Bet. 2004/05:NU8

Näringsutskottets betänkande

2004/05:NU8

Ändringar i minerallagen

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker - med en liten modifiering -

regeringens förslag om änd-ringar i minerallagen.

Efter flera års utredningar välkomnar utskottet att

riksdagen nu får pröva förslag som innebär en mer

långsiktig, hållbar och stabil gruv- och

mineralpolitik. I en reservation (mp) ifrågasätts om

det behövs en minerallag av nuvarande slag;

alternativ är miljöbalkens bestämmelser med vissa

ändringar eller en väsentligt krympt minerallag.

Med de förslag som lagts fram anser utskottet att

det finns goda förutsättningar för att

mineralindustrin skall kunna utvecklas. Utskottet

tar inte ställning till den grundlagsmässiga frågan

om hur långt markägarnas äganderätt i djupled

sträcker sig; detta får hanteras i särskild ordning.

Grundlagens förutsättningar för ingrepp i

markägarnas rätt - ett angeläget allmänt intresse -

måste enligt utskottets uppfattning anses uppfyllt.

Samtidigt är regeringsförslagen för att stimulera

markägarnas intresse viktiga. I en reservation (m,

fp, kd) är grundinställningen att det inte går att

bortse från att äganderätten har mycket stor

betydelse som drivkraft för tillväxt och utveckling.

Enligt reservanterna bör äganderättsfrågorna och

andra frågor som följer av äganderätten utgöra grund

för en ny utredning.

När det gäller handläggningen av

undersökningstillstånd anser utskottet att den

föreslagna ordningen innebär en rimlig avvägning

mellan de olika intressen som föreligger. Detta

innebär att markägarna m.fl. får information om en

ansökan om undersökningstillstånd i ett tidigt skede

och ges rätt att framföra sina synpunkter i samband

med att en arbetsplan formuleras, dvs. vid en

tidpunkt när planeringen av undersökningsarbetet är

mer utarbetad. I en reservation (m, fp, kd) anses

att regeringens ansats är ofullständig; markägarna

bör ges rätt att inkomma med yttranden innan

undersökningstillstånd beviljas. Enligt en annan

reservation (mp) bör förutom markägarna även de som

normalt använder ett område för jakt, fiske eller

svampplockning omfattas av yttranderätten.

Regeringens förslag att bergmästaren skall kunna

meddela de villkor som behövs till skydd för

allmänna intressen eller enskild rätt vid alla

former av undersökningstillstånd är ett bra förslag,

anser utskottet. I en reservation (m, fp, kd)

ifrågasätts om det inte behövs en miljöprövning

redan innan undersökningstillstånd beviljas.

Reservanterna vill att regeringen låter utreda denna

fråga och även frågan om skydd för natur- och

kulturvärden i hela landet. Vissa andra synpunkter

utvecklas i en reservation (mp).

Enligt utskottets uppfattning är det en

funktionell ordning att bergmästaren kommer att göra

en avvägning mellan prospektörens och markägarens

behov endast i det fallet att markägaren har

kvarstående invändningar mot arbetsplanen. Grundidén

med arbetsplan är bra men regleringen borde delvis

ha sett ut på ett annat sätt enligt en reservation

(m, fp, kd). Vidare är tidsgränsen på tre veckor för

markägarnas eventuella invändningar alltför kort,

sägs det i nämnda reservation. Samma uppfattning,

men med ytterligare preciseringar när det gäller

tidsperioden, uttrycks i en reservation (mp).

Mineralersättning till markägarna - som en grund

för att stimulera markägarnas intressen - anser

utskottet vara av stor vikt för branschen. För att

få säkra prisuppgifter till grund för

mineralersättningen bör enligt utskottet en viss

justering göras i förhållande till beskrivningen av

beräkningsmetoden i propositionen. I en reservation

(m, fp, kd) accepteras tills vidare regeringens

förslag om mineralersättning men med hänsyn till

uppfattningen att ett adekvat beslutsunderlag saknas

begär reservanterna en utredning för att få ett

fullödigt underlag; senast vid utgången av år 2006

bör regeringen återkomma till riksdagen i frågan. I

en annan reservation (mp) hävdas att det inte är en

effektiv ordning att den andel på 25 % av

mineralersättningen som skall tillfalla staten

öronmärks till geovetenskaplig forskning. Om

öronmärkning över huvud taget skall göras finns det

mer angelägna behov, enligt reservanten.

När det gäller säkerhetsfrågorna avseende gamla

gruvhål anser utskottet att det finns anledning att

vara kritisk till att någon lösning inte har kunnat

presenteras efter så många år av bristande säkerhet.

Frågan måste få sin lösning snarast och ansvaret

läggas på en myndighet. Det är uppseendeväckande,

anförs det i en reservation (m, fp, kd), att

regeringen endast konstaterar att "ytterligare

överväganden" krävs när det gäller tillsynsfrågorna.

En motionsfråga gällande önskemål om minskad

användning av naturgrus möts av visst gensvar hos

utskottet. Med hänvisning till allt som görs på

området anser dock utskottet att det inte finns

behov av något uttalande från riksdagens sida i

frågan.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Minerallagens inriktning och

omfattning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:N278

yrkandena 1 och 2, 2003/04: MJ434 yrkande 3,

2003/04:N254 yrkandena 1 och 2 och 2004/05:N6

yrkandena 1 och 6.

Reservation 1 (m, fp, kd) - motiv.

Reservation 2 (mp)

2. Synen på äganderätten i samband med

minerallagen

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:N350,

2004/05:N1 yrkande 1, 2004/05:N2 yrkande 1 och

2004/05:N5 yrkande 6 i denna del.

Reservation 3 (m, fp, kd)

Reservation 4 (mp) - motiv.

3. Undersökningstillstånd: sökandens

lämplighet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2

kap. 2 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motion

2004/05:N1 yrkande 2.

Reservation 5 (kd)

4. Undersökningstillstånd: dispens från

karenstid

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2

kap. 9 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motion

2004/05:N6 yrkande 2.

Reservation 6 (mp)

5. Undersökningstillstånd: handläggningen

av ansökningar

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 8

kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motionerna

2004/05:N1 yrkandena 3 och 4, 2004/05:N2 yrkande

2, 2004/05:N4 yrkande 2, 2004/05:N5 yrkande 1 i

denna del och 2004/05:N6 yrkandena 3 och 4.

Reservation 7 (m, fp, kd)

Reservation 8 (mp)

6. Undersökningstillstånd: villkor

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2

kap. 10 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motionerna

2003/04:N390 yrkandena 1 och 2, 2004/05:N4

yrkandena 1 och 6, 2004/05:N5 yrkande 6 i denna

del och 2004/05:N6 yrkandena 5 och 7.

Reservation 9 (m, fp, kd)

Reservation 10 (mp)

7. Undersökningsarbete: arbetsplan

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 3

kap. 5 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motionerna

2003/04:N390 yrkande 3, 2004/05:N1 yrkandena 5

och 6, 2004/05:N4 yrkandena 3 och 5, 2004/05:

N5 yrkandena 1 i denna del och 2-4 och 2004/05:N6

yrkande 8.

Reservation 11 (m, fp, kd)

Reservation 12 (mp)

8. Bearbetningskoncession: ersättning och

inlösen av fastighet

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7

kap. 2 och 4 §§. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2004/05:40 i denna del och avslår

motionerna 2004/05:N1 yrkande 7 och 2004/05:N5

yrkande 1 i denna del.

Reservation 13 (m, fp, kd, mp)

9. Bearbetningskoncession:

mineralersättning

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7

kap. 7 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motionerna

2004/05:N1 yrkande 8, 2004/05:N2 yrkande 3,

2004/05:N5 yrkande 5 och 2004/05:N6 yrkande 9.

Reservation 14 (m, fp, kd)

Reservation 15 (mp)

10. Prövningsmyndigheter och överklagande

av beslut

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 16

kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och avslår motionerna

2003/04:N390 yrkande 4 och 2004/05:N4 yrkande 4.

11. Lagförslaget i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) i den mån det

inte omfattas av utskottets förslag till

riksdags-beslut i det föregående. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2004/05: 40 i denna del.

12. Utredningsfrågor

Riksdagen avslår motion 2004/05:N5 yrkande 6 i

denna del.

Reservation 16 (m, fp, kd)

13. Vissa tillsynsfrågor avseende gamla

gruvhål

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:N1 yrkande

9 och 2004/05:N3.

Reservation 17 (m, fp, kd)

14. Minskad användning av naturgrus

Riksdagen avslår motion 2004/05:N227.

Reservation 18 (m, fp, kd)

- motiv.

Reservation 19 (mp)

15. Övriga frågor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:N321 och

2004/05:N330.

Stockholm den 15 februari 2005

På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie

Granlund (s), Per Bill (m), Ingegerd Saarinen (mp),

Nils-Göran Holmqvist (s), Sylvia Lindgren (s), Berit

Högman (s), Lennart Beijer (v), Karl Gustav

Abramsson (s), Ulla Löfgren (m), Carina Adolfsson

Elgestam (s), Yvonne Ångström (fp), Anne Ludvigsson

(s), Lars Johansson (s), Krister Hammarbergh (m),

Nyamko Sabuni (fp), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan

Larsson (c).

2004/05

NU8

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels proposition 2004/05:40 om ändringar i

minerallagen,

dels sex motioner som har väckts med anledning av

propositionen,

dels en motion från den allmänna motionstiden

2002/03,

dels fyra motioner från den allmänna motionstiden

2003/04,

dels tre motioner från den allmänna motionstiden

2004/05.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför

utskottet lämnats av bergmästaren Jan-Olof Hedström

och av företrädare för Föreningen för gruvor,

mineral- och metallproducenter i Sverige (Svemin,

f.d. Svenska Gruvföreningen).

Vidare har två skrivelser i ärendet inkommit, dels

från Svenska samernas riksförbund, dels från Svemin.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen (prop. 2004/05:40) föreslås

ändringar i minerallagen (1991: 45) i syfte att

bättre balansera gruvföretagens

exploateringsintresse mot intresset hos enskilda

markägare och andra sakägare (t.ex. arrendatorer och

innehavare av servitut).

Förslagen avser förbättrad information till

sakägare när en ansökan gjorts om

undersökningstillstånd och när ett sådant tillstånd

upphör. Vidare ges möjligheter för sakägare att

påverka hur undersökningsarbete utförs. De områden

där undersökningsarbete inte får genomföras, t.ex. i

närheten av bostadsbyggnad, kommer genom förslaget

att utökas. Bergmästaren ges möjlighet att ställa

villkor i alla typer av undersökningstillstånd.

Sökandens lämplighet får större betydelse. Det

föreslås en generell skyldighet att utföra

undersökningsarbeten så att minsta skada vållas på

natur- och kulturmiljön.

Dessutom innebär förslaget förbättrade möjligheter

till inlösen av fastigheter när

bearbetningskoncession meddelats men koncessionen

blivit outnyttjad. För nya bearbetningskoncessioner

föreslås att en särskild ersättning

(mineralersättning) skall betalas av gruvföretaget

till ägare av de fastigheter som ligger inom

koncessionsområdet och till staten. Vidare föreslås

vissa regler för att förbättra effektiviteten i

undersökningsarbetet och vissa ändrade regler för

överklagande. Bland annat tas Sveriges geologiska

undersökning (SGU) bort som överinstans.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj

2005.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan

den socialdemokratiska regeringen och

Vänsterpartiet.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Principer

Grundläggande för lagstiftningen på området har

varit och är ett gemensamt nationellt intresse av

gruvhantering och mineralindustri. Sedan gammalt

finns det tre olika rättsliga system i Sverige som

grund för regler om mineralutvinning.

Principen i jordäganderättssystemet är att

mineralen tillkommer ägaren till den mark där

tillgångarna finns. Detta system tillämpas

fortfarande i dag för alla mineral som inte omfattas

av minerallagstiftningen, t.ex. granit, kalksten,

grus och sten.

Enligt inmutningssystemet får i princip den som

först anmäler att han vill utnyttja en fyndighet -

innehållande järn, koppar, bly eller något annat

s.k. inmutningsbart mineral - rätten att undersöka

och bearbeta denna fyndighet. Den svenska

inmutningsrätten innebar tillstånd att utföra

undersökningsarbete inom det inmutade området.

Bearbetning förutsatte att inmutaren fått sig

anvisat ett s.k. utmål, dvs. ett arbetsområde där

han under vissa förutsättningar fick bedriva

gruvdrift under viss tid.

Ett koncessionssystem, slutligen, innebär att

rätten att eftersöka och bearbeta

mineralfyndigheter upplåts efter prövning av

statlig myndighet. Denna princip har i Sverige

tillämpats för bl.a. gas och olja.

Lagstiftning

De äldsta kända gruvrättsliga bestämmelserna i

Sverige är från 1300-talet. Den historiska

utvecklingen från medeltiden och fram till våra

dagar beskrivs detaljerat i utredningsbetänkandet

Minerallagen, markägarna och miljön (SOU 2000:89),

till vilket hänvisas. Såväl kronans rätt till

mineralfyndigheter eller skatt av densamma som

jordägarens och inmutarens rättigheter har genomgått

ett stort antal förändringar under århundradena. Som

en inledning till beskrivningen av de förändringar i

lagstiftningen som regeringen nu föreslår beskrivs i

det följande några huvuddrag i lagstiftningen från

år 1938 och framåt.

I gruvlagen (1938:314) infördes regler om att

staten skulle ha rätt till en hälftenandel i

gruvföretagen. Denna s.k. kronoandel innebar att den

rätt till hälftenandel i gruvföretag som

fastighetsägaren enligt den tidigare lagstiftningen

varit berättigad till, jordägarandelen,

överflyttades till staten. Ett av de bärande motiven

för införandet av systemet med kronoandel var

behovet av samhällsinflytande över gruvnäringen.

Som en kompensation för markägarens förlust av

jordägarandelen infördes en rätt för denne att under

högst 20 år få viss ersättning, s.k. jordägaravgäld,

av gruvinnehavaren. Jordägaravgälden motsvarade 1 %

av värdet av alla de inmutningsbara mineral som

brutits och var - när den avskaffades - maximerad

till 10 000 kr per år.

För skada och intrång utgick ersättning

motsvarande 150 % av full gottgörelse till

markägaren.

Den 1 juli 1974 infördes en ny gruvlag (1974:342)

och den 1 januari 1975 infördes lagen (1974:890) om

vissa mineralfyndigheter. Gruvlagen gick tillbaka på

inmutningssystemet, medan lagen om vissa

mineralfyndigheter (1974 års minerallag) byggde på

koncessionssystemet. Den sistnämnda lagen gällde

fyndigheter av bl.a. olja, gas och stenkol.

Jordägaravgälden upphävdes i 1974 års gruvlag.

Argumentet för slopandet var att fastighetsägaren

sällan hade möjlighet att använda den substans vari

mineralen ingick för annat ändamål än gruvdrift.

Prospekteringen inriktade sig i allt större

utsträckning på djupmalmer. Enligt regeringens

uppfattning, som riksdagen anslöt sig till (prop.

1974:32, bet. NU 1974:39), fanns det därför inget

rimligt skäl för att fastighetsägaren utan egen

insats skulle vara berättigad att erhålla ersättning

av gruvägaren med betydande belopp.

Genom 1974 års gruvlag slopades även regeln om

förhöjd ersättning till markägaren, och ersättningen

kom därefter att motsvara skada och intrång, vilket

fortfarande gäller.

Den 1 juli 1992 infördes en ny minerallag

(1991:45), som ersatte gruvlagen och lagen om vissa

mineralfyndigheter (prop. 1988/89:92, bet.

1990/91:NU7). Den gruvrättsliga lagstiftningen blev

enhetlig för de mineral som omfattas av lagen. En

annan nyhet var att minerallagen direkt anknöts till

den dåvarande lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m. (den s.k. naturresurslagen).

Listan över mineral som skulle omfattas bestämdes av

tre kriterier. Det skulle vara fråga om mineral som

är industriellt användbara. De skulle med viss

sannolikhet förekomma i Sverige i sådan omfattning

och på sådant sätt att utvinning ter sig

meningsfull. Vidare skulle det krävas systematisk

letning och undersökning för att träffa på dem. I

detta kriterium låg också att de inte skulle vara

alltför allmänt förekommande. De mineral som inte

nämns i lagen förbehålls markägaren. Det nya

systemet baseras på koncessionsprincipen men har

inmutningsrättsliga inslag. Tillståndsgivning enligt

den nya minerallagen sker i två etapper, nämligen

för undersökningsarbete och för bearbetning. Liksom

tidigare skall undersökningsarbetet utföras så att

minsta skada och intrång vållas.

Våren 1992 ställde sig riksdagen bakom regeringens

förslag om att prospektering inte längre skulle äga

rum i statlig regi eller med statliga medel (prop.

1991/92:100 bil. 13, bet. 1991/92:NU18). Som

övergripande motiv anförde utskottet bl.a. att

statens roll på det näringspolitiska området skulle

vara att skapa generellt goda förutsättningar för

näringslivet. Såvitt gällde gruvnäringen innebar

detta att staten skulle tillhandahålla en för

prospektering efterfrågad och adekvat basinformation

men inte särskilt stöd till prospektering.

Systemet med kronoandel avskaffades den 1 juli

1993 (prop. 1992/93:238, bet. 1992/93:NU33).

Utskottet ansåg bl.a. att ett slopande av institutet

kronoandel skulle främja prospekteringen i landet

och därmed komma att bidra till utvecklingen av en

livskraftig mineralindustri i Sverige.

Våren 1998 beslutade riksdagen om ett antal

ändringar i minerallagen (prop. 1997/98:47, bet.

1997/98:NU7). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli

1998. Enligt de nya reglerna fick prospektörer

ytterligare en möjlighet till förlängning av

undersökningstiden. Därigenom förlängdes den

maximala giltighetstiden för undersökningstillstånd

från 10 till 15 år. Vidare infördes en ordning med

en enhetlig karenstid på ett år - för såväl tidigare

tillståndshavare som andra prospektörer - från det

att ett undersökningstillstånd eller en

bearbetningskoncession upphört att gälla.

För att skydda fyndigheterna hos gruvor som är i

drift infördes en skyddszon på 1 000 meter runt en

bearbetningskoncession. Vidare innebar de nya

reglerna att det infördes en skyldighet för en

prospektör att redovisa resultat i form av rådata

när ett undersökningstillstånd inte lett till

bearbetningskoncession. Vidare förtydligades de

tidigare gällande reglerna om miljöskydd.

Bergsstatens dåvarande distriktsindelning

avskaffades och en enda bergmästare svarar numera

för tillståndsgivning och tillsyn i hela landet.

Införandet av miljöbalken (1998:808) den 1 januari

1999 innebar att ytterligare miljöhänsyn måste tas

inom ett antal olika verksamhetsområden. Det nya

övergripande synsättet på miljön kom till stånd dels

via miljöbalken, dels via följdlagstiftning och

kompletteringar inom en rad olika lagar, däribland

minerallagen. Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna

hänsynsregler med krav på att alla som bedriver

eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra

de skyddsåtgärder och vidta de försiktighetsmått i

övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller

motverka att verksamheten medför skador eller

olägenheter för människors hälsa eller miljön.

Försiktighetsprincipen skall gälla. Bestämmelserna i

den tidigare nämnda naturresurslagen är inarbetade i

miljöbalken. Minerallagen och miljöbalken gäller

parallellt. Bergmästaren skall i ärenden om

bearbetningskoncession samråda med länsstyrelsen

såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om

bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning

om tillämpningen av hushållningsbestämmelserna,

skall ärendet hänskjutas till regeringen.

I början av 1990-talet hade den beloppsmässiga

omfattningen av prospekteringsverksamheten gått ned

till runt 100 miljoner kronor årligen. Ett

trendbrott inträffade år 1994, då prospekteringen

ökade till 146 miljoner kronor. Ökningen fortsatte

och år 1998 nåddes en toppnivå strax under 250

miljoner kronor; därefter sjönk nivån och uppgick år

2003 till ca 183 miljoner kronor.

De senaste fem åren har antalet beviljade undersökningstillstånd inte

ökat utan legat på ungefär samma nivå, en nivå som är

väsentligt lägre än under den senare delen av 1990-talet.

Antalet beviljade undersökningstillstånd framgår av tablån på

nästa sida.

Antal beviljade undersökningstillstånd

---------------------------------------------

|År |Antal beviljade |Antal beviljade |

| |nya tillstånd |förlängda |

| | |tillstånd |

---------------------------------------------

|1993 | 83 | 66 |

---------------------------------------------

|1994 |136 | 63 |

---------------------------------------------

|1995 |180 | 55 |

---------------------------------------------

|1996 |232 | 78 |

---------------------------------------------

|1997 |218 | 79 |

---------------------------------------------

|1998 |313 |101 |

---------------------------------------------

|1999 |322 |162 |

---------------------------------------------

|2000 |192 |137 |

---------------------------------------------

|2001 |137 |152 |

---------------------------------------------

|2002 |159 |174 |

---------------------------------------------

|2003 |183 |169 |

---------------------------------------------

|2004 |159 |120 |

---------------------------------------------

Utredningar om minerallagen

Regeringen beslutade i februari 1999 att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att utreda vissa frågor om

äganderätten till mark i relation till gruvnäringens behov

och vissa miljöfrågor i samband med prövning av

undersökningstillstånd och undersökningsarbeten. Utredaren

(f.d. kommunalrådet Birgitta Nådell) överlämnade

betänkandet Minerallagen, markägarna och miljön (SOU

2000:89) i oktober 2000. Utredningsbetänkandet har

därefter remissbehandlats. Utredningens förslag och

remissvaren finns utförligt redovisade i utskottets

betänkande 2001/02:NU10, till vilket hänvisas. I samband

med redogörelsen för regeringens förslag nedan kommenteras

vissa delar av utredningen.

I januari 2002 beslutade regeringen att

inom Regeringskansliet tillsätta en

interdepartemental arbetsgrupp med

uppgift att analysera vissa

mineralpolitiska frågor. Arbetsgruppens

rapport Inför en ändrad minerallag -

vissa kompletterande mineralpolitiska

frågor (Ds 2002:65) innebär en

komplettering till den ovan nämnda

utredningen på i huvudsak fyra områden:

omvärldsanalys för gruvnäringen, en

analys av minerallagstiftning

internationellt, ersättning till

fastighetsägare samt

myndighetsstrukturen på mineralområdet.

Utöver detta lämnas vissa förslag

avseende minerallagens avgifter och

förslag avseende vissa frågor om hinder

mot undersökningstillstånd samt en

belysning av tillsynen över gamla

gruvhål.

Minerallagens inriktning och omfattning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör

minerallagens inriktning och omfattning. Jämför

reservationerna 1 (m, fp, kd) och 2 (mp).

Propositionen

Enligt regeringen är minerallagen i första hand ett

näringspolitiskt instrument för att främja utvinning av

sådana mineral som av statsmakterna anses som industriellt

användbara och samhällsekonomiskt betydelsefulla och vars

framletande genom prospektering och utvinning är

komplicerad och resurskrävande.

