom att bränna in texten i en filmkopia. Här kan man alltså använda

samma kopia för olika ändamål.

Vi har en ljudkanal ledig för tolkning för synskadade. Vi kan också

använda textningen i integrationsarbetet i invandrartäta områden. Det

innebär att vi kan texta filmer från ovanliga filmländer på svenska. Vi

kan texta svensk film på minoritetsspråk och naturligtvis som en hjälp

texta svensk film på svenska.

Vi ligger långt framme i den internationella utvecklingen. Sverige,

Brasilien, Kina, Indien och Sydafrika ligger oerhört långt framme i dag.

Hollywood funderar och funderar och vill ha en världsstandard. Många

väljer att fundera tillsammans med Hollywood och avvakta. Vi tror inte

på det. Vi tror att vi ska gå före Hollywood i det här fallet.

British Film Council satsar i dag en våldsam massa pengar av sina

lotterimedel för att dra i gång 250 digitala biografer för användning för

konstnärlig film.

European Docuzone är ett annat exempel. Man går i gång med 200 biografer

i Europa för framför allt visning av dokumentärfilm. Våra nordiska

grannländer sparkar också i gång nu, och i Belgien har vi Kinepolis som

har varit oerhört framgångsrika med sina tio digitala biografer.

Det här innebär också en förenklad distribution, inte bara av film utan

av en lång rad andra underhållningsformer, utbildning och liknande. Den

kan alltså ske via satellit eller via bredband, och det innebär också

en interaktivitet. Vi kan ordna en debatt på en plats, och folk kan ta

del av den debatten och vara med och debattera på en massa andra orter,

inte bara i Sverige utan i hela världen. En biograf används i dag kanske

30 % av dygnets timmar. Med en sådan här anläggning kan man alltså

använda bion mycket mer, hela dygnet.

Alternativt innehåll - det kallas så, men det är inget bra ord - är det

samlade begreppet för allt annat än film på digital bio, men med

biokvalitet. Där har vi genomfört bland annat tre visningar av Broadwaymusikaler

som spelats in live på Broadway med hög kvalitet. Vi har visat David

Bowie live via satellit från London. Det finns alltså en massa

användningsområden. Vi visade fotbolls-EM i högupplöst format med surroundljud

i somras. TV-spel och dataspel som man normalt sitter och spelar hemma

ensam kan nu bli en gemensam sport för ungdomar och andra i biograferna.

Man kan ha turneringar och liknande.

Och visst, som Jan Bernhardsson sade: Film ska ses på bio. Vad är då

fördelen med att titta på film i digitala biografer? Jo, det är givetvis

mötesplatsen, den gemensamma upplevelsen. I våra biografer handlar det

om hög aktualitet och hög kvalitet. Det här är jätteviktiga begrepp för

att vi ska få folk att komma till biograferna på de små orterna så att

de inte åker in till centralorterna och så att de inte sitter hemma och

tittar på video eller dvd, eller ännu värre, laddar ned filmerna från

Internet, vilket är väldigt vanligt i dag. Naturligtvis måste vi tävla

med biograferna vad beträffar service och bekvämlighet. Det är en mycket

viktig framgångsfaktor som man sällan pratar om. Det handlar inte bara

om projektionen och vad man visar på duken. Det ska vara skönt att gå

dit, det ska vara kul att vara där och man ska bli väl emottagen. Vi

kan alltså i de digitala biograferna också vara helt unika både beträffande

filmlanseringen och jämfört med vad som kan visas hemma i TV:n med till

exempel unika liveevenemang. Vi kan jobba interaktivt. Vi kan också

använda det här till rena samhällstjänster. Det finns en massa saker,

medicin på distans till exempel, som den här tekniken går att använda

till.

Jag vill därför hävda att digital bio inte är en teknikfråga. Vi får

ofta den kommentaren: Det är ju bara en massa teknik. Men det handlar

inte om det. Det handlar om att alla i hela Sverige har rätt till, och

ska få se, aktuellt film-, kultur- och underhållningsutbud i hela landet.

Det är alltså en fråga om demokrati. Tack för mig!

(Applåder)

Ordföranden: Tack Rickard! Då går vi över till det näst sista avsnittet:

Det filmkulturella arvets problem och glädjeämnen. Ska allt bevaras? Vi

har fått hit Sven Allerstrand, som är chef för Statens ljud- och bildarkiv,

och därefter kommer Jan-Erik Billinger från Svenska Filminstitutet.

Sven Allerstrand, Statens ljud- och bildarkiv: Vad gäller frågan om den

svenska filmen har en framtid är vårt problem att se till att framtida

generationer får tillgång till den film som produceras och visas i dag.

Det är den uppgift och det uppdrag som vi har.

För att försöka besvara de här frågorna tänkte jag utgå från de

erfarenheter som vi har och den verksamhet som vi bedriver inom Statens

ljud- och bildarkiv, som är det svenska nationalarkivet för ljud och

rörliga bilder. Vi är en central myndighet under Utbildningsdepartementets

forskningspolitiska enhet, men vårt anslag behandlas av kulturutskottet

inom kulturens utgiftsområde, vilket är en något ovanlig konstellation.

Statens ljud- och bildarkiv bildades 1979, och verksamheten grundar sig

på lagen om pliktexemplar av dokument. Det är en lagstiftning som vi

och Kungl. biblioteket gemensamt förvaltar. Det uppdrag som regeringen

har gett till oss är att vi ska förbättra informationsförsörjningen

inom forskningen och öka tillgängligheten till tryck, ljud och rörliga

bilder.

Man kanske ska fundera lite kring rubriken: "Det filmkulturella arvet".

Vad är då filmkultur, och vad är det arv som finns inom filmkulturen?

Är det bara spelfilmen, är det bara film på filmbas, eller är det, som

vi ser det, alla yttringar av rörliga bilder? Där har också statsmakterna

genom pliktexemplarslagstiftningen tagit klar ställning: Allt, alla

former av rörliga bilder, är värda att bevaras. Det kan gälla TV,

instruktionsvideo, musikvideo, kortfilmer, dokumentärfilmer och allt vad

man nu kan tänka sig. Visserligen finns det specialregler för olika

typer av material, men som sagt: Grundprincipen är fullständigt klar:

Allt ska bevaras. Det är en av grundstenarna i lagstiftningen. Man ska

inte låta enstaka institutioner eller enskilda personer på grund av

personligt tyckande eller tidens smak få möjlighet att göra gallringar

i det som samlas in, utan det finns en så kallad fullständighetsprincip

inbyggd i det här.

Statens ljud- och bildarkiv har funnits i 25 år. Vi firar faktiskt

25-årsjubileum den här veckan. Det är klart att de här två principerna,

nämligen att man ska ha en heltäckande syn på den rörliga bilden och

att allt ska bevaras för framtiden, innebär att samlingarna har vuxit

i en oerhörd takt. Vi har i dag ungefär 1,2 miljoner timmar av ljud och

rörliga bilder, vilket motsvarar ca 50 000 dygn oavbrutet spelande av

samlingen för att man ska kunna komma igenom den.

Vi har också sett den tekniska utvecklingen, till exempel videosystemens

frammarsch, i en allt snabbare takt kombinerat med att de databärare

som vi har att hantera, alltså videoband i första hand, har en relativt

tveksam livslängd. Vi har då sett att den enda möjligheten att hantera

de här stora volymerna på ett effektivt sätt, helt enkelt att kunna

utföra vårt uppdrag, är att vi genom digitalisering har möjlighet att

bygga upp stora digitala databaser kring det här materialet. Vi har

också sett att vi inte har några möjligheter att ha ambitionen att allt

som lämnas in ska sparas i den form som det har lämnats in. Det som det

handlar om är att vi ska försöka föra över den här informationen i så

oförvanskad form som möjligt till nästa generation. Längre än så kan vi

inte sträcka oss i vår målsättning.

För att kunna klara det här krävs det att man har en aktiv, för att

inte säga proaktiv, arkivhantering. Man måste alltså förutse den tekniska

utvecklingen ständigt. Man måste ligga steget före för att inte drabbas

av föråldrade system eller oläslig datainformation. Eftersom vi har

sett att alltmer, även på den rörliga bildens område, kommer att produceras,

distribueras och konsumeras i digital och elektronisk form är vår modell

att vi bygger upp stora automatiserade databassystem som kan hantera

det långsiktiga bevarandet och också öka tillgängligheten till det här

materialet.

Jag kan nämna att vi tillsammans med Sveriges Television har digitaliserat

mer än 5 500 kort- och journalfilmer. Det är alltså mer än dubbelt så

mycket som hela den svenska filmproduktionen, som Åse Kleveland talade

om. De finns då tillgängliga on-line för våra användare, som ju är den

seriösa forskningen i första hand.

Vi ser det också som angeläget, för att kunna öka tillgängligheten till

det här materialet, att det finns ordentliga katalogiseringssystem. Vår

modell är att vi ska få in informationen om filmarvet i det nationella

biblioteksdatasystemet Libris, vilket vi aktivt arbetar för att kunna

uppnå.

Även filmen står inför ett teknikskifte. Som vi har hört här är det

fråga om en digitalisering. I frågan om det skapar problem utifrån det

långsiktiga bevarandeperspektivet är vår uppfattning den att det inte

gör det. Snarare skapar det möjligheter för en tillgänglighet som inte

finns i dag. Som jag sade: Vi har byggt upp system som bygger på en

digital hantering. Digitala filer från filmerna passar väl in i de

storskaliga systemen. Det är en liten del av materialet av rörliga bilder

som ännu inte är inne i de här systemen. Vi ser alltså snarare att det

i stället för problem finns glädjeämnen, och vi tror att genom samarbete

med andra intressenter på området, inte minst Svenska Filminstitutet,

Sveriges Television och andra kommer vi att kunna lösa den här uppgiften

också i framtiden.

