Bet. 2004/05:LU9

Lagutskottets betänkande

2004/05:LU9

Arvsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 13 motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden år 2004 om olika arvsrättsliga frågor. Motionsyrkandena

rör Allmänna arvsfonden, arvsrätt för kusiner, efterlevande makes och

särkullbarns arvsrätt samt efterarvingars rätt till arv.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i

huvudsak med hänvisning till tidigare ställningstaganden från riksdagens

sida och pågående beredningsarbete.

I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Allmänna arvsfonden

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L201, 2004/05:L287 och 2004/05:L310

yrkandena 1 och 2.

2. Arvsrätt för kusiner

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L217, 2004/05:L236 och 2004/05:L286.

Reservation 1 (m)

3. Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L235, 2004/05:L248 yrkande 10,

2004/05:L255, 2004/05:L305 och 2004/05:Sf320 yrkande 2.

Reservation 2 (fp, v, c)

Reservation 3 (m)

4. Efterarvingars rätt till arv

Riksdagen avslår motion 2004/05:L248 yrkande 9.

Stockholm den 2 december 2004

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger René (m), Marianne

Carlström (s), Raimo Pärssinen (s), Jan Ertsborn (fp), Hillevi Larsson

(s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis (v), Maria Hassan (s),

Bertil Kjellberg (m), Rezene Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp),

Viviann Gerdin (c), Anneli Särnblad (s), Henrik von Sydow (m), Niclas

Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Carina Adolfsson Elgestam (s).

Utskottets överväganden

Allmänna arvsfonden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som rör Allmänna arvsfonden. Utskottet

hänvisar till tidigare ställningstaganden från riksdagens sida.

Historik

När en person avlidit utan att efterlämna någon arvsberättigad brukade

dennes kvarlåtenskap i äldre tid kallas danaarv. Före år 1929 tillföll

danaarven staten eller sådana städer till vilka staten överfört rätten

till danaarv. Några särskilda regler om användningen av danaarv fanns

inte.

Genom lagstiftning år 1928 uteslöts kusiner och avlägsnare släktingar

från arvsrätt. Frågan om användningen av danaarven fick därigenom större

betydelse. Utgångspunkten för det allmännas arvsrätt blev att kvarlåtenskap

som flyter in till det allmänna på grund av att arvsberättigad släkting

saknas skulle tillfalla en fond, Allmänna arvsfonden, och användas för

understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. Medlen

skulle inte flyta in bland statens övriga inkomster. Skälet till detta

var att en begränsning av arvsrätten inte borde ske i syfte att bereda

staten inkomster för att täcka löpande utgifter. De successionsrättsliga

synpunkterna skulle ensamma vara avgörande så att inte det allmännas

arvsrätt kom att uppfattas som en konfiskation av arven. Vidare ansågs

det som mindre stötande om arven gick till ett ändamål som det kunde ha

varit naturligt att tillgodose genom ett testamente. Eftersom det var

fråga om en disposition av vissa kvarlåtenskaper som helhet, var

uppfattningen att det mest ändamålsenliga var en fondering av arvet (prop.

1928:17, bet. 1LU21).

Gällande rätt

Den nuvarande grundläggande bestämmelsen om Allmänna arvsfonden finns

i 5 kap. ärvdabalken. Enligt 1 § skall kvarlåtenskap, till vilken

arvsberättigad fysisk person saknas, tillfalla Allmänna arvsfonden.

Närmare bestämmelser om Allmänna arvsfonden finns i lagen (1994:243) om

Allmänna arvsfonden. Av denna lag framgår att fonden har till ändamål

att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar

och personer med funktionshinder (5 §).

Privatpersoner får inte beviljas stöd ur fonden vare sig för enskilt

bruk eller för ideell verksamhet. Stöd ur fonden skall i första hand

lämnas till verksamhet som är nyskapande och utvecklande. Sådant stöd

får också, om det bedöms som särskilt angeläget, lämnas till anläggningar,

lokaler och utrustning. Stödet skall lämnas till organisationer som

bedriver ideell verksamhet. Sedan den 1 juli 1994 kan stöd lämnas till

offentlig huvudman, om det finns särskilda skäl. Detta gäller dock endast

i fråga om stöd till nyskapande och utvecklande verksamhet. En offentlig

huvudman kan således inte få stöd till investeringar (6 och 7 §§).

