Bet. 2004/05:UU10

Utrikesutskottets betänkande

2004/05:UU10

Verksamheten i Europeiska unionen 2004

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 2004/05:60

Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2004 samt ett

antal motioner från allmänna motionstiden 2003 respektive 2004 som

innehåller yrkanden med avseende på samarbetet inom Europeiska unionen.

EU-nämnden har beretts tillfälle att yttra sig över skrivelsen. Förutom

att detta yttrande citeras eller refereras i betänkandet är det i sin

helhet fogat till betänkandet.

Till betänkandet är också fogat uppteckningar från en utfrågning av

statssekreterare Lars Danielsson angående EU:s långtidsbudget. Utfrågningen

anordnades gemensamt av finansutskottet och utrikesutskottet. Vidare

har bifogats uppteckningar från ett seminarium om den europeiska

grannskapspolitiken samt demokratiutvecklingen och de mänskliga rättigheterna

i Moldavien, Vitryssland och Ukraina. Seminariet arrangerades i samarbete

med Svenska institutet och Utrikespolitiska Institutet.

Till betänkandet har fogats 7 reservationer och 4 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Europeiska unionens utvidgning

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 1, 2004/05:U232 yrkande

3, 2004/05:U242 yrkande 11, 2004/05:U303 yrkande 1 och 2004/05:U337

yrkande 3.

2. Europeiska unionens förbindelser med omvärlden

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 4, 2004/05:U267 yrkande

4 och 2004/05:U314 yrkande 13.

Reservation 1 (c)

3. Främjandet av de mänskliga rättigheterna

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U225 yrkandena 22-24 och 2004/05:Sf322

yrkande 4.

4. Europeiska unionens utvecklingssamarbete

Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U348 yrkande 29, 2004/05:K431

yrkande 7, 2004/05:Fi230 yrkande 3, 2004/05:U226 yrkande 18, 2004/05:U251,

2004/05:U254 yrkande 6, 2004/05:U256 yrkandena 9 och 10, 2004/05:U261

yrkande 2, 2004/05:U302 yrkande 5, 2004/05:U311 yrkandena 13 och 17,

2004/05:U313 yrkande 1 och 2004/05:U331 yrkandena 8 och 12.

Reservation 2 (mp)

5. Riktlinjer inom biståndet för markanvändnings- och jordreformspolitik

Riksdagen

avslår motion 2004/05:U342 yrkandena 1-5.

Reservation 3 (mp)

6. EU:s politik för den nordliga dimensionen och regionalt samarbete i

norra Europa

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U211, 2004/05:U237, 2004/05:U309

yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt 2004/05:U312 yrkandena 2-5 och 7.

7. Den europeiska grannskapspolitiken

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K431 yrkande 5, 2004/05:U206

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U217 yrkande 5, 2004/05:U242 yrkandena 1 och

12 samt 2004/05:U267 yrkandena 3 och 5.

Reservation 4 (fp)

Reservation 5 (c)

8. Barcelonaprocessen

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 5, 2004/05:U231 yrkande

1 och 2004/05:U240 yrkande 1.

9. EU:s relationer till Iran

Riksdagen avslår motion 2004/05:U231 yrkande 15.

10. Den transatlantiska relationen

Riksdagen avslår motion 2004/05:U305 yrkande 2.

11. EU:s relationer till Afrika

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U282 yrkandena 1 och 3 samt

2004/05:U302 yrkande 2.

12. Rättsliga och inrikes frågor

Riksdagen avslår motion 2004/05:U303 yrkandena 4-7.

Reservation 6 (kd)

13. Miljö- och jordbrukspolitik

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U253 yrkande 3, 2004/05:U282 yrkande

2, 2004/05:U302 yrkande 4 och 2004/05:U311 yrkande 12.

Reservation 7 (mp)

14. EU:s institutioner och personalpolitik

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L295 yrkandena 24 och 25 samt

2004/05:A351 yrkande 3.

15. Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i

Europeiska unionen under 2004

Riksdagen lägger skrivelse 2004/05:60 till handlingarna.

Stockholm den 26 april 2005

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (s), Gunilla

Carlsson i Tyresö (m), Berndt Ekholm (s), Cecilia Wigström (fp), Holger

Gustafsson (kd), Kaj Nordquist (s), Birgitta Ohlsson (fp), Agne Hansson

(c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Veronica Palm (s), Lotta

Hedström (mp), Anita Johansson (s), Sermin Özürküt (v) och Tommy Waidelich

(s).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlar utrikesutskottet regeringens skrivelse

2003/05:60 Berättelse om verksamheten inom Europeiska unionen under

2004 samt ett antal motioner från allmänna motionstiden 2003 respektive

2004 som innehåller yrkanden med avseende på samarbetet inom Europeiska

unionen. Inga motioner har väckts med anledning av skrivelse 2004/05:60.

I betänkandet behandlas även vissa faktapromemorior som regeringen har

tillställt riksdagen och som har remitterats till utrikesutskottet.

EU-nämnden har beretts tillfälle att yttra sig över skrivelsen. Yttrandet

återges i sin helhet i bilaga till betänkandet. Därutöver har

utrikesutskottet även i vissa fall refererat eller citerat egna betänkanden

i de delar som berör frågor som även behandlas i föreliggande betänkande.

Utskottet har i betänkandet valt att fästa särskild uppmärksamhet vid

EU:s politik gentemot staterna i dess östra närområde. De delar av

betänkandet som rör den europeiska grannskapspolitiken (ENP) samt EU:s

förbindelser med länderna Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien,

Ryssland, Ukraina och Vitryssland har varit föremål för särskild

behandling i utrikesutskottets arbetsgrupp Wider Europe. Denna arbetsgrupp,

som bildades i januari 2004, har under året gästats av professor

Kristian Gerner, historiska institutionen vid Lunds universitet, professor

Stefan Hedlund, institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet,

ambassadör Sven Hirdman, docent Lena Jonson, Utrikespolitiska Institutet

samt docent Bo Petersson, statsvetenskapliga institutionen vid Lunds

universitet.

Arbetsgruppen arrangerade den 26 maj 2004, i samarbete med Svenska

institutet och Utrikespolitiska Institutet, ett större seminarium, The

European Neighbourhood Policy and the State of Democracy and Human Rights

in Belarus, Moldova and Ukraine. I seminariet deltog Karsten Mecklenburg

(EU-kommissionen), Jaroslav Romantjuk (vice ordförande för Förenade

medborgarpartiet, Vitryssland), Boris Tarasjuk (ordförande för

Europaintegrationsutskottet i det ukrainska parlamentet), Stefan Uritu

(ordförande för Helsingforskommittén i Moldavien) samt doktor Kerstin

Zimmer (Johann Wolfgang Goethe-Universität, Tyskland). Till betänkandet

är fogat en uppteckning från detta seminarium.

Därutöver har flera av arbetsgruppens medlemmar under året, i annan

kapacitet, besökt länderna i regionen.

Utskottet har även tagit del av en studie, "EU:s kommittologi - arbete,

omfattning och framtid". Studien har utarbetats av riksdagens

utredningstjänst på uppdrag av utrikesutskottet.

En offentlig utfrågning om det finansiella perspektivet hölls gemensamt

av utrikesutskottet och finansutskottet i maj 2004. Vidare har utskottet

erhållit föredragningar av statssekreterare Lars Danielsson, dels om

det finansiella perspektivet, dels om utvidgningen.

Utskottet har i samband med beredningen av ärendet, och avsnittet om

EU:s bistånd, erhållit en föredragning den 5 april 2005 av statssekreterare

Annika Söder.

Bakgrund

Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen skall regeringen fortlöpande

informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska

unionen samt varje år till riksdagen lämna en skrivelse med berättelse

över verksamheten i Europeiska unionen. Med skrivelse 2004/05:60 har

regeringen lämnat den avsedda redogörelsen till riksdagen gällande år

2004.

Under året överlämnades 113 faktapromemorior. I dessa redovisade regeringen

sin syn på betydelsefulla förslag från kommissionen. Riksdagens EU-nämnd

hölls därutöver informerad om frågor som behandlats i rådet. Samråd med

riksdagen ägde rum om svenska ståndpunkter dels inför beslut som regeringen

bedömt som betydelsefulla, dels i andra frågor som EU-nämnden bestämt.

Sedvanlig information till fackutskotten om arbetet inom EU:s olika

politikområden lämnades också.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten inom Europeiska unionen

under 2004 behandlar samtliga samarbetsområden inom EU, varav kan nämnas

EU:s övergripande utveckling, det ekonomiska och sociala samarbetet,

det rättsliga och inrikes samarbetet samt unionens institutioner.

På det utrikespolitiska området inleddes genomförandet av den

säkerhetsstrategi som antagits av Europeiska rådet i december 2003. Unionens

stöd för en effektiv multilateralism med FN i fokus bekräftades. Arbetet

för att öka EU:s möjligheter att genom ett gemensamt agerande spela en

roll för global utveckling, fred, fattigdomsbekämpning, fortsatt

demokratisering och mänskliga rättigheter fortsatte, och unionens

grannskapspolitik utvecklades vidare.

I ljuset av terroristattentaten i Madrid den 11 mars 2004 antog Europeiska

rådet i mars en deklaration om bekämpande av terrorism som gav uttryck

för förstärkt solidaritet medlemsstaterna emellan och en beslutsamhet

att intensifiera arbetet mot terrorism.

Efter flodvågskatastrofen i slutet av december inleddes arbetet med en

handlingsplan för hantering av konsekvenserna av naturkatastrofer av

detta och liknande slag.

Under året inleddes förberedelserna inför halvtidsöversynen av

Lissabonstrategin vilket är unionens viktigaste gemensamma verktyg för att

uppnå hållbar tillväxt och full sysselsättning.

Utskottet

1 Den övergripande utvecklingen i Europeiska unionen

Europeiska rådet under 2004

Ett nytt konstitutionellt fördrag

I en regeringskonferens enades stats- och regeringscheferna den 18 juni

2004 om innehållet i ett nytt, konstitutionellt EU-fördrag, som efter

teknisk granskning och översättning undertecknades den 29 oktober 2004.

Fördraget förutses godkännas av medlemsstaterna - i parlamentariska

beslut eller efter folkomröstning - till den 1 november 2006. Det är

oklart om alla 25 medlemsstater har möjlighet att lämna sina respektive

godkännanden före detta datum.

Genom det nya konstitutionella fördraget ersätts de hittillsvarande EU-

och EG-fördragen med ett enhetligt fördrag. Samarbetets natur och

omfattning förtydligas och beskrivs på ett översiktligt och lättillgängligt

sätt. Unionen ersätter Europeiska gemenskapen som juridisk person och

ges rätt att bl.a. ingå internationella överenskommelser inom ramen för

unionens befogenheter. Den hittillsvarande indelningen av samarbetet i

tre pelare upphör.

Skrivelsen

År 2004 var mycket betydelsefullt för Europeiska unionen. Tio nya stater

blev den 1 maj medlemmar i unionen. Förhandlingarna med Bulgarien och

Rumänien avslutades, och beslut togs om att inleda förhandlingar med

Turkiet och Kroatien. Ett nytt fördrag undertecknades. En ny kommission

utsågs och val ägde rum till Europaparlamentet.

En överenskommelse om det nya konstitutionella fördraget, som syftar

till effektivare beslutsprocesser och att göra unionen mer överskådlig

för medborgarna, uppnåddes i juni. Enighet uppnåddes kring principer

och riktlinjer för förhandlingarna om unionens långtidsbudget för

perioden 2007-2013, i enlighet med den tidtabell som slagits fast i rådets

treåriga strategiska program. Under året inleddes förberedelserna inför

halvtidsöversynen av Lissabonstrategin, unionens viktigaste gemensamma

verktyg för att uppnå hållbar tillväxt och full sysselsättning.

Vikten av ny, miljövänlig teknik som drivkraft för tillväxt och bättre

miljö lyftes fram i enlighet med svenska prioriteringar. Klimatfrågornas

prioritering bekräftades. Vikten av ökad energieffektivitet betonades,

och ett mål för detta som lagts fast på svenskt initiativ lyftes fram

av Europeiska rådet. Vikten av en uthållig tillväxttakt som förutsättning

för fortsatt välfärd lyftes också fram och arbetet med att modernisera

den inre marknaden för tjänster samt reglerna när det gäller arbetsmiljö,

arbetsrätt och jämställdhet fortsatte. Arbetet med den av Sverige

prioriterade moderniseringen av EU:s kemikaliepolitik bedrevs intensivt

genom beredningen av kommissionens förslag till ny lagstiftning på

området. Beslut om att det nya europeiska centret för förebyggande och

kontroll av sjukdomar skall lokaliseras till Sverige togs under våren

2004.

På gemensamt initiativ av Frankrike, Spanien, Sverige och Tyskland lyftes

ungdomars situation fram. Inom den sociala dimensionen inriktades arbetet

på att formulera den nya socialpolitiska dagordningen.

Framsteg gjordes i arbetet med dagordningen från Tammerfors avseende

rättsliga och inrikes frågor samt med en gemensam asyl- och migrationspolitik

för unionen. Europeiska rådet antog ett nytt femårigt program, kallat

Haagprogrammet. Inriktningen att ytterligare stärka det operativa

samarbetet mellan medlemsstaterna i unionen bekräftades. I ljuset av

terroristattentaten i Madrid den 11 mars 2004 antog Europeiska rådet den

25 mars en deklaration om bekämpande av terrorism som gav uttryck för

förstärkt solidaritet medlemsstaterna emellan och en beslutsamhet att

intensifiera arbetet mot terrorism.

På det utrikespolitiska området inleddes genomförandet av den

säkerhetsstrategi som antagits av Europeiska rådet i december 2003. Unionens

stöd för en effektiv multilateralism med FN i fokus bekräftades. Arbetet

för att öka EU:s möjligheter att genom ett gemensamt agerande spela en

roll för global utveckling, fred, fattigdomsbekämpning, fortsatt

demokratisering och mänskliga rättigheter drevs vidare. Unionens

grannskapspolitik fortsatte att utvecklas. Efter flodvågskatastrofen i slutet

av december inleddes arbetet med en handlingsplan för hantering av

konsekvenserna av naturkatastrofer av detta och liknande slag.

Utvidgningen

Förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien avslutades i december 2004

inför de båda ländernas anslutning till unionen 2007. Jämfört med

föregående utvidgning finns en särskild skyddsklausul, som efter enhälligt

beslut i rådet kan senarelägga anslutningen med ett år för något av

länderna om det av kommissionen inte bedöms vara redo den 1 januari

2007. Beslut togs om att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet

och Kroatien.

För att förbereda kandidatländerna inför EU-medlemskap antog EU 1997 en

förstärkt förmedlemskapsstrategi. Den består av tre delar - Europaavtalen,

anslutningspartnerskapen samt förmedlemskapsstödet. Förmedlemskapsstödet

är uppdelat i tre program - Ispa, Sapard och Phare. Ispaprogrammet

omfattar stödinsatser för strukturomvandling på miljö- och transportområdet.

Sapardprogrammet ger stöd till jordbruks- och landsbygdsutveckling och

syftar till att främja införlivandet av EU:s regelverk på jordbruksområdet.

Phareprogrammet utgör EU:s finansiella instrument för stödet till

ekonomiska och institutionella reformer i kandidatländerna.

Inom ramen för en övergångsmekanism under åren 2004-2006 ges stöd till

de nya medlemsstaterna för att fortsatt stärka den administrativa

kapaciteten i dessa länder. Samtidigt kommer Pharesamarbetet med Bulgarien

och Rumänien under perioden 2004-2006 att utökas och förstärkas. Även

stöden till Kroatien och Turkiet i egenskap av kandidatländer kommer

att öka markant under de närmaste åren.

Motionerna

Kristdemokraterna anser i kommittémotion 2004/05:U303 yrkande 1 att den

svenska regeringen inom EU bör arbeta för nya medlemsstaters förmåga

att uppnå demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer

och att detta skall vara grunden för graden av samverkan och slutligt

medlemskap i unionen.

Motionären bakom den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 1 menar

att EU i grunden är en värdegemenskap för länder som delar syn på vikten

av frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. De

senaste tio årens arbete för att utvidga EU har i grunden handlat om

att utsträcka dessa värden till alltfler delar av Europa.

I motion 2004/05:U232 (fp) yrkande 3 framhålls att Turkiets strävan

efter EU-medlemskap öppnar stora möjligheter för att förbättra situationen

vad gäller mänskliga rättigheter och för det kurdiska folket och att EU

bör utnyttja möjligheten att en gång för alla få slut på Turkiets

förtryck av den kurdiska minoriteten.

I motion 2004/05:U242 (m) yrkande 11 framhålls att Turkiet skall bedömas

utifrån egen meriter och på samma villkor som andra kandidatländer.

Motionärerna bakom flerpartimotion 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande

3 anser att Sverige i förhållande till EU:s ansökarländer måste bevaka

att bedömningen av människorättssituationen (i enlighet med

Köpenhamnskriterierna) också måste inkludera en bedömning av hur HBT-personers

mänskliga rättigheter respekteras.

EU-nämndens yttrande

EU-nämnden framhåller i sitt yttrande att nämnden under år 2004 har

ägnat stor uppmärksamhet åt den fortsatta utvidgningen av unionen.

Nämnden har kontinuerligt följt utvidgningsförhandlingarna avseende

Rumänien och Bulgarien och givit sitt fulla stöd för den fortsatta

processen. Även frågan om medlemskap för Turkiet och Kroatien har diskuterats

i nämnden vid ett flertal tillfällen. En enig nämnd underströk att

permanenta undantag från delar av EU-samarbetet inte kunde accepteras

för någon medlemsstat, inte heller Turkiet.

EU-nämnden konstaterar vidare att under året har regeringen vid ett

flertal tillfällen samrått med nämnden om de svenska positionerna i

regeringskonferensen om ett konstitutionellt fördrag för Europa.

Utgångspunkten för regeringens förhandlingar var det mandat som gavs genom

riksdagens beslut i anledning av det sammansatta konstitutions- och

utrikesutskottets betänkande om Europeiska konventet och EU:s framtidsfrågor

(bet. 2003/04:KUU1). Riksdagen beslutade samtidigt att kompromisser och

avsteg från dessa utgångspunkter kunde behöva göras under förhandlingarnas

gång och att detta skulle ske genom samrådet i EU-nämnden. En klar

majoritet i nämnden fanns för att acceptera framförhandlade kompromisser

för att få en enighet om en helhetslösning samtidigt som nämnden ansåg

det viktigt att få till stånd ett system som garanterar alla länder

insyn i kommissionens arbete. EU-nämnden välkomnade det ökande inflytande

som förslaget till det konstitutionella fördraget ger de nationella

parlamenten i fråga om tillämpningen av proportionalitets- och

subsidiaritetsprinciperna.

Utskottets överväganden

Utskottet har vid flera tillfällen betonat värdet av Europeiska unionens

utvidgning. I det av riksdagen den 17 december 2003 godkända betänkande

2003/04:UU4 Europeiska unionens utvidgning 2004 tillstyrkte utskottet

regeringens proposition 2003/04:25.

Utskottet framhöll i nämnda betänkande att "anslutningsfördraget utgör

en stor framgång efter ett mångårigt och omfattande arbete av förberedelser

och förhandlingar för medlemskap". Utskottet underströk vidare att

utvidgningen innebär att den konstlade delningen av Europa upphör och

att Europeiska unionen blir en bredare europeisk samarbetsorganisation.

Medlemsländernas samarbete ger möjlighet att skapa bättre villkor för

medborgarna. Utvidgningen innebär även att de nya medlemsländerna får

tillgång till EU:s inre marknad. Den inre marknaden växer kraftigt, och

en ny grund för ekonomisk tillväxt skapas. Utvidgningen innebär ökad

säkerhet för alla i Europa.

Utskottet menar vidare att utvidgningen har haft högsta prioritet för

Sverige alltsedan Sverige blev medlem i EU år 1995. Sverige har verkat

för att EU skall vara öppet för alla länder som uppfyller fördragskraven.

Sverige har fäst vikt vid att överenskommelser som nåtts med ett eller

flera kandidatländer även skulle tillämpas för övriga kandidatländer

med liknande förutsättningar.

Utskottet menar att Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas av kandidatländerna

och konstaterar att det första politiska kriteriet bl.a. innebär att

ansökarlandet måste ansluta sig till Europarådets konvention om skydd

för de mänskliga rättigheterna, protokollet för medborgarnas möjligheter

att ta ett fall till Europadomstolen samt Europarådets ramkonvention

för skyddet av nationella minoriteter. Det första Köpenhamnskriteriet

ses numera som det grundläggande kriteriet för att få inleda förhandlingar

om medlemskap.

Utskottet anser det angeläget att Sverige fortsätter att arbeta för

goda relationer med de nya medlemmarna liksom med kandidatländerna.

Kommissionens arbete med frågan om den utvidgade unionen tar bl.a. sikte

på att öka och förbättra möjligheterna till gränsöverskridande samarbete

mellan det utvidgade EU och dess nya grannar.

Utskottet menar att Turkiet är på rätt väg när det gäller att uppfylla

de politiska Köpenhamnskriterierna. Det återstår mycket att göra, inte

minst vad gäller genomförande av beslutade reformer och nya lagar. Samma

krav skall ställas på Turkiet som på andra kandidatländer när det gäller

respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och

marknadsekonomisk mognad. Utskottet menar att Sverige aktivt bör stödja

reformprocessen i Turkiet och välkomnar att medlemskapsförhandlingarna

med landet kommer att inledas under hösten 2005.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206

(m) yrkande 1, 2004/05:U232 (fp) yrkande 3, 2004/05:U242 (m) yrkande 11,

2004/05:U303 (kd) yrkande 1 samt 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande

3 kan avstyrkas.

Unionens finansiella perspektiv - långtidsbudgeten

Skrivelsen

Vårens diskussioner om EU:s finansiella perspektiv (långtidsbudget) för

perioden 2007-2013 handlade huvudsakligen om budgetens struktur, nivå

och övergripande innehåll. I augusti 2004 inleddes förhandlingarna om

kommissionens förslag till lagtexter.

Resultatet av vårens förhandlingar summerades i en analytisk rapport

från det irländska ordförandeskapet, vilken presenterades i samband med

Europeiska rådet i juni. Det nederländska ordförandeskapet förde sedan

diskussionerna vidare på en mer detaljerad nivå med hjälp av sin s.k.

byggstensansats, som möjliggjorde alternativa förslag och kostnadsnivåer

vid sidan av kommissionens på budgetens olika områden.

Kommissionen presenterade under året två övergripande förslag om det

finansiella perspektivet för perioden 2007-2013 i en union med 27

medlemsländer. Kommissionen föreslår en nivå på de gemensamma åtagandena

på 1,26 % av EU:s BNI (att jämföras med dagens faktiska utgiftsnivå på

knappt 1,00 %).

Sverige anser, liksom Tyskland, Frankrike, UK, Nederländerna och Österrike,

att kommissionens förslag är alldeles för högt och förordar gemensamt

en nivå på åtagandeanslagen på högst 1,00 % av EU:s BNI, dvs. 815

miljarder euro för hela perioden. Sverige är berett att betala för

utvidgningen men är kritiskt till de generösa utfasningsmekanismer inom

strukturstöden som föreslås för framför allt de "gamla" medlemsländerna.

Sverige är öppet för ökade satsningar på bl.a. utrikesområdet och på

tillväxtfrämjande insatser som utbildning, forskning och utveckling.

Sverige anser att dagens ordning där vissa länder får rabatt på sin

avgift bör reformeras och ersättas med en generell korrigeringsmekanism,

som innebär en begränsning av nettobidraget när detta överskrider en

viss andel av BNI. Därmed kan orimligt höga nettobetalningar undvikas.

Rätt utformad skulle en sådan mekanism kunna erbjuda en långsiktigt

hållbar, rättvis, förutsägbar och transparent lösning på problemet med

den i dagsläget orättvisa bördefördelningen inom unionen.

Det finns stora meningsskiljaktigheter om både budgetens omfattning och

utformning mellan främst nettobetalare och nettomottagare inom unionen.

Kommissionen lägger de lagstiftningsförslag som behövs för att genomföra

förslaget i mitten av juli 2005. En politisk överenskommelse om

perspektivet bör nås i juni 2005.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att kommissionens förslag till budget innebär en alldeles

för kraftig ökning. Det finansiella perspektivet måste ta sin utgångspunkt

i att värdera var och hur knappa resurser bäst kan göra nytta. För att

det skall vara motiverat att finansiera en åtgärd över EU:s budget måste

krävas att åtgärden har ett tydligt mervärde för hela Europa. Många

medlemsländer har en ansträngd budgetsituation, och det är särskilt

angeläget att vara återhållsam också inom unionen.

Utskottet noterar att ledamöter i EU-nämnden i februari 2004 framhållit

ståndpunkten att ett utgiftstak på 1,00 % av EU-ländernas samlade BNI

inte får leda till omprioriteringar i budgeten som drabbar utvidgningen.

Vidare har EU-nämnden uttalat stöd för regeringens ståndpunkt att

oförutsedda utgifter i EU-budgeten skall säkerställas genom tydliga

prioriteringar och tillräckliga marginaler till utgiftstaken.

Utskottet konstaterar att Sverige riskerar att få betala en kraftigt

ökad EU-avgift under kommande år samtidigt som återflödet från EU endast

kan förväntas öka marginellt. Utskottet stöder tanken på tydligare

kopplingar mellan unionens politiska prioriteringar och den gemensamma

budgeten. Kommissionens ambition att öka satsningarna inom området för

rättsliga och inre frågor, externa förbindelser och tillväxt, sysselsättning

och hållbar utveckling är positiv.

Utskottets uppfattning är att åtagandeanslag på högst 1,00 % av EU:s

BNI rymmer de utgifter som är prioriterade för EU under den kommande

perioden, t.ex. kostnader för utvidgningen och viktiga satsningar inom

områdena tillväxt, externa relationer samt rättsliga och inre frågor.

Däremot bör relativt välmående länder kunna finansiera t.ex. sin egen

regionalpolitik. Utskottet menar att det inte är rimligt, som kommissionen

föreslår, att satsa på generösa stöd till regioner som inte längre är

kvalificerade för stöd. Utskottet ser också gärna att jordbruksutgifterna

dras ned. De glesbefolkade områdena i norra Sverige och Finland skall

behandlas likvärdigt med andra särskilda områden.

2 De strategiska målen för 2005-2009, kommissionens arbetsprogram för

2005 och Lissabonstrategin

Enligt protokollet om nationella parlament i det nya konstitutionella

fördraget skall EU-kommissionen översända det årliga lagstiftningsprogrammet

samt alla andra instrument för lagstiftningsprogram eller politisk

strategi till de nationella parlamenten. De viktigare planeringsdokumenten

är

strategiska prioriteringar med politiska målsättningar för de närmaste

fem åren (när ny kommission tillträder),

årlig politisk strategi anger politiska prioriteringar och hur resurser

skall fördelas för kommande år,

lagstiftnings- och arbetsprogram som utarbetas årligen och presenterar

bakgrunden till de större initiativ som kommissionen planerar för det

kommande året och

löpande kvartalsplaneringar som uppdateras varje månad och främst

innehåller en lista över de lagförslag som kommissionen planerar att

offentliggöra.

I januari 2005 presenterade kommissionen sitt arbetsprogram för år 2005,

liksom ett dokument om de strategiska målen för perioden 2005-2009

(KOM(2005)15 respektive KOM(2005)12).

De strategiska målen

I kommissionens strategiska mål för 2005-2009 framhålls att de mest

överhängande problemen i dagens Europa är tillväxt och sysselsättning.

I dag är den högsta prioriteten att i överensstämmelse med Lissabonstrategin

återskapa en hållbar dynamisk tillväxt i Europa. Förnyad tillväxt är

avgörande för välståndet, kan på nytt leda till full sysselsättning och

utgör grunden för social rättvisa och möjligheter för alla. Åtgärder

som främjar konkurrenskraft, tillväxt, sysselsättning, ekonomisk och

social sammanhållning samt en sund miljö förstärker varandra ömsesidigt.

Dessa delmål är alla viktiga inslag i det övergripande målet hållbar

utveckling.

Vidare framhålls att EU:s insatser när det gäller solidaritet och social

rättvisa måste stödjas och förstärkas i syfte att stärka sammanhållningen

i den utvidgade unionen när en ny dynamisk ekonomisk utveckling tar

fart. De ekonomiska skillnaderna bör minskas, och de fattigaste regionerna

i unionen bör ges möjlighet att komma i kapp. De europeiska medborgarnas

livskvalitet måste konkret och praktiskt öka genom nya åtgärder för att

förbättra deras säkerhet. EU måste lyckas tillföra den hårda kampen mot

terrorism, narkotika, människohandel och organiserad brottslighet en ny

dimension.

I de strategiska målen framhålls vidare att EU måste göra sin röst hörd

i världen genom att den föreslagna nya utrikesministern, assisterad av

en europeisk avdelning för yttre åtgärder, representerar unionens

utrikespolitik på den internationella scenen och ökar samstämmigheten. EU

bör aktivt förbereda framtida utvidgningar och föra övriga länder på

västra Balkan närmare ett medlemskap. Ett utvidgat område med stabilitet

och demokratisk utveckling bör skapas på utsidan av EU:s gränser. EU

bör spela en central roll när det gäller att få till stånd och genomföra

ett fredsavtal i Mellanöstern, något som är av avgörande betydelse för

framsteg i hela regionen.

Globalisering och ökat ömsesidigt beroende har lett till att många av

de gamla skillnaderna mellan inre och yttre politiska utmaningar försvunnit.

Unionens politiska inflytande bör i större utsträckning motsvara dess

ekonomiska vikt. För att lyckas med detta måste unionen nå större

politisk samstämmighet i sina relationer med omvärlden, vilket innebär

samstämmighet i olika delar av utrikespolitiken, samstämmighet mellan

EU:s interna och externa politik och samstämmighet mellan EU:s och

medlemsstaternas bilaterala åtgärder.

Om Europeiska unionen i större utsträckning vill närvara och utöva

inflytande på den internationella arenan måste den tala med en röst och

verka för en gemensam ståndpunkt. Likaså är dess inflytande beroende av

dess förmåga att upprätta samstämmiga och effektiva förbindelser med

centrala partner; i synnerhet gäller detta de transatlantiska förbindelserna.

EU måste hålla fast vid att effektiv multilateralism är det bästa sättet

att samarbeta med globala partner. De internationella organisationernas

struktur måste stärkas genom fortsatta reform- och förnyelseprocesser.

Förenta nationerna är det enda alternativet för att ta itu med globala

problem som kräver globala lösningar.

Det är viktigt att EU:s institutioner samarbetar kring ett gemensamt

handlingsprogram för de kommande åren. I det konstitutionella fördraget

betonas värdet av att Europaparlamentet, rådet och kommissionen har ett

gemensamt program. Kommissionen föreslår att de andra institutionerna

låter sig inspireras av bestämmelserna i det konstitutionella fördraget

och att de strategiska målen får ligga till grund för en gemensam

handlingsplan för EU:s institutioner för de kommande fem åren.

Utvidgningen av medlemskretsen har förstärkt EU:s potential och bidragit

till unionens kulturella mångfald. De beslut som fattas på EU-nivå kommer

att få alltmer omfattande följder för medborgarna i alla medlemsstater,

även om få är medvetna om allt det som EU har uppnått och hur det

inverkar på deras vardag.

Kommissionens arbetsprogram 2005

I kommissionens arbetsprogram framhålls att år 2005 kommer att bli av

avgörande betydelse för Europeiska unionen. Europa måste skapa ökad

tillväxt och flera arbetstillfällen genom att gjuta nytt liv i

Lissabonstrategin. Unionen måste tillhandahålla medel för att främja välstånd,

solidaritet och trygghet genom att komma överens om budgetplanen, och

den måste skapa ökad frihet, säkerhet och rättvisa för medborgarna på

europeisk nivå genom att Haagprogrammet genomförs. Det konstitutionella

fördraget fungerar som en påminnelse för unionen om varför den finns

och vart den är på väg. Europeiska kommissionen har en central roll när

det gäller att sätta denna dagordning i verket och avser att med energi

och beslutsamhet sträva efter att dessa mål uppnås.

Följande inslag har särskild betydelse för politiken under 2005:

Den ekonomiska tillväxten i Europa ligger på lite drygt 2 %; detta räcker

inte för att komma till rätta med arbetslösheten och för att främja de

avgörande drivkrafterna för tillväxt.

Ratificeringen av det konstitutionella fördraget kommer att väcka

intensiv politisk debatt i medlemsstaterna runtom i unionen.

Förhandlingarna om budgetplanen ger unionen tillfälle att se till att

EU:s budget är inriktad på att maximera effektiviteten i unionens

arbetsprestation i enlighet med de fastställda målen.

År 2005 kommer att bli ett mycket viktigt år när det gäller att se till

att den nyligen utvidgade unionen fungerar på ett ändamålsenligt sätt.

Arbetsprogrammet följer förslaget till strategiska mål för perioden

2005-2009. Det är det första tillfället för den nya kommissionen att

bidra till att bestämma kursen för Europa under de närmaste fem åren.

I arbetsprogrammet anges hur och var kommissionen kommer att agera för

att uppfylla strategiska prioriteringar under de kommande åren när det

gäller såväl nya som pågående insatser. Kommissionen intar ett nytt

förhållningssätt till sitt arbetsprogram i år genom att det har en

starkare politisk fokusering.

Kommissionens prioriteringar för 2005

I den årliga politiska strategin för 2005 fastställdes i februari förra

året prioriteringarna för insatserna under det närmaste året och de

viktigaste initiativ som krävs för att uppnå dem. I samband med att det

varje år antas en årlig politisk strategi ges tillfälle till en

interinstitutionell dialog om prioriteringarna för det kommande året.

Europaparlamentet och rådet gör en ingående granskning av kommissionens

förslag och ger förslag till ändringar.

Med anledning av den institutionella förändringen 2004 antogs ett

smidigare förfarande än vanligt för dialogen med Europaparlamentet. I

april fick de prioriteringar som kommissionen hade fastställt allmänt

stöd, och i efterdyningarna av terroristattentaten i Madrid lades

ytterligare fokus på säkerheten.

Kommissionen noterade följande:

En stark betoning av att Lissabonstrategin verkligen genomförs. Särskild

fokusering på säkerhet, inbegripet behovet av att förvalta det utvidgade

EU:s yttre gränser, att ha ett gemensamt förhållningssätt till

migrationsflöden och öka ansträngningarna att bekämpa terrorism. Starkt stöd

ges till en ambitiös grannskapspolitik och för en kraftfull

utvecklingsdagordning.

Resultatet av denna dialog och utbytena med de övriga institutionerna

sedan den nya kommissionen tillträdde har tillsammans med utarbetandet

av de strategiska målen riktat strålkastaren på följande viktiga

prioriteringar för 2005:

Det centrala målet är att öka välståndet genom nya impulser för att

stimulera tillväxt och sysselsättning på grundval av ökad konkurrenskraft.

De särskilda målen solidaritet och trygghet kommer att eftersträvas

såsom väsentliga komplement till välstånd.

Stärkt av sin nya kontinentala legitimitet kommer unionen att framhäva

sina interna mål för omvärlden via ett utvidgat yttre ansvar.

En avgörande faktor för att denna plan skall kunna omsättas i verkligheten

är det övergripande målet hållbar utveckling. Den europeiska modellen

bygger på principen att insatser som främjar såväl konkurrenskraft,

tillväxt och arbetstillfällen som ekonomisk och social sammanhållning

och en hälsosam miljö förstärker varandra. En förutsättning för hållbar

tillväxt är t.ex. att man vidtar åtgärder mot klimatförändringarna. Det

som är mest angeläget för medborgarna är frihet, säkerhet och rättvisa.

Utskottets överväganden

Utrikesutskottet har sedan Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

haft beredningsansvaret inom riksdagen för den årliga skrivelsen om

Sveriges agerande i EU. Utskottet har vid behandlingen av den årliga

skrivelsen berett andra utskott och EU-nämnden tillfälle att yttra sig

över skrivelsen och haft att samordna utskottens eventuellt olika

uppfattningar. En särskild debatt om Europeiska kommissionens arbetsprogram

för 2005 och dess strategiska prioriteringar för perioden 2005-2009

hölls i riksdagen den 18 mars 2005.

Enligt protokollet om nationella parlament i det nya konstitutionella

fördraget skall EU-kommissionen översända det årliga lagstiftningsprogrammet

samt alla andra instrument för lagstiftningsprogram eller politisk

strategi till de nationella parlamenten. Inom Riksdagskommittén sker för

närvarande ett beredningsarbete om den framtida hanteringen i riksdagen

av sådana EU-dokument. Förutom kommissionens program finns det inom

rådet flera arbetsprogram. Dokumenten delas i dag av kammarkansliet

till samtliga utskott. När det gäller kommissionens arbetsprogram, som

i ministerrådet hanteras av konstellationen Allmänna frågor och yttre

förbindelser och därmed normalt av utrikesministrarna, följer det av

riktlinjerna för behandling av kommissionsdokument att utrikesutskottet

antecknas som mottagare.

Utskottet konstaterar att den årliga skrivelsen har ett nära samband

med kommissionens årliga lagstiftningsprogram och att både regeringens

årliga skrivelse om EU-arbetet och de nu aktuella programmen handlar om

hela fältet av EU-frågor. I samband med beredningen av regeringens

skrivelse är det naturligt att följa upp hur programmen har förverkligats.

Utskottet menar vidare att Lissabonstrategin är unionens viktigaste

gemensamma verktyg för att uppnå hållbar tillväxt och full sysselsättning.

Strategin, som antogs år 2000, syftar till att lägga fast en vision om

hur Europas ekonomi och därmed välfärd skall utvecklas. Utskottet menar

att det handlar om välfärden för Europas befolkning och dess ekonomiska

och miljömässiga situation och konstaterar att de länder som hittills

varit mest framgångsrika i att genomföra Lissabonprocessen är de nordiska

länderna.

Utskottet konstaterar vidare att ett område som varit mycket uppmärksammat,

och som är ett bevis på att det behövs ett gemensamt europeiskt arbete,

är frågan om medborgarnas säkerhet - kampen mot terrorism, människohandel,

trafficking och gränsöverskridande brottslighet. Många av dem som är

tveksamma eller motståndare till EU medger att det på dessa områden är

nödvändigt med europeiskt samarbete. Utskottet menar att det är viktigt

att det läggs stor vikt vid att utvidga samarbetet just på dessa områden.

Utskottet menar att kommissionens arbetsprogram ligger i linje med en

strävan att förbättra välfärden och ekonomin i Europa och att detta

sker tillsammans med den sociala dimensionen och den miljömässiga

hållbarhetsutvecklingen, som Sverige arbetat hårt för.

3 Europeiska unionens förbindelser med omvärlden

Utrikes- och säkerhetspolitiken

Skrivelsen

Samarbetet inom EU:s andra pelare benämns den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken (Gusp). Målen med Gusp är bl.a. att skydda unionens

gemensamma värden och intressen, stärka unionens säkerhet och främja

internationellt samarbete. Medlemsstaterna skall stödja unionens utrikes-

och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet.

Samarbetet är mellanstatligt till sin karaktär och beslut fattas i

huvudsak med enhällighet.

Arbetet under året präglades av viss återskapad EU-enighet efter den

splittring som följde i Irakkrisens spår. Den europeiska säkerhetsstrategin,

som antogs av Europeiska rådet i december 2003, utgör en viktig grund

för samsynen inom EU. Strategin återspeglar en gemensam analys av vilka

hoten är och hur EU bäst skall kunna möta dem. Det konstateras att

säkerheten hotas av regionala konflikter, av sönderfallande stater, av

terrorism, av spridning av massförstörelsevapen och av organiserad

brottslighet, som också är kopplad till illegal handel med vapen, narkotika

och med människor. Strategin följdes under året upp inom fyra områden:

terrorism, effektiv multilateralism, Mellanöstern samt Bosnien och

Hercegovina. Året präglades även av förberedelserna för EU:s hittills

största militära krishanteringsinsats, den i Bosnien och Hercegovina,

som den 2 december 2004 ersatte den Nato ledda insatsen Sfor.

Av de instrument som finns tillgängliga för att genomföra den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken är gemensamma strategier, gemensamma

ståndpunkter, gemensamma åtgärder och gemensamma uttalanden de viktigaste.

Det är Europeiska rådet som beslutar om gemensamma strategier som skall

genomföras av unionen på områden där medlemsstaterna har viktiga gemensamma

intressen. Ingen ny gemensam strategi har antagits under 2004. Sedan

tidigare finns gemensamma strategier för Medelhavet, Ukraina och Ryssland.

Gemensamma ståndpunkter anger unionens inställning till en särskild

fråga av geografisk eller tematisk karaktär. Varje medlemsstat förbinder

sig att tillse att dess nationella politik överensstämmer med innehållet

i ståndpunkten. Under 2004 antogs drygt 23 gemensamma ståndpunkter om

sanktioner samt om konflikthantering i Afrika.

Gemensamma åtgärder skall avse specifika situationer där operativa

insatser från unionens sida anses nödvändiga. Under året antog rådet 22

gemensamma åtgärder om exempelvis inledande av EU:s rättsstatsinsats i

Georgien, inledande av EU:s polisinsats i Demokratiska republiken Kongo,

förlängning av EU:s polisinsats i Makedonien, fortsättande av EU:s

samarbetsprogram för icke-spridning och nedrustning i Ryska federationen.

EU enades även om 144 gemensamma uttalanden om aktuella utrikespolitiska

frågor, som Sudan, Irak, Burma, Kongo m.m.

Den s.k. Guspbudgeten, som är en del av EU:s totala budget, omfattade

år 2004 till 62,6 miljoner euro. Under året belastades Guspbudgeten

framför allt av kostnader för EU:s polisinsats i Bosnien och Hercegovina,

EU:s polisinsats i Makedonien, EU:s särskilda representanter samt ett

flertal projekt om bl.a. kamp mot massförstörelsevapen och lätta vapen.

EU har avtal och överenskommelser med i stort sett alla världens länder

och ländergrupper om att föra en regelbunden dialog om frågor av gemensamt

intresse. En betydande del utgörs av frågor inom det utrikes- och

säkerhetspolitiska området, den s.k. politiska dialogen, vilken äger rum

på regerings- och statschefsnivå, utrikesministernivå och tjänstemannanivå.

Motionerna

Motionären bakom den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 4 anser

att EU är världens mest kompletta organisation för arbete för freden.

Unionen har till sitt förfogande hela skalan av verktyg från handels-

och biståndspolitik, via utrikespolitik till krishanteringsinsatser. Ju

tidigare EU agerar, anför motionären, desto mindre dramatiska åtgärder

krävs. Om EU underlåter att ta ansvar eller om samarbetet förlamas

riskerar Europa att ställas inför nya konflikter, liknande de på Balkan.

Kristdemokraterna menar i kommittémotion 2004/05:U314 yrkande 13 att

framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis skall hanteras och

lösas gemensamt inom EU.

Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:U267 (c) yrkande 4 anser att

vetorätten inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik måste avskaffas.

Utskottets överväganden

Utskottet vill inledningsvis understryka att Sverige, genom medlemskapet

i Europeiska unionen, deltar i ett samarbete vars uttalade strävan är

att förhindra krig på den europeiska kontinenten. EU har starkt bidragit

till att bevara freden i Västeuropa under de senaste 50 åren. Utskottet

menar att unionens fortsatta fördjupning och utvidgning även i fortsättningen

är det bästa instrumentet för att varaktigt säkra ett förtroendefullt

och nära samarbete mellan Europas stater. Möjligheten till integration

i EU har stark dragningskraft, och integrationen är i sig själv

säkerhetsbefrämjande. Denna integration förutsätter demokrati och goda

grannrelationer. Deltagandet i unionen utvecklar ömsesidig solidaritet,

gemensamma värderingar och gemensamma politiska intressen.

Utskottet noterar vidare att EU:s konstitutionella fördrag i flera

avseenden innebär att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik

stärks. Sverige och alla andra medlemsländer verkar för att ömsesidigt

utveckla den politiska solidariteten inom den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken och välkomnar att EU som en del av detta arbete bl.

a. bygger upp en sammanhållen civil och militär krishanteringsförmåga

som ett komplement till diplomatiska, ekonomiska och biståndspolitiska

verktyg. Det finns ingen motsättning, anser utskottet, mellan den

militära alliansfriheten och den starka solidariteten mellan EU-länderna.

Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt

i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika

svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma

sätt.

Utskottet konstaterar att frågan rörande enhällighet inom unionens

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har varit föremål för behandling

i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet (bet. 2003/04:KUU1).

Det sammansatta utskottet välkomnade att det europeiska konventet

föreslagit att enhälligheten skulle behållas som huvudregel. Det är en

styrka, konstaterade utskottet, "i den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken att den har alla medlemsstaters stöd". Utskottet konstaterade

vidare att "den betydelsefulla möjligheten för enskilda medlemsstater

att kunna motsätta sig antagandet av ett beslut som skall fattas med

kvalificerad majoritet om det går emot viktiga nationella intressen,

liksom det absoluta kravet på enhällighet i frågor med militära eller

försvarsmässiga konsekvenser, kvarstår".

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206

(m) yrkande 4, 2004/05:U267 (c) yrkande 4 samt 2004/05:U314 (kd) yrkande

13 kan avstyrkas.

EU:s arbete med att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i

världen

Skrivelsen

I skrivelsen understryks att EU fortsätter sitt arbete och sina

ansträngningar för att öka skyddet för och främja de mänskliga rättigheterna

över hela världen. I arbetet förfogar EU över flera instrument, bl.a.

klausuler i avtal om handel och utvecklingssamarbete, démarcher (skriftligt

eller muntligt påpekande till en annan stats regering, ofta innehållande

en uppmaning att vidta en viss åtgärd), politiska påtryckningar, tekniskt

bistånd, landresolutioner och offentliga avsiktsförklaringar. Sedan

några år tillbaka har EU särskilda dialoger om mänskliga rättigheter

med Kina och Iran. I FN är EU en central aktör inom de olika organ som

behandlar mänskliga rättigheter och tar flera initiativ.

Europeiska rådet enades i december 2004 om att inrätta en representant

för mänskliga rättigheter, placerad hos Javier Solana, Europeiska rådets

generalsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitiken.

EU genomförde ett stort antal uppvaktningar för dödsstraffets avskaffande

eller dess begränsade tillämpning. Frågan om dödsstraffet togs också

upp i samband med MR-dialogmötena med Iran och Kina. Ett flertal

uppvaktningar gjordes i USA, bl.a. om rätten till konsulärt bistånd i

samband med åtal för brott där dödsstraff kan komma att utdömas. EU

arbetar också med att färdigställa en förordning som bl.a. förbjuder

handel med vissa produkter som används till att verkställa dödsstraff.

EU:s riktlinjer för barn och väpnade konflikter antogs av rådet i

december 2003. Riktlinjerna understryker att frågor som rör barn i väpnade

konflikter är prioriterade. Arbetet för att skydda barn i väpnade

konflikter skall baseras på existerande normer för mänskliga rättigheter

och humanitär rätt. Övervakning, rapportering och utvärdering utgör

grunden för att identifiera situationer där EU:s handlande påkallas. I

sitt arbete skall EU använda sig av politiska dialoger, démarcher och

multilateralt arbete. I krishanteringsoperationer skall hänsyn tas till

barns situation. Relevant EU-personal, både centralt och i fält, skall

utbildas i barnets rättigheter. Under året har EU utarbetat en handlingsplan

för att omsätta riktlinjernas rekommendationer till konkreta handlingar

och för att söka samordna såväl EU:s som medlemsstaternas agerande till

förmån för barn som drabbats eller riskerar att drabbas av väpnad

konflikt i ett antal prioriterade länder.

