Bet. 2004/05:UU11

Utrikesutskottets betänkande

2004/05:UU11

Sveriges politik för humanitärt bistånd

Sammanfattning

Utrikesutskottet behandlar i detta betänkande

regeringens skrivelse 2004/05:52 Regeringens politik

för humanitärt bistånd samt följdmotioner till

skrivelsen. De frågor som tas upp i betänkandet

innefattar bl.a. mål och utgångspunkter för de

humanitära biståndsinsatserna, utvärdering,

internationella humanitära biståndsinsatser och

behovet av kunskapsuppbyggnad rörande katastrofer.

Utskottet värdesätter regeringens redovisning i

skrivelsen och konstaterar att den redovisade

politiken står i överensstämmelse med den av

riksdagen fastslagna svenska politiken för global

utveckling.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till

handlingarna och att motionerna avslås.

Till betänkandet har fogats 2 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Mål och utgångspunkter m.m. för

politiken för humanitärt bistånd

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U6

yrkande 5, 2004/05:U7 i denna del och

2004/05:U8 yrkandena 1, 2, 4, 9 och 10.

2. Vissa aspekter på internationella

humanitära biståndsinsatser

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U6

yrkandena 1-4, 2004/05:U7 i denna del och

2004/05:U8 yrkandena 3, 5 och 6.

3. Avdragsrätt för gåvor till ideella

biståndsorganisationer

Riksdagen avslår motion 2004/05:U8 yrkande 8.

Reservation 1 (fp, kd)

4. Omfördelning mellan Sidas

anslagsposter

Riksdagen avslår motion 2004/05:U8 yrkande 7.

Reservation 2 (m, fp, kd)

5. Vissa andra frågor om resurser för

katastrofinsatser m.m.

Riksdagen avslår motion 2004/05:U6 yrkandena 6

och 7.

6. Skrivelsen

Riksdagen lägger skrivelse 2004/05:52 till

handlingarna.

Stockholm den 26 april 2005

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban

Ahlin (s), Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Berndt

Ekholm (s), Cecilia Wigström (fp), Kent Härstedt

(s), Kaj Nordquist (s), Birgitta Ohlsson (fp), Agne

Hansson (c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling

(m), Veronica Palm (s), Lotta Hedström (mp), Anita

Johansson (s), Rosita Runegrund (kd), Sermin Özürküt

(v) och Tommy Waidelich (s).

2004/05

UU11

Redogörelse för ärendet

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens

skrivelse 2004/05:52 Regeringens politik för

humanitärt bistånd och tre kommittémotioner som

väckts med anledning av denna.

I skrivelsen redovisas mål, utgångspunkter och

verktyg för politiken för humanitärt bistånd.

Regeringen konstaterar att omfattningen på den

internationella humanitära biståndsverksamheten

vuxit väsentligt under de senaste 10-15 åren. Nya

ansatser i det internationella samfundets svar på

internationella kriser har enligt skrivelsen medfört

delvis nya förutsättningar för sambandet mellan

humanitärt bistånd samt politisk och militär

verksamhet i en kris. Fler aktörer och ökad

biståndsvolym har lett till större samordningsbehov

för att säkerställa effektivitet. I skrivelsen

betonas vikten av att klargöra det humanitära

biståndets förhållande till andra delar av det

internationella samfundets svar på internationella

kriser.

Några av de motionsförslag som avlämnats med

anledning av skrivelse 2004/05:52 om humanitärt

bistånd hänger samman också med en annan skrivelse

som utrikesutskottet avser att behandla under våren

2005. Det gäller skrivelse 2004/05:95 Sverige i

Förenta nationerna 2003-2004, vilken berörs på några

håll i detta betänkande.

Regeringens beslut om att överlämna skrivelse

2004/05:52 till riksdagen fattades den 16 december

2004, tio dagar före flodvågskatastrofen i

Sydostasien. Efter denna katastrof har företrädare

för regeringen vid flera tillfällen i början av 2005

i utskottet och i kammaren redovisat uppgifter om

humanitära biståndsinsatser med anknytning till

katastrofen liksom om återuppbyggnadsinsatser och

upprättande av varningssystem i de drabbade

områdena.

Vid utskottets sammanträde den 5 april 2005

redogjorde statssekreteraren i Utrikesdepartementet

Annika Söder med medarbetare för frågor rörande EU:s

bistånd. Samma dag lämnade finansminister Pär Nuder

och biståndsminister Carin Jämtin vid ett gemensamt

framträdande inför finans- och utrikesutskotten en

redogörelse för frågor som kommer att behandlas på

vårmötena i Världsbanken och Internationella

valutafonden, IMF. I detta betänkande återges vissa

upplysningar som lämnades i dessa sammanhang.

Utskottets överväganden

Mål och utgångspunkter m.m. för

politiken för humanitärt bistånd

Skrivelsen

Regeringen redogör för mål, utgångspunkter och

verktyg för politiken för humanitärt bistånd.

Målet för politiken för humanitärt bistånd är att

bidra till att rädda liv, lindra nöd och

upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån för

nödlidande människor som har utsatts för, eller står

under hot att utsättas för, väpnade konflikter,

naturkatastrofer eller andra katastrofliknande

förhållanden.

Politiken skall medverka till uppfyllandet av

målet för det internationella utvecklingssamarbetet,

vilket är att bidra till att skapa förutsättningar

för fattiga människor att förbättra sina

levnadsvillkor, och därmed också till det

övergripande målet för den samlade politiken för

global utveckling, dvs. att bidra till en rättvis

och hållbar global utveckling.

Utgångspunkten är att de svenska statsmakterna

skall kunna bistå med hjälp i de fall där staten

eller samhället i övrigt i ett katastrofutsatt land

inte kan eller vill möta de humanitära behov som

uppstår, i enlighet med folkrätten och med etablerad

praxis inom det internationella humanitära

biståndet.

De verktyg som regeringen använder vid

genomförandet av sin politik är opinionsbildning och

diplomati, finansiellt stöd till humanitära

organisationer för genomförande av humanitära

biståndsinsatser och upprätthållande av en beredskap

att medverka med statlig personal och egendom i

genomförande eller understödjande av sådana

insatser.

I skrivelsen preciserar regeringen sin syn på

begreppet humanitärt bistånd. Detta avser insatser

för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla

mänsklig värdighet, till förmån för nödlidande

människor som har utsatts för, eller står under hot

att utsättas för, väpnade konflikter,

naturkatastrofer eller andra katastrofliknande

förhållanden.

I väpnad konflikt avses det humanitära biståndet

främst inriktas på civilbefolkningen, men även

medlemmar av väpnade styrkor som inte längre deltar

i stridigheter, såsom sårade och sjuka, kan

innefattas. Vid naturkatastrofer och andra

katastrofliknande förhållanden avses den utsatta

befolkningen.

Med andra katastrofliknande förhållanden avser

regeringen akuta utbrott av smittsamma sjukdomar,

industriolyckor och andra större teknologiska

missöden, omfattande miljöolyckor, och andra

förhållanden som väsentligt åsidosätter

befolkningsgruppers eller hela samhällens

försörjnings- och överlevnadsmekanismer.

Humanitära biståndsinsatser lämnas i form av

materiellt bistånd och skydd.

Sveriges humanitära biståndspolitik bygger på de

humanitära principerna om humanitet, opartiskhet,

neutralitet och oberoende.

Med humanitet avses att mänskligt lidande bör

avhjälpas varhelst det uppstår. Med opartiskhet

avses att det humanitära biståndet skall bestämmas

på grundval av nödlidande människors behov, utan

åtskillnad med avseende på annan egenskap såsom kön,

folkgruppstillhörighet, religion eller politisk

åskådning. Med neutralitet avses i detta sammanhang

att det humanitära biståndet och de som genomför och

stöder detta inte får ta ställning i väpnad konflikt

eller politiskt betonad meningsmotsättning där en

humanitär biståndsinsats genomförs. Med oberoende

avses oavhängighet från de icke-humanitära hänsyn

som givande, mottagande eller andra parter kan ha i

förhållande till den kris där humanitärt bistånd

genomförs.

Motionerna

I kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 1 framhålls

att demokrati bör vara det övergripande målet för

den svenska politiken för global utveckling. En

förändring av biståndspolitiken i denna riktning

skulle kunna leda till minskat behov av humanitära

biståndsinsatser. En biståndspolitik som har

demokrati som övergripande mål kan undanröja

orsakerna till konflikter och svält och därmed

undvika mänskligt lidande. Demokrati kan leda till

att respekt för mänskliga rättigheter främjas,

miljöförstöring motverkas och att påtvingade

internationella och nationella

befolkningsomflyttningar långsiktigt förhindras.

Likaså minskar risken för krig mellan länder.

Det humanitära biståndet skall enligt yrkande 2

inte vara beroende av enskilda länders vilja till

politiska reformer. I totalitära stater bör dock

sådant bistånd så långt möjligt inte kanaliseras via

regimen utan i stället genom FN eller via andra

erkända internationella organisationer.

Det är enligt yrkande 4 viktigt att klargöra

skillnaden mellan kortsiktigt humanitärt bistånd och

långsiktigt utvecklingssamarbete. Långsiktiga

utvecklingsinsatser - ett aktuellt exempel är ett

varningssystem för tsunamier - bör finansieras via

ordinarie biståndsbudget och inte genom medel

avsedda för katastrofinsatser.

Den s.k. CNN-effekten måste enligt yrkande 9

motarbetas. Behoven - inte massmediernas

uppmärksamhet eller populism - måste styra det

humanitära stödet dit där det behövs allra bäst.

Regeringen bör i internationella sammanhang ständigt

påtala vikten av neutrala bedömningar vid

fördelningen av humanitärt bistånd liksom att

engagemanget måste fortsätta när kamerorna stängts

av. I framtida regeringsskrivelser bör kriterier och

prioriteringar för det humanitära stödet redovisas.

Insatserna efter exempelvis en naturkatastrof

innefattar på längre sikt bl.a. återuppbyggnad av

bostäder. Återuppbyggnadsarbetet måste enligt

yrkande 10 kännetecknas av ett preventivt fokus så

att man bistår i att lära av de kunskaper som andra

länder inhämtat när det gäller att skapa säkrare

livsmiljöer. Sverige bör framhålla vikten av ett

sådant fokus i samband med återuppbyggnadsarbete.

Vikten av att finna stöd till lokalt förankrad

konflikthantering och försoningsarbete betonas i

kommittémotion 2004/05:U6 (kd) yrkande 5.

I kommittémotion 2004/05:U7 (c) i denna del förespråkas en

utvärdering av effekterna av det svenska humanitära

biståndet, innefattande prioriteringar och

förbättringsförslag.