En tiondel av de medel som under året har influtit till fonden skall

läggas till fonden. Återstoden skall tillsammans med årets avkastning

vara tillgänglig för utdelning fr.o.m. närmast följande år men får också

läggas till fonden (2 §).

Fondens egendom förvaltas av Kammarkollegiet (14 §). Fr.o.m. den 1 juli

2004 beslutar Arvsfondsdelegationen om allt stöd ur Allmänna arvsfonden

oavsett beloppets storlek. Om det finns särskilda skäl får regeringen

efter förslag av Arvsfondsdelegationen besluta att en annan myndighet

skall kunna ges möjlighet att fördela visst stöd under en bestämd

tidsperiod (8 §). Andra ändringar som trädde i kraft den 1 juli 2004

innebär att den personal som handlägger stödärenden åt och är föredragande

i delegationen samlats i ett särskilt kansli inom Regeringskansliet (8

a §), (prop. 2002/03:136, bet. 2003/04:SoU3).

Arv eller försäkringsbelopp, som har tillfallit Allmänna arvsfonden,

får helt eller delvis, avstås till någon annan, om det med hänsyn till

uttalanden av arvlåtaren eller till andra särskilda omständigheter kan

anses stämma överens med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall

får arv eller försäkringsbelopp avstås till arvlåtarens släkting eller

till någon annan person som stått arvlåtaren nära, om det kan anses

skäligt (24 §). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Kammarkollegiet beslutar om avstående av arv eller försäkringsbelopp (26

§).

Regeringen skall varje år före juni månads utgång lämna redovisning

till riksdagen för hur medel från Allmänna arvsfonden har fördelats

under föregående budgetår samt ange den kommande inriktningen av stödet

(31 §). Av regeringens senaste skrivelse, 2003/04:125 Redovisning av

fördelningen av medel från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2003,

framgår att 248 miljoner kronor fördelats under år 2003 samt att det

kom in knappt 270 miljoner kronor netto till fonden. Vidare framgår att

fondens bokförda värde den 31 december 2003 uppgick till 926 miljoner

kronor och marknadsvärdet till 2 627 miljoner kronor.

Motionerna

Kenneth Johansson och Birgitta Sellén (båda c) begär i motion L201 att

regeringen skall utreda och lägga fram förslag som möjliggör inrättande

av lokala sockenfonder som ett frivilligt alternativ till Allmänna

arvsfonden.

I motion L287 anser Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) att

lagen (1994:243) om allmänna arvsfonden bör ändras så att 15 % av

utdelade medel stannar i den avlidnes hemkommun. Medlen skall användas

till samma ändamål som i övrigt stadgas för fonden. I motionen begärs

att regeringen skall lägga fram erforderliga lagförslag.

Runar Patriksson (fp) yrkar i motion L310 ett tillkännagivande om att

det inom Allmänna arvsfonden skall skapas kommunala arvsfonder så att

varje kommun har en egen avdelning av arvsfonden (yrkande 1). Motionären

yrkar vidare ett tillkännagivande om att kapital som tillfaller Allmänna

arvsfonden bör överföras till en sådan kommunal arvsfond i den kommun

där arvlåtaren var folkbokförd (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen avslagit motionsyrkanden om

att medel som tillfallit Allmänna arvsfonden skall återföras till

arvlåtarens kommun (bet. 1989/90:SoU29, 1991/92:LU35 och 2001/02:LU14).

Några nya omständigheter som bör föranleda riksdagen att nu inta en

annan ståndpunkt har enligt utskottets mening inte framkommit. Enligt

utskottets mening har de skäl från år 1928 som ligger till grund för

Allmänna arvsfonden fortfarande giltighet.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna L201,

L287 och L310 yrkandena 1 och 2.

Arvsrätt för kusiner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som rör återinförande av arvsrätt för

kusiner. Utskottet hänvisar till tidigare ställningstaganden från

riksdagens sida. Jämför reservation 1 (m).

Gällande rätt

Enligt 2 kap. ärvdabalken går arvet i första hand till den avlidnes

bröstarvingar, dvs. barn och deras barn, med det undantag som följer av

3 kap. när den avlidne efterlämnar en make eller maka. Saknar den avlidne

bröstarvingar är den avlidnes föräldrar eller - om någon av dem eller

båda har dött - syskon och deras barn de som är berättigade till arv

(andra arvsklassen). Är inte någon i andra arvsklassen i livet går arvet

i stället till far- och morföräldrar och deras barn, dvs. den avlidnes

farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (tredje arvsklassen).