(Applåder)

Jan-Erik Billinger, Svenska Filminstitutet: Tack för inbjudan! Jag vill

utgå från två begrepp i min presentation av Svenska Filminstitutets

roll på filmarvets område. Det ena är rollen som nationalarkiv för film,

och det andra är rollen som nationalbiograf.

Som nationalarkiv för film är vi världens äldsta. Det bildades av

giganter som Ivar Lo-Johansson, Artur Lundkvist och Robin Hood 1933 och

införlivades i institutet 1964. Inriktningen har varit på den professionella

filmen, film som konstnärlig uttrycksform. Den svenska filmen bevaras

på sitt originalmaterial för att garantera att filmen som enskilt

konstverk bevaras för framtiden. Den utländska biograffilmen deponeras

hos Filminstitutet av distributörer.

Att bevara film på filmbas i kylrum, som vi gör, garanterar filmerna en

livslängd på uppemot 500 år. Men i bevarandeuppdraget ligger också

uppdraget att restaurera filmen. Den explosionsbenägna nitratfilmen

överförs till säkerhetsfilm, och färgfilmer från 50-, 60- och 70-talen

restaureras för att återge färgerna så nära originalet som möjligt. På

det sättet har vi restaurerat filmer av Bergman, Troell, Widerberg och

Roy Andersson.

En grundregel för vår verksamhet har varit att all biograffilm som visas

också ska bevaras, och det sker på frivillig grund, inte inom ramen för

pliktexemplarslagen. Bevarandeuppdraget avser då inte enbart filmkopior

utan också tryckt material som belyser filmen som konstform och som

industri. Det finns affischer, stillbilder, originalmanus och en hel

del museiföremål, till exempel kläder och dräkter från Garbos tid och

från filmen Fanny och Alexander.

I och med etablerandet av Filmarkivet i Grängesberg utvidgades

Filminstitutets uppdrag till att också omfatta smalfilm, icke-professionell

film och film som kulturhistoriskt värdefullt material. Det är sådan

film som nu riskerar att försvinna. Satsningen är unik i Europa. I

propositionen 2001 anges som ambition ett 20-tal nya arbetstillfällen

och att arkivet ska kunna göra alla de olika saker som tillskrivs ett

arkiv. I dag har vi resurser till sju personer, och vi finns i lokaler

med begränsade verksamhetsmöjligheter. Vår vision är att bygga ett film

archive online, där forskare kan gå in via sina datorer och få tillgång

till det här fantastiska filmmaterialet.

Allt bevarande syftar ju till att göra någonting tillgängligt. Som

nationalbiograf, med uppdrag som liknar Dramatens på talteaterns område

eller Operans på musikdramatikens område, visar vi film på det sätt

upphovsmannen en gång tänkt sig att den ska visas: stumfilm med musik,

Cinemascope med den breda duken, Technicolor med de starka färgerna,

experimentfilm och många goda klassiker. Det är visningsupplevelsen och

autenticiteten som är central för vårt cinematek, och vi arrangerar

omkring 1 000 visningar på de tre största orterna i landet. Tillgängligheten

till det tryckta materialet sker genom vårt bibliotek, som är ett

specialbibliotek för filmlitteratur i Sverige. På det sättet kan man lägga

till ytterligare en roll för vår verksamhet, nämligen rollen som

kunskapsbank för film.

Övergången till digital era har vi hört om tidigare i dag. För vår del

förändrar det förutsättningarna radikalt. Den dag det inte finns filmkopior

att bevara förändras förutsättningarna. I den framtida digitala miljön

måste lagar och regler utformas så att kontinuiteten i arkivets verksamhet

inte bryts. Mot den bakgrunden måste pliktexemplarslagen ses över. Men

som Sven Allerstrand sade: Den digitala tekniken öppnar också många

möjligheter för distribution och visning, helt enkelt möjligheter att

göra filmarvet tillgängligt för en ny publik i dag. Rollerna som en

levande kulturinstitution och som ett arkiv går samman i Filminstitutets

uppdrag att bevara och göra filmarvet levande för dagens och morgondagens

publik.

(Applåder)

Ordföranden: Tack Jan-Erik! Då har vi ett avslutande anförande om filmens

framtid i Sverige. Per Lysander, rektor på Dramatiska institutet,

välkommen upp!

Per Lysander, Dramatiska institutet: Jag kommer naturligtvis att försöka

begränsa mig till några enstaka perspektiv på detta mycket vida

ämne.

Den svenska filmen kan liknas vid en upplevelse av svensk ishockey som

jag hade under min uppväxt. Det fanns en strålande tradition att se

tillbaka på, och det var ett evigt vinnande av junior-VM, medan de

professionella prestationerna i seniorlaget alltid uteblev och alltid

blev en besvikelse.

Jag säger detta därför att sedan ungefär åtta nio år, inom det mycket

omfattande utbytet av studentfilmer som finns inom utbildningssektorn,

vinner Sverige allt som går att vinna. Vi avlöste någon gång i slutet

av 90-talet Den Danske Filmskole som den mest prisbemängda filmskolan

i världen. Det är en position som vi har hållit sedan dess. De skandinaviska

filmskolorna håller en extremt hög kvalitet. Varför det är så kan jag

gå in på vid ett annat tillfälle.

Det gör naturligtvis att det finns all anledning att se mycket ljust på

svensk films framtid. Det finns en uppsjö av väl utbildade och oerhört

begåvade unga människor som bankar på för att komma in i branschen.

Däremot är detta steg in i branschen inte självklart lätt, och det leder

till både besvikelser och anpassningsproblem. De unga studenter som

lämnar DI kan riskera att antingen över huvud taget inte kunna etablera

sig eller att tvingas anpassa sig till uttryck som är dem främmande.

Jag var för elva år sedan filmkonsulent, och jag kan se att branschstrukturerna,

trots förändringar som har påpekats under dagen här, i förbluffande

hög grad är desamma i dag som de var i början av 90-talet. När jag

tillträdde som konsulent var också dessa strukturer mycket väl etablerade.

Det gäller framför allt på producentsidan. Det gäller naturligtvis

även de andra delarna i det vi kallar för filmbranschen.

Hur kan det komma sig att branschstrukturerna då har haft en sådan seghet

och överlevt så mycket, trots att generationerna har avlöst varandra på

det konstnärliga området? Ja, jag får väl börja med att självkritiskt

säga att detta uppenbarligen är ett område där Dramatiska institutet

inte har lyckats lika väl som man har gjort i andra avseenden. Våra

producentstudenter har inte gått ut och etablerat nya företag och

vitaliserat branschen på samma sätt som till exempel har hänt i Danmark,

där Den Danske Filmskoles producentutbildning har varit extremt

framgångsrik och väldigt drivande i den explosiva utvecklingen av den danska

filmen.

Ett annat skäl är naturligtvis också att den svenska filmpolitiken har

haft som ett, inte högt uttalat, men lågt uttalat, mål att bevara

branschstrukturerna. Det har varit både positivt och negativt, det vill

säga man har stött den befintliga branschen när det har varit kris, och

man har också ställt upp höga krav på hur man ska kunna etablera sig i

branschen. Filmavtalet har brukat vara explicit: Stöd ges bara till

erfarna producenter, och därmed har alltså steget för nyetablering i

branschen varit mycket högt. Det är ett problem, och när det nu ska

skrivas ett nytt filmavtal hoppas jag att man ägnar denna fråga en smula

tankeverksamhet: Hur ska filmavtalet också kunna uppmuntra en bransch

i förändring och inte bara se sig som en stödjare av något befintligt?

Det är naturligtvis äventyrligt för staten att gå in och så att säga

"pusha" för en förändring. En förändring bör vara idéburen, och staten

kan i måttlig utsträckning ställa sig bakom estetiska kriterier eller

kvalitetskriterier.

Jag bara noterar att det ändå finns ett område inom vilket branschen nu

har uttryckt en enighet, konsensus, och det gäller i frågan om

jämställdhetens roll i filmen. Jag tror att jämställdheten är en möjlighet,

inte bara i sig själv utan också en kraft som skulle kunna förändra

svensk film, förändra dess strukturer och öka förnyelsen inom den svenska

filmbranschen. Jag tycker att en sådan förändring borde drivas av de

tunga intressenterna, därför att fastän denna bransch som jag talar om

är mycket seglivad i sina strukturer så är den ju svag, sårbar och

ständigt hotad. Det finns några tunga aktörer som har reell kraft. Det

är naturligtvis Filminstitutet, och det är naturligtvis Sveriges Television,

och jag är glad att höra att flera talare har talat om behovet av

samverkan mellan dessa båda krafter. Det är även filmutbildningarna, som

är de dyraste utbildningarna i det svenska högskolesystemet och därmed

står för ganska avsevärda resurser.

Jag tycker att dessa intressenter borde gå samman om ett målinriktat

projekt, som det nu finns ideologiskt stöd för i hela branschen, om att

stödja kvinnligt filmskapande med dess olika yrkesroller och filmer som

har ett ärende vad gäller jämställdhetens utveckling i vårt land. Jag

tycker att man ska prioritera detta. Det finns en modell för hur ett

sådant här projekt skulle kunna byggas upp i det danska Dogmaprojektet.