Bakgrunden till förslaget är att regeringens

skrivelse 2004/05:52 är daterad den 16 december

2004, alltså kort tid innan flodvågskatastrofen i

Sydostasien ägde rum. Motionärerna framhåller att

regeringen knappast kunde ana att frågor om

humanitära biståndsinsatser skulle bli högaktuella

endast några veckor efter att skrivelsen lämnats

till riksdagen.

Det mål som regeringen anger för politiken för

humanitärt bistånd har prövats hårt efter

jordbävningen i Sydostasien. Det är i dag svårt att

värdera, granska och komma med förslag till

förbättringar av de humanitära biståndsinsatserna,

menar motionärerna. De betonar att humanitärt

bistånd snabbt skall kunna lämnas vid katastrofer

oavsett var dessa äger rum eller vilka personer som

drabbas. Prioriteringarna för det humanitära

biståndet måste vara klara från början. Regeringen

bör återkomma till riksdagen med en utvärdering av

det humanitära biståndet.

Utskottet

Utskottet värdesätter den redovisning om mål,

utgångspunkter och verktyg i regeringens politik för

humanitärt bistånd som lämnas i skrivelse 2004/05:52

Regeringens politik för humanitärt bistånd.

Utskottet anser att den redovisade politiken står i

överensstämmelse med den av riksdagen fastslagna

svenska politiken för global utveckling (prop.

2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112)

liksom med det övergripande målet för den samlade

politiken för global utveckling, att bidra till en

rättvis och hållbar global utveckling.

Den i skrivelsen redovisade politiken för

humanitärt bistånd är tydlig och väl avvägd. Enligt

utskottet bör den bidra till att rädda liv, lindra

nöd och upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån

för nödlidande människor som har utsatts för, eller

står under hot att utsättas för, väpnade konflikter,

naturkatastrofer eller andra katastrofliknande

förhållanden.

Det humanitära biståndet har enligt utskottets

uppfattning ett stort utrymme att fylla såväl i

fredsuppbyggande arbete som i utvecklingssamarbete.

Detta framhöll utskottet också i sina

ställningstaganden till Sveriges politik för global

utveckling i betänkande 2003/04:UU3.

Endast tio dagar efter det att regeringens

skrivelse lämnats till riksdagen ägde

flodvågskatastrofen i Sydostasien rum. Genom den

fick vi en påminnelse om hur plötsligt hela

tillvaron kan förändras. Naturkatastrofer och

konflikter kan på kort tid skapa behov av humanitärt

stöd och återuppbyggnadsarbete.

För närvarande pågår arbetet i kommissionen för

utvärdering av nationell krishanteringsförmåga med

anledning av naturkatastrofen i Asien (dir. 2005:3).

Utskottet förutsätter att sådana slutsatser från

utvärderingen som kan ha betydelse för att förbättra

de humanitära biståndsinsatserna kommer att beaktas.

Utskottet instämmer i uppfattningen i kommittémotion

2004/05:U8 (fp) yrkandena 2 och 9 att det humanitära

biståndet inte skall vara beroende av enskilda

länders vilja till politiska reformer och att det

måste vara behoven - inte uppmärksamheten i medierna

eller liknande - som är avgörande för var de

humanitära insatserna sätts in.

Utskottet vill erinra om att det i regeringens

skrivelse uttryckligen anges att "avgörande för

huruvida en [humanitär] insats skall göras är den

nödlidande människans behov av materiellt bistånd,

skydd eller bådadera". Detta är en uppfattning som

utskottet tillfullo delar. Av skrivelsen framgår -

vilket nämnts ovan - att Sveriges humanitära

biståndspolitik bygger på de humanitära principerna

om humanitet, opartiskhet, neutralitet och

oberoende. I skrivelsen slås också fast att FN har

en grundläggande och unik uppgift att leda och

samordna internationella humanitära insatser.

När det gäller uppfattningen att behov - inte

uppmärksamhet i medier - skall vara avgörande för om

bistånd lämnas konstaterar utskottet att Sudan,

Demokratiska republiken Kongo, Angola, Västbanken

och Gaza samt Somalia var de fem största

mottagarländerna för det humanitära bistånd som

kanaliserades via Sida 2004.

I den aktuella motionen föreslås som framgått att

regeringen i framtiden skall redovisa kriterierna

för prioritering av det humanitära stödet.

Utskottet ser positivt på att regeringen beslutat

om riktlinjer för Sidas arbete för humanitärt

bistånd. Dessa riktlinjer beslutades samma dag som

skrivelsen om humanitärt bistånd, skr. 2004/05:52,

och gäller som övergripande anvisning för

myndighetens arbete på området. Utöver riktlinjerna

kan regeringen fatta beslut som gäller som särskild

anvisning för Sidas arbete i enskilda länder eller

tematiska frågor inom det humanitära biståndet. Till

detta kommer de anvisningar som regeringen ger via

regleringsbrev.

Av regeringens riktlinjer framgår bl.a. följande:

Sida avsätter medel för humanitära aktiviteter

baserade på humanitära behov. Dessa behov påvisas

och fastställs av Förenta nationerna,

Internationella rödakors- och

rödahalvmånerörelsen, humanitära enskilda

organisationer och andra organisationer verksamma

inom det humanitära biståndet, eller, i synnerhet

vad avser naturkatastrofer, myndigheter i det

land där behoven uppstår. I sin beredning av

beslut skall Sida göra avvägningar mellan behoven

i akuta och kroniska kriser i ett globalt

perspektiv och tillse att medel riktas dit

behoven bedöms vara relativt störst. Detta

förutsätter en nära dialog med

samarbetsorganisationerna på olika nivåer och

kontinuerlig uppföljning av aktuella kriser i

fält. En viktig princip är att Sida skall ge

största möjliga handlingsfrihet åt de humanitära

organisationerna. Sida skall därför minimera

öronmärkning av bidrag samt lämna finansiella

bidrag kontant. Vidare skall Sida tillse

beredskap att kunna finansiera humanitära

insatser under hela året.

I sina beslut om finansiellt stöd skall Sida

särskilt stödja de multilaterala mekanismer som

finns för samordning och genomförande av

internationella humanitära biståndsinsatser, i

syfte att förstärka effektiviteten i det samlade

internationella gensvaret på humanitära kriser.

Sida skall härvidlag finansiera humanitär

verksamhet genom att svara på appeller från FN:s

humanitära organisationer, Internationella

rödakorskommittén samt Internationella rödakors-

och rödahalvmånefederationen genom Svenska Röda

Korset. Fördelning av medel för länder och

regioner skall ske inom ramen för en nära dialog

med organisationerna.

En särskild samrådsgrupp för katastrofbistånd finns

inrättad mellan Sida och Utrikesdepartementet.

Gruppen har möten ungefär varannan vecka och

diskuterar då aktuella frågor, exempelvis

förfrågningar från internationella humanitära organ.

I gruppen utbyts också information om beslut om

finansiering av humanitära insatser.

Utskottet noterar att regeringen i 2005 års

regleringsbrev för Sida delat upp verksamhetsområdet

Internationellt utvecklingssamarbete i tio

verksamhetsgrenar, varav en avser humanitära

insatser och konfliktrelaterad verksamhet.

Målet för de humanitära insatserna återges i

regleringsbrevet:

Sida skall bidra till att rädda liv, lindra nöd

och upprätthålla mänsklig värdighet till förmån

för nödlidande människor som har utsatts för

eller står under hot att utsättas för väpnade

konflikter, naturkatastrofer och andra

katastrofliknande förhållanden.

I fråga om återrapportering från Sida avseende

humanitära insatser anges i regleringsbrevet för

2005 att myndigheten skall redovisa

medelsutnyttjande fördelat på katastrofförebyggande

insatser och insatser avseende katastrofberedskap,

nödhjälp, tidig återuppbyggnad samt metodutveckling

och utvärdering. Samråd mellan Sida och

Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) om insatser

som finansieras över Sidas anslagspost för

humanitära insatser och konfliktrelaterad verksamhet

äger rum i den ovannämnda samrådsgruppen för

katastrofbistånd. I denna grupp redovisas

fortlöpande också anslagsförbrukningen.

Det kan i sammanhanget även nämnas att det i

regleringsbrevet, när det gäller anslagsposten för

humanitära insatser och konfliktrelaterad

verksamhet, anges att den i huvudsak skall bekosta

insatser under omedelbart katastroftillstånd. I

mindre utsträckning kan anslagsposten bekosta

insatser för förebyggande av och beredskap för

främst naturkatastrofers skadeverkningar samt tidiga

återuppbyggnadsinsatser under eller efter upphörande

av omedelbart katastroftillstånd. Samtliga bidrag

till FN:s samlade humanitära appeller (Consolidated

Inter-Agency Appeals, CAP) skall belasta

anslagsposten. Den får i mindre utsträckning

användas till metodutveckling och utvärdering

rörande humanitära insatser.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U8 (fp) yrkandena 2 och 9.

Vad som nu redovisats har bäring också på

kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 4 där vikten

av att klargöra skillnaden mellan kortsiktigt

humanitärt bistånd och långsiktigt

utvecklingssamarbete framhålls.

I regeringens skrivelse 2004/05:4 Sveriges politik

för global utveckling - den första avrapporteringen

av regeringens arbete i riktning mot en samstämmig

politik för global utveckling - konstaterar

regeringen att det humanitära arbetet skiljer sig

från det långsiktiga utvecklingssamarbetet. I

skrivelsen anges följande:

[Humanitära] insatser görs helt på grundval av de

humanitära grundprinciperna - opartiskhet,

neutralitet och oberoende - och utgår från den

humanitära rätten. I riksdagens beslut om en

politik för global utveckling betonas att det

humanitära arbetet bör stärkas. Sverige har

därför fortsatt att vara drivande i det

internationella arbetet kring gott givarskap för

att öka effektiviteten och samstämmigheten i

givarländernas agerande och för att förbättra

samordningen mellan de olika humanitära

aktörerna. Det förblir viktigt att värna om den

internationella humanitära rätten, verka för att

stärka skyddet av civila, förbättra samordningen

och FN:s möjligheter att agera och leda insatser,

stärka hanteringen och finansieringen av

övergångsskeden mellan kris och återhämtning samt

stärka finansieringen. Sverige verkar för att

EU:s humanitära verksamhet utvecklas i

överensstämmelse med FN:s humanitära verksamhet.

Också i regeringens riktlinjer till Sida för

humanitärt bistånd, vilka nämnts ovan, förs ett

resonemang om gränsdragningen - liksom sambandet -

mellan humanitär verksamhet och långsiktigt

utvecklingssamarbete. Där sägs bl.a.:

Internationella insatser för att bygga beredskap

för främst naturkatastrofer och minska risker och

utsatthet kräver samverkan mellan olika

samhällssektorer, myndigheter och aktörer. Med

utgångspunkt i erfarenheterna från den humanitära

verksamheten söker Sida integrera förebyggande

åtgärder och riskanalyser i det långsiktiga

utvecklingssamarbetet. En mindre del av det

humanitära anslaget skall också kunna användas

för att bygga upp internationell

katastrofberedskap, framför allt inom den

internationella rödakors- och

rödahalvmånerörelsen samt inom ramen för FN:s

humanitära organ. Likaså bidrar Sida till

metodutveckling och samverkan till förmån för

arbete för att minska riskerna för främst

naturkatastrofer med omfattande humanitära

konsekvenser.

