Bet. 2004/05:UU2

Utrikesutskottets betänkande

2004/05:UU2

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens budgetförslag avseende

utgiftsområde 7 Internationellt bistånd samt motioner främst väckta under

den allmänna motionstiden 2004/05 och ett antal motioner från allmänna

motionstiderna 2002/02 och 2003/04.

Utskottet framhåller det nära samband som råder mellan biståndsramen

och de medel som anvisas inom utgiftsområde 7. Den återgång till

enprocentsnivån som inletts och som utskottet välkomnar förutsätter ökningar

inom utgiftsområdet, främst av anslaget 8:1. Utskottet menar att det är

viktigt att Sverige fortsättningsvis bedriver ett effektivt

utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste länderna och att Sverige

står fast vid den internationellt formulerade ambitionen att 0,25 % av

givarländernas BNI skall gå till de minst utvecklade länderna (MUL).

Utskottet tillstyrker Riksrevisionens styrelses förslag såvitt avser

ett anslag under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd som är avsett

för Riksrevisionen. Utskottet ställer sig positivt till att Riksrevisionen

utför nya uppdrag och tillhandahåller nya tjänster och ställer sig

positivt till det föreslagna anslagets storlek. Utskottet förutsätter

också att Riksrevisionen återrapporterar till riksdagen hur myndigheten

utnyttjat anslaget.

Vidare tillstyrks propositionens förslag att bemyndiga regeringen att

under 2005 göra ekonomiska åtaganden inom biståndsverksamheten som medför

utgifter och förpliktelser för ett visst belopp efter 2005. Propositionens

yrkande om att bemyndiga regeringen att under år 2005 för ett visst

belopp ikläda staten betalningsansvar i form av statsgarantier för

finansiellt stöd till länder i Östeuropa och för exportkreditgarantigivning

för länder i Östeuropa tillstyrks också av utskottet. Sammanfattningsvis

tillstyrker utskottet regeringens förslag. Samtliga motionsyrkanden

avstyrks. I ärendet finns 35 reservationer och 7 särskilda yttranden.

1

Riksdagen 2004/05. 9 saml. UU2

Rättelse: S. 3 numrering av reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Anslagen för 2005 under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd m.m.

Riksdagen anvisar, med de anslagsvillkor som utskottet angivit, för

budgetåret 2005 anslag inom utgiftsområde 7 Internationellt bistånd i

enlighet med regeringens förslag i tabell i bilaga 2 till betänkandet.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:1, volym 4, utgiftsområde

7 Internationellt bistånd, punkterna 1, 5 och 7 samt avslår motionerna

2004/05:U283 yrkande 15, 2004/05:U293, 2004/05:U307 yrkande 18,

2004/05:U321 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U331 yrkandena 38, 40 och 41 samt

2004/05:U339 yrkandena 1 och 3.

Reservation 1 (c)

2. Ändringar i Sidas regleringsbrev

Riksdagen avslår motion 2004/05:U226 yrkande 13.

Reservation 2 (fp)

3. Biståndets inriktning

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U219 yrkande 13, 2004/05:U255,

2004/05:U257 yrkande 2, 2004/05:U337 yrkande 1 och 2004/05:U339 yrkande

2.

Reservation 3 (c)

4. Åtaganden och garantier under budgetåret 2005

Riksdagen bifaller proposition 2004/05:1 Utgiftsområde 7 punkterna 2

och 3.

5. Avsättning för förlustrisker och exportkreditgarantier

Riksdagen bifaller proposition 2004/05:1 Utgiftsområde 7 punkt 4.

6. Anslagskredit för Riksrevisionen

Riksdagen bifaller proposition 2004/05:1 Utgiftsområde 7 punkt 6.

7. Ökad insyn i beslutsprocesser

Riksdagen avslår motion 2004/05:U249.

Reservation 4 (m, fp, kd, c)

8. Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö271 yrkandena 1 och 3, 2003/04:Ju447

yrkande 11, 2004/05:U226 yrkandena 1, 3, 22 och 30, 2004/05:U258 yrkandena

1 och 2, 2004/05:U261 yrkande 4, 2004/05:U278 yrkande 2, 2004/05:U307

yrkande 1, 2004/05:U310 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U331 yrkandena 1, 3,

15, 23 och 39, 2004/05:U337 yrkande 2 och 2004/05:Sf266 yrkandena 25

och 26.

Reservation 5 (m)

Reservation 6 (kd)

Reservation 7 (v)

Reservation 8 (mp)

9. Ökat stöd till internationellt flyktingbistånd

Riksdagen avslår motion 2004/05:U315 yrkande 6.

Reservation 9 (kd)

10. Bistånd till kvinnor

Riksdagen avslår motion 2004/05:U306 yrkande 10.

Reservation 10 (kd)

11. Ökning av de hiv/aidsrelaterade insatserna i biståndsbudgeten

Riksdagen avslår motion 2004/05:U333 yrkandena 10 och 11.

Reservation 11 (kd)

12. Stöd till humanitär minhantering

Riksdagen avslår motion 2004/05:Fö241 yrkande 1.

Reservation 12 (mp)

13. Sveriges medlemskap i IOM

Riksdagen avslår motion 2004/05:Sf266 yrkande 4.

Reservation 13 (v, mp)

14. Politikens inriktning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U313 yrkande 16, 2002/03:U322

yrkande 19, 2004/05:U219 yrkandena 4-6, 2004/05:U253 yrkandena 1 och 2,

2004/05:U261 yrkande 7, 2004/05:U290 yrkande 1, 2004/05:U302 yrkandena

1 och 6, 2004/05:U307 yrkande 13, 2004/05:U308 yrkandena 13 och 14,

2004/05:U331 yrkandena 11, 16 och 21 samt 2004/05:A352 yrkande 7.

Reservation 14 (m)

Reservation 15 (kd, c)

Reservation 16 (mp)

15. Beräkning av bistånd enligt OECD/DAC

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U261 yrkandena 1, 3 och 6 samt

2004/05:U278 yrkandena 4 och 5.

Reservation 17 (mp)

16. Demokrati och mänskliga rättigheter

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U225 yrkandena 11 och 14, 2004/05:U226

yrkande 25, 2004/05:U307 yrkandena 2, 4 och 15, 2004/05:U331 yrkandena

2, 13, 14 och 17 samt 2004/05:Kr363 yrkande 1.

Reservation 18 (m)

Reservation 19 (fp)

17. Bistånd till diktaturstater

Riksdagen avslår motion 2004/05:U226 yrkandena 4-7.

Reservation 20 (fp)

18. Partinära bistånd

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U250, 2004/05:U302 yrkande 10 och

2004/05:U331 yrkandena 18 och 19.

19. Hälsofrågor, hiv/aids och funktionshindrades situation

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U219 yrkandena 7 och 8, 2004/05:U226

yrkandena 23 och 24, 2004/05:U241 yrkandena 1, 3-6 och 8-20, 2004/05:U271,

2004/05:U290 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U302 yrkandena 8 och 9,

2004/05:U307 yrkandena 5 och 6, 2004/05:U331 yrkandena 24 och 36, 2004/05:U333

yrkandena 1-9 och 14-17 samt 2004/05:U340.

Reservation 21 (m)

Reservation 22 (kd)

Reservation 23 (c)

20. Handel, skuldavskrivningar och de internationella

finansieringsinstitutionerna

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U226 yrkande 21, 2004/05:U279

yrkandena 6-11, 2004/05:U299, 2004/05:U300, 2004/05:U302 yrkande 3,

2004/05:U307 yrkande 10, 2004/05:U311 yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U315 yrkande 8, 2004/05:U317 yrkandena 2-6,

2004/05:U320 och 2004/05:U331 yrkandena 20, 26-30 och 37.

Reservation 24 (m)

Reservation 25 (fp)

Reservation 26 (v, mp)

Reservation 27 (kd)

21. Internationella vattenfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U219 yrkande 11 och 2004/05:U302

yrkande 7.

Reservation 28 (kd, c)

22. Internationella miljöfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Fi228 yrkandena 1-3, 2004/05:U307

yrkande 8, 2004/05:U311 yrkandena 1-4, 7-10, 22 och 24 samt 2004/05:MJ498

yrkande 9.

Reservation 29 (kd)

Reservation 30 (mp)

23. Medier, kultur och utbildning

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U226 yrkandena 26 och 28, 2004/05:U241

yrkande 2, 2004/05:U303 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U307 yrkande 7 och

2004/05:U331 yrkande 22.

24. Biståndets geografiska inriktning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 27, 2004/05:U226

yrkande 16, 2004/05:U227 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U278 yrkande 3,

2004/05:U302 yrkande 11, 2004/05:U331 yrkande 10 och 2004/05:U337 yrkande

4.

Reservation 31 (fp)

Reservation 32 (kd)

Reservation 33 (v)

25. Biståndets genomförande och organisation

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U226 yrkandena 17, 19 och 20 samt

2004/05:U307 yrkandena 11, 12, 16 och 17.

Reservation 34 (m)

Reservation 35 (fp)

Stockholm den 18 november 2004

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (s), Berndt

Ekholm (s), Cecilia Wigström (fp), Carina Hägg (s), Birgitta Ahlqvist

(s), Kent Härstedt (s), Göran Lindblad (m)1Deltar ej under punkt 1, Kaj

Nordquist (s), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m)2Deltar ej under

punkt 1, Veronica Palm (s), Lotta Hedström (mp), Björn Hamilton (m)3Deltar

ej under punkt 1, Rosita Runegrund (kd), Sermin Özürküt (v), Gabriel

Romanus (fp) och Annika Qarlsson (c).

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

I propositionen konstateras att riksdagen i december 2003 antog

propositionen Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling

(prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112). I beslutet

anges dels ett mål för politiken för global utveckling, som gäller alla

politikområden, dels ett mål för internationellt utvecklingssamarbete.

Målet för alla politikområden är att bidra till en rättvis och hållbar

global utveckling. Målet för politikområde 8 Internationellt

utvecklingssamarbete är att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga

människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det innebär en koncentration

på målet om fattigdomsbekämpning.

Två perspektiv skall vara vägledande vid prioriteringar och utformning

av politiken: ett rättighetsperspektiv och de fattigas perspektiv på

utveckling. Det innebär att människors rättigheter skall utgöra grund

för de åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. Det

innebär också att fattiga kvinnors, mäns och barns behov, intressen och

förutsättningar skall vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis

och hållbar utveckling. Ett antal huvuddrag skall genomsyra politiken,

både vad gäller åtgärder och stöd i enskilda länder och den politik

som förs på global nivå. De grundläggande värdena är demokrati och god

samhällsstyrning, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet

mellan kvinnor och män. Hållbar utveckling omfattar hållbart utnyttjande

av naturresurserna och omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt samt social

utveckling och trygghet. Politiken skall därutöver inriktas på två

områden där nya krav ställs på helhetssyn och samverkan. Det gäller dels

konflikthantering och säkerhet, dels globala gemensamma nyttigheter.

Den svenska politiken skall bidra till uppfyllandet av FN:s

millenniedeklaration och millennieutvecklingsmålen. Sverige skall fortsätta att

bedriva ett effektivt utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste

länderna. Sverige står fast vid den internationellt formulerade ambitionen

att 0,25 % av givarländernas BNI skall gå till de minst utvecklade

länderna (MUL). År 2002 gick 0,26 % av Sveriges BNI till MUL.

Propositionen

Internationellt bistånd

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd omfattar politikområde 8

Internationellt utvecklingssamarbete. Förvaltningsmyndigheter inom

utgiftsområdet är Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida),

Nordiska Afrikainstitutet (NAI) och Folke Bernadotteakademin (FBA).

Dessutom har Riksrevisionen ett ramanslag för internationella uppdrag.

Från och med 2005 föreslår regeringen ett nytt anslag, 8:7 Institutet

för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete.

Politikområdet finansieras framför allt från biståndsramen. Från

biståndsramen görs avräkningar för sådana kostnader inom andra utgiftsområden

vilka klassificeras som bistånd enligt OECD/DAC:s definition. Den del

av politikområdet som inte finansieras från biståndsramen är de medel

för Östeuropa som inte klassificeras som bistånd.

Regeringen respektive Riksrevisionens styrelse föreslår i budgetpropositionen

att riksdagen för budgetåret 2005 anvisar anslagen inom utgiftsområde

7 Internationellt bistånd i enlighet med den uppställning som redovisas

i propositionen. Av uppställningen framgår att anslagsbeloppen för

utgiftsområdet år 2005 sammanlagt uppgår till 22 417 678 kr.

1 Fördelningen inom utgiftsområdet

Propositionen

I propositionen föreslås att biståndsramen 2005 uppgår till 23 946

miljoner kronor, vilket motsvarar 0,882 % av beräknad bruttonationalinkomst

(BNI) plus 200 miljoner kronor. För 2006 respektive 2007 uppgår ramen

till 1 % av BNI.

De sammanlagda avräkningarna från biståndsramen minskar något och uppgår

2005 till 2 176 miljoner kronor. Avräkningen för kostnader för asylsökande

från utvecklingsländer har minskat i jämförelse med beräkningar i

budgetpropositionen för 2004. Minskningen beror på ett minskat antal

asylsökande från utvecklingsländer under 2003. För 2005 uppgår denna

avräkning till 1 072 miljoner kronor.

Från biståndsramen avräknas vidare kostnader för det svenska bidraget

till den del av Europeiska unionens (EU) gemensamma bistånd som finansieras

över EU:s reguljära budget. För 2005 uppgår avräkningen till 811 miljoner

kronor. Avräkningen för administrativa kostnader m.m. består främst av

Utrikesdepartementets administration av utvecklingssamarbetet samt den

del av bidrag till Förenta nationerna (FN) som utbetalas från andra

utgiftsområden och som klassificeras som bistånd. Avräkningen uppgår

till 293 miljoner kronor.

För budgetåret 2005 föreslår regeringen i budgetpropositionens yrkande

5 att anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd fördelas

enligt följande uppställning:

Anslagsbelopp

Tusental kronor

Anslag Anslagstyp Anslagsbelopp

8:1 Biståndsverksamhet ramanslag 21 732 194

8:2 Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete

(Sida) ramanslag 589 970

8:3 Nordiska Afrikainstitutet ramanslag 13 514

8:4 Folke Bernadotteakademin ramanslag 25 000

8:5 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt

stöd och exportkreditgarantier ramanslag 1 000

8:6 Riksrevisionen: Internationella uppdrag ramanslag 46 000

8:7 Institutet för utvärdering av internationellt

utvecklingssamarbete ramanslag 10 000

Summa 22 417 678

Motionerna

I olika parti- och kommittémotioner har Moderaterna, Folkpartiet,

Kristdemokraterna och Centerpartiet motionerat om, i förhållande till

regeringens förslag i propositionen, alternativa fördelningar på anslagen

under utgiftsområdet 7 Internationellt bistånd. Motionsförslagens

fördelningar av anslagen under utgiftsområdet framgår av tabell i bilaga

2.

Moderaterna menar att det svenska statliga biståndet bör koncentreras

till de länder där det mest effektivt bidrar till att utrota fattigdomen.

Därför bör biståndet fokusera på Afrikas låginkomstländer söder om

Sahara. Det svenska biståndet måste framför allt inriktas på följande

akuta huvudproblem: krigen och konflikterna som plågar en betydande del

av Afrika, hiv/aids och andra allvarliga utbredda sjukdomar som hindrar

utvecklingen och den stora skuldbördan. Att som nu ange biståndsmålet

som andel av BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som spenderas i

stället för på resultatet.

Enligt Moderaternas förslag i kommittémotion 2004/05:U293 (m) liksom i

kommittémotion 2004/05:U307 yrkande 18 (m) anvisas totalt 17 989 895 000

till utgiftsområde 7 anslaget 8:1 Biståndsverksamhet för budgetåret

2004. I anslaget föreslås bl.a. för år 2005 att enskilda organisationer

ges en utökad roll, särskilt i länder med korrupta regimer, och för

detta ändamål anvisas 1 250 000 000 kr. Noggrann utvärdering ger kunskap

om hur svenskt bistånd kan effektiviseras och förbättras, och därför

välkomnas inrättandet av Institutet för utvärdering av internationellt

utvecklingssamarbete och anvisas 10 000 000 kr för detta ändamål.

Särskilda medel anslås för snabb fattigdomsutrotning i Afrika. Totalt

handlar det om 4 500 000 000 kr för fredsfrämjande insatser, skuldavskrivningar,

effektiv bekämpning av fattigdom och hiv/aids samt upprättande av

utvecklingsenheter i Afrika.

Folkpartiet menar att Sverige skall vara ett föredöme och gå i spetsen

för en generös biståndspolitik. Motionärerna vill se en kraftig satsning

på biståndet och välkomnar därför att regeringen i årets vårbudget

presenterar en tidtabell för hur enprocentsmålet skall uppnås till 2006.

I kommittémotion 2004/05:U339 (fp) yrkande 3 föreslås att biståndet

höjs med 1 349 miljoner kronor för 2005, jämfört med regeringens förslag.

Förslaget innebär att steget till att uppnå enprocentsmålet 2006 inte

blir lika stort som i regeringens förslag. Det är Folkpartiets åsikt

att denna tidtabell för att uppnå enprocentsmålet 2006 är mer realistisk

än regeringens.

I yrkande 1 föreslås ökat stöd för utvecklingssamarbetet och skapandet

av en Marshallplan för Östafrika/Afrikas Horn och Stora Sjöregionen. De

akuta behoven måste styra den omedelbara medelstilldelningen och FN:s

livsmedelsprogram, WFP, har en viktig roll att spela vid humanitära

katastrofer, likaså UNHCR, som är en central aktör i arbetet med att ge

skydd till människor på flykt samt WHO, som hanterar situationer av

ohälsa. Motionärerna föreslår medel till Läkare utan gränser och deras

arbete med medicinsk katastrofhjälp. Folkpartiet anslår 325 miljoner

ytterligare till vart och ett utav dessa organ, sammanlagt 1 349 000

000 kr.

I yrkande 2 krävs en omfördelning av biståndsmedlen. Motionärerna anser

att ett generöst och högkvalitativt bistånd är nödvändigt och önskvärt.

Regeringens politik bör kompletteras med ökade satsningar på demokratisk

utveckling, god samhällsstyrning och interna reformer samt frihandel.

