Bet. 2004/05:USOU1

Usous betänkande

2004/05:USOU1

Globala smittsamma sjukdomar

Sammanfattning

Hivepidemin får alltmer karaktären av att vara ett

globalt och gränsöverskridande framtidsproblem som

inte visar några tendenser att mattas av. De värsta

följderna av epidemin ligger framför oss och drabbar

världen i framtiden. I ett längre perspektiv är det

något sammansatta utskottet fäster avseende vid.

Sverige står inte vid sidan av denna

världsomspännande katastrof utan påverkas och

påverkar följderna av densamma.

Förutom hiv/aids finns många andra smittsamma

sjukdomar som utgör allvarliga globala problem,

vilka måste lösas såväl nationellt som

internationellt. Hit hör till exempel växande

problem med tuberkulos och en eventuell omfattande

influensaepidemi i världen (s.k. pandemi), med också

allvarliga följder för Sverige. Sverige både

påverkas av omvärlden och har möjligheter att

påverka.

Den internationella spridningen av allvarliga

smittsamma sjukdomar kräver intensiv uppmärksamhet

och handlingsberedskap. I ett internationellt

perspektiv är visserligen situationen i Sverige

mindre oroande. Under de senaste tjugo åren har dock

en rad oförutsedda problem uppträtt, vad gäller

allvarliga infektionssjukdomar som t.ex. sars,

hivinfektion och tuberkulos. Andra sjukdomar har

återuppstått, uppträtt i nya regioner eller uppträtt

på ett förändrat sätt, t.ex. utbrotten av

fågelinfluensa under de senaste åren. Det kraftigt

ökade resandet och handeln i världen gör dessutom

att nationsgränser allt mindre fungerar som hinder

för smittspridning. Tillsammans utgör dessa faktorer

ett hot mot folkhälsan såväl globalt som i Sverige.

Sammansatta utrikes- och socialutskottets arbete

har medfört att riksdagsledamöter från

utrikesutskottet och socialutskottet, genom

föredragningar och studiebesök, fått ett värdefullt

tillfälle för såväl kunskaps- som erfarenhetsutbyte

och diskussion i ett ämne och i en problematik som

är genuint gränsöverskridande och

framtidsorienterad. Ett annat perspektiv för

sammansatta utskottet är den av riksdagen i december

2003 beslutade politiken för global utveckling, som

ställer krav på regeringen och Regeringskansliet att

agera samordnat i utvecklingsfrågorna. Beslutet om

en ny politik för global utveckling kommer att göra

det nödvändigt att utveckla ett samordnat och

koordinerat agerande från riksdagens utskott.

Utskottet har i betänkandet diskuterat främst

hiv/aids, tuberkulos, fågelinfluensa och pandemier.

I betänkandet behandlar sammansatta utskottet två

motioner från allmänna motionstiden 2004. Båda dessa

avstyrks av utskottet. Bakom utskottets

ställningstagande står riksdagens samtliga partier.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Nationella handlingsprogram för barn

drabade av aids

Riksdagen avslår motion 2004/05:U283 yrkande 4.

2. Hivpolitiken

Riksdagen avslår motion 2004/05:So539.

Stockholm den 10 mars 2005

På sammansatta utrikes- och socialutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Chatrine Pålsson (kd), Margareta

Israelsson (s), Ewa Björling (m), Birgitta Ohlsson

(fp), Carina Hägg (s), Conny Öhman (s), Elina Linna

(v), Magdalena Andersson (m), Catherine Persson (s),

Gabriel Romanus (fp), Kaj Nordquist (s), Maud

Ekendahl (m), Jan Emanuel Johansson (s), Jan

Lindholm (mp) och Kenneth Johansson (c).

2004/05

USoU1

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlas två motionsyrkanden om

hiv/aids som väckts under den allmänna motionstiden

2004.

Ärendet och dess beredning

Sammansatta utrikes- och socialutskottet

konstituerades vid ett sammanträde tisdagen den 15

februari och efter beslut i utrikes- respektive

socialutskottet (USoU protokoll 2004/05:1, UU

protokoll 2004/05:21 och SoU protokoll 2004/05:19).

Den 3 februari anordnades en för utrikesutskottet

och socialutskottet gemensam utfrågning om hiv/aids,

influensa och andra globala smittor. I utfrågningen

deltog biträdande statsepidemiolog Karl Ekdahl

(docent/överläkare vid avdelningen för epidemiologi

på Smittskyddsinstitutet), sakkunnig läkare Anders

Tegnell (överläkare vid Smittskyddsenheten,

Socialstyrelsen), enhetschef Anders Molin (läkare,

Sidas hiv/aids-sekretariat), sektionschef Peter

Liljeström (professor vid Smittskyddsinstitutet och

Mikrobiologiskt och tumörbiologiskt centrum vid

Karolinska Institutet), samt hiv-/aids-ambassadör

Lennarth Hjelmåker (Utrikesdepartementet).

Vidare har utskotten den 9 februari av statsrådet

Carin Jämtin (Utrikesdepartementet) och hiv-/aids-

ambassadör Lennarth Hjelmåker (Utrikesdepartementet)

fått en föredragning om EU:s biståndsarbete kring

hiv/aids m.m.

Tisdagen den 15 februari gjorde sammansatta

utskottet ett studiebesök på Kunskapscentrum för

mikrobiologisk beredskap vid Smittskyddsinstitutet,

varvid erhölls information också om globala

hälsofrågor i stort och om fågelinfluensa.

Vidare har sammansatta utskottet fått en

föredragning den 1 mars av statssekreteraren Eva

Persson Göransson, departementsrådet Irene Nilsson

Carlsson samt kanslirådet Stefan Karlsson.

Utskottet fick också den 3 mars en föredragning av

biträdande verksamhetschefen Jukka Aminoff,

Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset.[1]

Utskottets överväganden

Inledning

Hivepidemin får alltmer karaktären av att vara ett

globalt och gränsöverskridande problem som inte

visar några tendenser att mattas av. Tvärtom har

chefen för Unaids, Peter Piot, pekat på att de

värsta följderna av epidemin ännu ligger framför

oss. I ett längre framtidsperspektiv är det något

att fästa avseende vid. Sverige står inte vid sidan

av denna världsomspännande katastrof utan påverkas

och påverkar följderna av densamma. Förutom hiv/aids

finns många andra globala smittsamma sjukdomar som

utgör allvarliga globala problem, vilka måste lösas

såväl nationellt som internationellt. En i dag

aktuell utmaning handlar om följderna av en

eventuell omfattande influensaepidemi i världen, med

också allvarliga följder för Sverige. Sverige både

påverkas av omvärlden och har möjligheter att

påverka.

Den internationella utvecklingen av spridningen av

allvarliga smittsamma sjukdomar kräver intensiv

uppmärksamhet och handlingsberedskap. I ett

internationellt perspektiv är visserligen situa-

tionen i Sverige mindre oroande. Under de senaste

tjugo åren har dock en rad oförutsedda problem upp-

trätt, vad gäller allvarliga infektionssjukdomar som

t.ex. sars, hivinfektion, legionella och

blödarfeber. Andra sjukdomar har återuppstått,

uppträtt i nya regioner eller uppträtt på ett

förändrat sätt, t.ex. utbrotten av fågelinfluensa

under de senaste åren. Det kraftigt ökade resandet

och handeln i världen gör dessutom att

nationsgränser allt mindre fungerar som hinder för

smittspridning. Tillsammans utgör dessa faktorer ett

hot mot folkhälsan såväl globalt som i Sverige.

Det är nödvändigt att ha en beredskap mot

förändringar i karaktären eller spridningen av

smittsamma sjukdomar som gör att dessa på nytt kan

bli ett allvarligt hot mot befolkningen. En ny

smittskyddslag med bestämmelser om extraordinära

smittskyddsåtgärder är insatser som gjorts för att

förbättra smittskyddet inom Sverige. Vidare är ett

fördjupat internationellt samarbete inom

smittskyddsområdet av stor vikt för att de nya

utmaningarna skall kunna hanteras. Utskottet

värdesätter att den svenska politiken prioriterar

smittskyddsfrågor inom EU, WHO och FN, liksom i det

regionala hälsosamarbetet.

Ett annat perspektiv för sammansatta utskottets

arbete är den av riksdagen i december 2003 beslutade

politiken för global utveckling, som ställer krav på

regeringen och Regeringskansliet att agera samordnat

i utvecklingsfrågorna. Beslutet om en ny politik för

global utveckling kommer att göra det nödvändigt att

utveckla ett samordnat och koordinerat agerande

också från riksdagen utskott.

I förhållande till många andra länder är läget i

Sverige under kontroll beträffande de allvarliga

smittsamma sjukdomarna. Förekomsten av allvarliga

smittsamma sjukdomar i Sverige har varit tämligen

oförändrad under de senaste tio åren. Det är dock

fortsatt nödvändigt att ha en beredskap mot

förändringar i karaktären eller spridningen av

globala smittsamma sjukdomar som gör att dessa på

nytt kan bli ett allvarligt hot mot befolkningen i

Sverige och i andra länder.

Hiv/aids i Sverige

Spridningen av hivinfektion i Sverige har, som

framgått tidigare i detta betänkande, kunnat hållas

på en låg nivå. Tidiga insatser i samband med

epidemins utbrott, och ett brett och väl samordnat

hivpreventivt arbete har bidragit till att antalet

hivfall i Sverige fortfarande ligger lågt. Under de

senaste två åren har dock den positiva utvecklingen

som präglade det tidiga 1990-talet upphört. Vid en

närmare analys av anmälningarna har svenska

myndigheter funnit att den största ökningen skett

bland nyanlända heterosexuella personer från

högendemiska områden. Flertalet var således smittade

redan före sin ankomst till Sverige. Av 216 anmälda

fall av hivsmitta första halvåret 2004 hade, enligt

Smittskyddsinstitutet, 141 (eller 65 %) smittats

före ankomsten till Sverige. Den inhemska sprid-

ningen av hivinfektion har däremot inte ökat.

Tillgången till antiviral behandling medför

samtidigt att antalet fall av aids, liksom antalet

individer som avlider av hiv/aids, fortsätter att

ligga lågt i Sverige. Utskottet konstaterar att

hivsmittade och aidssjuka i Sverige får en, i

internationell jämförelse, mycket god vård och

behandling med bl.a. effektiva bromsmediciner.

Statens folkhälsoinstitut disponerar anslaget

Insatser mot aids under utgiftsområde 9 (Hälsovård,

sjukvård och social omsorg).[14] Anslaget, som för

år 2005 är på 64 miljoner kronor, är tänkt att

användas för insatser mot hiv/aids. I arbetet

förväntas folkhälsoinstitutet samverka med

Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen,

smittskyddsläkarna och Landstingsförbundet och

stimulera till regionala och lokala aktiviteter.

Från anslaget lämnas de största stöden till

Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset, RFSL och RFSU.

Ekonomiskt stöd lämnas även direkt till de

hivsmittades frivilligorganisationer på riksnivå.