Motionerna

I motion 2004/05:U225 (fp) yrkande 22 anför motionärerna att Sverige

bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete

med mänskliga rättigheter i världen. I yrkande 23 menar motionärerna

att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för att främja

respekten för mänskliga rättigheter i världen, och i yrkande 24 anför

motionärerna att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger med

fokus på mänskliga rättigheter kommer till stånd med enskilda länder.

I

kommittémotion 2004/05:Sf322 (v) yrkande 4 menar motionärerna att

romernas mänskliga rättigheter inom EU måste skyddas effektivt. I flera

av de nya medlemsländerna har romerna varit och är fortfarande föremål

för allvarlig och systematisk diskriminering. Sverige bör i EU ta

initiativ till att det genomförs en intensiv övervakning av att romers

mänskliga rättigheter respekteras i samtliga EU-länder.

Utskottets överväganden

Utskottet har i tidigare betänkande (2003/04:UU3 Sveriges politik för

global utveckling) uttryckt att demokrati, mänskliga rättigheter och

jämställdhet är grundläggande förutsättningar för en rättvis och hållbar

global utveckling. Utvecklingspolitiken skall präglas av ett

rättighetsperspektiv där människors rättigheter utgör grunden för de åtgärder

som skall vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. I rättighetsperspektivet

ingår såväl mänskliga rättigheter som demokrati och jämställdhet. De

förstärker och kompletterar varandra men är samtidigt varandras

förutsättningar. Utskottet menar att det är viktigt att detta perspektiv på

utvecklings- och biståndspolitiken även integreras i EU:s samlade

utvecklingspolitik.

Demokratins form måste utgå från varje samhälles specifika förutsättningar

men grundas på gemensamma värderingar om alla människors lika rätt och

värde. Demokrati kräver fria val, fungerande politiska partier, oberoende

medier och aktiva enskilda organisationer som får verka fritt. En

demokratisk kultur, där medborgare har kunskap om sina rättigheter och

möjlighet att utnyttja dem, är en förutsättning för all utveckling, och

i den demokratiska kulturen ingår även jämställdhet, tolerans och respekt

för alla individer och grupper. Politiskt ansvar måste kunna utkrävas

av dem som har makt, och en fungerande demokrati kräver också maktfördelning

mellan demokratins institutioner. Därför är det viktigt att såväl

enskilda stater som internationella organisationer och sammanslutningar

av stater, såsom EU, ger stöd åt ambitioner att få till stånd politiska

reformer i auktoritära statssystem. Instabila icke-demokratiska stater

vars legitimitet är djupt ifrågasatt hos de egna befolkningarna är

farliga i sin oberäknelighet gentemot både omvärlden och den egna

befolkningen.

Utskottet kan konstatera att rasismen mot romerna i Europa är utbredd.

EU har bidragit med avsevärda belopp till de länder där romerna har

det svårast. EU har också ett egenintresse av att romernas situation

förbättras i hemländerna för att de inte skall hamna i en flyktingsituation.

I de flesta EU-länder och kandidatländer finns i dag strategier på

nationell nivå för hur förbättringar skall åstadkommas för romerna, men

satsningarna har svårt att nå ut lokalt. EU ställer även krav på romerna

själva genom att gruppen bl.a. måste överge vissa traditioner som kränker

de mänskliga rättigheterna.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U225

(fp) yrkandena 22-24 samt 2004/05:Sf322 (v) yrkande 4 kan avstyrkas.

EU:s utvecklingssamarbete

Skrivelsen

EU:s utvecklingssamarbete är en viktig del av Sveriges utvecklingssamarbete.

Sammantaget står EU för mer än hälften av världens utvecklingssamarbete,

vilket motsvarar ca 30 miljarder euro per år till över 160 länder. Av

dessa medel hanterar kommissionen ca 6 miljarder euro per år. EU:s mål

och instrument för förbindelser med tredjeländer omfattar en mängd

politikområden. I skrivelsen understryks att Sverige aktivt bör arbeta

för att öka samstämmigheten i EU:s politik i relation till utvecklingsländer

och för att utvecklingsaspekter beaktas inom alla EU:s politikområden.

Sverige bör även verka för att kvaliteten och effektiviteten i unionens

utvecklingssamarbete stärks, att samordning och samverkan i fält förbättras

samt att EU-budgeten effektiviseras.

Bland de frågor som under året varit särskilt prioriterade märks

uppföljningen av Monterreykonferensen. Kommissionen presenterade i mars

ett meddelande om hur EU:s medlemsstater uppfyllt de åtaganden som antogs

av Europeiska rådet inför världskonferensen om utvecklingsfinansiering

i Monterrey. Sverige har varit drivande i den principiella frågan att

EU:s utvecklingssamarbete måste anpassas bättre till samarbetsländernas

egna strategier, prioriteringar och system. Sverige driver på för att

EU:s totala bistånd skall höjas så att FN:s mål om 0,7 % uppnås av fler

länder inom EU.

Under året behandlade Europeiska rådet vid ett flertal tillfällen frågan

om samstämmighet inom utvecklingssamarbetet och mellan olika politikområden.

En expertgrupp har tillsatts i syfte att presentera rekommendationer

för att uppnå ökad harmonisering och samordning av EU:s bistånd.

Rådet har betonat vikten av ett kraftfullt och väl samordnat EU-bidrag

i form av en gemensam rapport till FN:s toppmöte i september 2005 om

översynen av millennieutvecklingsmålen och Millenniedeklarationen. Vidare

understryks att EU måste visa politiskt ledarskap inför toppmötet och

att den gemensamma rapporten bör innehålla konkreta och ambitiösa förslag

till insatser för att uppnå millennieutvecklingsmålen till 2015. Rådet

har antagit slutsatser om en koherent politik för bekämpande av

fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids, malaria och tbc) samt om uppföljning

av åtagandena från den internationella konferensen om befolkning och

utveckling i Kairo 1994, med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa och

rättigheter (SRHR). Rådet har vidare betonat vikten av att ytterligare

medel tillförs dessa områden, deras centrala roll för att uppnå

millennieutvecklingsmålen samt kopplingen mellan SRHR och hiv/aids.

Under året har diskussioner förts om effektiviteten i EG-biståndet samt

läget i det pågående reformarbetet. I skrivelsen framhålls att framsteg

kan konstateras på flera områden, bl.a. har en allt större del av

ansvaret för förvaltningen av biståndet delegerats ut i fält, medlemsstaterna

har i allt högre grad involverats i kommissionens programläggning och

införandet av nya programmeringsinstrument som landstrategier och

årsrapporter har bidragit till ökad samordning och samstämmighet.

En annan viktig del av reformansträngningarna avser EU:s budgetprocess.

I kommissionens förslag till det nya finansiella perspektivet 2007-2013

betonas bl.a. behovet av ökad samstämmighet mellan geografiska, tematiska

och horisontella områden i EG-biståndet.

Cotonouavtalet är ett partnerskapsavtal mellan gemenskapen och dess

medlemsstater å ena sidan och 77 länder i Afrika, Västindien och Stilla

havet å den andra sidan (de s.k. AVS-länderna). Avtalet har varit föremål

för en översyn under 2004. Nya element i avtalet är bl.a referenser

till Internationella brottmålsdomstolen och kampen mot terrorism.

Utestående frågor är bl.a. införlivandet av en ny klausul om

massförstörelsevapen

i avtalet, AVS-ländernas önskan om större delaktighet vid beslut om

sanktioner samt AVS-ländernas önskan att få klarhet i biståndsvolymen

för kommande samarbetsperiod.

Motionerna

Folkpartiet menar i motion 2004/05:U226 yrkande 18 att demokrati skall

vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik.

Som en naturlig följd av ett mer demokratiorienterat utvecklingssamarbete

bör EU också, menar motionärerna, aktivt stödja demokratirörelser i

diktaturregimer, i kampen för demokratisk utveckling och mänskliga

rättigheter. Motionärerna menar vidare att EU bör ställa tydliga krav på

demokrati i de länder som får bistånd från EU.

I den enskilda motionen 2004/05:U251 (mp) anför motionärerna att

liberaliseringen av EU:s handel med Medelhavsländerna måste ske långsamt

och i flera steg. Medelhavsländerna måste ges möjligheter att skydda

sina industrier under en övergångsperiod och ges ordentligt stöd för

omställning. Länderna måste också få skydda sina jordbrukssektorer under

en övergångsperiod efter att EU avvecklat sina subventioner av jordbruket.

I den enskilda motionen 2004/05:U254 (mp) yrkande 6 anser motionären

att Sverige genom EU bör driva att krav på tullsänkningar för u-länder

inte blir större än att de fortsatt kan skydda sina växande industrier.

I kommittémotion 2004/05:U256 (v) yrkande 9 menar motionärerna att

Sverige inom EU bör verka för att svenska och europeiska företag engagerar

sig i utvinnandet av Bolivias naturtillgångar på ett sådant sätt att

det kommer det bolivianska folket till del. I yrkande 10 framhålls att

Sverige skall verka för att svenska och europeiska företag stimuleras

att engagera sig i det bolivianska jordbrukets och infrastrukturens

utveckling.

I den enskilda motionen 2004/05:U261 (mp) yrkande 2 anser motionärerna

att Sverige genom ministerrådet bör initiera ett reformarbete för att

administrativt effektivisera EU-biståndet.

Kristdemokraterna menar i kommittémotion 2004/05:U302 yrkande 5 att

Sverige inom EU bör verka för att tullarna mot världens 49 fattigaste

länder tas bort snabbare.

I kommittémotion 2004/05:U311 (kd) yrkande 13 ansförs att Sverige bör

verka för att Sveriges goda erfarenheter av miljöhänsyn inom biståndspolitiken

inkluderas i EU-biståndet och att större hänsyn tas till miljöaspekter

i samtliga biståndsprojekt. I yrkande 17 framhålls att Sverige bör verka

för en global integrering av EU:s strategi för hållbar utveckling och

klimathandlingsprogrammet, med betoning på en förankring i den fattiga

världen.

I motion 2004/05:U313 (kd) yrkande 1 anför Kristdemokraterna att regeringen

inom EU skall arbeta för att eliminera handelshinder för u-ländernas

export.

I kommittémotion 2004/05:U331 (kd) yrkande 8 krävs att Sverige verkar

för införandet av ett system med konsekvensbeskrivningar inför alla

politiska beslut, och för ett regelverk som styr svenska myndigheter om

påverkan på utvecklingsländerna utifrån rättighets- och fattigdomsperspektivet

samt om att ett sådant system även bör inrättas på EU-nivå. I yrkande

12 framhålls att Sverige skall verka för en mer sammanhållen utvecklings-,

handels- och utrikespolitik inom EU och arbeta för att integrera

rättvisefrågorna inom alla EU:s politikområden.

I motion 2004/05:U342 (mp) yrkande 1 anför motionärerna att Sverige i

de pågående förhandlingarna om "EU Policy Guidelines land reform" skall

kräva en bättre analys av orsakerna till hunger på landsbygden. I yrkande

2 menar motionärerna att ursprungsbefolkningars och minoriteters mänskliga

rättigheter särskilt bör uppmärksammas och respekteras när det gäller

markpolitik och jordreformer inom EU:s utvecklingsbistånd. Vidare

framhålls i yrkande 3 att jordreformer som syftar till att bekämpa hunger

och fattigdom, förbättra jämställdhet mellan kvinnor och män och säkra

ekologisk uthållighet bör prioriteras i EU:s utvecklingsbistånd. I

yrkande 4 anförs att de nya riktlinjerna för markanvändning och jordreformer

inom u-landsbiståndet skall innehålla en oberoende kontrollinstans och

en klagomöjlighet för att utvecklingsländerna skall kunna ställa EU

till svars. I yrkande 5 krävs att riksdagens synpunkter inhämtas innan

förhandlingarna avslutas om de gemensamma riktlinjerna för EU-staternas

politik om arbetet med markanvändning och jordreformer inom biståndet.

I partimotion 2003/04:U348 (kd) yrkande 29 menar Kristdemokraterna att

samordningen och komplementariteten mellan EU-medlemsstaternas bistånd

bör stärkas.

I partimotion 2004/05:K431 (fp) yrkande 7 menar motionärerna att demokrati

skall vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik.

Motionärerna bakom den enskilda motionen 2004/05:Fi230 (mp) yrkande 3

anser att EU:s globala politik bör påverkas i samma riktning som den

nya svenska sammanhållna politiken för global utveckling.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att Europeiska unionen har möjlighet att vara en viktig

aktör för en rättvis och hållbar utveckling i världen. Sammantaget står

EU och dess medlemsstater för mer än hälften av världens utvecklingssamarbete,

vilket motsvarar ca 30 miljarder euro per år till över 160 länder. Av

dessa medel hanterar kommissionen ca 6 miljarder euro per år. Det är

enligt utskottets mening betydelsefullt att EU utnyttjar denna potential

och möjlighet. Reformeringen av EU:s bistånd pågår, och en fortsatt

effektivisering behövs samt en tydligare inriktning på fattigdomsbekämpning.

Utskottet menar även att en fortsatt decentralisering är nödvändig

liksom utvecklingen av gemensamma landstrategier, harmoniserade procedurer

och administrativa och budgetära reformer för att underlätta samarbetsländernas

möjligheter att på bästa sätt ta till vara biståndet.

Utskottet konstaterar att människohandel i dag förekommer över hela

världen och berör såväl fattiga länder som rika. Detta gäller inte bara

handel för sexuella ändamål utan även andra former av exploatering. Den

europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har antagit en handlingsplan

mot människohandel, och Sverige har aktivt verkat för planens tillkomst

och beslutet om inrättandet av en särskild representant för att bekämpa

sådan handel. I Europarådet är Sverige engagerat i utarbetandet av en

europeisk konvention mot människohandel. Utskottet understryker vikten

av att de organisationer som har ansvar för frågor om trafficking och

prostitution skall arbeta för att utforma internationella uppförandekoder.

Utskottet menar att satsningar på flickors utbildning och hälsa är en

av de viktigaste investeringar ett samhälle kan göra. När kvinnor och

män har möjlighet att delta på lika villkor blir utvecklingen starkare,

och därför bör utvecklingssamarbetet inriktas på insatser som skapar

fler arbetstillfällen för kvinnor bl.a. i syfte att motverka människohandel.

Utskottet konstaterar att nationell politik i ökande utsträckning handlar

om gränsöverskridande frågor och att nationella beslut i växande omfattning

har internationella effekter. Utskottet menar att utvecklingen ställer

krav på ökad samstämmighet i den politik som förs på nationell, regional

och global nivå. Det EU säger och gör i ett sammanhang måste stämma med

europeiskt agerande i ett annat. Den internationella diskussionen om

samstämmighet måste drivas vidare, och syftet måste vara att föra en

effektiv och trovärdig samlad politik. Sverige bör därför inom EU aktivt

arbeta för att samstämmigheten också i EU:s politik i relation till

utvecklingsländerna förbättras och att utvecklingsaspekterna beaktas

inom EU:s samtliga politikområden.

Ett internationellt arbete pågår med att ta fram ett index för graden

av samstämmighet i den politik som förs av olika OECD-länder på

utvecklingsområdet (OECD - Organisationen för ekonomiskt samarbete och

utveckling). Det finns flera tekniska och metodologiska utmaningar. En

möjlighet finns att ett instrument så småningom kan tas fram, liknande

FN:s "Human Development Index" och det korruptionsindex (Corruption

Perception Index) som utvecklats av organisationen Transparency

International.

Utskottet kan konstatera att under 2004 bestämde sig ett antal länder

ur G 77 (gruppering av 133 utvecklingsländer) att inleda nya GSTP-förhandlingar

(Global system of trade preferences) inom vilka u-länder förhandlar om

tullsänkningar med varandra. Syftet med GSTP är att främja och upprätthålla

handeln mellan u-länderna och att bidra till ekonomisk utveckling.

Hittills har GSTP endast haft en begränsad betydelse, då endast ett mindre

antal länder deltagit och produkter som omfattats av tullsänkningar

varit blygsamt. I de nya förhandlingarna är ambitionen att täcka både

fler länder och fler produkter. Flera i-länder har länge inom WTO krävt

att även de mer utvecklade u-länderna skall ta ett ansvar för de allra

fattigaste genom att erbjuda dem reellt marknadstillträde. De nya

förhandlingarna inom GSTP kan därför ses som ett steg i rätt riktning för

att svara mot dessa krav.

I dag sker nära hälften av u-ländernas handel med andra u-länder. Handeln

mellan u-länder försvåras dock av relativt höga tullar. Utskottet anser

det angeläget att också handelshindren mellan utvecklingsländerna

uppmärksammas och att ansträngningar görs för att få utvecklingsländerna

att öka handelsutbytet sinsemellan. Att t.ex. sänka tullarna för den

viktiga syd-handeln kan avsevärt underlätta utbytet och generera vinster

för u-länderna.

Utskottet menar att utvecklingsländerna bör ges möjlighet att gradvis

öppna sina marknader samtidigt som handelshinder bör elimineras i

snabbare takt vad gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna. Det

finns utrymme att föra en generös politik om tidsgränser för u-ländernas

implementering av avtal och övergångsregler.

Utskottet menar vidare att en fri och öppen handel med överenskomna

spelregler är ett kraftfullt instrument för att åstadkomma utveckling

och sprida ekonomiska framsteg. Enligt utskottets mening medför

nedmontering av handelshinder möjligheter till ökad handel mellan i-länderna

och u-länderna, men även mellan u-länderna själva. Sverige driver en

långtgående frihandelsvänlig linje inom EU med syfte att eliminera

handelshinder för u-ländernas export till i-länder

I många utvecklingsländer har exportindustrin en konkurrensfördel på

grund av liten satsning på arbets- och produktionsmiljö, vilket leder

till att de kan hålla nere sina kostnader. Produktion av läder- och

textilvaror förorsakar exempelvis stora miljöproblem. Även den konventionella

odlingen av exportprodukter såsom kaffe, te och bananer är starkt

miljöpåverkande. Stora mängder bekämpningsmedel används, i många fall

sådana som är förbjudna i i-länderna. Denna typ av odling utarmar och

förgiftar jorden. På grund av ensidigheten hotas även den biologiska

mångfalden.

Enligt såväl klimatkonventionen som Kyotoprotokollet skall industriländerna

i sitt arbete för att uppnå sina utsläppsmål ta hänsyn till eventuella

skadeverkningar i utvecklingsländerna. Utskottet anser att det är

angeläget att industriländerna verkligen uppfyller sina skyldigheter

gentemot utvecklingsländerna, så som de kommer till uttryck i

klimatkonventionen,

bl.a. i fråga om stöd till kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring samt

anpassning till och minskad påverkan på klimatet. Speciell uppmärksamhet

bör riktas mot sådana länder som är särskilt sårbara. En uthållig och

förbättrad användning av naturresurser är både en miljöfråga och en

fattigdomsfråga. Uthållig markanvändning medför inte bara ökad produktion

och därmed ökad tillväxt utan också minskad erosion, minskade risker

för översvämningar och torkkatastrofer, förbättrad vattenkvalitet och

minskad avskogning, inklusive förbättringar för bevarande av viktiga

naturområden.

Konsumenter i industriländerna har blivit mer och mer medvetna om

miljöproblem. Medvetenheten om miljöproblemen är dock ofta dålig hos både

producenter och konsumenter i utvecklingsländerna. Svagt efterföljande

av miljölagstiftning eller svaga miljölagar, brist på kapital och

tekniskt kunnande är andra hinder för utvecklingsländernas övergång till

miljöanpassad produktion.

Utskottet kan konstatera att åtskilliga länder i Latinamerika brottas

med stora ekonomiska och sociala problem. I flera länder kvarstår

utmaningar för att uppnå en mer förankrad demokrati. Under 2003 drabbades

bl.a. Bolivia av omfattande oroligheter och våld. Sveriges bistånd till

Latinamerika ger fortsatt prioritet åt det reformarbete som påbörjats

för att minska fattigdomen i Bolivia. Sverige och EU stöder även insatser

som syftar till att förstärka, modernisera och utveckla näringslivet i

Bolivia.

Det finns enligt utskottets mening behov av en bättre samordning av

EU:s externa relationer, något som redan framförts från svensk sida i

olika sammanhang. Det gäller samordning såväl mellan olika områden, t.

ex. mellan biståndspolitiken och handelspolitiken, som mellan rådet och

kommissionen. Utskottet konstaterar att svenska företrädare har tagit

upp frågor om samordning.

Utskottet menar att den europeiska utvecklingsfonden bör inlemmas i

EU-budgeten och att arbetet med budgeten bör effektiviseras och öppenheten

värnas samt att samarbetet med enskilda länder och regioner bör präglas

av den syn på utveckling, mångfald och samstämmighet som kännetecknar

Cotonouavtalet.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det är av vikt att unionen

ökar sitt engagemang i förhållande till de blivande grannländerna. När

det gäller Medelhavsområdet finns redan lämpliga instrument i form av

Medelhavssamarbete, Barcelonaprocessen och Medabiståndet. Det saknas

dock motsvarande instrument i förhållande till de nya grannländerna i

öster: Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Utskottet anser att den

nordliga dimensionen inom EU bör vidareutvecklas för att ytterligare

främja bättre kontakter mellan Ryssland och EU.

Avslutningsvis vill utskottet understryka att EU:s insatser för områdena

demokrati och mänskliga rättigheter är mycket angelägna. Svenska

målsättningar inom ramen för den nya politiken för global utveckling måsta

avsätta resultat även i EU:s arbete om en samstämd politik i

utvecklingssamarbetet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2003/04:U348

(kd) yrkande 29, 2004/05:U226 (fp) yrkande 18, 2004/05:U251 (mp),

2004/05:U254 (mp) yrkande 6, 2004/05:U256 (v) yrkandena 9-10, 2004/05:U261

(mp) yrkande 2, 2004/05:U302 (kd) yrkande 5, 2004/05:U311 (kd) yrkandena

13 och 17, 2004/05:U313 (kd) yrkande 1, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 8

och 12, 2004/05:U342 (mp) yrkandena 1-5, 2004/05:K431 (fp) yrkande 7

samt 2004/05:Fi230 (mp) yrkande 3 kan avstyrkas.

EU:s bilaterala och regionala förbindelser

Skrivelsen

EU:s politik för den nordliga dimensionen samt EU:s deltagande i regionalt

samarbete i norra Europa

Den andra handlingsplanen för unionens politik för den nordliga dimensionen

(ND), antagen av Europeiska rådet den 16-17 oktober 2003, är giltig

2004-2006. Handlingsplanen, som har ett brett tvärpolitiskt anslag,

motsvarar, enligt skrivelsen, högt ställda svenska krav.

Flera av de regionala samarbetsorganisationerna i norra Europa -

Östersjöstaternas råd, Barentsrådet, Arktiska rådet samt Nordiska ministerrådet

- har givits ett utökat ansvar för genomförandet av handlingsplanen.

EU-kommissionens ledande roll bekräftas, och EU:s medlemsstaters och

partnerländernas (Ryssland, Norge och Island) gemensamma ansvar för

genomförandet klargörs.

Ryssland tog under året fram en strategisk plan för framtida

kärnsäkerhetsinsatser inom ramen för NDEP (Northern Dimension Environmental

Partnership, ND miljöpartnerskap). Den första fasen av denna plan

presenterades, och ett antal projekt på Kolahalvön identifierades för

framtida NDEP-finansiering. Inom NDEP:s miljöfönster har sammanlagt

åtta projekt finansierats. Genomförandet av flera av dessa fortsatte.

Behovet

av medelstilldelning till miljöåtgärder diskuteras för närvarande. Ett

intensivt arbete bedrevs under svenskt ordförandeskap för att inleda

arbetet inom det ND Partnerskap för hälsa och socialt välbefinnande som

tillskapades i oktober 2003. Arbetet kröntes med ett framgångsrikt

ministermöte i Tallinn den 14 december. Sverige kvarstår som ordförande

fram till hösten 2005.

Den 23 oktober hölls i enlighet med den andra handlingsplanen ett första

möte på högre tjänstemannanivå. Mötet, som hade att utvärdera genomförandet

av den andra handlingsplanen och identifiera områden aktuella för

ytterligare stödjande insatser, diskuterade framsteg och kommande utmaningar

för unionens ND-politik. Storbritannien meddelade att landet under sitt

kommande ordförandeskap preliminärt avser att inbjuda till ett fjärde

ND-utrikesministermöte.

EU:s engagemang för regionalt samarbete i Östersjöområdet kommer också

till uttryck genom kommissionens medlemskap och deltagande i Östersjöstaternas

råd (CBSS). Vid CBSS och Barentsrådets utrikesministermöten samt vid

Östersjötoppmöten på regeringschefsnivå deltar både EU-ordförandeskapet

och EU-kommissionen. Så var även fallet vid årets Östersjötoppmöte den

21 juni i estniska Laulasmaa.

Inför Östersjötoppmötet informerades utrikesutskottet vid en särskild

föredragning den 15 juni om CBSS, aktuella Östersjöfrågor samt nordliga

dimensionen. Regeringens syn på vikten och värdet av fortsatt samarbete

inom CBSS också efter den senaste EU-utvidgningen den 1 maj 2004

redovisades. Unionens utvidgning har resulterat i att ND-processen blivit

ett allt viktigare instrument i EU:s politik visavi Ryska federationen,

om än med ett regionalt perspektiv. Barentsrådet och Barents regionråd

har vid ett flertal tillfällen framfört önskemål om att samtliga ryska

Barentslän, inklusive Nenets och Komi, bör inkluderas i EU:s olika

instrument för gränsöverskridande samarbete i Europas nordområden.

EU:s myndighet för miljöfrågor, European Environmental Agency, sammanställde

en rapport om miljötillståndet i Arktis, inklusive klimatförändringarna.

I rapporten betonades medlemsstaternas ansvar för de ökade föroreningshalter

m.m. som uppmätts i Arktis. Rapporten noterades av Arktiska rådet, men

något agerande hade vid årets slut ännu inte initierats av EU-kommissionen.

Från Arktiska rådets sida har förslag lämnats till kommissionen om ett

antal samarbetsområden avseende forskning och miljöövervakning.

Motionerna

Kristdemokraterna anför i kommittémotion 2004/05:U312 yrkande 2 att det

är angeläget att hävda en "nordisk identitet" inom EU. Men "den nordliga

dimensionen" handlar också om att få med nordvästra Ryssland i det

europeiska samarbetet. Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med

nordvästra Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga

dimensionen.

I den enskilda motionen 2004/05:U237 (s) anför motionären att det i

längden kan bli svårt att upprätthålla intresset för den nordliga

dimensionen utan pådrivande med administrativa resurser och särskilt

öronmärkt finansiering. Sverige måste därför, anser motionären, driva

frågan om en egen budget för den nordliga dimensionen i EU:s budgetarbete.

I den enskilda motionen 2004/05:U309 (fp) yrkande 1 anför motionären

att det täta nordisk-baltiska samarbetet i alltfler avseenden kommer

att ske inom ramen för EU, även om Island och Norge fortsatt inte är

medlemmar. Tillsammans med arbetet inom ramen för EU:s nordliga dimension

visar det på vikten av att förutsättningslöst pröva hur det nordiska

samarbetet bäst främjas inom ramen för ett alltmer utvidgat europeiskt

samarbete. I det sammanhanget är det viktigt att se och utveckla

förutsättningarna för att Västnordens roll i det nordiska samarbetet kan

förstärkas inom ramen för samarbetet i Europa. I yrkande 2 anför motionären

att en stabilare politisk, social och ekonomisk utveckling i Kaliningrad

är både mål och förutsättning för en starkare integration i den utveckling

som sker i Östersjöområdet.

I kommittémotion 2004/05:U312 (kd) yrkande 5 anser Kristdemokraterna

likaledes att Kaliningrads politiska, sociala och ekonomiska utveckling

är viktig för att en starkare integration i Östersjöområdet skall kunna

komma till stånd. Vikten av nordiska insatser för att stödja civil

verksamhet i Kaliningrad kan inte nog kan understrykas, och de behövs

för att fylla utrymmet efter den tidigare massiva militära närvaron i

Kaliningrad. I yrkande 7 framhålls att stärkandet och medvetandegörandet

av en nordisk region har en stor betydelse för samhörigheten inom vår

del av EU. Kristdemokraterna menar vidare i yrkande 3 att det är angeläget

att öka våra möjligheter att hävda våra nordiska intressen i det utvidgade

EU. Motionärerna anser att snarare än att bilda ett "nordiskt block"

bör vi söka bundsförvanter bland andra EU-länder som har liknande

värderingar i olika konkreta frågor. I yrkande 4 framhålls att det är

angeläget för övriga nordiska länder att underlätta för Norge och Island

att bli intagna i EU-gemenskapen.

I den enskilda motionen 2004/05:U211 (kd) anförs att Sverige i det

nordiska samarbetet skall verka för att Åland tillförsäkras en egen

företrädare i EU-parlamentet.

I den enskilda motionen 2004/05:U309 (fp) yrkande 5 anser motionären

att Sverige snarast måste ta sitt ansvar för den ekonomiska delen av

det arktiska universitetet, på samma sätt som t.ex. Norge och Finland

- detta framför allt eftersom Sverige i det arktiska parlamentarikerrådet

har lanserat programmet IT in the Arctic. I yrkande 6 anför motionären

att det arktiska samarbetet har fått en naturlig plats inom ramen för

EU:s s.k. arktiska fönster. Det gör att även dessa frågor i ökad

utsträckning kan komma att få en större betydelse inom ett alltmer utvidgat

europeiskt samarbete. Det är viktigt, menar motionären, att EU:s arktiska

fönster står öppet också för de delar av det arktiska samarbetet som

inte ligger inom EU:s geografiska gränser.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar inledningsvis att EU:s politik för den nordliga

dimensionen omfattar det geografiska området från Island i väst t.o.m.

nordvästra Ryssland i öst, från Barents och Kara hav i norr till

Östersjöns södra kust i syd. Politiken omfattar EU:s medlemsstater samt

tre partnerländer, Island, Norge och Ryska federationen. Dess syfte är

att genom politisk dialog och konkret samarbete stärka stabiliteten och

välfärden inom EU och dess nordliga närområden.

Den första handlingsplanen för EU:s politik för den nordliga dimensionen

antogs i juni 2000 av Europeiska rådet. Hösten 2003 antog EU:s

utrikesministrar en andra handlingsplan (för perioden 2004-2006), vilken

omfattar områden som ekonomi, utbildning, miljö och kampen mot organiserad

brottslighet.

Den nordliga dimensionen har ingen egen organisation eller budget. För

genomförandet och finansieringen av konkreta projekt inom ramarna för

den nordliga dimensionen svarar i stället olika instanser såsom Europeiska

kommissionen, EU:s olika finansiella instrument (bl.a. Tacis, Interreg

och Phare), EU:s medlemsländer, ND-partnerländerna, de regionala råden

(Östersjöstaternas råd, Barents euroarktiska råd, Arktiska rådet,

Nordiska ministerrådet), internationella finansiella institut (EBRD, EIB,

NIB), de lokala myndigheterna, medborgarorganisationerna och företagen.

Utskottet noterar att de fyra regionala organisationer som har sitt

"verksamhetsområde" i Östersjöområdet, dvs. Östersjöstaternas råd,

Barentsrådet, Arktiska rådet och Nordiska ministerrådet, har givits ett

utökat ansvar för genomförandet av handlingsplanen. Ryssland är medlem

i de förstnämnda tre organisationerna och involveras härigenom aktivt

i arbetet.

Utskottet noterar att EU:s utvidgning 2004 har ökat den nordliga

dimensionens betydelse, också som ett av flera instrument i unionens

Rysslandspolitik.

Utskottet delar regeringens bedömning att merparten av det framtida

samarbetet inom ramen för ND kommer att inriktas på nordvästra Ryssland.

Dimensionens nuvarande andra handlingsplan bör således, anser utskottet,

följas av ett politisk-strategiskt ramdokument mellan EU och Ryssland

vari den fortsatta ND-politikens uppgifter, mål och prioriteringar

formuleras.

Utskottet anser, liksom regeringen, att den nordliga dimensionen skall

ses i samband med EU:s övriga mera omfattande försök att främja

relationerna med Ryssland. Samarbetet inom ND skulle således bl.a. tjäna

till att genomföra och kanalisera nödvändiga, mellan unionen och Ryssland

överenskomna, ansträngningar i detta lands nordvästra delar, inklusive

Kaliningrad.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av nordliga

dimensionen-projekt, t.ex. avseende hantering av kärnavfall på Kolahalvön

och arbetet för att höja kärnsäkerheten i Ryssland. Det sammansatta

utrikes- och försvarsutskottet har konstaterat att spridningen av

massförstörelsevapen (kärnvapen, kemiska och biologiska vapen) utgör ett

av de största hoten mot internationell fred och säkerhet (bet. 2004/05:UFöU2

Sveriges säkerhetspolitik).

Utskottet anser att finansiering av samarbetsprojekt inom den nordliga

dimensionens ram också efter 2006 års utgång bör komma från unionens

olika instrument, dvs. i huvudsak från grannskapsinstrumentet ENPI

(European Neighbourhood and Partnership Instrument) med tillägg av

bilateral och multilateral finansiering.

Nordiskt samarbete och samsyn beträffande genomförandet av den nordliga

dimensionen är enligt utskottets mening viktigt. Det bidrar till att

stärka och medvetandegöra en nordisk region och identitet samt underlättar

för Norge och Island att vara delaktiga i EU-gemenskapens samarbetsmönster

och kontaktytor. Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten

av att också de övriga medlemsländerna i EU fortsatt känner ansvar för

utvecklandet av de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella

relationerna med partnerländerna inom EU:s nordliga dimension.

Utskottet konstaterar att det samarbete som utvecklats inom ramen för

University of the Arctic mellan universitet och högskolor runt polcirkeln

bl.a. omfattar Luleå tekniska universitet, Umeå universitet och

Mitthögskolan. Utskottet noterar att regeringen stöder samarbetet inom

University of the Arctic genom ett bidrag till delprogrammet North-2-North

för att främja studentmobilitet mellan de deltagande lärosätena. Svenska

institutet är nationell kontaktpunkt för programmet i Sverige.

Vidare noterar utskottet att Luleå tekniska universitet, i sitt

budgetunderlag för år 2005, har äskat medel för sitt deltagande i University

of the Arctic. Denna begäran är för närvarande under behandling inom

ramen för arbetet med nästa budgetproposition.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05U:211

(kd), 2004/05:U237 (s), 2004/05:U309 (fp) yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt

2004/05:U312 (kd) yrkandena 2-5 och 7 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Europeiska grannskapspolitiken (European Neighbourhood Policy, ENP)

Kommissionen presenterade i maj 2004 ett meddelande med en övergripande

strategi för den europeiska grannskapspolitiken, och utifrån denna antog

rådet slutsatser i juni. De övergripande målen är att samverka med

partnerländerna i avsikt att stimulera politiska och ekonomiska

reformprocesser, främja ekonomisk integrering och hållbar utveckling samt

att ge politiskt stöd och bistånd.

Den europeiska grannskapspolitiken omfattar länderna inom Barcelonaprocessen,

och i december antog rådet handlingsplaner för Tunisien, Marocko,

Jordanien, Palestinska myndigheten samt Israel, utarbetade i partnerskap

och syftandes till att uppnå målen med ENP.

Motionerna

I partimotion 2004/05:K431 (fp) yrkande 5 anför Folkpartiet att EU skall

vara öppet för alla demokratiska länder som delar unionens mål, ligger

helt eller delvis i Europa och som uppfyller de grundläggande politiska

och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU har slagit fast.

I partimotion 2004/05:U242 (m) yrkande 1 anförs att Sverige inom EU bör

bidra till ökat fokus på Ryssland, Ukraina och Vitryssland samt en

fortsatt hög närvaro på västra Balkan.

I kommittémotion 2004/05:U267 (c) yrkande 3 anför motionärerna att frågor

som demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, gränsöverskridande

brottslighet, jämställdhet och miljö bör prioriteras i EU:s samarbete

med Vitryssland, Ukraina och Moldavien.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar inledningsvis att den europeiska grannskapspolitiken

(ENP) ytterst syftar till att förebygga uppkomsten av nya barriärer och

skiljelinjer i Europa genom att göra unionens nya grannstater i såväl

öster som söder delaktiga i de säkerhetsmässiga och ekonomiska fördelar

som unionens utvidgning 2004 medför.

ENP befinner sig alltjämt i ett formativt skede. I enlighet med

kommissionens och Europeiska rådets önskan, uttryckt i kommissionens

meddelanden 104 (mars 2003), 393 (juli 2003) samt kommissionens strategidokument

("Den europeiska grannskapspolitiken", maj 2004), har EU i nära samråd

med de berörda staterna börjat utarbeta s.k. handlingsplaner, vilka

avser att reglera det framtida utbytet mellan dem och unionen i frågor

som rör bl.a. ländernas demokratiska utveckling, skyddet av mänskliga

rättigheter, jämställdhet och miljö samt arbetet mot den gränsöverskridande

brottsligheten. Förhoppningen är att dessa ansträngningar fr.o.m. 2007

skall mynna ut i ett nytt sammanhängande "instrument" för politiken -

"det europeiska grannskapsinstrumentet" (ENPI).

Hittills har handlingsplaner utarbetats för Israel, Jordanien, Marocko,

Moldavien, den Palestinska myndigheten, Tunisien och Ukraina (september

2004). Vidare har kommissionen sammanställt s.k. landrapporter (utifrån

vars rekommendationer handlingsplaner sedermera utarbetas) för länderna

Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien och Libanon (mars 2005).

Samarbetet över EU:s yttre gränser, såväl österut som söderut mot

Nordafrika, har tidigare reglerats (och regleras alltjämt) dels genom

partnerskaps- och samarbetsavtalen (PSA) i östlig riktning och

Europa-Medelhavsavtalen (Barcelonaprocessen) i sydlig riktning, dels genom

ett antal olika instrument, t.ex. Interreg, Phare, Tacis, Cards och

Meda. Dessa instrument, vars syfte är att främja gränsöverskridande

projekt i olika former, har sina egna respektive förordningar som anger

vilka projekt som skall prioriteras och hur de skall genomföras. Med

ENP avser unionen att få till stånd en större enhetlighet av regelverken

för dessa olika former för samverkan.

Utskottet välkomnar EU:s strävan att genom ENP undvika alltför skarpa

politiska och ekonomiska skiljelinjer i Europa i kölvattnet av 2004 års

utvidgning. Att det tämligen brokiga regelverk som hittills har reglerat

det gränsöverskridande samarbetet nu möjligtvis kan komma att bli

enhetligare är också lovvärt.

Icke desto mindre anser utskottet att det finns ett antal frågetecken

och problem med den europeiska grannskapspolitiken som förtjänar att

diskuteras. Utskottet konstaterar att ENP föregicks av en politik - Det

nya grannlandsinitiativet och Det utökade Europa, (Wider Europe) - som

mer distinkt rörde unionens relationer med dess östliga grannstater,

Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Till skillnad från ENP, som alltså

rör EU:s relationer till de nya grannarna i öster och staterna utmed

Medelhavets södra och östra stränder, hade således Wider Europe-politiken

ett betydligt mer avgränsat fokus.

Det är olyckligt, anser utskottet, att tyngdpunkten i unionens

grannskapspolitik, i dess nya tappning, tycks har förskjutits från grannstaterna

inom f.d. Sovjetunionen till att anta en geografiskt sett bredare och

mindre fokuserad inriktning. Det är av stor vikt, anser utskottet, att

EU inte tappar sitt engagemang för den demokratiska utvecklingen i dessa

länder.

Utskottet anser vidare att det kan ifrågasättas huruvida så vitt skilda

regioner, såväl i termer av socio-ekonomisk utveckling som historiskt

arv, som Nordafrika och Östeuropa verkligen bör inordnas i samma

utrikespolitiska ENP-mall. De målsättningar för politiken som anges i

strategidokumentet av maj 2004 torde bli svåra att applicera på ett

likvärdigt sätt i förhållande till så pass skilda samhällen. Att behandla

relationerna till Algeriet inom samma ramverk som relationerna till

exempelvis Ukraina eller Moldavien riskerar att uppfattas som att EU

nedprioriterar utvecklingen i unionens östra närområde.

Utskottet konstaterar att EU:s finansiella engagemang för staterna i

Medelhavsregionen respektive staterna i det östra närområdet präglas av

en obalans till Medelhavsregionens fördel. De biståndsmedel som hanteras

inom ramarna för Barcelonaprocessen (5,35 miljarder euro för perioden

2000-2006) är betydligt större än motsvarande medel för de östliga

grannstaterna. Det är angeläget att den nya grannskapspolitiken inte

leder till en liknande obalans på det politiska området.

Utskottet vill understryka vikten av att regeringen framgent inom EU

förmår garantera ett genuint politiskt ekonomiskt engagemang från

unionens sida för länderna i EU:s östra närområde.

Såväl politiken för det utökade Europa, Wider Europe, som den nya

grannskapspolitiken har haft som uttalat mål att erbjuda ett alternativ

till medlemskap i unionen snarare än att utgöra en väg till anslutning.

Utskottet anser, i kontrast till denna linje, att EU:s politik i

förhållande till grannländerna Moldavien, Ukraina och Vitryssland bör

innehålla ett medlemskapsperspektiv. Enligt unionsfördragets artikel 49

får varje europeisk stat som respekterar de grundläggande principer som

anges i fördragets artikel 6.1 ansöka om att bli medlem i unionen. Denna

princip bör gälla också för EU:s östliga grannstater.

Utskottet anser vidare att EU, i sitt fortsatta arbete med dessa länder,

bör arrangera regelbundna högnivåmöten på regional basis. Sådana möten

hålls mellan EU och staterna i Medelhavsregionen inom ramarna för

Barcelonaprocessen, och samma koncept bör vara tillämpbart också i östlig

riktning. Härigenom möjliggörs multilaterala kontakter kring frågor

vars lösning förutsätter internationellt samarbete på regional nivå,

exempelvis gränsöverskridande brottslighet, sexslavhandel, smittspridning

etc. Dessa möten bör omfatta Moldavien, Ryssland och Ukraina, och på

längre sikt även Vitryssland.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:K431

(fp) yrkande 5, 2004/05:U242 (m) yrkande 1 samt 2004/05:U267 (c) yrkande

3 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Moldavien

Under året låg EU:s fokus på Moldavien främst på två områden: dels

arbetet med den europeiska grannskapspolitiken, dels konflikten i

Transnistrien, utbrytarrepubliken i östra Moldavien. I februari förnyade

rådet de viseringssanktioner mot 17 nyckelpersoner i Transnistrien som

infördes i februari 2003.

Vid rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser i juni antogs

slutsatser om Moldavien, där EU framhåller Moldavien som en betydelsefull

partner och granne och betonar vikten av att Transnistrienkonflikten

löses. I juli blossade denna konflikt återigen upp efter uppmärksammade

stängningar av skolor i Transnistrien. EU reagerade på detta genom att

utöka viseringssanktionerna till att också omfatta dem som bar ansvaret

för att skolorna stängts.

Efter antagandet av rådsslutsatser om den europeiska grannskapspolitiken

i juni utarbetades en handlingsplan, vilken antogs av rådet i december.

Denna plan skall, på basis av det existerande partnerskaps- och

samarbetsavtalet, ligga till grund för samarbetet mellan EU och Moldavien

under de kommande tre åren.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att den demokratiska utvecklingen i Moldavien,

senast manifesterad i landets parlamentsval i mars 2005, uppvisar flera

positiva tecken. Det styrande kommunistpartiet, under president Vladimir

Voronins ledning, har blivit en uttalad anhängare av moldaviskt

EU-medlemskap. Det är angeläget att landets spirande demokratiska utveckling

och dess uttalade strävan efter närmare integration och samarbete med

Europeiska unionen inte lämnas därhän.

Landet har brottats med stora ekonomiska problem alltsedan Sovjetunionens

kollaps och det efterföljande inbördeskriget med de separatistiska

styrkorna i utbrytarrepubliken Transnistrien. Fattigdomen är utbredd.

Detta har bl.a. fått till följd att kvinnor utnyttjas i gränsöverskridande

brottslighet kopplad till sexslavhandel. Spridningen av smittsamma

sjukdomar såsom hiv/aids uppvisar oroande tendenser. Därtill skall

understrykas att respekten för de mänskliga rättigheterna, den enskildes

rättssäkerhet samt mediesituationen delvis alltjämt är otillfredsställande.

Utskottet anser att EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) bidrar till

att försvåra Moldaviens ekonomiska situation. Det är därför viktigt att

Sverige inom EU verkar för att unionens bistånd till landet intensifieras

och effektiviseras.

Utskottet anser vidare att det är mycket angeläget att snarast få till

stånd en lösning på konflikten kring den separatistiska Transnistrienrepubliken

- en konflikt som allvarligt har hämmat Moldaviens strävan till integration

med EU och som kan komma att verka destabiliserande på den säkerhetspolitiska

situationen i EU:s östra närområde. Utskottet välkomnar därför att EU

i mars 2005 lät utnämna en särskild representant till landet vars

uppgifter bl.a. omfattar att få till stånd en lösning på denna konflikt.

EU, liksom OSSE, måste därutöver oförtrutet fortsätta sitt arbete med

att förmå Ryssland att respektera de s.k. Istanbulåtagandena, som nåddes

vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999, om tillbakadragande av trupp från

Transnistrien.

Skrivelsen

Ryssland

EU:s och Rysslands strävan att utveckla ett strategiskt partnerskap

framskred under 2004 med fortsatt hög ambitionsnivå. Bland annat

genomfördes två toppmöten, i Moskva den 21 maj och i Haag den 25 november,

och samarbetsformerna sågs över. Båda parter har mycket att vinna,

både politiskt och ekonomiskt, på fortsatt integration och samarbete.

Grunden för samarbetet mellan EU och Ryssland utgörs av parnerskaps-

och samarbetsavtalet. Den 22 oktober ratificerade duman avtalet att

även gälla EU:s nya medlemsstater. Samma dag ratificerade duman även

Kyotoprotokollet, vilket varit en utestående fråga mellan EU och Ryssland

under lång tid.

Det största framsteget under toppmötet i Moskva var att de bilaterala

förhandlingarna mellan EU och Ryssland inför ett ryskt WTO-medlemskap

kunde avslutas. Toppmötet i Haag fokuserade till största del på

färdplanerna för de fyra samarbetsområdena (ett gemensamt ekonomiskt område,

extern säkerhet, rättsliga och inrikesfrågor samt utbildning, vetenskap

och kultur). Då det återstod ett antal frågor att lösa kunde de gemensamma

färdplanerna inte antas. Flera framsteg gjordes dock under året.

Under året har EU i dialogen med Ryssland strävat efter att nå ett slut

på Tjetjenienkonflikten och att motverka och lagföra brott mot de

mänskliga rättigheterna. Respekten för demokratiska fri- och rättigheter

är en grundförutsättning för att EU:s samarbete med Ryssland skall kunna

utvecklas.

