Bet. 2004/05:LU13

Lagutskottets betänkande

2004/05:LU13

Namnlagen

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 13 motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 2004. Motionsyrkandena gäller i huvudsak frågor om

ändringar i 1982 års namnlag och behovet av en översyn av lagen.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden med

hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens sida och

pågående arbete.

I betänkandet finns en reservation och två särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ändringar i namnlagen

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L210, 2004/05:L239, 2004/05:L245

yrkandena 1 och 2, 2004/05:L248 yrkande 11, 2004/05:L297, 2004/05:L306,

2004/05:L307 yrkandena 1 och 2, 2004/05:L313 och 2004/05:L362 yrkande

7.

Reservation (m, fp, kd, c)

2. Retroaktiva namnbyten m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L232 och 2004/05:L362 yrkande

8.

Stockholm den 1 mars 2005

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Raimo

Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson

(s), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Rezene Tesfazion (s), Martin

Andreasson (fp), Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad (s), Henrik von

Sydow (m), Pia Nilsson (s), Johan Löfstrand (s), Mia Franzén (fp),

Ingemar Vänerlöv (kd) och Rune Berglund (s).

Utskottets överväganden

Ändringar i namnlagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller namnlagen. Utskottet hänvisar

till tidigare ställningstaganden från riksdagens sida och pågående arbete.

Jämför reservation (m, fp, kd, c) och särskilt yttrande 1 (v).

Historik

Lagreglering av namnskicket är en förhållandevis modern företeelse i

vårt land. Vid slutet av 1800-talet fanns i princip regler endast om

förvärv och skydd för vissa adliga släktnamn samt bestämmelser om

namnbyte för personer inom krigsmakten och för sjömän. I övrigt kunde i

praktiken namn fritt antas och bytas.

Med 1901 års släktnamnsförordning infördes bestämmelser om när nytt

släktnamn fick antecknas i kyrkboken, vilket innebar att den dittills

fria rätten att anta släktnamn inskränktes. Genom den familjerättsliga

lagstiftningen åren 1915-1920 reglerades de familjerättsliga namnförvärven.

Bland annat infördes med giftermålsbalken av år 1920 en skyldighet för

kvinnan att anta mannens släktnamn vid giftermål. En samlad reglering

på namnområdet kom emellertid till stånd först genom 1963 års namnlag.

Förhållandevis kort tid efter det att 1963 års namnlag införts kom i

olika sammanhang - bl.a. i riksdagen - att framföras krav på en ny reform.

I ett betänkande år 1971 (bet. LU 1971:18) med anledning av en motion

om bl.a. rätt för makar att anta hustruns släktnamn framhöll lagutskottet

att flera nya lagar tillkommit inom familjerättens område sedan 1963

års namnlag trädde i kraft. Utskottet anförde vidare att utvecklingen

i samhället gått mot en ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Enligt

utskottets mening var från familjerättslig synpunkt reglerna om mannens

rätt att förvärva hustruns släktnamn i behov av en modernisering. I

sammanhanget borde enligt utskottet också beaktas att släktnamnet genom

den ökade användningen av personnummer fått minskad betydelse för

samhällets behov av att kunna identifiera medborgare. Utskottet ansåg att

reglerna om makars rätt att anta endera partens släktnamn borde ses

över, men att en översyn inte borde begränsas till denna fråga utan

omfatta hela namnlagen. Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen

till känna (rskr. 1971:261).

Härefter tillsatte regeringen en utredning - Namnlagsutredningen.

Utredningen lät Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet utföra

en undersökning av den uppfattning som råder hos allmänheten när det

gäller rätten att bära släktnamn.

Efter nordiskt samarbete slutförde Namnlagsutredningen sitt uppdrag år

1979 genom att överlämna betänkandet (SOU 1979:25) Nya namnregler.

Våren 1982 överlämnade regeringen en proposition med förslag till en ny

namnlag, som skulle ersätta 1963 års lag. Förslaget antogs av riksdagen

med vissa ändringar (prop. 1981/82:156, bet. LU41, rskr. 357).

