Bet. 2004/05:NU11

Näringsutskottets betänkande

2004/05:NU11

Vissa handelspolitiska frågor inom WTO och EU

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden

om olika handelspolitiska frågor inom WTO och EU.

Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet.

Ställningstagandena från utskottet har föranlett sju

reservationer.

Utskottet understryker att frihandel kan vara en

stark välståndsskapande kraft för såväl de

utvecklade länderna som för världens fattigaste

länder. Vidare framhåller utskottet att stabila och

rättvisa spelregler för ett fritt utbyte av varor

och tjänster är en avgörande förutsättning för

ekonomisk tillväxt och sysselsättning. När det

gäller utvecklingen mot en ökande mängd bilaterala

och regionala avtal betonar utskottet behovet av en

försiktig linje och att utvecklingen noga följs.

Beträffande frågor om Världshandelsorganisationen

(WTO) välkomnar utskottet att förhandlingarna om det

globala handelssystemet har återupptagits och att

det finns goda möjligheter att få ett slutresultat

inom rimlig tid. Det finns ett starkt stöd inom

utskottet för en inriktning som innebär ökad

öppenhet inom WTO. Enligt utskottets mening är det

viktigt att de svenska förhandlingspositionerna även

fortsättningsvis redovisas öppet i riksdagen, inte

minst inför WTO:s ministermöten. I en reservation

(v, mp) sägs att det måste till stora och

genomgripande förändringar i WTO-systemet till u-

ländernas förmån samt att regeringen bör lämna en

årlig skrivelse till riksdagen om vad Sverige gör

inom handelspolitiken.

Utskottet ser positivt på att frågan om sambandet

mellan handel, miljö och sociala frågor har kommit

upp i olika forum och i olika sammanhang. Det finns

flera skäl för att Sverige på sikt skall verka för

att en internationell uppförandekod av bindande

natur inrättas. I en reservation (v, mp) anförs att

behovet av internationellt bindande regler för

transnationella företag är oavvisligt. I en annan

reservation (kd) görs bedömningen att regeringen bör

uppmana och stödja företagen att utarbeta s.k.

etiska uppförandekoder men också säkerställa

kontroll och uppföljning.

Angående exportkreditfrågor noterar utskottet med

tillfredsställelse att arbetet med

Exportkreditnämndens miljögranskning av

exportprojekt går framåt. Vidare är det positivt att

verksamheten angående frågor om etisk hänsyn, bl.a.

rörande antikorruption och sociala frågor, utvecklas

vidare. I en reservation (kd, v, mp) hävdas att

Exportkreditnämndens nya miljöpolicy inte är

heltäckande och att en obligatorisk miljöprövning

skall föregå alla beslut om statliga exportkrediter.

När det gäller inremarknadsfrågorna anser

utskottet att det är viktigt att stödja tillkomsten

av ett tjänstedirektiv. Samtidigt återstår dock ett

antal problem med direktivförslaget, vilka måste

lösas. I en reservation (m, fp, kd, c) är

uppfattningen att Sverige bör medverka till att ett

tjänstedirektiv kommer på plats så snart som möjligt

och till att de gråzoner och oklarheter som finns i

det första utkastet klarläggs.

Utskottet avstyrker vidare ett par yrkanden om

tullfrågor på den inre marknaden. Ett argument är

att tullfrågor inte avgörs inom den svenska

riksdagen utan inom ramen för den europeiska

unionen. I en reservation (kd) hävdas att den

svenska regeringen bör vara mer pådrivande inom EU

när det gäller att avskaffa alla importtullar på

biodrivmedel.

Mot bakgrund av att den inre marknaden inte fått

fullt genomslag i Sverige ser utskottet positivt på

att regeringen har tagit steg för att formulera en

nationell strategi för att utveckla den inre

marknaden i Sverige. I en reservation (m, fp, kd, c)

hävdas att en effektivisering bör ske genom

regelbundna uppföljningar med mätbara kriterier av

verksamheter inom de olika EU-länderna och att

närhetsprincipen bör tillämpas så långt som möjligt.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Frihandel

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K431

yrkande 14, 2004/05:Sk405 yrkande 7, 2004/05:L291

yrkande 7, 2004/05:U226 yrkande 14, 2004/05: U242

yrkande 13, 2004/05:U307 yrkande 9, 2004/05:N274

yrkande 1 och 2004/05:N413 yrkande 12.

2. WTO-frågor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U254

yrkandena 2, 4, 5, 7-14 och 15 i denna del,

2004/05:U278 yrkande 6, 2004/05:U313 yrkandena 5

och 6, 2004/05:MJ332 yrkande 9 och 2004/05:N274

yrkandena 2 och 3.

Reservation 1 (v, mp)

3. Handel, miljö och sociala frågor m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L278

yrkande 3, 2004/05:U254 yrkande 15 i denna del,

2004/05:U280 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U313

yrkande 7, 2004/05:U315 yrkande 9, 2004/05:N246,

2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande 2.

Reservation 2 (v, mp)

Reservation 3 (kd)

4. Exportkreditfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U280

yrkande 4, 2004/05:U311 yrkandena 15 och 16,

2004/05:N324 och 2004/05:N366.

Reservation 4 (kd, v, mp)

5. Inremarknadsfrågor, förslaget till

tjänstedirektiv

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K431

yrkande 13, 2004/05:N213 och 2004/05:N334.

Reservation 5 (m, fp, kd, c)

6. Inremarknadsfrågor, tullar

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:T461

yrkande 9 och 2004/05: MJ370 yrkande 7.

Reservation 6 (kd)

7. Inremarknadsfrågor i övrigt

Riksdagen avslår motion 2004/05:K431 yrkande

11.

Reservation 7 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 5 april 2005

På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie

Granlund (s), Per Bill (m), Ingegerd Saarinen (mp),

Nils-Göran Holmqvist (s), Eva Flyborg (fp), Sylvia

Lindgren (s), Berit Högman (s), Karl Gustav

Abramsson (s), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Anne-Marie Pålsson (m), Lars Johansson (s),

Reynoldh Furustrand (s), Jan-Olof Larsson (s),

Mikael Oscarsson (kd), Gunilla Wahlén (v) och Håkan

Larsson (c).

2004/05

NU11

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas 25 motioner från

allmänna motionstiden om vissa handelspolitiska

frågor, främst frågor med anknytning till

Världshandelsorganisationen (World Trade

Organization, WTO), och frågor rörande den inre

marknaden.

Genom ett uppdrag till riksdagens utredningstjänst

har utskottet fått utförlig information med

bakgrund, innehåll och centrala frågeställningar när

det gäller EU:s förslag (KOM/2004/2) om ett

tjänstedirektiv. Utredningstjänstens promemoria

(14/2004) har också utgjort en grund för utskottets

offentliga utfrågning om tjänstedirektivet, som

hölls i november 2004. Stenografiska

minnesanteckningar från utfrågningen bifogas som

bilaga 2.

Världshandelsorganisationen

De multilaterala handelsförhandlingarna inom

ramen för Allmänna

tull- och handelsavtalet, den s.k. Uruguayrundan,

inleddes år 1986 och avslutades i april 1994.

Förhandlingarna resulterade bl.a. i ett avtal om

upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO),

vilket trädde i kraft år 1995.

Handelspolitiken är gemensam för EU, vilket

innebär att enhetliga regler gäller inom hela

unionen. Det handelspolitiska ramverket omfattar

gemensam tulltaxa och gemensamma tull- och

handelsavtal i förhållande till länder utanför EU.

Normalt finns det inga nationella särregler inom EU.

Efter det att Sverige blivit medlem i EU arbetar

Sverige framför allt inom gemenskapens ram för att

påverka det globala handelssystemet.

De första reguljära ministerkonferenserna i WTO

hölls i Singapore år 1996 och i Genève år 1998. Vid

den tredje ministerkonferensen i Seattle år 1999

misslyckades medlemsländerna att få till stånd en

överenskommelse om att inleda en ny multilateral

förhandlingsrunda. Inom ramen för den s.k. inbyggda

agendan fortsatte dock WTO-diskussionerna om

jordbruk och tjänster. Den fjärde

ministerkonferensen, i Doha (Qatar) i november 2001,

resulterade i en ministerdeklaration med innebörd

att en ny handelsrunda skulle påbörjas och

förhandlingar inledas om handelsliberalisering för

alla varor och om förnyade regler för världshandeln

på ett flertal områden. Målet var att

förhandlingarna skulle vara avslutade till den

1 januari 2005.

Den femte ministerkonferensen, i Cancún (Mexiko) i

september 2003, bröt samman eftersom medlemsländerna

inte kunde komma överens om ett ramavtal för några

av de mest centrala frågorna. Sammanbrottet berodde

på oenighet på många olika områden men främst på

jordbruksområdet, inbegripet de rika ländernas

jordbrukssubventioner. Oenighet fanns också i fråga

om de s.k. Singaporefrågorna (förenkling av

handelsprocedurer, insyn i offentlig upphandling,

investerings- och konkurrensfrågor). Konferensen

lade i dagen en öppen splittring mellan i- och u-

länder.

Vid mötet i WTO:s allmänna råd vid månadsskiftet

juli/augusti 2004 i Genève lyckades länderna dock

uppnå enighet om ett ramverk för vidare

förhandlingar inom WTO, det s.k. julibeslutet.

Beslutet innebar bl.a. ett steg mot en öppnare

handel med jordbruksvaror. Vidare behandlades i

julibeslutet det s.k. bomullsinitiativet,

marknadstillträde för icke-jordbruksvaror, olika

utvecklingsfrågor, tjänstehandel,

tvistlösningsförfarandet, förenklade

handelsprocedurer samt handel, miljö och

immaterialrätt.

I januari 2005 presenterades den s.k.

Sutherlandrapporten, som tagits fram på uppdrag av

WTO:s generaldirektör Supachai Panitchpakdi. I

generaldirektörens förord till rapporten sägs att

det nu - tio år efter WTO:s tillkomst - är dags både

för firande och för reflektion. Rapporten är

uppdelad i två delar, där den första beskriver de

grundläggande principerna i det multilaterala

handelssystemet, medan den andra delen fokuserar på

förslag till institutionella förbättringar.

Utskottets överväganden

Frihandel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden

beträffande frihandel med hänvisning till att

motionsönskemålen ligger i linje med pågående

strävanden för att förbättra det

multilaterala handelssystemet.

Motionerna

Sverige bör arbeta för att EU intar en

frihandelsvänlig position i WTO-förhandlingarna,

anförs det i motion 2004/05:Sk405 (m). En strategi

som många inom jordbrukssektorn valt är att anpassa

sin verksamhet så att de kan komma i fråga för den

flora av bidrag som finns. Till gagn för Sverige

skall nuvarande stöd sänkas och inte bara

omfördelas, anser motionärerna.

Frihandeln måste fungera och reformeringen av EU:s

gemensamma jordbrukspolitik måste prioriteras, sägs

det i kommittémotion 2004/05:L291 (m). Tullhindren

måste enligt motionärerna avskaffas, dels för att

Europas konsumenter inte skall behöva betala

överpriser, dels för att världens fattigare länder

skall kunna förbättra sina livsvillkor genom att

exportera fritt.

I Moderata samlingspartiets motion 2004/05:U242

betonas vikten av frihandel, som utgör en god garant

för ökat samförstånd, ökad säkerhet och ett högre

välstånd. För utvecklingsländerna är den fria

handeln dubbelt viktig, dels genom att de får

tillträde till i-ländernas marknader, dels för att

möjliggöra handel och samarbete mellan u-länder. Det

är således av stor betydelse att EU och övriga i-

länder undanröjer sina handelshinder mot omvärlden.

Sverige bör, enligt motionärerna, i EU verka för att

det hålls ett WTO-möte i Hongkong så tidigt som

möjligt år 2005 så att fortsatta

handelsliberaliseringar på jordbruksområdet snarast

kan ske. EU måste ta initiativ i WTO genom att

avskaffa de låga tullsatserna, stegvis sänka de

högre tullsatserna, direkt avskaffa

exportsubventionerna samt stegvis minska

jordbrukssubventionerna från år 2007, anför

motionärerna. Frihandel är vital inte bara för att

få ökat välstånd utan även för att förebygga en

framväxt av fundamentalism och isolationism.

I motion 2004/05:U307 (m) vill motionärerna ha en

avveckling av tullar och andra handelshinder för att

ge u-länderna tillträde till EU:s marknad och för

att möjliggöra handel och ekonomiskt samarbete

mellan u-länder. Enligt motionärerna bör Sverige

genom EU driva frågan inom ramen för WTO, i den s.k.

Doharundan. EU måste ta initiativ i WTO genom att

avskaffa eller sänka tullsatser, avskaffa

exportsubventioner samt stegvis minska

jordbrukssubventionerna från år 2007.

Folkpartiet understryker i motion 2004/05:K431 att

en avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken

i EU på ett kraftfullt sätt skulle kunna bidra till

förbättringar för stora delar av världens fattiga

landsbygdsbefolkning men även för konsumenterna inom

unionen. EU kan framför allt göra insatser genom att

sänka handelshindren för import till i-länderna av

jordbruksprodukter och enklare industrivaror.

I motion 2004/05:U226 framhåller Folkpartiet

betydelsen av en ökad frihandel, som är ett

avgörande instrument för att nå mål om ökad tillväxt

och minskad fattigdom i världen, utveckling mot

demokrati, kunskapsöverföring och minskad korruption

m.m. Vidare gynnas konsumenterna som får större

valfrihet. Motionärerna välkomnar att WTO:s

medlemsländer i månadsskiftet juli/augusti 2004

kunde nå en överenskommelse om att fortsätta

handelsförhandlingarna inom Doharundan. Därmed togs

ett viktigt steg i ansträngningarna för att

liberalisera världshandeln och öppna marknaderna i

Europa och i Förenta staterna för u-ländernas

produkter. Vidare hävdar motionärerna att Sverige än

mer intensivt bör verka för ett borttagande av

tulleskalering (tullar som ökar med varans

förädlingsgrad), subventioner och kvoter.

Motionärerna anser att en fri världshandel

förutsätter både ett multilateralt regelsystem och

ett system för tvistlösning. De tillägger att WTO

spelar en oerhört viktig roll i detta sammanhang,

särskilt för politiskt svaga länder. EU:s

protektionism på jordbruksområdet är dock ett

hinder; en avreglering av EU:s gemensamma

jordbrukspolitik skulle förbättra förutsättningarna

för u-ländernas utveckling.

I motion 2004/05:N274 (fp) betonas frihandelns

betydelse för ekonomisk tillväxt och

fattigdomsbekämpning. Genom EU:s handelsavtal med

länderna i tredje världen har handelshinder

avskaffats på många varor men knappast på de varor

som är viktigast för länderna i tredje världen.

Frihandeln bör öka och Sverige bör - inom EU -

intensivt driva på för att den inre marknaden skall

öppnas för u-ländernas produkter. Enligt

motionärerna bör Sverige verka för ett borttagande

av tulleskalering, subventioner samt kvoter senast

år 2015.

Även i kommittémotion 2004/05:N413 (fp) framhålls

vikten av ökad frihandel för att tillväxten i u-

länderna skall kunna öka. Motionärerna ser det som

angeläget att Sverige inom EU driver kravet på att

en tidsram sätts för när tullar och interna stöd

skall tas bort.

Vissa kompletterande uppgifter

Inledning

I publikationen "International trade statistics

2004" från WTO redovisas utvecklingen av

världshandeln t.o.m. år 2003. Ökningen i handeln

förstärktes under loppet av år 2003. Den

genomsnittliga ökningen av den reala varuexporten i

världen uppgick till 4,5 % år 2003, vilket var mer

än varuproduktionens ökning (3 %). Enligt WTO:s

prognoser beräknas världshandeln ha ökat med hela

7,5 % under år 2004.

I alla regioner utom Nordamerika registrerades ett

överskott i handelsbalansen när det gäller varor och

kommersiella tjänster under år 2003. Särskilt i

Östasien ledde detta till en ordentlig tillväxt av

valutareserverna. Kinas ökande roll i internationell

handel fortsatte att dra till sig uppmärksamhet.

Landets import ökade med hela 40 % i löpande priser

år 2003 och landets export med 35 %. Vidare blev

Kina den största asiatiska marknaden för EU i

stället för Japan, som tidigare hade tätplatsen. U-

ländernas andel av världsexporten uppgick till nära

32 % år 2002 och preliminära uppgifter från Förenta

nationernas konferens om handel och utveckling

(UNCTAD) tyder på en ökning under år 2003. För de 50

minst utvecklade länderna ökade exportvärdet med

drygt 5 % år 2002.

År 2003 låg Sverige på 18:e plats i fråga om

varuexport med en andel på 1,3 % av världens handel

och på 20:e platsen i fråga om varuimport med en

andel på 1,1 %. Enligt Statistiska centralbyrån

ökade den svenska varuexporten med 9 % i värde (10 %

i volym) under år 2004. Under samma tid ökade den

totala varuimporten med 8 % i både värde och volym.

På 30 års sikt har Sverige förlorat

världsmarknadsandelar när det gäller varuexporten;

från ca 2,5 % år 1973 till 1,5 % år 2003

(Handelspolitisk lägesrapport 2004.

Kommerskollegium).

Tidigare behandling

Beträffande frihandelsfrågor har utskottet de

senaste åren gjort enhälliga ställningstaganden. I

betänkande 2003/04:NU12 redovisade utskottet bl.a.

följande synpunkter. Utskottet framhöll att det i

högsta grad var ett svenskt intresse att värna om

frihandel som princip. Frihandel kunde enligt

utskottets sätt att se vara en stark

välståndsskapande kraft för såväl de utvecklade

länderna som för världens fattigaste länder. Vidare

betonades att stabila och rättvisa spelregler för

ett fritt utbyte av varor och tjänster var en

avgörande förutsättning för ekonomisk tillväxt och

sysselsättning.

U-länderna sades ha en sämre utgångsposition,

bl.a. beroende på att många industriländer,

inklusive EU-kretsen, fortfarande hade betydande

hinder för import av varor som är viktiga för u-

ländernas export. Vidare redovisades att u-länderna

genomsnittligt mötte högre tullar än i-länderna vid

export, dels därför att i-länderna hade höga tullar

på varor som är av exportintresse för u-länderna,

dels därför att u-länderna själva hade högre tullar

än i-länderna.

När det gällde utvecklingen mot en ökande mängd

bilaterala och regionala avtal ville utskottet

understryka behovet av fortsatt engagemang i frågan.

Med hjälp av sådana avtal var det möjligt, ansåg

utskottet, att inom en mer begränsad länderkrets gå

före och dra vinsterna av marknadsöppningar men

också finna lösningar till gagn för multilaterala

avtal. Det ansågs viktigt att det multilaterala

handelsregelverket utvecklades parallellt med de

bilaterala överenskommelserna, så att inte hela

frågekomplex föll utanför de internationella

reglerna. Utskottet kände härutöver viss osäkerhet

när det gällde de bilaterala och regionala avtalens

konsekvenser för u-länderna. Vidare var det

väsentligt att Sverige var med och bevakade att de

fattiga länder som förhandlade om bilaterala avtal

med bl.a. EU fick det stöd de behövde för att på ett

effektivt sätt kunna driva sina intressen gentemot

starkare parter.

Utskottet ansåg också att frihandel medför en

snabb spridning av information, vilket kan bidra

till omvandling av slutna samhällen till större

öppenhet mot omvärlden. Utskottet framhöll även att

miljömässig och social hänsyn är viktig, samtidigt

som dessa krav inte skall få användas emot de länder

som ännu inte - trots ansträngningar - kan uppfylla

kraven. Även konsumenterna gynnas av frihandel,

sades det.

Frihandeln förbättrar förutsättningarna för

tillväxt i hela världsekonomin, såväl för en liten

öppen ekonomi som den svenska som för u-länderna.

Eliminering eller minskning av handelshindren sades

skapa nya förutsättningar, även i fråga om mänskliga

rättigheter, rättvisa och social utveckling. Däremot

ansåg inte utskottet att frihandel är en tillräcklig

förutsättning för att uppnå sådana mål.

Frihandel och jordbruk i WTO

I det multilaterala samarbetet verkar Sverige för en

generell liberalisering av handeln på

jordbruksområdet. I WTO-arbetet framgår det tydligt

av ministerdeklarationen från Doha att en

liberalisering av handeln på jordbruksområdet är en

fundamental del av det åtagande alla WTO-medlemmar

har gjort. Detta innebär i praktiken att länderna

skall skapa betydande marknadsöppningar för

jordbruksprodukter, kraftigt minska handelsstörande

internstöd samt minska och på sikt avskaffa alla

former av handelsstörande exportstöd. Sverige är -

tillsammans med Danmark, Nederländerna och

Storbritannien - ett av de länder inom EU som

kraftigast driver på för fortsatta

handelsliberaliseringar på jordbruksområdet. Det

finns ingen medlemsstat som är helt emot

liberaliseringar, men det finns stora

åsiktsskillnader om hur snabbt och hur omfattande

förändringar skall ske.

Jordbruksförhandlingarna inom WTO delas vanligen

in i tre pelare: marknadstillträde, interna stöd

samt exportstöd.

Vid mötet i WTO:s allmänna råd i månadsskiftet

juli/augusti 2004 i Genève lyckades länderna uppnå

enighet om ett ramverk för vidare förhandlingar inom

WTO, det s.k. julibeslutet. Detta beslut innebar

bl.a. åtgärder för ökat marknadstillträde, minskade

handelsstörande internstöd och utfasning av

handelsstörande exportstöd. Beslutet välkomnades av

Sverige eftersom det var ett steg mot en öppnare

handel med jordbruksvaror.

Sverige kommer enligt uppgift att fortsätta arbeta

för att förbättringar av marknadstillträdet uppnås i

jordbruksförhandlingarna. Tulltoppar (tullarna

överstiger en viss nivå eller är höga i förhållande

till den genomsnittliga tullnivån) och

tulleskalering är två frågor som måste tas upp.

Samtidigt som den övergripande målsättningen är att

förhandlingsresultatet skall vara i u-ländernas

intresse, värnar Sverige också om den egna

livsmedelsindustrins offensiva intressen. Det gäller

bl.a. att få ökade marknadsöppningar för

högförädlade varor som bakverk, färdigrätter,

soppor, barnmat m.m.

Julibeslutet bygger på principen att

handelsstörande stöd skall sänkas mest. När det

gäller interna stöd är den avgörande frågan vilken

formel som kommer att användas för att sänka stöden.

Sverige vill se reella sänkningar av i-ländernas

stöd, framför allt av de mest handelsstörande

stöden. Enligt den svenska uppfattningen bör på

längre sikt alla handelsstörande stöd fasas ut; de

svenska jordbrukspolitiska målen bör kunna uppnås

genom riktade, minimalt handels- och

produktionspåverkande s.k. gröna stöd (exempelvis

stöd för regionala program och miljöprogram och stöd

för forskning och teknikutveckling).

Det är bara ett fåtal länder i WTO som över huvud

taget ger denna typ av stöd till sina jordbrukare.

Ett skäl är att de allra flesta u-länder saknar

ekonom[1]iska förutsättningar för att ge interna

stöd. En annan faktor hänger samman med landets

möjlighet att ge sådana stöd i enlighet med tidigare

handelsöverenskommelser. Stödsänkningar bedöms

främst komma att beröra i-länder med höga stödnivåer

och stor andel handelsstörande stöd.

När det gäller låg- eller medelinkomstländer finns

flexibla regler avseende interna stöd. Framför allt

ges inga restriktioner på stöd som inte är

handelsstörande (gröna stöd). Vidare finns

möjligheten att utnyttja den s.k. de minimis-regeln.

Just när det gäller de minimis-regeln preciserar

julibeslutet att u-länder som använder sig av detta

stöd främst till småjordbrukare inte skall behöva

göra några sänkningar alls. För en stor majoritet av

alla u-länder räcker de minimis-regeln mer än väl

för att täcka de interna stöd de har behov av och

ekonomiskt utrymme att ge.

Enligt julibeslutet skall exportsubventioner fasas

ut. Sverige har varit en av de medlemsstater inom EU

som hårt pläderat för en eliminering av

exportsubventionerna och betraktar därför

julibeslutet som en stor framgång i detta avseende.

När det gäller exportstöd för övrigt (dvs.

exportkrediter, statshandelsföretag och vissa typer

av livsmedelsbistånd) anser Sverige att alla

handelsstörande element skall elimineras.

Den svenska bedömningen är att julibeslutet ger

förutsättningar för en ambitiös slutuppgörelse på

jordbruksområdet. Mycket arbete sägs dock återstå.

Frihandel och jordbruk i EU

EU är en betydelsefull part i världshandeln och

utformar en egen handelspolitik i enlighet med det

multilaterala handelssystemet. På det

handelspolitiska området gäller gemenskapskompetens

inom EU, vilken innebär att medlemsländerna

samordnar sina synpunkter. Sverige arbetar för ett

öppet och regelbaserat internationellt handelssystem

och söker likasinnade medlemsländer för att skapa

allianser i detta arbete.

Sverige har sedan tillträdet i EU konsekvent

drivit att den gemensamma jordbrukspolitiken (Common

Agricultural Policy, CAP) måste reformeras.

Jordbruksstöden snedvrider konkurrensen och leder

till att produktionsresurser som skulle kunna

användas på ett bättre sätt i samhällsekonomin låses

in i jordbrukssektorn och medför lägre välfärd än

annars. Vidare är CAP oförmånligt för Europas

konsumenter genom onödigt höga livsmedelspriser.

Europas livsmedelsindustri missgynnas också av CAP

eftersom de höga jordbrukspriserna leder till höga

priser på insatsvaror, vilket försvagar

livsmedelssektorns konkurrenskraft internationellt.

Dessutom finns det risk att CAP påverkar miljön

negativt genom att stimulera intensiv produktion.

I juni 2003 tog EU ett viktigt steg genom beslutet

om en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Reformen syftade till att i större utsträckning

marknadsorientera produktionen genom frikoppling av

stöden, i stället för att produktionen sker utifrån

stödsystemens uppbyggnad. Sverige drev i detta

arbete en mycket offensiv linje med krav på

successiv neddragning av stöden och betydande

prissänkningar. Resultatet av reformen var inte så

långtgående som Sverige skulle ha önskat eftersom

endast mindre besparingar i budgeten gjordes. Trots

detta är det den mest omfattande reformen som

genomförts av CAP och innebär en ny inriktning av

gemenskapens jordbrukspolitik. Reformen innebär även

en marknadsanpassning vars effekt blir att det är

konsumenterna som i större utsträckning kommer att

styra vad som produceras. Sedan år 2003 har även

bomullssektorn och tobakssektorn reformerats. En

reform för tobaksstödet beslutades år 2004. Beslutet

innebar att under övergångsperioden 2006-2009 kan 60

% av stödbeloppet utgöra stöd till odling av tobak

(950 miljoner euro). Från år 2010 kommer emellertid

stödet att helt frikopplas från produktionen och i

stället gå till omstruktureringsåtgärder inom ramen

för landsbygdsprogrammet.

När det gäller EU:s sockerreglering, vilken har

fällts i WTO:s panel för tvistlösning år 2004, har

EG-kommissionen presenterat ett förslag till

riktlinjer för införande av en sockerreform

(KOM/2004/499). Konkret innebär reformen en

minskning av stödpriset för EU-socker, viss

kompensation för producenter, förenkling av det

nuvarande kvotsystemet m.m. Sverige driver en

offensiv linje med krav på betydande prissänkningar

och ett snabbt genomförande av reformen. Före

sommaruppehållet 2005 väntas kommissionen lägga fram

ett slutgiltigt förslag. Vidare bör reformen

kompletteras med en aktionsplan för att underlätta

övergången för de u-länder som länge haft tillträde

till EU:s sockermarknad till garanterade höga

priser. Några u-länder kommer sannolikt att

kortsiktigt påverkas negativt av reformen, då dessa

i hög grad är beroende av inkomsterna från denna

export. Arbetet med en sådan aktionsplan pågår

parallellt med reformarbetet.

De negativa konsekvenserna av CAP begränsas inte

till EU:s invånare. EU:s stora marknad i kombination

med de höga stödnivåerna gör att EU:s

jordbrukspolitik påverkar världsmarknaden, inte

minst prisnivåerna, för en majoritet av världens

jordbruksprodukter. Stödsystemen stimulerar

överproduktion som dessutom ofta exporteras med

hjälp av exportsubventioner, vilket leder till att

EU dumpar livsmedel som t.ex. socker och mjölkpulver

i andra länder (ofta u-länder) och slår ut lokal

jordbruks- och livsmedelsproduktion. Eftersom de

interna stödnivåerna är så pass höga kan produktion

i flera sektorer också ske trots att naturliga

förutsättningar egentligen saknas i Europa (t.ex.

när det gäller bomull, tobak och viss frukt).

Konsekvensen blir att länder utanför EU stängs ute

från viktiga marknader där de ofta har naturliga

konkurrensfördelar. CAP är också konstruerat så att

den import som kommer från främst u-länder i hög

grad handlar om råvaror som vidareförädlas av den

europeiska livsmedelsindustrin. Däremot stängs

högförädlade varor från u-länderna ute med hjälp av

höga tullar (tulleskalering). Detta är bara några

exempel på CAP:s konsekvenser i ett globalt

perspektiv.

Avveckling av tullar inom EU

Det allmänna preferenssystemet (Generalised System

of Preferences, GSP) är ett fristående system som

funnits i EU sedan 1970-talet. Bland annat erbjuds

utvecklingsländerna tullsänkningar alternativt

tullfrihet. Tidigare kolonier till länder i EU har

avtal med särskilda handelsförmåner. Det nuvarande

avtalet (Cotonouavtalet) slöts år 2000 och

vidareutvecklas genom förhandlingar om

partnerskapsavtal mellan EU och länderna i Afrika,

Västindien och Stilla havet, det s.k. AVS-området.

Dessa förhandlingar skall vara avslutade senast den

1 januari 2008. Detta är exempel på överenskommelser

med utvecklingsmålsättning.

Kritik har riktats mot det allmänna

preferenssystemet och det har ibland sagts att det

är både snårigt och byråkratiskt och att det ger

minimala förmåner. Så länge det fortfarande finns

tullar vid import till EU kan det emellertid

förväntas att u-länderna har intresse av att minska

dessa. Sveriges inställning är att sträva mot

tullfrihet i multilaterala och bilaterala

sammanhang; tullfrihet för u-länder är en deletapp.

Under det svenska ordförandeskapet i EU togs

beslut om tull- och kvotfrihet för alla varor utom

vapen (EBA, Everything but Arms) för de minst

utvecklade länderna. Detta finns utförligt beskrivet

i näringsutskottets betänkande 2001/02:NU15 (s. 23),

till vilket hänvisas. Systemet kan visserligen sägas

diskriminera andra u-länder, men det sker helt i

enlighet med WTO:s regler och har som mål att ge

stöd till de allra fattigaste länderna. Sverige har

högre ambitioner än kommissionen och flera av

medlemsländerna när det gäller att förenkla och

förbättra villkoren för de övriga u-länderna.

På frågor (fr. 2004/05:692, 2004/05:693 och

2004/05:694) av Henrik von Sydow (m) om stärkt

frihandel och avskaffande av EU:s tullar på import

från flodvågsdrabbade länder som Thailand och Indien

svarade näringsminister Thomas Östros i januari 2005

att Sverige för en konsekvent frihandelsvänlig

linje. Kommissionen har redan inlett en diskussion

med medlemsstaterna om förbättrade villkor för de

länder, som drabbats av flodvågen (tsunamin),

informerade näringsministern. Kommissionen har pekat

på att det kan vara aktuellt med lättnader när det

gäller det allmänna preferenssystemet, antidumpning,

standardkrav för livsmedel m.m. Näringsministern

konstaterade att Sverige aktivt verkar för att EU

snabbt fattar beslut som innebär förbättrad

frihandel och minskade tullar för de drabbade

länderna.

Enligt tidigare avtal avvecklades samtliga

textilkvoter i världshandeln den 1 januari 2005. I

en interpellation (ip. 2004/05:253) av Carl B

Hamilton (fp) till näringsminister Thomas Östros

togs frågan om fri tekoimport från Kina upp. Enligt

interpellanten hävdades i Financial Times den 7

december 2004 att EU vid toppmötet EU-Kina

nästföljande dag skulle begära att Kina "modererar"

sin export av tekovaror till EU; detta skulle strida

mot EU:s och WTO:s regelverk.

Näringsministern konstaterade att EU inte hade

ingått någon överenskommelse med Kina om

exportbegränsningar eller liknande åtgärder i fråga

om tekovaror. Om kommissionen skulle ha föreslagit

en frivillig exportbegränsning, vilket den förnekat,

hade den inte den svenska regeringens stöd, sades

det. Näringsministern menade att interpellanten och

han själv hade samma uppfattning när det gällde

vikten av frihandel, inte minst på tekoområdet men

också generellt. Även i en insändare i Financial

Times den 3 mars 2005 uttryckte näringsministern att

Kina - genom att gå med i WTO - hade samtyckt till

att inte sätta restriktioner för sin export till EU.

Vidare skulle EU inte heller begära detta av Kina.

Näringsministern underströk att de länder i Europa

som arbetar för frihandel behöver samarbeta.

Utskottets ställningstagande

Liksom tidigare vill utskottet framhålla att det i

högsta grad är ett svenskt intresse att värna om

frihandel som princip. Frihandel kan enligt

utskottets sätt att se vara en stark

välståndsskapande kraft för såväl de utvecklade

länderna som för världens fattigaste länder. Vidare

vill utskottet betona att stabila och rättvisa

spelregler för ett fritt utbyte av varor och

tjänster är en avgörande förutsättning för ekonomisk

tillväxt och sysselsättning. Utskottet konstaterar

att det finns en allmän övertygelse i riksdagen att

frihandel är en viktig princip.

U-länderna har en sämre utgångsposition, bl.a.

beroende på att många industriländer, inklusive EU-

kretsen, fortfarande har betydande hinder för import

av varor som är viktiga för u-ländernas export.

Dessa länder behöver tillträde till

industriländernas marknader men också en friare

världshandel rent generellt för att kunna dra nytta

av sina komparativa fördelar. Dock måste det finnas

en medvetenhet om att u-länders export begränsas

även av tullar i andra u-länder. Samtidigt kan det

under en övergångsperiod finnas skäl för u-länder

att tillgripa tullar för att skydda sin egen

produktion.

Regeringen har sedan Sverige blev medlem i EU

drivit linjen att den gemensamma jordbrukspolitiken

måste reformeras. Jordbruksstöden snedvrider

konkurrensen och leder till att produktionsresurser

som skulle kunna användas på ett bättre sätt i

samhällsekonomin låses in i jordbrukssektorn. Vidare

är jordbrukssektorn av särskilt stor betydelse för

u-länderna. Det är enligt utskottets mening givet

att Sverige skall fortsätta att verka för en reell

sänkning av i-ländernas interna stöd, en snabb

utfasning av exportsubventionerna och en tydlig

nedmontering av tullar och kvoter, såväl inom som

utanför EU-kretsen.