Motionen

I den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 2 anför motionären att

Ryssland inte får isoleras och lämnas att ensamt möta framtiden. Handel

och nära politiskt samarbete måste prägla relationerna till

Ryssland.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar inledningsvis att grunden för samarbetet mellan

EU och Ryssland utgörs av partnerskaps- och samarbetsavtalet som trädde

i kraft år 1997. Ryssland tillhör således inte den grupp länder vars

relationer med unionen regleras inom ramarna för ENP. EU och Ryssland

har i stället, i samband med toppmötet i Sankt Petersburg våren 2003,

lagt fast fyra prioriterade samarbetsområden ("spaces") vilka omfattar

ekonomi, rätts- och inrikesfrågor, extern säkerhet samt kultur och

utbildning. Arbetet med att konkretisera hur samarbetet kan fördjupas

inom dessa områden fortgår.

Utskottet anser att ett genuint partnerskap mellan EU och Ryssland måste

baseras på gemensamma värderingar. Det måste finnas en grundläggande

samsyn som betonar det önskvärda i att uppnå, upprätthålla och försvara

ett demokratiskt styrelseskick, frihet för medierna och den enskildes

mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är, menar utskottet, en

förutsättning för en rak och ärlig dialog i alla typer av frågor som är

gemensamma för EU och Ryssland. Utskottet noterar att förhandlingar med

EU ibland kan vara komplicerade mot bakgrund av att unionen består av

25 medlemsstater som ibland uppträder splittrat och inkonsekvent.

Utskottet anser vidare att Sverige inom EU bör verka för fortsatt goda

och förtroendefulla relationer mellan Ryssland och unionen. Ryssland

har nära historiska och kulturella band till unionens medlemsstater,

och landets betydelse för Europas säkerhet får inte underskattas.

Den senaste tidens politiska utveckling i Ryssland ger anledning till

oro. Övergången från totalitär diktatur till demokrati, rättsstat och

marknadsekonomi, som initierades i samband med Sovjetunionens sönderfall,

har under senare år kommit att ställas inför allvarliga hot och utmaningar.

Centraliseringen av makten kring president Putin, den alltmer kringskurna

press- och yttrandefriheten liksom övergrepp mot de mänskliga rättigheterna

utgör oroväckande tecken på att utvecklingen går åt fel håll. Det är

angeläget, menar utskottet, att omvärlden klart markerar sitt avståndstagande

från alla typer av inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna

i Ryssland.

Ryssland har alltsedan utbrottet av det andra kriget i Tjetjenien (i

augusti 1999) utsatts för en rad allvarliga terrorattentat, såsom

gisslandramat i oktober 2002 på en teater i Moskva, sprängningen av ett

tunnelbanetåg i Moskva den 6 februari 2004, sprängningarna av två ryska

trafikflygplan den 24 augusti 2004 samt kidnappningen och den efterföljande

massakern av skolbarn, föräldrar och lärare i Beslan i Nordossetien den

1-3 september 2004. Utskottet anser att världssamfundet fortsatt måste

ta avstånd från dessa illdåd och gemensamt arbeta för att oskyldiga

civila inte blir offer för terrorhandlingar. Utskottet anser vidare att

Rysslands territoriella integritet måste respekteras och att landet är

i sin fulla rätt att bekämpa terrorismen. Det är emellertid av största

vikt, menar utskottet, att terrorhandlingar inte tas till intäkt för

inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna i Ryssland.

Utskottet konstaterar att Rysslands hantering av konflikten i Tjetjenien,

särskilt överträdelserna av mänskliga rättigheter och situationen för

civilbefolkningen, har föranlett skarp kritik från EU och Sverige vid

upprepade tillfällen. Utskottet vill ta tillfället i akt att understryka

sitt avståndstagande från de övergrepp mot mänskliga rättigheter som

har skett såväl under det första kriget i Tjetjenien (1994-1996) som

under det andra (fr.o.m. september 1999). Den ryska arméns fortsatt

brutala agerande i utbrytarrepubliken är, menar utskottet, oacceptabelt.

Det förtjänar också att understrykas, anser utskottet, att nyckeln

till ett effektivt bekämpande av terrorismen i Ryssland består i att få

till stånd en långsiktig lösning på Tjetjenienkonflikten. Denna lösning

måste vara legitim för såväl det ryska som det tjetjenska folket. I

arbetet med att uppnå detta bör EU spela en mer framträdande roll.

Utskottet ser med oro på den ryska inställningen till den verksamhet

som bedrivs av Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE),

bl.a. dess valövervakning och dess övervakning av respekten för de

mänskliga rättigheterna. Den ryska vägran att förlänga mandatet för

OSSE:s närvaro i Tjetjenien efter den 1 januari 2003 var, anser utskottet,

olycklig. Det är angeläget att Ryssland åter förmås bli en aktiv och

konstruktiv partner inom OSSE.

När det gäller unionens långsiktiga förbindelser med Ryssland är det av

särskild betydelse att utveckla det kulturella och vetenskapliga samarbetet.

Utskottet noterar att vissa framsteg inom samarbetsområdet "kultur och

utbildning" har uppnåtts. Ryssland är sedan 2004 delaktigt i EU:s s.k.

Erasmus Mundus-programm för utbytesstudier. Vidare har en principöverenskommelse

nåtts om upprättandet av ett European Studies Institute i Moskva där ca

250 studenter skall beredas plats fr.o.m. 2007. En rad förslag för att

åstadkomma en ökning av samarbetet inom högre forskning har skisserats

i det utkast till handlingsplan för samarbetsområdet som upprättades

under 2004. Arbetet med att konkretisera dessa förslag uppges pågå.

Utskottet vill vidare understryka vikten av att handelsrelationerna

mellan unionen och Ryssland utvecklas och att Ryssland i högre grad får

tillgång till unionens marknad för sin export. Det är i ett längre

perspektiv ohållbart att unionen begränsar Rysslands export till unionen

genom antidumpningsåtgärder och andra restriktioner. En ökad rysk export

är ett effektivt bidrag till att skapa tillväxt i landet och därmed

förutsättningar för högre välstånd, och i förlängningen till att skapa

grunder för en stabil politisk utveckling i landet. Enligt utskottets

uppfattning bör motsvarande motiv vara för handen för att utveckla

handelsrelationerna med Ukraina, Moldavien och Vitryssland.

En övergripande målsättning för EU borde enligt utskottets mening vara

att det skapas ett frihandelsområde som - med en angiven tidshorisont

- omfattar Ryssland och de nya grannländerna Ukraina, Vitryssland och

Moldavien. För att uppnå denna bör EU i första hand stödja Rysslands

och Ukrainas ambitioner att bli medlemmar i WTO.1Moldavien är medlem av

WTO sedan 2001. Vitryssland uppbär observatörsstatus. En sådan anslutning

kommer att innebära flera viktiga steg mot anpassning till EU-ländernas

lagstiftning. Därefter kan regionala frihandelsavtal vara ett sätt att

ytterligare fördjupa samarbetet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U206 (m)

yrkande 2 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Södra Kaukasien

EU:s samarbete med de tre länderna i södra Kaukasien (Armenien,

Azerbajdzjan och Georgien) utvecklas successivt. 1999 ingick EU partnerskaps-

och samarbetsavtal med dem, och samarbetsråd har under året ägt rum med

de tre länderna inom ramen för dessa avtal. De tre länderna har inkluderats

i den europeiska grannskapspolitiken, ENP. EU:s samarbete i regionen

med OSSE och Europarådet har också utökats, och EU:s särskilde representant

för södra Kaukasien har upprepade gånger besökt regionen.

Georgien ägnades särskilt stor uppmärksamhet. Den 26 januari 2004 antogs

rådsslutsatser om stöd till landet mot bakgrund av den inrikespolitiska

utvecklingen. EU påbörjade i juli en ESFP-insats till stöd för det

georgiska rättsväsendet. Frågorna om demokrati, pressfrihet och respekt

för de mänskliga rättigheterna ägnades fortsatt uppmärksamhet i regionen.

Motionen

Centerpartiet anför i kommittémotion 2004/05:U267 yrkande 5 att det är

viktigt att EU tydligt uppmanar Ryssland och övriga aktörer att samarbeta

inom ramen för OSSE för att verka för en fredlig utveckling i Kaukasus.

Utskottets överväganden

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av ett tydligt engagemang

och intresse från EU:s sida gentemot de stater som kommer att vara

unionens grannar på lång sikt. Detta gäller i synnerhet staterna i södra

Kaukasus. Utskottet välkomnar därför att kommissionen nyligen har

utfärdat rekommendationer inför upprättandet av handlingsplaner för de

tre staterna.

Kaukasus är den region inom f.d. Sovjetunionen som har drabbats hårdast

av väpnade konflikter och krig sedan 1989. Den blodiga konflikten som

inleddes 1988 mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, och

som alltjämt väntar på sin lösning, har krävt tusentals dödsoffer.

Konflikterna i utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien i Georgien,

som med varierande intensitet och blodspillan har präglat tiden efter

Sovjetunionens fall, liksom krigen i Tjetjenien har också bidragit till

att destabilisera regionen. Georgien och Azerbajdzjan har därtill

genomlevt perioder av interna stridigheter om den politiska makten.

Det är mot denna bakgrund tillfredsställande, anser utskottet, att

maktskiftet i Georgien 2003, den s.k. rosenrevolutionen, då Eduard

Sjevardnadzes regim ersattes av den demokratiskt valde Michail Saakasjvili,

kunde ske utan användande av våld och vapenmakt. Det är viktigt att EU

nu förmår bistå det nya demokratiska ledarskapet i Georgien med såväl

suveränitets- och demokratistöd som ekonomiskt stöd i dess kamp mot den

utbredda fattigdomen och korruptionen i landet. Georgien har en lång

historia av nära kulturella band till flera av de stater som i dag är

medlemmar av EU. Det är angeläget, anser utskottet, att landet på nytt

kan integreras i den europeiska gemenskapen.

Utskottet noterar att frågan rörande internationell övervakning av den

rysk-georgiska gränsen ger anledning till oro. Ryssland har vägrat

acceptera ett förlängt mandat för OSSE:s gränsövervakningsmission (BMO)

mellan Georgien och Ryssland. BMO är nu under avveckling och kommer att

upphöra i maj 2005. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt verkar för

att en oberoende övervakning av gränsen mellan Georgien och Ryssland

skall kunna fortsätta att verka. Detta bör i första hand ske genom en

fortsatt OSSE-närvaro vid gränsen. Utskottet noterar också att såväl EU

som OSSE även ser på andra alternativ, t.ex. att EU etablerar någon

form av gränsövervakningsinsats i landet.

Frågan angående rysk truppnärvaro i Georgien är likaledes en osäkerhetsfaktor.

Utskottet anser att EU och OSSE måste fortsätta sitt arbete för att få

Ryssland att leva upp till de åtaganden angående trupptillbakadragande

som gjordes vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999.

Utskottet noterar vidare att den politiska och ekonomiska utvecklingen

i de två övriga kaukasiska staterna - Armenien och Azerbajdzjan - i

flera avseenden uppvisar oroande tendenser.

Situationen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter är särskilt

i Azerbajdzjan fortsatt problematisk. Utskottet noterar att EU vid

återkommande tillfällen har framfört sin oro över problemen i landet vad

gäller mänskliga rättigheter och demokratisering. Unionen har också i

OSSE vid olika tillfällen anmodat Azerbajdzjans regering att vidta alla

erforderliga åtgärder i syfte att bringa landets vallagstiftning i linje

med internationell standard och OSSE-åtaganden. En ljuspunkt är dock

att de sju ledande oppositionspolitiker som tilldömts stränga fängelsestraff

efter oroligheterna i samband med presidentvalet 2003, nu tillsammans

med ytterligare ett antal politiska fångar har frigetts.

Utskottet noterar att Sverige fortsatt avser att följa utvecklingen i

Azerbajdzjan och inom ramen för såväl OSSE som Europarådet och EU

bilateralt verka för att Azerbajdzjan uppfyller sina åtaganden vad gäller

medlemskap i OSSE och Europarådet och att landets vallagstiftning

uppfyller OSSE:s standard. Sverige har tidigare ställt valobservatörer

till ODIHR:s (OSSE:s kontor för demokrati och mänskliga rättigheter)

förfogande och har för avsikt att göra det även vid parlamentsvalet i

Azerbajdzjan under hösten 2005.

Utskottet noterar att situationen vad gäller demokrati, yttrandefrihet

och mänskliga rättigheter uppvisar problem också i Armenien. Därtill

har Turkiet, i syfte att ge stöd åt Azerbajdzjan i konflikten om

Nagorno-Karabach, låtit stänga gränsen till landet, något som har bidragit

till en ekonomisk isolering och stagnation. Det är angeläget, menar

utskottet, att demokratibiståndet från EU till såväl Azerbajdzjan som

Armenien intensifieras och att en varaktig fredsuppgörelse i

Nagorno-Karabachkonflikten kan uppnås.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U267 (c)

yrkande 5 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Ukraina

Frågorna i förhållandet mellan EU och Ukraina rörde under året främst

den europeiska grannskapspolitiken och presidentvalet hösten 2004. Efter

rådets beslut i juni att utarbeta handlingsplaner inom ramen för den

europeiska grannskapspolitiken inleddes förhandlingar med Ukraina.

Rådet antog i december handlingsplanen, som kompletterar partnerskaps-

och samarbetsavtalet från 1998 och konkretiserar innehållet i samarbetet

mellan EU och Ukraina under de närmaste tre åren.

I maj möttes samarbetsrådet EU-Ukraina i Bryssel för första gången efter

EU:s utvidgning. I början av juli hölls det årliga toppmötet mellan EU

och Ukraina i Haag. Diskussionerna där rörde bl.a. den europeiska

grannskapspolitiken, Ukrainas ansökan om att tillerkännas status som

marknadsekonomi och samarbete inom vetenskap och teknik. Före presidentvalet,

vars första omgång hölls den 31 oktober, gjorde EU flera uttalanden

där unionen framhöll vikten av att valet blev fritt och rättvist och

att mediernas frihet respekterades.

Efter valets andra omgång den 21 november föranledde valobservatörsrapporter

om omfattande fusk ett skarpt uttalande från ordförandeskapet. EU:s

höge representant för utrikes- och säkerhetspolitiken deltog, tillsammans

med Polens och Litauens presidenter och en representant för ordförandeskapet,

som medlare i de politiska förhandlingarna i Kiev efter valet. Rådet

för allmänna frågor och yttre förbindelser antog i december slutsatser

om Ukraina. Dessa betonar vikten av att den upprepade andra valomgången

genomförs på ett korrekt sätt och framhåller Ukrainas betydelse som

strategisk partner till unionen.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar inledningsvis att EU har ett stort ansvar att

inte försumma de möjligheter som den dramatiska politiska utvecklingen

i Ukraina under hösten 2004 erbjuder. Det omfattande folkliga stöd som

visades den nu tillträdde och demokratiskt valde presidenten Viktor

Jusjtjenko under den s.k. orangea revolutionen är av samma historiska

dignitet som händelserna 1989 i bl.a. Polen, Tjeckien och Ungern - i

dag självklara medlemmar av EU.

Under den förre presidenten Leonid Kutjmas tioåriga regeringstid har

Ukraina tagit flera avgörande steg i rätt riktning mot demokrati och

marknadsekonomi. Själva formen för den orangea revolutionen - engagerade

medborgare som trotsar en politiskt korrumperad statsapparat i sin

strävan att skydda den framväxande demokratin - visar att ett civilt

samhälle med en hög politisk medvetenhet nu finns i Ukraina. Utskottet

vill också framhålla att Kutjma spelade en viktig roll för att förra

höstens dramatiska dödläge mellan presidentkandidaterna Viktor Janukovitj

och Viktor Jusjtjenko inte slutade i våldsamheter och blodspillan.

Kutjmas regeringstid har emellertid också präglats av en tilltagande

korruption, en ökad koncentration av makt kring presidenten samt det

ouppklarade mordet på den undersökande journalisten Georgij Gongadze år

2000. Det står därtill klart att den regeringstrogne kandidaten Viktor

Janukovitj seger i den andra omgången av presidentvalet hösten 2004 var

resultatet av ett omfattande valfusk som orkestrerats av den ukrainska

statsapparaten. Utskottet välkomnar därför att det nu finns nu en

politisk ledning som möjliggör en demokratisk pånyttfödelse för landet.

En

rad stora och komplexa utmaningar väntar den nye presidenten. Detta

gäller bl.a. det fortsatta reformarbetet för att garantera demokratins

och rättssäkerhetens fortsatta uppbyggnad i landet, kampen mot den

utbredda korruptionen och utarbetandet av en politik för att komma till

rätta med den sociala situationen (med bl.a. utbredd fattigdom, en

okontrollerad spridning av hiv/aids och problem kopplade till gränsöverskridande

kriminalitet t.ex. sexslavhandel).

Det är mycket angeläget, anser utskottet, att EU står beredd att bistå

när Ukraina, med sina 48 miljoner invånare - Europas femte största land

- nu med en ny politisk ledning återupptar sin vandring längs den långa

vägen mot demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Utskottet anser att

den handlingsplan som EU har upprättat inom ramarna för den europeiska

grannskapspolitiken måste revideras i ljuset av den senaste tidens

politiska utveckling i landet. Utskottet anser vidare att EU bör

intensifiera sitt stöd till reformer och uppbyggnad av Ukrainas statliga

administration samt utöka stödet till uppbyggnad av EU-kompetens bland

statliga tjänstemän.

Det vore att riskera säkerheten i EU:s östra närområde, anser utskottet,

att blunda för det ukrainska folkets uttalade önskan att bryta med det

sovjetiska förflutna och bli en del av ett enat Europa. EU får inte, i

enlighet med ett föråldrat maktbalans- och stabilitetstänkande, komma

att prioritera upprätthållandet av goda relationer till Ryssland på

bekostnad av respekt för det ukrainska folkets vilja. Utskottet vill

understryka att inte heller demokratin i Ryssland är behjälpt av ett EU

som respekterar ryska krav på intressesfärer och buffertzoner i östra

Europa.

Skrivelsen

Vitryssland

EU:s relationer med Vitryssland var under 2004 fortsatt ansträngda.

Inga bilaterala politiska kontakter EU-Vitryssland förekom. EU protesterade

regelbundet mot bristen på demokratisk utveckling och respekt för de

mänskliga rättigheterna i landet. EU riktade även kritik mot det val

och den folkomröstning som genomfördes i Vitryssland den 17 oktober och

som inte ansågs leva upp till de grundläggande internationella kraven

för demokratiska val. EU fördömde kraftigt de angrepp mot demonstranter

som ägde rum efter den 17 oktober.

Sverige betonade under året starkt vikten av ett långsiktigt perspektiv

och ett ökat engagemang från EU:s sida i Vitryssland. I rådets slutsatser

från den 22 november uppmanades kommissionen att utarbeta förslag för

att fortsätta och ytterligare intensifiera sina ansträngningar i fråga

om bistånd till Vitryssland. Vidare upprepade EU sin vilja att fördjupa

förbindelserna med Vitryssland, inklusive inom den europeiska

grannskapspolitiken, när de vitryska myndigheterna klart och tydligt visar

sin vilja att respektera demokratiska värderingar och rättsstatsprincipen.

EU kommer att vidta åtgärder för att föra fram och påvisa fördelarna

med den europeiska grannskapspolitiken för hela den vitryska allmänheten.

Under 2004 har EU två gånger (24 september och 13 december) enats om

att införa viseringsförbud mot delar av det vitryska ledarskapet.

Motionerna

Motionären bakom den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 3 anför

att endast EU är stort nog att göra en skillnad i kontakten med Vitryssland

och driva på en utveckling i riktning mot demokrati och respekt för

mänskliga fri- och rättigheter. I kommittémotion 2004/05:U217 (fp)

yrkande 5 anför motionärerna att Sverige måste vidta åtgärder för att

säkerställa att EU:s biståndsprogram för Vitryssland fungerar.

Utskottets överväganden

Utvecklingen i Vitryssland ger fortsatt anledning till oro. Under

president Lukasjenkos regim fortsätter kränkningarna mot de mänskliga

rättigheterna. Den politiska oppositionen förhindras att verka och de

parlamentsval som hölls hösten 2004 var långt ifrån fria och demokratiska.

Utskottet välkomnar att den svenska regeringen inom EU verkar för att

lyfta fram frågan angående Vitryssland på den utrikespolitiska dagordningen.

EU bör fortsatt vara mycket tydlig i sin kritik mot de övergrepp som

sker mot de mänskliga fri- och rättigheterna i landet.

Utskottet anser att EU redan nu, i väntan på Lukasjenkos efterträdare,

måste etablera kontakter och samarbetsmönster med reformvänliga krafter

i landet i syfte att underlätta övergången till demokrati, marknadsekonomi

och ett framtida samarbete mellan unionen och Vitryssland. Det är

väsentligt att kontakter utvecklas både bilateralt och multilateralt,

även med tjänstemän på lägre nivåer inom den vitryska administrationen.

Utskottet välkomnar att EU, i sitt strategidokument (Den europeiska

grannskapspolitiken, maj 2004), säger sig vilja ge stöd åt det civila

samhället i Vitryssland. Vad som emellertid framstår som oklart är hur

detta stöd skall se ut, liksom hur man avser att rent praktiskt ge det.

Vitryssland behandlas på mindre än en (1) sida i strategidokumentet

och där ges ingen konkret vägledning. Utskottet konstaterar vidare att

EU inte har något representationskontor i Minsk och att man inte har

upprättat någon handlingsplan för landet. Skall demokratistöd i form av

kontakt- och nätverksbyggande på olika nivåer i det vitryska samhället

kunna få den kontinuitet som krävs för att bli framgångsrikt måste EU,

anser utskottet, finnas närvarande i landet. Att upprätta ett

representationskontor är därför en nödvändighet.

Utskottet anser att EU:s nuvarande linje gentemot Vitryssland är olycklig

och riskabel. Avsaknad av EU-närvaro i landet, eller ens en plan för

hur demokratiska krafter i landet skulle kunna stödjas, är oroväckande.

Därtill bortser denna politik från möjligheten till samarbete mellan

unionen och Vitryssland kring vissa politiskt mindre kontroversiella

frågor som dock är av stor vikt i det framväxande vitryska civilsamhällets

ögon, t.ex. bekämpande av gränsöverskridande brottslighet, åtgärder för

att förhindra spridningen av hiv/aids samt stöd till offer för

Tjernobylkatastrofen.

EU:s bojkott mot Vitrysslands högsta politiska ledning får inte leda

till en allmän isolering av landet. Unionens betydelse som viktig aktör

i tillskapandet av en utveckling i demokratisk riktning i Vitryssland

får inte underskattas. Det är angeläget, anser utskottet, att EU:s arbete

i Vitryssland ses över. En handlingsplan för demokratiutveckling i landet

bör utarbetas.

Utskottet konstaterar att de krav som vitryska myndigheter ställer på

registrering hos myndigheter av biståndsprojekt - ett villkor för

momsbefrielse - ofta är ett större problem för projektens genomförande än

momspålagorna.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206

(m) yrkande 3 samt 2004/05:U217 (fp) yrkande 5 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Västra Balkan

Västra Balkans framtid ligger i EU. Vid toppmötet i Thessaloniki i juni

2003 fastslogs att det inte är en fråga om huruvida utan när länderna

på västra Balkan kommer med. Takten bestäms av ländernas egen vilja och

förmåga att genomföra nödvändiga reformer i enlighet med den färdplan

som EU stakat ut och som bär stora likheter med motsvarande process som

EU:s nya medlemsstater har genomgått.

Integration med övriga Europa är den stora moroten för länderna i

regionen och en katalysator för att få till stånd förändringar i positiv

riktning. Fortsatt omfattande internationell närvaro, om än mer begränsad

än i dag, kommer dock att vara nödvändig under lång tid framöver.

Stabiliserande insatser sker bl.a. genom EU:s militära krishanteringsinsats

i Bosnien och Hercegovina, den Natoledda militära insatsen i Kosovo

samt EU:s polismissioner i Bosnien och Hercegovina och i Makedonien.

Sveriges starka engagemang på västra Balkan består och den svenska

politiken, som ligger i linje med EU:s, syftar till att främja regional

stabilitet och integrera länderna i EU. EU-närmandet löper parallellt

med ländernas närmande till Nato.

EU:s viktigaste instrument för att påverka utvecklingen på västra Balkan

är den s.k. stabiliserings- och associeringsprocessen (SAp), som stakar

ut vägen för länderna i regionen mot ett närmare samarbete med EU, i

perspektivet av ett framtida EU-medlemskap. SAp är ett ramverk för olika

instrument som innefattar bilaterala stabiliserings- och associeringsavtal

(SAA) mellan EU och länderna i regionen, fördelaktiga handelspreferenser,

ett omfattande ekonomiskt stöd i syfte att påskynda EU-integrering

(CARDS), ekonomiska och politiska villkorskrav inklusive en årlig

översynsmekanism som granskar hur villkoren efterlevs samt krav på regionalt

samarbete. Stabilitetspakten för sydöstra Europa stöder den regionala

dimensionen av SAp och utgör ett viktigt komplement till denna process.

För att stärka SAp har EU fattat beslut om att utarbeta ytterligare

instrument. Under året har s.k. Europeiska partnerskap upprättats med

vart och ett av länderna. Partnerskapen formulerar de viktigaste

prioriteringarna för respektive lands EU-integrering, bl.a. på grundval av

kommissionens årliga översynsrapport. Länderna själva svarar med att

utarbeta egna program för hur den nationella budgeten respektive

Cards-medlen skall fördelas för att stödja EU-närmandet. Härigenom kan ett

långsiktigt finansiellt stöd för reformarbetet planeras. Utvidgad

politisk dialog med EU och tillträde till vissa av gemenskapsprogrammen

samt TAIEX (Technical Assistance and Information Exchange Office) utgör

andra nya inslag i SAp.

Motionen

Moderaterna anför i partimotion 2004/05:U242 yrkande 12 att EU:s

partnerskap och engagemang på västra Balkan är av avgörande betydelse.

Dels genom medlemskapsperspektiv på sikt, dels genom ett fördjupat

partnerskap och engagemang under tiden. När EU nu tar över efter Nato/Sfor

i Bosnien är det ett konkret bevis på EU:s förmåga och vilja samt att

läget har stabiliserats. För EU blir detta ett svårt och komplext

åtagande, inte minst med tanke på tidigare EU-misslyckanden i Bosnien.

Såväl säkerhetsmässigt som ekonomiskt har EU i dag en omfattande närvaro

i regionen. Framför allt handlar det om att stabilisera Kosovo och

utmejsla en klar politik, inför beslut om statusprövning 2005.

Utskottets överväganden

Utskottet noterar inledningsvis att Sveriges starka engagemang på västra

Balkan består. Tyngdpunkten vad avser svenska fredsfrämjande insatser

med väpnad styrka ligger på västra Balkan, bl.a. genom deltagandet i

den Natoledda fredsfrämjande styrkan i Kosovo (Kosovo Force, Kfor), den

EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien samt i den EU-ledda krishanteringsinsatsen

i Bosnien och Hercegovina (Althea) som inleddes i december 2004.

Utskottet noterar vidare att den svenska politiken, som ligger i linje

med EU:s, syftar till att främja regional stabilitet och integrera

länderna i EU. Utskottet anser, liksom regeringen, att västra Balkans

framtid ligger i EU. Det är ländernas egen förmåga och ambitionsnivå

vad gäller genomförandet av nödvändiga reformer i enlighet med EU:s

färdplan som kommer att bestämma takten i integrationsprocessen. Utskottet

anser att länderna på Balkan skall få påbörja medlemskapsförhandlingar

så snart de uppfyller de mål och kriterier som EU har satt upp för

medlemskap, med bl.a. krav på respekt för minoriteter, fungerande rättsstat,

demokrati och mänskliga rättigheter. Utskottet välkomnar Bulgariens,

Rumäniens och Turkiets inträde i unionen.

Fortsatt omfattande internationell närvaro i regionen, om än mer begränsad

än i dag, kommer dock att vara nödvändig under lång tid framöver.

Kosovos framtida status är alltjämt en öppen fråga. Den albanska

majoritetsbefolkningen vill att Kosovo skall bli en självständig stat,

medan regeringen i Belgrad och större delen av den serbiska minoriteten

i Kosovo vill att området förblir en del av Serbien. FN:s nuvarande

strategi, den s.k. standardsprocessen för Kosovo, innebär att Kosovos

lokala styre tillsammans med FN-administrationen (UNMIK) skall arbeta

för att uppnå vissa väl preciserade målsättningar vad avser demokrati,

rättssäkerhet, minoritetsskydd och mänskliga rättigheter före sommaren

2005. Om dessa mål uppnås kommer FN att kunna inleda diskussionerna om

hur frågan om Kosovos framtida status kan lösas. Utskottet konstaterar

att denna process i mitten av mars 2004 drabbades av ett allvarligt

bakslag då våldsamma upplopp kostade 19 människor livet och mer än 4

000 människor, av vilka de flesta var serber, drevs på flykt. Utskottet

välkomnar att FN framdeles kommer att lägga särskild tonvikt vid

målsättningar som syftar till att trygga den serbiska minoritetens ställning.

Utskottet välkomnar vidare att EU-kommissionen har öppnat ett kontor

i Pristina i Kosovo och att en personlig representant för EU:s

generalsekreterare har utsetts.

Vad avser Bosnien och Hercegovina noterar utskottet att de nationalistiska

partiernas dominans på den politiska kartan innebär ett hinder i närmandet

till de europeiska samarbetsstrukturerna. Någon försoningsprocess har

ännu inte inletts i landet och de etniska motsättningarna utgör en

fortsatt bromskloss i försöken att skapa en fungerande statsbildning.

Korruption och organiserad brottslighet är vanligt förekommande i stora

delar av landet. Det bristande samarbetet med Internationella

krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag (ICTY) utgör ett fortsatt

hinder för såväl försoning som närmande till EU och Nato.

Läget i landet kan i dag, på ett övergripande plan, betecknas som stabilt,

men situationen är alltjämt skör. Lokala sammandrabbningar och begränsade

våldshandlingar kan därför inte uteslutas. Bosnien och Hercegovina är,

liksom Balkan som helhet, av stor betydelse för stabiliteten och

säkerheten i Europa. Det är därför av stor vikt, anser utskottet, att det

internationella samfundet också framgent kan upprätthålla närvaro i

landet.

Utskottet konstaterar att Kroatien ansökte om EU-medlemskap i februari

2003. I april 2004 presenterade EU-kommissionen sitt yttrande om landets

förmåga att möta EU:s krav. Bedömningen var i huvudsak positiv även om

brister och tillkortakommanden på många områden lyftes fram. Rättsväsendet

behöver reformeras i grunden för att uppfylla kraven på rättssäkerhet.

Behoven av strukturreformer och marknadsekonomisk anpassning är stora.

Förutsättningar måste skapas för att alla flyktingar som så önskar

skall kunna återvända till Kroatien. Utskottet vill vidare understryka

vikten av att landet förmås samarbeta fullt ut med den internationella

tribunalen för f.d. Jugoslavien, ICTY. Relationerna till grannländerna

behöver därutöver på ett allmänt plan förbättras.

Utskottet delar regeringens linje att Kroatien så snart som möjligt bör

bli medlem i EU. I mars 2005 beslutade dock EU att skjuta upp starten

för Kroatiens medlemskapsförhandlingar till dess landet fullt ut samarbetar

med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Utskottet anser att landet, för

att EU-medlemskap skall kunna komma i fråga, måste samarbeta med de

strukturer och organisationer som verkar för försoning och att de

ansvariga för krigsförbrytelser under Jugoslavienkriget ställs till ansvar.

Utskottet konstaterar att det instabila inrikespolitiska läget i Albanien,

med starka motsättningar mellan de största politiska partierna, har

verkat hämmande på landets arbete för ett närmande till EU. Landets

svaga statsapparat och illa fungerande rättsväsende har därtill utgjort

grogrund för organiserad brottslighet och korruption. EU har under 2004

bedrivit förhandlingar med Albanien om ett s.k. stabiliserings- och

associeringsavtal (SAA). Innan förhandlingarna kan avslutas krävs dock

ett omfattande reformarbete för att stärka landets möjligheter att

genomföra de åtaganden som avtalet innebär. EU har vidare tydligt uppmanat

till ökade ansträngningar, i synnerhet vad gäller stärkande av rättsväsendet

samt bekämpande av organiserad brottslighet och korruption. Utskottet

anser att Albaniens inrikespolitiska och ekonomiska reformarbete, liksom

dess strävan mot den europeiska gemenskapen bör stödjas och uppmärksammas.

Utskottet vill särskilt peka på den stabiliserande och modererande

roll som Albanien har haft i förhållande till sina grannländer, i

synnerhet gentemot mera radikala politiska krafter i Kosovo och Makedonien.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U242 (m)

yrkande 12 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Barcelonaprocessen

Partnerskapet Europa-Medelhavet, också kallat Barcelonaprocessen,

upprättades i Barcelona 1995 av utrikesministrarna från EU:s då femton

medlemsstater och tolv Medelhavspartner: Marocko, Algeriet, Tunisien,

Egypten, Israel, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet, Cypern och Malta

samt Palestinska myndigheten. Barcelona-deklarationen är grunden för

partnerskapet som omfattar bl.a. politisk dialog, ekonomiskt samarbete

samt en dialog mellan kulturer och civilisationer.

Under 2004 hölls två utrikesministermöten, det första i Dublin den 5-6

maj och det andra i Haag den 29-30 november. Vid båda mötena var

Barcelonaprocessens dialogstiftelse en av huvudfrågorna. I Dublin beslöt

utrikesministrarna att stiftelsen skulle uppkallas efter Anna Lindh och

förläggas till Alexandria i Egypten, där Svenska institutet i Alexandria

och Alexandriabiblioteket gemensamt skall vara värdar för stiftelsen.

Vid mötet i Haag godkände ministrarna stiftelsens stadgar. Anna

Lindhstiftelsen väntas börja sin verksamhet under våren 2005.

Barcelonaprocessens parlamentariska församling (EMPA) höll sitt första

möte i Aten den 21-24 mars. Vid ett möte i Neapel den 2 december 2003

beslöt Barcelonaprocessens parlamentariska forum att omvandla sig till

en konsultativ parlamentarisk församling med 240 medlemmar, varav hälften

från EU:s medlemsstater och hälften från partnerländerna. Bland andra

viktigare evenemang under året kan nämnas handelsministermötet i Istanbul

den 21 juli och industriministermötet i Caserta i Italien den 4 oktober.

Handelsministermötet hölls för fjärde året i rad och antog ett ramavtal

om liberalisering av handeln med tjänster. Avtalet är avsett att ersätta

motsvarande regler i de enskilda partnerländernas associeringsavtal med

EU. Industriministrarna antog Casertadeklarationen, som bl.a. innehåller

en stadga för företagande (Euro-Mediterranean Charter for Enterprise).

Stadgan framhåller betydelsen av att stimulera småföretagande för att

främja utvecklingen i hela regionen samt vikten av samarbete mellan EU

och Medelhavsländerna för att skapa ett bättre företagsklimat.

EU:s bistånd till partnerländerna för perioden 2000-2006 uppgår till 5,

35 miljarder euro. Biståndet skall gå till ekonomisk omvandling, till

stärkande av den socioekonomiska jämvikten och stöd för utveckling av

det civila samhället samt till regionalt samarbete. Biståndet utgår

efter nationella och regionala strategier som baseras på partnerländernas

prioriteringar och i enlighet med målen och syftena i Barcelonadeklarationen

och EU:s särskilda förordning för Medelhavsbiståndet, Medaförordningen).

Vid sidan av Medabiståndet kan Europeiska investeringsbanken lämna lån

på upp till 6,4 miljarder euro till Medelhavsländerna t.o.m. januari

2007. Detta sker inom ramen för FEMIP, som är bankens facilitet för

utlåning till regionen. Ytterligare en miljard euro har avsatts som

reserv. Totalt beräknas biståndet från EU under sjuårsperioden uppgå

till 12,75 miljarder euro.

EU:s associeringsavtal och det strategiska partnerskapet med Mellanöstern

och Medelhavsländerna

EU:s associeringsavtal med partnerländerna är de grundläggande byggstenarna

för det frihandelsområde runt Medelhavet som planeras vara fullt utbyggt

till år 2010. Avtal med Tunisien, Marocko, Israel, Jordanien, Egypten

och Palestinska myndigheten har trätt i kraft. Sverige har ratificerat

avtalen med Egypten, Algeriet och Libanon, men dessa avtal har ännu

inte trätt i kraft, eftersom samtliga medlemsstater måste ratificera

dem. Avtalet med Libanon tillämpas interimistiskt genom en överenskommelse

mellan EU och Libanon. Avtalsförhandlingarna med Syrien avslutades under

hösten 2004.

Europeiska rådet godkände i juni 2004 EU:s strategiska partnerskap för

Medelhavet och Mellanöstern, som bl.a. skall främja politiska reformer,

demokrati och mänskliga rättigheter, stimulera handel och ekonomiskt

samarbete samt bekämpa terrorism. Strategin skall baseras på långsiktigt

partnerskap och omfattar länderna inom Barcelonaprocessen, de sex

staterna inom Gulf Cooperation Council (GCC) samt Libyen, Mauretanien,

Yemen, Iran och Irak. Differentiering skall göras mellan de olika

länderna, och EU kommer främst att utnyttja befintliga strukturer för sin

strategi.

Motionerna

I den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 5 anförs att ett

fördjupat samarbete men inte ett medlemskapsperspektiv måste vara linjen

gentemot EU:s södra grannar, längs Medelhavets södra strand. Genom

handelsavtal kan ekonomisk och demokratisk utveckling stimuleras och

social oro hindras. Stängs dörrarna, menar motionären, ökar risken för

problem, som tveklöst kommer att påverka Europa i form av t.ex.

flyktingströmmar.

Folkpartiet anser i kommittémotion 2004/05:U231 yrkande 1 att EU:s s.k.

Medelhavsdialog har en viktig roll att spela i Mellanöstern. Det är

för närvarande den enda politiska arena, undantaget FN, där Israel och

företrädare för arabstater möts på ministernivå. Inom dialogen ryms

flera parlamentariska forum. För att utveckla partnerskapet mellan EU

och EU:s Medelhavsländer skapade EU 1996 ett finansieringsprogram kallat

Meda (The Euro-Mediterranean Partnership). Detta program erbjuder

tekniskt och finansiellt stöd för att främja ekonomiska och sociala

reformer i Medelhavsländerna. Omvandling av ekonomin och ökad frihandel

är betydelsefulla delar av Medaprogrammet. Sammantaget är EU:s

Medelhavsdialog och Meda viktiga bidrag i kampen för fred och demokrati i

Mellanöstern. Samarbetet bör därför, menar motionärerna, intensifieras.

I den enskilda motionen 2004/05:U240 (m) yrkande 1 anför motionären att

Mellanöstern bör göras till ett frihandelsområde. Arabvärlden behöver

mer av marknadsekonomi och mer av globalisering, menar motionären. EU

måste arbeta för att göra Mellanöstern till ett frihandelsområde som

länkar regionen in i världsekonomin och öppnas för frihandel. Frihetens

idéer passerar gränserna tillsammans med varor och produkter och öppnar

för ett större kulturellt utbyte. De demokratiska idealen forslas med

företagare och affärsmän som kan agera både fredsmäklare och

människorättsaktivister.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar inledningsvis att Barcelonaprocessen syftar till

att skapa ett område runt Medelhavet med fred och stabilitet, delat

välstånd och förstärkt samarbete i sociala och kulturella frågor. Ett

annat namn på processen är Euro-Mediterranean Partnership, EMP. Sedan

1 maj 2004, då EU utvidgades med 10 nya medlemsstater, omfattar

Barcelonaprocessen 35 stater, dvs. 25 EU-länder och 10 partnerländer. Cypern

och Malta, som tidigare var partnerländer, blev då fullvärdiga EU-medlemmar.

Inom såväl EU:s nya grannskapspolitik, ENP, som EU:s strategiska

partnerskap för Medelhavet och Mellanöstern kommer Barcelonaprocessen att

vara EU:s viktigaste instrument för att fördjupa förbindelserna med

partnerländerna i Medelhavsregionen.

Utskottet anser att Barcelonaprocessen bidrar till att ge gynnsamma

förutsättningar för ekonomisk och demokratiskt utveckling bland staterna

längs Medelhavets södra och östra stränder. Utskottet vill även understryka

att Barcelonaprocessen är det enda forum förutom FN där israeler och

araber möts på ministernivå. Inom Barcelonaprocessen finns flera

parlamentariska forum och för närvarande pågår arbete för att upprätta en

parlamentarisk församling för Barcelonaprocessen. Genom EU:s Medabistånd

går stöd till ekonomisk omvandling, stärkande av den socio-ekonomiska

jämvikten och stöd för utveckling av det civila samhället samt av

regionalt samarbete. Även detta är ett viktigt bidrag till fredsprocessen

i Mellanöstern.

Utskottet anser att det undanröjande av handelshinder som genom upprättande

av EU:s associeringsavtal och som syftar till upprättande av ett

frihandelsområde runt Medelhavet till år 2010 är en nödvändig och önskvärd

väg mot ekonomisk och social utveckling. Det är utskottets mening att

en effektiv fattigdomsbekämpning i Mellanöstern i ett längre perspektiv

endast är möjlig om regionen kan bli en del av världsekonomin och öppnas

för frihandel. Icke desto mindre står det klart att övergången till

ökad frihandel på kortare sikt kan få smärtsamma följder för ekonomisk

verksamhet i regionen som inte är konkurrenskraftig. EU:s jordbrukssubventioner

kan t.ex. i detta sammanhang få ödesdigra konsekvenser för den lokala

jordbruksproduktionen. Det är därför angeläget, anser utskottet, att EU

förmår kombinera strävan efter frihandel med en genomtänkt biståndspolitik

och effektiva biståndsinsatser.

EU:s Medelhavsbistånd, det s.k. Medabiståndet, skall gå till ekonomisk

omvandling, stärkande av den socioekonomiska jämvikten och stöd för

utveckling av det civila samhället samt regionalt samarbete. För perioden

2000-2006 har till EU:s Medelhavsbistånd anslagits 5,35 miljarder euro.

Därtill har Europeiska investeringsbanken utlovat krediter på drygt 7

miljarder euro.

Utskottet noterar att Sverige är engagerat på flera håll i EU:s

multilaterala arbete, men även annat multilateralt arbete med länderna runt

Medelhavet. Sverige finns närvarande på västra Balkan bl.a. genom

deltagandet i den EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien samt i den EU-ledda

krishanteringsinsatsen i Bosnien och Hercegovina (Althea) som inleddes

i december 2004. Den svenska riksdagen deltar vidare aktivt i

Barcelonaprocessens parlamentariska församling (EMPA), vilken i samband med

mötet i Neapel den 2 december 2003 lät omvandla sig till en konsultativ

parlamentarisk församling med 240 medlemmar, av vilka hälften kommer

från EU:s medlemsstater och hälften kommer från partnerländerna runt

Medelhavet.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige har varit aktivt inom rad

områden som rör bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet,

frihandel, miljö samt dialogen mellan kulturer. Ett exempel på Sveriges

engagemang är Anna Lindh-stiftelsen vilken syftar till att främja ökad

förståelse mellan EU:s medlemsstater och partnerländerna i regionen.

Stiftelsen, som är förlagd till Svenska institutet och Bibliotheca

Alexandria, skall fungera som centralpunkt för de nationella nätverk

varje deltagarland byggt upp. En viktig del av nätverkens verksamhet

kommer att vara att främja kontakter mellan representanter för det civila

samhället i de olika länderna och samarbete i frågor som bl.a. rör

utbildning, kultur, vetenskap och kommunikation. Särskilt, tonvikt kommer

att läggas vid mänskliga rättigheter, demokrati, hållbar utveckling,

jämställdhet och ungdomsfrågor.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206

(m) yrkande 5, 2004/05:U231 (fp) yrkande 1 samt 2004/05:U240 (m) yrkande

1 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Iran

Förhandlingarna om ett avtal om handel och samarbete med Iran som

inleddes under 2002 avbröts 2003 med anledning av den kris som Irans

kärntekniska verksamhet bidrog till. Tyskland, Frankrike, Storbritannien

och EU:s höge representant uppnådde i november en uppgörelse med Iran

som innebär att all anrikning av uran och relaterad verksamhet suspenderas

tills ett långsiktigt arrangemang har framförhandlats med garantier för

att det kärntekniska programmet endast har civilt syfte. EU har åtagit

sig att återuppta förhandlingarna om ett avtal om handel och samarbete

med Iran när suspenderingen har bekräftats. Till förhandlingarna om ett

handels- och samarbetsavtal kopplas förväntade framsteg när det gäller

Irans respekt för mänskliga rättigheter, icke-spridning av massförstörelsevapen,

terrorism samt Mellanösternkonflikten.

En utvärdering av EU:s särskilda dialog om mänskliga rättigheter med

Iran visar att ingen utveckling eller t.o.m. en tillbakagång har skett

inom de flesta områden. EU har öppet kritiserat Iran för den bristande

respekten för de mänskliga rättigheterna och var medförslagsställare

till den resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Iran som

antogs den 17 november i FN:s generalförsamling. Den s.k. allomfattande

politiska dialog som upprättades mellan EU och Iran 1998 har inte

aktiverats. Dialogen täcker frågor av gemensamt intresse för EU och Iran,

såsom ekonomiskt och kulturellt samarbete samt mänskliga rättigheter.

Motionen

Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:U231 (fp) yrkande 15 anser

att omvärlden, inklusive EU, måste öka pressen på Iran vad gäller landets

kärnenergiprogram samt att Iran måste tillmötesgå kraven från IAEA.

Utskottets överväganden

Spridningen av massförstörelsevapen (kärnvapen, kemiska och biologiska

vapen) utgör ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet.

En synnerligen oroande tendens i denna process är att de stater som

utvecklar dessa vapen, och därmed bryter mot internationella regimer

och överenskommelser, ofta är politiskt instabila och i flera fall står

på randen till att bli s.k. sönderfallande stater (failing states).

Utskottet anser att utvecklingen i detta hänseende i bl.a. Nordkorea

och andra stater är mycket allvarlig.

Det har tidigare konstaterats att Iran brutit mot sitt kontrollavtal

med IAEA genom att under en följd av år lämna ofullständiga deklarationer.

Detta är inte något bevis för att landet bedriver ett kärnvapenprogram,

men det är allvarligt nog. IAEA:s styrelse har slagit fast att Iran,

som hävdar att landets kärntekniska program endast syftar till civil

kärnenergi, måste förbättra sitt förtroende hos omvärlden. Detta kan

ske genom att Iran fullständigt och på ett kontrollerbart sätt suspenderar

alla aktiviteter som kan ge kärnvapenkapacitet. Sveriges och EU:s policy

är att förmå Iran att acceptera en sådan suspendering.

Om det skulle visa sig att Iran har uppnått kärnvapenkapacitet genom

ett förtäckt civilt kärnenergiprogram riskerar icke-spridningsfördraget

(Non-Proliferation Treaty, NPT) och hela icke-spridningsregimen att

allvarligt försvagas. Ett iranskt innehav av kärnvapen riskerar att

bidra till en allvarlig destabilisering av regionen med ökad risk för

att konflikter utvidgas och fördjupas. En sådan utveckling kan inte

accepteras.

Utskottet konstaterar att den svenska regeringen ser mycket allvarligt

på situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Regeringen har,

vid upprepade tillfällen, fördömt övergrepp. Sveriges och EU:s ståndpunkt

är att dialog är bättre än isolering för att kunna påverka situationen

i Iran. Utskottet delar denna bedömning, som också har framförts från

företrädare för människorättsorganisationer i Iran.