Den svenska minerallagstiftningens historiska

utveckling återspeglar en konflikt mellan tre

parter. Markägaren, staten och upphittaren

(prospektören) kan alla ha olika intressen.

Markägaren kan vara intresserad av att själv

utnyttja de mineraltillgångar som finns i marken.

Alternativt kan det vara så att markägaren inte vill

acceptera det markintrång som utvinningen medför.

Staten kan vilja ha skatteinkomster och

sysselsättning samtidigt som staten vill tillgodose

allmänna intressen såsom skydd för natur- och

kulturmiljön. Prospektörer har intresse av att få

tillgodogöra sig den malm som de har hittat efter

att ha lagt ned stora kostnader. Genom de senaste

årens utredningsarbete har markägarens intressen nu

kommit mer i fokus.

Motionerna

I två praktiskt taget likalydande motioner, 2002/03:N278

(v) och 2003/04: N254 (v), framhålls att det borde finnas

en samsyn om att gruvhantering och mineralindustri är ett

gemensamt nationellt intresse samt att den inhemska

mineralutvinningen är viktig från såväl försörjnings- och

sysselsättningssynpunkt som industriell synpunkt. Få

länder i världen kan uppvisa de förutsättningar som

Sverige har beträffande prospekterings- och

gruvverksamhet.

Nyckeln till framgång finns, enligt vad som sägs i

motionerna, i förmågan att utveckla verksamheten mot ett

långsiktigt hållbart nyttjande av naturtillgångar. Därför

är det viktigt att i arbetet med en ny minerallag relatera

till och se över andra för näringen viktiga lagar,

exempelvis miljöbalken och den process med

miljökonsekvensbeskrivningar som följer av miljöbalken.

För en hållbar ekonomisk och social utveckling behövs en

långsiktig, hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.

De potentiella riskerna med exploatering av olja och gas

i Östersjön får inte negligeras enligt motionärerna till

motion 2003/04:MJ434 (mp). Miljöpartiet anser att

regeringen bör klargöra att vare sig prospektering eller

exploatering av olja och gas hör hemma i Östersjön samt

att sådan verksamhet inte skall tillåtas i Sverige,

framhåller motionärerna.

I motion 2004/05:N6 (mp) betonas att hållbar utveckling

bör vara en given utgångspunkt för den svenska

mineralpolitiken. Miljöpartiet anser att regeringens

utgångspunkt, i fråga om att minerallagen i första hand är

ett näringspolitiskt instrument för att främja utvinning,

är ansvarslös och bör avvisas. Grundläggande problem

enligt motionärerna är att enorma mängder material frigörs

och riskerar att komma i kontakt med omgivningen. Ett

annat grundläggande problem är energianvändningen,

eftersom bearbetning och anrikning av malm är en mycket

energikrävande verksamhet. Det finns således, menar

motionärerna, skäl att ur perspektivet hållbar utveckling

vara återhållsam med nybrytning av mineraler och i stället

fokusera på återvinning av mineral.

Mot den beskrivna bakgrunden ifrågasätter motionärerna

om det över huvud taget är befogat med en minerallag med

nuvarande inriktning. Miljöpartiet anser att det räcker

med miljöbalkens bestämmelser och miljödomstolen som en

första beslutsinstans. På sikt bör minerallagen antingen

avvecklas eller nedbringas till en kärna, som

uppenbarligen inte regleras av annan lagstiftning, t.ex.

miljöbalken. Motionärerna föreslår en översyn av

regelverket på mineralområdet i syfte dels att anpassa

innehållet till en övergripande politik för en hållbar

utveckling, dels integrera lämpliga bestämmelser i

miljöbalken. Försiktighetsprincipen skall gälla rent

allmänt. Finns hot mot exempelvis grundvattnet eller den

biologiska mångfalden, skall tillstånd inte ges.

I några motioner redovisas - utan yrkanden - en

översiktlig uppfattning om de föreslagna

förändringarna i minerallagen. I motion 2004/05:N5

(m) välkomnas huvudsakligen regeringens förslag till

förändringar. Ett allmänt omdöme i denna motion samt

i motionerna 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N1 (kd) är

dock att förslagen i propositionen inte tar

tillräcklig hänsyn till betydelsen av äganderätten.

Utgångspunkten är framför allt gruvindustrins

intressen, sägs det. Insikten att äganderätten och

det goda förvaltarskapet är en grundförutsättning

för trygghet, frihet och välstånd borde ha beaktats

mera enligt motionärernas uppfattning. Synen på

äganderätten behandlas separat i senare avsnitt.

Vissa kompletterande uppgifter

Regeringen tillkallade i december 1999 den parlamentariskt

sammansatta Miljöbalkskommittén (ordförande:

hovrättslagmannen Ulf Bjällås) med uppdrag (dir: 1999:109)

att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och lämna

förslag till nödvändiga reformer. I tilläggsdirektiv från

maj 2003 (dir. 2003:61) gav regeringen kommittén i uppdrag

att se över möjligheterna att effektivisera och förenkla

miljöprövningen. Miljöbalkskommittén presenterade i

december 2003 sitt betänkande En effektivare miljöprövning

(SOU 2003:124), som också remissbehandlats. Planeringen

innebär att en proposition lämnas till riksdagen i slutet

av februari 2005. Enligt statsrådet Lena Sommestads svar

på en fråga (fr. 2004/05:596) från Lars-Ivar Ericson (c)

den 22 december 2004 är avsikten att lagförslagen skall

kunna träda i kraft den 1 juli 2005.

I nämnda utredningsbetänkande föreslås bl.a. ett mer

flexibelt system för miljökonsekvensbeskrivningar och ett

enklare förfarande för att komma fram till en

miljökonsekvensbeskrivning. Vidare föreslås ett enklare

förfarande vid prövningar av ändringar och utökningar av

befintliga miljöfarliga verksamheter och en tydligare

tillståndsprövning av täkter.

Betänkandet remitterades till 124 olika remissinstanser.

De allra flesta av dem som svarat tillstyrker eller har

inte någon erinran när det gäller förslagen om ökad

flexibilitet. Förslagen innebär att det blir färre fall

med specificerade krav på miljökonsekvensbeskrivningar.

Även när det gäller förslaget om ett enklare förfarande

vid ändringar och utökningar av miljöfarliga verksamheter

tillstyrker de flesta, även om åtskilliga har synpunkter i

någon del.

Bestämmelsen i 1 kap. 2 § minerallagen innebär att

minerallagen inte tillämpas inom allmänt vattenområde i

havet. Där gäller i stället lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen). Enligt denna

lag tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och

utvinna dess naturtillgångar staten. Det är regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer som meddelar

tillstånd till sådan verksamhet. Tillståndet skall avse

bestämt område och viss tid. Miljöbalken skall gälla såväl

vid prövning av tillstånd som i fråga om förfarandet,

kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och

planeringsunderlag. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.

miljöbalken är tillämpliga även när verksamheten bedrivs

utanför territorialgränsen.

Av tradition redovisas även tillstånd enligt

kontinentalsockellagen av Bergsstaten i bilaga till

myndighetens årsredovisning. Av redovisningen för år

2003 (dnr 14-5-2004) framgår att det vid årets slut

fanns ett gällande undersökningstillstånd för "olja,

gas och salt".

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar att riksdagen nu får pröva ett förslag

om ändringar i minerallagen efter flera års utredningar.

Ett förverkligande av förslagen innebär att utvecklingen

går åt det håll som diskuterats sedan slutet av 1990-

talet. De föreslagna förändringarna är väl genomlysta

genom det grundliga remissarbete som föregått

propositionen.

Enligt utskottets uppfattning kommer lagändringarna att

innebära en mer långsiktig, hållbar och stabil gruv- och

mineralpolitik. Som tidigare nämnts skall

försiktighetsprincipen gälla. Intresset av att exploatera

svenska mineraltillgångar på ett ansvarsfullt sätt är

allmänt spritt. Minerallagen är en exploateringslag och

tillståndsgivningen enligt lagen regleras ingående.

Miljöbalken och plan- och bygglagen tillsammans med flera

andra lagar tillämpas parallellt med minerallagen. Detta

ger ett ramverk för utvinning av de mineral som är svåra

att hitta och där prospekteringen är en kostnadskrävande

högriskverksamhet. Synen på äganderätten i samband med

minerallagen behandlar utskottet i följande avsnitt.

Till skillnad från vad som anförs i motion 2004/05:N6

(mp) anser utskottet att minerallagen fyller ett klart

behov. I likhet med nuvarande reglering bör minerallagen

och miljöbalken fortsätta att fungera parallellt.

Utskottet har inte förståelse för tankegångar om att

avveckla eller bringa ned minerallagen till ett minimum

och anser inte heller att en utredning med denna

inriktning skall genomföras.

När det gäller eventuell prospektering och exploatering

av olja och gas i Östersjön menar utskottet att nuvarande

bestämmelser ger en lämplig hantering av sådana frågor.

Med det anförda avstyrker utskottet här

behandlade motionsyrkanden.

Synen på äganderätten i samband med

minerallagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om en ny

utredning av äganderätten i samband med

minerallagen med hänvisning till att frågan har

utretts under lång tid och att ytterligare

utredningsarbete skulle kunna påverka gruvnäringen

negativt. Jämför reservationerna 3 (m, fp, kd) och

4 (mp).

Propositionen

Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen är varje medborgares

egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin

egendom till det allmänna eller till någon enskild genom

expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att

det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad

utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna

intressen.

Regeringen anför (prop. s. 30) att det är ett allmänt

intresse att så många som möjligt har en trygg försörjning

genom någon form av förvärvsarbete och att ekonomin

utvecklas. Vidare är det ett allmänt intresse att det

finns regelverk som skapar goda villkor för olika slags

näringar och främjar produktivt arbete, företagsamhet och

investeringar. Ett sådant regelverk är en kollektiv

nyttighet som bara staten kan upprätthålla och utveckla.

Enligt regeringen bör spelreglerna vara klara och rimligt

stabila för att företag och enskilda skall kunna fatta

långsiktiga beslut om t.ex. investeringar och utbildning.

Regelverket måste dock, när behov uppstår, kunna anpassas

till förändringar i omvärlden.

Minerallagen är i första hand ett näringspolitiskt

instrument för att främja utvinning av vissa mineral, s.k.

koncessionsmineral. De som letar efter mineral måste kunna

förvänta sig att få tillgodogöra sig resultatet av

investeringar och arbete. Undersökningsrätten kan enligt

vad som anförs i propositionen sägas tjäna ett allmänt

intresse eftersom den stimulerar till prospektering efter

mineral som markägarna själva normalt saknar kunskap,

vilja och resurser att söka efter.

Mineralsektorn är av avgörande betydelse för

sysselsättning i framför allt de nordligaste delarna av

vårt land.

Tidigare ansågs försörjningsberedskapen vara ett viktigt

motiv för att främja mineralutvinning i Sverige.

Fortfarande är det ett allmänt intresse att industrin har

tillgång till råvaror av olika slag. Dock finns det inte

vare sig geologiska eller ekonomiska förutsättningar för

att Sverige skall vara helt självförsörjande på

mineralråvaror.

Sverige är i dag EU:s största gruvland. Ett växande

utbud har dock pressat priserna på malmer och

industrimineral, vilket har lett till att den svenska

gruvnäringen har utsatts för ett allt starkare

internationellt konkurrenstryck, både på

avsättningsmarknaderna utomlands och på hemmamarknaden.

Det är ett allmänt intresse att Sverige genom sina

geologiska förutsättningar kan bidra till att

tillfredsställa det ökande globala behovet av metall

samtidigt som graden av återanvändning ökar. Det är också

angeläget att bl.a. gruvindustrin och

gruvutrustningsindustrin genom sitt kunnande och sin

erfarenhet av en långsiktigt hållbar utvinning av

naturresurser kan bidra med produkter och teknikspridning

till andra länder.

Det är således enligt regeringen ett starkt

samhällsintresse - dvs. angeläget allmänt intresse -

att mineral kan tas till vara och brytas. Det är

betydelsefullt att i ett långsiktigt hållbart

perspektiv få till stånd brytning av de mineral som

finns i den svenska berggrunden, men som är svåra

och kostsamma att hitta. Detta kräver en minerallag

som ger goda ramvillkor för att främja produktivt

arbete, företagsamhet och investeringar. Det synsätt

som ligger bakom minerallagen - att upphittaren har

företräde men staten bestämmer - utgör därför ett så

starkt allmänt intresse att grundlagens

förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt måste

anses uppfyllda.

Motionerna

I motion 2004/05:N2 (m) understryks äganderättens roll som

drivkraft för tillväxt och skapande av välfärd. Även om

den här aktuella propositionen har vissa inslag som

förstärker den tidigare försvagade äganderätten har

regeringen, enligt vad motionären säger, inte vågat eller

velat gå tillräckligt långt i den riktningen. Äganderätten

till mark är tredimensionell och i princip oändlig i djup-

och höjdled, hävdas det. Mot den bakgrunden begär

motionären att en ny utredning tillsätts för att fastlägga

äganderättens fysiska begränsningar.

Motionärerna bakom motion 2004/05:N5 (m) delar inte

regeringens principiella inställning till äganderätten

beträffande koncessionsmaterial. Det finns - enligt vad

som sägs i motionen - inte orsak att ifrågasätta Mineral-

lagsutredningens slutsats, dvs. att det knappast går att

finna några bärande skäl för att inte anse

koncessionsmaterial som en del av fastigheten och

därigenom fastighetsägarens egendom. Till skillnad från

regeringen anser motionärerna inte att frågan om

äganderätt till koncessionsmaterial är av underordnad

betydelse. Tvärtom hävdas att detta är en fråga av både

stor principiell betydelse och av betydelse för hur

minerallagstiftningen bör betraktas.

Motionärerna framhåller att det finns skäl att

ytterligare studera om minerallagstiftningen kan förändras

så att respekten för äganderätten stärks. Syftet är att

stärka den enskildes rätt, vilket skall framgå av

direktiven. Endast ett otvetydigt allmänintresse skall

kunna tillåta så långtgående inskränkningar som

minerallagstiftningen innebär. I motionen räknas upp ett

antal frågeställningar som - mot den beskrivna bakgrunden

- bör studeras i den nya utredningen, bl.a. olika frågor

som skulle kunna stärka markägarnas ställning.

I motion 2003/04:N350 (kd) hävdas att Sverige - i

jämförelse med andra västeuropeiska länder - har ett sämre

lagligt skydd för äganderätten, särskilt när det gäller

ersättning vid expropriation. Det framhålls att den

enskilda äganderätten bör erkännas som en fundamental

princip och ges grundlagsskydd. Enligt motionären känns

det mycket oroande att arbetsgruppens förslag innebär

försämringar på flera punkter gentemot vad utredningen

föreslog. Äganderätten i minerallagen bör stärkas på det

sätt som utredningen (SOU 2000:89) föreslog.

I den kristdemokratiska kommittémotionen 2004/05:N1

framhålls att det är den privata äganderätten och

det goda förvaltarskapet som är grunden för

minerallagen; de skall balansera varandra. Anspråk

på rättigheter får inte äventyra andras rättigheter

eller det gemensamma bästa. Ett brott mot balansen

är detsamma som ett brott mot mänskliga rättigheter.

Vissa kompletterande uppgifter

I Minerallagsutredningens betänkande uttalas (s. 195) att

en markägare enligt svensk rätt som huvudregel äger allt

som finns på fastigheten utan någon begränsning i djupled.

Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder

har malm i Sverige aldrig förklarats utgöra statlig

egendom. Att malm enligt svensk rätt skulle utgöra

herrelös egendom framstår inte heller som rimligt enligt

utredningen. Sammanfattningsvis konstateras i betänkandet

att några bärande skäl för att inte anse

koncessionsmaterial - i likhet med annan materia i marken

- som en del av fastigheten, och därmed fastighetsägarens

egendom, knappast går att finna.

Detta kan dock enligt utredningen inte tas till intäkt

för att markägaren skulle ha ensamrätt till malmbrytning;

genom minerallagen har det allmänna rätt att bestämma vem

som skall få tillstånd till bearbetning. Enligt

utredningens uppfattning kan detta förhållande väl

motiveras genom det väsentliga allmänna intresse som en

fungerande gruvnäring utgör för samhället. Om markägare

fritt kunde bestämma villkoren för gruvbrytning på sina

fastigheter eller inlägga veto skulle detta med stor

sannolikhet leda till att gruvbrytning inte längre kunde

ske i Sverige.

(Konsekvenserna av synen på äganderätten när det gäller

ersättningsfrågan till markägarna för gruvbrytning på

deras mark tas inte upp i detta sammanhang utan i samband

med regeringens förslag om mineralersättning.)

I arbetsgruppens rapport diskuteras utredningens syn på

äganderätten, varvid arbetsgruppens argumentation utmynnar

i en annan uppfattning om äganderättens betydelse.

Arbetsgruppen anför (s. 86) att äganderätten till fast

egendom enligt huvudregeln anses omfatta allt vad till

jorden hör, om det inte enligt lag görs inskränkningar.

Visserligen gör, såsom utredningen har funnit, staten inte

anspråk på någon äganderätt till mineralfyndigheter inom

enskilt ägda fastigheter. I fråga om koncessionsmineral

har dock fastighetsägarens rådighet över

mineraltillgångarna sedan lång tid tillbaka varit

inskränkt. Från tid till annan har frågan ställts om

minerallagens reglering skall ses som en inskränkning av

fastighetsägarens äganderätt till förmån för

koncessionshavaren eller om den utgör en offentligrättslig

begränsning av äganderätten i sig. Oavsett hur det

förhåller sig härmed innefattar fastighetsägarens rätt

inte utan vidare en befogenhet att tillgodogöra sig

koncessionsmineral.

Klart är att fastigheten omfattar inte bara ett visst

avgränsat område på markytan utan också ett utrymme

ovanför och ett utrymme under denna. Samtidigt synes

fastigheten inte ha en obegränsad utsträckning i höjd- och

djupled. Några lagregler som klargör frågan finns dock

inte (jfr 1 kap. 1 § jordabalken). Inte heller i

lagförarbeten eller i litteraturen har frågan klargjorts.

Mot bakgrund av det sagda konstaterar arbetsgruppen att

frågan om äganderätten till fyndigheter av

koncessionsmineral är oklar. De frågor som aktualiseras är

komplicerade och berör grundläggande fastighetsrättslig

lagstiftning. Enligt arbetsgruppen synes det olämpligt att

lösa frågan i detta begränsade sammanhang. Därför är

arbetsgruppen inte beredd att lämna några förslag som

baseras på en bedömning av frågan om äganderätten till

koncessionsmineral.

Slutsatsen i arbetsgruppens rapport är att frågan om

äganderätten främst är av teoretiskt intresse

eftersom fastighetsägarens rådighet över

koncessionsmineral under överskådlig tid har varit

inskränkt. Avgörande enligt arbetsgruppens mening

bör i stället vara i vilken utsträckning

fastighetsägaren bör kompenseras för att fastigheten

tas i anspråk för gruvdrift. Vid bedömningen går det

då inte att bortse från att minerallagen

tillerkänner fastighetsägaren en rätt till

koncessionsmineral av särskilt slag. Som exempel

härpå kan nämnas att endast fastighetsägaren har

rätt att utan koncession bryta mineral för husbehov,

något som i viss utsträckning gäller även efter det

att koncession har meddelats annan (se 5 kap. 2 §

minerallagen).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är det ett viktigt mål att

ekonomin utvecklas och att så många som möjligt har en

trygg försörjning. Därför instämmer utskottet i

regeringens bedömning att det bör finnas ett regelverk som

skapar goda villkor för olika slags näringar och som

främjar företagsamhet och investeringar. Att spelreglerna

är klara och rimligt stabila har också betydelse för att

företag och enskilda skall kunna fatta långsiktiga beslut

om t.ex. investeringar och utbildning. Med de förslag om

ändringar i minerallagen som regeringen har lagt fram

anser utskottet att det finns goda förutsättningar för att

mineralindustrin skall kunna utvecklas.

I detta begränsade sammanhang tar utskottet inte

ställning till den grundlagsmässiga frågan om hur långt

markägarnas äganderätt i djupled kan sträcka sig; detta

får hanteras i särskild ordning. Utskottet instämmer med

regeringen i att det finns ett starkt allmänt intresse

bakom en minerallag som ger goda ramvillkor för näringen.

Med hänsyn till att grundlagens förutsättningar för

ingrepp i markägarnas rätt - ett angeläget allmänt

intresse - måste anses uppfyllda, ställer sig utskottet

bakom regeringens synsätt. Samtidigt vill utskottet

framhålla att de förslag i propositionen som är ägnade att

gå markägarna till mötes när det gäller såväl inflytande

på arbetet som ekonomisk ersättning är mycket viktiga för

att stimulera markägarnas intresse, samverkan och

deltagande i processen.

Ett långvarigt utredningsarbete har lett till ett

välavvägt förslag. Enligt utskottets mening bör

minerallagen, efter införande av de justeringar som

regeringen föreslagit, i det väsentliga kunna bli ett

stabilt instrument för mineralpolitiken under ett antal år

framöver. Att tillsätta ytterligare utredningar skulle

kunna ge negativa effekter på investeringar i

prospektering och gruvverksamhet. Gruvnäringen är beroende

av lagar som ger förutsebarhet eftersom gruvverksamhet

kräver långsiktiga investeringar. De motionsyrkanden som

mynnar ut i krav på nya utredningar om synen på

äganderätten i samband med minerallagen bör därför avslås

av riksdagen.

Med hänvisning till vad som anförts

avstyrker utskottet här aktuella

motioner i berörda delar.

Undersökningstillstånd: sökandens

lämplighet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om att

undersökningstillstånd inte skall få beviljas den

som tidigare har visat sig olämplig att bedriva

undersökningsarbete. Jämför reservation 5 (kd).

Propositionen

Enligt regeringens förslag (prop. s. 37) skall

undersökningstillstånd inte få beviljas den som tidigare

har visat sig olämplig att bedriva undersökningsarbete.

Minerallagen bör därför ändras i 2 kap. 2 §. Regeringens

förslag överensstämmer med Minerallagsutredningens

förslag, vilket tillstyrktes av remissinstanserna.

I fråga om koncessionsmineral prövas med nuvarande

lagstiftning att sökanden inte uppenbarligen saknar

möjligheter eller avsikt att få till stånd en

ändamålsenlig undersökning. Bakgrunden till den

föreslagna ändringen är att regeringen anser att

regeln bör förtydligas så att också olämplighet

utgör grund för att inte bevilja

undersökningstillstånd. Exempel på olämplighet kan

vara att en sökande tidigare inte utfört

undersökningsarbete så att minsta skada och intrång

vållats eller utfört arbetet utan tillräckligt

beaktande av natur- och kulturmiljön.

Motionen

I kommittémotion 2004/05:N1 (kd) begärs att

regeringens förslag avslås i denna del. Motionärerna

hävdar att lagens skrivningar redan i dag möjliggör

avslag för sökande som flagrant åsidosätter sina

skyldigheter. Sådana försummelser skall prövas och

leda till åtgärder. Däremot är det orimligt att för

all framtid diskvalificera en person från näringen.

