Bet. 2004/05:NU5

Näringsutskottets betänkande

2004/05:NU5

Särskild förvaltning av elnät

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag (prop. 2003/04:135) om särskild

förvaltning av elnät. Förslaget innebär att en lag om särskild förvaltning

av vissa elektriska anläggningar införs den 1 januari 2005. Enligt den

nya lagen skall en anläggning få ställas under särskild förvaltning om

koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt

ellagstiftningen. Lagen innefattar två former av särskild förvaltning,

nämligen förvaltningsföreläggande, som är mindre ingripande mot

koncessionshavaren, och tvångsförvaltning, som är mer ingripande. Syftet

med den särskilda förvaltningen är i båda fallen att åstadkomma en

tillfredsställande förvaltning. Om emellertid en sådan förvaltning

sannolikt inte kan åstadkommas eller sannolikt inte blir bestående sedan

en eventuell tvångsförvaltning upphört får staten lösa in anläggningen,

varvid expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas.

I betänkandet behandlas även en motion med begäran om en precisering av

kriterierna för när en anläggning skall kunna ställas under särskild

förvaltning. Utskottet avstyrker motionen och redovisar sin syn i frågan.

Motionen får stöd i en reservation (m, fp, kd), där det krävs att

lagstiftningen mer uttryckligt skall ange vilka bestämmelser i

ellagstiftningen som en koncessionshavare skall bryta mot för att riskera

särskild förvaltning; i avvaktan på ett sådant klarläggande bör

propositionen avslås.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Särskild förvaltning av elnät

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om särskild förvaltning av

vissa elektriska anläggningar och till lag om ändring i ellagen (1997:857).

Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:135 och avslår motion

2003/04:N19.

Reservation (m, fp, kd)

Stockholm den 12 oktober 2004

På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie Granlund (s),

Ingegerd Saarinen (mp), Sylvia Lindgren (s), Berit Högman (s), Maria

Larsson (kd), Lennart Beijer (v), Karl Gustav Abramsson (s), Carina

Adolfsson Elgestam (s), Yvonne Ångström (fp), Åsa Torstensson (c), Anne

Ludvigsson (s), Anne-Marie Pålsson (m), Lars Johansson (s), Reynoldh

Furustrand (s), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och Anders

Sjölund (m).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels proposition 2003/04:135 om särskild förvaltning av elnät,

dels en motion som väckts med anledning av propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposition 2003/04:135 om särskild förvaltning av elnät föreslås

införandet av en lag om särskild förvaltning av vissa elektriska

anläggningar. Den föreslagna lagen innebär att om en koncessionshavare i

väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen

skall dennes anläggning ställas under särskild förvaltning. Beslut om

särskild förvaltning meddelas av länsrätten på ansökan av nätmyndigheten.

Det skall finnas två former av särskild förvaltning, förvaltningsföreläggande

och tvångsförvaltning. Syftet med den särskilda förvaltningen är i båda

fallen att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Om en sådan

förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas får staten lösa in anläggningen,

varvid expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas.

Utskottets överväganden

Propositionen

Skälen för införande av en lag om särskild förvaltning av elnät

Enligt gällande bestämmelser i ellagen (1997:857) skall nätkoncessionen

återkallas om en koncessionshavare i väsentlig mån åsidosätter sina

skyldigheter. Ellagen innehåller emellertid inga bestämmelser om vad

som skall ske efter det att en nätkoncession återkallats. Någon rätt

för staten att lösa in ledningen eller ledningsnätet eller att tvinga

fram en överlåtelse finns inte. Följden av en återkallelse blir att

anläggningens innehavare inte längre får använda anläggningen. Detta

får i sin tur till följd att överföringen av el upphör på nätet och

alla elanvändare blir utan el. Det påtalas i propositionen att en sådan

situation är oacceptabel och att en återkallelse av en nätkoncession i

praktiken därmed inte kan ske. Någon annan form av sanktion mot en

misskötsam koncessionshavare måste därför införas.

Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

Regeringen föreslår att en anläggning skall ställas under särskild

förvaltning av en förvaltare efter beslut av länsrätten om innehavaren

av en nätkoncession för en anläggning i väsentlig mån inte fullgör sina

skyldigheter enligt ellagstiftningen. I propositionen påpekas att det

i praktiken blir två olika former av misskötsamhet som kan leda till

särskild förvaltning, nämligen eftersatt underhåll av anläggningen

och/eller ovilja eller oförmåga att följa ellagstiftningens bestämmelser.

Syftet med en särskild förvaltning är att åstadkomma en tillfredsställande

förvaltning för anläggningen, dvs. att misskötsamheten skall upphöra.

Detta uppnås genom att en särskild förvaltare helt eller delvis övertar

förvaltningen av den berörda anläggningen medan koncessionshavaren i

motsvarande mån fråntas förvaltningen.

Vidare innebär förslaget att det skall finnas två former av särskild

förvaltning - förvaltningsföreläggande och tvångsförvaltning. Om en

varaktig tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas

har staten, enligt regeringens förslag, rätt att lösa in anläggningen.

Ärenden om att ställa en elektrisk anläggning under särskild förvaltning

skall prövas av den länsrätt inom vars domkrets nätmyndigheten är belägen.

Nätmyndigheten är för närvarande Statens energimyndighet som har sitt

säte i Eskilstuna. Den är därmed belägen inom domkretsen för Länsrätten

i Södermanlands län.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.

Förutsättningar för ingripande

Enligt förslaget i propositionen skall, som redan nämnts, en anläggning

få ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren i väsentlig

mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen. De anläggningar

som avses är ledningar och ledningsnät som används med stöd av nätkoncession

enligt ellagen.

I propositionen förordas att kriterierna för att besluta om särskild

förvaltning skall vara desamma som hittills gällt för återkallelse av

koncession. Enligt nuvarande reglering skall en återkallelse ske om en

nätkoncessionshavare i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter

enligt ellagstiftningen. En återkallelse kan bara bli aktuell vid

omfattande misskötsamhet från koncessionshavarens sida. Det framhålls i

propositionen att bestämmelsen om återkallelse är allmänt hållen då det

i lagstiftningen inte går att mer precist ange vilken typ av misskötsamhet

som skall föranleda återkallelse. Samtidigt påpekas att särskild

förvaltning inte kan anses vara en fullt lika ingripande åtgärd som

återkallelse av koncession. En återkallelse innebär att koncessionshavarens

egendom inte längre får användas och att de intäkter som följer av

verksamheten därför bortfaller helt. Särskild förvaltning innebär att

koncessionshavaren förlorar rådigheten över sin egendom, men verksamheten

får fortsätta och det överskott som verksamheten eventuellt genererar

tillfaller koncessionshavaren. Regeringen betonar även att särskild

förvaltning inte är en alternativ ingripandeform utan en sista åtgärd

som får tas till när andra tvångsmedel har använts utan att de lett

till önskat resultat.