Utskottet noterar vidare att EU har kopplat ett antal politiska krav

till de förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal mellan EU och

Iran som nu återupptas. Ett av dem är respekt för de mänskliga rättigheterna.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U231 (fp)

yrkande 15 kan avstyrkas.

Skrivelsen

USA och den transatlantiska relationen

Till följd av kriget i Irak har den transatlantiska relationen stått i

ökad fokus under de senaste åren. Relationen har dryftats i olika

EU-sammanhang och bilateralt mellan europeiska ledare och med amerikanska

kontakter. EU har fortsatt att värna om ett starkt och nära samarbete

över Atlanten. Samarbete mellan EU och USA behövs om vi skall kunna

möta de globala hot vi i dag står inför, såsom terrorism, nedrustning,

miljöförstöring, hiv/aids m.m. Ingen klarar dessa utmaningar ensam.

Genom samarbete nås resultat. Behovet att hantera gränsöverskridande

utmaningar bidrar till att det transatlantiska samarbetet i högre grad

än tidigare påverkas av utvecklingen bortom Europas gränser.

Motionen

Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:U305 (m) yrkande 2 anser att

en sammanhållen EU-politik är det bästa sättet att konstruktivt kunna

bidra till transatlantiska åtaganden för Mellanöstern.

Utskottets överväganden

Utskottet anser, liksom regeringen, att relationen till USA har en

central roll för utvecklingen av den europeiska säkerhetspolitiken. Nato

kommer under överskådlig tid att förbli en central organisation för

större militära krishanteringsinsatser i Europa och dess närområde. Det

är angeläget, anser utskottet, att EU:s krishanteringsförmåga byggs upp

i nära samverkan med Nato.

Utskottet anser, liksom regeringen, att USA:s närvaro och samarbete i

olika former med alla länder i norra Europa bidrar till att förankra

Nordeuropa Barentsregionen, Arktis och Östersjöregionen i det euroatlantiska

säkerhetssamarbetet. Säkerheten i det euroatlantiska området är odelbar.

Sverige och EU delar, menar utskottet, grundläggande demokratiska värden

med USA och ser därför positivt på ansträngningar till internationell

samverkan inom olika områden såsom kampen mot fattigdom, demokratifrämjande

och medling i regionala konflikter. Utskottet noterar den centrala roll

som den s.k. kvartetten (FN, EU, USA och Ryssland) spelar i fredsprocessen

i Mellanöstern.

En fortsatt stark transatlantisk länk är av grundläggande betydelse för

Sverige och hela Europas stabilitet och säkerhet. I det transatlantiska

perspektivet ligger ett gemensamt intresse att t.ex. verka för en

utveckling mot demokrati i Afghanistan och Irak. Utifrån sina förutsättningar

lämnar Sverige i dessa sammanhang bidrag, såväl civilt som, när det

gäller Afghanistan, militärt.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U305 (m)

yrkande 2 kan avstyrkas.

Skrivelsen

Afrika

Cotonouavtalet, med dess starka fokus på Afrika söder om Sahara, fortsatte

att spela en viktig roll för EU:s relationer med Afrika. Inom ramen för

Cotonouavtalet har EU under året haft en nära politisk dialog med

flertalet länder i Afrika söder om Sahara. Den fredsfacilitet för Afrika

som inrättades 2003 har under året används för att stödja insatser i

Sudan (två insatser) och i Centralafrikanska republiken samt till stöd

för kapacitetsbyggande inom Afrikanska unionen, AU.

Rådsslutsatser har antagits bl.a. angående situationen i Sudan, Stora

Sjö-regionen och Somalia och beträffande fred och säkerhet i Afrika.

EU-Afrikadialogen inleddes formellt i samband med stats- och regeringschefernas

möte i Kairo i april 2000. Det andra toppmötet planerades äga rum i

Lissabon den 4-5 april 2003, men sköts upp på grund av svårigheter att

enas om formerna för ett toppmöte i ljuset av situationen i Zimbabwe.

Dialogen har fortsatt på tjänstemannanivå. EU- respektive AU-trojkorna

har också träffats på ministernivå på halvårsbasis, senast i december

i Addis Abeba. Vid det senaste mötet behandlades fred och säkerhet,

samhällsstyrning, regional integration och handel och utvecklingsfrågor

såsom skulder, livsmedelssäkerhet, migration och trafficking samt

hiv/aids.

Arbetet med att utforma en gemensam EU-politik för konflikthantering i

Afrika påbörjades under det svenska ordförandeskapet 2001 och har senast

reviderats i rådsbeslut i januari (rådets gemensamma ståndpunkt

2004/85/Gusp). Utifrån detta rådsbeslut har ett antal insatser och ambitioner

identifierats inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

I fokus står stöd till afrikanska organisationers arbete med att

förebygga och hantera konflikter, liksom stöd efter den akuta

konfliktsituationen.

EU:s stöd skall bl.a. omfatta utbildning, rådgivning och planering.

Rådsslutsatserna och handlingsplanen framhåller att EU:s stöd till fred

och säkerhet i Afrika är del av en koherent politik gentemot Afrika och

betonar vikten av samordning i hela bredden av EU:s samlade insatser.

Man understryker särskilt respekt för afrikanskt ägarskap.

Motionerna

I den enskilda motionen 2004/05:U282 (s) yrkande 1 menar motionärerna

att EU-ländernas Afrikapolitik måste samordnas och effektiviseras. I

yrkande 3 efterlyser motionärerna en samlad och förnyad Afrikapolitik

med fokus på fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och

korruptionsbekämpning.

I kommittémotion 2004/05:U302 (kd) yrkande 2 anser motionärerna att

regeringen inom ramen för EU skall uppmuntra till en fördjupad dialog

med Afrikanska unionen (AU) vad gäller bl.a. kraven på en modell för

etiskt ledarskap i Afrika.

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens bedömning att en sammanhållen och konsekvent

EU-politik gentemot Afrika är av avgörande betydelse för unionens förmåga

att arbeta för fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och

korruptionsbekämpning. Sverige verkar för ett koordinerat och konstruktivt

användande av de medel EU har tillgång till för sin politik.

Utskottet konstaterar att Sverige inom EU driver frågor om konfliktförebyggande,

respekt för mänskliga rättigheter och en demokratisk utveckling genom

kontinuerlig dialog med de afrikanska länderna. En viktig del av relationen

mellan EU och Afrika bygger på Cotonouavtalet som reglerar EU:s

utvecklingssamarbete med AVS-länderna (Afrika, Västindien och

Stillahavsområdet).

Det ingicks i juni 2000 och löper på 20 år. Avtalet lägger stor tonvikt

vid mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatsprincipen och god

samhällsstyrning.

EU:s arbetsgrupp för Afrika ansvarar för att följa och analysera

utvecklingen i Afrika söder om Sahara. En viktig aspekt av arbetet är att

föreslå en gemensam EU-hållning visavi enskilda länder och regioner i

Afrika och att säkerställa koherensen i EU:s agerande. Arbetsgruppen

diskuterar även olika frågor, såsom konflikthantering, konfliktförebyggande

samt demokrati och mänskliga rättigheter.

EU-trojkan, som består av förutvarande, innevarande samt nästkommande

års EU-ordförandeländer, sammanträffar under varje ordförandeskap med

USA, Kanada och Japan, Afrikanska unionen och de subregionala

organisationerna Ecowas (Economic Community of West African States) och SADC

(Southern African Development Community). Det irländska ordförandeskapet

har valt att prioritera konfliktförebyggande, konflikthantering och

samarbete med FN. Utvecklingen i Storasjöregionen, Afrikas horn och

Manoriverområdet i Västafrika (Sierra Leone, Liberia och Guinea) är

fortsatt en prioritet. EU:s särskilda sändebud för Storasjöregionen

samt ordförandeskapets särskilda representant för Manoriverområdet

rapporterar regelbundet till arbetsgruppen för Afrika.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U282

(s) yrkandena 1 och 3 samt 2004/05:U302 (kd) yrkande 2 kan avstyrkas.

4

Rättsliga och inrikes frågor

Skrivelsen

Europeiska rådet antog under 2004 slutsatser om samverkan mellan privata

och offentliga organ för att förebygga organiserad brottslighet, om

åtgärder för att bekämpa organiserad brottslighet på västra Balkan samt

om upprättande av ett strategiskt koncept för att bekämpa organiserad

brottslighet.

Arbete med den ömsesidiga utvärderingen av medlemsstaternas rättssystem

och genomförande av åtgärder på nationell nivå i kampen mot terrorism

har pågått under året. Ämne för den första utvärderingsrundan är samordning

och informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter och

underrättelseorgan, speciellt gällande extrema islamistiska grupper och deras

aktiviteter.

Det fortsatta arbetet inom unionen har präglats av de slutsatser som

Europeiska rådet antog vid toppmötet i Tammerfors 1999, att ömsesidigt

erkännande av rättsliga avgöranden bör bli en hörnsten i det straffrättsliga

samarbetet samt det åtgärdsprogram för att genomföra denna princip som

rådet antog i december 2000. I det under hösten antagna Haagprogrammet

bekräftades att principen om ömsesidigt erkännande skall utgöra grunden

för det fortsatta arbetet med att utveckla det straffrättsliga samarbetet.

Europeiska unionens polisbyrå, Europol, med högkvarter i Haag i

Nederländerna, startade sin verksamhet 1999. Målet för Europol är att bidra

till ett effektivare samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna

i unionen i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. Verksamheten

har under det gångna året fokuserat på inlemmandet av de nya medlemsländerna

i Europolsamarbetet, nödvändigheten av att informationsflödet till

Europol från de brottsbekämpande myndigheterna och stödet till medlemsstaterna

genom analysprojekt effektiviseras. Även slutförandet av arbetet med

att inrätta informationsregistret har prioriterats. De brottsbekämpande

aktiviteterna har koncentrerats till områdena narkotikabrott, illegal

invandring och människosmuggling, terrorism, organiserad brottslighet,

penningförfalskning samt ekonomisk brottslighet.

Motionen

Motionärerna bakom motion 2004/05:U303 (kd) yrkande 4 anser att EU i

sitt samarbete med de nya medlemsländerna skall prioritera ett fungerande

yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning i samverkan med EU:s nya

grannar. I yrkande 5 efterlyses EU-satsningar för att stoppa människosmuggling

via de nya medlemsländerna. Vidare framhålls i yrkande 6 att Sverige

bör verka för att EU genom sitt utvecklingssamarbete på Balkan stöder

kompletteringsutbildning av poliser och andra myndigheter för utveckling

av fungerande rättssamhällen. I yrkande 7 framhålls att EU bör genomföra

en uppföljningskonferens om transnationell organiserad brottslighet i

EU:s närområde.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att arbetet för rättvisa och hållbar global utveckling

förutsätter ett starkt engagemang och stöd för ett oberoende och effektivt

rättsväsende som kan upprätthålla de rättigheter och skyldigheter som

fastställts i såväl den egna rättsordningen som genom internationella

instrument. Den offentliga förvaltningen har en avgörande betydelse i

en rättsstat. God samhällsstyrning och ett fungerande rättsväsende är

nödvändiga för en effektivt fungerande ekonomi.

Det internationella rättssystemet har förstärkts under de senaste åren,

och med det kalla krigets slut har FN och FN:s säkerhetsråd fått fler

möjligheter att agera. En internationell brottmålsdomstol (ICC) har

upprättats. Utskottet välkomnar denna utveckling och menar att den skapar

gynnsamma förutsättningar för att målet om en rättvis och hållbar global

utveckling skall kunna uppnås. Korruption och ekonomisk brottslighet är

allvarliga hot mot rättvisa och utveckling och undergräver demokrati,

mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Samtidigt snedvrids

konkurrensen inom näringslivet. En effektiv korruptionsbekämpning är

avgörande i både utvecklingsländer och utvecklade stater. Utskottet ser

positivt på det breda engagemang som EU har i det internationella arbetet

mot bl.a. korruption och människosmuggling.

Utskottet konstaterar att EU:s bistånd till Balkan bl.a. har gått till

att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna och demokrati samt

offentlig förvaltning. Flera länder har fått stöd för insatser för att

motverka korruption, för att stärka det civila samhället och för insatser

för stöd till yttrandefrihet, minoritets- och rättsfrågor. EU har även

bidragit med stöd för utbildning av domare, åklagare, advokater och

domstolspersonal och fortbildat jurister i syfte att de kan genomföra

rättegångar enligt Haagdomstolens normer. Arbetslösheten framstår med

sina kopplingar till social oro, prostitution och människohandel som en

akut och politiskt central fråga. Som stöd för den ekonomiska tillväxten

och sysselsättningen i västra Balkan framstår två samarbetsområden som

särskilt viktiga - anpassningen till Köpenhamnskriterierna och utvecklingen

av näringslivet.

Utskottet menar att för att EU skall bli ett område för frihet, säkerhet

och rättvisa krävs bl.a. ett effektivt brottsförebyggande arbete. EU

har, tillsammans med en rad medlemsstater, bl.a. Sverige, verkat för

att brottsförebyggande frågor skall få ett eget avsnitt i Haagprogrammet.

Europeiska unionens nätverk för förebyggande av brottslighet EUCPN -

som bildades under Sveriges ordförandeskap år 2001 - är ett viktigt

verktyg i detta arbete.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U303 (kd)

yrkandena 4 -7 kan avstyrkas.

5 Miljö- och jordbrukspolitik i ett internationellt perspektiv

Skrivelsen

Mot bakgrund av de diskussioner som fördes vid det informella rådsmötet

i juli 2004 i Maastricht om möjligheter till miljöeffektiva innovationer

antog rådet slutsatser som bl.a. tog upp betydelsen av att främja

innovationer och att utveckla energi och resurseffektiva lösningar för

att samtidigt skapa en bättre miljö och bidra till tillväxt, sysselsättning

och konkurrenskraft. Rådet framhöll att det i detta arbete är viktigt

att skapa rättvisa förutsättningar för tillgång till marknaden samt att

utnyttja ekonomiska styrmedel och offentlig upphandling. Europeiska

rådet bekräftade också unionens enighet om att uppfylla klimatprotokollet

från Kyoto och att gå vidare med nya långsiktiga mål efter 2012.

Europeiska rådet har slagit fast att man skall överväga strategier och

mål för att minska utsläppen av växthusgaser på medellång och lång sikt.

Miljöministrarna antog vid rådsmötet i december rådsslutsatser om

begränsning av utsläpp av växthusgaser.

I december 2004 slutförhandlades en mellanstatlig strategisk plan för

teknologistöd och kapacitetsbyggande på miljöområdet. Planen ger UNEP

(United Nations Environment Program) i uppdrag att fördjupa sitt deltagande

i det multilaterala samarbetet för miljödimensionen av hållbar utveckling

och i utvecklingsländernas regionala samarbete. EU ägnade mycket kraft

åt att söka bidra till en kvalitativ plan, och även om innehållet blev

mindre tydligt än önskvärt ses planen inom EU som ett väsentligt steg

framåt både för det praktiska arbetet och för att överbrygga förtroendeklyftan

mellan i-länder och u-länder.

Rådet hade i december en första diskussion om UNEP:s bidrag till 2005

års FN-toppmöte om genomförandet av Millenniedeklarationen och

millennieutvecklingsmålen (MDGs). Rådet underströk vikten av att integrera

ett miljöperspektiv i förhållande till genomförandet av

millennieutvecklingsmålen,

särskilt målen om fattigdomsbekämpning och om miljömässigt hållbar

utveckling, och har även lyft fram kopplingen mellan miljö och säkerhet.

Motionerna

Motionärerna bakom motion 2004/05:U253 (mp) yrkande 3 anför att

livsmedelssuveränitet är folks, länders och unioners rätt att definiera sin

egen jordbruks- och livsmedelspolitik, vilket sammantaget innebär en

radikal nyorientering av WTO:s förhandlingsagenda på jordbruksområdet.

I motion 2004/05:U282 (s) yrkande 2 framhålls att Europas jordbrukspolitik

har direkt negativa konsekvenser för Afrikas utveckling. Det är viktigt

att EU:s Afrikapolitik fokuseras än mer på fattigdomsbekämpning,

demokratiutveckling, stöd till afrikanska organisationer och stöd till ett

intensifierat arbete mot korruption.

Motionärerna bakom motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 4 anser att nu

gällande protektionism bör avvecklas vad gäller restriktioner för införsel

av ekologisk jordbruksproduktion från u-länder till EU.

I motion 2004/05:U311 (kd) yrkande 12 anför motionärerna att Sverige

bör arbeta för en global samordning av genomförandet av de internationella

miljökonventionerna.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att miljöpolitiken inom unionen har stor betydelse

för det svenska agerandet internationellt. Tillsammans med övriga

EU-länder kan Sverige driva på det globala och regionala miljöarbetet och

inom internationella miljökonventioner är EU:s agerande av stor vikt.

Genom samordning kan EU bli en stark aktör i förhandlingarna. Ett tydligt

exempel är klimatkonventionen och Kyotoprotokollet där EU:s agerande

har varit avgörande.

Utskottet menar att det finns en stor potential för minskad fattigdom

genom ökad tillväxt, höjd sysselsättning, produktion och export på

jordbruksområdet. Samtidigt är det viktigt att understryka att

utvecklingsarbetet bör utgå från att förutsättningar och behov skiftar mellan

och även inom olika länder samt att utvecklingsländernas egna strategier

bör vara utgångspunkten för internationella insatser.

Utskottet konstaterar också att det parallellt med handelsliberaliseringar

och krav på reformer av EU:s jordbrukspolitik måste ske satsningar på

landsbygdsutveckling i u-länderna och på att skapa förutsättningar för

en tillräcklig livsmedelsproduktion genom en jordbrukspolitik som stärker

familjejordbrukets ställning och de lokala marknaderna.

Utvecklingsländerna måste ges förutsättningar att skapa en tryggad

livsmedelsförsörjning och en positiv utvecklingsprocess genom en uthållig

jordbruksproduktion. Utskottet menar att jordbruket i ett lokalt,

nationellt och globalt perspektiv kan ses som nyckeln till utveckling för

många länder. Ett jordbruk som dessutom är ekonomiskt, socialt som

miljömässigt hållbart har en viktig funktion i arbetet för en rättvis

och hållbar global utveckling. Jordbruket bidrar också till ökad

livsmedelssäkerhet, ökad delaktighet för kvinnor i beslut som rör

landsbygdsutveckling och livsmedelsproduktion. Många u-länder har en betydande

export av eller exportpotential för jordbruksprodukter och en liberalisering

av handeln med jordbruksprodukter kan därför gynna den ekonomiska

utvecklingen i dessa länder.

Utskottet ser positivt på att EU agerar pådrivande för en politik för

hållbar utveckling. Kraftfulla insatser behövs för att fattigdomen skall

utplånas, produktions- och konsumtionsmönstren bli hållbara och skyddet

gott för de naturresurser som skall ligga till grund för kommande

generationers ekonomi och sociala utveckling.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U253

(mp) yrkande 3, 2004/05:U282 (s) yrkande 2, 2004/05:U302 (kd) yrkande

4 samt 2004/05:U311 (kd) yrkande 12 kan avstyrkas.

6 EU:s institutioner och personalpolitik

Skrivelsen

I skrivelsen framhålls att EU måste företrädas av moderna, öppna och

medborgarorienterade institutioner. Sverige har under året fortsatt att

verka för ökad öppenhet och insyn i EU:s institutioner.

Den 22 mars 2004 fattade EU:s utrikesministrar beslut om personalpolitiska

reformer som rör de ca 30 000 tjänstemännen vid EU:s institutioner.

Reformerna innebär bl.a. att yttrandefriheten skrivs in i EU:s

tjänsteföreskrifter.

Beslutet markerade slutfasen i det handlingsprogram om administrativa

reformer som antogs av kommissionen den 1 mars 2000. Reformerna skall

bidra till att skapa öppnare och mer effektiva institutioner och att

göra dem till bättre och modernare arbetsgivare. Ledarskapet skall

förbättras och de strikta hierarkierna luckras upp. Paketet innehåller

också förbättringar för personalen när det gäller t.ex. reglerna vid

föräldraledighet och de rättigheter som följer av registrerat partnerskap.

Det nya regelverket trädde i kraft den 1 maj 2004, samtidigt med EU:s

utvidgning.

Motionerna

Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:L295 (fp) yrkande 24 anför

att EU, i och med Amsterdamfördraget år 1997, har skaffat sig en legal

grund för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Ännu en byggsten, menar motionärerna, lades i och med EU-stadgan om de

grundläggande rättigheterna, som antogs vid toppmötet i Nice 2000. I

yrkande 25 framhålls att Europeiska unionens olika organ är en stor

arbetsgivare. Fortfarande förekommer regler, menar motionärerna, som

särbehandlar homo- och bisexuella negativt när det gäller anhörigförmåner

och andra familjerelaterade bestämmelser. Motionärerna menar att Sverige

har ett ansvar att agera för likabehandling oavsett sexuell läggning.

I

den enskilda motionen 2004/05:A351 (s) yrkande 3 anser motionärerna att

samkönade par som är anställda inom EU bör ha samma rättigheter och

samma skyldigheter inom EU som heterosexuella par.

Utskottets överväganden

Utskottet välkomnar den positiva utvecklingen som ägt rum för EU:s

institutioner i personalpolitiska frågor. Det är viktigt att förbättringar

för personalen genomförts när det gäller reglerna vid föräldraledighet

och de rättigheter som följer av registrerat partnerskap. Utskottet

välkomnar nu att pensionssystemet utformas på könsneutrala grunder.

Utskottet konstaterar att i fråga om könsneutral äktenskapslagstiftning

har EG-domstolen slagit fast att äktenskapet och partnerskapet är två

skilda samlevnadsinstitut.

Det nya regelverket trädde, som framgår av skrivelsen, i kraft den 1

maj, samtidigt med EU:s utvidgning.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:L295

(fp) yrkandena 24 och 25 samt 2004/05:A351 (s) yrkande 3 kan avstyrkas.

7 Skrivelsens inriktning och omfattning

Skrivelsen

Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen skall regeringen fortlöpande

informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska

unionen samt varje år till riksdagen lämna en skrivelse med berättelse

över verksamheten i Europeiska unionen. Skrivelse 2004/05:60 Berättelse

om verksamheten inom Europeiska unionen under 2004 behandlar samtliga

samarbetsområden inom EU, varav kan nämnas EU:s övergripande utveckling,

det ekonomiska och sociala samarbetet, unionens förbindelser med

omvärlden, det rättsliga och inrikes samarbetet samt unionens institutioner.

EU-nämndens yttrande

EU-nämnden framhåller att även i år kan konstateras att skrivelsens

utformning och innehåll utgör en mycket värdefull översikt över EU:s

hela verksamhet. Som EU-nämnden tidigare påpekat utgör den också en

bekräftelse på att regeringen har fullgjort sin informations- och

samrådsskyldighet visavi riksdagen. Liksom föregående år har i stort sett

alla viktiga sakfrågor som tas upp i skrivelsen behandlats av EU-nämnden.

Flera frågor som behandlas i skrivelsen är aktuella under flera år

framöver, vilket medför att skrivelsen också är ett viktigt redskap i

riksdagens löpande arbete med EU-frågorna.

När det gäller bilagorna till skrivelsen har ingen ändring skett i

förhållande till 2002 och 2003 års skrivelser. Även i 2004 års skrivelse

finns en bilaga med en lista över Internetadresser. Nämnden har emellertid

tidigare efterlyst också en bilaga över viktigare förordningar, direktiv

och beslut (dvs. bindande rättsakter) antagna under verksamhetsåret,

liksom uppgift om grönböcker och vitböcker beslutade av kommissionen

under året. Nämnden har framhållit att ett alternativ till en sådan

bilaga kan vara att i stället hänvisa till Europeiska kommissionens

årliga allmänna rapport om EU:s verksamhet som kommissionen i enlighet

med artikel 212 i EG-fördraget offentliggör varje år senast en månad

före öppnandet av Europaparlamentets session. I denna allmänna rapport

- som finns tillgänglig på Internet - finns en teknisk bilaga med

uppgifter om beslut inom ramen för Gusp - samarbetet och tabeller med

uppgifter om rättsakter och internationella avtal. Likaså finns uppgifter

om grön- och vitböcker utgivna under verksamhetsåret.

EU-nämnden har också tidigare framhållit att det vore värdefullt om

uppgifter om hur Sverige röstat i rådet redovisades inte bara i den

löpande texten utan också samlat på ett ställe i skrivelsen så att

riksdagen kan få en komplett och översiktlig bild av hur regeringen har

agerat i EU i detta avseende. Någon sådan redovisning återfinns inte

heller i årets skrivelse. Det är angeläget att nästa års skrivelse

innehåller en samlad redovisning för de fall där Sverige i rådet röstat

nej eller avstått från att rösta.

I vissa fall kan det vara intressant att veta i vilken sammansättning

ministerrådet hanterar en viss fråga. Detta är i de flesta fall ganska

klart men i vissa fall inte. Läsningen av skrivelsen och ytterligare

inhämtning av fakta skulle underlättas om det i vissa fall angavs i

vilken sammansättning rådet har hanterat frågan och när det aktuella

rådsmötet ägt rum.

Det välkomnas att det i skrivelsen hänvisas till faktapromemorior, vilket

underlättar ytterligare inhämtning av fakta. I vissa frågor presenteras

en kort framåtsyftande information, t.ex. att ett meddelande skall

presenteras under kommande år. Sådan information är värdefull för riksdagens

planering.

Utskottets överväganden

Utskottet noterar de uttalanden som EU-nämnden gör angående skrivelsens

inriktning och omfattning. Utrikesutskottet kan, vilket också framförts

i bet. 2003/04:UU10, instämma i vissa av de påpekanden som görs, t.ex.

att regeringens agerande i vissa fall kunde beskrivas mer utförligt.

Samtidigt vill dock utskottet betona att skrivelsen har ett gediget

omfång, täcker många frågor och ger en god bild av EU-samarbetet. Utökade

krav på redovisning i skrivelsen måste enligt utrikesutskottets mening

vägas mot önskemålet att skrivelsen inte blir alltför omfattande och

att den måste kunna framställas med en rimlig arbetsinsats.

Skrivelsen innebär en värdefull återrapportering av verksamheten inom

EU under året som varit.

Utskottet konstaterar att EU-nämnden understryker att rådsreformen inte

medfört någon förändring i övrigt av beredningen av rådets möten med t.

ex. längre tidsfrister för beredningen av frågorna, vilket innebär

svårigheter för nationella parlamentariker att hinna sätta sig in i

frågorna. Någon förbättring härvidlag har inte skett under 2004.

Regeringen bör enligt nämndens uppfattning verka inom EU för att rådets

arbetsformer gör det möjligt för de nationella parlamenten att bereda

frågorna och överlägga med sina respektive regeringar före rådsmötena.

Det är viktigt att EU:s institutioner skapar utrymme för de nationella

parlamenten att vara aktiva. EU:s legitimitet ökar om det sker en

demokratisk förankring i medlemsstaterna av de frågor som hanteras gemensamt

på EU-nivå.

EU-nämnden har vidare understrukit vikten av rättssäkerhetsgarantier

och bl.a. givit stöd för att sträva efter tydligare skrivningar om

rättssäkerhetsgarantier inför antagandet av Haagprogrammet. Att

rättssäkerheten måste garanteras framfördes också vid behandlingen av

åtgärdspaketet mot terrorism.

Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än EU-nämnden, fäster

vikt vid det pågående utvecklingsarbetet kring de av EU-nämnden väckta

frågeställningarna.

Utskottet har i sammanhanget tagit del av Regeringskansliets faktapromemorior

2004/05:FPM:31 Förslag till förordning om handel med varor som kan

användas för dödsstraff, tortyr m.m., 2004/05:FPM33 EU:s byrå för mänskliga

rättigheter, 2004/05:FPM42 Kommissionens meddelande till rådet och

Europaparlamentet om EU:s långtidsbudget för perioden 2007-2013,

2004/05:FPM46 Instrumentet för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete

inom ramen för EU:s långtidsbudget 2007-2013.

Med vad utskottet anfört i detta betänkande föreslår utskottet att

riksdagen lägger regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten

i Europeiska unionen under 2004 till handlingarna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Europeiska unionens förbindelser med omvärlden, punkt 2 (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U267

yrkande 4 och avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 4 och 2004/05:U314

yrkande 13.

Ställningstagande

Samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken i EU syftar bl.a. till

att skydda unionens gemensamma värden och intressen, stärka unionens

säkerhet och främja internationellt samarbete. Beslut om EU:s agerande

i dessa frågor fattas i dag med enhällighet. I ett läge där enhällighet

inte råder blir EU handlingsförlamat. Det tydligaste exemplet på detta

är EU:s oförmåga att agera i Irakkonflikten. Arbetet inom utrikes- och

säkerhetspolitiken förlorar också kraft genom att unionen efter ett

sådant tillstånd måste ägna kraft åt att återskapa enighet, vilket

arbetet under det gångna året fått ägna stor kraft åt.

EU har även misslyckats i forna Jugoslavien, och framför allt agerandet

i Kosovo visade på stora bristfälligheter i EU:s förmåga att förhindra

våld, mord och förstörelse. Sådana misslyckanden bör inte upprepas i

framtiden. EU bör klara av att hantera kriser innan de eskalerar till

krig och katastrof. I Kosovo var det USA som fick träda in för att rädda

människoliv. I framtiden bör inte EU förlita sig på USA. EU måste själv

kunna ta ett större samlat ansvar. Det ställer krav på de enskilda

länderna, men också på samarbetsförmågan dem emellan. EU måste bli mer

samstämmigt inom utrikes- och säkerhetspolitiken och kunna tala med en

röst. Införandet av en s.k. utrikesminister är ett steg i rätt riktning.

Det betyder att EU nu kan bli tydligare på den internationella arenan.

För att EU ska kunna nå ännu bättre resultat inom utrikes- och

säkerhetspolitiken bör vetorätten avskaffas. Ett eller ett fåtal länder kan

inte tillåtas få blockera insatser för att rädda människoliv och förhindra

EU:s handlande för ökad säkerhet i regionen. Ett avskaffande av

enhälligheten inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär inte att en sådan

ordning strider mot alliansfriheten då enskilda länder har möjligheten

att kunna reservera sig om beslutet går emot väsentliga nationella

intressen. Vad som ovan anförts om avskaffande av vetorätten inom EU:s

utrikes- och säkerhetspolitik bör ges regeringen.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion

2004/05:U267 yrkande 4.

2. Europeiska unionens utvecklingssamarbete, punkt 4 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U251

och 2004/05:U254 yrkande 6 och avslår motionerna 2003/04:U348 yrkande

29, 2004/05:K431 yrkande 7, 2004/05:Fi230 yrkande 3, 2004/05:U226 yrkande

18, 2004/05:U256 yrkandena 9 och 10, 2004/05:U261 yrkande 2, 2004/05:U302

yrkande 5, 2004/05:U311 yrkandena 13 och 17, 2004/05:U313 yrkande 1 och

2004/05:U331 yrkandena 8 och 12.

Ställningstagande

Industrialiserade länder har i princip alla nått sin nuvarande

utvecklingsnivå efter att ha skyddat sina industrier när de var under

uppbyggnad.

På samma sätt måste fattiga länder i dag kunna ge sina industrier goda

tillväxtmöjligheter på den inhemska marknaden innan de utsätts för hård

internationell konkurrens.

Liberaliseringen av EU:s handel med Medelhavsländerna måste ske långsamt

med hänsyn till att de måste ges möjligheter att skydda sina industrier

och sina jordbrukssektorer under en övergångsperiod samt ges ordentligt

stöd för omställning.

Med detta som utgångspunkt är delarna i WTO:s juliöverenskommelse kring

"marknadstillträde för icke-jordbruksvaror" ett bakslag för de fattiga

länderna. De beslutade tullsänkningarna i överenskommelsen innebär i

värsta fall att spirande industrier i fattiga länder, som på sikt skulle

kunna utgöra bas för stabila ekonomier i dessa länder, kommer att slås

ut. Dessa länder motsatte sig också logiskt nog, skrivningarna in i det

sista. Det var först efter stor press från de rika länderna att man

äventyrar hela det multilaterala handelssystemet, och efter att de

fattiga länderna ändå fått till stånd en tilläggsparagraf i det här

avsnittet, som de till sist kom att acceptera texten. Förhandlingstaktiken

från bland andra EU:s sida visar en skriande brist på förståelse för

dessa länders utvecklingsproblem. För att resultatet i juliöverenskommelsen

skall åsamka u-länder så lite skada som möjligt bör Sverige genom EU

driva att konkreta volymer av tullsänkningar i de kommande förhandlingarna

för u-länder inte blir större än att de fortsatt kan skydda sina växande

industrier, på sina egna villkor.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna

2004/05:U251 samt 2004/05:U254 yrkande 6.

3. Riktlinjer inom biståndet för markanvändnings- och jordreformspolitik,

punkt 5 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U342

yrkandena 1-5.

Ställningstagande

Inom EU pågår en process för att fastställa gemensamma riktlinjer för

medlemsländernas politik när det gäller markanvändning och jordreformer

inom u-landsbiståndet. Det är angeläget att EU har ett starkt fokus på

landreformer som gynnar de fattiga när man utarbetar dessa nya riktlinjer.

Den viktigaste faktorn att ta hänsyn till när det gäller jordreformer

är mänskliga rättigheter. Även kulturella och politiska aspekter som

hittills har blivit negligerade i internationellt utvecklingsbistånd

bör finnas med.

Organisationen FIAN, Food First Information and Action Network, som

arbetar med mänskliga rättighetsfrågor har i många år kritiserat

förekomsten av tvångsavhysning av fattiga jordbrukare från jordar de brukat

för att deras regeringar har rekommenderats att satsa på exportinriktat

jordbruk. FIAN har också kritiserat många regeringars försök att slingra

sig undan jordreformer. Deras erfarenheter har lett till slutsatsen att

om jordreformer skall leda till att småjordbrukare skall kunna försörja

sig och till minskad hunger, är jordreformer inte bara en teknisk fråga

utan också en fråga om mänskliga rättigheter och livsmedelssuveränitet

för landet.

En bit mark är inte bara något man kan äga utan själva källan till

överlevnad och försörjning i byar på landsbygden. Konflikter om mark och

ökad fattigdom på landsbygden är ett växande problem med såväl politisk,

kulturell som andlig innebörd. När EU:s medlemsländer nu skall enas om

en politik när det gäller fördelningen av makt mellan en stat, dess

medborgare och lokala myndigheterm, är det av oerhörd betydelse att den

nya politiken är klok och väl genomtänkt och sätter in aktuella markfrågor

och jordreformer i ett större politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang.

Det är bra att frågor om fattigdomsbekämpning, miljöförstöring och

jämställdhet som alla har en markaspekt nu diskuteras vid framtagandet

av de nya riktlinjerna för utvecklingssamarbetet inom EU.

Diskussionerna och textutkastet till dessa präglas dock än så länge av

flera allvarliga brister.

Det finns ingen analys av orsakerna till hunger och svält på landsbygden.

Utkastet ignorerar i stort sett samspelet mellan markpolitik, handelsregler,

socialpolitik, investeringar och makroekonomi. De gemensamma riktlinjerna

behöver grundas på en djupare förståelse av detta samspel. Jordreformer

måste kompletteras av en inhemsk politik som stödjer småjordbrukare och

en makroekonomi som tillåter producenter på landsbygden att tjäna sitt

uppehälle. Det behövs också fler arbetstillfällen utanför jordbrukssektorn

för människor på landsbygden. Annars kommer inte den ökade tillgången

på land för fattiga människor att bli långsiktigt hållbar.

Ursprungsbefolkningars och minoriteters rättigheter nämns nästan inte

alls trots att sambandet mellan kränkningar av mänskliga rättigheter

och konflikter om rätten till mark är särskilt påtaglig för dessa grupper.

Detta samband är avgörande som en grund för nya standarder och när man

ska bestämma vilken roll olika aktörer ska spela och det är nödvändigt

att prioritera vissa reformer och vissa förhållningssätt. EU:s nya

riktlinjer måste utgå från ett rättighetsperspektiv i markfrågor genom

att tillämpa de internationella konventionerna på de mänskliga rättigheternas

område.

Utkastet till riktlinjer är fortfarande oklart om vilken status

landreformer ska ha i det europeiska utvecklingsbiståndet. Utkastet till

riktlinjer saknar såväl klara regler för procedurer, som ett oberoende

kontrollinstrument och en klagomöjlighet. Det sistnämnda behövs för att

berörda grupper i utvecklingsländerna ska kunna ställa EU till svars

för eventuella negativa effekter av den förda politiken. Riktlinjerna

borde också innehålla tydliga regler för hur det civila samhället ska

kunna delta på ett demokratiskt sätt.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion

2004/05:U342 yrkandena 1-5.

4. Den europeiska grannskapspolitiken, punkt 7 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U217

yrkande 5 och avslår motionerna 2004/05:K431 yrkande 5, 2004/05:U206

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U242 yrkandena 1 och 12 samt 2004/05:U267

yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

Vitryssland är ett av EU:s nya grannländer efter det att de nya

medlemsländerna trätt in i unionen. EU är en viktig aktör i tillskapandet

av en utveckling i demokratisk riktning i Vitryssland.

Tacis är EU:s stödprogram till Ryssland och övriga länder i OSS, inklusive

Vitryssland samt Mongoliet. Syftet med programmet är bl.a. att stärka

den demokratiska utvecklingen, med stöd till det civila samhället som

ett medel för detta. Emellertid fungerar inte programmet på önskvärt

sätt. Detta på grund av att den vitryska regimen vägrar befria de

enskilda organisationerna i landet från moms samtidigt som EU generellt

inte tillåter att unionens finansiella satsningar försvinner i

momsbetalningar. Eftersom stödet till det civila samhället i Vitryssland är

en förutsättning för en lyckad demokratiseringsprocess, måste situationen

lösas. Medan EU och Vitryssland håller på sina ståndpunkter, förlorar

föreningslivet det stöd de så innerligt behöver. Sverige måste vidta

åtgärder för att säkerställa att EU:s stöd fungerar och kommer till

användning så som det är tänkt, inbegripet beredskap att göra undantag

för EU:s momsregler.

Situationen för mänskliga rättigheter i Vitryssland förvärras successivt

och i det här läget behövs ökade satsningar på demokratiutveckling både

av EU och Sverige. Det s.k. Vitrysslandsprogrammet innebar att svenska

organisationer fick möjlighet att tillsammans med vitryska samarbetspartner

genomföra samarbetsprojekt med full finansiering från Sida. Från 2004

försämrades villkoren för det svenska demokratibiståndet till Vitryssland.

Folkpartiet menar att regeringen bör se över beslutet och återinföra

full finansiering för svenska demokratiprojekt i Vitryssland.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion

2004/05:U217 yrkande 5.

5. Den europeiska grannskapspolitiken, punkt 7 (c)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U267

yrkande 5 och avslår motionerna 2004/05:K431 yrkande 5, 2004/05:U206

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U217 yrkande 5, 2004/05:U242 yrkandena 1 och

12 samt 2004/05:U267 yrkande 3.

Ställningstagande

Jag delar utskottets oro över utvecklingen i södra Kaukasien. OSSE:s

möjligheter att verka och agera inom sitt verksamhetsområde är begränsat

på flera ställen i främst Kaukasus. Ett exempel på detta är att

Djnestrregionen i Moldavien har stoppat en delegation från OSSE.

Organisationen har även haft problem att verka i Tjetjenien. Trots hinder

upprätthåller OSSE operativ närvaro i flertalet av Europas och Centralasiens

många oroshärdar. OSSE åtnjuter stor legitimitet. Dess säkerhetsfrämjande

verksamhet har på ett väsentligt sätt bidragit till demokratisering,

säkerhet och stabilitet.

Rysslands sätt att försöka hejda terrorismen med rötter i Tjetjenien,

med ett fullskaligt krig mot hela den tjetjenska befolkningen har lett

till katastrofala följder. När de medel som används bara driver fram

mer terror och sprider den över allt större områden har omvärlden all

anledning att reagera. Det behövs en demilitarisering med hjälp av

internationella styrkor i Tjetjenien. Med den erfarenhet och den kunskap

som OSSE har är det av största vikt att organisationen fortsätter sitt

arbete. Rysslands fortsatta kränkning av mänskliga rättigheter och

alltmer hårdnande attityd till en fredlig och demokratisk utveckling i

södra Kaukasien bör leda till att EU inte låter det ryska agerandet

fortgå opåtalat. EU och OSSE måste fortsätta sitt arbete för fred och

demokrati i området. Det måste följas av att den svenska regeringen

direkt och i EU uppmanar Ryssland och övriga aktörer att samarbeta inom

ramen för OSSE för att verka för en fredlig utveckling i Kaukasien.

Utskottet bör ge regeringen detta till känna.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2004/05:

U267 (c) yrkande 5.

6. Rättsliga och inrikes frågor, punkt 12 (kd)

av Holger Gustafsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U303

yrkandena 4-7.

Ställningstagande

Regeringen bör ge högsta prioritet åt vissa allvarliga brott mot de

mänskliga rättigheterna, inte minst människosmuggling och sexuell

exploatering. Människohandeln måste bekämpas på alla fronter. I en rapport

från FN och OSSE riktas skarp kritik mot hur kampen mot människohandel

bedrivs på Balkan. Kortsiktiga metoder prioriteras framför framtagandet

av en övergripande plan för att motarbeta de bakomliggande orsakerna

till människohandeln, som enligt rapporten är fattigdom, diskriminering,

brist på utbildning och arbetslöshet. Det förebyggande arbetet handlar

i dag mest om informationskampanjer, som enligt FN-rapporten dessutom

genomförs ineffektivt och utan samordning och utvärdering.

Kristdemokraterna framhåller i detta sammanhang behovet av en djupare

ekonomisk integration, i syfte att bekämpa fattigdomen. De nya grannländerna

måste därför ges möjlighet att delta i den europeiska inre marknaden

och i en ytterligare integration och liberalisering för att främja den

fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital (de fyra

friheterna).

Kristdemokraterna vidhåller att den svenska regeringen bör fokusera

sina biståndsinsatser till institutioner för utveckling av demokrati,

mänskliga rättigheter, rättssamhällets principer och deras praktiska

genomförande. Även kravet på att använda biståndsresurser för att

överbrygga etniska och religiösa barriärer med målet att nå ökad förståelse

och tolerans, bör bifallas.

Kristdemokraterna anser vidare att EU i sitt samarbete med de nya

medlemsländerna skall prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och

korruptionsbekämpning i samverkan med EU:s nya grannar, att EU-satsningar

behövs i syfte att stoppa människosmuggling via de nya medlemsländerna

och att Sverige bör verkar för att EU genom sitt utvecklingssamarbete

på Balkan stöder kompletteringsutbildning av poliser och andra myndigheter

för utveckling av fungerade rättsamhällen.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion

2004/05:U303 yrkandena 4-7.

7. Miljö- och jordbrukspolitik, punkt 13 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U253

yrkande 3 och avslår motionerna 2004/05:U282 yrkande 2, 2004/05:U302

yrkande 4 och 2004/05:U311 yrkande 12.

Ställningstagande

Livsmedelssuveränitet är folks, länders och unioners rätt att definiera

sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning till tredjeland.

I begreppet inkluderas en prioritering av lokalt jordbruk i första

hand avsett för att livnära den egna befolkningen, där man ger bönder

och jordlösa tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Därför

behövs jordreformer, kamp mot GMO (Genetiskt modifierade organismer)

och tillgång till traditionellt utsäde utan hinder av patenträttigheter.

Vidare betonas småbönders, kvinnor som familjeförsörjares och lantarbetares

rätt att producera livsmedel samt konsumenternas rätt att bestämma vad

de äter och hur och av vem det skall produceras. Slutligen avser man de

fattiga ländernas rätt att skydda sig själva från för lågt prissatt

jordbruks- och livsmedelsimport och att befolkningen själv tillåts vara

delaktig i de jordbrukspolitiska besluten. Alltså sammantaget en radikal

nyorientering av WTO:s förhandlingsagenda på jordbruksområdet. Detta

krav på livsmedelssuveränitet i handelssammanhang borde även vara svensk

politik för EU i dessa förhandlingar.

De frivilliga riktlinjerna kommer att kunna bli en viktig källa till

kunskap och inspiration i det framtida arbetet. De beskriver tydligt

vad regeringar förväntas göra för att få slut på kränkningarna av den

mänskliga rätten till mat. De är ett bra hjälpmedel för det civila

samhället världen över när de skall hålla regeringar ansvariga de kommande

åren. På så vis kan de komma att på ett avgörande sätt bidra till att

åtminstone uppnå det första millenniemålet om att till år 2015 halvera

andelen svältande.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion

2004/05:U253 yrkande 3.

Särskilda yttranden

1. Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 2004, punkt 15 (m, fp, kd, c)

Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Cecilia Wigström (fp), Holger Gustafsson

(kd), Birgitta Ohlsson (fp), Agne Hansson (c) och Ewa Björling (m)

anför:

Förankring av Europafrågor

Sverige har varit medlem i EU i tio år. Under samtliga dessa år har en

socialdemokratisk minoritetsregering företrätt Sverige. De med regeringen

samarbetande partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet som båda anser

att Sverige bör lämna EU ingår i regeringsunderlaget, men är enligt

överenskommelse inte delaktiga i utformandet av Sveriges Europapolitik,

detta trots att mycket av det som beslutas i EU kan definieras som

inrikespolitik. Regeringen företräder Sverige i internationella sammanhang

och mycket av EU-politiken förknippas uteslutande med regeringspolitik,

även om formella samråd fortlöpande förs med riksdagen.

Den bristande Europakänslan i Sverige har många bottnar. Den klyfta som

uppenbarades vid folkomröstningen i september 2003 samt det låga

deltagandet i valet till Europaparlamentet i juni 2004 vittnar om ett

förankringsproblem som måste tas på allvar. Vår uppfattning är att en

framgångsrik och verkningsfull politik i EU bör bygga på skickligt

tillvaratagande av svenska intressen men också förmåga att kunna föra

hem gemensamt fattade beslut och förankra dem nationellt. I den delen

kan inte Socialdemokraterna anses ha lyckats.

Under den borgerliga regeringen förhandlades anslutningsfördraget med

EG fram i bred politisk enighet och medlemskapet blev verklighet 1995.

Vi vill gemensamt se till att bättre tillvarata Sveriges intressen i

EU och bidra till att Europasamarbetet kan blir mer effektivt.

Lissabonstrategin

Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken är att få fart på

svensk ekonomi och uppnå en högre långsiktig tillväxt. Det är också

nödvändigt att förstärka nyttan av att arbeta för att långsiktigt klara

den sociala tryggheten. Den svenska uthålliga tillväxtpotentialen måste

förbättras. Det svenska skattetrycket ligger betydligt över det europeiska

genomsnittet och försvagar incitamenten till företagande, arbete och

utbildning för svensk del. Ett ogynnsamt företagsklimat håller tillbaka

nyföretagande, arbete och utbildning och försvårar inte minst för små

och medelstora företag. Arbetskraftsbristen är stor på vissa områden

samtidigt som en alltför stor del av den arbetsföra befolkningen är

arbetslös, i åtgärder, förtidspensionerad eller sjukskriven. Diskrimineringen

och otillräcklig integration försvårar och hindrar många nya svenskars

inträde på arbetsmarknaden.