Jag tycker att de här tre intressenterna borde gå samman. För högskolesidans

del kan jag säga att vi naturligtvis skulle vilja delta i detta och ge

det mentorstöd som vi skulle kunna bygga upp. Jag tror att produktionspengarna

måste komma från Filminstitutet och Sveriges Television. Men jag tror

att om man bestämde sig för att göra tre fyra filmer om året i tre fyra

år inom ett sådant här projekt så skulle svensk filmbransch se helt

annorlunda ut efteråt.

Jag vill bara avsluta med detta: Det sades i inledningen att jag skulle

ge ett utifrånperspektiv, och det är naturligtvis i en mening rätt,

samtidigt som det är lite märkvärdigt att en person med mitt uppdrag

som rektor för landets största filmutbildning och med min bakgrund som

filmkonsulent skulle formulera ett perspektiv som skulle komma utifrån.

Men det är nog sant, och det är möjligen ett faktum som då säger något

om filmbranschens problem. Tack!

(Applåder)

Ordföranden: Tack så mycket, alla inledningstalare här! Jag hoppas att

filmbranschens yngre filmmakare står sig bättre än vad juniorlandslaget

i hockey gör för närvarande, för det har inte rosat marknaden de senaste

åren - men vi får väl tro på bättre tider även för dem!

För att fortsätta med idrottstemat så går vi nu in i andra halvleken,

även om man inom hockey förr pratade om perioder. I denna andra del av

kulturutskottets offentliga utfrågning lämnar jag nu till några av mina

utskottskolleger tillfälle att ställa frågor, frågor inte bara till dem

som har inlett utan även till andra närvarande.

Vi gör som vi brukar göra, så att säga från störst till minst. Det minsta

partiet, Miljöpartiet, har ingen ordinarie ledamot i utskottet och har

ingen ersättare närvarande, så det blir inte riktigt fullt ut.

Nikos Papadopoulos (s): Jag har en fråga till Rickard Gramfors från

Folkets Hus och Parker. Rickard sade att digitaliseringen ger en möjlighet

till filmpremiärer i hela landet tidigare än i dag. Det kan vara rätt.

Men jag undrar: Vilka är de största svårigheterna för att öka och

utveckla digital bio?

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Det finns naturligtvis en

lång rad hinder för den här utvecklingen. Ett är den ekonomiska frågan,

vad det kostar att köpa en digital anläggning. Som alla vet när det

gäller teknikutveckling på IT-området stiger kvaliteten, och priset

sjunker hela tiden. För oss har det varit en överlevnadsfråga när det

gäller de små biograferna på de små orterna att få aktuell film.

Under vår resa har vi också stött på många andra problem. Vi har till

exempel haft svårigheter med, som jag nämnde, konservatismen i branschen.

Varje ny visningsform har emottagits med stor tvekan och till och med

avoghet. Ända sedan ljudfilmen introducerades 1927 har man sagt om varje

nyhet att det blir döden för filmen. Men sanningen är att TV, video och

dvd alltid har inneburit ytterligare ett sätt att överleva för filmbranschen.

Vi har brottats med de problemen, men de har överkommits. Vi satte

hela branschen i en turistbuss och åkte till Smedjebacken, till en av

våra första biografer, för att visa hur det ser ut. Det är jättebra

kvalitet, det fungerar jättebra och kvaliteten är utmärkt. Det är den

typen av problem vi har haft.

Likadant är det när vi pratar om andra saker än film - underhållning,

rättigheter när det gäller TV-sändningar och sådant. Det finns ingen

mental beredskap för att visa annat än film på biografer.

Jag vet inte om det riktigt var svaret på frågan.

Nikos Papadopoulos (s): Tack för svaret. Jag vänder mig nu till Jan

Bernhardsson på SF och Sveriges Biografägareförbund. Hur ser ni på

utbyggnaden av digital bio?

Jan Bernhardsson, Sveriges Biografägareförbund och SF: Vi tillhör dem

som avvaktar en standard från Hollywood i och med att det rör sig om

ganska stora investeringsbelopp totalt. För mitt företags räkning handlar

det om en total investering på runt 380 miljoner kronor om vi ska

digitalisera våra salonger. Då är det klart att man i det fallet vill

satsa på rätt häst innan man satsar de pengarna.

Just nu finns det egentligen tre standarder på bioområdet, en så kallad

RB, reklambio, med en ganska låg upplösning, ungefär som i den projektor

vi använde här för att visa Power Point-program. Så finns det e-bio,

det som Rickard och Folkets Hus och Parker håller på med, och så finns

det d-bio som är den standard som Hollywood förespråkar. Där har man än

så länge inte lyckats enas om en enhetlig branschstandard.

För vårt vidkommande har jag resonerat som så att för pionjärer med

näsan i marken och pilen i ryggen gäller det att avvakta utvecklingen

tills vi har hittat den rätta lösning som vi vågar investera pengarna

i.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag vill göra ett tillägg.

Jag vill inte gå i polemik, för då skulle vi hålla på hela dagen.

Det handlar för vår del naturligtvis om överlevnad. Vi ser att också

andra, som Indien och länderna i Asien där man har en annan infrastruktur,

har lite liknande problem som vi när det gäller landsort. Man måste

hitta en överlevnadsstrategi, och det är så vi har tänkt oss och jobbat.

Den kvalitet vi får i dag digitalt överträffar redan 35 mm. Det som

också tillkommer nu, vilket är mycket glädjande och som vi hoppas mycket

på, är ett nytt hyressystem för Europa som gör att man kan hyra en

komplett digital anläggning för väldigt små pengar och bli garanterad

ett stort antal filmtitlar. Vi ser framtiden an med tillförsikt.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Jag vill bara säga att

digitaliseringen och den nya tekniken generellt medför en större diversifiering,

en större mångfald. Det tror jag att vi kommer att få se på biograferna

framöver. En biograf är inte längre bara en biograf. Den kommer att

vara allt från de strömlinjeformade multiplexerna i städerna, som SF

och Jan Bernhardsson håller på med, till mera utvecklade kulturhusliknande

verksamheter - också internationellt - där filmvisningen är en del av

väldigt mycket. Vi ser specialkedjorna som visar dokumentärfilm och

andra sorters filmer. Bio kommer att vara väldigt många olika saker.

Fördelen är att vi får en möjlighet att visa alla de olika format som

görs av film. Problemet i dag är inte att det görs för lite film, men

det är att för lite av den film som görs kommer ut till en publik.

John Brattmyhr, Folkets Hus och Parker: Jag vill betona att vi under

hela projektet upplevt tekniska problem som vi har löst. Det har varit

ett transparant projekt, och därför har vi tagit ansvaret för att på

något sätt visa vägen.

Vad som är anmärkningsvärt och ganska tråkigt är att vi inte fått en

krona i stöd från Svenska Filminstitutet eller från någon annanstans.

Just nu har vi en fråga om parallellkopiestöd. Det rör sig om en kopia,

och vad jag har förstått är även den frågan bordlagd. Det är trist,

tycker jag.

Nu har man ett filmavtal som sägs inte medge stöd i ett teknikskifte.

Det är i sig också anmärkningsvärt. Vi har satsat de här pengarna av

egen kraft och med lokal finansiering. Där skulle jag efterlysa en större

pragmatism i branschen när det gäller att tillföra biograferna film i

varje fall. Men här är motståndet och problemen alldeles förhärskande

i nuläget för oss, och det måste sägas. Vi har problem där.

Kent Olsson (m): Jag vill börja med att tacka för en intressant exposé

om svensk film.

Om jag räknat rätt har Svenska Filminstitutet ca 400 miljoner kronor.

Sedan har vi också det regionala stödet till Film i Väst, Film i Skåne

och dessutom kommunala stödpengar till svensk film.

Jag skulle vilja ställa en fråga: Anser man att de pengar som svensk

film har används på bästa och mest effektiva sätt? Per Lysander sade

att det inte hade förändrats så mycket sedan han jobbade där för ett

antal år sedan. Jag vill ställa denna fråga till Åse Kleveland och Per

Lysander. Kanske också någon annan vill svara.

Använder man de pengar man har på det mest effektiva sättet för att få

ut mest till svensk films nytta?

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Det var en stor fråga, och jag

kan självklart bara svara när det gäller de pengar som ligger under

filmavtalet och som förvaltas av Svenska Filminstitutet. Det faktum att

vi ligger på skandinavisk jumboplats när det gäller statligt stöd till

film och samtidigt har den produktion vi har och har den marknadsandel

vi har är det bästa beviset för hög effektivitet. Problemet i dag är

att den nästan är för hög. Den privata insats som måste till för att få

en film på benen är så stor att det påverkar både vilka filmer som görs

och hur filmer produceras. Det är i det långa loppet inte sunt för en

bransch när ständigt fler måste jobba under tariffen och ständigt måste

sätta in sin utrustning och annat för att filmen ska gå med överskott.

Jag vill säga att vi är övereffektiviserade på ett sätt som gör att vi

riskerar att ruttna på rot - det lät väldigt dystert. Man sågar den

gren som man sitter på. Det gäller produktionen.

Sedan är det väldigt många andra områden som vi är inne på. Här upplever

jag att det inom vårt område, som på kulturområdet generellt, inte går

att mäta i pengar all den insats som görs utan betalning, all den insats

som görs av entusiasm, kärlek och intresse. Det gäller inte minst mycket

av det som också händer ute i lokala biografer.

Det var ett långt svar för att komma fram till en konklusion: Ja, jag

upplever att vi är effektiva, nästan i överkant.

