Bet. 2004/05:SOU15

Socialutskottets betänkande

2004/05:SOU15

Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 2004/05:123 Stärkt

rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården m.m., 26 motionsyrkanden som

väckts med anledning av propositionen samt 6 övriga motionsyrkanden.

Såvitt inget annat anges härrör motionerna från riksmötet 2004/05.

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och polislagen (1984:387).

Lagändringarna syftar främst till att stärka den enskildes rättssäkerhet

och att förbättra kvaliteten i vården. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2005.

I betänkandet finns 18 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ansvaret för missbrukarvården

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So16 yrkande 6, 2004/05:So17 yrkande

2 och 2004/05:So19 yrkande 11.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (fp)

Reservation 3 (kd)

2. Frivilligorganisationernas betydelse

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So36 yrkande 4, 2003/04:So414

yrkande 4 och 2004/05:So16 yrkande 3.

Reservation 4 (m, fp, kd, c)

3. Ökad mångfald av vårdgivare

Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 12.

Reservation 5 (m, fp, kd, c)

4. Vårdgaranti m.m. inom missbrukarvården

Riksdagen avslår motion 2004/05:So16 yrkandena 4 och 5.

Reservation 6 (fp, kd)

5. Evidensbaserad missbrukarvård

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So16 yrkande 2 och 2004/05:So507

yrkande 6.

6. Befogenheten att besluta om omedelbart omhändertagande, m.m.

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed avslår riksdagen

motionerna 2004/05:So16 yrkande 1 och 2004/05:So19 yrkande 1.

Reservation 7 (m, kd)

7. Förutsättningarna för beslut om omedelbart omhändertagande

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed avslår riksdagen motion

2004/05:So18 yrkande 1.

Reservation 8 (m, fp)

8. Beräkning av lagstadgad tid

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Därmed avslår riksdagen motion

2004/05:So18 yrkande 2.

9. Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 13, 15 och

16 §§,b) lag om ändring i polislagen (1984:387).Därmed bifaller riksdagen

proposition 2004/05:123 i denna del.

Reservation 9 (m)

Reservation 10 (fp)

Reservation 11 (kd)

10. Upphörande av beslut om omedelbart omhändertagande

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 18 a och 18 b §§. Därmed

bifaller riksdagen proposition 2004/05:123 i denna del och avslår motion

2004/05:So19 yrkande 2.

Reservation 12 (m)

11. Hälso- och sjukvårdens ansvar för inledande sjukhusvård

Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 4.

Reservation 13 (m)

12. Kvarhållande på sjukhus

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:870)

om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 24 §. Därmed bifaller

riksdagen proposition 2004/05:123 i denna del och avslår motion

2004/05:So17 yrkande 1.

13. Omhändertagande av otillåten egendom

Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 31 §,b) lag

om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

såvitt avser 16 §.Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:123 i

denna del och avslår motion 2004/05:So19 yrkande 3.

Reservation 14 (m, fp, kd, c)

14. Statens institutionsstyrelses verksamhetsuppföljning

Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 30 a §,b)

lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av

unga såvitt avser 14 a §.Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:123

i denna del.

15. Tillsyn över Statens institutionsstyrelses verksamhet

Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 9.

Reservation 15 (m)

16. En ny tillsynsorganisation

Riksdagen avslår motion 2004/05:So19 yrkande 10.

Reservation 16 (m)

17. Övriga lagförslag

Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,b) lag om ändring i lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,i den mån lagförslagen

inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.Därmed bifaller riksdagen

proposition 2004/05:123 i denna del.

18. Tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So16 yrkandena 7 och 8, 2004/05:So17

yrkande 3, 2004/05:So19 yrkandena 7 och 8, 2004/05:So274 och 2004/05:So398

yrkande 4.

Reservation 17 (m, fp, kd, c)

19. Psykiskt sjuka missbrukare

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So17 yrkande 4, 2004/05:So19

yrkandena 5 och 6 samt 2004/05:So507 yrkande 8.

Reservation 18 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 10 maj 2005

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid Burman (v),

Kristina Zakrisson (s), Margareta Israelsson (s), Cristina Husmark

Pehrsson (m), Conny Öhman (s), Lars U Granberg (s), Anne Marie Brodén

(m), Kenneth Johansson (c), Christer Engelhardt (s), Magdalena Andersson

(m), Jan Lindholm (mp), Martin Nilsson (s), Jan Emanuel Johansson (s),

Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren (kd), Gunilla Wahlén (v) och Gabriel

Romanus (fp).

Redogörelse för ärendet

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall (LVM), vilka sammantaget syftar till att stärka

den enskildes rättssäkerhet och att förbättra kvaliteten i vården. I

förekommande fall föreslås motsvarande ändringar i lagen (1990:52) med

särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Polisens befogenhet att

fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM föreslås upphöra

och polisen ges i stället en befogenhet att gripa in enligt polislagen

(1984:387) för att säkerställa att ett omedelbart omhändertagande kan

komma till stånd. Regeringen föreslår vidare att reglerna för underställning

av beslut om omedelbart omhändertagande till länsrätten och upphörande

av beslut om omedelbart omhändertagande skall skärpas, bl.a. genom

införande av exakta tidsgränser för underställning. Ansvaret för

verksamhetschefen vid den sjukhusenhet där patienten vistas föreslås skärpas

genom stärkt underrättelseskyldighet och skyldighet att kvarhålla en

patient som vill lämna sjukhuset. Vidare bör syftet med vården preciseras.

En proportionalitetsprincip föreslås i LVM och LVU med avseende på de

särskilda befogenheter som tillkommer LVM-hemmen och de särskilda

ungdomshemmen. Regeringen anser vidare att om otillåten egendom påträffas

vid hemmen skall den omhändertas. Även möjligheten att använda sig av

urin-, blod- och utandningsprov för att kontrollera drogpåverkan bör

vidgas. Slutligen föreslår regeringen en sekretessbrytande regel i LVM

och LVU som gör det möjligt för Statens institutionsstyrelse att inhämta

uppgifter som är nödvändiga för uppföljning av vården.

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2005.

Till grund för förslagen i propositionen ligger betänkandet från

LVM-utredningen, Tvång och förändring - Rättssäkerhet, vårdens innehåll

och eftervård (SOU 2004:3), samt en inom Socialdepartementet upprättad

promemoria med förslag till ändringar i LVU.

Utskottets överväganden

Allmänna utgångspunkter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner bl.a. om finansieringen av missbrukarvården,

om frivilligorganisationernas betydelse, om en vårdgaranti på området

samt om evidensbaserad missbrukarvård. Utskottet hänvisar främst till

pågående arbete, bl.a. inom ramen för satsningen Ett kontrakt för livet.

Jämför reservationerna 1 (m), 2 (fp), 3 (kd), 4 (m, fp, kd, c), 5 (m,

fp, kd, c) och 6 (fp, kd).

Propositionen

Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är enligt

regeringen en viktig länk i en sammanhållen vårdkedja. Vård enligt LVM

utgör samhällets yttersta garanti för att också de tyngsta missbrukarna,

de som normalt inte själva efterfrågar behandling, ges möjlighet att

komma ifrån sitt missbruk och beroende. För många av dem kan LVM-vård

utgöra skillnaden mellan liv och död.

I propositionen beskrivs de senaste årens utveckling inom missbrukarvården.

Regeringen konstaterar att den nedgång i institutionsvård som inleddes

i början av 1990-talet har fortsatt. Nedgången gäller även den frivilliga

vården, men är mest märkbar inom tvångsvården, där antalet vårdade

minskade med omkring två tredjedelar mellan åren 1990 och 2003. Samtidigt

med denna utveckling har missbruket av narkotika och alkohol ökat

kraftigt. Bland annat beräknas antalet tunga narkotikamissbrukare ha ökat

från omkring 15 000 år 1979 till omkring 30 000 i dag. I propositionen

konstateras att det ökade behovet av insatser mot missbruk inte har

åtföljts av en motsvarande ökning av resurser för vård och rehabilitering

utan att kommunernas prioriteringar i stället har lett till en nedrustning

av vården. Sedan år 1995 har kommunerna dragit ned sina kostnader med

20 % eller drygt en miljard kronor. Enligt LVM-utredningen finns det

starka indikationer på att utvecklingen inom missbrukarvården har lett

till att en grupp klienter, främst sådana med ett långvarigt alkoholmissbruk,

inte får sina vårdbehov tillgodosedda. Länsstyrelsernas verksamhetstillsyn

visar att det i vissa kommuner sker en hårdhänt prioritering av vilka

klienter som de facto beviljas bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453).

Vidare hänvisar kommunerna klienter till öppenvård, trots att de är i

behov av heldygnsvård. Socialstyrelsen uppmärksammade i en rapport 2003

att det fanns stora brister i resurserna för avgiftning i många kommuner,

att uppsökande verksamhet saknades på många håll, att många verksamheter

hade höga trösklar, vilket försvårade för de mest utsatta att få vård,

samt att det fanns brister i eftervården. Även intresse- och

klientorganisationer inom området har framfört kritik mot nedskärningar i

vården och de tilltagande svårigheter som enskilda vårdsökande möter i

kontakten med socialtjänsten.

Mot denna bakgrund föreslog regeringen i budgetpropositionen för år

2005 (prop. 2004/05:1, utg.omr. 9, anslag 18:1) ett riktat statsbidrag

under tre år som skall bidra till att personer med missbruksproblem får

sina vårdbehov tillgodosedda. Satsningen, som syftar till att stimulera

kommunerna och andra aktörer att utveckla och stärka missbrukarvården,

går under benämningen Ett kontrakt för livet. Enligt förslaget i

budgetpropositionen skall 100 miljoner kronor årligen avsättas under

perioden 2005-2007. Genom det öronmärkta statsbidraget har Statens

institutionsstyrelse (SiS) möjlighet att kraftigt subventionera socialnämndens

kostnader för den vård som sker med stöd av 27 § LVM. En förutsättning

är att SiS och socialnämnden i samråd med den enskilde på ett tidigt

stadium träffar en överenskommelse om vilka insatser som skall vidtas,

både i LVM-vården och därefter, samt att vården avslutas och utvärderas

gemensamt. Planeringen för vad som skall följa efter utskrivningen från

LVM-hemmet kan gälla såväl fortsatta vårdinsatser som bostad, sysselsättning

och psykosocialt stöd.

Regeringen har därutöver föreslagit att 50 miljoner kronor avsätts för

år 2005, 100 miljoner kronor för år 2006 och 250 miljoner kronor för år

2007 till ett riktat statsbidrag till kommunerna för att stimulera dem

att stärka vårdkedjans alla delar.

En särskild utredare har i uppdrag att lämna förslag till en

vårdöverenskommelse mellan staten och kommunerna, där kommunernas åtaganden

för att komma i åtnjutande av det riktade statsbidraget till missbrukarvården

konkretiseras (dir. 2004:164, S 2004:11). Förslaget skall syfta till

att utveckla missbrukarvården och skapa bättre förutsättningar för fler

kvalificerade och långsiktiga vårdinsatser. Det skall utgå ifrån befintlig

kunskap om olika behandlingsformers effektivitet samt kvinnors och mäns

olika behov och förutsättningar samt ha ett brukarperspektiv. Uppdraget

skall redovisas senast den 1 oktober 2005.