En hög sysselsättning uppnås bäst genom en politik som underlättar för

företagande över hela Europa. De mål som unionen sätter upp för

sysselsättning och ekonomisk utveckling bör därför komma till uttryck genom

rekommendationer till medlemsländerna om ökade insatser för i första

hand företagande och tillväxt.

Genom EU kan gemensamma åtaganden göras för att underlätta konkurrenskraften,

exempelvis ett väl fungerande tjänstedirektiv. Större delen av EU:s

medlemsländer lider av samma problem som Sverige: massarbetslöshet och

otillräcklig tillväxt. I brist på reformer stagnerar EU och den europeiska

ekonomin. Ökade insatser och reformer för företagande och tillväxt måste

främst genomföras nationellt, eftersom ekonomierna delvis skiljer sig

åt sinsemellan, och makten och ansvaret för den ekonomiska politiken

vilar i medlemsländerna.

Utrikes- och säkerhetspolitik i Afrika

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ger EU en bättre möjlighet

att ta ett globalt ansvar. Vi anser att EU måste agera mer samfällt och

kraftfullt och framför allt förebyggande.

Det är viktigt att EU håller fast vid unionens allmänna värdegrund såsom

frihet och fred, demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de

mänskliga rättigheterna.

EU måste prioritera de högt skuldsatta och fattigaste länderna i Afrika

söder om Sahara. EU:s andel av världens samlade bistånd uppgår till

hela 55 %. Unionen har därmed både förmåga och ett ansvar att bekämpa

fattigdomen i denna del av världen.

I andra sammanhang har vi framfört kritik mot den socialdemokratiska

regeringens bristande agerande i EU för att försöka få ett stopp på den

humanitära katastrofen i västra Sudan. Trots att det är två år sedan

konflikten mellan Sudans regering, den regeringstrogna arabiska

janjawidmilisen och rebellgrupper bröt ut står det internationella

världssamfundet alltjämt handfallet inför uppgiften att få ett stopp på våldet

mot civilbefolkningen i det konfliktdrabbade Darfurområdet. Den humanitära

situationen är fortsatt mycket allvarlig. Ett ökat engagemang från EU

och det övriga internationella världssamfundet är avgörande.

Rättsliga frågor och inrikesfrågor

Efter 11 september-händelserna i USA 2001 och terrorattentaten i Madrid

mars 2003 har kampen mot gränsöverskridande kriminalitet och internationell

terrorism fått ökad aktualitet. I EU:s gemensamma arbete med att bekämpa

internationell terrorism måste varje enskilt land ha kapacitet och

förmåga att införskaffa, kunna värdera och samverka kring information

och underrättelse. Det måste finnas beredskap att kunna agera, för egen

säkerhet men också för att kunna ställa svenska resurser till utsatta

länders förfogande. Att Sverige saknar en nationell organisation för

krishantering minskar vår förmåga för egen del men också vår möjlighet

att effektivt och kompetent agera tillsammans med andra EU-länder. Att

det råder osäkerhet kring vilka resurser som skulle kunna ställas till

förfogande, såväl civilt som militärt, undergräver Sveriges trovärdighet

på området.

2. Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 2004, punkt 15 (fp)

Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp) anför:

1995 blev Sverige fullvärdig medlem i EU-samarbetet. Efter tio år med

socialdemokratiskt styre ser vi ett Sverige som i allt högre grad ställer

sig utanför det europeiska samarbetet. Sverige har åter blivit en

randstat som sagt nej till det gemensamma valutasamarbetet och som säger

nej till fler gemensamma lösningar på gemensamma problem. Trots en ökande

internationell brottslighet säger Socialdemokraterna nej till utökade

befogenheter för Europol. Trots att utvecklingen av tjänstehandelssektorn

har stor betydelse för Sveriges och Europas möjlighet till ökad tillväxt

och ekonomisk utveckling säger regeringen nej till

tjänstedirektivet.

Socialdemokraterna har dessutom misslyckats med att förankra det europeiska

projektet hos det svenska folket. Till följd av detta har EU-negativismen

växt sig allt starkare.

Europas länder - t.o.m. de största - är för små för att på egen hand

klara de utmaningar som Europas folk står inför. Dit hör den växande

brottsligheten. Dit hör klimatförändringarna. Dit hör behovet av att

ytterligare stärka vår konkurrenskraft i globaliseringens tid och inte

minst de allt större kraven på ett enat agerande utanför unionens eget

territorium för att motverka krigsrisker, förtryck och terrorism. För

att Sverige skall vara pådrivande i arbetet för att möta dessa utmaningar

behövs förändring. En liberal Europapolitik driver utvecklingen mot ett

Sverige som fullt ut samarbetar på samma sätt som andra länder i Europa,

som fullt ut är medlem i det gemensamma valutasamarbetet, som driver

på för ökat samarbete i stället för att fungera som en bromskloss och

som deltar i den europeiska debatten.

EU måste öka sin legitimitet och sin acceptans hos Europas medborgare.

Inte minst det låga deltagandet i Europaparlamentsvalen och nej-segern

i den svenska eurofolkomröstningen vittnar om detta. Det är en stor

utmaning att finna nya former för deltagande och demokratisk maktutövning

på global nivå. EU är ett unikt exempel på en delvis överstatlig demokrati,

en demokrati som inte på något sätt är färdig eller fullkomlig utan

hela tiden söker nya former. Kraven på en bättre fungerande demokrati

inom EU måste kunna förenas med en ökad effektivitet i EU:s arbete.

Fundamentalt för att öka EU:s legitimitet och demokratiska förankring

är information och debatt. Det finns i dag ett stort behov av arenor

för Europadebatt såväl i Sverige som i EU. Ett skäl till EU-skepsisen

i Sverige är att partier, i första hand de som är splittrade internt i

Europafrågan, brustit i att förklara varför EU alls finns, vad länderna

gör i EU-samarbetet och varför Sverige bör vara med. Det har saknats en

svensk debatt om varför EU är viktigt för Sverige. Myter om EU får stå

oemotsagda, vilket skapat misstro och avståndstagande mot det europeiska

samarbetet. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna enbart utifrån

en snäv nationell nyttosynpunkt i stället för att diskuteras utifrån

gemensamma europeiska intressen och värderingar. För att EU på detta

vis skall bli "inrikespolitik", krävs i denna fråga ett tydligt ledarskap

från regeringen, ett ledarskap som saknas alltsedan Sverige blev medlem

i den europeiska gemenskapen.

3. Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 2004, punkt 15 (v)

Sermin Özürküt (v) anför:

Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen, är - som riksdagsordningen föreskriver - en återrapportering

till riksdagen av föregående års ställningstaganden i frågor rörande EU.

Skrivelsen bygger på regeringens och riksdagsmajoritetens ställningstaganden.

Då alla dessa frågor och ståndpunkter avgjordes under föregående år

hade Vänsterpartiet avvikande ståndpunkter i ett stort antal frågor.

Att återigen upprepa dessa ståndpunkter torde vara föga meningsfullt.

Vänsterpartiets ståndpunkter avseende frågor gällande Europeiska unionen

är väl kända, och partiet har i en mängd motioner framfört dem på de

områden där man har en avvikande mening. För en redovisning av sina

ståndpunkter hänvisar därför Vänsterpartiet till dessa motioner.

Den kanske största frågan under föregående riksmöte behandlade

säkerhetspolitiken. Denna fråga avgjordes i samband med behandlingen av

betänkande 2004/05:UFöU2 Sveriges säkerhetspolitik. Vänsterpartiet

hänvisar till de reservationer som partiet då gjorde i detta säkerhetspolitiska

betänkande.

4. Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 2004, punkt 15 (mp)

Lotta Hedström (mp) anför:

Regeringsskrivelsen har retrospektiv karaktär men föranleder ändå

partierna att kommentera sin allmänna inställning till den europeiska

gemenskapens alla aspekter. Miljöpartiet ger därför här i denna form

kort sin allmänna hållning till den förda politiken.

Miljöpartiet delar i sak många av de bedömningar och åtgärder som

redovisas av regeringen i regeringens skrivelse 2004/05:60 om verksamheten

i Europeiska unionen. De reservationer vi lämnar in är på områden där

vår politik är väsentligt radikalare i sak än den av svenska regeringen

eller av EU förda. Dock bör påpekas att Miljöpartiets hållning till EU

är starkt kritisk av flera skäl och några av dem redovisas härmed kort.

Vi menar att Sverige skulle kunna föra en väsentligt friare och

kraftfullare utrikespolitik över huvud taget om vi inte var medlemmar i

unionen. Den pågående sammanlänkningen policymässigt och institutionsvis

av unionens utrikespolitik är en process som vi inte ser på med blida

ögon, eftersom den i de flesta stycken hittills inneburit en avradikalisering

av Sveriges progressiva hållning gentemot t.ex. tredje världen, dess

självständighetskrav, territoriella krav och krav på att kunna göra sig

gällande som jämbördiga parter i världssamfundets institutioner. Små

länder som t.ex. Västsahara beklagar och saknar uppriktigt de markeringar

som Sverige för ca tio år sedan var mäktigt att göra på den globala

arenan.

Men framför allt är det den förda politiken på det handelspolitiska

området som ger anledning till stora betänkligheter ur ett

solidaritetsperspektiv.

De positioner som EU driver i t.ex. WTO/GATS- och WTO/AoA-förhandlingarna

saknar i allt väsentligt ett u-landsperspektiv och ser mest till unionens

strikt självcentrerade behov av höga handelsmurar utåt och egna

subventioner av produktionen. Dessutom är vi djupt oroade av sättet att

förhandla fram EPA:er, Economic Partnership Agreement, dvs. EU:s bilaterala

handelsavtal med 77 AVS-länder. De medför ett sätt att åter hävda t.ex.

investeringsbehov på fattiga länders bekostnad och allmänt återgå till

den typ av krav som WTO-processen trots allt verkar vara på väg bort

ifrån.

Inom RIF-området, dvs. rättsliga och inrikes frågor, är det främst

utvecklingen av Europol och dess befogenheter som inger oro. Brottsbekämpningen

över gränserna har hittills skötts professionellt och betryggande av

Interpol, medan harmoniseringen på EU-nivå snarare innebär en försämrad

rättstillämpning utifrån svensk standard.

Inriktningen på att kartlägga just extrema islamistiska grupper är också

enligt vår mening tveksam i sin ensidighet. Även islamofober och

högerextrema, liksom alla andra rasistiska varianter av hatbrottsgrupperingar,

är sprungna ur samma beklagansvärda utanförskap och utgör alla ett

tecken på splittring i samhällen, oavsett vilken flagga man råkat hänga

på dem.

"Transatlantiska länken" är ett begrepp med vag innebörd, men som

omhuldas i all EU-retorik och i svensk politisk debatt. Miljöpartiets

ståndpunkt är att vi självklart bör odla formellt goda relationer med

all länder i världen men att vi dock bör vara vaksamma på hur en mycket

brett omfattad säkerhetsregim under Natos mantel och med EU:s fulla

medverkan växer fram under denna benämning. Till denna säkerhetsordning

är Miljöpartiet starkt kritiskt och vill fortsätta hävda en genuin

alliansfrihet för vårt land.

Arbete med grannskapspolitiken har i huvudsak haft positiva förtecken,

kanske med undantaget att vi i Miljöpartiet undrar hur länge löfte

eller förespeglingar om medlemskap i EU skall kunna vara tillräcklig

morot och motor för skärpningar i t.ex. rättsstatsprincipens hävdande

eller förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Metoden har visserligen

haft en ganska positiv effekt hittills, t.ex. på Turkiet och vissa f.d.

Öststater, men att inte främst se att dessa demokratiseringsprocesser

bör drivas genuint inifrån ett lands egen opinion och demokratiska liv,

samt att "Europa" som geografiskt avgränsad del inte är utan gräns,

kommer att medföra problem, särskilt som det framväxande EU har en

centralistisk prägel att inlemma de nya medlemsstaterna i, snarare än en

strikt mellanstatligt platt och federativ struktur.

Den sorgligaste och skamligaste delen av EU:s gemensamma arbete, men

som inte berörs vare sig i skrivelsen eller betänkandet, är vad som

sker och inte sker för flyktingar, asylsökande och invandrare. De höga

murar och den avvisningsteknologi som blir allt skarpare är i sig

tillräckliga skäl för humanister att vara mer än kritiska till EU av i

dag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska

unionen under 2004.

Motion från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:U348 av Alf Svensson m.fl. (kd):

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att stärka samordningen och komplementpariteten mellan

EU-medlemsstaternas bistånd och öka effektiviteten i EU-biståndet.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:K431 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att EU skall vara öppet för alla demokratiska länder

som delar unionens mål, ligger helt eller delvis i Europa och som

uppfyller de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap

som EU slagit fast.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s bistånd och demokrati.

2004/05:Fi230 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att påverka EU:s globala politik i samma riktning som

den nya svenska sammanhållna globalpolitiken.

2004/05:L295 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s insatser mot diskriminering.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om diskriminerande bestämmelser för personal inom EU:s

olika organ samt andra organisationer på europeisk eller global

nivå.

2004/05:U206 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en fortsatt utvidgning av EU.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s relationer till Ryssland.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om situationen i Vitryssland.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s roll för arbete för freden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s relationer till länderna kring Medelhavets södra

strand.

2004/05:U211 av Torsten Lindström (kd):

Riksdagen beslutar att ge regeringen till känna som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i det nordiska samarbetet verkar för att

Åland tillförsäkras en egen företrädare i EU-parlamentet.

2004/05:U217 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige måste vidta åtgärder för att säkerställa

att EU:s biståndsprogram till Vitryssland fungerar.

2004/05:U225 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör verka för en tydligare och mer

sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument

för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger

med enskilda länder med enbart inriktning på mänskliga rättigheter kommer

till stånd.

2004/05:U226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.

2004/05:U231 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om betydelsen av EU:s Medelhavsdialog och Meda-programmet.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att omvärlden, inklusive EU, måste öka pressen på

Iran vad gäller utvecklingen av kärnenergiprogrammen samt att Iran måste

tillmötesgå kraven från IAEA.

2004/05:U232 av Erik Ullenhag (fp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vilka krav EU skall ställa på Turkiet som ansökarland.

2004/05:U237 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om den nordliga dimensionen.

2004/05:U240 av Henrik von Sydow (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att arbeta för Mellanöstern som ett frihandelsområde.

2004/05:U242 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige inom EU bör bidra till ökat fokus på

Ryssland, Ukraina och Vitryssland samt en fortsatt hög närvaro på västra

Balkan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Turkiet skall bedömas utifrån egna meriter och

på samma villkor som andra kandidatländer.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s politik för västra Balkan.

2004/05:U251 av Yvonne Ruwaida och Ulf Holm (båda mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen

anförs om EU:s handelsavtal med Medelhavsländerna.

2004/05:U253 av Lotta Hedström och Jan Lindholm (båda mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige

i förhandlingar inom WTO bör verka för rätten till livsmedelssuveränitet.

2004/05:U254 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige

genom EU bör driva att krav på tullsänkningar för u-länder inte blir

större än att de fortsatt kan skydda sina växande industrier.

2004/05:U256 av Alice Åström m.fl. (v):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att svenska och

europeiska företag engagerar sig i utvinnandet av Bolivias naturtillgångar,

såsom naturgas och olja, på ett sådant sätt att det kommer det bolivianska

folket till del.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige när det folkliga engagemanget i Bolivia

växer skall verka för att svenska och europeiska företag stimuleras att

engagera sig i det bolivianska jordbrukets och infrastrukturens utveckling.

2004/05:U261 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om radikal reformering av EU:s biståndspolitik.

2004/05:U267 av Agne Hansson m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att frågor som demokratisk utveckling, mänskliga

rättigheter, gränsöverskridande brottslighet, jämställdhet och miljö bör

prioriteras i EU:s samarbete med Vitryssland, Ukraina och Moldavien.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att avskaffa vetorätten inom EU:s utrikes- och

säkerhetspolitik.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det är viktigt att EU tydligt uppmanar Ryssland

och övriga aktörer att samarbeta inom ramen för OSSE för att verka för

en fredlig utveckling i Kaukasus.

2004/05:U282 av Joe Frans och Pär Axel Sahlberg (båda s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om förbättrad samordning av EU-ländernas Afrikapolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om reformering av EU:s jordbrukspolitik med negativa

konsekvenser för afrikanska länder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en samlad och förnyad Afrikapolitik med fokus på

fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och korruptionsbekämpning.

2004/05:U302 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen inom ramen för EU skall uppmuntra till

en fördjupad dialog med Afrikanska unionen (AU) vad gäller bl.a. kraven

på en modell för etiskt ledarskap i Afrika.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att nu gällande protektionism bör avvecklas vad gäller

restriktioner för införsel av ekologisk jordbruksproduktion från u-länder

till EU.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att inom EU verka för att tullarna mot världens 49

fattigaste länder tas bort snabbare - även för bananer, ris och socker.

2004/05:U303 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att den svenska regeringen inom EU arbetar för nya

medlemsstaters förmåga att uppnå demokrati, mänskliga rättigheter och

rättsstatens principer och att detta skall vara grunden för graden av

samverkan och slutligt medlemskap i unionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att EU i sitt samarbete med de nya medlemsländerna

skall prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning

i samverkan med EU:s nya grannar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU-satsningar för att stoppa människosmuggling via de

nya medlemsländerna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för att EU genom sitt utvecklingssamarbete

på Balkan stöder en omfattande kompletteringsutbildning av poliser och

andra myndigheter för utveckling av fungerande rättssamhällen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att EU bör genomföra en uppföljningskonferens om

transnationell organiserad brottslighet i EU:s närområde.

2004/05:U305 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att en sammanhållen EU-politik är det bästa sättet

att konstruktivt kunna bidra till transatlantiska åtaganden för

Mellanöstern.

2004/05:U309 av Runar Patriksson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om nordiskt samarbete i ett utvidgat europeiskt samarbete.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling

i enklaven Kaliningrad.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om medverkan i uppbyggandet av det arktiska universitetet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om det arktiska samarbetet inom ramen för EU:s arktiska

fönster.

2004/05:U311 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en global samordning av

genomförandet av de internationella miljökonventionerna, såsom håller

på att ske inom EU (integreringen av hållbar utveckling i samtliga

politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade produktpolitiken

[IPP], det sjätte miljöhandlingsprogrammet, klimatförändringsstrategin

m.m.).

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör verka för att våra goda erfarenheter

av miljöhänsyn inom biståndspolitiken inkluderas i EU-biståndet och att

större hänsyn tas till miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för en global integrering av EU:s strategi

för hållbar utveckling och klimathandlingsprogrammet, med betoning på

en förankring i den fattiga världen.

2004/05:U312 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s nordliga dimension.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att hävda nordiska intressen i det utvidgade EU.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att underlätta för Norge och Island att bli intagna

i EU-gemenskapen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling

i enklaven Kaliningrad.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en nordisk region inom EU.

2004/05:U313 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen inom EU skall arbeta för att eliminera

handelshinder för u-ländernas export.

2004/05:U314 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis

skall hanteras och lösas gemensamt inom EU.

2004/05:U331 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att på nationell nivå verka för införandet av ett

system med konsekvensbeskrivningar inom regeringens departement inför

politiska beslut, och för regelverk som styr svenska myndigheter, om

påverkan på utvecklingsländerna utifrån rättighets- och fattigdomsperspektivet

samt om att ett sådant system även bör inrättas på EU-nivå.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige skall verka för en mer sammanhållen

utvecklings-, handels- och utrikespolitik inom EU och arbeta för att

integrera rättvisefrågorna inom alla EU:s politikområden.

2004/05:U337 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp, fp, v, c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om EU:s ansökarländer.

2004/05:U342 av Jan Lindholm och Ulf Holm (båda mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att Sverige i de pågående förhandlingarna om "EU

Policy Guidelines land reform" kräver en bättre analys av orsakerna

till hunger på landsbygden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen sägs om att ursprungsbefolkningars och minoriteters mänskliga

rättigheter särskilt uppmärksammas och respekteras när det gäller

markpolitik och jordreformer inom EU:s utvecklingsbistånd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen sägs om att jordreformer som syftar till att bekämpa hunger

och fattigdom, förbättra jämställdhet mellan kvinnor och män och säkra

ekologisk uthållighet prioriteras i EU:s utvecklingsbistånd.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen sägs om att de nya riktlinjerna skall innehålla en oberoende

kontrollinstans och en klagomöjlighet för att utvecklingsländerna skall

kunna ställa EU till svars.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen sägs om att regeringen skall informera riksdagen om de pågående

förhandlingarna och inhämta riksdagens synpunkter innan förhandlingarna

avslutas.

2004/05:Sf322 av Kalle Larsson m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om initiativ i EU angående romers mänskliga rättigheter.

2004/05:A351 av Börje Vestlund och Anders Bengtsson (båda s):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att samkönade par som är anställda inom EU bör ha

samma rättigheter och samma skyldigheter inom EU som heterosexuella par.

Bilaga 2

EU-nämndens yttrande 2004/05:EUN1y

Bilaga 3

Utrikes- och finansutskottens offentliga utfrågning den 4 maj 2004

Ordföranden Sven-Erik Österberg (s): Som ordförande i finansutskottet

ber jag att få hälsa er hjärtligt välkomna till denna gemensamma utfrågning

som är anordnad av finansutskottet och utrikesutskottet och som gäller

en utfrågning av statssekreterare Lars Danielsson angående EU:s

långtidsbudget. Jag ber speciellt att få vända mig till Lars Danielsson med

medarbetare och hälsa dem hjärtligt välkomna hit.

Vi tänkte lägga upp utfrågningen på så sätt att Lars Danielsson inleder.

Ungefär 20 minuter är aviserat. Därefter öppnas för frågor från

ledamöterna i finans- och utrikesutskotten. Därefter har också övriga

ledamöter möjlighet att ställa frågor.

Utfrågningen kommer att hålla på som längst till klockan 11.00. Klockan 11.

00 bryter vi, även om det skulle finnas någon fråga kvar.

Än en gång hjärtligt välkomna hit. Jag ber att få lämna över ordet till

statssekreterare Lars Danielsson.

Statssekreterare Lars Danielsson: Herr ordförande! Tack för tillfället

att få presentera kommissionens förslag till ny långtidsbudget för

Europeiska unionen.

Vi står i början av en process som inleddes i februari med att just

kommissionen presenterade en första skiss över hur man anser att unionens

utgifter ska fördelas för perioden 2007-2013. Det som nu inleds är en

förhandlingsprocess som enligt planerna ska vara i drygt ett år, men

som säkerligen kan komma att ta något längre tid, där medlemsländerna

ska försöka bli eniga om det här förslaget.

Jag tänkte börja med att kort redogöra för hur kommissionens skissförslag

ser ut och därefter tala något om de svenska prioriteringarna som

regeringen preliminärt ser dem i det här inledande skedet av den fas som

vi nu står i.

I det förslag som kommissionen presenterade den 10 februari väljer man

att på ett ganska översiktligt sätt beskriva hur man anser att unionens

utgifter mellan 2007 och 2013 ska fördelas. Man anger den utgiftsnivå

som man vill att EU:s kostnader ska ligga på under den här perioden. De

ska motsvara i genomsnitt 1,26 % av EU:s samlade bruttonationalinkomst.

Det är en siffra som ska jämföras med vad utgiftsnivån är i dag. I dag

ligger den på ungefär 0,95 %. Det är alltså en ganska avsevärd ökning

som kommissionen föreslår när det gäller utgifterna för den här perioden.

Om man försöker översätta den här utgiftsnivån i pengar blir det mycket

stora tal. Man föreslår alltså en total utgiftsram för den kommande

sjuårsperioden på 1 000 miljarder euro. Det är bara att multiplicera

det med 9,15 så får man vad det blir i svenska kronor. Det är alltså

mycket, mycket stora tal som vi talar om.

Det innebär en kraftig ökning av utgiftsnivån. Kommissionen säger själv

i sin motivering att det här i första hand beror på utvidgningen av

unionen. Vi vet ju alla att unionen sedan i lördags består av 10 nya

medlemmar utöver de 15 som redan finns.

Men när vi tittar på det här konstaterar vi att utvidgningen visserligen

är en del av kostnadsökningen, men samtidigt innehåller det här förslaget

en mycket generös utfasning framför allt av de så kallade strukturstöden,

alltså stöden till regionalpolitiken i de nuvarande medlemsländerna.

Jag ska strax återkomma till det.

Vad man gör i det här förslaget är egentligen att inte göra några som

helst omprioriteringar, utan man tar i princip alla de gamla utgifterna

och lägger ett antal nya utgifter på dem, dels för att täcka utvidgningen,

dels för att man sprider unionens utgifter på fler politikområden än

tidigare.

När det gäller spridningen på nya politikområden kan vi konstatera att

unionen traditionellt sett spenderar sina pengar på två områden,

jordbrukspolitik och regional- och strukturstöd. Där ligger i dag någonstans

mellan 80 och 85 % av unionens samlade utgifter. Men i det nya förslaget

föreslår man att man ska öka utgifterna på ett antal områden, den så

kallade Lissabonstrategin, alltså den strategi som finns för att stimulera

tillväxt, social sammanhållning och hållbar utveckling i unionen. En

hel del nya utgifter föreslås på rätts- och inrikesområdet och även på

utrikespolitikens område.

Den bild jag visar är säkerligen omöjlig för er längst bak att se, men

jag vill ändå på det här sättet illustrera hur man ser de planerade

utgifterna år för år under den kommande perioden. Procentsiffrorna visar

att det är en ganska expansiv budget som kommissionen presenterar. Vi

talar om mycket kraftiga ökningar.

Här finns en begreppsmässig definition som kanske är viktig att göra.

Man gör i kommissionens förslag skillnad mellan dels vilka åtaganden

unionen kan göra under ett visst år, dels vilka betalningar som unionen

gör under samma år. Många av de utgifter som unionen har, framför allt

på regionalpolitikens område, sträcker sig över flera år. Därför laborerar

man med två tak i budgeten. Man sätter ett tak för vilka åtaganden man

får göra. Det är 1,26 %. Sedan sätter man ett annat tak för vilka

faktiska utbetalningar som unionen ska få göra under varje givet år. Den

siffran ligger något lägre, 1,15 %. Bägge de här siffrorna syns i de

två kolumner som finns längst upp i det diagram jag visar. Som ni ser

är det stora ökningar under den här perioden.

Ett annat sätt att illustrera ökningarna är att titta på den procentuella

tillväxten på olika utgiftsområden. Här visar jag en bild över den

procentuella ökningen 2007 respektive 2013 i förhållande till vad som är

planerade utgifter för 2006. Som alla procentberäkningar luras den här

tabellen lite grann. Som jag sade inledningsvis är det viktigt att komma

ihåg att huvuddelen av EU:s utgifter ligger på två områden, strukturfonder

och jordbruk. Där ligger en väldigt stor majoritet, 80-85 %.

Man kan direkt av den här bilden konstatera att förslaget på jordbruksområdet

innebär en mycket modest ökning. Det är ett resultat av en överenskommelse

som träffades av Europeiska rådet i oktober 2002, då man bestämde sig

för att ha som riktlinje för det här budgetarbetet att utgifterna för

jordbrukspolitiken inte skulle öka med mer än 1 % per år. Den

överenskommelsen omfattar ungefär 75 % av anslaget för jordbruket.

Det som inte var med i den överenskommelsen var anslag för landsbygdsutveckling,

som är en post som kan förhandlas fritt i den kommande budgetförhandlingen.

Den överenskommelsen, som kommenterades i positiva ordalag av väldigt

många - även om många, inklusive regeringen, gärna hade sett att man

skulle kunna gå längre i omstrukturering - innebär ändå att man har

lagt ett ganska tydligt tak för jordbruksutgifterna.

Däremot ser vi när det gäller strukturfonderna att kommissionens förslag

innebär kraftiga ökningar. Enligt det förslag som kommissionen har lagt

fram ska merparten av unionens utgifter för regionalpolitiska åtgärder

till och med 2013 gå till de befintliga medlemsländerna, alltså till

EU-15. Bara 48 % ska gå till de nya medlemsländerna. Det här är ju en

punkt som har kritiserats mycket. Jag återkommer strax till den.

Sedan ser vi också det jag pekade på tidigare, nämligen att kommissionen

föreslår kraftiga utgiftsökningar på en rad nya politikområden. För

tillväxt, forskning och utveckling samt TEN, som står för transeuropeiska

nätverk, alltså ett antal infrastrukturprojekt som har funnits med i

diskussionen under många år, är det mycket, mycket kraftiga ökningar i

procentuella tal, även om de i reella tal inte är så stora. Det är en

kraftig ökning vad gäller rätts- och inrikesområdet, inte minst till

åtgärder för gränsskydd. På utrikespolitikens område är det ambitionsökningar,

och även administrationskostnaderna far i väg ganska rejält.

Det är viktigt att komma ihåg att de förslag som kommissionen lade fram

i februari är ett mycket preliminärt förslag. Det innehåller inte

särskilt många detaljer utan man kommer att återkomma med detaljer i början

av juni månad. Men vi har ändå valt att försöka vara tidiga när det

gäller att kommentera och diskutera de förslag som kommissionen har

lagt fram.

Regeringens utgångspunkter i det här läget är listade på den här bilden.

Först och främst kommer Sverige att vara fortsatt nettobetalare till

unionen. Vi tillhör den grupp av länder, och kommer att fortsätta att

tillhöra den grupp av länder, som kommer att betala mer till unionen än

vi får tillbaka. Det beror på att vi relativt sett har en hög BNP per

capita, men framför allt på att vi på de två utgiftsområden som är

unionens största, jordbrukspolitiken och regionalpolitiken, inte kan

räkna med särskilt mycket i återflöde. Vi har med europeiska mått mätt

en hyfsad regional utjämning i vårt land, som är ett resultat av den

regionalpolitik som har förts under många år, och vi har en struktur på

vårt jordbruk som inte heller ger oss särskilt mycket tillbaka i återflöden.

Det gör att när vi nu diskuterar budgeten konstaterar vi att om vi vill

komma till rätta med den situation som vi har i dag, nämligen att Sverige

betalar en mycket hög avgift, är inte ökat återflöde någon lösning på

vår situation. Vi har en sådan struktur att det bara kan ge oss marginella

tillskott. De tillskotten kan vara väsentliga, men de löser inte vårt

problem som stor nettobetalare. Vår främsta strategi bör därför vara

att försöka begränsa utgifterna för unionen. Det är enbart så vi i

slutändan kan hålla nere vår egen avgift.

En viktig utgångspunkt i vårt tänkande är att när vi granskar varje

föreslagen utgift på den europeiska nivån måste det, för att vi ska

kunna säga ja till den, finnas ett tydligt europeiskt mervärde, det

vill säga det måste kunna gå att mer eller mindre leda i bevis att det

här är någonting som faktiskt alla tjänar på att det sker på europeisk

nivå snarare än på nationell nivå. Om man lägger det rastret på menar

vi att man kan vara ganska hårdhänt i sin granskning av de utgiftsförslag

som kommissionen har lagt fram.

I sak tycker vi att det är rimligt att man försöker öka ambitionerna på

områden som rör Lissabonstrategin, som rör migration, som rör kampen

mot brottslighet och som rör utrikespolitikens område. Men det handlar

återigen om ganska modesta summor som man kan öka med på de här områdena.

Vår huvudmålsättning är alltså att försöka begränsa den svenska avgiften.

Det är det som är nummer ett i prioritet. Innebär det att vi inte vill

vara med och betala solidariskt för utgifter som är nödvändiga? Nej,

absolut inte. Vi kommer att solidariskt betala. Men vi menar att det

rent strategiskt, taktiskt i det här läget är en viktig utgångspunkt

att försöka begränsa den svenska avgiften så mycket som möjligt.

Vi har valt att tillsammans med ett antal andra likasinnade länder

lansera tanken på ett utgiftstak på europeisk nivå. Som säkert de flesta

av er känner till skrev sex stycken stats- och regeringschefer, inklusive

vår egen regeringschef, ett brev till kommissionens ordförande den 14

december i fjol där man lade fast den politiska målsättningen för de

här sex länderna, nämligen att vi vill att man lägger ett utgiftstak på

högst 1 % av EU:s BNI. Det bör vara målsättningen för den budget som

man nu diskuterar.

Det är ett projekt som vi kör tillsammans med Frankrike, med Tyskland,

med Storbritannien, med Nederländerna och med Österrike. Det är de sex

största nettobetalarna. Vi vet att det också finns andra länder som i

grund och botten sympatiserar med denna ganska hårda budgetrestriktiva

linje, som av olika skäl inte ville skriva under brevet när innehållet

lades fast i december men som vi ändå tror kan ligga ganska nära den

position som dessa sex länder har i de förhandlingar som snart på allvar

sätter i gång.

Hur uppnår vi då detta enprocentsmål? Jo, det viktigaste och det bästa

sättet att uppnå det på är att vi i den nya flerårsbudgeten koncentrerar

utgifterna för sammanhållningspolitiken till de nya medlemsländerna. Vi

menar att det är viktigt att de nya medlemsländerna oavkortat ska få

det som tillkommer dem på det här området. De rika länderna bör själva

svara för sin regionala utjämning. Som jag sade innehåller förslaget en

utfasning som är så modest att fortfarande år 2013 skulle 52 % av

regionalpolitiken riktas till de befintliga medlemsländerna. Här finns

alltså mycket att ta av.

Ett sätt att uppnå enprocentstaket menar vi är att grunden för hur man

bedömer om ett land ska få regionalstöd eller inte bör vara att man

tittar på landets samlade BNI. Man tittar alltså på vad som är den

samlade rikedomen för ett enskilt medlemsland. I dag fungerar systemet

så att man tittar på enskilda regioner och ser om de kommer över en

viss andel av genomsnittet vad gäller BNP per capita. Gör de inte det

kan de få regionalstöd. Vi menar att man bör gå över till att titta på

enskilda länder som helhet. Då faller ganska raskt ett antal länder

bort, framför allt i Sydeuropa, som i dag får regionalstöd i ganska

stor omfattning.

Samtidigt är det viktigt att vi är både hårda och realistiska på samma

gång. Den tuffa linje som vi nu slår an vet vi kan vara svår att få hem

fullt ut. Skulle vi hamna i en situation där det trots allt blir en

utfasning som är något långsammare än vi egentligen skulle velat ha

finns det ett egenintresse som vi bör bevaka. Det är det så kallade

gleshetskriteriet.

Som alla vet lever vi i ett land som är stort, mörkt, kallt och glest

befolkat. Det är klart att får vi så småningom en uppgörelse där också

befintliga medlemsländer ska få en del av regionalstödet är det viktigt

att även vi i ett sådant läge bevakar våra egna intressen. Då är det

viktigt att detta gleshetskriterium finns med som ett element i

fördelningen av regionalstöden.

Men det är en taktisk fråga som det är svårt att ta ställning till nu.

När slår man om på allvar från att vara hård och säga "inget regionalstöd

till de befintliga medlemsländerna", till att vända om och säga "okej,

nu ser vi att det blir en viss summa pengar för de befintliga

medlemsländerna, alltså bör vi bevaka våra egna intressen". Det där får vi

som sagt bevaka under förhandlingarnas gång.

Det andra sättet att uppnå enprocentstaket är att hålla hårt på taket

för det traditionella jordbruksstödet, det vill säga hålla fast vid den

överenskommelse som jag tidigare refererade till och som man träffade

i Bryssel i oktober 2002. Som ni såg på den procentfördelning som jag

visade tidigare innebär faktiskt den här överenskommelsen att man trots

allt lägger ett tak som är ganska så tydligt och definitivt. Det finns

väl en hel del som talar för att det kan vara möjligt att till och med

pressa de verkliga utgifterna på jordbruksområdet under det här taket.

Det pågår förhoppningsvis under den här perioden en frihandelsrunda, en

WTO-runda, där trycket på den europeiska unionen att liberalisera sin

jordbrukspolitik kommer att vara mycket starkt. Vi håller det inte för

uteslutet, kanske till och med för troligt, att utfallet av den här

frihandelsrundan kan tvinga unionen att ta ett nytt tag i diskussionerna

om utgifterna för jordbrukspolitiken, förhoppningsvis då i begränsande

riktning.

Men som jag sa omfattar den överenskommelse som träffades 2002 bara

ungefär 75 % av de totala utgifterna för jordbrukspolitiken. Den så

kallade landsbygdsutvecklingen finns inte med i den överenskommelsen.

Där finns alltså möjlighet till en hård och öppen förhandling som

förhoppningsvis kan leda till ytterligare begränsningar.

Ytterligare ett element som vi vill få in i den här diskussionen är att

hitta ett långsiktigt skydd mot orimliga nettobördor. Vi är den näst

största nettobetalaren per capita i dag. Nederländerna är större. Vi

menar att det är rimligt att man hittar någon form av mekanism som sätter

ett tak för hur mycket ett land betalar netto till unionen. Kommissionen

har också i sitt meddelande som kom i februari föreslagit att man bör

titta närmare på detta.

Det här är en väldigt känslig fråga, för det finns ett land, som ni

säkert vet, som redan har ett slags nettokorrigeringsmekanism. Det landet

heter Storbritannien. Som ett resultat av en hård förhandling förd av

dåvarande premiärminister Margaret Thatcher lyckades man få fram den

brittiska rabatten som ju innebär att Storbritannien i praktiken betalar

väldigt mycket mindre till unionens budget än vad dess ekonomiska styrka

egentligen skulle leda till.

Det här är i och för sig en orimlig ordning tycker väl i stort sett

alla länder utom Storbritannien. Men vi menar att det rimliga snarare

vore att försöka hitta en objektiv transparent mekanism som sätter ett

tak för hur mycket ett land netto ska betala till unionen. Men det måste

givetvis kopplas till att man försöker hantera den så kallade brittiska

rabatten på ett lämpligt sätt.

Vad finns det då för olika scenarier för hur den svenska avgiften till

unionen utvecklas med de olika antaganden som jag har beskrivit? Som

jag sa motsvarar EU-budgetens andel av BNI i dag ungefär 0,95 %. Det

innebär att vi i 2004 års priser i dag har en avgift på 24 miljarder

kronor, ungefär. Från det ska då räknas ett återflöde som ligger någonstans

mellan 10 och 12 miljarder. Det varierar lite år från år. Det brev som

de sex länderna skrev med förslag på ett utgiftstak på 1 % innebär ändå

att vår avgift år 2013 skulle gå upp till 30 miljarder kronor, framför

allt som ett resultat av utvidgningen.

Om man tittar på kommissionens förslag ser man att med de åtaganden som

unionen ska få göra 2013 skulle avgiften hamna på 38 miljarder kronor.

Går man i stället på betalningarna är det "bara" 35 miljarder kronor.

Som sagt, det är stora pengar det handlar om. Det är, som vi ser det,

viktigt att vi solidariskt är med och betalar unionens samlade utgifter.

På samma sätt som man i stort sett i varje medlemsland i dag har en

oerhört hård granskning av den nationella budgeten måste vi ha en hård

granskning av den europeiska budgeten. Det är orimligt att unionen i

ett läge där i stort sett varje medlemsland tvingas till hårda nedskärningar

sätter på sig spenderbyxorna och ökar utgifterna på det sätt som

kommissionen föreslår.

Det som nu sker är att kommissionen på basis av sitt eget förslag, som

man presenterade i februari, förhoppningsvis också på basis av de

reaktioner förslaget har fått, inklusive reaktionen från de sex stora

nettobetalarna, ska presentera mer detaljerade förslag under sommaren

där man mer i detalj försöker beskriva hur man tycker att pengarna ska

användas på olika utgiftsområden.

Sedan börjar förhandlingarna i höst. Den tidsplan som kommissionen

skisserar går ut på att man ska försöka förhandla den här budgeten under

hösten 2004 och våren 2005, så att förhandlingarna ska kunna avslutas

i samband med Europeiska rådets möte i juni nästa år.

Jag tror att de flesta är av den uppfattningen att det är en optimistisk,

kanske till och med orealistisk, tidtabell. Den här typen av mycket

komplicerade förhandlingar som handlar om pengar brukar ofta ta precis

den tid som det är möjligt för dem att ta, det vill säga att man kommer

att förhandla ända fram till sista minuten. Om man gör en jämförelse

med hur förhandlingarna gick till när den nu gällande flerårsbudgeten

förhandlades fram, den som gäller för perioden 2000-2006, avslutades de

förhandlingarna först på våren 1999, alltså mindre än åtta-nio månader

innan flerårsbudgeten trädde i kraft. Har vi samma scenario den här

gången skulle det innebära att vi har en förhandling som kan pågå ända

fram till våren 2006.

Det finns, som vi ser det, inget egenintresse i att dra ut på tiden.

Det viktigaste är att förhandlingarna når ett bra resultat. Och som jag

sa är ett bra resultat för oss liktydigt med att vi lyckas begränsa vår

avgift. Det är den högsta prioriteten i den övning vi står inför de

närmaste åren.

För att kunna vara framgångsrika i det här arbetet handlar det givetvis

väldigt mycket om att bygga allianser. Den allians som nu har byggts av

de sex stora nettobetalarna uppfattar jag som mycket stark för närvarande.

Samtidigt ska man inte ha några illusioner om att den alliansen kan

hålla ihop hela vägen ut. Det är ingen större hemlighet att exempelvis

när det gäller synen på utgifterna på jordbrukspolitikens område skiljer

sig uppfattningarna ganska avsevärt mellan de här sex länderna. Jämför

man vår syn på jordbrukspolitiken med exempelvis Frankrikes ser man att

de skiljer sig åt ganska avsevärt.

Men vi ser det som ett egenvärde att försöka hålla ihop den här kretsen

av länder så länge som möjligt och kanske till och med utöka den med

ytterligare några länder. Vi konstaterar också, som jag sade inledningsvis,

att det även bland några av de nya medlemsländerna finns ett intresse

för att ingå i den här enprocentsalliansen. Vi har ju en del länder som

mycket snabbt, nästan med en gång faktiskt, blir nettobetalare till

unionen. Ta ett land som Slovenien till exempel, som har en sådan

ekonomisk utvecklingsnivå att man mycket snabbt faktiskt hamnar i

nettobetalarklubben.

Då är det viktigt, inte minst politiskt, att visa att den budgetrestriktiva

linjen inte är riktad mot de nya medlemsländerna utan att den är riktad

mot kommissionens ovilja att faktiskt fasa ut utgifterna för de länder

som under en lång följd av år har haft stor nytta av sitt EU-medlemskap

också ekonomiskt men som nu måste vara beredda att låta andra ha samma

nytta för att nå den ekonomiska utvecklingsnivå som de behöver.

Detta var min inledande översiktliga presentation av förslaget som det

nu föreligger.

Agne Hansson (c): Herr ordförande! Först vill jag tacka för en mycket

klar, informativ och pedagogiskt upplagd föredragning. Det här är ju

ingen lätt materia, inte särskilt kortfattad heller.

Först och främst vill jag från Centerpartiets sida deklarera att vi

mycket klart ställer upp på regeringens linje att begränsa budgetomfattningen

i det här sammanhanget och att man hårt prioriterar i budgetarbetet på

samma sätt som man självklart måste göra i alla offentliga sammanhang.

Det är helt orimligt att budgeten ska växa och avgiften stiga på det

sätt som här presenterats enligt det förslag som föreligger.

Men det här kan man ju göra på olika sätt och min fråga rör egentligen

strategin för hur man håller tillbaka kostnaderna.

Min utgångspunkt är att man utgår från ett smalare och vassare EU, det

vill säga att man kraftigt prioriterar på de nya områden som plussas på

i budgeten och i stället blir effektiv på de områden som är viktiga -

i det här fallet jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Vad är

regeringens strategi i den delen?

När det gäller prioriteringar tror jag att vi är överens om att man

måste begränsa den administrativa tillväxten så kraftigt som här föreslås.

Man kan samarbeta utan att behöva lyfta över pengar och plocka tillbaka

pengar. Också det är en strategi som jag tycker är viktig.

Vidare går det att öka samarbetet, till exempel på utrikespolitikens

område, utan att det behöver kosta mycket pengar. Det går att samarbeta

och göra EU till en kraftigare global aktör och låta EU tala med en

röst. Är det en strategi som det tilltalar regeringen att driva? I alla

fall är det vår linje.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det är lätt för mig att i princip

hålla med om allt det Agne Hansson säger. Jag tror att det är väldigt

viktigt att vi är inriktade på att verkligen försöka få in begränsningar

där det ger resultat i form av lägre utgifter. Det är en hård diskussion

om utgifterna på regionalpolitikens område. Det är där vi ska lägga in

vår största kraft, som jag ser det. Detta är kontroversiellt, framför

allt i de sydeuropeiska länderna; det kan väl klart sägas. Det här är

ju pengar som betytt väldigt mycket för länder som Grekland, Italien,

Spanien, Portugal och Irland. I den här kretsen har irländarna på ett

mycket fint sätt, tycker jag, sagt - också publikt: Vi har haft så mycket

nytta av EU. Nu är det dags för andra att få samma glädje av den möjlighet

till ekonomisk utveckling som regionalstöden innebär.

Samma generositet har vi ännu inte sett från de sydeuropeiska länderna,

men jag hoppas att det så småningom kommer. Jag tror att det är där vi

måste sätta in vårt stöd och våra främsta ansträngningar.

Precis som Agne Hansson säger behöver det faktum att man bejakar ökade

EU-aktiviteter på ett visst område inte till varje pris innebära att

man ökar utgifterna över EU-budgeten. Mycket av samarbetet inte minst

på utrikespolitikens område, som ju i huvudsak är mellanstatligt till

sin karaktär, bör rimligen kunna ske utan att det kostar mer pengar i

EU-budgeten. Vi har exempelvis förslagen om att öka EU:s krishanteringsförmåga,

något som jag tror att de flesta i denna sal, inklusive regeringens

företrädare, välkomnar både på det militära och på det civila området.

Som vi ser det är det rimligt att medlemsstaterna själva får bära

utgifterna för det området. Det finns ingen anledning att öka budgeten

väldigt mycket.

Men ett förslag som kostar pengar och som finns med i det nya fördragsförslag

som vi är inne i slutdiskussionen om är förslaget om att inrätta en

europeisk utrikestjänst. Det är klart att det kostar pengar. Över huvud

taget är det viktigt att säga att det budgetförslag som kommissionen

lägger fram baseras i princip på de förslag som ligger i det fördrag

som ännu inte är färdigdiskuterat. Skulle det bli förändringar i den

slutliga överenskommelsen om ett nytt fördrag kan det självklart också

få effekter på hur flerårsbudgeten ser ut. Men när det gäller mycket av

det som kostar pengar hänvisar man i kommissionen just till att det

finns det förslag om i det nya fördraget.

Mats Odell (kd): Tack för redogörelsen av den svenska regeringens

position inför den mycket svåra förhandling som förestår. Det är väl ganska

tydligt att Sveriges struktur - du var inne på det - är annorlunda än

de flesta andra länders när det gäller att fördela regionalt och så

vidare. Vi har ju ett skattesystem i Sverige som innebär att vi beskattar

exempelvis medborgare i tillväxtregioner, inklusive låginkomsttagarna,

väldigt mycket och skickar de pengarna till regioner i vårt land som

har en svagare utveckling. I Italien kommer de pengarna från EU.

Vilken prognos har du beträffande förutsättningarna för att övertyga de

här länderna om att verkligen övergå till vår modell och höja sin

skattenivå dithän att de sköter det här internt? Jag menar att det är en

mycket from förhoppning att tro att vi särskilt mycket ruckar på detta.