Elnätsutredningen föreslog (SOU 2001:73) att en anläggning skulle få

ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren i väsentlig

mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen och dessa

brister i förvaltningen av anläggningen innebär att elförsörjningen

eller elmarknadens funktion hotas. Enligt regeringens uppfattning medför

det tillägg som utredningen föreslagit vissa nackdelar. Regeringen menar

att utredningens förslag innebär att koncessionshavaren kan bryta mot

vissa bestämmelser, även mycket allvarliga, utan att riskera ett beslut

om särskild förvaltning medan brott mot andra bestämmelser däremot kan

få denna följd. Det finns, enligt regeringens uppfattning, ingen anledning

att ge en misskötsam koncessionshavare denna möjlighet. Vidare kan det

uppstå tveksamheter huruvida brott mot en viss bestämmelse innebär ett

hot mot elöverföringen eller elmarknadens funktion eller inte.

Regeringen anser att en prövning, om frågan om särskild förvaltning

blir aktuell, skall ske på grundval av koncessionshavarens hela

misskötsamhet. En samlad bedömning skall då ske där koncessionshavarens

intressen vägs mot samhällets intresse av att samtliga bestämmelser

inom ellagstiftningen iakttas, oavsett vilka intressen dessa bestämmelser

är avsedda att skydda.

Föremålet för särskild förvaltning

I det fall en misskötsam koncessionshavare innehar flera anläggningar

och misskötsamheten endast hänför sig till en del av anläggningarna

skall bara dessa ställas under särskild förvaltning. Detta skall dock

endast gälla i den utsträckning som den samlade förvaltningen av samtliga

anläggningar inte försvåras i nämnvärd omfattning.

Regeringen menar att utgångspunkten vid bedömningen av denna fråga bör

vara att ett beslut om särskild förvaltning inte bör ges större omfattning

än som krävs för att uppnå syftet med den särskilda förvaltningen, dvs.

att koncessionshavarens misskötsamhet upphör och de problem som drabbat

elmarknaden och dess kunder till följd av denna misskötsamhet försvinner.

Det påtalas även att ett beslut om särskild förvaltning, utöver själva

anläggningen i teknisk bemärkelse, också måste omfatta ytterligare

egendom som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas.

Den föreslagna möjligheten att ingripa mot misskötsamma koncessionshavare

bör dock inte omfatta staten som koncessionshavare. I praktiken gäller

det stamnätet och ett antal utlandsförbindelser som används med stöd av

ett stort antal nätkoncessioner, vilka innehas av staten och drivs av

Affärsverket svenska kraftnät. Undantaget skall dock inte gälla av staten

helt eller delvis ägda aktiebolag som innehar nätkoncessioner.

Formen för ingripande

När det gäller formen för ingripande skall det enligt regeringens förslag

finnas två former av särskild förvaltning: förvaltningsföreläggande,

som är mindre ingripande mot koncessionshavaren, och tvångsförvaltning,

som är mer ingripande.

Det framhålls i propositionen att utgångspunkten vid valet mellan dessa

två former skall vara att ingripandet inte bör vara mer omfattande än

som krävs för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Vid

bedömningen skall det inte bara beaktas om en tillfredsställande

förvaltning kan åstadkommas under den tid den särskilda förvaltningen pågår

utan även om en sådan förvaltning kan antas bli bestående under tiden

därefter.

I de fall misskötsamheten bottnar i ren ovilja att följa de bestämmelser

som omgärdar nätverksamheten måste man ofta vidta åtgärder av mer

ingripande karaktär, sägs det i propositionen. I dessa fall bör därför

den särskilda förvaltningen få formen av tvångsförvaltning. Tvångsförvaltning

kan även bli aktuell i de fall då misskötsamheten inte beror på bristande

vilja att följa regelverket, men det bedöms som utsiktslöst att

koncessionshavaren inom rimlig tid kan bygga upp sin kompetens eller sina

ekonomiska resurser. Målet för den särskilda förvaltningen då sådana

situationer föreligger blir i många fall inte att koncessionshavaren

efter en tid återtar förvaltningen av anläggningen utan att någon annan

övertar driften av denna. Om en frivillig överenskommelse med denna

innebörd inte kan uppnås föreslås en möjlighet för staten att inlösa

anläggningen från koncessionshavaren.

Förvaltningsföreläggande

Enligt regeringens förslag skall koncessionshavaren vid ett

förvaltningsföreläggande föreläggas att genom ett förvaltningsavtal överlämna

förvaltningen, helt eller delvis, till en av honom utsedd förvaltare.

Om

länsrätten finner att ett förvaltningsföreläggande är den lämpligaste

formen för den särskilda förvaltningen skall koncessionshavaren åläggas

att inom viss tid till länsrätten ge in ett avtal varigenom förvaltningen

av den särskilda egendom som anges i föreläggandet överlämnas till en

särskild förvaltare. I föreläggandet skall de missförhållanden som har

föranlett föreläggandet anges.

När förvaltningsavtalet har getts in till länsrätten skall länsrätten

pröva huruvida avtalet kan godkännas eller ej. Avgörande i denna prövning

är om avtalet har ett sådant innehåll att det kan antas leda till en

tillfredsställande förvaltning av anläggningen. Förvaltaren behöver

inte överta förvaltningen i vidare omfattning än vad som behövs för att

missförhållandena skall kunna rättas till.

Under den tid som förvaltningsavtalet gäller skall dels de missförhållanden

som råder rättas till, dels koncessionshavaren ges möjlighet att bygga

upp sina ekonomiska resurser och sin kompetens så att denne på sikt kan

återta förvaltningen av sitt nät. Därför bör förvaltningsavtalets

giltighetstid inte vara alltför kort. En lämplig minimitid bör vara ett

år, sägs det i propositionen.

Länsrättens och statsmakternas befattning med ärendet upphör i och med

godkännandet av förvaltningsavtalet. Nätmyndigheten kommer dock att,

inom ramen för sitt tillsynsansvar enligt ellagen, kunna följa utvecklingen

hos den berörda anläggningen.

I det fall koncessionshavaren inte ger in ett förvaltningsavtal till

länsrätten eller om ett ingivet förvaltningsavtal inte kan godkännas

skall länsrätten i allmänhet genast förordna om tvångsförvaltning. Om

ett ingivet förvaltningsavtal endast har några mindre brister skall det

dock finnas en möjlighet för koncessionshavaren att rätta till detta

innan länsrätten slutligen tar ställning i målet.

Tvångsförvaltning

Om förhållandena är sådana att ett förvaltningsföreläggande inte är

tillräckligt för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning skall

länsrätten förorda om tvångsförvaltning av den berörda anläggningen.