Närmare om gällande rätt

Namnlagen (1982:670) trädde i kraft den 1 januari 1983. Till grund för

lagstiftningen ligger en strävan till jämlikhet i namnrättsligt hänseende

mellan kvinnor och män och till lika behandling av barn till föräldrar

som är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar. 1982 års

namnlag kännetecknas vidare av att den ger ett betydligt större utrymme

än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn

han eller hon vill bära.

Med personnamn avses efternamn, mellannamn och förnamn. Namnlagens

bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att barn vid födseln förvärvar

föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om föräldrarna har

olika efternamn, får de välja vilketdera namnet barnet skall ha, såvida

de inte redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant

fall förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda

syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett namn

som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan, anses barnet

vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln till ett

annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom

anmälan till Skatteverket. Om byte skall ske till ett efternamn som

någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap med annan än den andra

av föräldrarna, krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan

till Skatteverket kan byte ske även till ett efternamn som någon av

föräldrarna senast har burit som ogift. Så länge ett barn är under 18

år kan barnet med stöd av de redovisade bestämmelserna flera gånger

byta till ett efternamn som har anknytning till någon av föräldrarna (5

§).

Beträffande makars efternamn innebär namnlagen i huvudsak att makarna

vid äktenskapets ingående kan välja mellan att antingen få namngemenskap

genom att en av dem tar den andras efternamn eller behålla sina efternamn

från tiden före giftermålet (9 §). Om makarna bär olika efternamn kan

den ena av dem under äktenskapet byta till den andras efternamn. Har

den ena maken vid giftermålet eller senare bytt till den andras efternamn

kan den maken ta tillbaka sitt efternamn som ogift. Som en generell

regel gäller att en make som en gång bytt sitt efternamn inte därefter

kan byta till den andra makens efternamn (10 §). Av lagen (1994:1117)

om registrerat partnerskap följer att de bestämmelser i namnlagen som

talar om äktenskap och make skall tillämpas på ett motsvarande sätt på

registrerat partnerskap och registrerad partner.

Den som i andra fall än som ovan redovisats vill byta sitt efternamn

kan få tillstånd härtill efter ansökan hos Patent- och registreringsverket.

Byte kan ske till ett nybildat efternamn eller till något annat efternamn.

Om sådant namnbyte skett en gång krävs det särskilda skäl för ytterligare

byten (11 §). Obegränsade möjligheter till namnbyten har ansetts kunna

komma att missbrukas av den som vill undandra sig sina förpliktelser

mot det allmänna eller som ägnar sig åt brottsliga förfaranden.

Som nybildat efternamn får inte godkännas namn som till bildning, uttal

eller stavning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som

efternamn här i landet. Namn som är i bruk som förnamn får godkännas

som nybildat efternamn endast i undantagsfall. Dubbelnamn får inte

godkännas som nybildat efternamn och inte heller namn som kan uppfattas

som en benämning på järnvägsstationer, postkontor eller liknande och

därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda allmänheten.

Detsamma gäller för namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda

till obehag för den som bär det (12 §). Vidare gäller - vare sig det är

fråga om ett nybildat eller annat efternamn - att som efternamn inte

får godkännas namn som lätt kan förväxlas med efternamn som någon annan

har rätt att bära enligt namnlagen, allmänt känt efternamn som burits

av en utdöd släkt, allmänt känt utländskt efternamn, konstnärsnamn eller

likartat namn, beteckning för stiftelse, ideell förening eller liknande,

annans firma, varumärke eller annat kännetecken eller titel på litterärt

eller konstnärligt verk. Om någon efter ansökan har förvärvat ett

nybildat namn kan vissa anhöriga till sökanden med dennes samtycke få

förvärva samma efternamn (13 §). Detta gäller dock inte sökandens make.

Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse som medger byte till

ett efternamn utan hinder av de begränsningar som redovisats ovan (14 §

andra stycket). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på särskilda fall,

då det kan föreligga starka skäl att tillåta namnbyte även om de

stadgade villkoren inte är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14 § andra

stycket skall medges krävs synnerliga skäl. Som exempel på sådana skäl

nämns i förarbetena (prop. 1963:33 s. 99) att en person under lång tid

faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell rätt att bära namnet

eller att en person vill förvärva ett namn som tidigare burits i hans

släkt.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är bildade på genitiven

av faderns respektive moderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter.

Sådana namnbildningar kan godkännas som förnamn och således ges ett

barn vid födseln (34 §). Patronymikon och metronymikon som förnamn kan

också förvärvas senare i livet genom anmälan till skattemyndigheten

eller ansökan hos Patent- och registreringsverket (31 och 33 §§). Det

är också möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller

metronymikon som efternamn, dock endast om det föreligger särskilda

skäl (14 § första stycket).

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963 års lag

kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn

och efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt 1963 års lag beträffande

tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa både sin

nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan också genom

mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare äktenskap.

För barn finns möjlighet att genom mellannamn visa samhörighet med

båda sina föräldrar när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller

adoptivbarn och barn som är placerade i familjehem i förhållande till

adoptivföräldrar respektive familjehemsföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn för make (24-29 §§)

innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andre makens

efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda

makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av

dem med den andre makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn,

under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett

tidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts

börja bära den andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning

är dock att denne samtycker till det.

Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att samtidigt

bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla

detta till Skatteverket. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet

skall också anmälan härom göras till Skatteverket (29 §). Till skillnad

från efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare

till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn bestående

av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel

förenade med varandra genom ett bindestreck. Från och med 1963 års lag

är det inte möjligt att förvärva dubbelnamn, och 1982 års namnlag

innehåller, som redan nämnts, en uttrycklig bestämmelse om att dubbelnamn

inte får godkännas som nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle

kunna tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses

genom mellannamn.

Beträffande förnamn innebär namnlagen sammanfattningsvis följande. Ett

barn skall inom tre månader från födelsen ges ett eller flera förnamn.

Förnamn kan bytas ut, strykas eller läggas till genom en anmälan till

Skatteverket. En sådan anmälan får endast göras vid ett tillfälle. Ett

av de ursprungliga förnamnen skall dock alltid behållas. Ytterligare

förnamnsändringar prövas av Patent- och registreringsverket. Enligt

34 § namnlagen får som förnamn inte godkännas namn som kan väcka anstöt

eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn

som av någon anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

I namnlagen finns vidare en bestämmelse om s.k. gårdsnamn (35 §). Den

som invid ett förnamn vill bära ett gårdsnamn kan anmäla det till

Skatteverket. Gårdsnamn utgör inte ett förnamn utan är ett tillnamn av

eget slag. Det är bara gårdsnamn som är i bruk som tillnamn enligt gammal

sedvänja som får användas. Vidare krävs att den som vill bära gårdsnamnet

har anknytning till det genom släktskap eller äktenskap.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan även för

medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta här i landet.

Andra utländska medborgare som har hemvist i Sverige har möjlighet att

förvärva och ändra namn i enlighet med namnlagens bestämmelser - med

undantag dock för reglerna om automatiska namnförvärv - men de kan välja

att i stället vända sig till myndigheterna i sitt hemland och byta namnet

enligt lagen där.

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen ankommer

det som tidigare berörts på Skatteverket att handlägga frågor om förvärv

av barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k. familjerättsliga

namnförvärv). Skatteverket har också hand om så gott som alla frågor

som gäller mellannamn och förnamn. Ärenden om namnförvärv som inte sker

automatiskt tas upp genom anmälan. Någon avgift utgår inte.

I frågor om byte till efternamn som inte kan fås genom ett familjerättsligt

namnförvärv (s.k. administrativa namnförvärv) och vissa ändringar av

förnamn är Patent- och registreringsverket behörig myndighet som tar

upp ärendet efter ansökan. Ansökningsavgiften uppgår enligt 1 §

namnförordningen (1982:1136) till 800 kr om ansökan avser förnamn och till

1 500 kr om den avser efternamn.