Per Lysander, Dramatiska institutet: Jag vill verkligen inte polemisera

mot Åse, men jag vill ändå peka på att det strömmar pengar till svensk

film på olika vägar, som jag antydde. Det sätts in pengar via

Utbildningsdepartementet, och under Kulturdepartementet är det i alla fall

två breda floder, dels filmavtalet, dels de pengar som går via

Rundradiofonden till SVT.

Jag tror ändå att det skulle kunna sägas att svensk film skulle kunna

må bra av en ökad samsyn, att dessa pengar mera medvetet drog åt samma

håll. Det blir med de konstruktioner som finns runt SVT och filmavtalet

så att det för varje område blir av stor vikt att hävda sin egen integritet

och sitt eget självbestämmande. Samverkan blir komplicerad när man har

valt den formen. Jag säger inte att formen är felaktig, men jag vill

peka på att detta blir en följd av de politiska beslut som tagits där

man tillför pengarna. Jag tror att man skulle kunna komma längre på att

samverka mellan de olika stora finansieringskällorna.

Kent Olsson (m): Det lät ju väldigt bra, i alla fall från Åses sida,

att man inom svensk film är effektiv och utnyttjar pengarna på bästa

effektiva sätt. Men har vi ännu lärt något av utlandet? Danmark tas

ofta som exempel. Vad är det som Åse anser att vi skulle kunna lära

internationellt sett? Eller är det så att vi är bäst?

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Nej, det tycker jag definitivt

inte. Vi har nu en utgångspunkt för att kunna bli en av de absolut bästa.

Per nämnde tidigare språnget från utbildningen och in i branschen. Jag

tycker att vårt stödsystem är för lite differentierat. Bland annat tror

jag det hade varit intressant att ha en stödordning för debutanter. Jag

tror att man kanske i högre grad skulle titta på en egen pulje för

lågbudgetfilm. Men det vi verkligen saknar är insatser på utveckling,

för att kvalitetssäkra de projekt som sätts i produktion. Vi skulle ha

en möjlighet, inom ramen för nästa avtal, att ge dem som har ett manuskript

som kanske inte är riktigt färdigt för konsulenterna hjälp och bistånd

med detta. Det är någonting vi ser på dansk sida, i Norge och i en rad

länder.

Hos oss har man varit väldigt upptagen av detta med effektiviteten i

hanteringen av stöden. Det ligger också i själva avtalet. Tittar man på

hur liten administration vi har av de stöd som går till produktion ser

man att mindre än hälften så många människor jobbar med detta i Sverige

som i till exempel Danmark. Med tanke på hur pass mycket pengar som

delas ut till produktion tror jag i det långa loppet att det är viktigt

både att man kan följa upp dem och, inte minst, att vi i högre grad kan

vara med och utveckla de projekt som sätts i gång.

Hans Backman (fp): Tack för en intressant föredragning om svensk film

under förmiddagen! Jag har en fråga till Jan Bernhardsson på SF angående

detta med biograferna. Att de behövs är vi nog eniga om i den här lokalen.

Min fråga i anslutning till det är: Vad skulle en sammanslagning av SF

och Sandrews innebära för antalet biografer på Sveriges mindre orter

och i Sveriges mindre kommuner för bredden på filmutbudet i landet?

Jan Bernhardsson, SF Bio: Hur påverkar detta landsorten? Vi ska vara

klara över att den affär som SF Bio och Sandrews biografer diskuterar

rör sig om totalt 14 orter i Sverige. Av landets 290 kommuner visas det

film i 270, och i 259 av dessa finns det en biograf på respektive ort.

Det vi talar om nu är alltså en strukturomvandling i de elva större

kommunerna i landet. Svaret på frågan är alltså att det kommer att bli

ett lika rikt filmutbud i fortsättningen om den här affären går igenom.

Erik Broberg, Filmuthyrareföreningen: Det vi upplever som distributörer,

och jag tror även jag kan göra mig till tolk för samtliga svenska

filmproducenter i den här frågan, är att vad som vore förödande för svensk

filmproduktion och filmdistribution är just om SF fick köpa Sandrews.

Ett biografmonopol är verkligen vad vi inte behöver i Sverige just nu.

Vi behöver en tillväxtmotor, och då behöver vi en marknad, precis som

vi haft tidigare.

Jan Bernhardsson, SF Bio: Som jag redovisade tidigare har ju biograferna

som visningsform varit, och är, utsatta för visningskonkurrens från

alla andra fönster där man väljer att exploatera film. Vi lever ju på

vår biljettintäkt. Under de senaste åren har vi dragits med väldigt

stora kostnadsökningar för just film, vilket har gjort att lönsamhetsnivån

i biografmarknaden nu är sådan att det inte finns utrymme att konkurrera

i den utsträckning som vi har gjort. Vi konkurrerar inte så mycket om

biografbesökare, utan vi konkurrerar just om att få köpa film från Erik

och alla andra distributörer. Det är det som har drivit upp vår prisbild.

Ordföranden: Erik får avsluta den här lilla debatten.

Erik Broberg, Filmuthyrareföreningen: Jag vill bara notera att Bonnierägda

SF Bio har gjort rekordresultat de senaste åren, så visst finns det

plats för fler aktörer.

Ordföranden: Har Hasse någon följdfråga på det?

Hans Backman (fp): Ja, det har jag. Jan har ju beskrivit att en av

orsakerna till att man behöver slå ihop SF och Sandrews är att utvecklingen

i världen är sådan att biograferna tappar marknadsandelar i filmvisandet.

Man konkurrerar med andra distributionsformer som dvd, TV och video.

Min fråga är om man har tittat på detta. De senaste åren har ju uthyrningen

av dvd och video och antalet biobesökare visat sig öka samtidigt. Kan

det vara ett till trendbrott på gång här - man tittar på video och TV

och stimuleras då också i ökad utsträckning att gå på bio, inte minst

den nya biogenerationen? Det ena skulle alltså gynna det andra, precis

som med fotboll: När man har sett en fotbollsmatch på TV vill man sedan

gärna se en live för att uppleva stämningen och allting som är runtomkring

när man ser den på plats.

Ordföranden: Det kollektiva deltagandet hörde vi ju också om tidigare.

Jan Bernhardsson, SF Bio: Till stor del är biografbesökandet i Sverige

beroende på vilken typ av film som visas. Vi kan ställa oss i relation

till andra länder också. Vi har haft enorma publikframgångar de tre

senaste åren med bland annat Harry Potter och Sagan om ringen-trilogin,

vilket har drivit upp marknaden. Trendbrottet kom väl egentligen år

2000, då vi hade en fantastisk utveckling av svensk film.

Jag skulle nog vilja påstå att den tillfälliga uppgång vi sett på

biografmarknaden framför allt är betingad av väldigt bra filmer. Vi ser

redan i år att det börjar tunnas ut. Som biografägare är vi väldigt

beroende av biografbesökarna. Vi har samma kostnader oavsett om det

sitter en i salongen eller hundra.

Erik Broberg, Filmuthyrareföreningen: Visst är det så att de här olika

fönstren - dvd, video, betal-TV och bio - kompletterar varandra. Den

här branschen är en mycket framgångsrik bransch som har en enorm framtid

framför sig. Jag ser inte något som helst problem med dvd och video vad

gäller påverkan på biografmarknaden i Sverige.

Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Vår stora oro på

produktionssidan, i samband med kompletteringen av de olika medierna,

är att med en enda huvudman och brist på konkurrens i visningsledet så

blir bredden inte lika stor i filmproduktionen. Det är ändå bara en

huvudman som ska besluta vad som visas på biograferna, där man är driven

av lönsamhetstänkande och stordriftsmekanismer. Vi känner oss alltså

djupt oroade av den här sammanslagningen.

Åse Kleveland, Filminstitutet: Det är klart att det är en krävande övning

att driva biograf. Vi ser också internationellt en konsolidering på

biografsidan där kedjor går ihop. Men ingenstans, inte i Europa i alla

fall, kommer man i närheten av en sådan koncentration som en sådan här

transaktion kommer att leda till. Det är ändå fråga om 95 % av marknaden,

också i de stora städerna, och det är ganska unikt.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Som jag redovisade tidigare

står en liten del av befolkningen för majoriteten av biobesöken. Och

det är i de allra största städerna, just de städer där SF och Sandrews

finns. Det finns alltså en enorm publikpotential i resten av landet som

inte har tillgång till aktuell film, och det är ett väldigt stort problem.

Jag tror att vi skulle kunna driva upp biobesöken kraftigt om alla

kunde visa aktuell film samtidigt.

Sedan en liten viktig aspekt som det sällan talas om: Det biograferna

tjänar pengar på är inte biobiljetterna, det är godiset och popcornen.

Glöm inte det!

Ordföranden: Här kommer affärshemligheter, vill jag lova!

Lars Gillegård, Våra Gårdar: Jag kan bara säga att Konkurrensverket

håller på att pröva den här affären nu. De remissvar som kommer in,

tillsammans med SF:s ansökan, tror jag kommer att ge en ordentlig

genomlysning av den här branschen. Egentligen är det väldigt mycket

filmpolitik. Det är filmavtalet, men det handlar också om hur branschen

fungerar näringsmässigt. Detta tycker jag vore intressant att sammanfatta

och studera särskilt.

Mindre biografer, som Våra Gårdar representerar, påverkas naturligtvis

väldigt mycket av en sådan här affär om den går igenom. Ytterst skulle

jag vilja säga att det är en yttrandefrihetsfråga som egentligen inte

Konkurrensverket ska pröva.

Ordföranden: Det är väl rimligt att Jan Bernhardsson får avsluta rundan

kring den här frågan.