Även efter ett misstag eller ett felsteg måste det

gå att "sona sin skuld" och få en ny chans, menar

motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Redan med nuvarande lagstiftning ställs krav på lämplighet

för att undersökningstillstånd skall beviljas i fråga om

olja, gas och diamant. Enligt uppgift från bergmästaren

har lämpligheten bedömts i ca tjugotalet fall under den

senaste tioårsperioden i ärenden som rört

undersökningstillstånd för olja eller diamant. I dessa

fall har det, i enlighet med den praxis som utvecklats,

ansetts att en enskild person inte uppfyller kravet på

lämplighet. Skälet är bl.a. att det krävs ett antal olika

kompetenser för att prospektera efter olja, gas eller

diamant. I sådana fall finns det för den enskilde

prospektören möjligheter att få genomföra sina planer

genom att skriva ett avtal med ett bolag, där de olika

kompetenserna ingår.

"Olämplig" enligt det nu föreliggande lagförslaget tar

snarare sikte på att prospektören tidigare har begått

misstag eller missgrepp. Ansökningar från sådana

prospektörer är enligt bergmästaren inte vanliga.

I författningskommentaren i propositionen förklaras

regeringens intentioner närmare. Enligt förslaget

skärps kraven för att undersökningstillstånd skall

beviljas. Tillstånd skall vägras om sökanden

tidigare har visat sig olämplig att bedriva

undersökningsarbete. I detta fall krävs det inte att

förhållandet skall vara uppenbart utan det räcker

med att sökanden inte bedöms uppfylla kravet.

Exempel på situationer där tillstånd kan vägras är

att sökanden tidigare har visat bristande hänsyn

till markägares eller andra sakägares intressen

eller utfört undersökningsarbeten på ett sätt som

varit skadligt för natur- eller kulturmiljön. Vid

prövningen bör sådana omständigheter vägas in som

hur allvarliga missförhållandena varit, om det varit

fråga om enstaka eller upprepade överträdelser och i

vilken utsträckning de berott på sökanden själv samt

hur lång tid som har gått från det tidigare

undersökningsarbetet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening innebär den föreslagna ändringen

en klar markering av att ansökningar om

undersökningstillstånd från prospektörer som tidigare

visat bristande hänsyn inte kommer att accepteras. På sikt

kan detta väntas innebära att prospektörer vinnlägger sig

om "ett gott rykte", vilket kan komma att påverka

markägares och andras inställning till hela branschen.

Utskottet anser att regeringens förslag

är väl avvägt och att lagförslaget på

denna punkt skall antas av riksdagen.

Motion 2004/05:N1 (kd) avstyrks i

aktuell del av utskottet.

Undersökningstillstånd: dispens från

karenstid

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om att

bergmästaren får medge undantag från karenstid för

nytt undersökningstillstånd om det finns särskilda

skäl. Jämför reservation 6 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 38) att bergmästaren skall

kunna bevilja undantag från karenstiden för nytt

undersökningstillstånd om det finns "särskilda skäl" (i

stället för nuvarande krav på "synnerliga skäl").

Minerallagen bör därför ändras i 2 kap. 9 §. Regeringens

förslag överensstämmer med arbetsgruppens förslag, vilket

tillstyrktes av remissinstanserna.

När ett tidigare undersökningstillstånd eller en

bearbetningskoncession löpt ut startar en karenstid på ett

år innan ett nytt undersökningstillstånd kan beviljas.

Enligt förarbetena skall denna regel ses som ett

komplement till reglerna om förlängning av

undersökningstillstånd. Förbudet mot att omedelbart

bevilja ett nytt undersökningstillstånd avser att

förhindra att en sökande kringgår bestämmelserna genom att

söka nytt tillstånd i stället för att låta bergmästaren

pröva en förlängning av giltighetstiden. Karenstiden

gäller lika för alla.

Ett primärt syfte med lagen är ett effektivt

nyttjande av mineralresurserna. Den nu gällande

bestämmelsen innebär att det finns möjligheter till

dispens från förbudet att pröva nytt

undersökningstillstånd under karenstiden, nämligen

om det föreligger synnerliga skäl. Med hänsyn till

att betydelsen av sökandens skicklighet, lämplighet

och effektivitet bör ges större betydelse anser

regeringen att kravet på synnerliga skäl förefaller

vara alltför restriktivt. Därför föreslås att regeln

ändras så att bergmästaren får bevilja undantag från

karenstiden om det finns särskilda skäl. Enligt

regeringen är det viktigt att skickliga prospektörer

ges möjlighet att utveckla de geologiska kunskaperna

om fyndigheter.

Motionen

I motion 2004/05:N6 (mp) är ståndpunkten att

regeringens motivering för den föreslagna

förändringen - att främja nyttjande av

mineralresurserna - inte är tillräcklig. Regeringens

förslag bör därför avslås av riksdagen enligt

motionärerna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att det i högsta grad är rimligt att

bergmästaren får bevilja undantag - om det finns

"särskilda skäl" - från den stadgade karenstiden när det

gäller att pröva ett nytt undersökningstillstånd.

Regeringsförslaget är avsett att främja ett effektivt

utnyttjande av mineralresurserna. Bland annat bör

sökandens lämplighet och kunskaper vara viktiga

förutsättningar. Det nuvarande kravet på "synnerliga skäl"

för att bevilja undantag är alltför restriktivt enligt

utskottets bedömning.

På denna punkt bör därför regeringens

lagförslag bifallas av riksdagen. Motion

2004/05:N6 (mp) avstyrks i aktuell del

av utskottet.

Undersökningstillstånd: skyddszon

Propositionen

Enligt regeringens förslag (prop. s. 39) skall reglerna om

beviljande av undersökningstillstånd inom en skyddszon

ändras (2 kap. 9 a §).

Nuvarande regler innebär att undersökningstillstånd inte

får beviljas för mark inom en skyddszon runt ett område

som omfattas av bearbetningskoncession. Om en gruva eller

motsvarande har tagits i drift inom koncessionsområdet får

dock undersökningstillstånd beviljas den som innehar

bearbetningskoncession eller annan som har dennes

medgivande.

I rättspraxis har reglerna om skyddszon kommit att

tolkas så att de även gäller för en koncessionshavare. Det

har därför uttryckts behov från koncessionshavare att

kunna genomföra fortsatt undersökningsarbete innan gruvan

kan öppnas.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att redan efter

det att bearbetningskoncession slutligt beviljats bör

undersökningstillstånd få beviljas koncessionshavaren

eller någon annan efter medgivande från

koncessionshavaren.

Inga motionärer går emot

regeringsförslaget. I motion 2004/05:N1

(kd) tillstyrks uttryckligen regeringens

förslag i motionstexten.

Undersökningstillstånd: handläggningen

av ansökningar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

ändring i minerallagen i fråga om handläggning av

ansökningar, vilket leder till en rimlig avvägning

mellan de olika intressen som föreligger.

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om

kommunikationsrätt för markägare m.fl. Jämför

reservationerna 7 (m, fp, kd) och 8 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 40) att bergmästaren skall

få avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd

utan att någon annan sakägare än sökanden haft tillfälle

att yttra sig (8 kap. 1 § andra stycket). Enligt nuvarande

regler får ärenden avgöras utan att någon annan än

sökanden haft tillfälle att yttra sig. Bestämmelsen utgör

ett undantag från reglerna om kommunikationsskyldighet i

förvaltningslagen (1986:223). Med stöd av den bestämmelsen

avgörs i dag sådana ärenden regelmässigt utan att någon

annan än sökanden beretts tillfälle att yttra sig. Enligt

regeringens bedömning bör dock länsstyrelsen få tillfälle

att yttra sig över ansökningar om undersökningstillstånd.

Detta kräver en lagändring och en förordningsändring.

Regeringens förslag överensstämmer med

Minerallagsutredningens, och de flesta remissinstanser som

yttrat sig över detta förslag är positiva. Undantag är

Sveriges Advokatsamfund, Lantmäteriverket och Uppsala

universitet. De båda sistnämnda remissinstanserna anser

att fastighetsägare och andra sakägare skall få yttra sig

innan undersökningstillstånd beviljas. Sveriges

Advokatsamfund anför att förslaget inte verkar vara

förenligt med de föreslagna bestämmelserna om skyldighet

för bergmästaren att underrätta sakägarna om inkomna

ansökningar om undersökningstillstånd.

Lagrådets yttrande innebär att stor restriktivitet måste

iakttas när det gäller undantag från förvaltningslagens

allmänna regler om kommunikationsplikt. Enligt Lagrådet

kan det inte bortses ifrån att berörda sakägare kan ha

intresse av att argumentera också i dessa frågor (dvs.

frågor om huruvida en undersökning kan leda till att

koncessionsmineral hittas och om sökanden är lämplig).

Vidare påpekar Lagrådet att undersökningstillstånd medför

vissa begränsningar i fastighetsägares möjligheter att

förfoga över sin fastighet. Mot denna bakgrund och med

hänsyn till den i lagstiftningsärendet uttalade ambitionen

att förbättra sakägarnas ställning i samband med

exploatering har Lagrådet förordat att undantaget från

förvaltningslagens kommunikationsplikt utmönstras.

Regeringen säger i propositionen att den delar Lagrådets

uppfattning att stor restriktivitet måste iakttas när det

gäller undantag från förvaltningslagens regler om

kommunikationsplikt. Frågan måste dock ses mot bakgrund av

att lagen är ett näringspolitiskt instrument för att

underlätta prospektering och utvinning av sådana mineral

som är svåra och kostsamma att hitta. Samtidigt måste

utrymme finnas för ett skäligt hänsynstagande till

motstående enskilda och allmänna intressen.

Enligt regeringens uppfattning är skälen som anfördes i

förarbetena till tidigare lagstiftning i huvudsak

fortfarande giltiga. Undantaget från kommunikationsplikten

motiverades på följande sätt (prop. 1974:32 s. 146):

Risken för att markägare och andra motparter

tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada om de

inte bereds tillfälle att yttra sig över ansökan om

inmutningsrätt synes vara utomordentligt ringa.

Bergmästaren skall sålunda självmant beakta de hinder

mot inmutning som kan komma i fråga. I beslut om

beviljande av inmutningsrätt görs f. ö. regelmässigt

ett generellt undantag för områden som omfattas av

inmutningshinder. De undersökningsarbeten som utförs

inom ett inmutat område före utmålsläggning är vidare

mera sällan av den art att bestående skada på marken

uppkommer. För skada och intrång utgår ersättning.

Oftast berörs endast en mindre del av området. I det

övervägande antalet fall upphör inmutningen vid

undersökningstidens slut utan att leda till

utmålsläggning. Undersökningsarbete får f. ö. inte

påbörjas med mindre inmutaren viss tid dessförinnan

underrättat markägaren och eventuell

nyttjanderättshavare. Markägaren och andra som berörs

av ansökningen om inmutningsrätt har dessutom rätt att

överklaga bergmästarens beslut.

Det torde vara synnerligen ovanligt, anför regeringen, att

en markägare har möjlighet att tillföra något om

förutsättningarna för fynd av koncessionsmineral. När det

gäller sökandens lämplighet kan däremot antas att en

sakägare genom tidigare erfarenhet kan ha något att

tillföra i ärendet. Det kan dock förväntas att

bergmästaren har en god kännedom om prospektörer som söker

tillstånd, varför sakägarens information bedöms vara av

mindre betydelse. Som påpekas i förarbetena till den

nuvarande bestämmelsen (prop. 1988/ 89:92 s. 110) är

bergmästaren inte förhindrad att i särskilda fall

kommunicera med en sakägare. Till detta kommer att

regeringen avser att i förordning föreskriva att enskilda

sakägare skall underrättas om ansökningar om

undersökningstillstånd.

I och för sig, argumenteras det i regeringsförslaget,

kan det te sig näraliggande att föreskriva att

bergmästaren alltid skall kommunicera ansökningar om

undersökningstillstånd med berörda sakägare. Detta skulle

dock medföra en omfattande skriftväxling och innebära en

kostsam process både för prospektörer och det allmänna.

Regeringen anser därför att den samlade nyttan av en tidig

kommunikation med sakägare inte kan motsvara det merarbete

och den extra tid som krävs för en sådan handläggning. En

sådan ordning skulle enligt regeringens mening kunna få en

negativ inverkan på prospekteringsaktiviteten i Sverige.

Regeringsförslaget utgår från att den som ansöker om

undersökningstillstånd på ett tidigt stadium bör skaffa

sig kunskap om natur- och kulturmiljön och annan

näringsverksamhet, t.ex. renskötsel. Sådan information

finns normalt tillgänglig hos bl.a. länsstyrelsen.

Regeringen avser därför att föreskriva att länsstyrelsen

skall få tillfälle att yttra sig över en ansökan om

undersökningstillstånd. För att detta skall kunna

genomföras krävs det dock att 8 kap. 1 § andra stycket

minerallagen ändras så att regeringen kan införa

bestämmelser om att kommunikation skall kunna ske med

andra än sakägare, i detta fall länsstyrelsen.

Enligt nuvarande föreskrifter i mineralförordningen

underrättas markägare och andra sakägare vid nya och

förlängda undersökningstillstånd. Det saknas dock regler

om hur bergmästaren skall förfara när ett

undersökningstillstånd löper ut eller dras tillbaka och

inte längre omfattar en fastighet. Detta är enligt

regeringen brister som bör åtgärdas. Kommunen, berörda

fastighetsägare och andra kända sakägare bör

fortsättningsvis underrättas om ansökningar om

undersökningstillstånd och när undersökningstillstånd

upphör. Regeringen avser att genomföra dessa ändringar

genom en förordning.

Motionerna

I motion 2004/05:N2 (m) argumenteras för att markägare och

andra sakägare skall ges möjlighet att yttra sig i samband

med att ett undersökningstillstånd behandlas. Motionären

anser att en markägare som gör sannolikt att han eller hon

kommer att kunna delta i undersökning och utvinning till

en andel som motsvarar den egna marken skall ges möjlighet

att delta i ett sådant arbete och ta motsvarande

finansieringsansvar.

Också i motion 2004/05:N5 (m) instämmer motionärerna med

vissa remissinstanser i ståndpunkten att även

fastighetsägare och andra sakägare bör ges rätt att

inkomma med yttranden innan undersökningstillstånd

beviljas. Riksdagen bör besluta om en sådan lagändring,

anser motionärerna. Motionärerna delar remissynpunkten att

det måste ifrågasättas om tillståndsmyndigheten kan ha

rimligt god information om vilka villkor till förmån för

enskild rätt som skall föreskrivas om inte markägaren och

andra berörda först får yttra sig.

I motion 2004/05:N4 (fp) framhålls att markägarnas

möjlighet att yttra sig över undersökningstillstånd inte

bör begränsas på det sätt som beskrivs i propositionen.

Motionärerna hänvisar till att både Lantmäteriverket och

Uppsala universitet i remissvaren har pekat på det

lämpliga i att sakägarna får yttra sig innan

undersökningstillstånd beviljas.

I motion 2004/05:N1 (kd) instämmer motionärerna i

Lagrådets uppfattning att undantaget från reglerna om

kommunikationsskyldighet i förvaltningslagen (1986:223)

skall tas bort. Enligt motionärerna bör sakägarna ha

möjlighet att yttra sig innan undersökningstillstånd

beviljas; i denna fråga delar motionärerna de synpunkter

som de ovan nämnda remissinstanserna fört fram. Det

hemlighetsmakeri som tidigare förekommit i detta stadium

av processen är ett brott mot den sunda konkurrensen och

måste få ett slut, sägs det. Också på denna punkt väljer

regeringen att lägga fram ett förslag som missgynnar det

enskilda intresset, lyder motionärernas kritik.

Tillståndsmyndigheten kommer inte att ha tillräcklig

information för att kunna ställa villkor till skydd för

enskild rätt, om inte markägarna och andra sakägare först

fått yttra sig.

Även motionärerna till motion 2004/05:N6 (mp) delar

Lagrådets åsikt att undantaget i 8 kap. 1 § från

förvaltningslagens kommunikationsplikt bör utmönstras.

Självklart bör andra än sökanden få yttra sig innan beslut

fattas om undersökningstillstånd, hävdas det. Regeringens

motivering - att främja prospektering och utvinning -

håller inte enligt motionärerna. De anser också att det

finns fler än sakägarna som bör få yttra sig, t.ex.

människor som normalt använder ett område för jakt, fiske

eller svampplockning. Också företrädare för allmänna

intressen bör få tillfälle att yttra sig innan beslut

fattas. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer

till riksdagen med ett förslag till förändring av 8 kap. 1

§.

Vidare anser motionärerna att konsekvenserna av

prospektering och bearbetning kan vara så stora och

omfattande och beröra så många intressen att

kommunens roll i beslutsfattandet måste stärkas.

Således bör beslut om undersökningstillstånd och

bearbetningskoncession kräva kommunstyrelsens

tillstyrkande.

Vissa kompletterande uppgifter

Cirka 2 % av Sveriges yta täcks av undersökningstillstånd

enligt Bergsstatens årsredovisning för år 2003. Detta kan

jämföras med avsatta Natura 2000-områden som täcker cirka

15 % av Sveriges yta. De enkla undersökningsarbeten som

det kan bli fråga om utan att tillstånd krävs enligt annan

lagstiftning, t.ex. miljöbalken, medför oftast ingen eller

endast ringa inverkan på markanvändningen.

Konsekvenserna av bearbetning som regleras genom

bearbetningskoncession med tillkommande miljötillstånd

enligt miljöbalken kan däremot vara omfattande. Enligt

miljöbalken (17 kap. 3 §) får regeringen förbehålla sig

att pröva tillåtligheten av en verksamhet, t.ex.

gruvprojekt, som kan antas få betydande omfattning eller

bli av ingripande slag. Det kommunala vetot gäller i ett

sådant fall liksom också för anläggningar för utvinning av

ämnen eller material i de obrutna fjällen (17 kap. 6 §).

Den av Lagrådet upptagna kommunikationsplikten är en

bestämmelse enligt förvaltningslagen (1986:223). Enligt 17

§ nämnda lag får - vid myndighetsutövning mot enskild -

ett ärende inte avgöras utan att den sökande har

underrättats om en uppgift som någon annan person har

tillfört ärendet. Vidare skall den sökande själv ha fått

tillfälle att yttra sig över uppgiften. Ärendet kan dock

avgöras om beslutet inte går parten emot eller om

uppgiften saknar betydelse m.m.

Bestämmelsen i 8 kap. 1 § andra stycket minerallagen

utgör ett undantag från reglerna om

kommunikationsskyldighet i förvaltningslagen. Undantaget

grundas på att minerallagen är ett näringspolitiskt

instrument för att underlätta prospektering och utvinning

av vissa mineral. En kommunikationsplikt i detta skede

skulle kunna fördröja processen. Markägaren kommer in

senare i samband med arbetsplanen. Samtidigt skall

lagstiftningen ge utrymme för ett skäligt hänsynstagande

till motstående enskilda och allmänna intressen. Det torde

dock vara synnerligen ovanligt att en markägare eller

företrädare för annat motstående intresse har möjlighet

att tillföra något om förutsättningarna för att hitta

koncessionsmineral. Bestämmelsens utformning hindrar

emellertid inte att bergmästaren i särskilda fall

kommunicerar en ansökan med sakägare. Enligt uppgift från

bergmästaren tas hänsyn till alla relevanta sakuppgifter

som anförs i ett ärende.

Advokatsamfundet invänder i remissvaret att förslaget

inte verkar vara förenligt med de föreslagna

bestämmelserna om skyldighet för bergmästaren att

underrätta sakägarna om inkomna ansökningar om

undersökningstillstånd. Regeringsförslagets innebörd är en

ändring i 8 kap. 1 § som motiveras av att länsstyrelsen

bör få rätt att yttra sig innan undersökningstillstånd

beslutas. Markägarnas intressen föreslås komma till

uttryck genom instrumentet med arbetsplan, med möjlighet

för bergmästaren att vid tvist föreskriva villkor som

skydd för bl.a. enskilda intressen.

Meningsskiljaktigheten gäller alltså om markägarna

enbart skall informeras om ansökningarna eller om

markägarna skall ha rätt att yttra sig i detta skede.

Markägarnas yttranderätt tillgodoses på ett mer

långtgående sätt genom instrumentet med arbetsplaner.

I en motion berörs - vid sidan av sakägarna - de som

regelmässigt utnyttjar mark för jakt, fisk och

svampplockning. Enligt information från bergmästaren

anses personer som vistas på ett område med stöd av

allemansrätten inte som sakägare. I minerallagen

gäller sakägarbegreppet på samma sätt som i andra

legala sammanhang.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser för sin del att den föreslagna

handläggningsordningen innebär en rimlig avvägning mellan

de olika intressen som föreligger. Det innebär att

markägarna och andra sakägare får information om en

ansökan om undersökningstillstånd i ett tidigt skede och

ges rätt att framföra sina synpunkter i samband med att en

arbetsplan formuleras, dvs. vid en tidpunkt när

planeringen av undersökningsarbetet är mer utarbetad.

Berörda fastighetsägare, andra sakägare och kommunen

underrättas om ansökningar om undersökningstillstånd och

när tillstånd upphört (enligt en aviserad förordning).

Länsstyrelsen skall fortsättningsvis kunna yttra sig över

samtliga ansökningar, vilket innebär en likriktning av

reglerna för olika mineral. Liksom för närvarande skall

bergmästaren även framgent inhämta yttrande från kommunen

när det gäller alunskiffer, olja, gasformiga kolväten

eller diamant. Till skillnad från uppfattningen i motion

2004/05:N6 (mp) anser inte utskottet att det - med den

handläggningsordning som här beskrivits - finns behov av

ett kommunalt veto angående undersöknings- och

bearbetningstillstånd.

Utskottet vill framhålla att det inte finns något som

hindrar bergmästaren att i särskilda fall kommunicera en

ansökan med en sakägare. Som redovisats ovan tar

bergmästaren hänsyn till alla relevanta sakuppgifter som

anförs i ett ärende.

I likhet med regeringen anser utskottet att nyttan av en

regelmässig tidig kommunikation med samtliga sakägare inte

skulle uppväga nackdelarna av en sådan ordning. Det

merarbete och den extra tid som skulle krävas vid en sådan

handläggning skulle kunna motverka prospekteringsviljan

hos branschen. Enligt utskottets mening är det viktigt att

målet om utveckling av mineralindustrin - med

investeringar, sysselsättning och tillväxt - också

avspeglas i regelverket.

Med hänvisning till vad som anförts

anser utskottet att riksdagen bör anta

regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen och avslå här behandlade

motionsyrkanden.

Undersökningstillstånd: villkor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om villkor

i samband med undersökningstillstånd. Därigenom

stärks skyddet för bl.a. särskilt skyddsvärda

natur- och kulturmiljöer. Jämför reservationerna 9

(m, fp, kd) och 10 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 43) att bergmästaren skall

kunna meddela de villkor som behövs till skydd för

allmänna intressen eller enskild rätt vid alla former av

undersökningstillstånd. Innan undersökningsarbete påbörjas

skall säkerhet ha ställts för ersättning för skada och

intrång vid undersökningsarbete. Regeringsförslaget

överensstämmer i huvudsak med Minerallagsutredningens

förslag, och de flesta remissinstanserna har ingen

erinran.