När det gäller byte av barns efternamn uppställs i några fall krav på

att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. Det gäller då

barn under 18 år står under vårdnad av endast den ena av föräldrarna

men bär den andras efternamn och vill byta detta utan att den andra

lämnar samtycke därtill (6 §), då adoptivbarn i motsvarande fall vill

byta efternamn (7 §) och då barn som är placerade i familjehem vill

byta till familjehemsföräldrarnas namn (8 §).

Beslut av Skatteverket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol

(länsrätt). Den som inte är nöjd med länsrättens beslut får överklaga

det till kammarrätten, varvid krävs prövningstillstånd. Patent- och

registreringsverkets beslut får överklagas till Patentbesvärsrätten.

Kammarrättens och Patentbesvärsrättens beslut enligt namnlagen kan

överklagas till Regeringsrätten där det krävs prövningstillstånd.

För den som är under 18 år gäller att anmälan eller ansökan i mål eller

ärende enligt namnlagen skall göras av barnets vårdnadshavare. Om barnet

fyllt 12 år krävs som regel samtycke av barnet (48 §).

Särskilda bestämmelser om könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställande

av könstillhörighet i vissa fall. Den som sedan ungdomen upplever att

han tillhör ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen och

sedan avsevärd tid uppträder i enlighet härmed samt måste antas även

framdeles leva i en sådan könsroll kan efter egen ansökan få fastställt

att han tillhör det andra könet. En sådan fastställelse kan meddelas

endast om sökanden fyllt 18 år och undergått sterilisering eller av

annan orsak saknar fortplantningsförmåga. Vidare får fastställelse

meddelas endast för ogift svensk medborgare. Det är Socialstyrelsen som

prövar frågor om fastställelse av könstillhörighet. Prövningen föregås

av en omfattande utredning som kan pågå under flera år och som bl.a.

innefattar psykiatriska, psykologiska och somatiska bedömningar.

Enligt Patent- och registreringsverkets och Patentbesvärsrättens praxis

gäller att en man inte får byta till ett kvinnligt förnamn och att en

kvinna inte får byta till ett manligt förnamn. Ett sådant namnbyte anses

strida mot 34 § namnlagen. Däremot medges byte till ett könsneutralt

förnamn.

Såvitt gäller transsexuella personer kan Socialstyrelsen under pågående

utredning enligt 1972 års lag i vissa fall meddela ett delbeslut för

att användas i namnfrågan. Med stöd av ett sådant beslut är det möjligt

att - om övriga förutsättningar är uppfyllda - byta till ett förnamn

som är förknippat med det andra könet.

Motionerna

Rolf Gunnarsson (m) anser i motion L210 att möjligheterna att byta namn

till s.k. gårdsnamn skall utökas och begär ett tillkännagivande härom.

I motion L239 begär Inger René m.fl. (m) att regeringen skall lägga

fram förslag till ändringar i namnlagen så att endast immaterialrättsligt

skyddade värden skall begränsa medborgarnas möjligheter att själva välja

sina namn. Enligt motionärerna är personnamnet en stor del av den

personliga integriteten, och det bör därför i större utsträckning än i

dag vara möjligt att ändra efter egna önskemål.

Ana Maria Narti och Heli Berg (båda fp) anför i motion L245 att namnlagen

inte uppfyller de behov som finns i dagens mångkulturella samhälle.

Motionärerna anser bl.a. att möjligheterna att byta till ett efternamn

som tidigare har gått i tradition inom släkten bör utökas. Vidare bör

det vara möjligt att anpassa stavningen av efternamn till svenskt

språkbruk, utan hinder av att andra personer bär samma efternamn i Sverige.

Även frågor om s.k. dubbelnamn och mellannamn tas upp i motionen.