Jag tycker ändå att regeringens prioriteringar är riktiga och att man

ska hålla fast vid fokuseringen på de nya länderna och deras behov. Men

en sak som statssekreteraren inte nämnde är det som det står om i

underlagsmaterialet, nämligen att kommissionen i sommar ska komma med ett

förslag till i praktiken en EU-skatt som ska växla över från en

finansiering över medlemsländernas budgetar till att EU själv ska börja

beskatta sina medborgare. Jag är lite förvånad över att regeringen inte

alls nämner det, att det inte alls kommer fram här. Finns det inte med

bland regeringens prioriteringar att absolut motsätta sig denna

princip?

Statssekreterare Lars Danielsson: När det gäller vilka förhoppningar

man kan ha om att övertyga andra medlemsländer om att hantera exempelvis

den regionala utjämningen mer nationellt än europeiskt är det klart

rimligt att anta att det är en process som tar lite tid. I och för sig

är det, tycker jag, en ganska intressant debatt vi fått om skattenivåer

i olika länder - något som nu tas upp i den allmänna debatten. Det är

en spännande och intressant debatt med många aspekter, som jag dock

inte vill gå in på här. Det är ändå ett exempel på tätheten i EU-samarbetet

att vi nu så att säga utvidgar rummet för där vi för debatt om den här

typen av frågor. Det är alltså inte bara ett nationellt rum utan också

ett europeiskt rum.

Vad vi rent strategiskt försöker göra är att peka på att den enda rimliga

måttstocken när man ska mäta ett lands ekonomiska utveckling är att se

till hela landet. Man gör alltså inte som i dag och delar in Italien i,

tror jag, fyra olika regioner, utan Italien ses som en region. Om vi

lyckas få gehör för den principen kan vi nog komma en bit på väg. Då

tvingar EU ett land som Italien, för att ta det exemplet, att självt ta

ett större ansvar för sin regionalpolitik - om man nu vill lägga mer

pengar på det.

Jag vill alltså inte på något sätt underskatta svårigheterna i den här

argumentationen. Men jag konstaterar att än så länge blåser vinden,

tycker jag, åt vårt håll - signalen om att medlemsländerna måste ta ett

större ansvar för sin regionalpolitik börjar gå hem. Den är inte så

populär men börjar, som sagt, gå hem.

Jag noterar, mer som en anekdot men ändå som någonting rätt så intressant,

att när den som väldigt mycket var arkitekten bakom kommissionens

förslag om utformningen av regionalpolitiken i den här flerårsbudgeten

- den förre kommissionären Michel Barnier - var kommissionär argumenterade

han väldigt kraftfullt för att vi måste lägga mer pengar på regionalpolitiken

och för att det är viktigt att inte lämna befintliga medlemsländer i

sticket. Sedan blev han utrikesminister i Frankrike. Då visade det sig

hur flexibel politiken ibland kan vara. Det tog inte mer än två veckor

förrän samma utomordentliga person, Michel Barnier, kraftfullt argumenterade

för att det var viktigt att medlemsländerna själva tog ett ansvar för

sin egen regionalpolitik. Tydligen går det att övertyga folk. Man kan

till och med övertyga personer att själva ändra uppfattning. Det tycker

jag är ganska glädjande.

Mats Odell har rätt i att det var ett förbiseende från min sida att

inte kommentera frågan om hur man långsiktigt ska finansiera EU:s

utgifter i framtiden. Som ni alla vet innebär mekanismerna i dag att varje

medlemsland betalar en avgift som beräknas i förhållande till respektive

lands bruttonationalinkomst.

Det är ingen hemlighet att man från kommissionens sida under en lång

tid har velat komma ifrån detta system och mer skapa en egen finansiering.

Det där kan tekniskt göras på många olika sätt. Det har diskuterats

att man skulle ha möjlighet att ta ut avgifter på olika sätt, att man

skulle ålägga länderna att leverera en viss andel av sin mervärdesskatt

och så vidare. Det finns många olika tekniska lösningar där.

Främsta anledningen till att jag inte nämnde det är att jag bedömer att

det egentligen inte finns något som helst stöd för denna tanke. Stödet

finns, som jag sade, i kommissionen och hos något enstaka medlemsland.

Men våra diskussioner om den här delen av EU:s budget, inkomstsidan,

ger vid handen att det i princip inte finns något som helst signifikant

stöd för att ändra på principen om hur man får in inkomster till unionen.

Det är alltså den nuvarande ordningen som kommer att gälla även i

framtiden. Det tycker regeringen är en riktig princip; det bör vara genom

avgifter till unionen som man finansierar dess utgifter.

Om man går över till ett annat finansieringssätt, det vill säga ger

unionen egna finansieringskällor, ändrar man karaktär på unionen. En

del tycker kanske att man borde göra det. Men det är inte regeringens

uppfattning, utan man menar att det system som vi har i dag med alla

dess ofullkomligheter ändå är bästa sättet att finansiera unionen också

i framtiden.

Ordförande Sven-Erik Österberg (s): Jag medger inga följdfrågor eftersom

det är så många som har anmält sig. Annars hinner vi inte med talarlistan.

Sonia Karlsson (s): Tack, statssekreterare Lars Danielsson, för en bra

och tydlig information! Regeringen har både finansutskottet och riksdagen

bakom sig när det gäller detta med att ha en stram och återhållsam

budgetpolitik inom unionen.

Också jag hade egentligen en fråga om EU-skatten. Det är bra att

statssekreteraren så tydligt sade att det inte är något som vi förordar.

Vidare

har jag tre frågor när det gäller kommissionens meddelande. Man talar

bland annat om en årlig översyn av taken i det finansiella perspektivet,

med möjlighet att ändra taken. Jag tycker att det låter lite farligt,

att det skulle kunna vara kostnadsdrivande. I så fall borde vi hävda

att taken ska ligga fast över några år.

Min andra fråga gäller EU-skatten, men där har jag ju redan fått svar.

När det sedan gäller vad som står om europeiskt medborgarskap vill jag

gärna höra från statssekreteraren vad kommissionen kan mena. Det sägs

att enligt kommissionen förväntas EU-medborgarna ha tillgång till

grundläggande varor och tjänster, till exempel sjukvård, energiförsörjning,

telekommunikationer och postservice. Kommissionen menar att detta kan

kräva gemensamma ramar så att medlemsländerna kan göra de relevanta

politiska valen på dessa områden.

Jag är intresserad av att höra vad Lars Danielsson tror att kommissionen

menar med detta. Jag tycker att det låter lite vanskligt.

Statssekreterare Lars Danielsson (s): Jag tar det sista först. Också

jag tycker, försiktigt uttryckt, att det låter lite vanskligt. Det finns,

vilket vi kanske är lite ovana vid, ibland en retorik i den här typen

av meddelanden som kan vara lite främmande för oss. Jag tror att även

kommissionen har full insikt i att det även i framtiden, under den

budgetperiod som vi nu talar om, kommer att vara så att grundläggande

välfärdssystem och annat sådant är nationella angelägenheter. Det är

inte tal om att ändra på denna grundläggande fördelning mellan vad som

är europeisk kompetens och vad som är nationell kompetens. Det finns

inget som helst stöd för detta annat än kanske bland en del väldigt

ambitiösa utopister men de är inte så många. Det finns alltså en hel

del av samma typ av retorik också på andra ställen i meddelandet, men

vi väljer att läsa det, småle lite grann och gå vidare utan att fästa

så mycket avseende vid det - detta sagt med all respekt för kommissionen,

som givetvis gör ett gediget arbete när man försöker presentera den

här flerårsbudgeten.

Är det farligt att ha en mekanism för att ändra taket? Ja, det är klart

att det ligger en risk i att kunna göra det. Men samtidigt måste det

nog konstateras, vilket väl också är vår uppfattning, att det här med

att ha en sjuårig budget, flerårsbudget, egentligen kanske är lite dumt.

Det är en lite för lång period. Det händer väldigt mycket under sju år.

Vi talar ju nu om en union vars utgifter vi ska täcka in mellan år

2007 och år 2013. Men vi vet ju inte ens hur många medlemmar unionen

har år 2013. Det kan ju vara så att Turkiet är medlem då, och kanske

fler, så det är egentligen ganska klart att man kan behöva någon form

av flexibel mekanism när man talar om en budget som spänner över sju år.

Vårt förstahandsalternativ i den diskussionen är snarare att försöka

korta perioden för flerårsbudgeten och kanske göra den till fem år. Då

är det lättare att strikt hålla på taken. Men för en så lång period som

sju år kan det trots allt kanske vara nödvändigt att ha lite flexibilitet.

Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det jag nu har beskrivit

vad gäller utgifterna är taket för dessa. De faktiska utgifterna under

de gångna åren har alltid legat under taket, till och med ganska avsevärt

under taket, vilket i allmänhet innebär att vi så småningom får en

återbetalning på vår avgift - som ledamöterna säkert väl känner till.

Jag tror ändå att det kanske är viktigt att ha någon liten reservutgång

för att kunna hantera oförutsedda situationer. Det är klart att det då

är viktigt att reservutgången inte utformas på ett sådant sätt att den

kan missbrukas av dem som har de stora spenderbyxorna på sig.

Carl B Hamilton (fp): Herr ordförande! Jag blev lite förvånad över det

Lars Danielsson sa när han talade om ökade jordbruksutgifter från 2 %

till 3 % och att det var en positiv överenskommelse som var mycket modest.

Jag menar att det i själva verket är en pervers överenskommelse.

Naturligtvis ska det inte vara någon ökning. Från Folkpartiets synpunkt

skulle det inte vara +3 % utan -100 %. Jag säger detta med allvar. Den

perversa jordbrukspolitiken är ju Europas stora och ekonomiska

rättviseproblem.

Det är också så att den här överenskommelsen var en kidnappning av

Tyskland och Frankrike av de andra länderna. Från demokratisk synpunkt

var det också inom EU en mycket problematisk uppgörelse. Jag är därför

väldigt förvånad över att Lars Danielsson karakteriserade detta som en

positiv överenskommelse.

Det andra som jag skulle vilja säga är följande. Jag har också hoppats

på att resten av världen och WTO-förhandlingarna ska öka trycket på en

reformering av EU:s jordbrukspolitik. Dessvärre är kommissionen och

också, såvitt jag förstår, vår egen handelsminister nu involverade i

att köpa ut de bästa kritikerna, bland annat Brasilien, genom att ge

dem särskilda handelsförmåner. Det trycket kommer nu att minska. Jag

tror därför att regeringen, som jag ser det, har en ganska ny och

ambivalent hållning i jordbrukspolitiken. Man föreslår ökningar och en

metod för att minska stödet för kritikerna av jordbrukspolitiken. Men

samtidigt är man i den interna argumentationen mycket kritisk mot

jordbrukspolitiken.

En tredje punkt gäller glesbygdskriteriet, som bör värnas. Vi är i

regionalpolitiken helt överens om att länderna själva bör sköta det här.

Den positionen är väldigt central och viktig i det nya Europa. Men den

positionen undergrävs om man redan från början säger: Vi har själva i

bakfickan lite grann som vi vill hålla fram här, nämligen glesbygdskriteriet.

Man kan ju lika gärna säga att rika länder själva bör stå för sin

glesbygdspolitik precis som för sin regionalpolitik. Kriteriet med stor,

mörk och kall - jag förstår att det var lite skämtsamt - vittnar om

att man måste gå ganska långt ut på den tunna isen för att hitta positioner,

argument.

Jag tycker alltså att det är väldigt egendomligt och felaktigt att redan

från början ange en andrahandsposition som kommer att undergräva

förstahandspositionen. Välkommen tillbaka år 2008 i EU-nämnden!

Statssekreterare Lars Danielsson: Ska jag tolka det sistnämnda som en

förutsägelse om hur valet 2006 går?

Carl B Hamilton (fp): Jag insåg det efteråt.

Statssekreterare Lars Danielsson: Carl B Hamilton, som är en mycket

erfaren politiker, vet att man när det gäller förhandlingar av det här

mycket komplicerade slaget på något sätt måste försöka hantera en dualism.

Det handlar alltså om att försöka lägga fast sina huvudsakliga

prioriteringar. Där tolkar jag att det finns ett mycket stort stöd, i varje

fall utifrån det som hittills sagts, för det som jag angav som svenska

utgångspunkter i förhandlingarna. Det innefattar givetvis också att vi

måste fortsätta att vara mycket kritiska mot EU:s jordbrukspolitik med

den utformning som denna har och fortsätta att driva på i riktning mot

ökade möjligheter för marknadstillträde för andra länder utanför Europas

gränser till Europas marknad, att försöka få bukt med bidragsraseriet

i jordbrukspolitiken och, när det gäller regionalpolitiken, att hårt

försöka arbeta för att det är de nya medlemsländerna som ska ha

regionalstödet, inte de befintliga.

Samtidigt måste vi också vara realister. Det är väsentligt att vi, inte

minst i en sådan här viktig fråga med den anda av öppenhet som vi tycker

ska prägla den här typen av mycket komplicerade förhandlingar, redan i

det här skedet säger: Okej, vi driver vissa principer.

Men vi får heller inte vara naiva vad gäller utfallet av de här

förhandlingarna. Vi vet i dag att vi inte får igenom våra maximala positioner.

Det vore att lura oss själva och alla andra att hävda det. Alltså tycker

jag att det inte minst i öppenhetens intresse är viktigt att redan i

det här läget försöka markera vad våra andrahandspositioner blir. När

det gäller jordbrukspolitiken måste vi konstatera att givet de

styrkeförhållanden vi har i de här diskussionerna är kanske det bästa vi kan

uppnå i detta läge att försöka hålla fast vid det tak som man kom överens

om år 2002.

Det är klart att man kan ha olika uppfattningar om det sätt på vilket

beslutet tillkom och initiativet togs. Men det bekräftades i god

demokratisk ordning av Europeiska rådet i ett beslut i oktober 2002. Det

är trots allt enligt den ordning som fördraget beskriver, så i grunden

finns det väl inget att kritisera, tycker jag, vad gäller formerna för

beslutet. Sedan kan man alltid, som sagt, prata om hur initiativen togs;

det är fullt möjligt.

Men sedan har vi detta med att också ha viss tilltro till att de globala

frihandelsförhandlingarna faktiskt kan leda fram till en press också

mot EU att ytterligare "backa ned" på subventionsområdet, på jordbruket.

Jag vill inte riktigt ställa upp på den beskrivning som Carl B Hamilton

gör av hur EU nu agerar i WTO - att man försöker så att säga köpa ut

vissa länder. Det är riktigt att man har tagit vissa sonderande kontakter

och haft vissa sonderande diskussioner, bland annat med en del

latinamerikanska länder.

Jag hade själv för några veckor sedan tillfälle att ingående diskutera

de här frågorna exempelvis med kolleger i Australien och Nya Zeeland,

som ju är jordbruksproducerande länder. Där märkte jag inte på något

sätt någon minskande vilja att försöka skjuta på EU vad gäller

jordbrukspolitiken, utan jag tror att vi kan räkna med att det i de

WTO-förhandlingar som snart förhoppningsvis på allvar sätter i gång igen

kommer att vara en mycket hård press på EU att också iaktta en något

liberalare inställning - om jag får använda det uttrycket. Det är ingen

hemlighet att regeringen med, som jag uppfattar det, fullt stöd av

riksdagen internt i EU-diskussionen driver på i riktning mot en sådan

liberaliserande hållning. Men sedan måste vi konstatera att vi inte är

i majoritet inom unionen på det här området.

När det gäller regionalpolitiken är det på samma sätt. Jag tycker nog

alltså att det är rimligt att vi har en tydlig principiell utgångspunkt

men att vi ändå faktiskt redan nu ger en viss indikation om hur vi tycker

att man bör ställa sig för den händelse att det faktiskt blir så att en

viss summa pengar avsätts också för befintliga medlemsländer. Det tycker

jag är ganska rimligt att man gör.

Man kan alltid säga att man då löper risken att försvaga sin position.

Men det här är ju förhandlingar som sker i stor öppenhet, och som bör

ske i så stor öppenhet som möjligt. Då tycker jag att det egentligen är

ganska tilltalande att redan nu öppet ventilera såväl förstahands- som

andrahands- och tredjehandspositioner. Sedan är det upp till förhandlarna

att med all den skicklighet som kan uppbådas försöka knyta sådana

allianser att vi når så bra resultat som möjligt. Kanske är det jag försökt

att beskriva inte den mest principiella hållningen men förhoppningsvis

den mest pragmatiska och mest realistiska hållningen.

Jörgen Johansson (c): Herr ordförande! Också jag vill tacka för en bra

genomgång. Det är en expansiv budget som redovisas. Det känns därför

tryggt med den restriktiva inställning som man från regeringens sida

trots allt har. Det är också bra att Lars Danielsson klart tar avstånd

från införande av EU-skatter i sammanhanget.

I det här sammanhanget gäller det att både gasa och bromsa. På ett område

är det faktiskt befogat med en viss tillväxt, vilket också redovisas i

budgeten. Det gäller då forskning och utveckling. Där kan vi konstatera

att Europa inte har kunnat dra till sig de främsta forskarna, vilket är

grunden för att kunna få den tillväxt som vi talar om i Lissabonprocessen.

Här redovisar man tanken att öka anslagen till forskning och utveckling

till 3 % av bruttonationalprodukten. Diskussioner förs också om att 1 %

ska tas från den offentliga sidan och 2 % från den privata sektorn. Hur

har man från regeringens sida diskuterat i den frågan?

Statssekreterare Lars Danielsson: Treprocentsmålet är inte ett nytt

förslag i budgeten, utan det är ett överenskommet mål inom ramen för

den så kallade Lissabonstrategin där medlemsländerna gemensamt sagt att

detta bör vara vår målsättning när det gäller forskningsutgifterna i

unionen. Åtminstone de flesta av de år Lissabonstrategin varit i kraft

har vi lyckats lägga oss över den nivån. Det är väl en ganska rimlig

fördelning - det tycker jag - att ha 1 procentenhet offentligt och 2

procentenheter privat, om jag får uttrycka det så, när det gäller

satsningarna på forskningsområdet. Det tycker vi är en rimlig målsättning.

Sedan kan man diskutera hur stora de här så kallade ramprogrammen för

forskning bör vara på det europeiska området. De har vuxit ganska mycket.

Men som vi ser det har de i stort sett varit ett bra och effektivt

instrument för att stimulera forskningssatsningar i Europa. Det är, som

vi ser det, helt nödvändigt. Om vi ska kunna bevara Europas konkurrenskraft

på olika områden krävs det i många fall gemensamma satsningar på

forskningsområdet. Här kan det faktiskt finnas ett europeiskt mervärde i

att göra en hel del av detta gemensamt och delvis finansiera det över

den budget som finns för detta område. Det här är väl ett område där vi

i princip är beredda att instämma i kommissionens förslag till

prioriteringar; det ligger i linje med de målsättningar vi kommit överens om

i Lissabonstrategin och innebär - om alla medlemsländer lever upp till

dessa målsättningar - att vi också skapar de resurser vi behöver för

att öka Europas konkurrenskraft på det här området.

Siv Holma (v): Den inriktning som regeringen beskriver i de här

förhandlingarna är sympatisk. Men det skulle kanske behöva göras en hel del.

Det finns mycket att önska till exempel när det gäller jordbruksstöd.

En sak som jag har noterat är att miljöministern har sagt att det här

jordbruksstödet kan innebära att jordbruken exempelvis i Polen, som

såvitt jag förstår är relativt miljövänligt drivna, kan få en annan

utformning och bli mindre miljövänliga. Det finns säkert anledning att

se över innehållet i de här jordbruksstöden. Jag skulle vilja höra hur

det förhåller sig i det avseendet.

När det gäller gleshetskriterierna har jag en annan åsikt än Folkpartiet.

Det kan finnas en paradoxal utveckling sett till det regionalpolitiska

stödet - att det inte går till regional utjämning utan slätas ut så att

det blir varken hackat eller malet. Där finns gleshetskriteriet som

någon form av profil i det som eventuellt kommer efter förhandlingarna.

Den fråga som jag funderar över är följande. Vi har ju återkommande

fått information om fusk och bedrägerier. Det finns även en kritik mot

den ökande administrationen - byråkratin, om man vill uttrycka det så.

Vilka konkreta ståndpunkter har regeringen just när det gäller arbetet

mot fusk och bedrägerier och när det gäller den ökande byråkratin?

Jag har också tittat på det som Jörgen Johansson var inne på. Det gäller

då forskningen och det arbete som man där vill satsa på. När jag läser

kommissionens arbete uppfattar jag att det är mycket av att skapa

ytterligare en byråkratisk nivå i fråga om att satsa på just forskningsarbete.

Kanske behövs det mer arbetande pengar för att utveckla

forskningen.

Statssekreterare Lars Danielsson: Jag tar det sistnämnda först. Ja, det

är självklart - det behöver kanske inte sägas - att regeringen med all

kraft vill delta i arbetet med att begränsa bedrägerier och fusk, som

tyvärr förekommer i alltför stor utsträckning. Jag konstaterar att

anledningen till att kommissionen föreslår ökade administrativa utgifter

delvis är, säger man, att man vill stärka övervakningen. Det är alltså

en av många förklaringar till att de administrativa kostnaderna ökar.

Låt oss hoppas att det är riktigt.

Jag konstaterar också, vilket bland annat har bekräftats av den svenske

ledamoten i Revisionsrätten - Lars Tobisson, som följer dessa frågor

noga - att Revisionsrätten också får ökade resurser i det här budgetförslaget,

vilket förhoppningsvis också kan leda till att vi på olika sätt får en

effektivare användning av EU:s medel. Men självklart måste vi försöka

att på olika sätt hålla efter en omotiverad utökning av den EU-byråkrati

som trots allt finns.

Samtidigt konstaterar jag att vi ser att det har växt fram ett behov av

nya EU-myndigheter på en del områden. Själva har vi exempelvis alldeles

nyligen fått ett beslut om lokalisering av en europeisk smittskyddsmyndighet

till Sverige. Det finns motsvarande myndigheter i andra länder som jag

tror i de flesta fall kan anses vara mycket motiverade och faktiskt

fyller ett verkligt behov. Det är klart att det i viss mån kostar mer

pengar.

Självklart ska vi försöka hålla efter byråkratin så mycket som möjligt

och också, vilket inte är minst viktigt, se till att ersättningsnivåerna

för dem som arbetar i den här byråkratin kanske är något rimligare än

de i dag är. Det där är inte en helt enkel uppgift.

Det regionalpolitiska stödet och Siv Holmas värnande om gleshetskriteriet

har vi redan delvis diskuterat. Jag konstaterar bara följande. Det finns

en, tycker jag, viktig symbolisk betydelse när det gäller det glesbygdsstöd

som vi redan fått i unionen. Jag hoppas att Siv Holma också tillhör den

krets som tycker att unionen är en alldeles utmärkt samarbetsform. Det

här är ju ett sätt att också tydligt för enskilda medborgare illustrera

att det i kommuner ute i landet, inte minst i Norrland, också finns

möjligheter att på ett väldigt konkret sätt se vad Europeiska unionen

kan göra för en enskild kommun eller ett enskilt projekt.

Man ska inte driva det där för långt. Det största värdet med den europeiska

unionen ligger inte i att man kan bevilja stöd till olika projekt, utan

det ligger på ett annat plan. Men det finns ändå en symbolisk betydelse

i detta som jag inte tycker att man ska underskatta. Jag tycker det är

ganska trevligt när man reser omkring ute i landet och ibland ser en

skylt där det står att detta projekt har finansierats delvis av den

europeiska unionen, eller vad det nu kan stå.

När det gäller jordbruksstödet är det klart att det finns element i den

europeiska jordbrukspolitiken som gynnar vad jag skulle vilja kalla för

klassisk stordrift av jordbruk. Detta kan förstås i vissa fall innebära

att man stimulerar och ger stöd till brukningsmetoder som inte är de

mest miljövänliga. Jag tror att det är den diskussionen som bland andra

Lena Sommestad har hänvisat till när hon har diskuterat Polen.

Samtidigt konstaterar jag att vi inom ramen för de samlade utgifterna

på jordbrukspolitikens område ser en klar övergång från olika typer av

så kallat direktstöd till mer av så kallad landsbygdsutveckling. Vi ser

alltså en ganska tydlig tendens, menar jag ändå, från ett stöd till

metoder och annat som kan vara miljöovänligt till mer av vad vi lite

förenklat kan kalla miljövänliga åtgärder.

Den risk som vi kan se i vissa av de nya medlemsländerna, kanske framför

allt Polen, tror jag därför inte ska överdrivas alltför mycket. Den

finns där momentant, men förhoppningsvis ska vi efter hand kunna få ett

stödsystem också på jordbrukspolitikens område som premierar miljövänligt

jordbruk. Jag tycker som sagt att riktningen är den rätta, men det kunde

gärna gå lite fortare.

Carina Hägg (s): När jag tog del av underlaget inför den här utfrågningen

blev jag både upprörd och djupt besviken. Jag borde inte bli förvånad;

jag vet att EU skiljer på kvinnliga rättigheter och mänskliga rättigheter.

Det är också ett synsätt som reflekteras i det här underlaget, trots

att vi vet att detta strukturella problem har effekter på i stort sett

alla samhällsområden, även de ekonomiska. Så här långt har det heller

inte kommit fram någonting i utfrågningen som kompenserar de tillkortakommanden

jag kunnat hitta i dokumenten. Jag vill dock ge Lars Danielsson en

möjlighet att tydliggöra Sveriges linje.

Jag tror att det är än viktigare att Sverige är oerhört tydligt då vi

har den interna situation som vi har inom EU. Vi har gamla medlemsländer

som Irland och Portugal som inte driver de här frågorna. Vi har nya

medlemsländer som Polen och Malta som heller inte driver de här frågorna.

Vi har ett yttre tryck från omvärlden - från USA, Heliga stolen och en

del islamistiska stater - som gör att vi måste vara kristallklara när

det gäller utrikespolitiken. Så här långt kan jag inte se att man är

det, inte i de här dokumenten i alla fall.

Man talar i dokumenten om att uppnå millenniemålen. Man talar om rättvisa

och om säkerhet. Då, menar jag, kan man inte bortse från kvinnliga

rättigheter och SRHR-frågorna.

Skulle det kunna vara en framkomlig väg att tvärtom räkna på andra

sättet? Vad kostar det EU att kvinnors situation inte uppmärksammas, att

man inte arbetar med de här frågorna på ett sådant sätt att man vill

utjämna skillnaderna i förutsättningar för män och kvinnor? Hur många

år till kommer det att ta innan man uppnår millenniemålen i och med att

man inte beaktar de kvinnliga rättigheterna?

Att jag tar upp detta beror också på att när det gäller biståndet, som

är ett viktigt utrikespolitiskt område, kan jag i dag som riksdagsledamot

inte själv, inte via riksdagens utredningstjänst och inte via kontakter

med regeringen få en bild av hur EU prioriterar sina ekonomiska resurser.

Det är jättesvårt för mig som parlamentariker att arbeta aktivt på det

sätt jag skulle önska med de här frågorna. Därför har jag också stora

förväntningar på att regeringen ska hjälpa till att se till att vi får

bättre underlag, bättre analyser och bättre metoder så att vi inte

pressas tillbaka utan tvärtom kan ta de här viktiga stegen framåt.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det är viktigt att komma ihåg att det

dokument som nu har presenterats är ett första, ganska preliminärt

dokument för den kommande flerårsbudgeten. Det är helt klart, som vi har

konstaterat i andra sammanhang tidigare, att det finns skrivningar och

en retorik här som vi i många fall tycker ganska illa om eller som

åtminstone är främmande för oss. Carina Hägg har pekat på att det, tyvärr

inte helt oväntat, är ganska klent med återspeglingar i dokumentet av

hur vi skulle vilja betrakta frågor som har med jämställdhet att göra.

Det är bara att konstatera att det är så.

Nu går vi dock in i nästa fas där vi mer i detalj börjar diskutera och

beskriva hur utgifterna ska användas på olika områden. Då blir det

naturligt för oss, förhoppningsvis tillsammans med andra, att också lyfta

fram den typ av frågor som Carina Hägg här reser. Det är fullständigt

naturligt och helt konsekvent - exempelvis har vi ju från svensk sida

varit framgångsrika med att i diskussionen om ett nytt fördrag slå fast

att jämställdhet mellan män och kvinnor ska vara ett övergripande mål

för unionen i det nya fördraget - att vi i alla sammanhang driver den

här linjen också på enskilda politikområden, inklusive när vi diskuterar

budgeten.

Carina Hägg kan alltså vara helt lugn. Det här kommer vi att bevaka på

ett mycket effektivt sätt.

När det gäller EU:s bistånd är det ju så att de svårigheter som Carina

Hägg beskriver med att få information om de aspekter hon vill ha belysta

tyvärr gäller flera andra områden också. EU:s biståndsverksamhet är

inte särskilt transparent, och det är beklagligt, tycker vi. Vår

grunduppfattning är därför att biståndsverksamheten i huvudsak bör vara en

nationell angelägenhet. Där har vi bäst kontroll över hur pengarna

används och störst möjlighet till dialog med de länder som tar emot vårt

bistånd.

Det finns också anledning att vara ganska restriktiv vad gäller EU:s

biståndsutgifter - inte därför att vi tycker att det inte behövs mer

bistånd utan därför att vi i en diskussion om huruvida detta är ett

europeiskt ansvar eller ett nationellt ansvar nog kommer till slutsatsen

att detta, givet de här frågornas i huvudsak mellanstatliga karaktär,

i första hand är ett nationellt ansvar. Den typ av bristande transparens

du beskriver stärker åtminstone mig i den uppfattningen.

Det är klart att det också är väldigt viktigt att unionen lever upp

till millenniemålen. Som jag ser det är det dock i huvudsak de enskilda

medlemsländernas ansvar att dels själva leva upp till detta, dels

givetvis driva på i EU-sammanhang så att också EU som kollektiv, om jag

får använda ett sådant uttryck, lever upp till målen.

Var alltså lugn! Den här diskussionen är bara i sin linda inom ramen

för flerårsbudgeten. Självklart ska vi bevaka den på bästa sätt.

Christer Nylander (fp): Det är väldigt viktigt att hålla nere utgifterna.

Det har vi diskuterat flera gånger här. Det hör också nära samman med

vilka avgifter vi sedan får betala. Jag skulle vilja gå över på den

biten och fundera över hur man får en rimlig fördelning mellan avgifterna,

framför allt när det gäller nettoavgifterna.

Den brittiska rabatten har tidigare kortfattat nämnts här. Den är ju

väldigt tveksam - det är vi säkert överens om - eftersom den betalas av

andra. Därför skulle jag vilja fråga lite grann om den så kallade

nettokorrigeringsmekanism som tas upp i kommissionens meddelande. Det

anges inte alls hur en sådan mekanism skulle se ut och utformas. Det

finns ingenting om vilka utgifter som ska ingå, vilka procentsatser som

ska gälla eller vilka tröskelvärden som ska finnas med. Det är ganska

viktigt att Sverige är väldigt aktivt i ett tidigt skede när man utformar

det här då vi ju är en av de största nettogivarna.

Därför skulle jag vilja fråga vilken linje regeringen har. Vad bör finnas

med i en sådan mekanism, och hur ska den se ut?

Statssekreterare Lars Danielsson: Det är väldigt lätt att hålla med

Christer Nylander om att detta är en av nyckelfrågorna i de kommande

förhandlingarna: Hur kan en sådan här nettokorrigeringsmekanism se

ut?

Vi tycker i och för sig att det är stort steg framåt att kommissionen

faktiskt lägger tanken om en nettokorrigeringsmekanism på bordet. Det

har varit anatema från kommissionen i tidigare diskussioner. Nu inser

man att det här är någonting man måste göra. Man har också sagt att man

i de mer detaljerade förslag som kommer i juni-juli ska återkomma med

tankar om hur man i detalj ska utforma den här mekanismen.

Hur skulle då en sådan mekanism se ut? Det viktigaste för oss är att

man tittar just på nettopositionen. I dag är det så att säga en

bruttodiskussion: man tittar på ett lands BNI, och så bestämmer man avgiften

i förhållande till den. Vi menar att det är rimligt att titta både på

hur mycket pengar man betalar ut till EU och på hur mycket man får

tillbaka och sedan försöka värdera och lägga något slags tak för hur

mycket denna nettobetalning kan vara. Den bör då mätas i förhållande

till varje lands bruttonationalprodukt.

Förmodligen bör man försöka hitta något slags tak för detta. Det är

egentligen också vad britterna gjorde. Jag tror inte att Margaret

Thatcher använde uttrycket nettokorrigeringsmekanism - hon hade ett

betydligt mer fyrkantigt sätt att beskriva det - men i princip var det en

nettokorrigeringsmekanism hon fick.

Vad vi vill ha är egentligen ett mått på hur hög andel av BNP per capita

ett land bör betala netto till unionen - en siffra, helt enkelt. Exakt

var den ska ligga återstår att diskutera. I princip bör alla utgifter

och inkomster vägas in i detta: Vad betalar vi till EU brutto? Hur mycket

får vi tillbaka i form av framför allt jordbruksstöd och regionalstöd?

Sedan lägger man ett slags tak på detta i förhållande till ett lands

BNI. Men exakt var detta ska ligga återstår att diskutera.

En annan sak är också viktig att konstatera när det gäller den brittiska

rabatten, något som man ibland glömmer bort: Vi har ju också den märkliga

situationen att som ett resultat av förhandlingarna om nu gällande

flerårsbudget betalar Sverige och tre andra länder bara 25 % av vår

normala andel, så att säga, av den brittiska rabatten. Det var en

förhandlingsframgång för oss i Berlin i april 1999. Vi har alltså egentligen

inte, om man ser det strikt nationellt, så stora problem med den brittiska

rabatten. Däremot har vi principiellt stora problem fortfarande.

Det land som nu bär en stor del av bördan av den brittiska rabatten är

dock Frankrike. Jag förutser därför att det i diskussionen om den

kommande flerårsbudgeten på det här området i väldigt stor utsträckning

kommer att bli en diskussion mellan just Frankrike och Storbritannien.

Det är en intressant parallell eftersom det i den fördragsdiskussion

som vi nu snart är inne i slutskedet av också i stor utsträckning handlar

om en diskussion mellan Frankrike och Storbritannien. Det har ju också

gällt andra frågor på utrikespolitikens område. Det är en intressant

frontlinje som dras upp.

Men som sagt: Vi hoppas nu och arbetar under hand med kommissionen på

att få ett förslag från dem i sommar som ger ett tak för hur mycket ett

land netto ska behöva betala till unionen. Det skulle vara principiellt

väldigt viktigt för oss att uppnå ett sådant. Hur mycket det sedan

betyder i reda pengar är lite svårt att säga, men det viktiga är att vi

får ett tak på nettoutgifterna. Det känns väldigt centralt.

Kenneth G Forslund (s): Jag vill ställa tre korta frågor.

I kommissionens meddelande om det finansiella perspektivet skriver man

i inledningen bland annat att det är viktigt att få ut ännu mer av varje

euro som används på EU-nivå. Det kan ju tyckas något ironiskt eftersom

man ber om betydligt fler euro i samma meddelande. Den bild som Lars

Danielsson inledningsvis gav var att kommissionen lite grann har genat

förbi de problem och utmaningar som finns och löst dem genom att föreslå

en höjd avgift. Är det så enkelt? Är det verkligen den enda förklaring

kommissionen har? Det är den första frågan.

Den andra frågan är: Om man nu i dag ska fasa ut stöden till Irland och

Sydeuropa och öka stöden till de nya medlemmarna, vilket är rimligt -

det står dessutom i meddelandet att man skisserar ett ännu större EU än

det vi har sedan några dagar, ett EU med 27 länder - kan man då tänka

sig en konstruktion av dessa stöd i framtiden där det redan från början

byggs in en mekanism för utfasning i takt med det att uppställda mål

faktiskt uppnås? De här diskussionerna är ju alltid knepiga när de så

att säga ska tas i efterhand.

Den tredje och sista frågan är: Om det skulle vara så - nu ska man

naturligtvis inte ge upp alldeles i början, men ändå - att det blir en

avsevärd höjning av avgiften, kommer det då att ske någon infasning av

den? För Sverige som nettobetalare är ju 6 miljarder i plötslig

utgiftsökning väldigt mycket pengar från ett år till ett annat.

Statssekreterare Lars Danielsson: För att fortsätta traditionen att ta

den sista frågan först tror jag inte att vi ska räkna med någon infasning

av avgiftshöjningen. Vi hade ju en infasning när vi blev medlemmar. Då

förhandlade vi fram - det har också de flesta nya länder gjort - en

infasningsmekanism som på något sätt skulle begränsa effekten av

avgiftshöjningen. Jag tror inte att vi ska räkna med att det blir resultatet

av en förhandling den här gången. Det som blir resultatet av den här

budgetförhandlingen får vi nog räkna med att vi får betala från dag ett.

Kan man ha en modell för utfasning av regionalstöd redan från början

med nya länder? Ja, delvis har man det faktiskt redan med de tio länder

som nu träder in i unionen. Där finns detta redan skisserat. Däremot

finns det inte någonting sådant för EU-15, och det är det som är

huvudproblemet i dag.

Jag tycker i och för sig att man mycket väl kan tänka sig att för

Bulgarien, Rumänien, Turkiet, Kroatien, Norge och vilka de nu är ha

modeller där man redan i anslutningsförhandlingarna försöker bygga in en

utfasningsmodell. Det är fullt möjligt. Det finns vad jag se inga

rättsliga eller andra hinder för det. Möjligen kan det finnas

förhandlingstekniska hinder, vad vet jag, men det är fullt möjligt. Som sagt

gör man det faktiskt också delvis med de tio nya medlemsländerna.

När det gäller svaret på din första fråga menar vi nog att kommissionen

är väldigt ihålig i sin argumentation för den här utgiftsökningen. Man

säger att man vill ha ut mer värde för varje euro - javisst, självklart!

Men det grundläggande principiella raster som vi tycker måste läggas på

budgeten är: Ger utgifterna ett europeiskt mervärde? Detta saknar vi

nästan helt och hållet i resonemangen i kommissionens meddelande. Det

är det som bör vara den måttstock vi använder. Man bör alltid fråga

sig: Går det inte att klara dessa utgifter lika bra på nationell nivå,

eller kanske inte ha dem alls? Den måttstocken borde kommissionen föra

in i diskussionen på ett helt annat sätt än vad man har gjort.

Här saknas det tyvärr en hel del logik i kommissionens resonemang. Man

hanterar de nya medlemsländerna på ett vettigt sätt, men man har inte

vågat, velat eller kunnat ta i den betydligt svårare diskussionen med

befintliga medlemsländer om en nödvändig utformning av stödet. Det är

här vi tycker att logiken i argumentationen är ihålig.

Cecilia Wigström (fp): För Folkpartiets del ser vi väldigt positivt på

den fokusering på utrikespolitik som kommissionen skisserar och som

också regeringen säger sig vara positiv till. Det är viktigt att vi

samarbetar mer inom det utrikespolitiska området så att vi kan få större

tyngd i världen när det gäller vårt arbete för demokrati och mänskliga

rättigheter.

Nu i helgen fick vi tio nya medlemsländer. Deras utveckling till demokrati

och marknadsekonomi har ju mycket stötts av EU genom kunskapsöverföring

och finansiell överföring i form av FAR-programmet. Nu när de inte längre

är våra grannländer utan medlemmar har vi fått nya grannländer i stället

- jag tänker på Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Hittills har de

också fått visst bistånd av EU, men nu när de är våra grannländer har

vi all anledning att öka ansträngningarna att hjälpa också dem in som

säkra demokratier och marknadsekonomier.

Jag tänkte fråga Lars Danielsson hur regeringen ser på detta och hur du

bedömer möjligheterna att få igenom ett substantiellt ökat stöd till

Vitryssland, Ukraina och Moldavien i EU.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det finns - visserligen ganska

översiktligt beskrivet, men vi tror att det kommer mer detaljer så småningom

- helt klart indikationer i kommissionens förslag som pekar i precis

den riktning som Cecilia Wigström efterlyser, nämligen att det krävs

ökat engagemang från EU:s sida i särskilt de länder som du nämner:

Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Man kan till och med göra kretsen

ännu något större. Det finns alltså utrymme för ökade satsningar. Dessa

kommer att konkretiseras ytterligare när EU:s arbete med strategier för

de nya grannländerna blir helt klart. Det pågår i dag ett arbete mellan

utrikesministrarna för att utarbeta strategier för EU:s grannskapsrelationer,

som du säkert känner till. Jag föreställer mig alltså att det blir

ytterligare satsningar.

Samtidigt anser vi ändå, som jag sade tidigare, att det på utrikespolitikens

område i väldigt stor utsträckning är de enskilda medlemsländerna som

bör kunna göra egna, nationella satsningar. EU:s finansiella bidrag på

det här området kan som vi ser det endast vara av komplementär karaktär.

Där kan man dock göra ganska mycket. Just erfarenheterna från samarbetet

med de tio länder som nu är fullvärdiga medlemmar visar att man genom

relativt begränsade ekonomiska insatser, om de görs strategiskt och på

rätt ställe, kan göra väldigt mycket för att lyfta de här länderna.

Vi vet dock alla att det när det gäller framför allt Vitryssland men i

viss mån även Moldavien och kanske tyvärr också Ukraina återstår en hel

del att göra innan dessa länder så att säga kan ta emot ett stöd på ett

meningsfullt sätt. Vi har ganska långt kvar, framför allt i Vitryssland,

till demokrati och ett styrelseskick som gör att vi tycker att det är

meningsfullt att göra stora finansiella åtaganden mot de här länderna.

Det är viktigt att ha en parallellitet mellan vanliga utrikespolitiska

åtgärder, dialog och eventuella finansiella åtaganden.

Som vi ser det finns det alltså ett utrymme i den här budgeten, som vi

välkomnar, att göra vissa ökade satsningar. Man bör dock ha med de

reservationer som jag nyss nämnde.

Göran Lennmarker (m): Om man ser på detta budgetförslag från kommissionen

i förhållande till EU:s framtidskonvent kan man konstatera att de inte

stämmer särskilt väl överens. Framtidskonventets bild av EU var inte

ett EU som i högre grad blir en finansiell transfereringsmekanism.

Snarare skulle budgeten uttryckt som andel av det samlade BNP minska

långsiktigt.

Det finns två saker som höjer budgeten - dels naturligtvis de nya

medlemsländerna, och det kommer ju även nya i framtiden, dels kanske ökade

åtaganden på det utrikespolitiska området. Dessa lyfts ju å andra sidan

av, om man gör dem via EU, från utgifter som redan finns fast på nationella

budgetar. Men det långsiktigt minskande är framför allt rimligtvis

jordbrukspolitiken. Även om det tar tid - för lång tid, tycker många av

oss - kommer den likväl naturligtvis att minska. Det andra är regionalstöden

i den västliga delen, de regioner som växer ur EU. Därför är det mycket

anmärkningsvärt att kommissionen lägger fram ett sådant här budgetförslag

utan att ta konventets förslag om hur EU ska se ut i framtiden med i

beräkningen.

När det sedan gäller utrikespolitiken tror jag att EU har en viktig

roll när det gäller relationerna till våra närområden, både österut och

söderut. Där tror jag kanske inte att vi enskilda medlemsländer kommer

att vara den primära aktören utan just EU. Det gäller såväl Medelhavspolitiken

som Ukraina, Vitryssland och Moldavien och kanske även Ryssland. Där är

det å andra sidan mycket viktigare att vi har en öppen handel, att vi

inte är så protektionistiska. Det är framför allt på handelssidan som

de viktigaste åtgärderna ska göras. De finansiella transaktionerna finns

där redan, men det är framför allt handeln som är det centrala för att

de ska kunna utvecklas.

Jag tror att man ska se det här kommissionsdokumentet för vad det är:

Prodikommissionens sista förslag. Jag tror att det finns anledning att

komma tillbaka - med en ny kommission om ett halvår, ett år eller vad

det nu är - och få en mer genomarbetad budget där man förhoppningsvis

också tar hänsyn till konventets förslag, vilket då kanske åtminstone

är taget även om det ännu inte har folkomröstats i varje

medlemsland.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det sista som Göran Lennmarker tog

upp tycker jag är ganska intressant och värt att beröra: Vad betyder

det att det är en avgående kommission som har lagt fram det här

budgetförslaget? Jag kan i många stycken dela den analys som Göran Lennmarker

gör, kanske med ett undantag. Jag menar nog ändå - det sade jag kanske

innan Göran Lennmarker hade haft möjlighet att komma - att de här

utgiftsförändringarna relativt väl speglar det konventsförslag som nu

ligger på bordet.

Vad innebär det nya fördragsförslaget? Jo, det är ökade europeiska

satsningar på rätts- och inrikesområdet. Där har vi plus 162 %. Det är

mer gemensam utrikespolitik, plus 60 %. Sedan är det en hel del mer

tillväxt och annat, plus 194 %. Det stora problemet - som jag sade

tidigare luras de här procentsiffrorna lite - med den här budgeten är ju

de plus 18 respektive plus 27 procenten på strukturfonderna. Det är där

pengarna, de överdrivna utgifterna, ligger. Det är där det stora bekymret

ligger.

Det intressanta är dock: Kommer en ny kommission att på något sätt komma

med ett nytt förslag? Ja, det är det ju ingen som vet. Vi vet inte ens

hur den nya kommissionen kommer att se ut, vare sig vem som blir ordförande

eller vilka kommissionärer som kommer att ingå. Men det är klart att vi

inte skulle ha någonting emot att vi fick ett något mer realistiskt

budgetförslag från en ny kommission.

Vi har i det här läget avstått från att begära, som en del länder har

gjort, att man ska skrota det förslag som kommissionen har lagt fram

och börja om från början. Vi menar att även om vi tycker ganska illa om

det så kanske man kan arbeta med det som utgångspunkt men försöka

förändra det radikalt.

Jag vill dock inte på något sätt utesluta att vi får en utveckling där

den nya kommissionen väljer - kanske på eget initiativ och efter att ha

lyssnat på ett antal länder, bland annat Sverige - att komma med något

mer realistiska siffror. Det skulle i så fall innebära att det jag angav

tidigare, nämligen att vi förmodligen inte kan slutförhandla detta förrän

våren 2006, säkert blir en realitet, men det tycker jag nog att vi kan

leva med. Det viktiga är som sagt att slutresultatet blir det rätta.

Som vi ser det måste vi nu ändå utgå från att vi ska hugga tänderna i

kommissionens detaljerade förslag som kommer i sommar och börja förhandla

stenhårt redan i höst, innan den nya kommissionen träder i kraft. Skulle

det komma nya och bättre underlag från kommissionen - utmärkt, då klarar

vi väl det. Då har vi något nytt att jobba med.

Jag har tidigare också fått frågan: Vad händer om man inte kommer överens

om en sådan här förhandling? Det är en ganska intressant fråga. Det är

ju faktiskt så att en flerårsbudget i princip bygger på enhällighet,

åtminstone enligt det nuvarande fördraget. Alla medlemsländer måste

säga ja för att vi ska få en ny flerårsbudget. Skulle vi teoretiskt

säga att det inte blir någon överenskommelse blir det ingen flerårsbudget.

Då kommer man i stället att jobba med årsbudgetar som är utformade på

ett sådant sätt att man tar, i det aktuella fallet, 2006 års budget,

gör vissa uppräkningar och så blir det 2007 års budget. Det blir resultatet

om man inte kommer överens.