I syfte att stärka förutsättningarna för

hållbar utveckling och möjliggöra för samhällen

att återhämta sig från katastrofer skall Sida

bekosta återuppbyggnad och andra insatser i

övergången mellan katastrofförhållanden och

långsiktig utveckling. Sådana insatser bekostas i

första hand genom utvecklingssamarbetet men

skall, för att säkerställa flexibilitet, också

kunna belasta det humanitära anslaget.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion

2004/05:U8 (fp) yrkande 4.

När det gäller uppfattningen i motion 2004/05:U8

(fp) yrkande 1 att demokrati bör vara det

övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete

vill utskottet peka på att denna fråga tidigare

varit föremål för riksdagsbehandling. Utskottet

hänvisar här till betänkandena 2003/04:UU3 Sveriges

politik för global utveckling och 2004/05:UU2

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

Det finns också anledning att erinra om att

utskottet uttryckligen slagit fast att demokrati och

god samhällsstyrning utgör ett grundläggande

huvuddrag i politiken för en rättvis och hållbar

global utveckling. I betänkande 2003/04:UU3

poängterade utskottet att betydelsen av demokrati

och god samhällsstyrning inte hade lyfts fram

tillräckligt i tidigare utvecklingsansträngningar.

Utskottet framhöll att demokrati, mänskliga

rättigheter och jämställdhet är grundläggande

förutsättningar för en rättvis och hållbar global

utveckling och att de kan sägas vara både mål och

medel. I det nämnda betänkandet slog utskottet också

fast att i arbetet med att avskaffa fattigdomen

måste alla kunna delta, höras och respekteras. Detta

kan bara åstadkommas med ett demokratiskt

styrelseskick.

Frivilligorganisationernas betydelse när det

gäller att främja mänskliga rättigheter och

demokrati framhölls av utskottet i betänkande

2004/05:UU2. Där konstaterades att mänskliga

rättigheter och demokrati ingår som delar i

rättighetsperspektivet och således skall prägla

utvecklingssamarbetet för att bidra till en rättvis

och hållbar global utveckling. För att uppnå detta

är frivilligorganisationer som arbetar för demokrati

och mänskliga rättigheter viktiga aktörer. Utskottet

menade att ökad samverkan bör ske med svenska

organisationer och folkrörelser samt att de enskilda

organisationernas roll som internationella aktörer

för solidaritet och samarbete bör stärkas.

Det övergripande målet för den samlade politiken

för global utveckling är att bidra till en rättvis

och hållbar global utveckling, vilket redovisats

ovan. Detta slogs fast när riksdagen 2003 beslutade

om Sveriges politik för global utveckling (prop.

2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112).

Detta övergripande mål kompletteras med flera mål,

däribland ett mål för det internationella

utvecklingssamarbetet, vilket är att bidra till att

skapa förutsättningar för fattiga människor att

förbättra sina levnadsvillkor.

Formuleringen av målet för utvecklingssamarbetet

syftar till att lyfta fram fattiga kvinnor, män,

flickor och pojkar som aktiva subjekt snarare än

passiva objekt. Utrikesutskottet betonade i

betänkande 2003/04:UU3 att de fattigas perspektiv på

utvecklingen skall vara vägledande för Sveriges

globala politik i sin helhet. Utvecklingssamarbetet

är ett stöd och komplement till ansträngningar som

görs av fattiga människor i fattiga länder.

Utskottet underströk i det nämnda betänkandet att

samarbetsländernas egna fattigdomsstrategier skall

vara utgångspunkten för utvecklingssamarbetet och

att en fortlöpande dialog skall föras för att få

fattiga människors aktiva medverkan i analys,

prioriteringar och beslutsprocesser med anknytning

till utvecklingsansträngningarna.

Begreppet fattigdom har en vidsträckt innebörd när

det används i den svenska politiken för global

utveckling. Förutom brist på inkomst och materiella

resurser innefattar fattigdom också bl.a.

undernäring, bristande hälso- och sjukvård,

arbetslöshet, barnarbete och riskfyllda

arbetsförhållanden till svältlöner. Den breda

fattigdomsdefinitionen sätter bristen på makt,

möjligheter och säkerhet i fokus, betonade utskottet

i betänkande 2003/04:UU3. Utskottet menade att det

är positivt att Sveriges politik för global

utveckling är utformad för att svara mot denna

mångdimensionella syn på fattigdom. Den sammantagna

politikens mål, perspektiv och huvuddrag återspeglar

ett sådant brett synsätt.

Utskottet vill här, liksom i tidigare sammanhang,

framhålla att fattigdomsbekämpning och utveckling i

hög grad måste drivas av samarbetsländerna själva,

av deras parlament, regeringar, myndigheter,

näringsliv och organisationer och inte minst av de

individer och grupper som försöker ta sig ur

fattigdomen. Utvecklingssamarbete kan stödja den

nationella politiken, men inte ersätta den.

I sammanhanget kan nämnas att Sida enligt

regleringsbrevet för 2005 kan lämna drygt 24

miljoner kronor i stöd genom de svenska

partianknutna organisationerna till

demokratiuppbyggnad i utvecklingsländer. Drygt

hälften av detta belopp får användas till sådana

insatser i Östeuropa och Centralasien.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 1.

I kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 10

framhålls vikten av att återuppbyggnadsinsatser har

ett preventivt fokus. Där betonas också betydelsen

av att ta till vara kunskaper om hur man skapar

säkrare livsbetingelser.

Utskottet har stor förståelse för det synsätt som

kommer till uttryck i motionen och konstaterar att

detta är frågor som också fått ökad internationell

uppmärksamhet, däribland vid Internationella

parlamentariska unionens (IPU) i dagarna avslutade

konferens i Manila. Vid konferensen antogs en

resolution om naturkatastrofer och parlamentens roll

i fråga om preventiva åtgärder och insatser för

återuppbyggnad samt skydd av sårbara grupper. I

resolutionen framhålls såväl vikten av

kunskapsutbyte mellan länder och andra åtgärder för

att skapa säkrare livsbetingelser som betydelsen av

lokal förankring och medverkan i

återuppbyggnadsprocessen.

I rapporten Reducing Disaster Risk: a Challenge

for Development från FN:s utvecklingsprogram UNDP

(februari 2004) förs ett resonemang kring sambandet

mellan katastrofer och utvecklingsinsatser och hur

synen på detta har förändrats över tiden.

I rapporten sägs att naturkatastrofer under lång

tid sågs enbart som ett uttryck för Guds vilja. På

1970-talet började synsättet förändras. Ett mer

ingenjörsvetenskapligt synsätt gjorde sig gällande.

Ingenjörer och arkitekter började fästa mer

uppmärksamhet på att en och samma naturkatastrof

kunde ha varierande inverkan på exempelvis olika

byggnader. Detta ledde till ett ökat intresse för

skadereducerande åtgärder, exempelvis genom ökad

hållfasthet i byggnader och uppförande av

skyddsvallar. På grund av kostnaderna för åtgärder

av dessa slag blev dock effekterna i form av

riskminskning minimala i många länder, konstaterar

UNDP-rapporten.

Framför allt under 1980- och 1990-talen har

forskare inom samhällsvetenskap och humaniora hävdat

att effekterna av en naturkatastrof inte bara beror

på den fysiska motståndskraften hos exempelvis en

byggnad utan också på människors förmåga att hantera

situationen och återhämta sig från förluster eller

skador. Uppmärksamheten har enligt UNDP-rapporten

flyttats mot social och ekonomisk sårbarhet, med

växande belägg för att naturkatastrofer har starkt

varierande inverkan på olika samhällsgrupper

respektive länder. I och med detta började minskad

sårbarhet framträda som en huvudstrategi när det

gällde åtgärder för att minska effekterna av

katastrofer.

Ett sådant synsätt har också kommit till uttryck i

utrikesutskottets betänkanden 2001/02:UU2 och

2003/04:UU12 där utskottet slagit fast att

naturkatastrofer uppstår när de sociala och

ekonomiska effekterna av naturens härjningar går

utöver vad det lokala samhället har förmåga att

hantera. Utskottet betonade att akuta

biståndsinsatser bör planeras med en långsiktig

vision redan i insatsens inledningsskede och

konstaterade att svensk insatsplanering för att

motverka följderna av naturkatastrofer har ett

helhetsperspektiv som är betydligt vidare än

katastrofen och dess omedelbara effekter. Även i dag

kvarstår utskottet vid denna uppfattning.

Ett aktuellt exempel på det redovisade synsättet

är Sveriges hållning i fråga om

återuppbyggnadsinsatserna i de länder som drabbats

av flodvågskatastrofen i Sydostasien. Som svar på en

fråga i riksdagen om säkrare livsmiljöer i de

drabbade länderna (fråga 2004/05:735) konstaterade

statsrådet Carin Jämtin den 26 januari 2005 att den

humanitära fasen i biståndsinsatserna successivt

skulle komma att övergå i en återuppbyggnadsfas.

Denna måste utformas av de drabbade länderna själva.

Hon framhöll att stödet från givarsamfundet skall

vara efterfrågestyrt och att det i planeringen för

säkrare livsmiljöer ingår att bygga upp de drabbade

länderna på ett mindre sårbart sätt.

Som framgått ovan söker Sida att utifrån

erfarenheterna av den humanitära verksamheten

integrera förebyggande åtgärder och riskanalyser i

det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Myndigheten

bidrar också till metodutveckling i syfte att minska

riskerna för främst naturkatastrofer med omfattande

humanitära konsekvenser.

Av det anförda följer att utskottet delar

regeringens uppfattning i skrivelse 2004/05:52 att

det under alla omständigheter är angeläget att

snarast stödja utvecklingsinsatser i ett område som

är i stånd att återhämta sig från ett

katastrofförhållande, vid behov genom

utvecklingssamarbete, i syfte att minska riskerna

för att dess skadeverkningar skall bestå eller

förvärras. Utskottet konstaterar vidare att det i

Sidas regleringsbrev för 2005 anges att finansiering

av återuppbyggnadsinsatser företrädesvis skall ske

genom bidrag till FN och andra multilaterala

organisationer.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 10.

