Bet. 2004/05:KU12

Konstitutionsutskottets betänkande

2004/05:KU12

Offentlighet och sekretess samt integritetsfrågor

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 20 motionsyrkanden som gäller offentlighet

och sekretess samt data och integritet. Motionerna handlar om olika

register, om samkörning av register, om data- och teleövervakning samt

om uppgiftslämnande mellan myndigheter i kontrollsyfte (bidragsfusk och

ekonomisk brottslighet). Vidare tas upp frågor om anmälan om könsstympning

och utlämnande av uppgifter om hyresgäster i kommunala bostadsföretag.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. I betänkandet finns en

reservation (kd) och två särskilda yttranden (fp respektive c) i frågan

om DNA-register.

En rad motionsyrkanden i offentlighets-, sekretess och integritetsfrågor

behandlas särskilt i förenklad ordning i betänkandet 2004/05:KU22.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. DNA-register

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K348 yrkande 8, 2003/04:Ju431

yrkande 2 och 2004/05:K225 yrkande 8.

Reservation (kd)

2. Register över personer med djurförbud

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K217, 2003/04:K440 och 2003/04:MJ402

yrkande 2.

3. Data- och teleövervakning

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K340 yrkandena 1 och 2 samt

2004/05:K375.

4. Samverkan mellan myndigheter m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K247, 2004/05:K296 yrkandena 1 och

2, 2004/05:K433 och 2004/05:K439.

5. Fingerade personuppgifter

Riksdagen avslår motion 2004/05:K204.

6. Anmälan om könsstympning

Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju488 yrkande 4.

7. Hyresgäster hos kommunala bostadsföretag

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K300 och 2004/05:K261.

8. Hantering av sekretessbelagda uppgifter

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:K348 yrkande 3 och 2004/05:K225

yrkande 3.

Stockholm den 1 februari 2005

På konstitutionsutskottets vägnar

Göran Lennmarker

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Göran Lennmarker (m),

Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Tobias Krantz (fp),

Pär Axel Sahlberg (s), Mats Einarsson (v), Inger Jarl Beck (s), Anders

Bengtsson (s), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik

Aurelius (m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp), Karin Åström

(s), Carl-Erik Skårman (m), Liselott Hagberg (fp) och Helena Höij (kd).

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlas 20 motionsyrkanden från de allmänna

motionstiderna 2003 och 2004 i frågor som gäller data och integritet samt

offentlighet och sekretess, bilaga.

I ett särskilt betänkande, 2004/05:KU22 Offentlighet och sekretess samt

integritetsfrågor - förenklad ordning, behandlas 23 motionsyrkanden som

i huvudsak motsvarar yrkanden som avstyrktes våren 2003 efter förhållandevis

ingående behandling (bet. 2002/03:KU27, prot. 2002/03:89) och i något

fall våren 2004 (bet. 2003/04:KU17, prot. 2003/04:123).

Utskottets överväganden

Pågående utrednings- och beredningsarbete

Integritetsskyddskommittén

Den parlamentariskt sammansatta Integritetsskyddskommittén tillsattes

våren 2004 (dir. 2004:51) med uppgift att kartlägga och analysera sådan

lagstiftning som berör den personliga integriteten. I kartläggningen

ingår att göra en översiktlig undersökning av hur integritetsaspekten

har hanterats och reglerats i den lagstiftning som gäller i dag, både

på det offentligrättsliga och på det privaträttsliga området. I denna

uppgift ingår att se om syftet med reglerna är att förhindra kränkningar

eller att kompensera den som kränkts, dvs. om reglerna har en preventiv

eller reparativ funktion. Med utgångspunkt i denna kartläggning skall

kommittén analysera om skyddet för den personliga integriteten kan anses

tillfredsställande reglerat.

När det gäller intresset av effektivitet i brottsbekämpningen skall

kommittén därvid särskilt analysera förhållandet mellan den totala verkan

av befintliga tvångsmedel och övervakningsmetoder och skyddet för den

personliga integriteten.

Kommittén skall överväga om regeringsformens bestämmelse om skyddet för

den personliga integriteten i 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen

som gäller ADB-registrering bör ändras, och i så fall föreslå en ny

grundlagsreglering. Vad som särskilt skall beaktas är om regeln bör

ändras så att den får samma slags rättsliga betydelse som de andra fri-

och rättigheterna och om den bör utformas så att den inte hänvisar till

något visst tekniskt förfarande. Därutöver skall kommittén överväga om

den befintliga lagstiftningen till skydd för den personliga integriteten

behöver kompletteras med generellt tillämpliga bestämmelser, och i så

fall lämna förslag till en sådan reglering. Det kan röra sig om

straffbestämmelser eller skadeståndssanktionerade regler. Även andra lösningar

bör kunna övervägas.

Det är däremot inte kommitténs uppgift att lämna förslag på varje

särskilt område inom den befintliga lagstiftningen. Om denna visar sig

innehålla luckor, bör kommittén emellertid peka på detta vid kartläggningen.

Integritetsskyddet i förhållande till de grundlagsskyddade massmedierna

skall inte omfattas av uppdraget. Kommittén får, om den anser det

lämpligt, lämna ett eller flera delbetänkanden. Kommittén skall slutredovisa

sitt arbete senast den 30 mars 2007.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Offentlighets- och sekretesskommittén överlämnade i oktober 2003 sitt

huvudbetänkande Ny sekretesslag (SOU 2003:99). Kommittén ansåg att

nuvarande grunderna i offentlighets- och sekretesslagstiftningen bör

bestå. Kommittén föreslog att det införs en ny bestämmelse som gör det

möjligt för enskilda att ta del av uppgifter när allmänintresset av

insyn uppenbart har företräde framför intresset som sekretessen skall

skydda. Bestämmelsen skall inte vara tillämplig i fråga om sådan sekretess

som är undantagen från generalklausulens tillämpning och inte heller i

de fall en tystnadsplikt bryter meddelarfriheten. Sekretess föreslås

gälla i hela den offentliga förvaltningen för vissa uttryckligt angivna

och särskilt känsliga uppgifter. Ett förstärkt sekretesskydd föreslås

för känsliga personuppgifter. Kommittén föreslår också ett förstärkt

sekretesskydd för uppgifter om kopplingen mellan verklig och fingerad

identitet.

Sekretess bör enligt förslaget även fortsättningsvis råda mellan och

inom myndigheterna. Sambandet mellan sekretesslagen och personuppgiftslagen

när det gäller uppgiftslämnande mellan och inom myndigheter bör enligt

kommittén klargöras.

Nya sekretessgränser inom nämnderna i kommuner och landsting föreslås.

Kommittén föreslår också att sekretessen inom hälso- och sjukvården

och socialtjänsten inte skall hindra att uppgifter om enskild som behövs

för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller

annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården och

socialtjänsten till en annan sådan myndighet eller till enskild vårdgivare

eller enskild verksamhet på socialtjänstens område. Personalen inom

hälso- och sjukvården eller socialtjänsten föreslås få möjlighet att

lämna uppgifter till polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet

som har att ingripa mot brott, inte bara när det gäller misstankar om

brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år, utan även beträffande misstankar om försök till sådana brott.

Enligt förslaget skall anmälan om misstankar om könsstympning av underårig

få lämnas till polis- och åklagarmyndighet.

Socialtjänsten föreslås få lämna uppgifter om unga till polisen i

brottsförebyggande syfte och när det föreligger behov av ett omedelbart

polisiärt ingripande. Socialtjänsten skall också enligt förslaget få

lämna uppgift till polisen om överlåtelse av narkotika eller alkoholdrycker

till unga.

Förslaget till ny sekretesslag har remissbehandlats och är för närvarande

föremål för beredning i Regeringskansliet.