Särskilda medel för särskilda insatser i vissa

kommuner och landsting har därutöver tillfälligt

beviljats, på utgiftsområde 25 (Allmänna bidrag till

kommuner), sedan år 1998 för hivpreventivt arbete i

storstadsregionerna (de s.k. storstadspengarna). För

år 2005 uppgår medlen till 90 miljoner kronor.[15] I

enlighet med finansutskottets betänkande om de

allmänna bidragen till kommuner (bet. 2004/05:FiU3)

har regeringen, enligt vad utskottet kunnat

konstatera, inlett arbetet med en utvärdering av

vilka effekter det särskilda statsbidraget haft.

Sammansatta utskottet behandlar i detta betänkande

inte några budgetfrågor. Enligt riksdagsordningens

tilläggsbestämmelse 4.6.9 bereds ärenden om anslag

inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social

omsorg av socialutskottet.

Enligt utskottets bedömning torde just de

förebyggande insatserna från tidigt 1980-tal ha

bidragit till att Sverige kunnat hålla hivepidemin

på en i internationella jämförelser mycket låg nivå.

I arbetet har den öppenhet och tolerans som präglar

den svenska samhällskulturen varit värdefull, även

om inte heller Sverige varit förskonat från oro,

rädsla och intolerans. Utskottet ser det som

särskilt värdefullt att arbetet också skett - och

alltjämt sker - i nära samverkan mellan berörda

statliga myndigheter, kommuner och andra aktörer,

särskilt olika frivilligorganisationer, i syfte att

utveckla det förebyggande arbetet med hiv/aids.

Arbetet med att förebygga smittspridning och för att

stödja redan smittade är i Sverige, enligt

utskottets bedömning, omfattande och kvalificerat

såväl på nationell som på regional och lokal nivå.

Särskilt frivilligorganisationer som RFSL gjorde i

början av 1980-talet stora insatser i det

hivpreventiva arbetet och har, enligt vad utskottet

kunnat inhämta, varit framgångsrika i arbetet.

Det finns, enligt utskottet, dock stor anledning

att notera de utvecklingstendenser som innebär en

risk för ökad spridning av hivinfektion även i det

svenska samhället. Den snabba spridningen av

hivinfektion i vår närmaste omvärld, då främst i

Baltikum och Ryssland, inger oro med det stora

kontakt- och reseutbyte som sker. Problematisk är

också den internationella sexindustrin.

De oroande tecken som kunnat iakttas under senare

år är också en kraftig ökning av antalet personer i

alla åldersgrupper med sexuellt överförbara

infektioner som klamydia, gonorré och syfilis.

Ökningen är, enligt uppgifter som utskottet kunnat

ta del av, kraftigast hos ungdomar och unga vuxna

samt bland män som har sex med män. Den tyder på ett

ökat riskbeteende och därmed en stor potential för

spridning även av hivinfektion bland svenska kvinnor

och män. Dagens unga män och kvinnor har inte varit

med om den viktiga period i början och mitten av

1980-talet då larm- och informationsinsatserna om

hivepidemin i Sverige var som mest omfattande. Till

de företeelser som kunnat iakttas under senare år

hör också den kraftiga ökningen av antalet

hivinfekterade - huvudsakligen heterosexuellt

smittade - som beror på invandring av personer från

områden där hivinfektionen är mer utbredd i

befolkningen. Till de oroande tecknen måste också

föras det faktum att den numera tämligen

framgångsrika vård och behandling av hivinfekterade

i Sverige potentiellt skulle kunna leda till

fortsatt spridning av infektionen, särskilt om dessa

grupper invaggas i en tro att behandlingen

eliminerar smittorisken. Den framgångsrika vården

och behandlingen kan också leda till ett större

riskbeteende bland olika grupper. Ytterligare en

källa till oro är de senaste årens rapporter om

tilltagande resistensutveckling och spridning av

läkemedelsresistent hivinfektion liksom rapporter om

hivinfektioner som innebär en snabb utveckling av

aids.

Utskottet anser att preventiva och förebyggande

insatser ytterligare kan utvecklas till innehåll och

utförande. I flera fall torde förutsättningar finnas

att utnyttja potentialen i ett hivpreventivt arbete

i än högre grad. Svenska erfarenheter av

hivpreventivt arbete bör också i ökad utsträckning

kunna tas tillvara av andra länder, även om modellen

för svenska informationskampanjer kanske inte kan

överflyttas direkt till andra länder.

Människoförakt och endemiska risker följer i

spåren av den internationella sexindustrin och

prostitution. Dessa företeelser måste därför

bekämpas. Det finns anledning att överväga hur

informationsinsatser, kan utformas med beaktande av

både den kritik som måste riktas mot den

internationella sexindustrin och prostitutionen och

det behov som finns av att bedriva ett hivpreventivt

arbete gentemot resenärer som besöker högendemiska

områden och där utnyttjar prostituerade.

Sex- och samlevnadsundervisning har varit

obligatorisk i den svenska grundskolan sedan 1955.

Sverige har ett gott rykte internationellt och ses

av många länder och organisationer som ett föredöme

beträffande skolans sex- och samlevnadsundervisning

och hur vi bemöter unga människor i dessa frågor.

Samtidigt finns brister. Skolverket har t.ex. i en

utvärdering år 1999 av 80 skolor i 20 kommuner

funnit brister i skolornas sex- och

samlevnadsundervisning.[16] Folkhälsoinstitutet

publicerade redan år 1997 en studie som visade att

undervisningen i sex- och samlevnadsundervisning var

i det närmaste obefintlig på landets

lärarutbildningar.[17] RFSU har i en kartläggning

våren 2004 funnit att 9 av 23 lärarutbildningar i

Sverige har kurser i sex- och

samlevnadsundervisning. Vikten av en god sex- och

samlevnadsundervisning i grund- och gymnasieskolan

har tidigare betonats av regering och riksdag.[18] I

SOU 2004:13 (Samhällets insatser mot hiv/STI - att

möta förändring) konstateras att skolan måste ta ett

tydligare ansvar för ungdomars grundläggande sex-

och samlevnadsundervisning. Betänkandet har under

2004 varit föremål för remiss, och ett

beredningsarbete pågår för närvarande inom

Regeringskansliet.

Utskottet har vidare kunnat konstatera att Sida,

Lafa (Landstinget förebygger aids) och ÖEK (Hälso-

och sjukvårdens östeuropakommitté) tillsammans med

S:t Petersburg initierat och drivit Projekt 13 plus

för att bygga upp ungdomsmottagningar av svensk

modell och starta undervisning i sex och samlevnad i

skolorna. Utskottet anser att arbetet i skolans sex-

och samlevnadsundervisning även fortsatt behöver

stödjas, såväl i Sverige som i de internationella

sammanhang där möjlighet ges.

Regeringen beslutade den 16 maj 2002 att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad

översyn av samhällets insatser mot hiv/aids (dir.

2002:68). Den särskilde utredarens huvuduppgift har

varit att göra en samlad översyn av det svenska

samhällets insatser mot hiv/aids och utifrån den

översynen, samt i den deklaration som år 2001 antogs

vid den särskilda sessionen om hiv/aids i FN:s

generalförsamling, lämna förslag till en nationell

handlingsplan i syfte att begränsa spridningen och

konsekvenserna av hiv/aids. I det i februari 2004 år

avgivna betänkandet lämnar utredaren ett förslag

till en nationell handlingsplan för att begränsa

spridningen och konsekvenserna av hiv/STI.

Utredningsbetänkandet har under år 2004 varit

föremål för remissbehandling. Inom Regeringskansliet

pågår för närvarande ett beredningsarbete, och

regeringen avser att under år 2005 återkomma

beträffande de förslag som utredaren presenterat

samt utvärderingen av effekterna av det särskilda

statsbidraget.

Hiv/aids i världen

Om situationen i Sverige präglas av att spridningen

av hivinfektion kunnat hållas på en låg nivå är

bilden av omfattningen av hiv/aids-problematiken

globalt mycket allvarlig. Utskottet konstaterar med

oro att omfattningen av hiv/aids-problematiken

fortsätter att öka dramatiskt. Utvecklingen av

epidemin har snabbt förvandlats från att vara ett i

huvudsak afrikanskt problem till att bli en global

epidemiologisk katastrof.

Hiv/aids är ett av världens allvarligaste

utvecklingsproblem med svåra följder för så gott som

samtliga samhällssektorer i de hårdast drabbade

länderna. Epidemin fortsätter att öka dramatiskt,

och de verkliga konsekvenserna visar sig först om

fem till tio år när dagens hivinfekterade utvecklat

aids. Det innebär stora utmaningar för länder och

sektorer att skapa förmågan att bemöta

konsekvenserna av hiv/aids i framtiden.

Utskottet konstaterar att fattigdom är både en

orsak till och en effekt av spridningen av hiv/aids.

Världens regeringar enades i samband med FN:s

millennietoppmöte i september år 2000 om målet att

före år 2015 stoppa spridningen av bl.a. hiv och

malaria. Även i slutdokumentet från barntoppmötet år

2002 är kampen mot hiv/aids ett av huvudmålen.

Många länder saknar resurser för förebyggande

åtgärder och för att hantera konsekvenserna av

hiv/aids på ett bra sätt. Sverige verkar såväl bi-

som multilateralt för att samtliga samarbetsländer

skall intensifiera sina ansträngningar i kampen mot

hiv/aids.

Utskottet konstaterar att FN inrättat en

kommission på hög nivå om aidssituationen i Afrika.

Syftet med denna är att försöka begränsa spridningen

av hiv i världsdelen. Kommissionen är främst tänkt

att hjälpa de afrikanska staterna att hantera

verkningarna av den epidemi som allvarligt hotar att

hämma utvecklingen på kontinenten. Den kommer därmed

inte enbart att arbeta med hiv/aids utan också med

förvaltning och god samhällsstyrning. Insatser i

Afrika - där hiv/aids-läget är svårast - bör, enligt

utskottets mening, kompletteras med åtgärder i

regioner där epidemin växer snabbt, framför allt

Asien och delar av Östeuropa.

Utskottet kan konstatera att synen på hiv/aids som

en säkerhetspolitisk riskfaktor delas av alltfler

internationella aktörer. De säkerhetspolitiska och

humanitära konsekvenserna av en fortsatt

okontrollerad spridning av hiv/aids bör särskilt

beaktas. Decennier av utveckling vad avser

hälsovård, ekonomi och utbildning är på väg att mer

eller mindre helt raderas ut. I ett

framtidsperspektiv är detta mycket oroande. Den

fattigdom och hopplöshet som följer av denna

mänskliga tragedi riskerar att leda till politisk

instabilitet och i förlängningen väpnade konflikter.

Situationens allvar illustreras även av att frågan

om hiv/aids har tagits upp i FN:s säkerhetsråd,

varvid resolution 1308 (som bl.a. syftar till att

utbilda fredsbevarande personal i frågor rörande

sjukdomen och dess spridning) antogs. På motsvarande

sätt har hiv/aids uppmärksammats i den

framtidsorienterade rapport som till FN:s

generalsekreterare överlämnats av en särskilt

tillsatt högnivåpanel.[19]

Utskottet menar att kopplingen är tydlig mellan

sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)

å ena sidan samt kampen mot hiv/aids å den andra.