Motioner

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om finansieringsprincipen (yrkande 11). Principen att staten

finansierar uppgifter som staten ålägger kommunerna är enligt motionärernas

mening viktig att upprätthålla. Eftersom det är staten via länsrätterna

som fattar beslut om tvångsvård enligt LVM talar det mesta för att det

är staten som bör ta det grundläggande ekonomiska ansvaret för vården.

I motion So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om finansiering av missbrukarvården (yrkande 2). Motionärerna anser att

staten bör ta huvuddelen av betalningsansvaret för all missbrukarvård

på institution. Detta förutsätter att kommunen kan visa att de har följt

alla tillämpliga bestämmelser i socialtjänstlagen samt har en plan för

hela vårdkedjan, från akut avgiftning till integrering i samhället.

I motion So16 av Ulrik Lindgren och Chatrine Pålsson (kd) yrkas att

riksdagen begär att regeringen ser över frågan om vilken huvudman som

är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården (yrkande 6).

Motionärerna påpekar att Socialstyrelsen har konstaterat brister i

samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet

över vård och behandling till eftervård och uppföljning.

I motion So19 (m) begärs även ett tillkännagivande om mångfald i

missbrukarvården (yrkande 12). Enligt motionärerna bör möjligheten att öka

mångfalden av utförare av såväl vård enligt LVU som enligt LVM utredas.

Mångfald och fler vårdgivare bidrar till att förbättra kvaliteten och

stimulerar metodutveckling.

I motion 2003/04:So414 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande om frivilligorganisationer på narkotikaområdet

(yrkande 4). Motionärerna anser att en särskild utredning bör tillsättas

för att göra en genomgripande genomlysning av frivilligorganisationernas

betydelse inom missbrukarvården samt lägga förslag till åtgärder som

stärker både organisationerna och volontärerna.

I motion So16 (kd) begärs ett tillkännagivande om ökat stöd för

frivilligorganisationernas insatser inom missbrukarvården (yrkande 3). Enligt

motionärerna är organisationernas kunskaper och engagemang en omistlig

tillgång som måste stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna.

Motionärerna begär vidare tillkännagivanden dels om fritt val av vård

(yrkande 4), dels om en vårdgaranti inom missbrukarvården (yrkande 5).

Motionärerna anser att ett fritt vårdval samt samma vårdgaranti som

gäller inom annan typ av vård skall gälla även inom missbrukarvården.

Resurstilldelningen bör öka så att vårdgarantin kan omsättas i praktisk

handling. Alla skall ha rätt att få behandling inom tre månader.

Även i motion 2003/04:So36 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett

tillkännagivande om behovet av att ge bättre stöd till ideella organisationer

som bedriver missbrukarvård (yrkande 4).

I motion So507 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om behovet av evidensbaserad missbrukarvård (yrkande 6).

Enligt motionärerna bör grundprincipen inom missbrukarvården vara att

vården skall vara evidensbaserad. Hänsyn bör dock tas till att det även

finns andra vårdformer som ger goda resultat.

I motion So16 (kd) begärs också ett tillkännagivande om evidensbaserad

missbrukarvård (yrkande 2). Enligt motionärerna är det ett stort problem

att behandlingsmetoder kan slå igenom utan att det finns vederhäftiga

vetenskapliga studier som visar om de fungerar eller ej. Det är viktigt

att de krav som ställs på den vård som erbjuds missbrukare är desamma

som kraven inom annan vård.

Bakgrund och tidigare behandling m.m.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om finansiering av missbrukarvården.

Senast i det av riksdagen godkända betänkandet 2003/04:SoU5

Socialtjänstpolitik vidhöll utskottet sin uppfattning att det övergripande

ansvaret för missbrukarvården, således också tvångsvården, bör åvila

socialtjänsten. Motioner om att staten bör ta på sig det finansiella

ansvaret för all missbrukarvård på institution avstyrktes (res. fp).

I betänkandet behandlades också motioner om frivilligorganisationer på

missbruksområdet. Även i detta sammanhang vidhöll utskottet sin tidigare

redovisade inställning, nämligen att frivilligorganisationer har en

stor betydelse när det gäller att komplettera samhällets insatser på

det sociala området men att något tillkännagivande härom inte är nödvändigt.

Motionerna avstyrktes (res. kd).

I direktiven till Utredningen om en vårdöverenskommelse om missbrukarvården

(dir. 2004:164) anges att det kommande förslaget inte får innebära en

förskjutning av kommunens yttersta ansvar för missbrukarvården. Vidare

skall förslaget utgå ifrån befintlig kunskap om effektiva behandlingsmetoder,

diagnosinstrument och bedömning av vårdbehov, bl.a. den kunskapssammanställning

som Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) gjorde 2001. Andra

centrala kunskapskällor är de expertunderlag som ligger till grund för

Socialstyrelsens pågående arbete med riktlinjer för missbrukarvården

samt styrelsens arbete med att utveckla kvaliteten i missbrukarvården

utifrån ett antal kvalitetsindikatorer.

Statsrådet Morgan Johansson besvarade under frågestunden i riksdagen

den 14 april 2005 en fråga om stöd till frivilligorganisationernas arbete

i missbrukarvården. Statsrådet uttalade bl.a. att det föreslagna stödet

om sammanlagt 820 miljoner kronor för åren 2005-2007 mycket väl kan

komma frivilligorganisationerna till del. Statsrådet berörde även den

särskilda utredarens uppdrag att förhandla med kommunerna om vilka

motkrav som man från statens sida skall kunna ställa på kommunsektorn

med anledning av de nya pengarna till missbrukarvården. Statsrådet

anförde att han vill ha skärpta krav på vård i rimlig tid, alltså en

form av vårdgaranti också inom missbrukarvården.

I Danmark infördes år 2003 en lagstadgad behandlingsgaranti för narkomaner.

En motsvarande garanti för alkoholmissbrukare införs den 1 juli 2005.

Behandlingsgarantin innebär en rätt för narkotikamissbrukaren att få

och en skyldighet för amtskommunen att erbjuda en social behandlingsinsats

som skall sättas i verket senast 14 dagar efter att missbrukaren anmält

sin önskan om behandling till kommunen. Lagen ger också missbrukaren

rätt att välja mellan offentliga och godkända privata behandlingsinsatser

av samma slag som amtskommunen erbjudit men missbrukaren kan då inte

räkna med verkställighet inom 14 dagar. En förutsättning för fritt val

är att behandlaren/missbruksenheten inte bedömer att en flytt till annan

ort är till skada för missbrukaren eller försämrar möjligheterna till

behandling.

Socialstyrelsen arbetar för närvarande med att ta fram nationella

riktlinjer för missbrukarvården. Riktlinjerna, som baseras på breda

kunskapssammanställningar som görs av ett antal expertgrupper, rör behandling

av narkotika- respektive alkoholmissbruk, uppsökande och förebyggande

insatser, markörer och diagnostiska system samt behandling av gravida

kvinnor med missbruksproblem.

Parallellt med riktlinjeprojektet pågår utvecklingen av en modell för

att följa, stödja och utveckla kvaliteten i den svenska missbrukarvården

utifrån ett antal kvalitetsindikatorer. Dessutom pågår ett arbete med

att utveckla statistiken inom missbruksområdet.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen planeras projekten att avslutas

under våren 2006.

Socialstyrelsen har vidare nyligen publicerat resultaten av en studie

om kommunalt stöd till sociala ideella organisationer. Studien visar

att kommunerna tillmäter organisationerna en allt större betydelse som

aktörer inom det lokala välfärdssystemet. En ökad andel av Sveriges

kommuner har utformat en policy för stöd till och samverkan med dessa

organisationer. De allra flesta kommuner har också ökat sin samverkan

med organisationerna och de förväntar sig att samverkan även kommer att

öka i framtiden. Undersökningen visar också att de ideella organisationerna

har fått ett större utrymme som serviceproducent inom svenska kommuners

socialtjänst.

Mobilisering mot narkotika har enligt sin rapport för 2004 under det

senaste året särskilt uppmärksammat bristerna i missbrukarvården och

behovet av utökad bredd och kvalitet i utbudet av insatser. Diskussioner

har förts med ansvariga för vårdens utbyggnad och innehåll. Bland annat

sker ett utvecklingsarbete inom ramen för samarbetet med de tre

storstäderna. För att stimulera uppbyggnad av en hållbar modell för

kunskapsbaserad och individanpassad narkomanvård av god kvalitet har

Mobilisering mot narkotika även inlett ett samarbete med fyra s.k.

modellkommuner. I projektet prövas och utvärderas metoder för att utveckla

narkomanvården.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser mycket positivt på satsningen Ett kontrakt för livet.

Satsningen utgör en välkommen förstärkning av missbrukarvården och

innebär att fler missbrukare får möjlighet till vård och rehabilitering.

Någon förändring när det gäller ansvarsfördelningen avseende

missbrukarvården är inte avsedd. Utskottet instämmer med regeringen att det

yttersta ansvaret för missbrukarvården även fortsättningsvis bör åvila

kommunerna. Motionerna So16 (kd) yrkande 6, So17 (fp) yrkande 2 och

So19 (m) yrkande 11 avstyrks därmed.

I motionerna 2003/04:So36 (kd) yrkande 4, 2003/04:So414 (m) yrkande 4

och So16 (kd) yrkande 3 framhålls vikten av frivilligorganisationernas

insatser inom missbrukarvården. Enligt en nyligen genomförd studie

tillmäter kommunerna frivilligorganisationerna en allt större betydelse

som aktörer inom det lokala välfärdssystemet. Utskottet kan vidare

konstatera att stödet inom ramen för satsningen Ett kontrakt för livet

även kan komma frivilligorganisationerna till del. Utskottet delar de

synpunkter som framförs i de nämnda motionerna men anser inte att det

är erforderligt med något tillkännagivande till regeringen på området.

Utskottet kan inte ställa sig bakom kravet i motion So19 (m) yrkande 12

om att utreda möjligheten till en ökad mångfald av vårdgivare. Motionen

bör avslås.

I motion So16 (kd) yrkandena 4 och 5 begärs att en rätt till fritt

vårdval och en vårdgaranti skall införas inom missbrukarvården. Utredningen

om en vårdöverenskommelse om missbrukarvården har i uppdrag att föreslå

vilka krav som bör ställas på kommunerna för att dessa skall få del av

det riktade statsbidraget inom ramen för Ett kontrakt för livet. Utskottet

har erfarit att utredningen har för avsikt att närmare pröva om och i

så fall hur den danska modellen med behandlingsgaranti och fritt val av

behandlingsinsats kan omsättas till svenska förhållanden. Utredningen

har dock inte mandat att föreslå någon lagändring på området. Enligt

utskottets mening bör resultatet av utredningens arbete inte föregripas.