Motionärerna begär tillkännagivanden om dels behovet av ändringar i

namnlagen (yrkande 1), dels att regeringen skall tillsätta en utredning

för att ändra namnlagen i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande

2).

Behovet av att anpassa namnlagen till dagens mångkulturella samhälle

tas upp även i motion L248 av Jan Ertsborn m.fl. (fp). Motionärerna

pekar vidare på de konsekvenser bestämmelserna om mellannamn och efternamn

får för barn till ogifta respektive gifta föräldrar. I motionen begärs

ett tillkännagivande om att regeringen snarast genomför den av riksdagen

år 2001 begärda undersökningen om namnlagen (yrkande 11).

Frågor om mellannamn behandlas i ytterligare ett antal motioner. I motion

L297 av Annika Qarlsson och Roger Tiefensee (båda c) anförs att mellannamn,

om begreppet alls skall finnas kvar, bör betraktas som efternamn så

att det kan föras vidare från föräldrar till barn. Även när det gäller

förnamn finns enligt motionärerna regler som kan upplevas som otydliga

och orättvisa. Människor bör därför ges rätten att själva välja sina

namn, så länge det inte skadar någon annan eller strider mot

immaterialrättsligt skyddade värden. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att namnlagen skall ses över. Liknande synpunkter förs fram i motion

L307 av Sven Bergström och Agne Hansson (båda c) i vilken det också

begärs ett tillkännagivande om en översyn av namnlagen (yrkande 1).

Därutöver anser motionärerna att all handläggning av namnbytesfrågor

bör samlas hos en myndighet för att få en mer enhetlig praxis och mindre

utrymme för godtycke i bedömningarna. Ett tillkännagivande begärs i

enlighet härmed (yrkande 2).

I motion L306 begär Tasso Stafilidis m.fl. (v) att regeringen skall

lägga fram förslag till ändringar i namnlagen. Även i denna motion

framförs synpunkter på behovet av att ändra bestämmelserna för mellannamn

och att möjligheterna att själv få välja förnamn bör utökas. Vidare

pekar motionärerna på att det föreligger en särskild problematik för

transsexuella personer. Motionärerna anser att det inte finns något

skäl att förbjuda någon att bära ett visst förnamn enbart för att det

förknippas med det andra könet. Tillkännagivanden om en könsneutral

namnlag, i den meningen att en transsexuell person skall kunna använda

det namn personen vill oavsett kön, begärs också i motionerna L313 av

Maria Öberg (s) och L362 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, fp, c, mp)

(yrkande 7).

Tidigare ställningstaganden

Utskottet har behandlat motionsyrkanden om ändringar i namnlagen vid

ett flertal tidigare tillfällen. Våren 2001 uttalade utskottet att det

snart gått 20 år sedan namnlagen trädde i kraft. Efter lagens tillkomst

har förhållandevis få ändringar gjorts i den namnrättsliga lagstiftningen,

och det kunde, enligt utskottets mening, inte uteslutas att synen på

hur namnskicket lämpligen bör vara reglerat ändrats. Utskottet ansåg

mot den bakgrunden att tiden var mogen för att göra en undersökning för

att utröna huruvida de avvägningar som gjordes i samband med namnlagens

tillkomst mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och enskildas

önskemål att fritt välja namn fortfarande kan anses vara bärkraftiga.

Det bör ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna för ett

sådant arbete. Om det av utskottet förordade undersökningsarbetet ger

vid handen att det föreligger ett klart och uttalat behov av lagändringar

bör, anförde utskottet, regeringen ta upp frågan om vilka lagstiftningsåtgärder

som är påkallade och meddela direktiv för ett sådant lagstiftningsarbete.

Detta gav riksdagen regeringen till känna (bet. 2000/01:LU11, rskr.

140).

Då utskottet senast, våren 2004, hade att behandla motionsyrkanden om

ändringar i namnlagen konstaterades att det gått tre år sedan riksdagens

tillkännagivande, och utskottet beklagade att regeringen ännu inte hade

initierat någon sådan undersökning som angetts i tillkännagivandet.