Vidare skall de länder som kommer i fråga för långsiktigt utvecklingssamarbete

vara länder som i allt väsentligt delar svenska värderingar när det

gäller vikten av demokrati. En utfasning av biståndet till Laos och

Vietnam bör ske. Samtidigt bör det ske en prioritering av insatser för

de kvinnor och flickor som riskerar att dras in i människohandel,

speciellt i Central- och Östeuropa. Motionärerna anser det vara särskilt

viktigt att prioritera insatser för återuppbyggnaden av ett demokratiskt

Irak, och även fortsatta insatser i Afghanistan behövs. I kommittémotion

2004/05:U226 (fp) yrkande 13 krävs att det i Sidas regleringsbrev även

tas hänsyn till situationen för HBT-personer i de svenska samarbetsländerna.

Kristdemokraterna framhåller att det främsta syftet med utvecklingspolitiken

är att uppnå målen i millenniedeklarationen - som i första hand handlar

om att halvera andelen extremt fattiga till år 2015. Humanitärt stöd

och utvecklingsbistånd är viktigt, men detta måste samverka med andra

faktorer och åtgärder för att fattigdom skall kunna utrotas. Det är

främst genom ekonomisk tillväxt som fattigdomen verkligen kan minskas,

och västvärlden måste ta sitt ansvar och montera ned de handelshinder

som i dag hindrar många utvecklingsländer från att delta på världsmarknaden.

Avskrivningar av de fattigare ländernas skulder måste också vara ett

starkt prioriterat område för utvecklingspolitiken. För en rättvisare

utveckling krävs också spridning, fördjupning och respekt för de

demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Bistånd som riktas till kvinnor och barn skall prioriteras eftersom

dessa grupper drabbas hårdast av fattigdom, krig och sjukdomar.

Motionärerna konstaterar i partimotion 2004/05:U331 (kd) yrkande 38 att

regeringen gått motionärerna till mötes vad gäller enprocentsmålet men

anser att mer resurser skulle behövas tidigare och förslår därför

ytterligare medel 2005 för att satsa på hiv/aidsbekämpning. Dessutom görs

omfördelningar av medel inom ramen för regeringens föreslagna anslagsnivå.

I motionen föreslås i förhållande till regeringens förslag ökade medel

om totalt 200 miljoner kronor till anslaget 8:1 Biståndsverksamhet under

utgiftsområde 7 Internationellt bistånd (yrkande 41).

I motionen föreslås att det införs en ny delpost för ett nytt anslag på

500 miljoner kronor för hiv/aidsbekämpning, varav 200 miljoner är extra

medel som Kristdemokraterna satsar utöver regeringens föreslagna budgetnivå.

I övrigt är beloppet en omfördelning. Till FN:s flyktingarbete inom

ramen för UNHCR föreslås en ökning med ytterligare 50 miljoner kronor

och till anslaget för humanitära insatser föreslås en ökning med 100

miljoner kronor samt en ökning av anslaget till Unicef med 100 miljoner

kronor. Anslaget till Asien, Mellanöstern och Nordafrika minskar med

250 miljoner kronor, anslaget till Östeuropa och Centralasien minskar

med 150 miljoner kronor och anslaget till Latinamerika minskar med 150

miljoner kronor (yrkande 40). I motion 2004/05:U283 (kd) yrkande 15

framhålls vikten av att utöka Unicefs resurser för att förbättrar analys,

statistik och undersökningar om barns utsatthet i konflikter och

krig

Centerpartiet anser att det är av största vikt att de medel som anslås

till svensk biståndsverksamhet används på rätt sätt. Riksrevisionen har

kritiserat regeringens styrning och uppföljning av utvecklingsbiståndet.

Sida har de senaste åren genomfört en tydlig expansion av sin fältverksamhet.

Detta är helt i linje med tidigare krav från Centerpartiet men har

samtidigt medfört en risk för att viss typ av kompetens inte räcker

till för att klara alla arbetsuppgifter.

I kommittémotion 2004/05:U321 (c) redovisar Centerpartiet sitt förslag

till fördelning av anslagen under utgiftsområde 7 och hur förutsättningar

skapas för att år 2007 nå enprocentsmålet. Centerpartiet har sedan 2003

avsatt pengar för miljöbistånd, och motionärerna föreslår för 2005 ett

nytt anslag för miljöbistånd inom ramen för utgiftsområde 7 (yrkande 2),

för att på detta sätt renodla biståndsverksamheten. I yrkande 1 anslås

300 miljoner kronor för miljöbistånd, som finansieras genom att minska

anslaget 8.1 Biståndsverksamhet med 285 000 000 kr och anslaget 8.4

Folke Bernadotteakademin med 5 000 000 kr samt genom att avslå förslaget

om inrättandet av ett nytt institut för utvärdering, vilket innebär en

besparing på 10 000 000 kr jämfört med regeringens förslag. Vidare

framhålls i motion 2004/05:U219 (c) yrkande 13 vikten av att omvärlden

inte minskar sitt stöd till UNHCR:s arbete.

I flerpartimotion 2004/05:U249 (m, fp, kd, c) framhålls att Sverige i

EU arbetar för en ökad insyn och större öppenhet när det gäller olika

beslutsprocesser. I delar av regeringens förslag till statsbudget,

gällande multilateralt bistånd inom utgiftsområde 7, gäller inte denna

princip om tydlighet och öppenhet och därmed har riksdagens insyn

beskurits. Det multilaterala biståndet blir ett allmänt anslag som regeringen

fritt förfogar över. Detta innebär att riksdagens ledamöter inom detta

område inte förväntas ha några synpunkter på hur det multilaterala

anslaget skall fördelas. Motionärerna begär att regeringen i nästa års

budgetproposition redovisar anslagen gällande multilateralt bistånd på

ett lika tydligt sätt som görs för övriga delar ingående i utgiftsområde

7.

I flerpartimotion 2004/05:U255 (m, fp, v, c, kd, mp) framhålls att

sexuell och reproduktiv hälsa (SRH) inte finns med som angivet mål i

FN:s millennieutvecklingsmål. Motionärerna menar att det inte är möjligt

att uppnå målen utan mer intensiva och tydliga satsningar på SRHR (sexual

and reproductive health rights) och de anser att Sverige och andra

ledande givare på området måste höja den finansiella nivån med målet att

avsätta minst 10 % av biståndsbudgeten till området sexuell och reproduktiv

hälsa.

I motion 2004/05:U257 (v) yrkande 2 framhålls att Sverige i samband

med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring

mänskliga rättigheter. Sidas regleringsbrev bör beakta detta så att

Sverige vid biståndsgivning tar särskild hänsyn till HBT-personers

mänskliga rättigheter. Även i motion 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande

1 framhålls behovet av insatser för att stödja framväxten av HBT-personers

egna organisationer i de länder där förtryck och diskriminering förekommer.

Det bör i Sidas regleringsbrev framgå hur implementeringen av

HBT-perspektiven sker i de policydokument som Sida använder för styrningen

av sin verksamhet.

Utskottets överväganden

Utskottet har i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik för global

utveckling ställt sig bakom målformuleringen att politiken för global

utveckling skall bidra till en rättvis och hållbar global utveckling

med de två perspektiven - ett rättighetsperspektiv och de fattigas

perspektiv.

I betänkandet ställde sig utskottet också bakom målet för det svenska

utvecklingssamarbetet, som skall vara att bidra till att skapa

förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. I

nämnda betänkande tillstyrkte utskottet också att samarbetet med Central-

och Östeuropa slogs samman med det internationella utvecklingssamarbetet.

Utskottet konstaterar att regeringens nya förslag (prop. 2004/05:1)

genomgående vägleds av rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv

och att förslagen därtill är fokuserade på de åtta huvuddragen för

utvecklingspolitiken och Sveriges utvecklingssamarbete.

Utskottet konstaterar att ramarna för 2005 uppgår till 0,882 % av

beräknad bruttonationalinkomst (BNI) plus 200 miljoner kronor. För 2006

respektive 2007 uppgår ramen till 1 % av BNI.

Utskottet vill framhålla att propositionens förslag på utgiftsområde 7

Internationellt bistånd skapar goda förutsättningar för genomförandet

av politiken för global utveckling och det svenska internationella

utvecklingssamarbetet. Den i propositionen redovisade geografiska

inriktningen på Sveriges utvecklingssamarbete har utskottets stöd vad gäller

ändamål, länder och regioner.

Utskottet konstaterar vidare att det till grund för regeringens förslag

ligger tydliga politiska prioriteringar och motiveringar som utskottet

kan ställa sig bakom. Motiven till regeringens förslag redovisas i

budgetpropositionen. Utskottet anser att förslagen i propositionen är

lämpliga och väl avvägda.

Utskottet menar att förtryck, diskriminering eller bestraffning av

människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet strider

mot de mänskliga rättigheterna. Skydd för privatliv och personlig

säkerhet samt förbud mot diskriminering på grund av bl.a. kön, social

härkomst eller ställning i övrigt finns stadgat i bl.a. FN:s allmänna

förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den internationella

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. De principer

och värderingar som ligger till grund för dessa internationella instrument

genomsyrar också det svenska utvecklingssamarbetet. Inom svenskt

biståndssamarbete accepteras inte argument som hänvisar till kulturell,

religiös eller liknande specifika förhållanden för att rättfärdiga

kränkningar av mänskliga rättigheter, t.ex. HBT-personers rättigheter i

de länder där förtryck och diskriminering förekommer. Utskottet förutsätter

att regeringen på lämpligt sätt för vidare detta synsätt, och därför är

någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida inte erforderlig. Av Sidas

regleringsbrev för 2004 framgår följande.

Sida skall rapportera om stödet för sexuell och reproduktiv hälsa och

rättigheter. Fokus skall därvidlag läggas på genomförandet av

handlingsprogrammet från Kairokonferensen, genomslag för sexuell och reproduktiv

hälsa och rättigheter i det multilaterala samarbetet, samt stöd till

såväl länder, multilaterala organisationer som till svenska och

internationella enskilda organisationer. Sida skall rapportera hur man har

arbetat för att stärka HBT-perspektivet (Homosexuella, Bisexuella och

Transpersoner), bl. a. kapacitetshöjande stöd för att stärka HBT-personers

rättigheter i samarbetsländerna.

Syftet med återrapporteringskravet är att få en överblick över hur svensk

utvecklingspolitik och praktik förhåller sig till sexuell läggning och

till HBT-frågor. Resultatet av återrapporteringen kommer att presenteras

vid årsskiftet 2004/05. Sida skall genomföra en studie om Sveriges arbete

kring frågor om sexuell läggning och HBT-frågor i svensk utvecklingspolitik

och utvecklingssamarbete. Studien påbörjas under hösten 2004.

Utskottet anser att insatser inom området sexuell och reproduktiv hälsa

och rättigheter (SRHR) är ett viktigt medel för att minska fattigdomen

i världen och en förutsättning för att millennieutvecklingsmålen skall

kunna nås. Det är även ett värde i sig att människor kan bestämma över

sin reproduktion och sexualitet. Sverige har i olika internationella

sammanhang tydligt fört fram vikten av att genomföra Kairoprogrammet.

Utskottet menar att det är särskilt viktigt att Sverige ger fortsatt

stöd till både länder och organisationer så att handlingsprogrammet

från Kairo kan genomföras. Sverige har en tydlig roll att spela för att

lyfta fram frågor kring SRHR. Under 2005 stärks SRHR-arbetet genom ökat

stöd och intensifierad dialog med berörda aktörer, inklusive EG-kommissionen,

UNFPA, UNAIDS, Unicef, Globala fonden, International Planned Parenthood

Federation (IPPF) samt svenska och internationella enskilda organisationer.

Utskottet konstaterar att hiv/aids är ett prioriterat område för

särskilda satsningar i budgetpropositionerna såväl 2004 som 2005 och

innebär ökade insatser inom såväl det multilaterala samarbetet som Sidas

bilaterala stöd. Utskottet anser att det multilaterala biståndet skall

styras av samma inriktning, formulerat i politiken för global utveckling,

som gäller för det övriga biståndet.

Anslagen till multilaterala FN-organ utvecklas på följande sätt under

åren 2003-2005:

Multilaterala organ

Miljontals kronor

Organ 2003 2004 2005

UNAIDS 60 100 150

UNFPA 205 270 355

UNDP 550 640 720

Unicef 300 340 400

Sverige har under 2002-2004 bidragit med 616 miljoner kronor till Globala

fonden mot aids, tbc och malaria, och ökat stöd kommer också att utgå

till UNAIDS och WHO. Vidare får UNIFEM:s särskilda initiativ (Global

Coalition on Women and Aids) svenskt stöd för att belysa kvinnors

situation till följd av aidsepidemin. Utskottet noterar att det svenska

utvecklingssamarbetet i hög grad är inriktat på arbetet mot hiv/aids i

de länder som är hårdast drabbade av sjukdomen.

Utskottet vill vidare framhålla att utgiftsområde 7 för budgetåret 2005

föreslås innehålla anslaget 8:6 Riksrevisionen: Internationella uppdrag.

Riksrevisionens huvuduppgifter är att enligt lagen (2002:1022) om

statlig revision bedriva årlig revision och effektivitetsrevision. Enligt

lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen får myndigheten

inom sitt verksamhetsområde också utföra uppdrag och tillhandahålla

tjänster på det internationella området.

Utskottet har i ett tidigare betänkande (2003/04:UU2 utgiftsområde 7

Internationellt bistånd) ställt sig positivt till att Riksrevisionen

utför nya uppdrag och tillhandahåller nya tjänster och ställer sig

positivt till det föreslagna anslagets storlek. Utskottet anser att

verksamheten bör kunna utgöra en viktig del av det svenska

förvaltningsbiståndet.

Riksdagen får genom tillkomsten av ett särskilt anslag möjlighet att

årligen ta ställning till omfattningen och inriktningen av denna verksamhet

samtidigt som den ges sådana former att Riksrevisionens självständighet

och oberoende inte kan sättas i fråga. Utskottet förutsätter att

Riksrevisionen endast använder anslaget för uppdrag som överensstämmer med

OECD/DAC:s definition av bistånd och att användningen står i överensstämmelse

med målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete sådant det

anges i betänkande 2003/04:UU3. Vidare förutsätter utskottet att

Riksrevisionen tillser att den för uppdrag och tjänster får full finansiering

inom ramen för anslaget och inte belastar myndighetens förvaltningsanslag

inom utgiftsområde 2. Utskottet förutsätter också att Riksrevisionen

återrapporterar till riksdagen hur myndigheten utnyttjat anslaget.

Mot denna bakgrund kan utskottet tillstyrka propositionens förslag såvitt

avser anslaget 8:6 Riksrevisionen: Internationella uppdrag, under

utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

Utskottet vill framhålla det nära samband som råder mellan biståndsramen

och de medel som anvisas inom utgiftsområde 7. Den återgång till

enprocentsnivån som inletts och som utskottet välkomnat i det föregående

förutsätter ökningar inom utgiftsområdet, främst av anslaget 8:1, på

sätt som föreslås i propositionen. Utskottet menar också att det är

viktigt att Sverige fortsättningsvis bedriver ett effektivt

utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste länderna och att Sverige

står fast vid den internationellt formulerade ambitionen att 0,25 % av

givarländernas BNI skall gå till de minst utvecklade länderna (MUL).

Utskottet anser således propositionens förslag rörande utgiftsområde 7

Internationellt bistånd (propositionens yrkanden 1-7) vara väl avvägda

och tillstyrker därför regeringens förslag. I konsekvens härmed menar

utskottet att motionerna 2004/05:U219 (c) yrkande 13, 2004/05:U226 (fp)

yrkande 13, 2004/05:U249 (m, fp, kd, c), 2004/05:U255 (m, fp, v, c, kd,

mp), 2004/05:U257 (v) yrkande 2, 2004/05:U283 (kd) yrkande 15,

2004/05:U293 (m), 2004/05:U307 (m) yrkande 18, 2004/05:U321 (c) yrkandena

1 och 2, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 38, 40 och 41, 2004/05:U337 (mp,

fp, v, c) yrkande 1 samt 2004/05:U339 (fp) yrkandena 1-3 bör avstyrkas.

Utskottet vill i övrigt understryka att det utgår från att riksdagens

beslut avspeglas i regeringens regleringsbrev till myndigheterna.

2 Biståndsmålen, avbindning av biståndet m.m.

Propositionen

Målet för Sveriges internationella utvecklingssamarbete skall vara att

bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra

sina levnadsvillkor. Sverige skall fortsätta att bedriva ett effektivt

utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste länderna. De

huvuddrag som gäller för politiken för global utveckling skall även vara

styrande för verksamheten inom politikområdet för internationellt

utvecklingssamarbete. Utvecklingssamarbetet skall präglas av

rättighetsperspektivet

och de fattigas perspektiv. Målsättningen att 1 % av Sveriges BNI skall

avsättas för internationellt utvecklingssamarbete ligger fast. Dessutom

är ambitionen att minst 0,25 % av BNI skall nå de minst utvecklade

länderna.

Motionerna

I motion 2003/04:Ju447 (fp) yrkande 11 krävs att Sidas insatser i

Östeuropa kraftigt utökas och att bistånd går till särskilda åtgärder för

att motverka kvinnohandel.

I kommittémotion 2004/05:U226 (fp) yrkande 1 framhålls vikten av att

genusperspektivet tillåts få genomslag i utvecklingssamarbetet och att

regeringen lever upp till löften om att utarbeta s.k. könskonsekvensanalyser.

Vidare framhålls i yrkande 3 att demokrati bör vara det överordnade

målet för svenskt utvecklingssamarbete. I yrkande 22 understryks att

bistånd genom krav på upphandling i givarländer inte bör förekomma och

att Sverige starkare än i dag bör verka internationellt för ett sådant

hållningssätt. I yrkande 30 välkomnas att regeringen presenterar en

tidsplan för hur detta mål skall uppnås under mandatperioden, och

motionärerna understryker vikten av att enprocentsmålet verkligen uppnås

och att biståndet inte kommer att användas som budgetregulator när

regeringen står inför akuta problem att klara statens utgiftstak.

I motion 2004/05:U258 (v) yrkande 1 krävs en ökning av andelen bistånd

som går till utbildning till 15 % och i yrkande 2 att det ställs skärpta

krav på kvalitet och könsperspektiv i biståndet till utbildning.