Förebyggande åtgärder och utvecklingsinsatser är

viktiga inte endast efter naturkatastrofer utan

också i anslutning till humanitära insatser vid

konflikter. I motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 5

betonas vikten av att finna stöd till lokalt

förankrad konflikthantering och försoningsarbete. En

näraliggande uppfattning förs fram i regeringens

tidigare nämnda skrivelse om Sverige i Förenta

nationerna (skr. 2004/05:95) där det civila

samhällets roll i arbetet för att förebygga väpnade

konflikter betonas.

Ett liknande resonemang har också förts av den

högnivåpanel som tillsatts av FN:s

generalsekreterare och som i december 2004

publicerade rapporten A more secure world: Our

shared responsibility. Rapporten utgör ett av

huvuddokumenten inför FN:s högnivåmöte i september

2005 i anslutning till öppnandet av 60:e

generalförsamlingen.

I sin rapport framhåller högnivåpanelen att inte

bara säkerhetsskapande åtgärder är viktiga. Lokalt

kapacitetsbyggande för mänskliga rättigheter och

försoning, uppbyggnad av effektiva offentliga

institutioner och verksamhet och reformering av

rättsväsendet är också exempel på åtgärder som visat

sig ha stora långsiktiga fredsbevarande effekter.

Högnivåpanelen framhåller att samspelet med det

civila samhället måste bli större i fredsprocesser,

särskilt när det gäller kvinnor, vilka ofta förbises

under förhandlingar.

När det gäller kvinnors deltagande i

konflikthantering har utskottet tidigare i bl.a.

betänkandena 2003/04:UU3 och 2003/04:UU9 betonat

vikten av att genomföra respektive följa upp FN:s

säkerhetsråds resolution om kvinnor i väpnade

konflikter som antogs år 2000. I resolutionen

framhålls bl.a. vikten av att öka kvinnors

deltagande - också på det lokala planet - i

fredsprocesser och återuppbyggande av det det civila

samhället.

Att det är viktigt att fler kvinnor medverkar i

konfliktförebyggande åtgärder och i återuppbyggnaden

av samhällen som har upplevt krig framhölls också av

den särskilda projektgrupp, Jämställdhet inom

utvecklingssamarbetet, som tillsatts av

utrikesutskottet (gruppens slutrapport ingår som

bilaga 3 i betänkande 2004/05:UU2). Gruppen betonade

att demokratiarbetet bör medföra att fler kvinnor

kommer med i beslutande församlingar och i det

politiska livet.

I projektgruppen konstaterades att många kvinnor

tillhör de allra fattigaste. Att säkra kvinnors

tillgång till mark, krediter, rent vatten och andra

resurser, sexuell och reproduktiv hälsa samt

medverkan i beslutsfattande är avgörande för fattiga

kvinnors möjlighet att ta sig ur sin fattigdom.

Gruppen ansåg också att kvinnojourernas möjliga roll

i utvecklingssamarbetet skulle uppmärksammas.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 5.

I kommittémotion 2004/05:U7 (c) i denna del

behandlas som framgått behovet av utvärdering av

effekterna av det svenska humanitära biståndet.

Utskottet vill framhålla att noggrann uppföljning

och utvärdering av utvecklingssamarbetet - där det

humanitära biståndet ingår som en komponent - är

viktig för effektiviteten i biståndet. Det svenska

stödet kan mycket sällan ses isolerat från andra

insatser.

Utskottet delar regeringens uppfattning i

budgetpropositionen för 2005 att utvärdering och

uppföljning av svenskt utvecklingssamarbete måste

ske brett och tillsammans med flera givare i nära

samråd och samarbete med samarbetslandet självt. Den

löpande interna uppföljningen och utvärderingen bör

kompletteras med oberoende utvärderingar.

En ny myndighet för utvärdering av internationellt

utvecklingssamarbete bedöms kunna inleda

verksamheten under 2005. Riksdagen har beslutat om

medel för ändamålet (prop. 2004/05:1 utg.omr. 7,

bet. 2004/05:UU2, rskr. 2004/05:92).

Enligt vad regeringen redovisade i

budgetpropositionen skall det nya

utvärderingsorganet ha en fristående ställning i

förhållande till övriga aktörer inom

biståndsförvaltningen. Utgångspunkten för

verksamheten skall vara utvärdering av hur svenska

biståndsmedel används i förhållande till

utvecklingssamarbetets mål och syfte, liksom

effekter av de använda medlen. Den blivande

utvärderingsmyndigheten skall kunna analysera och

utvärdera både multi- och bilateralt

utvecklingssamarbete. Även Regeringskansliet skall

kunna granskas i fråga om utvecklingssamarbete.

Myndigheten skall komplettera den

utvärderingsverksamhet som Sida bedriver. Enligt

uppgift från Näringsdepartementet den 12 april 2005

skall den nya myndigheten, Institutet för

utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete,

lokaliseras till Karlstad/Kristinehamn.

I detta sammanhang kan också nämnas att en

fortlöpande uppföljning sker av den verksamhet som

Räddningsverket bedriver i form av internationella

bistånds- och räddningsinsatser. Målet för denna

verksamhetsgren är enligt regleringsbrevet för 2005

detsamma som gäller för Sidas humanitära insatser,

dvs. att myndigheten skall bidra till att rädda liv,

lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet till

förmån för nödlidande människor som har utsatts för,

eller står under hot att utsättas för, väpnade

konflikter, naturkatastrofer och andra

katastrofliknande förhållanden.

Statens räddningsverk skall senast två månader

efter en avslutad insats lämna en preliminär

sammanfattande bedömning till Försvarsdepartementet.

Rapporten skall kortfattat belysa insatsens nytta

(lessons learned) samt redogöra för genomförd

verksamhet med angivande av mål och måluppfyllelse.

Varje kvartal skall verket också lämna en

lägesrapport avseende pågående, planerade och under

kvartalet avslutade insatser.

Vid redovisningen av under året genomförd

verksamhet skall Räddningsverket även jämföra

insatserna med de tre senaste årens arbete. Verket

skall också ange hur utformning och innehåll

utvecklats och förändrats avseende insatser och

beredskap de tre senaste åren.

I återrapporteringskraven ingår också att

Räddningsverket skall göra en bedömning av hur

vidtagna åtgärder bidragit till att uppfylla målet

för verksamhetsgrenen.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U7 (c) i denna del.

Vissa aspekter på internationella

humanitära biståndsinsatser

Skrivelsen

I skrivelse 2004/05:52 redogör regeringen för den

svenska politiken för humanitärt bistånd. I flera

sammanhang redovisas även aspekter som avser

internationella humanitära biståndsinsatser.

Motionerna

I ett antal motionsförslag behandlas frågor som rör

internationell samverkan och samordning när det

gäller humanitära biståndsinsatser samt forskning

och annan kunskapsuppbyggnad om naturkatastrofer och

klimatförändring m.m.

Åtgärder bör enligt kommittémotion 2004/05:U8 (fp)

yrkande 3 vidtas för att förbättra effektiviteten i

det humanitära biståndet. I skrivelsen pekar

regeringen enligt motionärerna på ett ökat

samordningsbehov när det gäller internationella

humanitära biståndsinsatser men man redogör inte för

samordningsbrister och möjliga förbättringar, vilket

motionärerna beklagar. EU är en av världens största

biståndsgivare och det är av största vikt att

unionens nödbistånd samordnas bättre med det bistånd

som länderna ger nationellt. Europeiska

kommissionens kontor för bistånd, Echo, bör kunna ha

en sådan samordningsfunktion vid stora humanitära

katastrofer. Detta kräver att Echos kapacitet

förstärks. Regeringen bör på EU-nivå ta initiativ i

denna riktning.

I yrkande 5 framhålls att det är viktigt att

humanitära insatser anpassas till de förhållanden

som råder på plats i mottagarlandet. Samtidigt måste

det finnas en beredskap för hinder som kan föreligga

i politiskt instabila eller totalitära länder. Det

bör finnas mekanismer för att övervaka att det

humanitära biståndet når fram till de människor som

hjälpen riktas till. Mot denna bakgrund bör Sverige

i samråd med internationella organisationer ta

initiativ till utarbetande av en internationell

strategi för att säkerställa humanitärt arbete i

totalitära och odemokratiska länder.

I motionen uttrycks i yrkande 6 förvåning över att

regeringen i skrivelsen inte tar upp problematiken

med säkerhetshot mot humanitär personal. Skyddet för

humanitär personal bör förbättras i flera avseenden.

Deras ställning behöver stärkas i internationell

rätt och regimer pressas att respektera denna rätt.

Samordningen mellan olika aktörer bör förbättras.

EU:s särskilda snabbinsatsstyrka bör kunna användas

för att säkra transport av humanitärt bistånd och

utbildningen av humanitär personal förbättras.

Sverige bör inom FN, EU och i andra internationella

forum ta initiativ till förbättringar av dessa slag.

Enligt kommittémotion 2004/05:U6 (kd) yrkande 1 har

naturkatastrofer och konflikter under senare år

tydligt illustrerat behovet av en väsentligt stärkt

beredskap för stora humanitära kriser och insatser.

Det behövs också intensifierad forskning kring

naturkatastrofer och deras orsaker.

Fortsatt kunskapsuppbyggnad kring

klimatförändringen och dess konsekvenser är enligt

yrkande 2 av stor vikt. I yrkande 3 efterlyses

bättre samordning av den internationella beredskapen

för större katastrofer. Arbete pågår enligt yrkande

4 i syfte att utveckla ett system för tidig

förvarning. Flodvågskatastrofen visar på vikten av

sådana system. Sverige måste via FN och EU arbeta

för utvecklingen av system för tidig förvarning.

Motionärerna i motion 2004/05:U7 (c) i denna del

instämmer i regeringens uppfattning om att

samordningsbehovet kring insatserna har blivit

större till följd av att antalet aktörer och

biståndsvolymen ökat. Detta har tydliggjorts inte

minst genom katastrofen i Sydostasien. Regeringen

bör för riksdagen redovisa ansvarsfördelning och

lämna förslag om förbättrad internationell

samordning.

Utskottet

I motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 5 förespråkas

utarbetande av en internationell strategi för att

säkerställa humanitärt arbete i totalitära och

odemokratiska länder.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan presenterade

den 21 mars 2005 sin rapport In larger freedom:

towards development, security and human rights for

all. Rapporten utgör ett led i förberedelserna för

FN:s högnivåmöte på stats- och regeringschefsnivå i

september 2005.

Ett av många förslag som generalsekreteraren

lägger fram i sin rapport avser förbättringar av

systemet för humanitära insatser. Han presenterar

tre huvudförslag med denna inriktning och tar också

upp problemet med att säkerställa humanitära

insatser för den växande skaran av internflyktingar.