När det gäller utvecklingen mot en ökande mängd

bilaterala och regionala avtal vill utskottet betona

behovet av en försiktig linje och att utvecklingen

följs noga. Samtidigt som bilaterala avtal möjliggör

att en mer begränsad länderkrets går före och drar

vinsterna av marknadsöppningar - vilket kan leda

till att nya modeller skapas till gagn för

multilaterala avtal - känner utskottet viss

osäkerhet när det gäller de bilaterala och regionala

avtalens konsekvenser för u-länderna. Det är därför

väsentligt att Sverige är med och bevakar att de

fattiga länder som nu förhandlar om bilaterala avtal

med bl.a. EU får det stöd de behöver för att på ett

effektivt sätt kunna driva sina intressen gentemot

starkare parter. Utskottet vill i detta sammanhang

peka på vikten av ett utökat tekniskt bistånd till

u-länderna, så att de kan ta till vara sina

möjligheter inom WTO-systemet.

Enligt utskottets mening är det viktigt att det

multilaterala handelsregelverket utvecklas

parallellt med de bilaterala överenskommelserna, så

att inte hela frågekomplex faller utanför de

internationella reglerna, och på ett sådant sätt att

de bilaterala avtalen påskyndar marknadsöppningar

multilateralt.

Frihandel medför också en snabb spridning av

information, vilket kan bidra till omvandling av

slutna samhällen till större öppenhet mot omvärlden.

Sverige bör enligt utskottets mening även

fortsättningsvis delta aktivt i arbetet med att

förbättra det multilaterala handelssystemet och

samtidigt stärka förtroendet för det. Utskottet vill

även ånyo framhålla att miljömässig och social

hänsyn är viktigt, samtidigt som dessa krav inte får

användas emot de länder som ännu inte - trots

ansträngningar - kan uppfylla kraven.

Vidare vill utskottet hävda att många konsumenter

- både enskilda och företag - kan gynnas av de

positiva effekterna av frihandel, som t.ex. lägre

priser, större utbud av varor och tjänster samt

bättre kvalitet.

Motionsönskemålen om fortsatt eller ökad frihandel

ligger väsentligen i linje med utskottets

inställning. Frihandeln förbättrar förutsättningarna

för tillväxt i hela världsekonomin. I en liten öppen

ekonomi som den svenska finns det en lång tradition

av att hävda den fria handeln eftersom vårt land

gynnas av ett fritt utbyte. Vårt välstånd bygger

till stor del på specialisering och handelsutbyte.

Men frihandel är inte mindre viktig för u-länderna,

under förutsättning att dessa har reella möjligheter

att åstadkomma resultat genom att utnyttja

förhandlingsrätten. U-länderna bör således få ökat

marknadstillträde, framför allt på områden som är av

särskilt intresse för deras export. Eliminering

eller minskning av handelshindren skapar nya

förutsättningar för ekonomisk utveckling även i

dessa länder och kan göra det lättare att också göra

andra framsteg, t.ex. i fråga om mänskliga

rättigheter, rättvisa och social utveckling.

Utskottet anser däremot inte att frihandel är en

tillräcklig förutsättning för att uppnå sådana mål;

det finns också behov av politiska, ekonomiska och

institutionella reformer hos u-länderna och särskilt

de minst utvecklade länderna (MUL) innan dessa

länder kan dra full nytta av frihandelns positiva

inverkan.

Med hänvisning till att utvecklingen

ligger i linje med motionsönskemålen

anser utskottet att det inte finns

behov av något initiativ från

riksdagens sida med anledning av de

här aktuella motionsyrkandena.

WTO-frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om WTO-

frågor med hänvisning till pågående åtgärder

i fråga om ökad öppenhet, stöd till u-länder

m.m. Jämför reservation 1 (v, mp).

Motionerna

I motion 2004/05:MJ332 (fp) görs gällande att WTO

inte medger att konsumenters oro får utgöra grund

för standarder i internationell handel med

livsmedel. Med ökad import och export av livsmedel

krävs nya vägar för att stärka konsumentinflytandet

och livsmedelssäkerheten, menar motionärerna. WTO

bör vidta åtgärder som syftar till att ett ökat

konsumentskydd får en framskjuten plats, hävdas det.

I motion 2004/05:N274 (fp) redovisas att målet för

WTO-avtalen är att höja levnadsstandarden i

medlemsländerna, säkerställa full sysselsättning och

öka realinkomsterna. Om målet skall kunna uppnås

måste Sverige även fortsättningsvis aktivt delta i

arbetet med att förbättra det multilaterala

handelssystemet och samtidigt stärka förtroendet för

det. Bland annat måste slutdatumet för

förhandlingsrundan - december 2005 - hållas. Förutom

konkreta resultat i jordbruksförhandlingarna är det

enligt motionärerna viktigt att förhandlingarna om

industrivaror kommer i gång på allvar. Regeringen

bör understryka att även u-länderna bör sänka

tullarna på industrivaror.

I den nämnda motionen beklagas vidare att frågan

om insyn (transparens) i offentlig upphandling föll

bort från Doharundans dagordning. Motionärerna

kräver att regeringen verkar för att frågan snarast

möjligt tas upp på nytt. Sådan transparens är

avgörande i kampen mot korruption i samband med

upphandlingar i länder som inte har tillräckligt väl

fungerande rättssystem.

Enligt motionärerna i motion 2004/05:U313 (kd)

måste WTO:s tvistlösningsmekanism ytterligare

stärkas. Förslaget om att inrätta en permanent

tvistlösningspanel skulle stärka systemets

auktoritet och göra det mer oberoende av

"diplomatisk dragkamp". Det är även viktigt att

underlätta de mindre utvecklade ländernas tillgång

till tvistlösningssystemet. Regeringen bör undersöka

möjligheterna till hårdare sanktionsåtgärder mot de

länder som inte efterföljer tvistlösningspanelens

beslut, exempelvis genom att tillåta kollektiva

åtgärder, föreslår motionärerna. Vidare förordas en

ökad öppenhet inom WTO. Enligt motionärerna kan

regeringen initiera bildandet av en parlamentarisk

församling för WTO i syfte att stärka kopplingen

mellan de internationella organisationerna och

medborgarna. Inför framtida förhandlingar inom WTO

bör medlemsstaterna i högre grad föra en dialog med

det civila samhällets företrädare.

Motionärerna bakom motion 2004/05:U278 (v) anser

att det är svårt att få ett samlat grepp om vilka

handelsfrågor som Sverige i praktiken prioriterar

inom EU och andra organ. Därför föreslås i motionen

att regeringen skall avge en årlig rapport till

riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken

när det gäller EU, WTO och i fråga om regionala

handelsavtal.

I motion 2004/05:U254 (mp) tas en mängd olika WTO-

frågor upp. Inför WTO-mötet i Doha deklarerade EU

att de fattiga ländernas frågor skulle prioriteras.

Resultatet av överenskommelserna är dock inte

tillfredsställande ur denna synpunkt, sägs det i

motionen. Det ligger nu ett stort ansvar på i-

länderna, som i praktiken styr utvecklingen i WTO,

att det slutliga resultatet av Doharundan blir

genomsyrat av u-ländernas krav, menar motionärerna.

Det är motionärernas mening att Sverige via EU bör

verka för att en överenskommelse kan nås så snart

som möjligt i jordbruksförhandlingarna och att de

EU-interna stöden skall sänkas. Beträffande

minimistöden bör göras en strikt tolkning av vilka

rika länder som skall beröras av dessa sänkningar.

Vidare anser motionärerna att Sverige i EU med kraft

bör verka för att bomullssubventionerna i realiteten

slopas.

Motionärerna har också uppmärksammat att

julibeslutet innebär att förhandlingar om ett nytt

avtal om förenklade handelsprocedurer, en av de s.k.

Singaporefrågorna, aktualiseras. Behovet av

förenklade procedurer är okontroversiellt, men

motionärerna är inte övertygade om att ett avtal är

bästa sättet att åstadkomma detta. När det gäller

övriga Singaporefrågor bör dock EU dra slutsatsen

att dessa är avförda från WTO-förhandlingarna.

Sverige bör genom EU säkerställa att de löften i-

länder givit u-länderna om teknisk assistans till

stöd för uppbyggnad av förhandlingskapaciteten

verkligen infrias, framhåller motionärerna.

Handel är ett medel för att åstadkomma hållbar

utveckling, sägs det i nämnda motion. För att avgöra

om regelverket understöder detta mål är det viktigt

att WTO genomför kontinuerliga utvärderingar av hur

tjänsteavtalet (General Agreement on Trade in

Services, GATS) påverkar utvecklingen. Att sådana

utvärderingar skall göras stipuleras också i GATS-

avtalets paragraf 19. Med hänsyn till målet om

hållbar utveckling är det dock enligt motionärerna

motsägelsefullt att paragraf 19 binder

medlemsländerna till en allt högre grad av

avreglering. Länderna måste själva få avgöra om de

vill låta nyttigheter som tillgång till rent vatten

eller utbildning tillhandahållas via privata eller

offentliga system. Paragrafen 19 bör omformuleras så

att målet skall gynnas oavsett om utvärderingarna

kommit fram till att avreglering eller införande av

nya regler är det bästa instrumentet, hävdas det.

Motionärerna anser vidare att särskild och

differentierad behandling av u-länderna bör ses som

ett permanent instrument, vilket är nödvändigt för

att anpassa WTO:s regelverk till olika länders

utvecklingsnivå.

Det behövs en omedelbar demokratisering i WTO,

menar motionärerna, och föreslår ett antal åtgärder

för att öka öppenheten och alla medlemsstaters

möjlighet till deltagande i olika beslutsprocesser.

Bland annat föreslås att endast formella och

protokollförda möten skall kunna utgöra underlag för

förhandlingar och att ordföranden i olika

förhandlingsgrupper vid kommande ministermöten skall

utses av en relevant kommitté och inte av

sekretariatet i samarbete med värdlandet. Vidare bör

WTO anamma FN:s sätt att ta fram deklarationstexter,

vilket innebär att ordföranden enbart sammanställer

olika ändringsförslag utan att göra någon tolkning.

Slutligen förordar motionärerna att WTO:s

tvistlösningsmekanism skall reformeras så att

offentligheten inom WTO:s panel ökar och fattiga

länders möjligheter att föra sin talan stärks.

Vissa kompletterande uppgifter

Öppenhet inom WTO

Som tidigare nämnts presenterades i januari 2005 den

s.k. Sutherlandrapporten, vilken handlar om de

framtida utmaningarna för WTO. Bland annat

uppmärksammas frågan om öppenhet och dialogen med

det civila samhället. På detta område föreslås det i

rapporten att klara mål och riktlinjer bör upprättas

för WTO:s relationer till det civila samhället och

att mer resurser bör avsättas för en sådan dialog.

Regeringen kan enligt uppgift ställa sig bakom de

nämnda förslagen om klara riktlinjer och mer

resurser för dialogen med det civila samhället.

WTO genomför i dag särskilda briefingar för s.k.

NGO:er (non-governmental organizations) och medier

om mer betydande WTO-möten samt genomför en rad

seminarier och workshopar. Dokumentationen om dessa

har förbättrats liksom WTO:s hemsida. En allmän

bedömning är att medlemmarna själva troligen kommer

att behöva ta ett allt större ansvar för att

säkerställa öppenhet om sina egna positioner. Flera

delegationer offentliggör på eget ansvar sina

förhandlingsinlägg och gör dem även tillgängliga på

WTO:s och på sina egna hemsidor. EU och Sverige har

legat i framkant i att använda detta arbetssätt.

Enligt Dohadeklarationen har WTO-medlemmarna ett

gemensamt ansvar för att garantera intern öppenhet

och deltagande av samtliga medlemsländer och för att

arbetssättet inom organisationen skall bli mer öppet

genom snabbare och effektivare delgivning av

information och en förbättrad dialog med

allmänheten. Även om arbetet med dessa frågor i

Genève lett till förhållandevis få formella beslut,

har det informella arbetssätt som delvis präglar WTO

kommit att anpassas i riktning mot att tillmötesgå

främst u-ländernas legitima krav på insyn och

deltagande. Bland annat har de informella samråden

normalt annonserats i god tid i förväg och varit

öppna för alla. När endast 20-30 länder samlas i

mindre, informella möten är antalet u-länder som

deltar större än under tiden före Seattlemötet;

syftet är att alla regioner och intresseinriktningar

skall finnas representerade. Dessa förändringar i

det interna arbetssättet har präglat såväl

förberedelserna inför ministerkonferenserna i Doha

och Cancún som den förestående ministerkonferensen i

Hongkong i december 2005.

Intressegrupper som t.ex. G 20 och Cairns kan

formeras för enskilda sakfrågor och för övergripande

förhandlingar. Frågan huruvida ett land skall ingå i

en sådan grupp innebär en avvägning mellan ökad

slagkraft och möjligheten att själv föra fram hela

sin nationella position.

När det gäller frågan om hur ordföranden eller

medlare ("facilitators") i olika förhandlingsgrupper

skall utses vid ministerkonferenserna har ingen

enighet kunnat uppnås bland WTO-medlemmarna.

Beslut om WTO:s deklarationstexter tas med

konsensus, vilket ger garantier för att enskilda

medlemmars avvikande uppfattning inte skall kunna

ignoreras. Detta ställer stora krav på ordföranden

och andra medlare som har i uppdrag att identifiera

beslut som kan stödjas, eller accepteras, av

medlemmarna. Samtidigt är det av vikt att

medlemsländer respekterar att konsensus inte nås

genom ultimativa krav från enskilda länder utan

genom att samtliga deltagare visar beredskap att

kompromissa.

Om ordföranden i förberedelseprocessen inför en

ministerkonferens bedömer att så är lämpligt bör

denne ha rätt att presentera sin bästa uppskattning

av hur konsensus skulle kunna uppnås. Denna metod,

som ställer höga krav på författaren av texten när

det gäller att ta hänsyn till ståndpunkter från hela

medlemskretsen, var den metod som användes i

förberedelserna inför ministerkonferenserna både i

Doha och Cancún. Vid behov, bör det också vara

möjligt för WTO:s medlemmar att få sina eventuellt

avvikande ståndpunkter återgivna på lämpligt sätt,

t.ex. i en bilaga till det underlag som presenteras

för ministerkonferensen.

Frågan om skapande av en parlamentarisk församling

inom WTO har diskuterats, men motståndet mot detta

är stort framför allt bland u-länderna. En sådan

församling skulle kunna få en rådgivande roll men

knappast bli del av det formella beslutsfattandet.

En lösning enligt vilken EU bara representerades av

Europaparlamentet skulle riskera att inte bidra till

att öka WTO:s legitimitet i EU-ländernas nationella

parlament. För att särskilt u-länder skall ges ökade

möjligheter att ta del i och påverka WTO-arbetet

krävs även ökat tekniskt bistånd, särskilt till

länder vilka inte har egen representation i Genève.

Sverige stöder finansiellt Organisationen för

internationell handelsinformation och samarbete

(Agency for International Trade Information and

Cooperation, AITIC) som skall tillhandahålla

landanpassat stöd i WTO-förhandlingarna till de

fattigaste länderna och till u-länder som saknar

representationskontor i Genève.

Ett nytt parlamentariskt inslag i WTO har

emellertid under de senaste åren vunnit insteg genom

Internationella parlamentariska unionen (IPU).

Parlamentarikermöten har hållits i Genève, Cancún

och Bryssel. Syftet med mötet i Bryssel i november

2004 var att sända en signal till WTO om vikten av

parlamentariskt inflytande även i de multilaterala

samarbeten där regeringarna har ansvaret. Ungefär

300 parlamentariker från 75 stater deltog och

därutöver medverkade ett 60-tal parlamentariker från

Europaparlamentet och observatörer m.fl.

Församlingen antog med konsensus en deklaration som

är riktad till WTO:s nästa ministerkonferens.

Öppenhet i Sverige om WTO-frågor

Regeringen ger vid återkommande tillfällen

information till riksdagen dels i kammaren, dels i

olika berörda utskott i fråga om utvecklingen när

det gäller Sveriges och EU:s ställningstaganden i

WTO-förhandlingarna. Inför beslutet i WTO:s allmänna

råd den 31 juli 2004 fick riksdagen del av

regeringens underlag i form av en skriftlig procedur

med EU-nämnden.

Några riksdagsledamöter brukar ingå i regeringens

delegation vid viktiga handelspolitiska möten. Så

var fallet vid ministerkonferenserna i Seattle, Doha

och Cancún.

Regelbundna möten hålls i regeringens

referensgrupp för WTO-frågor med företrädare för

fackföreningar, näringslivsorganisationer, enskilda

organisationer m.m. Gruppen möts ungefär varannan

månad, och rapporterna från mötena finns

tillgängliga på Utrikesdepartementets hemsida.

Informationen inom referensgruppen är dubbelriktad.

Utrikesdepartementet, som sammankallar och leder

referensgruppen, informerar om regeringens och EU:s

arbete. Därefter ges referensgruppen tillfälle att

ge synpunkter på frågorna. På detta sätt förbättras

det samlade beslutsunderlaget.

I den ovan nämnda parlamentarikerkonferensen i

Bryssel år 2004 redovisade EU:s handelskommissionär

Peter Mandelson att han kommer att arbeta för att

EU:s handelspolitik i världen skall präglas av

öppenhet. Han sade sig sträva efter mer inflytande

av NGO:er och parlamentariker i utformningen av

politiken.

WTO-förhandlingarnas fortskridande

Den nya förhandlingsrundan inom WTO, enligt den s.k.

utvecklingsdagordningen från Doha, innebär att

medlemsländerna lyfter fram utvecklingsländernas

intressen mer än tidigare. De viktigaste frågorna i

deklarationen från Doha rörde jordbruk, tjänster,

marknadstillträde för industrivaror, nya

förhandlingsfrågor (de s.k. Singaporefrågorna, se

nedan), miljö, översyn av WTO:s regelverk,

implementering av tidigare ingångna WTO-avtal m.m.

Förhandlingsrundan skulle, som tidigare nämnts, vara

klar till den 1 januari 2005. Vid WTO:s 5:e

ministerkonferens i Cancún, Mexiko, i september 2003

var det aktuellt med en halvtidsöversyn av

Dohaförhandlingarna. På mötets sista dag kollapsade

dock förhandlingarna.

Efter intensiva förhandlingar under våren och

sommaren 2004 uppnåddes dock enighet inom WTO:s

allmänna råd i Genève om ett ramverk för den

fortsatta förhandlingsprocessen, det tidigare nämnda

julibeslutet. Avsikten var att överenskommelsen

skall vidareutvecklas till konkreta åtaganden, s.k.

modaliteter, vid ministerkonferensen i Hongkong i

december 2005.

Förutom jordbruksfrågorna - vilka med undantag av

det s.k. bomullsinitiativet redovisats i tidigare

avsnitt om frihandel - omfattar julibeslutet

marknadstillträde för icke-jordbruksvaror,

utvecklingsfrågor som särskild och differentierad

behandling, handelsrelaterat tekniskt bistånd och

kapacitetsuppbyggnad samt frågor om de minst

utvecklade länderna. Vidare ingår tjänstehandel,

tvistlösningsförfarandet, handel och miljö samt

förenklade handelsprocedurer. De områden som har

anknytning till motionsfrågorna redovisas i det

följande.

De s.k. Singaporefrågorna avser förenkling av

handelsprocedurer, insyn i offentlig upphandling,

handel och investeringar samt handel och konkurrens.

Enligt ramöverenskommelsen skall av dessa fyra

frågor endast förenklade handelsprocedurer ingå som

ett förhandlingsområde. Sveriges och EU:s linje har

varit att eftersträva ett positivt beslut för

samtliga Singaporefrågor. Samtidigt har Sverige

alltsedan ministermötet i Cancún i september 2003

och i de efterföljande diskussionerna om

Singaporefrågorna gjort klart att EU borde acceptera

att släppa investeringar och konkurrens utanför det

samlade förhandlingspaket som Dohaförhandlingarna

utgör och i stället fokusera på de frågor där det

finns störst möjlighet att göra framsteg, dvs.

förenklade handelsprocedurer och insyn i offentlig

upphandling. Det är positivt att beslut har tagits

om att inleda förhandlingar om förenklade

handelsprocedurer eftersom regeringen prioriterar

denna fråga högst av de fyra Singaporefrågorna.

Samtidigt hade regeringen gärna sett att också

insyn i offentlig upphandling (transparens) hade

ingått i julibeslutet. Sverige anser att fördelarna

med ett multilateralt avtal om insyn i offentlig

upphandling är flera. Ett sådant avtal kan bidra

till ökat förtroende för myndigheters agerande och

vara ett steg mot införandet av sunda

upphandlingsregler världen över. Inte minst kan det

bidra till kampen mot korruption. Trots Sveriges och

EU:s ansträngningar att få med detta sakområde i

Dohaförhandlingarna var det inte möjligt att få

gehör för denna ståndpunkt i WTO. Först när

Dohaförhandlingarna har avslutats kan det därför bli

aktuellt att ta upp en diskussion om att återuppta

förhandlingarna om insyn i offentlig upphandling.

Enligt uppgift kommer regeringen att aktivt verka

för detta. Regeringens uppfattning är dock att såväl

frågan om insyn i offentlig upphandling som

investeringar och konkurrens bör behandlas utifrån

sina egna meriter.

För att fullfölja förhandlingarna och uppnå

resultat kommer en sjätte ministerkonferens att

hållas i december 2005 i Hongkong.

WTO och u-länder

WTO:s medlemsländer har ambitioner i fråga om att

den nu pågående rundan skall bli en

utvecklingsrunda, vilket bekräftades i julibeslutet

år 2004. Sedan dess har utvecklingsländerna visat

ett ökat engagemang i förhandlingarna.

Inom WTO har under de senaste åren u-länderna fått

en allt viktigare roll. En avgörande faktor i denna

utveckling var bildandet av ländergruppen G 20 inför

ministerkonferensen i Cancún. G 20 har snabbt fått

en nyckelroll och de ledande länderna i gruppen

(Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika) är

inflytelserika även inom WTO-förhandlingarna i

stort. Detta har bidragit till att sätta fokus på

vissa problem och intressen som u-länderna har, och

i förlängningen ökat trycket på i-länderna att

liberalisera sin jordbrukspolitik.

Särskild och differentierad behandling (SDT) är en

central del av förhandlingarna i Doharundan. Bland

annat stipuleras om en översyn av alla SDT-åtgärder

i Dohaagendan. Sverige stöder särskild och

differentierad behandling för utvecklingsländer och

verkar för att översynen skall leda till effektiva

SDT-åtgärder. En utgångspunkt är att SDT skall

stödja utvecklingsländernas möjlighet att dra nytta

av internationell handel, inklusive handel mellan u-

länderna. Inför Cancún rådde i princip enighet om en

grupp förslag om olika SDT-åtgärder. På grund av

sammanbrottet i Cancún fattades inte något beslut om

dessa.

Arbetet med SDT kom i gång igen först för några

månader sedan efter julibeslutet sommaren 2004 och

är nu inriktat på att möta den nya tidsgräns som är

satt till juli 2005. Enligt uppgift råder nu en mer

konstruktiv atmosfär i förhandlingarna, vilket

delvis sammanhänger med att SDT-frågorna

konkretiseras. Även om handelsliberaliseringar är

något positivt som gynnar både ekonomi och

utveckling, kan det finnas exempel på

länder/regioner som på kort sikt drabbas av problem

i samband med anpassningen till reformer. Eftersom

denna typ av övergångsproblem riskerar att hårdast

drabba u-länder måste särskild hänsyn tas till deras

behov. Snedvridningar på i-ländernas marknader,

t.ex. på jordbruksområdet, ger också skäl till

särskilda åtgärder för u-länderna. För att skydda

sin produktion kan u-länderna få tillämpa lägre

tullsänkningar, undantag för särskilda produkter och

en skyddsklausul. Möjligheten för u-länderna att

trygga sin egen livsmedelsförsörjning kan hanteras

på detta sätt. Sverige stöder förhandlingsförslag om

att u-länderna skall kunna få kraftigt reducerade

åtaganden för ett antal produkter (s.k. special

products), vilka är särskilt viktiga för

livsmedelsförsörjningen, och förslag om en särskild

skyddsklausul vid stora inflöden av dumpade

livsmedel.

Ett initiativ som Sverige ställt sig bakom och

aktivt verkat för gäller förslag om att avskaffa

alla produktionsrelaterade stöd och exportstöd till

bomullssektorn så att u-länderna skall kunna

konkurrera på lika villkor. Sveriges arbete är

enligt uppgift en bidragande orsak till att EU i

stort blivit positiv till det s.k.

bomullsinitiativet trots att några medlemsländer har

en egen bomullsproduktion. I enlighet med

julibeslutet har en separat förhandlingsgrupp

skapats för att hantera denna fråga, vilket ger

möjligheter att lyfta fram frågans betydelse inför

ministerkonferensen i Hongkong. För att stödja de

afrikanska bomullsproducenternas position i WTO har

Utrikesdepartementet stött dessa länder ekonomiskt

så att de kan delta i relevanta möten i Genève, där

bomullsfrågorna tagits upp. I början av mars 2005

konstaterade WTO:s överprövningsorgan att Förenta

staternas subventioner till inhemsk bomull och till

amerikanska bomullsexportörer är oförenliga med WTO-

reglerna. Tvisten inleddes av Brasilien. Eftersom

det rör sig om en stor mängd olika stöd är det viss

risk att segern främst är symbolisk för ganska lång

tid framöver.

WTO består av ett stort antal medlemsländer på

mycket olika utvecklingsnivå och med mycket olika

kapacitet att förhandla och implementera

handelsregler och marknadsöppningar. Ett betydande

antal av WTO:s medlemsstater kommer under förutsebar

framtid att behöva extra tid och stöd för att

implementera de avtal som ingås.

I juliöverenskommelsen gjordes åtaganden om

tekniskt bistånd. Sveriges tekniska bistånd

kanaliseras dels genom EU, dels direkt till

mottagaren (ett land eller en internationell

organisation). För år 2005 är enligt uppgift 31

miljoner kronor avsatta för regeringens

multilaterala handelsrelaterade tekniska bistånd.

Beträffande Sidas stöd beräknas att det globala

stödet kommer att uppgå till mer än 50 miljoner

kronor och det bilaterala/regionala stödet till mer

än 100 miljoner kronor. Även via EU verkar Sverige

för ett ökat och förbättrat handelsrelaterat stöd.

Målsättningen är att höja det samlade

internationella givarsamfundets kapacitet att

tillhandahålla ett långsiktigt och effektivt

handelsrelaterat stöd.

Det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet bör

stärkas, anser regeringen, och har därför uppdragit

åt ambassadör Mats Åberg att utreda möjligheten att

upprätta ett centrum för handelsrelaterad

kapacitetsuppbyggnad. Enligt pr[2]omemorian

Utredning om ett institut för handelsrelaterad

kapacitetsuppbyggnad - uppdragsbeskrivning (2004-09-

19) från Utrikesdepartementet skall utredningen

omfatta frågan om värdet av och förutsättningarna

för att upprätta ett institut för handelsrelaterad

kapacitetsuppbyggnad. Avsikten är att öka u-

ländernas förmåga att delta i och dra nytta av

internationell handel. Till utredningen har knutits

en referensgrupp, där bl.a. en ledamot vardera från

utrikes- och näringsutskotten ingår. I en preliminär

studie från utredningen redovisas att det hos u-

länder - trots stora ansträngningar - fortfarande

finns brister när det gäller processen att formulera

handelspolitiken på nationell och regional nivå.

Målet för ett svenskt initiativ bör enligt studien

vara att utveckla förståelsen och kunskapen i fråga

om handel och att stärka analysprocessen i u-

länderna. Vidare kan ett institut fungera som en

informationsbank. Av olika organisatoriska förslag

anser utredaren själv att ett oberoende, icke vinst-

givande institut skulle vara att föredra. Med hänsyn

till alla de aktörer som finns i fråga om

kapacitetsuppbyggnad för u-länder är det enligt

utredaren viktigt att se en sluttidpunkt för

insatsen, t.ex. efter tio år. En redovisning av

slutresultatet av utredningen kan förväntas under

mars 2005.

För att underlätta för exportörer i u-länder som

vill exportera till Sverige har en ny kontaktpunkt

skapats på Kommerskollegium. Kontaktpunkten, under

namnet Open Trade Gate Sweden, invigdes i mitten på

mars 2005. Syftet är att tillhandahålla

lättillgänglig information om handelsregler om t.ex.

standarder, miljökrav eller tullprocedurer till u-

länder men också till andra frågeställare.

WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS

WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS, skapades år 1994

för att främja ökad öppenhet för den internationella

handeln med privata tjänster. Avtalet byggde på en

insikt om att tjänstehandeln får allt större

betydelse för tillväxt och utveckling i alla länder

och att det behövdes ett gemensamt regelverk.

Utgångspunkten var att WTO:s medlemmar inte skall

diskriminera mellan privata tjänsteleverantörer från

olika länder eller behandla utländska

tjänsteleverantörer sämre än de egna. Avtalet tar

således inte sikte på balansen mellan privat och

offentligt utan handlar om icke-diskriminering på

privata marknader. Sverige är ett av de länder som

gjort flest åtaganden i GATS samtidigt som Sverige

har en internationellt sett stor offentlig sektor.

Vilken verksamhet som skall bedrivas i offentlig

respektive privat regi avgörs inte av WTO utan av

länderna själva. Avtalets struktur har utförligt

beskrivits i utskottets betänkande 2003/04:NU12 (s.

31).

Eftersom syftet med GATS är att reglera handeln

med privata tjänster undantas offentliga tjänster i

avtalstexten. Definitionen av vad som utgör

offentliga tjänster i artikel 1:3 är en kompromiss

mellan de 124 länder som slöt överenskommelsen om

GATS-avtalet. Då WTO:s medlemsstater har vitt skilda

uppfattningar om omfattningen och utformningen av

den offentliga sektorn är det svårt att försöka

hitta en exakt gemensam definition av vad som utgör

"offentliga tjänster". Sannolikheten att dagens 148

WTO-medlemmar skulle kunna enas om en ny och bättre

skrivning är således liten. Inget land i WTO har

hittills uttryckt önskemål om att omförhandla

artikel 1:3.

GATS är ett flexibelt och frivilligt avtal så till

vida att det är varje medlemsland som själv

bestämmer vilka av de egna privata tjänstesektorerna

som skall vara öppna för utländsk konkurrens. Det

finns alltså möjlighet att utelämna sektorer som

länderna inte vill göra åtaganden i. Även olika

former av begränsningar för marknadstillträde

(monopol, exklusiva rättigheter, licensförfaranden,

kvoter m.m.) kan skrivas in i enskilda sektorer. Den

svenska regeringen har exempelvis inte gjort, och

avser inte heller att göra, några åtaganden i GATS

om öppenhet för utländska tjänsteleverantörer på

utbildnings-, sjuk- och hälsovårdsområdena samt

beträffande vissa tjänster på det kulturella

området. Sverige har vidare gjort uttryckliga

undantag för distribution av alkoholhaltiga och

farmaceutiska produkter. Som enda EU-land har

Sverige dessutom ett särskilt undantag i

miljösektorn för tjänster som drivs i offentlig

regi.

Enligt artikel XIX:3 i GATS-avtalet skall

medlemsstaterna inför varje ny förhandlingsomgång

utvärdera handeln med tjänster både allmänt och på

sektorsbasis. Utvärderingen skall tjäna som underlag

inför utformandet av de riktlinjer som bestämmer

ramarna för de nya förhandlingarna.

I praktiken är det medlemsstaterna som bidrar med

analyser av tjänstehandeln i sina respektive länder;

WTO-sekretariatet sammanställer sedan analyser både

på sektorsbasis och för tjänstehandeln i stort.

Sekretariatet upprättade år 1999 en databas i vilken

samtliga utvärderingar registreras. Ett stort antal

analyser har hittills kommit in från olika

medlemsstater och sekretariatet har utarbetat

sektorsanalyser för samtliga huvudsektorer som ingår

i GATS. Såväl olika intresseorganisationer som

UNCTAD och OECD har bidragit till sekretariatets

verksamhet på detta område. Studier har

kontinuerligt tagits fram för att uppfylla mandatet

i artikel XIX:3. Majoriteten av dessa studier har

diskuterats av WTO:s medlemsstater i

Tjänstehandelsrådet.

Det är svårt att ta fram relevant statistik om

tjänstehandel i så väl i-länder som u-länder på

grund av tjänstehandelns specifika egenskaper.

Tjänster passerar inte gränskontroller på samma sätt

som varor. Särskilt svårt är det att hitta relevant

statistik över tjänstehandel mellan u-länder. Det är

därför bra att information samlas ihop från flera

olika håll samtidigt. Regeringen står helt bakom en

sådan process och uppfyllandet av mandatet i artikel

XIX:3.

Frågan om vattendistribution kommer ofta upp i

samband med GATS. Det är viktigt att klargöra att

GATS endast reglerar tjänstehandel och inte tillgång

till vattentäkter, handel med vatten i sig eller

handel med vatten över statsgränser. Det är driften

av den infrastruktur som är nödvändig för att

distribuera vatten och kunskapen om hur vatten renas

och distribueras som finns listad i GATS under

miljötjänster.

Som nämnts ovan tvingar inte GATS till

privatisering utan syftar till att utländska

tjänsteleverantörer inte skall diskrimineras i

förhållande till inhemska på redan privata

marknader. För att ytterligare klargöra att EU inte

vill påverka andra länders beslut om vad som skall

drivas i offentlig respektive privat regi har EU i

sina krav till andra länder skrivit in följande:

- Kraven skall inte på något sätt syfta till en

privatisering eller nedmontering av offentliga

tjänster.

- Det är viktigt att tjänstemarknader, inte minst

i u-länder, är adekvat reglerade nationellt.

Detta innebär att EU:s önskemål inte innebär någon

inskränkning i u-länders möjligheter att införa

olika former av nationella regleringar för den

privata vattendistributionen, exempelvis maxpriser.

Åtaganden för vattentjänster i GATS hindrar inte på

något sätt en medlemsstat att upprätthålla eller

införa nya miljöskyddsregler (t.ex. krav på

vattenkvalitet eller skydd av vattentäkter).

Utöver detta kan det nämnas att i de reviderade

krav som EU lämnade i januari 2005 har EU valt att

sänka kraven på de fattigaste länderna men i övrigt

i stort sett behållit samma krav som ställts

tidigare (år 2002).