Nu tror jag att de flesta, kanske till och med alla, vill att man når

en överenskommelse om en sådan viktig fråga som flerårsbudgeten. Men

det kan vara bra att veta inför den fortsatta diskussionen att skulle

man inte komma överens blir det inte så att unionen stannar, utan då

tillämpar man ett system som i viss mån påminner om det som exempelvis

den amerikanska administrationen har när man inte kommer överens om

budget mellan administration och kongress. Där kallar man det för

continuing resolution, tror jag. Det är alltså ungefär samma mekanism som

skulle användas i EU om man skulle hamna i en sådan situation.

Berndt Ekholm (s): Jag kan passa på att be om ett klarläggande. Tyvärr

var jag också lite sen. Vad betyder de här påslagen ihop med de andra

kostnader som naturligtvis finns för 2013 i det här procenttalet av

BNI? Vad skulle det betyda om det var samma utgifter i absoluta tal som

det var 2007? Var skulle man då hamna procentuellt i den här diskussionen

om 1 %?

Statssekreterare Lars Danielsson: Det jag har är en illustration av vad

det betyder för den svenska avgiften. Lägger man sig på 1 % skulle alltså

vår avgift ändå öka från nuvarande 24 till 30 miljarder, alltså fortfarande

en ganska rejäl ökning. Men den är då ungefär 25 %, att jämföra med de

nästan 50 % i ökning som vi har över tiden om man går på kommissionens

mera ambitiösa förslag. Det är fortfarande en ökning.

Det är också viktigt att komma ihåg att enprocentsförslaget, om det går

igenom, inte innebär några negativa konsekvenser för de nya medlemsländerna.

Vi kan också med enprocentsmålet se till att de nya medlemsländerna

fullt ut får det regionalstöd och strukturfondsstöd som de räknar med.

Lyckas vi i våra ansträngningar om 1 % kommer det helt och hållet att

gå ut över de befintliga medlemsländerna och deras regionalstöd.

Ordföranden Sven-Erik Österberg (s): Tack, Lars Danielsson! Därmed är

klockan i princip elva, och då ber jag att få rikta dels ett tack till

Lars Danielsson som har redogjort för EU:s långtidsbudget och även svarat

på frågor, dels ett tack till utskottens ledamöter som har ställt i

högsta grad relevanta frågor kring det som har sagts här i dag.

Därmed förklarar jag denna utfrågning från finansutskottets och

utrikesutskottets sida för avslutad.

Bilaga 4

Utrikesutskottets seminarium den 26 maj 2004

The European Neighbourhood Policy and the State of Democracy and Human

Rights in Belarus, Moldova and Ukraine

Urban Ahlin (s): Warmly welcome to this discussion on the European

Neighbourhood Policy and the relations in Ukraine, Belarus and Moldova.

I am Chairman of the Foreign Relations Committee. In the Foreign Affairs

Committee in the Swedish Parliament we have actually spoken a lot about

the situation in these three countries when it comes to democracy, human

rights, minorities and their prospects of future membership of the

European Union. We have spoken a lot about the Russian influence over

those countries. We have spoken at lot about the necessity for the

European Union to open the door and show interest in those countries.

And we have closely followed the ideas in the European Union to develop

the New Neighbourhood Policy.

Let me be honest and frank, as always. I must say that we are a little

bit disappointed about this new neighbourhood policy, because from the

beginning the idea was that we should have an instrument for the new

neighbouring countries. It was called Wider Europe, New Neighbours

Initiative and so on. But in the end it came to a policy for all

neighbouring countries. From the beginning it was actually meant to be for

the new neighbours, and the new neighbours are Ukraine, Belarus and

Moldova.

That is the reason why we have this meeting today. We are very happy to

see so many participants in the audience. But we are even more happy to

see so many distinguished participants in our panel. I have met several

of them before, and I can assure everyone in the audience that we will

have a very fruitful morning and a very good, frank and open discussion

about the possibilities and opportunities in those countries.

On behalf of the Foreign Affairs Committee, I would like to warmly

welcome all of you participants and all of you in the panel. Thank you

very much for coming.

The meeting will be led by Cecilia Wigström, who is Chair of our Working

Group on Wider Europe.

Cecilia Wigström (fp): I would also like to welcome all of you to this

seminar and especially welcome our international guests, who have

travelled very far to be here with us today.

We have a very distinguished panel of guests, representing politicians,

academia and NGO's. I think the discussion will be very interesting.

This

seminar is arranged by the Foreign Relations Committee together with

the Swedish Institute and the Foreign Policy Institute. We are very

happy to arrange this seminar together with these two institutes.

With the enlargement of the European Union - which is a great success

for the European continent for peace, stability, democracy and welfare

spread out to ten more countries - we now have three new neighbours,

Belarus, Ukraine and Moldova. Moldova is of course not a neighbour yet,

but with the next enlargement in 2007, when Romania becomes a member

of the European Union, Moldova is also a next-door neighbour.

This seminar will focus on these three countries. There are so many

aspects to highlight in these three countries, and we have chosen to

highlight the situation concerning democracy and human rights. We have

four speakers on this topic. Then we would also like to bring into the

discussion the policy of the European Union towards these three countries

and the form this policy should take.

We hope to have a very fruitful discussion with you on the floor after

the interventions by the different speakers. We have asked each speaker

not to speak more than 15 minutes, so that we will have time for

discussions afterwards. I ask all of you to please write down your questions,

because we will save all questions for the discussion time at the end.

Now I would like to introduce the first speaker, Mr. Boris Tarasyuk

from Ukraine. He has been an MP since 2002, and he entered parliament

on the list of the opposition of Our Ukraine. He is Chairman of the

Parliamentary Committee on European Integration. He is also Head of the

People's Movement of Ukraine. Previously he has spent 25 years in the

Foreign Service, and in 1998-2000 he was Minister of Foreign Affairs of

Ukraine.

Please, Mr. Tarasyuk, we are very eager to hear what you have to

say.

Boris Tarasyuk: Tack så mycket. First of all, I would like to express

my gratitude to the organizers of this seminar. For me it is a great

pleasure and an honour to be among the speakers of this seminar. I am

very grateful to meet my good friend Urban Ahlin, whom I met not long

ago. During our meetings I came to the conclusion that Urban has a very

profound knowledge of what is going on in our region. It is a great

encouragement for us that in the Swedish Parliament there are people

who are deeply involved and know quite well what is going on in our

countries.

I am very happy to be here in the Swedish Parliament, the Riksdag.

Historically the relationships between my country, Ukraine, and Sweden

were quite active, from the time of the Vikings to the time of the union

between Ukraine and Sweden, when Hetman Masepa and King Karl XII were

the allies in the fight against tsarist Moscovia. You know that in the

beginning of the 18th century they were together and they lost together.

But this defeat has resulted in different consequences for both countries.

For Sweden it did not lead to the loss of independence. For Ukraine it

led to the loss of independence for centuries.

Currently our relationships are quite active, and I am very happy to be

one of those who have contributed to the development of these relationships

during numerous meetings here in Stockholm and in Kiev. I remember quite

well that my last visit in my capacity as foreign minister was exactly

to Stockholm. I enjoyed very much the company of my good friend Anna

Lindh, who was the host during this visit.

I will say something on the relationship between the enlargement of the

European Union, the new policy of the European Union, the New Neighbourhood

Policy and the state of democracy in three countries, the new neighbours,

Ukraine, Belarus and Moldova.

First of all, the enlargement of the European Union led to a new political

reality. In Ukraine we received new neighbours, members of the European

Union, who were traditionally our neighbours and with whom we enjoyed

quite extensive bilateral relationships. It was quite natural for the

European Union to try to elaborate a new policy towards the new neighbours

of the enlarged European Union. This approach has received different

names and titles: Wider Europe and the New Neighbourhood Policy. I must

say that in principle we could not but welcome these efforts from parts

of the enlarged European Union to define its policy towards its new

neighbours and first of all to its eastern neighbours.

At the same time we have several concerns. For example, being a person

who was involved in the development of the relationship between the

European Union and Ukraine since the very beginning, the beginning of

the 90's, I cannot but be worried about some tendencies which appeared

in Brussels defining the policy towards new neighbours.

First of all, Ukraine in the centre of Europe, being clearly a European

country, is a country which is number one in terms of territory and

number five in terms of population. Traditionally having historic ties

with all European nations and having close connections historically and

culturally, Ukraine was referred to by the European Commission as a new

neighbour of the European Union together with all north African countries.

For us the reference to Ukraine together with countries who by the

fundamental documents of the European Union by definition cannot be

entitled, anytime in the future, to be members of the European Union,

unlike Ukraine, is not a very comfortable position.

In addition I would like to say that we in Ukraine do not feel comfortable

after some comments made by high-ranking officials of the European

Commission, including its President, Mr. Romano Prodi, who said recently

that Ukraine by no chance ever in the future can be a member of the

European Union. I wonder whether Mr. Prodi has read the fundamental

documents of the European Union, like the Amsterdam Treaty, Article 49.

To my mind this is a very wanton interpretation of fundamental documents

of the European Union. Certainly one cannot imagine that Ukraine under

the current situation, which will be discussed later, can be a member

of the European Union, but at least the prospective membership of Ukraine

in the European Union should be recognized by the European Union.

The three new neighbouring countries, Ukraine, Belarus and Moldova, are

all of them derived from the same entity, the former Soviet Union. But

each of those countries is different, with different starting-positions,

starting-points. If Ukraine and Moldova have declared their intention

to join the European Union, and the European Union is not responding

with reciprocity, then Belarus never has expressed its interest in

joining the European Union and is tending to join other unions, like a

union with Russia.

The democracy situation in all three countries is absolutely different,

with some very common features. As to Ukraine, I would say that at the

end of the 80's and the beginning of the 90's, the democracy, the respect

for human rights and freedom were on the rise in Ukraine. Here I must

refer to the very fact that it was at the end of the 80's and the

beginning of the 90's when the patriotic democratic forces gained the

victory and re-established the independence of Ukraine, in the middle

of 1991. This independence proclaimed by the Ukrainian Parliament was

confirmed by the all-Ukrainian referendum on the 1st December 1991.

More than 90 per cent of the Ukrainians expressed support for the

independence of Ukraine. It was not just the proclamation of independence;

this was the proclamation which was supported by the whole population.

When Ukraine still was a part of the former Soviet Union we had the

first democratic elections, as a result of which Ukraine, being a part

of the Soviet Union, received a real democratically elected parliament.

In 1991 we had a real democratic presidential election, as a result of

which Leonid Kravchuk was elected the first President of Ukraine. Until

1994, when there was a second presidential election as a result of which

Leonid Kuchma, the current President, gained the victory, we had a real

democratic environment in Ukraine which was developing. We had freedom

of press. For the first time in the former Soviet Union space there was

a peaceful and democratic transfer of power from President Kravchuk to

President Kuchma, so it seemed to be the victory of democracy in Ukraine.

But the situation started to change by the end of the 90's, and there

is a tendency to authoritarian rule in Ukraine under President Kuchma,

who's second term is about to expire by the end of this year. This

tendency started immediately after Leonid Kuchma was re-elected, for

the second time, President of Ukraine. Since that time he started the

attack against the constitution, initiating the so called all-national

referendum on the changes in the constitution. These manipulations and

the attempts to tailor the constitution under the current regime are

continuing.

You remember that it was exactly in the year 2000 that the well known

opposition journalist Georgy Gongadze disappeared and proved to be killed

by the regime. The Cassette scandal, which testified to the involvement

of high-ranking officials in Ukraine who were involved in undemocratic

activity, was revealed. We started to have the internal crisis, and it

coincided with the second term of current President Kuchma. In 2001 we

had the resignation of the most successful government in the history of

renewed independence of Ukraine, the government of Viktor Yushchenko.

This was a proof of the attack against democracy.

What do we have currently? We have a disbalance of powers, major branches

of powers in Ukraine, in which the one branch led by the President and

his administration is over exceeding the other branches of powers, which

is unnormal in any democratic country, Sweden included. We have the

legislative power and the judicial power being ruled by another branch.

The freedom of press is under threat currently in Ukraine. The right

to elect and the right to be elected has been threatened during recent

elections in 1998, 1999 and 2002, in different by-elections, and recently

in the mayoral elections in the city of Mukachevo in western Ukraine

last month. This was a complete failure of democracy in Ukraine.

We are witnessing the lack of rule of law in the country, in which the

judicial branch is dependent on the administration, the enforcement of

law, the instrument of oppression of the opposition and attacks against

opposition, against the businesses loyal to the opposition, against any

mass media which is trying to be objective. Certainly the forthcoming

presidential election on the 31st October is going to be the test of

the democracy in Ukraine.

Obviously democracy in Ukraine is under threat. The future of Ukraine

depends on the results of this forthcoming presidential election, but

the picture is not as bad as you may imagine. The democratic forces in

Ukraine are rather strong. We have the largest faction in parliament,

Our Ukraine, 100 deputies out of 450. We have received the largest

support during the parliamentary elections. We have the most popular

politician as the leader of the Coalition, Viktor Yushchenko, having

the best chances to win the election.

What do we need? We need that the forthcoming presidential election is

free, transparent and democratic. In this regard we rely on the support

of all democratic countries, Sweden included, with your observers sent

to this election in Ukraine the 31st October. I think that democracy in

Ukraine will prevail. Ukraine will come back to the road of democracy

and will join other European nations as a democratic, prosperous country.

Cecilia Wigström (fp): Thank you very much, Mr. Tarasyuk. I am sure

that there will be at least some Members of our Parliament who will

gladly come to Ukraine to monitor the election.

Boris Tarasyuk: Not enough.

Cecilia Wigström (fp): While you are being here soliciting us maybe

there will be even more MP's coming.

Boris Tarasyuk: I have already put it in my calendar.

Cecilia Wigström (fp): Now I will give the floor to Ms. Kerstin Zimmer.

She is a Ph.D. and a political scientist from the University of Frankfurt

am Main. Between 1999 and 2001 she participated in a research project

entitled Regional Development Policy in Eastern and Central Europe,

Actors and Institutions in Hungary, Poland, Romania and Ukraine. She is

focusing mainly on Ukraine. She teaches on transformation in central

and eastern Europe and industrial relations at the University.

Kerstin Zimmer: First of all I want to thank you for inviting me and

giving me the opportunity to present my view on Ukraine as a political

scientist. I agree with many of the things Mr. Tarasyuk said, but I

want to present them in a different way, from an academic point of view.

As was already mentioned, I did some research in Ukraine focusing on

the regional élite. I focused on the Donetsk regional élite. Mr. Tarasyuk

has already rightly corrected me saying that I should properly use the

word that is used in Ukraine, which is the Donetsk Clan. It is really

hard to distinguish between a regional élite and a clan in that case.

As this regional group is becoming more and more important in the

Ukrainian political process, especially since 2002 when the former governor

of that region became prime minister, I had to deal of course with

Ukraine in general. I will present to you some results of my research

and a more general view on Ukraine.

First of all I want you to have a look at Ukraine and Europe. This is

a picture maybe all of you know. It is Ruslana Lyzhichko, who won the

European Song Contest this year. This was celebrated very much in Ukraine,

but the question is: Is that really the kind of integration Ukraine

wants into Europe, or is there more to that? The person in charge of

European integration in the Foreign Ministry was dismissed, while at

the same time this singer became an advisor to the Prime Minister of

Ukraine. It is a paradox for me. I think the relationships to the

European Union of course will be defined in political terms.

If we have a look at what the relationships with the EU and the

possibilities for further integration will depend on, I would say it is

first of all the political development and the state of democracy within

Ukraine. As Mr. Tarasyuk has already mentioned, the political and

constitutional reforms that are under way in Ukraine will be very important.

It is also the presidential election, that will take place at the end

of October this year, that will probably decide on what kind of

relationship Ukraine will have with the European Union.

First of all, one has to ask the question: What kind of a state is

Ukraine? I want to give you some theoretical reflections and approaches

which I will then fill with empirical examples in order to make it more

understandable. Here are some theoretical approaches.

As you probably know, political scientists always have a kind of obsession

to classify political regimes. What type of regime do several political

scientists see in the former Soviet bloc, and especially in Ukraine?

Several people have come up with the title - these are hybrid regimes.

That means they are neither democratic, nor authoritarian. Others have

applied semi-authoritarian, semi-democratic - semi-whatever. The problem

with these categories is that they tell us very little about what these

regimes really are. They only tell us what they are not. But they can't

explain the logic of action within these regimes.

I want to present two other theoretical approaches that are more able

to explain what is really happening. There is one approach put forward

by two American political scientists, who have called the political

regime in Ukraine and also in Moldova as competitive authoritarian

regimes. What does that mean? First of all, democratic rules matter.

This is the first reason to say that one cannot really call these regimes

authoritarian, because both the opposition and the ruling élite refer

to democratic rules. They are maybe not applied constantly on a permanent

basis, but they are applied.

Why is that? The two authors say that it is pluralism by default. It is

not really pluralism that is based on a strong civil society. But there

are two other reasons for pluralism to sustain in these countries. First

of all, we have a divided élite. There is of course an opposition and

a ruling group, but both groups are divided in themselves. That means

that the opposition is divided and cannot really push through real

democratic reforms, because they have clashes of interest within the

group. The same is true for the ruling élite. Because of these different

interest constellations neither an authoritarian, nor a democratic regime

can be established. Of course these countries are exposed to international

influence. For Ukraine this is probably first of all the United States

and the Council of Europe.

The second approach is something that goes back to one of the great

sociologists, Max Weber, and it is an approach that says that we are

dealing with a neo-patrimonial regime. This is a big word - what does

it mean? First of all, it refers to a lack of a functional separation

between the economic and political spheres within the country. The

political reforms after 1991 were supposed to bring about a separation

of the political and economic spheres. But this has obviously not

happened in many of the countries of the former Soviet Union.

This leads to a fusion of two different logics of action. It also leads

to the fact that private relationships permeate administrative relations.

There is no really administrative logic behind many of the things that

happen, but private relationships or private interests use administrative

means in order to further their own interests. Several people have also

spoken about the privatization of the state in that case.

Finally this approach has also been used to describe many regimes,

especially in African countries, and what the authors there refer to is

a strong élite competition that is fuelled by the neo-patrimonial leader.

This is how he stays in power. He will always try to enhance the

competition both within the ruling group, in the opposition and between

the two groups in order to make himself kind of invulnerable to any

opposition coming from different groups and also coming from opponents

within his own camp who might become more popular and more influential

than himself.

Now coming to Ukraine and the Kuchma Regime, what does that mean for

Ukraine? Mr. Tarasyuk has already mentioned that Kuchma was first elected

in 1994, and he was re-elected in 1999. Here you can see one of the

campaign posters 1999 that says that everything will be fine and good.

As we all know, things have not really improved since then.

Mr. Tarasyuk has already referred to the authoritarian tendencies, the

referendum in 2000, the strengthening of the presidential administration

and so forth.

Then we also have this élite competition. It is some kind of a balancing

policy, in my view, which Mr. Kuchma is doing, trying to play off several

different groups within the so called party of power against each other.

It is the different oligarchs, who all have their political organizations

behind them.

It is also something that Keith Darden - I think he is American - has

called the "blackmail state". It is not ruled by law, which many people

would like to see in Ukraine. It is rather ruled through law. This means

that law is used in order to subdue opponents. Law is used selectively.

It is not as the words "rule off-law" say, but it is applied in certain

cases when it seems appropriate to the people in power.

Of course in 2000 - Mr. Tarasyuk has already mentioned it - the Gongadze

affair seems to be a turning point in the Kuchma Regime. First of all

there was a declining public support, and it has declined ever since

for Kuchma personally. It led to international isolation. What did this

international isolation mean? First of all it meant that Kuchma was

leaning more towards Russia. This is one thing I am not going to talk

about. But he also relied on strong domestic actors, who were able to

support him and his allied parties, especially in the 2002 election.

One of them is the so called Donetsk Clan.

I have already mentioned the Donetsk Group. The Donetsk Group has become

more and more influential at a national level. In November 2002 former

Governor Yanukovitch was elected prime minister. In April 2004 he was

proclaimed presidential candidate by the so called majority in the

Ukrainian Parliament.

Now I come to the so-called political reforms. These are attempts to

change the constitution in Ukraine at the moment. The first proposal is

to switch from a rather presidential system to a parliamentary system

and then also in the future have the President elected by the Parliament

and the population, to strengthen the role of the Prime Minister and

also have a proportional election of parliament. At a first look this

seems very nice; we are going to have a parliamentary system, a more

democratic system in Ukraine. But if we have a look at it and look behind

it and at the logic of the whole thing, it is a strategy first of all

to weaken. Mr. Yushchenko will probably win the presidential election.

It will also then give him two years as president and then have the

next president elected by the Parliament in 2006.

We can have a short look at the presidential election and some of the

people involved in the whole game at the moment. We first of all have

a divided ruling group. There are three groups that are most important.

It is the Donetsk Clan, which is Mr. Yanukovitch in general and the

new governor of the region, and it is also Mr. Akhmetov, the richest

man in Ukraine, one of the so-called oligarchs. Then we have the group

from Dnipropetrovsk which is Mr. Pinchuk and Mr. Tyhypko. We also have

another group, the so called the Kyiv Clan, or the Kyiv Group, which is

Mr. Medvedchuk, who is head of the presidential administration, and Mr.

Surkis, who is first of all President of Dynamo Kyiv and also is a

rather rich businessman. Then we have an ascending person coming now

from Kharkiv, who is not that visible at the moment, but he will be, I

am quite sure.

Then we have a divided opposition. We have Ms. Tymoshenko, Mr. Moroz,

Mr. Symonenko and Mr. Yushchenko. They are all considered to be part of

the opposition, but if one has a look at their strategies in the way

they co-operate one cannot really say that they are heading into the

same direction. Some parts of the so-called opposition on certain

occasions vote with the majority in the Parliament for strategic reasons.

Public support at the moment for the two major candidates in the

presidential race: Which candidate will they vote for? We can have a look

at two persons. Most people would probably vote for Mr. Yushchenko and

fewer for Mr. Yanukovitch. But one can see that a lot of people have

not decided or would vote for several other candidates. So it is not

that clear what will happen.

Something that is still more interesting is who people think will win

the election. It is interesting to see that more people think that Mr.

Yanukovitch will win the election than Mr. Yushchenko. Also they are

more inclined themselves to vote for him. They expect several things to

happen that will make his victory impossible.

It is still the role of the media, which Mr. Tarasyuk has already

referred to. During the last election they were used by public authorities

in order to subdue the opposition.

This presidential election, or the campaign especially, I think will be

decisive for the development of democracy in Ukraine.

Cecilia Wigström (fp): Thank you very much, Ms. Zimmer.

Now I will ask Mr. Jaroslav Romanchuk to take the floor. Mr. Romanchuk

is President of the Scientific Research Mises Center in Minsk. He is an

economic analyst at the Analytical Center "Strategy" in Minsk. He is

also Vice Chairman of the United Civil Party, which is an opposition

party in Belarus.

Jaroslav Romanchuk: Thank you so much. It is an honour for me to be

here and to share my views and ideas about the situation in my country,

which is distinctly different from the situation in Ukraine and Moldova,

the other two countries which are neighbours of Wider Europe, of the

enlarged EU. It is easy on the one hand, because you don't have to look

at so many pictures to understand what is going on in our country. You

just have to have one big picture of the guy who has been running the

country for ten years. There is no need to explain in detail all the

sad records of the authorities that we have been experiencing for this

period.

Essentially I just would like to mention the kind of repression that we

faced against key individuals and structures. First Mr. Marinich,

ex-ambassador to Latvia and leader of one of the NGO's, now is in prison.

He was arrested allegedly for gun possession that was found in his

place when he was not there. That is very sad. Another thing is that

Anatoly Lebedko, Chairman of the United Civil Party, has two criminal

cases pending for slander and defamation of the President. Recently he

was fined 900 dollars for taking part in something that even policemen

did not recognize, but the judge had a different opinion. It is also

speaking fact. The third thing is that we have the Helsinki Committee

in Belarus chaired by Ms. Tatiana Protsko, and she also has a criminal

case against her for implementing a Tacis programme that was confirmed

and approved by the authorities.

Authorities are taking care of political parties, civil society and

human rights organizations.

Another thing is the civil society per se. We have a growing list of

organizations, especially grass root organizations, that were closed

down by the authorities. Most of them are located in regions, so the

authorities don't want the opposition to deal with regions and to

essentially develop ties with common people.

Political parties: At present the authorities are considering amendment

to the legislation of political parties under which political units

cannot be registered on private apartments and flats. If this is done,

95 per cent of all opposition political parties structures will be

liquidated, and they will not have the right to nominate their candidates

for the coming parliamentary elections in October 2004.

Independent media: Independent media now work closer to the conditions

of their counterparts in central and eastern Europe than in the late

80's. There are newspapers like BDG, Vremya and Dzen. They use a network

of NGO's and political parties to reach the audience. They are denied

contracts to distribute by the state monopoly Belsoyuzpechat, and raids

in their offices and harassment of the people who are responsible for

the papers are habitual.

Finally educational institutions: Educational institutions like the

European Humanities University, the only European like university in

the country, was under harassment, and its president was threatened to

resign. It was given the license two weeks ago, but at the same time

there are many procedures that can be initiated and can lead to closing

down this particular institution. The only Belarusian language college

in the country was closed down, and in spite of numerous strikes and

activities of both parents and kids the institution still goes down,

and they are considering moving to Vilnius. That is also a very good

example of how the authorities treat their own culture and traditions.

What does the international community do to help us out? Essentially we

have a lot of resolutions passed by the European Union, the European

Parliament, OSCE, the Parliamentary Assembly of the Council of Europe

and the United Nations, statements that are very good, statements that

are directed to change the situation in the country. But in order for

these statements to reach people we need not just European media - we

need Belarusian media, we need people, hands and brains to talk to common

people and express the position of the international society that is

feebly heard in my country. We have the OSCE office in Minsk, and we

have very heated discussions about it. Its weakened mandate is obvious

now, and many people in Belarus consider it confusing that an organization

like OSCE is taking such weak a stand towards Belarus.

Probably one of the biggest problems I have with the international

community is that it has been applying the policy towards Belarus as if

it was a democracy. If the international community had applied this

kind of approach to central and eastern European countries in the 80's,

I don't think that there would have been any meaningful changes, and

the socialist bloc would never have collapsed.

We have very good statements, and we know what is going on. But at the

same time mechanisms and tools of policy are not there. It is clear

that there is no clear vision of development of the situation in my

country. Different international organizations, including the EU, hold

different opinions, and it is difficult to find even a person to address

who can co-ordinate activities of the Parliamentary Assembly of the

Council of Europe, OSCE, the European Parliament and the European

Commission. That is probably one of the biggest problems, because even

inside the EU there are conflicting ideas of how to deal with Belarus.

One group of countries believes that it is important just to leave

Belarus as it is, because it does not want to join the European Union.

The other group of countries believes that it is their moral obligation

and duty to help the Belarusian people, who overwhelmingly express their

support of joining the European Union. Recent opinion polls show that

up to 65 per cent of the population favour this development of foreign

policy of our country.

What are the meaningful factors that will bring changes to Belarus?

First of all it is the consolidation of the opposition. Countries,

political parties and NGO's have worked hard to form a coalition. Now we

have the People's Coalition Five Plus, which unites six political parties

and 200 NGO's, that cover probably about 90 per cent of the territory

of the country. That is very important, because one could say: How could

the Belarusian People's Front, Nationalists, Liberals, Social Democrats

and Communists be in the same boat? The coalition of what? The response

is very clear, when the fate of the country is at stake. When we talk

about just one visible danger, then we should get together, forget about

our troubles and quarrels about programme issues, and we should deal

with pure and very clear things; independence or sovereignty, democracy

and human rights. That is what the Coalition stands up for.

The only party that did not join the Coalition was the Social Democratic

Party. We have a co-operation and agreement with the Respublika group,

which consists of a few members of the current Belarusian Parliament.

Other groups are marginal. They rather exist on the Internet than in

reality.

It is obvious that the authorities are very nervous about the activities

of the Coalition, because we campaign in the regions and we produce

information materials. We came up with 220 candidates for the coming

parliamentary elections. We have a clear strategy and a programme, which

is called "Five steps to a better life". It is everywhere. As you know,

the authorities use different tricks to dismember the Coalition or to

break it apart.

Another fact that would definitively bring changes to Belarus is

deterioration of the relations with Russia. It is common knowledge that

the leadership of Russia does have a different vision of the relations

with Belarus. At the same time, the Russian authorities failed to meet

its obligations on a monetary union and on a customs union. It is a

fact that the Minister of Economic Development in Russia stated that

Belarus is number two in terms of protectionist measures used against

Russian goods. A customs union does not exist. There are a lot of

conversation and talks about it, but de facto it never existed. Now the

union of four that is being discussed - Ukraine, Belarus, Kazakhstan

and Russia - is another alternative that the Kremlin is trying to pursue,

but its prospects are rather vague too.

The last factor that I would like to mention here is the growing

discrepancy between the paper economy and the real economy. When you look

at papers, numbers and statistics, you see that Belarusian economy grows

about 10 per cent of GDP a year, so it puts the European Union to shame.

But at the same time, when you talk to directors and talk to people,

there are growing concerns about growing unemployment. Recently there

was a very good report, presented by the ex-minister of economy, that

30 per cent of the jobs in the Belarusian economy are threatened if the

country does not start economic reforms.

What can Wider Europe or the European Union do to help Belarus and to

pursue its own policy and stand up for its values? First we need a clear

message from the European Union, if possible from European parliamentarians,

European national delegations and national parliaments that Belarus

belongs to Europe: We want Belarus to be a part of the European Union

- provided it means standard criteria.

I fully agree with my Ukrainian colleague that it is sad that some

European politicians took this position. It hurts more for us in

authoritarian countries than it probably does in Ukraine, that is much closer

to democratic standards.

We also need a body to co-ordinate activities. Either it is an ad

hoc-committee or it is a working group or a bureau - the name of it does

not matter. We need a person, and we need a policy. Only if this is the

case it can lead to changes. It is surprising that the EU has an embassy

in Barbados but does not have any institution in Belarus, which obviously

is closer to Europe.

Then we need a more active involvement of Belarusian civil society to

European processes. Here I talk about a wide range of activities:

inviting Belarusian experts, working out programmes, seminars, training.

We need more Europeans to come to Belarus and raise awareness among

common people in Europe and your countries that Belarus is a country

that belongs to Europe. It is not outside of trade and cultural roots

of our continent.

Information is a critical issue. If we take the position that we will

only support officially registered papers within the framework of

existing legislation and distributed through the national monopoly, that

will lead nowhere. There are many ways to distribute materials and reach

the audience. Timing is now crucial. We are on the eve of parliamentary

elections. We know how to reach people, but we need some assistance.

We shouldn't abandon co-operation with authorities altogether, though

we should be very firm on some fundamental value issues, like missing

people. A resolution has been passed in the Parliamentary Assembly of

the Council of Europe. It states that some representatives of the

Belarusian authorities are maybe involved in criminal activities of

kidnapping politicians. In this case we expect the European Union and

national parliaments and governments to take some action. If there is

no action after this very good resolution, that can be interpreted as

a sign of weakness of the European Union and lack of interest of policy

per se.

It is in the common interest of both the Belarusian civil society, the

country as such and the European Union to deal with authorities on such

issues as cross-border co-operation, drugs, money laundering, women

trafficking, some fundamental key ecological issues. While dealing not

directly with administration we can deal with people who live in regions

and districts who face these problems in their daily lives.

By having this kind of co-operation nobody would tell the European Union

that it alienates Belarus altogether. It just has its own policy. Within

Wider Europe and the New Neighbourhood Strategy, or without it as a

separate document, we really need a strategy for Belarus. If we have

motivated, highly knowledgeable and energetic politicians and civil

society activists, we need all 25 countries of the European Union to

bring meaningful changes to Belarus. I am sure that within a very short

range of time we will change our country, and it will be full speed

towards a European Union membership.

Cecilia Wigström (fp): Thank you, Mr. Romanchuk, for your intervention.

I am sure you probably know, but let me otherwise tell you: All Swedish

parties have a very strong programme to co-operate with democratic forces

within Belarus. Sida, our development agency, has put a lot of money

into supporting Swedish NGO co-operation with your country as well as

with Moldova and Ukraine, of course.

Since we don't have time for questions, please save your questions for

Mr. Romanchuk for later, and we will go on to the next and last country,

Moldova. I would like to give the floor to Mr. Stefan Uritu. Mr. Uritu

is a Ph.D. and is associate professor of the Physics Department of the

Tiraspol State Pedagogical Institute, now evacuated to Chisinau. He is

also Chairman of the Helsinki Committee for Human Rights.

Stefan Uritu: Thank you for the opportunity to be here to present my

opinion.

I would like to present our report, handed out to you, on human rights

and the Communist regime in Moldova, the Communist rule.

Speaking about the evolution in Moldova I would like to draw your

attention to that after the 25th February 2001, when the Communists came

into power, we have been concerned about the brutal violations of the

principle of separation of power. We don't have an independent judiciary

system in comparison with the situation before the 25th February 2001.

As a result of this the government party violates the principle of

independence of the mass media and freedom of expression. We can present

a lot of information here, but now we have free files. A free deputy in

parliament produced an investigation. He participated in a meeting in

which a flag of the Russian Federation was set on fire in connection

with military presence of the Russian Federation in Moldova. We protested

against the presence of troops from the Russian Federation in Moldova.

We consider the setting on fire of a flag in public as a kind of freedom

of expression. Since 1990, or 1992, until now different kinds of protests

against the presence of Russian troops have not had any good results.

In Transnistria there are 42 000 tons of military mines which can explode,

and they are dangerous for us and are used to influence democratic

changes in Moldova.

We are concerned about violations against freedom of election. Last

year there were local elections i Moldova. The Communist Party started

an investigation against all serious opposition, such as a person

participating in the election in opposition of the Communist Party. E.g.

Mr. Urecheanu, Mayor of the capital city Kishinev, participated in the

opposition against the Communist Party. He was arrested one day before

the election. Only the influence of our committee and the OSCE mission

in Moldova made it possible for Mr. Urecheanu to be released and to

participate in the election. After the election until now Mr. Urecheanu

has been free.

The problem of democratic development in Moldova is the Transnistrian

conflict. I am not a diplomat, and therefore I will speak frankly. The

Transnistrian conflict has been created by the Russian Federation and

is used by the Russian Federation to manipulate the situation in Moldova.

One famous leader from Transnistria, the Minister for Security, Mr.

Antiufeev-Shevtsov, said in an interview in a Moscow newspaper that

before Moldova he was in the Baltic countries, in Lithuania. Whilst

being in Lithuania he created a network which was able to manipulate

the political, social and economical situation in all Baltic countries.

After the putsch in Moscow in 1991 he came to Moldova. In a short time

he created the same kind of network using the same way to manipulate

the political, economical and social situation not only in Moldova but

in the whole region around Moldova. This is true.

6 000 persons in Transnistria are hostages of the separatist Smirnov

Regime. You can read in a different section of the report about

Transnistria that grade schools using the Latin alphabet have been evacuated

from the cities and villages. 10 000 children have to walk about 30

kilometres to school every day.

Since February 2002 Smirnov has blocked the penitentiary in Bender.

About 450 detainees are in this penitentiary without heating, electricity

and water.

I consider the key problems in Moldova can be solved if the Transnistrian

conflict is solved. In my opinion the European Union made a good statement

when it declared an interdiction for travelling in the EU and the USA

for 70 leaders of the separatist regime in Transnistria. I know that

Germany wanted to arrest all separatist leaders in Germany. I invite

Sweden and the whole European Union to make the same statement, to arrest

separatist leaders in their countries.

I would like to invite the European Union and Sweden to put pressure on

Ukraine to improve the border between Moldova and Transnistria. Over

this border travel military mines, persons and other criminal aspects.

I also think the European Union later should work with civil society

in Moldova to diversify political parties and to improve the opposition

parties. We can now not speak about an opposition in Moldova. All the

parties are small, the Communist Party excluded.

I would also like to say thank you to Sida, the Swedish International

Development Cooperation Agency, and the Swedish Helsinki Committee.

They have done a good job in Moldova. They have diversified civil society

acitivites and made it possible to develop democracy in Moldova.

Cecilia Wigström (fp): Thank you, Mr. Urito. I wish to thank you for

your contribution to this seminar.

It is now time for a coffee break.

COFFEE BREAK

Cecilia Wigström (fp): Welcome back. Let us continue our seminar. After

the coffee break we will listen to our last speaker. I would like to

give the floor to Mr. Karsten Mecklenburg, working within the European

Commission, Directorate General External Relations. Mr. Mecklenburg has

worked within different European institutions since 1997, all the time

working with the countries Russia, Ukraine, Belarus and Moldova. At the

moment he is Desk Officer for Ukraine, Belarus and Moldova and a member

of the Wider Europe Task Force.

Karsten Mecklenburg: I will try to keep to the time limits to shortly

present the European Neighbourhood Policy, but also say a few words on

the question of the state of democracy and human rights in the three

countries - as this is the title of the seminar. I will also take the

opportunity to react to some of the remarks made in interventions by

previous speakers.

Let me start by recalling what the European Neighbourhood Policy is. I

am sure most of you as you have arrived to this seminar, certainly well

prepared, will have a knowledge about the developments. Let me recall

the discussion about how to develop, to address, the EU's relations

with neighbours after enlargement. It started more intensively during

the course of the summer of 2002. The issue was raised inside the EU

with the approaching conclusion of accession negotiations with the

current new member states and with the target date fixed for the EU

enlargement. As Mr. Ahlin put it correctly, at the starting point the

focus was clearly on the new neighbours, on the countries in the east.

There we have the majority of new member states and there we have the

new borders with Belarus, Ukraine and in a couple of years also likely

with Moldova.

The question was what the EU approach should be. How should we address

the opportunities but also the challenges posed by EU enlargement by

expanding the EU's external borders towards the east? During the course

of the year of 2002 the discussion went on. There was a joint letter of

Commissioner Patton and the High Representative Mr. Solana to EU member

states. And the discussion in the EU Council and among the member states

went into the direction saying that we shouldn't forget about the similar

challenges but also opportunities existing around the EU also in our

southeastern and southern neighbourhood. The countries in the Balkans

do already have a kind of accession prospective in their respective

agreements. A distinct procedure was made clear, because it is a distinct

process. We have the stability and association process, while also

keeping in mind, obviously, they are also neighbours of the enlarged EU.

The result of this discussion and process inside the EU towards the

end of 2002 and in the beginning of 2003 was that the Commission was

invited to present ideas for a new policy approach with the neighbours

of the enlarged European Union in the east and in the south. That

resulted in a Commission paper, a so-called communication, published in

March 2003, that developed these requested ideas.

The Commission precisely took up the point of opportunities and challenges.

That is also something which was mentioned by some of the previous

speakers, including e.g. Mr. Romanchuk from Belarus.

What is our interest? Our interest is, of course, to strengthen and

develop wealth, stability and security inside the European Union. But

that cannot be done without a similar development in neighbouring regions,

whether it is in the east or in the south. Obviously there is a certain

interest in countries like Poland, a new member state, but also Germany

and the Scandinavian countries to have a closer look at our eastern

neighbours. Ukraine and also Russia is a distinct issue. Countries like

Spain, Portugal and France also insist on close relationships and the

challenges and opportunities we as the EU and they as member states

have with countries like Morocco in the south, with intensive economic

and interpersonal relationship. Therefore we should try to find a

flexible concept of principals that can apply as a basis for relations

with all these countries, while clearly highlighting and insisting on

the need to differentiate based on the state of development of the

countries' relations with the European Union and its member states, based

on the state of economic, political and democratic developments, but

also, important for Ukraine and Moldova, based on the countries'

furthergoing objectives and aims, the desire to become a member of the

European Union at a later stage.

The Commission outlines these ideas. If you wish to summarize this, one

of the major offers, ways to intensify our relationship and to address

the question of development of stability, wealth and security in the

neighbourhood countries, was to increase co-operation, but to turn away

from co-operation to a level of integration, to a level of integration

in terms of economic integration, cultural integration etc., to develop

a long-term perspective of giving these countries a stake in the EU's

internal market. It is quite a lot, and it poses a lot of challenges.

The

Commission had also put on the table the question linked to joining the

internal market benefiting gradually from the freedoms that are a part

of the internal market. It is obviously a very delicate question. What

does it mean, medium term, long-term, to benefit and participate in the

four freedoms?

To prevent any kind of new dividing lines, to offer intensified

participation, under the existing co-operation, we do already have a high

level of co-operation. Ukraine is a good example, i.e. to intensify the

co-operation and to open further participation in EU programmes, EU

actions, to develop exchange, twinning and increased assistance, targeted

at these overall objectives.

What I want to make clear, and that is by way of reacting to all of the

previous speakers, is to say that this European Neighbourhood Policy is

maybe a reaction and a response to the EU enlargement that took place

three weeks ago, but it is not meant to give an answer to the question

of EU membership of the countries included in this policy approach. Mr.

Ahlin said he was disappointed about putting eastern neighbours together

with southern neighbours. Our position is known, in particular to Mr.

Romanchuk and to Mr. Tarasyuk. If that impression does come out anywhere,

is reflected like that in the press, it is wrong. Mr. Prodi has insisted

on that. Commissioner Patton and Commissioner Verheugen have insisted

that by no means the elements put on the table for the European

Neighbourhood Policy are meant to answer the question whether Ukraine or

Moldova could become members of the Europan Union one day. We say that

that is not the issue for the European Neighbourhood Policy. In brackets,

Mr. Verheugen has said that obviously, in substance, implementing a

European Neighbourhood Policy will mean a great deal of preparation for

something that might come up on the table some day. If you wish, it is

the substance. President Prodi has called it an early stage; to share

with the countries everything but institutions. This means offering the

countries regular participation in the EU's internal markets, possibly

benefiting from the four freedoms, whithout necessarily joining the

Council of member states or the European Parliament. You might call it

a mere formality, but it is obviously a lot.

I believe it was Mr. Tarasyuk, and Mr. Romanchuk referred to it, who

mentioned an article in the Financial Times that created some waves in

the Ukrainian press about President Prodi saying that never ever would

a successor state of the former Soviet Union join the European Union.

As far as I know Mr. Prodi has never said that. I would be surprised if

he had said it. There was an interview recently in a Ukranian newspaper

where this was rectified. President Prodi made it clear that this is

not the position of the Commission and the European Union. It should be

clear enough that Article 49 of the current Treaty of the European Union

remains valid, including the potential prospective for any European

country that fulfills the necessary criteria to join the EU. We would

insist that this is from our perspective not on the table, and this is

not a question to be addressed by the European Neighbourhood Policy.

Mr. Romanchuk said that Belarus, the Belarusian society, would need a

message that Belarus belongs to Europe. Mr. Tarasyuk has not said that,

but I am sure he would agree that Ukraine needs a message that the

country belongs to Europe.

Boris Tarasyuk: We are sure!

Karsten Mecklenburg: Exactly! You are convinced that Ukraine belongs to

Europe, in the heart of Europe.

One should be ready to make a distinction between Europe and the European

Union. A membership in the European Union is a very diverse challenge.

It is not only about the state of democracy and human rights, which is

the title of the seminar. I recall slightly what Ms. Zimmer said.

EU-Ukraine relations will depend on political reform, political development,

democratization and the conduct of the October 2004 elections. I would

say there are a number of points missing in that list. It's not only

about the state of democracy, political development and human rights.

Membership in the European Union is much more complex. That's why I am

saying one should be ready. I understand how difficult it is sometimes

to defend it in the domestic political debate, to make a clear distinction

between Europe, Union and the Council of Europe. It is difficult enough

sometimes even for the political élite in these countries. Those who

are not involved directly with the context have problems to make these

distinctions. That is why I am insisting that obviously Belarus is a

European country. Mr. Romanchuk says that some EU member states say:

"Leave Belarus as it is as it does not have the intention to join the

European Union." Then I would go as far as to say that I don't believe

that. I have never noticed that in any discussion in Council meetings

or Council bodies.

There might be different ideas about how to develop European strategy,

EU strategy and policy approach towards Belarus. Definitely yes. It is

difficult enough to find the right approach and strategy with Mr.

Lukashenko. In any case, I think we all agree that Belarus is a European

country.

Moving on to the topic of the seminar, the state of democracy and human

rights. I made a reference to Ms. Zimmer's presentation, the question

of political reform, democratic reform, as a basis for EU-Ukraine

relations that applies to all the countries that are the target for the

European Neighbourhood Policy. We call it shared values, common values.

It is a basis for going forward in this European Neighbourhood Policy

approach. For Belarus it would be a starting point. There we are, sadly

enough, not much further than zero on our level of current relationship.

The presentations of the previous speakers were elaborate enough to

present their views and assessments. I shouldn't say much more.

For Ukraine I would definitely agree on the points made by Mr. Tarasyuk

and Ms. Zimmer as to the low level of distinction between political and

economic leads. I would even go further to say that there is a general

problem of lack of transparency between links, between political and

economic élites, but also between political groups and administration

and economic groups, i.e. the power of decision-making of administrative

authorities and economic entities. The issue has also been raised about

the transparency between administrative authorities, political clans,

economic clans and media. It is a crucial issue in Ukraine also in the

run-up to the presidential elections.

Mr. Romanchuk called for the EU being much more active in Belarus in

terms of civil society development. Obviously our hands are to a certain

extent tied. You know very well how difficult it has been made by the

Belarusian authorities - Sweden knows it also - to be active in assisting

civil society. We try to do our utmost. The EU has a limited framework

of assistance with Belarus. There is a clear focus on civil society,

education and alleviation of Chernobyl consequences. These are three

main blocks of our assistance with Belarus. If you read the European

Neighbourhood Strategy Paper, which the Commission adopted on the 12th

May - you will find it on the website of the European Commission - there

is a chapter on Belarus. You will precisely in this area find the

proposal to increase our activity and assistance.

On Belarus, just to recall because you did not mention it and Ms.

Wigström did not mention it: There was a group of Belarusian opposition

politicians invited to visit Brussels yesterday. They had meetings with

high-level representatives of European institutions, including Mr. Solana,

I understand. Mr. Lebedko was there also, as was mentioned by Mr.

Romanchuk. I understand that Sweden supported that visit financially, if

I am not mistaken. It was organized by the EU Presidency and the Commission.

I definitely agree with what Mr. Uritu said on Moldova and the importance

of the Transnistrian conflict. Everything in Moldova is linked to a

solution of the Transnistrian conflict. It is very complex. Yes - Russia

has an important role, but neighbouring countries and the European Union

together with the OSCE obviously also have an important role to play.

The EU has expressed its clear commitment to be more active in close

co-operation with the OSCE and supporting the mediators and the process

to find a solution. The US is for instance assisting the joint constitutional

commission that was set up last year on the initiative of the mediators.

The commission is definitely ready to release and to mobilize all

resources or any kind of post-conflict settlements. That is also part of

the European Neighbourhood Policy in all terms and in terms of supporting

democracy and rule of law but also economic development.

I guess there will be a number of questions where I might be required

to response, so I conclude here.

Cecilia Wigström (fp): Thank you, Mr. Mecklenburg, for your informative

intervention. Yes, I am sure we have a lot of questions. I also know

that our panel will probably like to respond a little bit. We have now

finished the first part of our seminar where the speakers have made

interventions. Now we will continue with a panel discussion and a

discussion which will involve also you and the audience.

I would like to start with the panel. I know that many of you already

have expressed some critical views on the European policy. But if any

of you would like to come in at this point and make some short other

comments on Mr. Mecklenburg s intervention it will be welcomed before

we open the floor to other questions.