Till skillnad från flyktingar som korsat

nationsgränser skyddas inte de som flytt inom sina

egna gränser av några miniminormer. Antalet

internflyktingar beräknas i dagsläget uppgå till 25

miljoner, vilket är dubbelt så många som det

beräknade antalet personer som flytt över

nationsgränser. Generalsekreteraren uppmanar i sin

rapport FN:s medlemsstater att godkänna och verka

för erkännande av de vägledande riktlinjer om

internflykt (Guiding Principles on Internal

Displacement) som tagits fram inom FN-systemet.

I sin rapport konstaterar generalsekreteraren att

åtgärder har vidtagits för att olika organ skall ge

stöd åt internflyktingar men framhåller samtidigt

att mer behövs, vilket visats i Darfur. Han avser

därför att vidta ytterligare åtgärder för att få

till stånd bättre och samordnade insatser från olika

organ i syfte att möta behoven från

internflyktingar. Dessutom uppmanar han FN:s

medlemsstater och framför allt säkerhetsrådet att

vidta åtgärder mot de oacceptabla blockader som

alltför ofta riktas mot humanitära insatser.

Generalsekreteraren kommer också att agera - via den

avdelning för skydd och säkerhet som nyligen skapats

i FN-sekretariatet - för att bygga upp ett säkrare

riskhanteringssystem så att humanitär insatspersonal

kan genomföra sina operationer i högriskområden utan

att i onödan sätta sina egna liv i fara.

Från svensk sida söker man på det internationella

planet på olika sätt säkerställa humanitära

biståndsinsatser i totalitära och odemokratiska

länder liksom i länder där statsapparaten brutit

samman. Detta arbete tar sig en rad olika uttryck.

På policynivå betonar Sverige vikten av starka och

tydliga skrivningar om humanitärt tillträde i

exempelvis länderstrategier som utarbetas inom FN-

systemet samt i resolutioner och appeller avseende

humanitära insatser. Här kan också nämnas att

Sverige i FN:s generalförsamling när det gäller

resolutioner om humanitära insatser verkar för

skrivningar om humanitärt tillträde. När denna form

av resolutioner utarbetas - vilket i regel sker

varje år - fungerar Sverige ofta som samordnare.

Under perioden juli 2004-juli 2005 innehar Sverige

ordförandeposten i den givarstödsgrupp som är knuten

till FN:s kontor för samordning av humanitära

biståndsinsatser, OCHA (Office for the Coordination

of Human Affairs). Givarstödsgruppen - där den lilla

grupp ingår som sammantaget lämnar mer än 90 % av

bidragen till FN:s humanitära insatser - har nära

kontakter med FN:s humanitäre samordnare Jan

Egeland.

I givarstödsgruppen, och då inte minst under det

svenska ordförandeskapet, verkar Sverige för att

stärka OCHA:s roll som stödfunktion åt humanitära

organisationer och de humanitära samordnare som

utses i länder där humanitära krisinsatser sätts in.

I länder där humanitära biståndsinsatser

aktualiseras har OCHA många gånger en viktig roll

för att bereda mark för biståndsinsatserna,

exempelvis genom förhandlingar med myndigheter,

milisgrupper och rebellgrupper. Från svenskt håll

och från andra länder som ingår i givarstödsgruppen

stöds OCHA:s aktiviteter och förhandlingar genom

bilaterala kontakter, exempelvis genom att

ambassadörer i länder som är föremål för

biståndsinsatser för regeringar och andra berörda

parter poängterar vikten av humanitärt tillträde och

säkerhet för biståndspersonal.

Utskottet har i betänkandets inledande del

redovisat sin ståndpunkt om att demokrati och god

samhällsstyrning är grundläggande huvuddrag i den

svenska politiken för en rättvis och hållbar global

utveckling. Likaså har utskottet betonat att det

internationella utvecklingssamarbetet - där

humanitära insatser utgör en komponent - skall bidra

till att skapa förutsättningar för fattiga människor

att förbättra sina levnadsvillkor.

Frivilligorganisationer som arbetar för demokrati

och mänskliga rättigheter har framhållits som

viktiga aktörer i sammanhanget.

När utskottet i detta avsnitt klargör sin syn på

vikten av att säkerställa humanitära

biståndsinsatser i totalitära och odemokratiska

länder finns det anledning att återigen lyfta fram

betydelsen av demokrati och utvecklingssamarbete

liksom den roll som frivilligorganisationer kan ha i

sammanhanget.

Utskottet konstaterar att det från svensk sida

fästs stor vikt vid demokratirörelser och andra

frivilligorganisationer i odemokratiska och

totalitära länder. Det är angeläget att i sådana

länder främja en dialog med olika delar av samhället

om mänskliga fri- och rättigheter liksom om

yttrande- och pressfrihet. Humanitära insatser -

liksom annat utvecklingssamarbete - kan många gånger

med fördel kanaliseras via frivilligorganisationer.

Det är viktigt att värdefulla erfarenheter av

samarbete av sådan karaktär i ett land tas till vara

och, när detta är relevant, används i ett annat

land.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 5.

Med anledning av motionerna 2004/05:U8 (fp) yrkande

3, 2004/05:U6 (kd) yrkande 3 och 2004/05:U7 (c) i

denna del vill utskottet erinra om att regeringen i

skrivelsen om humanitära biståndsinsatser framhåller

att fler aktörer och ökad biståndsvolym på det

humanitära området lett till större samordningsbehov

för att säkerställa effektivitet. Utskottet delar

denna bedömning och vill understryka betydelsen av

att Sverige i internationella sammanhang verkar för

sådan förbättrad samordning.

Samordningsfrågorna poängterades också av

utskottet i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik

för global utveckling. Där anfördes bl.a. följande:

Regeringens förslag till politik för global

utveckling präglas starkt av behovet av en

förbättrad samstämmighet och samordning mellan

olika politikområden.

Utvecklingsansträngningarna, och deras mål att

bidra till en rättvis och hållbar global

utveckling, behöver genomsyra all politik på alla

nivåer. Arbetet måste bedrivas lokalt, nationellt

och internationellt. En ökad samordning och

samstämmighet behövs såväl i svensk politik som i

EU:s politik. Förslagen i propositionen anger att

ett framgångsrikt arbete för rättvisa och hållbar

global utveckling endast uppnås genom ökad

samstämmighet, samordning och samarbete mellan

olika politikområden och mellan olika

institutionella nivåer lokalt, nationellt och

internationellt.

Som framgått medverkade finansminister Pär Nuder och

biståndsminister Carin Jämtin den 5 april 2005 vid

ett möte med finans- och utrikesutskotten.

Biståndsministern betonade då vikten av samordning

mellan givarländerna samtidigt som hon poängterade

att utvecklingsländernas prioriteringar måste utgöra

en grund för insatserna. Hon framhöll att det är

regeringarna i dessa länder som skall äga

strategierna för fattigdomsbekämpning.

Överlappningen mellan olika FN-organ har minskat

och samordningen mellan icke-regeringsorgan och

mellanstatliga organ på fältet har blivit bättre,

hävdar FN:s generalsekreterare i den tidigare nämnda

rapporten In larger freedom. De omfattande

hjälpsändningarna till flodvågskatastrofens offer

kring Indiska oceanen nämns som ett exempel på

detta. Samtidigt är hjälpen klart otillräcklig på

andra håll, exempelvis i Darfur och i Demokratiska

republiken Kongo, framhåller generalsekreteraren.

Han anser, som nämnts, att det humanitära systemet

behöver förbättras genom åtgärder på tre

huvudområden. Ett av dessa avser förbättrad

samordning på fältet. Generalsekreteraren avser att

i juni 2005 lägga fram förslag om utformningen av

ett system för snabba och effektiva humanitära

biståndsinsatser.

När det gäller EU:s biståndsverksamhet hävdade

statssekreterare Annika Söder - dock utan att

explicit beröra humanitära insatser - vid sin

föredragning i utrikesutskottet den 5 april 2005 att

samstämmigheten och samverkan inom denna verksamhet

börjar bli alltmer konkret. Statssekreteraren

uttryckte tillfredsställelse över utvecklingen och

klargjorde också att kommissionären för

utvecklingssamarbete och humanitärt arbete, Louis

Michel, starkt betonat vikten av samverkan i

fältverksamheten.

Som framgått föreslås i motion 2004/05:U8 (fp)

yrkande 3 samordning mellan EU:s humanitära bistånd

och det nationella humanitära bistånd som enskilda

medlemsstater lämnar.

Utskottet delar den uppfattning som slås fast i

skrivelse 2004/05:52, att FN har en grundläggande

och unik uppgift att leda och samordna

internationella humanitära insatser. Vikten av

samordningsinsatser betonas också på flera håll i

detta betänkande. När det gäller det aktuella

motionsförslaget finns dock anledning att peka på

nackdelar med samordning på flera olika nivåer vid

humanitära katastrofer. Det finns enligt utskottets

uppfattning risk för att en alltför stor byråkratisk

överbyggnad skapas, vilken i sin tur kan medföra

fördröjningar i katastrofsituationer när kraven på

snabbhet är mycket höga. Utskottet vill här också

peka på de förslag om att förbättra det humanitära

systemet som läggs fram i den ovannämnda rapporten

från FN:s generalsekreterare och som enligt uppgift

från Utrikesdepartementet stöds av den svenska

regeringen.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motionerna 2004/05:U8 (fp) yrkande 3, 2004/05:U7 (c)

i denna del och 2004/05:U6 (kd) yrkande 3.

I motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 4 förespråkas som framgått

system för tidig förvarning. Utskottet berör här

tidig förvarning avseende konflikter respektive

naturkatastrofer. I båda fallen pågår strävanden

från det internationella samfundets sida för att

förbättra varningssystemen.

Inom FN-systemet finns mekanismer för

konflikthantering och konfliktförebyggande. Bland

annat har en mekanism (Framework Team for

Coordination) skapats för att främja samsyn och

intern samordning inom FN-systemet. I regeringens

skrivelse 2004/05:95 om Sverige i Förenta nationerna

2003-2004 anges att fokus under de senaste åren har

legat på tidig varning och agerande för att

förebygga väpnade konflikter. Genom

samordningsmekanismen kan potentiella krisområden

uppmärksammas och förebyggande insatser initieras.

En dialog om konfliktförebyggande och tidig

förvarning har påbörjats mellan FN och EU-

kommissionen. Sverige har varit en aktiv pådrivare

av arbetet.

I skrivelse 2004/05:95 framhåller regeringen att

Sverige givit starkt stöd för att utveckla arbetet

till att bli mer operativt och välfungerande.

Utskottet delar regeringens bedömning att

ytterligare ansträngningar krävs för att det

internationella samfundet skall kunna agera

förebyggande på ett mer systematiskt sätt. Senare

under innevarande riksmöte avser utskottet att

behandla skrivelse 2004/05:95 i ett särskilt

betänkande.