I Sverige är utgångspunkten att det är en uppgift

för det allmänna att tillhandahålla

vattenförsörjning och rening av avloppsvatten.

Vatten- och avloppslagstiftningen tillåter inte

heller att vinst görs vid tillhandahållandet av

dessa tjänster. Många andra länder har emellertid

valt att ta hjälp av den privata sektorn för att

distribuera och rena vatten. Om ett land väljer att

privatisera en viss tjänst är det rimligt att även

utländska tjänsteleverantörer ges möjlighet att

erbjuda sina tjänster på marknaden.

I de pågående GATS-förhandlingarna har EU riktat

önskemål till andra medlemsländer i WTO att de skall

göra åtaganden för vattenrelaterade tjänster, dock

med den förtydligande skrivning som nämnts ovan.

Inga länder har hittills gjort några åtaganden för

vattendistribution i GATS.

WTO och tvistlösningsmekanismen

Förhandlingen om tvistlösningssystemet, som pågår

parallellt med Doharundan, syftar till att förbättra

och klargöra tvistlösningsmekanismen. Enligt

tidigare beslut skulle dessa förhandlingar vara

avslutade den 31 maj 2004. Något nytt beslut om

slutdatum har inte tagits, men förhandlingarna

fortsätter ändå med syftet att ändringarna skall

träda i kraft så snart som möjligt.

Sverige har aktivt deltagit i utarbetandet av EU:s

förslag genom att t.ex. ta fram särskilda analyser

dels om möjligheten att införa ett system med mer

permanenta panelmedlemmar, dels om frågan om ökad

öppenhet samt dels om utvecklingsländers möjlighet

att använda tvistlösningssystemet. Analyserna har

ingått i det underlag som EG-kommissionen använt sig

av för att ta fram EU:s gemensamma ståndpunkter. I

förhandlingarna verkar EU för ett system med

permanenta panelmedlemmar, bättre efterlevnad av

panelutslag samt förändringar så att fler

utvecklingsländer och förhandlingssvaga länder kan

driva tvister i WTO.

Konsekvenserna för utvecklingsländerna av WTO-

avtalen har utretts av Kommerskollegium efter

tidigare initiativ av näringsutskottet. I kollegiets

rapport från februari 2004 (dnr 100-171-04) dras

slutsatsen att WTO:s tvistlösningssystem fungerar

relativt bra för u-länder. WTO:s nuvarande

tvistlösningssystem är mer automatiskt och mer

bindande än det tidigare systemet under GATT

(General Agreement on Tariffs and Trade) före år

1995 - något som gynnar svagare WTO-medlemmar.

Statistik visar också att u-länder använder sig av

det nuvarande tvistlösningssystemet i större

utsträckning än under GATT-tiden och med större

framgång. Denna framgång är emellertid främst

koncentrerad till en liten grupp större och mer

utvecklade utvecklingsländer. I rapporten ställs

frågan om vad som är u-ländernas huvudsakliga

problem.

Att u-länderna använder systemet i allt större

omfattning exemplifieras av att Antigua och Barbuda

i en tvist rörande spelfrågor har vunnit mot Förenta

staterna år 2004. Bangladesh har samma år använt sig

av systemet i en tvist mot Indien rörande

antidumpningsåtgärder. Dessa fall är föremål för

prövning i Överprövningsorganet. Som nämnts i det

föregående har Brasilien vunnit över Förenta

staterna i en tvist angående bomullsstöd.

Samtidigt kan konstateras att

tvistlösningssystemet fungerar bättre för i-länder

än för utvecklingsländer. Utvecklingsländernas

största problem är brist på administrativ,

handelspolitisk och juridisk kompetens. Detta är

något som är svårt att åtgärda inom ramen för

tvistlösningssystemet. Sverige har vidtagit olika

åtgärder för att hjälpa utvecklingsländer till en

bättre användning av WTO:s tvistlösningssystem,

bl.a. genom att vara en av de huvudsakliga givarna

till Rådgivande centrum i WTO-rätt (Advisory Centre

on WTO Law). Centrumet är avgörande för

utvecklingsländernas förmåga att använda systemet.

Regeringen har även uppdragit åt Kommerskollegium

(remiss 2004-11-17) att utreda vilka konkreta

åtgärder som Sverige och EU kan vidta för att göra

systemet ännu mer tillgängligt för

utvecklingsländerna.

WTO och konsumentskyddsfrågor

När det gäller EU:s interna politik var

kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet år 2000

en viktig startpunkt för en gemensam europeisk

livsmedelspolitik (KOM/1999/719). De flesta av

vitbokens över 80 förslag är nu genomförda, men

arbetet fortgår.

Inom WTO är det främst Avtalet om sanitära och

fytosanitära frågor, det s.k. SPS-avtalet, vilket

trädde i kraft år 1995, som är aktuellt. Sverige

arbetar inom ramen för SPS-avtalet för att ha en

fortsatt hög nivå i fråga om konsumentskydd,

djurhälsa och växtskydd. Samtidigt är det centralt

att SPS-åtgärder står i samklang med de

internationella spelreglerna och inte missbrukas som

förtäckta handelshinder. SPS-reglerna ses som ett

stort problem för många u-länder. Sverige arbetar

därför aktivt för att underlätta för u-länderna att

leva upp till SPS-kraven, exempelvis genom tekniskt

bistånd.

Det finns en intressekonflikt inom i-länderna

mellan ambitionen att tillmötesgå u-ländernas

exportintressen och målsättningen att skydda de egna

konsumenterna mot hälsorelaterade olägenheter.

Asiatiska och latinamerikanska u-länder är enligt

Kommerskollegiums tidigare nämnda rapport om

konsekvenser för u-länderna av WTO-avtalen

förhållandevis aktiva i SPS-arbetet, medan merparten

av de afrikanska länderna samt de minst utvecklade

länderna är betydligt mindre aktiva. SPS-avtalet

har, enligt vad som sägs i rapporten, inte inneburit

att i-ländernas säkerhetskrav har minskat.

Sverige driver även konsumentintressen i de

pågående jordbruksförhandlingarna i WTO. Ett konkret

exempel är att Sverige verkar för att tillfälliga

stöd för djurskydd skall klassificeras som icke

handelsstörande stöd. Det var därför en framgång för

svensk del att öppningar ges för detta i

julibeslutet, även om mycket arbete återstår.

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar att WTO-förhandlingarna

återupptagits och att det finns goda möjligheter att

förhandlingarna skall kunna fullföljas till ett

slutresultat inom rimlig tid.

Ett ambitiöst resultat av förhandlingarna behövs

för att förbättra förutsättningarna för hållbar

tillväxt i världsekonomin, motverka nya

protektionistiska tendenser, förbättra fattiga

länders möjligheter till positiv utveckling, minska

handelshinder samt gynna konsumenterna. Utskottet

delar regeringens syn att de pågående

förhandlingarna bör utmynna i moderniserade

handelsregler som skapar förutsättning för välstånd,

sysselsättning och tillväxt och inte missgynnar

fattiga länder och folkgrupper.

Det är enligt utskottets mening positivt att u-

länderna har fått ökad uppmärksamhet i

förhandlingsarbetet. Tillvaratagandet av u-ländernas

intressen är centralt för de fortsatta

förhandlingarna. Den splittring mellan i-länder och

u-länder som lades i dagen vid ministerkonferensen i

Cancún måste motverkas. Samtidigt krävs en

balanserad uppgörelse, där alla WTO-medlemmar får

intressen tillgodosedda för att förhandlingarna

skall kunna avslutas och för att resultatet skall

bli ambitiöst. En särskild och differentierad

behandling av u-länderna ligger i linje därmed. Dock

är det viktigt att komma ihåg att u-länderna i WTO

inte är en homogen grupp med samma intressen och

agerande. Särskild och differentierad behandling

kräver därför en försiktig hållning för att också

främja handel och samarbete mellan grannländer.

Vidare gäller det att stimulera handelsrelationer

med producenter i fattiga länder som främjar bra

arbetsförhållanden, bra livsmiljö och miljö i

övrigt. Industriländerna måste i större utsträckning

än tidigare acceptera tullsänkningar på varor som är

av exportintresse för u-länderna, men u-länderna

måste också underlätta handeln sinsemellan.

Utskottet vill i detta sammanhang återigen peka på

betydelsen av handelsrelaterat tekniskt bistånd till

utvecklingsländerna så att dessa kan utnyttja det

internationella handelssystemet på ett mer effektivt

sätt. När det gäller konsumentskyddsfrågorna, vilka

berörts i motion 2004/05:MJ332 (fp), kan tekniskt

bistånd användas för att hjälpa u-länderna att leva

upp till kraven. Med hänsyn till u-ländernas behov

ställer sig utskottet bakom ansatsen att pröva

möjligheterna att upprätta ett centrum för

handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad.

Utskottet beklagar liksom motionärerna till motion

2004/05:N74 (fp) att förhandlingar om transparens i

offentlig upphandling inte har gått att få till

stånd. Enligt uppgift kommer regeringen - efter de

nuvarande förhandlingarnas avslutande - att verka

för att detta område tas upp till nya förhandlingar,

vilket är positivt.

Med anledning av motionsönskemålens inriktning på

en ökad öppenhet inom WTO, vill utskottet framhålla

att den svenska linjen - dvs. att inriktningen bör

vara ökad öppenhet inom WTO och från WTO och utåt -

helhjärtat stöds av utskottet. Alla WTO-medlemmar

bör ha full insyn i det pågående arbetet inom

organisationen och ha möjligheter att påverka

arbetet. Öppenhet och dialog ser utskottet som

nödvändiga - men inte tillräckliga - förutsättningar

för att resultaten skall bli bra och för att de

skall vinna legitimitet. Formella och protokollförda

möten är ett viktigt forum för förhandlingar i WTO,

men diskussioner måste också kunna föras informellt

och i mindre kretsar. Vid dessa möten är det

angeläget att deltagarkretsen är representativ och

att alla medlemsländer efteråt får tid och möjlighet

att påverka eventuella textförslag innan de formellt

antas. Utskottet är medvetet om att det måste finnas

respekt för att enskilda länder i vissa fall inte

vill röja sina förhandlingspositioner. Betydelsen av

att Sverige agerar för att förmå EU att vara så

öppen som möjligt med sina positioner får inte

underskattas. Ovan har redovisats de olika åtgärder

som har vidtagits.

Utskottet ser - i linje med uppfattningen i motion

2004/05:U313 (kd) - positivt på att frågorna om

öppenhet och dialogen med det civila samhället

kommer att analyseras och penetreras på djupet i

samband med behandlingen av de olika förslagen i den

nämnda Sutherlandrapporten. Liksom regeringen kan

utskottet ställa sig bakom förslaget om klara

riktlinjer för WTO:s relationer till det civila

samhället och att mer resurser bör avsättas för en

sådan dialog.

Öppenheten bör ytterligare kunna främjas genom att

alla WTO:s medlemsstater, i likhet med Sverige,

vinnlägger sig om att fästa större vikt vid en

dialog med olika intressenter inför WTO-

förhandlingarna. Sådana ansträngningar har också

gjorts, bl.a. med teknikens hjälp. Utskottet vill

framhålla vikten av att de svenska

förhandlingspositionerna och hur Sverige driver

dessa positioner i EU även fortsättningsvis öppet

redovisas i riksdagen, inte minst i samband med

WTO:s ministermöten. Liksom tidigare anser utskottet

att en regelbunden samlad rapportering kring WTO-

frågorna är angelägen för att säkerställa riksdagens

inflytande och möjlighet till insyn, vilket ligger i

linje med ett yrkande i motion 2004/05:U278 (v) om

en årlig rapport till riksdagen. Någon form av

parlamentariskt inflytande i WTO kan också vara en

väg att uppmärksamma behovet av öppenhet.

Även inom tvistlösningsprocessen är öppenheten en

viktig fråga, som bör prioriteras. I denna fråga har

utskottet ingen annan uppfattning än den som

framförs i motionerna 2004/05:U313 (kd) och

2004/05:U254 (mp). Enligt utskottet är det positivt

att Sverige driver frågor om en modernisering av

tvistlösningsmekanismen i förhandlingsarbetet.

När det gäller WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS,

anser utskottet i likhet med uppfattningen i motion

2004/05:U254 (mp) att kontinuerliga utvärderingar är

ett viktigt instrument. Utskottet drar dock inte

samma slutsats som motionärerna, nämligen att

paragraf 19 i GATS-avtalet skall ändras. Liksom

föregående år anser utskottet att det är viktigt att

GATS erbjuder förutsägbarhet på ett lands

tjänstemarknad, när landet har valt att göra

åtaganden i någon sektor. En fri och öppen handel

med överenskomna spelregler inom tjänstesektorn kan

effektivisera ekonomin, främja utveckling inom många

områden och motverka korruption. I fråga om

offentliga tjänster avser EU:s förhandlingsunderlag

enbart de områden där privata aktörer tillåts; inga

krav ställs således på de marknader där det råder

offentligt monopol. Utskottet är dock medvetet om

att frågan om hur offentliga tjänster definieras i

GATS ibland har kommit upp till diskussion.

Utan att gå in på samtliga de spörsmål som tas upp

i motionerna kan utskottet sammanfattningsvis

konstatera att många av de berörda frågorna är

uppmärksammade och att förändringsarbete rörande

dessa frågor har inletts. En fortsatt bedriven

kraftfull politik i enlighet med ovanstående linjer,

bl.a. angående öppenhet, dialog och hänsyn till u-

ländernas situation, är vad utskottet förväntar sig.

Med hänvisning till vad som anförts anser utskottet

att det inte finns behov av något initiativ från

riksdagens sida med anledning av de här aktuella

motionsyrkandena.

Handel, miljö och sociala frågor

m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

handel, miljö och sociala frågor med

hänvisning till den pågående utvecklingen när

det gäller miljö- och arbetsrättsfrågor m.m.

Jämför reservationerna 2 (v, mp) och 3 (kd).

Motionerna

Motionärerna till motion 2004/05:N246 (s) tror på en

hållbar tillväxt som främjar handel men samtidigt

också tar hänsyn till miljön och människorna.

Utvidgningen av EU ger inte bara ökade ekonomiska

möjligheter utan även bättre förutsättningar för att

skydda miljön i Östersjön. Därför bör vi samarbeta

med våra grannländer för att hitta gemensamma

lösningar, menar motionärerna.

I motion 2004/05:N439 (s) vill motionären påtala

ett behov av bindande regler för transnationella

företag avseende sociala och miljömässiga frågor.

Det är i dag svårt eller omöjligt för många länder

att hålla transnationella företag ansvariga för

brott på grund av begränsningar i lagstiftning och i

finansiella resurser. Frivilliga uppförandekoder kan

bidra till att företag agerar mer ansvarsfullt men

begränsas av att de är frivilliga och omöjliga att

granska på annan grund än moralisk, anser

motionären. Sverige bör därför vara ett gott

föredöme och verka pådrivande inom både FN och EU

för att skapa ett internationellt bindande regelverk

för transnationella företag, enligt motionären.

Motionärerna bakom motion 2004/05:A222 (s) begär

att EU skall bedriva en rättvis handelspolitik,

vilket innebär att det skall krävas att de företag

som exporterar till EU-länderna skall kunna

garantera att varorna har tagits fram med hänsyn

till människor, djur och miljö. Motionärerna ser

stora problem med att företag flyttar sin produktion

till länder utanför EU för att få billig arbetskraft

- i värsta fall genom barnarbete - för att sedan

sälja sina produkter till EU-länderna. Den

europeiska marknaden bör därför stängas för den

typen av företag, anser motionärerna.

I motion 2004/05:L278 (fp) uppmärksammas

svårigheten med att kräva skadestånd av

transnationella företag som ställer till med skador

i ett annat land än där moderbolaget har sitt säte.

För att förhindra att företag bryter mot mänskliga

rättigheter (MR) eller avtal om internationell

arbetsrätt eller att företagen bedriver verksamhet

som skadar miljön bör Sverige stödja arbetet inom FN

för att skapa hållbara regelverk för transnationella

företag, anser motionären.

I motion 2004/05:U313 (kd) uttalas förhoppningen

att allt fler företag skall ansluta sig till FN-

initiativet The Global Compact. Samtidigt bör det

enligt motionärerna undersökas hur en extern

kontroll av efterlevnaden skulle kunna ske.

Kristdemokraterna anser att FN-initiativet bör

följas upp genom ett nära samarbete mellan

regeringen och det svenska näringslivet om hur

företagen bör agera i tredje världen och hur etiska

uppförandekoder bör utformas. Vidare bör det enligt

motionärerna finnas ett mervärde i ett europeiskt

ramverk för bl.a. uppförandekoder - något som EG-

kommissionen nyligen föreslagit i ett meddelande.

I motion 2004/05:U315 (kd) hävdas att det finns

förespråkare för att frågan om mänskliga rättigheter

skall inkluderas i en framtida handelsrunda inom

WTO. Motionärerna påpekar att frågan är mycket

känslig och att det finns en klar risk för att

mänskliga rättigheter används som ett svepskäl för

fortsatt protektionism från i-ländernas sida

gentemot u-länderna. Därför måste det finnas tydliga

regler som kan förhindra missbruk om frågan skall

tas in i WTO:s agenda, anser motionärerna.

I motion 2004/05:U254 (mp) förordas att

internationella avtal på miljöområdet överordnas

WTO:s avtal.

I motion 2004/05:U280 (mp) anförs att det i många

länder är praktiskt taget omöjligt att hålla

transnationella företag ansvariga för brott. Ett

skäl är begränsningar i lagen och brist på

finansiella resurser för att driva rättsprocesser. I

länder där transnationella företag står för

betydande investeringar kan regeringar känna sig

tveksamma till att äventyra dessa genom att driva

igenom bättre regelverk för sociala rättigheter och

miljöhänsyn. Sverige borde föregå med gott exempel

och verka pådrivande internationellt och genom EU

för att FN skall utarbeta bindande regler för

transnationella företag.

Vissa kompletterande uppgifter

Regler för transnationella företag

Genom globaliseringen har svenska företags

internationella verksamhet ökat kraftigt, även i

länder där efterlevnaden brister i fråga om de

grundläggande principer som det internationella

samfundet har enats om rörande mänskliga

rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, miljö,

bekämpning av mutor och hållbar utveckling. Företags

sociala ansvar har därmed kommit högt upp på den

nationella och internationella agendan. Regeringen

vill stimulera svenskt näringsliv och svenska

företag att uppträda i enlighet med internationellt

överenskomna grundläggande normer och principer som

t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

och kärnkonventioner enligt Internationella

arbetsorganisation (ILO). Arbetet med företags

sociala ansvar skall ses som en naturlig utveckling

och förstärkning av den internationella

handelspolitiken. Sverige deltar aktivt i det

internationella arbetet inom ramen för FN, OECD och

EU för att främja ansvarsfullt företagande.

Debatten om företags sociala och miljömässiga

ansvar handlar bl.a. om bindande regler för företag.

Internationellt är Sverige ett av de mest pådrivande

länderna när det gäller frågeställningar om företags

sociala och miljömässiga ansvar. Regeringen har

välkomnat att ett ökat antal företag arbetar med

sociala och miljömässiga frågor och

människorättsfrågor. Frivilliga initiativ bör ses

som ett komplement då det legala systemet inte

fungerar tillfredsställande.

Internationella regler avseende mänskliga

rättigheter, grundläggande arbetsvillkor och

miljöhänsyn finns i dag genom mellanstatliga avtal

och konventioner, t.ex. FN:s deklaration om de

mänskliga rättigheterna och ILO:s konventioner inom

arbetslivsområdet. Ett förbättrat genomförande av

existerande avtal och konventioner skulle dock kunna

säkerställa att gemensamma mål avseende

fattigdomsbekämpning, respekt för mänskliga

rättigheter och en hållbar utveckling uppnås.

Initiativet Globalt ansvar är ett viktigt

instrument för att öka medvetenheten om dessa frågor

såväl bland svenska företag, arbetsmarknadens parter

och det civila samhället, som inom Regeringskansliet

och berörda myndigheter. Globalt ansvar beskrivs

utförligt i utskottets betänkande 2003/04:NU12 (s.

40), till vilket hänvisas.

Regeringen har sedan år 2002, inom ramen för

initiativet Globalt ansvar, bedrivit ett arbete med

information och kunskapsspridning kring mänskliga

rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, en hållbar

miljö och bekämpande av korruption i samband med

företags globala verksamhet. Drygt 30 seminarier och

flera workshopar m.m. har hittills anordnats med

syfte att sprida kunskap och att främja dialogen

mellan olika aktörer. Initiativets arbete har i hög

grad bidragit till att frågan om företags sociala

och miljömässiga ansvar fått ökat fotfäste på

företagsnivå i Sverige och inom organisationer såväl

nationellt som internationellt. Arbetet skall ses

som en naturlig del i svensk utrikeshandelspolitik.

Genom FN:s initiativ The Global Compact och OECD:s

riktlinjer för multinationella företag finns

riktlinjer för de transnationella företagens

verksamhet. Riktlinjerna bygger på existerande

internationella instrument, som t.ex. ILO:s

kärnkonventioner. OECD:s riktlinjer innehåller

dessutom en uppföljningsmekanism som innebär att

misstanke om överträdelse av riktlinjerna kan

anmälas till en nationell kontaktpunkt. Den

nationella kontaktpunkten är i sin tur skyldig att

undersöka frågan och - om fallet ligger inom den

nationella kontaktpunktens mandat - genom diskussion

försöka förmå företaget i fråga att följa

riktlinjerna. När det gäller FN:s The Global Compact

och OECD:s riktlinjer för multinationella företag

hänvisas till utförliga redovisningar i betänkandena

2002/03:NU5 (s. 37) och 2003/04:NU12 (s. 40).

Sverige stöder FN-initiativet The Global Compact

såväl finansiellt som politiskt och är en stor

bidragsgivare. I dag finns närmare 2 000 företag

anslutna till The Global Compact varav ett 25-tal

svenska. Fokus ligger på hur kunskapen om

principerna skall ökas bland företag och

organisationer men också på behovet av att i ökad

utsträckning gå från ord till handling.

Handel och mänskliga rättigheter

Frågan om företags ansvar för mänskliga rättigheter

har kommit upp till diskussion också i Kommissionen

för mänskliga rättigheter (MRK) inom FN. Ett förslag

som tagits fram av en undergrupp till kommissionen,

bestående av 26 experter, rör bindande normer för

företagen. Förutom normerna i sig innebär förslaget

att FN ges i uppdrag att kontrollera efterlevnaden

av normerna hos de enskilda företagen.

Högkommissarien för mänskliga rättigheter har fått i

uppdrag att formulera en rapport om läget på

området. Därefter kommer frågan upp till behandling

igen när MRK samlas år 2005.

Handel och arbetsrätt

Inför och under WTO:s ministerkonferens i Doha var

Sverige ett av de länder som mest aktivt drev frågan

om ett närmare samarbete mellan ILO och WTO i syfte

att förmå WTO att ta sin del av ansvaret för

mänskliga rättigheter i arbetslivet. Genom positiva

incitament bör länder uppmuntras att uppfylla de

åtaganden de gjort i ILO avseende grundläggande

arbetsvillkor. Ett exempel på detta är EU:s

preferenssystem, där tullättnader ges till länder

som strävar efter att följa ILO:s grundläggande

konventioner. Resultatet i Doha blev dock svagare än

vad Sverige och EU önskat i detta sammanhang.

Sverige var pådrivande när EU lade fram ett

förslag i WTO om ett permanent forum för diskussion

om handel och arbetsrätt, vilket skulle innebära att

WTO fick en större roll.

Motståndet från praktiskt taget samtliga u-länder

var och är dock mycket starkt. De menar att en

koppling mellan handel och arbetsvillkor skulle

kunna missbrukas i protektionistiskt syfte.

Förslaget om ett permanent forum inom det

internationella samfundet, inbegripet både ILO och

WTO, kring dessa frågor är enligt uppgift

fortfarande en svensk prioritet, även om arbetet

efter Doha främst har koncentrerats på att hitta nya

vägar för att driva på frågan om handel och

arbetsrätt.

EU-arbete

För EU är frågan om handel, arbetsrätt och social

utveckling prioriterad. I kommissionens meddelande

från år 2001 om att främja arbetsrättsliga och

sociala mål i en globaliserad värld (KOM/2001/416)

slås huvuddragen för EU:s målsättningar om handel,

arbetsrätt och social utveckling fast. Särskilt

viktiga punkter i sammanhanget är stärkande av ILO:s

övervakningsmekanism och fortsatt agerande för en

dialog kring arbetsrätt, handel och utveckling m.m.

I juli 2003 antogs rådsslutsatser på basis av

kommissionens meddelande. Sverige var en av de mest

drivande medlemsstaterna i förhandlingsprocessen och

resultatet bedömdes som positivt. I

rådsslutssatserna fastställdes målsättningar, bl.a.

i fråga om upprättande av ett permanent forum mellan

WTO och ILO kring frågor om handel och

arbetsvillkor, vikten av att stärka ILO:s

övervakningsmekanismer samt frågan om företags

ansvar och betydelse för implementeringen av

mänskliga rättigheter i arbetslivet.

Vikten av respekt för dessa grundläggande

rättigheter har också varit en av utgångspunkterna

för den strategi för samarbete med ILO som

regeringen antagit för perioden 2003-2006. I

strategin anges sex specifika mål för Sveriges

utvecklingssamarbete med ILO; ett av dessa är

mänskliga rättigheter i arbetslivet.

Under våren 2005 kommer EU:s högnivågrupp för

företags sociala ansvar att ta fram ett mandat och

ett arbetsprogram för hur unionen skall arbeta med

frågor om företags sociala och miljömässiga ansvar;

detta kommer att redovisas i ett meddelande. Enligt

uppgift avser regeringen att i olika former skapa

allianser med andra berörda aktörer för att driva på

och utveckla detta arbete. En ökad nordisk samverkan

på området kan också förstärka redan pågående

initiativ och bidra till att öka kunskapen om de

frågeställningarna.

Internationella miljöavtal och relationen till

WTO

WTO:s regelverk liksom multilaterala konventioner på

miljöområdet (s.k. MEA:s) är viktiga delar av det

internationella regelverk som Sverige och EU har att

leva upp till. I samband med att nya

miljökonventioner förhandlas fram för att bemöta de

globala miljöproblemen uppstår frågor om relationen

mellan dessa och WTO:s regler. Den svenska

uppfattningen är att handelssystemet och WTO måste

engageras och ge sitt bidrag till övriga delar av

det globala arbetet med hållbar utveckling. Enligt

uppgift är det Sveriges ambition i WTO-

förhandlingarna att verka för att de olika avtalen

inte spelas ut mot varandra, utan att de i samverkan

skall främja såväl handeln som miljön i världen.

Östersjöområdet

Östersjöregionen har förvandlats till en snabbt

växande region. Som svar på en fråga (fr.

2004/05:846) från Gunnar Axén (m) om handel och

tillväxt i Östersjöregionen har näringsminister

Thomas Östros svarat att Sveriges handel med Polen

och de baltiska staterna har tredubblats under de

senaste tio åren. Dessa länder utgör nu Sveriges

tionde största exportmarknad. Förutom riktade

exportsatsningar för små och medelstora företag har

regeringen beslutat att ett svenskt Östersjöcentrum

skall etableras på Gotland. Det främsta målet för

centrumet kommer att vara att underlätta och

utveckla kontakter och samarbete med länderna i

Östersjöregionen. I Utredning rörande organisation

av ett Östersjöcentrum (SOU 2004:124) föreslås

centrumet bli en myndighet med ca 15 anställda och

ha en årsbudget om drygt 80 miljoner kronor när

verksamheten är fullt utbyggd år 2006. Enligt

förslaget bör Östersjöcentrum etableras som ett

treårigt projekt.

Miljöteknik är ett viktigt område inom det svenska

exportfrämjandet. Exportrådet har på regeringens

uppdrag skapat nätverket Svensk miljöteknikexport

med nära 600 svenska företag. Genom gemensamma

aktiviteter marknadsförs företagens tjänster och

produkter inom luftrening, vatten- och avloppsrening

samt avfallshantering och återvinning. Svensk

miljöteknikexport är också ett forum för

informations- och erfarenhetsutbyte mellan

nätverkets företag samt mellan dessa och

organisationer och myndigheter. I Östersjöområdet

har svenska miljöteknikföretag i flera år haft

möjlighet att ta sig in på en ny marknad genom

försäljning av produkter som köpare i något av

samarbetsländerna önskat pröva och för vilka ett

särskilt stöd utgått genom Sida.

Länderna i Östersjöområdet var först i världen med

att etablera gemensamma mål och åtgärdsprogram för

hållbar utveckling. Instrumentet för detta samarbete

är Baltic 21 (Agenda 21 för Östersjöområdet). Baltic

21-arbetet omfattar samtliga nordiska länder samt

Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen,

Tyskland och EG-kommissionen. Initiativet lanserades

officiellt av miljöministrarna i de berörda länderna

i oktober 1996 vid deras möte i Saltsjöbaden.

Uppdraget till Baltic 21 är att arbeta för en

hållbar utveckling inom Östersjöområdet genom ett

samarbete mellan olika intressenter i regionen, till

vilka hör ett tjugotal statliga och icke-statliga

organisationer förutom ländernas regeringar och EG-

kommissionen.

Vid regeringschefernas Östersjötoppmöte i Estland

i juni 2004 antogs ett nytt mandat för Baltic 21.

Det nya mandatet innebär en vision av

Östersjöområdet som en "ekoregion" där "eko" står

för både "ekonomi" och "ekologi" och där den sociala

dimensionen är starkt integrerad.

Regeringen har i februari 2005 fattat beslut om

att bidra med 20 miljoner kronor till en särskild

satsning på svensk projektexport, t.ex. export av

anläggningar och systemlösningar inom energi- och

miljöområdet. Satsningen riktar sig i första hand

till marknaderna i EU:s nya medlemsländer och

grannländer. Dessa länder står inför omfattande

investeringar när det gäller infrastruktur och

miljöförbättringar. Även EU bidrar med medel - 22

miljarder euro fram t.o.m. år 2006 - för att

finansiera satsningar på infrastruktur och

miljöförbättringar m.m. i de nya medlemsländerna.

EU-medel förväntas inflyta även fortsättningsvis

fram till år 2013.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på att frågan om sambandet

mellan handel, miljö och sociala frågor m.m. har

kommit upp i olika forum och i olika sammanhang.

Initiativ har tagits på flera håll. Utskottet har

förhoppningen om att dessa initiativ speglar ett

brett och djupt engagemang såväl i Sverige som

internationellt.

Respekt för mänskliga rättigheter, rättvisa och

social utveckling måste i första hand åstadkommas

nationellt. Men WTO-avtalen bör understödja och

främja de bredare utvecklingsmålen. Förhandlingarna

i WTO innebär en möjlighet att utveckla ett brett

regelverk som svarar mot de nya krav som

globaliseringen ställer. Utskottet stöder

inriktningen att WTO-förhandlingarna skall bidra

till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar

utveckling för jordens alla länder. Handeln är inte

ett mål i sig utan ett verktyg som - om det används

på rätt sätt - kan bidra till att uppnå målen.

Utskottet är medvetet om att frågan om handel och

miljö är känslig i förhållandet mellan

industriländer och utvecklingsländer och att det

föreligger svårigheter att hitta en balanserad

lösning. Många utvecklingsländer ser de krav som

reses från industriländernas sida beträffande

miljöhänsyn mer som förtäckta protektionistiska

strävanden än som verklig omsorg om miljövärdena. I

de pågående förhandlingarna i WTO bör slås fast att

handelsreglerna inte får motverka FN:s regler på

miljöområdet.

ILO:s konventioner om arbetsvillkor måste få en

starkare ställning inom världshandelssystemet.

Utgångspunkten för Sveriges arbete är de

miniminivåer som är definierade i ILO:s deklaration

om grundläggande principer och rättigheter i

arbetslivet. Förutsatt att dessa miniminivåer

respekteras är den svenska uppfattningen, vilken

utskottet stöder, att u-länderna måste få konkurrera

fritt på sina villkor. Undermåliga arbetsvillkor är

aldrig acceptabla som konkurrensmedel i en

globaliserad värld. En förutsättning för att inte

industriländernas krav på respekt för grundläggande

arbetsvillkor även i utvecklingsländerna skall

upplevas som en form av protektionism är en närmare

dialog mellan WTO och ILO. Sverige bör fortsätta att

inom EU:s ram stödja den ovan nämnda linjen mot ett

ökat samarbete mellan bl.a. WTO och ILO. Det är

också värt att notera att konsumentkraven i

industriländerna kan fungera som ett instrument för

att driva fram bättre arbetsvillkor i de

multinationella företag som har verksamhet i

utvecklingsländerna.

Internationella regelverk på områden som mänskliga

rättigheter, grundläggande rättigheter i arbetslivet

och en hållbar miljö föreligger genom mellanstatliga

avtal och konventioner såsom FN:s deklaration om

mänskliga rättigheter och ILO:s konventioner. Enligt

utskottets sätt att se är problematiken inte en

fråga om brist på internationella ramverk utan brist

på politisk vilja att tillämpa reglerna inom vissa

länder. På sikt är det viktigt att frågan om

samhällsstyrningen i vissa länder tas upp i detta

sammanhang.

FN:s The Global Compact och OECD:s riktlinjer för

multinationella företag är av stor vikt för att

fästa uppmärksamheten på problemen i

skärningspunkten mellan handel och miljö respektive

handel och mänskliga rättigheter. Det är glädjande

att Sverige och svenska företag har en stark

internationell trovärdighet när det gäller

engagemang för och kunnande kring mänskliga

rättigheter, arbetsvillkor och miljöhänsyn. Liksom

tidigare ser utskottet positivt på initiativet

Globalt ansvar, som innebär nya vägar att angripa

problemen. Angreppssättet betyder att frågorna

konkretiseras ned på företagsnivå. Svenska företag

kan som ambassadörer på ett konkret sätt förmedla

till andra länder hur Sverige ser på mänskliga

rättigheter och ett gott arbetsliv. Utskottet stöder

regeringens arbete med att förmå fler företag att

ansluta sig till Globalt ansvar. Genom att enskilda

svenska företag tar problemen på allvar och visar

att de är socialt och etiskt medvetna kan de också

skaffa sig konkurrensfördelar. Företagens egna

engagemang är av stor vikt anser utskottet. Detta

innebär dock inte att frivillighet kan ersätta väl

fungerande lagar och regler.

Det är rimligt att införa en uppförandekod som

innebär bestämda riktlinjer när det gäller

miljöhänsyn, arbetsvillkor, respekt för mänskliga

rättigheter m.m. Enligt utskottets uppfattning finns

det flera skäl för att Sverige på sikt skall verka

för att en internationell uppförandekod av bindande

natur inrättas. Konsumenterna har också ett ansvar

att granska företagen och genom sina inköp styra

företagen i önskad riktning.