I motion 2004/05:U261 (mp) yrkande 4 framhålls behovet av mätbara och

operativa mål i biståndet och att en kvalitetssäkringsdiskussion måste

kunna föras så att inte eventuella argument för minskad eller bibehållen

biståndsnivå på grund av bristande kvalitet eller uppföljning kan göras.

I motion 2004/05:U278 (v) yrkande 2 ställs krav på att det skall finnas

konsekvensanalyser utifrån fattigdoms- och rättighetsperspektivet i

beredningen av regeringens beslut.

I motion 2004/05:U306 (kd) yrkande 10 framhålls att bistånd inriktat på

kvinnor och barn kan bidra till en större ekonomisk frihet och även öka

förståelsen för mänskliga rättigheter. Ett genusperspektiv på biståndet

skulle i högre utsträckning ta hänsyn till kvinnors behov av utbildning,

deltagande, självbestämmande och inflytande och därmed minska benägenheten

för prostitution.

I motion 2004/05:U307 (m) yrkande 1 krävs att det svenska statliga

biståndet som övergripande mål skall främja en snabb utrotning av

fattigdomen och bör fokusera på Afrikas låginkomstländer där huvudproblemen

finns.

I motion 2004/05:U310 (fp) yrkande 2 krävs att kvinnors rätt till fri

abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat politiskt

mål i svensk utrikespolitik och att detta blir ett prioriterat finansiellt

mål i den svenska biståndsbudgeten (yrkande 3).

I motion 2004/05:U315 (kd) yrkande 6 krävs att Sverige och EU skall öka

sina ansträngningar att skydda flyktingar i nöd och att säkra UNHCR:s

ekonomiska resurser i detta syfte.

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 1 krävs att de övergripande målen

för det internationella biståndet inkluderar främjandet av mänskliga

rättigheter, demokrati och fattigdomsbekämpning. I yrkande 3 krävs en

begränsning av antalet mottagarländer, s.k. programländer, med vilka

Sverige arbetar fram utförliga nationella handlingsplaner och program.

I yrkande 15 framhålls att obundet bistånd och direkt budgetstöd inte

skall ges till alla utan endast till dem som uppvisar goda resultat och

har en dokumenterat god vilja till förändring. Detta ger fattiga länder

en möjlighet till ökat självstyre. Motionärerna kräver en successiv

avbindning av biståndet och betonar vikten av flexibilitet i en sådan

process. I yrkande 23 framhålls vikten av att betona betydelsen av det

humanitära biståndet för det internationella utvecklingssamarbetet och

frivilligorganisationernas viktiga roll i arbetet samt att öka anslagen

till det humanitära biståndet. I yrkande 39 krävs att regeringen förbättrar

transparensen inom den multilaterala sektorn vad gäller fördelningen av

anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

I motion 2004/05:U333 (kd) yrkande 10 framhålls att regeringen bör

avsätta 10 % av biståndsanslaget till reproduktiv hälsa och hiv/aids-prevention

och i yrkande 11 att regeringen bör avsätta ytterligare medel för

hiv/aids-bekämpning, utöver det som är föreslaget i budgeten för 2005.

I

motion 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande 2 krävs att Sverige driver

frågan om en resolution och likaså en konvention om HBT-personers

mänskliga rättigheter då detta skulle få en normerande effekt på hela

världssamfundet.

I motion 2002/03:Fö271 (mp) yrkande 1 liksom i motion 2004/05:Fö241

(mp) yrkande 1 konstateras att Sverige redan 1994 föreslog att det skulle

införas ett internationellt förbud mot personminor. En omfattande kampanj

från ICBL (International Campaign to Ban Landmines) ledde till att ett

sådant avtal kunde undertecknas i december 1997. Motionärerna menar att

det är viktigt att Sverige och Sida inte minskar utan snarare ökar sitt

stöd till humanitär ammunitions- och minröjning. I motion 2002/03:Fö271

(mp) yrkande 3 krävs att svenska minröjningsinsatser inte skall utgöras

av isolerade insatser utan integreras i en genomtänkt biståndspolitik.

I motion 2004/05:Sf266 (v) konstateras att IOM (The International

Organiszation for Migration) i motsats till FN:s flyktingkommissariat

(UNHCR) inte har sin grund i internationell rätt och internationella

överenskommelser, utan är en medlemsorganisation. Den är inte ett

demokratiskt organ utan svarar enbart inför medlemsstaterna, och mot

bakgrund av allvarliga och bestående missförhållanden i IOM:s verksamhet

bör Sverige avsluta sitt medlemskap i organisationen (yrkande 4).

I motion 2004/05:Sf266 (v) konstateras att UNHCR:s verksamhet finansieras

genom årliga bidrag från medlemsstaterna. Detta medför att organisationen

får svårigheter med sin planering då finansieringen blir osäker och

fluktuerande. Systemet påverkar också organisationens vilja att öppet

kritisera givare. Därför bör Sverige i FN verka för att UNHCR skall

finansieras via FN:s budget (yrkande 25). Vidare framhålls att UNHCR:s

mandat endast omfattar flyktingar, som passerat en nationsgräns. Numera

utgör emellertid de s.k. internflyktingarna en mycket stor del av alla

flyktingar, och det är viktigt att UNHCR:s mandat utvidgas så att

organisationen t.ex. får möjlighet att vid behov hjälpa internflyktingar

att lämna sitt hemland (yrkande 26).

Utskottets överväganden

Utskottet understryker att målet för Sveriges utvecklingssamarbete är

att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att

förbättra sina levnadsvillkor. Politiken skall präglas av två perspektiv,

rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv, vilket innebär att

människors rättigheter skall utgöra grunden för de åtgärder som skall

vidtas liksom att de fattigas behov, intressen och förutsättningar skall

vara en utgångspunkt i strävandena mot ett uppfyllande av målet.

Rättighetsperspektivet inkluderar både mänskliga rättigheter och demokrati.

Utskottet har vidare slagit fast (bet. 2003/04:UU3 Sveriges politik för

global utveckling) att den sammanhållna svenska politiken för global

utveckling bygger på ett samlat synsätt på de uppgifter som olika

politikområden har för en rättvis och hållbar global utveckling och på en

ökad samverkan med andra länder och aktörer. Den svenska politiken skall

bidra till att uppfylla FN:s millenniedeklaration, och den är ett av

Sveriges bidrag för att uppnå FN:s millenniemål - att halvera fattigdomen

till 2015. Utskottet ser millennieutvecklingsmålen som en konkretisering

- om än ej fullständig - av det övergripande målet om en rättvis och

hållbar utveckling. Utskottet vidhåller det riktiga i att i målformuleringen

sätta fokus på rättvis och hållbar utveckling samt att därmed inte tynga

det övergripande målet med preciserade tillägg. Utskottet konstaterar

att utvecklingen av millennieutvecklingsmålen (MDG) och de indikatorer

som är kopplade till målen förbättrar möjligheterna att mäta utvecklingen

i de enskilda länderna. Ett större internationellt arbete med att

ytterligare förfina och utveckla indikatorerna till millennieutvecklingsmålen

har inletts.

Utskottet har även vid flera tillfällen tidigare, senast i betänkande

2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling, framhållit att

kunskapen om och stödet för enprocentsmålet är väl befästa i riksdagen

och i den allmänna opinionen. Samtidigt är återgången till enprocentsnivån

också en viktig symbolfråga, varför utskottet, även av det skälet, ansett

att det bör prioriteras. Utskottet har vid flera tillfällen, bl.a. i

ovan nämnda betänkande, välkomnat en återgång till enprocentsnivån.

Utskottet ser med stor tillfredsställelse att enprocentsmålet nu kommer

att uppnås. Någon ytterligare detaljerad tidsplan än den regeringen nu

presenterar anser dock utskottet inte nödvändig att slå fast. Utskottet

konstaterar också att EU-länderna enats om att arbeta för att uppnå

FN:s rekommendationer om att minst 0,7 % av BNI skall avsättas till

bistånd.

Utskottet konstaterar att politiska prioriteringar kombinerade med hänsyn

till tidigare gjorda åtaganden ligger till grund för regeringens förslag.

Motiven till regeringens förslag redovisas i budgetpropositionen.

Regeringen kan, om behov uppstår under året, omfördela mellan posterna.

Likaså kan Sida i mindre utsträckning omfördela mellan de bilaterala

delposterna. När det gäller bidragen till bl.a. organisationer som UNFPA,

IPPF och UNHCR, som också tas upp i flera motioner, delar utskottet

regeringens syn på medelsfördelningen som den presenteras i budgetpropositionen.

Utskottet menar att åtgärder som syftar till att främja en rättvis och

hållbar global utveckling kan ha olika effekter för kvinnor och män.

Det är därför viktigt att uppmärksamma sådana skillnader. Utskottet

menar att åtgärder som syftar till att främja en rättvis och hållbar

global utveckling kan ha olika effekter för kvinnor och män. Det är

därför viktigt att uppmärksamma sådana skillnader. Det praktiska arbetet

med att konsekvent införliva en genusmedvetenhet och ett feministiskt

perspektiv i den internationella verksamheten pågår kontinuerligt. I

utvecklingssamarbetet har utrikesförvaltningen och Sida påbörjat ett

arbete med inventering, kartläggning och analys av verksamheten från

ett genderperspektiv.

Utskottet kan konstatera att Sverige, inom ramen för arbetet med kvinnors

åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, har givit hög prioritet åt

frågor kopplade till kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och

rättigheter, inklusive människors möjlighet att själva fatta beslut om

sexualitet och barnafödande. Kvinnor har en rätt att bestämma över sina

egna kroppar och sin sexualitet, däri inbegripet en möjlighet att

bestämma om de vill föda barn eller inte. Frågan om sexuell och reproduktiv

hälsa och rättigheter, i synnerhet kopplingen till abort, möter emellertid

ett hårdnande motstånd på många håll i världen, liksom i FN-sammanhang,

Inte sällan sker detta med stöd av USA, Heliga Stolen och vissa muslimska

länder. Utskottet menar att Sverige i internationella sammanhang,

inklusive i EU, måste fortsätta att tydligt driva kvinnors sexuella och

reproduktiva rättigheter. Det är angeläget att dessa rättigheter ges

ett starkare skydd. Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt (bet.

2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling) att alla kvinnor

skall ha rätt till fri och säker abort.

Utskottet har tidigare konstaterat att rätten till delaktighet, inflytande

och jämlika villkor för personer med funktionshinder sedan länge är en

viktig del av det svenska utvecklingssamarbetet, och regeringen verkar

aktivt för att dessa frågor skall ges en central plats. Sida har många

aktiviteter som syftar till att förbättra livsvillkoren för personer

med funktionshinder och SHIA är en aktiv partner i detta arbete. Över

anslaget för internationellt bistånd finansierar Sida ett arbete för

att ta fram en handikappkonvention inom FN.

Utskottet har inhämtat att IOM (The International Organization for

Migration) på uppdrag av sina medlemsstater bedriver migrationsrelaterade

projekt som huvudsakligen består av att organisera transporter för

flyktingar och frivilliga transporter av personer som avvisats. Sverige

använder sig bl.a. av IOM för överföring av s.k. kvotflyktingar till

Sverige. Vidare stöder Sverige bl.a. IOM:s arbete med återvändande av

internflyktingar i Afrika och Afghanistan samt dess arbete mot människohandel

i Östeuropa, främst på Balkan. Sverige har goda erfarenheter av samarbetet

med IOM.

Utskottet kan konstatera att man i EU:s nya konstitutionella fördrag,

som dock ännu inte trätt i kraft, fastställer målet att uppnå en gemensam

och enhetlig asyl- och invandringspolitik. I förhandlingarna om enskilda

rättsakter finns möjligheter att verka för en hög ambitionsnivå vad

gäller humanitet, solidaritet och effektivitet. En harmoniserad asylpolitik

för hela unionen, där medlemsstaterna tillämpar samma bestämmelser och

erkänner varandras beslut, ger en sammantaget bättre ordning för

medlemsstater och för den enskilde, och en mer rättvis ansvarsfördelning.

Samverkan med UNHCR är en viktig och naturlig del i harmoniseringsarbetet.

Såväl kommissionen som enskilda medlemsstater har kontinuerliga kontakter

med UNHCR. UNHCR har ett unikt globalt mandat att skydda och bistå

flyktingar, och därmed bör det internationella samfundet samfällt känna

ett större ansvar för organisationens finansiering. Organisationen är

i dag beroende av frivilliga bidrag från en rätt begränsad krets

medlemsländer då tolv givarländer står tillsammans för 90 % av UNHCR:s

finansiering. År 2004 har UNHCR för första gången på många år uppnått

en stabil finansiell situation. Sverige och andra länder har vid

återkommande tillfällen uppmanat UNHCR att bredda givarbasen och att

upprätta en behovsbaserad budget, för att kunna visa för givarkretsen och

potentiellt nya givare vilka de faktiska behoven och kostnaderna verkligen

är.

Utskottet framhåller att frivilliga organisationer gör viktiga insatser

i det svenska utvecklingssamarbetet. Det s.k. projektbidraget är en av

grundvalarna i samarbetet med de svenska enskilda organisationerna. Det

innebär att organisationerna själva driver och genomför en verksamhet

som Sida ger bidrag till. Målsättningen är att genom stöd till enskilda

organisationers utvecklingssamarbete främja utveckling av ett livskraftigt

och demokratiskt civilt samhälle och att stärka de lokala

samarbetsorganisationerna. Detta görs genom att den svenska organisationen

betonar

kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling hos sina lokala samarbetspartner.

En viktig del av det svenska biståndet utgörs av humanitärt bistånd

till människor som är nödställda på grund av väpnade konflikter,

naturkatastrofer eller andra svåra förhållanden. Utskottet konstaterar

vidare att antipersonella minor och oexploderad ammunition är ett mycket

allvarligt problem som bidrar till mänskligt lidande och hinder för

utveckling. Stöd till humanitär minhantering är en viktig fråga för det

svenska utvecklingssamarbetet, och det svenska stödet till humanitär

minröjning och till röjning av ammunition som inte har exploderat är

omfattande. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen

utarbetat en samlad svensk syn på minhantering. Utskottet konstaterar

att Sverige i enlighet med svensk politik på minområdet numera i hög

grad stöder mindrabbade länders egen kapacitet att hantera minproblemen,

vilket i många fall på kort sikt är mindre kostsamt än de högteknologiska

lösningar som tidigare finansierats. Utskottet förutsätter att det

samlade svenska engagemanget för humanitär minröjning ävenledes i framtiden

ligger på en fortsatt hög ambitionsnivå där kvalitet och långsiktighet

bör vara vägledande principer för svenska insatser.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:Fö271 (mp)

yrkandena 1 och 3, 2003/04:Ju447 (fp) yrkande 11, 2004/05:U226 (fp)

yrkandena 1, 3, 22 och 30, 2004/05:U258 (v) yrkandena 1 och 2, 2004/05:U261

(mp) yrkande 4, 2004/05:U278 (v) yrkande 2, 2004/05:U306 (kd) yrkande

10, 2004/05:U307 (m) yrkande 1, 2004/05:U310 (fp) yrkandena 2 och 3,

2004/05:U315 (kd) yrkande 6, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 1, 3, 15, 23

och 39, 2004/05:U333 (kd) yrkandena 10 och 11, 2004/05:U337 (mp, fp, v,

c) yrkande 2, 2004/05:Fö241 (mp) yrkande 1 samt 2004/05:Sf266 (v)

yrkandena 4, 25 och 26.

3 Politikens inriktning

Propositionen

I propositionen framhålls att många av de viktiga globala frågorna inte

kan hanteras med traditionella politiska medel eller inom nationsgränser.

Kampen mot världsfattigdomen, förvaltningen av våra naturresurser,

brott mot mänskliga rättigheter, främjande av fred och säkerhet samt

spridningen av smittsamma sjukdomar är exempel på frågor av sådan

omfattning att de kräver en global ansats. Världen blir alltmer integrerad

och länder alltmer ömsesidigt beroende. Därför ligger det i såväl fattiga

som rika länders intresse att globala och regionala ödesfrågor, liksom

nationella utvecklingsfrågor, hanteras på ett bättre sätt. Större

ansvarstagande och nya samarbetsformer krävs av flera olika aktörer. I

dag finns en dagordning för internationell utveckling som överenskommits

mellan världens länder. Dagordningen representeras främst av FN:s

millenniedeklaration, som antogs år 2000, och de konkreta målsättningar

som hämtas därifrån: de s.k. millennieutvecklingsmålen.

Utvecklingsländerna själva har huvudansvaret för att nå

millennieutvecklingsmålen

nationellt. De har åtagit sig att skapa gynnsamma villkor för utveckling

inklusive god samhällsstyrning, sund makroekonomisk politik och bekämpning

av korruption. Målet är att minska och på sikt utrota fattigdomen i

världen. De rika ländernas åtaganden finns framför allt i

millennieutvecklingsmål

åtta om det globala partnerskapet. En svensk millenniemålsrapport har

presenterats. Det internationella ekonomiska samarbetet spelar en central

roll för att nå millennieutvecklingsmålen. De internationella finansiella

institutionerna bidrar, genom insatser för bl.a. förbättrad ekonomisk

och finansiell stabilitet och ökad handel, till högre global tillväxt.

Väpnad konflikt utgör ett av de allvarligaste hindren för utveckling i

många fattiga länder. Därför är förebyggande av väpnade konflikter,

däribland främjande av mänskliga rättigheter och konflikthantering,

viktiga delar i utvecklingssamarbetet. Världstoppmötet om hållbar

utveckling i Johannesburg 2002 följs upp genom arbetet i FN:s kommission

för hållbar utveckling (CSD - Commission for Sustainable Development).

De fattigaste länderna behöver stärka sin produktionskapacitet, förbättra

sin kunskap om exportmarknaderna och bygga upp institutioner som är

nödvändiga för ett fungerande handelsutbyte. Biståndsinsatser på detta

område är därför viktiga. Även om biståndet är en viktig katalysator är

villkoren för t.ex. handel och jordbruk än mer betydelsefulla för

utvecklingen.

EU är en viktig arena även för en samstämmig politik, och i EU ägnas

alltmer intresse och kraft åt att utveckla en sådan. Särskilt uppmärksammade

politikområden i sammanhanget är utvecklingssamarbete, säkerhet, mänskliga

rättigheter och demokrati, migration, utrikeshandel, jordbruk, fiske

samt miljö.