Jan Bernhardsson, SF Bio: Jag är tacksam för det. Jag ville bara svara

Anita, som hade en oro kring att inte få ut svensk film i samma

utsträckning om affären går igenom. Jag vill bara påtala att vi lever på

att visa film, och vi kommer att leva på att visa film i framtiden också.

Även om vi har popcorn och godis går inte detta att sälja utan att man

har bra filmer. Självklart är det så. Historiskt sett har vi heller

aldrig sagt nej till en enda visning av svensk film, och vi kommer inte

att göra det i framtiden heller. Det kommer att bli vårt framtida

levebröd.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Lars Gillegård: På vilket sätt

upplever du att affären mellan Sandrews och SF skulle påverka Våra

Gårdar?

Ordföranden: Låt mig bara säga att det är utskottet som ställer frågorna

i dag. Vi kan se hur det ser ut tidsmässigt på slutet innan jag släpper

i väg andra frågor. Annars vet jag inte var det slutar. Då kan jag tappa

kontrollen över det här.

Gunilla Tjernberg (kd): Jag vill också ta tillfället i akt att tacka

för en spännande genomgång under den här förmiddagen. Jag tänkte knyta

an lite till det filmlandskap som jag uppfattat är i stor förändring.

Jag har också kunnat tolka det som att denna förändring delvis beror på

den tekniska utvecklingen. Den kan också bero på en ny generation

filmskapare och även de regionala resurs- och filmcentrum som har tillkommit.

Allt detta är naturligtvis positivt, sammanfattningsvis.

Jag har också förstått att samarbete är en nödvändighet. Det inledde

Åse Kleveland med, och det har också kommit fram i den analys som Per

Lysander har gjort, både i ett svar på Kent Olssons fråga och i hans

analys från talarstolen. Jag förstod då att det finns ett samarbete som

har visat på ett lyckat resultat, nämligen när man arbetat med novellfilm.

Sedan efterlystes det liknande samarbetsresultat i positiv bemärkelse

när det gällde barnfilm men också dokumentärfilm. Jag kan tänka mig

även annan film.

Jag kommer då till min fråga, för att ta fasta på att vi ska medverka,

från politiker och förtroendevalda men också från branschen, till den

dynamik som vi kan se: Vad är det som gör att det lyckades med ett

samarbete när det gäller den ena delen, novellfilm, men att det i dag

efterlyses ett samarbete mellan barnfilm och, som man exemplifierade

med, dokumentärfilm? Jag vill gärna ha svar från några olika företrädare

för branschen, men jag riktar mig först och främst till Åse Kleveland.

Åse Kleveland, Filminstitutet: Jag kan ge ett kort svar, och det är

pengar. Det finns oerhört begränsade resurser för både kort- och

dokumentärfilm och barnfilm i dag. När vi kunde gå in i novellfilmssamarbete

med Sveriges Television var det delvis tack vare att biobesökandet blivit

så bra att intäktssidan ökade. I dag ska 10 % av det som går till

produktion användas till utveckling, och vi har rätt och slätt använt en

del av detta. Vi har funnit att investeringar i novellfilmsproduktion

är väldigt viktiga utvecklingsprojekt. Men de pengarna har vi alltså

hittat på marginalen. Det finns inte i dag en ekonomi som gör att vi

skulle kunna gå till Sveriges Television och lägga upp till någonting

liknande.

Ordföranden: Hur är det med SVT? Har du, Jan-Olof, några synpunkter på

det här?

Jan-Olof Gurinder, SVT: Det är väl alldeles riktigt att penningproblemet

gäller för alla. Sedan är det också villkoren för samarbete mellan

branschen och Sveriges Television samt kanske också den fråga som Per

Lysander tog upp, nämligen att Sveriges Television ser det som väsentligt

att medverka i en produktion som tar sikte på att vi ska fullfölja det

uppdrag vi har som ett sändande företag och ett public service-företag.

I den mån det då uppfattas som att vi ska vara ett instrument för

någonting annat än utsändningen av program, som i en del fall med filmer,

kan det skapa problem.

Man ska komma ihåg att Sveriges Television bidrar med ett väldigt stort

belopp in i filmavtalet utan att de pengarna resulterar i några program

som Sveriges Television kan sända. När det gäller dokumentärfilm,

novellfilm och kortfilm ska man också komma ihåg att televisionen där i

realiteten är det enda viktiga och stora visningsfönstret. Där har vi

under alla år kunnat uppleva att önskemålen om att kunna få göra novellfilm

och kortfilm har varit större än både de resurser som SFI har haft och

de som Sveriges Television har avsatt. Nu kommer det kanske på den senare

punkten att se bättre ut under kommande år. Men det är alltså en summa

av hur mycket pengar som finns, beslutandefunktioner på olika ställen

och kanske ambitioner och önskemål från dem som verkar, vilka vida

överstiger de pengar som kan sättas in i sådan här verksamhet.

Ordföranden: Gunilla, har du någon uppföljningsfråga kring detta?

Gunilla Tjernberg (kd): Ja, det har jag, även om den inte är knuten

just till detta. Jag konstaterar i alla fall att det finns en uppfattning

från Filminstitutet om vad det är som behövs för ett ökat samarbete,

att SVT uttrycker sitt uppdrag och att Per Lysander hade en lite annan

analys.

Jag lämnar dock denna fråga och måste få passa på att ta en till. Vi

fick höra att år 2001 - det var den statistik som fanns - var det fler

människor som såg svensk film utomlands än i Sverige. Jag måste få ställa

frågan: Kan någon svara på vad det är som gör denna expansion, som

tydligen är en stor förändring? Vad är det som har hänt?

Ordföranden: Vem följer upp statistiken kring utländska biobesökare på

svenska filmer? Är det Åse?

Åse Kleveland, Filminstitutet: Jag kan väl nämna att en av de saker som

hänt är Lukas Moodysson. Det är helt klart att hans filmer, både Fucking

Åmål och Tillsammans, blev våldsamma publiksuccéer också utanför landets

gränser. Jag tror att det 2001 var 1,4 miljoner biljetter sålda utomlands,

samtidigt som det plötsligt är 557 000 på Pippi i Söderhavet i Tyskland

och så vidare. Det är alltså en mix. Det är ju också en förskjutning i

tid. Filmerna visas ofta flera år efter det att de haft premiär här

hemma.

Vi sitter nu och ser på det här materialet för att gå in i det. Vi tycker

att det är väldigt intressant i förhållande till en vidare satsning på

det här området. Men det är säkert fler här i publiken som kan säga

något om detta.

Ordföranden: Förmodligen var ditt svar väldigt uttömmande, för det är

ingen som vinkar och vill komplettera.

Rossana Dinamarca (v): Jag har två frågor. Jag tänkte börja med det som

bara lite hastigt togs upp av Åse, nämligen detta med kvinnliga filmskapare.

Jag tittade på verksamhetsberättelsen för 2003 för SFI, och bland de

20 svenska filmerna i topp var endast en gjord av en kvinna, Ella

Lemhagen. Jag menar inte att vi ska tvinga människor att se filmer av

kvinnliga filmskapare, men däremot ser jag ett problem i att utbudet av

film gjord av kvinnor är väldigt litet.

Bara i förra veckan, tror jag, presenterade Marianne Ahrne vilka som

hade fått förhandsstöd. Av de tio eller elva personerna var bara en

kvinna, och hon fick det näst lägsta beloppet. Kvinnor aviserar att man

lägger av med filmbranschen och filmandet därför att det är alldeles

för tufft att få pengar. Det presenterades här att 25 % av långfilmsregissörerna

är kvinnor, och det är ändå en ökning - alldeles för liten, anser jag.

Jag skulle vilja höra från dig, Åse Kleveland, men också från de olika

filmcentrum vi har representerade här: På vilket sätt kommer man att

aktivt arbeta för att satsa på kvinnliga filmskapare? De finns ju

uppenbarligen, men vad ska man göra för att lyfta fram dem än mer? Det

var min första fråga.

Åse Kleveland, Filminstitutet: Det jag har lust att säga först är att

en tredjedel av de långfilmspremiärer vi har i höst faktiskt är filmer

regisserade av kvinnor. Väldigt många av dessa är debutanter. Det vi

ser är att den ökning som nu sker när det gäller kvinnliga långfilmsregissörer

också är ett uttryck för ett generationsskifte. Många av de här kvinnorna

har fått sin utbildning och kommit in i filmen genom den väldigt breda

rekrytering och utbildning som har skett de senaste tio åren. Tittar vi

på Novemberfestivalen i Trollhättan ser vi att nästan precis 50 % av de

deltagande filmarna är kvinnor. I vår Drömfabriken gäller detsamma. De

som är nya och unga har precis som killarna några år att gå när man gör

film i de kortare formaten. Just nu är det fler som närmar sig

långfilmsstadiet.

En viktig faktor här tror jag också är frågan om förebilder. Jag tror

att innan Kay Pollacks film slog igenom publikt var den mest sedda filmen

i Sverige i år Teresa Fabriks Hip hip hora! Det är klart att det har en

enorm signaleffekt. Man ska nämligen vara klar över att det är producenterna

som väljer sin regissör, och det är producenterna som söker stöd av oss.

Därför är det oerhört viktigt att kvinnor representerar samma bredd

genremässigt som männen gör. Det ser vi nu med de unga.

Jag tror att den situation vi nu har beror på väldigt många sammanfallande

fenomen. Ett är att det är ett generationsskifte. Ett annat är den debatt

som har varit. Jag tror att den har varit oerhört viktig för att någonstans

lyfta upp och synliggöra behovet av att ge kvinnor större plats när det

gäller filmskapande.