När det gäller Sveriges handel med länderna runt

Östersjön och befarade miljöproblem i samband därmed

ligger motionärernas önskemål i linje med den

utveckling som pågår och den politik som bedrivs.

Med det anförda avstyrker utskottet

samtliga här behandlade

motionsyrkanden.

Exportkreditfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

exportkreditfrågor med hänvisning till

Exportkreditnämndens reviderade miljöpolicy

och ökade öppenhet. Jämför reservation 4 (kd,

v, mp).

Motionerna

I motion 2004/05:U311 (kd) konstateras att endast

ett fåtal av OECD-länderna har satt upp miljökrav

för sina exportkreditnämnder. Den miljöpolicy som

den svenska Exportkreditnämnden (EKN) har för

garantigivning innebär i stort sett bara att det är

möjligt att göra en miljögranskning av de projekt

som det ansöks medel till. Vilka projekt som skall

granskas liksom beviljande av medel beslutas av EKN,

upplyser motionärerna. De menar att en obligatorisk

miljöprövning måste föregå alla beslut om statliga

exportkrediter. Tydliga riktlinjer bör utarbetas för

vilka negativa miljöeffekter som inte kan

accepteras. Motionärerna anser också att Sverige bör

verka för att gemensamma regler för

exportkreditnämnderna tillkommer inom EU. De kräver

att projekt som finansieras med stöd av

exportkreditnämnder i EU-länderna skall uppfylla

grundläggande miljökrav.

I motion 2004/05:N366 (kd) föreslås att en

obligatorisk miljöprövning skall föregå alla beslut

om statliga exportkrediter och exportgarantier.

Motivet är att undvika att EKN stöder projekt som

innebär miljöingrepp och exploatering av naturen.

Motionärerna till motion 2004/05:N324 (v) anser

att EKN behöver en bättre miljöpolicy. Den

viktigaste åtgärden är en obligatorisk

miljögranskning för samtliga projekt som kan få en

negativ inverkan på miljön. EKN skall följa etiska

regler och miljöregler liksom grundläggande regler

för arbetsrätt, barnkonventionen och konventionen om

mänskliga rättigheter. Att dessa konventioner följs

bör vara ett krav för att ett företag skall erhålla

exportkrediter från EKN, anser motionärerna.

I motion 2004/05:U280 (mp) föreslås att offentlig

kredit- och garantigivning från EKN och Svensk

Exportkredit enbart skall accepteras för bolag som

lever upp till en rad grundläggande regler för

exempelvis arbetsrätt, miljökrav och mänskliga

rättigheter.

Vissa kompletterande uppgifter

Inom OECD har arbete med frågan angående miljöhänsyn

vid statsstödd exportfinansiering pågått under flera

år. Redan år 2001 enades de flesta OECD-länder om

gemensamma riktlinjer på området. År 2003 antog

OECD:s råd en rekommendation om miljöhänsyn vid

statsstödd exportfinansiering som gäller samtliga

OECD-länder. Redan dessförinnan hade flertalet av

OECD:s medlemsländer infört miljökrav vid statsstödd

exportfinansiering. En aktuell sammanställning av

hur långt olika medlemsländer inom OECD har kommit

avseende miljöhänsyn och exportkrediter finns på

OECD:s hemsida. OECD planerar att under våren 2005

publicera en ny sammanställning. Sverige har aktivt

medverkat till ovannämnda rekommendation, inte minst

genom svenskt ordförandeskap i den grupp som

hanterade frågan.

Kommissionen (DG Handel) har hittills valt att

inte driva frågan om miljöhänsyn vid statsstödd

exportfinansiering inom EU, eftersom det ansetts

lämpligare att driva denna fråga inom OECD i en

bredare krets av länder. Några stora aktörer inom

statsstödd exportfinansiering utanför EU (exempelvis

Förenta staterna, Kanada och Japan) har därmed

kommit att omfattas av arbetet, vilket är angeläget

av bl.a. konkurrensskäl.

Före beslut om statsstödda exportkreditgarantier

gör EKN sedan år 2000 en miljöprövning. Denna

miljöprövning har stegvis utvecklats på basis av

gjorda erfarenheter, senast som en direkt följd av

ett OECD-beslut i december 2003. Miljöprövningens

syfte är att motverka negativa konsekvenser för

miljön. Projekten inrangeras i olika kategorier

beroende på vilken typ av projekt som avses. Ett

projekt som anses kunna ha starkt negativ

miljöpåverkan placeras i kategori A. För sådana

projekt kräver EKN en miljökonsekvensbeskrivning. En

sådan beskrivning, eller en sammanfattning av denna,

skall offentliggöras 30 dagar innan EKN utfärdar

garantiförbindelse. Ett projekt som kan antas ge

upphov till något mindre miljöpåverkan klassificeras

som kategori B. Projekt och projektrelaterad export

som klassificerats som kategori A och B

miljögranskas av EKN samt redovisas till OECD.

EKN miljögranskar härutöver projekt där ansökan

avser minst 100 miljoner kronor och där kredittiden

är minst 2 år. Om det finns särskilda skäl, kan även

andra affärer komma att miljögranskas, t.ex. när

lokaliseringen anses känslig. EKN följer därmed

OECD:s rekommendation.

Det finns även förslag inom OECD att mer

fördelaktiga villkor skall kunna lämnas för projekt

som använder förnybar energi. Denna fråga är

fortfarande under förberedande diskussion inom OECD.

EKN:s miljögranskning omfattar förutom yttre miljö

även sociala aspekter. I regleringsbrev har EKN

getts i uppdrag att utveckla arbetet med etiska

hänsyn. Med etiska hänsyn avses främst hänsyn till

miljö, antikorruption och sociala frågor. EKN skall

vidare informera sina kunder om de tidigare nämnda

instrumenten The Global Compact, Globalt ansvar och

OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Dessa

riktlinjer innehåller information om bl.a. mänskliga

rättigheter och förbud mot barnarbete.

Sverige har inom OECD aktivt arbetat för att nå en

överenskommelse om miljöhänsyn vid

exportfinansiering. Även andra etiska regler

gällande sociala frågor, mänskliga rättigheter,

antikorruption, hänsyn till fattiga länder har

behandlats inom OECD. Sverige har därvid bl.a. tagit

upp frågan om mänskliga rättigheter och statsstödd

exportfinansiering, men flertalet medlemsländer inom

OECD har inte visat något intresse för att förhandla

fram en rekommendation om mänskliga rättigheter och

statsstödd exportfinansiering.

Utskottets ställningstagande

EKN:s reviderade miljöpolicy har tillämpats från den

1 juli 2002. Miljöprövningen har ytterligare

utvecklats som en följd av OECD:s rådsbeslut i

december 2003. Ovan har beskrivits hur

miljögranskningen går till vid exportprojekt med

risk för negativ miljöpåverkan. Utskottet ser

positivt på att arbetet med miljögranskning går

framåt och att EKN fortsätter att utveckla

verksamheten angående frågor om etisk hänsyn, bl.a.

rörande antikorruption och sociala frågor.

När det gäller motionskravet om att all offentlig

kredit- och garantigivning skall villkoras så att

endast företag som uppfyller grundläggande regler

för mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljö kan

åtnjuta sådana krediter, vill utskottet beklaga att

de svenska ansträngningarna inom OECD för att nå en

sådan överenskommelse inte mötte gensvar. Förslaget

inom OECD att mer fördelaktiga villkor skall kunna

lämnas för projekt som använder förnybar energi bör

enligt utskottets uppfattning utredas vidare.

Det bör i detta sammanhang erinras om att EKN har

rutiner för att informera sina kunder om OECD:s

riktlinjer för multinationella företag och om

initiativen Globalt ansvar och The Global Compact.

En eventuell diskussion om frågeställningen kring

nya bindande regler bör enligt utskottets mening

föras på internationell nivå, så att inte enbart de

svenska företagens konkurrenskraft påverkas.

En förbättrad information och ökad öppenhet från

EKN:s sida är enligt utskottets uppfattning av stort

värde. Den nya tekniken kan bidra till att

informationen lättare sprids.

Därmed avstyrker utskottet samtliga här behandlade

motioner i aktuella delar.

Inremarknadsfrågor, förslaget till

tjänstedirektiv

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden rörande

förslaget till tjänstedirektiv med hänvisning

till pågående arbete inom EU. Jämför

reservation 5 (m, fp, kd, c).

Motionerna

I motion 2004/05:N213 (m) görs reflexionen att

Europas tillväxt och konkurrenskraft stärks genom en

gemensam marknad med nedmontering av hinder för

konkurrens och rörlighet. Enligt motionären blir den

gemensamma marknaden inte komplett utan ett direktiv

som möjliggör utökad handel med tjänster. Det saknas

grund för att hävda att ett tjänstehandelsdirektiv

skulle hota den svenska arbetsmarknaden.

Folkpartiet framhåller i motion 2004/05:K431 att

den inre marknaden och den ekonomiska integrationen

är grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Bland

annat är tjänstehandelsdirektivet ett viktigt led i

att få i gång den s.k. Lissabonprocessen. Enligt

Folkpartiet bör regeringen ompröva sin inställning i

fråga om direktivet och driva på så att

kommissionens förslag antas så fort som möjligt.

Direktivets krav på en harmonisering av

lagstiftningen om konsumentskydd är av stor

betydelse; det behövs tydliga regler för garantier,

tvistlösning, produktsäkerhet osv.

I motion 2004/05:N334 (v) sägs att syftet med

tjänstehandelsdirektivet är att nationella regler

inte skall hindra den fria konkurrensen vid

utförandet av tjänster inom EU. I debatten har

uttryckts oro för att tjänstedirektivet negativt

skall påverka områden som hälso- och sjukvård och

den sociala tryggheten. Motionärerna kräver att

regeringen säkerställer att direktivet inte

inkräktar på medlemsländernas rätt att själva avgöra

vilka verksamheter som skall bedrivas i offentlig

regi.

Vissa kompletterande uppgifter

Kommissionens förslag (KOM/2004/2) till direktiv om

tjänster på den inre marknaden beskrevs i utskottets

betänkande 2003/04:NU12 (s. 50), till vilket

hänvisas. Ytterligare information om

direktivförslaget redovisas i den rapport som

riksdagens utredningstjänst tog fram på uppdrag av

utskottet, Förslaget om ett tjänstedirektiv -

Bakgrund, innehåll och centrala frågeställningar (nr

14/2004). Rapporten utarbetades inför

näringsutskottets offentliga utfrågning om

tjänstedirektivet i november 2004. De stenografiska

uppteckningarna från utfrågningen bifogas i bilaga

2.

Tjänstedirektivet hanteras av EU:s

konkurrenskraftsråd, där det har tagits upp tre

gånger under år 2004 (mars, maj och november 2004)

samt under lunchen vid mötet i mars 2005.

Regeringens samråd med EU-nämnden i denna fråga ägde

rum den 18 november 2004. Då konstaterade

näringsminister Thomas Östros att detta var

startskottet för förhandlingsprocessen på politisk

nivå. Efter en lång diskussion konstaterade

ordföranden, Tommy Waidelich (s), att det fanns ett

stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta

förhandlingarna.

Kommissionens förslag till tjänstedirektiv syftar

till att förverkliga rätten till att etablera

tjänsteverksamheter och säkerställa temporär

tjänsteutövning i EU. Förhandlingarna om förslaget

är inledda. Att skapa en reglerad tjänstemarknad med

klara och tydliga regler i Europa är en fråga av

vikt. Ökad rörlighet och integrering av

tjänstesektorn är av stor betydelse för ökad

sysselsättning, konkurrenskraft och tillväxt i

Sverige och i övriga EU. Förslaget utgör en viktig

del av Lissabonstrategin som handlar om att EU till

år 2010 skall vara den mest konkurrenskraftiga och

kunskapsbaserade ekonomin i världen.

Sverige har dock identifierat en rad problem med

direktivförslaget, och regeringen anser att det

behövs tydliga och klara justeringar i det nu

liggande förslaget för att säkerställa grundläggande

svenska intressen. Sverige kan inte acceptera

försämringar i den svenska välfärdsmodellen eller

att vissa sektorer och områden försvagas.

Arbetsrätten är ett av de områden där Sverige

behöver söka klarlägganden och förändrade

skrivningar.

Ett annat problemområde rör tillämpningen av

ursprungslandsprincipen, vilken innebär att vid

tillfällig tjänsteutövning skall lagen i det land

varifrån tjänsteutövaren kommer bli gällande. Det

bör betonas att denna princip endast gäller för

tillfällig tjänsteutövning och inte för etablering.

Att principen ger upphov till såväl problem som

invändningar återspeglas inte minst i alla de

undantag som förutses i direktivförslaget. Det är

emellertid enligt uppgift svårt att se något

alternativ till ursprungslandsprincipen och den har

även fördelar, inte minst mot bakgrund av att frågan

gäller fri rörlighet av tjänster mellan 28 olika

medlemsstater på en gemensam inre marknad. Här

inkluderas även Norge, Island och Liechtenstein inom

ramen för EES-samarbetet. Frågan om

ursprungslandsprincipen kommer enligt uppgift att

bli föremål för intensiva förhandlingar under året.

På en fråga (fr. 2004/05:548) av Susanne Eberstein

(s) om tänkbara problem med tjänstedirektivet har

näringsminister Thomas Östros bl.a. svarat att en

reglerad tjänstemarknad inte får leda till att vissa

sektorer försvagas eller till försämringar i den

svenska välfärdsmodellen. Enligt regeringens

övergripande förhandlingsstrategi måste det

säkerställas att justeringar görs i det nu liggande

förslaget. Näringsministern meddelade att han kommer

att verka för att undantagen från

ursprungslandsprincipen utformas heltäckande. Vidare

skall det säkerställas att de svenska traditionerna

av en hög skyddsnivå på bl.a. folkhälsoområdet kan

bevaras och att svensk straffrättslig lagstiftning

inte påverkas.

Kommissionen har klargjort att direktivförslaget

inte skall kunna påverka hur medlemsstater

organiserar och finansierar allmännyttiga tjänster.

Direktivet ställer heller inte några som helst krav

på att offentlig verksamhet skall privatiseras eller

att nationella monopol skall avskaffas - det har

framgått vid de förhandlingar som har ägt rum i

Bryssel.

En intensiv debatt om tjänstedirektivet har ägt

rum i några av EU:s stora medlemsstater. Det är en

debatt som har kännetecknats av en generell oro för

konsekvenserna av förslaget beträffande sociala

villkor och arbetsrättsliga frågor m.m.

I ljuset av denna debatt har kommissionen uttalat

att justeringar måste göras i förslaget för att

konsensus skall kunna uppnås. Kommissionen har

förklarat att direktivet måste bli mycket tydligt i

fråga om att villkor och standarder för arbetstagare

inte kommer att bli berörda på något sätt. Vidare

bör hälsovårdsområdet liksom offentligt finansierade

allmännyttiga tjänster exkluderas från direktivet.

Ursprungslandsprincipen måste gås igenom ytterligare

för att främja tjänstehandel över gränserna,

åstadkomma förtroende mellan företag och konsumenter

inom unionen och även mellan medlemsstaterna.

Kommissionären för inremarknadsfrågor, Charlie

McCreevy, har samtidigt betonat att kommissionen

inte avser att dra tillbaka sitt förslag.

I rapporten från Konkurrenskraftsrådets möte den 7

mars 2005 informeras om att tjänstedirektivet

diskuterades under lunchen, där det klargjordes att

kommissionen inte avser att lägga fram ett nytt

förslag men öppnade för exkluderande av hälso- och

sjukvård samt tjänster i allmänhetens intresse.

Europeiska rådet sammanträdde i Bryssel den 22 och

23 mars 2005. Enligt ordförandeskapets slutsatser

har Europeiska rådet fastställt följande

prioriteringar:

"För att bidra till tillväxt och sysselsättning

och stärka konkurrenskraften måste den inre

marknaden för tjänster fungera fullt ut, varvid den

europeiska sociala modellen måste bevaras. Mot

bakgrund av den pågående debatten, av vilken det

framgår att förslaget till direktiv i sin nuvarande

lydelse inte helt och hållet uppfyller kraven, begär

Europeiska rådet att allt görs under

lagstiftningsprocessen för att nå brett samförstånd

som tillgodoser alla dessa målsättningar. Europeiska

rådet konstaterar att effektiva tjänster av allmänt

ekonomiskt intresse är av stor betydelse i en

högpresterande och dynamisk ekonomi."

Den 24 mars 2005 informerade statsminister Göran

Persson riksdagen om det nyssnämnda mötet i

Europeiska rådet. Enligt statsministern bekräftade

diskussionerna i rådet att det finns omfattande

invändningar mot den tidigare kommissionens

ursprungliga förslag. Från svensk sida hade

klargjorts i rådet att åtgärder för att underlätta

handeln med tjänster inom unionen är av stor vikt

och att effekterna på tillväxt och sysselsättning

inom EU inte skall underskattas. Men statsministern

hade - liksom andra stats- och regeringschefer -

tydliggjort att detta inte får ske på bekostnad av

väl fungerande sociala och arbetsrättsliga system.

För svensk del handlar det om hur vi väljer att

tillhandahålla allmänna tjänster, att reglera

arbetsmarknaden och att trygga goda

levnadsförhållanden för alla medborgare, sades det.

På en fråga om ursprungslandsprincipen kommer att

vara kvar i tjänstedirektivet svarade statsministern

att han inte tordes vara säker på utgången av denna

fråga. Enligt statsministern tar Sverige strid för

kollektivavtalen. Hur detta kan kombineras med

ursprungslandsprincip eller värdlandsprincip

återstår att lösa, menade statsministern. Vidare

kommenterades en annan dimension, nämligen att i

brist på ett gällande tjänstedirektiv kommer

konflikter som visar sig med anledning av

tjänstehandeln att avgöras i domstol; då blir det

den europeiska domstolen som kommer att lägga fast

principerna, en utveckling som oroade

statsministern. Enligt hans bedömning kan ett

tjänstedirektiv vara på plats inom ungefär ett år.

Kommissionen inväntar nu att Europaparlamentet

skall kunna lägga fram ändringsförslag som gör att

förslaget kan få stöd av en bred majoritet.

Parlamentets första läsning planeras äga rum i juni

2005.

Utskottets ställningstagande

Utgångspunkten för utskottet är att Sverige är ett

litet och handelsberoende land, att tjänstesektorn

utgör ungefär 70 % av den svenska ekonomin och att

det finns mycket att vinna på ökade möjligheter till

handel över gränserna. Syftet med direktivförslaget

- att skapa bättre förutsättningar för en väl

fungerande tjänstesektor - bör välkomnas, inte minst

från konsumentsynpunkt. Att handelshindren inom

tjänstesektorn undanröjs och att svenska

tjänsteföretag får lättare att exportera sina

tjänster inom EU är självfallet positivt för svensk

ekonomi och sysselsättning.

Med denna utgångspunkt är det viktigt att se till

att det blir en reglerad tjänstemarknad inom EU. För

att uppnå målet i Lissabonprocessen - att bli

världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och

kunskapsbaserade ekonomi år 2010 med möjlighet till

hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre

arbetstillfällen och en högre grad av social

sammanhållning - är en välfungerande tjänstesektor

central. Alternativet till ett tjänstedirektiv är

ett fortsatt praxisskapande från EG-domstolen; en

sådan utveckling ligger inte i Sveriges intresse.

Därför anser utskottet att det är viktigt att stödja

tillkomsten av ett tjänstedirektiv.

Ett antal problem återstår dock att lösa, vilket

också den ansvariga kommissionären, Charlie

McCreevy, är medveten om. Inte minst

ursprungslandsprincipen ger upphov till många

frågor. Enligt kommissionen bör vissa tjänster

undantas från direktivet, t.ex. inom

hälsovårdsområdet. Denna ståndpunkt välkomnas av

utskottet. Det är också viktigt att påpeka att

medlemsstaternas möjligheter att bibehålla sina

monopol inte får påverkas av tjänstedirektivet.

Vidare måste den svenska modellen med kollektivavtal

på arbetsmarknaden värnas. Det är en modell som

ligger bakom stabila spelregler på arbetsmarknaden

och därigenom bidrar till samförståndsanda och

ekonomisk utveckling.

Enligt utskottets uppfattning måste

direktivförslaget prövas noggrant från alla olika

utgångspunkter; ordentliga justeringar och

tydliggöranden kan väntas komma ut av

förhandlingarna. Ett tjänstedirektiv som alla EU-

länder kan stå bakom innebär ett stort steg framåt

för den inre marknaden.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrks här

behandlade motioner i aktuella delar.

Inremarknadsfrågor, tullar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två motionsyrkanden om

tullfrågor på den inre marknaden med

hänvisning till att tullfrågor avgörs inom

ramen för den europeiska unionen. Jämför

reservation 6 (kd).

Motionerna

I motion 2004/05:T461 (kd) hävdas att EU snarast bör

avskaffa alla importtullar på biodrivmedel och att

EU bör ta upp denna fråga i WTO-förhandlingarna.

Enligt motionärerna bör den svenska regeringen vara

pådrivande inom EU för en sådan förändring. Etanol

produceras i första hand i utvecklingsländerna i

söder, medan efterfrågan på bränsle är störst i de

industrialiserade länderna i norr.

Även i Centerpartiets motion 2004/05:MJ370 tar

motionärerna upp den svenska etanolproduktionen. I

dag importerar Sverige etanol från andra EU-länder

m.fl. länder eftersom deras produktionskostnader och

priser är lägre än de svenska. Vidare gäller att

vinetanolen är starkt subventionerad av EU, vilket

snedvrider konkurrensen. Tullbestämmelserna när det

gäller etanol är enligt motionärerna

svåröverblickbara. Därför kräver motionärerna en

översyn av tullbestämmelserna för att den inhemska

etanolproduktionen inte skall missgynnas.

Vissa kompletterande uppgifter

Etanol ingår bland de jordbruksprodukter som ingår i

WTO-förhandlingarna. Som tidigare redovisats driver

Sverige på för att få till stånd en friare handel

med jordbruksprodukter, däribland etanol. En

ambitiös WTO-uppgörelse på detta område kommer att

innebära att tullarna på etanol sänks kraftigt eller

försvinner helt.

I Sverige produceras för närvarande etanol

storskaligt endast av Agroetanol AB i Norrköping,

ägt av Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och

Lantmännen. Denna fabrik producerar ca 50 000

kubikmeter etanol per år till en kostnad av ca 5,25

kr/l. Enligt uppgift är råvaran - spannmål - numera

svenskproducerad. Mindre volymer etanol produceras

också av Svensk Etanolkemi AB (Sekab) i

Örnsköldsvik. Svensk etanol är avsevärt dyrare än

t.ex. brasiliansk. Den stora skillnaden ligger i

råvarupriset. Den färdiga brasilianska produkten

kostar lika mycket eller mindre än den spannmål som

Agroetanol köper in som råvara.

Den långsiktiga nyttan av svensk etanolproduktion

från spannmål har ifrågasatts, bl.a. av

Naturvårdsverket i rapporten Skattebefrielsen för

biodrivmedel - leder den rätt? från år 2004 (rapport

nr 5433). Också i betänkandet Introduktion av

förnybara fordonsbränslen (SOU 2004:133) är

slutsatsen likartad.

Andra bedömare hävdar tvärtom att europeisk

produktion på lite längre sikt mycket väl kommer att

kunna konkurrera med utomeuropeisk, eftersom

efterfrågan kommer att öka drastiskt, inom och utom

Europa.

Vinetanol kan vara både "bra" och "dålig" från

miljösynpunkt beroende bl.a. på om den baseras på

överskottsvin som skall kasseras eller på vin som

framställts i syfte att göra etanol. Sverige kan

dock inte skydda sig mot europeiskt producerad

vinetanol. I dag köps denna enligt uppgift främst av

Sekab, som därur bl.a. framställer E 85 (ett

drivmedel som till 85 % på volymbas består av etanol

och till 15 % av bensin. E 85 har avsevärt lägre

lönsamhet än låginblandning av 5 % etanol i bensin.

Den brasilianska sockerrörsetanolen är i allmänhet

inte miljömässigt tveksam.

Enligt uppgift finns det vissa problem när det

gäller tillämpningen av tullbestämmelserna för

etanol, beroende på följande.

Etanol skall normalt importeras enligt tulltaxans

kap. 22 som antingen odenaturerad ("drickbar") med

en tullsats på 0,192 euro/l (1,74 kr/l) eller

denaturerad ("odrickbar") med en tullsats på 0,104

euro/l (0,94 kr/l). Emellertid finns det

klassificeringsbeslut från Tullverket med innebörd

att denaturerad etanol med en viss andel bensin inte

längre är etanol, utan "annan kemisk produkt" enligt

tulltaxans kap. 38. Detta betyder att varan kan

importeras till en mycket låg tullsats. På detta

sätt förfars enligt uppgift med stora delar av den

etanol som tas in i Sverige, vilket gör

svenskproducerad etanol än mindre konkurrenskraftig.

Enligt energiskattedirektivet (rådets direktiv

2003/96/EG) kan biobränslen befrias från skatt under

förutsättning att skattebefrielsen inte innebär en

överkompensation av biobränsle i förhållande till

det beskattade alternativet. I dag ges

skattebefrielse för etanol genom individuella

dispensbeslut.

Handläggare på Skatteverket har till en av

etanolimportörerna på förfrågan angett att etanol

som inte längre klassificeras som sådan inte bör få

del av skattebefrielsen, eftersom det i

dispensbesluten talas om "etanol" och inget annat.

Något avslagsbeslut från Skatteverket på denna grund

har dock så vitt känt inte meddelats. Ett sådant

beslut av Skatteverket skulle kunna bli föremål för

domstolsprövning, varefter frågetecknen således

skulle kunna rätas ut.

Regeringen har i början av januari 2005 anmält en

ändring av skattestrategin för alternativa drivmedel

till kommissionen (ett statsstödsärende). Ändringen

innebär att principen om skattebefrielse knyts till

att etanolen skall vara klassificerad som

odenaturerad, vilket medför den högre tullsatsen på

0,192 euro/l för importerad etanol. Agroetanol

berörs inte av förändringen, eftersom detta företag

redan producerar odenaturerad etanol. Det största

frågetecknet är hur priset på E 85 påverkas av

förändringen. Finansdepartementet bereder därför

olika lösningar.

Tullbestämmelser är ett EU-harmoniserat område,

där samma regler gentemot omvärlden gäller i hela

unionen. Därför är det inte möjligt för Sverige att

ensidigt genomföra en översyn av regelverket.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med motionärerna att

miljövänliga bränslen är en viktig framtidsfråga.

När det gäller förnybara bränslen pågår också ett

arbete för att direktivet (2003/30/EG) om främjande

av användningen av biodrivmedel eller andra

förnybara drivmedel skall kunna införas i Sverige. I

slutet av år 2004 presenterades betänkandet

Introduktion av förnybara fordonsbränslen (SOU

2004:133), där bl.a. förslag angående ett nationellt

mål för år 2010 redovisades. Enligt uppgift kommer

betänkandet inom kort att skickas ut på remiss.

Här upptagna motionsyrkanden gäller inte frågan om

förnybara bränslen i sig utan tullfrågor som

aktualiseras i sammanhanget. Dessa frågor behandlas

inte i den svenska riksdagen utan inom ramen för den

europeiska unionen. Som tidigare redovisats är den

svenska linjen att arbeta för tullsänkningar på

jordbruksområdet, vilket omfattar även etanol. Ett

önskvärt resultat av förhandlingarna är att u-

länderna får betydande marknadsöppningar inom

unionen när det gäller jordbruksprodukter inklusive

etanol. För svensk del görs bedömningen att etanol

måste importeras vid sidan av den inhemska

produktionen.

Utskottet vill understryka att hanteringen av

etanol i Sverige skall ske på mest ändamålsenliga

sätt utan att konkurrenssituationen snedvrids.

Med hänvisning till vad som anförts anser

utskottet att här upptagna motioner i berörda delar

bör avslås av riksdagen.

Inremarknadsfrågor i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

inremarknadsfrågor med hänvisning till

pågående arbete inom EU. Jämför reservation 7

(m, fp, kd, c).

Motionen

Folkpartiet framhåller i motion 2004/05:K431 att den

inre marknaden och den ekonomiska integrationen är

grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Det

framhålls i motionen att det inte finns anledning

att besluta om gemensamma skattesatser på EU-nivå.

Dock lyfter motionärerna fram ett undantag, nämligen

gemensamma miniminivåer för miljöavgifter, i syfte

att minska gränsöverskridande miljöförstöring.

Regelbundna uppföljningar med mätbara kriterier

(s.k. benchmarking) är enligt Folkpartiets mening en

bättre väg att gå än via detaljerad lagstiftning.

Vissa kompletterande uppgifter

Den inre marknaden utgör ett av fundamenten i EU-

samarbetet. En effektiv inre marknad är en

förutsättning för att EU skall kunna nå det

strategiska målet att vara världens mest

konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade

ekonomi år 2010 med möjlighet till hållbar ekonomisk

tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en

högre grad av social sammanhållning (Lissabonmålet).

Detta framhävs i kommissionens syntesrapport inför

halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. I denna

rapport (KOM/2005/24) understryker kommissionen att

en fungerande inre marknad utgör en av

huvudprioriteringarna för att göra EU till ett mer

attraktivt område att investera och arbeta i. Vidare

sägs att kunskap och innovationer är kärnpunkten i

den europeiska tillväxten och att politiken måste ge

förutsättningar för företagen att skapa fler och

bättre arbetstillfällen. Tanken att varje enskilt

land skall upprätta sin egen "Lissabonplan" är också

föremål för diskussion.

Det nuvarande ordförandelandet Luxemburg har i sin

arbetsplanering för det första halvåret 2005 bl.a.

redovisat att halvtidsöversynen av Lissabonstrategin

syftar till att se över prioriteringar och fokus och

att förbättra styrning och införande av strategin.

Medlemsstaterna bör ha en viss flexibilitet att

prioritera bland målen. Vidare nämns att det är

önskvärt att få till stånd en överenskommelse om att

minska antalet rapporter som regelbundet måste tas

fram av medlemsstaterna.

Nedan listas ett antal punkter för den inre

marknadens utveckling:

- År 2003 presenterade kommissionen en ny strategi i

syfte att få den inre marknaden att växa och fungera

i takt med utvidgningen och möjliggöra att

Lissabonmålet uppnås. Bland annat uppmärksammades

fri rörlighet, reduktion av skattehinder,

förbättrande av villkoren för företagande [3]och

förenkling av regelverket. Strategin omfattar åren

2003-2006 och utvärderas årligen genom en s.k.

genomföranderapport. I 2005 års genomföranderapport

kunde konstateras att två tredjedelar av åtgärderna

som planerats för år 2004 var genomförda. Bland

annat har förhandlingarna om tjänstedirektivet

påbörjats, länderna har enats om 40 av 42 åtgärder

inom handlingsplanen för finansiella tjänster, vissa

konsumentpolitiska åtgärder fortskrider m.m. Det

gemensamma tvistlösningssystemet för handelshinder,

Solvit, omfattar numera alla medlemsstater och

antalet hanterade fall har dubblerats. 72 % av

ärendena har blivit lösta på i genomsnitt tio veckor

inom ramen för Solvit.

- Regelförbättringsarbetet fortskrider, bl.a. genom

fortsatta konsekvensanalyser och åtgärder för att

minska den administrativa bördan. Analyser av den

samlade regelmassans effekt på konkurrenskraften i

viktiga sektorer har gjorts, bl.a. när det gäller

bilsektorn. Enligt den ovan nämnda syntesrapporten

planerar kommissionen att genomföra fler analyser,

bl.a. på energiområdet och i fråga om finansiella

tjänster.

- EU-arbetet har haft en viktig roll när det gäller

att förbättra konkurrensen, särskilt på energi-,

transport- och telekommunikationsmarknaderna.

Sverige har varit drivande i detta arbete och ligger

jämfört med andra medlemsstater långt framme i

processen när det gäller såväl tidpunkten för

avreglering som omfattningen av

konkurrensutsättningen. Fokus riktas nu mot vilken

effekt den legala avregleringen har givit och hur

regelverken tillämpas i medlemsstaterna.

- Fler företag strävar efter att etablera sig på

europeisk nivå. Att driva företag och ta hänsyn till

25 olika system för företagsbeskattning innebär

problem för företagen. Under året har tre direktiv

på bolagsskatteområdet antagits. Diskussionen om en

konsoliderad bas för företagsskatten har fortsatt.

- Frågan om bättre och mer information om den inre

marknaden och EU har också uppmärksammats.

Kommissionen har uppmanat alla medlemsstater att

upprätta nationella handlingsplaner för att

konsumenter och företag skall få information om den

inre marknaden. I Sverige har regeringen - som ett

led i detta arbete - uppdragit till Kommerskollegium

att lämna underlag till arbetet med att ta fram en

nationell strategi för att utveckla den inre

marknaden i Sverige. Underlaget skall utgöras av en

kartläggning och analys av svenska intressenters

kunskaper och attityder om EU:s inre marknad. I en

delrapport från Kommerskollegium redovisas företags

information om den inre marknaden (dnr 100-174-04).

Ett av resultaten var att 40 % av de tillfrågade små

och medelstora företagen med utrikeshandel inte

kunde peka ut en enda organisation som ger

information om EU. Vidare skulle 80 % av de

tillfrågade företagen välkomna en gemensam

kontaktpunkt, som omfattade all information om EU.

Även svenska myndigheters uppfattning om EU:s inre

marknad har undersökts av Kommerskollegium. I

rapporten Europa - ja, men hur? (dnr 100-172-2004)

redovisas att myndigheternas kunskaper om och

attityder till EU:s inre marknad varierar stort och

att myndigheterna i dag inte har strategier för hur

de skall driva EU-frågor. Kommerskollegium föreslår

att innebörden i EU-medlemskapet klargörs i

verksförordningen, instruktioner m.m. En slutrapport

skall redovisas av Kommerskollegium i mars 2005.

Enligt en nyligen presenterad utvärdering som gjorts

av en brittisk fristående tankesmedja (Centre for

European Reform) intar Sverige förstaplatsen bland

EU-länderna när det gäller att uppfylla målen i

Lissabonprocessen. Utvärderingen omfattar den första

femårsperioden av processen. Danmark och Finland

ligger strax efter Sverige.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ingen annan uppfattning än

motionärerna när det gäller önskvärdheten av att

stärka den inre marknaden. Mot bakgrund av att EU:s

inre marknad inte har fått fullt genomslag i Sverige

är det positivt att regeringen har tagit steg för

att formulera en nationell strategi för att utveckla

den inre marknaden i Sverige. Enligt utskottets

mening är det viktigt att den inre marknadens

möjligheter effektivt kan tas till vara i Sverige.