Om det inte finns någon efterlevande med ett så nära släktskap till den

avlidne som nu redogjorts för tillfaller arvet Allmänna arvsfonden. Som

redovisats i föregående avsnitt tillkom Allmänna arvsfonden år 1928 i

samband med att kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arvsrätt.

I 9-16 kap. ärvdabalken finns bestämmelser om testamente. I ett testamente

bestämmer en person om sin kvarlåtenskap, dvs. om fördelning och

förvaltning av egendomen efter sin död. För att kunna upprätta ett giltigt

testamente krävs i regel att testamentsgivaren, testatorn, har fyllt 18

år. Ett testamente skall upprättas skriftligen, undertecknas av testator

personligen och bestyrkas av två samtidigt närvarande testamentsvittnen.

Testator kan när som helst ändra sitt testamente, och ett senare

upprättat testamente gäller alltid framför ett tidigare.

Motionerna

Inger René m.fl. (m) föreslår i motion L236 ett tillkännagivande om ett

återinförande av arvsrätt för kusiner. Ett liknande yrkande framställs

i motion L217 av Magdalena Andersson och Anita Sidén (båda m).

I motion L286 begär Gunnar Axén och Stefan Hagfeldt (båda m) ett

tillkännagivande om införande av arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med samma

inriktning som de nu aktuella (se bl.a. bet. 2000/01:LU14, 2001/02:LU14

och 2003/04:LU11). Vid samtliga dessa tillfällen har utskottet framhållit

att det torde vara förhållandevis sällsynt att en person helt saknar

andra, närmare anhöriga än sina kusiner och att det därför med fog kan

antas att en arvsrätt för kusiner i det helt övervägande antalet fall

inte skulle ha någon betydelse. I de fall Allmänna arvsfonden är närmast

till arv har utskottet pekat på arvsfondens lagfästa möjlighet att helt

eller delvis avstå arvet till förmån för en kusin till arvlåtaren. Till

detta kommer också, har utskottet anfört, möjligheten att genom ett

testamente förordna om vem kvarlåtenskapen skall tillfalla, och genom

testamentet kan arvlåtaren gynna t.ex. en kusin framför andra. Riksdagen

har vid samtliga tillfällen följt utskottet.

Utskottet anser inte att det finns skäl för riksdagen att frångå sina

tidigare ställningstaganden, och utskottet föreslår således att riksdagen

avslår motionerna L217, L236 och L286.

Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår motionsyrkanden som rör efterlevande makes och

särkullbarns arvsrätt. Jämför reservationerna 2 (fp, v, c) och 3 (m).

Gällande rätt

I 3 kap. ärvdabalken finns särskilda regler om makars arvsrätt. Med

make likställs också i dessa avseenden registrerad partner. Den

efterlevande maken har rätt till arv före bröstarvingar. En make skall vid

den andre makens död sålunda ta arv framför makarnas gemensamma

bröstarvingar, vilka i stället getts rätt till arv efter den först avlidne

maken vid den efterlevande makens död. Efterlevande makes arvsrätt

omfattar även enskild egendom som den först avlidna ägt. Om det finns

efterarvingar innehar den efterlevande maken under sin livstid den

arvfallna egendomen med fri förfoganderätt.

Finns det bröstarvingar efter den först avlidne som inte också är den

efterlevandes barn, s.k. särkullbarn, gäller särskilda regler. Dessa

innebär att särkullbarn har rätt att omedelbart få ut sitt arv efter en

avliden förälder. Särkullbarnen kan dock avstå från sin rätt till förmån

för den avlidnes efterlevande make. Sker ett sådant avstående blir

särkullbarnen berättigade till efterarv på samma sätt som makarnas

gemensamma bröstarvingar. Reglerna innebär att bröstarvingar i princip

får vänta med att få ut sin laglott tills den efterlevande maken dör.

Däremot kan bröstarvingar göra sin laglottsrätt gällande vid den först

avlidne makens död om denne make gjort ett testamente som inkräktar på

laglotten.

Motionerna

Inger René m.fl. (m) yrkar i motion L235 ett tillkännagivande om att

reglerna i 3 kap. ärvdabalken bör ändras så att efterlevande makes

arvsrätt som huvudregel endast skall omfatta den först avlidne makens

giftorättsgods. Det skall naturligtvis stå var och en fritt att genom

testamente förordna annorlunda.

