Bet. 2004/05:LU15

Lagutskottets betänkande

2004/05:LU15

Insolvensrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet elva motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 2004 som huvudsakligen gäller olika frågor på

insolvensrättens område. Därutöver behandlas ett motionsyrkande som gäller

2003 års reform av förmånsrättslagstiftningen. Motionen är väckt enligt

3 kap. 13 § riksdagsordningen med anledning av en händelse av större

vikt.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, i

huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens

sida och pågående beredningsarbete.

I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Konkurs

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L244, 2004/05:L335 och 2004/05:L371

yrkande 1.

Reservation 1 (c)

2. Skuldsanering

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L267, 2004/05:L355 och 2004/05:L384.

Reservation 2 (v)

3. Förmånsrättslagstiftningen

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L337 yrkande 5, 2004/05:L339 och

2004/05:MJ5 yrkande 29.

Reservation 3 (fp)

4. Återtagandeförbehåll

Riksdagen avslår motion 2004/05:L330.

5. Skydd av skeppsvrak

Riksdagen avslår motion 2004/05:Kr217 yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 8 mars 2005

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne

Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Christina Nenes (s), Hillevi Larsson

(s), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene

Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli Särnblad (s), Pia Nilsson

(s), Johan Löfstrand (s), Mia Franzén (fp), Ingemar Vänerlöv (kd), Ewa

Thalén Finné (m) och Johan Linander (c).

Utskottets överväganden

Konkurs

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller konkursinstitutet. Jämför

reservation 1 (c).

Bakgrund

Konkursinstitutet, som i huvudsak regleras i konkurslagen (1987:672),

har karaktär av generalexekution där i princip alla borgenärer deltar

och all gäldenärens egendom tas i anspråk. En konkurs förutsätter att

gäldenären är på obestånd. Härmed avses att gäldenären inte rätteligen

kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig.

Beslut om försättande i konkurs fattas av tingsrätt på ansökan av

gäldenären själv eller någon borgenär. En fysisk person som försatts i

konkurs får inte under konkursen driva näringsverksamhet som medför

bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Genom konkursbeslutet

förlorar gäldenären vidare rådigheten över den egendom som ingår i

konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället den förvaltare som utses av

rätten. Förvaltarens uppgift är att realisera tillgångarna i boet och

dela ut influtna medel till borgenärerna. Vid förvaltningen skall

förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt

vidta alla de åtgärder som kan främja en förmånlig och snabb avveckling

av boet. En konkurs kan avslutas på olika sätt, genom avskrivning på

grund av otillräckliga tillgångar, genom utdelning och genom ackord.

Ett ackord innebär att borgenärerna efterger sina fordringar i den mån

de inte får någon utdelning för dem. Efter en konkurs, som inte avslutas

med ackord, svarar gäldenären om denne är fysisk person för hela det

belopp av skulderna som inte betalats under konkursen, den s.k.

restskuldprincipen. Om ett bolag är försatt i konkurs och denna avslutas

utan överskott är bolaget upplöst.

Motionerna

I motion L244 av Lars Gustafsson (kd) tas frågan upp om konkursgäldenärens

ansvar för skulder som kvarstår obetalda efter det att konkursen avslutats.

Motionären påpekar att det i flera anglosaxiska länder finns bestämmelser

om s.k. discharge, dvs. skuldbefrielse, efter avslutad konkurs. I

motionen förespråkas att en sådan ordning skall införas även i Sverige i

fråga om fysiska personer som driver enskild firma. En borgenär som

inte erhållit utdelning i en sådan persons konkurs skall således inte,

menar motionären, kunna utsätta gäldenären för ytterligare indrivningsåtgärder

när det gäller kvarstående skulder. I motionen begärs ett tillkännagivande

om att regeringen skall se över konkurslagstiftningen med denna inriktning.

Viviann Gerdin (c) anför i motion L335 att konkursförvaltaren i dag kan

sälja fast egendom som ingår i ett konkursbo utan att egendomen bjuds

ut på den öppna marknaden. Detta leder, anser motionären, till flera

negativa effekter, bl.a. att antalet spekulanter begränsas och att

gäldenären kan känna en osäkerhet huruvida egendomen blir korrekt värderad.