DNA-register

Utskottets förslag i korthet

Utskottet som inte anser att det finns behov av ett tillkännagivande

till regeringen i frågan, avstyrker ett motionsyrkande (m) som vänder

sig mot DNA-register över alla svenskar och personer med uppehållstillstånd

i Sverige. Samtidigt avstyrks ett motionsyrkande om en utredning om

konsekvenserna av införandet av ett sådant register.

Jämför reservation (kd) och särskilda yttrandena 1 (fp) och 2 (c).

Motionerna

Tre motionsyrkanden gäller upprättandet av ett DNA-register. I motionerna

2003/04:K348 (yrk. 8) av Gunnar Hökmark m.fl. (m) och 2004/05:K225 (yrk.

8) av Gunnar Lennmarker m.fl. (m) framhålls att ett DNA-register över

alla svenskar och personer med uppehållstillstånd i landet är oacceptabelt

från integritetssynpunkt eftersom uppgifterna i registret skulle kunna

missbrukas och användas i andra syften än att klara upp brott. Det kan

t.ex. gälla sociala myndigheters intresse av att spåra vad man definierar

som problemrisker, släktskap och predestination till brottslighet eller

alkoholism, m.m. Sverige får enligt motionen inte bli ett kontrollsamhälle

där myndigheter har insyn i den enskilde personens identitet och

förutsättningar som går utöver det som den enskilde själv känner till.

Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begär i motion 2003/04:Ju431 yrkande 2 att

konsekvenserna av ett införande av ett DNA-register för hela befolkningen

skall utredas och analyseras. Frågan om att i framtiden registrera alla

svenska medborgare måste enligt motionärerna föregås av noggranna

utvärderingar och utredningar om vilka risker som är förenade med ett

nationellt DNA-register. Ett sådant tänkt register får absolut inte

vara offentlig handling och det måste regleras i lag hur det skall kunna

skyddas och på vilka grunder informationen skall kunna hämtas samt av

vilka.

Bakgrund

Enligt 23 § polisdatalagen (1998:622) får ett DNA-register innehålla

uppgifter om resultatet av DNA-analyser som har gjorts under utredning

av ett brott och som avser personer som har dömts för ett sådant brott

mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet,

m.m. som avses i 3, 4, 6, 8, 12 ,13 17 kap. brottsbalken, om brottet

kan leda till fängelse i mer än två år. Även den som dömts för försök,

förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott

får registreras. För att uppgifter skall registreras finns sålunda inget

krav på att den utdömda påföljden uppgår till fängelse i minst två år.

Enligt 24 § skall registreringen av ett analysresultat begränsas till

uppgifter som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat

som kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper får

inte registreras.

I juni 2004 redovisades i en departementspromemoria en översyn av

DNA-teknikens användning inom brottsbekämpningen, kallad Genetiska

fingeravtryck (Ds 2004:35). Inom den vetenskapliga forskningen är man enligt

promemorian på god väg att i detalj analysera hela DNA-molekylen. Vid

en kriminalteknisk DNA-analys undersöks inte mer än cirka en miljondel

av arvsmassan med inriktning på områden som varierar mycket mellan olika

individer. De områden som i dag analyseras som standardmetod på de allra

flesta kriminaltekniska DNA-laboratorier kallas STR-områden (short tandem

repeats). Dessa områden har så vitt man känner till ingenting att göra

med en persons synliga egenskaper, såsom utseende eller personlighetskaraktärer.

En DNA-analys utvisar inte annat av en person än vad som krävs för

identifiering samt personens kön. Personliga kännetecken och eventuella

sjukdomsanlag etc. erhålls inte genom analysen.

Enligt förslaget skall det DNA-register som förs med stöd av bestämmelserna

i polisdatalagen i framtiden få innehålla uppgifter om resultatet av

DNA-analyser som avser personer som är misstänkta för eller har dömts

för brott på vilket fängelse kan följa eller för försök, förberedelse,

stämpling, anstiftan eller medhjälp till sådant brott om gärningen är

belagd med straff. Detta innebär till skillnad från i dag dels att även

misstänkta personer registreras, dels att alla brott som kan leda till

fängelse oavsett straffvärde och oavsett om brottet är brott enligt

brottsbalken eller specialstraffrätten, kan medföra registrering.

Utökade möjligheter till tagande av DNA-prov och registrering av

DNA-profiler i enlighet med förslaget kommer enligt promemorian att innebära

väsentligt förbättrade möjligheter för polisen att klara upp brott. I

första hand är det bland de s.k. volymbrotten, bl.a. stöldbrott, som de

främsta vinsterna görs. Även möjligheterna att klara upp våldsbrott

kommer att öka. En annan effekt av förslaget är att utredningstiderna

för flera brottstyper kommer att minska då oskyldigt misstänkta snabbt

kan avföras från utredningen. Stark teknisk bevisning kommer även att

minska såväl antalet förhör som antalet förhörda personer. För att uppnå

dessa vinster krävs dock att DNA-registret snabbt byggs ut så att det

i princip omfattar alla aktivt kriminella i landet. Detta låter sig

inte göras utan stora kostnader för främst SKL:s vidkommande. Förslaget

bereds i Regeringskansliet.

Vid PKU-laboratoriet på Karolinska universitetssjukhuset undersöks

vävnadsprover (blodprover) från samtliga nyfödda barn i landet för att

tidigt upptäcka och behandla barn med vissa ärftliga ämnesomsättningssjukdomar.

Provtagningen görs några dagar efter barnets födelse. Den är frivillig

och föregås av information till föräldrarna. Blodprover och patientuppgifter

från mitten av 1970-talet och framåt finns i dag förvarade vid

PKU-laboratoriet. Om föräldrarna skriftligen begär det förstörs provet efter

undersökningen. Personuppgifterna bevaras dock alltid.

PKU-biobankens verksamhet regleras i lagen (2002:297) om biobanker i

hälso- och sjukvården m.m. Vävnadsproverna i PKU-biobanken får enligt

huvudregeln inte användas för något annat ändamål än som omfattas av

tidigare information och samtycke utan att den som lämnat samtycket,

dvs. vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna, informerats om och samtyckt

till det nya ändamålet, 3 kap. 5 § första stycket biobankslagen. Riksdagen

har den 8 januari 2005 beslutat (prot. 2004/05:57) en ändring i

biobankslagen som innebär att vid olyckor eller andra händelser där ett

stort antal människor har avlidit, får vävnadsprover ur PKU-biobanken

användas även för identifiering av de avlidna. Lagändringen är tidsbegränsas

till utgången av juni 2006. Socialutskottet förutsatte (bet. 2004/05:SoU14)

att regeringen på lämpligt sätt återkommer med en redovisning av utfallet

av lagändringen, inbegripet de synpunkter från Lagrådet som inte kunnat

beaktas. Socialutskottet konstaterade också att det finns skäl att

återkomma till biobankslagen mot bakgrund av att Socialstyrelsen skall

redovisa ett uppdrag under 2005.

Utskottets ställningstagande

Frågan om att utvidga de möjligheter till DNA-registrering som ges i

polisdatalagen är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.

Utskottet är inte berett att förorda en utredning kring en vidare

DNA-registrering som omfattar hela befolkningen. Motion 2003/04:Ju431

yrkande 2 (kd) avstyrks därför.

Utskottet anser inte heller att det finns behov av ett tillkännagivande

till regeringen om det oacceptabla från integritetssynpunkt med ett

DNA-register över befolkningen. Motionerna 2003/04:K348 och 2004/05:223

(båda m) avstyrks.

Register över personer med djurförbud

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till pågående utredningsarbete tre

motionsyrkanden (m, s respektive v) om införande av ett centralt register

över personer som ålagts djurförbud.