Utskottet noterar att FN:s högnivåpanel i

rapporten In larger freedom pekat på behovet av

högre kvalitet i information och analys för att

möjliggöra preventiva åtgärder. Bland annat vill man

få till stånd bättre samverkan mellan å ena sidan

FN:s politiska, fredsbevarande och humanitära

avdelningar och å den andra källor i omvärlden som

kan förvarna på ett tidigt stadium och som har lokal

kunskap om konflikter.

Frågor om tidig förvarning avseende

naturkatastrofer behandlades av utrikesutskottet i

betänkande 2003/04:UU12 Internationella miljöfrågor.

Utskottet anförde följande:

När det gäller frågan om tidig varning [.] kan

sådan ses som en avgörande förutsättning för att

man verksamt skall kunna lindra skadeverkningar

av naturkatastrofer. Om arbetssätt och resurser

är tillräckligt goda är det möjligt att förvarna

inför exempelvis en översvämning eller en cyklon.

Detta, i sin tur, gör att beredskapsinsatser kan

sättas in snabbare så att åtminstone mänskliga

skador kan undvikas.

Det internationella humanitära samfundet har

under de senaste åren fortsatt att förbättra sitt

arbete för tidig förvarning. FN, med sin

övergripande ledningsuppgift för samordning av

internationella insatser, har utvecklat särskilda

varningsrutiner inom sitt kontor för humanitär

samordning, OCHA. Med stöd i dessa kan OCHA ge

snabb information om stundande katastrofer,

riktad information till räddningstjänster och

andra insatsberedda institutioner, och även lämna

information till allmänheten. Den internationella

rödakors- och rödahalvmånefederationen (IFRC),

som är en av de största internationella aktörerna

inom naturkatastrofhantering, har också utvecklat

rutiner för förvarning.

Det är angeläget att förvarningssystemen

förbättras ytterligare, vilket såväl Sverige och

svenska myndigheter som FN och IFRC m.fl. verkar

för. Sida stöder också varningssystem i länder

som är särskilt sårbara vid naturkatastrofer.

Av vad som redovisats ovan framgår att det

riktas ökad internationell uppmärksamhet mot

naturkatastrofer och möjligheterna att motverka

dessa. Ett uttryck för detta är att en resolution

i ämnet antogs vid Interparlamentariska unionens

(IPU) konferens i Chile i april 2003. I

resolutionen behandlas behovet av internationellt

samarbete för att förhindra och hantera

gränsöverskridande naturkatastrofer och deras

effekter på regional nivå.

I detta sammanhang kan nämnas att EU inom fyra

år skall ha byggt upp ett globalt

övervakningssystem som kan hjälpa till att

förutspå naturkatastrofer, miljöhot och bidra

till bevakningen av EU:s gränser. Kommissionen

lade i februari 2004 fram en handlingsplan för

hur systemet skall kunna tas i bruk år 2008.

Redan i dag finns data från satelliter och

jordbunden övervakning tillgänglig, men på grund

av bristande samordning används inte resurserna

effektivt. I det nya systemet skall alla

uppgifter samlas och analyseras av en central

enhet. Utvecklingen av systemet skall ske i

samarbete med Europeiska rymdorganisationen

(ESA).

FN:s generalsekreterare konstaterar i sin rapport In

larger freedom: toward development, security and

human rights for all att länderna kring Indiska

oceanen med stöd av FN nu håller på att bygga upp

ett system för tidig förvarning för flodvågor,

tsunamier. Han erinrar samtidigt om att människor i

alla regioner i världen är utsatta för en rad andra

faror som stormar, översvämningar, torka, jordskred

och vulkaniska utbrott. Generalsekreteraren förordar

ökad bredd i beredskapen för katastrofer och

insatserna för att mildra effekterna av sådana. Han

rekommenderar uppbyggandet av ett världsomspännande

system för tidig förvarning för alla former av

naturkatastrofer, vilket skall utgå från befintlig

nationell och regional kapacitet.

I riksdagen har utrikesminister Laila Freivalds

som svar på en fråga om varningssystem för tsunamier

(fråga 2004/05:680) klargjort att Sverige har

uppmärksammat det initiativ som FN (Unesco/ISDR)

tagit för att se till att Indiska oceanen får ett

varningssystem liknande det som finns i Stilla

havet. Regeringen anser att initiativet är välkommet

då det innebär att det tas ett samordnat globalt

ansvar för att ett varningssystem skall komma på

plats. Utrikesministern deklarerade att Sverige inom

FN och EU aktivt skall verka för att det

internationella samfundet ser till att initiativet

samordnas på såväl global som regional nivå, med

deltagande av alla intressenter. Hon poängterade

vikten av ett regionalt och lokalt ägarskap i

sammanhanget för att säkerställa att varningarna når

de berörda.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 4.

Vikten av att stärka skyddet för humanitär personal

framhålls i motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 6.

Utskottet noterar att regeringen i skrivelse

2004/05:52 för ett resonemang med anknytning till

detta motionsförslag. Regeringen anför där:

Effektivt genomförande av hjälpinsatser

förutsätter att myndigheter, allmänheten och, i

väpnad konflikt, väpnade grupper, i ett utsatt

område har förtroende för humanitära

organisationers opartiskhet och neutralitet. Av

hävd har därför humanitära insatser i väpnade

konflikter i första hand genomförts av civila

organisationer, samtidigt som det har varit

nödvändigt för hjälporganisationerna att också i

övrigt och i enlighet med den internationella

humanitära rätten upprätthålla en klar åtskillnad

mellan sig själva såsom civila å ena sidan och

väpnade grupper och andra delaktiga i konflikten

å den andra. Detta förhållningssätt är särskilt

angeläget i områden där det förekommer militära

styrkor - som del av fredsbevarande insats eller,

i synnerhet, som part i konflikt - och humanitär

personal från samma land eller världsdel. I

sådana omständigheter kan en oklar åtskillnad

eller till och med rollsammanblandning sänka

tröskeln för väpnade gruppers benägenhet att

angripa humanitär personal under förevändning att

hjälporganisationer har samma mål och intressen

som närvarande internationella militära styrkor.

Utskottet konstaterar också att skyddet av humanitär

personal slås fast i internationell humanitär rätt

och likaså har betonats i en rad sammanhang. År 1996

godkände riksdagen efter förslag från

utrikesutskottet (prop. 1995/96:132, bet.

1995/96:UU16) FN:s konvention den 9 december 1994 om

skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten

personal. Som exempel på FN-resolutioner där

likartade skyddsfrågor tas upp kan nämnas

säkerhetsrådets resolution 1265 (1999) om skyddet av

civila i väpnade konflikter och i

generalförsamlingens resolution 58/122 och 59/141 om

säkerhet för humanitär personal där Sverige aktivt

deltagit i utarbetandet. Där framhålls vikten av

skydd och säkerhet för såväl civilbefolkning som för

FN-personal och personal från internationella

humanitära organisationer.

Säkerheten för humanitär personal är en av tre

punkter som generalsekreterare Annan tar upp i sin

rapport In larger freedom när han anger riktlinjer

för en effektivisering av FN:s system för humanitära

insatser. Vissa åtgärdsförslag med inriktning på

säkerheten för humanitär personal har också

redovisats tidigare i betänkandet.

Generalsekreteraren slår fast att humanitär

personal alltför ofta hindras att lämna stöd

eftersom regeringsstyrkor eller väpnade grupper

hindrar dem från att fullgöra sina uppdrag. På andra

håll är det terrorister som attackerar obeväpnade

humanitära hjälparbetare och lamslår operationer,

detta i strid med internationell rätt.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 6.

I ett par motionsyrkanden tas frågor upp om

forskning kring naturkatastrofer respektive

kunskapsuppbyggnad om klimatförändringen.

När det gäller motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 1,

som behandlar naturkatastrofer, konstaterar

utskottet att FN:s högnivåpanel i rapporten A more

secure world: Our shared responsibility hävdar att

FN och de finansiella organen borde göra mer för att

stödja de stater som är mest sårbara vid svåra

naturkatastrofer. Effekterna av sådana kan vara

destabiliserande, så som var fallet 2004 i Haiti.

Högnivåpanelen anser att FN:s miljöprogram UNEP

respektive utvecklingsprogram UNDP samt Världsbanken

borde bedriva en mer integrerad verksamhet för att

åstadkomma bättre bedömningar av sårbarhet och för

att arbeta tillsammans med regeringarna i de mest

berörda länderna i syfte att stärka deras

anpassningsförmåga. Denna samverkan borde ske i

partnerskap med regeringar och vid sidan av

forskningsinstitutioner.

Även i rapporten In larger freedom från FN:s

generalsekreterare Kofi Annan behandlas behovet av

åtgärder mot och kunskapsuppbyggnad om

naturkatastrofer. Generalsekreteraren framhåller att

om inte mer görs för att ta itu med förlusterna av

liv, utkomst och infrastruktur, kommer katastrofer

att bli ett allt större hinder mot att uppnå FN:s

millenniemål. Han pekar på att en världskonferens om

katastrofminskning, World Conference on Disaster

Reduction hölls i början av 2005 och att det där

antogs en handlingsplan för perioden 2005-2015 (The

Hyogo Framework for Action 2005-2015) som

identifierar strategiska mål och prioriterade

områden för att minska katastrofrisken under de

kommande tio åren. I sin rapport betonar

generalsekreteraren att planen måste genomföras.

Utskottet konstaterar att forskningsfrågor ingår i

handlingsplanen.

Utrikesutskottet vill i detta sammanhang också

peka på att den Interparlamentariska unionen, IPU,

för två år sedan antog en resolution om

internationellt samarbete för att förhindra och

hantera gränsöverskridande naturkatastrofer och

deras effekter på regional nivå. I resolutionen

berördes också behovet av forskning om

naturkatastrofer.

I den tidigare nämnda IPU-resolutionen om

naturkatastrofer, vilken i april 2005 antogs vid

IPU:s konferens i Manila, förordas bl.a. att länder

som ofta drabbas av katastrofer skall utöka sitt

kunskapsutbyte om förebyggande insatser.

I anslutning till vad som anförs här om

naturkatastrofer vill utskottet också något beröra

främst barnens situation i anslutning till

katastrofer och andra humanitära kriser. När kaos

råder är de extra utsatta för alla slags övergrepp

och riskerar att utnyttjas. Så snart det allra mest

akuta skedet är över och mat och vatten

distribuerats och tillfälliga bostäder anordnats

måste åtgärder omgående sättas in för att stötta

barnen.

Undervisning måste komma i gång och barnen behöver

få leka och ägna sig åt fritidsaktiviteter för att

återvinna hälsan och bearbeta sina upplevelser. De

behöver också få hjälp att hitta föräldrar eller

släktingar och få vistas i så hemlika förhållanden

som möjligt.

I den nyss nämnda IPU-resolutionen från i år tas

också barnens situation upp. Vikten av bl.a.

traumabearbetning berörs.