Fast egendom som ingår i ett konkursbo bör således säljas på den öppna

marknaden av fastighetsmäklare. I motionen begärs ett tillkännagivande

om att konkurslagstiftningen skall ses över.

I motion L371 av Staffan Danielsson och Jörgen Johansson (båda c)

framhålls vikten av ett enklare regelverk vid start och drift av företag.

Motionärerna anför att en konkurs kan drabba en näringsidkare utan

dennes egen förskyllan och att tidigare konkurser i vissa branscher kan

leda till ett reellt näringsförbud under lång tid. Näringsidkaren kan

således inte verka inom sitt yrke, vilket äventyrar dennes möjlighet

att försörja sig. Detta är, menar motionärerna, i många fall inte rimligt

och hämmar nyföretagandet. I motionen begärs ett tillkännagivande om

att lagar och regeltillämpningar som bestraffar seriösa näringsidkare

som gått i konkurs skall utmönstras (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Vad först gäller frågan om införande av s.k. discharge i konkurs som

tas upp i motion L244 kan konstateras att ett bifall till motionen skulle

innebära ett avsteg från en grundläggande konkursrättslig princip, som

utskottet inte kan ställa sig bakom. Därtill kommer att det, som närmare

framgår av följande avsnitt, i viss mån är möjligt även för näringsidkare

att erhålla skuldbefrielse inom ramen för ett skuldsaneringsförfarande.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts bör motion L244 inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida.

När det så gäller frågan om försäljning av fast egendom under konkurs

påminner utskottet om att en sådan försäljning enligt gällande rätt kan

ske på en rad olika sätt, bl.a. med hjälp av fastighetsmäklare. Att,

som föreslås i motion L335, i konkurslagstiftningen införa en skyldighet

för konkursförvaltaren att anlita fastighetsmäklare vid försäljning av

fast egendom, bör inte komma i fråga, och utskottet föreslår att motionen

avslås.

Utskottet erinrar slutligen om att den grundläggande principen för

näringsverksamhet i Sverige är den fria etableringsrätten. Inom vissa

yrkesgrupper förekommer dock lagstadgade krav på auktorisation. I en

del fall krävs vidare tillstånd från myndighet för att bedriva viss

verksamhet, bl.a. inkassoverksamhet samt tillverkning och servering av

alkohol. Utskottet är från sina utgångspunkter inte berett att förorda

något uttalande från riksdagens sida med anledning av vad som anförts

i motion L371 yrkande 1. Som framhållits av näringsutskottet i tidigare

sammanhang bör i stället behovet och den närmare utformningen av

förekommande system för etableringskontroll prövas på varje enskilt sakområde

för sig (jfr bet. NU 1987/88:25 och 1989/90:NU7). Lagutskottet föreslår

därför att riksdagen avslår motion L371 yrkande 1.

Skuldsanering

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller skuldsanering och

överskuldsättning. Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare

ställningstaganden

och pågående beredningsarbete. Jämför reservation 2 (v).

Bakgrund

Genom skuldsaneringslagen (1994:334) har det införts möjligheter för

fysiska personer att under vissa förutsättningar helt eller delvis

befrias från en övermäktig skuldbörda. Som allmänna villkor för skuldsanering

gäller, enligt 4 § skuldsaneringslagen, att gäldenären är på obestånd

och så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala

sina skulder inom överskådlig tid. Vidare krävs att det vid en allmän

bedömning framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering.

Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder,

omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har

gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse

med borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen

av skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som

i huvudsak lämnats utanför det lagreglerade området, skall gäldenären

själv försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären

skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte

lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg

kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering

avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar

ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Om

någon borgenär motsätter sig förslaget, skall kronofogdemyndigheten

överlämna ärendet till allmän domstol som i ett tredje steg kan besluta

om tvingande skuldsanering.

Vid en skuldsanering skall, enligt 8 §, bestämmas en betalningsplan som

visar när och hur kvarstående belopp av varje borgenärs fordran skall

betalas. Betalningsplanen skall löpa under fem år, om det inte finns

särskilda skäl att bestämma en längre eller kortare tid. Av 27 § följer

att ett beslut om skuldsanering under vissa förutsättningar kan upphävas

eller ändras på ansökan av en borgenär. Så kan ske bl.a. om gäldenärens

ekonomiska förutsättningar väsentligt förbättrats.