Det finns dock för närvarande betydande

meningsskiljaktigheter mellan olika länder i frågor

som berör sexuell och reproduktiv hälsa i allmänhet

och användning av sex- och samlevnadsundervisning

och kondomer i det hivpreventiva arbetet i

synnerhet. Vatikanen, USA och vissa islamiska stater

ifrågasätter inte sällan internationella

överenskommelser inom området sexuell och

reproduktiv hälsa och bidrar till att spridningen av

information om hur människor generellt kan skydda

sig försvåras, samt förespråkar avhållsamhet framför

distribution och användning av kondomer. Amerikanska

anslag för internationella organisationer som

arbetar med hiv/aids har till viss del kommit att

villkoras. De organisationer som förespråkar

avhållsamhet som den rätta metoden att bekämpa

hiv/aids blir de som gynnas av USA:s politik.

Hälften av alla som lever med hiv är kvinnor, och

antalet hivsmittade kvinnor ökar snabbt. En av

förklaringarna är att kvinnor har lättare att bli

smittade av hiv. En annan förklaring är kvinnors

underordnade position i många länder. De har få

eller inga möjligheter att kräva att deras partner

använder kondom och kan inte säga nej till sex även

om de misstänker att deras make blivit smittad.

Många kvinnor och unga flickor utsätts för

våldtäkter och annat sexuellt våld, eller tvingas

byta sexuella tjänster mot varor eller pengar för

att klara sitt uppehälle. Allt detta gör dem än mer

utsatta för smittorisker. Frågor om insatser mot

hiv/aids har således ett tydligt samband med

mansrollen och kvinnors ställning och till frågor om

maktförhållanden i samhället, jämställdhet mellan

kvinnor och män och flickors och kvinnors situation

i många länder.

Insatser inom området sexuell och reproduktiv

hälsa och rättigheter är ett viktigt medel för att

minska fattigdomen i världen och en förutsättning

för att millennieutvecklingsmålen skall kunna nås.

Det är även ett värde i sig att människor kan

bestämma över sin reproduktion och sexualitet.

Sverige har i olika internationella sammanhang

tydligt fört fram vikten av att genomföra

Kairoprogrammet. Utskottet vill betona att det är

särskilt viktigt att Sverige ger fortsatt stöd till

både länder och organisationer så att

handlingsprogrammet från Kairo kan genomföras.

Sverige har en tydlig roll att spela för att lyfta

fram frågor kring SRHR. Av stor betydelse är här den

nära kopplingen mellan kampen mot hiv/aids och

öppenheten kring insatser på området sexuell och

reproduktiv hälsa och rättigheter. I det av

riksdagen godkända betänkandet från utrikesutskottet

(2004/05:UU2) noteras att SRHR-arbetet stärks under

år 2005 genom ökat stöd och intensifierad dialog med

berörda aktörer, inklusive EG-kommissionen, UNFPA,

Unaids, Unicef, Globala fonden, International

Planned Parenthood Federation (IPPF) samt svenska

och internationella enskilda organisationer.

Utrikesutskottet konstaterade att hiv/aids är ett

prioriterat område för särskilda satsningar i

budgetpropositionerna såväl 2004 som 2005 och

innebär ökade insatser inom såväl det multilaterala

samarbetet som Sidas bilaterala stöd.

Utrikesutskottet ansåg vidare att det multilaterala

biståndet skall styras av samma inriktning,

formulerat i politiken för global utveckling, som

gäller för det övriga biståndet. Sammansatta

utskottet delar denna uppfattning.

Bland det mycket stora antalet hivsmittade och

aidssjuka i världen utgörs en betydande andel av

smittade av personer som ännu inte har fyllt 15 år.

De flesta av dessa lever under svåra förhållanden

med t.ex. fattigdom, drogmissbruk, prostitution,

våld och sexuella övergrepp. Många av de drabbade är

både föräldralösa och hemlösa. Endast en bråkdel av

dem vet att de är smittade. De flesta som i dag

smittas av hiv eller påverkas av de negativa

konsekvenser hiv/aids medför är barn och ungdomar,

såväl flickor som pojkar. Många av dessa står inför

ett framtidsperspektiv som innebär raserade sociala

strukturer och hela samhällen som saknar

grundläggande skola, hälsovård och säkerhet till

följd av att yrkeskategorier slagits ut av aids.

Genom för tidig bortgång i aids drabbas och

splittras familjer och barn blir föräldralösa.

Flickor, även om de inte är yngst i familjen, ges

huvudansvaret för försörjningen medan pojkars

skolgång prioriteras. Skolor, arbetsplatser och

myndigheter förlorar etablerad kunskap när

medarbetare blir sjuka och dör i aids. Ett särskilt

problem, vilket omnämns i 54§ i 2001 års deklaration

från den särskilda sessionen om hiv/aids i FN:s

generalförsamling, är att gravida hivpositiva

kvinnor inte alltid, som i den rika världen, kunnat

erbjudas den medicinering som kunnat skydda det

nyfödda barnet från smitta.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att

Unicef tydligt tagit upp dessa frågor, t.ex. i två

specifika konferenser. Utskottet vill samtidigt

betona den viktiga roll Unicef har för centrala

frågor i det internationella utvecklingsarbetet.

Arbetet med barnets rättigheter är ett prioriterat

område i Sveriges utvecklingsarbete, vilket

underströks i det av riksdagen godkända betänkandet

2003/04:UU3 om Sveriges politik för global

utveckling. Unicef har i dag en värdefull verksamhet

kring bl.a. familjeplanering och sexualundervisning

för att förebygga att exempelvis hiv sprids. Det

faktum att många tonåringar sexualdebuterar innan de

fyller 18 år är ett exempel på varför det är

naturligt att SRHR-frågorna[20] också står högt upp

på Unicefs dagordning, och fortsätter att göra det.

Inriktningen på Unicefs arbete bestäms av

medlemsländerna i organisationens styrelse. Sverige

kommer, enligt ett frågesvar av statsrådet Carin

Jämtin, att fortsätta att driva att Unicef i sitt

arbete skall utgå ifrån konventionen om barnets

rättigheter och prioritera SRHR i sin

verksamhet.[21] Utskottet förutsätter att regeringen

och dess representanter också i direkta samtal med

organisationens nytillträdda chef och andra

representanter för Unicef tar upp dessa frågor.

Sammansatta utskottet konstaterar att

utrikesutskottet i tidigare betänkanden (t.ex. bet.

2003/04:UU3 och bet. 2002/03:UU4) särskilt

uppmärksammat frågor rörande barn och hiv/aids.

Sammansatta utskottet understryker vikten av att

flickor och pojkar, genom adekvat skolundervisning,

satsningar på läs- och skrivkunnighet, information

om sex och samlevnad och hur man skyddar sig, själva

engageras i det förebyggande arbetet och inte minst

i arbetet med att öka användningen av kondomer.

Mot bakgrund av en ökad tillgång på billigare

bromsmediciner finns vidare anledning att i

utvecklingen finna en rimlig balans mellan det

förebyggande arbetet och vård och behandling.

Sverige stöder t.ex. "3 by 5"-initiativet[22], som

startades av WHO och Unaids och syftar till att tre

miljoner människor vid utgången av år 2005 skall få

behandling med bromsmediciner. Utskottet kan

konstatera att hiv/aids är ett utvecklingsproblem

som kräver ett brett angreppssätt och åtgärder som

tar fasta på såväl förebyggande arbete som vård,

behandling och lindring av följderna för den

enskilde och samhället som helhet. Det förebyggande

arbetet förblir viktigt. Ökad öppenhet, delaktighet

och jämställdhet är avgörande för att hindra

spridningen. Varje länk i kedjan av de åtgärder som

krävs för att hindra spridningen och lindra

effekterna av hiv/aids måste förstärkas, från det

förebyggande arbetet till vård och behandling,

tillgång till läkemedel, forskning och framtagande

av vaccin.

Ett samarbete är inte bara nödvändigt på

internationell nivå utan också mellan människor i de

drabbade länderna. Att engagera och involvera

människor som lever med hiv/aids, och andra berörda

människor, grupper och organisationer i samhället,

är av stor vikt. I arbetet att skapa sådana

effektiva nätverk kan kyrkor och religiösa samfund

spela en viktig roll genom den möjlighet dessa har

att, bl.a. som auktoritativa kunskapsförmedlare, nå

ut till lokalbefolkningen i många drabbade

samhällen. Det handlar såväl om vård och behandling

som om information och förebyggande arbete i ett

brett perspektiv.

Utskottet konstaterar vidare att det också finns

positiva exempel där den negativa utvecklingen

kunnat vändas, t.ex. i Uganda som tidigare bedrev en

målmedveten politik kring bl.a. det hivpreventiva

arbetet, enskilda organisationers roll och ansvar

samt det politiska ledarskapets ansvar att

uppmärksamma och erkänna problematiken. Utskottet

konstaterar dock att det i Uganda finns olika

signaler som för närvarande pekar i en riktning som

inger oro.

Utskottet konstaterar i detta sammanhang vikten av

att hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas

från det politiska ledarskapet i drabbade länder.

Trots att många afrikanska ledare lyckats höja det

allmänna medvetandet om hiv/aids och hur sjukdomen

kan undvikas, återstår, enligt utskottets

förmenande, mycket att göra i många länder. I vissa

fall har det på senare år kunnat iakttas en negativ

utveckling i denna del. Som utställningen No Name

Fever på Världskulturmuseet i Göteborg illustrerar

omges hiv/aids-problematiken alltjämt av tabun,

likgiltighet och fördomar.

Utskottet ser med tillfredsställelse på att

Sverige i det internationella arbetet driver

uppfattningen att sjukdomens allvarliga följder

måste vara styrande för arbetet mot hiv/aids.

Skillnader i kultur, religion och människosyn får

därför inte lägga hinder i vägen för ett effektivt

arbete. Det är utskottets uppfattning att varje

enskilt land har ett eget ansvar att förebygga och

hindra spridningen av hiv/aids och hantera följderna

av hivepidemin. Enligt utskottets mening bör Sverige

i sin dialog med samarbetsländerna inom

utvecklingssamarbetet särskilt stödja drabbade

länders eget arbete med att uppfylla de åtaganden

som de gjort i internationella sammanhang vad gäller

bekämpning av sjukdomen, t.ex. vid FN-konferenserna

i Peking och Kairo och vid den särskilda sessionen

om hiv/aids i FN:s generalförsamling. Det är vidare

angeläget att drabbade länder i sina egna

fattigdomsstrategier implementerar nationella

hivprogram och inte ser hiv/aids som en separat

fråga. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt

verkar för detta.

Den av Sida utarbetade hiv/aids-strategin Att

investera för framtida generation är ett

arbetsverktyg för insatser inom alla sektorer och i

alla samarbetsländer. Strategin lyfter fram olika

typer av insatser som anses nödvändiga i kampen mot

hiv/aids. Det handlar t.ex. om att öka det politiska

ansvaret, bygga ut effektiva hälsosystem, fortsätta

preventionsarbetet, ge stöd till smittade och

drabbade samt planera och hålla beredskap inom alla

sektorer för att hantera konsekvenserna av epidemin.