I dag gäller (2 kap. 10 §) att undersökningstillstånd

för olja, gasformiga kolväten eller diamant skall förenas

med de villkor som behövs för att skydda allmänna

intressen eller enskild rätt. Bakgrunden till detta är att

själva prospekteringsarbetet i fråga om olja och gas är

förenat med stora risker. Omfattande villkor behöver

därför ställas bl.a. för att hindra utblåsning av en

oljekälla (s.k. blowout). För diamantprospektering gäller

att stora ytor berörs. De villkor som avses i dessa fall

är oftast sådana som miljöhänsynen kräver men de kan även

röra kompetensen hos den personal som skall bedriva

undersökningsarbetet.

När det gäller allmänna intressen kan det enligt

regeringen finnas särskilt skyddsvärda natur- eller

kulturmiljöer vilkas skyddsintresse inte fullt ut kan

tillgodoses genom tillämpning av gällande bestämmelser i

minerallagen eller andra lagar. I fråga om skyddsvärda

allmänna intressen är det inte självklart att dessa alltid

kommer att beaktas i önskvärd utsträckning när en

arbetsplan (se följande avsnitt) upprättas. Om ingen

sakägare gör någon invändning mot ett förslag till

arbetsplan kommer planen inte att prövas av bergmästaren.

Mot den nu angivna bakgrunden framstår det som en brist

att villkor till skydd för allmänna intressen endast kan

meddelas i vissa undersökningstillstånd. Regeringen

föreslår därför att sådana villkor skall kunna meddelas i

alla typer av undersökningstillstånd. I det sammanhanget

kan också de synpunkter som inkommer i länsstyrelsens

yttrande över ansökan vara av betydelse.

Enligt regeringen kan det någon gång vara motiverat att

föreskriva villkor till skydd för enskild rätt även i

andra undersökningstillstånd än sådana som avser olja,

gasformiga kolväten eller diamant. Möjligheten att

föreskriva villkor till skydd för enskild rätt bör därför

utvidgas till att gälla alla typer av

undersökningstillstånd.

Vidare föreslår regeringen att säkerhet skall ha ställts

för ersättning för skada och intrång vid

undersökningsarbete innan arbetet har påbörjats.

Motionerna

I motion 2004/05:N5 (m) aktualiseras frågan om huruvida

miljöprövning bör ske redan innan undersökningstillstånd

beviljas. Detta kan ha betydelse såväl för såväl

markägarna som för prospektören. Enligt motionärerna är

ingen av dessa parter betjänt av att kostsamma och

störande undersökningsarbeten genomförs inom områden där

en miljöprövning skulle visa att gruvverksamhet under inga

omständigheter vore acceptabel. Ett sådant förfaringssätt

måste dock vägas mot den ökade kostnad som en

miljöprövning i sig ger upphov till, menar motionärerna.

I motion 2003/04:N390 (fp) säger motionärerna att det

måste vara en rimlig balans mellan olika intressen som

gruvdrift, miljökrav, turism och markägarnas intresse.

Hänsyn till allmänna intressen och enskild rätt skall tas

vid brytning av all mineral och inte enbart när det är

fråga om diamant, olja och gas. Trots den nya och skärpta

synen på miljöfrågor anser motionärerna att nuvarande

lagstiftning alltför ensidigt hävdar prospekteringslinjen.

Lagstiftningen bör skärpas så att ansvarig myndighet redan

vid beviljandet av undersökningstillstånd gör en

rimlighetsbedömning av huruvida tillstånd för att bryta

mineral kommer att lämnas vid eventuellt positiva fynd

under undersökningen. Det krävs ett skydd av natur- och

kulturvärden i hela landet och inte enbart i fjällvärlden

och i naturreservaten.

Folkpartiet vill i kommittémotion 2004/05:N4 skärpa

lagstiftningen så att vid beviljande av

undersökningstillstånd hänsyn inte enbart tas till den

sökandes lämplighet utan också till lämpligheten av

brytning över huvud taget. Därigenom kan onödiga ingrepp i

t.ex. känsliga markområden undvikas. Samtliga parter

gynnas eftersom gruvbolagen inte behöver lägga kraft på en

undersökning där brytning med stor sannolikhet inte kommer

att tillåtas, markägare m.fl. slipper oroa sig och ingrepp

i naturen kan undvikas. Vidare bör skyddet av natur- och

kulturvärden gälla i hela landet och inte enbart för

fjällvärlden och naturreservaten. Enligt motionärerna bör

större hänsyn tas till konkurrerande intressen, t.ex.

turistnäringen eller jord- och skogsbruket.

I motion 2004/05:N6 (mp) framförs åsikten att

reglerna om villkor för att skydda allmänna

intressen är ett exempel på oklarhet i

gränsdragningen mellan miljöbalkens och

minerallagens regleringsområden. Detta förhållande

innebär ett stöd för tanken att minerallagen bör

avvecklas, sägs det i motionen. I avvaktan på den

större översyn som motionärerna förordar bör i

händelse av oklarhet miljöbalkens regler ha

företräde framför minerallagens. Enligt motionärerna

måste stor vikt läggas vid de boendes intressen.

Både ingreppen och oron för ingrepp kan få stor

betydelse för enskilda människors livskvalitet.

Vissa kompletterande uppgifter

Den av regeringen i lagrådsremissen föreslagna lydelsen av

2 kap. 10 § minerallagen innebar att möjligheten att i

samband med undersökningstillstånd meddela villkor till

skydd för enskild rätt skulle tas bort. Enligt Lagrådets

mening hade regeringen dock inte angett några övertygande

skäl för att avskaffa bergmästarens möjlighet att redan i

undersökningstillståndet ange villkor även till skydd för

enskild rätt. Lagrådet hänvisar också till vad det sagt i

fråga om att förbättra sakägarnas ställning.

Lydelsen av de aktuella bestämmelserna enligt förslaget

i propositionen tillgodoser dessa synpunkter från

Lagrådet. Enligt regeringens förslag ändras 2 kap. 10 § så

att villkor till skydd för allmänna intressen och enskild

rätt kan meddelas vid alla former av

undersökningstillstånd, inte bara som i dag vid

tillståndsgivning för olja, gasformiga kolväten och

diamant.

Den som bedriver undersökningsarbeten i fortsättningen

skall beakta risken för skada eller intrång såväl på

annans egendom som på natur- och kulturmiljön och så långt

som möjligt undvika sådana skador enligt förslaget till

förtydligande i 3 kap. 3 § fjärde stycket.

Enligt uppgift är det inte möjligt att redan vid

utfärdande av ett undersökningstillstånd på ett seriöst

sätt bedöma lämpligheten av brytning i ett visst område.

För det första är det okänt om det inom området över huvud

taget finns någon fyndighet, för det andra är det för

tidigt att bedöma vilken teknisk lösning en eventuell

framtida brytning kan få. Det är inte heller möjligt att

göra ens en översiktlig miljöprövning i detta tidigare

skede. En sådan skulle behöva bygga på hypoteser och kan

inte användas som grund för avslag. I samband med ansökan

om bearbetningskoncession bedöms tillåtligheten för en

gruva genom att hänsyn tas till både de grundläggande och

de särskilda bestämmelserna för hushållning med mark och

vatten i miljöbalken. Först då kan en adekvat bedömning

göras.

Motionskravet om skydd för natur- och kulturvärden i

hela landet kan inte ses som en enda fråga utan måste

konkretiseras till att gälla antingen

undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession samt

preciseras områdesmässigt.

Enligt miljöbalkens portalparagraf (1 kap.) skall

miljöbalken tillämpas så att värdefulla natur- och

kulturmiljöer skyddas och vårdas.

Besluten enligt minerallagen om undersökningstillstånd

gäller i stor omfattning sådana åtgärder som inte har

någon inverkan på markanvändningen. I den mån

markanvändningen påverkas krävs tillstånd för sådant

undersökningsarbete enligt miljöbalken. Olika regler blir

tillämpliga beroende på vilka åtgärder det är fråga om.

När ett område med särskilda skyddsregler eller

restriktioner berörs krävs medgivande från länsstyrelsen

eller annan myndighet (3 kap. 6 och 7 §§ minerallagen).

Dessa regler tas upp i följande avsnitt. Vidare råder det

förbud mot att köra i terräng med motordrivna fordon utan

särskilt tillstånd från länsstyrelsen enligt

terrängkörningslagen (1975:1313). Om undersökningsarbetet

innebär verksamhet eller åtgärd som kan komma att

väsentligt ändra naturmiljön, skall detta anmälas hos

länsstyrelsen eller annan tillsynsmyndighet för samråd (12

kap. miljöbalken). Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det

inom landet eller en del av landet alltid skall göras en

anmälan för samråd när det är fråga om åtgärder som kan

medföra skada på naturmiljön. Vidare är det utan

länsstyrelsens tillstånd förbjudet att rubba, ändra eller

skada en fast fornlämning enligt lagen om kulturminnen

(1988:950).

När det är fråga om bearbetningskoncession är 3 och

4 kap. i miljöbalken tillämpliga. Dessa kapitel tar

upp grundläggande bestämmelser för hushållning med

mark- och vattenområden samt särskilda bestämmelser

om sådan hushållning i vissa områden i landet. I

detta sammanhang räknas en rad skyddade områden upp.

Ett extra skydd finns för de obrutna fjällen i och

med att regeringen måste pröva tillåtligheten av nya

anläggningar för att utvinna ämnen eller material

inom dessa områden (17 kap. miljöbalken).

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är regeringens förslag att

bergmästaren skall kunna meddela de villkor som behövs

till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt vid

alla former av undersökningstillstånd ett bra förslag.

Därigenom stärks skyddet bl.a. för särskilt skyddsvärda

natur- eller kulturmiljöer. Ett yrkande i motion

2003/04:N390 (fp) tillgodoses helt genom utskottets

ställningstagande.

Möjliggörande av kommunikation med länsstyrelsen inför

beviljande av undersökningstillstånd har bl.a. betydelse i

detta sammanhang. De synpunkter som inkommer i

länsstyrelsens yttrande över ansökan kan vara av värde för

att bedöma behovet av villkor till skydd för allmänna

intressen.

I likhet med vad Lagrådet framfört anser utskottet

liksom regeringen att det någon gång kan vara motiverat

att föreskriva villkor till skydd för enskild rätt även

när det gäller andra undersökningstillstånd än sådana som

avser olja, diamant etc.

Utskottet ser också positivt på regeringsförslaget om

att stärka sakägarnas ställning genom att

undersökningstillstånd alltid skall förenas med villkor om

att säkerhet skall ställas för den ersättning för skada

och intrång som kan komma att utgå till följd av kommande

undersökningsarbete.

När det gäller frågan i motionerna 2004/05:N5 (m) och

2004/05:N4 (fp) om miljöprövning i samband med beviljande

av undersökningstillstånd anser utskottet att det står

klart att en sådan prövning inte låter sig göras i detta

tidiga skede, då varken fyndigheten eller de tekniska

möjligheterna att tillgodogöra sig den är kända.

Motionsönskemålen om skydd för natur- och kulturvärden i

hela landet anser utskottet - mot bakgrund av de

kompletterande uppgifterna ovan - vara alltför

opreciserade för att utförligt gå in på.

Regeringens förslag bör antas av riksdagen. Det

tillgodosedda motionskravet kräver ingen ytterligare

åtgärd och avstyrks därför i likhet med övriga behandlade

motionsyrkanden.

Undersökningsarbete: hinder

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 45) att möjligheten att med

stöd av undersökningstillstånd ta mark i anspråk för att

uppföra byggnader avskaffas. Det skall enligt regeringen

krävas tillstånd från bergmästaren för att ta mark i

anspråk för att bygga nödvändig väg till och inom området.

Vidare skall det som huvudregel vara förbjudet att utföra

undersökningsarbeten närmare än 200 meter från

bostadsbyggnader. Begränsningarna i rätten att utföra

undersökningsarbeten i anslutning till kyrkor,

samlingslokaler och liknande inrättningar samt

kraftstationer och industriella anläggningar preciseras

till att avse ett område inom 200 meter från byggnaden

eller anläggningen. Begränsningarna i rätten att utföra

undersökningsarbete i anslutning till anläggningar av

betydelse för totalförsvaret preciseras också till att

avse ett område inom 200 meter från skyddsobjekt.

I huvudsak är regeringens förslag detsamma som

Minerallagsutredningens. De flesta remissinstanserna

instämmer i förslaget.

Inga motioner har väckts på detta område.

Undersökningsarbete: minsta skada på

natur- och kulturmiljön

Propositionen

Enligt regeringens förslag (prop. s. 48) skall

undersökningsarbeten utföras så att minsta skada och

intrång vållas på någon annans egendom och på natur- och

kulturmiljön.

Förslaget överensstämmer med Minerallagsutredningens

förslag. Åtskilliga remissinsatser tillstyrker.

Naturskyddsföreningen m.fl. är tveksamma till

bestämmelsens praktiska betydelse. Invest in Sweden Agency

(ISA) liksom Malå och Sorsele kommuner anser att kravet

måste avvägas mot vad som är tekniskt möjligt och

ekonomiskt försvarbart.

Regeringen motiverar förslaget med att nuvarande

bestämmelse i 3 kap. 3 § tredje stycket minerallagen är en

allmän hänsynsregel av innebörd att undersökningsarbete

skall bedrivas så att minsta skada och intrång vållas. Den

kan emellertid ha uppfattats som oklar när det gäller

sådan skada och olägenhet som endast vållas på natur- och

kulturmiljön. Därför bör en ändring göras så att det klart

framgår att undersökningsarbeten alltid skall utföras så

att minsta skada och intrång vållas både på annans egendom

och på natur- och kulturmiljön.

Inga motioner har väckts på detta område.

Undersökningsarbete: arbetsplan

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om

arbetsplan, vilket ger en effektiv hantering

samtidigt som markägarna och övriga sakägare

kommer in i en dialog med prospektören. Jämför

reservationerna 11 (m, fp, kd) och 12 (mp).

Propositionen

Regeringens förslag

Fastighetsägare och andra sakägare skall ges möjlighet att

påverka hur undersökningsarbeten utförs, föreslår

regeringen. För allt undersökningsarbete skall

prospektören upprätta en arbetsplan (prop. s. 49), som

delges berörda sakägare och sänds till bergmästaren.

Sakägares invändningar mot planen skall vara prospektören

till handa inom tre veckor från delgivningen.

En arbetsplan föreslås bli gällande om den lämnas utan

invändning av sakägarna. Om invändningar framställs, blir

arbetsplanen gällande om prospektören och

sakägaren/sakägarna kommer överens om dess innehåll eller

om den på begäran av prospektören fasts[1]tälls av

bergmästaren.

Vid bergmästarens prövning skall göras en avvägning

mellan prospektörens behov av att kunna utföra

ändamålsenliga undersökningar och sakägarens/sakägarnas

intresse av att arbetet begränsas eller inte tillåts.

Bergmästaren får vid prövningen meddela de villkor som

behövs till skydd för allmänna intressen och enskild rätt

och för att förebygga eller begränsa olägenheter.

Minerallagsutredningens förslag på denna punkt innebar

att propspektören vid mer ingripande undersökningsarbeten

skulle vara skyldig att söka ingå avtal med

fastighetsägaren och andra berörda sakägare. Om

överenskommelse inte kunde träffas skulle bergmästaren

fatta särskilt beslut. Enligt utredningsförslaget skulle

prospektören ersätta fastighetsägaren för skada och

intrång och även för nyttjande av fastigheten. Detta

förslag tillstyrktes av ett mycket stort antal

remissinstanser.

Regeringsförslaget överensstämmer i sak med

arbetsgruppens förslag, dvs. att särskild ersättning för

nyttjandet av fastigheten inte bör utgå vid

undersökningsarbete. Enligt arbetsgruppens mening är det

inte lämpligt att kombinera en ersättning för nyttjandet

med den nuvarande ersättningen för skada och intrång som

orsakas av undersökningsarbetet. Eftersom

nyttjanderättsersättningen sannolikt ofta skulle baseras

på den skada som mer ingripande undersökningsarbete

innefattar, skulle resultatet blir att fastighetsägaren

kompenseras dubbelt för samma skada. Detta kan knappast

anses vara rimligt, argumenterar arbetsgruppen. Några

remissinstanser ansåg att arbetsgruppens förslag var ett

steg i rätt riktning men inte tillräckligt långtgående.

Övervägande positiva till förslaget var bl.a. Bergsstaten,

Statens fastighetsverk, Lantmäteriverket och flera

kommuner i Västerbottens län. Flera remissinstanser ansåg

att den föreslagna tiden för att anföra invändningar mot

arbetsplanen (tre veckor) var alltför kort, medan Svenska

Gruvföreningen var av motsatt uppfattning. Sametinget och

Svenska samernas riksförbund betonade att arbetsplanen bör

sändas till den sameby inom vars område verksamheten skall

äga rum.

Enligt regeringen är det inte lämpligt att införa

lagregler om att parterna skall träffa avtal innan

undersökningsarbete får påbörjas.

I dag gäller enligt 3 kap. 5 § minerallagen att

prospektören - minst två veckor innan undersökningsarbete

påbörjas - skall underrätta bl.a. ägaren till den mark där

arbetet skall bedrivas. Det konstateras i propositionen

att en tidig, öppen och fungerande dialog mellan

prospektörer och fastighetsägare är ägnad att underlätta

även senare skeden i processen. Regeringen anser mot denna

bakgrund att regeln i 3 kap. 5 § bör utvidgas så att

prospektören skall upprätta en arbetsplan över kommande

undersökningsarbete vilken skall delges fastighetsägare

och andra kända sakägare samt sändas till bergmästaren.

En sådan arbetsplan bör innehålla en beskrivning av

vilka åtgärder prospektören önskar vidta på fastigheten,

en tidsplan för åtgärderna och en beskrivning av

åtgärdernas inverkan på allmänna intressen och på enskild

rätt. Detta är uppgifter som prospektörerna bör ha en klar

uppfattning om när undersökningsarbetena startar och kan

enligt regeringen inte sägas utgöra någon särskilt

betungande uppgift för företagen. Det finns dock anledning

att låta kravet på arbetsplan omfatta alla typer av

undersökningsarbete och inte bara de mer ingripande, sägs

det i propositionen. På så sätt undviks även

gränsdragningsproblem. Reglerna blir också mer förutsebara

och lättare att tillämpa.

En arbetsplan behöver förnyas så snart

undersökningsarbetet går utöver vad som redovisats i

planen. En godkänd arbetsplan utesluter inte de

ytterligare tillstånd för mer ingripande

undersökningsarbeten som kan krävas enligt annan

lagstiftning.

När fastighetsägare och andra sakägare delges en

arbetsplan får de möjlighet att bilda sig en uppfattning

om den planerade verksamheten kan accepteras eller inte.

Inom viss tid måste detta skriftligen meddelas

tillståndshavaren. Det nya förfarandet med arbetsplaner

medför att det kommer att dröja längre tid innan

undersökningsarbetet kan påbörjas. Enligt regeringen är

det angeläget att hålla handläggningstiderna för

arbetsplaner så korta som möjligt. Vid denna avvägning får

tre veckor anses vara en rimlig tidrymd för att sakägarna

skall kunna framställa invändningar, anser regeringen.

Om ingen sakägare har något att invända mot arbetsplanen

kan arbetet komma i gång omedelbart enligt regeringens

förslag. Vissa invändningar kan leda till att prospektören

startar en dialog med sakägaren/sakägarna och därefter

justerar arbetsplanen så att invändningarna inte längre

kvarstår. Då är det inte heller nödvändigt med någon

särskild myndighetsprövning, menar regeringen.

I det fall invändningar mot arbetsplanen består

skall prospektören kunna vända sig till bergmästaren

med en begäran om att arbetsplanen fastställs.

Bergmästarens prövning av arbetsplanen skall utgöra

en oberoende granskning av undersökningsarbetet,

dess tidsåtgång och de skäl som anförts mot arbetet.

Bergmästaren är fri att avgöra hur arbetsplanen

utformas och kan förena planen med villkor för att

skydda allmänna intressen och enskild rätt.

Lagrådets invändningar

Enligt Lagrådet framstår förslaget om att

prospektören skall upprätta en arbetsplan över

kommande undersökningsarbete som välgrundat och

ägnat att tillgodose fastighetsägarnas intresse. I

propositionen redovisas att Lagrådet har ifrågasatt

om inte varje arbetsplan, vare sig den är oomstridd,

överenskommen eller prövad, borde fastställas av

bergmästaren och därmed omfattas av ett överklagbart

beslut. Förfarandet skulle därigenom bli mer

enhetligt och tydligt. Vidare skulle i samtliga fall

allmänna intressen beaktas. En möjlighet borde då

också öppnas för företrädare för sådana intressen

att framställa invändningar mot den arbetsplan som

tillståndshavaren upprättat. Lagrådet har också

pekat på att det inte kan uteslutas att även

arbetsplaner som blivit gällande utan medverkan av

bergmästaren kan komma att innehålla åtgärd eller

markpåverkan som ger anledning till invändningar

från någon berörd sakägare.

Regeringens synpunkter i förhållande till Lagrådets

invändningar

För att kunna uppnå syftet med det nya förfarandet med

arbetsplaner i samband med undersökningsarbeten är det

enligt regeringens mening nödvändigt att det finns utrymme

för de inblandade parterna att komma överens om hur

undersökningsarbetet skall bedrivas. Om även oomstridda

arbetsplaner, liksom arbetsplaner som sedermera lett till

en överenskommelse, alltid skulle prövas av bergmästaren

skulle incitamentet för tillståndshavaren att förbättra

dialogen med berörda sakägare kraftigt minska. Lagrådets

förslag skulle också innebära att undersökningsarbeten som

ingen har ifrågasatt skulle försenas. Företagens bedömning

av handläggningstiderna är en viktig del av underlaget

inför deras beslut om Sverige är ett lämpligt land för

prospekteringsverksamhet, enligt vad som sägs i

propositionen.

Regeringens förslag utgår bl.a. från att

handläggningstiderna skall vara så korta som möjligt och

att rättssäkerhetssynpunkterna skall beaktas. Det erinras

om att ersättning utgår för skada och intrång med

anledning av undersökningsarbete och att säkerhet för

sådan ersättning skall ha ställts innan

undersökningsarbetet får påbörjas. Om arbetena ändå medför

intrång i någon enskilds rätt på ett sätt som den enskilde

inte fått möjlighet att yttra sig över har denne möjlighet

att vända sig till bergmästaren, vilken är

tillsynsansvarig enligt lagen.

När det gäller skyddet för allmänna intressen i de fall

tillståndshavaren och sakägarna kommer överens om

innehållet i arbetsplanen och företrädare för de allmänna

intressena inte är sakägare, kommer deras ställning att

förstärkas genom att regeringen avser att i förordning

föreskriva att bergmästaren skall kommunicera ansökningar

om undersökningstillstånd med länsstyrelsen. Bergmästaren

är enligt förslaget till 2 kap. 10 § minerallagen alltid

skyldig att i undersökningstillstånd meddela de villkor

som behövs till skydd för allmänna intressen.