I den tidigare nämnda rapporten In larger freedom

tar FN:s generalsekreterare också upp

klimatförändringen, vilken behandlas i motion

2004/05:U6 (kd) yrkande 2.

FN:s generalsekreterare konstaterar att en av de

största utmaningarna för miljön och utvecklingen

under 2000-talet gäller hur man skall kontrollera

och klara av klimatförändringen. Ikraftträdandet av

Kyotoprotokollet i februari 2005 är ett viktigt steg

i åtgärderna mot global uppvärmning, men protokollet

sträcker sig bara fram till 2012. Mot denna

bakgrund, menar generalsekreteraren, måste det

internationella samfundet komma överens om

stabiliserande riktmärken (targets) för

koncentration av växthusgaser bortom denna tidpunkt.

Vetenskapliga framsteg och tekniska uppfinningar har

viktiga roller att spela när det gäller att lindra

effekterna av klimatförändringen och underlätta

anpassning till nya omständigheter. Dessa måste

mobiliseras nu om vi skall kunna utveckla nödvändiga

verktyg i tid. Särskilt viktigt är det enligt FN:s

generalsekreterare att få till stånd avsevärt

förbättrad finansiering av forskning och utveckling

för förnyelsebara energikällor, hantering av

koldioxid och energieffektivitet. Likaså behöver

handeln med utsläppsrätter avseende koldioxid byggas

ut.

Klimatfrågan och kunskapsuppbyggnad kring denna

har tagits upp i en lång rad sammanhang på senare

år. I skrivelse 2003/04:129 En svensk strategi för

hållbar utveckling - ekonomisk, social och

miljömässig, vilken behandlats av riksdagen under

innevarande riksmöte, betonade regeringen att

klimatfrågan är en prioriterad fråga. Miljö- och

jordbruksutskottet konstaterade (bet. 2004/05:MjU3)

vid behandlingen av skrivelsen att detta förhållande

inte minst framgår av regeringens redogörelse i

skrivelsen av det stora antal åtgärder som pågår

eller förbereds på klimatområdet.

Regeringen avser att i april 2005 överlämna en

proposition om klimatfrågor till riksdagen. Enligt

vad utrikesutskottet har erfarit från Miljö- och

samhällsbyggnadsdepartementet kommer

klimatpropositionen när det gäller forsknings- och

utvecklingsfrågor bl.a. att innefatta uppgifter om

dagsläge, verksamma organ och framtida

kunskapsbehov.

Utrikesutskottet behandlade i betänkande

2003/04:UU12 Internationella miljöfrågor bl.a.

motionsförslag om åtgärder på klimatområdet.

Utskottet framhöll där att miljöbiståndet särskilt

bör inriktas på att bistå u-länderna att genomföra

sina åtaganden enligt internationella miljöavtal.

Klimatkonventionen och det tillhörande

Kyotoprotokollet framhölls som viktiga exempel. I

det nu aktuella sammanhanget vill utskottet

framhålla att kunskaper och kunskapsuppbyggnad är

viktiga komponenter om klimatåtgärder inom

miljöbiståndet skall leda till konkreta resultat.

Utskottet vill i anslutning till vad som

redovisats här peka på att regeringen i skrivelse

2004/05:95 Sverige i Förenta nationerna 2003-2004

berör vissa frågor om internationellt

miljösamarbete. I skrivelsen - som utskottet avser

att behandla i ett särskilt betänkande våren 2005 -

framhåller regeringen följande om klimatfrågor:

Sverige och EU har inom FN:s klimatkonvention

(UNFCCC) varit drivande för att en långsiktig

strategi för att ytterligare begränsa utsläppen

av växthusgaser ska tas fram. Det senaste mötet i

Buenos Aires i december 2004 visade hur svårt det

är att inleda en bred, förutsättningslös och

öppen diskussion om hur det internationella

klimatarbetet bör gestalta sig efter 2012. Mötet

resulterade bl.a. i ett beslut om ett

arbetsprogram för att hantera den allvarliga

frågan om hur världens länder ska kunna anpassa

sig till en oundviklig klimatförändring. Sverige

har under perioden 2003-2004 bidragit till de nya

fonder som beslutades av UNFCCC och som har

upprättats inom den globala miljöfonden (GEF).

Fondernas syfte är att bistå de minst utvecklade

länderna i deras ansträngningar att utarbeta

nationella strategier för effekter av

klimatförändringar samt stödja anpassningsprojekt

och teknologiöverföring.

Ett omfattande kunskapsunderlag tas nu fram av

tusentals forskare över hela världen inför fjärde

rapporten från den internationella klimatpanelen

IPCC (International Panel on Climate Change) som

skall publiceras 2007. Den senaste rapporten

lämnades 2001.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motionerna 2004/05:U6 (kd) yrkandena 1 och 2.

Vissa frågor om resurser för

katastrofinsatser m.m.

Motionerna

Enligt kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 7

kunde Sida tidigare omfördela medel mellan olika

anslagsposter vid kriser utan att först tillfråga

regeringen. Genom att denna möjlighet har tagits

bort minskas den ekonomiska flexibiliteten och

biståndsinsatser fördröjs. Sida bör återfå samma

begränsade rätt som tidigare att omfördela medel

mellan anslagsposter.

I samband med flodvågskatastrofen i Sydostasien

har svenska folket som aldrig tidigare uppvisat en

stark generositet genom att donera pengar till

katastrofens offer. Fortsatt solidaritet borde,

enligt yrkande 8, stimuleras genom införande av

avdragsrätt för privatpersoner när det gäller gåvor

till ideella organisationer som arbetar med

internationellt bistånd.

Större resurser än vad regeringen förespråkat bör

enligt kommittémotion 2004/05:U6 (kd) yrkande 6

anslås till humanitära insatser. I yrkande 7 pekar

motionärerna på det förslag som lagts fram av

Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och

Centerpartiet om att en ny funktion bör inrättas i

Regeringskansliet för att agera i allvarliga

krissituationer där berörda myndigheter och andra

aktörer inte förväntas klara situationen på egen

hand.

Utskottet

När det gäller förslaget i kommittémotion 2004/05:U6

(kd) yrkande 6 om större resurser till humanitära

insatser vill utskottet erinra om att ett förslag

med denna innebörd lades fram av Kristdemokraterna i

anslutning till budgetberedningen hösten 2005. I

sitt ställningstagande till förslaget konstaterade

utrikesutskottet att det till grund för regeringens

budgetförslag låg tydliga politiska prioriteringar

och motiveringar som utskottet kunde ställa sig

bakom. Utskottet ansåg att förslagen i

budgetpropositionen var lämpliga och väl avvägda.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag (bet. 2004/05:UU2, rskr. 2004/05:92).

Enligt vad utskottet erfarit från

Utrikesdepartementet beslutade regeringen förra

veckan att tillföra ytterligare 300 miljoner kronor

till Sidas anslag för biståndsverksamhet och

anslagsposten Humanitära insatser och

konfliktrelaterad verksamhet. Anslagsposten ökas

därmed till 1 830 miljoner kronor genom en ändring i

regleringsbrevet. Medelstillskottet har enligt

uppgift möjliggjorts genom att ett anslagssparande

tagits i anspråk.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U6 (kd) yrkande 6.

Utskottet konstaterar med anledning av

kommittémotion 2004/05:U8 (fp) yrkande 7 att

regeringen kan, om behov uppstår under året,

omfördela medel mellan olika anslagsposter. Om

uppföljnings- och utvärderingsinsatser, exempelvis i

anslutning till flodvågskatastrofen i Sydostasien,

visar att nu gällande villkor i Sidas regleringsbrev

haft oönskade effekter förutsätter utskottet att

regeringen i kommande regleringsbrev beaktar detta.

Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet

motion 2004/05:U8 (fp) yrkande 7.

Frågan om avdragsrätt för privatpersoner när det

gäller gåvor till ideella organisationer som arbetar

med internationellt bistånd, vilken tas upp i motion

2004/05:U8 (fp) yrkande 8, har nyligen behandlats av

skatteutskottet i betänkande 2004/05:SkU19.

Skatteutskottet anser att det är viktigt att det

finns en demokratisk process bakom det stöd som

samhället ger till frivilligarbete i kyrkliga

organisationer, idrottsorganisationer, humanitära

organisationer, internationellt biståndsarbete m.m.

En avdragsrätt för gåvor till den här typen av

verksamhet skulle minska utrymmet för det

samhälleliga stödet och öka dessa viktiga

verksamheters beroende av enskilda personers

förmögenheter och förmåga och vilja att bidra.

Enligt skatteutskottet är det vidare önskvärt att

skattesystemet så långt möjligt hålls fritt från

inslag som inte hänger samman med dess grundläggande

funktion att utgöra en säker bas för finansieringen

av den gemensamma sektorn. Att belasta Skatteverket

med en kontroll av den här typen av stöd är enligt

skatteutskottet inte lämpligt. En ytterligare

nackdel med att lämna stödet som ett skatteavdrag är

att det inte på vanligt sätt blir föremål för en

årlig och samlad prövning i samband med

budgetberedningen. Av dessa skäl är skatteutskottet

inte berett att medverka till en omläggning som

innebär att gåvor till olika ändamål blir

avdragsgilla. Riksdagen beslutade i enlighet med

utskottets förslag.

Med hänvisning till riksdagens ställningstagande

avstyrker utrikesutskottet motion 2004/05:U8 (fp)

yrkande 8.

Som framgått påpekas i kommittémotion 2004/05:U6

(kd) yrkande 7, vilken avlämnats med anledning av

den nu aktuella skrivelsen om humanitärt bistånd,

att ett motionsförslag om en krisberedskapsfunktion

i Rosenbad lagts fram av Moderaterna, Folkpartiet,

Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Utrikesutskottet har erfarit att fyrpartimotionen,

motion 2004/05:Fö39, med förslag i frågan för

närvarande behandlas i försvarsutskottet.

Utrikesutskottet väljer mot denna bakgrund att här

kortfattat redovisa i vilka sammanhang överväganden

om samhällets krishanteringsförmåga gjorts på senare

år.

Generella förslag till förbättring av samhällets

förmåga att klara svåra påfrestningar på samhället i

fred lämnades våren 2001 av den särskilde utredaren

Åke Pettersson i Sårbarhets- och

säkerhetsutredningens betänkande Säkerhet i en ny

tid (SOU 2001:41). Regeringen har i de av riksdagen

antagna propositionerna Fortsatt förnyelse av

totalförsvaret (prop. 2001/02:10) och Samhällets

säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158) lämnat en

redogörelse för hur strukturen för krishanteringen i

samhället skall förstärkas. Ett nytt politikområde -

Skydd och beredskap mot olyckor och svåra

påfrestningar - introducerades för att säkerställa

att en tillräcklig förebyggande verksamhet bedrivs

och en tillräcklig krishanteringsförmåga åstadkoms.