Ursprungligen föreskrevs i 4 § att skuldsanering endast fick beviljas

under förutsättning att gäldenären inte var näringsidkare. Sedan den 1

september 1996 är det dock möjligt att i viss begränsad utsträckning

bevilja även fysiska personer som är näringsidkare skuldsanering. Sålunda

gäller beträffande näringsidkare, utöver de allmänna villkoren, enligt

4 a § att skuldsanering får beviljas endast om det finns särskilda skäl

med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och enkla

beskaffenhet. De näringsidkare som avses är de som driver rörelse som fysiska

personer i eget namn och därför inte har privatekonomi och rörelseekonomi

åtskilda, dvs. de näringsidkare vars verksamhet är av mycket blygsam

omfattning och av praktiska och kostnadsmässiga skäl därför inte kan

komma i fråga för företagsrekonstruktion. Vad gäller aktiva näringsidkare

anfördes i den proposition som låg till grund för 1996 års lagändring

bl.a. att gäldenärens ekonomiska förhållanden inte får vara föranledda

av den bedrivna näringsverksamheten. Tvärtom bör den bedrivna verksamheten,

anfördes det vidare, i regel vara sådan att den i stället för att

belasta gäldenärens ekonomi ger ett tillskott till den. Om verksamheten

belastar ekonomin bör den normalt avvecklas innan skuldsanering kan

komma i fråga. Riksdagen hade ingen annan uppfattning (prop. 1995/96:5

s. 166, bet. LU11, rskr. 279).

Pågående arbete

I november 2002 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag

att utvärdera och göra en översyn av skuldsaneringslagen (dir. 2002:139),

Skuldsaneringsutredningen. Utvärderingen skulle i första hand avse

förfarandet i skuldsaneringsärenden. Med utgångspunkt i utvärderingen

skulle utredaren bedöma om det nuvarande systemet för skuldsanering är

ändamålsenligt utifrån lagens syften eller om systemet borde ändras i

grunden. I uppdraget låg att lämna förslag till åtgärder som förbättrar

det nuvarande systemet eller lämna förslag till ett nytt system för

skuldsanering, om utvärderingen skulle visa att det finns skäl för det.

Uppdraget redovisades i augusti 2004 i betänkandet (SOU 2004:81) Ett

steg mot ett enklare och snabbare skuldsaneringsförfarande. I betänkandet

finns förslag som gäller bl.a. förfarandet i skuldsaneringsärenden,

förutsättningarna för beviljande av skuldsanering, myndigheters och

domstolars roll på området, betalningsplanen och omprövning av skuldsanering.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom

Regeringskansliet.

Motionerna

Anne-Marie Pålsson (m) anför i motion L384 att det i ett dynamiskt

näringsliv är angeläget att synen på misslyckande ändras så att den som

misslyckas ges möjlighet att starta på nytt utan att tyngas av

överskuldsättning under oöverskådlig tid. Motionären är kritisk till nuvarande

restriktiva inställning vad gäller möjligheterna för näringsidkare att

erhålla skuldsanering och förespråkar en lagändring som innebär att

fysiska personer som bedriver näringsverksamhet skall kunna beviljas

skuldsanering utan att tvingas att upphöra med verksamheten. I motionen

begärs ett tillkännagivande om att skuldsaneringslagens tillämpningsområde

skall utsträckas till att omfatta även aktiva näringsidkare.

I motion L267 av Jan Emanuel Johansson (s) framhålls att inga metoder

får lämnas oprövade när det gäller att underlätta för intagna på

fängelseanstalter att återvända till ett normalt liv efter avtjänat

fängelsestraff. En sådan åtgärd skulle, menar motionären, kunna vara att

ge de personer som efter frigivning bevisligen valt att förändra sitt

liv och som har stora skulder en avbetalningsplan under några år. En

frysning av skulderna under en tid skulle kunna vara en alternativ

lösning. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Tasso Stafilidis (v) framhåller i motion L355 vikten av att

återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa utformas på ett sådant sätt att det

lönar sig att ta ett arbete trots skuldbördan. Motionären påpekar att

Skuldsaneringsutredningen i sitt betänkande inte har tagit upp frågan

om hur utformningen av betalningsplanen under ett skuldsaneringsförfarande

skulle kunna förändras så att långtidsarbetslösa personer ges motivation

att arbeta under den femårsperiod som skuldsaneringen normalt pågår. I

motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på att regeringen skall

ta initiativ till att motionsspörsmålet övervägs närmare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen avstyrkt motioner med krav

på införande av utökade möjligheter för näringsidkare att erhålla

skuldsanering, senast våren 2004 i det av riksdagen godkända betänkandet

2003/04:LU23. Utskottet har därvid inte funnit skäl för riksdagen att

frångå de ställningstaganden som gjordes våren 1996 i fråga om skuldsanering

för näringsidkare. Inte heller nu har det framkommit några sådana skäl.

Riksdagen bör således avslå motion L384.

När det sedan gäller motion L267 vill utskottet först peka på den

möjlighet som finns att genom skuldsanering få en ordnad ekonomi, och att

därvid i första hand försöka få till stånd en avbetalningsplan efter

överenskommelse med borgenärerna. Som utskottet fann våren 2004 vid

behandlingen av en motion med samma inriktning som den nu aktuella, bör

det inte komma i fråga att införa särskilda regler för personer som

varit intagna på fängelser (se bet. 2003/04:LU23). Mot bakgrund av vad

som nu har sagts bör motion L267 inte föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida.

Utskottet konstaterar slutligen att den frågeställning som tas upp i

motion L355 knyter nära an till pågående beredningsarbete inom

Regeringskansliet med anledning av Skuldsaneringsutredningens betänkande. I

likhet med vad utskottet funnit tidigare vid behandlingen av liknande

motioner (se bl.a. bet. 2003/04:LU8) bör detta arbete inte föregripas

genom något uttalande från riksdagens sida. Motionen bör därför avslås.

Förmånsrättslagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller dels 2003 års reform av

förmånsrättslagstiftningen, dels lönegarantins omfattning. Utskottet

hänvisar i huvudsak till tidigare ställningstaganden. Jämför reservation

3 (fp).

Bakgrund

Den ordning i vilken betalningsanspråk skall tillgodoses vid konkurs

och utmätning regleras i förmånsrättslagen (1970:979) och i utsökningsbalken.

Utgångspunkten är att alla fordringar har samma rätt. I förmånsrättslagen

finns dock en uppräkning av vissa fordringar som har bättre rätt än

andra, dvs. förmånsrätt, och vilken ordning som gäller mellan dessa s.

k. prioriterade fordringar. I lagen görs skillnad mellan dels särskilda

förmånsrätter, som avser enbart viss egendom och som gäller både i

konkurs och vid utmätning, dels allmänna förmånsrätter, som avser all

gäldenärens egendom och som gäller enbart i konkurs.

Med företagshypotek avses en särskild säkerhetsrätt som utvecklats för

att näringsidkares rörelseegendom skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhet

utan att näringsidkaren behöver avstå från besittningen till egendomen.

Bestämmelser om företagshypotek fanns tidigare i den numera upphävda

lagen (1984:649) om företagshypotek. Lagen innebar att en näringsidkare

genom inskrivning i ett särskilt register kunde beviljas företagsinteckning

i sin näringsverksamhet. Som bevis för inskrivningen utfärdades ett

företagshypoteksbrev att överlämnas till en borgenär som säkerhet för

en fordran. Borgenären hade därmed säkerhet i form av företagshypotek

och förmånsrätt till betalning ur den egendom som utgjorde underlag för

inteckningen. Företagshypoteket gällde i den lösa egendom som tillhörde

näringsidkaren och verksamheten. Underlaget kunde således skifta från

tid till annan. Företagshypoteket gav, enligt 5 § förmånsrättslagen,

särskild förmånsrätt och gällde således både vid konkurs och vid utmätning.

Statens fordringar på skatt och allmänna avgifter hade, före den 1

januari 2004, allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen.