Motion So16 (kd) yrkandena 4 och 5 avstyrks därmed.

Utskottet delar naturligtvis uppfattningen i motionerna So16 (kd) yrkande

2 och So507 (m) yrkande 6 om vikten av att missbrukarvården är evidensbaserad.

Det kommande förslaget från Utredningen om en vårdöverenskommelse om

missbrukarvården skall enligt direktiven utgå ifrån befintlig kunskap

om effektiva behandlingsmetoder, diagnosinstrument och bedömning av

vårdbehov. Vidare arbetar Socialstyrelsen med att utforma nationella

riktlinjer för missbrukarvården samt med att utveckla kvaliteten i

missbrukarvården utifrån ett antal kvalitetsindikatorer. Motionerna får

mot denna bakgrund anses i huvudsak tillgodosedda.

Polisens befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande upphör

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag att polisen inte längre skall ha

befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande enligt LVM. Polisen

bör dock ges befogenhet att ingripa med stöd av en ny bestämmelse i

polislagen (1984:387). Motioner vari framförs kritik bl.a. mot dessa

förslag bör avslås.

Jämför reservationerna 7 (m, kd), 8 (m, fp), 9 (m), 10 (fp) och 11 (kd).

Propositionen

Regeringen föreslår att enbart socialnämnden och länsrätten, och inte

längre polisen, skall ha befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande

enligt 13 § LVM. I stället får polisen i en ny 12 a § i polislagen

(1984:387) en uttrycklig befogenhet att säkerställa att ett beslut om

omedelbart omhändertagande kan komma till stånd.

Regeringen delar LVM-utredningens uppfattning att LVM bör renodlas som

en vårdlag. Det är inte motiverat att polisen fattar beslut i frågor

som är ett direkt och utpekat ansvar för socialnämnden. Regeringen

konstaterar också att någon motsvarande befogenhet för polisen inte finns

i LVU samt att det inte framkommit något som tyder på att socialnämndens

joursystem i akuta ärenden enligt den lagen inte fungerar.

Regeringen framhåller att förslaget inte får innebära att personer i

behov av en akut insats som kan tillgodoses med ett omedelbart

omhändertagande inte får denna. Polisen måste också fortsättningsvis iaktta

sin skyldighet att genast anmäla behov av tvångsvård enligt 6 § LVM.

Därutöver måste socialnämnden ha en tillfredsställande jourberedskap,

så att beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas utan onödigt

dröjsmål. Även om det i de flesta fall kan förutses att socialnämnden

med tillräcklig snabbhet kommer att kunna fatta beslut om omhändertagande,

medför ändringen ett behov av en möjlighet för en enskild polisman att

kunna ingripa i en akut situation då socialnämndens beslut inte kan

avvaktas. En sådan möjlighet införs i en ny 12 a § i polislagen (1976:511).

Bestämmelsen innebär att en polisman under vissa förutsättningar får

ta hand om en person som kan förväntas bli omhändertagen enligt LVM och

överlämna denne till sjukhus för medicinsk bedömning. Regeringen

understryker att socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande enligt

LVM måste fattas skyndsamt och i princip i direkt anslutning till

polisens omhändertagande enligt polislagen. Regeringen förutsätter att

socialnämnden och polisen gemensamt överenskommer om rutiner för

hanteringen av dessa ärenden.

Med den föreslagna förändringen i befogenheten att besluta om omedelbart

omhändertagande stärks socialnämndens ansvar för hela processen. Förslaget

ligger också väl i linje med de pågående strävandena att renodla

polisverksamheten för att stärka dess kärnverksamheter.

Motioner

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om polisens befogenheter (yrkande 1). Motionärerna ser

inga skäl att ta bort polisens befogenhet att besluta om omedelbart

omhändertagande enligt LVM. Dagens ordning har inte inneburit några

tillämpningsproblem. När det gäller andelen omhändertaganden som avvisas

av länsrätterna finns inga större skillnader mellan polisens respektive

socialnämndernas beslut. Vidare hänvisar motionärerna bl.a. till att

SiS konstaterat att förslaget kan medföra att färre missbrukare kommer

att få vård.

I motion So16 av Ulrik Lindgren och Chatrine Pålsson (kd) yrkas att

riksdagen avslår förslaget i propositionen om ändring i polislagen

(1984:387) (yrkande 1). Motionärerna påpekar att den nya bestämmelsen

enbart ger stöd för åtgärden att föra den enskilde till sjukhus och att

alla tvångsbefogenheter därefter upphör till dess att ett beslut om

omhändertagande fattats och en begäran om handräckning framställts.

Enligt motionärerna innebär detta ett glapp i omhändertagandet och i

vårdkedjan som inte kan anses vara den enskilde till gagn. Dessutom

föreligger en uppenbar risk att polisens stora kontaktyta inte används

fullt ut om den inte får ha kvar sina befogenheter. Vidare medför den

föreslagna lagändringen att kommunerna måste bygga upp en beredskaps-

eller jourverksamhet, vilket för medelstora och mindre kommuner kan

innebära stora insatser för relativt sällan förekommande beslut.

I motion So18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen

beslutar att ordet "närstående" i 13 § första stycket 2 i regeringens

förslag till lag om ändring i LVM skall ersättas av ordet "annan"

(yrkande 1). Motionären anser att det borde vara grund för omedelbart

omhändertagande i de fall där det finns en överhängande risk för att

missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada

sig själv eller någon annan människa som självfallet kan, men inte

nödvändigtvis måste, vara någon närstående.

Aktuellt

Polisverksamhetsutredningen har haft i uppdrag att göra en översyn av

polisens arbetsuppgifter och har bl.a. behandlat frågor om en renodling

av polisens verksamhet. Utredningen har avgett tre betänkanden, bl.a.

Polisverksamhet i förändring - del 2 (SOU 2002:117). Enligt utredningen

bör utgångspunkterna för vilka uppgifter som skall åligga polisen vara

följande. Polisen skall endast belastas med uppgifter när ett ordnings-

och säkerhetstänkande är av dominerande betydelse när uppgiften utförs.

Vidare skall sådana uppgifter där det kan antas att det krävs våld

eller tvångsmedel för att utföra uppgiften åligga polisen. Polisen bör

dessutom endast ha att utföra uppgifter som ligger inom ramen för

polisens nuvarande utbildning och kompetens.

Utredningen lägger i det ovannämnda betänkandet fram vissa förslag

rörande lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (LOB).

Uppgiften att omhänderta en berusad person skall enligt utredningen

även framdeles ankomma på polisen. Huvudansvaret för att se till att

den omhändertagne får den vård och omsorg som han eller hon behöver

åvilar emellertid kommunens socialtjänst. Polisen skall därför, när det

inte är aktuellt att föra den omhändertagne till sjukhus, annan

vårdinrättning eller till bostaden, överlämna den omhändertagne till

socialnämnden i den kommun där omhändertagandet skett.

Förslagen är under beredning i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Enligt 5 kap. 9 § socialtjänstlagen (2001:453) är det socialnämnden som

har ansvaret för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård

som han eller hon behöver för att komma ifrån sitt missbruk. Det är

enbart socialnämnden som hos länsrätten kan ansöka om beredande av vård

enligt 4 § LVM. Utskottet instämmer med regeringen och utredningen att

LVM bör renodlas som en vårdlag och att socialnämndens ansvar för

tvångsvården bör stärkas. Förslaget att frånta polisen befogenheten att

besluta om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM står också väl i

överensstämmelse med ambitionerna att renodla polisverksamheten och

förstärka dess kärnverksamheter. Genom att tydliggöra respektive myndighets

ansvar ökar förutsättningarna för LVM-vården att utgöra inledningen

till en långsiktigt syftande rehabilitering.

Liksom regeringen förutsätter utskottet att det i kommunerna finns en

tillfredsställande jourberedskap för de ifrågavarande ärendena och att

socialnämnderna i de allra flesta fall kommer att kunna fatta beslut om

omedelbart omhändertagande med tillräcklig snabbhet. Utskottet delar

dock bedömningen att polisen under vissa förutsättningar skall få ta

hand om en person som kan förväntas bli omhändertagen enligt LVM och

överlämna denne till sjukhus. I motion So16 (kd) yrkande 1 uttrycks

farhågor om att ett glapp i vårdkedjan kan uppstå efter det att polisen

överlämnat den enskilde missbrukaren till sjukhuset. Utskottet utgår

emellertid från att socialnämnden och polisen kommer överens om rutiner

för att undvika situationer där polisens ingripande inte i tid följs

upp av ett beslut i socialnämnden om omedelbart omhändertagande.

Sammantaget tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i

13 § och till följdändringarna i 15 och 16 §§ LVM samt till förslaget

till ny 12 a § i polislagen (1984:387). Motionerna So16 (kd) yrkande 1

och So19 (m) yrkande 1 bör därmed avslås.

Utskottet anser inte att förutsättningarna för beslut om omedelbart

omhändertagande enligt 13 § LVM bör ändras på sätt som begärs i motion

So18 (m) yrkande 1. Även denna motion avstyrks.

Underställning till länsrätt och upphörande av beslut om omedelbart

omhändertagande

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag att i 15 § LVM bl.a. införa en

absolut tidsgräns inom vilken ett beslut om omhändertagande skall

underställas länsrätten. Riksdagen bör också anta förslaget till ny 18 a

§ LVM vari regleras när ett omhändertagande upphör automatiskt. Utskottet

ställer sig vidare bakom förslaget till ny 18 b § LVM, där det bl.a.

införs en skyldighet för socialnämnden att genast upphäva sitt eget

beslut om omedelbart omhändertagande om det inte längre finns skäl för

omhändertagandet. Riksdagen bör avslå motioner rörande kompletterande

beslutanderätt och om beräkning av lagstadgad tid.

Jämför reservation 12 (m).

Propositionen

Regeringen föreslår att 15 § LVM ändras så att det klart framgår att

ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten

utan dröjsmål och senast dagen efter det att beslutet är fattat.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall beslutet genast underställas

länsrätten. Regeringen delar LVM-utredningens bedömning att det behöver

klargöras inom vilken tidsgräns ett beslut om omedelbart omhändertagande

skall underställas länsrätten samt att beslutet skall upphöra att gälla

om underställningen inte har inkommit i tid. Ett sådant förtydligande

av lagen bidrar till att stärka den enskildes rättssäkerhet, anförs det.

I författningskommentaren till 15 § (s. 52) anges att bestämmelserna i

2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid är avsedda att

tillämpas på den föreslagna tidsfristen.

Alla de fall då ett omhändertagande upphör utan något särskilt beslut

härom föreslås regleras i en ny 18 a § i LVM. Bland annat införs i

paragrafens första punkt den ovannämnda nya principen att ett beslut om

omedelbart omhändertagande automatiskt upphör att gälla om beslutet

inte har underställts länsrätten inom den i 15 § föreskrivna tiden.