Ett förändrat finansieringssystem för svåra

påfrestningar beskrevs. Ansvarsförhållanden gällande

krishantering, planering och vidtagande av åtgärder

för att möta svåra påfrestningar på samhället i fred

preciserades.

Vidare inrättades från den 1 juli 2002 en ny

myndighet, Krisberedskapsmyndigheten, med

planeringsuppgifter vid höjd beredskap och vid svåra

påfrestningar på samhället i fred.

Krisberedskapsmyndigheten har enligt sin instruktion

(2002:518) till uppgift att samordna arbetet med att

utveckla krisberedskapen i det svenska samhället.

Myndigheten har dock inga operativa uppgifter i en

krissituation.

Försvarsberedningen har i uppdrag att i en

rapport, i enlighet med vad regeringen anförde i

propositionen Vårt framtida försvar (prop.

2004/05:5), föreslå en samlad strategi för det

fortsatta arbetet med att stärka samhällets förmåga

inför framtida hot och risker. Försvarsberedningen

skall där behandla samhällets krishantering och

beredningen skall lämna sin syn på det underlag som

inkommer från Krisberedskapsmyndigheten rörande

behovet av fredstida förstärkt förmåga och

principerna för grundläggande säkerhetskrav.

Beredningen skall redovisa sina synpunkter senast

den 15 september 2005.

Enligt vad utrikesutskottet erfarit har

försvarsutskottet vid sitt sammanträde den 5 april

2005 beslutat att snarast behandla den ovannämnda

motionen 2004/05:Fö39. Utrikesutskottet vill inte

föregripa den förestående beredningen i

försvarsutskottet.

Med vad som anförts avstyrker utskottet motion

2004/05:U6 (kd) yrkande 7.

Utskottet föreslår också att regeringens skrivelse

2004/05:52 läggs till handlingarna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och

ställningstaganden har föranlett följande

reservationer. I rubriken anges inom

parentes vilken punkt i utskottets förslag

till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Avdragsrätt för gåvor till ideella

biståndsorganisationer (punkt 3) (fp, kd)

av Cecilia Wigström (fp), Birgitta Ohlsson (fp)

och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2004/05:U8 yrkande 8.

Ställningstagande

Den frivilliga biståndsverksamheten via exempelvis

fadderbarnsverksamhet, Röda Korset, Amnesty, Rädda

Barnen och Diakonia betyder mycket. Ofta kan denna

verksamhet bedrivas närmare folket i

mottagarländerna än vad som är möjligt med statliga

biståndsinsatser. I vissa fall kan utländskt bistånd

enbart förmedlas via frivilliga hjälparbetare, vilka

drivs av ett starkt ideellt engagemang och ofta

åstadkommer stora resultat med förhållandevis små

resurser.

Den frivilliga hjälpen är också viktig för att

förankra den internationella solidariteten hos

svenska folket. Vi anser att det är dags att

ytterligare uppmuntra människor att lämna bidrag

till ideella organisationer som arbetar med

internationellt bistånd genom införande av

skatteavdrag för sådana gåvor.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan

framförs. Förslaget lämnas med anledning av

motion 2004/05:U8 yrkande 8.

2. Omfördelning mellan Sidas anslagsposter

(punkt 4) (m, fp, kd)

av Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Cecilia

Wigström (fp), Birgitta Ohlsson (fp), Ewa

Björling (m) och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller

riksdagen motion 2004/05:U8 yrkande 7.

Ställningstagande

Det humanitära biståndet behöver effektiviseras och

akuta behov måste kunna mötas bättre. En förändring

i Sidas regleringsbrev från 2004 medför att

biståndsinsatser fördröjs och den ekonomiska

flexibiliteten har försvunnit. Det beror på att Sida

vid kriser inte längre kan omfördela medel mellan

olika anslagsposter utan först måste tillfråga

regeringen.

Vi anser att Sida snarast bör återfå samma

begränsade rätt som tidigare att omfördela medel

mellan olika anslagsposter.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för

regeringen som sin mening vad som ovan framförs.

Förslaget lämnas med anledning av motion 2004/05:U8

yrkande 7.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett

följande särskilda yttranden. I rubriken

anges inom parentes vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i

avsnittet.

1. Mål och utgångspunkter m.m. för politiken

för humanitärt bistånd (punkt 1) (m)

av Gunilla Carlsson i Tyresö (m) och Ewa Björling

(m).

Genom tsunamikatastrofen har det internationella

samfundet påmints om den gränslösa och sårbara värld

vi lever i. Katastrofen i Sydostasien har också

visat på en stark och inneboende vilja att hjälpa

och har tagit sig uttryck i omfattande humanitära

insatser, såsom ekonomiskt stöd och olika mer

konkreta hjälpinsatser från enskilda stater,

multilateralt och från stora delar av det civila

samhället.

Det finns i dag omfattande humanitära hjälpbehov,

av många olika slag, och kommer så att fortsätta

vara fallet. Viktigast är att verka för att allt

stöd verkligen når fram till sin slutdestination.

Steg två är att starta återuppbyggnadsarbetet.

Gränssnittet mellan snabba, kortsiktiga och

omedelbara humanitära behov och insatser samt mer

långsiktigt bistånd, såsom infrastruktursatsningar

och långsiktig fattigdomsutrotning, måste

tydliggöras. Samtidigt är det viktigt att underlätta

en så smidig övergång som möjligt från

katastrofbistånd å ena sidan till långsiktig

fattigdomsutrotning å andra sidan. På så sätt kan

biståndet stärka och inte försvaga den

enskildes/människans rätt och möjligheter, när

krisen väl lindras.

Det är mycket viktigt att fokusera på goda

samordningsrutiner. I de fall då det humanitära

biståndet har formen av ett relativt långsiktigt

bistånd, bör värnandet av de mänskliga

rättigheterna, demokrati och korruptionsbekämpning

utgöra grundstenarna i större utsträckning.

Vidare behöver det humanitära biståndet i större

grad fokusera på att stärka kvinnor och föräldralösa

barn och utsattheten för sexuellt våld, i enlighet

med FN-stadgans principer.

Ökade satsningar på katastrofförebyggande

bistånd behövs. Mindre naturkatastrofer i

fattiga länder eller områden är t.ex. många

gånger enkla att förebygga med billiga medel

och kunskap. Det är också viktigt att stödja

lokala organisationer och att anställa lokal

arbetskraft.

2. Mål och utgångspunkter m.m. för politiken

för humanitärt bistånd (punkt 1) (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).

Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och

frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det

politiska system som bäst tillvaratar och

tillförsäkrar människor dessa grundläggande

rättigheter är det demokratiska styrelseskicket.

Demokrati är därför det enda styrelseskick som är

människan värdigt. Genom demokratins inneboende

strukturer och mekanismer främjas respekt för

mänskliga rättigheter, miljöförstöring kan motverkas

och påtvingade internationella och nationella

befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras.

Dessutom minskar krigsriskerna mellan länder.

Folkpartiets slutsats är därför att demokrati bör

vara det överordnade målet för svenskt

utvecklingssamarbete.

En förändring av biståndspolitiken i denna

riktning skulle kunna få konsekvenser också

för de humanitära behoven. En biståndspolitik

som har demokrati som övergripande mål, kan

undanröja orsakerna till konflikter och svält

och därmed kan mänskligt lidande undvikas.

Det bör emellertid påpekas att det humanitära

biståndet inte skall vara beroende av

enskilda länders vilja till politiska

reformer. Det humanitära biståndet i

totalitära stater skall så långt möjligt

kanaliseras genom FN eller andra erkända

internationella organisationer och inte via

regimen.

3. Mål och utgångspunkter m.m. för politiken

för humanitärt bistånd (punkt 1) (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Kristdemokraterna vill starkt betona kvinnors

viktiga roll i kris- och

konflikthanteringssituationer. Det gäller efter

naturkatastrofer där kvinnors insatser har stor

betydelse för en så snabb och smidig återgång som

möjligt till något slags normal vardag, vilket är av

största betydelse inte minst för barnen. Kvinnors

medverkan i anslutning till humanitära insatser i

samband med konflikter är likaså av grundläggande

vikt.

Kvinnor har en särskilt utsatt situation vid väpnade

konflikter och måste involveras i verksamhet som

syftar till försoning, förebyggande av konflikter

och byggande av fred. Vi vill framhålla vikten av

kvinnors medverkan såväl i beslutsfattande på olika

nivåer när det gäller att förhindra och lösa

konflikter som i försoningsarbete på det lokala

planet där kvinnors deltagande har avgörande

betydelse för möjligheterna att långsiktigt nå

resultat.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

2004/05: 52: Regeringens politik för humanitärt

bistånd.

Följdmotioner

2004/05:U6 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att forskningen

behöver intensifieras kring naturkatastrofer och

deras orsaker.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om fortsatt

kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringar och

deras konsekvenser.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om bättre samordning

av den internationella beredskapen för större

katastrofer.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige (via

FN och EU) skall arbeta för att utveckla systemet

för "tidig varning".

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om vikten av att

finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering

och försoningsarbete.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att mer resurser

behövs till humanitära insatser.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att inrätta en ny

funktion i Rosenbad som skall kunna agera i

allvarliga krissituationer.

2004/05:U7 av Agne Hansson m.fl. (c):

Riksdagen begär att regeringen återkommer till

riksdagen med en utvärdering av effekterna av det

svenska humanitära biståndet, innefattande

prioriteringar och förbättringsförslag.

2004/05:U8 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det

övergripande målet för svenskt

utvecklingssamarbete bör vara demokrati samt att

en sådan omläggning av biståndspolitiken också kan

få konsekvenser för de humanitära behoven.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det humanitära

biståndet ej skall vara beroende av enskilda

länders vilja till politiska reformer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att EU:s kontor

för humanitärt bistånd, Echo, bör fungera som en

samordningsplattform för medlemsstaternas

humanitära bistånd vid stora humanitära

katastrofer.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att det humanitära

biståndet ej skall användas till att finansiera

långsiktiga biståndsinsatser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sverige skall

ta initiativ till en internationell strategi för

att säkerställa humanitärt arbete i totalitära och

odemokratiska länder.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om behovet av och

förslag för att stärka skyddet för humanitär

personal.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin

mening vad i motionen anförs om att Sida fr.o.m.

2005 återigen bör ges samma begränsade rätt som

tidigare att omfördela medel mellan sina

anslagsposter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att göra gåvor till ideella organisationer som jobbar med

internationellt bistånd avdragsgilla för privatpersoner.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att regeringen i framtiden bör redogöra för kriterierna avseende

prioriteringarna för det humanitära stödet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige bör framhålla vikten av preventivt fokus i

återuppbyggnadsarbete.