I takt med spridningen av hiv ställs hälsovårdens

resurser i utvecklingsländerna inför stora

utmaningar. Utskottet kan konstatera att ett mycket

viktigt inslag i svenskt utvecklingssamarbete gäller

uppbyggnaden av hälsosystem.

Utskottet anser att arbetet mot hiv/aids måste ha

en bred ansats, från det avgörande förebyggande

arbetet för att på sikt helt hejda spridning av hiv-

viruset till insatser för vård och behandling,

inklusive tillgång till mediciner till rimlig

kostnad. Utskottet anser också att stöd till

forskning är avgörande. Framgång i arbetet mot

hiv/aids kräver också en beredvillighet att stå för

svenska värderingar och ståndpunkter, såväl i

samtalen med utvecklingspartner som med andra länder

och aktörer i världen.

Insatser mot hiv/aids handlar om mer än endast det

direkta arbetet mot epidemin. Flera andra åtgärder

av indirekt natur har stor betydelse för detta

arbete. Att stärka infrastrukturen och hälsosystemen

i fattiga länder tillhör dessa viktiga uppgifter.

Ett fungerande hälsosystem har flera positiva

effekter också för andra sjukdomar. Även åtgärder

för att öka andelen flickor och pojkar som går i

skolan bidrar i arbetet mot hiv/aids-epidemins

negativa följder. Ökad uppmärksamhet bör riktas mot

det faktum att flickor i mindre utsträckning än

pojkar erbjuds skolundervisning. Även insatser för

förbättrad livsmedelsförsörjning kan ha positiva

effekter genom att för hivsmittade personer skjuta

upp insjuknandet i aids. Med den komplexa bild som

finns kring direkta och indirekta insatser med en

direkt bäring på hiv/aids-situationen i ett land är

det därför svårt att räkna i procenttal hur mycket

pengar som går till hiv/aids, smittskydd eller SRHR

eller liknande. Samtidigt har utskottet kunnat

inhämta att av Sidas anslag går 3,2 % till det

direkta arbetet mot hiv/aids och 4,4 % till hela

SRHR-området. Till detta kommer hiv-/aids-relaterade

komponenter i annat stöd. Utskottet noterar att det

svenska utvecklingssamarbetet i hög grad är inriktat

på arbetet mot hiv/aids i de länder som är hårdast

drabbade av sjukdomen.

Det krävs stora internationella insatser för att

minska effekterna av hiv/aids. Även om allt större

medel har ställts till förfogande är behoven långt

ifrån fyllda. Den största internationella satsningen

är den globala fond som bildats för de tre

sjukdomarna hiv/aids, malaria och tuberkulos.

Sverige har under 2002-2004 bidragit med 616

miljoner kronor till Globala fonden mot aids, tbc

och malaria. En stor utmaning är att samordna

offentliga, privata, nationella och internationella

resurser. Först när denna samordning sker i de

enskilda länderna kan nödvändig effektivitet uppnås.

FN har en central roll genom Unaids och de speciella

hiv/aids-representanter som FN utsett för olika

regioner. WHO:s kompetens på området är av fortsatt

stor betydelse. Även inom EU har hiv/aids fått

större uppmärksamhet både politiskt och genom de

satsningar som görs genom gemenskapens

utvecklingssamarbete. Inom WTO har EU arbetat

intensivt för att u-länderna skall få förbättrad

tillgång till läkemedel.

Utskottet noterar att hiv/aids-epidemin kommer att

utgöra ett viktigt tema på Interparlamentariska

unionens (IPU) konferens i Manila i april 2005.

Sammansatta utskottets betänkande kan vara ett

värdefullt underlag för den svenska delegationens

arbete inför och under konferensen. Utskottet anser

det värdefullt med ett interparlamentariskt

samarbete i dessa frågor. I genomförandet av de

många långtgående och viktiga förslag som t.ex.

arbetats fram på toppmöten och FN-konferenser har,

enligt utskottets mening, nationella parlament och

parlamentariker en viktig uppgift. Ett viktigt

samarbete finns också mellan Nordiska rådet,

Östersjöstaterna och nordvästra Ryssland. Nationella

parlamentariker utgör den direkta länken mellan

väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,

regionalt, nationellt och internationellt - har att

svara för genomförandearbetet. Kontakter genom t.ex.

IPU ger också möjlighet att, som tidigare i

betänkandet betonats, lyfta fram behovet av att

hiv/aids-problematiken erkänns och uppmärksammas

från det politiska ledarskapet i drabbade länder.

Internationellt samarbete kan också bidra till att

minska riskerna för att skillnader i kultur,

religion och människosyn hindrar ett effektivt

arbete.

Forskning

Utskottet noterar att en konferens med inriktning på

bl.a. forskning om hivvaccin och mikrobicider hölls

i Dublin i juni 2004. Utskottet anser att Europeiska

unionen har ett ansvar för frågan hur resurser kan

frigöras för att stimulera ytterligare forskning om

bl.a. vaccin mot hiv, mikrobicider och antivirala

medel. Utskottet förutsätter att regeringen inom

Europeiska unionen aktivt verkar för en ökad

samordning av forskning och forskningsresurser inom

området.

Det kan också särskilt framhållas, menar

utskottet, att svensk forskning inom området är

internationellt erkänd. Det gäller såväl specifik

medicinsk forskning om hiv/aids och andra allvarliga

sjukdomar som forskning om internationell hälsa och

utveckling. Utskottet konstaterar att Sverige därmed

har goda förutsättningar att bidra till att

kunskaper och erfarenheter inom området får

internationell spridning.

Tuberkulos

Världens fattigaste drabbas, utöver aids, även hårt

av andra sjukdomar som malaria, tuberkulos och

mässling. Utskottet anser att det är mycket

angeläget att stärka det förebyggande arbetet vad

gäller dessa sjukdomar och att Sverige visar gott

föredöme i synnerhet med vaccinationsprogram för

mässling. Ett led är att göra de vaccin som finns

mot sjukdomarna tillgängliga för alla och

upprätthålla fortsatt vaccinering i framtiden.

EU har en handlingsplan för tidsperioden 2001-2006

om påskyndade insatser mot hiv/aids, malaria och

tuberkulos som ett led i fattigdomsbekämpningen.

Den största internationella satsningen för att

bekämpa de tre sjukdomarna (hiv/aids, malaria och

tuberkulos) är den globala fonden mot aids,

tuberkulos och malaria. Europeiska unionen

medverkade vid fondens inrättande och är, genom

kommissionen och de 25 medlemsländerna, också

fondens största givare med mer än hälften av de

utlovade bidragen till år 2007. Sverige har under

2002-2004 bidragit med 616 miljoner kronor.

Inom Världshälsoorganisationen (WHO) har det

påbörjats ett arbete med att revidera det

internationella hälsoreglementet, i syfte att skapa

ett globalt instrument för att hantera allvarliga

hot mot hälsan och för att få till stånd ett

effektivare rapporteringssystem. Sverige stöder

detta arbete. Det internationella hälsoreglementet

omfattar i dagsläget enbart gula febern, kolera,

pest och i någon mån malaria. De senaste årens

händelser, bland annat utbrottet av sars,

diskussionerna kring möjlig användning av biologiska

stridsmedel och farhågorna för att en

influensapandemi skall bryta ut, visar tydligt att

det finns ett behov av att se över de globala

instrumenten för att förebygga och hantera denna typ

av förhållanden. Det internationella samarbetet har

även ökat för att utrota polio och att begränsa

malaria och tuberkulos.

Världshälsoorganisationen har i januari 2004

presenterat en plan för ett utvidgat samarbete

mellan nationella tuberkulos- och hiv/aids-program.

Det svenska Apoteket AB är involverat i framtagande

av grundläggande standarder för läkemedel mot

hiv/aids, tuberkulos (TBC) och malaria.

Influensaepidemier i Sverige och i

världen

Utskottet konstaterar att influensa i dag är en av

de sjukdomar som utgör ett uppenbart hot mot

folkhälsan både globalt och i Sverige. En pandemi

skulle globalt kunna medföra stora humanitära

påfrestningar med problem att upprätthålla

fungerande utbildning, hälsovård och säkerhet.

Influensa kan yttra sig på flera olika sätt och

måste därför mötas med olika strategier. Utskottet

kan välkomna att Socialstyrelsen, i samarbete med

andra statliga myndigheter, har arbetat fram en

handlingsplan i syfte att ytterligare förbättra den

svenska beredskapen för en världsomfattande

influensapandemi och i handlingsplanen beskriva hur

en sådan kan hanteras av olika delar av samhället.

För de årliga influensaepidemierna är arbetet

inriktat på att vaccinera de mest utsatta grupperna.

Utskottet har kunnat inhämta att ett aktivt arbete

bedrivs för att öka vaccinationsgraden i dessa

grupper, som i förhållande till andra jämförbara

länder är förhållandevis låg.

För den fågelinfluensa som finns i Sydostasien är

arbetet främst inriktat på internationellt samarbete

och fokuserat dels på att hindra spridning till

fåglar i fler områden och länder, dels på att noga

övervaka de mänskliga fall som drabbas för att se

förändringar som kan vara början till en spridning

mellan människor. Dessutom finns sedan lång tid

också hotet om en ny influensapandemi, dvs. en snabb

spridning över världen av en influensatyp som

drabbar stora delar av befolkningen. Enligt

utskottets mening är detta en utmaning som kräver en

mycket komplex beredskap där stora delar av

samhället kommer att vara inblandat.

Socialstyrelsen arbetar med många olika aspekter

på influensahotet och har i samarbete med

Krisberedskapsmyndigheten, Smittskyddsinstitutet och

Läkemedelsverket i februari 2005 tagit fram en

handlingsplan för att förbättra beredskapen och

beskriva hur en pandemi kan hanteras av olika delar

av samhället. De övergripande målen för denna

handlingsplan har bl.a. varit att beskriva sätt att

begränsa effekterna av en pandemi, ge förslag på

strategier för att säkerställa tillgång till vaccin

och läkemedel under en pandemi, beskriva strategier

för att handlägga de effekter en pandemi kan tänkas

ha på samhället, t.ex. när det gäller hur sjukvården

kan utveckla en beredskap att ta hand om ett mycket

stort antal sjuka. Även andra funktioner i samhället

måste ha en beredskap att handlägga de effekter en

pandemi kan ha på deras verksamhet i form av brist

på arbetskraft och förändrade krav på verksamheten.

Handlingsplanen diskuterar också hur ett system för

att samordna arbetet mellan olika delar av samhället

under en pågående pandemi kan etableras och hur en

snabb anpassning av motåtgärder efter nationella och

internationella erfarenheter kan säkerställas.

Handlingsplanen har, enligt Socialstyrelsen,

arbetats fram under en lång tid och på flera områden

måste arbetet fortsätta. Det gäller t.ex.

möjligheterna att få tillgång till vaccin, utarbeta

strategier för hur antivirala läkemedel kan användas

på bästa sätt m.m. Influensa är ett mycket

föränderligt hot och ständig bevakning av den

internationella utvecklingen pågår för att anpassa

den svenska beredskapen på bästa sätt. Enligt

utskottets bedömning är det också troligt att stora

krav kommer att ställas på god och relevant

information i händelse av ett pandemiutbrott.