Regeringen föreslår vidare en ny 18 b § i LVM, vari stadgas att

socialnämnden skall upphäva sitt eget beslut om omedelbart omhändertagande

om det inte längre finns skäl för omhändertagandet. En sådan rätt och

skyldighet för socialnämnden föreligger även i det fall länsrätten har

beslutat att omhändertagandet skall bestå. Syftet med bestämmelsen är

att den omhändertagne inte skall behöva avvakta ett beslut i länsrätten

i de fall det för nämnden framstår som klart att ett omhändertagande

inte behövs. Regeringen föreslår inte några begränsningar i fråga om

rätten att delegera beslut av förevarande slag. Enligt specialmotiveringen

(s. 53) innebär detta att de allmänna principerna för delegation av

beslut av en socialnämnd kommer att bli tillämpliga på besluten.

Av paragrafen framgår vidare att rätten har samma befogenhet som

socialnämnden i nu aktuellt hänseende.

Motioner

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om upphörande av omedelbart omhändertagande (yrkande 2).

Motionärerna anser att även ordföranden eller annan utsedd ledamot bör

ha befogenhet att besluta om omhändertagandets upphörande och att

förslaget till 18 b § LVM bör kompletteras i enlighet härmed.

I motion So18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkas att riksdagen

beslutar att ett nytt andra stycke med följande lydelse införs i 15 §

LVM: "För den angivna tidsfristen skall bestämmelserna i 2 § lagen

(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid tillämpas" (yrkande 2).

Gällande rätt

För en socialnämnd följer vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen

(1991:900) (47 § LVM och 10 kap. 1 § socialtjänstlagen).

I 6 kap. 33 § kommunallagen stadgas att en nämnd får uppdra åt ett

utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen

eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende

eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 34 §.

Av det sistnämnda lagrummet framgår bl.a. att beslutanderätten inte får

delegeras i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är

av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

I 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid stadgas att om

den tid då enligt lag en åtgärd senast skall vidtas infaller på en söndag,

annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton,

får åtgärden vidtas nästa vardag. Detta gäller inte vissa i paragrafens

andra stycke angivna frister för häktningsframställning och

häktningsförhandling enligt rättegångsbalken.

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar den nyssnämnda ändringen i 15 § LVM. Genom att

fastslå en absolut tidsgräns inom vilken en underställning skall ha kommit

in till länsrätten stärks den enskildes rättssäkerhet. Vid beräkning av

tiden gäller lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Någon

sådan uttrycklig hänvisning till denna lag som begärs i motion So18 (m)

yrkande 2 görs normalt inte. Enligt utskottets mening saknas anledning

att frångå denna princip. Utskottet tillstyrker därmed regeringens

förslag till ändring i 15 § LVM även i detta avseende och avstyrker

motionen.

Utskottet ser positivt på förslaget till ny 18 b § i LVM varigenom

klargörs att socialnämnden alltid har både rätt och en skyldighet att

upphäva sitt eget beslut om omhändertagande om det inte längre finns

skäl för omhändertagandet. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget

att den omhändertagne inte behöver vara frihetsberövad längre än absolut

nödvändigt. Enligt propositionen skall allmänna principer om delegation

tillämpas på socialnämndens beslut om upphävande. Det ankommer på

socialnämnden själv att ta ställning till i vilken utsträckning den vill

utnyttja den delegationsrätt som kommunallagen medger. Delegation får

ske exempelvis till en ledamot eller ersättare, dock inte av ärenden om

myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet

eller annars av större vikt. Enligt utskottets mening får motion So19

(m) yrkande 2 anses i huvudsak tillgodosedd. Utskottet har inget att

erinra mot förslaget till 18 a § LVM. Utskottet tillstyrker därmed 18

a och b §§ i förslaget till lag om ändring i LVM samt avstyrker motionen.

Hälso- och sjukvårdens ansvar för inledande sjukhusvård

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om Statens institutionsstyrelses möjligheter

att begära kompensation av landstingen för vårdinsatser på LVM-hemmen.

Jämför reservation 13 (m).

Propositionen

Enligt 24 § LVM skall vård enligt lagen inledas på sjukhus om

förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt med

hänsyn till den planerade vården. I den inledande delen av vården är

det främst fråga om abstinensbehandling, ibland kallad avgiftning, som

kräver specialiserad vård. Att hälso- och sjukvårdsverksamhet också

måste kunna utföras vid LVM-hemmen förutsågs i förarbetena till LVM.

Det har emellertid aldrig varit lagstiftarens intention att LVM-hemmen

mer eller mindre regelmässigt, som fallet är i dag, skall svara för en

uppgift som landstingen ansvarar för. Enligt regeringen bör det i stället

vara en självklar utgångspunkt att landstingen tillhandahåller medicinsk

bedömning och abstinensbehandling samt annan medicinsk behandling.

I satsningen Ett kontrakt för livet påtalas behovet av satsningar på

hela vårdkedjan, inte minst behovet av att anpassa platserna för avgiftning

till behovet. I avvaktan på att så sker är det emellertid enligt

regeringens mening nödvändigt att Statens institutionsstyrelse (SiS) kan

fortsätta att erbjuda vård i de fall det inte finns något sjukhus som

har möjlighet att ta emot klienten för inledande medicinsk bedömning

och sjukhusvård. För att det i dessa fall inte skall ske en övervältring

av kostnadsansvaret från landstinget till kommunen är det enligt regeringen

rimligt att SiS tar ut en avgift av landstingen för detta uppdrag. Efter

en ändring i 3 § förordningen (1996:610) med instruktion för SiS finns

den möjligheten sedan den 1 juli 2003. Förutsättningen är att ett avtal

har ingåtts mellan SiS och det enskilda landstinget om tillhandahållandet

av tjänsten. Regeringen anser att det är angeläget att sådana avtal

träffas, så att frågan om kostnadsansvar därmed kan få sin lösning.

Motion

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att utreda möjligheten till kompensation för avgiftning

(yrkande 4). Motionärerna konstaterar att det i propositionen saknas

skarpa förslag som gör det möjligt för SiS att begära kompensation av

landstingen för de vårdinsatser som utförs på LVM-hemmen.

Gällande rätt

Enligt 3 § förordningen (1996:610) med instruktion för Statens

institutionsstyrelse får SiS mot avgift utföra uppdrag åt kommuner och

landsting bl.a. i samband med avgiftning av missbrukare.

Utskottets ställningstagande

Den kostnadsövervältring från landstingen till kommunerna som bristen

på avgiftningsplatser inom hälso- och sjukvården innebär är varken rimlig

eller önskvärd. Utskottet förutsätter att satsningen Ett kontrakt för

livet får positiva effekter på hela vårdkedjan, dvs. även när det gäller

att anpassa platserna för avgiftning till det behov som finns. I avvaktan

härpå är det angeläget att Statens institutionsstyrelse och de enskilda

landstingen träffar avtal om tillhandahållande av tjänster i form av

avgiftning mot betalning. Enligt utskottets mening bör frågan om

kostnadsansvar i första hand få sin lösning i samförstånd mellan SiS och

landstingen. Utskottet utgår från att regeringen noga följer utvecklingen

på området och anser inte att det är nödvändigt med något sådant initiativ

som begärs i motion So19 (m) yrkande 4. Motionen avstyrks.

Skyldighet för verksamhetschefen att hindra en vårdtagare att lämna

sjukhuset

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag att ändra 24 § LVM bl.a. på så

sätt att verksamhetschefen skall vara skyldig att hindra en missbrukare

som inleder LVM-vården på sjukhus från att lämna sjukhuset. En motion

om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utfärda riktlinjer för dessa

situationer bör avslås.

Propositionen

Såsom nämnts ovan skall enligt 24 § LVM vården under vissa förutsättningar

inledas på sjukhus. Av tredje stycket samma paragraf framgår att

verksamhetschefen får besluta att patienten skall hindras att lämna sjukhuset

under den tid som det behövs för att säkerställa att vederbörande kan

föras till ett LVM-hem.

Regeringen anser att det måste finnas garantier för att den beslutade

tvångsvården verkligen kan genomföras. Det kan ses som ett väsentligt

rättsskydd för patienten, eftersom dennes vilja att avbryta pågående

abstinensbehandling inte sällan är ett uttryck för den ambivalens som

kan finnas inför den förestående vården. Vidare kan en avbruten

abstinensbehandling innebära stora risker för patientens liv och hälsa.

Lagbestämmelsen bör därför ändras på så sätt att det framgår att

verksamhetschefen skall vidta åtgärder för att hindra en patient att lämna

sjukhuset så att denne hålls kvar i avvaktan på att de praktiska

arrangemangen kring överföringen till LVM-hemmen kan ordnas. Regeringen

understryker att denna skyldighet i första hand bör innebära att patienten

via motiverande samtal förmås kvarstanna på avdelningen. Kvarhållningen

bör ske under kortast möjliga tid och under former som inte äventyrar

patientsäkerheten och som är etiskt godtagbara, anförs det.

Motion

I motion So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande

om kvarhållande på sjukhus (yrkande 1). Motionärerna anser att regeringen

bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att i de riktlinjer för vård och

behandling av alkohol- och narkotikamissbruk som är under utarbetande,

inkludera råd om hur man kan motivera LVM-patienter att stanna kvar på

sjukhuset. Det måste också understrykas att kvarhållning skall ske så

kort tid som möjligt, menar motionärerna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på förslaget att skärpa verksamhetschefens ansvar

genom att i 24 § LVM klargöra att det är hans eller hennes skyldighet

att hindra den omhändertagne att lämna sjukhuset i avvaktan på att denne

kan överföras till ett LVM-hem. Utskottet delar regeringens bedömning

att patienten i första hand bör förmås att stanna kvar på avdelningen

genom motiverande samtal samt att kvarhållningen bör ske under kortast

möjliga tid och på ett patientsäkert och etiskt godtagbart sätt. Motion

So17 (fp) yrkande 1 får anses i huvudsak tillgodosedd med det anförda.

Omhändertagande av otillåten egendom

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta förslaget om ändringar i 31 § LVM och 16 § LVU

varigenom det blir obligatoriskt att omhänderta otillåten egendom som

påträffas vid institutionerna. Riksdagen bör avslå en motion om ytterligare

skärpning av lagtexten i syfte att underlätta omhändertagandet av

mobiltelefoner.

Jämför reservation 14 (m, fp, kd, c).

Propositionen

Det är enligt 31 § LVM förbjudet för intagna vid LVM-hem att inneha

alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, dopningspreparat,

varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga

varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som kan

användas vid narkotikamissbruk eller annan befattning med narkotika. Om

sådan egendom påträffas får den omhändertas. Detsamma gäller annat som

kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Till den senare

kategorin räknas bl.a. vapen och tillhyggen som kan skada personalen

eller andra intagna. JO har uttalat att det också kan röra sig om

"olämpliga" medicinrecept, större penningsummor, bankomatkort och

ID-handlingar. Enligt en undersökning gjord av LVM-utredningen omhändertas

även föremål som t.ex. mobiltelefoner och laddare till sådana telefoner,

tobak och cigaretter, medicin, tidningar och kameror.