Vid tvångsförvaltning skall hela förvaltningen av anläggningen överlämnas

till en förvaltare som utses av länsrätten och nätmyndigheten skall

utöva tillsyn över tvångsförvaltningen.

Det skall åligga nätmyndigheten att föreslå en förvaltare, varefter den

föreslagne förvaltarens lämplighet prövas av länsrätten. Förvaltarens

främsta uppgift är att verka för att de missförhållanden som föranlett

tvångsförvaltningen undanröjs så att en tillfredsställande förvaltning

kan åstadkommas. Förvaltaren skall därför så snart som möjligt utarbeta

en plan för hur en sådan förvaltning skall kunna åstadkommas. Sedan

förvaltaren utarbetat denna plan skall den ges in till länsrätten som

på grundval av planen beslutar hur länge tvångsförvaltningen skall pågå.

Denna tid, sägs det i propositionen, får avgöras från fall till fall

men det bör inte i något fall beslutas om längre tid än fem år. Vidare

skall länsrätten ha möjlighet att förlänga tiden, dock med högst tre år

i taget, om det vid förvaltningstidens slut visar sig att det ännu inte

gått att komma till rätta med de problem som föranlett tvångsförvaltningen.

Länsrätten skall även ha möjlighet att besluta att förvaltningen skall

upphöra i förtid om det visar sig att skälen för tvångsförvaltning inte

längre föreligger.

Förvaltaren skall, utöver skyldigheten att undanröja de missförhållanden

som föranlett tvångsförvaltningen, i övrigt förvalta anläggningen på

ett tillfredsställande sätt. Förvaltningen finansieras uteslutande med

de medel som genereras i verksamheten och de lån som förvaltaren eventuellt

tar upp. Samtliga dessa medel tillhör koncessionshavaren men disponeras

för dennes räkning av förvaltaren.

Om förvaltaren skulle missköta sitt uppdrag blir inte följden att

anläggningen på nytt ställs under särskild förvaltning utan följden blir

att förvaltaren byts ut.

Tvångsförvaltning utan resultat

I propositionen föreslås att staten får lösa in anläggningen om en

bestående tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas.

Regeringen påpekar att tvångsförvaltning i vissa situationer inte kommer

att framstå som meningsfull. Det kan vara fallet när det inte går att

skaffa fram behövligt kapital för anläggningens upprustning. En annan

situation kan vara att frågan om tvångsförvaltning har aktualiserats av

koncessionshavarens ovilja att följa ellagstiftningens bestämmelser.

Mot bakgrund av detta bör det i lagen finnas en möjlighet för staten

att lösa in anläggningen. Enligt regeringen bör det finnas möjlighet

att besluta om inlösen såväl då frågan om tvångsförvaltning aktualiseras

som under pågående tvångsförvaltning.

Som förutsättning för inlösen föreslås gälla att en tillfredsställande

förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas eller att en tillfredsställande

förvaltning sannolikt inte blir bestående sedan en eventuell tvångsförvaltning

har upphört.

Övrig lagstiftning

Regeringen föreslår att möjligheten i ellagen att återkalla en nätkoncession

vid koncessionshavarens misskötsamhet tas bort och ersätts med en

obligatorisk återkallelse då en elektrisk anläggning löses in av staten

enligt den i propositionen föreslagna lagen.

Egendomsskyddet

Regeringen gör bedömningen att den föreslagna lagen är förenlig med

bestämmelserna om egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen.

Enligt regeringsformen (2 kap. 18 § första stycket) är varje medborgares

egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det

allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant

förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark

eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna

intressen. Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande

tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för

förlusten enligt grunder som anges i lag.

Enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen skall

varje medborgare ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas

sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar

som anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser.

I propositionen påpekas att de ingrepp som kan komma i fråga enligt de

föreslagna bestämmelserna aktualiseras vid sådan misskötsamhet från

koncessionshavarens sida som består i eftersatt underhåll av nätet,

åsidosättande av de bestämmelser som syftar till att upprätthålla en

fungerande elmarknad och åsidosättande av de bestämmelser som syftar

till att upprätthålla elsäkerheten. Vid eftersatt underhåll kan kunderna

drabbas av frekventa och långvariga strömavbrott men även av dålig

kvalitet på överföringen, vilket i sin tur kan skada känslig elektronisk

utrustning. Vidare kan misskötsamhet som skadar elmarknadens funktion

få ett flertal negativa konsekvenser. Om inte mätning och rapportering

fullgörs blir det svårt eller i vissa fall omöjligt för elleverantörerna

att beräkna hur mycket el varje kund har förbrukat. När det gäller brott

mot elsäkerhetsbestämmelserna kan sådan misskötsamhet hota människors

liv, hälsa och egendom och även framkalla störningar i driften av andra

elektroniska anläggningar. Sådana störningar kan vara både farliga och

kostsamma.

Enligt regeringens mening är det uppenbart att de ingrepp som nu föreslås

skall få vidtas för att tillgodose angelägna allmänna intressen och

alltså i det allmännas intresse. Vid inlösen föreligger rätt till

ersättning enligt de grunder som anges i expropriationslagen. Regeringen

anser därför att de åtgärder som föreslås ryms inom gränsen för vad som

är tillåtet enligt såväl regeringsformen som Europakonventionen.

Motionen

Ett tillkännagivande med begäran om en precisering av kriterierna för

när en anläggning skall kunna ställas under särskild förvaltning framställs

i motion 2003/04:N19 (m). Motionärerna påpekar att de i huvudsak delar

regeringens uppfattning. När det gäller förutsättningarna för ett

ingripande anser de emellertid att regeringens formuleringar är alltför

vaga. Med hänvisning till vad Konkurrensverket anfört i sitt remissyttrande

menar motionärerna att kriterierna för att en anläggning skall kunna

ställas under särskild förvaltning måste preciseras.

I motionen påpekas även att Svensk Energi i sitt remissvar har ifrågasatt

om den föreslagna regleringen är förenlig med bestämmelserna om

egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen. Av omsorg om

egendomsrätten förutsätter motionärerna - utan något särskilt yrkande -

att den nya lagen kommer att tillämpas ytterst restriktivt och endast

när de allmänna intressena riskerar att lida allvarlig skada. Vidare

sägs det i motionen att det även mot denna bakgrund är viktigt att det

sker en precisering av kriterierna för när en anläggning kan tas under

särskild förvaltning.