Som redovisats ovan pågår ett stort antal åtgärder

med syfte att effektivisera regleringen av den inre

marknaden. Olika harmoniseringsåtgärder fortgår i

syfte att öka konkurrenskraften inom unionen.

Viktiga framsteg har gjorts inom ramen för

Lissabonstrategin, och den nu inledda

halvtidsöversynen syftar till att "vässa" åtgärderna

för att uppnå målet till år 2010. Utskottet ställer

sig bakom att halvtidsöversynen skall fokusera på

ett snabbare genomförande av en balanserad agenda

som omfattar dels ekonomiska reformer för att

förbättra den inre marknaden och främja tillväxten,

dels moderniseringar av sociala system för att öka

arbetskraftsutbudet genom tillgång till livslångt

lärande, bra barnomsorg och ökad jämställdhet.

Utskottet ser hållbara offentliga finanser och

förbättringar på miljöområdet som viktiga instrument

för att stärka den inre marknaden.

Med hänsyn till den utveckling som pågår inom EU

rörande den inre marknadens funktionssätt m.m. anser

utskottet att det inte är påkallat med något

riksdagens uttalande i dessa frågor. Det aktuella

motionsyrkandet avstyrks därmed.

**FOOTNOTES**

[1]:a idéer och gröna idéer om hur saker

och ting kan göras ännu bättre är en sak,

men låt oss så långt det är möjligt bli

överens om vad detta tjänstedirektiv i

alla sina detaljer fak

[2]:tiskt innebär och så långt det är

möjligt ta reda på vad de olika

principerna, som ibland korsar varandra,

innebär för oss i Sverige. Om vi kan

[3]:komma så långt tror jag att vi kan ha en mycket

spännande politisk debatt.

Vi tackar alla som kommit hit och förklarar härmed

denna hearin

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. WTO-frågor (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 1. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U254 yrkandena

2, 4, 5, 7-14 och 15 i denna del och 2004/05:U278

yrkande 6 och avslår motionerna 2004/05:U313

yrkandena 5 och 6, 2004/05:MJ332 yrkande 9 och

2004/05:N274 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

WTO har en potential att bli ett centralt forum för

en global handelsregim som främjar hållbar

utveckling och en jämlik global resursfördelning. Vi

anser dock i likhet med uppfattningen i motion

2004/05:U254 (mp) att i-länderna har visat dålig

lyhördhet för u-ländernas situation och att det

måste till stora och genomgripande förändringar i

såväl WTO-organisationens struktur som i dess olika

förhandlingsprocesser. Från ett u-landsperspektiv är

resultaten av juliöverenskommelsen blandade. I-

länderna har ett stort ansvar för att åstadkomma att

det slutliga resultatet av Doharundan verkligen

skall genomsyras av u-ländernas krav.

Tillvaratagandet av u-ländernas intressen är

centralt, skriver utskottets majoritet, men påpekar

samtidigt att det krävs en balanserad uppgörelse där

alla WTO-medlemmar får sina intressen tillgodosedda.

För att klyftorna i världen skall minska och

orättvisor rättas till krävs det dock en generös

inställning från i-ländernas sida till u-länderna i

förhandlingarna.

Tyvärr preciserade juliöverenskommelsen inte datum

för när exportsubventionerna på jordbruksområdet

skall vara avvecklade. Sverige bör verka för att

datum sätts inom en så snar framtid som möjligt och

att EU i förhandlingar om sänkning av minimistöden

skall göra en strikt tolkning av vilka rika länder

som skall beröras. Vidare anser vi att

bomullsinitiativet inom WTO verkligen måste

prioriteras; Sverige bör driva detta inom EU-

kretsen.

I juliöverenskommelsen gav i-länderna löften om

teknisk assistans till stöd för uppbyggnad av

förhandlingskapaciteten i u-länderna. Dessa löften

får inte vara tomma ord utan måste infrias. När det

gäller Singaporefrågorna måste förhandlingsmandatet

för EG-kommissionen omprövas mot bakgrunden att u-

länderna motsatt sig avtalsförhandlingar. Förenklade

handelsprocedurer kanske kan komma till stånd utan

avtal, och övriga Singaporefrågor bör helt avföras

från diskussionen enligt vår mening.

Nyttigheter som rent vatten, vård och utbildning

hör inte hemma i ett multilateralt handelsavtal som

långsiktigt permanentar privata lösningar; därför

bör Sverige i EU verka för att distinktionen mellan

offentlig sektor och tjänstehandel i GATS-avtalet

tydliggörs. När det gäller vattendistribution bör EU

dra tillbaka de krav som EU lagt på andra länder.

Vidare bör avtalet ändras så att kontinuerliga

utvärderingar av måluppfyllelsen skall vara

vägledande för de åtgärder som vidtas.

Enligt juliöverenskommelsen skall halvårsskiftet

2005 utgöra en slutpunkt för förhandlingarna om

särskild och differentierad behandling (SDT). Vi

menar att SDT bör ses som ett permanent instrument i

WTO:s regelverk - inte som tillfälliga lösningar

under en övergångsperiod för u-länder, vilket är

regeringens inställning.

Öppenheten inom WTO lämnar mycket i övrigt att

önska. Det är positivt att en arbetsgrupp har inlett

arbetet med en översyn av öppenhetsfrågorna, men

redan nu är det nödvändigt att öka öppenheten och

alla medlemmars möjlighet till deltagande i olika

beslutsprocesser. Ett exempel är att bara formella

och protokollförda möten skall kunna utgöra underlag

för förhandlingar. Det nuvarande systemet att

ordföranden i olika förhandlingsgrupper utses av

sekretariatet i samarbete med värdlandet är inte

välbetänkt; vid kommande ministermöten bör det vara

en relevant kommitté som utser ordförande. Även

sättet att ta fram deklarationstexter bör reformeras

i linje med FN:s sätt att arbeta, dvs. att

ordföranden enbart sammanställer ändringsförslagen

utan att göra en egen tolkning av dem.

För att säkerställa riksdagens inflytande och

möjlighet till insyn i WTO-frågorna m.m. är det

angeläget med en regelbunden samlad rapportering

kring dessa frågor till riksdagen. I likhet med

uppfattningen i motion 2004/05:U278 (v) anser vi att

detta bör ske i form av en årlig skrivelse till

riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken

när det gäller WTO, EU och i fråga om regionala

handelsavtal.

Tyvärr innebär den nuvarande

tvistlösningsmekanismen ett instrument främst för de

resursstarka länderna. För att fattiga länders

möjligheter att driva talan i WTO skall stärkas bör

bl.a. följande åtgärder övervägas. En prövning

skulle kunna leda till böter och inte bara till

rätten att införa strafftullar mot det felande

landet. U-länderna skulle kollektivt kunna införa

strafftullar mot ett felande land. Vidare måste

offentligheten inom WTO:s tvistlösningspanel öka.

Riksdagen bör ställa sig bakom vad som här har

anförts om WTO-frågorna. Därmed tillstyrks

motionerna 2004/05:U254 (mp) och 2004/05:U278 (v) i

tillämpliga delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks i

den mån de inte blir tillgodosedda av vårt

ställningstagande.

2. Handel, miljö och sociala frågor m.m. (punkt

3)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 2. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U254 yrkande

15 i denna del och 2004/05:U280 yrkandena 1 och 2

och avslår motionerna 2004/05:L278 yrkande 3,

2004/05:U313 yrkande 7, 2004/05:U315 yrkande 9,

2004/05:N246, 2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande

2.

Ställningstagande

De nuvarande internationella handelsavtalen

återspeglar främst den rika världens prioriteringar

och är inriktade på ekonomisk tillväxt. Det faktum

att vissa länder försöker vinna konkurrensfördelar

på den globala marknaden genom att ha en obefintlig

eller dålig lagstiftning för miljöskydd och

arbetarskydd har inte uppmärksammats tillräckligt. I

svaga statsbildningar och outvecklade demokratier är

barnarbete, extremt låga löner, förbud mot facklig

organisering m.m. inte ovanliga företeelser. I många

länder är det svårt att hålla transnationella

företag ansvariga för brott beroende på

begränsningar i lagstiftningen, brist på finansiella

resurser att driva rättsprocesser m.m. Det finns

således mycket starka skäl att införa sociala och

miljömässiga minimikrav på internationell nivå.

De nya frivilliga initiativen, exempelvis OECD:s

riktlinjer, FN:s The Global Compact eller det

svenska Globalt ansvar, är inte tillräckliga för att

komma till rätta med oansvariga företag. Därför

anser vi, i likhet med uppfattningen i motion

2004/05:U280 (mp), att behovet av internationellt

bindande regler för transnationella företag är

oavvisligt. Det är rimligt att införa en bindande

uppförandekod som ger bestämda riktlinjer när det

gäller miljöhänsyn, respekt för mänskliga

rättigheter m.m. för företags verksamhet. Förslaget

om en uppförandekod bör även drivas i

internationella sammanhang, exempelvis inom WTO och

FN.

Frågan måste även drivas nationellt och

förändringar ske i det svenska arbetet. I dag är det

t.ex. enbart fackförbund och näringsliv som deltar i

Nationella kontaktpunkten; vi anser att - i likhet

med vad som är fallet i andra länder - även

intressenter som Fairtrade Center, Swedwatch m.fl.

bör bjudas in för att delta i arbetet.

ILO:s konventioner om arbetsvillkor måste få en

starkare ställning inom världshandelssystemet.

Sverige bör inom EU:s ram stödja den ovan nämnda

utvecklingen i riktning mot ett ökat samarbete

mellan bl.a. WTO och ILO.

I likhet med uppfattningen i motion 2004/05:U254

(mp) anser vi att Sverige i EU-kretsen - med sikte

på WTO-förhandlingarna - bör driva att FN:s regler

på miljöområdet skall vara överordnade WTO:s regler.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom

vad vi har anfört rörande handel, miljö och sociala

frågor m.m. Därmed tillstyrks motionerna

2004/05:U254 (mp) och 2004/05:U280 (mp) i berörda

delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

3. Handel, miljö och sociala frågor m.m. (punkt

3)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 3. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U313 yrkande 7

och 2004/05:U315 yrkande 9 och avslår motionerna

2004/05:L278 yrkande 3, 2004/05:U254 yrkande 15 i

denna del, 2004/05:U280 yrkandena 1 och 2,

2004/05:N246, 2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande

2.

Ställningstagande

Globaliseringen rymmer stora möjligheter till ökad

respekt för mänskliga rättigheter (MR). I dessa

frågor delar jag de uppfattningar som framförs i

motion 2004/05:U315 (kd). Inom WTO har det höjts

röster för att inkludera MR-frågor i en framtida

handelsrunda. Frågan är dock mycket känslig. Många

utvecklingsländer ser de krav som reses från

industriländernas sida beträffande mänskliga

rättigheter som svepskäl för fortsatt protektionism

från industriländerna gentemot utvecklingsländerna.

Om mänskliga rättigheter skall ingå i WTO:s agenda

måste det finnas tydliga regler som inte lämnar

utrymme för missbruk.

Enbart WTO kan inte skapa tillräckliga

förutsättningar för mänskliga rättigheter, rättvisa

och social utveckling i enskilda länder. Dessa

förutsättningar måste i första hand åstadkommas

nationellt. WTO och frihandel med stabila och

rättvisa spelregler är däremot betydelsefulla medel

för att uppnå de bredare utvecklingsmålen.

Förhandlingarna i WTO innebär en möjlighet att

utveckla ett brett regelverk som svarar mot de nya

krav som globaliseringen ställer. Jag stöder

inriktningen att WTO-förhandlingarna skall bidra

till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar

utveckling för jordens alla länder. Handeln är inte

ett mål i sig utan ett verktyg som - om det används

på rätt sätt - kan bidra till att uppnå målet.

FN:s The Global Compact och OECD:s riktlinjer för

multinationella företag är av stor vikt för att

fästa uppmärksamheten på problemen i

skärningspunkten mellan handel och miljö respektive

mänskliga rättigheter. Förhoppningen är att alltfler

företag skall ansluta sig till The Global Compact

och utarbeta egna planer för att uppfylla målen.

Samtidigt bör det undersökas hur efterlevnaden skall

kunna kontrolleras. I likhet med uppfattningen i

motion 2004/05:U313 (kd) vill jag fästa

uppmärksamheten på att konsumenterna har ett

huvudansvar för att granska företag och genom sina

köp styra företagen i önskad riktning.

ILO:s konventioner om arbetsvillkor måste få en

starkare ställning inom världshandelssystemet.

Sverige bör fortsätta att inom EU:s ram stödja den

ovan nämnda linjen mot ett ökat samarbete mellan

bl.a. WTO och ILO.

Ett problem är att det i dag finns flera olika

slags koder på området, vilket kan skapa förvirring.

Enligt min mening är det viktigt att huvuddragen i

koderna är desamma och att de baseras på ILO:s

huvudkonventioner. U-länderna bör uppmuntras till

allt högre standard, men det får inte ställas

orimliga krav på dem. Sammanfattningsvis bör

regeringen utöka sitt samarbete med näringslivet för

att uppmana och stödja företagen att utarbeta etiska

uppförandekoder men också säkerställa kontroll och

uppföljning. Det nuvarande initiativet om globalt

ansvar är lovvärt men behöver vidareutvecklas. Det

sagda innebär dock inte att frivillighet kan ersätta

väl fungerande lagar och regler.

Motionerna 2004/05:U313 (kd) och 2004/05:U315 (kd)

tillstyrks i här behandlade delar. Övriga

motionsyrkanden avstyrks i den mån de inte blir

tillgodosedda genom mitt ställningstagande.

4 Exportkreditfrågor (punkt 4)

av Ingegerd Saarinen (mp), Mikael Oscarsson (kd)

och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 4. Därmed

bifaller riksdagen delvis motionerna 2004/05:U280

yrkande 4, 2004/05:U311 yrkandena 15 och 16,

2004/05:N324 och 2004/05: N366.

Ställningstagande

Vi anser att många länder i väst bidrar till en

ohållbar utveckling i u-länderna genom att de

nationella exportkreditnämnderna ger finansiellt

stöd till miljöskadliga investeringar i

utvecklingsländer. När svenska entreprenörer är

verksamma utomlands är det inte ovanligt att

projektens finansiering stöds av statliga

exportgarantier och exportkrediter. Projekt som

innebär negativ miljöpåverkan kan därigenom få stöd

via skattsedeln.

EKN:s nya miljöpolicy är inte heltäckande och det

är också EKN själv som avgör om ett projekt skall

beviljas medel. I likhet med vad som anförs i

motionerna 2004/05:U311 (kd), 2004/05:N366 (kd),

2004/05:N324 (v) och 2004/05:U280 (mp) anser vi att

en obligatorisk miljöprövning skall föregå alla

beslut om statliga exportkrediter. Tydliga

riktlinjer bör utarbetas för vilka negativa

miljöeffekter som inte kan accepteras. Regeringen

bör ta initiativ till ändrade regler för EKN i

enlighet med vad som anförts här.

Sverige har skrivit under ILO-konventionen, den

s.k. barnkonventionen och konventionen om mänskliga

rättigheter. EKN bör begära att företagen uppfyller

kraven i dessa konventioner i samband med kredit-

och garantigivning. Sverige bör vara ett

föregångsland på detta område.

Enligt vår mening bör regeringen ta initiativ till

ändrade regler för EKN i enlighet med vad som

anförts.

Med anledning av de här aktuella yrkandena i

motionerna 2004/05:U280 (mp), 2004/05:U311 (kd),

2004/05:N324 (v) och 2004/05:N366 (kd) bör riksdagen

således i ett uttalande till regeringen ställa sig

bakom vad som ovan anförts.

5. Inremarknadsfrågor, förslaget till

tjänstedirektiv (punkt 5)

av Per Bill (m), Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren

(m), Yvonne Ångström (fp), Anne-Marie Pålsson

(m), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan Larsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde

ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 5. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:K431 yrkande 13,

bifaller delvis motion 2004/05:N213 och avslår

motion 2004/05:N334.

Ställningstagande

Utgångspunkten är att Sverige är ett litet och

handelsberoende land, att tjänstesektorn utgör

ungefär 70 % av den svenska ekonomin och att det

finns mycket att vinna på ökade möjligheter till

handel över gränserna. Syftet med direktivförslaget

- att skapa bättre förutsättningar för en väl

fungerande tjänstesektor - bör välkomnas, inte minst

från konsumentsynpunkt. Att handelshindren inom

tjänstesektorn undanröjs och att svenska

tjänsteföretag får lättare att exportera sina

tjänster inom EU är självfallet positivt för svensk

ekonomi och sysselsättning.

Med denna utgångspunkt är det viktigt att se till

att det blir en reglerad tjänstemarknad inom EU. För

att uppnå målet i Lissabonprocessen - att bli

världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och

kunskapsbaserade ekonomi år 2010 med möjlighet till

hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre

arbetstillfällen och en högre grad av social

sammanhållning - är en välfungerande tjänstesektor

central. Alternativet till ett tjänstedirektiv är

ett fortsatt praxisskapande från EG-domstolen; en

sådan utveckling ligger inte i Sveriges intresse.

Därför anser vi att det är viktigt att stödja

tillkomsten av ett tjänstedirektiv.

Sedan år 1992 har handeln med tjänster inom EU

inte ökat, samtidigt som handeln med varor har vuxit

snabbt. Detta måste förändras, anser vi. Enligt EG-

kommissionen skulle den ökade tillväxt som

direktivet medför i EU-länderna kunna skapa 600 000

nya jobb i EU och sänka kostnaden för tjänster som

utförs i reglerade yrken.

Enligt vår uppfattning bör Sverige och andra

länder i "gamla" EU medverka till att ett

tjänstedirektiv kommer på plats så snart som möjligt

och att de gråzoner och oklarheter som finns i det

första utkastet klarläggs.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom

vad som här har anförts. Därmed tillstyrks motion

2004/05:K431 (fp) i aktuell del. Motion 2004/05:N213

(m) blir därigenom tillgodosedd i det väsentliga.

Motion 2004/05:N334 avstyrks.

6. Inremarknadsfrågor, tullar (punkt 6)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 6. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:T461 yrkande 9 och

avslår motion 2004/05:MJ370 yrkande 7.

Ställningstagande

Miljövänliga bränslen är en viktig framtidsfråga,

samtidigt som u-ländernas intressen bör lyftas fram

mer inom ramen för WTO-förhandlingarna. Eftersom

etanol i första hand produceras i

utvecklingsländerna i söder, medan efterfrågan på

bränsle är störst i de industrialiserade länderna i

norr är det särskilt angeläget att handeln med

etanol underlättas.

I likhet med uppfattningen i motion 2004/05:T461

(kd) anser jag att den svenska regeringen bör vara

ännu mer pådrivande inom EU när det gäller att få

till stånd ett avskaffande av alla importtullar på

biodrivmedel. EU bör driva denna tullfråga hårt inom

ramen för WTO-förhandlingarna.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom

vad jag här har anfört. Motion 2004/05:T461

tillstyrks i denna del medan motion 2004/05:MJ370

avstyrks i aktuell del.

7. Inremarknadsfrågor i övrigt (punkt 7)

av Per Bill (m), Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren

(m), Yvonne Ångström (fp), Anne-Marie Pålsson

(m), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan Larsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad som anförs i reservation 7. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:K431 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är den inre marknaden grunden

för det ekonomiska samarbetet inom EU.

Lissabonprocessen är nu i halvtid dessvärre ett

misslyckande. De stolta målen om bättre

konkurrenskraft, dynamik och kunskapsbas har EU-

länderna inte kommit närmare. Till exempel innebär

gapet i bruttonationalprodukt per person alltjämt

att EU-ländernas inkomst bara är 70 % av Förenta

staternas. För att Lissabonprocessen skall få ny

relevans välkomnar vi att fokus mera läggs på

sysselsättning och konkurrenskraft och att den inre

marknaden ytterligare effektiviseras, bl.a. inom

tjänstesektorn. Existerande hinder för konkurrens på

marknader som byggande, transporter och turism måste

undanröjas. En fortsatt avreglering av energi- och

transportmarknader ger välståndseffekter i hela

ekonomin. För att tillgången på riskkapital skall

öka är det, särskilt för ett land som Sverige,

viktigt att marknaden för finansiella tjänster

fungerar bättre från konsumenternas synpunkt.

Arbetet med att utvidga och avreglera den inre

marknaden måste accelerera i syfte att bygga ett

ekonomiskt uthålligt och välmående samhälle.

EU-länderna har mycket att lära av varandra.

Enligt vår uppfattning, vilken sammanfaller med

uppfattningen i motion 2004/05:K431 (fp), är normalt

sett detaljerad överstatlig lagstiftning inte rätt

väg att gå; däremot bör regelbundna uppföljningar

med mätbara kriterier, s.k. benchmarking, göras på

nationell nivå. Närhetsprincipen skall tillämpas så

långt som möjligt; det betyder att frågor som

grundskola, barnbidrag, föräldraledighet osv. inte

skall tillhöra EU:s uppgifter.

Med hänsyn till att den offentliga sektorn är av

olika storlek och inriktning i de olika EU-länderna

anser vi inte att det finns anledning att ha

gemensamma skattesatser på EU-nivå. Däremot bör

skattebasernas definition bli densamma. Med detta

sagt inser vi naturligtvis att det nu pågår en skarp

skattekonkurrens inom EU, bl.a. med sänkta

bolagsskatter i länder som Tyskland och Österrike på

grund av närheten till lågskatteländerna i Öst- och

Centraleuropa. Europa omvandlas, men just nu inte

genom Lissabonprocessen utan genom traditionell

konkurrens mellan företag och länder med olika

förutsättningar.

Ett viktigt undantag från principen om nationellt

beslutade skattesatser är att EU-länderna bör införa

gemensamma miniminivåer för miljöavgifter i syfte

att minska gränsöverskridande miljöproblem.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom

vad vi här har anfört. Därmed blir den nämnda

motionen tillgodosedd i berörd del och tillstyrks.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Inremarknadsfrågor, förslaget till

tjänstedirektiv (punkt 5)

av Gunilla Wahlén (v).

Att skapa en reglerad tjänstemarknad med klara och

tydliga regler är mycket viktigt. Det finns en

uppenbar risk för intresse- och

prioriteringskollisioner då mål om ökad

sysselsättning, konkurrenskraft, rörlighet och

tillväxt skall uppnås. Förslaget till

tjänstedirektiv är just nu föremål för politisk

diskussion där olika intressen skall sammanfogas.

Jag vill i detta sammanhang betona att det finns

en oro för att tjänstedirektivet negativt skall

påverka områden som hälso- och sjukvård och den

sociala tryggheten; det är av yttersta vikt att de

svenska ståndpunkterna framgår mycket tydligt i

förhandlingarna inom EU.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna

motionstiden

2004/05:K431 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om åtgärder för att

stärka den inre marknaden.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen bör

ompröva sin inställning till

tjänstehandelsdirektivet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om världshandeln och

åtgärder för att liberalisera och avreglera den

gemensamma handels- och jordbrukspolitiken.

2004/05:Sk405 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om EU:s position i

WTO-förhandlingarna.

2004/05:L278 av Birgitta Ohlsson (fp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att den svenska

regeringen skall stödja FN i arbetet för att skapa

ett internationellt regelverk för transnationella

företag.

2004/05:L291 av Inger René m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om frihandel.

2004/05:U226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad

frihandel och betydelsen av en minskad EU-

protektionism, vad gäller global utveckling.

2004/05:U242 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU skall ta

initiativet i WTO genom att avskaffa de låga

tullsatserna, stegvis sänka de högre tullsatserna,

direkt avskaffa exportsubventionerna och stegvis

minska jordbrukssubventionerna från 2007.

2004/05:U254 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att resultatet av hela Doharundan blir

genomsyrat av u-ländernas krav.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige bör verka för att EU i WTO-

förhandlingarna om en sänkning av minimistöd till

skydd för sin inhemska jordbruksproduktion gör en

begränsande tolkning av vilka rika länder som

skall beröras av dessa sänkningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige genom EU bör verka för att

arbetet kring bomullsinitiativet i WTO verkligen

prioriteras och att det i realiteten innebär

slopade bomullssubventioner.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige genom EU bör säkerställa att de

löften i-länderna gav i juliöverenskommelsen 2004

om teknisk assistans verkligen infrias.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige via EU bör dra slutsatsen att

Singaporefrågorna efter Doharundan skall vara

utagerade i WTO.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige i EU bör driva att GATS-

avtalets paragraf 19.1 förändras i riktning mot

att kontinuerliga utvärderingar skall vara

vägledande för om utvecklingsmålen gynnas av mer

avreglering, förändring av regler eller införandet

av nya regler.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att hållningen till s.k. särskild och

differentierad behandling, SDT, inom WTO för

fattiga länder skall ses som blott tillfälliga

lösningar under en övergångsperiod.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige verkar för en demokratisering

av WTO genom att öka öppenheten och alla

medlemmars möjlighet till deltagande i olika

beslutsprocesser.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige i WTO verkar för införande av

enbart formella och protokollförda möten som forum

för förhandlingar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige verkar för att ordföranden i

olika förhandlingsgrupper vid kommande

ministermöten skall utses av en relevant kommitté,

och inte av sekretariatet i samarbete med

värdlandet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige verkar för att WTO bör anamma

FN:s sätt att ta fram deklarationstexter, där

ordföranden enbart sammanställer olika

ändringsförslag och inte som nu där WTO självt

tolkar var det största samförståndet ligger.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att Sverige verkar för att WTO:s

tvistlösningsmekanism reformeras. Fattiga länders

möjligheter att driva talan i domstolen måste

stärkas och dess förhållande till andra

internationella överenskommelser förtydligas.

2004/05:U278 av Alice Åström m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening att den bör avge en årlig rapport till

riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken

när det gäller EU, WTO och i fråga om regionala

handelsavtal.

2004/05:U280 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av

bindande regelverk för transnationella företag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

verka pådrivande internationellt och genom EU för

att inom FN utarbeta ett internationellt bindande

regelverk för transnationella företag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en utredning av på

vilket sätt Exportkreditnämndens och Svensk

Exportkredits kredit- och garantigivning skulle

kunna användas som ett verktyg för att förmå

svenska företag att leva upp till, och ge förslag

på vidareutveckling av, uppförandekoder.

2004/05:U307 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige måste

värna frihandeln genom att inom EU och WTO

ständigt arbeta för avskaffande av tullar och

handelshinder.

2004/05:U311 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om skärpta regler för

den svenska exportkreditnämnden (EKN).

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att verka för att

bindande gemensamma miljöregler antas för EU-

ländernas exportkreditnämnder.

2004/05:U313 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen tar

initiativ till en modernare tvistlösningsmekanism

inom WTO som innehåller möjligheten till att

förhandlingsprövningar av ärenden kan utvecklas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att regeringen

skall ta initiativ till arbetsformer för ökad

öppenhet inom WTO samt att organisationen

initierar en dialog med parlamentariker som är

valda och har ett mandat för det civila samhället.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige måste

vidareutveckla samarbetet med svenskt näringsliv

kring etiska uppförandekoder så att de samordnas

och kontrolleras på ett effektivt sätt.

2004/05:U315 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en WTO-agenda som

lyfter fram mänskliga rättigheter i

världshandelssystemets funktion och utveckling.

2004/05:T461 av Johnny Gylling m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att avskaffa

införseltullarna på biodrivmedel.

2004/05:MJ332 av Lennart Fremling m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att åtgärder inom

WTO som syftar till ett ökat konsumentskydd får en

framskjuten plats.

2004/05:MJ370 av Maud Olofsson m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det krävs en

översyn av tullbestämmelserna, så att inte vår

inhemska etanolproduktion missgynnas.

2004/05:N213 av Sten Tolgfors (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av att ett

tjänstedirektiv antas av EU.

2004/05:N246 av Anders Bengtsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att skapa en långsiktigt

hållbar ekonomi som tar hänsyn till miljön i samband

med utvecklingen av våra handelsrelationer med

länderna runt Östersjön.

2004/05:N274 av Nyamko Sabuni m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad

frihandel och minskad EU-protektionism för global

utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om WTO-avtalen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att transparens i

offentlig upphandling snarast möjligt förs upp på

WTO:s dagordning på nytt.

2004/05:N324 av Gunilla Wahlén m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att det skall vara

obligatoriskt att Exportkreditnämnden (EKN) följer

etiska regler och miljöregler liksom grundläggande

regler för arbetsrätt, barnkonventionen och

konventionen om mänskliga rättigheter.

2004/05:N334 av Elina Linna m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att den bör säkerställa att tjänstedirektivet inte

på något sätt inkräktar på medlemsländernas rätt att

på nationell nivå själva avgöra vilka tjänster och

verksamheter man vill bedriva i offentlig regi.

2004/05:N366 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om införande av en

obligatorisk miljöprövning vid alla beslut om

statliga exportkrediter och exportgarantier.

2004/05:N413 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om frihandel.

2004/05:N439 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av bindande

regelverk för transnationella företag avseende

sociala och miljömässiga frågor.

2004/05:A222 av Hillevi Larsson och Britt-Marie

Lindkvist (s):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att EU

driver en rättvis handelspolitik.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om förslaget till

tjänstedirektiv

Torsdagen den 18 november 2004 kl.

09.00-12.00 Riksdagens

andrakammarsal

PROGRAM

09.00 Inledning

Marie Granlund, näringsutskottets ordförande

09.05Presentation av förslaget till EG-direktiv

Hans Alldén, direktör vid Europeiska

kommissionens representation i Sverige

09.20Synpunkter från Kommerskollegium

Håkan Jonsson, chef för Enheten för inre marknaden

09.30Synpunkter från Konsumentverket

Marianne Åbyhammar, ställföreträdande KO

09.40Frågor från utskottets ledamöter

10.10 Kaffepaus

10.30 Synpunkter från LO

Irene Wennemo, chef för

Näringspolitiska enheten

10.40Synpunkter från Svenskt Näringsliv

Eva Jivmark, ansvarig för tjänstehandel

10.50Frågor från utskottets ledamöter

11.10 Regeringens syn

Näringsminister Thomas Östros

11.25Frågor från utskottets ledamöter

11.55 Avslutning

Per Bill, näringsutskottets förste vice ordförande

Marie Granlund (s), ordförande: Som ordförande i

näringsutskottet vill jag hälsa alla ledamöter,

inbjudna gäster och andra varmt välkomna till

hearingen om tjänstedirektivet.

Handel med tjänster är inget nytt, som alla som

sitter här vet. I Romfördraget stadgades att det

skulle vara en av de fria rörligheterna. Sedan har

tjänstehandeln växt lavinartat efter bildandet av

Europeiska gemenskapen och därefter Europeiska

unionen. Det har blivit alltmer viktigt att ha lagar

och regler för hur tjänstehandeln bedrivs. Jag är

övertygad om att vi alla är intresserade av detta,

såväl konsumenter, medborgare, löntagare som

näringslivet. Vi vill främja en ökad tjänstehandel.

Men det har kommit fram en hel del oro kring att

direktivet också kan beskära andra viktiga delar,

såsom kollektivavtal, konsumentskydd och offentliga

monopol. Oavsett om vi tycker att kollektivavtal är

viktiga eller inte, eller att de offentliga

monopolen ska finnas eller inte, är det viktigt för

oss i näringsutskottet att få en klar bild av hur

det verkligen förhåller sig. Hur ser förslaget till

direktiv ut, och vad finns det för möjligheter att

påverka det?

Därför är vi glada att alla som vi har bjudit in

har haft möjlighet att komma. Det är representanter

från myndigheter, fackliga organisationer,

näringslivet och så vidare. Vi är glada för att ni

har kunnat komma hit för att ge er bild av hur det

nuvarande förslaget till tjänstedirektiv ser ut och

om ni har några förslag till förändringar eller hur

det ska vara.

Den nye handelsministern Thomas Östros kommer att

komma - just nu är det regeringssammanträde - så

fort som möjligt för att ge regeringens syn på

detta.

Med detta förklarar jag hearingen öppnad. Innan

den första inbjudna gästen ges ordet vill jag

uppmana alla att hålla sig till den tid man har

fått. Det finns många olika inbjudna talare, och det

är viktigt att ledamöterna sedan får tid att ställa

frågor. Jag vill också rikta en uppmaning till

ledamöterna att försöka fatta sig så kort och

koncist som möjligt när de ställer sina frågor.

Än en gång varmt välkomna till näringsutskottets

hearing om tjänstedirektivet. Först ut på plan är,

som sig bör, kommissionens representant i Sverige,

Hans Alldén. Varmt välkommen.

Hans Alldén, kommissionen: Tack för att jag har fått

komma hit och berätta om förslaget till direktiv om

tjänster på den inre marknaden.

Utgångspunkten är Lissabonstrategin. Europeiska

rådet uppmanade kommissionen och EU:s medlemsländer

att utarbeta en plan för hur hindren för den fria

rörligheten och tjänster ska avskaffas. Strategin

består av två faser, kartläggning och själva

förslaget. Strategin fick starkt stöd av EU:s

medlemsländer och Europaparlamentet. Strategin lades

fram i december år 2000, och det framhölls att

mycket hög politisk prioritet bör ges undanröjandet

av såväl rättsliga som icke-rättsliga hinder för

tjänster på den inre marknaden.

I oktober 2003 uppmanade Europeiska rådet

kommissionen att lägga fram förslag för att skapa en

verklig inre marknad för tjänster.

I en modern ekonomi står tjänsterna för en hög

andel av BNP och sysselsättning. Vi brukar tala om

ca 70 % i EU. Det är i själva verket en

underskattning eftersom även varuproducerande

företag får en större andel av sina intäkter från

tjänster, men det är också den del av

sysselsättningen som växer snabbast. 1997-2002 stod

tjänsterna för 96 % av nettotillflödet av

sysselsättning i EU. Samtidigt är den totala handeln

med tjänster inom EU oproportionerligt liten jämfört

med varuhandeln. Det är också under den 10-12-

årsperioden där den fria rörligheten för varor har

förverkligats inom EU, men tjänstesektorn har inte

alls hängt med, vilket visar att det finns en

oproportionerligt liten andel där och på

handelshinder, vilket i sin tur leder till en mängd

problem i ekonomin, bristande tillväxt, innovation

och så vidare. Det står i bjärt kontrast till

Lissabonstrategins mål vad gäller sysselsättning och

tillväxt.

Det här konstaterade Wim Kok alldeles nyligen i

sin rapport. Han angav att det här ska ges hög

prioritet i kommissionen. Jag nämner detta för att

åskådliggöra att det politiska trycket i frågan är

fortsatt mycket starkt.