Värdefulla erfarenheter bör i detta sammanhang kunna

hämtas från hur det svenska samhället prövades i

samband med flodvågskatastrofen i Asien år 2004.

Utskottet vill i detta sammanhang något kommentera

de diskussioner som förts kring riskerna och hoten,

med ett pandemiutbrott som drabbar såväl folkhälsan

globalt som i Sverige. Ett stort hot mot människors

hälsa är inte fågelinfluensan i sig, utan risken att

den skall ge upphov till en helt ny influensavariant

med förmåga till snabb global spridning bland

människa. Vidare kan den oro, eller rent av panik,

som larm om utbrott och liknande orsakar utgöra

allvarliga hot mot samhällen. Det är således en

ansvarsfull uppgift att förmedla saklig och korrekt

information om utvecklingen i syfte att öka

medborgarnas kunskap och trygghet. Enligt utskottets

bedömning, och enligt vad utskottet under

beredningen av ärendet inhämtat att berörda

myndigheter anser, finns i den senaste tidens

svenska nyhetsrapportering tendenser till

överdrifter och onyanserade resonemang om hotets

omfattning.

Läkemedel mot virus kan användas dels som

behandling av redan insjuknade patienter, då man kan

förkorta sjukdomstiden något och lindra

följdverkningarna, dels för att förebygga ett

insjuknande. I syfte att förebygga kan läkemedlen

t.ex. användas av dem som arbetar med att ta hand om

fåglar med fågelinfluensa. Under en pandemi måste

målet vara att skydda dem som blir sjuka och har

stor risk för allvarlig sjukdom, och för detta kan

man innan vaccin finns använda antivirusmedicin.

Vidare bör säkerställas att samhället kan fortsätta

fungera, vilket gör att man vill se till att inte

alla som har hand om viktiga verksamheter är sjuka

samtidigt.

En upplagring av mediciner hos enskilda människor

kan leda till att de mest behövande blir utan vid en

eventuell epidemi. I den av Socialstyrelsen

presenterade handlingsplanen föreslås i stället ett

nationellt lager av antivirala medel som lindrar

symtomen vid influensa. Enligt utskottets mening bör

enskilda individer inte behöva känna någon oro eller

på egen hand behöva lagra mediciner. Det är i

stället angeläget att frågan om en eventuell lagring

av mediciner främst överlåts på sjukvården och

samhällets institutioner. Utskottet anser det

angeläget att allmänheten får en saklig och korrekt

information i dessa frågor och bedömer att bl.a.

Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen på sina

hemsidor på Internet aktivt har kunnat bidra med

sådan information.

För inköp av läkemedel och vaccin har varje

landsting/region ett självständigt ansvar.

Socialstyrelsen har i handlingsplanen fört

resonemang om att en sådan decentraliserad ordning

under en pandemi skulle riskera att försämra

tillgången till vacciner och att Sverige skulle ha

en större möjlighet att vara med i fördelningen av

ett pandemiskt vaccin om en samordning av

upphandlingen skedde. Enligt vad utskottet inhämtat

sker för närvarande ett beredningsarbete inom

Regeringskansliet i denna del. Målsättningen måste

främst vara att riskgrupper skyddas mot influensan

genom vaccination. Enligt de uppgifter utskottet

kunnat ta del av kan dock inget vaccin börja

framställas förrän man vet hur viruset ser ut,

vilket man vet först när en epidemi brutit ut.

Därefter tar det tre till sex månader att framställa

vaccinet, och sedan ytterligare en tid för fortsatt

produktion och distribuering. I början av en epidemi

kan därför förutses en brist på vaccin, inte bara i

Sverige utan i hela världen. Av detta skäl och i

väntan på att tillräckligt med vaccin produceras

blir det således nödvändigt att göra en

prioritering. Utskottet avstår från att i nuläget ha

några detaljerade synpunkter på hur en sådan

prioritering skulle kunna göras.

Internationellt samarbete

Ett omfattande internationellt samarbete är av vikt

för att rätt hantera hiv/aids och andra globala

smittor som utgör allvarliga hot mot den globala

folkhälsan inför framtiden. Utskottet anser att

t.ex. sars var ett exempel där internationellt

samarbete på bred front visat sig värdefullt. På

dryga två månader lyckades forskarvärlden, i ett

samarbete som drevs av WHO, i detalj beskriva den

nya sjukdomen, dess klinik, smittvägar och

epidemiologi samt identifiera ett helt nytt

smittämne. Också ett ökat samarbete på nationell

nivå inom Regeringskansliet, inom riksdagen och

mellan olika berörda myndigheter är av stor vikt.

Sammansatta utskottet har tidigare i betänkandet

lyft fram hur värdefullt interparlamentariskt

samarbete kan vara i dessa frågor. I genomförandet

av de många långtgående och viktiga förslag som

t.ex. arbetats fram på toppmöten och FN-konferenser

har, enligt utskottets mening, nationella parlament

och parlamentariker en viktig uppgift. Nationella

parlamentariker utgör den direkta länken mellan

väljarna och dem som på olika nivåer - lokalt,

regionalt, nationellt och internationellt - har att

svara för genomförandearbetet.

Mot bakgrund av det ovan anförda och med beaktande

av att många av de synpunkter som framförs

motionsledes får anses tillgodosedda finner

utskottet att motion 2004/05:U283 (kd) yrkande 4 och

motion 2004/05:So539 (s) kan avstyrkas.

**FOOTNOTES**

[14]: Prop. 2004/05:1, utgiftsområde 9, anslag

14:1, bet. 2004/05:SoU1.

[15]: Jfr Socialutskottets yttrande

2004/05:SoU1y.

[16]: Nationella kvalitetsgranskningar 1999,

Skolverkets rapport nr. 180.

[17]: Sex- och samlevnadsundervisning i landets

lärarutbildningar. Intervjuer med skolledningar

och lärarkandidater 1996. Folkhälsoinstitutet

1997:21.

[18]: Prop. 1987/88:79; bet. 1987/88:SoU10;

prop. 2002/03:35; bet. 2002/03:SoU7.

[19]: Punkterna 5-7 i rapportens förslag.

[20]: SRHR står för Sexuell och reproduktiv

hälsa och rättigheter.

[21]: Svar på frågorna 2004/05:831 om Unicefs uppdrag och

sexualupplysning och 852 om Sveriges arbete i Unicef.

[22]: "3 by 5"-initiativet står för "Treat Three Million

People Living With HIV/AIDS by 2005".

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2004/05:U283 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige bör

initiera, nationellt och inom ramen för det

internationella samfundet, särskilda satsningar

och upprättandet av nationella handlingsprogram

för att förbättra situationen för barn drabbade av

aids.

2004/05:So539 av Börje Vestlund m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om en ny hivpolitik.

Motionerna

I Kristdemokraternas kommittémotion 2004/05:U283

(kd) yrkande 4, anförs att Sverige, nationellt och

inom ramen för det internationella samfundet, bör

initiera särskilda satsningar och upprättande av

nationella handlingsprogram för att förbättra

situationen för barn drabbade av aids. I den

enskilda motionen 2004/05:So539 (s) begärs att en ny

hivpolitik formuleras. Motionärerna anser bl.a. att

preventionsarbetet måste sättas i fokus i denna

politik och att politiken måste ta sikte på att öka

informationen till riskgrupperna och till ungdomar.

Motionärerna pekar vidare på svårigheten att nå

olika grupper, t.ex. invandrare. I motionen lyfts

också frivilligorganisationernas centrala roll fram

för att nå specifika målgrupper, även om

Folkhälsoinstitutet fortfarande bör vara en viktig

aktör bland flera som även fortsättningsvis bör

arbeta med hiv- och aidsfrågor. Dessutom behövs

metodutveckling baserad på modern internationell

forskning för att utveckla arbetet med

informationskampanjer.

**FOOTNOTES**

[1]: Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset arbetar

sedan 1986 förebyggande och stödjande med hiv och

aids genom utbildningsverksamhet, den nationella

telefonrådgivningen Aidsjouren samt stöd för

hivpositiva, aidssjuka och närstående. Stiftelsen

arbetar både nationellt och internationellt.

Noaks Ark-föreningar finns också i Luleå, Gävle,

Växjö, Visby, Helsingborg och Malmö. Noaks Ark-

föreningarna i Sverige samarbetar i nätverket

Riksförbundet Noaks Ark (RNA).

Bakgrund

Hiv/aids

Enligt Unaids[2] levde 39,4 miljoner personer med

hiv/aids år 2004 (varav 2,2 miljoner barn under 15

år).[3] Under året smittades 4,9 miljoner personer

med hiv (640 000 barn under 15 år) och 3,1 miljoner

personer dog av aids (510 000 barn under 15 år).

Antalet personer som lever med hiv/aids har ökat i

alla regioner, jämfört med för två år sedan. Den

snabbaste ökningen har skett i östra Asien,

Östeuropa och Centralasien. I östra Asien är det

Kina som främst bidragit till den snabba ökningen,

och i Östeuropa är det Ukraina och Ryssland.

Afrika söder om Sahara är fortfarande den värst

drabbade regionen. Nästan två tredjedelar av alla

som lever med hiv/aids bor i Afrika söder om Sahara.

Bland kvinnorna är andelen mer än tre fjärdedelar.

Epidemin i Afrika söder om Sahara verkar allmänt ha

stabiliserats med en genomsnittlig förekomst av hiv

på 7,4 % av befolkningen. Näst störst förekomst av

hivsmittade finns i Karibien med i snitt 2 %

smittade i fem av länderna.

Spridningen av hivinfektion i Sverige har, i ett

internationellt perspektiv, kunnat hållas på en låg

nivå. Antalet hivfall i Sverige ligger fortfarande

lågt. Totalt har 6 305 personer anmälts som smittade

med hivinfektion sedan 1985 (4 586 män och 1 719

kvinnor).

Under de senaste två åren har dock den positiva

utvecklingen som innan präglade det tidigare 1990-

talet upphört. Under det första halvåret 2004

anmäldes 216 fall av hivinfektion (131 män och 85

kvinnor), vilket är en ökning jämfört med samma tid

år 2003. Under första halvåret 2004 rapporterades

129 heterosexuellt smittade (60 män och 69 kvinnor).

En ökning ses framför allt bland personer som

smittats före ankomst till Sverige. Under det första

halvåret 2004 anmäldes 94 personer i denna grupp,

jämfört med 41 fall/halvår den senaste

femårsperioden.

Antalet heterosexuellt smittade i Sverige samt

bosatta i Sverige som smittats under utlandsvistelse

har varit relativt oförändrat de senaste åren med ca

15 anmälda hivfall per grupp och halvår. Antalet

anmälda fall av hiv där sex mellan män angivits som

smittväg har också legat relativt stabilt de senaste

åren. Under första halvåret 2004 anmäldes 37

personer jämfört med i genomsnitt 31 fall/halvår den

senaste femårsperioden. Omkring 40 % av dem uppgav

att de smittats i Sverige. Elva personer har

smittats via intravenöst missbruk. Sju av dem uppger

att de smittats i Sverige. Under året rapporterades

7 fall av mor- och barnsmitta. Samtliga var smittade

före ankomsten till Sverige. För 32 personer anmälda

under första halvåret saknas uppgift om smittväg.