Vissa kompletterande uppgifter

Utredningar

Frågan om tvångsåtgärder för att säkerställa fortsatt elöverföring vid

upphörande av koncession har behandlats av en rad tidigare utredningar,

däribland Ellagstiftningsutredningen (SOU 1995:108), vilken hade till

uppgift att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet. Utredningen

föreslog att de återkallelsegrunder för nätkoncession som gällde enligt

1902 års ellag i huvudsak skulle kvarstå oförändrade. Vidare föreslogs

att det skulle skapas en möjlighet för staten att, om en nätkoncession

återkallas eller i annat fall upphör att gälla, mot ersättning förfoga

över ledningen eller ledningsnätet under en begränsad tid, högst fem år.

I den proposition om ny ellag (prop. 1996/97:136, s. 53) som överlämnades

till riksdagen i maj 1997 gjorde regeringen bedömningen att ett ledningsnät,

vid återkallelse av en nätkoncession, bör kunna ställas under

tvångsförvaltning för att trygga en säker elförsörjning. Regeringen ansåg

dock att den närmare utformningen av tvångsförvaltningen borde utredas

vidare.

Regeringen beslutade i november 1999 att tillkalla en utredare med

uppdrag att utreda om bestämmelserna om nätverksamhet i ellagen behövde

ändras - Elnätsutredningen. Den särskilde utredaren (direktör Sten

Kjellman) skulle bl.a. lämna förslag till regler för tvångsförvaltning

av nätkoncession.

Elnätsutredningen föreslog, som nämnts, i slutbetänkandet om elnätsföretag

- särskild förvaltning och regionnätstariffer (SOU 2001:73) att en

anläggning får ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren

i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen

och dessa brister i förvaltningen av anläggningen innebär att elförsörjningen

eller elmarknadens funktion hotas.

Utredningen övervägde bl.a. frågan om ett tillräckligt rekvisit för

ingripande skulle vara att anläggningsinnehavaren i väsentlig mån inte

fullgör sina skyldigheter enligt ellagen, enligt föreskrifter som

meddelats med stöd av lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen, dvs.

en lydelse motsvarande den i ellagens 2 kap. 18 § andra punkten

beträffande återkallelse av koncession. Mot bakgrund av att ett beslut om

särskild förvaltning innebär ett väsentligt ingrepp för den enskilde

efter myndighetsbeslut föreslog utredningen som ytterligare rekvisit

för lagens tillämpning att det föreligger ett hot mot elförsörjningen

eller elmarknadens funktion.

Beträffande elsäkerheten påpekade utredningen att tillsynsmyndigheten

har rätt att förordna om rättelse på nätinnehavarens bekostnad och att

förbjuda användandet av en elektrisk anläggning som är i ett sådant

skick eller används på ett sådant sätt att uppenbar fara för person

eller egendom uppstår. Det finns enligt utredningen därför ingen anledning

att rena elsäkerhetsfrågor skall kunna leda till särskild förvaltning.

Elnätsutredningen tog även upp frågan om förenligheten med egendomsskyddet

i regeringsformen och äganderättsskyddet i Europakonventionen. Utredningens

slutsats var att deras förslag inte utgjorde en för den enskilde

oproportionerligt betungande åtgärd. Det påpekades att det allmänna intresse

som är grunden för ett ingripande måste anses synnerligen starkt,

eftersom det är fråga om situationer då koncessionshavaren inte bara i

väsentlig mån brutit mot sina skyldigheter enligt ellagen eller

föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller villkor i nätkoncessionen

utan då därutöver elförsörjningen eller elmarknadens funktion hotas.

Yttranden över Elnätsutredningens förslag

Konkurrensverket framför i sitt remissyttrande (dnr 848/2001) över

slutbetänkandet av Elnätsutredningen att verket inte har några avgörande

invändningar mot förslaget om särskild förvaltning. Det påtalas dock

att det i utredningens förslag till lag om särskild förvaltning inte

konkretiseras vilka brister som krävs för att särskild förvaltning skall

komma i fråga. Av lagförslaget framgår endast att särskild förvaltning

kan komma i fråga när anläggningsinnehavaren i väsentlig mån inte fullgör

sina skyldigheter. Eftersom bristerna inte närmare preciseras ger

lagförslaget utrymme för visst godtycke vid avgörandet om en viss typ av

agerande kan leda till särskild förvaltning, sägs det i yttrandet.

Svensk Energi framhåller i sitt remissyttrande (dnr N2000/8740/ESP)

över Elnätsutredningens slutbetänkande att särskild förvaltning endast

bör kunna tillgripas när elförsörjningen (egentligen elöverföringen)

hotas. I de fall elmarknadens funktion hotas bör i första hand nätmyndigheten

förelägga nätföretaget vid vite att följa aktuella lagar och föreskrifter.

I andra hand bör nätföretagets misskötsamhet åtgärdas på företagets

bekostnad. I sitt yttrande skriver Svensk Energi följande rörande

särskild förvaltning.

Svensk Energi stödjer att möjlighet till särskild förvaltning införs i

de grövsta fallen av misskötsamhet där elöverföringen allvarligt hotas.

Däremot finns det inte något skäl att låta denna mycket ingripande

tvångsreglering gälla för de fall elmarknadens funktion hotas. Detta

beror inte på att skyddsvärdet för elmarknadens funktion skulle vara

mindre, utan på att det finns andra minst lika effektiva medel att

tillgripa. Åtgärder som inte är så ingripande för den enskilde. Redan

idag kan Nätmyndigheten förelägga ett nätföretag vid vite att rätta

till denna typ av brister. Vitet kan sedan höjas tills rättelse sker.

Om detta inte skulle anses tillräckligt kan man också tänka sig att

införa regler motsvarande dem som redan finns beträffande elsäkerhetsbrister.

I dessa fall får Elsäkerhetsverket som tillsynsmyndighet förordna om

rättelse på nätkoncessionshavarens bekostnad. Av utredningen framgår

att detta förfarande övervägts men att en sådan bestämmelse inte skulle

fungera effektivt i praktiken (sid. 62 f.). Det saknas dock en motivering

om varför den inte skulle fungera och vad som skiljer den från nyss

nämnda regel om brister i elsäkerheten. Då det numera finns flera företag

som i egenskap av ombud ombesörjer mätning, beräkning, rapportering och

leverantörsbyten finns det inga hinder för att införa en regel där sådana

ombud kunde anlitas på nätföretagets bekostnad. Svensk Energi kan inte

se någon risk för ineffektivitet vid införande av en sådan bestämmelse

i de svårartade fall då det skulle anses otillräckligt med Nätmyndighetens

möjligheter till vitesförelägganden. Tvärtom borde ett sådant förfarande

bli snabbare, billigare och därmed effektivare för samhället.

Ovan föreslagna alternativa förfaranden skulle också stämma bättre

överens med de regleringar som finns om egendomsskyddet i regeringsformen

och om äganderättsskyddet i Europakonventionen. Där framhålls att

ingreppet skall vara proportionerligt i förhållande till sitt syfte.