Vidare finns det en möjlighet för bergmästaren att med

stöd av 15 kap. 3 § andra stycket minerallagen förbjuda

undersökningsarbetet om en uppenbar fara för allmänt eller

enskilt intresse inträffar.

Mot denna bakgrund har regeringen inte velat följa

Lagrådets förslag att låta även oomstridda och

överenskomna arbetsplaner fastställas av

bergmästaren. Det finns dock enligt regeringen

anledning att noga följa utvecklingen av systemet

med arbetsplaner i praktiken och vid behov återkomma

med förslag om eventuella justeringar av systemet.

Övrigt

För att förhindra att grundlösa invändningar blockerar

utförandet av undersökningsarbeten bör det kunna förordnas

att ett beslut om fastställande av en arbetsplan skall

gälla utan att det har vunnit laga kraft, enligt vad som

sägs i propositionen.

Även i fortsättningen bör det vara straffbart att inte

iaktta gällande bestämmelser om vilka åtgärder som krävs

innan undersökningsarbeten får utföras. Straffbestämmelsen

i 15 kap. 6 § minerallagen bör därför enligt regeringen

anpassas efter den nya ordningen.

Motionerna

I motion 2004/04:N5 (m) instämmer motionärerna i

Minerallagsutredningens bedömning att prospektören vid

ingripande undersökningsarbeten skall vara skyldig att

söka ingå avtal med fastighetsägaren och andra berörda

sakägare om detta. Kan inte överenskommelse träffas skall

bergmästaren fatta ett särskilt beslut i frågan. Detta

kräver ändring såväl i minerallagen som i

mineralförordningen. Vid denna typ av undersökningsarbeten

skall prospektören ersätta fastighetsägaren, inte endast

för skada och intrång utan även för nyttjande av

fastigheten. Motionärernas förslag knyter an till den i

Minerallagsutredningen föreslagna förändringen i 7 kap. 3

§ jordabalken, varigenom jordabalkens bestämmelser om

nyttjanderätt blir tillämpliga på sådana överenskommelser

om undersökningsarbete som fastighetsägaren ingår med

tillståndshavaren.

Motionärerna ifrågasätter inte regeringens bedömning

angående arbetsplaner. Dröjsmål och byråkrati bör undvikas

och skyddet av allmänna och enskilda intressen tillgodoses

väl även utan beaktande av Lagrådets förslag. Motionärerna

ansluter sig till regeringens uppfattning att utvecklingen

noga måste följas. För att säkerställa att så sker anser

motionärerna att regeringen bör återkomma till riksdagen

senast vid utgången av år 2006 med en redovisning av en

sådan uppföljning.

Andra synpunkter som framförs rörande arbetsplanen är

att tidsgränsen för sakägares invändningar mot planen -

tre veckor - är alltför snäv i regeringsförslaget. Enligt

motionärerna kan en månad anses vara en rimlig tid för att

ta ställning till arbetsplanen. Med hänsyn till den tid

det i allmänhet tar innan gruvbrytning kommer till stånd

och till de kostnader och det risktagande som är förenat

med prospekteringsverksamhet kan det knappast vara rimligt

att anta att beslut om prospektering fattas med så kort

framförhållning att några veckors dröjsmål har avgörande

betydelse, är argumentet. Vikten av att markägaren har en

rimlig tid att ta ställning till en arbetsplan väger

därför tyngre än eventuella negativa effekter av en något

längre handläggningstid, menar motionärerna.

I motion 2004/05:N4 (fp) föreslås ett ökat samråd mellan

gruvbolagen och markägarna. Lagtexten i 3 kap. 5 §

minerallagen bör därför ändras på annat sätt än regeringen

föreslår, nämligen så att det framgår att det är

företagets skyldighet att samråda med markägare och

innehavare av nyttjanderätt för att försöka träffa en

uppgörelse om genomförandet av undersökningsarbetet. Det

som tas upp vid samrådet skall enligt motionärerna ligga

till grund för arbetsplanen.

Såväl i nämnda motion som i motion 2003/04:N390 (fp)

anförs att ärenden om undersökningsarbete måste ha vunnit

laga kraft innan undersökningsarbetena får startas.

En tvingande lagstiftning om att upprätta en arbetsplan

kan leda till onödigt krångel för prospektörerna, hävdas

det i motion 2004/05:N1 (kd). En sådan lagstiftning

avvisas av motionärerna. Dock bör en arbetsplan upprättas

i de fall fastighetsägare eller andra sakägare kräver en

sådan. Därför bör pro-spektörerna alltid skicka en

förfrågan till berörda fastighetsägare och sakägare om

huruvida en arbetsplan bör upprättas. Denna lösning

tillgodoser enligt motionärerna såväl den enskildes

rättigheter som prospektörernas behov av smidighet.

I motion 2004/05:N6 (mp) sägs att tre veckor är en

orimligt kort tid för sakägarna att framställa

invändningar mot prospektörens arbetsplan för

undersökningsarbeten. Sakägarna kan behöva vända sig

till utomstående för att få hjälp och stöd, vilket

kräver längre tid. Miljöpartiet anser därför att

sakägare och andra berörda bör få fyra veckor på sig

att komma med synpunkter på planen. Perioden mellan

midsommar och den 1 augusti samt mellan julafton och

trettondagshelgen bör inte ingå i dessa fyra veckor.

Vissa kompletterande uppgifter

Svenska samernas riksförbund har i skrivelse till

utskottet, daterad den 15 december 2004, redovisat

synpunkter på lagförslaget när det gäller delgivning av

arbetsplanen vid undersökningsarbete. Enligt riksförbundet

bör lagtexten formuleras mer precist och i enlighet med 10

§ rennäringslagen (1971:437). Lydelsen av 3 kap. 5 §

minerallagen i denna del bör enligt riksförbundet vara:

"Arbetsplanen skall delges berörd sameby" i stället för

den i propositionen föreslagna lydelsen: "Delgivning med

innehavare av renskötselrätt får ske genom att

arbetsplanen delges den sameby som innehavarna tillhör."

Riksförbundet anser att den av regeringen föreslagna

formuleringen "innehavare av renskötselrätt" är omotiverad

eftersom det är samebyn som enligt rennäringslagen

företräder renskötselrätten inom byns område. Det får inte

råda någon tvekan om att arbetsplanen ovillkorligen skall

delges samebyn enligt den inkomna skrivelsen.

I flera motioner förordas lösningar som närmar sig det

av Minerallagsutredningen föreslagna systemet, dvs. att

innan ingripande undersökningsarbeten får utföras skall

prospektören och markägarna förhandla om hur

undersökningsarbetet skall utföras. Enligt utredningen

skulle som huvudregel förhandlingen utmynna i en

överenskommelse mellan parterna. Det är dock inte möjligt

att låta enskilda markägare helt hindra

undersökningsarbeten på fastigheten utan tungt vägande

skäl. Om en överenskommelse sålunda inte kunde träffas

skulle bergmästaren enligt utredningsförslaget pröva

frågan. Därvid skulle en avvägning göras mellan

prospektörens intresse av en ändamålsenlig undersökning

och markägarens skäl mot att undersökningsarbeten skall få

äga rum.

Med de prospekteringsmetoder som används i dag är det

mycket sällsynt att ny väg behöver byggas i samband med

undersökningsarbetet. När emellertid en väg måste byggas -

vare sig det är fråga om en väg till undersökningsområdet

eller en väg inom detta område - kan ett sådant bygge

innebära omfattande ingrepp i fastigheten. Enligt

regeringsförslaget måste tillståndshavaren

fortsättningsvis ha tillstånd från bergmästaren för att ta

mark i anspråk i syfte att bygga nödvändig väg inte bara

till utan även inom området.

I ett par motionsyrkanden krävs att arbetsplanen skall

ha vunnit laga kraft innan undersökningsarbetet får

starta. Regeringsförslaget innebär att undersökningsarbete

endast skall få genomföras i enlighet med en gällande

arbetsplan. Förslaget om en arbetsplan där sakägarna ges

möjlighet att påverka innehållet syftar till att förbättra

dialogen mellan sakägare och prospektör. En regel om

lagakraftvinnande förutsätter en generell prövning av

bergmästaren och skulle motverka syftet med en arbetsplan,

dvs. möjligheterna till dialog. De enkla

undersökningsarbeten som det kan bli fråga om utan att

tillstånd krävs av annan lagstiftning, t.ex. miljöbalken,

medför oftast ingen eller endast ringa inverkan på

markanvändningen. Dessutom utgår ersättning för skada och

intrång med anledning av undersökningsarbetet. Vidare

måste säkerhet för sådan ersättning ha ställts innan

undersökningsarbete påbörjas.

Enligt uppgift kommer regeringens styrning och

uppföljning av Bergsstatens verksamhet naturligen

att uppmärksamma effekterna av det förändrade

regelsystemet.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är det en funktionell

ordning att bergmästaren kommer att göra en avvägning

mellan prospektörens och markägarens behov endast i det

fallet att invändningar mot prospektörens arbetsplan

kvarstår från fastighetsägarnas sida. Om fastighetsägarna

inte har invändningar eller om invändningarna har kunnat

bemötas av prospektören, så att de inte längre utgör

problem, kan arbetet komma i gång genast. Effektivitet

eftersträvas samtidigt som markägarna och övriga sakägare

kommer in i en dialog med prospektören. Markägarnas

inflytande på undersökningsarbetet ökar eftersom ett

undersökningsarbete inte får startas utan att det finns en

gällande arbetsplan. Vidare måste en arbetsplan förnyas så

snart undersökningsarbetet går utöver vad som redovisats i

planen.

Hur stor andel av arbetsplanerna som i brist på en

överenskommelse slutligen kommer att beslutas av

bergmästaren är svårt att bedöma. Det finns skäl att

understryka vad regeringen anför om behovet av att noga

följa utvecklingen av systemet med arbetsplaner i

praktiken. Vid behov avser regeringen att återkomma med

eventuella justeringar av systemet. Utskottet utgår från

att regeringen följer upp regelsystemet med arbetsplaner

och att effekterna av det förändrade systemet kommer att

utvärderas och redovisas. Dock avvisar utskottet kravet i

motion 2004/05:N5 (m) på att en sådan redovisning skall

delges riksdagen senast vid utgången av år 2006.

I flera motioner förordas lösningar som närmar sig det

av Minerallagsutredningen föreslagna systemet, dvs. att

vid mer ingripande undersökningsarbeten prospektören

skulle vara skyldig att söka ingå avtal med

fastighetsägaren och andra berörda sakägare. Utskottet

instämmer med regeringen i att systemet med arbetsplan bör

gälla samtliga undersökningsarbeten och inte bara de mer

ingripande. Därigenom undviks gränsdragningsproblem,

vilket gör reglernas tillämpning mer förutsebar.

I ett par motioner anses att tiden tre veckor är alltför

kort för att sakägarna skall kunna framföra invändningar,

särskilt om frågeställningen kräver experthjälp. Utskottet

anser för sin del att tre veckor förefaller vara en rimlig

tid men att denna fråga självklart också kommer att ingå i

en uppföljning av regelsystemet.

Motionsyrkandena om lagakraftvinnande av arbetsplanen

innan undersökningsarbetet får starta avvisar utskottet

med motiveringen att detta förutsätter att bergmästaren i

princip prövar samtliga arbetsplaner. Därigenom uppnås

inte fördelen med en dialog mellan markägare och

prospektör.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i här berörd del och avstyrker de här

behandlade motionerna i aktuella delar.

Bearbetningskoncession: ersättning och

inlösen av fastighet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om

ersättning och inlösen av fastighet vid outnyttjad

bearbetningskoncession. Utskottet finner förslaget

välmotiverat. Jämför reservation 13 (m, fp, kd,

mp).

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 55) att koncessionshavaren

skall ersätta skada som föranleds av att en

bearbetningskoncession beviljas. Tvister om ersättning

skall kunna prövas av bergmästaren när skadan uppkommit,

dock senast när markanvisningsförrättning hålls. Om

koncessionshavaren inte begärt markanvisning inom tio år

skall fastighetsägaren ha rätt att begära inlösen av

fastigheten eller av del av denna. Oavsett den tid som

förflutit efter det att bearbetningskoncession beviljats

skall fastighetsägare kunna begära inlösen, om det uppstår

synnerligt men. Regeringens förslag leder till ändringar i

7 kap. minerallagen.

Regeringens förslag överensstämmer delvis med

Minerallagsutredningens. Därutöver hade utredningen ett

förslag att koncessionshavaren skulle erlägga en årlig

ersättning till ägare av fastigheter inom

koncessionsområdet från det att koncessionsbeslutet vinner

laga kraft till dess att ett beslut om markanvisning

vinner laga kraft. Koncessionshavaren skulle enligt

utredningen betala en årlig avgift på 1 % av

prisbasbeloppet per hektar under de första fem åren och

därefter 2 % av prisbasbeloppet. Flertalet remissinstanser

har tillstyrkt utredningens förslag. Arbetsgruppens

förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens.

Minerallagen vilar på expropriationsrättslig grund,

konstateras det i propositionen. En

bearbetningskoncession beviljas som regel för 25 år,

men det finns inte någon skyldighet för

koncessionshavaren att komma i gång med driften.

Förändringar i konjunktur, malmpriser m.m. kan få

koncessionshavaren att avvakta. För fastighetsägare

kan detta medföra att det inte går att planera

investeringar eller nyttjande av fastigheten på

sikt. Minerallagsutredningens förslag beträffande

årligen återkommande ersättningar till

fastighetsägare under den tid som en

bearbetningskoncession inte utnyttjas avvisas dock

av regeringen med motiveringen att denna ordning

avviker från expropriationsrättsliga grunder. Dessa

grunder innebär i korthet att ersättning utgår för

skada och intrång, varvid ersättningen för intrång

motsvarar den minskning av fastighetens

marknadsvärde som intrånget innebär. Därför är det

enligt regeringen inte lämpligt med en årlig

ersättning. Den som lider skada till följd av att en

bearbetningskoncession har beviljats skall ha rätt

att få ersättningsfrågan prövad före en eventuell

markanvisningsförrättning.

Motionerna

I motion 2004/05:N5 (m) instämmer motionärerna i

Minerallagsutredningens bedömning om en årlig ersättning

till fastighetsägaren inom koncessionsområdet från det att

koncessionsbeslutet vinner laga kraft till dess att beslut

om markanvisning vinner laga kraft. Enligt motionärernas

förslag bör riksdagen besluta om motsvarande lagändringar.

I motion 2004/05:N1 (kd) anför motionärerna att de

finner det märkvärdigt att regeringen inte instämmer

i Minerallagsutredningens förslag om att

koncessionshavaren årligen skall betala en avgift

till fastighetsägaren. Att den osäkerhet som

fastighetsägaren känner bör ersättas i någon form är

motionärernas utgångspunkt. Ett belopp på 1 % av

prisbasbeloppet per hektar de första fem åren och

därefter 2 % är ett rimligt belopp, resonerar de. På

övriga punkter tillstyrks regeringens förslag.

Vissa kompetterande uppgifter

Minerallagsutredningens förslag har som utgångspunkt att

fastighetsägaren äger de koncessionsmineral som finns inom

fastigheten. Regeringens uppfattning är att det inte finns

tillräckliga skäl att i detta begränsade sammanhang ta

ställning till äganderättsfrågan. Därmed är

utgångspunkterna olika när det gäller rätt till årlig

ersättning.

Ersättningens storlek för skada och intrång beräknas

i princip i enlighet med expropriationslagens

regler.

Utskottets ställningstagande

Utskottet finner regeringsförslaget välmotiverat eftersom

minerallagen vilar på expropriationsrättslig grund. I

motsats till vad som föreslås i motionerna 2004/04:N5 (m)

och 2004/05:N1 (kd) anser utskottet att det inte vore

lämpligt med en årlig ersättning till fastighetsägarna vid

sidan av den ersättning de får för skada och intrång,

inklusive den minskning av fastighetens marknadsvärde som

intrånget innebär.

Därmed tillstyrker utskottet regeringens

förslag och avstyrker behandlade

motioner i aktuella delar.

Bearbetningskoncession:

mineralersättning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till

mineralersättning. Ett fastläggande av hållbara

ersättningsregler - som är en grund för att

stimulera markägarnas intresse - är av stor vikt

för branschen. Jämför reservationerna 14 (m, fp,

kd) och 15 (mp).

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 59) att koncessionshavaren

vid gruvbrytning skall betala en särskild ersättning -

mineralersättning - till fastighetsägare inom

koncessionsområdet och till staten. Mineralersättningen

skall huvudsakligen vara utformad med den tidigare

jordägaravgälden som förebild och motsvara 2 % av det

beräknade värdet av mängden brutet och uppfordrat

koncessionsmineral under året. Av ersättningen skall tre

fjärdedelar tillfalla fastighetsägarna och en fjärdedel

staten. Mineralersättningen skall fastställas i efterskott

för varje kalenderår och betalas inom en månad från det

att ersättningsbeslutet vunnit laga kraft. Beslut om

mineralersättning skall få verkställas i likhet med andra

beslut om ersättning enligt 7 kap. minerallagen.

Regeringen gör vidare bedömningen att den del av

ersättningen som tillfaller staten bör redovisas mot

inkomsttitel. Anslaget för geovetenskaplig forskning bör

förstärkas motsvarande de beräknade intäkterna. Medlen bör

användas till forskning och utveckling inom området

långsiktigt hållbar utveckling av mineralresurser.

Regeringsförslaget överensstämmer delvis med

Minerallagsutredningens. Dock föreslog utredningen att

också fastighetsägare utanför bearbetningskoncessionens

område inom det markanvisade området skulle omfattas av

ersättningssystemet. Ersättningen skulle enligt

utredningen utgöra 2 % av saluvärdet av det mineral som

bryts och uppfordras och i sin helhet betalas till

fastighetsägare.

Arbetsgruppens förslag överensstämmer i huvudsak med

regeringens förslag. Ersättningen skall dock endast utgå

till ägare av de fastigheter som omfattas av

bearbetningskoncessionen.

Ingen remissinstans motsätter sig att någon form av

ersättning skall utgå. Sametinget och Svenska samernas

riksförbund anser att ersättning även skall utgå till

sameby.

Skälen för regeringens förslag och bedömning är att det

allmänna intresset av mineralutvinning har kommit att

ifrågasättas. Lagstiftningen har kommit att betraktas som

orättvis och otidsenlig. Regeringen gör bedömningen att

omfattningen av fastighetsägarens rätt till fastigheten i

höjd- och djupled är omstridd. Det finns inte några

lagregler som klargör frågan, anförs det. Klart är att en

fastighet (som inte är tredimensionellt avgränsad)

omfattar ett visst utrymme ovanför och ett visst utrymme

under markytan, samtidigt som utsträckningen inte synes

vara obegränsad i höjd- och djupled. I detta begränsade

sammanhang anser regeringen, som tidigare nämnts, att det

inte finns tillräckliga skäl att ta ställning till den

grundläggande fastighetsrättsliga lagstiftningen.

Det konstateras i propositionen att det finns ett stort

antal bestämmelser som i olika avseenden inskränker en

fastighetsägares befogenheter att förfoga över

fastigheten, bl.a. bestämmelserna i minerallagen. Det är

enligt regeringen inte aktuellt att i detta sammanhang i

grunden förändra systemet med undersökningstillstånd och

bearbetningskoncession.

Frågan om huruvida äganderätten till en fastighet även

omfattar mineral inom fastighetens utbredningsyta är

därmed av underordnad betydelse för frågan om

fastighetsägare bör erhålla särskild mineralersättning

till följd av gruvbrytning. Återinförandet av en rätt till

särskild ersättning för mineral som tas i anspråk skall,

tillsammans med övriga föreslagna förändringar i

minerallagen till sakägarnas förmån, kunna bidra till en

bredare acceptans av gruvdriften, anser regeringen. En

sådan acceptans är ägnad att förbättra förutsättningarna

för en fortsatt framgångsrik gruvnäring i landet, sägs

det.

Eftersom ersättningen skall vara utformad så att den

kompenserar för att fastigheten utnyttjas för gruvbrytning

är det enligt regeringen naturligt att kretsen av

ersättningsberättigade utgörs av ägarna av de fastigheter

som finns inom koncessionsområdet.

Regeringens förslag innebär att ersättning ej skall utgå

till innehavare av särskild rätt till fastighet. Det

anförs att det saknas skäl att i detta avseende behandla

innehavare av renskötselrätt på annat sätt än innehavare

av andra särskilda rättigheter. Om det uppstår skada eller

intrång i denna rätt föreligger rätt till ersättning

enligt reglerna i 7 kap. minerallagen, erinras det om i

propositionen. Frågan om huruvida samebyar med stöd av

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder kan ha rätt till mineralersättning

får enligt regeringen övervägas i annat sammanhang.

Kronoandelen som avskaffades år 1993 innebar att staten

hade hälftenrätten till fyndigheten och möjlighet att

framtvinga brytning. Ur ett historiskt perspektiv är det

därför naturligt att staten ges en andel i

mineralersättningen, sägs det i propositionen. Mot den

bakgrunden anser regeringen att en del av

mineralersättningen skall betalas till staten och

redovisas mot inkomsttitel för att användas till forskning

för hållbar utveckling av mineralresurser.

Naturresurssparande teknik ger positiva effekter både för

samhället och för industrin.

Sammanfattningsvis anser regeringen att

mineralersättningen bör beräknas med utgångspunkt från de

mineral som omfattas av koncessionen och den mängd mineral

som bryts och uppfordras inom koncessionsområdet. En viss

skillnad bör göras mellan mer och mindre givande gruvor,

vilket medför att en helt schabloniserad metod inte kan

väljas. Beräkningen skall ske på grundval av

genomsnittspriset för mineralet under året eller ett

motsvarande värde. Metod för att åsätta mineralen ett

värde bör göras utifrån noteringar på råvarubörs, pris

enligt avtal m.m. När det gäller järn är det enligt

regeringen naturligt att utgå från priset på råstål, där

det föreligger internationella noteringar.

Ersättningen bör betalas ut under gruvans hela livstid.

Normalt skall den ersättningsberättigade inte behöva vara

aktiv för att få ta del av ersättningen. Det beskrivna

systemet skall endast gälla för koncessioner som beviljas

efter det att den nya lagen har trätt i kraft.

Den interdepartementala arbetsgruppen har i sin rapport

redovisat beräkningar som innebär att om befintliga gruvor

skulle ha belastats med en ersättning på 2 % av mineralens

värde skulle den totala ersättningen för år 2001 ha

uppgått till drygt 18 miljoner kronor. Det skulle innebära

att en fastighetsägare i genomsnitt skulle få ca 5 600 kr

per hektar. Om beräkningen baseras på gruvor som öppnats

under senare tid skulle ersättningen ligga på ca 12 000 kr

per hektar.

Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att

ersättningsnivån skall vara 2 %. Denna nivå bör inte verka

avhållande på nya investeringar i gruvverksamhet. Enligt

regeringen utgör 1,5 % en rimlig årlig ersättning till

fastighetsägarna och resterande 0,5 % bör avsättas till

forskning. Regeringen förmodar att det kommer att dröja

några år innan medlen kan finansiera mer omfattande

forskning.