Motionerna

I tre motioner begärs att det upprättas ett register över personer som

ålagts förbud att hålla djur. Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Jan

Emanuel Johansson (s) framhåller i motionerna 2003/04:K217 respektive

2003/04:K440 att det är omöjligt för en myndighet att få information

om personer med djurförbud när den skall ge tillstånd för olika

verksamheter. Det behövs ett centralt register över de personer som har

djurförbud, som kan nås av berörda myndigheter. En översyn av

sekretesslagstiftning och personuppgiftslagstiftning krävs för detta.

Djurskyddslagens 16 § har ändrats och ett större antal djurhållare behöver

nu tillstånd för sin verksamhet. För att tillsynen över djurhållningen

skall underlättas och kunna skötas på ett acceptabelt sätt behöver varje

tillstånd ha ett registreringsnummer och finnas med i en central

förteckning. Regeringen bör skyndsamt vidta erforderliga åtgärder för att

de som har djurförbud inte får tillstånd att ha djur.

Också i motion 2003/04:MJ402 (yrkande 2) av Sven-Eric Sjöstrand m.fl.

(v) begärs ett centralt register över personer med djurförbud.

Gällande regler m.m.

Enligt 2 och 4 §§ djurskyddslagen (1988:534) skall djur behandlas väl

och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom samt hållas och skötas i en

god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och

ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt 16 § djurskyddslagen

skall den ha tillstånd till verksamheten som yrkesmässigt eller i större

omfattning

1. håller, föder upp, upplåter eller säljer sällskapsdjur eller tar

emot sällskapsdjur för förvaring eller utfodring,

2. håller, föder upp, upplåter eller säljer hästar eller tar emot hästar

för förvaring eller utfodring eller använder hästar i ridskoleverksamhet

eller

3. föder upp pälsdjur.

Frågor om tillstånd prövas av den eller de kommunala nämnder som fullgör

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. En sådan nämnd får också

återkalla ett beviljat tillstånd.

Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till att den sökande

kan anses lämplig att bedriva verksamheten och att de anläggningar i

vilka verksamheten skall bedrivas är lämpliga från djurskyddssynpunkt.

Djurskyddsmyndigheten får enligt 17 djurskyddsförordningen (1988:539)

meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot viss djurhållning.

Djurskyddsmyndigheten har getts i uppdrag att upprätta ett

djurskyddstillsynsregister. Inom ramen för arbetet med detta register pågår en

förstudie gällande införandet av register över personer som har djurförbud.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör det pågående arbetet med frågan om ett

register över personer som ålagts djurförbud avvaktas. Motionerna

2003/04:K217 (m), 2003/04:K440 (s) och 2003/04:MJ402 yrkande 2 (v) avstyrks

följaktligen.

Data- och teleövervakning

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till pågående utredningsarbete avstyrks en motion (m) om

gränsdragning för statens möjligheter till data- och teleövervakning

samt en motion (c), om kundregister för kontantkort till mobiltelefoner

och om information om registrering av uppgifter om surfning på Internet.

Motionerna

Henrik von Sydow (m) begär i motion 2004/05:K375 att det tillsätts en

utredning om gränsdragning för statens möjligheter till data- och

teleövervakning av den enskildes privatliv. Motionären hänvisar till att

sedan den 1 oktober 2004 får alla som misstänks för brott som antas

kunna ge två års fängelse avlyssnas av polisen. Dessutom får vem som

helst som en misstänkt kan tänkas ringa till avlyssnas. Vidare hänvisas

till att en statlig utredning, Beredningen för rättsväsendets utveckling

(BRU), har föreslagit att det skall vara gratis för polisen att använda

teleoperatörerna för avlyssning. Dessutom driver regeringen förslag i

EU om att teleoperatörerna skall tvingas lagra information om medborgarnas

elektroniska kommunikation, telefonsamtal, SMS, e-mejl och besök på

Internetsajter. Det finns enligt motionären mot denna bakgrund starka

skäl för regeringen att dra upp gränser för den statliga data- och

teleövervakningen på ett sätt som stärker respekten för den enskildes

privatliv.

Staffan Danielsson och Kenneth Johansson (båda c) begär i motion

2004/05:K340 yrkande 1 att mobiltelefonoperatörerna skall åläggas att hålla

ett fullständigt kundregister där även kontantkort ingår. Vid behov

skulle då polisen enligt gällande regler få bättre möjligheter att stävja

trakasserier och lösa brott.

I samma motion yrkande 2 vänder sig motionärerna mot att vissa företag,

som upplåter fibernät för Internetanvändare, kräver att få registrera

hur abonnenterna surfar på Internet. Motionärerna anser att företagen

måste åläggas att tydligt ställa frågan till den enskilde och att den

som inte vill bli registrerad ändå måste få teckna avtal.

Bakgrund

Dataskyddsdirektivet 95/46/EG reglerar hanteringen av personuppgifter

och har genomförts i Sverige genom personuppgiftslagen (1998:204). Den

personuppgiftsansvarige skall enligt 9 § se till bl.a. att personuppgifter

behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed, att personuppgifter

bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade

ändamål och att de inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt

med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in. I 10 § personuppgiftslagen

anges att personuppgifter bara får behandlas om den registrerade har

lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om behandlingen är nödvändig

för olika i lagen uppställda ändamål, t.ex. ett berättigat intresse hos

den personuppgiftsansvarige, om detta intresse väger tyngre än den

registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten.

Enligt 6 § personuppgiftslagen undantas från lagens tillämpningsområde

en fysisk persons hantering av personuppgifter som ett led i en verksamhet

av rent privat natur.

Vissa ändringar i fråga om rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning

trädde i kraft den 1 oktober 2004. I 27 kap. 18 § har tillförts en tredje

punkt varigenom hemlig teleavlyssning numera får användas vid förundersökning

angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse

i två år,

2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan

gärning är belagd med straff eller

3. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att

brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

I 27 kap.19 § rättegångsbalken anges att hemlig teleövervakning innebär

att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som befordras

eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana

meddelanden hindras från att nå fram.

Beredningen för rättsväsendets utveckling föreslog i augusti 2003 i

delbetänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen

(SOU 2003:73) att innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade

telemeddelanden som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning skall göras tillgängliga utan kostnad för de

brottsutredande myndigheterna. Även utlämnande från operatörer av

uppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation skall göras tillgängliga

utan kostnad för de brottsutredande myndigheterna. Frågan bereds för

närvarande i Regeringskansliet.

Sverige, Frankrike, Storbritannien och Irland har tillsammans presenterat

för EU:s ministerråd ett förslag till rambeslut om lagring av Internet-

och teletrafik. För närvarande bereds förslaget i en arbetsgrupp. Syftet

med rambeslutet är att underlätta straffrättsligt samarbete mellan

medlemsstaterna genom att säkra att trafikuppgifter som finns hos en

operatör inte raderas när de behövs för att förebygga, utreda, upptäcka

och åtala för brott. Rambeslutet skulle ålägga medlemsstaterna att se

till att operatörer lagrar de uppgifter som omfattas av rambeslutet.

Genom rambeslutet skulle medlemsstaterna åläggas att se till att vissa

uppgifter som behandlats och lagrats vid elektronisk kommunikation och

som polisen behöver för att förebygga, utreda, upptäcka och åtala för

brott inte raderas av operatörerna utan lagras under en viss tid. Dessa

uppgifter är sådana som i princip svarar på frågorna vem kommunicerade

med vem, när startade och slutade kommunikationen, var befann sig de

som kommunicerade med varandra och hur skedde kommunikationen. Uppgifterna

skall sparas av operatörerna i minst 12 månader, men det finns möjlighet

att göra undantag och ha kortare lagringstider för uppgifter som genererats

genom vissa kommunikationsmedel.