Hos oss har vi en ständigt pågående diskussion, både med konsulenter

och med andra i huset, om vad vi kan göra. Vi har inte i dag ett filmavtal

som erbjuder några speciella instrument när det gäller detta. Däremot

står det väldigt klart i riksdagens beslut om bidrag till filmavtalet

att vi ska arbeta för en ökad jämlikhet. Det faktum att branschen och

staten nu har beslutat att jämlikhet ska ligga som en genomgående

dimension i ett kommande filmavtal skapar förstås också en helt annan

situation och en helt annan utgångspunkt för en rad initiativ än den vi

har i dag.

Vi gör en del på olika områden, men jag tror inte att jag ska använda

tiden till att gå in på dem här om det inte är önskvärt. Det viktiga

från vår sida sett är att Filminstitutet kan göra något, men vi konstaterar

i dag att det är långt färre kvinnor än män som söker stöd. Det är punkt

ett. Det betyder att för de flesta stöden är kvinnor överrepresenterade

bland dem som får stöd, det vill säga det är en större andel som får

stöd än som söker. Av detta har vi slutit att det inte är på Svenska

Filminstitutet som den stora korken i flaskan sitter utan i de led som

ligger tidigare. Därför är detta en gemensam utmaning för hela branschen

och inte minst för utbildningsinstitutionerna.

Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Jag tror inte att

man kan överskatta mansdominansen i vår bransch och i hur många led den

fungerar. Det är helt sant att det är fler kvinnor som kommer fram, men

alla årets kvinnor är debutanter. Det är första gången de gör film.

Inga av de kvinnor som tidigare gjort film finns med i årets projekt.

Det här är någonting som vi måste angripa på ett väldigt strukturellt

sätt. Det sitter i väldigt sega strukturer med brist på analys och

djupare eftertanke om hur saker och ting hänger ihop.

En av farorna när man får fram en hel kull med debuterande kvinnor är

att de plötsligt blir representanter för sitt kön. Chanserna att de

alla kommer att lyckas är ganska små. Oddsen är emot de flesta filmer

som går upp. Som ni säkert vet är det kanske fem, sex av 25 filmer som

verkligen slår varje år. Det blir väldigt lätt att den allmänna debatten

skapar en sorts opportunism där man tycker att det är bra att satsa på

kvinnor men kanske inte riktigt vill angripa de sega strukturer som vi

måste ta itu med för att åstadkomma en förändring.

Per-Erik Svensson, Filmpool Nord: Regionalt försöker vi jobba för att

få fram kvinnor i alla funktioner. Jag tycker ofta att man i debatten

bara pratar om regissörer, men det handlar också om att det finns för

få kvinnliga producenter. Då krävs det speciella insatser för att

stimulera så att kvinnor också tar steget och blir producenter. När det

gäller kort- och dokumentärfilm är det ungefär 50 % kvinnor och 50 %

män som gör filmerna, men när det gäller att ta steget till långfilm

blir det de manliga regissörerna som på något sätt vågar mest. Det kanske

är motståndet i branschen, jag vet inte, men jag tror också att det är

de här etablerade strukturerna som Anita pratar om.

Jag tror att det kommer att bli en ganska stark förändring de närmaste

åren, men det behövs speciella insatser, mer stöd och mer riktade pengar

för att stimulera kvinnor att ta steget att våga göra långfilm. Det är

väldigt få projekt man får in till sig.

Bengt Toll, Film i Väst: Vi producerar mer än hälften av de långfilmer

som görs i Sverige, så det är klart att vi har ett särskilt ansvar. När

man lyssnar på den här diskussionen verkar det som om svensk bransch i

princip består av Sveriges Television och Svenska Filminstitutet, men

det är ju fler som fattar beslut under hela den här processen.

Jag ska inte vara en man till som pratar mycket, utan jag ska bara säga

detta: När man tittar på det danska exemplet visar det sig att flera av

de stora danska succéerna på senare år faktiskt har gjorts av kvinnliga

regissörer. En anledning till det tror jag är att om man kan öka volymen

och göra fler filmer så får fler möjlighet att pröva och också möjlighet

att misslyckas en eller två gånger. Det tror jag nästan är A och O i

detta. Titta på vilken teaterregissör som helst: Man får rätt många

försök att jobba, pröva, testa, bli bedömd och så vidare. Här gör man

en långfilm, och om inte den lyckas är man borta. Så kan vi inte fortsätta

att ha det. En ökad volym ger, förutom en massa andra bieffekter, också

möjlighet att göra ett par filmer, och då kommer de att bli bra. Det

gäller både män och kvinnor, men särskilt kvinnor som har en längre väg

fram.

Rossana Dinamarca (v): Först vill jag bara tacka. Jag tror att det ligger

mycket i det Anita säger. Kvinnliga filmskapare har funnits innan alla

de kvinnor som kommer nu. Vi får hoppas på en positivare utveckling.

Jag vill sedan göra ett hopp till frågan om våra minoritetsgrupper.

Rickard från Folkets Hus tog upp de möjligheter som det digitala ger

att nå ut på olika minoritetsspråk. Men jag skulle vilja höra hur man

tar sitt ansvar när det gäller att synliggöra de här grupperna. Det

gäller alltså inte att bara kunna texta en film på några av våra

minoritetsspråk, utan det gäller också att synliggöra dessa grupper. Jag

känner att det är viktigt att arbeta för att kunna vidmakthålla språket

men också kulturen för barn och ungdomar som hör till de olika

minoritetsgrupperna.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag vet inte om frågan var

riktad specifikt till mig. Jag tror att alla här ska ta sig en funderare

på frågan, såväl i produktionsledet som distributionsledet och visningsledet

och naturligtvis också Filminstitutet, hur man gör för att synliggöra

minoritetsgrupperna i filmerna men också hur man attraherar dem att gå

till biograferna. Hur kan de känna igen sig? Hur kan de använda film på

olika sätt?

Bara inom Folketshusrörelsen har vi ett enormt problem med återväxten

när det gäller aktiva i Folkets Hus generellt sett. Det gäller yngre

människor men naturligtvis också människor med invandrarbakgrund. Där

måste man jobba väldigt aktivt för att få in de grupperna. Lokalerna

kan användas som möteslokaler men också för filmvisning, teater, dans

och för ändamål på en massa olika områden.

Det finns ett slags strukturell rasism i Sverige som man osynliggör

eller inte pratar så mycket om, utan man säger att vi alla är för

invandring och att allt är jättebra. Men på det praktiska planet görs det

inte så mycket, tyvärr.

Vad vi från Folkets Hus sida kan göra aktivt är att gå ut till

invandrargrupper i invandrartäta områden, framför allt kring de större

städerna, och försöka ställa frågan: Vilken typ av film vill ni se? Vill

ni jobba aktivt med filmvisningar för att attrahera den här publiken?

Det

är en lång process, men jag tror att det är i den änden som vi måste

börja.

Birgitta Sellén (c): Tack för bra information. Det kanske är tur att vi

inte fick den här informationen innan motionstiden gick ut, för då hade

våra motioner blivit så väldigt långa.

Jag har ett par frågor, men jag vill börja med att haka på Rosannas

frågor kring kvinnor. Jag har läst ett uttalande, och jag tror att det

blir Åse Kleveland som i första hand kommer att svara på frågan. Det

står i uttalandet: Antalet kvinnor i ledande funktioner har ökat och

börjar luckra upp en mansdominerad bransch. För att denna utveckling

inte ska stanna upp behövs mer resurser.

Det känns som att det behövs en förklaring, för på övriga arbetsmarknaden

anställer man ju inte fler människor bara för att man ska få in fler

kvinnor, utan man jobbar inom det material man har. Jag skulle vilja ha

en förklaring till uttalandet.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Har jag sagt det? Jag tycker att

det hade varit bättre om den som gjort uttalandet förklarade det.

Anita Oxburh, Föreningen Sveriges Filmproducente: Uttalandet kommer

från Producentföreningen, så det får jag ta ansvar för. Det är väl helt

enkelt så att om man befinner sig i en bransch som är så pass mansdominerad

som den svenska filmbranschen och om resurserna blir mindre och mindre

- vi har ju haft krympande resurser därför att producenterna har gått

in med en stor del av finansieringen av sina egna filmer - då blir det

ett krympande utrymme också för dem som är nyetablerade inom filmområdet

inom olika funktioner, därför att det finns gamla nätverk och det finns

strukturer på plats. Därför tror jag, precis som Bengt Toll, att när

man expanderar och gör mer film blir det större möjligheter att öka den

här balansen.

Jan Kolk, Svenska Teaterförbundet: Jag vill haka på Per-Erik från

Filmpool i Nord, som tidigare var inne på att för att nå framgång när det

gäller jämställdheten inom filmen måste man se filmproduktionen i sin

helhet. När man tittar på teamen kan man konstatera att det är oerhört

traditionella arbetsfördelningar som finns där, till exempel bland

filmfotografer och andra, så det behövs nog en satsning på hela branschen.

Jag tror att det finns ett samband med resurserna, därför att den här

branschen är extremt frilansbetonad. De medlemmar som jag representerar

finns både bakom och framför kameran, och bland dem finns i stort sett

inga tillsvidareanställda.

När man ska komma åt den här typen av strukturella problem handlar det

exempelvis om kompetensutveckling. Frågan är vem som ansvarar för

kompetensutvecklingen i denna bransch där det finns arbetsgivare och

producenter som inte har vare sig ekonomiska eller praktiska möjligheter

att ta detta ansvar.