I motion L248 begär Jan Ertsborn m.fl. (fp) ett tillkännagivande om

behovet av ändrad lagstiftning vad gäller särkullbarns rätt till arv i

situationer där dödsboets tillgångar i huvudsak består av en bostad. I

vissa fall kan, anför motionärerna, den situationen uppstå att bostaden

måste avyttras för att särkullbarn skall få ut sin laglott. Ur den

efterlevandes perspektiv får detta anses otillfredsställande samtidigt

som en lagstiftning inte får öppna upp en möjlighet för efterlevande

till sådana dispositioner att särkullbarnets rätt till laglott äventyras.

Motionärerna anser att hur denna fråga skall lösas måste bli föremål

för noggranna överväganden (yrkande 10).

Mona Berglund Nilsson och Jan-Olof Larsson (båda s) anser i motion L255

att ärvdabalken bör ändras så att särkullbarn behandlas på samma sätt

som bröstarvingar vad gäller rätten att ta arv. Enligt motionärerna bör

alltså särkullbarn ha rätt till arv först när båda makarna avlidit. Ett

tillkännagivande begärs i enlighet härmed.

I motion L305 begär Tasso Stafilidis m.fl. (v) att regeringen ser över

möjligheten att utforma arvslagstiftningen så att den efterlevande

partnerns intresse bättre tas till vara i förhållande till särkullbarns

rätt att få ut sin laglott.

Anne Marie Brodén (m) anför i motion Sf320 att särkullbarns arvsrätt

kan innebära problem för den efterlevande när tillgångarna är begränsade

och placerade i en bostad. Motionären anser att de som lever tillsammans

i äktenskap eller samboförhållanden skall kunna göra en överenskommelse

om den gemensamma bostaden och bohaget som medför att särkullbarnen får

vänta på sitt arv tills båda parterna avlidit. I motionen yrkas ett

tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Frågan om ändringar i gällande lagbestämmelser rörande efterlevande

makes och särkullbarns rätt till arv har varit föremål för överväganden

av Ärvdabalksutredningen i betänkandet (SOU 1998:110) Makes arvsrätt,

dödsboförvaltare och dödförklaring. Utredningens betänkande har

remissbehandlats och övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet.

Utskottet har senast våren 2004 behandlat liknande motionsyrkanden i

sitt av riksdagen godkända betänkande 2003/04:LU22. I avvaktan på

resultatet av den pågående beredningen av Ärvdabalksutredningens betänkande

avstyrktes motionsyrkandena.

Utskottet anser alltjämt att resultatet av den pågående beredningen bör

avvaktas. Motionerna L235, L248 yrkande 10, L255, L305 och Sf320 yrkande

2 bör således avslås.

Efterarvingars rätt till arv

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen avslår ett motionsyrkande som rör efterarvingars rätt till

arv.

Bakgrund

Som redovisats i föregående avsnitt finns regler om makars arvsrätt i

3 kap. ärvdabalken. För makar som saknar bröstarvingar följer av

huvudregeln i 1 § att den efterlevande maken ärver den först avlidne maken.

Den först avlidne makens efterarvingar (dennes far, mor, syskon eller

syskons avkomling) får vänta på sitt arv tills båda makarna avlidit. I

situationer där det finns efterarvingar får den efterlevande maken under

sin livstid förfoga över egendomen med fri förfoganderätt. Detta innebär

att den efterlevande maken inte får bestämma över egendomen genom

testamente. Vid den efterlevandes död skall enligt huvudregeln hälften av

den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten

efter den först avlidne maken (2 §).

I 3 § finns en bestämmelse som behandlar situationen att boet minskat

i värde mellan dödsfallen. Har den efterlevande maken genom gåva eller

annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först

avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom skall

vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av

minskningen som belöper på deras andel i boet.

Den motsatta situationen, alltså att boet ökat i värde mellan de båda

dödsfallen, regleras i 4 §. Sådan förkovran skall tilläggas den

efterlevandes arvingar om det visas att egendom till motsvarande värde

tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller om det

kan antas att boets förkovran härrör från den efterlevandes förvärvsarbete.