Skatteförmånsrätten gällde efter de särskilda förmånsrätterna och den allmänna

förmånsrätten för nya fordringar under rekonstruktionsförsök. Efter

skatteförmånsrätten följde, enligt 12 § förmånsrättslagen, allmän

förmånsrätt för fordringar avseende löntagares lön och annan ersättning

på grund av anställning. Eftersom det var fråga om en allmän förmånsrätt

krävdes att arbetsgivaren försatts i konkurs för att fordringen skulle

kunna göras gällande. I likhet med vad som gäller i dag svarade staten,

enligt lönegarantilagen, för förmånsberättigade lönefordringar i konkurs.

I det insolvensrättsliga regelsystemet ingår även lönegarantilagen

(1992:497) som en väsentlig del. Lagen innebär att staten under vissa

förutsättningar garanterar prioriterade fordringar på lön och pension

samt att staten övertar fordringarna - med motsvarande förmånsrätt -

och inträder i konkursen som borgenär på respektive löntagares

plats.

Enligt vad som närmare framgår av lagen (1984:404) om stämpelskatt vid

inskrivningsmyndigheter utgår stämpelskatt vid beviljande av ansökan om

företagsinteckning.

2003 års reform av förmånsrättslagstiftningen

I juni 2003 fattade riksdagen beslut om en genomgripande reform av

förmånsrättslagstiftningen (prop. 2002/03:49, bet. LU17, rskr. 222).

Genom den nya lagstiftningen har företagshypoteket omvandlats till en

företagsinteckning med allmän förmånsrätt i 55 % av värdet av all

gäldenärens egendom sedan borgenärer med bättre förmånsrätt fått betalt.

Lagen om företagshypotek har ersatts av en ny lag (2003:528) om

företagsinteckning. Reformen har bl.a. medfört att den s.k. förföljelserätten

i lagen om företagshypotek tagits bort. Detta innebär att det inte längre

är möjligt att bevilja avräkning av stämpelskatt i samband med överlåtelse

av verksamhet (se prop. 2003/04:165 s. 8 f.).

Vad gäller löneskyddet har den tidigare förmånsrätten för fordringar

som förfallit högst tre månader före konkursansökan ersatts med en

förmånsrätt för fordringar som belöper på tiden högst tre månader före

en konkursansökan. Sådana lönefordringar är också berättigade till

lönegaranti. Vidare har maximibeloppet för lönegarantin höjts från 100 000

kr till fyra prisbasbelopp. Den tid under vilken lönegarantin maximalt

kan lämnas har också förlängts från sex till åtta månader. Därtill har

det införts ett maximibelopp för löneförmånsrätten om tio prisbasbelopp.

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2004. Om en

företagsinteckning beviljats före den 1 januari 2004 gäller dock, enligt

vissa övergångsbestämmelser, lagen (1984:649) om företagshypotek fram

till den 1 januari 2005. Därefter skall inteckningen anses som en

företagsinteckning enligt den nya lagen och företagshypoteksbrevet som

ett företagsinteckningsbrev på samma belopp.

Motionerna

I motion MJ5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), som väckts enligt 3 kap. 13

§ riksdagsordningen med anledning av händelse av större vikt, anförs

att många av de företag som drabbats av produktionsfall på grund av den

storm som passerade södra Sverige den 9 januari 2005 också kan komma

att åsamkas likviditetsförluster. För att lösa dessa problem kortsiktigt

är det, menar motionärerna, angeläget att bankerna intar en generös

hållning. Det är vidare angeläget att de förmånsrättsregler som gäller

fullt ut sedan den 1 januari 2005 omprövas. Enligt vad som anförs i

motionen kommer den nya lagstiftningen ofta att slå hårt mot små företag

i glesbygd. Såväl nya som gamla krediter kan således vara helt nödvändiga

för att företag som drabbats av produktionsbortfall skall klara av de

likviditetsproblem som kan uppkomma. I motionen begärs ett tillkännagivande

i enlighet med vad som anförts om företagens förmånsrättsregler (yrkande

29).

Jan Ertsborn m.fl. (fp) anför i motion L337 att det vid överlåtelse av

egendom som ingår i ett konkursbo i vissa fall är oklart huruvida det

föreligger rätt till skattebefrielse eller skattenedsättning vid samtidig

nyteckning och dödning av företagsinteckningar. I motionen begärs ett

tillkännagivande om att det behövs ett klargörande av rättsläget (yrkande

5).