EU:s medlemsstater har i olika mån valt att använda sig av den

undantagsmöjlighet som ges i EG-direktiv 2002/58/EG om integritetsskydd och

elektronisk kommunikation att lagstadga om obligatorisk lagring av

trafikuppgifter för brottsbekämpningsändamål. Det föreslagna rambeslutet

syftar till att regleringen tillnärmas mer inom EU. Tanken är att de

brottsförebyggande myndigheterna skall kunna vända sig till andra

EU-länder med förfrågningar om tillgång till lagrad information när detta

behövs i utredningen av ett brott.

För närvarande uppställs i Sverige inga krav på operatörer att lagra

trafikuppgifter för brottsbekämpningsändamål. Trafikuppgifter skall

enligt 6 kap. 5 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation utplånas

eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett

elektroniskt meddelande. Operatörer har dock enligt 6 kap. 6 § rätt att

lagra trafikuppgifter för vissa i lagen angivna ändamål (t.ex. fakturering),

och om sådana uppgifter finns tillgängliga så har polisen viss lagstadgad

rätt att få tillgång till uppgifterna. Rambeslutet skulle innebära att

Sverige måste införa obligatorisk lagring av vissa trafikuppgifter för

brottsbekämpningsändamål.

Enligt 6 kap. 17 § samma lag får med vissa angivna undantag inte någon

annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla

uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt

kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk

kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om

inte en av användarna har samtyckt till behandlingen.

I tilläggsdirektiv (dir. 2003:145) till Beredningen för rättsväsendets

utveckling ges beredningen i uppdrag att göra en översyn av det regelverk

som styr de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att få tillgång

till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation. I detta

ingår bl.a. en anpassning och modernisering av rättegångsbalkens

terminologi, översyn av vilka verksamheter som bör omfattas av

anpassningsskyldigheten och denna skyldighets förhållande till rättegångsbalkens

regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, vilka typer

av trafikuppgifter som bör få lämnas ut till de brottsbekämpande

myndigheterna och om och i så fall under vilka förutsättningar som

trafikuppgifter skall bevaras hos operatörerna. Beredningen bör särskilt

analysera om utökade möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna

medför ökade kostnader och hur dessa kostnader i så fall skall finansieras.

Beredningen bör i det sammanhanget göra en avvägning mellan den nytta

som de utökade möjligheterna ger i förhållande till de kostnadsökningar

som kan uppstå. En utgångspunkt för uppdraget skall vara att inte fler

uppgifter bevaras för brottsbekämpande ändamål eller under längre tid

än vad som är nödvändigt. En annan utgångspunkt är att personuppgifter

som bevaras inte skall användas för något annat ändamål än brottsbekämpning.

Beredningen bör hålla sig underrättad om internationellt förhandlingsarbete

som kan ha betydelse för beredningens uppdrag samt det arbete som pågår

för att i svensk lagstiftning genomföra internationella åtaganden. I

arbetet med att i brottsbekämpningen få tillgång till elektronisk

kommunikation skall beredningen ha tillgång till en referensgrupp bestående

av representanter för riksdagspartierna. Uppdraget skall redovisas senast

den 31 december 2005.

I 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden föreskrivs

att om ett avtalsvillkor med hänsyn till pris och övriga omständigheter

är oskäligt mot konsumenten, får Marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren

att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma

villkor, om förbudet är påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger

i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.

Utskottets ställningstagande

Frågan om statens möjligheter till data- och teleövervakning av enskilda

är föremål för utredning i skilda sammanhang. Bland annat har Beredningen

för rättsväsendets utveckling ett uppdrag på området. Frågor kring

skyddet av den personliga integriteten både på det offentligrättsliga

och privaträttsliga området analyseras av Integritetsskyddskommittén.

Enligt utskottets mening bör detta arbete avvaktas. Motionerna 2004/05:K375

(m) samt 2004/05:K340 yrkandena 1 och 2 avstyrks.

Samverkan mellan myndigheter m.m.

Utskottets förslag i korthet

En motion (m) om upphävande av sekretessen mellan myndigheter i syfte

att ge bättre möjligheter att avslöja bidragsfusk avstyrks med hänvisning

till att frågan övervägs inom Regeringskansliet och något tillkännagivande

till regeringen därför inte är nödvändigt. Tre andra motioner (s respektive

m) vari begärs skilda ändringar i sekretesslagen avstyrks med hänvisning

till den beredning i Regeringskansliet som pågår med anledning av

Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag till ny sekretesslag.

Motionerna

I flera motioner begärs en översyn av sekretesslagen bl.a. i syfte att

uppnå bättre samverkan mellan myndigheter. Anna Lindgren och Jeppe

Johnsson (m) begär i motion 2004/05:K296 att sekretessen mellan myndigheter

upphävs i syfte att förbättra möjligheterna att avslöja bidragsfusk.

Börje Vestlund (s) framhåller i motion 2004/05:K433 att de nuvarande

sekretessreglerna för med sig att Skatteverket och polisen kan göra

samma arbete för att utreda ekonomiska oegentligheter. De nuvarande

sekretessreglerna som ju är till för att skydda den enskilde gynnar i

dessa fall den ekonomiska brottsligheten.

Frågan om sekretess mellan kommuner tas upp i motion 2004/05:K439 av

Åsa Lindestam och Britt-Marie Lindkvist (båda s). Motionärerna föreslår

med hänsyn till barnens bästa att sekretess upphävs mellan kommuner

eller kommundelar vid vårdnadstvister.

Magdalena Andersson och Jan-Evert Rådhström (båda m) framhåller i motion

2004/05:K247 att sekretesslagens skydd för den personliga integriteten

i vissa undantagsfall kan komma att stå i motsatsförhållande till vad

som är bäst för individen. Sekretesslagen kan sålunda förhindra information

från exempelvis skola eller polis till föräldrar, eller i varje användas

som skäl för bristande information.

Gällande regler m.m.

Enligt 1 kap. 3 § första och andra styckena sekretesslagen (1980:100)

får en sekretessbelagd uppgift hos en myndighet inte röjas för annan

myndighet eller för annan verksamhetsgren inom samma myndighet, när de

är att betrakta som självständiga till varandra. Enligt förarbetena

(prop. 1979/80:2, Del A s. 90) var det angeläget att principen om att

sekretess också skall gälla mellan myndigheter slogs fast i lagen.

Lagstiftaren ansåg att ett fullgott integritetsskydd för information om

enskild hos myndighet i princip ställde krav på att informationen inte

vidarebefordrades utanför den verksamhet där den inhämtats. Uppgifter

hos en myndighet ansågs nämligen hos en annan myndighet kunna läggas

till grund för åtgärder som även om de var lagenliga hade en negativ

innebörd för den enskilde. Mot de integritetsvinster som skulle kunna

uppnås genom lagstadgandet om sekretess mellan myndigheter ställdes

faran för oförutsedda hinder i uppgiftsutbytet mellan myndigheter. Enligt

propositionen till sekretesslagen fick intressekonflikter som uppkom

lösas genom en i lag eller förordning stadgad uppgiftsskyldighet samt

genom en bestämmelse om undantag från sekretessen i de fall när det är

uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför

det intresse som sekretessen skall skydda.

Enligt 1 kap. 5 § sekretesslagen utgör sekretess inte hinder mot att

uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten

skall kunna fullgöra sin verksamhet. I propositionen (s. 123) uttalades

att det många gånger måste ligga inom myndighets verksamhet att se till

att misstanke om brott blir utredd. Som exempel nämndes när misstanke

om skattebedrägeri uppkommer hos taxeringsmyndighet.