Kommissionen fann i sin kartläggningsrapport en

mängd olika hinder. Man fann att det var en marknad

som inte fungerade, som hade brist på förtroende,

stora risker och stora prisskillnader mellan EU-

länderna. Det är en marknad som kännetecknas av stor

integration i varje land, vilket innebär att en

tjänst i en sektor påverkar hela ekonomin. Ett

problem i en tjänstesektor ger kedjereaktioner i

hela ekonomin. Det leder till höga tröskelkostnader

för att ge sig ut på en större marknad, särskilt för

små och medelstora företag. Det här är några exempel

på hinder som kartläggningen visade.

I grova drag kan man säga att det råder en

överdriven formalism, långa handläggningstider och

bristande insyn i vad som gäller och svårigheter för

företagarna att få information om olika juridiska

hinder och om olika regler. Kartläggningen som

kommissionen gjorde innehåller en mängd olika

typfall, till exempel advokatarvoden för att få reda

på vilka regler som gäller i olika länder eller

marknadsstudier som krävs i vissa länder som ger

upphov till miljonbelopp och stora svårigheter för

företagen.

Det här är utgångspunkten för kommissionens

arbete. Som visades tidigare finns det ett oerhört

starkt politiskt tryck från samtliga medlemsländer

att göra någonting åt detta. Kommissionen kom fram

till att frivillighetsvägen var otillräcklig

eftersom den skulle leda till stor fragmentisering,

stora skillnader i politik mellan medlemsländerna

och osäkerhet för aktörerna på marknaden.

Att följa rättsprocesserna är naturligtvis en

möjlighet. Det finns en rättspraxis som har

utvecklats genom EG-domstolens domar. Men det blir

också en fragmentiserad process, långsam, dyr och

resurskrävande. Det är många mål som kommer att

komma upp under många år, inte minst i ett utvidgat

EU. Därför bedömdes denna väg inte heller vara

realistisk. En annan möjlighet är att gå

sektoriellt. Det görs i viss mån till exempel på

området för finansiella tjänster. Men även detta

skulle ge upphov till många olika regimer

sektoriellt och bli svåröverskådligt. Det skulle

vara en stelhet inom varje sektor, fragmentisering

och risk för olika rättsutveckling. Därför valde man

ett horisontellt instrument, och man valde också

formen av ramdirektiv. En förordning med direkt

effekt skulle innebära en alltför detaljerad

reglering och alltför detaljerad harmonisering och

bli komplicerad.

Vi har ett ramdirektiv som på ett samlat och

strukturerat sätt ska öka rättssäkerheten, utöva

etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster.

Det är två grundläggande friheter som har funnits i

EG-fördraget sedan 1958.

Några principer är viktiga, till exempel att skapa

ömsesidigt förtroende mellan aktörerna, inte minst

mellan myndigheter i olika medlemsländer. Det är

fråga om ett gradvist genomförande, och det finns

ett konvergensinslag med ett gemensamt mål för en

bättre fungerande marknad. Förslaget är mer än en

strikt lagstiftning. Det är en modell, en ram, för

en modernisering av en sektor. Målet är i riktning

mot ett partnerskap mellan medlemsländerna och

samarbetsskyldighet.

Förslaget innehåller en definition av tjänst. Vi

behöver inte gå in så i detalj i det. Det innehåller

också en beskrivning av vad direktivet omfattar. Det

gäller både konsumenter och företag. Det gäller om

en leverantör förflyttar sig till konsumentlandet.

Det gäller tjänster som tillhandahålls på distans,

och det gäller om konsumenten förflyttar sig till

ett ursprungsland. Det gäller också om båda

aktörerna förflyttar sig till ett tredjeland.

Direktivet omfattar inte ett antal områden där

gemenskapen har fastlagt en liknande politik,

finansiella tjänster, elektroniska

kommunikationstjänster och kommunikationsnät. Det

gäller inte på skatteområdet, och det gäller inte

utövandet av den offentliga makten.

Det finns en rättslig grund i EG-fördraget som det

hänvisas till i direktivet. Det finns tre huvudmål

med direktivet. De två friheterna, etableringsfrihet

och den fria rörligheten, och det som nämnts om att

skapa ömsesidigt förtroende och bättre samarbete

mellan medlemsländerna.

Vi har tre huvuddelar i förslaget. Först att

avlägsna hinder för etableringsfrihet. För

administrativa förenklingar vill jag särskilt

framhålla införandet av kontaktpunkter. Den som ska

tillhandahålla en tjänst i ett medlemsland ska inte

behöva gå igenom en uppsjö av instanser och med

varje instans tröska igenom alla formaliteter som

krävs. År 2008 ska detta skötas elektroniskt, men

det är upp till varje medlemsland hur man

organiserar kontaktpunkten. Förenkling av

formaliteter kan gälla till exempel auktoriserade

översättningar och liknande.

Sedan finns det regler för tillstånd av två typer.

Grundtanken är att om det ska finnas ett

nationellt tillståndssystem måste detta kunna

rättfärdigas och motiveras, alltså vara icke-

diskriminerande, proportionellt och motiverat

utifrån allmänintresset - transparent.

Direktivet definierar ett antal otillåtna krav som

förbjuds. Det gör de på grundval av domstolens

praxis som oförenliga med etableringsfriheten. Sedan

finns ett antal krav som ska utvärderas som i vissa

fall kan rättfärdigas med hänsyn till

allmänintresset. Här ska medlemslandet rapportera om

utvärderingen. Kommissionen ska så småningom ställa

samman en rapport som kommer alla medlemsländerna

till del för en utvärdering om detta är motiverat

eller inte.

Åtgärder för att avlägsna hinder för den fria

rörligheten: Där är det principen om ursprungsland.

Leverantören underställs nationella krav endast i

ursprungslandet, inte i det land där tjänsten

erbjuds. Det är grundregeln. Det går ut på att

rörligheten inte ska begränsas genom restriktioner.

Den här principen är, som bekant, omgärdad av ett

antal undantag. Undantagen utgår från några

principer, dels om det finns andra befintliga

gemenskapsinstrument, dels om harmonisering eller

att sektorer i de olika medlemsländerna är så olika

att det inte är meningsfullt att tillämpa principen

och dels med hänsyn till säkerhet, hälsa, skydd,

folkhälsa och miljö - alltså en skyddsklausul. Det

finns till exempel direktiv på postområdet. Det

finns ett direktiv för utstationering av

arbetstagare som tar över de större delarna som

gäller just stationering av arbetstagare. Det finns

en förordning om socialförsäkringar som reglerar

kostnader för patienter, där direktivet gör vissa

preciseringar. Det innebär ändå stora undantag, till

exempel avfallstransporter.

Det finns också några övergångsperioder för

värdetransporter, spel och indrivning av fordringar.

Det finns också en del som gäller

tjänstemottagarnas rätt att använda sig av tjänster

som har att göra med möjligheten att införa

konsumentskyddskrav, rätt till information, vilka

konsumentskyddskrav som gäller och att titta på

olika orimliga avgifter.

Vi har också den delen som rör vårdtjänster, det

vill säga i vilka fall ett medlemsland kan kräva

förhandstillstånd för behandling av en patient i ett

annat land. Där gör direktivet vissa preciseringar

utöver den förordning som tidigare gäller.

Sedan finns det några saker som gäller

utstationering av arbetstagare. Det är en

precisering av utstationeringsdirektivet som gäller

vissa krav som mottagarlandet inte får ställa upp i

form av tillstånd, registrering och framför allt

kravet på att ha en representant etablerad i

utstationeringslandet. Det är fallet i till exempel

Belgien och Luxemburg, som har betydligt mer

långtgående regler än Sverige har.

En tredje huvudpunkt är åtgärder för att skapa

ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Det

finns en skyldighet för leverantören att informera

mottagare och konsumenter. Det kan gälla risker för

hälsa och säkerhet, särskilda ekonomiska risker,

yrkesansvarsförsäkring och garantier. Man uppmuntrar

till certifiering och kvalitetskriterier - det kan

sägas vara ett konvergensmål - tvistlösning samt att

konsumenten skall kunna få uppgifter om

tjänsteleverantörens anseende.

Tillsynsdelen är viktig. Det finns en skyldighet

för nationella myndigheter att bistå varandra. Man

föreslår ett betydligt tätare informationsbyte

mellan olika administrationer och förvaltningar

mellan medlemsländerna. Det är också något som måste

arbetas fram så att vi kan ha förtroende för de

myndigheter i andra länder som har översynen av

företagen som är etablerade där.

Det finns också ett konvergensprogram som riktar

in sig på ökad harmonisering på vissa områden. Det

kan gälla skyddsnivåer, konsumentskydd,

informationsskyldighet och så vidare. Vi vill också

främja yrkesetiska regler.

Ett brett direktiv är mer av en ram för en

modernisering av en hel sektor, av en politik. Det

innebär att det blir relationer till andra

politikområden och friktioner. Där har diskussionen

gällt särskilt två områden, nämligen utstationering

av arbetstagare och sjukvård.

Eftersom tiden är så kort vill jag bara nämna

följande. Jag nämnde tidigare

utstationeringsdirektivet där de delar som täcks av

det direktivet undantas från

ursprungslandsprincipen. Det gäller minimilöner,

arbetstid, semestrar och så vidare - och

naturligtvis allt som överenskommits i

kollektivavtal. Kontrollfunktionen av detta ska

göras i stationeringslandet, men på det området,

liksom på andra områden, gäller att samarbetet

mellan myndigheter och institutioner ska vara

ömsesidigt. Är det problem ska hemlandet,

stationeringslandet, kunna kontakta det land där

företaget är etablerat och få information och

uppgifter därifrån.

På sjukvårdsområdet behandlar direktivet principen

om ett system för förhandstillstånd rörande

ersättning av sjukvård i ett annat medlemsland.

Kraven preciseras i direktivet med utgångspunkt i

EG-domstolens utslag. Men när det gäller hälsa

generellt är det upp till varje medlemsstat att

bestämma hur det ska organiseras. Det tas över huvud

taget inte upp i direktivet.

Det finns ytterligare några områden där direktivet

stöts och blöts och har en viss friktion mot andra

politikområden.

Vad händer nu? Det pågår i ministerrådet under det

holländska ordförandeskapet ett arbete med

förtydligandet av texter. Förhandlingarna börjar

inom kort. Vi vet inte riktigt när beslutet kommer,

men troligen under 2005. I Europaparlamentet finns

en rapportör tillsatt. Det var en första diskussion

häromdagen. Rapportören ska komma ut med ett

dokument i december. En rapport ska godkännas under

våren i Europaparlamentet. Sedan finns en tidtabell

för införlivandet av reglerna i medlemsländerna med

slutdatum 2010. Det finns vissa hållpunkter, inte

minst vad gäller rapporteringen från alla

medlemsländer om de direktiv som är i gråzonen,

antingen förbjudna eller som i vissa fall kan

tillåtas.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Fru ordförande,

ärade riksdagsledamöter, mina damer och herrar!

Sedan har jag förstått att jag ska lägga till kära

TV-tittare också, men jag vet inte var de finns.

Jag vill tacka för inbjudan. Även om jag själv för

några dagar sedan fick den blandade glädjen av att

ta del av sjukvårdstjänster är det kul att jag,

trots snövädret, kunde ta mig hit.

Denna hearing har fått en bra tajmning eftersom

det om några dagar är den första politiska

diskussionen i den relevanta

ministerrådskonstellationen i Bryssel. Jag ska också

nämna, så att alla har det klart för sig, att

Kommerskollegium är en statlig myndighet med uppgift

att värna om utrikeshandel och handelspolitik,

inklusive Europas inre marknad.

Jag vill upprepa en sak som Hans Alldén nämnde,

nämligen att i ett typiskt OECD-land står tjänster

för uppemot tre fjärdedelar av BNP. Mellan länderna

är handeln med tjänster bara ungefär en fjärdedel av

den totala handeln. Skillnaden mellan en fjärdedel

och tre fjärdedelar visar på en stor potential.

Någonting händer. Handeln med tjänster är stor inom

länderna och den är liten mellan länderna. Det finns

alltså någonting som hindrar att tjänsterna kan

komma över gränsen.

Till viss del kan man säga att en del typer av

tjänster är lokala. Man klipper inte håret över en

gräns. Det gör man där frisören finns och där håret

finns.

Andelen tjänster inom BNP ökar dessutom hela

tiden. Siffran 75 %, eller i runda slängar tre

fjärdedelar, blir större och större. Tjänstedelen

ökar hela tiden i relativa termer gentemot

varuhandeln inom våra länder. Däremot är det inte så

att tjänstehandeln ökar i absoluta termer hela tiden

- det beror ju på om det är tillväxt eller inte i

ekonomin.

Vi på Kommerskollegium gjorde en utredning förra

året där vi tittade på vad det finns för potential i

handelsvolym. Om man har en helt perfekt fri handel

med tjänster inom EU - alltså drömmen i fördraget om

att tjänstehandeln över gränserna ska vara helt fri

- skulle det enligt vår bedömning frigöra en

handelsvolym på i storleksordningen 100 miljarder

euro. Att handeln sedan i sin tur leder till

tillväxt, det vet vi.

En provokativ fråga är om Sverige är öppet och

moget för tjänstehandel. Jag kan nämna några

indikationer från egen fatabur och några som jag

helt fräckt har stulit från en brittisk forskare som

var här i våras.

Sverige har - och det vet vi genom våra

utredningar - generellt få regleringar. Hans Alldén

nämnde att om man vill börja att bedriva

tjänstehandel i vissa länder måste man först göra en

gigantisk marknadsundersökning som kostar miljontals

kronor, och det gör man inte om man får i uppdrag

att till exempel lägga asfalt i två veckor i

Tyskland. Det blir ingen lönsamhet i det.

Sverige har relativt få regleringar av den

karaktären med skyddade yrken vid marknadstillträde.

Andra europeiska länder har mer. Vi har alltså

mindre att ändra på om direktivet med den svarta

listan och gråa listan skulle bli verklighet.

Den här ekonomen som jag pratar om heter David

Kernohan. Han arbetar vid Center for European Policy

Studies i Bryssel. När han tog del av

tjänstedirektivets innehåll och hur Sveriges ekonomi

ser ut jämfört med övriga Europas sade han: Sverige

är den ekonomi i hela Europa som är mest mogen för

övergången till tjänstesamhället. Han tittade på

någonting som heter Knowledge Intensive Services,

KIS. Där ligger Sverige bäst i Europa. 47 % av vår

BNP består av Knowledge Intensive Services, alltså

tjänstehandel som bygger på ett stort mått av

inbyggd utbildnings- och kvalitetsnivå.

När det gäller handel som andel av BNP ligger

Sverige i Europatopp. Vi brukar tala om det som ett

mantra. Vi är ett litet utrikeshandelsberoende land.

Jag utgår ifrån att den frasen ofta nämns i

näringsutskottet. Det är en sanning. Vi får inte

glömma bort att det inte bara är ett mantra, det är

så. Vi ligger i Europatopp. Som jämförelse kan jag

nämna att Storbritannien har 30 % och Tyskland har

20 % som andel handel av BNP.

Men David Kernohan har tittat vidare på hur det

fungerar om vi kopplar ihop detta att vi är bäst i

Europa på handel och tjänster. Vi ligger fortfarande

bara någonstans på mitten och "trökar" när det

gäller: Kan vi göra handel av Knowledge Intensive

Services?

Sedan finns det en poäng som vi inte får glömma

bort. Det finns snart ingen ren varuhandel kvar

längre. Det finns väldigt få rena varuföretag.

Gränsen suddas ut mellan vad som är varor och

tjänster. Jag brukar ange två exempel när jag pratar

om det här.

Det första exemplet är Stora Enso. Det är ett

skogsföretag som håller på med skog och

pappersmassa. Inom svenskt näringsliv tillhör Stora

Enso skogsindustrierna som en av

medlemsorganisationerna, det vet alla. Det är ett

varuföretag, eller hur? Men förutom trä och

pappersmassa ägnar man sig åt otroligt mycket

logistik och transporter. Deras kunder nöjer sig

numera inte med att bara köpa trä och skog på rot,

utan de vill ha leverans till en fabrik någonstans i

Holland. Det kräver att Stora Enso i dag också är

ett transport- och logistikföretag av väldigt stor

volym.

Jag hörde i går av en person som hade besökt ABB

Robotics i Västerås att 95 % av förädlingsvärdet i

de produkter som man tillverkar där i dag finns inom

tjänstesektorn: utveckling, design, försäljning,

marknadsföring och logistik.

Det andra exemplet är min andra käpphäst. Om Stora

Enso i Kvarnsveden, där min farfar jobbade en gång,

skulle vilja köpa en ny pappersmaskin köper man den

i till exempel Tyskland. Då köper man också med ett

installations- och serviceavtal och så följer det

med fyra tyska ingenjörer som ska installera

maskinen. Det kräver att varuhandeln fungerar, att

tjänstehandeln fungerar - installations- och

serviceavtal ska ju ingås - att personrörligheten

fungerar för de fyra ingenjörerna som ska sköta

installationen och att fri rörlighet för kapital

fungerar när detta ska betalas och finansieras. Alla

fyra friheter i EG:s grundläggande fördrag, i

Romfördraget, måste fungera för att en enda affär

ska bli av.

Det här är en allt vanligare utveckling. Det finns

snart inga rena varuföretag längre, utan de är också

tjänsteföretag, och det finns inte heller några rena

varuaffärer eftersom de också är tjänsteaffärer.

Hans Alldén nämnde nyss att tjänster får en

dominoeffekt, som vi brukar kalla det i våra

utredningar, på all annan handel. Särskilt

finansiella tjänster är viktigt i det sammanhanget,

men även andra typer av kringtjänster,

servicetjänster.

Min slutsats är att om tjänstehandeln stannar,

stannar i stort sett all handel. Så ser det ut i ett

modernt samhälle.

Om man bortser från direktivet och ser på det som

står i fördraget och som vi röstade ja till redan

1994 kan man i artikel 43 i EG-fördraget läsa att

det är förbjudet för medlemsstaterna att ha

inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att

fritt etablera sig på en annan medlemsstats

territorium, och man har rätt att upprätta kontor,

filialer och dotterbolag. Det är också förbjudet att

inskränka friheten att tillhandahålla tjänster inom

gemenskapen.

Detta är de två delarna, etableringsfriheten och

tjänstetillhandahållandet, till exempel möjligheten

att passera över en gräns och lägga asfalt i

Tyskland under två veckor.

Denna gräns är inte oinskränkt - Hans Alldén var

också inne på det. Det är viktigt att slå fast. Vi

talar ibland om marknaden och människan, vad kommer

först? Det finns ett skyddsintresse. Den inre

marknaden är inte absolut. Den har sina

begränsningar. Det finns flera begränsningar

inskrivna i fördraget om vilka typer av intressen

som går före den inre marknaden. Det finns också i

EG-domstolens praxis, framför allt genom det så

kallade Gebhardmålet.

Om man som medlemsland vill ha skyddshänsyn som

bryter förbi den inre marknaden och gör att man har

rätt att stoppa den fria rörligheten ska det vara

legitimt. Det ska vara icke diskriminerande. Det får

alltså inte vara designat så att det gynnar bara

svenska företag, men stoppar utländska företag. Det

ska också vara proportionerligt. Man får så att säga

inte skjuta mygg med kanoner. Det ska vara designat

så att det inte ger onödigt stor skada på

tjänstehandeln.

Men inom dessa begränsningar finns alltså en mängd

typer av skyddsintressen uppräknade, både i

rättspraxis och i fördraget, som är legitima. Det

gäller till exempel miljö, folkhälsa och allmän

säkerhet. Det finns också utvecklat i andra fall än

Gebhardfallet, men jag går inte in på det nu.

Som Hans beskrev det hade kommissionen flera

alternativ när man skulle reglera tjänstehandeln.

Ett alternativ hade varit att använda det som man

hade gjort hittills, artikel 226 om

överträdelseförfarande.

När man kommer på att ett medlemsland har en regel

eller en lagstiftning som står i strid med de

grundläggande reglerna i fördraget om fri rörlighet,

och som inte kan motiveras med något skyddsintresse,

då kan kommissionen skriva arga brev, som man gör då

och då, till medlemsstaten och sedan till sist dra

medlemsstaten inför domstolen.

Problemet har varit att när man väl drar en

medlemsstat inför domstol har det tagit flera år,

och man får en dom som riktar sig mot ett specifikt

fall i det medlemslandet. Då svarar nästan alltid de

övriga medlemsländerna: Ja, det var ju intressant

att just Italien fick det fallet emot sig, men vår

lagstiftning ser lite annorlunda ut, så vi behöver

inte bry oss om den här domen. Domen får alltså inte

genomslag.

Med dagens situation med fall för fall och

domstolsprocess för domstolsprocess, vilket tar

flera år, får relativt skötsamma länder - och dit

räknar vi med en viss rätt Sverige - lida av detta.

De andra länderna har flera konstiga krav som inte

borde få finnas, vilket gör att våra företag inte

kan exportera dit medan vi är öppna och sårbara för

deras tjänsteexport. I direktivet står det svart på

vitt, och det gäller för alla på en gång. Det är en

stor fördel.

Hans gick igenom vad direktivet innehåller. Vi

brukar kalla reglerna för etableringsfriheten för

svarta listan och gråa listan. Där står vad som är

absolut förbjudet och som inte får förekomma, typ

att man kräver marknadsundersökning för att ett

företag ska få tillträde till ett nytt land. Gråa

listan innehåller saker som skulle kunna motiveras

om de är legitima.

Sedan har vi också ursprungslandsprincipen. Jag

håller med om att den är komplicerad. Den får

effekter och den är genomgripande. Alternativet vore

att kräva av företagarna att de varje gång de ska gå

över en gräns lär sig ett helt nytt regelsystem och

får börja från början och betala avgifter, skatter,

arbetsgivaravgifter och liknande. Det är inte

meningen att det ska vara så.

Vi vill undvika dubbel-compliance, alltså att man

två gånger måste uppfylla samma typ av krav. Däremot

vill vi att svensk arbetsrätt ska gälla i Sverige

och den typen av svenska regleringar på vissa

områden. Det gäller att designa det bra. Jag tror

inte att det behöver finnas en motsättning här. Det

är fråga om att hitta rätt språk i direktivet för

att man ska uppnå en grundläggande trygghet för

företagen så att de känner att de bara behöver göra

sin hemläxa en gång. På vissa områden, typ

arbetsrätt, ska man kunna komma till ett nytt land

och ändå vara tvungen att ta seden dit man kommer.

Det finns redan ett embryo till

ursprungslandsprincipen både i rättspraxis och i ett

par direktiv på det finansiella tjänsteområdet. Det

vi tror är viktigast är det administrativa

samarbetet. Tanken är att man via kontaktpunkter ska

kunna ha en hjälp och ett stöd för företagen att få

den information som de behöver för att gå in på nya

marknader och en möjlighet för myndigheterna att

utöva tillsyn över hur tjänsterna utförs.

Det finns inget inbyggt tvång i tjänstedirektivet

att avreglera. Tjänstedirektivet talar inte om för

svenska politiker vad de måste avreglera eller

konkurrensutsätta. Däremot ger det ett tydligt

budskap om att ifall det blir konkurrens får den

inte stanna vid gränsen. Sedan finns det, som sagt,

flera undantag.

Jag hoppar över förhandlingsläget. Det kommer vi

att höra mer om senare i dag.

Min bild är att detta kommer att ta tid, ett par

år att förhandla plus ett par år att genomföra

direktivet plus övergångslösningar och

genomförandefrister. Min gissning är att det tar

6-10 år. Jag vet att Hans värjer sig mot det och

tror att det kan gå fortare.

Det viktigaste är i alla fall att alternativen tar

ännu längre tid. Det skulle ta ännu längre tid om

man skulle lita till kommissionens möjlighet att dra

land för land inför domstol i varje enskilt fall.

Det finns vinnare och förlorare. Min bild är att

det finns avgjort fler vinnare.

Jag har ibland funderat över vilka företag och

branscher som tjänar mest på det här. Några har

nämnts redan, och det kommer kanske fram fler

exempel under dagen. I viss mån är detta en fråga om

att hitta morgondagens Kamprad. Om vår välfärd

säkrades av skogs-, kol- och basindustrin och våra

barns välfärd säkras av dagens basindustri och också

av Ericsson och Ikea gäller det att hitta något som

säkrar våra barnbarns välfärd. Där kommer det att

bli någonting som finns inom det renodlade

tjänstesamhället.

Framtidens Kamprad, var finns hon? Hur kan vi

hjälpa henne att förverkliga sin affärsidé? Hon

finns inte i dag, så vi kan inte fråga henne hur hon

vill göra det. De företag som man frågar har i viss

mån - om jag ska vara lite fräck mot svenskt

näringsliv - byggt in sig i en situation som man är

rätt så bekväm med. Man har vant sig vid konstiga

regler i olika länder. Som en pusselbit har man

anpassat sig efter en annan pusselbit.

Om man frågar vissa företag och vissa branscher

finns det ibland en tendens att säga att det är

ganska bra som det är, fast man vet att det finns en

stor potential kvar. Alldeles strax kommer vi att

höra från Konsumentverket om hur man från det hållet

ser på konsumentpolitiken. Jag noterade att Sveriges

konsumentråd - den stora NGO:n i Sverige på det här

området - gick ut med ett väldigt positivt

pressmeddelande för några månader sedan då man sade:

Förutom den oro som man kan känna för hur

konsumentskyddet ska regleras finns det mycket att

vinna för konsumenterna med ett ökat utbud av

tjänster, ökad mångfald, ökad konkurrens och därmed

kanske lägre priser.

Detta med ökad konkurrens är både ett hot och en

möjlighet. Men för min del har jag ändå känt att

Kommerskollegium har det statliga uppdraget att leta

efter möjligheterna.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Konsumenternas

intresse i det här direktivet är ju inte lika

reservationslöst som den bild som Håkan Jonsson just

gav uttryck för. Självfallet kan ett ökat utbud av

tjänster och ökad etableringsfrihet över gränserna

vara mycket positivt för konsumenterna, men det som

jag är upptagen av är balansen mellan olika

intressen.

Därför går jag direkt in på det som är den

radikala förändringen med tjänstedirektivet,

ursprungslandsprincipen, och vad den kan tänkas få

för effekter och vilka svårigheter som den innebär,

eftersom den griper in i ett väldigt komplext

system.

Vad innebär då ursprungslandsprincipen? Jo,

mottagarstaten är förhindrad att tillämpa sin

lagstiftning med mindre än att det är föreskrivet i

direktivet. Mottagarstaten förutsätts acceptera

ursprungslandets skyddsnivå på de olika områden som

det kan gälla. Det här fungerar i praktiken som en

lagvalsregel. Lagen i det land där näringsidkaren är

etablerad gäller, men det finns också möjlighet att

ingripa i etableringslandet och inte i effektlandet,

eller mottagarlandet.

Det här direktivet omfattar också regler för

konsumentskydd. När en tillfällig verksamhet bedrivs

gentemot en konsument gäller ursprungslandets regler

för verksamheten med ett undantag - jag tror att det

finns 21 olika undantag till ursprungslandsprincipen

som är väldigt specifika. Ett av dessa undantag som

görs är för det som är rent avtalsrättsliga regler

mellan parterna utom när dessa regler är fullt

harmoniserade. Vad innebär det egentligen? Vad är

det för slags regler som är undantagna?

Min tolkning är att det är de rent civilrättsliga

reglerna som gäller för avtalet, inte de

offentligrättsliga reglerna som kan handla om

säkerhetsregler och marknadsrättsliga regler, såsom

marknadsföringsregler.

Vad är det då för typ av avtal eller tjänster som

kan vara aktuella för konsumenterna? Telefoni är och

kommer att vara väldigt vanligt över gränserna.

Turisttjänster, resor, transporter,

upplevelsetjänster, sport, utbildning och

vårdtjänster är stora områden som kan bli aktuella

här.

När kan då mottagarlandet ingripa om tjänsterna

inte lever upp till de krav som finns i

ursprungslandet? Jo, då finns det vissa undantag i

direktivet, i artikel 19, som är en skyddsregel för

när mottagarlandet kan ingripa. Denna skyddsregel är

något mera inskränkt än den som vanligen gäller inom

EG-rätten. Enligt artikel 30 kan man ingripa för att

skydda allmänna intressen såsom till exempel

folkhälsa och konsumentskydd.

Enligt det här direktivet går det bara att göra

ingripanden i mottagarlandet när det gäller tre

olika kategorier. Mottagarlandet kan ingripa mot

säkerheten hos tjänsten, och i det innefattas

folkhälsoaspekter.

För att man ska kunna göra ett ingripande ställer

direktivet upp en mycket komplicerad och

tidskrävande procedur. När det är fråga om

allvarliga hot mot tjänstesäkerheten måste

tillsynsmyndigheten i mottagarlandet följa en mycket

komplicerad procedur. Först ska man låta

etableringslandets myndighet redovisa vilka regler

som gäller i det landet. Kommissionen ska kopplas

in, och ett visst antal dagar måste ha förlöpt innan

tillsynsmyndigheten så småningom har möjlighet att

agera.

Det ställs informationskrav i direktivet till

skydd för konsumenter. De innebär att näringsidkaren

på eget initiativ måste lämna viss obligatorisk

information. Men viss information ska lämnas bara på

konsumentens begäran. Detta kan leda till att

konsumenter som inte frågar efter viss typ av

information inte får till exempel information som

har med säkerhet och hälsa att göra.

Frågan är om konsumentskyddet i det här direktivet

är rimligt balanserat mot den fria rörligheten och

etableringsrätten och om tjänster över gränserna kan

vinna konsumenternas förtroende med den föreslagna

skyddsnivån.

För att göra detta direktiv mera konsumentvänligt

och öka konsumenternas förtroende för tillfälliga

tjänster över gränserna bör man ställa vissa krav.

Jag redovisar de synpunkter som kom fram vid ett

nordiskt samrådsmöte i juni under det nordiska

ministerrådet. Vid det mötet diskuterade vi

direktivet med konsumentmyndigheter,

konsumentorganisationer och representanter från

regeringskanslierna i de nordiska länderna.

Till att börja med måste man klargöra vad som är

undantaget och vad som omfattas av det specifika

avtalet. Är det någonting som ligger före avtalet

eller är det bara det som är rent civilrättsligt?

Hur förhåller det sig till de internationellt

privaträttsliga reglerna som handlar om lagval och

vilket land som man ska föra processer i?

Man måste också klargöra det samordnade området

för ursprungslandsprincipen. Det här är väldigt

komplicerat. Vilka regler i etableringslandet ska i

så fall tillämpas? Eftersom alla medlemsländer nu

har en oerhört komplicerad struktur av egna regler,

implementerade regler och mer eller mindre

harmoniserade regler behövs ett klarläggande här.

Man måste också utöka möjligheterna att tillvarata

konsumentskyddet i mottagarlandet. Den skyddsklausul

som nu bara omfattar säkerhet hos tjänster bör

utvidgas till att omfatta hela

konsumentskyddsområdet som den gör i artikel 30 i

fördraget. Procedurkraven bör ses över och förenklas

så att det blir möjligt att ingripa vid tillämpning

av skyddsklausulen. Informationskraven bör också ses

över så att de överensstämmer med vad som är rimligt

från konsumentsynpunkt.

Vad är då utvecklingsalternativen med

tjänstedirektivet? Är det fråga om en race to the

bottom av den lägsta skyddsnivån inom EU? Direktivet

kan ju sätta press på medlemsstaterna att sänka sin

nivå för att näringsidkarna i det egna landet inte

ska få en sämre konkurrenssituation i förhållande

till dem som är tillfälligt agerande på marknaden.

Eller leder direktivet på sikt till en successiv

harmonisering genom att behov av standardisering och

full harmonisering uppstår och till att gemensamma

regler med gott konsumentskydd utvecklas?

Nyamko Sabuni (fp): I både kommissionens och

Kommerskollegiets anföranden framkom det att det här

direktivet egentligen bara har till uppgift att

förtydliga det som redan existerar.

Min fråga är: Vad är det som är nytt i direktivet?

Och i så fall: Vilka för- och nackdelar för det med

sig? Och generellt sett när det gäller direktivet:

Vilken är den största faran för Sverige?

Maria Larsson (kd): Jag blev lite nyfiken när Håkan

Jonsson talade om ursprungslandsprincipen. Han sade

då bland annat att det inte behöver finnas en

motsättning. Det tycker jag lät positivt och

förhoppningsfullt. Jag tror att detta erbjuder

större möjligheter än hot. Kan vi undanröja så

mycket av det som möjligt på vägen och bli så eniga

som möjligt kan det kanske bli en lite snabbare väg

än vad det annars skulle bli.

Jag vill fråga: Hur ser den vägen ut? Vad kan

underlätta så att det inte ska bli så mycket

motsättningar när vi hanterar frågan under vägen?

Sedan inbjuder Håkan Jonsson till en fråga om

administrativt samarbete. Där skulle jag gärna vilja

ha en liten fördjupning.

Hans Alldén, kommissionen: Den första frågan löd:

Vad är nytt? Jag ska försöka att ta det i punktform:

- För det första är det här en bred ansats i stället

för att som tidigare ha enbart sektoriell

harmonisering.

- För det andra innehåller det en mängd förslag till

förenkling för leverantörerna.

- För det tredje innefattar det konkreta förslag för

att ta bort hinder för gränsöverskridande handel i

princip baserade på tidigare rättsutslag, men på ett

samlat sätt. Det ger då en ram för att undvika en

fortsatt lagstiftning som i stort sett styrs enbart

av utslag i EG-domstolen. Det ökar rättssäkerheten

och förutsägbarheten.

- För det fjärde är det en samarbets- och

koncentrationsmekanism som föreslås där det finns

tydliga skyldigheter för myndigheter i alla de

involverade länderna att lämna information och att

samarbeta. Det finns också uppmaningar mera på

frivillighetens grund om att sprida ett bättre

beteende.

Det finns en rapportering av de gråzonshinder där de

olika medlemsländerna ska diskutera sinsemellan vad

som faktiskt är lämpligt.

Det finns också ett antal skyldigheter att utbyta

information mellan både konsumentorganisationer och

myndigheter. För första gången blir det en katalog

av rättigheter för konsumenter på den inre

marknaden.

Det här är några punkter av det som samlas på ett

ställe i ramdirektivet.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Först vill jag ta

upp två av Nyamko Sabunis frågor: Vad är nytt, och

vilka är för- och nackdelarna? Jag vill lägga fokus

på det som är nytt och på två saker. Den ena är det

administrativa samarbetet och den andra är

ursprungslandsprincipen, eftersom den nu blir

allomfattande och väldigt långtgående. Embryot till

den har, som jag sade förut, funnits i rättspraxis,

men nu blir den gällande på i stort sett hela

tjänsteområdet, och den blir allomfattande.