I propositionen föreslås en ändring med innebörd att de i paragrafen

avsedda föremålen skall omhändertas. Enligt regeringens mening bör det

vara ett oavvisligt krav att det inte förekommer alkohol, droger eller

verktyg som kan användas för narkotikamissbruk vid ett LVM-hem. Vidare

är ett ingripande med tvång mot en enskild ett stort ingrepp i dennes

integritet. Samhället har därigenom tagit på sig ett särskilt ansvar

för vårdens kvalitet och för att minimera inslag som kan inverka menligt

på vården och dess genomförande. Det bör därför finnas en skyldighet

att också omhänderta egendom som kan vara till men för vården eller

störa ordningen vid hemmet.

Motsvarande ändring föreslås i 16 § LVU.

Motion

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om omhändertagande av otillåten egendom (yrkande 3). Enligt

motionärerna innebär utformningen av 31 § LVM otillräckliga möjligheter

att t.ex. omhänderta en intagens mobiltelefon vid olika slags överträdelser

och trakasserier mot tredje man utanför hemmet. Motionärerna föreslår

därför att även "fara eller allvarlig olägenhet för närstående" skall

utgöra grund för omhändertagande av otillåten egendom enligt LVM.

Utskottets ställningstagande

Förslaget att det i fortsättningen skall vara obligatoriskt att omhänderta

sådana föremål som avses i 31 § LVM respektive 16 § LVU välkomnas av

utskottet. Enligt vad utskottet erfarit är det redan i dag vanligt

förekommande att mobiltelefoner omhändertas, både på LVM-hemmen och på

ungdomshemmen, med motiveringen att de kan vara till men för vården

eller ordningen vid hemmen. Vidare finns möjligheter att förvägra intagna

att ringa och ta emot telefonsamtal om det kan äventyra vården eller

ordningen vid hemmet (33 a § LVM och 15 a § LVU). Utskottet anser det

därmed inte nödvändigt med någon sådan lagändring som begärs i motion

So19 (m) yrkande 3. Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen i

denna del och avstyrker motionen.

Uppföljning och utvärdering

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag att i nya bestämmelser (30 a §

LVM och 14 a § LVU) bl.a. ålägga Statens institutionsstyrelse en skyldighet

att följa upp sin verksamhet. Motionsyrkanden om tillsynen över SiS

verksamhet och om att skapa en ny tillsynsorganisation bör avslås.

Jämför reservationerna 15 (m) och 16 (m).

Propositionen

Regeringen anser det av såväl kvalitets- och legitimitetsskäl som av

samhällsekonomiska orsaker väsentligt att tvångsvård enligt LVM och LVU

följs upp och utvärderas. I propositionen nämns det tillkännagivande

som riksdagen gjorde till regeringen våren 2003 med anledning av Riksdagens

revisorers förslag 2002/03:RR9 Med tvång och god vilja - vad gör Statens

institutionsstyrelse (bet. 2002/03:SoU13, rskr. 2002/03:171).

Enligt regeringen bör vården utvärderas utifrån sin funktion som en del

i en sammanhållen vårdkedja och finansieras genom att Statens

institutionsstyrelse (SiS) avsätter medel ur FoU-anslaget.

Regeringen anser det även viktigt att stärka SiS egen verksamhetsuppföljning

och föreslår en ny 30 a § i LVM, vari en skyldighet för SiS att följa

upp verksamheten enligt lagen lagfästs. För att SiS skall kunna fullgöra

den föreslagna skyldigheten att följa upp vården av sina klienter måste

myndigheten kunna inhämta sekretessbelagda uppgifter om enskilda klienter

från socialnämnden och detta även efter vårdtidens slut. En sekretessbrytande

regel härom föreslås därför i paragrafens andra stycke.

Motsvarande bestämmelse föreslås i en ny 14 a § i LVU.

Motion

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs tillkännagivanden

dels om uppföljning och utvärdering (yrkande 9), dels om tillsynsverksamheten

(yrkande 10). Motionärerna anser det otillfredsställande att SiS såväl

bekostar och utvärderar sin egen verksamhet som utövar tillsyn över den.

Motionärerna vidhåller sitt tidigare framlagda förslag om en ny

tillsynsorganisation inom hälso- och sjukvården och på det sociala området.

Med en ny sådan organisation utmönstras de nuvarande tillsynsverksamheterna

vid länsstyrelserna och Socialstyrelsen. Den nya tillsynsorganisationen

bör enligt motionärerna också få i uppgift att utvärdera SiS verksamhet.

Aktuellt

Utredningen om en stärkt och tydligare tillsyn inom socialtjänstens

område har i uppdrag att se över och överväga förändringar i organisationen

av och ansvarsfördelningen såvitt avser den statliga tillsynen inom

socialtjänstens område (dir. 2004:178). Bland annat skall utredningen

analysera de problem som finns i dag med att Statens institutionsstyrelse

har ansvaret för tillsynen över de egna institutionerna samt lämna

förslag på hur tillsynen av verksamheten kan organiseras. Uppdraget skall

redovisas senast den 1 december 2006.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom förslagen att ge SiS en lagfäst skyldighet

att följa upp sin verksamhet enligt såväl LVM som LVU samt att införa

sekretessbrytande regler för att denna skyldighet skall kunna fullgöras.

Regeringens förslag till 30 a § LVM och 14 a § LVU tillstyrks därmed.

Utskottet delar uppfattningen i motion So19 (m) yrkande 9 att det är

otillfredsställande att SiS har ansvaret för tillsynen över sina egna

institutioner. Dock har en utredning nyligen tillsatts med uppdrag att

se över problemet och lämna förslag till hur tillsynen av myndighetens

verksamhet kan organiseras. Resultatet av detta arbete bör inte föregripas

genom något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför

motionsyrkandet.

Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen avstyrkt motionsyrkanden

från Moderata samlingspartiet om att inrätta en ny statlig myndighet

med uppdrag att utöva tillsyn över hela socialtjänstens och hälso- och

sjukvårdens område. Utskottet kan fortfarande inte biträda detta krav

och avstyrker därmed motion So19 (m) yrkande 10.

Övriga lagförslag

Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

och lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga (LVU).

Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om tvångsvård av gravida kvinnor

med missbruksproblem. Utskottet anser att skador på barn till följd av

missbruk under graviditeten bör förebyggas på frivillig väg. Riksdagen

bör vidare avslå motioner om stöd till psykiskt sjuka missbrukare mot

bakgrund av nationella psykiatrisamordningens arbete.

Jämför reservationerna 17 (m, fp, kd, c) och 18 (m, fp, kd, c).

Motioner

Fem motioner tar upp frågan om tvångsvård av gravida missbrukare.

I motion So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs tillkännagivanden

dels om gravida missbrukare (yrkande 7), dels om att införa en tvångsvårdslag

enligt norsk förebild (yrkande 8). Motionärerna anser att LVM bör ändras

så att tvångsvård av missbrukande kvinnor skall kunna ske när detta är

nödvändigt för att förebygga fosterskador.

I princip likalydande yrkanden om att ändra LVM framställs i motionerna

So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp) (yrkande 3), So274 av Marita Aronson

(fp), So398 av Erik Ullenhag m.fl. (fp) (yrkande 4) och So16 av Ulrik

Lindgren och Chatrine Pålsson (kd) (yrkande 8). I dessa motioner hänvisas

till en studie enligt vilken fler gravida kvinnor än tidigare tycks ha

en hög alkoholkonsumtion. Enligt studien konsumerade 30 % av de blivande

mödrarna alkohol under graviditeten, varav 17 % på en nivå som innebar

en risk för det väntade barnet. I motion So16 (kd) begärs även ett

tillkännagivande om behovet av att information om alkoholens skadeverkningar

på foster sker så tidigt som möjligt (yrkande 7).

I tre motioner berörs missbrukare med psykiska problem.

I motion So19 (m) begärs tillkännagivanden dels om psykiskt sjuka

missbrukare (yrkande 5), dels om dubbelt huvudmannaskap (yrkande 6).

Motionärerna anför att det delade ansvaret för de psykiskt sjuka

missbrukarna medför att många hamnar "mellan stolarna" och inte får den

vård och omsorg som de behöver. Enligt motionärerna bör en huvudman ha

ansvaret för det totala bemötandet. Dessutom krävs klara riktlinjer för

vården av psykiskt sjuka missbrukare.

Även i motion So507 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om psykiskt sjuka missbrukare (yrkande 8).

I motion So17 (fp) begärs ett tillkännagivande om vård av missbrukare

med psykiatriska problem (yrkande 4). Enligt motionärerna försöker

kommuner och landsting ofta skjuta över ansvaret för vården av dessa

grupper på varandra. Motionärerna framhåller samarbete, bildandet av

olika vårdteam med flera kompetenser och fortbildning av personalen som

viktiga förbättringar. Motionärerna förordar även att gemensamma nämnder

på området bildas i fler kommuner och landsting.

Bakgrund och tidigare behandling m.m.

LVM-utredningen kunde konstatera att frågan om graviditet och drogbruk

är mångfasetterad och att den rymmer många svåra frågeställningar (SOU

2004:3 s. 243 f. och s. 455 f.). Utredningen anförde att mödravården

och socialtjänsten genom samordnade insatser kan bidra till att dessa

kvinnor upphör med eller minskar sitt bruk av alkohol/narkotika och i

förekommande fall motiveras till en behandlingsinsats på frivillig grund.

Utredningen konstaterade att det i praktiken är en mycket liten grupp

kvinnor som inte inser de negativa effekterna av missbruket för det

väntade barnet eller som visserligen inser konsekvenserna men ändå inte

förmår att upphöra med missbruket. För de allra flesta av dessa kan

antas att de uppfyller någon av specialindikationerna för tvångsvård

enligt 4 § LVM. Det faktum att det årligen föds barn med FAS (fetalt

alkoholsyndrom) är i sig ett tecken på att nuvarande insatser är

otillräckliga, men samtidigt kan den förstärkning som nu håller på att ske

av mödrahälsovården leda till en mer aktiv uppföljning från personalens

sida.

I betänkandet påpekas att Utredningen om det ofödda barnet i sitt

delbetänkande SOU 1987:11 valde att inte föreslå någon rättslig möjlighet

till tvångsvård som inte kunde hänföras till kvinnans eget vårdbehov

eftersom det var svårt att lagstiftningsmässigt ange förutsättningarna

för ett tvångsingripande med hänsyn till att det inte fanns ett exakt

gränsvärde vid vilket det inte förelåg några skaderisker för fostret.

LVM-utredningen konstaterar att någon ny kunskap inte har tillkommit

sedan dess. Utredningen framhåller vidare vad regeringen betonade i sin

proposition om fosterdiagnostik och abort (prop. 1994/95:142), nämligen

att fostret är att betrakta som en potentiell individ som har rätt till

skydd under sin utveckling, men att denna rätt samtidigt måste vägas

mot moderns rätt till självbestämmande. Fostrets skyddsvärde innebär

således inte en absolut rätt till liv när det kolliderar med andra

intressen. Denna inställning delades för övrigt av flertalet ledamöter

i Statens medicinsk-etiska råd i samband med remissyttrandet över SOU

1989:51.