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar sekretess inte att uppgift

lämnas till regeringen eller riksdagen eller - om uppgiftsskyldigheten

följer av lag eller förordning - till annan myndighet. Bestämmelser om

uppgiftsskyldighet finns i en rad lagar, t.ex. lagen om svenskt

medborgarskap, lagen om särskild personutredning i brottmål, lagen om

rättspsykiatrisk undersökning, socialtjänstlagen, tullagen och utlänningslagen.

I 14 kap. 2 § sekretesslagen regleras uppgiftslämnande i olika situationer.

Bestämmelsen möjliggör i många fall uppgiftslämnande mellan myndigheter

när syftet är att bekämpa brott , ordna ett effektivt delgivningsväsende,

eller att bistå personer med missbruksproblem och barn som far illa

Enligt 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen, den s.k. generalklausulen,

får, utöver vad som följer av 14 kap. 1 och 2 §§, sekretessbelagd

uppgift lämnas till myndighet om det är uppenbart att intresset av att

uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen

skall skydda.

Enligt förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets

beskattningsverksamhet skall på begäran av Försäkringskassan lämnas ut

vissa i förordningen angivna uppgifter ur beskattningsdatabasen i den

utsträckning det behövs för bl.a. kontroll av sjukpenninggrundande

inkomst, pensionsberäkning eller beräkning och kontroll av bostadsbidrag.

Det gäller bl.a. uppgifter om sammanlagda intäkts- och kostnadsposter

i inkomstslaget tjänst med allmän pension och tjänstepension som delbelopp

samt uppgift om överskott i inkomstslagen tjänst, näringsverksamhet och

kapital, och uppgift om förmögenhet och fastighet.

Enligt 14 kap. 2 § sjunde stycket sekretesslagen hindrar sekretess inom

hälso- och sjukvården (7 kap. 1 §) och socialtjänsten (7 kap. 4 § första

och tredje styckena) sekretesslagen inte att uppgift om enskild som

inte fyllt 18 år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika

eller flyktiga lösningsmedel eller närstående till denne lämnas från

myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan

myndighet om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård,

behandling eller annat stöd.

Gällande rätt innebär att uppgifter om misstänkt begången brottslighet

(inklusive straffbara förberedelse- och försöksbrott) kan lämnas ut med

tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket om annan påföljd än böter kan

förväntas. Myndigheterna får vid tillämpning av sistnämnda bestämmelse

enligt förarbetsuttalanden själva avgöra i vilka fall misstankarna är

av sådan styrka att uppgift bör lämnas till andra myndigheter. I den

mån en myndighet har rätt att lämna ut en uppgift med tillämpning av

sistnämnda bestämmelse är den enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen också

skyldig att lämna ut uppgifterna om uppgifterna begärs av en annan

myndighet. För vissa slag av sekretess finns en särreglering i 14 kap.

2 § femte stycket. Utöver de möjligheter att lämna ut uppgifter som

finns enligt 14 kap. 2 § fjärde och femte styckena kan uppgifter om

förestående brott lämnas med tillämpning av generalklausulen i 14 kap.

3 § sekretesslagen samt bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken

(underlåtenhet att anmäla brott) och 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken

(nödvärn och nöd). Slutligen kan uppgifter om bötesbrottslighet i vissa

fall lämnas med tillämpning av generalklausulen eller 1 kap. 5 §

sekretesslagen.

Myndighetsstrukturen för ekobrottsbekämpningen

För ekobrottsbekämpningen har Ekobrottsmyndigheten och särskilda

brottsenheter inom skatteförvaltningen inrättats. Enligt förordningen

(1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten är denna myndighet

en åklagarmyndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet.

Ekobrottsmyndigheten handlägger vissa typer av mål som rör ekonomisk

brottslighet.

Genom lagen (1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar

har skattemyndigheterna givits särskilda befogenheter att bl.a. biträda

vid utredning om brott. Skattebrottsutredningarna hålls genom bildandet

av särskilda skattebrottsenheter organisatoriskt avskilda från

skatteutredningar (jfr prop. 1997/98:10 s. 39 f.). Skattemyndigheternas

befogenheter gäller bara vissa i lagen uppräknade brott, t.ex. brott

enligt skattebrottslagen (1971:69) eller brott enligt 11 kap. 5 §

brottsbalken (bokföringsbrott). Biträde av skattemyndighet får begäras av

åklagare som leder förundersökning. Åklagare får begära biträde av

skattemyndigheten också i fråga om utredning av brott innan förundersökning

har inletts. Skattemyndigheterna får, utan att biträde begärs av åklagare,

under förutsättning bl.a. att brottet inte kan antas föranleda någon

annan påföljd än böter, utreda viss brottslighet om den misstänkte fyllt

21 år och kan antas erkänna gärningen. Skattebrottsenheterna får vidare

bedriva spaning och underrättelseverksamhet avseende sådana brott som

omfattas av lagens tillämpningsområde samt skall verka för att förebygga

sådana brott.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om ökat informationsutbyte i kontrollsyfte har varit föremål för

riksdagsbeslut hösten 2001 med anledning av propositionen Ökat

informationsutbyte mellan arbetslöshetsförsäkringen, socialförsäkringen och

studiestödet (prop. 2000/01:129, bet. 2001/02:KU3) och hösten 2002 med

anledning av regeringens proposition Sekretessfrågor - ekonomisk

brottslighet m.m. (prop. 2001/02:191, bet. 2002/03:KU13). Genom det

förstnämnda beslutet infördes en uppgiftsskyldighet för länsarbetsnämnderna,

de allmänna försäkringskassorna, Riksförsäkringsverket och Centrala

studiestödsnämnden gentemot arbetslöshetskassorna och en uppgiftsskyldighet

för arbetslöshetskassorna gentemot de nämnda myndigheterna och de

allmänna försäkringskassorna. De uppgifter som omfattas av uppgiftsskyldigheten

skall lämnas ut utan hinder av sekretess. Vidare beslutades om ändringar

i den särskilda lagstiftning som reglerar behandling av personuppgifter

i länsarbetsnämndernas, de allmänna försäkringskassornas och

Riksförsäkringsverkets verksamhet. Ändringarna innebar att det blev möjligt

för länsarbetsnämnderna, de allmänna försäkringskassorna och

Riksförsäkringsverket att lämna ut uppgifter till övriga aktörer i

informationsutbytet

på elektronisk väg och att dessa övriga aktörer har direktåtkomst till

informationen.

Genom det tidigare nämnda beslutet hösten 2002 om ändringar i sekretesslagen

i syfte att underlätta bekämpningen av ekonomisk brottslighet infördes

nya sekretessbestämmelser till skydd för utredningar eller planering av

andra åtgärder från myndigheternas sida samt sekretessbrytande bestämmelser

i syfte att effektivisera konkursutredningar. Även bestämmelser till

skydd för enskilda infördes. Regeringen diskuterade i propositionen

frågan om utlämnande av uppgifter om misstänkt brottslighet samt utlämnande

av uppgifter i brottsförebyggande syfte, men ansåg inte att den

sekretessbrytande bestämmelsen avseende uppgifter som angår misstankar om

brott då borde omarbetas eller kompletteras med sekretessbrytande

bestämmelser avseende uppgifter om planerad brottslighet.

Regeringen ansåg att gällande reglering erbjuder myndigheterna relativt

stora möjligheter att lämna uppgifter om misstänkt brottslighet när så

anses befogat. Regeringen erinrade om att föredragande statsråd, när

regleringen i 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen infördes,

uttalade att avsikten inte var att myndigheterna skulle vara passiva när

det uppkom misstankar om brott utan att han tvärtom ansåg att det var

önskvärt att myndigheterna utnyttjade de möjligheter att lämna ut

uppgifter om brott som den nya bestämmelsen innebar. Regeringen erinrade

också om föredragandens uttalande om att en myndighet, när den har rätt

att utlämna en uppgift, också skall lämna ut uppgiften om den begärs av

en annan myndighet. Sammantaget ansåg regeringen att det inte har anförts

tillräckligt starka skäl för att ändra befintlig reglering på det sätt

som hade föreslagits.