Egendomsrätten i regeringsformen och Europakonventionen

Bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen om egendomsskyddet har

följande lydelse.

Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå

sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation

eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker

användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose

angelägna allmänna intressen.

Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå

sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan

ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna

inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående

markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller

skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del

av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges

i lag.

Vidare föreskrivs i 2 kap. 23 § regeringsformen att lag eller annan

föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av

den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna.

Europakonventionens reglering av egendomsskyddet återfinns i artikel 1

i det första tilläggsprotokollet till konventionen och lyder som följer.

Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin

egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse

och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna

grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra

sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet

av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att

säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och

viten.

Utskottets ställningstagande

Då det svenska samhället i hög grad är beroende av el som energikälla

är det angeläget att elöverföringen fungerar tillfredsställande. Som

redogjorts för i propositionen innehåller ellagen en rad bestämmelser

som syftar till att säkerställa detta. De möjligheter som i dag finns

att ingripa mot oseriösa nätföretag är i huvudsak förelägganden vid

vite eller återkallelse av nätkoncession. Möjligheten att återkalla en

nätkoncession begränsas dock i praktiken av att lagen inte anger hur

den fortsatta elförsörjningen skall ske om koncessionen återkallas.

Regeringen har därför föreslagit att en ny lag om särskild förvaltning

av vissa elektriska anläggningar införs. Förslaget innebär att två

ingripandeformer införs, nämligen förvaltningsföreläggande och

tvångsförvaltning. Därtill skall det finnas en möjligheten för staten att,

när en tvångsförvaltning inte framstår som meningsfull, lösa in

anläggningen.

Eftersom nuvarande bestämmelse i ellagen inte går att använda på ett

verkningsfullt sätt välkomnar utskottet regeringens förslag. Vidare är

utskottet positivt till de olika former av ingripande som förslaget

innefattar, vilka enligt utskottets mening borgar för att inte en mer

ingripande tvångsåtgärd behöver begagnas än som fordras för att rätta

till de aktuella missförhållandena.

I den motion som väckts med anledning av propositionen anförs att

kriterierna för när en anläggning skall kunna ställas under särskild

förvaltning bör preciseras. Motionärerna berör även frågan om förenligheten

med egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen. Utskottet

vill med anledning därav anföra följande. Enligt förslaget får en

anläggning ställas under särskild förvaltning om koncessionshavaren i

väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen.

Särskild förvaltning kan därför, enligt utskottets bedömning, bara bli

aktuell vid omfattande misskötsamhet från koncessionshavarens sida. I

propositionen betonas även att särskild förvaltning inte är en alternativ

ingripandeform utan en sista åtgärd som får tas till när andra tvångsmedel

har använts utan att de lett till önskat resultat. Det antagande som

görs i motionen om att den nya lagen kommer att tillämpas ytterst

restriktivt delas därför av utskottet. Att däremot i lagstiftningen

precisera kriterierna för när särskild förvaltning kan bli aktuell öppnar

enligt utskottets mening för att en koncessionshavare kan bryta mot

vissa bestämmelser i ellagstiftningen, även mycket allvarligt, utan att

riskera ett beslut om särskild förvaltning. Utskottet anser att prövningen

om särskild förvaltning bör ske på grundval av koncessionshavarens hela

misskötsamhet. När det gäller förslagets förenlighet med egendomsskyddet

avviker utskottets uppfattning inte från regeringens.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker motion

2003/04:N19 (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstagande har föranlett

följande reservation.

Särskild förvaltning av elnät (m, fp, kd)

av Maria Larsson (kd), Yvonne Ångström (fp), Anne-Marie Pålsson (m),

Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och Anders Sjölund (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande

lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N19

och avslår proposition 2003/04:135.

Ställningstagande

Det svenska samhället är i hög grad beroende av el, varför det är

angeläget att elöverföringen fungerar tillfredsställande. Ellagen innehåller

en rad bestämmelser för att säkerställa detta. De möjligheter som i dag

finns att ingripa mot koncessionshavare som inte följer bestämmelserna

är i huvudsak förlägganden vid vite eller återkallelse av nätkoncession.

Som konstateras i propositionen begränsas möjligheten att återkalla en

nätkoncession i praktiken av att det i lagen inte anges hur den fortsatta

elförsörjningen skall ske om koncessionen återkallas. Regeringen har

därför föreslagit att en ny lag om särskild förvaltning av vissa elektriska

anläggningar införs. Förslaget innebär att två ingripandeformer införs,

nämligen förvaltningsföreläggande och tvångsförvaltning. Därtill skall

det enligt regeringens förslag finnas en möjlighet för staten att, när

en tvångsförvaltning inte framstår som meningsfull, lösa in anläggningen.

Vi delar i huvudsak regeringens uppfattning och är positiva till att en

möjlighet till särskild förvaltning införs för de grövsta fallen av

misskötsamhet där elöverföringen hotas. På en avgörande punkt har vi

dock invändningar mot regeringens förslag. Det handlar om vilka

förutsättningar som skall gälla för ett ingripande. Enligt regeringens

förslag får en anläggning ställas under särskild förvaltning om

koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt

ellagstiftningen. Vi anser att detta är en alltför vag formulering som

ger utrymme för visst godtycke vid avgörande om en viss typ av agerande

skall leda till särskild förvaltning. Vi menar därför att det av

lagstiftningen mer uttryckligt bör framgå vilka bestämmelser i ellagstiftningen

som en koncessionshavare skall bryta mot för att riskera särskild

förvaltning.

Enligt Elnätsutredningens förslag skulle en förutsättning för ett

ingripande i form av särskild förvaltning vara att en anläggningsinnehavare

i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen

och att dessa brister i förvaltningen av anläggningen innebär att

elförsörjningen eller elmarknadens funktion hotas. Regeringen menar, till

skillnad från utredningen, att även brott mot elsäkerhetsbestämmelserna

skall kunna leda till beslut om särskild förvaltning. Då ingreppet mot

den enskilde näringsutövaren är så starkt borde det enligt vår mening

begränsas till att omfatta ett hot mot elöverföringen för att särskild

förvaltning skall kunna tillgripas. När det gäller frågor om elsäkerhet

har, som Elnätsutredningen påpekat, tillsynsmyndigheten rätt att förordna

om rättelse på nätinnehavarens bekostnad och att förbjuda användandet

av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på

ett sådant sätt att uppenbar fara för person eller egendom uppstår. Det

finns därför, anser vi, ingen anledning att rena elsäkerhetsfrågor skall

leda till särskild förvaltning. Även när det gäller elmarknadens funktion

bör liknande ingripandeformer som gäller för elsäkerhet, i likhet med

vad Svensk Energi gett uttryck för i tidigare refererade remissyttrande,

kunna nyttjas.