Vidare anser regeringen att mineralersättningen inte

skall beaktas vid bestämmande av annan ersättning

enligt minerallagen.

Motionerna

I motion 2004/05:N5 (m) föreslås att mineralersättningen

skall benämnas "jordägaravgäld" för att markera återgången

till en tidigare ordning där markägarens rätt

respekterades i högre grad. Lagtexten bör ändras i

enlighet med detta. Vidare avvisar motionärerna att en

fjärdedel av mineralersättningen (jordägaravgälden) skall

tillfalla staten. Enligt motionärerna bör hela

ersättningen gå till fastighetsägarna.

Motionärerna accepterar tills vidare regeringens förslag

att ersättningen skall motsvara 2 % av det beräknade

värdet av mängden brutet och uppfordrat koncessionsmineral

under året. Inget underlag presenteras för att motivera

just denna nivå på ersättningen, påpekar motionärerna. De

anför dels att denna andel bör anges som en miniminivå,

dels att riksdagen skall begära att regeringen återkommer

med ett bättre beslutsunderlag inklusive en

nationalekonomisk analys av effekterna på gruvnäringen

senast vid utgången av år 2005. Om detta underlag så

föranleder skall en justering av avgiften göras.

I motion 2004/05:N2 (m) framhålls att det är på tiden

att markägaren ges en rätt till ersättning för de

mineraler som utvinns från dennes mark. Enligt motionären

bör dock alla markägare omfattas av ersättning - även

ägare till mark där utvinning redan pågår. Regeringen bör

återkomma till riksdagen inom ett år med ett underlag för

övervägande om rimlig nivå på markersättning. Motionären

avvisar förslaget om att en del av ersättningen skall

tillfalla staten.

Motionärerna till motion 2004/05:N1 (kd) anser inte att

det är rimligt att införa en "mineralskatt" på en

fjärdedel av den totala ersättningen. Detta

regeringsförslag avvisas. Vidare påpekas att

koncessionshavaren redan i dag betalar höga avgifter till

Bergsstaten för tillstånd etc. Ersättningsnivån är inte

självklar, menar motionärerna. De har dock inga

invändningar mot regeringens uppfattning att den tidigare

jordägaravgälden kan ses som förebild.

I motion 2004/05:N6 (mp) invänder motionärerna mot

principen med öronmärkning av pengar till viss forskning -

i detta fall geovetenskaplig forskning. Även om pengar

öronmärks för långsiktigt hållbar utveckling av

mineralresurser är det inte givet att det största behovet

finns inom just geovetenskaplig forskning. Under

förutsättning av att medlen ändå skall öronmärkas anser

motionärerna att de skall användas för forskning och

utveckling med inriktningen att öka nyttan per given mängd

uttag av ickeförnybart material. Exempelvis kan främjande

av materialåtervinning komma i fråga.

Vissa kompletterande uppgifter

Det kan konstateras att flertalet remissinstanser

tillstyrker eller är positiva till det föreslagna sättet

att beräkna ersättningen.

Svenska samernas riksförbund har i den tidigare nämnda

skrivelsen till utskottet, daterad den 15 december 2004,

framfört att mineralersättning bör utgå till sameby på

samma sätt som till fastighetsägare. I skrivelsen påpekas

att ILO:s konvention nr 169 utgår från ett förhållande då

staten har äganderätten till mineraltillgångar. Eftersom

mineralersättningen inte bygger på någon bestämd

förutsättning om äganderätten till mineral utan är en

samlad bedömning som leder till att det finns skäl att

återinföra ett särskilt ersättningssystem vid

gruvbrytning, är argumentet om markägande inte aktuellt,

anförs det i skrivelsen. Renskötselrätten ingår således

inte i markägande. Därför behöver, enligt riksförbundet,

Sverige inte avvakta att Sverige ratificerar ILO:s

konvention nr 169 för att mineralersättning skall kunna

utgå.

Enligt uppgifter från Regeringskansliet har 15 länder

ratificerat konventionen, bland dem Norge och Danmark,

medan Finland utreder frågan.

För närvarande pågår två utredningar som kommer att

utgöra underlag vid en senare bedömning av eventuell

ratificering av konvention nr 169. Dels är en

gränsdragningskommission tillsatt (särskild utredare:

lagman Jan Alvå) med uppgift att utreda omfattningen av

den mark där renskötselrätt föreligger; i uppdraget (dir.

2002:7) ingår att fastställa i vilken omfattning som

samerna traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark

tillsammans med andra. Dels har en särskild utredare

(generalsekreterare Sören Ekström) tillkallats för att så

långt det är möjligt klarlägga grunderna för och

omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till

jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen.

Vidare skall utredaren bl.a. överväga vilka åtgärder som

kan behöva vidtas för att samarbetet om jakt och fiske

mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare

skall kunna förbättras. Båda utredningarna skall redovisas

senast i december 2005.

Förslaget från Svenska samernas riksförbund om

mineralersättning skulle kunna leda till att en viss

bearbetningskoncession medför ersättning såväl till

fastighetsägare som till sameby. Härutöver finns

synpunkten att samebyarnas nyttjanderätt av marken skulle

behandlas annorlunda än andra särskilda rätter till

fastigheter.

Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i

Sverige (Svemin, f.d. Svenska Gruvföreningen) har till

utskottet lämnat en skrivelse, daterad den 27 januari

2005, med synpunkter på beräkningssättet för

mineralersättning. Dels anser Svemin att beräkningen av

mineralersättning bör utgå från hälften av värdet på den

uppfordrade malmen med hänsyn till att nedlagda kostnader

i förädlingsstegen inte bör medräknas. Dels anförs i

skrivelsen att råstål är en mellanprodukt, med vilken

handeln är mycket begränsad. Att utgå från prisuppgifter

på råstål vid beräkning av värdet på järnmalm är därför

svårhanterligt. Priset på olika pelletskvaliteter är

däremot välkänt genom officiella noteringar och bör vara

det mest korrekta underlaget vid beräkning av järnmalmens

värde.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på att frågan om ersättning till

markägarna nu står inför en lösning. Investeringar i

prospektering och gruvverksamhet övervägs mycket noga med

hänsyn till de höga kostnaderna och långsiktigheten i

aktiviteterna. Prospektering och gruvverksamhet är därför

beroende av långsiktiga och förutsägbara regler. Ett

fastläggande av hållbara ersättningsregler - som utgör en

grund för att stimulera markägarnas intresse och medverkan

i processen - är därför av stor vikt för näringen.

Metoderna för att beräkna mineralersättningen kommer att

regleras i en förordning. Svemin har i ovannämnda

skrivelse framfört vissa synpunkter på

beräkningsmetoderna. De fakta som framkommit, när det

gäller att priserna på pellets till skillnad från priserna

på råstål ger en säkrare prisuppgift, bör ingå bland

underlagsmaterialet för den nya förordningen.

Pågående gruvverksamhet har startats med beaktande av de

lagregler som då var aktuella. En retroaktivitet i

lagstiftningen är inte i enlighet med huvuddragen i svensk

rättstradition. Enligt utskottets mening bör ett

motionsyrkande om retroaktivitet avslås. Vidare anser

utskottet att det krav som ställs i motion 2004/05:N5 (m)

om uppföljning av systemet till slutet av år 2005 är

fullständigt orealistiskt.

Regeringens bedömning innebär att de medel som

tillfaller staten (en fjärdedel av den totala

mineralersättningen) bör användas till forskning och

utveckling inom området långsiktigt hållbar utveckling av

mineralresurser. Enligt uppgift kommer ett så brett område

troligen att omfatta också metoder för större utbyte av

fyndigheter.

Med hänvisning till det anförda

tillstyrker utskottet propositionen i

här berörd del. De behandlade motionerna

avstyrks samtidigt i aktuella delar.

Prövningsmyndigheter och överklagande av

beslut

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag om

prövningsmyndigheter och överklagande av beslut.

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 68) att det är bergmästaren

som skall fastställa mineralersättning. Enligt förslaget

skall fastighetsdomstolen pröva överklaganden av beslut om

fastställande av arbetsplan, mineralersättning och

ersättning för skada samt inlösen av mark på grund av att

bearbetningskoncession har beviljats. I de fall beslut

tidigare har kunnat överklagas till Sveriges geologiska

undersökning (SGU) föreslås att besluten fortsättningsvis

skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Bakgrunden är att regeringen anser det mycket

betydelsefullt att Bergsstaten i sin tillämpning av

minerallagen kan agera självständigt och fristående

från SGU, som är chefsmyndighet för Bergsstaten.

Inga beslut enligt minerallagen skall därför kunna

överklagas till SGU.

Motionerna

I motionerna 2003/04:N390 (fp) och 2004/05:N4 (fp)

förordas att det bör övervägas om inte länsstyrelsen

borde vara den beslutande myndigheten när det gäller

all prövning av tillstånd. Skälet är att

länsstyrelsen är det organ som har till uppgift att

göra en sammanvägning av olika samhällsintressen.

Vidare bör övervägas om bergmästarens funktioner kan

läggas över på en eller samtliga länsstyrelser.

Vissa kompletterande uppgifter

Den interdepartementala arbetsgruppen som med hjälp av

konsulter särskilt studerat myndighetsstrukturen inom

mineralområdet kom fram till att inga stora förändringar

borde göras i myndigheternas instruktioner. Dock fanns det

anledning att vidta en del åtgärder för att förtydliga

myndigheternas skilda roller och uppgifter. Ett av

förslagen som arbetsgruppen förde fram var att SGU:s roll

som besvärsinstans skall upphöra.

Bergsstaten har enligt uppgift något färre än tio

anställda och verksamheten, som berör hela landet, kostade

år 2003 knappt 9 miljoner kronor.

Vidare skall i detta sammanhang redovisas att en

proposition om den s.k. Århuskonventionen (prop.

2004/05:65) nyligen har avlämnats till riksdagen. I

propositionen föreslår regeringen att Sverige med viss

reservation godkänner Sveriges tillträde till konventionen

och antar regeringens förslag om ändringar i olika lagar,

bl.a. minerallagen. Propositionen tar bl.a. upp

allmänhetens deltagande i beslutsprocesser som rör miljön

och tillgång till överprövning i miljöfrågor. Förslaget

till lag om ändring i minerallagen innebär införande av en

ny paragraf, 16 kap. 4 a § med lydelse att bergmästarens

beslut i fråga om bearbetningskoncession får överklagas av

en sådan ideell förening som avses i 16 kap. 13 §

miljöbalken. Som en sådan förening räknas en ideell

förening som enligt sina stadgar har till ändamål att

tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen. För

att få överklaga skall en förening ha bedrivit verksamhet

i Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Vissa beslut, t.ex. inom Försvarsmakten, får dock inte

överklagas av en dylik ideell förening. Regeringen

föreslår att den nya lagen träder i kraft den 15 maj 2005.

Propositionen behandlas av miljö- och

jordbruksutskottet. Enligt planeringen kommer betänkandet

(bet. 2004/05:MJU11) att behandlas i kammaren i början av

april 2005.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser att förslaget att Bergsstatens beslut inte

längre skall kunna överklagas till SGU ger uttryck för en

sund princip. Bergsstaten bör i sin tillämpning av

minerallagen kunna agera självständigt och fristående från

sin chefsmyndighet SGU.

I motioner har pekats på möjligheten att vissa

funktioner skulle kunna flyttas från bergmästaren till

länsstyrelserna. Emellertid menar utskottet att

kompetensfrågorna i sammanhanget bör uppmärksammas. För

att genomföra en effektiv och aktiv tillstånds-, tillsyns-

och informationsverksamhet i samband med undersökning och

utvinning enligt minerallagen krävs specialkompetens och

erfarenhet. Enligt utskottets uppfattning är det näst

intill omöjligt att tänka sig att länsstyrelserna skulle

kunna bygga upp och underhålla en sådan kompetens. Av

praktiska och samhällsekonomiska skäl anser utskottet att

den nuvarande organisationen med de justeringar som

föreslås i propositionen innebär en ändamålsenlig ordning.

Som utskottet tidigare förordat skall länsstyrelsens

uppfattning om motstående intressen i samband med

undersökningstillstånd kunna inhämtas av bergmästaren.

Därmed tillstyrker utskottet

propositionen i denna del och avstyrker

behandlade motioner i berörda delar.

Ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser

Propositionen

Regeringen föreslår (prop. s. 69) att ändringarna skall

träda i kraft den 1 maj 2005.

Inga motioner har väckts med anledning

av regeringens förslag på detta område.

Lagförslaget i övrigt

Utskottets ställningstagande

Regeringens lagförslag har kortfattat redovisats i ett

inledningsavsnitt och mer detaljerat efter hand i enlighet

framställningen i propositionen. De delar av förslaget som

inte behandlats i det föregående har inte föranlett några

synpunkter från utskottets sida. Riksdagen bör därför anta

regeringens lagförslag i övrigt.

Utredningsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om

ytterligare utredningsarbete med hänvisning till

att ett gediget utredningsarbete har genomförts.

Jämför reservation 16 (m, fp, kd ).

Motionen

I motion 2004/05:N5 (m) begärs att ett antal frågor skall

utredas med målet att minerallagstiftningen skall ändras

på sikt. Det gäller avståndet från bebyggelse för tillåten

prospektering, markägarnas möjligheter till påverkan på

arbetsplanerna, ett antal frågor kring jordägaravgäldens

(mineralersättningens) tillämpning, bestämmelserna kring

inlösen av fastighet m.m.

Utskottets ställningstagande

Med hänsyn till det gedigna

utredningsarbete som pågått under lång

tid och som givit konkreta resultat och

föranlett ändringar som är väl ägnade

att stärka branschen anser utskottet att

det - utöver sedvanligt

uppföljningsarbete, vilket har berörts i

det föregående - inte finns behov av

någon utredning av de nämnda frågorna.

Enligt utskottets mening är det också

viktigt för mineralbranschen att

reglerna blir stabila. Därmed avstyrks

motion 2004/05:N5 (m) i denna del.

Vissa tillsynsfrågor avseende gamla

gruvhål

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om ansvar för

gamla gruvhål med hänvisning till att en

proposition som tar upp den frågan emotses under

år 2005. Jämför reservation 17 (m, fp, kd).

Propositionen

I propositionen (s. 72) beskrivs bakgrund och historik när

det gäller tillsynen av gamla gruvhål.

Bestämmelserna i 13 kap. minerallagen tar upp verkan av

att en bearbetningskoncession upphör. Enligt reglerna

förlorar koncessionshavaren rätten till marken, byggnader

samt inklädnad av borrhål och stängsel som

koncessionshavaren varit skyldig att hålla. Regeringen är

enligt minerallagen bemyndigad att utfärda föreskrifter om

skyddsåtgärder vid nedlagda borrhål m.m., men några sådana

föreskrifter har hittills inte utfärdats.

Fortfarande gäller Kungl. Maj:ts ämbetsskrivelse från år

1956 till samtliga länsstyrelser om anordnande av stängsel

vid övergivna gruvhål m.m. I denna stadgas att stängsel

kan uppföras på statsverkets bekostnad om uppenbar fara

föreligger för människor och husdjur. Det åligger

vederbörande polismyndighet att anmäla behov av

skyddsanordningar till länsstyrelsen och också att bekosta

verksamheten. Från och med budgetåret 1997 tilldelas medel

till verksamheten genom länsramar till polisväsendet utan

detaljstyrning.

Det finns även regler i miljöbalken (10 kap. 4 §) som

rör efterbehandlingsansvaret. Enligt dessa regler skall

den ansvarige i skälig omfattning utföra eller bekosta de

efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga,

hindra eller motverka att skada eller olägenheter uppstår

för människors hälsa och miljö.

Vidare gäller lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, där

staten eller en kommun är skyldig att göra en

räddningsinsats för att förhindra eller begränsa skador på

människor, egendom eller miljö.

Polisverksamhetsutredningen har gjort en kartläggning av

vilka verksamheter som bör och inte bör ankomma på

polisen. I utredningens delbetänkande (SOU 2001:87) är

slutsatsen att det inte finns någon polisiär relevans i

arbetsuppgifterna med stängsling av övergivna gruvhål,

utöver uppgiften att ingripa i akuta situationer. I

ytterligare ett betänkande från

Polisverksamhetsutredningen (SOU 2002:70) föreslås att

Bergsstaten blir handläggande myndighet eftersom

myndigheten redan i dag har ett ansvar för att förebygga

att personer och egendom kommer till skada vid gruvdrift.

Vidare har Bergsstaten nödvändig kunskap och kompetens

inom området. Alla remissinstanser som yttrat sig

tillstyrker förslaget utom Bergsstaten, som menar att

frågan även berör verksamheter som inte har samband med

minerallagen.

Enligt regeringens bedömning kan det ifrågasättas om

nuvarande regler för stängsling av gamla gruvhål

också berör verksamheter som inte reglerats genom

tillstånd i minerallagen, dvs. täkter av olika slag.

En reglering i minerallagen bedöms därför inte vara

heltäckande. Denna fråga kräver ytterligare

överväganden, och regeringen avser därför att

återkomma till frågan i lämpligt sammanhang.

Motionerna

I motion 2004/05:N3 (m) beskrivs situationen för en

fastighetsägare vars mark tidigare (historiskt) har

använts för gruvbrytning. Enligt motionärerna finns det

inte tillräckligt rättsskydd för en köpare av sådan mark

om det exempelvis visar sig att gruvgångar under

fastigheten utgör en fara för fastigheten eller de boende.

Något ansvarigt gruvföretag finns inte längre, och det är

därför varje fastighetsägares enskilda angelägenhet att ta

ansvar för sin mark. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag till hur situationen skall kunna

ordnas.

I motion 2004/05:N1 (kd) framhåller motionärerna att

regeringen - när det gäller redan stängda gruvor -

snarast, inom ramen för förordningsmakten, bör

åtgärda det problem som gamla gruvhål utgör. I dag

finns inget tillsynsansvar för dessa riskområden.

Alltsedan år 1956 har varje svensk regering haft

uppdraget från Sveriges riksdag att lösa frågan, men

ingenting har hänt. Flera av remissinstanserna (som

yttrat sig över Polisverksamhetsutredningen) har

enligt motionärerna påpekat att det saknas tydliga

regler och att frågan kräver en snar lösning. I

detta instämmer motionärerna till fullo.

Vissa kompletterande uppgifter

Frågan om stängsling av gamla gruvhål kan inte fullt ut

lösas genom reglering i minerallagen. Även överväganden

som berör miljöbalken krävs. Enligt uppgift har regeringen

för avsikt att återkomma till riksdagen i frågan under år

2005 i samband med en proposition om renodling av polisens

arbetsuppgifter. En lagrådsremiss planeras under våren

2005, och en proposition är att vänta senare under året.

I detta sammanhang kan nämnas ett direktivförslag från

juni 2003 om hantering av avfall från utvinningsindustrin

(KOM/2003/319). Bland annat föreskrivs vissa åtgärder

avseende återfyllning, dvs. när avfall läggs tillbaka i

utvinningshålet. Den återfyllda anläggningens (gruvhålets)

stabilitet skall kunna garanteras, vattenföroreningar

skall förebyggas och en adekvat övervakning skall

möjliggöras. Under förhandlingsarbetet har en artikel 18a

infogats, enligt vilken medlemsstaterna skall inventera

stängda - inklusive övergivna - anläggningar, vilka har

allvarlig negativ inverkan på miljön eller i en någorlunda

nära framtid kan bli ett allvarligt hot mot hälsa eller

miljö. En sådan inventering förutsätts kunna göras under

en fyraårsperiod efter direktivets införlivande i

lagstiftningen.

En politisk överenskommelse om en gemensam position

fattades i oktober 2004. Direktivet beräknas komma

att överlämnas till Europaparlamentet under våren

2005 för en andra läsning.

Utskottets ställningstagande

Det finns anledning att vara kritisk till att någon

lösning inte har kunnat presenteras efter så många år av

bristande säkerhet i fråga om gamla gruvhål. Enligt

utskottets mening är det angeläget att ansvarsfördelningen

och regleringen i fråga om nödvändiga säkerhetsåtgärder

kan beslutas så snabbt som möjligt. Med hänsyn till att

täkter är av olika slag och att även andra gropar och

håligheter kan innebära samma problem är dock minerallagen

inte heltäckande. Därför krävs en övergripande syn på hur

frågan skall lösas. Enligt utskottets mening måste frågan

få sin lösning snarast och ansvaret läggas på en

myndighet. Regeringen har i propositionen meddelat sin

avsikt att återkomma till frågan i lämpligt sammanhang.

Utskottet förutsätter att regeringen återkommer med

förslag i ärendet inom kort.

Därmed avstyrks här aktuella

motionsyrkanden.

Minskad användning av naturgrus

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om minskad

användning av naturgrus med hänvisning till de

åtgärder och projekt som pågår. Jämför

reservationerna 18 (m, fp, kd) och 19 (mp).

Motionen

Ett av riksdagens och regeringens miljömål är att

minska naturgrusanvändningen i Sverige eftersom

naturgruset är en begränsad tillgång, sägs det i

motion 2004/05:N227 (mp). Naturgruset används i

betong, sandning av vägar, vattenrening genom

infiltration m.m. Såväl efterfrågan av som

tillgången på naturgrus varierar mellan olika delar

av landet. Om ersättningsmaterial skall kunna

införas behövs det tydliga ekonomiska incitament.

För att möjliggöra en omställning krävs också

forskning och utveckling. Motionärerna poängterar

att det är nu som goda förutsättningar för framtida

dricksvattenförsörjning och byggmaterialförsörjning

kan skapas.

Vissa kompletterande uppgifter

I SGU:s periodiska publikation Grus, sand och krossberg

(2004:3) ges en redovisning av produktionen av

bergmaterial (ballast). De totala leveranserna av ballast

i Sverige har under de senaste fyra åren legat tämligen

konstant på drygt 70 miljoner ton. Produktionen pågår över

hela landet och i nära nog samtliga kommuner; sammanlagt

finns över 2 800 produktionsställen. Naturliga grus- och

bergmaterial är på många platser en bristvara, redovisas

det. Andelen naturgrus fortsätter att minska i linje med

de miljömål som uppställts. Under en 20-årsperiod har

produktionen av naturgrus minskat från drygt 70 miljoner

ton (år 1984) till drygt 20 miljoner ton (år 2003).

Det långsiktiga målet är att naturgrus bara skall

användas som ballast när alternativ inte är möjliga med

hänsyn till användningsområdet. Enligt riksdagens beslut

(prop. 2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3) skall år 2010 högst

12 miljoner ton naturgrus utvinnas och andelen återanvänt

material utgöra minst 15 % av ballastanvändningen. SGU har

av regeringen fått i uppdrag att på olika sätt verka för

att målet uppnås. År 2003 var det första år som

naturgrusskatt togs ut med 10 kr per ton mot tidigare 5 kr

per ton.

När det gäller forskning om ersättning av naturgrus har

ett forskningsprojekt om användning av krossat material i

betong inletts som ett delprojekt i det s.k. MinBaS-

klustret (kluster för industrimineral, ballast och sten).

Syftet är att finna metoder för att uppnå samma

hållfasthet med krossat berg som med naturgrus och utreda

vilka egenskaper hos krossat berg som påverkar detta.