En närmare analys av anmälningarna visar att den

största ökningen skett bland nyanlända hetero-

sexuella personer från högendemiska områden.

Flertalet var smittade redan före sin ankomst till

Sverige. Den inhemska spridningen av hivinfektion

har däremot inte ökat. Tillgången till antiviral

behandling medför att antalet fall av aids

fortsätter att ligga lågt liksom antalet individer

som avlider av hiv/aids.

Tuberkulos

Tuberkulos är en av de mest spridda

infektionssjukdomarna i världen. Beräkningar visar

att cirka två miljarder människor är bärare av den

bakterie som orsakar tuberkulos. Varje år insjuknar

minst nio miljoner människor i aktiv tuberkulos och

omkring två miljoner människor dör. Den absoluta

merparten, av fallen 80 %, finns i tredje världen.

Globalt är tuberkulos en sjukdom som drabbar många

barn och yngre vuxna.

Förekomst av tuberkulos är tydligt kopplad till

utvecklingsnivån i ett land. Bristande hygien,

trångboddhet och undernäring innebär gynnsamma

förutsättningar för sjukdomen.

Från global hälsosynpunkt, men också med tydlig

koppling till Sverige, har särskilt tre

utvecklingstendenser ingett oro. Sjukdomen har, för

det första, under senare år fått förnyad aktualitet

genom den nära koppling till hiv och aids som

tuberkulos har genom att hiv och aids ökar

mottagligheten och därmed bidrar till en ökad

spridningsrisk. Personer med kraftigt nedsatt

immunförsvar, t.ex. på grund av hiv, som utsätts för

tuberkulossmitta kan riskera ett snabbt

sjukdomsförlopp och allvarlig sjukdomsutveckling.

Dessa personer reaktiverar också lättare en latent

infektion. För det andra inger uppkomsten av

bakteriestammar som är resistenta mot

tuberkulosläkemedel oro. För det tredje har en klart

ökad förekomst av tuberkulos identifierats i många

länder, t.ex. i det forna Sovjetunionen.

Sedan många decennier har tuberkulos minskat i

Sverige. Under åren 2000-2003 rapporterades omkring

420 nya tuberkulosfall per år varav ca 300 fall

rapporterades i den utrikes födda befolkningen.

Genom BCG-vaccination[4] har i Sverige små barn

skyddats mot den primära tuberkulosform som

uppträder i nära anslutning till

infektionstillfället och företrädesvis drabbar barn

och ungdomar. Vaccinationsskyddet mot postprimär

tuberkulos, vilket är den vanligaste formen av

tuberkulos, är mer omdiskuterat. Postprimär

tuberkulos kan uppträda många år efter en

primärinfektion och angriper vanligtvis lungorna,

även om också bl.a. njurar, skelett, hud, binjurar

och tarm kan drabbas.

I Sverige har vi i dag inte allmän vaccination mot

tuberkulos.[5] Sjukdomen hålls i stället under

kontroll med effektiv diagnostisering och s.k.

riktad vaccination, vilket innebär att barn med ökad

risk att bli smittade erbjuds vaccinering. Det

gäller i främst invandrarfamiljer från länder med

hög tuberkulosförekomst samt svenska barn med

planerad längre vistelse i ett sådant land.

Fågelinfluensa och pandemier

Smittskyddsinstitutet räknar med att det uppstår tre

fyra pandemier, vilka sprider sig över hela världen

och som drabbar en stor andel av befolkningen, per

århundrade. Svåra pandemier under 1900-talet var

spanska sjukan (1918-1919), asiaten 1957-1958 och

hongkonginfluensan (1968-1969).

Fåglar (främst andfåglar) är den naturliga värden

för influensavirus, som sedan gradvis utvecklats

till att bli bättre anpassade till flera andra

djurarter, såsom gris och människa. Den

fågelinfluensa som under långa tider har drabbat

fjäderfäbesättningar i olika delar av världen hårt

har på senare år också visat sig kunna överföras

direkt till människa.

Fågelinfluensa orsakas av influensa A. De under

främst 2003 och 2005 pågående utbrotten i Asien

orsakas främst av influensa A/H5N1, även om en

mildare H5N2-variant rapporterats från Taiwan. Fram

till år 1997, då fågelinfluensa (H5N1) rapporterades

hos 18 personer i Hongkong, trodde man inte att

fågelinfluensavirus kunde smitta från fågel till

människa. Det från januari 2005 pågående utbrottet i

stora delar av Ostasien är det femte kända utbrottet

med överföring till människa. Fyra av dessa (H5N1

och H9N2) har konstaterats i Hongkong (sammanlagt 23

sjuka). Våren 2003 drabbades Nederländerna av ett

större utbrott (H7N7) där 83 människor insjuknade.

Människor smittas vid nära kontakt med sjuka

fåglar eller deras avföring. I länder med pågående

utbrott av fågelinfluensa bör man därför undvika

direktkontakt med fåglar och fågelspillning.

Smittskyddsinstitutet rekommenderar noggrann

handhygien, i synnerhet efter kontakt med djur. Även

om influensavirus kan förekomma i slaktkroppar och

ägg från sjuka fåglar finns det inte något som tyder

på att smitta kan drabba människa via smittade

livsmedel. Att djupfrysa mat påverkar inte viruset,

men upphettning av fågelkött och ägg till 70 grader

är ett effektivt sätt att avdöda influensavirus.

Importrestriktioner rörande kyckling från drabbade

områden har tillkommit för att förhindra att smittan

förs vidare till svenska fågelbesättningar och inte

av folkhälsoskäl. Jordbruksverket rekommenderar

personer som varit i kontakt med fjäderfän eller

andra fåglar i områden med utbrott av fågelinfluensa

att inte besöka svenska fjäderfäbesättningar de

närmaste dagarna efter hemkomsten.

Något vaccin avsett för människa finns för

närvarande inte mot fågelinfluensa. Det finns inte

några säkra belägg för att sjukdomen kan överföras

direkt från människa till människa. Att det inom en

familj i Thailand i september 2004 upptäcktes en

möjlig överföring av smitta från människa till

människa har av Världshälsoorganisationen (WHO)[6]

inte kunnat verifieras som en smitta från människa

till människa och betraktats därför som en begränsad

och isolerad företeelse.

Enligt Smittskyddsinstitutet är det största hotet

mot människors hälsa inte fågelinfluensan i sig,

utan möjligheten att den skall ge upphov till en

helt ny influensavariant med förmåga till snabb

global spridning bland människa. Normalt ändras

arvsmassan i de influensa A-stammar som drabbar

människor varje år. Det gör att vaccinering måste

upprepas inför varje ny influensasäsong.

Två helt olika influensavirus kan dock slå sig

samman och bilda en helt ny variant, vilket skett

vid de två senaste globala världsepidemierna

(pandemierna) asiaten 1957-1958 (influensa A/H2N2)

och hongkonginfluensan 1968-1969 (influensa A/H3N2).

Tidigare har man ansett att detta skett genom att

gris blivit infekterad med både humant virus och

fågelvirus som blandats till en ny variant. I och

med att fågelinfluensa visat sig kunna överföras

direkt till människa finns nu också förutsättningar

för att en person samtidigt kan bli smittad av ett

humant influensavirus och fågelinfluensa. I ett

värsta scenario skulle ett helt nytt virus med hög

dödlighet hos människa och effektiv förmåga till

smittspridning kunna uppstå. Något sådant virus har

dock inte upptäckts.

Svår akut respiratorisk sjukdom

(sars)

I februari 2003 rapporterades om ett utbrott av "atypisk

pneumoni" i den kinesiska Guangdongprovinsen. Enligt

rapporterna insjuknade, från november 2002 till

februari 2003, 305 personer, av vilka 105 var

sjukvårdsanställda. Fem personer uppgavs ha avlidit

i sjukdomen. Orsaken till utbrottet var oklar. Det

stod dock tidigt klart att utbrottet inte orsakats

av den "fågelinfluensa" som samma vinter givit

upphov till utbrott i såväl Guangdong som

närliggande Hongkong. Under veckorna som följde

spred sig viruset på flera ställen i Asien och

Kanada, och spridda fall rapporterades från ett

växande antal länder.

Den tidigare okända infektionssjukdomen fick

benämningen svår akut respiratorisk sjukdom (sars).

Fram till mitten av juni 2003 rapporterade WHO 8 100

fall, varav 774 hade dödlig utgång. Även om

sannolika fall uppträdde i ett drygt dussintal

länder rapporterades lokal smittspridning endast

från Kina, Hongkong, Vietnam, Singapore, Kanada och

Taiwan.

De senaste rapporterna om utbrott av sars

härstammar från Kina (nio fall) i april/maj 2004.

Det första fallet i detta utbrott gällde en virolog.

Såväl kinesiska myndigheter som WHO fann efter

utredning att laboratoriet var den troliga

smittkällan. WHO uppmanade alla medlemsstater att se

detta utbrott som skäl till att se över rutiner för

biosäkerhet vid de institutioner och laboratorier

som arbetar med sars-CoV.[7]

Sjukdomen överförs vid tät kontakt mellan

virusutsöndrande sjuk person och andra människor i

dennes omgivning. Den tidiga rädslan för luftburen

smitta visade sig obefogad. De som insjuknat har i

mycket hög utsträckning varit sjukhuspersonal som

direkt vårdat sarspatienter eller familjekontakter

till dessa. Det finns inget som tyder på att

personer som bär på smittan utan att ha några

symptom sprider sjukdomen vidare. Inkubationstiden

är vanligen två till fem (upp till 10) dagar.

Huvudsymtomet vid sars är feber, som inte sällan

dyker upp en till två dagar före de första

luftvägssymtomen med hosta och andfåddhet. Andra

vanliga tidiga symtom är aptitlöshet, muskelvärk och

huvudvärk.

Det finns inte någon effektiv specifik terapi utan

behandlingen inriktas på symtomlindring. Mellan 15

och 20 % av patienterna kräver intensivvård och

respiratorbehandling. Barn får i regel ett mildare

sjukdomsförlopp. Dödligheten är hög (över 50 %)

bland äldre patienter och hos personer med svåra

underliggande sjukdomar, men mycket låg bland yngre,

tidigare friska personer.

De förebyggande åtgärderna är inriktade på att

undvika att smitta förs in i landet, tidig upptäckt

av misstänkta fall, snabb diagnostik och ett säkert

handhavande av patienter och prover.

Sars blev i maj 2003 klassad som samhällsfarlig

sjukdom i den då gällande smittskyddslagen.[8] I

oktober 2004 fattades beslut om att

smittskyddsläkare vid risk för spridning av en

samhällsfarlig sjukdom får besluta att den som har

eller kan antas ha varit utsatt för smitta av

sjukdomen skall hållas i karantän.[9] I samband med

den globala sarsbekämpningen har WHO fått en ny och

förstärkt roll som samordnare av internationellt

smittskydd. WHO har också fått mandat att kunna

agera även på uppgifter om utbrott som ännu inte

officiellt bekräftats av enskilda länders

regeringar.

**FOOTNOTES**

[2]: The Joint United Nations Programme on

HIV/AIDS.