I motion L339 anför Christer Erlandsson (s) att tidsfristen i

förmånsrättslagen för att en lönefordran skall ha förmånsrätt i en konkurs

bör tas bort eller i vart fall förlängas. Motionären förespråkar vidare

att maximibeloppet i lönegarantilagen höjs så att beloppet harmoniserar

med en vanlig metallarbetares lönefordran. I motionen begärs ett

tillkännagivande härom.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att riksdagen så sent som i slutet av november

2004 avslagit ett stort antal motionsyrkanden med krav på dels ett

uppskjutande av det slutliga ikraftträdandet av 2003 års förmånsrättsreform,

dels ändringar vad gäller företagsinteckningens värde (se bet.

2004/05:FiU1 och yttr. 2004/05:LU1y). Vad som anförts i motion MJ5 utgör,

enligt utskottets mening, inte skäl att i något avseende ompröva riksdagens

tidigare ställningstaganden. Motionen bör således avslås.

När det så gäller motion L337 yrkande 5 kan utskottet inte finna annat

än att det problem som tas upp i motionen inte längre torde vara aktuellt

sedan den förföljelserätten vid överlåtelse av en rörelse avskaffats.

Någon riksdagens åtgärd år således inte påkallad med anledning av motion

L337 yrkande 5.

Avslutningsvis påminner utskottet om att de spörsmål som tas upp i motion

L339 var föremål för överväganden i samband med att riksdagen beslutade

om 2003 års reform. Utskottet är från sina utgångspunkter inte berett

att i detta sammanhang ställa sig bakom de av motionären föreslagna

förändringarna av löneförmånsrätten och lönegarantin, och föreslår att

riksdagen avslår motionen.

Återtagandeförbehåll

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår ett motionsyrkande som gäller återtagandeförbehåll vid

försäljning av fordon.

Motionen

I motion L330 av Kristina Zakrisson och Birgitta Ahlqvist (båda s) anförs

att det vid köp av fordon inte är möjligt att använda begagnade bilar

som säkerhet, trots att bilen kan ha ett högt och stabilt värde. Större

möjligheter att pantsätta fordon, oavsett om de är nya eller begagnade,

skulle medföra en ökad konkurrens bland finansieringsbolagen. Motionärerna

anser vidare att fordonsregistret bör anpassas så att det kan tillhandahålla

information om eventuella panthavare. Sådan information skulle göra det

lättare för en köpare att få veta om ett fordon är pantsatt eller ej.

På så sätt undgår köparen att behöva betala för fordonet två gånger. I

motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet påminner om att det vid ett ägarbyte, enligt 10 kap. 7 §

förordningen (2001:650) om vägtrafikregister, i vissa fall skall anmälas

till registret om ett fordon är sålt av en näringsidkare på kredit med

förbehåll om återtaganderätt. Om ett fordon har förvärvats genom kreditköp

med ett sådant förbehåll skall den som enligt registret har förbehållit

sig rätt att återta fordonet vidare ges möjlighet att yttra sig över en

anmälan om ägarbyte. Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan

utskottet inte finna annat än att motionärerna vad gäller frågan om

anteckning av återtagandeförbehåll i huvudsak får anses tillgodosedda

genom gällande rätt. Vad som i övrigt anförts i motion L330 utgör, enligt

utskottets mening, inte skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd.

Riksdagen bör därför avslå motionen.

Skydd av skeppsvrak

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår två motionsyrkanden som gäller skyddet av skeppsvrak.

Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden.

Bakgrund

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. innehåller i 2 kap. bestämmelser

om fasta fornlämningar och fornfynd samt bestämmelser om skydd, vård

och undersökning av fornlämning och plats där fornfynd påträffats. Fasta

fornlämningar är skyddade enligt lagen. Som fast fornlämning räknas bl.

a. ett varaktigt övergivet skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas

ha gått sedan skeppet blev vrak.

I lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning föreskrivs att den som

vill bärga sjunket gods som har övergetts av ägaren efter ansökan hos

länsstyrelsen kan få ensamrätt till bärgning enligt lagen. Ensamrätten

omfattar såväl sjunket fartyg som gods och innebär en rätt för bärgaren

att utan intrång av andra under en viss tid och på närmare angiven plats

bärga godset. Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn

till allmänna och enskilda intressen. I ett beslut om ensamrätt skall

länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen

inte skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda

intressen. I förarbetena till lagen har angetts bl.a. att ensamrätt

inte utan vidare bör medges den som avser att endast ta upp enstaka

föremål från t.ex. ett skeppsvrak. Med hänsyn till den risk som finns

att dyrbara detaljer plockas upp medan vraket i övrigt blir kvar, kanske

till hinder för sjöfarten, bör således föreskrifter kunna ges även med

avseende på omfattningen av bärgningen (prop. 1984/85:7 s. 27).

Enligt lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd skall den som

bärgar ett övergivet fartyg, skeppsvrak, redskap eller gods som hör

till ett fartyg anmäla fyndet hos en polismyndighet, tjänsteman vid

kustbevakningen eller tulltjänsteman. Om bärgning har skett skall en

kungörelse med föreläggande för ägaren att anmäla sig inom en viss tid

utfärdas. Det bärgade fyndet lämnas ut till ägaren, om han eller hon

ger sig till känna inom förelagd tid och styrker sin rätt. Om ägaren

inte anmäler sig inom den angivna tiden tillfaller fyndet bärgaren.

Motionen

I motion Kr217 framhåller Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vikten av att

värna det kulturarv som finns i svenska vatten. Motionärerna anför att

vrakplundringens inriktning är mycket oroväckande ur kulturhistorisk

synvinkel. De vrak som är särskilt utsatta är ofta förlista för mindre

än etthundra år sedan och saknar därför skydd enligt kulturminneslagen.

Enligt motionärerna missbrukas också lagen om ensamrätt till bärgning.

Lagen bör därför ändras så att den inte gäller fartygsvrak. I motionen

begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 2). För att förhindra plundring

av övergivna vrak har andra kulturstater, enligt vad som anförs i

motionen, infört lagstiftning som innebär att alla vrak som kan betraktas

som övergivna eller ägarlösa, tillfaller staten. Motionärerna anser att

sådan lagstiftning bör införas även i Sverige och begär ett tillkännagivande

om att regeringen snarast skall lägga fram lagförslag med den nu angivna

inriktningen (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar inledningsvis om att kulturutskottet vid flera tidigare

tillfällen har behandlat motioner med krav på olika åtgärder för att

skydda skeppsvrak, senast i det av riksdagen godkända betänkandet

2002/03:KrU2. Kulturutskottet har därvid uttalat bl.a. att det med ett

bibehållande av hundraårsgränsen i kulturminneslagen kan finnas en risk

att en del av vårt kulturarv går förlorat. Kulturutskottet har emellertid

funnit att Riksantikvarieämbetet såsom ansvarig myndighet för frågor om

kulturarvet borde bedöma om hundraårsgränsen bör bibehållas eller om

lagskyddet för skeppsvrak bör vidgas.

Motionsyrkanden med samma inriktning som de nu aktuella avstyrktes av

lagutskottet våren 2004 i det av riksdagen godkända betänkandet

2003/04:LU23. Utskottet fann därvid att vad som anförts i motionen inte

påkallade någon åtgärd från riksdagens sida. Vad som anförts i motionen

utgör inte skäl att i dag inta något annat synsätt, och utskottet

föreslår att riksdagen avslår motion Kr217 yrkandena 2 och 3.

Reservationer

1. Konkurs, punkt 1 (c)

av Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L335

och avslår motionerna 2004/05:L244 och 2004/05:L371 yrkande 1.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning kan en försäljning under hand av fast egendom

som ingår i ett konkursbo medföra flera nackdelar, bl.a. att antalet

spekulanter begränsas och att gäldenären kan känna en osäkerhet huruvida

egendomen blir korrekt värderad. Därtill kommer att det inte är möjligt

för andra fordringsägare än banken att påverka utfallet av försäljningen.

Mot den bakgrunden vore det av stor betydelse att försäljning av fast

egendom i ett konkursbo sker på den öppna marknaden av fastighetsmäklare.

Härigenom skulle konkursboet tillföras större belopp för den försålda

fastigheten. Det skulle inte heller medföra några extra kostnader att

anlita en fastighetsmäklare eftersom även en konkursförvaltare erhåller

ersättning för en egendomsförsäljning. Jag anser således att

konkurslagstiftningen bör ses över i syfte att införa den i motionen förordade

ordningen för försäljning av fast egendom.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L335 och med avslag på motionerna L244 och L371 yrkande 1, som

sin mening ge regeringen till känna.