Ekosekretessutredningen hade förslagit en ny sekretessbrytande bestämmelse

för uppgifter som kan antas ha betydelse för en särskild undersökning

enligt polisdatalagen (1998:622) eller lagen (2001:85) om behandling av

personuppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet med innebörd

att den myndighet som bedriver den särskilda undersökningen skulle kunna

begära in uppgifter från andra myndigheter med stöd av 15 kap. 5 §

sekretesslagen.

Ett genomförande av förslaget skulle innebära att den myndighet som

bedriver den särskilda undersökningen skulle kunna bedriva undersökningen

mer effektivt. Denna ökade effektivitet måste dock enligt regeringen

vägas mot det integritetsintrång som uppgiftslämnandet skulle innebära.

Vid denna avvägning måste beaktas att kravet på att den särskilda

undersökningen skall avse brott, för vilket fängelse i två år ingår i

straffskalan, inte utgör en särskilt hög tröskel. Som exempel nämndes

att samtliga brott i 11 kap. brottsbalken - om brott mot borgenärer m.

m. - utom ringa bokföringsbrott uppfyller detta krav. Den sekretessbrytande

bestämmelsen hade även givits en generell avfattning, vilket innebar

att den omfattade alla typer av brott, inte bara sådana brott som brukar

hänföras till ekonomisk brottslighet. Med särskild undersökning avsågs

insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag

för beslut om förundersökning eller särskilda åtgärder för att förebygga,

förhindra eller upptäcka brott. Även om samtliga dessa syften är viktiga

och angelägna hade de enligt regeringen en ganska vid omfattning. Med

hänsyn till att både den brottskatalog som skulle komma i fråga och de

syften för vilka en särskild undersökning kan inledas hade en vid

omfattning, fann regeringen att bestämmelsen skulle kunna leda till ett

informationsflöde mellan polismyndigheter, tullmyndigheter och andra

myndigheter som inte var godtagbart från integritetssynpunkt. Regeringen

ansåg att denna invändning i sig vägde så pass tungt att förslaget inte

borde genomföras, i varje fall inte i sin dåvarande utformning.

Det fanns emellertid enligt regeringen även en annan viktig synpunkt

som måste beaktas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet

hade anfört att utredningens förslag till sekretessbrytande bestämmelser

måste analyseras mot bakgrund av principen om "fair trial" i Europeiska

konventionen om mänskliga rättigheter. Sistnämnda princip anses innebära

att det inte är tillåtet att genom vitesförelägganden tvinga en person

att medverka i en brottsutredning om sig själv. På grund härav hade det

i taxeringslagen (1990:324), skattebetalningslagen (1997:483), lagen

(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter samt tullagen

(1994:1550) införts regler av innebörd att den skattskyldige, om det

fanns anledning att anta att denne begått brott, inte får föreläggas

vid vite att medverka i myndighetens utredning av en fråga som har

samband med den gärning som misstanken avser (prop. 1997/98:10, bet.

1997/98:SkU10, rskr. 1997/98:70).

En motsvarande bestämmelse hade även införts i lagen (2001:1227) om

självdeklarationer och kontrolluppgifter. Om t.ex. en skattemyndighet

skulle få en begäran från en polismyndighet att lämna sekretessbelagda

uppgifter till en särskild undersökning som syftar till att skapa

underlag till ett beslut att inleda förundersökning fick det enligt

regeringen således anses tveksamt om skattemyndigheten därefter skulle

kunna använda sig av vitesförelägganden i skatteärendet. Förslaget skulle

således kunna innebära att den myndighet som bedriver undersökningen

genom sin förfrågan om utfående av uppgifter avhänder den myndighet som

förfogar över uppgifterna möjligheten att använda sig av ett verktyg

som sistnämnda myndighet kan behöva i sin primära verksamhet. Med hänsyn

till att det här rör sig om en undersökning där det ännu inte kan antas

att brott som hör under allmänt åtal har förövats (jfr 3 § polisdatalagen

och 23 kap. 1 § rättegångsbalken) kunde man ifrågasätta om detta är

önskvärt. Det måste här bli fråga om en avvägning dels mellan hänsynen

till den enskildes integritet och myndigheternas behov av uppgifter för

sin verksamhet, dels en avvägning mellan olika myndigheters intressen

av att bedriva sin verksamhet effektivt. Regeringen hänvisade till att

om det under handläggningen av ett skatteärende uppstår misstankar om

brott som är tillräckligt konkreta har skattemyndigheten enligt gällande

reglering möjlighet att på eget initiativ lämna uppgifter till de

brottsutredande myndigheterna med tillämpning av 14 kap. 2 § fjärde stycket.

Myndigheten kan t.o.m. ha en skyldighet att anmäla misstankarna, jfr

uppgiftsskyldigheten enligt 17 § skattebrottslagen (1971:69). Regeringen

ansåg att frågan måste övervägas vidare under beaktande av de ovan

anförda synpunkterna.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Offentlighets- och sekretesskommittén har i sitt betänkande Ny sekretesslag

(SOU 2003:99) diskuterat balansen mellan offentlighet och sekretess och

föreslagit att sekretess även fortsättningsvis bör råda mellan myndigheter.

När det gäller sekretess för känsliga uppgifter om enskilda menar

kommittén att det finns vissa särskilt integritetskänsliga uppgifter

(hälsa och sexualliv) som är så känsliga att de bör kunna skyddas av

sekretess i vilken verksamhet de än förekommer. Enligt förslaget skall

dock sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte

hindra att uppgifter om enskild som behövs för att denna skall få

nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från myndighet

inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet

eller till enskild vårdgivare eller enskild verksamhet på socialtjänstens

område. Förslaget innebär också att personalen inom hälso- och sjukvården

eller socialtjänsten m.fl. skall få möjlighet att lämna uppgifter till

polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa

mot brottet inte bara som i dag när det gäller misstankar om brott för

vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, utan

även beträffande misstankar om försök till sådana brott.

Offentlighets- och sekretesskommittén föreslår även att ett förtydligande

införs i 2 § personuppgiftslagen så att det framgår att bestämmelserna

i personuppgiftslagen inte hindrar att en myndighet lämnar en personuppgift

till en annan myndighet när de utgör olika sekretessområden eller till

ett annat sekretessområde inom samma myndighet om utlämnandet sker enligt

sekretesslagen.

Enligt uppgift från Regeringskansliet har frågan om att stärka möjligheterna

för samkörning av register i syfte att avslöja bidragsfusk aktualiserats

inom Regeringskansliet och vissa övervägningar pågår. Offentlighets-

och sekretesskommitténs förslag är föremål för beredning i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Frågan om ytterligare utrymme för att samköra register i syfte att

avslöja bidragsfusk övervägs för närvarande inom Regeringskansliet. Mot

denna bakgrund är ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga

inte nödvändigt. Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag till ny

sekretesslag bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt utskottets

mening bör detta arbete avvaktas. Motionerna 2004/05:K247 (m), 2004/05:K296

(m), 2004/05:K433 (v) och 2004/05:K439 (s) avstyrks.

Fingerade personuppgifter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till pågående beredningsarbete en

motion (m) om skyddet för uppgifter om fingerad identitet.