Jaroslav Romanchuk: This is about the comment on the difficult job coming

out with a strategy for Belarus. The speaker said that we mentioned

strategy with Mr. Lukashenka. Who cares about Mr. Lukashenka? The thing

is that we have to deal with the civil society, with people who are

active and who are democratically oriented. If you want to deal with

Belarus only through the authorities you end up nowhere. This is a fact.

In central eastern Europe we have very good experience. If Germany,

America and Sweden dealt with Poland or Czechoslovakia at that time

only through Communist governments I believe we would have had a Soviet

Union social system by now. That is why when we talk about a distinctively

different strategy for Belarus we mean democratization as the ultimate

goal of both the European Union and civil society in our country before

we start any kind of formal integration process.

About Mr. Prodi and high commissioners from the European Union: The

message that we need is, and it would be most welcome if Romano Prodi

or any high commissioner from the European Union stated that openly to

Belarusian independent media, that Belarus is welcome in the European

Union provided it means criteria. Probably this sounds obvious for

European commissioners and for European parliamentarians, but believe

me: This is the message Belarusian people need!

Then we have the comment about different approaches to the three countries

that are represented here: Moldova, Ukraine and Belarus. I talk to

diplomats and meet politicians, and obviously there are two distinctively

different approaches. The first one is: "Let Russia decide what should

be done with the three countries under question. Let's keep some remnants

of cold war division lines and we will probably deal with them. We don't

want to alienate Mr. Putin - he's a great guy. We get a lot of gas and

stuff from Russia, so why should we care as this country is not ready

for any accession?" That is one approach. The other approach is: "Let's

forget about cold war times altogether. These countries belong to Europe

- that's obvious." I agree with Mr. Tarasyuk and I agree with all the

people who think that geographically we are there. But we are not talking

about institutions at the moment. We are talking about programmes and

openness of the European Union and other European institutions to deal

with the existing problems on the ground. The reality is that Belarus

is having problems dealing both with its authorities and with international

contacts.

As I mentioned there are a lot of formal statements and resolutions

from the European Union, but we need further measures. I believe that

there are too few measures in new neighbour and Wider Europe concepts.

Urban Ahlin (s): As having the privilege of being the Chairman of the

Foreign Affairs Committee I specially asked Cecilia to have the first

question. I really want to question a lot about what Mr. Karsten

Mecklenburg said from the European Union side.

Let's start with the new neighbourhood initiative and neighbourhood

policy. You say that this is not intended to answer the question about

if they can be members or not. No, of course not! The Neighbourhood

Policy is made to prevent them from being members of the European Union.

The idea from the beginning was a Wider Europe initiative and a new

neighbour initiative to bring them closer, to integrate them and in the

end have them as members of the European Union. I don't know how to say

this in English, but it was in a way cheated inside the European Union

to be a neighbourhood policy where we deal with all the neighbouring

countries around. That way one could move away from the issue of telling

those countries that they are ready to be or able to be members in the

future.

I can give you lots of examples of this. What Mr. Tarasyuk said about

Romano Prodi is correct. He has many times stated that there is no chance

for those countries to be members of the European Union. When he was

asked after the enlargement, at the day of the enlargement "What about

Ukraine?" he answered: "What about New Zealand?" What kind of message

is that? New Zealand is not a European country, but Ukraine is in the

centre of the European Union.

I can tell you that we had a meeting here in Stockholm a few days ago.

I really shouldn't tell you who it was, but it was Verheugen. We had

a coffee break in the seminar, and we spoke to Russian representatives

there. He said: "Belarus actually has no right to exist. It is an

artificial state, and integration with Russia has gone so far that it has

no meaningful existense in the future." I was so upset, to be honest!

In my view the European Union has an historical opportunity at this

time to close a dividing line that has been there for many decades and

has been a torture to all European citizens.

I would like you, Karsten, to answer my question. In the Swedish Parliament

we have been very much engaged in bringing Poland and the Baltic countries

into the European Union. How was it possible for them to make all the

reforms and the transformation of their societies and all the tough job

the political élite has done in these countries to tell the people: We

need to do this privatization, we need to do these cuttings in the social

welfare - we need to do these changes? Why? Because they could tell the

people that this is needed for us to be members of NATO and members of

the European Union. That is the way it has been sold to the population.

I can tell you that we will see an EU-fatigue, and we are actually seeing

it already, in those countries when they are members of the European

Union. The negative opinion on the European Union is on the rise in

Poland, in Latvia, in Estonia, and in Lithuania because they are members

now and they feel safe. The driving force, the "carrot", is no longer

there.

My point is that there is no chance whatsoever that Belarus, Ukraine

and Moldova will have a chance to join the European Union if we don't

give them the carrot and the driving force. Then they can tell the

population of their countries that if we build this and if we do these

reforms, if we democratize, if we have these human rights things, and

if we have a free market economy we will in the end be members of the

European Union. As long as the leaders of the European Union don't say

that, the population doesn't believe in it and the leadership cannot

sell the necessary reforms in those countries.

For me, we are in Catch-22. If the European Union is not willing to

tell the population that they can be members of the European Union we

will never have the reforms in those countries so that they in the end

can be members of the European Union. We are at the starting point of

an historical disaster. In 20 years time this will end up with a new

dividing line in Europe. I am frustrated. I am a young politician, and

I don't want to talk to my kids in 20 years time and say: "We lost the

historical opportunity. That's the reason, my daughter Karin, that we

need to spend more money on defence. We haven't got rid of this dividing

line in the middle of Europe." It is really time for the EU Commission

and its civil officers to think this through. Which are the main

perspectives for the future?

I would like to say one thing about Barbados, as Mr. Romanchuk said. A

few months ago the European Union opened up an office of representation

in Nepal. We have one already in Barbados, but we don t have any in

Minsk - in a neighbouring country of the European Union. There is no

representation office. What is the reason for that? Is it lack of money?

Obviously not, because we had money for Nepal and Barbados. That cannot

be the reason. Is it because of Lukashenka? I don t think so, because

it would be one of the most serious threats against Lukashenka if the

EU could be more visible and show what it is about. So why is it? My

question is to you, Karsten! Why don t we have a representation office

in Minsk?

Cecilia Wigström (fp): Mr. Mecklenburg - I will give you the chance to

respond to these two questions.

Karsten Mecklenburg: On the first question, or series of questions,

about future membership perspective, I would say that you obviously

know that I am not the right person to address this question to. I am

a civil servant - a humble bureaucrat, if you want to put it like that.

But even if I say that I represent the European Commission I may not

be the right person to address this question to. I don t know enough

about the political debate in Sweden and the run-up to the European

elections, but you follow the debate in all the European member states.

You follow the debate about further EU-enlargements in the light of

economic and social developments in EU-member states themselves. You

follow the debate about accession of Turkey, in Germany for instance

and in other European member states. You follow the debate about the

European Constitution and about the state of integration inside the

European Union after the current enlargement. You mention yourself the

difficulties that already exist in some of the new member states in

terms of satisfaction with what new membership has brought them and

what people perceive as consequences of accession to the European Union.

The European Commission can obviously only take up and react to the

mandate it has and then develop the suggestions.

Still I would dare to make a comment - a kind of personal remark. You

say you are sceptical about and horrified by the future and you say

that the people in these countries are looking for the carrot, for the

perspective of EU-membership - let's say the Ukrainian, Belarusian or

Moldovan citizen. I would dare to disagree, again making the point of

what the ordinary Ukrainian and Belarusian citizen really knows about

the European Union. Can they tell the difference between the European

Union and the Council of Europe for instance? What they want is a better

life. They want to be part of Europe in terms of an economic and political

space without divisions and dividing lines. They want close economic

co-operation that brings boost to their economy and social situation,

improved infrastructure, better chances in education, exchange programmes,

to be able to meet people in France and Germany, to be able to travel

without obstacles, without visa, without border controls - yes, I admit

that. But does that necessarily require membership in the European Union?

That's the question I ask. I would say no. Because if we are able to

offer all this to the citizen, to the people, in a medium long-term

perspective it will meet a lot of the challenges and fears you mention

and - and again in brackets - it will obviously prepare the ground for

a possible future membership in the European Union if that question is

on the table.

On the other question of offices - fortunately you asked me the question

about an EU-delegation in Minsk and not in Moldova, because in Moldova

we don't have a delegation of the European Commission either. I would

personally feel it would be a much more difficult situation to defend

that. Belarus is also covered from Ukraine. That is clear. We have a

delegation of the European Commission in Kiev. It also figures under

the title of the EU delegation, but in the current state of CFSP you

will know that the competences of the Commission obviously are limited.

We do have a number of bilateral embassies in Minsk, also in Kiev and

a very limited number, three or four, diplomatic representations, in

Moldova. What we do have both in Minsk and in Chisinau is what we call

a Tacis branch office. It is an entity that is run by an EU official as

a technical assistance office. The major bulk of activities of Commission

delegations in third countries are related to assistance. That applies

to Kiev. In Belarus, as I mentioned earlier, we have unfortunately a

very limited scope of assistance. The question of whether we want to

open a delegation is obviously one of the questions that will appear in

the future for Moldova. It is definitely on the table, and I understand

there is a firm intention of opening a delegation very soon. There again,

yes - it is a budgetary question also.

Urban Ahlin (s): Why do we have one in Nepal if it is a budgetary

question? I am interested to know.

Karsten Mecklenburg: I cannot answer that question. I am sure there is

a representative of the Swedish Foreign Ministry who will be aware of

similar issues, or let's take Denmark for instance. There was a difficult

situation before taking up the Presidency of the EU having to close its

representation in Kiev completely unrelated of its relation with Ukraine,

which was entirely related to internal foreign ministry organization

and budgetary questions of representations. I cannot assess that. I am

sure Nepal is an important country also, but I can only speak for Moldova

here.

Lotta N Hedström (mp): I would like to ask two short questions - one to

Mr. Tarasyuk and one to Mr. Uritu.

Concerning Ukraine, I would like to know whether it is a shared vision

between both democratic forces and other forces to join NATO.

Mr. Uritu, if possible I would like you to expand the problem of

trafficking a bit. I know that you have a national action plan since a

number of years, and I would like to know whether you think the situation

has improved and what that action plan actually includes. Which measures

are there in that plan?

Boris Tarasyuk: About NATO and the attitudes of different political

forces in Ukraine towards membership I can say that there are political

forces in Ukraine who are strongly opposing NATO membership. These are

the Communists, for obvious reasons, and the Socialists. The coalition

of Yuliya Tymoshenko is not very clear about this issue. At the same

time the largest political coalition Our Ukraine is in favour of NATO

membership. The majority of the political parties belonging to the

pro-ruling majority are in favour of NATO membership.

If one judge and look at this issue through the voting by different

political parties in the Parliament I must say that in November 2002

for the first time in Ukraine's modern history the Parliament has voted

in favour of NATO membership. 263 votes out of 450 were in favour.

If you look at the public opinion polls you will find that there is

much more support for EU membership, around 60 %. Those in favour of

NATO membership are half of that, around 30 %.

Stefan Uritu: About trafficking in Moldova we can discuss two aspects.

In Moldova it is controlled by Moldovan authorities and through the

regions controlled by separatists. If we analyze the trafficking at the

start of the action plan we can say that in Moldova controlled territory

some action is improved. But we have a monopoly of these questions. We

have a specialized bureau in the Ministry of Interior, and in my opinion

this can stimulate corruption. When these questions are under control

of different structures corruption may be made more impossible.

Speaking about Transnistria it is still not controlled. A lot of agencies

give documents for trafficking under Russian passports. This territory

is still not controlled. That is the present situation.

In my opinion I fully agree with Urban Ahlin. The population should

have a future and a promise. If the European Union will give a clear

message about integration in the future of Moldova maybe the Transnistria

region will be integrated to Moldova with less force.

Rosita Runegrund (kd): I have a question to Ukraine, to Belarus and

maybe also to Moldova. As far as I can see for exemple in Ukraine there

are no women at all in the Government, and in parliament there are only

23 women of totally 449 members.

My question is: What is the situation for the women regarding working

in parliament, in the NGO's and in the party system in your countries?

Here in Sweden we have seen that when the figures raise and when there

are more women in parliament the issues change.

Cecilia Wigström (fp): Would you like to have that question answered by

all three countries?

Rosita Runegrund (kd): Yes, please.

Boris Tarasyuk: Thank you for your question. It is a very adequate one.

In the case of the Ukrainan Parliament I think that the representation

of women is inadequate. We have to look for the root causes of this

phenomenon, but certainly this does not reflect the role of women in

Ukrainian society. Usually they are highly respected. I think that we

have to prepare a different programme to increase the opportunities for

women to enter political life.

As to political parties and different NGO's we have numerous NGO's in

Ukraine. One of those was lead by a first lady, and it was running for

the election of parliament as a women's organization, but it failed. We

have dozens of different women's NGO's caring about equal rights.

As to work opportunities, I think that more and more women are being

involved in non-traditional sectors of Ukrainian economy like managers,

bankers and so on and so forth. With the time coming the opportunities

and the representation of women are being changed.

Kerstin Zimmer: First of all I would say that this low representation

of women in parliament also has to do with the character of the parliament.

Half of the people are elected in single-mandate districts, and if you

have a look at who these people are you will find that they are mainly

business people. In the business sector, especially in high positions,

you find very few women. There is also really more or less a power

struggle in parliament, in my opinion. Somehow women are simply kind of

left out of that power struggle. It is not, or very little, about issues

on what is dealt with in parliament - it is about power. This is maybe

some kind of an answer.

But I have the impression that in the NGO sector it is really different.

You will find a lot more women there, especially in organizations that

are financed from abroad, and basically women's organizations.

For my research I have made a lot of interviews in Donetsk, and in the

administration I only had two women out of altogether 60 interviews,

whereas in the NGO sector it is very different. There you have 10-20 %

women.

Stefan Uritu: At a first look you could say that this problem in Moldova

is solved, if you compare with the previous period. Now, in a different

state structure, we have more women than before. The chief of Parliament,

the chief of the Ministry of Finance and different vice ministers are

women. That can be looked upon as good. It is usual for a Communist

party - also in the Soviet time we had a lot of situations like this -

that a certain place should be only for women or for a special age. But

they don't have any possibility to influence politically and to promote

self confidence. In this sense maybe you should analyze women in economy.

In the committee we have a lot of complaints about arrests of women

who are heads in the economic agencies and who refuse to collaborate or

to support the Communist party in the elections. This is a problem,

because the Communist party support only the women who work to gain it.

Jaroslav Romanchuk: I have two interesting observations. We have quite

a wide representation of women in Belarusian opposition politics. Both

women and men politicians were ousted from the parliament in the same

way. They are treated without any sex discrimination.

At the same time I have an interesting observation about women in power.

We have just one man, and they can be delusioned that this just is a

male dominated society. At the same time the chair of the leading savings

bank is a woman and we have a chairwoman of the Central Election Committee.

We also have a chairwoman of the commercial branch of presidential

administration. We have a woman as Minister of Health and Care who is

very close to President Lukashenka. We have an interesting circle of

women who were promoted to very high positions in the state management.

There is an opinion in the Belarusian society that if you promote

somebody from let's say the level of small business to the level of

running the Ministry of Finance you tend to be very loyal to the guy who

promotes you.

These are two tendencies that I would like to mention. At the same time

we have the list of 220 candidates for parliament, and there are probably

more than about 30 women there.

Cecilia Wigström (fp): 30 out of 220 - that is not so many!

Jaroslav Romanchuk: Take into account the state of democracy in our

society. We wish we had your level.

Boris Tarasyuk: This is about the presentation made by Mr. Mecklenburg

and the comments made by Urban Ahlin.

What about the definition? What is the European Neighbourhood Policy

about? Who is subject and who is object? That is my question. Perhaps

it means that this is the policy which Europe as its geographical entity

is having towards its neighbours. Then neither Ukraine nor Belarus nor

Moldova is the subject of this policy because they have to be inside

this regional entity. In such a case this should be the policy towards

the neighbours beyond the Mediterranean, in the Middle East. These are

the neighbours and the object of the European Neighbourhood Policy.

This is about the definition. I am glad, Mr. Mecklenburg, that you said

that Europe does not equal to the European Union. But what about the

definition then? Why the European Neighbourhood Policy and not the EU

Neighbourhood Policy? This is my first comment.

My second comment is about that you in a way were trying to defend your

bosses - Mr. Prodi and Mr. Verheugen. But I may continue this row of

statements which is appalling to us in Ukraine. To say about the membership

of Ukraine in the European Union that it equals to the membership of

Mexico in the United States is appalling. It was said by Mr. Verheugen

some two years ago! There is another expression saying: "Ukrainians

feel like Europeans themselves - so what, the New Zealanders do as well!"

Mr. Bolkestein - we may continue this row of inadequate and insultive

statements on the part of the European Commission officials.

About Belarus, let me remind you that in the beginning of the year 2000

I myself as foreign minister at that time had travelled to Minsk and

then from Minsk to Lisbon to offer the good services on the part of

Ukraine between Belarus and the European Union. This offer has not been

received or accepted by the European Council.

I have one more point. I wouldn't say that I evaluate positively nor

rather negatively the influence or the relationship of the European

Union with Ukraine in this case. I think that the European Union is

doing a great job in sending the right messages to Ukrainan authorities

about undemocratic deeds in Ukraine. The examples of these messages

were numerous immediately after the appalling events by the regional

clan which is now being headed by the Prime Minister of Ukraine, who is

by the way one of the candidates for the presidential elections. The

European Union issued a very strong message and statement. The European

Union made a very strong message to the Ukrainian authorities when there

was a complete violation of the Ukrainian constitution, Ukrainian laws

and Ukrainian commitments before the European Union trying to change

the constitution in January this year. I may name quite a number of

good, positive influences that the European Union is making upon Ukrainian

internal development trying to convince Ukrainian authorities to come

back to the road of democracy. So, Mr. Mecklenburg, please do not take

it as though I am that negative about the role of the European Union in

Ukraine.

Carina Hägg (s): I have a question that maybe is more general. I sit

here and listen to your speeches. We talk about democracy and human

rights. But nobody brings up gender equality. How is it possible still

today to talk about democracy and human rights and exclude women s

rights?

Jaroslav Romanchuk: I don't think that we make any exclusions in the

Belarusian opposition. When demonstrators are arrested and put behind

bars they are treated the same way. There is no discrimination. We have

essentially to take into account the starting conditions of our society

- a male Communist party and politburo dominated.

Of course, unemployment is a huge and growing problem in Belarus, and

women are most affected. We proposed a programme to deal with this

burning problem in our country, but the government doesn't want to listen

to us. Members of the women's party that was disassembled in Belarus

joined our party. I don't think there is any discrimination, but I think

it wouldn't be interpreted well by the society if we try to artificially

increase the number of women just to put people there who don't belong

to politics and are not interested. I think it takes time, and we need

a lot of involvement of women's organizations from the West and from

Sweden to erase women problems in Belarus. We are on the running curve

to reach your level of awareness of the role and the importance of women

in the society.

Paul Silfverarm: I am partly active in Centerpartiet in Sundsvall. My

question goes to Mr. Karsten Mecklenburg. It has come to my knowledge

that the conditions in Belarus are below the level of human rights that

has been taken by the United Nations. Doesn't the UN act in these

countries to help people from being offended? Is there any policy or

intention or anything like that?

Karsten Mecklenburg: I am not quite sure that I understood the question.

Was it about human rights and not about social rights?

Paul Silfverarm: I will explain what is behind the question. I listened

to a man who is active in Belarus through a non-governmental organization.

He said that people in this country are abused and that the women are

trying to help and to let the world know what is happening. I don't

know what is happening in the other countries, but it is serious. This

non-government organization is working with money coming from Sida. I

am also Vice Chairman of Studieförbundet Vuxenskolan in Sundsvall, that

has a project in Belarus.

Is it true as I have been told, that the UN is not acting in this country

trying to see to it that these people are not offended? My question is:

Does the .

Cecilia Wigström (fp): Do you mean the European Union?

Paul Silfverarm: Yes. Does the EU have any intention of acting in these

countries?

Cecilia Wigström (fp): To stop the human rights violations?

Karsten Mecklenburg: OK - I get it. I was asking because you referred

to the United Nations. My understanding is that for the UN it is not

the priority to follow the human rights situation in European countries.

UNDP is active in all these countries, I understand. That s why I was

asking whether we were talking about social rights. Obviously we are

talking about Belarus, which is a member of the OSCE and, if you want,

in the area of the Council of Europe. The Council of Europe is having

a very close look at the human rights situation and development in

Belarus. Mr. Romanchuk made a presentation where this came out very clear,

so I wouldn t feel the need to add up much more on that.

Mr. Romanchuk also referred to reports by Mr. Pourgourides. I think he

is a Cypriot, and an MP of the Council of Europe Parliamentary Assembly.

He just made a report on the situation of disappeared persons in Belarus

including some suggestions on how to follow that up, how the Council of

Europe should react and how other European countries should react. There

is a very intense discussion ongoing on Belarus and on the situation of

human rights and democracy in Belarus inside the European Union. In the

Council and in the Council working groups a number of member states of

the European Union are very active. They are having a very close look

and insist on defining EU reactions on all these appaling cases. I

understand you have a specific example of a Swedish NGO being active

there. There is indeed a number of activities from official donors but

also from NGO's funded by the European Union in Belarus. That is also

increasing the level of transparency which I understand you are calling

for.

I think it is quite clear that the European Union as well as other

European bodies - and I mentioned the Council of Europe - are following

the situation in Belarus very attentively and with the desire for utmost

transparency making public the violations of the human rights and basic

democratic principles in Belarus.

Daniel Ionita: I am Secretary in charge of political affairs at the

Embassy of Romania here in Stockholm. I do have a question targeted

especially to Mr. Stefan Uritu but also to the other distinguished

members of the panel who may like to join.

I would like to hear your views on the different proposals to federalization

of the republic of Moldova.

Stefan Uritu: We have different proposals for the intention Moldova to

solve the Transnistrian conflict. We have the federalization of the

Republic of Moldova and then a memorandum of Mr. Kosek from Russia. I

can say that for me and for the majority of the population in Moldova

this proposal is not acceptable. It looks as a proposal to combat

international terrorism via federalization of the USA with a Bin Laden

network and a Hussein Regime. I would like to say that we never will

accept any recognition of the Smirnov Regime. We are not against

federalization, but we are against it if a regime of criminals and the

regim of Smirnov will be the actual regime. They violate international

humanitarian law and produce a lot of violation of human rights. Now an

international community is looking for a solution.

Boris Tarasyuk: As a person who was involved since the very beginning

in the settlement of the Transnistrian conflict in Moldova I may say

that Ukraine clearly defined its position back in 1992. The opposition

meant that if you are interested in saving the territorial integrity of

your country you have to admit the diversity of views in parts of this

country. The opposition meant that autonomy for Transnistria was the

solution. But unfortunately our views were not heard in Chisinau at

that time.

This is one of the results of what we have in Moldova - the continuation

of this separatism. As long as federalization is not leading to separatism

and as long as it is supporting the territorial integrity of the country

it might be acceptable.

Kenneth G Forslund (s): I would like to direct my question to Ms. Zimmer

and to have your view on the possibilities for these countries to become

stable democracies as we define them in western Europe. Most of all I

am concerned about Belarus and the situation there. The past elections

don't seem to give much hope. What has to be done specifically and

concrete to make solid democracy possible? What has to be done in the

countries by themselves and what can we help with or promote from Sweden

and other countries in the world who believe in democracy?

Kerstin Zimmer: I can only speak about Ukraine. I am very unfamiliar

with the two other cases. But if one has a look at that country I think

it is first of all necessary for the so called opposition to find a

common reform plan, because I think the main problem at the moment is

that the opposition is not really united. I don t know if we can do

anything from the outside to support that.

But what can certainly be done especially from the European Union - and

this is where I would agree with the other panelists - is to give a

clear message to Ukraine that if the country meets the standards it

will have the chance to become a member. If one has a look at the

population in Ukraine and the opinion polls about integration with the

European Union and with Russia for example it is interesting to see

that both integration points have very high rating. It is also clear

that you cannot have both. That should be made clear from the side of

the European Union. It is either or - you cannot integrate into the

western European economic space and have unified economic space with

Russia at the same time because it requires different setting of rules

that might contradict each other. I think this is something where the

European Union could be more blunt.

Jaroslav Romanchuk: We have a blueprint for democratizing Belarus.

Essentially it has a lot to do both with the activities of the opposition

and the activities of the international society. We mostly did our part

of the job. There is a kind of myth of unificiation of opposition in

Belarus, my country, and I think it probably sometimes refers to other

countries too. We united major political parties and major forces that

wanted to carry out the parliamentary campaign. Now let's say that the

authorities are very apt to destroying every idea and proding it into

the mind of the people. Recently there was the appearance of the so

called sports party that claimed to be in the opposition. Authorities

keep on producing different structures. People legitely belong to the

opposition but aren't members of the Coalition. It goes on end, because

let's say that we have been active in the opposition politics for about

eight years right now, after the parliament was dissolved, and we know

who is who. Now the West is also somehow doped by the idea that not

everybody is there.

Besides, some people who are politicians in Belarus have different

agendas. For example, the Social Democratic party leader wants to run

for president. His priority at present is to run for president and not

to take part in the parliamentary campaign. That is his right, but it

is the problem of the opposition that not everybody, 100 % of the

anti-democratic, regime are with us. But at the same time, when you look

at the essence, these people who are in opposition also are supported

by some Western institutions and structures. So I believe that if we

unite 90 % of the people who have the same vision of democratization it

is good.

There is also another thing that our Western colleagues and partners

should take into account and keep in mind. If you look at this bottle

you see that it is mineral water. The lable states that. In Belarus

labels are very misleading.

It's easier to take the name of the party, the name of the structure,

for granted, saying: "This is the Social Democratic Party, these are

Liberals, these are Nationals. Let's treat them as we treat our colleagues

in our own country."

I would suggest changing that, because labels sometimes produce wrong

results. Instead of supporting people who act in the same kind of

strategy on a tactics scenario, they are supported by the West just for

their labels, not for their deeds. We have seen recent cases of this in

the past.

What can the West do? By the West I do not mean only the European Union

but broadly civil society and foundations. We have 110 campaigns running.

We have people running for parliament. I myself have started my campaign

already. We, of course, need support. We need information support, we

need technical support, we need training, observers for each constituency.

Parliamentary elections in Belarus start almost a week before election

day. It takes four or five days when any number of ballot papers can be

put in the ballot boxes. That is another problem.

There are media groups in Sweden who are very active and authoritative.

We have five registered Russian media groups. They have their media

outlets. Not a single Western European Union paper or magazine has

expressed the desire to work or promote European values and promote the

position of Europeans. My suggestion is to talk to media groups here to

make a joint venture or buy an existing Belarusian paper and produce a

good magazine that will address people in order to promote a year of

activity supported by a Western institution. If these foundations are

hesitant to support Belarusian papers they might support this kind of

activity of well established brands from the West. There are many ways

of supporting educational institutions, training centres. My colleagues

proposed to the government an alternative budget law, privatization law,

pension reform systems. Creating common groups, teams, to make out the

blueprint for Belarusian reforms, with the participation of Europeans,

will be welcome. Right now we are working on the project of making a

book for the next parliament, 500 pages, to cover all major policy areas

for future parliamentarians. Even if Lukashenka appoints them they will

still have our vision and our concrete proposals for the country, if it

is internal policy, human rights, death penalty, budget, social security,

pensions. These are concrete things, and they are highly welcome by

society in Belarus. It is not like talking about human rights, democracy

in general. These are challenging the existing opinions and existing

practices of government.

Boris Tarasyuk: I would like to agree with Ms. Zimmer, but I cannot,

about the reason why there is no prospective democracy in Ukraine. The

opposition is disunited. Let me say a few words, since you referred to

this issue for the second time.

What is opposition in Ukraine? Our Ukraine, the Coalition, of which I

am one of the leaders, is the most successful project of unification of

oppositional forces. We have combined ten different political parties

from the far right to a centre left. We created the Coalition, which is

the most successful political project in Ukraine. We have the largest

faction in the Ukrainian parliament, 100 deputies.

What are the other oppositional forces? The other oppositional force in

my understanding is the Coalition led by Yuliya Tymoshenko, a lady, a

smaller coalition. They have 19 deputies in parliament. The second

potential opposition force is the faction of the Socialists in the

Ukrainian Parliament. Again 20 deputies. The question is whether those

two political forces are ready to be together with Our Ukraine. We are

not going to unite with them. They may express their interest in getting

together with Our Ukraine, our major political force.

This is the question mark. We are trying to work with the Socialists in

order to be together, but we cannot prejudge what the result will be.

Recently the leader of the Socialists, Alexander Moroz, closely co-operated

with authorities, and thus betraying the agreements the three political

forces reached together. I still believe that by the end of the elections

we will be together, the Socialists, the Coalition of Yuliya Tymoshenko

and Our Ukraine.

As to the Communists, I do not refer them to the opposition. This is

not the opposition. They are just speculating. They are working with

the authorities. We cannot say if the Communists one day will become an

inseparable part of the united opposition. They can only tactically be

together with us.

Can Ukraine be a state of democracy? Despite of my criticism about

undemocratic and authoritarian trends in Ukraine demonstrated by the

current authorities, I do claim that out of all countries of the former

Soviet Union Ukraine has the best chances to become a democracy and the

success story from the Soviet Union. Certainly, Ukraine does not fit in

with the criteria and standards set forth by the Copenhagen criteria

for membership in the European Union. But this is for the time being.

Ukraine, unlike our friends from Moldova and Belarus, has the largest

potential in returning back to democracy. There is a strong opposition

and strong support from society. Only mass scale fraud on the part of

the authorites can prevent from changing the political system in Ukraine

this coming fall.

Trygve Kalland: I am at the Stockholm International Peace Research

Institute. I have two questions for Mr. Mecklenburg.

My first question: As regards inter-pillar coherence within the European

Union, how does the Commission envision that the European Neighbourhood

Policy will fit in with the Union's broader external policy objectives

towards these three countries in terms of the CSFP and so forth, the

more overtly political part? How will you achieve inter-pillar

coherence?

My second question regards conditionality. Since we are talking about

democratization, which inevitably will mean threatening dangers of

current élites and current interests, how do you propose that the European

Union or the Neighbourhood Policy will create incentives in the actual

plans that are being drawn up in order to make these élites, and society

as well, make necessary profound political changes?

Since membership is not in the cards at the moment, you lack an overarching

political framework which can drive this. What will actually be part of

these action plans?

I am also thinking about the fact that the Commission tends to take a

very low level technical approach, which is often insufficient to bring

about such changes.

If I may also sneak in a third question to the panel. You put forward

quite a few good points about why these three countries should be given

a membership prospect. Isn't there a bit of disregard for the fact that

the European Union might not be able to give a membership, even though

it wanted to, because it has already absorbed one wave of enlargement

and will absorbe another? The cost may be too high, and the institutions

may not be able to handle it.

Lotta N Hedström (mp): My question might be a bit provocative, but I

think that Mr. Ahlin and Mr. Tarasyuk invited us to be a bit more

political.

Talking about "carrots" and talking about subjects and objects, or being

a subject, I would like to know why the strategy couldn't be more

independent of the EU as well as being independent of the former Soviet

Union? Why wait for approval or wait for access instead of setting your

own goals and carrots? I am saying this a bit in the perspective of

Moldova. In the Swedish newspaper Dagens Nyheter Moldova is rated as

the most democratic country today among your three countries as well as

among the Central Asian and Caucasian countries. In spite of this you

have voted for the return of the Communists. Isn't that an act of

independent thinking? Could you please try to comment on the question of

why waiting for the EU and not starting out on your own with your own

carrots hanging in front of your eyes and co-operate freely towards the

East and the West?

Cecilia Wigström (fp): I would also like to add a third question. There

will be many questions to answer at one time.

I am thinking about the European Union policy towards Belarus, which

has been a policy of isolation, of not having contacts with the high

leadership. Mr. Romanchuk said it is good if the European Union has a

lot of projects on environmental matters and criminal networks with

lower authority levels, local authorities and regional authorities. Is

it possible for local and regional authorities to engage actively in

European projects without the central level in the country authorizing

this? Regarding the fact that the isolation of Belarus has not led to

any results, the repression is worsening every month, is it not time to

reevaluate that the European Union establishes contacts with Mr. Lukashenko,

not to give him lots of money but at least to talk to him and discuss?

That is another provocative question.

Boris Tarasyuk: That was a good question. If I were in the shoes of the

European Commission I would take the following position: You would like

to join the European Union. At least you are declaring that you would

like to join the European Union. Go ahead! We accept your intention to

join the European Union, but don't forget about your commitments and

your qualifications according to the Copenhagen criteria. Do you meet

the Copenhagen criteria? You do not. Go home and do your homework.

This is the kind of pragmatic approach we may expect from the European

Union, both Ukraine, Belarus and Moldova. At least this is my vision.

I

fully agree with you that we shouldn't wait for the European Union to

say: "Okay guys, we are generous. We are going to provide you with a

prospective membership."

Certainly, this should be our whole agenda, i.e. to make profound

economic, political and democratic reforms. This is our own agenda. For

us, or the political force I represent, this is quite clear and

understandable. We say what we mean. We did what we said while being in

government. That is why we think that our fundamental objectives in

reforming our society is coinciding with the major requirements for

membership in the European Union. We are moving in the right direction.

This is our understanding. We have to do this job, not to please the

European Union - forgive me Mr. Mecklenburg - and the bureaucrats in

Brussels, but to please our own people. This is our major objective. It

is to make Ukraine into a real democracy, to make Ukraine a state under

the rule of law and to make Ukraine a prosperous country. This is our

major agenda. We have to pursue this agenda consistently and not deviate

from this agenda. This is demonstrated by the current regime. They say

that they are for a membership in the European Union and NATO. On the

other side they are actually pushing Ukraine in the opposite direction,

into the Euroasian community, together with Russia, Kazakhstan and

Belarus.

This is not a consistent policy. We have to do what we have declared.

I am referring to our current authorities. On the part of the European

Union we have to have a clear perspective, a logical perspective, and

a logical answer. We don't hear logical answers from the European Union.

This is our internal agenda. Our internal agenda coincides with our

foreign policy objective, i.e. to be together with other democratic and

prosperous countries of the European Union.

Mr. Mecklenburg referred to the low knowledge of Ukrainians about what

the European Union is, what the Council of Europe is. Forgive me, but

the average Ukrainian knows as little about the EU and the Council of

Europe as the average citizen of any European Union member state. By

using this argument you are leading to the perception of crossing out

the prospective of Ukraine to join the European Union: "Your people

know a little about the European Union." Following this logic we may

come to the conclusion that those EU countries where the citizens know

a little about the European Union should be excluded from the European

Union. This is not a correct logic. The correct logic is that in any

country, in any society, this is the responsibility of the political

élite, i.e. to lead the nation. The political élite is finding its way,

it has found its way, and one part of this political élite is just

speculating on this subject in order to remain in power. Another part

of this political leadership is sincerely hoping and wanting Ukraine to

join other democratic and prosperous European countries. This is our

responsibility, i.e. the responsibility of the political élite in Ukraine.

And we are going to meet this responsibility, but we are waiting for

the clear, logical and pragmatic signal from the European Union.

Stefan Urito: I agree with the position of Mr. Tarasyuk. The European

Union, in my opinion, shows a level of standard for democracy, human

rights, transparency etc. In my opinion, also, the biggest changes can

be effectuated in advance at the reins of the country to the European

Union. This means that in the prospective membership of the European

Union, Moldova should make changes in politics and democracy. In this

sense I think a mistake was made. The Russian Federation was accepted

as member of the Council of Europe when it bombed Chechnya. In this

sense Moldova was the standard of human rights. Before Russia was that.

After this it was different. In this sense, in my opinion, the European

Union should give a message for the population that Moldova can be a

member of the European Union, but Moldova should do this and this and

then become a member.

Now, I think civil society in Moldova is too strong, and there is a

barrier to come back, a tendency of the Communist Party to come back.

We have a lot of examples of this. We should have support from the

European Union.

Mr. Forslund asked about promoting democracy in Belarus. I think there

can be opportunities for better collaboration between Belarus and Moldova,

maybe Ukraine, civil society and state structures. We had in the

International Helsinki Federation some years ago a common project. State

representative officials wanted to come to Moldova to discuss opposition

in Belarus and civil society in Moldova. They discussed better than at

home. This can be an opportunity to improve and influence changes in

civil society in Belarus.

Karsten Mecklenburg: I understand that time's up. I don't know how to

give further comments on the number of issues raised.

Mr. Tarasyuk commented on the level of knowledge about the European

Union. I didn't, by no means, intend to insult the average level of

knowledge about the European Union in Ukraine or neighbouring countries

as compared to the EU. I completely admit that inside the European Union

and its member states you have not so much a different situation, but

that would even support my argumentation. I agree with what you say. It

is the responsibility of the political élite to translate the expectations

of the population and what the people expect into political messages

and political strategies. It is probably also legitimate sometimes to

abuse this. The member states also take Brussels hostage for painful

decisions and developments that are actually taken at a national level

or for developments in terms of economy and social situation that are

by no means objectively to be blamed on Brussels. You want to turn around

to the opposite. You cannot expect all the positive developments to

come from Brussels, whether you talk about EU citizens in member states

or you talk about your countries.

If you want to talk about Ukraine, Moldova and Belarus, it remains the

task of the countries themselves and their élites and politicians, and

the efforts of the citizen, to get on on the path of reform and to get

to the objective which are defined earlier of well-being, of improved

economic and social development. What we can offer, and that is what

the intention of the Commission was, and is, is a very logic approach,

is a real incentive - also to respond to the question from the gentleman

from the research institute. We meant to offer a high profile incentive

for the countries that are involved in the neighbourhood policy to offer

a structured co-operation, offer a joint definition of priorities for

action over a medium-term perspective, which means the next three and

five years. With Ukraine we agreed on a perspective for the next three

years for those things that should be done as a priority in terms of

economic reform, structural reform, legislative reform, also including

legislative alignment with the EU, that are necessary to improve the

economic and social integration. In return, what we are offering is a

gradual opening up of our markets, a gradual opening up of further EU

actions and programmes, including a perspective for free trade.

Let me take the example of Ukraine. Again, we have already concluded

bilateral negotiations on WTO accession with Ukraine a year ago, with

Russia it happened only last week. Once we support Ukraine's accession

to the WTO and the lateral framework, once that is completed, we will

talk about a free trade agreement, certainly, with Ukraine and with the

other countries. There is quite a substantial high profile offer.

I don't agree talking about low level Commission technical approach. I

fail to understand that remark. If you say that we talk about the

European Neighbourhood Policy as a distinct offer to EU enlargement you

may say that is defining the priorities, but that doesn't mean that we

turn down to a low level technical co-operation.

On the question on inter-pillar coherence of the European Neighbourhood

Policy. If you take the strategy paper which I referred to earlier,

which is published on the Commission web site, the European Neighbourhood

Strategy Paper, adopted on the 12th May, you will find the European

Neighbourhood Policy is exactly about inter-pillar coherence, it covers

all pillars. It is not only about opening up markets and economic

co-operation, it is about co-operation in the area of foreign security

policy, crisis management, fighting terrorism. It covers justice and

home affairs, co-operation on migration issues etc. I wouldn't dwell on

details. But to me it is so obvious. The strategy paper also mentions

the new European Security Strategy as one of the targets to be supported

by the European Neighbourhood Policy. The European Security Strategy in

a global sense has been developed in the EU to be supported by this

European Neighbourhood Policy. I responded on your question about the

incentives as an alternative to EU membership.

I shall quickly come back to what you said on Belarus and your question

about EU policy of isolation. I would define it in a different way. I

would say self-isolation of Belarus. The EU has over the past two years

made some attempts to offer to Mr. Lukashenka, to the current authorities,

a way to get back on a normal way of relationship, including a

step-by-step approach to get back on the path of democracy for Belarus and

in parallell to get back on the path of meaningful co-operation between

the EU and Belarus. But that has been turned down.

On the other side there is actually a quite great potential for civil

society co-operation, co-operation of NGO's, but also the participation

of regional and local authorities of Belarus in cross-border co-operation.

There has already been an admittedly low level over the past years.

But in the framework of the European Neighbourhood Policy Belarus is

actually benefiting from the new neighbourhood programmes. We launched

last year as part of the overall European Neighbourhood Policy approach

neighbourhood programmes in terms of assistance that run under the

existing Tacis and other assistant instruments. It is basically Tacis.

We don't have much national budgets to be allocated to assist Belarus.

But in terms of regional programmes and cross-border programmes we

have quite considerable amounts that can also be allocated to Belarus.

There are three of these neighbourhood programmes where Belarus is a

part. That applies to one neighbourhood programme with Ukraine and

Moldova and another one with - my geography and programme knowledge are

lost! - I think Lithuania and Latvia. There were three programmes.

Belarus is the beneficiary. There is quite a potential. Our intention is

for the near future to increase that level of assistance and co-operation.

Jaroslav Romanchuk: We welcome technical co-operation on security issues,

because they are beneficial both for the European Union and particularly

for Poland and Lithuania, which border Belarus. This has been going on,

and that is why I also call it the policy of isolation from the European

Union. It has been active on these issues. What I am anxious about is

not to have it as a substitution for civil society development, which

is the case with Tacis, because Tacis is very remote and distant to

everything that deals with civil society and democratization. It is

like the dilemma that OSCE faced. By the way, I believe the OSCE is

more well known in Belarus than in the European Union countries. It was

very active and everybody knew the name of the person who chaired the

organization. An awareness of European structures.

If we deal with civil society issues as part of European Tacis programmes

and any other programmes to add to the co-operation on cross-border

issues and other stuff that would be a very important development. But

I don't want it to be kind of the only. If you don't move forward in

this area we don't want to move in any other sphere. There shouldn't be

this kind of binding liaison.

The last remark is that I think there is a kind of shadow country that

is part of our discusson, i.e. Russia. We should also be very anxious

of what the European Union is willing to trade-off with relations with

Russia; as a person comments on one Russian politician who believed

Belarus should not exist as a state. It is common in Russia. Also, we

should have a very clear message for the whole European Union that such

policy towards Belarus from Russia should not, and will not, be tolerated.

Boris Tarasyuk: To your question, deputy Wigström, about EU and Belarus

policy. The first point is that one cannot but reject the policy which

has been conducted by the current Belarusian regime under Lukashenka.

The second point is that if you are interested in influencing the

development of events in a country, it is better to have this country

inside of the international institution rather than outside. The policy

of the European Union, despite of the assertion by Mr. Mecklenburg, of

external isolation of Belarus, I am not talking about the internal

isolation, has proven to be wrong. No result is the result of this

external isolation of Belarus. To my mind the European international

institutions, which do care about Belarus to come back to the family of

independent democratic European nations, have to work closely with

Belarus, certainly not compromising with fundamental values with the

current regime, but helping first of all civil society. This should be

the target of the activity on the international level and the European

Union level. I am not that great a specialist on the possibility of

local authorities to co-operate in the framework of trans-border

co-operation in Belarus. To my mind there are no limits for this kind of

co-operation. This is the matter of Mr. Romanchuk.

My second comment, again, is connected with the comments made by Mr.

Mecklenburg: "The European Union is not responsible for the internal

problems you have." Exactly! I agree with you. The European Union is

not responsible. But why then is the European Union not clearly declaring:

"Unless you cope with and decide your internal problems, your undemocratic

behaviour will not stop your undemocratic behaviour. There will be no

progress, and there will be no prospective EU membership. At least it

will be clear for the authorities and it will be clear for society. It

is in order that society knows the full truth about co-operation." But

we don't hear such a message. Instead we are witnessing different

diplomatic tangles. If the message is if you cope with those internal

problems, if you stop undemocratic activity, if you come back to the

democratic road, you will clearly perceive the prospect of membership,

this, at least, could be understandable. In my mind this is logical.

But I fully agree with Urban Ahlin saying that the policy of the so

called European Neighbourhood Policy is the attempt to close the

perspective of membership for the neighbouring countries rather than to

open this perspective.

Cecilia Wigström (fp): We have now come to the closing part of the

seminar. I know we are behind the time schedule. My closing comments

will be brief.

For this seminar we chose the title The European Neighbourhood Policy

and the State of Democracy and Human Rights in Belarus, Moldova and

Ukraine. We chose this title because we know that the objectives of the

European Union in this policy to achieve stability and prosperity at

our borders can only be reached if democracy and human rights in our

neighbouring countries are reached. Reading through the Strategy Paper

of the European Commission that was put forward just a few weeks ago,

it is clearly stated that adherence to shared values of democracy, human

rights, human dignity, rule of law, liberty and equality must be one of

the core components of the partnership between the European Union and

its neighbouring countries. It is very good that in the strategy and

the action plans it says that the policy will take into account the

extent to which each country shares these values. Of course, the situation

in each country differ. I think it is very important that we do favourize

those that clearly try hard to work towards more democracy and human

rights.

I must agree with Ms. Zimmer when she said that this is how easy it

should be. Those countries that adhere to the Copenhagen criteria, those

countries that fulfill the criteria of democracy, human rights, rule of

law and market economy should be welcome into the European Union.

The three countries we have focused on today, Belarus, Moldova and

Ukraine, are European countries, which should be welcomed the day they

do fulfill these criteria.

The strategy paper does clearly line out how important democracy and

human rights are. But, when you look into the strategy paper, and looking

at the European neighbourhood instrument, which is a programme to be

put in place in 2007 with economic budgets behind it, there are only

four objectives laid down for this European neighbourhood instrument.

The first objective is sustainable development. The second objective is

to work with environment, health and organized crime. The third objective

for this new instrument is to secure borders between our countries. And

forthly, to support local people-to-people projects. Here suddenly the

words democracy and human rights have disappeared. There is no objective

to support the democratization of these countries outlined in the paper

by the European Commission. This is a great default that needs to be

rectified. We must not forget the fundamental values which we agree

upon. They must also be implemented in the instruments we put in place

after 2007.

I must also agree with Mr. Romanchuk about the importance of information.

Such a programme as the European Union now is putting in place should

not only help central institutions of these countries with democratic

practices, it is also very fundamental that we increase our support to

NGO's and also media-information. People in the three countries today

live in a situation where media freedom is restricted. We need to support

media channels, i.e. information dissemination to citizens.

My last point I would like to make is also something that the speakers

have brought up, i.e. the fact that the three countries are grouped

together with the southern Mediterranean neighbouring countries. I think

it is important that we should have good and friendly relations with

all our neighbouring countries, but we must also acknowledge that the

three new neighbouring states, Belarus, Moldova and Ukraine, are on the

same continent as we are. They are European countries, and we share

land borders with them. I think they should therefore be prioritized.

If we look today at the money the European Union has been spending within

Tacis between 2000 and 2003, 3.7 billion euros are spent in the Meda

programme where there are 180 million inhabitants. In Russia, Moldova,

Ukraine and Belarus we have 210 million inhabitants and only 1.3 billion

euros are spent in the Tacis programme. That is one third of what is

spent in the Mediterranean region. Clearly the European Union needs to

give higher priority to the new neighbouring states not only politically

but also financially.

I would like to thank our distinguished guests who have travelled far

from Brussels, Kiev, Minsk, Frankfurt am Main and Chisinau. We are very

grateful, the Parliament and the Committe on Foreign Affairs, that you

have taken the time to come here with us. We have had a very fruitful

discussion today. I am very positive of the outcome of this seminar. We

have a small gift that we would like to present to you as a memory of

this day and to thank you for your participation.

(Applause)

Boris Tarasyuk: We thank the core organizers and our Chairperson. Tack

så mycket!