Jag skulle gärna vilja vidga diskussionen och peka på att om man vill

utveckla den här typen av frågor, som har att göra med kvinnor, invandrare

och minoriteter, måste man ha ett helt annat fokus på utvecklingsmöjligheterna

för dem som är verksamma i branschen och fullgör det praktiska arbetet.

Birgitta Sellén (c): Jan Kolk talar om att branschen är extremt

frilansbetonad. Vi kvinnor är ju inte benägna att ta så stora lån, och film

är ju faktiskt dyrt att producera, så det kanske är lite däri det ligger

också.

Vi har pratat väldigt mycket om nutid och framtid. Men jag tänkte ställa

en fråga runt filmens historia, så jag antar att det kanske är Jan-Erik

Billinger som är mest lämpad att svara på den. Min fråga är: Vet man

hur många filmer som har förstörts därför att de har förvarats i fel

temperatur?

Vi har ju hört och kunnat läsa att det ska vara minus sex grader och

att de då ska klara sig i 500 år. Det låter ju helt fantastiskt. Men

samtidigt vet vi nu också att det finns väldigt mycket som inte har

hunnit bevaras. I verksamhetsberättelsen som vi fått står det att det

enligt Filmarkivets beräkningar tar ungefär 154 år att ta hand om det

som finns nu. Det vore förskräckligt om det skulle ta så lång tid. Hur

mycket är redan förstört? Finns det stor risk för att mycket också

fortsättningsvis kommer att hinna förstöras, bland annat på grund av att

Grängesberg hittills inte har fått den utveckling som många av oss

verkligen hade sett fram emot?

Jan-Erik Billinger, Svenska Filminstitutet: Du talar om de resurser som

vi nu har till förfogande. Ju mer resurser, desto snabbare går det. Vi

vet inte riktigt hur mycket som har blivit förstört. Kanske är det inte

detta som är det mest alarmerande. Det som kanske är lika alarmerande

är att många av de här filmerna ägs av äldre personer. En viktig

förutsättning för bevarandet är att man faktiskt vet vad man bevarar. Får

man filmer som gjorts på 30- och 40-talen av äldre människor är det

viktigt att de ges tillfälle att identifiera materialet, annars är det

inte värt att bevara. Vi arbetar väldigt intensivt med att föra över

den film som kommer till Grängesberg till digitalt format. Deponenten

medverkar via en video eller en dvd i katalogisering och identifiering

av filmen som han eller hon sedan får tillbaka. På det sättet kan vi

identifiera filmen, och på det sättet kan forskningen via en databas

komma åt och använda sig av materialet.

Någon siffra på hur mycket som är förstört har vi inte. Däremot vet vi

att mycket av filmen kanske inte är smält, men den är krympt. Och sätter

du in en krympt film i en gammal filmapparat, trasas materialet sönder.

Ordföranden: Också jag tänkte ta chansen att ställa en fråga. Den handlar

om tillgänglighet för hörselskadade och rör bland annat biografägarna.

Finns det eller planerar man att det överallt ska finnas teleslingor

och slika ting?

Den andra frågan gäller svensk film. Hur är det med möjligheten till

textning av svensk film? Vi har ju faktiskt lyckats få Operan här att

texta svenska operor. Finns det samma möjligheter när det gäller

film?

Jan Bernhardsson, SF Bio AB: Jag kan bara tala för SF Bios biografer.

På samtliga våra biografkomplex runtom i landet har vi hörselslingor

för hörselskadade.

Sedan är detta ett delat problem mellan biografägaren och distributören,

om vi talar specifikt om svensk film. För att kunna visa en svensktextad

kopia behövs det kopior. Framför allt ska de visas vid tidpunkter som

passar de hörselskadade. Oftast blir det ett fåtal kopior som skickas

runt i landet. Oftast visas de i första hand på de större orterna och

därefter runtom i övriga landet.

Det blir ofta fel när de textade kopiorna placeras i programmet. Det

krävs att de visas vid tidpunkter som passar alla. Där har vi som

biografägare svårigheter på grund av logistiken. Det är svårt att placera

kopiorna vid de rätta tidpunkterna i och med att vi förfogar över kopian

under en kortare tidsperiod innan den ska vidare. Detta är ett problem

i dag.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag har aviserat den här frågan

tidigare i förhållande till den digitala distributionen. Där är det så

enkelt som att samma textfilm, som egentligen bara är ett dokument som

blir själva textningen i en vanlig 35-millimeterskopia, går att använda

för textning i en digital kopia. Då blir det en absolut tillänglighet.

Varje svensk film kan ha svenska texter och nå ut till alla samtidigt.

Det gäller faktiskt inte bara de hörselskadade, utan vi har på många

håll märkt en oerhörd glädje även från äldre personer som tycker att

dialogljudet ofta är väldigt dåligt i svensk film. De har väldigt stor

glädje av att filmerna är textade. Seniorbio ser vi som en stor och

växande verksamhet som till och med är riktigt lukrativ.

Återigen: Det är ett stort plus när det gäller digital distribution och

handikappfrågor.

Ordföranden: Tyvärr går ju hörselskadorna nedåt i åldrarna också.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Eftersom det är vi som hanterar

det här stödet, som är nytt i nuvarande filmavtal, vill jag bara kort

säga att det har varit en stor succé. Vi har haft ett väldigt fint

samarbete med de berörda organisationerna. Det som biografägarna anmäler

till oss som ett problem är i många fall att den hörande publiken inte

tycker om att se textad film. Man ordnar specialvisningar medan väldigt

många av dem som har hörselproblem vill gå och se film tillsammans med

en blandad publik. De vill inte samlas ihop och gå på speciella visningar.

Det är det som vi har fått anmält. Annars är det väldigt fint att de

flesta dvd-produktioner som görs av svenska filmer nu är textade. Där

har man alltså redan den digitala fördelen, även om det självklart inte

kan ersätta bio.

Ordföranden: Jag måste säga att jag tycker att det är väldigt trevligt

att få gå tillsammans med min hustru på bio, så att inte hon behöver gå

vid ett tillfälle och jag vid ett annat.

Annika Nilsson (s): Jag har en fråga som riktar sig till Jan, kanske

även till Rickard från Folkets Hus och till Våra Gårdar. Vi har pratat

om svensk film och att svensk film trots allt står sig relativt stark.

När det väl kommer svenska filmer går vi som svensk publik och ser

filmerna. Vi vill gärna se dem.

Men det finns en annan del av världen, nämligen den andra delen av Europa.

Det har pratats mycket om svensk film och om engelskspråkig film. Men

fransk film, italiensk film och så vidare ser vi inte lika ofta på

svenska biografer. Tycker man från branschen att det är ett problem?

Jobbar man med det? Hur ser man helt enkelt på den dominans av engelskspråkig

film som vi kan se?

Jan Bernhardsson, SF Bio AB: I huvudsak är det så att vi biografägare

visar de filmer som vi blir erbjudna. För att vi ska visa den typen av

film som kommer från övriga delar av Europa som du tar upp krävs det

att det finns en distributör som erbjuder den typen av film. Det förekommer,

men inte i den omfattning som man skulle kunna önska. Men vi väntar

med spänning. Vi gör bedömningen att det här är något som är intressant

att visa för folk och att det självklart också är en god affär.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Jag lägger då an det digitala

perspektivet igen, också apropå Kent Olssons fråga om effektiviteten i

olika stödformer. Vi pratade inte så mycket om distribution utan om

produktion. Vi kan konstatera att det finns importstöd, lanseringsstöd,

parallellkopiestöd, som är till för att bredda tillgängligheten till

film även från andra länder än de vi är vana vid. Vi behöver inte bara

prata om svensk och anglosachsisk film utan även om filmer från övriga

världen, inte bara från Europa. Det kan vara så att kvalitetsfilmsimportörerna

får möjlighet att importera en eller två, kanske upp till fem traditionella

35-millimeterskopior. Det säger sig självt att det är oerhört svårt att

göra en nationell kampanj och sprida en sådan film över hela landet.

Det tar oerhört lång tid innan de når ut till alla biografer runtom i

landet. Då blir det heller inget genomslag massmedialt eller på annat

sätt.

Inom Folkets Hus ser vi i dagsläget ett ökande intresse för den

konstnärliga filmen eller för film från andra länder än de vi är vana vid,

framför allt genom våra Bio Kontrast-visningar. Men det är i viss mån

ett slags gettoisering av filmen. Det är en filmklubbsverksamhet, och

filmerna anses lite smalare. Men vi skulle önska att tillgängligheten

blev större, alltså att fler kopior kunde spridas till fler orter.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Först och främst har Sverige en

marknad som är väldigt tvådelad. På ena sidan är det amerikansk film,

på andra sidan är det svensk film. Den lilla biten däremellan är väldigt

liten, och den är resten av världen.

Det är nog faktiskt så att man i hög grad kommer att vara beroende av

ett importstöd för en del av denna kvalitetsfilm. Jag är ledsen att

behöva tjata om pengar, men en av svagheterna i nuvarande avtal är att

just det bidrag som finns till just importstöd, som dessutom är ihopslaget

med festivalstödet, är så begränsat. Det är så få filmer vi kan stödja

som kommer in. Det gäller också festivalerna, som ju är en väldigt viktig

arena för visning av icke-kommersiell film. Där har vi också oerhört

begränsade möjligheter till stöd.

Jag tror att det har något att göra med att det måste upp i en viss

volym för att det ska kännas normalt att gå och se en tysk eller en

fransk film. När de här filmerna, som i dag, visas undantagsvis eller

på ganska små biografer är det klart att man får den gettoisering som

Rickard talar om, och det är djupt beklagligt.