[3]: Unaids, som inom FN samordnar arbetet mot

hiv och aids och samlar resurser från nio andra

FN-organ, har som uppdrag att följa epidemins

utveckling. Som ett led i detta arbete ger

Unaids, tillsammans med WHO, årligen ut skriften

AIDS Epidemic Update. Informationen i detta

avsnitt har, med hjälp från riksdagens

utredningstjänst, i huvudsak hämtats ur den

senaste utgåvan (december 2004). Det bör noteras

att det inte finns någon exakt mätmetod.

Uppgifterna om antal hivsmittade baseras i de

flesta fall på antaganden och tillgängliga data.

Uppgifterna i AIDS Epidemic Update baseras

främst på två mätmetoder. Den ena inriktar sig

på undersökningar av gravida kvinnor vid deras

besök på mödravårdskliniker och bygger på

antagandet att förekomsten av hiv är ungefär

lika utbredd bland befolkningen i stort som hos

gravida kvinnor i reproduktiv ålder. Det finns

dock en del brister med detta sätt att mäta.

Lokala epidemier syns inte alltid i denna typ av

mätningar, då undersökningar endast görs vid ett

fåtal utvalda kliniker. Den andra mätmetoden

förlitar sig på befolkningsundersökningar i

vilka ett frivilligt hivtest ingår. Dessa

undersökningar ger en bättre bild av situationen

för män och icke-gravida kvinnor och täcker

också in landsbygden på ett bättre sätt. En

brist är dock det bortfall som uppstår då en del

personer inte vill testa sig eller är

frånvarande vid undersökningstillfället.

[4]: BCG står för Bacillus Calmette-Guérin.

[5]: Det svenska barnvaccinationsprogrammet

utgörs av rekommendationer från Socialstyrelsen.

Rekommendationerna i vaccinationsprogrammet är

nationella, men det är landsting (vaccinationer

inom barnhälsovården) och kommuner

(vaccinationer inom skolhälsovården) som fattar

beslut om att följa rekommendationerna och som

ansvarar för att programmet genomförs. De

barnvacciner som erbjuds till alla barn inom

barnhälsovård och skola ger skydd mot 8

sjukdomar: polio, difteri, stelkramp, kikhosta,

infektioner orsakade av Haemophilus influenzae

typ B, mässling, påssjuka och röda hund.

[6]: World Health Organization.

[7]: Det nya smittämnet, ett tidigare okänt

coronavirus (sars-CoV) har med säkerhet kunnat

knytas till den nya sjukdomen. Genetiska studier

har visat att sars-CoV på avgörande punkter

skiljer sig från de tre tidigare kända

coronavirusgrupperna, vilka hos människa normalt

ger upphov till banala övre luftvägsinfektioner.

Mycket talar för att sars-CoV först nått

människan från en hittills okänd smittreservoar

bland vilda djur. De stora matmarknader med vilda

djur som på senare år vuxit upp i södra Kina ger

goda förutsättningar för överföring av smittämnen

från djur till människa.

[8]: Prop. 2002/03:131, Svår akut respiratorisk

sjukdom (sars), bet. 2002/03:SoU20, rskr.

2002/03:232.

[9]: Prop. 2003/04:158, Extraordinära

smittskyddsåtgärder, bet. 2004/05:SoU5, rskr.

2004/05:25.

Sverige

Smittskydd

I Sverige har Smittskyddsinstitutet (SMI) som

central expertmyndighet uppgift att bevaka det

epidemiologiska läget i fråga om smittsamma

sjukdomar bland människor och främja skyddet mot

sådana sjukdomar.

En ny smittskyddslag (2004:168) gäller i Sverige

sedan den 1 juli 2004 (bet. 2003/04:SoU6 rskr.

2003/04:178). Lagen ger samhället möjlighet att

vidta åtgärder för att skydda befolkningen från

smittsamma sjukdomar. Lagen syftar till att skapa en

bättre balans mellan befolkningens behov av skydd

och den smittades integritet och rättssäkerhet. Den

nya smittskyddslagen omfattar alla sjukdomar som kan

överföras till eller mellan människor och som inte

endast är ett ringa hot mot människors hälsa.

Riksdagen har också ställt sig bakom förslag från

regeringen om komplettering av smittskyddslagen med

vissa bestämmelser om extraordinära

smittskyddsåtgärder (bet. 2004/05:SoU5). Dessa

bestämmelser gäller fr.o.m. 1 januari, 2005.

Hivförebyggande arbete

Statens folkhälsoinstitut ansvarar i Sverige för

insatser mot hiv/aids. I arbetet förväntas

Folkhälsoinstitutet samverka med Smittskydds-

institutet, Socialstyrelsen, smittskyddsläkarna,

samt Sveriges kommuner och landsting/regioner och

stimulera till regionala och lokala aktiviteter.

Från anslaget lämnas de största stöden till Noaks

Ark-Röda Korset, Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande (RFSL) och Riksförbundet för

sexuell upplysning (RFSU). Ekonomiskt stöd lämnas

även direkt till de hivsmittades

frivilligorganisationer på riksnivå.

Enligt Nationella uppföljningsplanen för hiv/STI-

prevention 2000-2005 är en grundläggande målsättning

att alla - oavsett kön, etnisk tillhörighet och

sexuell läggning - har rätt till kunskap om hur man

skyddar sig mot hiv/STI.[10] Därutöver skall

förutsättningar ges så att kunskapen kan användas

för att skydda sig själv och andra mot att bli

smittade. Stigmatisering och diskriminering på grund

av hiv/STI skall också förebyggas och motverkas. I

det förebyggande arbetet kring hiv/STI är den

gemensamma riskfaktorn osäker sex. Mycket av arbetet

med att förebygga hiv/STI respektive oönskade

graviditeter sammanfaller. Folkhälsoarbete kring

hiv/STI innebär ett hälsofrämjande arbete med

sexualitet och samlevnad i ett brett perspektiv och

med beaktande av att vissa personer är mer

riskutsatta än andra och kan samverka till att

vidmakthålla en smittspridning inom en grupp. Frågor

om sex och samlevnad kan också samvariera med andra

beteenden som rökning och berusning.

Regeringen beslutade år 2002 att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att göra en samlad

översyn av samhällets insatser mot hiv/aids (dir.

2002:68). Den särskilde utredaren avgav i februari

2004 betänkande SOU 2004:13 (Samhällets insatser mot

hiv/STI - att möta förändring), vilket under år 2004

varit föremål för remissbehandling. Inom

Regeringskansliet pågår för närvarande ett

beredningsarbete.

Beredskap mot pandemier

Sverige är inte det enda land som utarbetat

handlingsplaner för en nationell beredskap vad

gäller ett eventuellt utbrott av stora epidemier.

Länder som Tjeckien, Ungern, Irland, Nederländerna,

Norge, Slovakien, Schweiz och Storbritannien har

redan utarbetat sådana handlingsplaner.

Socialstyrelsen presenterade i februari 2005, i

samarbete med andra statliga myndigheter, en

handlingsplan i syfte att ytterligare förbättra den

svenska beredskapen för en världsomfattande

influensapandemi och i handlingsplanen beskriva hur

en sådan kan hanteras av olika delar av samhället.

Enligt uppgifter från Socialstyrelsen är arbetet i

samband med de årliga influensaepidemierna inriktat

på att vaccinera de grupper som är mest utsatta. För

fågelinfluensan i Sydostasien sker arbetet främst

internationellt och är fokuserat på att hindra

spridning till fåglar i fler områden och länder samt

på att noga övervaka de mänskliga fall som drabbas.

Hotet om en ny influensapandemi, det vill säga en

snabb spridning över världen av en influensatyp som

drabbar stora delar av befolkningen, motiverar en

mycket komplex beredskap där stora delar av

samhället kommer att vara inblandat.

Handlingsplanen, som Socialstyrelsen utarbetat i

samarbete med Krisberedskapsmyndigheten,

Smittskyddsinstitutet och Läkemedelsverket, syftar

till att förbättra beredskapen och beskriva hur en

pandemi kan hanteras av olika delar av samhället.

Handlingsplanen har arbetats fram under en lång tid,

och på flera områden måste arbetet, enligt

Socialstyrelsen, fortsätta. Det gäller t.ex. arbetet

med att förbättra våra möjligheter att få tillgång

till vaccin, utarbeta strategier för hur vi bäst

skall använda antivirala läkemedel m.m.

**FOOTNOTES**

[10]: STI står för sexuellt överförbara

infektioner (STD står för engelskans sexually

transmitted infections/diseases).

Europeiska unionen

Smittskydd

År 1998 beslutade Europeiska rådet och

Europaparlamentet att inrätta ett nätverk för

övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar.

Nätverket skall göra det lättare för länderna att

utbyta information om nya sjukdomsutbrott och om vad

respektive land gör för att skydda befolkningen.

Nätverket skall också främja ytterligare samarbete

mellan medlemsländerna, t.ex. när det gäller

nationella övervakningssystem. Ett antal

undernätverk har inrättas för att kontinuerligt

utbyta information om utbrott av olika sjukdomar.

I december 2003 beslutade Europeiska rådet att

EU:s nya centrum för förebyggande och kontroll av

sjukdomar (European Centre for Disease Prevention

and Control, ECDC) skall placeras i Sverige.

Myndighetens huvuduppgifter skall vara

epidemiologisk övervakning, tidig varning och tidiga

åtgärder, vetenskapliga yttranden, teknisk assistans

till medlemsstaterna och tredjeland samt stöd och

utveckling för EU-beredskap vid hälsohot.

Myndigheten, som kommer att ligga i Stockholms län,

beräknas vara fullt utbyggt efter 3-5 år och kommer

att ha en personalstyrka på omkring 100 personer,

finansierade via myndighetens reguljära budget.

Zsuzsanna Jakab har utsetts till den nya

smittskyddsmyndighetens första chef.

Hivförebyggande arbete

Siffror som nyligen publicerades av Unaids visar att

antalet nyinfekterade ökar i de 25 EU-länderna och

dess grannländer. Vissa av de nya EU-länderna och

länderna närmast öster om Europeiska unionen har,

räknat per invånare, den snabbaste tillväxttakten i

världen av nya hiv/aids-fall. Man kan även se en

förändring i smittmönstren. Även om sexuellt

överförd smitta fortsätter att dominera i delar av

Europa så kan den snabba tillväxttakten på många

håll härledas till intravenöst missbruk.

I februari 2004 stod det irländska

ordförandeskapet värd för en ministerkonferens i

Dublin med syfte att öka uppmärksamheten kring den

förvärrade situationen. I konferensen, som

organiserades i samarbete med Unaids, FN:s barnfond

(Unicef)[11] och WHO deltog regeringsrepresentanter

från Europa och Centralasien samt representanter

från EU-kommissionen, Europarådet och

frivilligorganisationer. Konferensen antog den s.k.

Dublindeklarationen.

I juni 2004 efterlyste Europeiska rådet en

uppföljning av Dublinkonferensen, och den 8

september samma år antog kommissionen ett

arbetspapper, Coordinated and Integrated Approach to

Combat HIV/AIDS in the European Union and in its

Neighbourhood, som innehåller ett antal konkreta

punkter för kommissionen att åtgärda före utgången

av år 2005, då ett nytt policy-dokument skall antas.