Motionen

Ulf Sjösten och Cecilia Magnusson (båda m) tar i motion 2004/05:K204

upp frågan om hanteringen av uppgifter om skyddad identitet. Namnbyten

registreras hos folkbokföringen som skickar dessa uppgifter vidare inom

Skatteverket, där uppgifterna förmedlas vidare till kommuner och

myndigheter. Skatteverket rekommenderar myndigheterna att aldrig visa

uppgifter om en skyddad person, men myndigheterna väljer själva

tillvägagångssätt efter egen prövning, utan tillgång till polisens register

eller bakgrunden till spärrbeslutet. Informationsinsatser som gjorts

har inte gett tillräcklig effekt. Motionärerna begär lagändringar som

innebär att Skatteverket inte tvingas vidarebefordra sekretesskyddade

uppgifter utan särskild kontroll och prövning av orsaken till varför de

skall lämnas ut.

Bakgrund

Offentlighets- och sekretesskommittén föreslår i sitt huvudbetänkande

Ny sekretesslag (SOU 2003:99) ett förstärkt sekretesskydd för uppgifter

om kopplingen mellan verklig och fingerad identitet. Det föreslås en

bestämmelse om att sekretess skall gälla inom hela den offentliga

förvaltningen för uppgift om kopplingen mellan en enskilds verkliga och

fingerade identitet som hänför till ärende om fingerade personuppgifter

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde

lider men. Kommittén menar att det krävs en heltäckande reglering som

gäller i all offentlig verksamhet för att verkligen förhindra att

uppgifter om kopplingen mellan en enskilds verkliga och fingerade identiteter

hamnar i verksamheter där de står utan sekretesskydd.

Personsäkerhetsutredningen hade tidigare i betänkandet Nationell

handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71) föreslagit att

personer som utsätts för hot och förföljelse skall kunna medges att bli

folkbokförda i särskild ordning, s.k. skyddad folkbokföring.

Båda förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör resultatet av det beredningsarbete som

pågår i Regeringskansliet i fråga om skyddet för uppgifter om fingerad

identitet avvaktas. Motion 2004/05:K204 (m) avstyrks följaktligen.

Anmälan om könsstympning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till pågående beredningsarbete ett

motionsyrkande (m) om utrymmet för sjukvårdspersonal att anmäla misstankar

om könsstympning.

Motionen

Beatrice Ask m.fl. (m) framhåller i motion 2004/05:Ju488 yrkande 4 att

straffskalan för brott mot lagen om könsstympning är fängelse i högst

fyra år, vilket hindrar sjukvårdspersonalen att anmäla brott till polis

och åklagare. För att öka möjligheterna till lagföring borde enligt

motionärerna sekretessreglerna ändras så att uppgifter om könsstympning

får lämnas till polis och åklagare på samma sätt som uppgifter får lämnas

avseende brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte

har fyllt 18 år, vilket regleras i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Offentlighets- och sekretesskommittén har i sitt betänkande Ny sekretesslag

(SOU 2003:99) föreslagit att oavsett brottets svårighetsgrad skall

sekretess inte hindra att misstankar om könsstympning av underårig lämnas

från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen till

polis- och åklagarmyndighet.

Utskottets ställningstagande

Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag är för närvarande föremål

för beredning i Regeringskansliet. Resultatet av detta arbete bör enligt

utskottets mening inte föregripas. Motion 2004/05:Ju488 yrkande 4 (m)

avstyrks.

Hyresgäster hos kommunala bostadsföretag

Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till vikten av öppenhet och till det sekretesskydd som

finns avstyrker utskottet två motioner (båda s) om förstärkning av

integritetsskyddet för hyresgäster i kommunala bostadsuthyrningsföretag.

Motionerna

Två motioner tar upp det förhållandet att uppgifter i handlingar hos de

allmännyttiga företagen om hyresgäster och bostadssökande normalt är

offentliga. Siw Wittgren-Ahl och Hans Unander (båda s) begär i motion

2003/04:K300, liksom Lars Johansson (s) i motion 2004/05:K261, ett stärkt

integritetsskydd för dessa grupper. Motionärerna nämner att det kommunala

bostadsföretaget Poseidon i Göteborg genom en dom i kammarrätten tvingats

lämna ut sina hyresgästers namn, adress och personnummer till en journalist

och att en lista i Nässjö på boende som lämnat en skrivelse om en

störande hyresgäst lämnats ut - också efter en kammarrättsdom. Hyresgäster

har enligt motionerna ett alltför svagt skydd i sekretesslagen Skyddet

bör enligt motionerna förstärkas så att handlingar skall lämnas ut om

det kan antas att den enskilde inte lider men om uppgiften röjs.

Gällande regler

Enligt 7 kap. 25 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) gäller

sekretess i kommunal bostadsuthyrningsverksamhet för uppgift om enskilds

personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon

närstående till honom lider men om uppgiften röjs. Sekretesskyddet är

starkare än för de kommunala bostadsförmedlingarna genom att det inte

fordras betydande men för att sekretess skall gälla.

Svar på skriftlig fråga i riksdagen

Justitieminister Thomas Bodström anförde den 12 augusti 2004 som svar

på en skriftlig fråga (2003/04:1421) av Siw Wittgren-Ahl att bestämmelsen

ger skydd för typiskt sett känsliga uppgifter. Även uppgifter som i

normalfallet anses vara harmlösa omfattas av sekretess om de anses vara

känsliga i det enskilda fallet.

När sekretess för uppgifter om hyresgäster i kommunala bostadsföretag

skulle införas på 1990-talet diskuterades om den sekretessen borde göras

lika stark som sekretessen hos socialtjänsten. Regeringen ansåg

sammanfattningsvis att en så långtgående sekretess som finns hos socialtjänsten

inte kunde anses vara påkallad inom den kommunala uthyrningsverksamheten.

Även riksdagen gjorde bedömningen att den av regeringen föreslagna

sekretessbestämmelsen tillgodosåg integritetsintresset.

Justitieministern framhöll vidare att det av den dom som nämnts i den

skriftliga frågan och som rör frågan om utlämnande av namnen på de

hyresgäster som klagat på en störande hyresgäst, framgår att både det

kommunala bostadsföretaget och kammarrätten ansåg att dessa uppgifter

omfattades av sekretess. Den hyresgäst som klagomålen gällde hade

emellertid fått sitt hyreskontrakt upphävt och behövde uppgifterna för

att kunna föra sin talan i hyres- och arrendenämnden. Eftersom regler

om partsinsyn i mål och ärenden hos domstolar och andra myndigheter av

rättssäkerhetsskäl normalt har företräde framför bestämmelser om sekretess

fick hyresgästen ut uppgifterna. Av en annan dom som kammarrätten

meddelade samma dag framgår dessutom att en journalist som hade begärt ut

samma uppgifter inte fick ut dem eftersom de omfattades av

sekretess.

Justitieministern angav att när det gäller sekretess finns det alltid

motstående intressen som måste vägas mot varandra. När det gäller frågan

om sekretessen för uppgifter om enskildas personliga förhållanden i

kommunal bostadsuthyrningsverksamhet delade han den bedömning som

tidigare gjorts av regering och riksdag, nämligen att den aktuella

sekretessbestämmelsen har utformats på ett sätt som utgör en lämplig

avvägning mellan insynsintresset och sekretessintresset. Regeringen avsåg

inte att vidta några åtgärder för att skärpa sekretessen när det gäller

uppgifter om hyresgäster i allmännyttiga bostadsföretag.

Utskottets ställningstagande

Av förarbetena till bestämmelsen om sekretess i kommunal uthyrningsverksamhet

(prop. 1993/94:48, bet. KU 1993/94:13) framgår att bestämmelsen är ett

resultat av ingående avvägningar i fråga om balansen mellan behov av

insyn i den offentliga verksamheten och skydd för den enskildes privatliv.