Tillsammans med Frankrike har Sverige tagit initiativ till en internationell

arbetsgrupp för globala gemensamma nyttigheter. Uppgiften är att undersöka

hur de viktigaste globala gemensamma nyttigheterna tillhandahålls i dag

samt att lämna förslag till hur dessa bättre kan hanteras i framtiden.

En slutrapport skall läggas fram 2005.

Till de fattigaste länderna ges biståndet företrädesvis som gåva eller

som mycket fördelaktigt lån. Sammantaget erhåller utvecklingsländerna

bistånd i olika form från ett stort antal aktörer. Mångfalden av insatser

ställer stora krav på varje utvecklingsland. En viktig uppgift för

biståndsgivarna är därför att underlätta utvecklingsländernas arbete med

att ta emot och samordna bistånd. I arbetet med att definiera och

effektivisera bistånd spelar OECD/DAC en central roll. I OECD/DAC leder

Sverige tillsammans med Världsbanken en grupp för harmonisering av

biståndsprocedurer.

Motionerna

I motion 2002/03:U322 (m) yrkande 19 krävs att svenskt bistånd inte

skall gå till regimer som kränker de mänskliga rättigheterna eller för

anfallskrig.

I kommittémotion 2002/03:U313 (fp) yrkande 16 krävs att svensk

biståndspolitik måste få större inriktning på ett förebyggande av konflikter

och krishantering samt att arbetet med uppföljning av konflikter måste

ges större vikt i biståndspolitiken.

I motion 2004/05:U219 (c) yrkande 4 krävs att landsbygds- och

jordbruksutvecklingen får högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer

och i yrkande 5 att mer uppmärksamhet och fler insatser inriktas på

kvinnor och deras roll i familjeförsörjningen och resursanvändningen.

Vidare krävs i yrkande 6 att stöd ges så att traditionella kunskaper

inte går förlorade, eftersom de fungerar som en buffert mot svält och

är anpassade till lokala förhållanden och åtminstone ger en minimal

skörd också under Afrikas återkommande torkperioder.

I motion 2004/05:U253 (mp) yrkande 1 framhålls att FAO:s riktlinjer för

rätten till tillräcklig, lämplig och säker mat bör prioriteras och

inkluderas i Sveriges politik för global utveckling och att möjligheten

att uppfylla millenniemålen bör vara vägledande för svensk politik i

långivningshänseende, i biståndsgivning och i den samlade hanteringen

av den globala utvecklingspolitiken (yrkande 2).

I motion 2004/05:U261 (mp) yrkande 1 anser Miljöpartiet att regeringen

tar biståndsbudgeten i anspråk för allehanda syften. Motionärerna menar

att det under inga förhållanden skall vara legitimt att ur biståndsbudgeten

använda medel för militär trupp, eller för utbildning av militärer i t.

ex. demokrati eller mänskliga rättigheter. Det är även oacceptabelt att

biståndsmedel används för olika former av asylmottagning eller

migrationsfrågor. I yrkande 3 krävs att en kritisk granskning av OECD:s s.k.

DAC-kriterier skall ske eftersom motionärerna anser att kriterier

vidgats på ett oroväckande sätt, och det är enligt motionärerna oklart

hur Sverige ställt sig till dessa förändringar. I yrkande 6 krävs att

riksdagen årligen får del av de positioneringar och prioriteringar som

regeringen intar i OECD:s utvecklingskommitté DAC. I yrkande 7 framhålls

att svensk långivning och bistånd bör kopplas till möjligheten till

måluppfyllelse i millenniemålen och att man som medel utvecklar

PRSP-metodiken.

I motion 2004/05:U278 (v) yrkande 4 krävs att regeringen årligen redovisar

vilka kriterier som gäller, vad som är under diskussion, vilken politik

som Sverige har och hur Sverige har agerat i de olika diskussionerna

som förs inom OECD. I yrkande 5 krävs att regeringen verkar för att

OECD:s kriterier när det gäller vad som räknas som bistånd skärps så

att biståndet inte används till sådant som direkt eller indirekt motverkar

utveckling och främjande av de mänskliga rättigheterna.

I motion 2004/05:U290 (fp) yrkande 1 krävs ett ökat multilateralt stöd

till organisationer som UNFPA och IPPF.

I motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 1 anförs att Sverige bör stödja UNDP:s

presenterade "millenniekontrakt" med syfte att huvudsakligen inrikta

fattigdomsbekämpningen på de högst prioriterade länderna för att uppnå

millenniemålen för de länder som är i störst behov av hjälp. I yrkande

6 krävs att ökat stöd går till utvecklingen av självständiga

bondeorganisationer i Afrika.

I motion 2004/05:U308 (kd) yrkande 13 krävs att Sverige inom ramen för

biståndspolitiken i högre utsträckning skall rikta mer stöd till kampen

mot kvinnlig könsstympning och i yrkande 14 framförs behovet om riktade

utbildningsinsatser om kvinnlig könsstympning.

I motion 2004/05:U307 (m) yrkande 13 framhålls att mycket bistånd under

lång tid inte har lett till snabba framsteg utan insatserna har i vissa

fall lett till tillbakagång, och därför behövs en nystart i biståndet

för att fattigdomsutrotningen skall bli framgångsrik.

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 11 krävs ett utökat stöd för att

säkerställa globala nyttigheter. Sverige måste också agera för att skapa

bättre fungerande internationella regelverk och standarder för dessa

nyttigheter. Motionärerna ser det som önskvärt att man från svensk sida

fokuserar arbetet på ett begränsat antal nyttigheter och att de

prioriterade områdena bör vara kampen för en effektivisering av energi- och

materialhantering inom ramen för en hållbar utveckling, klimatfrågan,

försörjningen av rent vatten, kampen mot hiv/aids och förebyggandet av

väpnade konflikter. Vidare framhålls att det för att bedriva en effektiv

fattigdomsbekämpning krävs insatser som framför allt riktas mot kvinnor

och barn. Kvinnor saknar ofta ekonomiska tillgångar, egendom, makt,

utbildning, sjukvård och är utsatta för våld och diskriminering på grund

av sitt kön. Motionärerna anser att svenskt bistånd i ökad grad skall

riktas till kvinnor i mottagarländerna (yrkande 16). I yrkande 21

framhålls kravet på att låta ett IT-perspektiv integreras i samtliga

utvecklingsstrategier och program.

I motion 2004/05:A352 (kd) konstateras att kvinnor utför nära 70 % av

allt arbete på jorden, men äger mindre är 1 % av allting som går att

äga. Det är viktigt att ett genderperspektiv finns på biståndet, så att

hänsyn tas till både kvinnors och mäns behov. I de länder där demokratin

är bristfällig kan kvinnor spela en central roll i arbetet att införa

och stärka demokratin och därför bör svenskt bistånd i ökad grad riktas

till kvinnor i mottagarländerna (yrkande 7).

Utskottets överväganden

Politiken för global utveckling omfattar ett gemensamt mål för samtliga

politikområden. För det internationella utvecklingssamarbetet skall

målet för politikområdet kompletteras med operativa delmål utformade

inom ramen för specifika planeringsinstrument för olika länder,

multilaterala organ och områden. En utgångspunkt skall vara landets eller

organisationens egna strategier och planer för fattigdomsbekämpning och

utveckling. De internationella utvecklingsmålen utgör en grund för

formulering av de operativa målen.

Utskottet kan konstatera att det i Sverige finns en lång och stark

tradition av internationell solidaritet. Folkrörelser, kyrkor och andra

religiösa samfund, forskningsinstitutioner, fackliga organisationer och

många olika solidaritets- och biståndsorganisationer har varit viktiga

för framväxten och utvecklingen av det nuvarande svenska utvecklingssamarbetet.

Utskottet framhåller i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik för global

utveckling konflikthantering och säkerhet som ett av huvuddragen i

inriktningen för Sveriges politik för global utveckling. Utskottet

konstaterar att nedrustning är en av hörnstenarna i den svenska

utrikespolitiken och att ett fullständigt avskaffande av massförstörelsevapen

är ett prioriterat mål för Sverige. Sverige har aktivt arbetat för

nedrustning och icke-spridning såväl inom EU som globalt inom FN. Sverige

verkar för att EU:s handlingsplan med konkreta åtgärder för nedrustning

och icke-spridning genomförs i praktiken. Sverige arbetar också aktivt

för att genomföra FN:s handlingsprogram mot illegal handel med lätta

vapen, bl.a. genom stärkta regler för exportkontroll. Sverige prioriterar

vidare frågor som har direkt koppling till konsolidering av fred och

utveckling, bl.a. stöd till avväpning av f.d. soldater, inklusive

barnsoldater och återintegrering av soldater i samhället.

Jordbruks- och miljöfrågor

Utskottet anser att jordbruket i ett lokalt, nationellt och globalt

perspektiv kan ses som nyckeln till utveckling. Jordbruket måste vara

såväl ekonomiskt, socialt som miljömässigt hållbart. Ett jordbruk som

har denna inriktning har en viktig funktion i arbetet för en rättvis

och hållbar global utveckling. Utskottet menar vidare att det finns en

stor potential för minskad fattigdom genom ökad tillväxt, höjd sysselsättning,

produktion och export på jordbruksområdet.

Utskottet konstaterar också att det parallellt med handelsliberaliseringar

och krav på reformer av EU:s jordbrukspolitik måste ske satsningar på

landsbygdsutveckling och på att skapa förutsättningar för en tillräcklig

livsmedelsproduktion genom en jordbrukspolitik som stärker familjejordbrukets

ställning och de lokala marknaderna. Fattigdomsbekämpning är nära kopplad

till ett hållbart jordbruk och en tryggad livsmedelsförsörjning.

Det sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet (bet. 2002/03:UMJU1

Johannesburg - FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling) har slagit

fast att vattenfrågorna tillhör de viktigaste miljö- och utvecklingsfrågorna

och att rent vatten är en förutsättning för livskvalitet, ekonomisk och

social utveckling samt för ett väl fungerande ekosystem. Uppskattningsvis

saknar 20 % av världens befolkning tillgång till färskt dricksvatten

och ca 40 % saknar tillgång till sanitära anläggningar. Detta förorsakar

sjukdomar och död bland världens fattigaste. Bristen på vatten är ofta

bakgrunden till konflikter inom och mellan stater.

Regionalt vattensamarbete påverkar ofta en rad gränsöverskridande

ekonomiska, sociala och miljömässiga problem och är av central betydelse

för en god utveckling. Gränsöverskridande samarbete om vattenresurser

kan vara av stort värde i olika utvecklingsregioner. Regeringen antog

2002 en strategi för svenskt stöd till regionalt och subregionalt

utvecklingssamarbete i Afrika söder om Sahara. Strategin anger att bättre

förvaltning och utveckling av gemensamma naturresurser inklusive

vattentillgångar skall vara ett prioriterat samarbetsområde.

Jämställdhet

Jämställdhet mellan kvinnor och män utgör ett av huvuddragen för politiken

för global utveckling. Kvinnor och flickor bör tillförsäkras samma

rättigheter som män och pojkar. Utskottet vill peka på vikten av att

Sverige i utvecklingssamarbetet arbetar med ett tydligt jämställdhetsperspektiv

inom alla sektorer och program där Sverige samarbetar och inte minst

inom jordbruksområdet. Det är av stor vikt att kvinnors förutsättningar,

kompetens och rätt till beslutsfattande tas till vara i så stor

utsträckning som möjligt då det inte sällan är kvinnorna som är de främsta

bärarna av ett lokalsamhälles traditionella kunskaper. Trots att många

fattiga kvinnor är analfabeter har det visat sig att undervisning av

flickor och kvinnor ger störst utdelning i kunskapsspridning, förbättrad

hälsa och höjd levnadsstandard. Kvinnor utgör ca 80 % av arbetskraften

inom livsmedelsproduktionen i Afrika och tar ett mycket stort ansvar

för försörjningen. Trots detta utesluts de ofta från beslutande

församlingar på alla nivåer i frågor som rör fördelning av gemensamma

ekonomiska resurser.

I det sammansatta utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet (i bet.

2002/03:UMJU1) har tidigare betonats att globala vattenfrågor bör diskuteras

ur ett genusperspektiv. Tillgång till rent vatten och till god sanitet,

en grundförutsättning för fattigdomsbekämpningen i stort, har en

särskild påverkan på levnadsvillkoren för utvecklingsländernas kvinnor

och flickor som ofta är ansvariga för vattenhämtning för hygien, hälsa,

matlagning, tvätt och hushållsjordbruk. Det finns enligt utrikesutskottet

anledning att återigen framhålla hur viktigt det är att kvinnor medverkar

i utformning, förvaltning och övervakning av vattenprojekt och att

jämställdhetsaspekter uppmärksammas i sådana projekt.

Utskottet menar att en avsikt med utvecklingssamarbetet är att på ett

tydligt sätt lyfta fram fattiga kvinnor, män och barn som aktiva subjekt.

De fattigas perspektiv på utveckling skall vara vägledande för Sveriges

globala politik som helhet. Utvecklingssamarbetet skall vara ett stöd

och ett komplement till de utvecklingsansträngningar som görs av fattiga

människor i fattiga länder. Utskottet menar att samarbetsländernas egna

fattigdomsstrategier skall vara utgångspunkten för utvecklingssamarbetet,

och en fortlöpande dialog skall föras för att få fattiga människors

aktiva medverkan i analys, prioriteringar och beslutsprocesser av

utvecklingsansträngningarna.

Kvinnlig könsstympning är ett övergrepp som orsakar kvinnor och flickor

fysiskt och psykiskt lidande och som det enligt MR-konventioner åligger

regeringar att avskaffa. Frågan är föremål för behandling i olika

internationella organ, bl.a. FN:s övervakningskommittéer av olika

MR-konventioner, i Unicef, WHO och UNFPA. Särskilda insatser görs och program

läggs fast för att sprida kunskap om sedvänjans skadliga effekter och

för att medverka till att kvinnlig könsstympning avskaffas. Sverige har

inte bara stött utan i flera fall också tagit initiativ till att FN

aktivt skall verka för att eliminera kvinnlig könsstympning. Sverige

har också tagit upp frågan vid en rad tillfällen i FN. Stöd har också

givits av Sverige till Internationella familjeplaneringsfederationen

(IPPF) för insatser mot könsstympning. Sverige har också under en rad

olika FN-konferenser framfört att det är nödvändigt att säkerställa

kvinnors reproduktiva rättigheter och sexuell rådgivning och service.

Särskilt gäller detta unga kvinnor och för att därmed minska antalet

oönskade graviditeter.

Utskottet kan konstatera att FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995

liksom uppföljningskonferensen i Beijing 2000 var framgångsrika i

strävandet att föra upp tidigare tabubelagda ämnen på agendan och utgör

således en solid bas för det fortsatta arbetet. I början av 2005 genomför

FN uppföljningskonferensen Beijing +10. Inför denna har IPU

(Interparlamentariska unionen) under den gångna hösten vid sin 111:e församling

i Genève antagit resolutionen "Beijing +10: An evaluation from a

parliamentary perspective". Den svenska IPU-delegationen har varit en av

medförfattarna. Som bilaga till detta betänkande har lagts rapporten

från utrikesutskottets projektgrupp, Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet.

OECD/DAC och kriterierna

Utskottet menar att det regelverk som fastställts inom OECD för att

precisera vad som får räknas som utvecklingsbistånd och vilka länder

som kan få tillgodoräkna sig sådant bistånd fastställdes i huvudsak år

1972. Sedan dess har olika justeringar av regelverket kontinuerligt

skett. Den internationella diskussionen om att utvidga ODA-kriterierna

(official development assistance) för att kunna använda bistånd för att

finansiera dels fredsbevarande trupp, dels säkerhetsrelaterade insatser

har pågått under en längre tid. Den har intensifierats i och med den

alltmer utbredda insikten att det finns ett ömsesidigt samband mellan

säkerhet och utveckling. Insikten har vuxit om att säkerhet förutsätter

demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna, jämställdhet, ekonomisk

och social utveckling, rättvis fördelning, miljöhänsyn och förstärkt

internationellt samarbete. Konfliktförebyggande och konflikthantering

har blivit allt viktigare uppgifter för utvecklingssamarbetet. Till

denna insikt bidrar också att det ofta är de fattigaste länderna som

drabbas av konflikter. Det finns behov av säkerhetsfrämjande bistånd

och det finns behov av att hjälpa till med reformer av säkerhetssektorn

i de drabbade länderna. Detta är en realitet som måste återspeglas även

i arbetet i DAC. Sverige är aktivt i de diskussioner som förs i DAC om

en utvidgning av ODA-kriterierna. En del av diskussionen rör en utvidgning

av gällande kriterier på säkerhetsområdet, framför allt om att demokrati

och god samhällsstyrning också måste gälla säkerhetssektorn. Utvidgningen

av ODA-kriterierna är viktig för det konflikthanteringsarbete som i dag

bedrivs inom utvecklingssamarbetet och för de områden där det finns ett

ökande behov, till exempel demokratisk styrning och kontroll av

budgetprocessen för säkerhetssektorn, stöd som förebygger rekrytering av

barnsoldater, utbildning av försvarsmakten i bl.a. mänskliga rättigheter

och genderfrågor. Truppkostnader är inte långsiktigt utvecklingsbistånd.

Det finns dock länder som vill vidga kriterierna mer än vad Sverige

vill. Utskottet finner det självklart att svenska biståndsmedel endast

används i enlighet med OECD/DAC:s definition för utvecklingssamarbete,

vilket innebär att insatser av militär karaktär inte finansieras ur

biståndsanslagen.