MinBaS-klustret har finansierats av regeringen i samverkan

med berörd industri.

Totalt sett har regeringen uppdragit åt SGU att

genomföra ett program om 15 miljoner kronor, exklusive

medfinansiering, för utveckling av de nämnda industrierna

under perioden 2002-2004 som ett led i den regionala

utvecklingspolitiken. Programmet syftade till att skapa en

hållbar tillväxt i ett kluster för de mineralutvinnande

branscherna. I programmet ingick närmare 150 företag.

SGU har vidare initierat ett arbetssätt för regional

materialförsörjning som både beaktar ballast- och

grundvattentillgången. Enligt regleringsbrevet skall SGU

stödja länsstyrelsernas arbete med att ta fram

planeringsunderlag för materialförsörjning, där behovet av

såväl ballastmaterial som grundvatten framgår. Arbetet med

att utveckla statistiken över ballastanvändning så att den

även innefattar återanvänt material, skall fortsätta,

liksom arbetet med materialinventeringar, föreskriver

regeringen.

SGU står bl.a. för rådgivning till länsstyrelserna,

som är den myndighet som ger tillstånd till uttag av

naturgrus. Dessa skickar i sin tur ofta ärenden om

naturgrus på remiss till SGU.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ingen annan åsikt än motionärerna när det

gäller vikten av att minska naturgrusanvändningen i

Sverige och att hitta ersättningsmaterial. Som redovisats

ovan har under en 20-årsperiod produktionen av naturgrus

minskat från drygt 70 miljoner till drygt 20 miljoner ton.

Målet är att endast när det inte finns alternativ till

naturgruset skall detta användas. Forskning och utveckling

behövs därför och pågår också inom ramen för MinBas-

klustret. Även det förändrade arbetssättet vid SGU tjänar

syftet att minska naturgrusanvändningen. Vidare bidrar den

införda skattehöjningen på naturgrus till att tillgodose

motionärernas önskemål om ekonomiska incitament för att

uppnå målet.

Med hänvisning till vad som anförts anser inte utskottet

att det finns behov av något uttalande från riksdagens

sida med anledning av den här aktuella motionen. Den

avstyrks således.

Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med hänvisning till vidtagna

åtgärder samt pågående arbete och planering avslå

motioner rörande två övriga frågor.

Motionerna

I motion 2004/05:N321 (v) uppges att Sverige är mycket

välförsett med geologisk information som i huvudsak finns

vid SGU:s mineralkontor i Malå. Enligt minerallagen gäller

en rapporteringsskyldighet om prospekteringsarbeten. Många

av dessa analoga data är systematiska och

väldokumenterade. Enligt motionärerna borde det vara av

nationellt intresse att snarast göra befintlig information

om borrhålsprotokoll, geologiska kartor osv. tillgänglig i

digital form.

Ganska snart kommer malm att behöva brytas under centrum

av Kiruna stad, förvarnas det om i motion 2004/05:N330 (c,

kd). Många byggnader kommer därvid enligt motionärerna att

behöva flyttas, t.ex. Stadshuset och Kiruna kyrka men även

järnvägen och vägar. Eftersom Kiruna kommun inte har

möjlighet att finansiera detta bör staten ta ett

ekonomiskt ansvar. Ett lämpligt sätt borde vara att staten

fonderar en del av de vinstpengar som LKAB betalar in till

statskassan, anser motionärerna.

Vissa kompletterande uppgifter

Digitalisering av geologisk information

Enligt regleringsbrev för SGU skall under perioden

2000-2008 befintlig geologisk information kompletteras så

att det vid planperiodens slut finns digitala geologiska

databaser över jordarterna och berggrunden och dess

magnetiska egenskaper, grundvattenförhållandena,

biogeokemiska och markgeokemiska förhållanden, den

naturliga strålningen m.m. Enligt uppgift genomförs

digitalisering av geologisk information successivt som en

naturlig del av SGU:s geologiska undersökningsverksamhet.

Planeringen av digitaliseringen skall översiktligt

redovisas årligen till regeringen liksom informationens

användarkrets och exempel på kundnytta.

Konkret går digitaliseringen till så att äldre rapporter

åsätts sökord, så att de lätt skall kunna återfinnas. I

första hand gäller det att få ett register över dessa

rapporter. Vissa dokument och tabeller skannas av och

läggs in i databas inklusive sökord.

SGU har i regleringsbrevet för år 2005 fått

uppdraget att redovisa förslag till inriktning och

nya mål för verksamheten efter år 2008. Förslaget

skall baseras på en analys av omvärldens behov av

geologisk information. Utgångspunkten är att

grundläggande geologisk information är viktig för

samhället och att SGU:s uppgift är att samla in,

förvalta och tillhandahålla geologisk information i

syfte att nå största möjliga samhällsnytta.

Uppdraget skall redovisas i samband med

budgetunderlagen som avlämnas under åren 2006-2008.

Digitalisering av materialet vid SGU:s mineralkontor

i Malå är ett led i dessa insatser.

Gruvbrytning under Kiruna

När det gäller frågan om gruvbrytning under Kiruna stad

kan redovisas att LKAB:s investeringsplan för perioden

2004-2014 uppgår till ca 18 miljarder kronor.

Investeringarna kan indelas i tvingande investeringar,

affärsmässiga investeringar och effektiviseringar. Till de

tvingande investeringarna hör en ny huvudnivå i Kiruna,

vilket krävs om brytning skall fortsättas. LKAB har

påbörjat en planeringsprocess som skall kunna leda fram

till en ny huvudnivå år 2014. Fram till dess beräknas

nuvarande nivå för brytning räcka. Tidsplanen kan skjutas

framåt eller bakåt beroende på uppsprickningshastighet och

ökad produktion. Utöver kostnaden för själva investeringen

tillkommer kostnader för nödvändiga infrastrukturella

förändringar i Kiruna kommun förorsakade av en ny nivå.

Förutom omläggning av järnväg och flyttning av vissa hus

tillhörande LKAB beräknas de infrastrukturella

förändringarna påbörjas om ca 10 år och därefter pågå

kanske 20 år framåt.

En av de viktigaste frågorna kommer att vara hur

eventuella förändringar av samhället i Kiruna till

följd av en ny huvudnivå skall finansieras. Som en

del av pågående planeringsprocess analyserar LKAB

för närvarande omfattningen av nödvändiga

förändringar och kostnaden för dessa samt vilka

möjligheter som finns för finansiering. Enligt

uppgift följer Näringsdepartementet som

ägarförvaltare av LKAB på olika sätt en eventuell

investering i en ny huvudnivå i Kiruna och vilken

påverkan detta får för Kiruna kommun. Som en

konsekvens av detta måste också finansieringsfrågan

lösas.

Utskottets ställningstagande

När det gäller digitalisering av geologisk information

anser utskottet att den faktiska utvecklingen ligger i

linje med förslagen i motion 2004/05:N321 (v). I det

väsentliga är kraven tillgodosedda; något riksdagens

uttalande finns det inte behov av.

I fråga om gruvbrytning under Kiruna stad finner

utskottet att LKAB:s planeringsprocess också inkluderar

nödvändiga infrastrukturella förändringar i Kiruna kommun.

Utskottet har förtroende för att Näringsdepartementet som

ägarförvaltare av LKAB kommer att kunna hantera de

aktualiserade frågorna. Därmed avstyrks motion

2004/05:N330 (c, kd).

**FOOTNOTES**

[1]: att digitalisera analog geologisk

information.

2004/05:N330 av Birgitta Sellén

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom parentes

vilken punkt i utskottets förslag till

riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Minerallagens inriktning och omfattning (punkt 1,

motiveringen)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Ställningstagande

Riksdagen får nu pröva ett förslag om ändringar i

minerallagen efter flera års utredningar. Ett

förverkligande av förslagen innebär att utvecklingen går

åt det håll som diskuterats sedan slutet av 1990-talet.

Förslagen är ett steg åt rätt håll, men regeringen borde

ha lyssnat mer på utredningen och till remissinstanserna.

Under den borgerliga regeringen genomfördes en

mineralpolitik som kom att innebära en dramatisk ökning av

prospekteringarna i Sverige. Det är väsentligt att den

politiken bibehålls och fullföljs.

Intresset för att exploatera svenska mineraltillgångar

på ett ansvarsfullt sätt är allmänt spritt. Minerallagen

är en exploateringslag och tillståndsgivningen enligt

lagen regleras ingående. Miljöbalken och plan- och

bygglagen tillsammans med flera andra lagar tillämpas

parallellt med minerallagen. Detta ger ett ramverk för

utvinning av de mineral som är svåra att hitta och där

prospekteringen är en kostnadskrävande högriskverksamhet.

Synen på äganderätten i samband med minerallagen behandlas

i följande avsnitt.

Till skillnad från vad som anförs i motion 2004/05:N6

(mp) anser vi att minerallagen fyller ett klart behov. I

likhet med nuvarande reglering bör minerallagen och

miljöbalken fortsätta att fungera parallellt. Vi har inte

förståelse för tankegångar att avveckla eller bringa ned

minerallagen till ett minimum och anser inte heller att en

utredning med denna inriktning skall genomföras.

När det gäller eventuell prospektering och exploatering

av olja och gas i Östersjön menar vi att nuvarande

bestämmelser ger en lämplig hantering av sådana frågor.

Med det anförda avstyrks här behandlade motionsyrkanden.

2. Minerallagens inriktning och omfattning (punkt 1)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha

följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen

motionerna 2003/04:MJ434 yrkande 3 och 2004/05:N6

yrkandena 1 och 6 och avslår motionerna 2002/03:N278

yrkandena 1 och 2 och 2003/04:N254 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

I likhet med uppfattningen i motion 2004/05:N6 (mp) anser

jag att en hållbar utveckling bör vara utgångspunkten för

den svenska mineralpolitiken. Tyvärr baseras inte

regeringens mineralpolitik på detta grundbegrepp. En

helhetssyn och ett tidsperspektiv saknas i propositionen.

Problemet är inte i första hand att mineralerna tar slut

utan den miljöbelastning som är ett resultat av brytning,

bearbetning och avfallshantering.

Ett annat grundläggande problem är energianvändningen,

eftersom bearbetning och anrikning av malm är en mycket

energikrävande verksamhet.

Ur perspektivet hållbar utveckling finns det skäl att

vara återhållsam med nybrytning av mineraler. I stället

bör återvinningen inom mineralhanteringen öka. Denna syn

på långsiktigt hållbar utveckling går stick i stäv med den

exploateringsinriktning som regeringen ger uttryck för.

Mot denna bakgrund ifrågasätter jag om det över huvud

taget är befogat med en minerallag av nuvarande slag. Jag

anser att det räcker med miljöbalkens bestämmelser och

miljödomstolen som första beslutsinstans. Detta fordrar

dock vissa ändringar i miljöbalken, t.ex. att all

gruvverksamhet skall kräva kommunstyrelsens tillstyrkan.

Ett annat alternativ är en väsentligt krympt minerallag

som enbart reglerar sådana aspekter som uppenbarligen inte

regleras av annan lagstiftning. Självklart skall

försiktighetsprincipen vara en grundläggande norm.

Därför föreslår jag en översyn av regelverket på

mineralområdet i syfte att dels anpassa innehållet till en

övergripande politik för en hållbar utveckling på

mineralområdet, dels inordna lämpliga bestämmelser i

miljöbalken.

Vidare vill jag understryka att de potentiella riskerna

med exploatering av olja eller gas i Östersjön inte får

negligeras. I enlighet med vad som anförs i motion

2003/04:MJ434 (mp) bör regeringen klargöra att vare sig

prospektering eller exploatering av olja och gas kan

accepteras i Östersjön.

Riksdagen bör ställa sig bakom vad jag här har

anfört beträffande inriktning och omfattning av

mineralpolitiken. Därmed blir de ovan nämnda

motionerna tillgodosedda i berörda delar. Övriga

motionsyrkanden avstyrks.

3. Synen på äganderätten i samband med minerallagen

(punkt 2)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha

följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen

delvis motionerna 2003/04:N350, 2004/05:N1 yrkande 1,

2004/05:N2 yrkande 1 och 2004/05:N5 yrkande 6 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att Minerallagsutredningens arbete var mycket

gediget och att de förslag som lades fram av utredningen

var välmotiverade och välgrundade. Utredningens slutsats -

att det knappast går att finna några bärande skäl för att

inte anse koncessionsmaterial som en del av fastigheten

och därigenom fastighetsägarens egendom - är klargörande

och ytterst betydelsefull för det regelverk som skall

hanteras.

I flera remissvar på utredningen framhölls att

gruvbrytning är en långsiktig process som kräver stabila

villkor över tiden. Bergsstaten konstaterade att

minerallagen inte uttrycker något om äganderätten till

mineralen utan endast om vem som under vissa

förutsättningar får förfoga över den. Lunds universitet

menade att regeringen borde överväga om det över huvud

taget behövs en exploateringslag på området med hänsyn

till bl.a. regeringsformens skydd för äganderätten. Vikten

av att de inskränkningar som görs i äganderätten är

välgrundade och uppfattas som rimliga, framhölls av

Statskontoret. Regionstyrelsen i Skåne län menade att det

fanns flera skäl som talade emot en utvinning av mineraler

i enlighet med föreslagen lagstiftning, bl.a. de

äganderättsliga principerna.

Vår grundinställning är att det inte går att bortse från

att äganderätten har en mycket stor betydelse som

drivkraft för tillväxt och utveckling. Dock kan vi i

dagsläget inte sätta en klar gräns mellan

fastighetsägarens rätt och gruvnäringens berättigade

behov; detta måste utredas.

Eftersom äganderättsfrågan är av stor principiell

betydelse bör den således utredas närmare inom ramen för

den grundläggande fastighetsrättsliga lagstiftningen. Det

är direkt otillfredsställande att regeringen anser att

frågan om äganderätten är av underordnad betydelse för

exempelvis frågan om mineralersättning till

fastighetsägarna.

En utredning rörande äganderättsfrågorna kommer att

utgöra grund för många andra frågor som följer av synen på

äganderätten. Ett antal av dessa frågor tas upp i motion

2004/05:N5 (m).

Bland annat kan diskuteras om och hur en ordning kan

utformas, där markägaren i samband med en ansökan om

undersökningstillstånd bereds möjlighet att helt eller

delvis få företräde till tillståndet. Kan en ordning

skapas där huvudregeln är frivilliga överenskommelser och

där tvångsmedel endast undantagsvis kan användas?

Vad som här har anförts bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Därmed blir motionerna 2003/04:N350

(kd), 2004/05:N1 (kd), 2004/05:N2 (m) och 2004/05:N5 (m) i

det väsentliga tillgodosedda i berörda delar.

4. Synen på äganderätten i samband med minerallagen

(punkt 2, motiveringen)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Ställningstagande

Enligt min mening är det ett viktigt mål att så många som

möjligt har en trygg försörjning. Därför anser jag att det

bör finnas ett regelverk som skapar goda villkor för olika

slags näringar och som främjar företagsamhet och

investeringar.

I detta begränsade sammanhang tas inte ställning till

den grundlagsmässiga frågan om hur långt markägarnas

äganderätt kan sträcka sig; detta får hanteras i särskild

ordning. Dock anser jag inte att det finns ett starkt

allmänt intresse bakom en minerallag som ger

förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt.

För den mineralproduktion som är önskvärd vill jag

framhålla att de förslag i propositionen som är ägnade att

gå markägarna till mötes när det gäller såväl inflytande

på arbetet som ekonomisk ersättning är mycket viktiga för

att stimulera markägarnas intresse, samverkan och

deltagande i processen.

Ett långvarigt utredningsarbete har lett till

föreliggande förslag. Gruvnäringen är beroende av lagar

som ger förutsebarhet eftersom gruvverksamhet kräver

långsiktiga investeringar. De motionsyrkanden som mynnar

ut i krav på nya utredningar om synen på äganderätten i

samband med minerallagen bör därför avslås av riksdagen.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrks här

aktuella motioner i berörda delar.

5. Undersökningstillstånd: sökandens lämplighet

(punkt 3)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha

följande lydelse:

3. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 2 §.

Därmed avslår riksdagen proposition 2004/05:40 i denna del

och bifaller motion 2004/05:N1 yrkande 2.

Ställningstagande

Regeringens förslag, dvs. att undersökningstillstånd inte

får beviljas den som tidigare visat sig olämplig att

bedriva undersökningsarbete, bör avslås. I detta instämmer

jag med den uppfattning som redovisas i motion 2004/05:N1

(kd). Det är ett orimligt lagförslag att den som en gång

visat sig olämplig för all framtid skulle diskvalificeras

från näringen. Misstag och medvetna fel begås av

människor, men de måste ändå ha en plats i

samhällsgemenskapen. Olämpliga beteenden skall självfallet

prövas, men den sökande skall ändå ha möjligheter att

"komma igen". Därmed tillstyrks den här aktuella motionen

i aktuell del.

6. Undersökningstillstånd: dispens från karenstid

(punkt 4)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha

följande lydelse:

4. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 9 §.

Därmed avslår riksdagen proposition 2004/05:40 i denna del

och bifaller motion 2004/05:N6 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag anser att regeringens motivering för att ändra

minerallagen så att det enbart skall krävas "särskilda

skäl" i stället för nuvarande "synnerliga skäl" när det

gäller undantag från karenstiden inte är

tillfredsställande. Motivet att främja utnyttjandet av

mineralresurserna är inte tillfyllest; därför bör den

nuvarande lydelsen av den aktuella bestämmelsen

bibehållas. Riksdagen bör således - i överensstämmelse med

kravet i motion 2004/05:N6 (mp) - avslå regeringens

förslag till ändring av 2 kap. 9 §.

7. Undersökningstillstånd: handläggningen av

ansökningar (punkt 5)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha

följande lydelse:

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 8 kap. 1 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del, bifaller delvis motionerna

2004/05:N1 yrkande 4, 2004/05:N2 yrkande 2, 2004/05:N4

yrkande 2, 2004/05:N5 yrkande 1 i denna del och 2004/05:N6

yrkande 3 och avslår motionerna 2004/05:N1 yrkande 3 och

2004/05:N6 yrkande 4.

Ställningstagande

Vi anser att regeringens ansats - att bergmästaren

kommunicerar med sökanden av ett undersökningstillstånd

och med länsstyrelsen men inte med markägarna - är

ofullständig. Det finns inget att erinra mot att

kommunikation äger rum med länsstyrelsen. Emellertid är

det enligt vår mening i högsta grad ändamålsenligt att

bergmästaren även kommunicerar med markägare och andra

sakägare i detta tidiga skede. I likhet med

grunduppfattningen i motionerna 2004/05:N2 (m), 2004/05:N5

(m), 2004/05:N4 (fp), 2004/05:N1 (kd) och 2004/05:N6 (mp)

anser vi således att fastighetsägare och andra sakägare

bör ges rätt att inkomma med yttranden innan

undersökningstillstånd beviljas. Vi instämmer med Lagrådet

som föreslår att undantaget från reglerna om

kommunikationsskyldighet i förvaltningslagen (1986:223)

skall utmönstras. Målet om ett effektivt och ansvarsfullt

utnyttjande av naturresurserna uppväger inte skadeverkan

av att sakägarna inte får rätt att yttra sig angående ett

sökt undersökningstillstånd.

Kommunikation med markägaren kan också ha ett vidare

syfte, nämligen att markägaren skall kunna ge

tillståndsmyndigheten all den information som kan vara

nödvändig för att föreskriva villkor i samband med

undersökningsarbetet.

Riksdagen bör därför - utöver att anta regeringens

lagförslag - genom ett tillkännagivande anmoda regeringen

att återkomma med ett lagförslag av innebörd att

kommunikation även skall äga rum med markägare och

sakägare innan ett undersökningstillstånd beviljas. Ett

yrkande i motion 2004/05:N6 (mp) om behov av ett kommunalt

veto vid undersöknings- och bearbetningstillstånd bör

enligt vår mening avslås av riksdagen.

8. Undersökningstillstånd: handläggningen av

ansökningar (punkt 5)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha

följande lydelse:

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 8 kap. 1 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 8. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkandena 3

och 4, bifaller delvis motionerna 2004/05:N1 yrkande 4,

2004/05:N2 yrkande 2, 2004/05:N4 yrkande 2 och 2004/05:N5

yrkande 1 i denna del och avslår motion 2004/05:N1 yrkande

3.

Ställningstagande

Det finns inget att erinra mot att kommunikation äger rum

med länsstyrelsen. Emellertid är det enligt min mening i

högsta grad ändamålsenligt att bergmästaren i detta tidiga

skede även kommunicerar med markägare m.fl. I likhet med

uppfattningen i motion 2004/05:N6 (mp) bör yttranderätten

inte bara gälla markägare och övriga sakägare utan även

människor som normalt använder ett område för jakt, fiske

eller svampplockning.

Vidare anser jag att konsekvenserna av prospektering och

bearbetning kan vara så stora och omfattande och beröra så

många intressen att kommunens roll i beslutsfattandet

måste stärkas. Således bör beslut om tillstånd kräva

kommunstyrelsens tillstyrkande.

Riksdagen bör därför - utöver att anta regeringens

lagförslag - genom ett tillkännagivande anmoda regeringen

att återkomma med ett lagförslag av innebörd att

kommunikation även skall äga rum med markägare m.fl. i

enlighet med ovan nämnda motionskrav. Genom detta

ställningstagande blir även krav i motionerna 2004/05:N1

(kd), 2004/05:N2 (m), 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N5 (m) i

viss utsträckning tillgodosedda. Vidare bör riksdagen

bifalla ett yrkande i motion 2004/05:N6 (mp) om behov av

ett kommunalt veto vid undersöknings- och

bearbetningstillstånd.

9. Undersökningstillstånd: villkor (punkt 6)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha

följande lydelse:

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 10 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 9. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del, bifaller delvis motionerna

2003/04:N390 yrkande 2, 2004/05:N4 yrkandena 1 och 6 och

2004/05:N5 yrkande 6 i denna del och avslår motionerna

2003/04:N390 yrkande 1 och 2004/05:N6 yrkandena 5 och 7.

Ställningstagande

Vi anser att bergmästaren skall kunna meddela de villkor

som behövs till skydd för allmänna intressen eller enskild

rätt vid alla former av undersökningstillstånd. Ett

yrkande i motion 2003/04:N390 (fp) tillgodoses av

regeringens förslag; något behov av uttalande från

riksdagens sida föreligger därmed inte med anledning av

detta yrkande. Vi tror däremot inte att bergmästaren har

tillräckligt underlag för sitt beslut om villkor till

skydd för allmänna intressen eller enskild rätt.

Förutom den punkt som behandlats tidigare -

kommunikation mellan bergmästaren och markägare m.fl.

sakägare - ifrågasätter vi om det inte behövs en

miljöprövning redan innan undersökningstillstånd beviljas.