Utredningen anser att det inte heller går att bortse från att en utvidgning

av nuvarande LVM till att i vissa fall också omfatta gravida kvinnor då

dessa inte har ett eget vårdbehov, skulle kunna innebära en uppenbar

risk för att kvinnor som är i stort behov av stödinsatser från

mödrahälsovården skulle bli tveksamma eller t.o.m. avvisande till att uppsöka

MVC inför risken att bli tvångsomhändertagna. Vidare ställer utredaren

frågan hur samhället skulle ställa sig om kvinnan som blivit föremål

för tvångsingripande i stället väljer att begära legal abort.

I betänkandet redogörs för den norska lagstiftningen på området. Enligt

Sosialtjensteloven är det möjligt för socialtjänsten att utan den gravida

kvinnans eget samtycke kvarhålla henne på behandlingsinstitution under

den återstående graviditetsperioden. Förutsättningen är att det är

"övervägande sannolikt" att barnet kommer att födas med en skada som har

ett direkt samband med moderns missbruk samt att frivilliga insatser

inte bedöms vara tillräckliga. Enligt LVM-utredningen används bestämmelsen

i mycket begränsad omfattning och framför allt på kvinnliga narkomaner.

I flertalet fall aktualiserar socialtjänsten tvångsingripande i ett

mycket sent skede av graviditeten, vilket delvis kan bero på att dessa

kvinnor uppsöker hälsovården i ett betydligt senare skede jämfört med

kvinnor som inte har någon uttalad missbruks- eller beroendeproblematik.

Sammanfattningsvis förordar utredningen inte någon särskild indikation

för tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem.

Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat frågan om

tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem, senast i det av

riksdagen godkända betänkandet 2003/04:SoU9 om olika barnfrågor. Utskottet

delade motionärernas omsorg om fostrets hälsa men vidhöll uppfattningen

att det inte finns skäl att ändra de grundläggande förutsättningarna

för när vård skall beredas enligt LVM. Motionerna avstyrktes (res. m,

fp, kd).

Alkoholkommittén genomför, utifrån de prioriteringar som gjorts i den

nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador,

informationsinsatser om att graviditeten skall vara alkoholfri. Bland annat har

kommittén tagit fram informationsmaterial som distribuerats till samtliga

mödravårdscentraler i landet.

Familjemedicinska institutet (Fammi) startade våren 2004 ett s.k.

riskbruksprojekt. Projektet syftar till att stimulera primärvården och

företagshälsovården att utveckla arbetet med att förebygga alkoholskador.

Målsättningen är att frågorna om alkoholvanor skall få en självklar

plats i vardagssjukvården. Bland annat omfattas mödravårdens arbete med

gravida kvinnors alkoholbruk.

I direktiven till den nationella psykiatrisamordnaren (dir. 2003:133)

anges att missbrukare med omfattande psykiska funktionshinder utgör en

av samhällets mest utsatta grupper. Ett väl anpassat samhällsstöd ställer

krav på en gemensam planering av insatserna mellan främst landsting och

kommun samt i förekommande fall också med Statens institutionsstyrelse.

Det finns dock brister i samordningen.

Enligt direktiven är ambitionen med att tillkalla en psykiatrisamordnare

att skapa förutsättningar för en kraftsamling hos samtliga berörda

aktörer för att utveckla kvaliteten i vården av och omsorgen om människor

med psykiska sjukdomar och psykiska funktionshinder. Psykiatrisamordnaren

skall bl.a. göra en genomgång av situationen inom vården, den sociala

omsorgen och rehabiliteringen av dessa grupper samt särskilt uppmärksamma

frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal

och kompetens. Utifrån genomgången skall samordnaren föreslå åtgärder

som kan ge positiva effekter på vård, social omsorg och rehabilitering

av personer med psykiska sjukdomar eller funktionshinder. Samordnaren

skall uppmärksamma den psykiatriska vården av personer som är omhändertagna

av andra huvudmän än kommuner och landsting, t.ex. av Statens

institutionsstyrelse. Av direktiven framgår även att de möjligheter som ges

enligt nuvarande lagstiftning, såsom samverkan i gemensam nämnd, skall

främjas.

Psykiatrisamordnarens uppdrag upphör senast den 1 november 2006.

Utskottets ställningstagande

Frågan om huruvida en gravid kvinna skall kunna tvångsvårdas för sitt

missbruk på den grunden att fostret löper risk att skadas till följd av

missbruket är, såsom LVM-utredningen kunnat konstatera, mångfasetterad

och svår ur flera olika aspekter. Självklart väger intresset att skydda

en potentiell individ mot skador mycket tungt. Samtidigt måste hänsyn

tas till moderns rätt till självbestämmande och till skydd mot ett sådant

ingrepp i den personliga integriteten som en utvidgning av möjligheterna

till tvångsvård skulle innebära. Frågan om missbruk under graviditeten

har belysts av flera utredningar. Den omständigheten att det inte finns

någon ofarlig konsumtionsnivå som är vetenskapligt fastlagd har

konstaterats innebära lagstiftningsmässiga svårigheter. Att det är omöjligt

att i lag ange kriterierna för ett tvångsingripande medför rättsosäkerhet

och en risk för oberättigade ingripanden. Möjligheten att besluta om

tvångsvård på grund av att fostret riskerar att skadas skulle vidare

kunna innebära en risk att kvinnor med missbruksproblem undviker att

uppsöka mödravårdscentralen, trots att dessa kvinnor många gånger har

ett stort behov av stödinsatser under graviditeten. Det kan också uppstå

situationer där kvinnan väljer att göra abort för att inte tvångsomhändertas.

Utskottet anser givetvis att det är mycket angeläget att förebygga

fetalt alkoholsyndrom och andra skador på barn till följd av att modern

har missbrukat under graviditeten. Detta bör dock, mot bakgrund av vad

som anförts ovan, ske genom insatser på frivillig grund om inte tvångsvård

kan motiveras utifrån kvinnans eget vårdbehov.

Utskottet vill framhålla vikten av att socialtjänsten särskilt uppmärksammar

gravida kvinnor med missbruksproblem och deras speciella behov av stöd.

Socialtjänsten och mödrahälsovården har en viktig roll att genom

samordnade insatser bidra till att gravida kvinnor med missbruksproblem

upphör med eller minskar sitt missbruk och motiveras till behandling.

Behandling av gravida kvinnor med missbruksproblem är en av fem

huvudgrupper i Socialstyrelsens omfattande arbete med att ta fram nationella

riktlinjer för missbrukarvården. Riktlinjerna rör både socialtjänsten

och hälso- och sjukvården och omfattar förebyggande insatser, identifiering

av problem, bedömning samt behandling. Utskottet erinrar om att avsikten

med hela riktlinjeprojektet är att med stöd av aktuell kunskap om

effekten av behandling stödja utvecklingen inom missbrukarvården. Att

förebygga alkoholkonsumtion hos gravida kvinnor är också prioriterat av

Alkoholkommittén i dess arbete, bl.a. genom insatser riktade till

mödravården. Frågan om insatser för gravida kvinnor med missbruksproblem

finns också med i Alkoholkommitténs och Mobilisering mot narkotikas

grundutbildning för lokala och regionala drogsamordnare. Regeringens

satsning Ett kontrakt för livet innebär mer resurser till missbrukarvården

och till hela vårdkedjan både före och efter en vårdinsats. Detta innebär

också större möjligheter att hjälpa och motivera gravida kvinnor med

missbruksproblem till behandling och till ett alkohol- och drogfritt

liv såväl under som efter graviditeten.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So16 (kd) yrkandena 7

och 8, So17 (fp) yrkande 3, So19 (m) yrkandena 7 och 8, So274 (fp) och

So398 (fp) yrkande 4.

De frågor som tas upp i motionerna So17 (fp) yrkande 4, So19 (m) yrkandena

5 och 6 och So507 (m) yrkande 8 täcks väl av direktiven till den nationella

psykiatrisamordning som arbetar fram till slutet av 2006. Enligt utskottet

bör resultatet av detta arbete avvaktas. Motionerna avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ansvaret för missbrukarvården, punkt 1 (m)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena

Andersson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19

yrkande 11, bifaller delvis motion 2004/05:So17 yrkande 2 och avslår

motion 2004/05:So16 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi menar att finansieringsprincipen, det vill säga att staten finansierar

uppgifter som staten ålägger kommunerna, är viktig att upprätthålla.

När det gäller vård med stöd av tvångslagstiftning är det staten via

länsrätterna som är den instans som fattar beslut. Det mesta talar därför

för att det är staten som bör ta det grundläggande ekonomiska ansvaret

för tvångsvård enligt LVM.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

2. Ansvaret för missbrukarvården, punkt 1 (fp)

av Marita Aronson (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So17

yrkande 2, bifaller delvis motion 2004/05:So19 yrkande 11 och avslår

motion 2004/05:So16 yrkande 6.

Ställningstagande

Inom ramen för projektet Ett kontrakt för livet har Statens

institutionsstyrelse möjlighet att subventionera socialnämndens kostnader för

missbrukarvård enligt LVM. Vi vill gå ett steg längre. Enligt vår mening

bör staten ta huvuddelen av betalningsansvaret för all missbrukarvård

på institution, under förutsättning att kommunen kan visa att de har

följt alla tillämpliga bestämmelser i socialtjänstlagen. Vidare måste

kommunen ha en plan för hela vårdkedjan, från akut avgiftning till en

integrering i samhället.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3. Ansvaret för missbrukarvården, punkt 1 (kd)

av Ulrik Lindgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So16

yrkande 6 och avslår motionerna 2004/05:So17 yrkande 2 och 2004/05:So19

yrkande 11.

Ställningstagande

I Socialstyrelsens senaste lägesrapport kring individ- och familjeomsorg

(2004) påtalas det bristande samarbetet mellan olika vårdgivare. Det

har framkommit brister i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja,

från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och

uppföljning. Jag anser därför att regeringen bör se över frågan vilken

huvudman som är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården.

Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4. Frivilligorganisationernas betydelse, punkt 2 (m, fp, kd, c)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth

Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren

(kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:So36

yrkande 4, 2003/04:So414 yrkande 4 och 2004/05:So16 yrkande 3.

Ställningstagande

De ideella insatserna inom missbrukarvården är en stor tillgång. Det är

en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som måste stödjas på ett

positivt sätt av statsmakterna. Frivilligorganisationerna har utvecklat

metoder för såväl förebyggande insatser som vård och stöd. Utvärderingar

visar att frivilligorganisationer har goda behandlingsresultat. Deras

kunskaper och engagemang är en omistlig tillgång som vi anser måste tas

till vara på ett bättre sätt. Vi anser att en utredning bör tillsättas

med uppdrag att genomgripande belysa frivilligorganisationernas betydelse

inom missbrukarvården samt föreslå åtgärder som stärker både organisationerna

och volontärerna.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5. Ökad mångfald av vårdgivare, punkt 3 (m, fp, kd, c)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth

Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren

(kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19

yrkande 12.