WTO-frågor

Sverige verkar för ökad transparens inom WTO, och Sveriges uppfattning

är att alla WTO-medlemmar skall ges full insyn i pågående arbete i WTO,

inklusive fullständig information om informella samråd och om

generaldirektörens och sekretariatets aktiviteter. Samtidigt måste - i en

organisation med nästan 150 medlemmar - diskussioner kunna tillåtas i

mindre kretsar. Nuvarande arbetssätt innebär att WTO genomför särskilda

informationsmöten för icke-statliga organisationer (NGO:er) och medier

om mer betydande WTO-möten. När det gäller de svenska positionerna och

förhandlingarna i WTO tillämpas öppenhet från regeringens sida genom bl.

a. den information som löpande ges till riksdagen. Näringsministern

informerade t.ex. om WTO:s femte ministermöte i Cancún i kammaren i

september 2003. Riksdagen var också representerad i regeringens delegation

till ministermötet liksom NGO-företrädare. Regelbundna möten hålls i

regeringens referensgrupp för WTO-frågor med företrädare för fackföreningar,

näringslivsorganisationer och enskilda organisationer. Gruppen möts

ungefär en gång i månaden, och rapporterna från mötena finns tillgängliga

på Utrikesdepartementets hemsida. I EU-arbetet argumenterar Sverige bl.

a. för mer intensiva konsultationer med en bred krets intressenter.

Utskottet framhåller att Sveriges politik för global utveckling innebär

att miljömässig hållbarhet bör beaktas i tillväxt- och utvecklingsstrategier,

såväl nationellt som internationellt. Länder som Sverige samarbetar

med bör själva ta ett långsiktigt nationellt ansvar och säkerställa att

hållbarhetsperspektivet tydliggörs i lagstiftning och strategier.

Sveriges uppgift är att stödja och komplettera dessa ansträngningar.

Utskottet anser, i likhet med tidigare gjorda uttalanden av sammansatta

utrikes-, miljö- och jordbruksutskottet i betänkande 2002/03:UMJU1, att

det är angeläget att industriländerna verkligen uppfyller sina skyldigheter

gentemot utvecklingsländerna, såsom de kommer till uttryck i klimatkonventionen,

bl.a. i fråga om stöd till kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring samt

anpassning till och minskad påverkan på klimatet. Speciell uppmärksamhet

bör riktas mot sådana länder som är särskilt sårbara. Enligt såväl

konventionen som Kyotoprotokollet skall industriländerna dessutom i sitt

arbete för att uppnå sina utsläppsmål ta hänsyn till eventuella

skadeverkningar i utvecklingsländerna.

Globala gemensamma nyttigheter

Utskottet välkomnar att globala gemensamma nyttigheter har gjorts till

ett huvuddrag för politiken för global utveckling. Detta begrepp rymmer

viktiga element för den framtida utvecklingspolitiken. Utskottet menar

att Sverige bör fortsätta att vara drivande och ha en hög profil i

samarbetet om de globala gränsöverskridande frågorna. Världssamfundet

har ett ansvar för att värna kunskapsutveckling, miljö och hälsa. Handel

och kapitalflöden måste utformas på ett sätt som ger incitament för ett

mer långsiktigt agerande bland marknadens aktörer.

Utskottet menar att Sverige bör fortsätta att vara drivande och ha en

hög profil i samarbetet om de globala gränsöverskridande frågorna. Den

oberoende internationella arbetsgrupp som Sverige och Frankrike har

etablerat - the International Task Force on Global Public Goods - innebär

ett viktigt steg i arbetet med att söka bättre lösningar på globala

problem.

Utskottet menar att IT är ett kraftfullt verktyg för ekonomisk utveckling

och på väg att integreras i utvecklingsländer och följaktligen också

alltmer i utvecklingsstrategier och program. Det kan dock komma att ta

tid innan de fattiga i dessa länder kan utnyttja IT fullt ut med de

brister som i dag finns i telefonnät och annan infrastruktur. Den

tekniska och ekonomiska basen för att nå en bred anslutning och få ett

bra nyttjande av nätet är ännu svag i de flesta svenska samarbetsländer.

Millennieutvecklingsmålen

Utskottet konstaterar att prioriterade frågor, teman och sektorer inom

ramen för fattigdomsbekämpning och främjandet av en rättvis och hållbar

global utveckling bl.a. omfattar förstärkta insatser inom området sexuell

och reproduktiv hälsa och rättigheter inklusive särskilda insatser mot

hiv/aids, bekämpning av narkotika inklusive kopplingar till människohandel,

konflikthantering, konfliktförebyggande och gemensam säkerhet,

tillväxtfrågor och miljö samt arbetet med att uppfylla intentionerna i FN:s

millenniedeklaration och millennieutvecklingsmålen. Samtliga dessa

områden har viktiga rättighets-, köns- och jämställdhetsdimensioner.

Utskottet konstaterar att en ny helhetssyn på utveckling har vuxit fram.

Under de senaste åren har kopplingarna mellan hållbar utveckling,

respekt för de mänskliga rättigheterna samt fred och säkerhet blivit

alltmer tydliga och accepterade. Säkerhet från våld eller hot om våld

är en grundläggande förutsättning för fattigdomsbekämpning och för att

nå millennieutvecklingsmålen och, i ett vidare perspektiv, hållbar

ekonomisk, social och politisk utveckling. Väpnad konflikt utgör ett av

de allvarligaste hindren för utveckling i många fattiga länder. Därför

är förebyggande av väpnade konflikter, däribland främjande av mänskliga

rättigheter och konflikthantering, viktiga delar i utvecklingssamarbetet.

Vidare konstaterar utskottet att om millennieutvecklingsmålen skall

nås krävs att både rika och fattiga länder uppfyller sina åtaganden.

Stora ansträngningar kommer att krävas av regeringar, organisationer

och näringsliv. Den samlade politiska viljan hos världens länder att

prioritera global utveckling framför andra mer kortsiktiga nationella

intressen är avgörande.

Millennieutvecklingsmålen skall ses som etappmål på vägen mot målet att

helt avskaffa fattigdomen. Det första och mest centrala slår fast att

extrem fattigdom och hunger skall avskaffas och att en halvering av

andelen människor som lever i extrem fattigdom och som lider av hunger

skall åstadkommas under perioden 1990-2015. De andra målen rör barns

och ungas rätt till grundläggande utbildning, jämställdhet och kvinnors

ställning, mödra- och spädbarnsdödlighet, hiv/aids, malaria och andra

sjukdomar, miljömässig hållbarhet samt globalt utvecklingssamarbete.

Målen kompletteras med delmål och indikatorer på måluppfyllelse. Utskottet

menar att de minst utvecklade länderna kommer att prioriteras vid

implementeringen av millenniemålen genom att biståndet är tydligt

fattigdomsinriktat.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U313 (fp)

yrkande 16, 2002/03:U322 (m) yrkande 19, 2004/05:U219 (c) yrkandena 4-6,

2004/05:U253 (mp) yrkandena 1 och 2, 2004/05:U261 (mp) yrkandena 1, 3,

6 och 7, 2004/05:U278 (v) yrkandena 4 och 5, 2004/05:U290 (fp) yrkande

1, 2004/05:U302 (kd) yrkandena 1 och 6, 2004/05:U307 (m) yrkande 13,

2004/05:U308 (kd) yrkandena 13 och 14, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 11,

16 och 21 samt 2004/05:A352 (kd) yrkande 7.

Formerna för utvecklingssamarbetet - särskilda satsningar

4 Demokrati och mänskliga rättigheter

Propositionen

Sveriges stöd till åtgärder som stärker yttrandefriheten, fria och

oberoende medier, tillgången till information, granskningsfunktioner

såsom ombudsmän eller oberoende revision bidrar till detta. Det gör

även stödet för att stärka rättsväsendet så att människor kan hävda

sina rättigheter.

De fattigdomsstrategier som tagits fram i samarbetsländerna - särskilt

då de utarbetats med ett folkligt deltagande och deltagande av respektive

nationellt parlament - utgör i dag de bästa instrumenten för att minska

fattigdomen och är en utgångspunkt för ett mer effektivt och samordnat

utvecklingssamarbete. Människors rättigheter, behov och intressen och

egna förutsättningar skall utgöra grunden för de åtgärder som vidtas

för att nå en rättvis och hållbar global utveckling. Inom ramen för

utvecklingssamarbetet skall därför ansträngningar göras för att alla,

inklusive fattiga kvinnor och män, liksom legitima företrädare för

fattiga grupper, bereds möjlighet att delta, höras och respekteras, bl.

a. i utformningen av ländernas egna strategier för fattigdomsbekämpning.

För svenskt utvecklingssamarbete innebär denna tonvikt vid demokrati

och mänskliga rättigheter - som mål och som medel för utveckling - att

dialogen med utvecklingsländerna om mänskliga rättigheter och demokrati

ytterligare kommer att intensifieras och att samarbete med länderna där

utvecklingen i dessa avseenden går åt fel håll omprövas. Samordningen

av utvecklingssamarbetet fungerar bäst när den sker på plats under

ledning av landet självt.

Motionerna

I kommittémotion 2004/05:U225 (fp) yrkande 11 framhålls att biståndspolitiken

bör användas för att främja mänskliga rättigheter, och därför bör det

bilaterala biståndssamarbetet om möjligt villkoras med krav på insatser

för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. I yrkande 14

framhålls betydelsen av oberoende och fria massmedier och att stöd till

dessa skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.

I motion 2004/05:U226 (fp) yrkande 4 framhålls att bistånd till

diktaturstater kanaliseras genom enskilda organisationer och att det i

utvecklingssamarbetet byggs upp kontrollfunktioner som säkerställer att

biståndet inte tillfaller regimerna i dessa stater (yrkande 5). Vidare

krävs att Sverige fasar ut bistånd till odemokratiska länder som inte

uppvisar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer (yrkande 6).

Motionärerna menar vidare i yrkande 7 att Sverige måste ge öppet och

konkret stöd till kampen för demokrati och utarbeta en strategi för att

stärka demokratirörelser så att människor på plats kan arbeta för en

demokratisk utveckling. Vidare framhålls i yrkande 25 att bistånds-

och flyktingpolitiken hänger ihop och att den satsning på bistånd som

främjar demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och minoriteters

rättigheter är motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.

I motion 2004/05:U250 (m) framhålls att de politiska partierna vid sidan

av parlamenten spelar en viktig roll som aktörer i utformningen av

utvecklingspolitiken. Partiväsendet är som regel svagt i biståndsländerna,

och därför är stödet från bl.a. de svenska partierna ett värdefullt

bidrag i arbetet med att bygga upp partiorganisationerna. Motionärerna

kräver ökad självständighet och flexibilitet när det gäller verksamhetsplaner,

rapportering och redovisning av det partinära stödet för demokratisamarbete,

utan att göra avkall på strikt ekonomiska redovisningskrav för detta

stöd. Även i motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 10 krävs att det sker

ökad samordning av det partinära biståndet med det övriga demokratibiståndet.

I motion 2004/05:U307 (m) yrkande 2 krävs att centrala målsättningar i

samarbetet med biståndsländerna skall vara rättsstaten, respekten för

de mänskliga rättigheterna, demokrati och marknadsekonomi och att Sverige

kraftigt bör stärka resurserna för fredsfrämjande insatser (yrkande 4).

Vidare framhålls i yrkande 15 att frivilligorganisationer bör få en

utökad roll i biståndet, särskilt i länder med korrupta regimer.

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 2 framhålls vikten av att i samarbete

med partnerländer ta fram nationella handlingsplaner för mänskliga

rättigheter inklusive en översyn av nationell lagstiftning i förhållande

till internationella avtal. I yrkande 13 krävs att biståndsinsatser i

första hand skall stödja det civila samhället och gå via enskilda

icke-statliga organisationer i de fall då mottagarlandet styrs av en

demokratiskt tvivelaktig regim. Vidare framhålls i yrkande 14 att det

rättighetsbaserade svenska biståndet i mindre utsträckning bör vara

villkorsbundet och uppbyggt på sanktionsprinciper, utan snarare vara

grundat på stödjande åtgärder för att ge människor möjlighet till en

positiv utveckling. I yrkande 17 krävs att demokratifrämjande åtgärder

effektiviseras genom bättre samarbete med internationella aktörer och

nationella krafter som verkar för demokratisering och flerpartisystem

i utvecklingsländer. I yrkande 18 framhålls att olika kommun- och

parlamentarikerorganisationer bör ses som viktiga aktörer i främjandet av

stabila demokratier samt att det partinära biståndet bör öka och bättre

samordnas med det övriga demokratibiståndet (yrkande 19).

I motion 2004/05:Kr363 (kd) yrkande 1 framhålls att kulturpolitiken

skall verka för en kultur för alla överallt även utanför vårt lands

gränser. Sverige bidrar till utveckling i andra länder genom bistånd

och detta bör uppmärksammas i den svenska biståndspolitiken. Möjligheten

till kommunikation genom böcker och tidningar bör vara viktiga kulturella

inslag i en biståndssatsning med yttrandefrihet och demokrati som mål.

Utskottets överväganden

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att Sveriges insatser ska

främja människors möjligheter, säkerhet, makt och rätt till ett värdigt

liv genom att bidra till en demokratisk samhällsutveckling i samarbetsländerna.

Demokratiska beslutsprocesser förstärker skyddet av mänskliga rättigheter.

Respekt för mänskliga rättigheter bidrar till och är en förutsättning

för demokratisering. En fungerande rättsstat och god samhällsstyrning

utgör förutsättningar för deltagande, inflytande och åtnjutande av

mänskliga rättigheter för alla.

Utskottet menar att en rad beslut inom FN understryker vikten av att de

olika rättigheterna ses som ömsesidigt samverkande och som delar av

samma helhet. Den markeringen har kommit som en reaktion på att de

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i praktiken fått lägre

prioritet än andra rättigheter och ibland även beskrivits som ambitioner

snarare än som verkliga rättigheter. Den svenska ambitionen att ge de

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ökad vikt i utrikespolitiken

och i utvecklingssamarbetet kvarstår emellertid. Utskottet konstaterar

att ett flertal rättigheter som direkt, eller indirekt, utgör grunden

för ett demokratiskt samhälle återfinns i FN:s allmänna förklaring om

de mänskliga rättigheterna, i konventionen om de medborgerliga och

politiska rättigheterna samt även i regionala konventioner om mänskliga

rättigheter. Politiker och andra makthavare behöver granskas för att de

skall kunna hållas ansvariga för sin verksamhet, och fria och oberoende

medier har därför en mycket viktig funktion som bidrar till att förbättra

offentliga verksamheters öppenhet, legitimitet och ansvar.

Mänskliga rättigheter och demokrati ingår som delar i rättighetsperspektivet

och skall således prägla utvecklingssamarbetet för att bidra till en

rättvis och hållbar global utveckling. För att uppnå detta är

frivilligorganisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter

viktiga aktörer. Utskottet menar att ökad samverkan bör ske med svenska

organisationer och folkrörelser samt att de enskilda organisationernas

roll som internationella aktörer för solidaritet och samarbete bör

stärkas.

Utvecklingssamarbetet är ett uttryck för solidaritet med fattiga och

utsatta människor i andra länder. Utskottet menar att det finns länder

där förutsättningar saknas för ett långsiktigt och brett samarbete, men

där olika typer av riktade insatser för att stödja demokratiska processer

kan vara möjliga. Insatser i dessa länder kan då göras genom enskilda

organisationer, och de måste avgöras från fall till fall och med beaktande

av ett helhetsperspektiv. Utskottet menar att ett val av samarbetskanaler

och samarbetsformer skall göras efter en bred analys av situationen i

samarbetslandet.

Utskottet menar att ett väl fungerande partiväsende krävs för uppbyggnaden

av demokratiska samhällen, och det är en förutsättning för att den

representativa demokratin skall kunna uppfylla ett av sina viktigaste

ändamål, nämligen att skapa kanaler mellan medborgare och politiska

beslutsfattare. Utskottet har inhämtat att, i enlighet med regeringsbeslutet

2001 om stödet till partianknutna organisationer (PAO) till demokratiuppbyggnad

i u-länder och länder i Central- och Östeuropa, en översyn har gjorts

under 2004 av denna stödform. Slutrapporten från denna översyn med

rekommendationer för framtida utformning av denna stödform kommer att

presenteras för Sida under senhösten 2004. Utskottet har nyligen haft

en föredragning om den pågående översynen av det partinära stödet och

förutsätter att regeringen återkommer i ärendet med ett konkret förslag.

Utskottet menar att det är väsentligt att Sida i sitt övriga

demokratibistånd tar del av de partinära organisationernas erfarenheter.

Utskottet har i tidigare betänkande (bet. 2003/04:UU3 Sveriges politik

för global utveckling) framhållit vikten av att det partinära stödet

stärks och utvecklas och att:

Det behövs en betydligt större satsning än hittills för att bygga upp

och stärka det svaga partiväsendet i många utvecklingsländer. Utskottet

menar också att det partinära stödet kan utformas betydligt mer flexibelt

vad gäller rapportering och redovisning än vad som nu är fallet, utan

att göra avkall på strikta ekonomiska redovisningskrav. De svenska

partierna kan på ett effektivt sätt bidra till utvecklingen av

samarbetsländernas partiorganisationer, genom den kunskap de svenska partierna

samlat under många års internationella kontakter. Liksom för de enskilda

organisationerna är det viktigt att de partinära organisationerna kan

delta i både planerings- och landstrategiarbetet.

EU har i flera fall påtalat och uppmärksammat fängslanden och annan

förföljelse av journalister. Sverige arbetar aktivt genom utvecklingssamarbetet

för åsikts-, yttrande- och mediefrihet exempelvis genom att stödja

utbildning av journalister i olika länder, samt genom ett omfattande

mediestöd.

I dag finns en dagordning för global utveckling överenskommen av alla

världens länder. Den bygger på samlade erfarenheter som kommer till

uttryck i slutsatserna från de världs- och FN-konferenser som särskilt

under 1990-talet behandlade många av de frågor som är relevanta för

fattigdomsbekämpning och global utveckling. Dagordningen representeras

främst av FN:s millenniedeklaration som antogs år 2000 och innehåller

åtaganden om fred, säkerhet och avrustning, utveckling och fattigdomsbekämpning,

miljöhänsyn, mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning,

skydd för särskilt utsatta samt Afrikas speciella behov. Ur denna

deklaration har hämtats mer konkreta målsättningar, de s.k.

millennieutvecklingsmålen.

Huvudorganet för det internationella arbetet till skydd för världens

flyktingar är FN:s högkommissarie för flyktingar (UNHCR). Sverige är en

av UNHCR:s största bidragsgivare och en aktiv partner till organisationen

i dess arbete att bistå och skydda flyktingar. Genom Amsterdamfördraget

stärktes arbetet inom EU för en bättre samordnad migrations- och

flyktingpolitik, som enligt fördraget vilar på flyktingkonventionens grund.