Jag ser de här två frågorna, om det administrativa

samarbetet och om ursprungslandsprincipen, som

ömsesidigt beroende. Det skulle förmodligen inte gå

att ha en ursprungslandsprincip om man inte - det

tror jag ligger nära det Marianne Åbyhammar vill

värna om också - har en effektiv och väldigt snabb

kontakt mellan myndigheterna i olika länder för att

kolla: Hur var det nu med grekisk konsumenträtt och

svensk konsumenträtt - hade vi berättigade skäl att

ställa högre krav på konsumenträtten på ett visst

område? Då ska man snabbt via kontakterna kunna

kolla det och kunna ingripa även i svensk rätt om

det är så att det finns legitima skyddsintressen att

rädda.

Det behöver alltså inte finnas en motsättning i

Maria Larssons två frågor. Låt mig ta det i svensk

debatt största exemplet på motsättningar. Det kommer

vi säkert att komma in mer på om en stund, när Irene

Wennemo får ordet. Diskussionen om

ursprungslandsprincipen och arbetsrätten är för mig

ett praktexempel på att kommissionen i sina

formuleringar har visat att man inte fullt ut har

förstått den svenska modellen på arbetsmarknaden,

men det finns ingenting som tyder på att

kommissionen med det här förslaget så att säga har

velat komma åt den svenska modellen för

arbetsrätten. Här är ju vi på Kommerskollegium ett

par steg ifrån förhandlingarna. Regeringskansliet är

med, och jag vet att LO, TCO, SACO och

arbetsmarknadens parter själva är väldigt engagerade

i förhandlingarna och i hur texten nu ska se ut för

att det ska stå klart vad som är undantaget.

Men det går att hitta en text - det är jag

fullständigt övertygad om. Kommissionen är inte ute

efter att ändra på den svenska modellen. Kan man

bara beskriva exakt hur undantaget ska se ut kommer

säkert alla parter att bli nöjda.

Det var också en fråga om det administrativa

samarbetet. Jag tror att det blir väldigt viktigt

för företagen. Det blir en viss byråkrati - det är

helt klart. Det kommer att i alla medlemsländer

krävas byråkrater som sitter och rattar

informationsutbyte om det här och om vad som funkar

och inte funkar och sköter tillsynen av

tjänsteföretagen tillsammans mellan olika länder.

Alternativet i dag är att det är de stackars

småföretagarna själva som tvingas ta reda på alla

reglerna i stället, och det går inte. Det blir ingen

handel.

Jag hoppas nu att jag har visat att vi inte är

helt naiva och att vi har en viss förståelse även på

Kommerskollegium för att det finns problem och

hotbilder som vi tror måste lösas för att det här

ska bli ett bra direktiv. Och till sist vill jag

ändå svara på Nyamkos sista fråga om vad som är den

största faran. Som jag ser det är den absolut,

avgjort största faran i dag att vi på något sätt

missar tåget. Jag visade en bild om knowledge

intensive services och var framtidens tjänster och

framtidens Ingvar Kamprad finns. Faran är att

Sverige om 30 år finner att vi sumpade chansen. Vi

hade en mogen frukt att plocka. Vi är bäst i Europa

på att internt, inom Sverige, ha klarat övergången

till tjänstesamhället. Faran är att vi missar tåget.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Vad är nytt?

Jag vill lyfta fram en viktig fråga, och det är att

hittills har medlemsstaterna själva kunnat bestämma

sin skyddsnivå på viktiga områden av allmänt

intresse såsom konsumentskydd, produktsäkerhet och

hälsa. Det här ändras genom direktivet genom att man

har väldigt få områden i det här avseendet som är

fullt harmoniserade, det vill säga lägger upp en

maxnivå eller ett regelsystem som medlemsstaterna

måste tillämpa. På de flesta områden som är

harmoniserade är det en miniminivå som gäller, där

medlemsstaterna själva kan bestämma skyddsnivån för

olika grupper och olika frågor, och det här systemet

sätts ur spel genom ursprungslandsprincipen.

Gunilla Wahlén (v): Jag har ett par frågor till Hans

Alldén allra först. Vi ska ju få en övergångsperiod

när det gäller värdetransporter, hasardspel och

fordringar. Hur lång väntar man sig att den

övergångsperioden ska vara? Med den tidsram som

finns nu: Är det deadline 2010? Innebär detta att

Svenska Spel AB automatiskt kommer att få konkurrens

2010? Blir det så, eller är det någonting som är

förhandlingsbart? Finns det områden, undantag, som

det går att permanenta redan nu, som är giltiga? Kan

man förhandla sig till det?

Det gäller också auktorisationskrav och

legitimationskrav. Inom olika yrkesgrupper har vi ju

olika krav - man är legitimerad sjuksköterska,

läkare och annat för att få utöva sitt yrke. Kommer

ett land att kunna få införa nya krav, till exempel

att en dietist ska vara legitimerad? Det är han

eller hon inte i dag, men vi vill kanske införa det.

Har vi rätt att göra det efter att det här har trätt

i kraft? Hur mycket påverkas sådant?

När det gäller upphandling av tjänsten

ambulanssjukvård, där vi har krav på att man ska ha

en legitimerad sjuksköterska i ambulansen: Gäller

ursprungslandets principer då, om det är ett annat

lands företag som driver ambulanssjukvård, eller

gäller hemlandets regler?

Jag vill också höra om konsumenträtt. Ångervecka

till exempel, som gäller i Sverige, är det något som

kan behållas om man köper en tjänst? Gäller

ursprungslandets regler eller svenska regler då?

I Sverige har vi infört märkning, som till exempel

märkning av ursprunget för fisk, det vill säga

varifrån den kommer. Det ska finnas i fiskbutiken.

Om det är en utländsk firma, måste den följa de

svenska reglerna, eller ska den följa sitt

ursprungslands regler?

Ordföranden: Jag får uppmana ledamöterna att försöka

precisera frågorna så att de kanske blir lite mer

koncisa.

Karl Gustav Abramsson (s): Jag har en fråga till

både Hans Alldén och Håkan Jonsson. Man kunde höra

av deras inlägg att det finns en ganska stor

differens i fråga om synen på hur lång tid det

kommer att ta att genomföra det här

tjänstedirektivet. Jag skulle vilja ha mera

precisering av detta: Vad är det för problem man

ser, framför allt i ett längre tidsperspektiv, som

Håkan Jonsson redovisade? Vad är det för problem man

ser, som skulle kunna göra att det tar så lång tid?

Hans Alldén, kommissionen: Det var en del ganska

specifika frågor om övergångsperioden. När det

gäller spel tror jag inte att man kan säga något om

en absolut tidsgräns där. Det beror på vad översynen

ger för resultat. Jag tror inte att man kan säga nu

att översynen kommer att resultera i ett tydligt

förbud i den ena eller andra riktningen.

Ambitionen att titta på de tre områdena finns där,

men jag tror att man inte kan säga helt säkert att

det blir det ena eller andra förbudet exakt ett

visst år. Det beror på innehållet i det man kommer

fram till, helt enkelt. Man måste dock enligt

direktivet lägga fram någon form av förslag.

Auktorisationskrav togs upp. Såvitt jag har

uppfattat det finns det inget förbud mot att införa

nya motiverade auktorisationskrav med hänsyn till

folkhälsa till exempel. Det finns inget sådant veto,

så att säga, i förslaget.

Ambulansvård är ju en väldigt specifik tjänst. Jag

vet inte om jag vågar uttala mig om den specifika

tjänsten. Den kan ju ändå trots allt tillhöra

området hur man organiserar hälsa, och där säger

direktivet i stort sett ingenting. Direktivets

omfattning när det gäller hälsa och sjukvård är, som

jag uppfattar det, mycket begränsad. Det kan gärna

kommissionen återkomma till efter att ha tittat

närmare på det juridiska, men kommissionen har gjort

ett särskilt papper om just hälsoaspekterna, och det

papperet berör i stort sett bara förordning 1408,

som handlar om patienters rätt till förhandsbesked

med avseende på om de ska behandlas på sjukhus eller

om det bara gäller vård över dagen. Jag tror alltså

inte att man nu kan säga att ambulansvården kommer

att utsättas för fri konkurrens. Jag uppfattar inte

att direktivet ger några antydningar om det.

När det gäller konsumenträtt och

konsumentinformation är väl det här ett exempel på

hur väldigt olika man kan uppfatta en politik.

Kommissionen för sin del hade ju hoppats att det här

förslaget skulle ha uppfattats som en demonstration

för stärkt konsumentskydd och konsumenträtt. Stora

delar av direktivet handlar faktiskt om det, och då

inte bara så att säga frivilliga rättigheter i form

av information utan också skyldigheter att informera

konsumenterna om garantier och så vidare.

Det är korrekt att den här frågan om

internationell privaträtt är omdiskuterad, och

uppenbarligen har det blivit ett problem i många

medlemsländer att beröra den här frågan och reda ut

den så att säga, men kommissionen vill inte i

samband med det här förslaget ändra på sin

inställning. I de frågor som gäller avtalstvister av

olika slag är det fortfarande hemlandsprincipen som

ska gälla som en övergripande princip.

Sedan var det en fråga om genomförandetakten. På

politisk nivå, såväl inom den kommission som sitter

i dag som den som tillträder i morgon - det är i

alla fall delvis samma personer - finns det nog en

stor oro för att behandlingen av det här förslaget

kommer att kunna dra ut på tiden. Man har inte på

något sätt övergivit den offentliga tidtabell som

jag redogjorde för tidigare, men det är

uppenbarligen så att många medlemsländer kommer med

väldigt många förslag till undantag, och det är

klart att en schweizerost med väldigt många hål ju

till slut kan rasa sönder som en helhet om det blir

för många hål i den. Många medlemsländer anser att

de så att säga är bäst på vartenda område, vare sig

det gäller sjukvård eller konsumentgarantier. Man

anser att man är bättre än de andra medlemsländerna.

Det finns alltså väldigt stora risker här.

Den här delen är en väldigt viktig del av

Lissabonstrategin. Drar det här ut på tiden så har

det blivit ett väldigt stort misslyckande, om man

jämför med de politiska uttalanden som gjordes i

början av 2000-talet när Lissabonstrategin infördes,

om så att säga inga resultat alls kan visas upp

framåt 2010. Jag skulle alltså vilja säga att det

finns en reell oro på politisk nivå inom Europeiska

kommissionen.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Först vill jag ta

upp Gunilla Wahléns frågor om olika

auktorisationskrav och ambulanssjukvård. Frågorna om

ångervecka och märkning av fisk överlämnar jag med

varm hand till Marianne Åbyhammar.

Vad gäller ambulanssjukvården är det så här: Man

ska inte överdriva effekten av

ursprungslandsprincipen när det gäller den typen av

tjänstehandel som handlar om att det är ett stort,

antingen offentligt eller privat, företag som köper

tjänsterna. Där är det avgörande för tjänstens

kvalitet och vilka specifikationer som ska gälla

nästan aldrig lagverket, vare sig i Sverige eller i

Grekland. I stället gäller det vilken specifikation

som det står om i upphandlingen. Där är det ju så

att i Sverige är det bara landsting som upphandlar

ambulanssjukvård. Vill man ha en sjuksköterska med

har man rätt att ställa sådana krav. Det blir i så

fall frågan om hur EU:s regler för offentlig

upphandling är utformade som avgör vilken typ av

krav man får och inte får ställa i den typen av

upphandling. På en ganska stor del av

sjukvårdsområdet är det ju så att det bara finns en

köpare så att säga i Sverige. Den köparen ställer

sina specifikationer, och det är det som avgör

snarare än vad det står i tjänstedirektivet eller i

svensk eller grekisk lag.

K G Abramsson ställde en fråga om tiden. Om jag

vore Hans Alldén skulle jag förstås också ha i

uppdrag att uttala den officiella versionen, att det

måste vara klart till 2010, och det är en jättebra

målsättning. Men vi ser ju tyvärr något annat. Jag

tycker att det är negativt. Jag är snarare en

missnöjd realist än att jag försöker säga att det

vore bra om det tog längre tid. Det finns ju långa

kravlistor med undantag från alla medlemsländer

hittills i form av reservationer i diskussionerna i

Bryssel. Vi har från Sveriges sida våra undantag,

och alla länder har sina undantag. Att förhandla ned

sådana listor till en minsta gemensam nämnare, det

tar tid.

Jag tror alltså tyvärr att det kommer att ta tid

innan man är färdig med ett direktiv, och det kommer

tyvärr att vara så att man blir tvungen att bygga in

undantag för kompromissens skull. Länder som har

vissa märkliga särkrav och inte vill avskaffa dem

över natten, helt enkelt för att skydda sin egen

industri, kommer att säga: Ja, vi går med på det här

direktivet om vi får behålla just det här fram till

2012 eller om vi får fortsätta med den här praxisen

fram till 2011. Den typen av övergångsregler brukas

tyvärr ibland i Bryssel. Vi tycker illa om det, vi

som verkar för en generellt väl fungerande inre

marknad, men det är en avvägning. Politik är ju att

välja mellan olika intressen. Någonstans ska man

hitta en kompromiss, och den kommer tyvärr, tror

jag, att bli försenad och omgärdad av

genomförandetider.

Sedan kommer det att ta tid att genomföra det

administrativa samarbetet. Vi behöver bestämma oss

för varje land av de 28 länder som är med på det

här. Även Norge, Island och Liechtenstein är ju

fullt ut med i inre marknaden och kommer att

förutsättas sätta upp sina kontaktpunkter. Vi kommer

att behöva utnämna vilken statlig myndighet eller

organisation som ska ta hand om detta. Vi kommer att

behöva bygga upp modalitet för kommunikation med

mera. Jag är alltså en besviken realist, men jag

tror att det kommer att ta tid.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Tack för frågan

om ångerrätten. Det var en väldigt väl ställd fråga,

för den illustrerar så väl svårigheten i att göra

klart vad som omfattas av undantaget från

ursprungslandsprincipen.

Ska man uppfatta regeln om ångervecka som en

marknadsrättslig offentligrättslig regel som

omfattas av ursprungslandsprincipen så är det det

antal dagar som etableringslandet har ställt upp som

ångervecka. Det här området är harmoniserat genom

minimidirektiv i distansavtalsdirektivet. I

direktivet står det tio arbetsdagar. Det har vi

tolkat som 14 dagar i Sverige, medan det finns olika

tolkningar i olika medlemsländer av hur många dagar

som ångerrätten faktiskt ska gälla.

Den andra frågeställningen gäller kanske en

civilrättslig regel eftersom det blir en del av

avtalet för konsumenten. Då är det undantaget från

ursprungslandsprincipen. Men det är bara undantaget

om direktivet inte är fullt harmoniserat. Är då

distansavtalsdirektivet fullt harmoniserat? Nej, man

kan väl förmodligen inte säga att det är fråga om

full harmonisering.

Mitt tips är alltså att i valet mellan om detta

omfattas av undantaget eller inte så är det väl

förmodligen ett undantaget område, och då kommer

olika regler att gälla.

Vad gäller märkning av livsmedel kan jag inte

svara så specifikt. Det är klart: Det omfattas väl

inte av något undantag, utan det är

etableringslandets regler som gäller. Om de är

harmoniserade kanske kraven är desamma i olika

länder, men de kan ändå vara harmoniserade på en

miniminivå, så det kan skilja något mellan

medlemsstaterna.

Ordföranden: Då har vi två frågeställare kvar.

Eftersom vi ligger kraftigt efter i tiden hoppas jag

på såväl korta frågor som korta svar.

Håkan Larsson (c): Ja, jag ska fatta mig kort.

Delvis har jag fått svar på de frågor jag tänkte

ställa. Det är helt klart att det är

ursprungslandsprincipen som skapar osäkerhet och oro

i den här diskussionen, och min fråga är om det är

så, som jag uppfattar det, att man då i Sverige ska

hålla ordning på 25 olika regelverk om det här

genomförs. Då krävs det ju, som har sagts här, en

väldig massa byråkrati. Har man gjort några

beräkningar om hur omfattande denna byråkrati

behöver vara för att det ska fungera och man ska

kunna hålla den administrativa kontakten med alla

dessa 25 länder och att det ska fungera snabbt och

effektivt?

Den andra frågan handlar om detta: Det finns, som

har sagts här, en mängd olika reservationer och krav

på undantag. Är det möjligt att få några permanenta

undantag här, eller är det enbart övergångsregler

det handlar om?

Anne-Marie Pålsson (m): Fru ordförande, jag har en

fråga som ansluter till den förra frågan. Det

handlar helt enkelt om med vilken lätthet det

administrativa samarbetet kan komma att utvecklas

framöver. Vi har ju helt olika rättstraditioner i

EU-länderna, alltifrån Code Napoleon i

Kontinentaleuropa till common law-systemet i England

och de skandinaviska rättssystemen. Det har ju

kommit till olika uttryck när det gäller till

exempel konsumentskyddet vad gäller alltifrån

myndighetsutövning och det offentligrättsliga

systemet till mer av privaträttsliga lösningar och

domstolsförfaranden.

Hur kan ett administrativt samarbete gestalta sig

när man har så otroligt olika utgångspunkter att

arbeta utifrån?

Hans Alldén, kommissionen: Ja, det är inte lätt att

svara på frågan om vilken byråkrati som det här

samarbetet kommer att kräva. Det är en riktig

tolkning att det måste fungera. Det är en viktig

grundtanke i direktivet, som jag uppfattar det, att

sådant här administrativt samarbete ska kunna

fungera för att man ska kunna bygga upp förtroendet.

Men man kan vända på det: Hade man fortsatt

sektoriellt eller enbart gått på EG-domstolens domar

så hade man ju ändå haft samma problem, fast då hade

man över huvud taget inte berört det utan bara

hoppats på att någon sorts gradvis harmonisering

skulle ske.

Nu finns det ju som ett komplement till förslaget

om administrativt samarbete och skyldighet och så

vidare i båda riktningarna ändå konvergenselement i

det hela och också en gradvis harmonisering. Den ska

ändå på sikt leda till att vissa regler blir mer och

mer gemensamma. Jag vet inte om det kan finnas något

i kommissionens konsekvensbedömning. Det finns en

bred rapport om konsekvensbedömningar av förslaget.

Det kan finnas en kostnadsberäkning för byråkratin

där - jag kan faktiskt inte svara på det. Jag har

inte sett någon i alla fall.

Vad gäller ursprungslandsprincipen blir väl svaret

ungefär detsamma: Alternativet hade varit att

fortsätta som förut, och då hade man ju ändå haft

precis lika många olika regimer att arbeta med.

Alternativet är alltså heller ingen lösning.

Att ursprungslandsprincipen kom med i förslaget

trots att den är omgärdad av så pass många undantag

beror på att det ändå är det som har upplevts som

ett hinder av tjänsteleverantörerna, nämligen vissa

delar som följer av ursprungslandsprincipen. Det har

enligt undersökningar upplevts som väldigt svåra

hinder för tjänsteleverantörerna, och det hade varit

väldigt konstigt om man inte åtminstone i direktivet

hade försökt ange några element som

ursprungslandsprincipen kan förbättra.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Vad gäller Håkan

Larssons frågor om ursprungslandsprincipen tror jag

att vi inte ska överdriva hur allomfattande den här

principen blir. Jag sade förut att den blir

allomfattande, men den kommer bara att gälla vid

tillfällig tjänsteutövning, alltså när man gör ett

påhugg i ett land och sedan åker hem igen. Vid

etablering gäller alltså inte

ursprungslandsprincipen. Vid etablering gäller fullt

ut de lagar som gäller i landet man etablerar sig i.

Om vi alltså tar exemplet med märkning av fisk

igen så är det så att om fisken ligger i fiskhyllan

på Lidl, som är etablerat i Sverige, så gäller

svensk lag fullt ut. Det är bara om det är en

fiskbuss från Danmark som åker över till Skåne och

säljer några dagar som det är fråga om

ursprungslandsprincipen som ska gälla i så fall.

På samma sätt: Om man vill göra en seriös

upphandling av ambulanssjukvård i Sverige så utgår

jag ifrån att man har etablerat sig i det här

landet. Men jag har svårt att se att det går att

sköta ambulanssjukvård så. Det kan ju bero på

Sveriges geografiska läge, delvis. Det kanske är

lättare när det är väldigt nära mellan storstäder i

Benelux, Tyskland och Frankrike och så vidare, men

för Sveriges del är det förmodligen så att det är

ganska svårt att bedriva de här korta påhuggen genom

att bara åka över gränsen hela tiden.

Det kom frågor från både Håkan Larsson och Anne-

Marie Pålsson om hur stor byråkrati det kan bli och

om det kommer att fungera eller inte. Lite grann kan

man väl turnera Anne-Marie Pålssons fråga och säga

att hela EU-projektet ju är ett sätt att faktiskt

överbrygga de här skillnaderna. Det är en utmaning

varenda dag - det kan jag tala om - för alla oss som

arbetar med EU-rättsliga frågor. Vi har något som

heter SOLVIT på Kommerskollegium där vi försöker

kommunicera med de andra medlemsländerna med sådana

här kontaktpunkter som lite grann liknar det vi ska

bygga upp här med tjänstedirektivet. Det finns ju

gnissel och problemet att man inte förstår varandra,

men alternativet är inte bättre.

Vad gäller hur stor byråkrati det kan röra sig om

tror jag inte att vi ska överdriva det. Jag ser inte

framför mig en ny myndighet. Jag ser framför mig

snarare en ny funktion på en existerande myndighet

och en handfull tjänstemän, maximalt, som arbetar i

Sverige med de här frågorna. Det kanske är så att

det är ambitiöst. Det kan också vara så att det

största problem som vi upptäcker om några år, om vi

sätter det här på rullning, inte blir att det blir

för dyrt och byråkratiskt utan att vi kanske tog det

på allvar - jag gissar att vi gör det, lutherska och

kloka som vi är - medan andra medlemsländer kanske

inte är lika ambitiösa, så att man ringer och ingen

svarar och man får inte något vettigt svar från

något annat medlemsland. Vad vet jag!

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Administrativt

samarbete är enligt min erfarenhet ett väldigt

resurskrävande sätt att arbeta på när man ska arbeta

över gränserna och på olika språk. Man ska använda

sig av formalia som man inte är van vid i vanlig

handläggning på myndigheter. Man vet inte om det får

någon effekt i det andra landet eller vilken effekt

det får. Vilka sanktioner kan det bli fråga om?

Vilken skyldighet har myndigheten i det andra landet

att faktiskt ta det här på allvar och prioritera den

här tillfälliga näringsutövaren i ett annat land?

Vi har nyss fått en förordning om samarbete på

konsumentskyddsområdet. Den är ännu inte publicerad

- så färsk är den förordningen - men där finns det

regler som jag mera tror på än dem som stipuleras i

det här direktivet eftersom de är mer detaljerade

för när en myndighet kan neka att vidta åtgärder,

när en myndighet i ett annat land måste vidta

åtgärder och också lite mer konkret hur det ska gå

till. Visserligen blir det byråkrati, men man ökar

ändå förutsebarheten i hanteringen.

Ordföranden: Tack för det! Tack alla medverkande,

och tack för alla frågor! Då var första delen av den

här hearingen avklarad.

Ordföranden: Då har vi kommit till den andra delen

av näringsutskottets utfrågning om

tjänstedirektivet. Nu går turen till två av

arbetsmarknadens parter, och vi börjar med LO och

hälsar Irene Wennemo, chef för den näringspolitiska

enheten där, välkommen.

Irene Wennemo, LO: Fru ordförande,

riksdagsledamöter! Det är väldigt roligt att få

komma hit och presentera våra ståndpunkter och

berätta hur vi ser på tjänstedirektivet. Det här är

en väldigt viktig fråga för oss. Våra förbund,

särskilt de som jobbar inom de här sektorerna, är

väldigt engagerade i denna fråga och har lagt ned

mycket möda och kraft för att förstå vilka effekter

tjänstedirektivet kan ha på våra förhållanden. Våra

systerorganisationer i andra länder har också börjat

fästa allt större avseende vid tjänstedirektivet och

lägga ned mycket möda på att försöka påverka men

också förstå konsekvenserna av det, vilket inte

alltid är helt enkelt. Vi tror att det här är en av

de stora frågorna ur ett arbetstagarperspektiv som

vi håller på med i EU-systemet för tillfället.

Man kan säga att grundtankarna bakom

tjänstedirektivet har LO förståelse för. Det är

angeläget att protektionistiska hinder mot rörlighet

av tjänster kan reduceras. Det är extra viktigt för

Sverige som tillhör de mera öppna och avreglerade

ekonomierna i Europa. Vi har mycket att vinna på

det, precis som Håkan Jonsson tog upp tidigare. Men

de här vinsterna gör inte att vi får tappa bort de

hot som samtidigt kan finnas i tjänstedirektivet,

hoten mot vissa viktiga delar av den svenska

välfärdsmodellen.

Som vi ser det finns det problem på två områden.

Det första är regleringen av arbetsmarknaden.

Sverige har ett annat system för att reglera

arbetsmarknaden än vad man har i många länder i

övriga Europa. Vi reglerar mycket mer genom

kollektivavtal och mindre med lag. Att vi inte har

någon lagstiftning om minimilöner är ett väldigt

tydligt exempel på det. Man har valt att i stället

reglera lägstlönerna via kollektivavtal.

Arbetstidslagstiftningen är ett annat tydligt

exempel där vi har mindre lagstiftning och där vi

lämnar mycket större frihet för avtalsslutande

parter att anpassa arbetstidsförläggning till

branschens och arbetstagarnas behov. Det är

någonting som vi tycker har fungerat bra i Sverige.

Man har fått en ganska flexibel och välfungerande

arbetsmarknad, där man också tar hänsyn till

arbetstagarnas behov.

Det andra hotet i tjänstedirektivet riktar sig mer

mot vår välfärdsmodell. Allra tydligast gäller det

sjukvårdens finansiering och styrning. Men det finns

även andra problem och oklarheter - som frågan kring

Systembolaget, spelmonopolet och Apoteksbolaget.

Jag tänkte nämna helt kort hur vi ser på de här

två problemen.

Vad gäller den första frågan, arbetsmarknadens

reglering, tycker vi att huvudproblemet är

ursprungslandsprincipen. Vi tycker att det vore

bättre att slå fast att tjänsteföretag som

huvudregel ska anpassa sig efter de regler som

gäller där tjänsten utförs men att man måste ta bort

diskriminerande krav och kanske också hjälpa företag

att komma över och förstå de regler som gäller i det

land där tjänsten utförs. Urspungslandsprincipen har

väldigt långtgående konsekvenser.

Jag vet att det för till exempelvis

Arbetsmiljöverkets del skulle betyda att verket hade

tillsyn över inte bara arbetsplatser i Sverige utan

också i 24 andra länder där det finns svenska

tjänsteutövare. Precis på samma sätt kan det vara

vad gäller flera olika sorters lagstiftning som

gäller på arbetsplatser i Sverige i fråga om

arbetsmiljön. Det här har väldigt långtgående

konsekvenser.

En del av problemen försvinner genom

utstationeringsdirektivet, men det finns fortfarande

en oklarhet om hur de här två, utstationeringslagen

och tjänstedirektivet, möts och vilka grupper som

hamnar var.

Det är, som vi tidigare sagt, fem punkter vad

gäller arbetsmarknadens reglering som vi tycker är

viktiga.

I direktivet måste slås fast att det inte ska

innebära några inskränkningar i föreningsfriheten,

den fria förhandlingsrätten, rätten att teckna

kollektivavtal och rätten att vidta stridsåtgärder

på arbetsmarknaden.

Den andra punkten är att tjänstedirektivet inte

får lägga några hinder i vägen för att utländska

tjänsteföretag ska kunna åläggas att följa de

svenska arbets- och anställningsvillkoren. Annars

kan vi väldigt lätt hamna i en situation där vi

accepterar diskriminering på arbetsmarknaden, att

utländsk arbetskraft jobbar med sämre villkor än

svensk arbetskraft.

Den tredje punkten som vi tycker är viktig är att

ett företag ska ha representanter i det land där

arbetet utförs som är behöriga att företräda

företaget.

Den fjärde är att gästande tjänsteföretag ska

tillhandahålla alla handlingar som behövs för att vi

ska kunna kontrollera att företagen följer

tillämpliga lagar och kollektivavtal.

Den femte punkten gäller vem som är att anse som

arbetstagare och vem som är egenföretagare. Den

gränsdragningen ska avgöras i det land där arbetet

utförs.

Den hearing som var i EU-parlamentet den 11

november visar att det är fler länder än Sverige som

ser de här problemen. Det var en ganska bred kritik

vad gäller följderna för arbetsmarknaden vid den

hearingen. Man sade att det till exempel var svårt

att överblicka vad tjänstedirektivet kommer att få

för verkan. Många jurister tyckte att

tjänstedirektivet skapade stor rättslig förvirring.

Också frågan hur det ska vara möjligt att

kontrollera gästande företag om det inte finns en

representant på plats togs upp. Det är fler länder

som ser den problematik som vi också ser.

Vad gäller effekterna på välfärdssystemet och

framför allt sjukvården finns det fortfarande stora

oklarheter, precis som en del andra har tagit upp

här tidigare. Det finns en risk, och det har Kommun-

och Landstingsförbunden lyft fram, att utländska

vårdföretag i princip kommer att få fri

dragningsrätt på skattemedel och att man tappar

kontrollen på den nationella nivån över både

inriktning av och kostnader för sjukvården. Det här

kan ses som ett försök till en otillåten styrning

från EU:s sida. Här behövs mycket mer klarhet.

Det vi också har undrat över från LO:s sida är

varför vi inte har begärt undantag för sjukvården,

vilket en del andra länder har gjort. Vi tycker att

sjukvården i stället borde regleras i direktivet för

tjänster i allmänhetens intresse.

Dessa två är de största problemområdena som vi

ser. Men vi tror att det är en lång väg kvar innan

tjänstedirektivet blir färdigt. Jag delar det som

tidigare sagts om det.

Det är väldigt viktigt att Sverige under den här

resans gång tar ett stort ansvar för att försöka

påverka direktivet i rätt riktning. Mycket tyder på

att det finns stora öppningar för att göra det så

att tjänstedirektivet inte slår sönder den modell

och den egenart som vi har i Sverige och som vi

tycker fungerar väldigt väl både vad gäller

välfärdspolitiken och arbetsmarknadens reglering.

Ordföranden: Tack för det. Nu hälsar vi Eva Jivmark,

ansvarig för tjänstehandel inom Svenskt Näringsliv

välkommen.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Jag arbetar som

sagt hos Svenskt Näringsliv och är ansvarig för

tjänstehandelsfrågor på EU-nivå och inom WTO. Jag

arbetar också med frågor om exportfrämjande.

Inledningsvis vill jag säga att jag tycker att det

är både klokt och konstruktivt att näringsutskottet

i det här tidiga skedet har en hearing som avser

avreglering på EU-nivå.

Svenskt Näringsliv har några grundläggande

utgångspunkter. Vi anser att tjänstedirektivet är

ett verktyg för att växa på vår viktigaste marknad.

Vi vill att tjänstedirektivet ska bli ett så

användarvänligt verktyg som möjligt.

Vår utgångspunkt är att tjänstehandel faktiskt

redan är tillåten. Fri tjänstehandel är en av de

fyra ursprungliga friheterna i EG-fördraget från

1958. Men tjänstedirektivet måste formuleras så att

det tar bort de hinder som begränsar export och

import av tjänster på den inre marknaden.

EU:s inre marknad är ju oerhört stor. Den omfattar

28 länder, drygt 400 miljoner människor, eller

konsumenter om man så vill. Mellan dessa länder ska

fri rörlighet gälla för varor, tjänster, kapital och

personer, vilket öppnar nya möjligheter både för

ländernas medborgare och för företagen.

Den svenska tjänsteexporten ska öka och ligga mer

i linje med tjänstesektorns storlek i Sverige - lite

grann det som Håkan Jonsson tog upp tidigare.

Vår slutsats är att det finns en stor outnyttjad

potential för ett ökat internationellt utbyte på

tjänsteområdet, såväl inom EU som globalt.

Som när det gäller alla stora initiativ av den här

karaktären är det naturligt att det finns

frågetecken kring hur vissa delar av det här

tjänstedirektivet är tänkta att fungera. Det här är

en fråga som analyseras - vi analyserar den

fortfarande - av många berörda parter. Svenskt

Näringsliv har gått igenom lite mera i detalj

direktivtexten tillsammans med de företag som kommer

att påverkas, detta för att kunna medverka till en

så bra slutgiltig beskrivning som möjligt av

tjänstedirektivet.

Som jag sade är tjänstehandeln redan tillåten, men

karta och kompass stämmer inte överens. Ett bättre

verktyg behövs verkligen för att undanröja de hinder

som tyvärr fortfarande finns kvar mellan

medlemsstaterna för att vi ska få de fördelar som en

välfungerande tjänstehandel innebär.

Vår uppfattning är att hindren inom tjänstehandeln

är större i andra EU-länder än i Sverige. Svenska

företag, och kanske främst de små och medelstora

företagen, skulle vinna väldigt mycket på om

tjänstedirektivet antas så att de lättare får

tillgång till den inre marknaden.

Låt mig slå fast några centrala grundbultar i

tjänstedirektivet. Det handlar mycket om

definitionen, skillnaden mellan tillfällig

tjänsteutövning och etablering. Vid etablering i

Sverige gäller svenska lagar och regler från dag 1.

Såsom vi har förstått det är det många tjänster som

erfordrar att tjänsteutövaren är etablerad, till

exempel inom sjukvård, som har nämnts här tidigare.

Vi välkomnar också den avsevärda administrativa

förenklingen, one stop shop, som vi kan kalla det,

som finns för varje medlemsland, det vill säga

kontaktpunkter där företagen ska kunna få all den

information de behöver för att kunna agera på den

inre marknaden. Vi finner det också helt korrekt med

den omvända bevisbördan, om man kan säga så, att det

är medlemsländerna som ska motivera sina avsteg från

principen om fri rörlighet, inte företagen som ska

bevisa sig diskriminerade.

Vi ser också att det blir ett större tjänsteutbud

för både företag och konsumenter.

Avslutningsvis kan vi konstatera att Sverige är

ett av världens mest utrikeshandelsberoende länder.

Den ekonomiska situationen och vår möjlighet att öka

tillväxten och därmed välfärden för alla svenska

medborgare är helt sammankopplad med våra företags

möjligheter att sälja och köpa varor och tjänster på

en internationell marknad.

Man skulle kunna dra en parallell. Låt oss blicka

tillbaka tio år i tiden för att påminna oss om det

radikala arbete som EU då genomförde och som lade

grunden till att harmonisera hela varurörligheten.