Enligt utskottets mening var det hög tid att regeringen utan dröjsmål

lät göra den beställda undersökningen. Utskottet ansåg att något

ytterligare tillkännagivande i frågan knappast var meningsfullt (bet.

2003/04:LU22). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Efter det att utskottet senast tog ställning till motionsyrkanden om

ändringar i namnlagen har Justitiedepartementet fått del av skrivelser

från såväl Språk- och folkminnesinstitutet som Patent- och registreringsverket

(PRV) om behovet av en översyn av namnlagen. Språk- och folkminnesinstitutet

understryker i en skrivelse i juni 2004 behovet av en översyn av lagen

och dess tillämpning från språklig synpunkt. Såvitt utskottet erfarit

gav Justitiedepartementet därefter PRV möjlighet att inkomma med synpunkter

i ärendet, och PRV har i en skrivelse i februari 2005 belyst behovet av

att namnlagen ses över och att rättsreglerna anpassas till samhällsmedborgarnas

behov av att förändra sina namn på ett lättbegripligt och rättssäkert

sätt. Enligt verket har behovet av en omarbetning av lagen tilltagit

under en längre tid.

Enligt uppgift från Justitiedepartementet avser regeringen nu, mot

bakgrund av ovan nämnda skrivelser, ta ställning till om det finns behov

av ändringar i namnlagen.

När nu utskottet åter har att behandla motionsyrkanden om ändringar i

namnlagen kan utskottet, med hänvisning till de synpunkter som lämnats

av PRV samt i ärendet väckta motioner, konstatera att tiden nu är mogen

för en översyn av namnlagen. Utskottet förutsätter att en sådan översyn

kommer till stånd utan något formellt tillkännagivande från riksdagens

sida och att de frågeställningar som tas upp i motionerna kommer att

uppmärksammas i detta arbete.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L210,

L239, L245 yrkandena 1 och 2, L248 yrkande 11, L297, L306, L307 yrkandena

1 och 2, L313 och L362 yrkande 7.

Retroaktiva namnbyten m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller retroaktiva namnbyten. Jämför

särskilt yttrande 2 (fp, v).

Motionerna

Tasso Stafilidis m.fl. (v) begär i motion L232 att regeringen tillsätter

en utredning med uppdrag att se över möjligheten att genomföra ändringar

i lagstiftningen som innebär att en person som har bytt namn eller

personnummer kan få dessa uppgifter ändrade retroaktivt. Motionärerna

pekar på att personer som t.ex. genomgått ett könsbyte inte kan få sin

namnidentitet ändrad retroaktivt i olika typer av dokument, som t.ex.

betyg, anställningsintyg och pass. Detsamma gäller människor som av

någon annan anledning ändrat namnidentitet eller personnummer.

Ett tillkännagivande med motsvarande innehåll begärs i motion L362

yrkande 8 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, fp, c, mp).

Tidigare ställningstaganden

Motsvarande motionsyrkanden har avstyrkts av utskottet vid flera tidigare

tillfällen, senast våren 2004 (bet. 2003/04:LU22). Utskottet har därvid

utgått från att frågeställningarna kan komma att bli föremål för närmare

överväganden inom ramen för det arbete rörande namnlagen som utskottet

förordade våren 2001, men att de också torde kunna bli föremål för

närmare överväganden i andra sammanhang.

Utskottets ställningstagande

Som redan framgått har utskottet konstaterat att tiden nu är mogen för

en översyn av namnlagen. Utskottet förutsätter att de synpunkter som

tas upp av motionärerna kommer att beaktas inom ramen för en sådan

översyn. Mot denna bakgrund kan det inte nu anses påkallat med någon

vidare åtgärd från riksdagens sida, och utskottet föreslår att riksdagen

avslår motionerna L232 och L362 yrkande 8.