Paavo Vallius, (s): Jag vill återkoppla till Rossanas fråga angående

detta med invandrare. Jag tycker att svaret vi fick av John Brattmyhr

var väldigt bra. Men jag saknade kommentarer från Filminstitutet, SVT

och övriga. Jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga. Det vore

intressant att få höra lite mer synpunkter än bara från Folkets Bio.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Frågan ställdes delvis direkt

till mig. Vi är i hög grad i en situation där vi ger stöd. Det är andra

som är aktörerna. Men ett av de områden där jag tycker att vi gör något

har att göra med vår egen import av film och inte minst vår skolbioverksamhet.

Vi levererar visningar av film som når fram till 600 000 skolelever

varje år. Ganska mycket av den filmen är icke-amerikansk och icke-svensk,

det vill säga att den representerar andra kulturer än de kända.

Jan-Olof Gurinder, SVT: Anledningen till att jag inte kommenterade detta

tidigare är att jag känner respekt för filmbranschen i frågan om vad

som görs för olika minoriteter. Frågan är inte perifer men av mindre

betydelse för SVT att diskutera utifrån ett film- och framför allt ett

långfilmsperspektiv, därför att våra väsentliga insatser görs i alla

andra former av programutbud. Vi tar det här mycket seriöst och allvarligt

och har skapat organisatoriska modeller och strukturer för att verkligen

se till att det mångkulturella perspektivet uppmärksammas i alla delar,

också när det gäller personalpolitik och annat i verksamheten.

Det som ligger närmast till hands att jämföra med är vår dramaproduktion

och den seriedramatik som vi svarar för. Jag vill nog påstå att Sveriges

Television i valet av teman, upphovsmän och medverkande under senare år

i allt högre grad har kommit att på olika sätt spegla att Sverige nu

verkligen är ett mångkulturellt land.

Givetvis kunde mångfalden av traditionell spelfilm från andra länder

och andra kulturkretsar än de som dominerar på biograferna och hos

TV-bolagen vara bättre. Det finns en hel del film som visas, men den

drunknar kanske i de flop busters som man med fördel förlägger till de

tider som man vet att publiken vill ha, en bred film som många kan samlas

kring. Vi talar här om biografen som gemenskapslokal, men man skulle

kunna säga att filmtittandet i TV är en fördelad och distribuerad

gemenskapsaktivitet där de många samlas för TV-tittande på filmer som

många vill se.

Jag tror att Paavo kan få en hel del svar på de här frågorna genom att

läsa Sveriges Televisions public service-räkenskaper, och då inte bara

den del som visar vad vi gör på filmområdet utan på programområdet som

helhet.

Anita Oxburgh, Föreningen Sveriges Filmproducenter: Jag tror att

strukturerna är väldigt lika de som gäller kvinnliga filmskapare. Det tar

tid innan man blir medveten om problemet, har en analys och kan göra

något. Men vi ser nu mycket tydligare minoriteter speglade i de filmer

som har gjorts. Vi har nu också yngre filmskapare som kommer från en

annorlunda etnisk bakgrund som faktiskt bidrar. Josef Fares är en av de

första, men det finns många som följer i hans fotspår, kvinnor och män.

Rossana Dinamarca, (v): Det är jättebra att vi pratar även om

invandrargrupperna. När jag pratade om minoriteterna gjorde jag nog misstaget

att inte säga nationella minoriteter, för de befinner sig verkligen i

skuggan. Om ni kunde belysa också dessa i fortsättningen vore det bra.

Susin Lindblom, Sveriges Dramatikerförbund: Det har inte pratats så

väldigt mycket om manusförfattare. Men när man diskuterar den här typen

av frågor, till exempel invandrarperspektiv i svensk film och så vidare,

tror jag att det är viktigt att komma ihåg att förutsättningen för att

få en bred spegling av det svenska samhället i svensk film är att man

har starka manusförfattare som har möjlighet att utveckla sina manuskript.

Åse tog upp den frågan när hon talade om nysatsningar som det finns

behov av att göra. Jag tror att man för framtiden ska tänka på att

manusförfattarens ställning måste vara stark i de filmpolitiska sammanhangen.

Man måste ha ett stöd just för att utveckla manus och se till att man

får fram dem, så att man inte fastnar i de gamla strukturerna som finns

i filmbranschen. Det krävs satsningar för att hålla dem i en position

där de har möjlighet att spegla den bredd som så många efterlyser på så

många områden.

Rickard Gramfors, Folkets Hus och Parker: Det handlar inte så mycket om

visningen. Men vad jag ofta tänker på i sådana här frågor - det har

inte så mycket med mitt jobb på Folkets Hus att göra, men det är en

rent allmän reflexion - är att det går trender i olika stödformer. Ett

år ska vi satsa på barn- och ungdomsfilm, ett annat ska vi satsa på

kvinnor och ytterligare ett annat år ska vi satsa på invandrare. Problemet

är fortfarande grundstrukturen.

Den här typen av stödåtgärder i all ära, men man måste ändra grundstrukturen.

Det måste vara ett pågående arbete över tid. Det är lite farligt om

alla lutar sig tillbaka lite bekvämt och säger: Nu har vi gjort det här.

Så nu satsar vi särskilt på den här gruppen.

Det här är ett arbete som måste pågå över lång tid för att ändra

grundstrukturen.

Birgitta Sellén (c): Varför kommer filmerna så fort på video? Det måste

ju påverka antalet biografbesökare. Dessutom är väl inte videobranschen

med och betalar produktionen.

Åse Kleveland, Svenska Filminstitutet: Om ingen från de branscherna

vill svara på frågan, vill jag kasta mig över den med något som jag

tycker är väldigt viktigt och som berör den men indirekt. Varför kommer

de så fort och varför kommer de att komma ännu fortare på video? Jo,

det har att göra med den illegala kopieringen och nedladdningen. Vi har

inte talat om det i dag.

Kulturpolitiken är först och främst politiskt och ekonomiskt baserad.

Man kan i väldigt låg grad styra kulturens utveckling i lag. Men det

finns en lag som är kulturlagen framför alla och det är upphovsrättslagen.

Nu lyder den i Sverige tyvärr inte under Kulturdepartementet. Den lyder

för ovanlighetens skull under Justitiedepartementet.

När det gäller de väldigt viktiga frågor som vi nu står inför när det

gäller revision av upphovsrättslagen, både implementeringen av det så

kallade Infosoc-direktivet som kommer i vår och den totala genomgång

som ska göras, vill jag bara appellera till kulturutskottets ledamöter

att verkligen stödja vår bransch - då talar jag om film, video, dataspel

- i vår kamp för att få respekt för den immateriella egendomsrätten i

linje med den materiella.

Det är märkligt att se hur nonchalant man förhåller sig till de här

frågorna, inte minst i press och andra medier. Jag tycker att det här

är väldigt viktigt i ett land som så klart uttalar att man vill basera

sin vidare näringsutveckling på den kreativa verksamheten, för det är

en stark, praktisk, användbar upphovsrätt som ändå är förutsättningen

för en industrialisering av konst och kultur. Vi tycker inte att vi får

fullt genomslag för detta på alla punkter och har därför bildat ett

stort nätverk av organisationer som jobbar med det. Men vi kommer väldigt

gärna tillbaka till de frågorna och också till er.

Ordföranden: Det var en debattartikel i DN för ett par månader sedan om

den här frågan.

Jan-Olof Gurinder, SVT: Förutom det som Åse Kleveland säger, som jag

kan instämma i till fullo, är det viktigt att komma ihåg att upphovsrättslagen

måste vara så utformad att de olika former av användning av det

upphovsrättsligt skyddade material som finns underlättas och är hanterbara

för alla parter. Rickard har pekat på några exempel när det gäller e-bio.

Sven Allerstrand berörde det lite grann när det gällde tillgängliggörandet

av det material som finns i SLBA:s arkiv. Sveriges Television kommer

att få motsvarande problem i framtiden om vi ska tillgängliggöra det

material som finns i vårt arkiv.

Upphovsrättsfrågorna behöver hanteras på ett väldigt aktivt sätt. Dels

gäller det att få respekt för upphovsrätten som sådan och kanske i

Sverige ta de steg som man har gjort i många andra länder, nämligen att

kriminalisera individuella brott mot upphovsrätten, dels att hitta former

för att på ett enkelt sätt kunna klarera rättigheter för ett nytt

utnyttjande av nya distributionsformer för att så många som möjligt ska

kunna få del av upphovsrättsskyddat material på ett korrekt vis.

Ordföranden: Därmed vill jag ta tillfället och tacka er alla för de

spännande och intressanta inläggen och frågorna. Jag vill också tacka

kansliet för organisering av denna dag. Det har varit spännande för oss

i kulturutskottet, för det är första gången vi har en offentlig utfrågning.

Jag tycker att det här manar till flera offentliga utfrågningar under

den här mandatperioden när vi har så hår viktiga ämnen att ta upp. I

morgon eftermiddag finns det under den allmänpolitiska debatten en rubrik

som heter "Kultur och tillväxt". Jag tror att det är nio talare anmälda,

och jag har en stark känsla av att en och annan kommer att anknyta

till dagens diskussion. Även den här delen är en tillväxtfrämjande del,

liksom en hel del andra områden inom kultursektorn, även om vi alla

står upp för att kulturen också har ett egenvärde i sig.

Ett stort tack för att ni har velat komma hit och hjälpa oss i vårt

tänkande kring filmfrågor. Jag hoppas verkligen att filmavtalet inte

bara blir en avsiktsförklaring utan snart blir rott i hamn.