Därmed är asyl- och migrationsfrågorna sedan fördragets ikraftträdande

1999 en del av gemenskapsrätten och arbetet med ett gemensamt europeiskt

asylsystem har påbörjats.

Utskottet har inhämtat att Sverige i det internationella samarbetet

beträffande asyl- och migrationsfrågorna kommer att fortsätta att lyfta

fram internationella konventioner och överenskommelser om mänskliga

rättigheter. Bedömningar av situationen för de mänskliga rättigheterna

i enskilda länder utgör en central komponent i den svenska asylprocessen.

Utrikesdepartementets årliga rapporter om situationen för mänskliga

rättigheter i världens länder utgör en av flera källor därvidlag.

Den ökade betoningen på fattigdomsbekämpning och de fattiga ländernas

ökade ansvar för sin egen utveckling har kommit till uttryck i de

nationella fattigdomsstrategier som de flesta utvecklingsländer har

utarbetat. De landstrategier som utarbetats för Sveriges samarbete med

utvecklingsländer ska ha landets fattigdomsstrategi som utgångspunkt

för att inrikta en allt större del av samarbetet på fattigdomsminskning.

Sverige har också aktivt bidragit till att utarbeta riktlinjer inom

OECD/DAC för biståndsgivarnas arbete med fattigdomsbekämpning. I EU och

de internationella finansieringsinstitutionerna har Sverige varit starkt

pådrivande för att institutionernas strategier ska baseras på nationella

fattigdomsstrategier och att institutionernas instrument ska anpassas

för att på bästa sätt stödja genomförandet av desamma. Frågor om

harmonisering och ökad samordning har lyfts fram.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2004/05:U225 (fp)

yrkandena 11 och 14, 2004/05:U226 (fp) yrkandena 4-7 och 25, 2004/05:U250

(m) 2004/05:U302 (kd) yrkande 10, 2004/05:U307 (m) yrkandena 2, 4 och

15, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 2, 13, 14 och 17-19 samt 2004/05:Kr363

(kd) yrkande 1.

5 Hälsofrågor, hiv/aids och funktionshindrades situation

Propositionen

Världens samlade insatser för att bekämpa hiv/aids och dess följder

fortsätter att vara otillräckliga. Det gäller både finansiella resurser,

fokus och ledarskap. Uppföljningen i september 2003 av den FN-deklaration

om hiv/aids som antogs i juni 2001, visade att fastställda mål hittills

inte nåtts trots stora ansträngningar från bl.a. Sverige. En kraftsamling

krävs - nationellt och internationellt.

Inom ramen för politiken för internationellt utvecklingssamarbete

fortsätter regeringen att särskilt lyfta fram hiv/aids, sexuell och

reproduktiv hälsa och rättigheter, samt konflikthantering, konfliktförebyggande,

gemensam säkerhet och fredsbyggande. Dessutom avser regeringen göra

fördjupade insatser avseende sysselsättning och arbetsmarknad.

Det förebyggande arbetet fortsätter att vara huvudspåret i kampen för

en långsiktig lösning av hiv/aids. Här tydliggörs den klara kopplingen

mellan hiv/aids och frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa och

rättigheter. Denna koppling är både naturlig och nödvändig.

I det svenska bilaterala samarbetet förutses markant ökade satsningar

mot hiv/aids, både vad gäller det stöd som integreras i all verksamhet

och för mer direkta insatser av spetskaraktär. Åtgärder krävs bl.a. för

att mildra de långsiktiga följderna av hiv/aids inom så gott som alla

samhällssektorer i de hårdast drabbade länderna.

Såväl planering och genomförande av projekt och program som det centrala

dialogarbetet kräver insatser av en samlad svensk förvaltning. Den

svenska utrikesrepresentationen spelar i detta sammanhang en central

roll.

Motionerna

I motion 2004/05:U219 (c) yrkande 7 krävs att större insatser görs för

att öka kunskapen kring sexuell och reproduktiv hälsa och för det civila

samhällets roll i kampen mot hiv/aids och i yrkande 8 att Sverige i FN

bör driva linjen att WHO skall ges möjlighet att, för de fattiga ländernas

räkning, köpa loss patent för bromsmediciner mot aids.

I kommittémotion 2004/05:U226 (fp) yrkande 23 krävs att en större del

av biståndet gå till sexuell och reproduktiv hälsa och åtgärder för att

motverka spridning av hiv och aids. I yrkande 24 framhålls att människor

med funktionsnedsättning ofta utgör de fattigaste av de fattiga, och

svenskt bistånd bör därför uppmärksamma denna grupps utsatthet och

utveckla strategier för att nå de funktionshindrade med bistånd.

I motion 2004/05:U241 (m) yrkande 1 konstateras att hiv/aids-epidemin

har fått förödande konsekvenser i stora delar av världen, och ännu har

den inte kulminerat. Det svenska biståndet bör fokusera på bekämpningen

av sjukdomen. I yrkande 3 framhålls att behandlingskostnaderna för både

hälso- och sjukvård samt medicin måste sänkas och att svensk läkemedelsindustri

skulle kunna vara en förebild inom detta område genom att via ökat

partnerskap och samarbete med Afrika både tillverka och distribuera

antivirala medel till u-länder på ett bättre sätt än i dag (yrkande 4).

I yrkande 5 framhålls att hiv/aids har dödat en eller båda föräldrarna

för 14 miljoner barn under 15 år, varav de flesta i Afrika och siffrorna

fortsätter stiga. Redan år 2010 beräknas 25 miljoner barn vara föräldralösa

på grund av hiv. Traditionella system för att ta hand om föräldralösa

barn fungerar inte längre och därför måste speciella program skapas

inom afrikanska länders ordinarie fattigdomsstrategier. I yrkande 6

framhålls vikten av att det skapas garantier för utveckling av läkemedel

mot sjukdomar som drabbar afrikanska stater. I yrkande 8 krävs insatser

för en ökad medvetenhet hos alla och för att fler politiska ledare deltar

fullt ut i kampen mot hiv och insatser för att öka samarbetet mellan

stater, regeringar och frivilliga och enskilda organisationer för att

ytterligare sprida kunskap om hiv (yrkande 9). I yrkande 10 framhålls

vikten av att skapa internationell samverkan för att bygga sociala

strukturer och nätverk som kan motverka flyktingströmmar. I yrkande 11

framhålls vikten av att tillse att hivprevention omfattar alla barn i

skolan och i yrkande 12 att det skapas en effektiv struktur för olika

hälso- och sjukvårdsinsatser i Afrika. Vidare krävs (yrkande 13) att

det skapas fler utvecklingsenheter som arbetar med hivprevention på

plats i Afrika och att inom svenska insatser verka för att inrätta

hivpreventionsprogram på alla lokala arbetsplatser och bygemenskaper i

Afrika (yrkande 14). I yrkande 15 krävs ökad information till alla barn,

ungdomar och vuxna när det gäller hiv/aids.

Motionärerna menare vidare att ytterligare resurser måste tillföras för

att öka möjligheten för människor i Afrika att hivtesta sig (yrkande

16) och att ge ekonomiska möjligheter för afrikanska stater att själva

kunna tillverka eller efterfråga antivirala medel (yrkande 17). I yrkande

18 krävs att alla gravida kvinnor måste få tillgång till antiviral

behandling och så även efter förlossningen för att både mor och barn

skall överleva. Det behövs speciella åtgärder för att stärka kvinnornas

ställning i Afrika. Framför allt gäller det att stärka kvinnors roll

och deras beslutanderätt till sin egen sexualitet. Samtidigt behöver

männen ändra sitt sexuella beteende och dessutom öka användningen av

preventivmedel (yrkande 19). Motionärerna framhåller vidare i yrkande

20 att svenskt bistånd kan syfta till att överföra kunskap för att bygga

de samhällsstrukturer som behövs för att skapa en fungerande hälso- och

sjukvård. Samtidigt som detta måste genomföras krävs det ytterligare

satsningar på grundforskningen angående hiv då den allra största vinsten

i kampen mot hiv kommer då ett vaccin som fungerar kan framställas.

I motion 2004/05:U271 (s) framhålls behovet och vikten av att medel

anslås från svenskt bistånd för att snabbt utveckla och distribuera bra

och billigare mediciner till tredje världens folk.

I motion 2004/05:U290 (fp) yrkande 2 krävs att i de analyser och strategier

som ligger till grund för Sveriges internationella utvecklingssamarbete

skall lyftas fram kvinnors och mäns tillgång till sexuell och reproduktiv

hälsoservice, exempelvis tillgång till preventivmedel. Vidare krävs i

yrkande 3 att Sverige skall utarbeta program för att stödja mottagarländer

att själva bygga upp ett fungerande system av import eller produktion,

kvalitetskontroll och distribution av SRHR-materiel.

I motion 2004/05:U302 (kd) konstateras att den forskning som bedrivs

för att finna nya mediciner mot sjukdomar som främst drabbar

utvecklingsländerna är av obetydlig storlek till skillnad från den tid då

västvärlden hade koloniala intressen i dessa länder. Därför krävs i

yrkande 8 att mer resurser måste tillföras forskningen om sjukdomar i

fattiga länder. Vidare krävs i yrkande 9 att Sida bör förbättra sina

konsekvensanalyser vad gäller hiv-spridning i de projekt man stöder i

Afrika. Även i motion 2004/05:U307 (m) yrkande 5 framhålls att det

svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet av hiv/aids i Afrika och

att större insatser måste göras för att ytterligare sänka behandlingskostnaderna

för både hälso- och sjukvård och kostnaderna för medicin (yrkande

6).

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 24 krävs att i ökad grad integrera

"icke prioriterade grupper" och människor med handikapp i svensk

utvecklingspolitik. I yrkande 36 krävs en ny patentregistreringsmodell

med prissänkningskrav för läkemedelsbolagens försäljning av t.ex.

hivmediciner till fattiga länder. Även i motion 2004/05:U333 (kd) yrkande

1 krävs att Sverige stöder utvecklingen av nya modeller för patentregler

som har folkhälsan i fattiga länder i fokus och ett ökat ansvarstagande

av läkemedelsbolagen som utarbetar och framställer bromsmediciner mot

hiv/aids (yrkande 2). Vidare krävs i yrkande 3 att Sverige i ökad

utsträckning fokuserar biståndsarbetet på att bygga upp fungerande hälso-

och sjukvårdssystem och infrastruktur i svårt hivdrabbade länder, och

vikten av att tydliggöra kopplingen mellan fattigdom och hivspridning

i utvecklingsarbetet framhålls i yrkande 4.

I motion 2004/05:U333 (kd) yrkande 5 framhålls att en förutsättning för

att bekämpa hiv/aids i utvecklingsländerna är att kvinnors status höjs.

I yrkande 6 krävs att Sverige agerar som pådrivare och opinionsbildare

i bilaterala dialoger med länder som är svårt utsatta av hiv/aids-spridningen

och att Sverige arbetar för att föra upp hiv/aids-frågan på högsta

politiska nivå. Vidare framhålls i yrkande 7 att det säkerhetspolitiska

begreppet måste vidgas till att även gälla epidemier.

I motion 2004/05:U333 (kd) yrkande 8 understryks vikten av att använda

kyrkors och andra organisationers befintliga nätverk och infrastruktur

för att effektivisera kampen mot hiv/aids och, i yrkande 9, att

vidareutveckla stödjande åtgärdsprogram för de barn som blivit föräldralösa

till följd av hiv/aids-spridningen. Vidare krävs i yrkande 14 att Sverige

utvecklar en bred strategi som kan omfatta både kondomer och förändrat

sexualbeteende för att hejda smittspridningen. I yrkande 15 konstateras

att i världen finns över 13 miljoner sprutnarkomaner och i vissa regioner

har över 50 % smittats. För att rädda liv bör därför sprututbytesprogram,

under reglerade former, kunna ingå som en av flera åtgärder för att

stoppa smittospridningen. I yrkande 16 framhålls att för många länder

har hiv/aids-epidemin inneburit att ekonomiska vinster och den sociala

utveckling som uppnåtts äts upp av virusspridningen i samhället. Det är

absolut nödvändigt att i utvecklingspolitiken se sambanden mellan hälsa,

utveckling och minskad fattigdom, och det är uppenbart att det behövs

ökad forskning och kartläggning kring epidemiens påverkan på utvecklingen

(yrkande 16). I yrkande 17 framhålls att många fattiga människor varken

har hört talas om hiv/aids eller skydd mot sexuellt smittsamma sjukdomar

och för dem krävs det information om hälso- och smittorisker. Det

förebyggande arbetet och förändrade sexualvanor är av största vikt. Alltför

ofta är sexualundervisningen bristfällig och tillgång till preventivmedel

begränsad. Så länge det inte går att diskutera sjukdomen går den inte

att bekämpa effektivt och det är särskilt viktigt att involvera ungas

organisationer i arbetet

I motion 2004/05:U340 (s) konstateras att bland de hivsmittade i Sydafrika

är det kvinnor som drabbas hårdare än män. Av barnen som dör före 5 års

ålder har konstaterats att i 40 % av fallen är dödsorsaken följdverkningar

av aids. Sverige skulle kunna vara en viktig samarbetspartner i framtagande

av program för att förhindra för tidig död hos mödrar och förhindra

fortsatt spridning av hiv.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter

är prioriterade frågor för det svenska biståndet. Sverige bidrar aktivt

för att öka tillgången till SRHR-materiel och under innevarande år

avsätts bl.a. 15 miljoner kronor till UNFPA:s Reproductive Health Comodity

Fund med syftet att just öka tillgången på preventivmedel i de fattigaste

länderna. Sverige arbetar också tillsammans med likasinnade länder och

UNFPA för att hitta en långsiktigt hållbar lösning för att säkra tillgången

till preventivmedel i de fattigaste länderna.

Utskottet menar att frågan om tillgång till läkemedel är av särskilt

stor betydelse i många u-länder eftersom epidemier och andra hälsoproblem

begränsar befolkningens och därmed ländernas utvecklingsmöjligheter.

Patentsystemet påverkar priset på patenterade läkemedel, men är endast

en faktor bland andra som påverkar u-ländernas tillgång till dessa

produkter. Samtidigt har patentsystemet den viktiga funktionen att ge

incitament till forskning och utveckling av nya mediciner, som staterna

i tredje världen själva inte förmår finansiera. Beroende på främst

utvecklingsnivån kan länder i olika hög grad tillgodogöra sig de

immaterialrättsliga reglerna som regleras i det s.k. TRIPS-avtalet. Vilka

immaterialrättsliga krav som skall ställas på ett land i t.ex. bilaterala

avtal får därför bedömas från fall till fall. Möjligheten att producera

kopior av läkemedel i den rika världen skall utgöra ett komplement till

produktion i andra delar av världen och de billiga kopiorna av läkemedel

i första hand produceras av de företag som innehar patenten. Utskottet

konstaterar att WTO:s patentregler bara är en pusselbit i ambitionen

att få fram läkemedel till behövande i världens fattigaste länder, och

EU har därför skapat ett system för billig export av fler typer av

läkemedel till en stor del av u-länderna. Detta system är ett viktigt

komplement till WTO-överenskommelsen. TRIPS-avtalet är enbart en faktor

bland många andra som påverkar tillgången på läkemedel och mycket

återstår att göra inom andra områden t.ex. genom att öka forskningsinsatserna,

satsa på jämställdhet, stärka de nationella hälsosystemen och bygga en

fungerande infrastruktur i u-länder.

Utskottet kan konstatera att Sverige i aidsarbetet betonar vikten av

att barn och ungdomar får möjlighet till skolgång samt får undervisning

om sexuellt överförda sjukdomar och om hur man skyddar sig mot dem.

Undervisning om hiv/aids i skolan är en central förebyggande insats.

Sverige stöder också särskilda utbildningsinsatser riktade till ungdomar

i Tanzania och andra länder i södra Afrika. Genom Sida och RFSU genomförs

t.ex. program där unga kvinnor och män utbildas för att i sin tur kunna

vara informatörer för andra ungdomar. Utskottet menar att det är

utomordentligt viktigt att ta med åtgärder riktade till och för män i

hiv/aids-arbetet. Eftersom så många kvinnor blir smittade av sin egen

make, eller genom våldtäkt, är det uppenbart att insatser för att påverka

och förändra mäns sexuella beteende spelar en central roll. Utskottet

understryker att en central del av arbetet i kampen mot hiv/aids är att

sprida information och att på alla sätt höja medvetandet både om sjukdomen

och hur man hanterar den. Attitydpåverkan är en väsentlig del i detta

sammanhang. Detta kräver insatser för information och kunskap genom

existerande och nya strukturer och tillsammans med många aktörer och

utvecklingspartner. Inte minst bör lagstiftningens och rättsväsendet

ansvar uppmärksammas tydligare i detta sammanhang.

Utskottet menar att det är av yttersta vikt att hiv/aids-epidemin hejdas

och att fattiga länder får tillgång till bromsmediciner. Ansvaret för

tillgängligheten av läkemedel är dock en komplicerad fråga. Rätten till

hälsa slås fast i FN:s grundläggande MR-konventioner som också fastslår

att huvudansvaret för att mänskliga rättigheter respekteras åligger

staterna. Vilket ansvar företag kan anses ha i relation till detta är

föremål för diskussion liksom prissättningen av medicinerna. Från svensk

sida har företag uppmanats att ta hänsyn till och redovisa sitt arbete

med socialt och miljömässigt ansvarstagande, vilket många företag gör

genom att ge ut s.k. hållbarhetsrapporter. Det är knappast möjligt att

flera afrikanska länder själva ska kunna tillverka bromsmediciner. Ett

mer resurseffektivt alternativ vore att länder kan importera läkemedlen

från andra länder som t.ex. Indien och Brasilien. Utskottet menar också

att det alternativ som EU förespråkar med ett system av differentierade

priser på läkemedel i i- och u-länder kan vara en möjlig utvecklingsväg.

Utskottet konstaterar att det både nationellt och internationellt pågår

arbete för att funktionshindrade människor ska kunna fullt ut delta i

samhällslivet på jämlika villkor. Det svenska utvecklingssamarbetet

omfattar insatser med särskild inriktning på handikappade. Stöd går

till projekt t.ex. i Bosnien, Nicaragua, Tanzania och Sri Lanka. SHIA,

en av Sidas ramorganisationer, vars medlemmar utgörs av 26 svenska

handikapporganisationer, driver en aktiv opinionsbildning och har ett

åttiotal projekt i 27 olika länder. Verksamheten fokuseras på framväxten

av handikappades egna organisationer i utvecklingsländerna. Under våren

2004 genomförde Sida en kartläggning av hur funktionshindrade människors

rättigheter integrerats i Sidas verksamhet i stort. Kartläggningen skall

ligga till grund för arbetet med att främja dialog, erfarenhetsutbyte

och samordning inom Sida.