Ställningstagande

Vi anser att det finns skäl att utreda hur mångfalden av utförare av

vård enligt LVU och LVM kan ökas. Mångfald och fler vårdgivare bidrar

till att förbättra kvaliteten och stimulerar metodutveckling. Det bör

i sammanhanget uppmärksammas att vårdens innehåll i många fall omfattar

ren myndighetsutövning, vilket gör det viktigt att särskilt beakta

rättssäkerheten för de intagna.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6. Vårdgaranti m.m. inom missbrukarvården, punkt 4 (fp, kd)

av Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren (kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 6. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So16

yrkandena 4 och 5.

Ställningstagande

Det är sannolikt inte möjligt att ens långsiktigt etablera full

tillgänglighet till missbrukarvården inom hela landet. Ett fritt vårdval

inom missbrukarvården, enligt samma modell som råder inom hälso- och

sjukvården, skulle dock enligt vår mening kunna förbättra läget. Vi

anser vidare att samma garanti som gäller inom annan typ av vård skall

gälla också missbrukarvården. Resurstilldelningen till missbrukarvården

bör öka, så att vårdgarantin inte bara blir tomma ord utan också kan

omsättas i praktisk handling. Alla skall ha rätt att få behandling inom

tre månader.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7. Befogenheten att besluta om omedelbart omhändertagande, m.m., punkt

6 (m, kd)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Magdalena

Andersson (m) och Ulrik Lindgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation 7. Därmed

bifaller riksdagen motionerna 2004/05:So16 yrkande 1 och 2004/05:So19

yrkande 1.

Ställningstagande

Enligt nu gällande bestämmelser har såväl polismyndigheten som socialnämnden

möjlighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 13 §

LVM. Vi ser inget behov av någon ändring i detta avseende. Redan i dag

fattas mer än 88 % av alla beslut om omhändertagande av socialnämnden.

När det gäller andelen beslut som inte fastställs av länsrätterna finns

inga större skillnader mellan polisens respektive socialnämndens beslut.

Regeringens förslag till ny 12 § i polislagen (1984:387) ger stöd enbart

för åtgärden att föra den enskilde till sjukhus. Så snart polismannen

överlämnat den enskilde till sjukhuset upphör alla tvångsbefogenheter

till dess ett beslut om omhändertagande fattats och en begäran om

handräckning framställts. Detta ger ett glapp i omhändertagandet och i

vårdkedjan som inte kan anses vara den enskilde till gagn. Risken är

vidare uppenbar att polisens stora kontaktyta inte används fullt ut om

de inte får ha kvar sina befogenheter.

Förslaget medför också att kommunerna måste bygga upp en beredskaps-

eller jourverksamhet, vilket för medelstora och mindre kommuner utan

någon befintlig sådan verksamhet kan innebära stora insatser för relativt

sällan förekommande beslut.

8. Förutsättningarna för beslut om omedelbart omhändertagande, punkt 7

(m, fp)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Magdalena

Andersson (m), Marita Aronson (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation 8. Därmed

bifaller riksdagen motion 2004/05:So18 yrkande 1.

Ställningstagande

Ett av kriterierna för omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM är

att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av

sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Enligt vår mening bör ett omedelbart omhändertagande kunna ske på den

grunden att det föreligger risk för att någon annan människa som inte

nödvändigtvis är närstående riskerar att skadas.

9. Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m., punkt 9 (m)

av

Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena

Andersson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 13,

15 och 16 §§ med den ändringen att bestämmelserna får den lydelse som

reservanterna föreslår i bilaga 3. Riksdagen avslår regeringens förslag

till lag om ändring i polislagen (1984:387). Därmed bifaller riksdagen

delvis proposition 2004/05:123 i denna del.

Ställningstagande

På de skäl som anges i reservationerna 7 och 8 anser vi att regeringens

förslag till lag om ändring i LVM såvitt avser 13, 15 och 16 §§ bör

ändras på sätt som framgår av bilaga 3 samt att förslaget till lag om

ändring i polislagen bör avslås.

10. Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m., punkt 9

(fp)

av Marita Aronson (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall såvitt avser 13 § med den ändringen att ordet "närstående"

ersätts av ordet "annan",

b) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall såvitt avser 15 och 16 §§,

c) lag om ändring i polislagen (1984:387). Därmed bifaller

riksdagen delvis proposition 2004/05:123 i denna del.

Ställningstagande

På de skäl som anges i reservation 8 anser vi att regeringens förslag

till lag om ändring i LVM såvitt avser 13 § bör ändras.

11. Lagbestämmelserna om omedelbart omhändertagande m.m., punkt 9

(kd)

av Ulrik Lindgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9

borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall såvitt avser 13,

15 och 16 §§ med den ändringen att bestämmelserna får den lydelse som

reservanterna föreslår i bilaga 4. Riksdagen avslår regeringens förslag

till lag om ändring i polislagen (1984:387). Därmed bifaller riksdagen

delvis proposition 2004/05:123 i denna del.

Ställningstagande

På de skäl som anges i reservation 7 anser jag att regeringens förslag

till lag om ändring i LVM såvitt avser 13, 15 och 16 §§ bör ändras på

sätt som framgår av bilaga 4 samt att förslaget till lag om ändring i

polislagen bör avslås.

12. Upphörande av beslut om omedelbart omhändertagande, punkt 10 (m)

av

Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena

Andersson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall såvitt avser 18 a §,

b) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall såvitt avser 18 b § med den ändringen att bestämmelsen får

den lydelse som reservanterna föreslår i bilaga 5. Därmed bifaller

riksdagen motion 2004/05:So19 yrkande 2 och bifaller delvis proposition

2004/05:123 i denna del.

Ställningstagande

I propositionen föreslås en ny 18 b § i LVM vari klargörs socialnämndens

möjlighet och skyldighet att upphäva ett beslut om omhändertagande om

det inte längre finns skäl för omhändertagandet. Vi välkomnar förslaget

men anser det nödvändigt att - i likhet med vad som gäller beslut om

omedelbart omhändertagande med stöd av 13 § LVM - införa en bestämmelse

om s.k. kompletterande beslutanderätt för ordföranden eller annan utsedd

ledamot. Bestämmelsen bör därför få den lydelse som föreslås i bilaga

5.

Regeringens lösning för att tillgodose behovet av skyndsamma beslut om

upphörande av ett omhändertagande är av flera skäl mindre lämplig. I

propositionen (s. 53) hävdas att "de allmänna principerna för delegation

av beslut av en socialnämnd kommer att bli tillämpliga på beslut av

förevarande slag". Detta uttalande är inte invändningsfritt. I 6 kap.

34 § 3 kommunallagen finns ett förbud mot delegation av "ärenden som

rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet

eller annars av större vikt". Ett ärende rörande inledande eller upphörande

av vård utan samtycke är enligt vår mening ett ärende av större

vikt.

Härtill kommer den uttryckliga begränsningsregel som anges i 10 kap. 4 §

socialtjänstlagen som förhindrar delegation av beslutanderätten rörande

omedelbara omhändertaganden enligt 13 § LVM till annan än utskott. Det

förefaller då långt från självklart att beslut om upphörande av ett

omedelbart omhändertagande skulle kunna delegeras eftersom det i princip

är samma kriterier som skall bedömas.

Mot bakgrund av det sagda hävdar vi att beslut om upphörande av ett

omedelbart omhändertagande i vart fall inte kan delegeras till tjänsteman,

vilket uttalandet i propositionen synes implicera. Det skulle kunna

hävdas att utvidgningsregeln i 6 kap. 36 § kommunallagen är tillämplig.

Denna regel ger ordföranden en generell rätt att besluta på nämndens

vägnar i ärenden som är så brådskande, att nämndens avgörande inte kan

avvaktas. Tillämpligheten av denna regel på beslut som omfattas av

begränsningsregeln i 10 kap. 4 § socialtjänstlagen är dock oklar (se t.

ex. JO:s beslut 2005-02-11, dnr 46-2003). Vi vill för vår del hävda att

uttryckliga regler i speciallag går före regler i allmän lag.

I frågor som berör rättssäkerhetsaspekter är det särskilt angeläget med

tydlig lagstiftning. Eftersom delegationsrättens gränser är omstridda

och det finns behov av konsekvens beträffande omhändertagandets inledande

och dess upphörande anser vi det angeläget med en uttrycklig regel om

ordförandens kompletterande beslutanderätt. Vi vill i detta sammanhang

särskilt peka på att otydligheter rörande delegationsrättens gränser i

LVM-ärenden riskerar att smitta av sig på delegationsrättens gränser i

LVU-ärenden. Om ett beslut om upphörande av ett omedelbart omhändertagande

enligt LVM skall anses delegerbart, ligger det nära till hands att anse

att även ett beslut om upphörande av ett omedelbart omhändertagande

enligt LVU är delegerbart. Även bedömningen av lämplig prövningsnivå

för att underlåta beslut om ett omedelbart omhändertagande riskerar att

ytterligare urholkas (se t.ex. Örebro tingsrätt 2004-05-21, mål nr

3957-2003). I LVU-sammanhang måste inte endast beaktas vårdnadshavarens

intresse av rättsäkerhet utan även barnets behov av skydd.

13. Hälso- och sjukvårdens ansvar för inledande sjukhusvård, punkt 11

(m)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena

Andersson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19

yrkande 4.

Ställningstagande

En stor del av abstinensbehandlingarna sker i dag vid LVM-hemmen i

stället för på sjukhus. Kostnaderna för den inledande vården har därmed

flyttats från landstingen till kommunerna. Samtidigt är den bristande

tillgången på läkare vid LVM-hemmen ett hot mot den medicinska säkerheten

för de intagna. Vi anser det rimligt att Statens institutionsstyrelse

får ersättning för de sjukvårdande insatser som görs i samband med

intagning på LVM-hem. I propositionen saknas emellertid skarpa förslag

i denna fråga. Vi anser därför att möjligheten för SiS att ta ut avgifter

från landstingen för vårdinsatser som utförs vid institutionerna bör

utredas.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

14. Omhändertagande av otillåten egendom, punkt 13 (m, fp, kd, c)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth

Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren

(kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall såvitt avser 31 §,

b) lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser

om vård av unga såvitt avser 16 §.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:123

i denna del och motion 2004/05:So19 yrkande 3.

Ställningstagande

I propositionen föreslås en ändring i 31 § LVM med innebörd att det

blir obligatoriskt att omhänderta otillåten egendom vid hemmen. När det

gäller grunderna för omhändertagande föreslås emellertid ingen ändring.

Förutom alkohol, narkotika och verktyg som kan användas för narkotikabruk

skall även andra föremål "som kan vara till men för vården eller ordningen

vid hemmet" omhändertas. Vi anser att 31 § LVM innebär ett närmast

obefintligt skydd för tredje man utanför hemmet, till exempel missbrukarens

närstående. Institutionen har exempelvis otillräckliga möjligheter att

omhänderta en intagens mobiltelefon vid överträdelser av telefonförbud

enligt LVU. Bristerna i lagrummet gör sig även gällande i fall där

trakasserier sker i form av oönskad e-post eller SMS genom mobiltelefon

eller dator med uppkopplingsmöjlighet. Vi anser att regeringen snarast

bör återkomma med förslag med innebörd att även fara eller allvarlig

olägenhet för närstående utgör grund för omhändertagande av otillåten

egendom.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

15. Tillsyn över Statens institutionsstyrelses verksamhet, punkt 15

(m)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena

Andersson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19

yrkande 9.