Regler om försäkringsavtal finns i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Enligt lagen har den som tecknat en livförsäkring möjlighet att genom

ett förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet skall

betalas till en annan person, förmånstagaren (102 §). Livförsäkringar

delas in i två grupper, kapitalförsäkringar och livränteförsäkringar.

Om förmånstagare är insatt skall belopp som utfaller efter försäkringstagarens

död inte ingå i dennes kvarlåtenskap (104 §). Enligt samma stadgande

finns en möjlighet att jämka förmånstagarförordnanden som skulle leda

till ett resultat som är oskäligt mot en make eller bröstarvinge efter

försäkringstagaren.

Motionen

I motion L248 av Jan Ertsborn m.fl. (fp) behandlas situationen för

efterarvingar till barnlösa makar. Enligt motionärerna förekommer det

att en efterlevande make försöker se till att den först avlidne makens

arvingar blir utan arv för att hela arvet i stället skall tillfalla den

efterlevandes egna arvingar. Om en efterlevande make tecknar

kapitalförsäkringar med förmånstagarförordnanden till förmån för sina egna

arvingar, ingår försäkringarna inte i dödsboet och tecknandet av

kapitalförsäkringar med förmånstagarförordnanden till förmån för sina egna

arvingar grundar, enligt motionärerna, inte heller någon rätt till

vederlag. Om lagstiftningen skall uppfylla sina syften anser motionärerna

att denna möjlighet måste stoppas, vilket kräver en komplettering av

gällande lagregler. I motionen begärs ett tillkännagivande med detta

innehåll (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Inför ett ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet först

erinra om att departementschefen i samband med de nuvarande bestämmelsernas

tillkomst uttalade att förmånstagarförordnanden kan komma att jämkas

enligt andra bestämmelser än 104 § lagen om försäkringsavtal för att

tillgodose andra personer än försäkringstagarens make och barn.

Departementschefen uttalade att vad som kan komma i fråga är jämkning med

stöd av 3 kap. 3 § ärvdabalken till förmån för en tidigare avliden makes

efterarvingar, när den efterlevande maken har använt kvarlåtenskapen

efter den först avlidne till att teckna försäkring med annan förmånstagare.

Vad som sålunda anfördes föranledde inga erinringar från riksdagens

sida (prop. 1986/87:86 s. 103, bet. LU26).

Såvitt utskottet har sig bekant finns inte någon annan uppfattning i

rättspraxis eller doktrinen, (se t.ex. NJA rättsfallet 1975 s. 302 samt

Walin: Kommentar till ärvdabalken, Del I, femte upplagan s. 44 f. och

Del II, fjärde upplagan s. 343 f.).

Av vad som redovisats ovan framgår således att det enligt gällande rätt

finns en möjlighet att jämka förmånstagarförordnanden till förmån för

en tidigare avliden makes efterarvingar på det sätt som efterlyses i

motionen. Utskottet anser därför att motion L248 yrkande 9 bör avslås.

Reservationer

1. Arvsrätt för kusiner, punkt 2 (m)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om arvsrätt för kusiner. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2004/05:L217 och 2004/05:L236 samt bifaller delvis motion

2004/05:L286.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är familjen den mest grundläggande gemenskapen,

och ett återinförande av arvsrätten för kusiner kan bidra till ett

stärkande av släktbanden. I dag är det dessutom ganska vanligt att vuxna

personer saknar egen familj. I stället känner man ofta en familjesamhörighet

med något mer avlägsna släktingar, t.ex. kusiner. Därtill kommer att

familjen och släkten genom senare års invandring kommit att få än större

betydelse. Några sakliga skäl som talar emot kusinarvsrätten kan vi

inte finna. Enligt vår uppfattning kan den nuvarande begränsningen av

arvsrätten i tredje arvsklassen över huvud taget inte försvaras på

sakliga grunder utan måste ses som ett uttryck för en gången tids

rättspolitiska värderingar, vilka vi inte kan ställa oss bakom. Vi vill i

sammanhanget understryka det principiellt oriktiga i att staten inträder

som arvinge då en avliden efterlämnar så nära släktingar som kusiner,

något som kan te sig direkt stötande i fall då fondens medel används

till ändamål som varit helt främmande för den avlidne.

Regeringen bör mot denna bakgrund snarast återkomma med ett lagförslag

i enlighet med vad vi nu förordat.

Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall till motionerna

L217 och L236 samt med delvis bifall till motion L286, som sin mening

ge regeringen till känna.

2. Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt, punkt 3 (fp, v, c)

av Jan Ertsborn (fp), Tasso Stafilidis (v), Martin Andreasson (fp) och

Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt.

Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:L248 yrkande 10 och

2004/05:L305 samt avslår motionerna 2004/05:L235, 2004/05:L255 och

2004/05:Sf320 yrkande 2.

Ställningstagande

När tillgångarna i ett dödsbo i allt väsentligt består av en bostad,

oavsett om det är fråga om en villafastighet eller en bostadsrätt, kan

den situationen uppstå att bostaden måste avyttras för att ett särkullbarn

skall få ut sin laglott. Ur den efterlevandes perspektiv får detta anses

otillfredsställande samtidigt som en lagstiftning inte får öppna för

att den efterlevande skall ges möjligheter till sådana dispositioner

att särkullbarnets rätt till laglott äventyras. Enligt vår uppfattning

erfordras det ett system som kan förena dessa båda önskemål. Vi anser

att regeringen bör utreda hur regelsystemet skall utformas för att både

särkullbarnens och den efterlevandes intressen bättre skall kunna tas

till vara. Det får ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall till motionerna L248

yrkande 10 och L305 samt med avslag på motionerna L235, L255 och Sf320

yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna.

3. Efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt, punkt 3 (m)

av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen om efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt.

Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:L235 och avslår motionerna

2004/05:L248 yrkande 10, 2004/05:L255, 2004/05:L305 och 2004/05:Sf320

yrkande 2.

Ställningstagande

En makes enskilda egendom ingår inte i en bodelning med anledning av

äktenskapsskillnad men efterlevande makes arvsrätt omfattar även enskild

egendom. Syftet med att förordna att egendom är enskild är ofta att

skydda den enskilda egendomen mot den andre makens anspråk. Ett sådant

syfte gör sig gällande oavsett om sammanlevnaden upphör genom

äktenskapsskillnad eller dödsfall. Mot denna bakgrund anser vi, liksom

motionärerna i motion L235, att reglerna i 3 kap. ärvdabalken bör ändras

så att efterlevande makes arvsrätt som huvudregel endast skall omfatta

den först avlidne makens giftorättsgods. Det skall naturligtvis stå var

och en fritt att genom testamente förordna annorlunda. Det får ankomma

på regeringen att utarbeta nödvändiga lagförslag.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall till motion L235 och med

avslag på motionerna L248 yrkande 10, L255, L305 och Sf320 yrkande 2,

som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:L201 av Kenneth Johansson och Birgitta Sellén (båda c):

Riksdagen begär att regeringen utreder och redovisar förslag som möjliggör

inrättande av lokala sockenfonder.

2004/05:L217 av Magdalena Andersson och Anita Sidén (båda m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om arvsrätt för kusiner.

2004/05:L235 av Inger René m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att reglerna i 3 kap. ärvdabalken bör ändras så att efterlevande

makes arvsrätt endast omfattar den avlidna makens giftorättsgods.

2004/05:L236 av Inger René m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om återinförande av arvsrätt för kusiner.

2004/05:L248 av Jan Ertsborn m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om komplettering av lagreglerna om efterarv beträffande

kapitalförsäkringar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av ändrad lagstiftning vad gäller särkullbarns

rätt till laglott i situationer där dödsboets tillgångar i huvudsak

utgörs av den efterlevandes bostad.

2004/05:L255 av Mona Berglund Nilsson och Jan-Olof Larsson (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att lagen bör ändras så att bröstarvingar kan kräva sin andel

av arvet först när båda makarna har avlidit, även när det gäller

särkullbarn.

2004/05:L286 av Gunnar Axén och Stefan Hagfeldt (båda m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om arvsrätt för kusiner och deras avkomlingar.

2004/05:L287 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av

bestämmelserna i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden enligt vad som

anförs i motionen.

2004/05:L305 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen ser över möjligheten att utforma

arvslagstiftningen så att den efterlevande partnerns intresse bättre tas

till vara i förhållande till särkullbarns rätt att få ut sin

laglott.

2004/05:L310 av Runar Patriksson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att inom Allmänna arvsfonden skapa kommunala arvsfonder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kapital som tillfaller Allmänna arvsfonden bör

överföras till respektive kommuns arvsfond varifrån arvet kommer.

2004/05:Sf320 av Anne Marie Brodén (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om situationen för efterlevande.