Vi vill även, med omsorg om egendomsrätten, betona vikten av att lagen

kommer att tillämpas ytterst restriktivt och endast när de allmänna

intressena är på väg att lida allvarlig skada. Särskild förvaltning bör

bara kunna användas när ingen annan åtgärd är möjlig för att lösa ett

för samhället angeläget intresse.

Riksdagen bör därför besluta att återvisa propositionen till regeringen

som därefter har att ta det ovan sagda i beaktande innan en ny proposition

i ärendet föreläggs riksdagen. Med det sagda tillstyrker vi nämnda motion

och avstyrker propositionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2003/04:135 Särskild förvaltning av elnät:

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar,

lag om ändring i ellagen (1997:857).

Följdmotion

2003/04:N19 av Per Bill m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om precisering av kriterierna för när en anläggning skall kunna

ställas under särskild förvaltning.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om särskild förvaltning av vissa elektriska

anläggningarHärigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Tillämpningsområde och definitioner

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om särskild förvaltning och om

inlösen av elektriska anläggningar.

Med elektrisk anläggning avses i denna lag en starkströmsanläggning med

däri ingående särskilda föremål för överföring av el.

Med nätmyndigheten avses i denna lag den myndighet som, enligt 1 kap.

7 § ellagen (1997:857), av regeringen utsetts att handlägga de frågor

som ligger på nätmyndigheten.

Förutsättningar och former för särskild förvaltning

2 § Om ett nätföretag, som använder en elektrisk anläggning med stöd av

en nätkoncession enligt 2 kap. 1 § första stycket ellagen (1997:857),

i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagen, enligt

föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller enligt villkor

i nätkoncessionen, skall länsrätten, efter ansökan av nätmyndigheten,

besluta om särskild förvaltning av den elektriska anläggningen.

Om ett nätföretag använder en elektrisk anläggning utan stöd av

nätkoncession, där sådan behövs, skall länsrätten, efter ansökan av

nätmyndigheten, besluta om särskild förvaltning av den elektriska anläggningen.

Ansökan om särskild förvaltning skall göras hos den länsrätt inom vars

domkrets nätmyndigheten är belägen.

Sådana beslut som avses i första och andra styckena får meddelas bara

om anläggningen alltjämt behövs för en säker elförsörjning.

Den särskilda förvaltningen skall utformas så, att en tillfredsställande

förvaltning av den berörda anläggningen kan åstadkommas.

3 § Ett beslut om särskild förvaltning omfattar, utöver nätföretagets

elektriska anläggning, den egendom som krävs för att verksamheten vid

anläggningen skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

I ett beslut om särskild förvaltning skall länsrätten förelägga

nätföretaget att helt eller delvis överlämna förvaltningen till en särskild

förvaltare (förvaltningsföreläggande). Om ett sådant föreläggande

sannolikt inte är tillräckligt för att åstadkomma en tillfredsställande

förvaltning, skall länsrätten i stället förordna att anläggningen skall

ställas under förvaltning av en särskild förvaltare (tvångsförvaltning).

Under den tid som den särskilda förvaltningen pågår skall den särskilde

förvaltaren, i stället för nätföretaget, anses som innehavare av den

nätkoncession med vars stöd den elektriska anläggningen används eller,

om 2 § andra stycket är tillämpligt, som den som senast haft nätkoncession

för anläggningen. Om förvaltningen endast delvis har överlämnats till

en särskild förvaltare gäller detta bara förvaltningen av de angelägenheter

som har överlämnats till den särskilde förvaltaren.

Ett beslut om särskild förvaltning får inte avse en elektrisk anläggning

som används med stöd av en nätkoncession som innehas av staten. Detsamma

gäller om staten använder en elektrisk anläggning utan stöd av nätkoncession,

där sådan behövs.

4 § Om ett beslut om särskild förvaltning riktas mot någon som innehar

mer än en nätkoncession och bristerna enligt 2 § första stycket inte

gäller samtliga anläggningar, skall beslutet bestämmas att avse endast

anläggning till vilken bristerna är att hänföra. Beslutet skall dock ha

avseende på samtliga anläggningar, om det krävs för att den samlade

förvaltningen av dessa anläggningar inte skall försvåras i nämnvärd

omfattning.

Inlösen

5 § Om en tillfredsställande förvaltning av en elektrisk anläggning

sannolikt inte kan åstadkommas genom tvångsförvaltning eller en

tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kommer att bestå efter utgången

av tiden för en tvångsförvaltning får staten, efter ansökan av nätmyndigheten,

lösa anläggningen från ägaren.

Om anläggningens ägare också är ägare till en fastighet på vilken

anläggningen, helt eller delvis, är belägen skall även fastigheten eller,

om det är lämpligt, del av fastigheten lösas. Om ledningsrätt är

upplåten för anläggningen på en annan fastighet skall även ledningsrätten

lösas.

Mål om inlösen skall tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område

anläggningen eller större delen av den ligger. I fråga om inlösen gäller

i övrigt expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna

i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning

som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid

domstol.

2 kap. Förvaltningsföreläggande

Föreläggandet

1 § I ett förvaltningsföreläggande skall länsrätten bestämma en viss

tid inom vilken nätföretaget skall ge in ett förvaltningsavtal till

länsrätten.

Med förvaltningsavtal avses ett skriftligt avtal, varigenom nätföretaget

till en särskild förvaltare helt eller delvis överlämnar förvaltningen

av dels den eller de anläggningar som omfattas av förvaltningsföreläggandet,

dels den egendom som krävs för att verksamheten vid anläggningarna

skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

Länsrätten får på ansökan av nätföretaget förlänga den tid som har

bestämts för att ge in ett förvaltningsavtal. Ansökan om förlängning

skall ges in före utgången av den bestämda tiden.

2 § Om ett förvaltningsföreläggande har meddelats och nätkoncessionen

för en anläggning som omfattas av föreläggandet därefter övergår till

en ny innehavare, förfaller föreläggandet.

Förvaltningsavtalets innehåll m.m.

3 § Ett förvaltningsavtal skall vara utformat så, att en tillfredsställande

förvaltning av anläggningen kan antas komma till stånd. För detta ändamål

skall avtalet bland annat

1. ha en giltighetstid om minst ett år,

2. ange de angelägenheter som omfattas av förvaltningen, och

3. vara förenat med fullmakt för förvaltaren att företräda nätföretaget

i de angelägenheter som omfattas av förvaltningsuppdraget.

Om ett förvaltningsavtal inte uppfyller dessa krav får länsrätten ge

nätföretaget en möjlighet att, inom en viss angiven tid, avtala om de

ändringar och tillägg som behövs för att avtalet skall uppfylla kraven.