Utskottet har tidigare konstaterat att rätten till delaktighet, inflytande

och jämlika villkor för personer med funktionshinder sedan länge är en

viktig del av det svenska utvecklingssamarbetet och att Sverige aktivt

verkar för att dessa frågor skall ges en central plats.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2004/05:U219 (c)

yrkandena 7 och 8, 2004/05:U226 (fp) yrkandena 23 och 24, 2004/05:U241

(m) yrkandena 1, 3-6, 8-20, 2004/05:U271(s), 2004/05:U290 (fp) yrkandena

2 och 3, 2004/05:U302 (kd) yrkandena 8 och 9, 2004/05:U307 (m) yrkandena

5 och 6, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 24 och 36, 2004/05:U333 (kd) yrkande

1-9, 14-17 samt 2004/05:U340 (s).

6 Handel, skuldavskrivningar och internationella

finansieringsinstitutioner

Propositionen

Fattigdomsminskning är och har varit den centrala utgångspunkten för

Sveriges agerande i samtliga utvecklingsbanker och -fonder. Sverige har

tillsammans med likasinnade länder sedan en rad år framgångsrikt försökt

förmå de multilaterala utvecklingsbankerna att bredda sin syn på

fattigdomsminskning från ett alltför ensidigt fokus på ekonomisk tillväxt

till en mer mångdimensionell fattigdomssyn. Ett viktigt sätt att göra

detta på har varit att verka för en anpassning av bankernas arbetsformer

och interna organisation för att bättre kunna stödja länders egna

fattigdomsstrategier.

Svenskt stöd går till internationella skuldåtaganden som bidrag till

HIPC Trust Fund, kompensation till Exportkreditnämnden (EKN) för

skuldavskrivningar på svenska fordringar i enlighet med överenskommelse i

Parisklubben, samt till kapacitetshöjande insatser. Syftet är att stödja

länder som genomför ekonomiska reformprogram som främjar ekonomisk

tillväxt, bekämpar fattigdom och bidrar till hållbar utveckling.

Utvecklingsländerna har ofta en fördel i produktion av arbetsintensiva

och klimatberoende produkter. Tullar och andra former av handelshinder

hindrar emellertid ett effektivt handelsutbyte. Sverige arbetar därför

för avskaffande av handelssnedvridande inhemska stöd och handelshinder

gentemot omvärlden samt stöder arbetet med att utveckla andra former av

statliga inkomster än tulluppbörd. Sverige har under 2003 även varit

engagerat i och lämnat stöd till Integrated Framework (IF). IF är en

process som syftar till att dels stödja involverade minst utvecklade

länder (MUL) i att ta fram utvecklingsfrämjande handelsstrategier och

att integrera handel i sina nationella utvecklingsstrategier, dels att

skapa givarsamordning i handelsbiståndet.

Motionerna

I motion 2004/05:U226 (fp) yrkande 21 krävs att Sverige och övriga

i-länder bör göra mer för att minska skuldbördan i de allra fattigaste

länderna. Motionärerna menar att det inte går att acceptera att skulder

avskrivs till länder som är ovilliga att genomföra demokratiska och

ekonomiska reformer, och skuldavskrivningar måste därför förses med

villkor för att sådana reformer genomförs.

I motion 2004/05:U279 (v) yrkande 6 krävs att Sverige i Världsbanken

och IMF bör föra fram behovet av att skriva av skulderna till HIPC-länderna

utan att som motprestation kräva ekonomiska reformer som är politiskt

kontroversiella och tar lång tid att genomföra och i yrkande 7 att

Sverige bör agera för att inriktningen av fattigdomsbekämpningen inom

IMF och Världsbanken tar hänsyn till vikten av en rättvis fördelningspolitik

och att institutionernas verksamhet utvärderas i förhållande till

millenniemålen. I yrkande 8 framhålls att Sverige i Världsbanken bör agera

för att banken har en inriktning som uppmärksammar växthuseffektens

stora problem för fattiga människor i utvecklingsländerna. Vidare

framhåller motionärerna i yrkande 9 att Sverige i IMF och Världsbanken

bör agera för att Kyotoprotokollet implementeras och att lån till

utvecklingsländerna ligger i linje för att nå klimatmålen och att Sverige

i IMF och Världsbanken agerar för att privatiseringar inom vattensektorn

inte skall vara ett krav för att beviljas lån (yrkande 10). Vidare krävs

att Sverige i internationella institutioner bör dela med sin erfarenhet

av och kunnande om att driva vattenverk och vattendistribution i offentlig

regi (yrkande 11).

I motion 2004/05:U299 (s) framhålls att Sverige bör verka för att

Valutafonden IMF:s och Världsbankens krav på enskilda länder inte får

motverka de nationellt förankrade och utvecklade fattigdomsstrategierna.

Även i motion 2004/05:U300 (s) framhålls att flera länder som medgivits

skuldavskrivningar ändå är så skuldtyngda att millenniemålen svårligen

kan uppnås och att Sverige aktivt bör verka för att initiera nya koncept

och mekanismer för avskrivning.

I motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 3 krävs att Sverige bör vara ett

föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen

för radikalare skuldavskrivningar.

I motion 2004/05:U307 (m) yrkande 10 krävs att Sverige skall ta initiativ

till en total skuldavskrivning år 2006 för högt skuldsatta låginkomstländer

och att en sådan skuldavskrivning skall kombineras med fyra villkor som

inbegriper att ingen nyupplåning får ske; att korruption och vanstyre

inte främjas; att inte bidra till finansiering av anfallskrig, samt att

avskrivningen av skulderna skall komma de fattiga till godo.

I motion 2004/05:U311 (kd) yrkande 11 krävs att handel med varor som

har framställts i enlighet med kraven om en hållbar utveckling skall

främjas. Vidare framhålls att Sverige bör vara pådrivande i att utveckla

nya finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser i enlighet med de

idéer som presenterades i samband med FN-konferensen Finansiering för

utveckling 2002 (yrkande 14).

I motion 2004/05:U313 (kd) yrkande 2 krävs att Sveriges ställningstagande

vid globala handelsavtal skall vara att u-länder skall tillåtas att

gradvis öppna sina marknader i takt med sin egen förmåga och att den

internationella handeln skall underkastas kravet på miljöskydd och en

hållbar utveckling vad avser påverkan av fysiska transporter (yrkande

3).

I motion 2004/05:U315 (kd) yrkande 8 krävs att internationella företag,

som medverkar i svenska utvecklings- och biståndsprojekt, skall ha en

hållbar etisk kod för sina verksamheter.

I motion 2004/05:U317 (kd) framhålls att internationella finansiella

institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF)

har ett stort inflytande över utvecklingen i många länder i syd men att

många folkvalda får för lite information om dessa organisationers arbete.

I yrkande 2 krävs att regeringen årligen skall tillställa riksdagen en

rapport om den nordisk/baltiska valkretsens agerande inklusive röstning

i principiella frågor. Riksdagen måste också på ett helt annat sätt än

i dag involveras i processen kring nominering av styrelseledamot och

ordförande i Världsbanken och IMF (yrkande 3). I yrkande 4 krävs att

regeringen årligen skall redovisa sina ställningstaganden i Världsbanken

och IMF genom en skrivelse för att möjliggöra en offentlig debatt om

Sveriges långsiktiga mål för medlemskapet i Världsbanken och IMF. Vidare

krävs i yrkande 5 att regeringen låter utreda dels huruvida principen

om rösträtt i relation till ekonomisk styrka är förenlig med Världsbankens

och IMF:s stadgar, dels om sättet att ställa krav på de lånetagande

ländernas inhemska politik är förenligt med Sveriges nya politik för

global utveckling (yrkande 6).

I motion 2004/05:U320 (s) framhålls att patentreglerna i

världshandelsorganisationen WTO är mycket omtvistade. Avtalet från 1995 går

under

namnet TRIPS (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights)

reglerar immaterialrätt eller skydd av intellektuell egendom. Motionären

menar att många u-länder har utvecklat egna inhemska läkemedelsföretag,

med kapacitet att tillverka och exportera lokala varianter av mediciner

från väst till avsevärt lägre priser. Industriländerna och de stora

läkemedelsbolagen utsätter fattiga länder för stor press att inte använda

sig av billiga kopior utan att så strikt som möjligt följa existerande

patentlagstiftning under TRIPS. Forskare har pekat på riskerna med att

bl.a. Thailand och Indien måste anpassa sig till TRIPS och varnat för

prisökningar på flera hundra procent. Motionären kräver att detta

agerande måste motverkas.

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 20 framhålls att konvergensen inom

EU:s bistånds-, jordbruks- och handelspolitik måste öka. Den europeiska

handels- och jordbrukspolitiken måste göras förenlig med internationell

solidaritet och Sverige måste aktivt verka för att stärka det

handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och demontera EU:s hinder. I yrkande

26 understryks behoven av regelbunden rapportering till riksdagen kring

svenskt handlande inom EU, WTO och regionala handelsavtal vad det gäller

svenska positioner och svenskt handlande för att uppfylla målen i den

svenska utvecklingspolitiken och i yrkande 27 att en översyn görs av

nuvarande svenska handelspositioner i förhållande till utvecklingsmålen.

Vidare krävs i yrkande 29 att lokalt utformade fattigdomsstrategier

skall styra Världsbankens och Valutafondens politik. I yrkande 30 krävs

att Sverige verkar för ökad transparens och demokratiska reformer av

Världsbanken och Valutafondens beslutsformer och att de berörda

demokratiska parlamentens inflytande ökar i dessa två institutioner.

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 28 krävs en ny modell för skuldavskrivning

där den skuldsatta statens små steg mot ekonomisk balans, demokratisk

utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och konkreta handlingsplaner

för fattigdomsbekämpning kan ge betydligt större steg i skuldavskrivning

samt att Sverige bör verka för att löften om radikala skuldavskrivningar

utställs till förmån för de fattigaste länderna utifrån ovanstående

kriterier.

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 37 krävs att Sverige bör verka för

att utvecklingsländerna monterar ned tullar och handelshinder gentemot

varandra och att Sverige stöder arbetet för att öka den regionala

integrationen mellan utvecklingsländerna.

Utskottets överväganden

Utskottet har i tidigare nämnda betänkande (2003/04:UU3) utvecklat sin

mening om skuldavskrivningar. Utskottet anser att skuldbördan utgör ett

utvecklingshinder i många av de fattigaste länderna. Utskottet ser därför

positivt på svenskt agerande för ökade skuldnedskrivningar för dessa

länder. Det är också utskottets uppfattning att Sverige på flera sätt

och sedan lång tid har föregått med gott exempel vad gäller skuldlättnader

för de allra fattigaste länderna. Sverige har också sedan starten 1996

välkomnat det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries)

som ett första viktigt steg mot en lösning av skuldkrisen i de fattiga

länderna. Sverige har också sedan detta initiativ startade år 1996 gjort

betydande inbetalningar till Världsbankens HIPC Trust Fund. Kostnaderna

för initiativets genomförande är dock så omfattande att insatser från

Sverige och andra likasinnade givare inte räcker till för att finansiera

initiativet. Därför måste även de stora länderna axla sin del av

finansieringsbördan. Regeringen har mot denna bakgrund varit drivande i

arbetet med att lägga fast en finansieringsprocess för HIPC-initiativet.

Utskottet understryker också vikten av att minska de fattiga ländernas

skuldbörda och att skuldavskrivning måste ske på ett sådant sätt att

det främjar utveckling och därmed fattigdomsbekämpning. En av de

grundläggande tankarna bakom HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor

Countries) är att ge de fattiga och skuldtyngda länderna en möjlighet att

permanent ta sig ur sin ohållbara skuldsituation. Skuldhållbarhet är en

funktion av sund ekonomisk politik, koncessionella resurser,

direktinvesteringar, utveckling av exportmarknader, fattigdomsbekämpning och

skuldhanteringskapacitet. Länderna har härvidlag ett stort eget ansvar

för hur deras framtida skuld utvecklas, och biståndets roll är att stödja

denna process. Grunden för att ett fattigt och skuldtyngt land skall

beviljas skuldavskrivningar under HIPC-initiativet är att landet bedriver

en god ekonomisk politik med en tydlig fattigdomsinriktning. Ett särskilt

villkor för stöd är att länderna formulerar egna fattigdomsstrategier

med en tydlig plan för hur fattigdomen bäst bekämpas i det egna landet.

Denna strategi är också vägledande för hur de resurser som frigörs

används. Detta är också en garanti för att de medel som frigörs inom

ramen för initiativet kommer till så god användning som möjligt. Likaså

är en förnuftig ekonomisk politik, där åtgärder vidtas för att bekämpa

korruption, en garanti för att fattigdomsbekämpningen är så effektiv

som möjligt.

Utskottet konstaterar vidare att för fattiga länder är en öppen handel

ett viktigt verktyg för snabbare och mer långsiktig utveckling. Från

i-ländernas sida måste ett första steg vara snabbare avveckling av de

handelshinder som finns för de produkter som u-länder kan exportera och

avveckling av inhemska stöd som missgynnar utvecklingsländernas

förutsättningar att konkurrera. Utskottet menar att Sverige skall fortsätta

att verka för en öppen och regelbaserad handel och att den ökade handeln

skall komma de fattiga länderna till del. Sverige driver frågorna inom

EU om att de åtagandena som gjorts vid WTO:s ministerkonferens i Doha

skall infrias. EU skall dels verka för ett ökat marknadstillträde för

u-länderna på områden av särskilt intresse för dem, dels bistå fattiga

länder med stöd för att bedriva förhandlingarna på ett effektivt sätt,

vilket kan bidra till att deras intressen får ökat genomslag. Det behövs

ett förstärkt handelsrelaterat bistånd för att stödja u-länders egen

kapacitet att formulera sin handelspolitik, analysera handelsförhandlingar,

driva sina egna intressen och genomföra handelspolitiska åtaganden.

Handelsrelaterade biståndsinsatser behövs också för att avhjälpa praktiska

hinder som begränsar u-landsexportörernas möjligheter att utnyttja det

marknadstillträde som erbjuds dem. Handel måste i högre grad integreras

i strategier för det bilaterala utvecklingssamarbetet. Sverige är en av

de mest aktiva förespråkarna för ett stärkt multilateralt handelsrelaterat

stöd liksom för att större vikt läggs vid handel i givarländernas

bilaterala utvecklingssamarbete.

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg år 2002 kom

länderna överens om en genomförandeplan som bl.a. skall ge stöd till

initiativ för att skapa och utöka marknader för ekologisk produktion.

Sverige har drivit denna fråga inom ramen för arbetet med en europeisk

handlingsplan för ekologisk produktion.

Utskottet har i tidigare avsnitt behandlat det s.k. TRIPS-avtalet i

förhållande till vissa hälsofrågor i u-länder. Utskottet menar även att

u-ländernas särskilda utvecklingsintressen måste beaktas och att det är

av stort reellt värde att TRIPS-avtalet anpassas till u-ländernas behov.

Enligt överenskommelsen skall i-länderna erbjuda u-länderna tekniskt

bistånd för att inrätta systemet och för att stimulera åtgärder för

överföring av teknik.

Utskottet menar att en jämnare fördelning av inkomster och tillgångar

har en central betydelse för starkare tillväxt och fattigdomsbekämpning

och att detta bör betonas i högre grad i Bretton Wood-institutionernas

verksamhet. Vidare anser utskottet att fördelningsfrågornas betydelse

för tillväxt och effektiv fattigdomsbekämpning kraftigare bör belysas

i den internationella debatten om millennieutvecklingsmålen. Utskottet

konstaterar vidare att det inom institutionerna förts en aktiv diskussion

om hur man kan mäta biståndets effektivitet, och lämpliga indikatorer

för detta. Det är utvecklingen på landnivå som är relevant, inte vilken

insats eller organisation effekterna kan attribueras till. Vidare är

det viktigt att betona långsiktigheten i arbetet med att uppnå och visa

resultat. Kapacitetsuppbyggande insatser tar tid och att tvinga fram

snabba resultat kan leda till att ägarskapet i landet går förlorat. De

indikatorer som används för att mäta resultat bör utgå från millenniemålen

men måste anpassas efter ländernas egna prioriteringar.

Utskottet konstaterar att regeringen årligen offentliggör rapporter som

produceras av valkretskontoren vid Världsbanken och IMF. Utskottet har

vidare inhämtat att dessa rapporter kommer att bifogas till den särskilda

skrivelse om verksamheten som regeringen avser att lämna till riksdagen

under innevarande riksmöte. I respektive rapport anges de frågor som

under året har varit aktuella på agendan samt de principiella frågorna

som valkretsen drivit och varit aktiv i inom institutionerna. Vilket

land som representerar den nordisk-baltiska valkretsen i styrelsen, dvs.

innehar posten som exekutivdirektör (ED), bestäms av valkretsen enligt

ett rotationsschema för respektive institution. Inför innehavande av

ED-posten skall det berörda landet nominera en kandidat i valkretsen.

I enlighet med gällande rotationsschema innehar för närvarande Island

exekutivdirektörsposten i Världsbanken och Norge i IMF. Vad gäller val

av president i Världsbanken och managing director i IMF verkar Sverige

för att en öppen process och bred inventering av lämpliga kandidater

tillämpas och att cheferna för IMF respektive Världsbanken skall vara

personer med stor och bred kompetens samt ha en relevant bakgrund för

tjänsterna.

Utskottet konstaterar att Sverige i Världsbanken och IMF starkt betonat

vikten av ökat ägarskap och anpassning till utvecklingsländernas egna

system. Samtidigt visar erfarenhet att ländernas strategier inte alltid

är t.ex. miljömässigt eller finansiellt hållbara, varför det i vissa

fall kan finnas skäl för finansieringsinstitutionerna att ställa särskilda

krav på utvecklingen i landet. Det är av vikt att institutionernas

erfarenhet och kunskap inom ett antal områden framförs i dialog med

samarbetsländerna, för att säkerställa ekonomisk, social och miljömässigt

hållbar utveckling och fattigdomsminskning. Fattigdomsbekämpningsstrategiernas

metodik är emellertid inte fullt utvecklad och i många länder krävs

särskilda insatser för att stärka det parlamentariska och det civila

deltagandet i PRSP-processerna.