Litauens regering organiserade, tillsammans med

EU-kommissionen, en uppföljande ministerkonferens,

Europe and HIV/AIDS: New Challenges'' New

Opportunities, i Vilnius den 16-17 september 2004

för hälsoministrar, forskare och andra berörda från

EU och EU:s östra grannländer. Målet med konferensen

var att uppnå samförstånd och förbättra samarbetet

kring bekämpningen av hiv/aids. Ytterligare åtgärder

inom det förebyggande arbetet, såsom tillgång till

behandling till rimligt pris i de fattigare länderna

samt bättre koordination av nationella strategier

och åtgärder för utveckling av nya mediciner och

vacciner, efterfrågades. Konferensen antog en

deklaration med åtaganden om åtgärder från de

deltagande ländernas sida. Deklarationen bygger på

det åtgärdspaket som kommissionen tidigare lagt fram

I april 2004 etablerade generaldirektoratet för

hälsa och konsumentskydd en specialistgrupp kallad

HIV/AIDS Task Force, med expertis från olika enheter

inom direktoratet. Arbetsgruppens roll är att

samordna hiv/aids-verksamhet inom direktoratet och

att samordna genomförandet av kommissionens

arbetspapper Coordinated and Integrated Approach to

Combat HIV/AIDS in the European Union and in its

Neighbourhood. Samtidigt inrättades Inter-service

group on HIV/AIDS in Europe, som är ett forum för

samordning och samarbete mellan olika berörda

generaldirektorat. För närvarande är 14

generaldirektorat representerade i gruppen.

En tankesmedja - HIV/AIDS Think Tank - för att

följa utvecklingen på området och för att utgöra ett

forum för utbyte av information mellan kommissionen,

medlemsstaterna, kandidatländerna samt EEA-länderna

har inrättats. Gruppen koordineras av

generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd.

Beredskap mot pandemier

Behovet av ökad samverkan i frågor som rör beredskap

mot pandemisk spridning av influensa har

återkommande diskuterats på rådsmötena inom

Europeiska unionen under senare tid. Under år 2004

har man bl.a. kommit överens om att utvidga

Hälsosäkerhetskommitténs mandat till att även

omfatta frågor som rör influensapandemiberedskap.

EU-kommissionen beslutade i april 2004 om en ny

plan för att hantera uppkommande pandemier

(Community Influenza Pandemic Preparedness and

Response Planning). Denna plan drar upp riktlinjer

för medlemsstaternas och EU:s beredskap och roller

vid en större pandemi. EU har redan ett

varningssystem, Early Warning and Response System,

som skall bevaka större influensaepidemier, och det

finns även en planeringsgrupp, Public Health

Preparedness and Response Planning Group. som skall

koordinera medlemsstaternas planer inför epidemier.

Det finns också planer på att inrätta särskilda

referenslaboratorier för influensa inom EU och

planer på speciella team som skall arbeta vid

eventuella utbrott av influensa, outbreak assistance

teams.

**FOOTNOTES**

[11]: United Nations Children''s Fund.

Hiv/aids i utvecklingssamarbetet

Sveriges utvecklingssamarbete

Regeringen godkände år 1999 den svenska strategin -

att investera för framtida generationer - för

hiv/aids i internationellt utvecklingssamarbete.

Strategin utarbetades gemensamt av Sida och

Utrikesdepartementet (UD). Efter att strategin

godkänts av regeringen beslutade Sida att stärka

arbetet kring hiv/aids. Den svenska strategin för

hiv/aids i utvecklingssamarbetet tar sin

utgångspunkt i att hiv/aids och dess implikationer

utgör ett allvarligt utvecklingsproblem som hämmar

både den sociala och ekonomiska utvecklingen i de

värst drabbade länderna. Strategin pekar på vikten

av att betrakta hiv/aids som ett övergripande hot

mot utveckling generellt - snarare än enbart ett

isolerat hälsoproblem.

I Regeringskansliet finns sedan år 2003 en

särskild hiv/aids-ambassadör som kontinuerligt

arbetar för en förbättrad samordning av det svenska

och internationella hiv/aids-arbetet.

Det svenska initiativet har uppmärksammats

internationellt och även följts av liknande

befattningar i Belgien, Frankrike, Nederländerna och

USA. Hiv/aids-ambassadören har haft ett nära

samarbete med både statliga och icke-statliga

aktörer, i såväl Sverige som internationellt. Ett

särskilt nära samarbete sker löpande med Sida, i

Stockholm och i fält. Det sker främst genom de

hiv/aids-sekretariat Sida upprättat i Stockholm och

i Lusaka. På departements- och myndighetsnivå har

kontakter etablerats med övriga delar av det

offentliga Sverige. Hiv/aids-ambassadören har också

nära kontakter med multilaterala organisationer,

främst i Genève och New York, och med enskilda

länders regeringar. På det icke-statliga området har

också nära kontakter etablerats. I Sverige kan

kontakter och samarbete med bl.a. Röda Korset, RFSU,

utrikespolitiska föreningar, Läkare utan Gränser,

Afrikagrupperna och Noaks Ark samt ett större antal

kyrkor och samfund nämnas.

Den svenske hiv/aids-ambassadören har även

inbjudits att delta i, och medverka på, många

internationella möten, bl.a. den stora hiv/aids-

konferensen i Bangkok, sommaren 2004. Detsamma

gäller möten om kopplingen mellan sexuell och

reproduktiv hälsa och rättigheter, bland annat möten

i anslutning till uppföljningen av konferensen om

befolkning och utveckling, Kairo 1994.

Sida har en resursgrupp bestående av tre team: ett

hiv/aids-sekretariat i Stockholm (från 2002), ett

team i Afrika i Lusaka/Zambia (från 2000), och ett

team i Asien i New Delhi/Indien (från 2003). De tre

teamen har ett nära samarbete. Målet för

resursgruppen är att åstadkomma ett brett

förhållningssätt till hiv/aids-problematiken och

integrera den i Sidas processer och projekt. Vidare

syftar resursgruppens arbete till att frågan skall

återspeglas i dialogen med samarbetspartner och

internationella organisationer.

Resursgruppens uppgift är främst att ge råd och

stöd samt förmedla kunskap till Sidas enheter och

avdelningar i Stockholm samt till ambassaderna i de

olika regionerna.

Sekretariatet har en rådgivande,

kunskapsförmedlande och omvärldsbevakande roll. Det

handlägger däremot inte insatser utan arbetar med

att höja kompetensen bland personal vid Sida och på

ambassaderna, genom bl.a. utbildningar om hiv/aids-

problematiken inom specifika sektorer. Sekretariatet

arbetar också med att säkerställa att hiv/aids

integreras i landstrategier och projektcykeln.

Hiv/aids-teamet för Afrika har hela Afrika som

sitt verksamhetsfält och samarbetar med ett tiotal

svenska ambassader i regionen. Sedan år 2001

samarbetar Sida och Norges motsvarighet, Norad[12],

kring hiv/aids-frågor, vilket innebär att hiv/aids-

teamet även stöder de norska ambassaderna i Afrika.

Förutom att stödja de svenska och norska

ambassaderna i regionen har teamet till uppgift att

vara med i beredning av och ge finansiellt stöd till

regionala projekt, följa upp de aktiviteter som

bedrivs i regionen samt identifiera specifika

sakområden i behov av forskningsinsatser.

Sedan år 2003 finns en funktion som regional

hiv/aids-handläggare på Sveriges ambassad i New

Delhi, Indien, med uppgift att ge stöd och

information till ambassaderna i Indien, Bangladesh

och Sri Lanka i deras arbeta med att integrera

hiv/aids i program och projekt. I funktionen ingår

även att identifiera regionala projekt som Sida kan

vara med och stödja.

Europeiska unionens

utvecklingssamarbete

EU har en handlingsplan - Accelerated action on

HIV/AIDS, malaria and TB in the context of poverty

reduction - som gäller åren 2001-2006 om påskyndade

insatser mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som

ett led i fattigdomsbekämpningen. Enligt planen ska

åtgärder vidtas för att förbättra verkningarna av

befintliga åtgärder, göra viktiga läkemedel

ekonomiskt mer överkomliga samt uppmuntra forskning

och utveckling av läkemedel mot hiv/aids, malaria

och tuberkulos. I februari 2003 antogs en

uppdatering av handlingsprogrammet från år 2001. I

denna rapport bekräftades vikten av en omfattande

och sammanhängande strategi.

År 2002 var EU involverat i skapandet av den

globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria. EU

(kommissionen och de 25 medlemsländerna) är fondens

största givare och står för mer än hälften (55 %) av

de utlovade bidragen till år 2007.

Våren 2003 antogs lagstiftning tänkt att uppmuntra

läkemedelsbolagen att göra sina produkter

tillgängliga för utvecklingsländer till priser nära

produktionskostnaden, bl.a. genom att förhindra

återimport av de prisnedsatta läkemedlen till

Europa.[13] Även inom WTO har EU tagit initiativ för

att få fram billiga läkemedel till

utvecklingsländer. EU arbetar också för att få bort

tullar, skatter samt import-, distributions- och

registreringsavgifter i de länder som importerar

läkemedlen.

Den 15 juli 2003 antogs Europaparlamentets och

rådets förordning (EG 1568/2003) om stöd för att

bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids,

malaria och tuberkulos) i utvecklingsländerna.

Förordningen, som är en uppföljning av tre

meddelanden antagna av kommissionen, utgör den

ekonomiska ramen för genomförandet av insatser för

att bekämpa de tre sjukdomarna. Förordningen har

till syfte att bl.a. optimera verkningarna av

befintliga åtgärder, tjänster och produkter, göra

viktiga läkemedel och diagnosmetoder mer överkomliga

i pris och utöka forsknings- och utvecklingsarbetet

rörande bl.a. vacciner, mikrobicider och nya

behandlingsmetoder.

I förordningen anges att EU skall arbeta i

partnerskap med olika aktörer inom

utvecklingssamarbetet vid genomförandet av politiken

på olika områden. I enlighet med förordningen kan

bl.a. myndigheter på nationell, regional och lokal

nivå, icke-statliga organisationer,

forskningsinstitut och universitet beviljas

finansiellt stöd inom ramen för förordningen.

Den ekonomiska ramen för perioden 2003-2006 har

fastställts till 351 miljoner euro. Stödet kan utgå

i form av finansiellt, tekniskt och vetenskapligt

stöd. Medel från EU:s sjätte ramprogram för

forskning och teknisk utveckling kan komma att

användas för vissa åtgärder med koppling till

forskning.

Förordningen skall tillämpas t.o.m. den 31 december

2006. Ett år innan förordningen upphör att gälla

skall kommissionen tillhandahålla en oberoende

utvärderingsrapport om genomförandet av

förordningen, eventuellt omfattande förslag inför

framtiden.

**FOOTNOTES**

[12]: Norwegian Agency for Development

Cooperation (Direktoratet for

utviklingssamarbeid).

[13]: Regulation to avoid trade diversion into

the European Union of certain key medicines,

förordning EG 953/2003.