Sådana ändringar och tillägg får bara vara av mindre omfattning.

Om avtalet uppfyller kraven skall det godkännas av länsrätten.

Ett avtal som inte godkänns blir ogiltigt.

Bristfälliga förvaltningsavtal m.m.

4 § Om nätföretaget inte ger in ett förvaltningsavtal till länsrätten

inom den tid som bestämts eller om länsrätten beslutar att inte godkänna

ett ingivet förvaltningsavtal skall rätten förordna att den eller de

berörda anläggningarna skall ställas under tvångsförvaltning. Om

nätföretaget kan förväntas ge in ett godtagbart förvaltningsavtal inom

rimlig tid får länsrätten i stället meddela ett nytt förvaltningsföreläggande.

5 § Om ett förvaltningsavtal, som har godkänts enligt 3 § tredje stycket,

upphör att gälla eller ändras eller om avtalsparterna inte följer

avtalet skall förvaltaren genast anmäla detta till nätmyndigheten.

Länsrätten skall i ett beslut om att godkänna ett förvaltningsavtal

upplysa förvaltaren om anmälningsskyldigheten.

3 kap. Tvångsförvaltning

Förvaltare

1 § Länsrätten skall i ett beslut om tvångsförvaltning förordna en

särskild förvaltare. Till förvaltare skall utses någon som kan antas

åstadkomma en tillfredsställande förvaltning av den berörda anläggningen.

Länsrätten skall, på ansökan av nätmyndigheten, entlediga förvaltaren

om denne inte fullgör sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

Länsrätten skall också entlediga förvaltaren om denne begär det. Samtidigt

som förvaltaren entledigas skall länsrätten förordna en ny förvaltare.

Nätmyndigheten skall lämna förslag till förvaltare.

Tiden för förvaltningen

2 § Länsrätten skall, sedan förvaltaren gett in den plan som avses i 4

§ tredje stycket, besluta hur länge förvaltningen skall pågå. Tiden

skall bestämmas så, att en tillfredsställande förvaltning kan åstadkommas.

Tiden får bestämmas till högst fem år från länsrättens beslut.

Om det vid utgången av den tid som bestämts alltjämt finns skäl för

tvångsförvaltning skall länsrätten, på ansökan av nätmyndigheten,

förlänga tiden med högst tre år i sänder. Beslutet om tvångsförvaltning

gäller till dess att ansökan har prövats slutligt.

Innan länsrätten beslutar enligt första stycket skall nätmyndigheten

ges tillfälle att yttra sig.

3 § Om det inte längre finns skäl för tvångsförvaltning, skall länsrätten,

på ansökan av nätmyndigheten eller nätföretaget, besluta att den skall

upphöra.

Innan länsrätten, efter ansökan av nätföretaget, avgör ett ärende enligt

första stycket skall nätmyndigheten ges tillfälle att yttra sig.

Förvaltarens uppgifter m.m.

4 § Förvaltaren skall särskilt verka för att de missförhållanden som

har föranlett beslutet om tvångsförvaltning undanröjs.

Förvaltaren skall dessutom svara för en tillfredsställande förvaltning

av anläggningen och därvid verka för att verksamheten ger en skälig

avkastning.

Förvaltaren skall så snart som möjligt och senast inom sex månader från

det att beslutet enligt 1 § om tvångsförvaltning meddelades ge in en

plan till länsrätten. I planen skall det anges vilka åtgärder som krävs

för att undanröja de missförhållanden som har föranlett beslutet om

tvångsförvaltning, hur dessa åtgärder skall genomföras och den tid som

kan antas behövas för att genomföra åtgärderna.

5 § Förvaltaren får besluta att en angelägenhet som saknar betydelse

för ändamålet med förvaltningen skall undantas från denna. Ett sådant

beslut får ändras eller upphävas av förvaltaren. Förvaltaren skall genast

underrätta nätmyndigheten om beslut enligt denna paragraf.

6 § Förvaltaren får inte överlåta anläggningen eller på annat sätt

förfoga över den så att den helt eller delvis frånhänds ägaren.

Förvaltaren får inte överlåta den nätkoncession med vars stöd den

elektriska anläggningen används.

Förvaltaren får inte på nätföretagets vägnar ingå borgen.

7 § Förvaltaren skall genast underrätta varje känd gäldenär, vars skuld

hänför sig till verksamheten vid den berörda anläggningen, om ett beslut

om tvångsförvaltning och om ett beslut att förordna en ny förvaltare.

En

gäldenär som har fått en sådan underrättelse kan, så länge förvaltningen

pågår, inte med befriande verkan betala sin skuld till annan än förvaltaren

eller den som förvaltaren har anvisat. En upplysning om detta skall tas

in i underrättelsen.

Förvaltaren skall också så snart det kan ske underrätta varje känd

gäldenär, vars skuld hänför sig till verksamheten vid den berörda

anläggningen, om länsrättens beslut enligt 2 §.

Vissa skyldigheter för nätföretaget

8 § Nätföretaget skall ställa de kontorslokaler och andra utrymmen som

krävs för förvaltningen till förvaltarens förfogande. Detta gäller dock

inte bostäder.

9 § Nätföretaget är skyldigt att lämna förvaltaren de upplysningar om

anläggningen som behövs för en tillfredsställande förvaltning.

Länsrätten skall, på ansökan av förvaltaren, kalla ställföreträdare för

nätföretaget att inför rätten under ed lämna upplysningar enligt första

stycket. Bestämmelserna i 36 kap. 6, 11, 14, 20 och 21 §§ rättegångsbalken

skall därvid äga motsvarande tillämpning. Även förvaltaren och nätmyndigheten

skall kallas.

10 § Nätföretaget är skyldigt att tillhandahålla förvaltaren handlingar

och andra föremål av betydelse för förvaltningen.

Den ekonomiska förvaltningen

11 § Förvaltaren uppbär de löpande intäkterna och disponerar de tillgångar

i övrigt som är hänförliga till den verksamhet som omfattas av förvaltningen.

Förvaltaren företräder även i övrigt nätföretaget i de angelägenheter

som omfattas av förvaltningen, om inte annat följer av andra stycket

eller 6 §.

Förvaltaren får bara ta upp sådana lån som krävs för den löpande

verksamheten och som kan finansieras med de löpande intäkterna under

förvaltningstiden. Innan förvaltningstiden bestämts skall den anses vara

tre år. Förvaltaren får, efter tillstånd av nätmyndigheten, även ta upp

andra typer av lån. Tillstånd skall meddelas om lånet är till gagn för

den framtida verksamheten vid anläggningen och inte står i missförhållande

till de ekonomiska förutsättningarna för denna verksamhet.

Innan nätmyndigheten beslutar i tillståndsfrågan skall nätföretaget ges

tillfälle att yttra sig.