Det kan finnas skäl att öka möjligheterna att göra en

miljöprövning av en möjlig gruvverksamhet redan innan

undersökningstillstånd beviljas. Detta kan ha betydelse

för såväl markägaren som prospektören. Ingen av dessa

parter är be- tjänta av att kostsamma och störande

undersökningsarbeten genomförs inom områden där en

miljöprövning skulle visa att gruvverksamhet under inga

omständigheter vore acceptabel. Detta måste självfallet

vägas mot den ökade kostnad som en miljöprövning i sig ger

upphov till.

Vi vill också aktualisera tanken på att skyddet för

natur- och kulturvärden bör bli mer likformigt i hela

landet och ställa frågan om det extra skyddet som finns

för fjällvärlden och naturreservaten bör bli allmänt.

Under alla förhållanden måste större hänsyn tas till

konkurrerande intressen som t.ex. turistnäringen eller

jord- och skogsbruket.

Riksdagen bör därför - utöver att anta regeringens

lagförslag - genom ett tillkännagivande anmoda regeringen

att låta utreda dessa frågor. Motionerna 2003/04:N390

(fp), 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N5 (m) i aktuella delar

bör delvis bifallas av riksdagen. Övriga motionsyrkanden

avstyrks.

10.Undersökningstillstånd: villkor (punkt 6)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde ha

följande lydelse:

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 2 kap. 10 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkandena 5

och 7 och avslår motionerna 2003/04:N390 yrkandena 1 och

2, 2004/05:N4 yrkandena 1 och 6 och 2004/05:N5 yrkande 6 i

denna del.

Ställningstagande

Bergmästaren skall kunna meddela de villkor som behövs

till skydd för allmänna intressen eller enskild rätt vid

alla former av undersökningstillstånd. Det är inte fel i

och för sig men jag ifrågasätter om bergmästaren har

tillräckligt underlag för sitt beslut om villkor till

skydd för allmänna intressen eller enskild rätt.

Förutom den punkt som behandlats tidigare - brist på

kommunikation mellan bergmästaren och markägare m.fl.

sakägare - finns det oklara punkter som måste lösas när

det gäller förslaget om villkor till skydd för allmänna

intressen. Naturvårdsverket har föreslagit att - i

enlighet med miljöbalkens synsätt - regler bör införas för

att kompensera de intrång i allmänna intressen som

utvinningsverksamheten medför. Detta är ett exempel på

oklarhet i gränsdragningen mellan miljöbalkens reglerings-

område och minerallagens regleringsområde. Detta stöder

min åsikt att stora delar av minerallagen bör avvecklas. I

avvaktan på en större översyn bör i händelse av oklarhet

miljöbalkens regler ha företräde före minerallagens.

När det gäller skydd för enskild rätt anser jag att

lagstiftaren måste ta större hänsyn till den enskilda

människans livskvalitet. Även oro för kommande ingrepp kan

försämra livskvaliteten. Bergmästaren bör, enligt min

uppfattning, lägga stor vikt vid bofastas intressen.

Dessa punkter - vilka överensstämmer med uppfattningen i

motion 2004/05:N6 (mp) - bör ges regeringen till känna.

Övriga här aktuella motionsyrkanden bör avslås av

riksdagen. Regeringsförslaget tillstyrks.

11.Undersökningsarbete: arbetsplan (punkt 7)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha

följande lydelse:

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 3 kap. 5 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del, bifaller delvis motionerna

2004/05:N4 yrkande 3, 2004/05:N5 yrkandena 1 i denna del

och 2-4 och 2004/05:N6 yrkande 8 och avslår motionerna

2003/04:N390 yrkande 3, 2004/05:N1 yrkandena 5 och 6 och

2004/05:N4 yrkande 5.

Ställningstagande

Vi anser att regleringen när det gäller en arbetsplan

delvis borde ha sett ut på ett annat sätt. Grundidén med

en arbetsplan som överenskoms mellan prospektören och

sakägarna är bra, men det finns ett antal brister som bör

åtgärdas.

En möjlighet är att prospektören får en skyldighet att

söka samråd med markägare och övriga sakägare innan

arbetsplanen tar form. Resultatet av samrådet kommer vid

en sådan hantering att ligga till grund för arbetsplanen.

Överväganden av detta slag kan lämpligen göras i samband

med uppföljningen av själva systemet (se nedan).

Oavsett hur handläggningsrutinerna för arbetsplanen ser

ut anser vi att prospektören vid ingripande

undersökningsarbeten skall utge ersättning till

fastighetsägaren, inte endast för skada och intrång utan

även för nyttjandet av fastigheten. I detta följer vi

Minerallagsutredningens förslag.

Vidare anser vi att tidsgränsen på tre veckor för

fastighetsägares och andra sakägares invändningar är för

kort. Med hänsyn till den tid och de kostnader som är

förenade med utvinningsverksamhet kan ett ytterligare

dröjsmål på någon vecka inte vara avgörande. Vikten av att

markägaren har rimlig tid att ta ställning till en

arbetsplan anser vi väger tyngre än eventuella negativa

effekter av en något längre handläggningstid.

Vi är mycket angelägna om att systemet med arbetsplan

följs upp och utvärderas. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med en sådan redovisning senast vid utgången av

år 2006.

I det väsentliga står vi bakom motionerna 2004/05:N5

(m), 2004/05:N4 (fp) och 2004/05:N6 (mp) i dessa frågor.

12.Undersökningsarbete: arbetsplan (punkt 7)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha

följande lydelse:

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 3 kap. 5 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkande 8 och

avslår motionerna 2003/04:N390 yrkande 3, 2004/05:N1

yrkandena 5 och 6, 2004/05:N4 yrkandena 3 och 5 och

2004/05:N5 yrkandena 1 i denna del och 2-4.

Ställningstagande

Jag anser att grundidén med en arbetsplan som överenskoms

mellan pro-spektören och sakägarna är bra. Dock finns det

en klar brist som kan och bör åtgärdas omgående. Det

gäller tidsgränsen på tre veckor för fastighetsägares och

andra sakägares invändningar.

Detta är en orimligt kort tid. Prospektören kan ta

mycket lång tid på sig att förbereda arbetsplanen.

Fastighetsägaren kan normalt förväntas vara ovan vid att

läsa och bedöma en sådan plan. En fastighetsägare kan

därför behöva vända sig till utomstående för hjälp och

stöd. Särskilt på sommaren och kring andra längre

ledigheter kan det vara problematiskt att få erforderlig

hjälp av utomstående experter. Jag anser därför att

sakägaren och andra berörda bör få fyra veckor på sig att

inkomma med synpunkter på planen. Perioden mellan

midsommar och den 1 augusti samt mellan julafton och

trettondagshelgen bör inte ingå i dessa fyra veckor.

Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda regeringen

att återkomma med lagförslag av innebörd att invändningar

mot innehållet i arbetsplanen skall framställas skriftligt

och vara tillståndshavaren till handa inom fyra veckor

(exklusive perioderna mellan julafton och

trettondagshelgen samt mellan midsommar och den 1 augusti)

från delgivningen av arbetsplanen.

Riksdagen bör således anta regeringens förslag angående

arbetsplan och regeringen bör återkomma med den ändring

som föreslås ovan. Därigenom tillgodoses motion 2004/05:N6

(mp) i aktuell del. Övriga motioner bör avslås i berörda

delar.

13.Bearbetningskoncession: ersättning och inlösen av

fastighet (punkt 8)

av Per Bill (m), Ingegerd Saarinen (mp), Ulla Löfgren

(m), Yvonne Ångström (fp), Krister Hammarbergh (m),

Nyamko Sabuni (fp) och Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha

följande lydelse:

8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7 kap. 2 och 4 §§

och tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen

proposition 2004/05:40 i denna del och bifaller delvis

motionerna 2004/05:N1 yrkande 7 och 2004/05:N5 yrkande 1 i

denna del.

Ställningstagande

Vi anser i enlighet med Minerallagsutredningens bedömning

att fastighetsägarna inom koncessionsområdet bör få en

årlig ersättning från det att koncessionsbeslutet vinner

laga kraft till dess att beslut om markanvisning vinner

laga kraft. Utgångspunkten är att fastighetsägarna bör

ersättas för den osäkerhet de kan känna under detta skede.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant

lagförslag.

Därmed tillstyrks - förutom regeringens förslag i denna

del - i det väsentliga motionerna 2004/04:N5 (m) och

2004/05:N1 (kd), båda i aktuella delar.

14.Bearbetningskoncession: mineralersättning

(punkt 9)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha

följande lydelse:

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7 kap. 7 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N1 yrkande 8,

bifaller delvis motionerna 2004/05:N2 yrkande 3 och

2004/05:N5 yrkande 5 och avslår motion 2004/05:N6 yrkande

9.

Ställningstagande

Vi accepterar regeringens förslag om mineralersättning men

är - med hänsyn till att ett adekvat beslutsunderlag

saknas - inte övertygade om att ersättningsnivån på sikt

är den rätta.

Med den långa utredningstid som ligger bakom

propositionen är det förvånande att beslutsunderlaget är

behäftat med både osäkerhet och en direkt felaktighet. Vi

anser att regeringens förslag innebär risker för minskade

investeringar i gruvnäringen.

Det föreslagna beräkningssättet bör dock - med visst

undantag - gälla under en provperiod, under vilken tid

beslutsunderlaget förbättras när det gäller

ersättningsnivå och handläggningssystem.

Undantaget gäller vissa förändringar i förhållande till

propositionen i fråga om beräkningssättet för

mineralersättningen. Metoderna för att beräkna

mineralersättningen kommer att regleras i en förordning.

Bland andra Svemin har framfört vissa synpunkter på

beräkningsmetoderna i tidigare nämnda skrivelse.

Beträffande järnmalm är regeringens uppgifter i

propositionen direkt vilseledande. De fakta som redovisats

av bl.a. Svemin - att priserna på pellets till skillnad

från priserna på råstål ger en säkrare prisuppgift - bör

utgöra grund för den nya förordningen.

Vidare är det mycket som talar för att beräkningen av

koncessionsmineralets värde inte skall utgå från det

förädlade mineralet utan från malmen. Skälet är att

koncessionsmineralets värde påtagligt stiger i takt med de

nedlagda kostnaderna i varje förädlingssteg från råvara i

gruvan fram till den produkt som enligt propositionen

skall prissättas. Detta bör utredas i samband med den

analys som vi föreslår.

På längre sikt bör regeringen ombesörja ett fullödigt

beslutsunderlag. Detta bör inkludera en kvantitativ

nationalekonomisk analys av reglernas effekter på

gruvnäringen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

ett sådant beslutsunderlag, senast vid utgången av år

2006. Om underlaget föranleder nya bedömningar beträffande

ersättningsnivån eller handläggningen bör regeringen lägga

fram förslag till justeringar.

Med bakgrund av den historiska dimensionen i ärendet

anser vi att ersättningen bör kallas jordägaravgäld, även

i lagstiftningen. Förslaget att regeringen skall lägga

beslag på 25 % av jordägaravgälden avvisar vi helt.

Ersättningen bör i sin helhet tillfalla fastighetsägarna.

På dessa punkter bör regeringen återkomma med lagförslag.

Pågående gruvverksamhet har startats med beaktande av de

lagregler som då var aktuella. En retroaktivitet i

lagstiftningen är inte i enlighet med huvuddragen i svensk

rättstradition. Förslag om retroaktivitet i lagstiftningen

måste avvisas.

Vi ställer oss bakom motion 2004/05:N1 (kd) i berörd del

och i det väsentliga motion 2004/05:N5 (m). Motion

2004/05:N2 (m) blir delvis tillgodosedd. Motion 2004/05:N6

(mp) avstyrks.

15.Bearbetningskoncession: mineralersättning

(punkt 9)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde ha

följande lydelse:

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring

i minerallagen (1991:45) såvitt avser 7 kap. 7 § och

tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs

i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen proposition

2004/05:40 i denna del och motion 2004/05:N6 yrkande 9 och

avslår motionerna 2004/05:N1 yrkande 8, 2004/05:N2 yrkande

3 och 2004/05:N5 yrkande 5.

Ställningstagande

Jag har inga invändningar mot mineralersättningen i sig -

med undantag för en liten justering i fråga om

beräkningsmetoden - men däremot när det gäller den del som

enligt förslaget skall tillfalla staten.

Metoderna för att beräkna mineralersättningen kommer att

regleras i en förordning. Svemin har framfört vissa

synpunkter på beräkningsmetoderna i ovan nämnda skrivelse.

De fakta som framkommit, när det gäller att priserna på

pellets till skillnad från priserna på råstål ger en

säkrare prisuppgift, bör ingå bland underlagsmaterialet

för den nya förordningen.

Öronmärkning av just 25 % av mineralersättningen till

geovetenskaplig forskning förefaller inte vara en effektiv

ordning. Det är i dagsläget inte möjligt att bedöma

ersättningens storlek eller den del som skall tillfalla

forskningen. Vidare är det rimligt att anta att det kommer

att dröja några år innan medlen kan finansiera mer

omfattande forskning.

Enligt min mening är en sådan hantering av angelägna

forskningsbehov både inom geovetenskap och andra områden

otillfredsställande. Om intäkterna skall öronmärkas anser

jag att en mer angelägen inriktning är att öka nyttan per

given mängd uttag av ickeförnybart material. Främjande av

ökad återanvändning och materialåtervinning är exempel på

en sådan forskningsinriktning.

Regeringsförslaget tillstyrks. Riksdagen bör genom ett

tillkännagivande anmoda regeringen att återkomma med

lagförslag och ändra inriktningen på öronmärkningen i

enlighet med vad som här förordas. Därmed blir motion

2004/05:N6 (mp) tillgodosedd i berörd del. Övriga här

aktuella motioner avstyrks i berörda delar.

16.Utredningsfrågor (punkt 12)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde ha

följande lydelse:

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen

delvis motion 2004/05:N5 yrkande 6 i denna del.

Ställningstagande

I linje med uppfattningen i motion 2004/05:N5 (m) anser vi

att det finns ett klart behov av att gå vidare med

utredningsarbete för att förbättra minerallagen på olika

punkter. En utredningspunkt som bör tas upp gäller om det

finns skäl att utöka det avstånd från bebyggelse inom

vilken prospektering inte är tillåten till mer än de 200

meter som regeringen föreslagit. Vidare bör det undersökas

om det går att stärka markägarens möjligheter att påverka

arbetsplanernas utformning. Till vilka fastighetsägare

jordägaravgäld (mineralersättning) skall betalas bör också

bli föremål för utredning. Finns det skäl att ange den

tidpunkt vid vilken en markägare har rätt att begära

inlösen av fastigheten vid outnyttjad

bearbetningskoncession till mindre än tio år, är

ytterligare en fråga att utreda. Även behovet av

skyddszoner bör ses över. Utan att i detalj precisera

samtliga punkter inom minerallagen som ytterligare bör

utredas tillstyrks i det väsentliga motion 2004/05:N5 (m)

i denna del.

17. Vissa tillsynsfrågor avseende gamla gruvhål

(punkt 13)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha

följande lydelse.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen

motion 2004/05:N1 yrkande 9 och bifaller delvis motion

2004/05:N3.

Ställningstagande

Det är uppseendeväckande att regeringen endast konstaterar

att "ytterligare överväganden" krävs när det gäller

tillsynsfrågorna avseende gamla gruvhål. Sedan ett

halvsekel har inga åtgärder vidtagits. Vi instämmer till

fullo med remissinstanser som t.ex. Bergsstaten och

Statens naturvårdsverk, vilka påpekar att frågan kräver en

snar lösning.

I linje med vad som föreslås i motion 2004/05:N1 (kd)

bör regeringen snarast - inom ramen för förordningsmakten

- vidta lämpliga åtgärder.

Med hänvisning till det anförda bör riksdagen genom

ett tillkännagivande anmoda regeringen att

snarast möjligt åtgärda problemen med säkerhet

och tillsynsansvar när det gäller gamla gruvhål.

Motion 2004/05:N3 (m) tillgodoses delvis.

18.Minskad användning av naturgrus (punkt 14,

motiveringen)

av Per Bill (m), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström

(fp), Krister Hammarbergh (m), Nyamko Sabuni (fp) och

Mikael Oscarsson (kd).

Ställningstagande

Det är nödvändigt att minska uttaget av naturgrus på vissa

orter och i vissa områden, men vi anser inte att fokus

skall ligga på en generell minskning i alla sammanhang.

Det gäller därför att hitta en modell för en balanserad

lösning. Den införda skattehöjningen på naturgrus är inte

en acceptabel väg att gå för att uppnå målet om ett

minskat uttag i vissa områden.

Vi instämmer i att forskning och utveckling inom området

behövs.

Med hänvisning till vad som anförts anser vi inte att

det finns behov av något uttalande från riksdagens sida

med anledning av motion 2004/05:N227 (mp). Den avstyrks

således.

19. Minskad användning av naturgrus (punkt 14)

av Ingegerd Saarinen (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha

följande lydelse:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller riksdagen

motion 2004/05:N227.

Ställningstagande

Enligt mitt sätt att se - vilket ligger i linje med

uppfattningen i motion 2004/05:N227 (mp) - måste det göras

mera för att minska användningen av naturgrus. För att det

skall kunna satsas på de mest effektiva medlen för att

uppnå målet bör en analys göras av effekterna av uttag av

naturgrus på grundvattenmagasin och

dricksvattenförsörjning i olika delar av landet. Vidare

bör analysen omfatta effekterna för olika slags företag

och bedömningar av huruvida ytterligare höjningar av

naturgrusskatten kan behövas.

Det krävs en ökad medvetenhet om att det är nu vi kan

skapa goda förutsättningar för kommande generationers

dricksvattenförsörjning och effektiv

byggmaterialförsörjning. Ökad fokusering på forskning och

utveckling inom detta område kommer att löna sig på sikt.

Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom vad

jag här har anfört. Motion 2004/05:N227 (mp) tillstyrks.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2004/05:40 Ändringar i minerallagen

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45).

Motioner med anledning av propositionen

2004/05:N1 av Mikael Oscarsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om den privata äganderättens och

det goda förvaltarskapets betydelse som grund för

minerallagen.

2. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att

undersökningstillstånd inte skall få beviljas den som

tidigare visat sig olämplig att beskriva

undersökningsarbete, i enlighet med vad som anförs i

motionen.

3. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att

bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av

undersökningstillstånd utan att någon annan sakägare än

sökanden får tillfälle att yttra sig, i enlighet med vad

som anförs i motionen.

4. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att markägare

och andra berörda inte får yttra sig över villkor till

skydd för allmänna intressen eller enskild rätt, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att i lag

tvinga prospektören att upprätta en arbetsplan, i

enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen beslutar att fastighetsägare och sakägare

skall få möjlighet att kräva upprättande av arbetsplan

och att en sådan plan skall upprättas i de fall

fastighetsägare och sakägare så kräver, i enlighet med

vad som anförs i motionen.

7.Riksdagen beslutar att koncessionshavaren, i enlighet

med Minerallagsutredningens förslag, årligen skall

betala 1 % av prisbasbeloppet per hektar de fem första

åren och därefter 2 % till fastighetsägare, i enlighet

med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen beslutar att avslå förslaget om att införa en

ny mineralskatt och att hela mineralersättningen skall

tillfalla fastighetsägare, i enlighet med vad som anförs

i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vissa tillsynsfrågor avseende

gamla gruvhål.

2004/05:N2 av Bengt-Anders Johansson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om tillsättandet av en

äganderättsutredning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om undersökningstillstånd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om mineralersättningar.

2004/05:N3 av Tomas Högström och Bengt-Anders Johansson

(m):

Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag i

enlighet med vad som anförs i motionen.

2004/05:N4 av Yvonne Ångström m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att hänsyn till lämpligheten av

brytning i området skall tas vid utgivande av

undersökningstillstånd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att annan sakägare än sökanden

får yttra sig innan undersökningstillstånd beviljas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om företagets skyldighet att

samråda med markägare och innehavare av nyttjanderätt

kring genomförandet av undersökningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att länsstyrelsen bör vara

ansvarig myndighet för prövning av minerallagen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om krav på att ärendet måste ha

vunnit laga kraft innan undersökningsarbetet startas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skydd av natur- och

kulturvärden i hela landet.

2004/05:N5 av Per Bill m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändring i minerallagen (avsnitt

3).

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om ändringar i jordabalken

(1970:994) (avsnitt 3).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att ändringar i mineralförordningen (1992:285) bör

genomföras i enlighet med de förslag som redovisas i

motionen (avsnitt 3).

4. Riksdagen begär att regeringen noga följer utvecklingen

av systemet med arbetsplaner i enlighet med vad som

anförs i motionen och återkommer till riksdagen senast

vid utgången av år 2006 med en redovisning av denna

uppföljning (avsnitt 3 punkt 4).

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer till

riksdagen senast vid utgången av år 2005 med ett bättre

beslutsunderlag för bedömning av nivån på

mineralersättningen/gruvägaravgälden i enlighet med vad

som anförs i motionen (avsnitt 3).

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regeringen bör tillsätta en ny utredning om

förändringar i minerallagstiftningen med direktiv i

enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 4.3).

2004/05:N6 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en översyn av

minerallagen och miljöbalken i syfte att genom en

övergripande hållbar mineralpolitik överföra större

delen av minerallagens område till miljöbalken.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av 2

kap. 9 § 1 andra stycket minerallagen beträffande

dispens från karenstid.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till

ändring av minerallagens bestämmelser om yttranderätt om

ansökningar om undersöknings- och bearbetningstillstånd

i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av kommunalt veto

angående undersöknings- och bearbetningstillstånd.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om vikten av bofastas intressen

vid handläggning av ansökningar om mineralverksamhet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om försiktighetsprincipen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om villkor i

undersökningstillstånd.

8. Riksdagen beslutar att reglerna för tidsperioden för

synpunkter på arbetsplanen ändras i enlighet med vad som

föreslås i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om mineralersättning.

Motion från allmänna motionstiden

2002/03

2002/03:N278 av Lennart Gustavsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att i arbetet med en ny

minerallag relatera till och se över andra för näringen

viktiga lagar, exempelvis miljöbalken och den MKB-

process som följer med den.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en långsiktig,

hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.

Motioner från allmänna motionstiden

2003/04

2003/04:MJ434 av Åsa Domeij m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

att regeringen skall motverka prospektering och

exploatering av olja och gas i Östersjön.

2003/04:N254 av Lennart Gustavsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att i arbetet med en ny

minerallag relatera till och se över andra för näringen

viktiga lagar, exempelvis miljöbalken och den MKB-

process som följer med den.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om behovet av en långsiktig,

hållbar och stabil gruv- och mineralpolitik.

2003/04:N350 av Maria Larsson (kd):

Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag

för att stärka äganderätten i samband med prospektering av

mineral.

2003/04:N390 av Christer Nylander m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att hänsyn till allmänna

intressen och enskild rätt skall tas oavsett vilket

mineral som eftersöks.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om skydd av natur- och

kulturvärden i hela landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om krav på lagakraftvinnande före

inledandet av undersökningsarbetet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad i motionen anförs om att länsstyrelsen bör vara

ansvarig myndighet för prövning av minerallagen.

Motioner från allmänna motionstiden

2004/05

2004/05:N227 av Claes Roxbergh m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om forskning för att ersätta naturgrus.

2004/05:N321 av Gunilla Wahlén m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

som i motionen anförs om behovet av