2. Skuldsanering, punkt 2 (v)

av Tasso Stafilidis (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L355

och avslår motionerna 2004/05:L267 och 2004/05:L384.

Ställningstagande

Jag anser att det är angeläget att betalningsplaner för långtidsarbetslösa

utformas på ett sådant sätt att det lönar sig att ta ett arbete trots

skuldbördan. En skuldsatt person skall således inte behöva avstå från

ett erbjudet arbete på grund av sina skulder. Regeringen bör se till

att Konsumentverket tar upp frågan i en kontinuerlig diskussion med de

exekutiva myndigheterna. Jag kan konstatera att Skuldsaneringsutredningen

i sitt betänkande inte närmare har övervägt motionsspörsmålet om hur

utformningen av betalningsplanen under ett skuldsaneringsförfarande

skulle kunna förändras så att långtidsarbetslösa personer ges motivation

att arbeta under den femårsperiod som skuldsaneringen normalt pågår.

Enligt min uppfattning bör regeringen därför ta initiativ till att sådana

överväganden nu kommer till stånd. Detta kan lämpligen ske inom ramen

för den fortsatta beredningen av utredningens betänkande.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion L355 och med avslag på motionerna L267 och L384, som sin mening

ge regeringen till känna.

3. Förmånsrättslagstiftningen, punkt 3 (fp)

av Martin Andreasson (fp) och Mia Franzén (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:MJ5

yrkande 29 och avslår motionerna 2004/05:L337 yrkande 5 och 2004/05:L339.

Ställningstagande

Vi befarar att många av de företag som drabbats av produktionsbortfall

på grund av stormen i södra Sverige i januari 2005 också kan komma att

drabbas av likviditetsförluster. För att lösa detta problem kortsiktigt

är det angeläget att bankerna intar en generös inställning till dessa

företag. Det är också angeläget att nu ompröva de ändringar i

förmånsrättslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 2005. Vi anser

alltjämt att den nya förmånsrättslagstiftningen ofta kommer att slå

hårt mot små företag i glesbygd. Såväl nya som gamla krediter kan således

vara nödvändiga för att de företag som drabbats av stormen skall klara

av de likviditetsproblem som kan komma att uppstå. Vi anser mot den nu

angivna bakgrunden att den nya förmånsrättslagstiftningen skall omprövas.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till

motion MJ5 yrkande 29 och med avslag på motionerna L337 yrkande 5 och

L339, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motion väckt med anledning av händelse av större vikt

2004/05:MJ5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om företagens förmånsrättsregler.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:L244 av Lars Gustafsson (kd):

Riksdagen begär att regeringen ser över konkurslagstiftningen i enlighet

med vad i motionen anförs.

2004/05:L267 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om skulder för intagna på fängelser.

2004/05:L330 av Kristina Zakrisson och Birgitta Ahlqvist (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om pantsättning av fordon.

2004/05:L335 av Viviann Gerdin (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om en översyn av konkurslagstiftningen.

2004/05:L337 av Jan Ertsborn m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att klargöra att rätt till skattenedsättning/skattebefrielse

avseende stämpelskatt även föreligger när försäljning sker från ett

konkursbo.

2004/05:L339 av Christer Erlandsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om förmånsrättslagen.

2004/05:L355 av Tasso Stafilidis (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om återbetalningsplaner för långtidsarbetslösa med stora skulder.

2004/05:L371 av Staffan Danielsson och Jörgen Johansson (båda c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att lagar och regeltillämpningar som bestraffar seriösa

företagare som gått i konkurs bör utmönstras ur lagstiftningen.

2004/05:L384 av Anne-Marie Pålsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att skuldsaneringslagen skall utsträckas till att omfatta

också aktiva näringsidkare.

2004/05:Kr217 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

2. Riksdagen beslutar om ändring i lagen om ensamrätt till bärgning så

att den inte gäller fartygsvrak.

3. Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till

lagstiftning om att alla vrak som kan betraktas som övergivna eller

ägarlösa övergår i statens ägo.