12 § Medel som förvaltaren har hand om för anläggningens förvaltning

skall hållas skilda från andra medel.

13 § Medel som inte behöver avsättas för förvaltningen skall förvaltaren

betala ut till nätföretaget.

14 § Om förvaltaren inte kan få tillräckliga medel till förvaltningen

genom löpande intäkter och lån får nätmyndigheten, på ansökan av

förvaltaren, ålägga nätföretaget och, i förekommande fall, ägaren till

anläggningen att ställa ytterligare medel för förvaltningen till

förvaltarens förfogande. Beslutet skall grundas på vad som är skäligt med

hänsyn till behovet av ytterligare medel och nätföretagets och ägarens

ekonomiska förhållanden.

Om nätföretaget överlåter den nätkoncession som avser den tvångsförvaltade

anläggningen kvarstår nätföretagets betalningsskyldighet enligt beslut,

som har meddelats enligt första stycket innan koncessionen har övergått

till den nye koncessionshavaren.

Om ägaren till den tvångsförvaltade anläggningen överlåter denna kvarstår

ägarens betalningsskyldighet enligt beslut, som har meddelats enligt

första stycket innan äganderätten har övergått till den nye ägaren.

Detta gäller dock bara om ägaren inte har nätkoncession för den

tvångsförvaltade anläggningen.

Om det finns skäl för det, får nätmyndigheten, på ansökan av nätföretaget

eller, i förekommande fall, anläggningens ägare besluta att en

betalningsskyldighet som beslutats enligt första stycket inte längre behöver

fullgöras.

15 § Förvaltaren skall låta nätföretaget ta del av det räkenskapsmaterial

som gäller anläggningen.

Förvaltarens redovisning

16 § Förvaltaren skall för varje räkenskapsår lämna en skriftlig

redovisning av sin förvaltning till nätmyndigheten och nätföretaget. När

förvaltaren lämnar sitt uppdrag skall en redovisning för den gångna

delen av räkenskapsåret lämnas.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får

meddela närmare föreskrifter om förvaltarens redovisning.

17 § Om nätföretaget vill klandra förvaltningen, skall talan väckas mot

förvaltaren vid fastighetsdomstolen inom ett år från det att nätföretaget

tog emot redovisningen. Om nätföretaget som grund för sin talan åberopar

en omständighet som inte hänför sig till en viss redovisning, får talan

väckas inom ett år från det nätföretaget tog emot den redovisning som

lämnats med anledning av att förvaltarens uppdrag upphörde.

Ett nätföretag som inte gör vad som sägs i första stycket har förlorat

sin rätt till talan, om inte förvaltaren har gjort sig skyldig till

brottslig gärning, som inneburit skada för nätföretaget.

Förvaltararvode

18 § Länsrätten skall i ett beslut enligt 2 § första eller andra stycket

fastställa ett arvode till förvaltaren. Arvodet skall bestämmas till

ett visst belopp per kalenderår.

Arvodet skall anses utgöra en kostnad i den verksamhet som omfattas av

tvångsförvaltningen.

4 kap. Övriga bestämmelser

Ny innehavare av nätkoncessionen

1 § Om nätkoncessionen för en elektrisk anläggning som har ställts under

särskild förvaltning övergår på någon annan, upphör beslutet om särskild

förvaltning omedelbart att gälla.

Bestämmelser om rättegången

2 § Länsrättens beslut att enligt 1 kap. 3 § andra stycket meddela ett

förvaltningsföreläggande, att enligt 2 kap. 3 § tredje stycket godkänna

ett ingivet förvaltningsavtal och att enligt 1 kap. 3 § andra stycket

förordna att en elektrisk anläggning skall ställas under tvångsförvaltning

gäller omedelbart.

Länsrätten får även när det gäller annat beslut enligt denna lag förordna

att det skall gälla omedelbart.

3 § Om det finns skäl för det får länsrätten förordna att en elektrisk

anläggning skall ställas under tvångsförvaltning för tiden intill dess

att länsrätten har avgjort frågan om särskild förvaltning.

4 § Mål om särskild förvaltning enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

Tillsyn över förvaltningen

5 § Tillsynen över förvaltarens efterlevnad av denna lag och av

föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av

nätmyndigheten.

6 § Nätmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta

del av de handlingar som behövs för tillsynen. En begäran får förenas

med vite.

7 § Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga

efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen.

Ett föreläggande får förenas med vite.

Tvistprövning och överklagande

8 § Tvister om nätföretagets skyldigheter enligt 3 kap. 8 §, 9 § första

stycket och 10 § samt om förvaltarens skyldigheter enligt 3 kap. 13 och

15 §§ prövas av nätmyndigheten.

9 § Beslut av nätmyndigheten enligt denna lag får överklagas hos allmän

förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande enligt denna lag till

kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

2. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)Härigenom föreskrivs

att 2 kap. 13, 16 och 18 §§ ellagen (1997:857) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

13 §

En nätkoncession skall meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och

för tjugofem år, om den avser område. Om det finns särskilda skäl eller

om sökanden begär det, får kortare tid bestämmas. En nätkoncession skall

meddelas för fyrtio år, om den avser linje, och för tjugofem år, om den

avser område. Om det finns särskilda skäl eller om sökanden begär det,

får kortare tid bestämmas.Giltighetstiden hos en nätkoncession som

meddelas i anledning av återkallelse av en nätkoncession enligt 18 §

första stycket 2 eller 3 får inte sträcka sig längre än den återkallade

nätkoncessionens giltighetstid.

16 §

En nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen.

Regeringen får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse

av nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.Vid prövning av

en ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. En

nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen. Regeringen

får bemyndiga nätmyndigheten att pröva frågor om överlåtelse av

nätkoncession som inte avser en utlandsförbindelse.Vid prövning av en ansökan

om överlåtelse av nätkoncession skall 10 § tillämpas. Detsamma gäller

vid prövning av en ansökan om nätkoncession i anledning av återkallelse

av en nätkoncession enligt 18 § första stycket 2 eller 3.

18 §

En nätkoncession skall återkallas helt eller delvis,

1. om en ledning eller ett ledningsnät inte längre behövs för en säker

elförsörjning,

2. om koncessionshavaren i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter

enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av

lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen, eller 2. om staten, med

stöd av 1 kap. 5 § lagen (2004:000) om särskild förvaltning av vissa

elektriska anläggningar, löser in den eller de ledningar som avses med

nätkoncessionen, eller

3. om koncessionshavaren inte längre uppfyller villkoren enligt 10 §

andra stycket första meningen för att inneha nätkoncessionen.

Frågor om återkallelse av nätkoncession prövas av nätmyndigheten. Avser

nätkoncessionen en utlandsförbindelse, prövas dock frågan om återkallelse

av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.