Reservation

Ändringar i namnlagen, punkt 1 (m, fp, kd, c)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Martin Andreasson (fp), Viviann

Gerdin (c), Henrik von Sydow (m), Mia Franzén (fp) och Ingemar Vänerlöv

(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om ändringar i namnlagen. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2004/05:L210, 2004/05:L239, 2004/05:L245 yrkandena 1 och 2,

2004/05:L248 yrkande 11, 2004/05:L297 och 2004/05:L307 yrkandena 1 och

2 samt avslår motionerna 2004/05:L306, 2004/05:L313 och 2004/05:L362

yrkande 7.

Ställningstagande

Namnlagen som är från 1982 innehåller inskränkningar i möjligheterna

att fritt välja och byta namn. Enligt vår mening är det också nödvändigt

med vissa skyddsregler i lagstiftningen. Att neka en person att ta ett

namn som är immaterialrättsligt skyddat är en sådan nödvändig skyddsregel.

Som anges i flera av de nu aktuella motionerna innehåller dock namnlagen

en mängd bestämmelser som inskränker och komplicerar människors val av

namn. Det gäller såväl förnamn som mellannamn och efternamn. Personnamnet

är en stor del av den personliga identiteten och bör, enligt vår

uppfattning, i högre utsträckning vara möjligt att ändra efter egna önskemål.

Förutom att lagstiftningen i sig lägger hinder i vägen för människors

önskemål när det gäller val av namn visar utvecklingen i praxis också

på bristande enhetlighet och bedömningar som närmast framstår som

godtyckliga.

Redan våren 2001 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om behovet av en

undersökning om de avvägningar som gjordes i samband med namnlagens

tillkomst fortfarande kunde anses bärkraftiga. Om det förordade

undersökningsarbetet skulle ge vid handen att det förelåg ett klart och

uttalat behov av lagändringar borde, enligt tillkännagivandet, regeringen

ta upp frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som är påkallade och meddela

direktiv för ett sådant lagstiftningsarbete.

Såvitt vi erfarit har Patent- och registreringsverket (PRV) nyligen

getts möjlighet att inkomma med synpunkter i frågan. Genom en skrivelse

till Justitiedepartementet har PRV belyst behovet av att namnlagen ses

över och att rättsreglerna bättre anpassas till samhällsmedborgarens

behov av att förändra sina namn på ett lättbegripligt och rättssäkert

sätt. I skrivelsen behandlar PRV ett antal områden i namnlagen som enligt

verkets mening behöver ses över. Vidare kommenterar PRV en skrivelse

till Justitiedepartementet i vilken Språk- och folkminnesinstitutet

understryker behovet av en översyn av namnlagen och dess tillämpning

från språklig synpunkt. PRV anser att behovet av en omarbetning av

namnlagen har tilltagit under en längre tid, vilket bl.a. den ökande

mängden av ansökningsärenden till PRV visar. PRV pekar också på att

nuvarande namnlag, sedan tillkomsten år 1982, bara genomgått vissa smärre

förändringar trots att ett stort antal motioner med förslag om ändringar

i lagen under senare tid har väckts i riksdagen.

Vi anser att det genom PRV:s skrivelse är klarlagt att det föreligger

ett behov av en översyn av namnlagen. En sådan översyn måste, som följer

av såväl PRV:s skrivelse som i ärendet väckta motioner, ha en bred

inriktning. Det får ankomma på regeringen att snarast ta initiativ till

en sådan översyn och därefter återkomma till riksdagen med erforderliga

lagförslag.

Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motionerna L210, L239,

L245 yrkandena 1 och 2, L248 yrkande 11, L297 och L307 yrkandena 1 och

2 samt med avslag på motionerna L306, L313 och L362 yrkande 7, som sin

mening ge regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Ändringar i namnlagen, punkt 1 (v)

Tasso Stafilidis (v) anför:

Jag anser att det bör vara tillåtet att byta förnamn till det som man

själv väljer. Enligt min mening skall namnlagens syfte vara att skydda

barn från att få namn som de kan få lida för senare i livet och skydda

från intrång i familjenamn. Bestämmelserna i namnlagen skall inte hindra

människor från att ta vilka förnamn de önskar. Endast immaterialrättsligt

skyddade värden skall begränsa medborgarnas möjligheter att själva välja

sina namn.