Det sekretesskydd som nu finns i den kommunala uthyrningsverksamheten

är starkare än hos de kommunala bostadsförmedlingarna. Den avvägning

som ligger bakom bestämmelsen är enligt utskottets mening fortfarande

lämplig. Utskottet är inte berett att förorda att insynen i den kommunala

bostadsuthyrningsverksamheten försämras. Motionerna 2003/04:K300 (s)

och 2004/05:K261 (s) avstyrks.

Hantering av sekretessbelagda uppgifter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till tidigare ställningstagande två

motionsyrkanden (m) om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.

Motionerna

I motionerna 2003/04:K348 (yrkande 3) av Gunnar Hökmark m.fl. (m) och

2004/05:K225 (yrkande 3) av Göran Lennmarker m.fl. (m) begärs en bättre

hantering av sekretessbelagda uppgifter. I motionerna framhålls att den

ansvariga myndigheten har ett ansvar för att sekretessen ger ett fullgott

skydd för den enskildes privatliv och integritet. I vissa fall kan en

bruten sekretess innebära att en myndighet får svårare att leva upp

till den oväldiga behandling den har ett ansvar för, i andra att

myndighetens arbete, t.ex. polisutredning, förhindras eller försvåras.

Ytterst kan en bruten sekretess leda till att en rättsutredning inte

kan genomföras under de former som krävs för att den rättsliga processen

skall ha sin gilla gång. De läckor som i olika rättsutredningar leder

till medial exponering av enskilda människors privata förhållanden

urholkar enligt motionerna förtroendet för offentlighetsprincipen och

kan försvåra myndighetsutövning och rättsstatens försvar av den enskildes

rätt.

Tidigare behandling

Våren 2004 behandlade utskottet motionsyrkanden med delvis samma innebörd

som de nu aktuella motionsyrkandena. I betänkandet 2003/04:KU14 behandlades

sålunda fyra motionsyrkanden (m) om en översyn av meddelarskyddet i

inskränkande riktning mot bakgrund särskilt av läckor från polisen i

förundersökningar. Utskottet hänvisade till att Offentlighets- och

sekretesskommittén i sitt betänkande Ny sekretesslag (SOU 2003:99) bedömt

att det inte kommit fram några skäl att allmänt utvidga eller inskränka

meddelarfriheten och till att kommittén inte föreslagit några ändringar

när det gäller vilka tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten.

Motionsyrkandena avstyrktes.

Frågan om bevispersoners och målsägandes behov av skydd för personuppgifter

i förundersökningar m.m. behandlades i betänkandet 2003/04:KU17 med

anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade att Offentlighets-

och sekretesskommittén i betänkandet Ny sekretesslag hade understrukit

att ny lagstiftning inte ger något skydd i sig utan att det dessutom

krävs att bestämmelserna verkligen tillämpas av myndigheterna. Respektive

myndighet har ett ansvar att föra ut information om bestämmelserna till

myndighetens personal samt att följa upp att bestämmelserna tillämpas

på ett korrekt sätt. Utskottet avstyrkte motionsyrkanden med hänvisning

till att Offentlighets- och sekretesskommittén föreslagit en skärpning

av sekretessen för uppgifter om enskildas adress, hemtelefonnummer och

andra liknande uppgifter genom en sekretessbestämmelse som skall gälla

inom hela den offentliga förvaltningen och till att kommitténs förslag

remissbehandlades.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker motionerna

2003/04:K348 yrkande 3 (m) och 2004/05:K225 yrkande 3 (m).

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservation. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

DNA-register, punkt 1 (kd)

av Helena Höij (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om DNA-register. Därmed bifaller riksdagen motion

2003/04:Ju431 yrkande 2 och avslår motionerna 2003/04:K348 yrkande 8

och 2004/05:K225 yrkande 8.

Ställningstagande

Konsekvenserna av ett införande av ett DNA-register för hela befolkningen

bör utredas och analyseras. Frågan om att i framtiden registrera alla

svenska medborgare måste föregås av noggranna utvärderingar och utredningar

om vilka risker som skulle vara förenade med ett nationellt DNA-register.

Ett sådant tänkt register får absolut inte vara offentlig handling.

Det måste regleras i lag hur det skall kunna skyddas och på vilka grunder

informationen ska kunna hämtas samt av vilka. Detta bör ges regeringen

till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets hantering av ärendet har föranlett följande särskilda yttranden.

1. DNA-register, punkt 1 (fp)

Liselott Hagberg (fp) och Tobias Krantz (fp) anför:

I den brottsbekämpande verksamheten innebär användande av DNA-teknik

ett effektivare medel för att klara upp fler brott. DNA-tekniken innebär

också att rättssäkerheten stärks i och med att personer som är misstänkta

för brott snabbare kan frias från misstankar. Det är därför av stor

vikt att möjligheterna för rättsväsendet att använda DNA-teknik stärks.

Det är dock angeläget att lagstiftningen även fortsättningsvis föreskriver

att varken DNA-prov eller resultaten av DNA-analyserna får användas

till annat än kriminaltekniska undersökningar. Proverna skall inte kunna

användas för att ta fram annan information, t.ex. genetiska egenskaper,

utan får bara användas av åklagare och polis i identifikationssyfte i

kriminaltekniska undersökningar. Det är enligt vår mening otänkbart att

registrera hela befolkningen i ett DNA-register.

2. DNA-register, punkt 1 (c)

Kerstin Lundgren (c) anför:

Frågan om att utvidga DNA-registreringen är ytterst en avvägning mellan

den enskildes integritet och samhällets möjligheter att förebygga och

klara upp brott. Det kan inte anses skäligt att DNA-registrera alla

medborgare eller ens att använda DNA-registrering vid mindre brott som

renderar böter eller korta fängelsestraff. En förutsättning måste också

vara att tekniken är utformad så att det inte går att använda

DNA-registreringen till något annat än identifiering.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:K217 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av att skyndsamt lägga förslag om ett register över

personer som har djurförbud.

2003/04:K300 av Siw Wittgren-Ahl och Hans Unander (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om stärkt integritetsskydd för boende i kommunala bostadsföretag.

2003/04:K348 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om inrättande av DNA-register.

2003/04:K440 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om ett centralt register över personer som har djurförbud.

2003/04:Ju431 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda och belysa konsekvenserna av ett införande

av ett DNA-register för hela befolkningen.

2003/04:MJ402 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utarbetandet av ett centralt register över personer

med djurförbud.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:K204 av Ulf Sjösten och Cecilia Magnusson (båda m):

Riksdagen beslutar om ändringar i sekretesslagen i enlighet med vad som

anförs i motionen.

2004/05:K225 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om DNA-register.

2004/05:K247 av Magdalena Andersson och Jan-Evert Rådhström (båda

m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av sekretesslagen.

2004/05:K261 av Lars Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att stärka integritetsskyddet för hyresgäster i allmännyttan.

2004/05:K296 av Anna Lindgren och Jeppe Johnsson (båda m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om samverkan av myndigheter för att avslöja bidragsfusk.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att upphäva den myndighetssekretess som finns mellan

myndigheter.

2004/05:K340 av Staffan Danielsson och Kenneth Johansson (båda c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om registrering av mobiltelefoners kontantkort.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om friheten att surfa på Internet.

2004/05:K375 av Henrik von Sydow (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om tillsättandet av en utredning om gränsdragning för statens

möjligheter till data- och teleövervakning av den enskildes privatliv.

2004/05:K433 av Börje Vestlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att se över de nuvarande sekretessreglerna.

2004/05:K439 av Åsa Lindestam och Britt-Marie Lindkvist (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om behovet av att upphäva sekretess mellan kommuner.

2004/05:Ju488 av Beatrice Ask m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att hälso- och sjukvårdspersonal skall ges möjlighet

att anmäla misstänkt könsstympning till polis och åklagare.