Ställningstagande

Vi anser det otillfredsställande att Statens institutionsstyrelse (SiS)

såväl bekostar och utför utvärdering av sin egen verksamhet som utövar

tillsyn över den. Riksdagens revisorer har tidigare kritiserat staten

för bristen på oberoende tillsyn av den LVM- och LVU-vård som bedrivs

av SiS. Visserligen har en utredning tillsatts med uppdrag att lämna

förslag till hur tillsynen av SiS verksamhet kan organiseras. Uppdraget

skall dock inte redovisas förrän i december 2006. Vi anser att problemet

snarast måste få en lösning.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

16. En ny tillsynsorganisation, punkt 16 (m)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m) och Magdalena

Andersson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:So19

yrkande 10.

Ställningstagande

Vi har länge föreslagit en ny tillsynsorganisation inom hälso- och

sjukvården och på det sociala området. Med en sådan organisation utmönstras

de nuvarande tillsynsverksamheterna vid länsstyrelserna och Socialstyrelsen.

Den nya tillsynsorganisationen bör också få i uppgift att utvärdera

Statens institutionsstyrelses verksamhet.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

17. Tvångsvård av gravida kvinnor med missbruksproblem, punkt 18 (m, fp,

kd, c)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth

Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren

(kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 18

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:So16

yrkandena 7 och 8, 2004/05:So17 yrkande 3, 2004/05:So19 yrkandena 7 och

8, 2004/05:So274 och 2004/05:So398 yrkande 4.

Ställningstagande

Vare sig i den nuvarande eller den av regeringen föreslagna utformningen

av LVM finns något uttryckligt skydd för fostret. Den omständigheten

att en kvinna i princip har rätt att avbryta en graviditet innebär

ingalunda en rätt att utsätta ett foster som avses att framfödas för

oacceptabla risker. Vi anser därför att LVM bör ändras så att tvångsvård

av gravida kvinnor med missbruksproblem skall kunna ske när detta är

nödvändigt för att förebygga fosterskador. Norge har en sådan tvångslag

och även om den inte används så ofta, har den enligt uppgift en

förebyggande effekt. Det finns en risk att en sådan utvidgning av LVM leder

till att missbrukande kvinnor inte söker sig till mödrahälsovården av

rädsla för att bli tvångsomhändertagna. För att minimera den risken

måste det göras tydligt i lagen att tvångsomhändertagande är en sista

utväg.

Det är angeläget att information om alkoholens skadeverkningar på foster

ges så tidigt som möjligt, redan vid tidpunkten för graviditetstestet.

I de allra flesta fall är det att föredra om den gravida kvinnan får

stöd att avbryta sitt missbruk frivilligt. Att förbättra den delen av

mödrahälsovården ingår i de riktlinjer som Socialstyrelsen nu utformar.

Vi anser emellertid att det är orimligt att samhället inte har någon

möjlighet till tvångsåtgärder i de fall en gravid kvinna trots erbjudande

om hjälp fortsätter sitt missbruk.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

18. Psykiskt sjuka missbrukare, punkt 19 (m, fp, kd, c)

av Cristina Husmark Pehrsson (m), Anne Marie Brodén (m), Kenneth

Johansson (c), Magdalena Andersson (m), Marita Aronson (fp), Ulrik Lindgren

(kd) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:So17

yrkande 4, 2004/05:So19 yrkandena 5 och 6 samt 2004/05:So507 yrkande 8.

Ställningstagande

För psykiskt sjuka missbrukare är bristen på samarbete mellan socialtjänsten

och vård i olika former ofta det som får vågskålen att väga över till

fortsatt missbruk och accelererande sjukdom. Det dubbla huvudmannaskapet,

det delade ansvaret för dessa patienter, medför att många inte får den

vård och den omsorg de behöver för att fungera. Psykiatrin vill inte

behandla missbrukare och missbrukarvården vill inte behandla psykiskt

sjuka. Vi anser det angeläget att regeringen snarast återkommer till

riksdagen med förslag i frågan.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2004/05:123 Stärkt rättssäkerhet och vårdinnehåll i LVM-vården

m.m.:

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av

unga,

lag om ändring i polislagen (1984:387).

Följdmotioner

2004/05:So16 av Ulrik Lindgren och Chatrine Pålsson (båda kd):

1. Riksdagen avslår förslaget i proposition 2004/05:123 om ändring

enligt polislagen (1984:387).

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om evidensbaserad missbrukarvård.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökat stöd för frivilligorganisationernas insatser

inom missbrukarvården.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om fritt val av vård inom missbrukarvården.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vårdgaranti inom missbrukarvården.

6. Riksdagen begär att regeringen ser över frågan om vilken huvudman

som är bäst lämpad att ha huvudansvaret för missbrukarvården.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att information om alkoholens skadeverkningar

på foster sker så tidigt som möjligt.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tvångsvård av gravida missbrukare.

2004/05:So17 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kvarhållande på sjukhus.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om finansiering av missbrukarvården.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tvångsvård av gravida missbrukare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vård av missbrukare med psykiatriska problem.

2004/05:So18 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen beslutar med bifall till motionen och med avslag på

proposition 2004/05:123 i motsvarande del att ordet "närstående" i 13

§ lagen om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa

fall skall ersättas av ordet "annan".

2. Riksdagen beslutar med bifall till motionen och med avslag på

proposition 2004/05:123 i motsvarande del att ett nytt andra stycke

införs i 15 § lagen om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare

i vissa fall med följande lydelse: "För den angivna tidsfristen skall

bestämmelserna i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

tillämpas".

2004/05:So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om polisens befogenheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om upphörande av omedelbart omhändertagande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om omhändertagande av otillåten egendom.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utreda möjligheten till kompensation för avgiftning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om psykiskt sjuka missbrukare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om dubbelt huvudmannaskap.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om gravida missbrukare.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att införa en tvångsvårdslag enligt norsk förebild.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om uppföljning och utvärdering.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tillsynsverksamheten.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om finansieringsprincipen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om mångfald i missbrukarvården.

Motion väckt med anledning av prop. 2003/04:161

2003/04:So36 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av att ge bättre stöd till ideella organisationer

som bedriver missbruksvård.

Motion från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:So414 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om frivilligorganisationer på narkotikaområdet.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:So274 av Marita Aronson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om inrättandet av en lag om tvångsvård för gravida missbrukare.

2004/05:So398 av Erik Ullenhag m.fl. (fp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor.

2004/05:So507 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av evidensbaserad missbrukarvård.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om psykiskt sjuka missbrukare.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Reservanternas lagförslag, punkt 9 (m)

Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag Reservanternas förslag

13 §

Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart skall om-händertas,

om1. det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av

denna lag, och2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av

att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat,

om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det

finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt

tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Socialnämnden eller polismyndig-heten får besluta att en missbrukare

omedelbart skall omhändertas, om1. det är sannolikt att missbrukaren

kan beredas vård med stöd av denna lag, och2. rättens beslut om vård

inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt

hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar

vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att

missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada

sig själv eller någon annan.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut

om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan

ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens

nästa sammanträde.

När socialnämnden har ansökt om tvångsvård, får även rätten på någon av

de grunder som anges i första stycket besluta att missbrukaren omedelbart

skall omhändertas.

15 §

Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet

utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten

eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om

tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård. Har socialnämnden eller

polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet

utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten

eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om

tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård.

Av underställningen skall de förhållanden framgå som legat till grund

för beslutet om omedelbart omhändertagande och de övriga omständigheter

som är av betydelse för rättens prövning av om omhändertagandet skall

bestå. Handlingarna i ärendet skall fogas till underställningen.

Har polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta

socialnämnden om sitt beslut.

16 §

I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs

rätten skall socialnämnden, om det är möjligt, låta den omhändertagne

få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom eller henne om

sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven

tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av rätten få offentligt

biträde.Socialnämnden skall också upplysa den enskilde om att rätten

kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något yttrande. I

samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs

rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det är möjligt, låta

den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom

eller henne om sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en

viss angiven tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av

rätten få offentligt biträde.Myndigheten skall också upplysa den enskilde

om att rätten kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något

yttrande.

Bilaga 4

Reservanternas lagförslag, punkt 9 (kd)

Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag Reservanternas förslag

13 §

Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas,

om1. det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av

denna lag, och2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av

att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat,

om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det

finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt

tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare

omedelbart skall omhändertas, om1. det är sannolikt att missbrukaren

kan beredas vård med stöd av denna lag, och2. rättens beslut om vård

inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt

hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han eller hon inte får omedelbar

vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att

missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada

sig själv eller någon närstående.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut

om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan

ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens

nästa sammanträde.

När socialnämnden har ansökt om tvångsvård, får även rätten på någon av

de grunder som anges i första stycket besluta att missbrukaren omedelbart

skall omhändertas.

15 §

Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet

utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten

eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om

tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård.. Har socialnämnden eller

polismyndigheten beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet

utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas länsrätten

eller, om beslutet har fattats efter det att nämnden har ansökt om

tvångsvård, den rätt som prövar frågan om vård.

Av underställningen skall de förhållanden framgå som legat till grund

för beslutet om omedelbart omhändertagande och de övriga omständigheter

som är av betydelse för rättens prövning av om omhändertagandet skall

bestå. Handlingarna i ärendet skall fogas till underställningen.

Har polismyndigheten fattat beslutet, skall myndigheten genast underrätta

socialnämnden om sitt beslut.

16 §

I samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs

rätten skall socialnämnden, om det är möjligt, låta den omhändertagne

få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom eller henne om

sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en viss angiven

tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av rätten få offentligt

biträde.Socialnämnden skall också upplysa den enskilde om att rätten

kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något yttrande. I

samband med att ett beslut om omedelbart omhändertagande underställs

rätten skall den myndighet som fattat beslutet, om det är möjligt, låta

den omhändertagne få del av handlingarna i ärendet samt underrätta honom

eller henne om sin rätt att1. yttra sig skriftligt till rätten inom en

viss angiven tid,2. begära muntlig förhandling vid rätten, och3. av

rätten få offentligt biträde.Myndigheten skall också upplysa den enskilde

om att rätten kan komma att avgöra målet även om det inte lämnas något

yttrande.

Bilaga 5

Reservanternas lagförslag, punkt 10 (m)

Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Regeringens förslag Reservanternas förslag

18 b §

Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall socialnämnden

genast besluta att detta genast skall upphöra. Ett sådant beslut får

meddelas också av rätten.

Kan socialnämndens beslut om upphörande inte avvaktas, får beslut om

upphörande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som

nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa

sammanträde.