Vidare anser jag att det bör vara möjligt att få bära mellannamn eller

tilläggsnamn tillsammans med efternamn förbundet med bindestreck. Det

bör vara möjligt för två makar att var för sig behålla sina tidigare

familjenamn i kombination med den andre partnerns namn. Bestämmelserna

om mellannamn ger möjlighet att både ta en makes efternamn och lägga

till sitt tidigare namn som mellannamn samt att behålla sitt efternamn

före äktenskapet och lägga till den andra makens namn som mellannamn.

Bestämmelserna är dock konstruerade så att endast en av två makar har

rätt att lägga till ett mellannamn. Motivet härför är att en annan

ordning skulle innebära att makar skulle kunna ha två olika namnkombinationer,

något som uppenbarligen inte är tillfredsställande. Jag anser att lagens

två möjligheter att lägga till mellannamn skall kunna utnyttjas av båda

makarna.

Slutligen anser jag att barn i Sverige skall kunna döpas enligt isländskt

namnskick även när en förälder har svenskt medborgarskap.

I likhet med utskottet förutsätter jag att en översyn av namnlagen nu

kommer till stånd och att de frågeställningar som tas upp i motionerna

uppmärksammas i detta arbete. Mot den bakgrunden har jag valt att inte

reservera mig.

2. Retroaktiva namnbyten m.m., punkt 2 (fp, v)

Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v), Martin Andreasson (fp) och

Mia Franzén (fp) anför:

Vi anser att personer som bytt namnidentitet eller personnummer, exempelvis

på grund av könsbyte eller en hotbild mot den egna personen, i dag har

stora problem att kunna använda sig av äldre handlingar såsom betyg

eller anställningsbevis. Vi anser att det bör utredas om det finns

möjlighet att genomföra ändringar i relevant lagstiftning för att lösa

dessa problem, exempelvis så att en person som har bytt namnidentitet

eller personnummer kan ges ökad möjlighet att få registerutdrag och

liknande där äldre uppgifter återges med de nya personuppgifterna.

Utskottet har konstaterat att tiden nu är mogen för en översyn av namnlagen.

Vi anser att denna fråga bör inkluderas i en sådan översyn och har

därför valt att inte reservera oss.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:L210 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om möjligheter att byta namn till s.k. gårdsnamn.

2004/05:L232 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att

se över möjligheten att genomföra ändringar i relevant lagstiftning så

att en person som har bytt namnidentitet eller personnummer kan få dessa

uppgifter ändrade retroaktivt.

2004/05:L239 av Inger René m.fl. (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i

namnlagen så att endast immaterialrättsligt skyddade värden begränsar

medborgarnas rättighet att själva välja sina namn i enlighet med vad

som anförs i motionen.

2004/05:L245 av Ana Maria Narti och Heli Berg (båda fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ändringar i namnlagen.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att

ändra nuvarande namnlag i enlighet med vad som anförs i motionen.

2004/05:L248 av Jan Ertsborn m.fl. (fp):

11. Riksdagen begär att regeringen snarast genomför den av riksdagen

tidigare krävda undersökningen gällande namnlagen.

2004/05:L297 av Annika Qarlsson och Roger Tiefensee (båda c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att en översyn av gällande namnlagstiftning görs i enlighet

med motionens intentioner.

2004/05:L306 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i

namnlagen (1982:670) i enlighet med det i motionen anförda.

2004/05:L307 av Sven Bergström och Agne Hansson (båda c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en översyn av gällande namnlagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att samla all handläggning av namnbytesfrågor hos en

och samma myndighet.

2004/05:L313 av Maria Öberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en könsneutral namnlag.

2004/05:L362 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, fp, c, mp):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om översyn av namnlagen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en utredning gällande person som har bytt namnidentitet

eller personnummer.