EU genomförde då ett genomgripande

lagstiftningsarbete, som påverkade såväl myndigheter

som företag och konsumenter, genom att ta fram

gemensamma direktiv och standarder. Det fanns ett

starkt motiv för att standardisera regler som

formulerats av både företag, konsumenter och

myndigheter för att få en effektivare och högre

standard på reglerna så att produkterna kunde

konkurrera och cirkulera fritt inom hela EU.

Nu har turen kommit till tjänstehandeln. Ett

välformulerat tjänstedirektiv är ett väldigt viktigt

steg på vägen för att nå målet med en fungerande

inre marknad. Rättigheter för fri rörlighet för

tjänster finns redan, och de är fastslagna i EU-

fördrag, men vi behöver tjänstedirektivet för att

blåsa lite vind i seglen. Utan en välfungerande inre

marknad, som gör det möjligt för tillväxt och

konkurrens inom hela näringslivet, kommer Sverige -

liksom förmodligen övriga Europa - inte att kunna

hantera de strukturella och demografiska problem som

riskerar att urholka vår välfärd.

Tjänstesektorn är den dominerande delen av

ekonomin i alla EU-länder. Att ge förutsättningar

för den sektorn att skapa tillväxt och

sysselsättning är därför nödvändigt och i högsta

grad ett allmänintresse, inte ett särintresse.

Svenskt Näringsliv stöttar därför förslaget till

tjänstedirektiv och delar slutsatsen i den så

kallade Wim Kok-rapporten att det här är ett av de

viktigaste områdena för att stärka Europa. Vi hyser

en stark förhoppning om att regeringen,

näringsutskottet och riksdagen ska ställa sig bakom

ett faktiskt förverkligande av fri rörlighet för

tjänster genom att verka för att tjänstedirektivet

antas i den europeiska unionen.

Lennart Beijer (v): För att tränga bakom de

viktigaste frågorna är det ofta intressant att

ställa olika tankar mot varandra. Jag tror nog att

vi alla är intresserade av ökad tjänstehandel och

inser att det är jätteviktigt. Men från LO:s sida

har man en viss skepsis. Man vill ha vissa saker som

gör att vi klarar av ett sådant beslut så att man

kan behålla en fungerande arbetsmarknad bland annat.

Då hör vi också Svenskt Näringsliv som säger att man

i princip vill ha igenom det här direktivet. Den

fråga man ställer sig då är: Finns det inte någon

förståelse från Svenskt Näringsliv för de synpunkter

som LO och flera andra fackliga organisationer har i

den här frågan? Borde det inte i vissa sammanhang

finnas gemensamma intressen att ordna till en del

saker som vi kanske är skeptiska till i Sverige

innan vi tar beslut?

Nyamko Sabuni (fp): Jag skulle uppskatta om Håkan

Jonsson från Kommerskollegium, som är ansvarig

myndighet, kunde kommentera lite de farhågor som LO

lade fram.

Krister Hammarberg (m): Min fråga är utifrån samma

materia. Det är väldigt många olika uppfattningar om

vad som kan komma att ske. En del fokuserar på

möjligheterna och en del ser i större utsträckning

hoten.

Vi har fått höra de synpunkter som LO har. Vad jag

har förstått ska också SACO och TCO vara inbjudna

hit i dag. Det vore bra att få en vidare bild från

fackföreningsrörelsen.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Detta med

kollektivavtal till exempel finns ju redan i

utstationeringsdirektivet som vi alla har godkänt.

Man har ansett att det är ett tillräckligt skydd

för att det ska finnas. Vad vi pratar om, och som vi

inte ska glömma, är dem som är här tillfälligt, inte

de som är etablerade. Vi har funnit att det i många

olika sammanhang krävs att man är etablerad i

Sverige. Helt klart är inte direktivet, som jag

sade, utan det finns vissa frågetecken som vi

fortfarande håller på att diskutera.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Nyamko Sabuni

ställde frågan vad vi har för kommentarer till det

som LO tog upp. Jag begränsar mig till ett ganska

kort svar, för delvis är det fråga om politiska

avvägningar. Nu har vi dessutom ministern på plats,

och han kommer snart upp på podiet.

Men jag vill först säga något om monopolen. Irene

Wennemo nämnde Apoteksbolaget och hon nämnde

spelmarknaden, som ju inte är ett monopol men som

ändå är statligt reglerad. Det var de två monopolen

som hon nämnde specifikt.

Vår analys på Kommerskollegium är att de frågorna

i grunden inte berörs av vare sig tjänstedirektiv

eller icke tjänstedirektiv eller hur

tjänstedirektivet utformas i detalj, eftersom

apoteksmonopolet redan är föremål för en

domstolsprövning, och vi vet att Systembolaget redan

har klarat en domstolsprövning.

Budskapet som vi läser in i tjänstedirektivet är

inte att det talar om vilka monopol man får ha och

inte får ha på nationell nivå. Direktivet ger vissa

spelregler som redan gäller enligt domstolspraxis i

stor utsträckning, och det talar om att man inte får

ha monopol som stannar vid gränsen. Man får inte ha

en marknad som är avreglerad men förbjuder utländska

företag att konkurrera på samma villkor som svenska.

Vi har inte sett att de svenska monopolen hamnar i

ett sämre EG-rättsligt läge med ett tjänstedirektiv

än det läge som de redan har.

I vilken utsträckning sjukvården ska omfattas är

en politisk fråga. Jag går inte in på det. Men när

det gäller filial, dokument och krav på representant

har det snarare att göra med den svenska filiallagen

än vad det har att göra med tjänstedirektivet.

Vi har en lag i Sverige som säger att utländska

företag i vissa fall måste ha en filial på plats,

vilket innebär ett krav på etablering och mer eller

mindre förbud mot tillfällig tjänsteutövning i vissa

situationer. Det har varit vår bedömning att den

lagen är lite småskakig EG-rättsligt.

Liknande lagar i andra länder har av EG-domstolen

förklarats ogiltiga. Huruvida den är skakig eller

inte avgörs inte av ett tjänstedirektiv eller inte,

utan det avgörs snarare av om en bedömning i en

domstolsförhandling i Luxemburg skulle visa exakt

var den står i förhållande till EG-rätten. Men jag

tror att det går att lösa med en möjlighet att utan

krav på filial ha en representant på plats. Exakt

hur långt Sverige kan gå i förhandlingarna i Bryssel

på den punkten är förstås en politisk fråga. Men,

som sagt, vi har inte gjort bedömningen att

monopolen eller kraven på filialer eller

representant blir vare sig hjälpta eller stjälpta av

ett tjänstedirektiv.

Ordföranden: Det ställdes en fråga till SACO och

TCO. Om jag förstått det rätt är ingen från SACO

här, men Handelstjänstemannaförbundet, som då får

representera hela TCO, får ordet.

Mattias Landgren, Tjänstemannaförbundet HTF: Som ni

säkert förstår kan jag inte representera hela TCO

utan bara Handelstjänstemannaförbundet HTF, där jag

är chefsjurist.

Det är inte någon större skillnad på HTF:s syn i

förhållande till den som LO har lagt fram. Det har

också gått ett gemensamt brev från LO, TCO och SACO

till Fritz Bolkenstein i oktober månad, och jag

hörde ingen större skillnad i Irene Wennemos

argumentering då.

Däremot har vi från Tjänstemannaförbundet HTF:s

sida sett ett problem när det gäller

utstationeringsdirektivet och

ursprungslandsprincipen. Vi är ganska överens om att

det är oklart vad som ska regleras utanför den hårda

kärnan i utstationeringsdirektivet. Vi vet till

exempel att lagen om anställningsskydd inte räknas

upp i A-G-punkterna i den hårda kärnan.

Problemet är vad som händer när ett företag

tillfälligt skickar sina anställda till Sverige och

man vid en prövning sedan kommer fram till att lagen

om anställningsskydd eventuellt inte ska tillämpas.

Då har vi en diskriminering som enligt vår

uppfattning troligtvis skulle kunna strida mot

artikel 39 i Romfördraget. Vi kommer då per

definition att diskriminera utländska arbetstagare.

Där ser vi ett problem med att de här friheterna kan

komma i konflikt med varandra. Vi undrar från

förbundets sida om kommissionen och regeringen har

tänkt på de konsekvenser som kan uppkomma.

Vi vet att man kanske skulle kunna argumentera för

exempelvis lagen om anställningsskydd, men vi vet

att någonting måste falla utanför. Det kan vara

konsumentområdet eller vad det nu kan vara, men

någonting måste hamna utanför. Och om det hamnar

utanför blir det en diskriminering per definition,

som vi ser det. Den diskussionen har vi inte riktigt

sett komma upp till ytan. Men det är en

principdiskussion där jag tror att man får göra

någon form av vägval.

Irene Wennemo, LO: Det som är problemet, som vi ser

det, är att det fortfarande finns så pass mycket

oklarheter. Vi vet att utstationeringsdirektivet

gäller, men samtidigt reglerar det i första hand

miniminivån i arbets- och anställningsvillkoren. Jag

tror inte att vi har miniminivåer på lönerna. Det är

svårtolkat vad som gäller i Sverige.

Det är viktigt att så mycket som möjligt blir

tydliggjort i tjänstedirektivet, för annars kommer

sådana här fall att hamna i EG-domstolen. Då vet vi

aldrig riktigt hur det döms.

När det gäller tillfällig tjänsteutövning vet vi

inte vad som räknas som tillfällig. Hur lång

tidsperiod är det?

Vad gäller filial har vi inget krav på att man ska

behålla kravet på filialer, utan vi vill ha en

representant som är behörig att förhandla för

företaget. Det är enormt viktigt att det preciseras.

Annars hamnar de fackliga organisationerna i enorma

problem eftersom man då kanske måste åka till ett

annat land för att förhandla, och där gäller andra

lagar. Då kommer vi inte att få den information som

vi kan få i Sverige, så det är väldigt viktigt från

vår sida sett.

Håkan Larsson (c): Jag tänkte just ställa frågan

både till Svenskt Näringsliv och till LO hur ni

definierar och bedömer vad som är tillfällig

tjänsteutövning. Hur länge pågår tillfälligheten?

Kan det vara återkommande tillfälligheter? Var går

gränsen när man anses vara etablerad?

Jag vill också ställa en fråga till Svenskt

Näringsliv. Från LO var man ju inte förtjust i

ursprungslandsprincipen över huvud taget. Hur ser ni

på den? Är den absolut nödvändig i tjänstedirektivet

eller ej?

Anne Ludvigsson (s): Konsumentperspektivet och

konsumentskyddet är ett viktigt område att diskutera

i det här sammanhanget. Av erfarenhet vet vi att det

inte alltid står så högt på EU:s dagordning. Sverige

har varit mycket aktivt här och också varit

framgångsrikt. I det här sammanhanget riktar sig min

fråga till framför allt Irene Wennemo på LO. LO är

också en stor medlemsorganisation. Hur ser LO på

just konsumentperspektivet och konsumentskyddet med

utgångspunkt från era medlemmar?

Konsumenten är inte alltid den starka, kunniga och

utbildade person som vi skulle önska utan är många

gånger ganska oskyddad. Därför oroar det mig hur

konsumenterna kommer ut i den här delen. Jag undrar

också hur LO ser på det.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Som jag sade i mitt

anförande finns det vissa frågetecken som behöver

rätas ut. Just när det gäller tillfällig

tjänsteutövning och när man anses vara etablerad är

det fortfarande ett litet frågetecken. Jag har själv

varit hos EU-parlamentet och diskuterat det här, och

de säger att där man har sin huvudsakliga

verksamhet anses man vara etablerad. Det är inte

helt solklart.

Vi har till exempel pratat lite grann om sjukvård.

Det sägs klart att det inte går att utöva sjukvård i

Sverige om man inte är etablerad. Man anses vara

etablerad från dag ett, och det är från dag ett som

svenska lagar och regler börjar gälla direkt.

Göran Norén, Svenskt Näringsliv: Det frågades också

om ursprungslandsprincipen är nödvändig eller ej i

direktivet, om jag uppfattade det rätt. Ja, det tror

vi, därför att alternativet är att man ska ha en,

som flera har påpekat, total harmonisering. Vi är

medvetna om att det kommer att behövas undantag från

den här principen. Men den finns redan inom EU. Den

finns framför allt också på varuområdet. Där kallas

den för Cassis de Dijon-principen, men det är exakt

samma tanke.

Alternativet är som sagt att totalharmonisera

allting, och det kommer att ta en oändlig tid. Men

vi är fullt medvetna om att det gäller att hitta

avgränsningarna i undantagen och en rimlig

tillämpning av direktivet. Det är därför som den här

diskussionen är så viktig, och det är därför som det

kommer att ta en viss tid att få direktivet på

plats.

Irene Wennemo, LO: När det gäller frågan om vad som

är tillfälligt har vi en handläggare som har försökt

borra i det. Han har kommit fram till ungefär samma

svar som Svenskt Näringsliv, att vi inte vet. Det är

väldigt oklart. Man kan ju vara i Sverige till och

från under väldigt långa perioder, och det kan nog

bedömas som tillfälligt. Det är alltså en stor

oklarhet.

Vad gäller konsumentperspektivet kan jag erkänna

att vi från LO:s sida har lagt störst möda på hur

tjänstedirektivet fungerar utifrån ett

arbetstagarperspektiv. Det är ganska naturligt

eftersom det inte är någon annan som riktigt belyser

det om inte de fackliga organisationerna gör det.

Jag kan säga att jag delar Marianne Åbyhammars syn

på frågan. Jag gör ungefär samma bedömning som hon

verkar göra, utan att för den skull ha samma djupa

kunskap som man har på Konsumentverket om de här

frågorna.

Ordföranden: Därmed är det andra avsnittet avklarat.

Nu går vi in på regeringens synpunkter. Vi är

jätteglada att näringsminister Thomas Östros har tid

att vara med här. Nu har du självklart att klargöra

alla oklarheter om tidsplanen och om hur Sveriges

regering ska hantera frågan om tjänstedirektiv.

Varsågod.

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande,

ledamöter! Jag får tacka för de stora

förväntningarna på att jag i mitt framträdande ska

klara ut alla oklarheter. Jag ska försöka bidra i

några delar, men det är klart att vi är i början av

en process. Framför allt är vi nu i stånd att börja

förhandlingarna, så det är ett väldigt viktigt

skede. Jag tycker att det är bra att

näringsutskottet har tagit initiativ till

utfrågningen i ett så här tidigt skede.

För mig och för regeringen handlar det om att i de

politiska förhandlingar som nu kör i gång inom

tjänstedirektivets område få ett resultat som är i

enlighet med de värderingar om samhällsliv och

arbetsliv som vi har, samtidigt som vi ser värdet av

en reglerad tjänstemarknad. Vi kommer inte att

acceptera ett tjänstedirektiv som innebär att

kollektivavtalens ställning, vården, skolan och

omsorgen eller lösningar som vi har valt för

särskilda områden, till exempel läkemedels- och

alkoholfrågorna, skulle påverkas negativt. Det är en

grundläggande utgångspunkt för vårt arbete.

När man sagt det är det också viktigt att säga att

det finns starka skäl till att ha en reglerad

tjänstemarknad. Låt mig ge ett exempel från

verkligheten, ett litet men dock illustrativt.

En svensk arkitektfirma försökte etablera sig i

ett annat EU-land. Där mötte företaget en rad hinder

för sin etablering. Det ställdes krav på särskild

bolagsform för arkitekter. Arkitekterna fick endast

marknadsföra sig genom att visa upp redan genomförda

projekt, vilket onekligen är svårt för den som ska

nyetablera sig. Och för att söka bygglov krävdes det

att man var medborgare i EU-landet i fråga.

Den här typen av hinder finns på rader av områden

på vår tjänstemarknad. Det är klart att det i sig

innebär minskade möjligheter till handel över

gränserna.

Hade vi haft ett tjänstedirektiv hade det här EU-

landet tvingats avskaffa kraven eller under alla

omständigheter tvingats motivera varför man hade de

särskilda kraven. Det illustrerar de hinder som

finns i praktiken när man försöker etablera sig

eller temporärt utföra en tjänst i ett annat EU-

land. Det har varit en av utgångspunkterna för att

arbeta fram ett direktiv som reglerar

tjänstehandeln.

Det är också regeringens bedömning att vi behöver

ett tjänstedirektiv för att skapa förutsättningar

för en väl fungerande tjänstesektor i Europa.

Ungefär 70 % av BNP utgörs av tjänstesektorn i

Europa. Och det finns med stor sannolikhet möjlighet

till välfärdsvinster av att få ökad handel över

gränserna också på tjänstemarknaden. Det är klart

att det också gäller för Sverige.

Sverige är, som flera sagt tidigare, ett

handelsberoende land. Vi har näringsfriheten

inskriven i grundlagen. Vi har mycket att vinna

jämfört med många andra länder när det gäller att få

i gång en väl fungerande tjänstehandel.

Tjänstesektorn är den snabbast växande sektorn i

vår ekonomi. Den ger tillväxt och sysselsättning.

För många små och medelstora företag ligger mycket

av framtiden inom tjänstesektorn. Det är klart att

det också finns en tillväxtpotential om vi blir

bättre på att reglera villkoren för tjänster och

handel mellan Europas länder.

Två grundläggande argument i ett EU-perspektiv är

på sin plats. Ska vi lyckas att uppnå att bli den

mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomin är det

klart att tjänstesektorn spelar en stor roll. För

Sveriges del kommer naturligtvis vårt

kunskapsintensiva näringsliv, som ofta arbetar inom

tjänstesektorn, att få förutsättningar att växa sig

starkt också på andra marknader än den svenska.

Kommissionens förslag till direktiv grundar sig på

ett knippe grundläggande rättigheter som funnits med

ända sedan EU bildades, så det är naturligtvis ingen

ny fråga i sig. Det handlar om rätten att etablera

sig permanent i ett annat EU-land, och det handlar

om rätten att tillfälligt tillhandahålla tjänster

över gränserna. Det är grundläggande rättigheter som

funnits sedan slutet av 50-talet.

Ett grundläggande problem däremot är att

utvecklingen fram till nu i mycket stor utsträckning

har bedrivits av domare i domstolar. Det är ett

politiskt och demokratiskt dilemma. Hur ska vi se

till att ge folkvalda politiker, riksdag, regering

och EU-parlament möjlighet att påverka inriktningen

på tjänstehandeln och inte låta domstolen i

Luxemburg vara den som driver den genom olika typer

av domstolsutslag? Med den utgångspunkten tror jag

att det finns en fördel i att göra just det vi nu

försöker göra, att reglera tjänstehandeln också på

politisk nivå.

Som ni känner till handlar det om två

grundläggande frågor: att ta bort hinder för och

förenkla varaktig etablering i ett annat EU-land och

att ta bort hinder och tydliggöra vad som gäller för

tillfällig gränsöverskridande tjänstehandel.

För regeringen är det så att grundläggande svenska

intressen måste säkerställas. Vi kan inte låta ett

tjänstedirektiv vara grund för försämringar i vår

svenska välfärdsmodell. Konkurrens och

marknadsvillkor är bra där de passar, men de får

inte tillåtas spela ut viktiga sociala villkor i

vårt land. Därför är det vår bedömning att det krävs

långtgående förändringar av kommissionens förslag

för att Sverige ska kunna acceptera

tjänstedirektivet.

Svenska lösningar på arbetsrättens område med

kollektivavtal som modell får inte försvagas. Vi

slår vakt om de i Sverige valda formerna för till

exempel hälso- och sjukvård och andra väsentliga

områden. Hälso- och sjukvården är en viktig del av

vårt välfärdssystem. Den baseras på andra politiska

värden än rena marknadslösningar. Det är en

inrikespolitisk diskussion, och vi kommer inte att

medverka till att ett tjänstedirektiv ändrar

förutsättningarna för vår modell när det gäller

hälso- och sjukvård.

Vi har en tradition av hög skyddsnivå på områden

som rör till exempel miljö, hälsa och säkerhet. Det

är viktigt att den kan bevaras. Konsumenter,

arbetstagare och företag måste kunna känna sig

trygga.

Debatten som har pågått och tidvis varit ganska

livlig har handlat om två andra områden:

arbetsrätten och monopolen.

Arbetsrätten var föremål för utfrågning i

arbetsmarknadsutskottet den 27 maj. Därefter har

regeringen och vårt regeringskansli arbetat mycket

intensivt redan i de inledande diskussionerna i

Bryssel för att få gehör och förståelse för våra

frågor när det gäller kollektivavtalens ställning,

rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, krav på

representant, som var uppe till diskussion tidigare,

och arbetsmiljöfrågorna. Det handlar för oss om att

åstadkomma tydliga skrivningar, bland annat om

undantaget i utstationeringsdirektivet från

ursprungslandsprincipen.

Hittills kan jag konstatera att vi i de inledande

diskussionerna har mött gehör och förståelse från

kommissionen och från det holländska

ordförandeskapet för svenska ståndpunkter. Det har

också börjat återspelglas i de textutkast som vi har

tagit del av från ordförandeskapet. Vi är inte

framme än. Det återstår mycket arbete framöver. Men

vårt arbetssätt, att vi har varit mycket aktiva,

engagerade och visat på texter och förslag som

skulle kunna säkerställa grundläggande svenska

intressen, har hittills visat sig fungera. Men det

är oerhört viktigt att vi ligger på och arbetar hårt

på de här områdena också i framtiden.

Jag vill i sammanhanget passa på att säga att vi

har valt att arbeta med mycket nära kontakter med de

fackliga organisationerna på hemmaplan för att få en

gemensam syn på vilka frågor som är centrala och för

att kunna driva de frågorna på de olika arenor där

vi arbetar. Det har varit, tycker jag, ett mycket

framgångsrikt sätt att arbeta. Med hänvisning till

Irene Wennemos inlägg om de krav som LO ställer vill

jag säga att det är krav som också regeringen

ställer, för vi ser dem som väldigt viktiga för att

tjänstedirektivet ska fungera på vår arbetsmarknad.

I fråga om våra monopol, ett annat debattområde,

har kommissionen redan tydligt markerat att

medlemsstaternas möjlighet att bibehålla sina

monopol inte påverkas av tjänstedirektivet.

Tjänstedirektivet reglerar inte hur medlemsstaterna

väljer att organisera sina monopol eller övriga

allmännyttiga tjänster. Det är också texter som

återspeglas i ordförandeskapets arbete. Det är

viktigt att detta inte försvinner under

diskussionerna framöver.

Nu ska förhandlingarna börja. Det stora flertalet

medlemsstater har enligt regeringens bedömning en

ganska positiv grundhållning till direktivet, men

det finns rader av invändningar. Sverige har valt

att i det inledande skedet lägga en allmän

granskningsreservation på hela direktivet. Vi kommer

att driva våra frågor mycket klart och tydligt. Det

är klart att det inte går att utesluta att vi kommer

att kräva undantag på väldefinierade områden om vi

inte ser att tjänstedirektivet ändras ordentligt på

de punkter där vi har kritik att framföra.

Det handlar om att skapa det som är positivt, en

gemensam reglerad tjänstesektor i Europeiska

unionen. Det är bra. Det är bra också för svensk

ekonomi. Men det handlar också om att trygga

grundläggande svenska intressen, inte minst att vår

modell på arbetsmarknaden och vårt sätt att reglera

välfärden tryggas även när vi har ett

tjänstedirektiv på plats.

Per Bill (m): Vi är nog ganska överens om att om vi

inte får ett bra tjänstedirektiv kommer

Lissabonprocessen att bli ett ännu större fiasko än

den redan är.

Jag skulle vilja fråga om regeringens strategi när

det gäller några saker. Hur ser vi till att vi dels

kan göra våra egna undantag - en del av dem är vi

politiskt överens om, andra inte - dels se till att

vi på ett smidigt sätt kan förhandla ned den totala

mängden undantag - det är alltså 25 länder som alla

har långa listor på undantag - till någonting som

gör att det inte blir en schweizerost av hela

tjänstedirektivet?

Den andra frågan rör regeringens syn på temporära

undantag, det vill säga att man får tidsbegränsade

undantag. Är det en bra strategi?

Den tredje frågan handlar om hur vi så långt det

är möjligt kan se till att vi har en gemensam

strategi, det vill säga att regering och opposition

så långt möjligt har en gemensam strategi och driver

en svensk position i detta arbete.

Thomas Östros, näringsminister: Lissabonstrategin

har för Sveriges del varit framgångsrik. Vi driver

Lissabonstrategins frågor väldigt offensivt och gör

framsteg på flera områden som ju lyfts fram i ett

europeiskt sammanhang. Det är klart att vi också

skulle ha nytta av att fler länder i Europa gör

framsteg på Lissabonstrategins område. Då kan

tjänstedirektivet vara ett viktigt bidrag, men inte

på bekostnad av att vi måste avveckla delar i vår

modell som i själva verket är nyckeln till att vi är

framgångsrika i Lissabonstrategin, till exempel vår

arbetsmarknads funktionssätt som skapar flexibilitet

och trygghet på arbetsmarknaden och som gör att

löntagare vågar bejaka förändringar. Det är en

väldigt viktig avvägning för oss.

Det är klart att alla kommer att ha starka

synpunkter på direktivet. För svensk del kommer det

i det här skedet att handla om att driva de frågor

som vi menar måste kännas trygga och garanterade för

att vi ska ställa upp på ett direktiv. För Sveriges

del handlar det inte om att avstå från våra frågor

för att underlätta det gemensamma i det här skedet.

Vi måste vara tydliga. Men det är klart att i ett

läge där vi känner oss trygga med att de

grundläggande frågorna för svensk del är lösta har

vi goda möjligheter, tror jag, att bidra till en

lösning på andra områden.

Tempoära undantag? Inte om det gäller våra

grundläggande frågeställningar. Det ser jag inte som

en särskilt attraktiv väg.

Gemensam strategi? Ja, om vi behåller en gemensam

syn på vad som är viktigt, som kollektivavtalens

ställning, fackföreningsrörelsens möjligheter att

agera på vår arbetsmarknad. Om vi kan ha en gemensam

inställning när det gäller sjukvården och skyddet

för att ett tjänstedirektiv inte ska kommersialisera

vår sjukvård ser jag inga problem. Kan vi hitta

flera sådana områden kan vi säkert också utforma en

gemensam strategi.

Gunilla Wahlén (v): Näringsministern sade i sin

inledning att vi inte kommer att acceptera att

områden som vård, skola och omsorg drabbas negativt.

Vi har ju varit inne lite grann på sjukvården, bland

annat frågan om patientens rätt att välja vård i ett

annat land som landstinget betalar. Det handlar om

att jag som konsument ska välja vilket företag som

sköter det men det offentliga ska betala.

Nu vet jag att vår näringsminister är mycket

kunnig på ett annat område, nämligen skolan. Vi har

i dag privata skolor i kommunerna. Kommunen betalar

alltså till den privata skolan per elev. Kommer jag

som elev att också kunna välja att gå i skola i ett

annat land och kommer pengarna i så fall att följa

med till det andra landet? Om detta inte gäller

undrar jag: Hur kan det komma sig att jag som

konsument på skolans område inte kan välja en skola

utanför landet medan jag på sjukvårdens område

skulle kunna göra det?

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande! När

det gäller patienters möjlighet att välja sjukvård i

annat land är det ett exempel på hur domstolen

fattar beslut, vilket därmed blir praxis i hela

Europeiska unionen. Det har skett utan ett

tjänstedirektiv.

När jag ser på de förslag som nu finns i

tjänstedirektivet är min bedömning den att det är

ett försök att kodifiera det som domstolen redan

sagt ska gälla enligt de grundläggande fördragen.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men det

ändras inte av tjänstedirektivet utan är en

uttolkning av de grundläggande fördragen som vi har

att leva med. Detta visar ett av alla dilemman i EU-

arbetet, nämligen att om vi har för stora oreglerade

fält kommer domstolen att i efterhand göra

tolkningar av det som sägs i de grundläggande

fördragen.

Min bestämda åsikt är den att det inte finns något

som talar för att det skulle gälla skolan. Jag

tycker att det är alldeles fel att utforma skolan så

att det ska förekomma något slags tjänstehandel på

skolans område. Det ska vi inte ha i Sverige, och vi

bör inte heller ha det på europeisk basis.

Håkan Larsson (c): Näringsministern sade att det,

när förhandlingarna pågått ett tag, kan bli aktuellt

att kräva undantag på specifika områden. Därför vill

jag fråga: Menas det permanenta undantag eller

tillfälliga undantag?

Jag vill också fråga hur regeringen ser på

begreppet tillfällig tjänsteutövning. Hur lång tid

är en tillfällig tjänsteutövning? Kan man komma och

gå lite nu och då och det anses som tillfälligt

varje gång? Vad kommer man från svensk sida att säga

i förhandlingarna på det området? Det är väldigt

viktigt att vi får veta det.

Det kunde också vara intressant att höra hur

ministern ser på ursprungslandsprincipen som sådan.

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande! Det

är klart att vi i en förhandlingsstrategi också

måste ha möjlighet att säga att vi inte accepterar

det här. Det ger oss inte den trygghet som vi

eftersträvar, och då kommer vi att begära undantag.

Det är i det här skedet för tidigt att peka ut

sådana områden. Än så länge har vi i det inledande

skedet, tack vare ett aktivt arbete från

Regeringskansliet, nått vissa framgångar i det som

är våra hjärtefrågor. Men de måste komma så långt

att vi kan känna tryggheten.

Beträffande undantagen, om de ska vara permanenta

eller tillfälliga, var jag inne på detta tidigare.

När det gäller för oss verkligt grundläggande frågor

ser jag inte de tillfälliga undantagen som en

särskilt attraktiv lösning.

Beträffande tillfällig tjänsteutövning är min

bedömning egentligen den, som också andra gett

uttryck för i diskussionen, att det är en fråga som

i form inte är reglerad av en viss tidsperiod, utan

den måste vi fördjupa oss vidare i och föra

diskussioner kring. Jag kan i dag inte ange en

tidsperiod, och jag tror inte heller att detta

kommer att regleras så att det blir en väldefinierad

tidsperiod. I stället kommer det att skilja sig från

verksamhet till verksamhet. Det är emellertid en

fråga som vi måste vara väldigt uppmärksamma på.

Så till frågan om ursprungslandsprincipen. Här

finns naturligtvis ett starkt argument när det

gäller tillfällig gränsöverskridande verksamhet som

blir mer lätt att utföra om man har en

ursprungslandsprincip. Mot detta ska ställas vårt

intresse av att förhindra social dumpning och att vi

kan arbeta med kollektivavtal som metod. Dessa

frågor måste vägas mot varandra.

Om vi får sådana skrivningar och lösningar från

kommission och ordförandeskap att vi kan känna oss

trygga med att de utgångspunkter som vår fackliga

rörelse kräver fungerar ökar naturligtvis

möjligheterna att hantera ursprungslandsprincipen.

Utan dem blir det svårigheter. Det är därför vi

redan innan förhandlingarna börjat driver frågan om

de fackliga rättigheterna så starkt, nämligen för

att skydda svensk arbetsmarknads modell och

intressen.

Nils-Göran Holmqvist (s): Fru ordförande! En fråga

som vi diskuterade under förmiddagen, innan

näringsministern kom hit, var hur fort detta kommer

att gå. Hans Alldén från kommissionen var lite mer

positiv då han trodde att man skulle kunna hålla

tidsschemat till 2010, medan Håkan Jonsson från

Kommerskollegium trodde att det kommer att ta längre

tid.

Vad gör näringsministern och Regeringskansliet för

bedömning, kommer det tidsschema som nu är uppsatt

av kommissionen att hålla? Det är en fråga som är

intressant för hela samhället. Jag tänker närmast på

den fackliga organisationen. Kommer det att ta den

tid som sagts eller tar det mycket längre tid? Jag

skulle vilja ha en liten bedömning av hur

näringsministern ser på det hela.

Thomas Östros, näringsminister: Det är en viktig

fråga. Det är en fråga där jag också har en

bedömning, men låt mig börja med att be Göran Grén

från Utrikesdepartementet ge sin bedömning med tanke

på de procedurer vi har framför oss.

Göran Grén, Utrikesdepartementet: Det är

naturligtvis i hög grad en kristallkulefråga

samtidigt som det finns en fastlagd tidtabell i det

direktivutkast som föreligger. Den absolut mest

realistiska bild man kan ge av detta är att sätta

det i perspektivet av hur Europaparlamentet jobbar.

Vi får nu veta att man kommer att ha ett yttrande

klart i mitten av 2005. Man har börjat arbetet med

att ta fram papper, och det hölls en hearing förra

veckan.

Om man ser till rådets arbete, inte minst i ljuset

av de synpunkter och annat som andra medlemsstater

fört fram, tror jag att vi, efter att ha sett hur

det nederländska ordförandeskapet hanterar frågan

inför Konkurrenskraftsrådet den 25-26 november,

kommer att kunna vara lite mer Merlin och därmed

också kunna berätta vad kristallkulan säger.

Det man emellertid kan säga är att det

genomgående, sett till vad medlemsstaterna tycker,

finns en positiv trend. Inte minst har det i olika

utländska medier förkunnats vad framför allt större

medlemsstater sagt i den här frågan. Det är så gott

jag kan svara på frågan nu.

Thomas Östros, näringsminister: Min bedömning är den

att det i stor utsträckning kommer att handla om hur

kommande ordförandeskap bestämmer sig för att

hantera frågan. Det finns risker för att det drar ut

på tiden, men i och med att några stora

medlemsländer uttalat sig i positiv riktning kan det

ge kraft för kommande ordförandeskap att driva på

frågan. Det återstår att se. Det ligger inte helt

och fullt i vår hand.

Per Bill (m): Det har varit en lärorik och spännande

dag. Det har, tycker jag, varit en klassiskt svensk

dag. Vad menar jag med "klassiskt svensk"? Jo,

Svenskt Näringsliv finns här, LO finns här, TCO

finns här och våra fina myndigheter finns här.

Tillsammans försöker vi skapa oss en gemensam

verklighetsbild. Tillsammans försöker vi se hur vi

kan hitta en gemensam svensk ståndpunkt.

Jag tror att just den politiska viljan att hitta

en gemensam ståndpunkt är bra. Framför allt tycker

jag att den är bra om den handlar om att hitta en

gemensam verklighetsbild av hur nuläget är. Det tror

jag är det viktigaste. Att vi sedan kommer att ha

blå idéer, röda idéer och gröna idéer om

hur saker och ting kan göras ännu bättre är en sak,

men låt oss så långt det är möjligt bli överens om

vad detta tjänstedirektiv i alla sina detaljer faktiskt

innebär och så långt det är möjligt ta reda på vad de

olika principerna, som ibland korsar varandra,

innebär för oss i Sverige. Om vi kan komma så långt

tror jag att vi kan ha en mycket spännande politisk

debatt.

Vi tackar alla som kommit hit och förklarar

härmed denna hearing avslutad.