Sverige har mycket aktivt verkat för att såväl Världsbankens som IMF:s

program baseras på utvecklingsländernas egna fattigdomsbekämpningsstrategier.

Det är av vikt att huvudansvaret för fattiga länders utveckling och

vilka investeringar som skall göras ligger hos respektive lands regering.

Det internationella utvecklingssamarbetet skall ta fattiga länders

egna strategier och planer som utgångspunkt och stödja och komplettera

ländernas ansträngningar att bekämpa fattigdomen.

Utskottet anser att Världsbankens primära mål vad gäller fortsatt

engagemang inom energisektorn bör vara fattigdomsbekämpning genom hållbara

insatser. Utskottet välkomnar bankens ökade engagemang inom området för

förnybara energikällor och gas.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2004/05:U226 (fp)

yrkande 21, 2004/05:U279 (v) yrkandena 6-11, 2004/05:U299 (s), 2004/05:U300

(s), 2004/05:U302 (kd) yrkande 3, 2004/05:U307 (m) yrkande 10, 2004/05:U311

(kd) yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313 (kd) yrkandena 2 och 3, 2004/05:U315

(kd) yrkande 8, 2004/05:U317 (kd) yrkandena 2-6, 2004/05:U320 (s) samt

2004/05:U331 (kd) yrkandena 20, 26-30 och 37.

7 Miljöfrågor

Propositionen

I det globala arbetet för en framsynt hushållning med naturresurser och

omsorg om miljön tar svenska insatser sin utgångspunkt i resultatet

från Världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg (WSSD).

Vatten- och sanitetsfrågornas betydelse i det multilaterala samarbetet

har ökat genom besluten vid WSSD och vid Världsvattenforumet i Kyoto

under 2003. Sverige har medverkat aktivt i EU:s vatteninitiativ, som

presenterades i Johannesburg och som lett till ett intensifierat samarbete

på området inom unionen. Initiativet syftar till att genom samordning

av medlemsländernas och gemenskapens insatser effektivare kunna bidra

till uppfyllandet av millennieutvecklingsmålet om vatten och sanitet.

Även inom Sverige har initiativ tagits för att öka kapacitet och samordning

inom vattenområdet.

Miljöaspekter skall integreras i all biståndsverksamhet. En stor del av

Sidas stöd till forskning har miljö som huvudmål.

Motionerna

I motion 2004/05:U219 (c) yrkande 11 krävs att Sverige i framtiden

lägger större tyngd på vattenprojekt i det svenska utvecklingssamarbetet.

I motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 7 krävs att Sverige bör uppmuntra

till samarbeten kring vattenfrågan inom Afrikanska unionen (AU).

I motion 2004/05:U307 (m) yrkande 8 framhålls att alla länder har ansvar

för miljön till kommande generationer. Arbetet med att skapa en bättre

miljö måste därför intensifieras, och för att de fattiga länderna i

södra Afrika skall kunna ha en möjlighet att leva upp till målet om en

hållbar utveckling är det viktigt att miljöfrågorna inarbetas i ländernas

egna nationella fattigdomsstrategier.

I motion 2004/05:U311 (kd) yrkande 1 krävs att världens regeringar följer

upp de mål som upprättades under FN-toppmötet i Johannesburg år 2002 om

att integrera miljöaspekterna i alla former av fattigdomsbekämpning och

att skydda de naturresurser som är basen för ekonomisk utveckling. I

yrkande 2 kräver motionärerna att regeringen skall klargöra vilka

kapaciteter och kompetenser Sverige skall bidra med i samarbetsländerna

för att på sikt skapa ett trovärdigt internationellt miljösamarbete.

Vidare krävs i yrkande 3 att Sverige måste driva på för ett starkare

globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna, både inom landet och på

europeisk nivå. Hänsyn skall tas till de fattiga ländernas villkor och

akuta problem, liksom till att etiska dimensioner bör betonas i det

fortsatta arbetet mot uthållig utveckling och tillväxt (yrkande 4) och

att skydda de naturresurser som är basen för ekonomisk utveckling

(yrkande 8). I yrkande 9 framhålls vikten av att öka integrationen av

miljöaspekter i fattigdomsbekämpningen och att främja en ekologiskt

hållbar globalisering (yrkande 10).

I motion 2004/05:U311 (kd) yrkande 7 framhålls att Sverige bör betona

vikten av att skydda produktionen av "gemensamma globala nyttigheter".

Prioriterade bland dessa bör vara en effektivisering av energi- och

materialhanteringen inom ramen för en hållbar utveckling. I yrkande 22

liksom i motion 2004/05:MJ498 (kd) yrkande 9 krävs att det skapas en

energifond som skall användas för att stärka utvecklingsländernas

kapacitet att föra en hållbar energipolitik och i 2004/05:U311 (kd) yrkande

24 att Sverige och EU bör uppmuntra forskningssatsningar med inriktning

på hur utvecklingen av hållbara energisystem och ett effektivt och

miljömässigt jordbruk kan utvecklas i fattiga länder.

I motion 2004/05:Fi228 (mp) yrkande 1 framhålls att Sverige aktivt bör

verka för en ändring av inriktningen i Världsbankens och andra

internationella finansieringsinstitutioners energiutlåning och, i yrkande 2,

att kräva årlig rapportering till riksdagen om inriktningen på bankens

energiutlåning. Vidare krävs i yrkande 3 en redogörelse om Sveriges

ställningstagande angående beviljade fossilenergiprojekt i banken.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att hållbar utveckling endast kan uppnås inom ramen för

globalt och regionalt samarbete. I Johannesburgsdeklarationen understryks

vikten av en integrerad syn på den hållbara utvecklingens tre dimensioner:

den sociala, den ekonomiska och den miljömässiga. Utvecklingsländernas

nationella strategier för fattigdomsbekämpning, vilka i varierande grad

bygger på ett folkligt deltagande, är en central utgångspunkt för

förverkligandet av det övergripande målet för Sveriges politik för global

utveckling. I samband med Johannesburgsmötet beslutades att ett 10-årigt

ramverk för åtgärder för hållbara produktions- och konsumtionsmönster

skall utarbetas. Sverige har varit drivande i frågan och kommer att

stödja FN-systemet i detta arbete. Länder som Sverige samarbetar med

bör själva ta ett långsiktigt nationellt ansvar och säkerställa att

hållbarhetsperspektivet tydliggörs i lagstiftning och strategier.

Utskottet menar att Sveriges politik för global utveckling innebär att

miljömässig hållbarhet bör beaktas i tillväxt- och utvecklingsstrategier,

såväl nationellt som internationellt. Genom att vara drivande i arbetet

för hållbara produktions- och konsumtionsmönster kan Sverige bidra till

en utveckling av ny teknik och nya ekonomiska och politiska styrmedel.

Länder som Sverige samarbetar med bör själva ta ett långsiktigt nationellt

ansvar och säkerställa att hållbarhetsperspektivet tydliggörs i

lagstiftning och strategier. Sveriges uppgift är att stödja och komplettera

dessa ansträngningar.

Utskottet konstaterar vidare att EU:s strategi för hållbar utveckling

antogs på svenskt initiativ av Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001.

I strategin konstateras att hållbar utveckling kräver globala lösningar.

Unionen strävar efter att göra hållbar utveckling till ett mål i

utvecklingssamarbetet samt inom den internationella handelspolitiken. EU

försöker särskilt främja frågor som rör global miljöförvaltning och

säkerställa att handels- och miljöpolitik stöder varandra. Utskottet

menar att svensk politik bör främja en ekologiskt hållbar globalisering.

Mänsklig verksamhet inverkar i allt större utsträckning på de grundläggande

ekosystemen och en klok förvaltning av naturresursbasen är en förutsättning

för hållbar utveckling. Utskottet menar därför att ohållbara konsumtions-

och produktionsmönster måste brytas.

Utskottet har inhämtat att det i december 2003 inrättades ett

samordningskansli för hållbar utveckling i Regeringskansliet. Uppgiften är

att koordinera Regeringskansliets arbete med hållbar utveckling och att

fungera som idéskapare och leda arbetet med att vidareutveckla den

nationella strategin. En samordnad utbildning med UD om hållbar utveckling

och politik för global utveckling har påbörjats för att stärka kompetensen

hos Regeringskansliets personal.

Utskottet kan konstatera att Sverige har antagit en strategi för stöd

till regionalt och subregionalt utvecklingssamarbete i Afrika söder om

Sahara åren 2002-2006. I denna strategi är ett stöd till samarbete kring

gemensamma naturresurser, t.ex. att uppnå ett hållbart nyttjande av

floder och grundvattenresurser, ett prioriterat område. Sverige stöder

även regionala och subregionala organisationer med inriktning på

vattensamarbete. Utskottet kan konstatera att Sverige under lång tid stött

åtgärder för bättre vattenförsörjning, bl.a. genom stöd till hållbart

utnyttjande av vattenresurser i södra Afrika. Inom ramen för samarbetet

för att utveckla området kring Victoriasjön är vattenfrågorna mycket

betydelsefulla.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2004/04:U219 (c)

yrkande 11, 2004/05:U302 (kd) yrkande 7, 2004/05:U307 (m) yrkande 8,

2004/05:U311 (kd) yrkandena 1-4, 7-10, 22 och 24, 2004/05:MJ498 (kd)

yrkande 9 samt 2004/05:Fi228 (mp) yrkandena 1-3.

8 Medier, kulturfrågor och utbildning

Propositionen

Sverige har prioriterat arbetet med FN:s decennium för utbildning och

främjar utbildningsfrågor genom att driva på nödvändig resursmobilisering

och förbättrad harmonisering av stöd till utbildningssektorn. Sverige

avser att verka för ett intensifierat arbete för jämställdhet och

utbildning på landnivå.

Regeringen har även initierat en framåtblickande studie om ett effektivt

internationellt system för utvecklingsfinansiering. Med utgångspunkt i

fattiga länders, medelinkomstländers och transitionsekonomiers resursbehov

diskuterar studien nya och existerande instrument för finansiering samt

förslag till reformer av FN, de internationella finansieringsinstitutionerna,

EU och andra aktörer i systemet. Särskild vikt läggs vid nödvändiga

strategiska val för ett bättre fungerande system. Studien slutförs under

2004. Resultaten skall kunna användas för fortsatta svenska reformsträvanden

vad gäller det internationella systemet för utvecklingsfinansiering.

Vidare har Sverige prioriterat en förstärkning av forsknings- och

utbildningskapaciteten i samarbetsländerna samt att skapa fungerande och

långsiktiga nätverk mellan universitet och högskolor i Sverige och i

närområdet.

Motionerna

I motion 2004/05:U226 (fp) yrkande 26 framhålls att lokala eller regionala

konflikter ofta exploaterar etniska eller kulturella motsättningar för

att skapa folklig legitimitet och mobilisering. Människors kulturarv är

en möjlighet att finna identitet och trygghet, vilket krävs för att

utveckla öppna samhällen och därför måste det ske ett medvetet arbete

med att utveckla mekanismer för att skydda kulturarvet. Vidare framhålls

i yrkande 28 att det finns ett tydligt samband mellan fattigdom och

bristen på utbildning och en bred samsyn kring värdet av utbildningsinsatser

i kampen mot fattigdom. Speciellt viktigt är flickors rätt till utbildning,

och motionärerna kräver ökade satsningar på riktade utbildningsinsatser

för flickor och unga kvinnor.

I motion 2004/05:U241 (m) yrkande 2 framhålls att för att skapa utveckling,

demokrati och öka hälsan i Afrika är utbildning en nyckelfråga, och

sett utifrån ett demokratiperspektiv är och bör rätten till utbildning

vara en grundläggande rättighet. Även i motion 2004/05:U307 (m) yrkande

7 framhålls utbildning som en nyckelfråga, både för flickor och pojkar

men särskilt viktigt är att alla flickor får utbildning eftersom de

ofta diskrimineras.

I motion 2004/05:U303 (kd) yrkande 2 krävs att Sverige i förhållande

till EU:s nya grannländer fokuserar biståndsinsatser till institutioner

för utveckling av demokrati, mänskliga rättigheter, rättssamhällets

principer och deras praktiska genomförande och att biståndsresurserna

skall användas för att överbrygga etniska och religiösa barriärer med

målet att nå ökad förståelse och tolerans (yrkande 3).

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 22 krävs en ökad satsning på

utbildningsbiståndet och undervisningsstödet till mottagarländerna för att

motverka brain-drain och verka för att främja en god utveckling i de

fattigaste länderna.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att såväl kultur- som utbildningspolitiken har en central

roll i utvecklingsarbetet och fattigdomsbekämpningen. Kulturen är ett

viktigt verktyg för att uppnå målet för politiken för global utveckling.

Sverige har en lång och omfattande tradition av att sätta in kulturfrågorna

i ett internationellt utvecklingssammanhang. Sverige var också ett av

de första länderna att ge kulturen plats i det statliga utvecklingssamarbetet.

Utskottet ser det som självklart att politiken för global utveckling

måste värna kulturarvet och svenska insatser inom området skall inriktas

på t.ex. kulturbevarande insatser och kulturminnesvård.

Utbildning är av avgörande betydelse för att främja jämställdhet mellan

flickor och pojkar och för att förhindra diskriminering, exploatering

och våld mot flickor. Sverige stöder därför aktivt den ökande uppmärksamhet

som det internationella samfundet (FN, inklusive Unicef, DAC och

Världsbanken) ger flickors utbildning och de faktorer som hindrar denna

utbildning. Regeringen anser att det är angeläget att rikta uppmärksamheten

på flickors situation i ett bredare perspektiv och angripa de attityder

och de grundläggande orsaker som leder till övergrepp mot flickor.

Utskottet menar att utvecklingssamarbetet med länderna i Östeuropa bör

inriktas på åtgärder som främjar dessa länders närmande till europeiska

samarbetsstrukturer och värdegemenskaper. Med samarbetsländernas behov

som utgångspunkt kan insatser inriktas på områden där Sverige har en

erkänd och efterfrågad kompetens. EU har ett ansvar för att utveckla

relationerna med sina östra grannländer. Ett gott samarbetsklimat kan

överbrygga etniska och religiösa barriärer vilket leder till ökad

förståelse och tolerans.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt deltar i styrning av

EU:s olika biståndsprogram som stöder utvecklingen av demokrati, mänskliga

rättigheter, rättssamhällets principer samt deras praktiska genomförande.

Phareprogrammet syftar till att förbereda kandidatländerna för åtaganden

vad gäller EU:s regelverk. Ett av de direktiv som kandidatländerna skall

anpassa sig till är EU:s nya antidiskrimineringsdirektiv som trädde i

kraft i juni 2003 och bl.a. rör diskriminering av romer.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2004/05:U226 (fp)

yrkandena 26 och 28, 2004/05:U241 (m) yrkande 2, 2004/04:U303 (kd)

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U307 (m) yrkande 7 samt 2004/05:U331 (kd)

yrkande 22.

9 Biståndets geografiska inriktning

Propositionen

Varje land har det övergripande ansvaret för att skapa gynnsamma

förutsättningar för den egna utvecklingen. Hållbar ekonomisk tillväxt, en

rättvis fördelningspolitik och ett brett och aktivt deltagande av det

civila samhället i beslutsprocesser är nödvändiga förutsättningar. Även

om det offentliga biståndet, i ljuset av de samlade resursflödena,

volymmässigt spelar en begränsad roll är det avgörande inom vissa sektorer

och särskilt för de fattigaste länderna. Minst 0,25 % av BNI skall därför

gå till de minst utvecklade länderna. Behoven och effektiviteten i

fattigdomsbekämpningen ligger till grund för den geografiska fördelningen

av medlen. Tyngdpunkten i samarbetet ligger därför på de fattigaste

länderna i Afrika och Asien. Den särskilt utsatta situationen för

människorna i Afrika motiverar en större tilldelning av resurser för den

kontinenten. Samarbetet skall utformas för att stödja samarbetsländernas

nationella strategier för fattigdomsbekämpning, bl.a. genom budget- och

sektorstöd.

Motionerna

I motion 2004/05:U226 (fp) yrkande 16 krävs att det svenska

utvecklingssamarbetet koncentreras till ett mindre antal länder.

I motion 2004/05:U227 (v) yrkande 1 krävs att Sverige bör utarbeta en

sammanhängande strategi för konfliktlösning och fattigdomsbekämpning i

Östafrika och i yrkande 2 att Sverige i FN och EU bör verka för att

Sveriges strategi för fattigdomsbekämpning och konfliktlösning i Östafrika

bildar underlag till en gemensam strategi för EU och FN.

I motion 2002/03:U284 (kd) yrkande 27 framhålls vikten av att

utvecklingssamarbetet stöder fred och fredsbyggande processer.

I motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 11 framhålls att Sverige bör sätta

hård press på konflikthärjade stater i Afrika så att barn skyddas från

tvångsrekrytering till egna eller andra väpnade trupper.

Utskottets överväganden

Utvecklingssamarbetet är ett uttryck för solidaritet med fattiga och

utsatta människor i andra länder. Utskottet menar att det finns länder

där förutsättningar saknas för ett långsiktigt och brett samarbete men

där olika typer av riktade insatser för att stödja positiva processer

kan vara möjliga. Detta gäller även för länder där förutsättningarna

för samarbete på ytan kan tyckas vara begränsade, t.ex. i diktaturer.

Insatser i dessa länder kan då göras genom enskilda organisationer, t.

ex. inom demokratifrämjande eller främjande och skydd av de mänskliga

rättigheterna. Insatserna måste avgöras från fall till fall och med

beaktande av ett helhetsperspektiv. Utskottet menar att ett val av

samarbetskanaler och samarbetsformer skall göras efter en bred analys av

situationen i samarbetslandet.

Utskottet konstaterar att ändamålen numera styr biståndets utformning

i högre grad än traditionen med länderval. Det är dock viktigt att skilja

mellan utformningen av biståndet och hur medelsöverföringen sker.

Biståndet kanaliseras vanligen stat-till-stat. Det är en fråga om att ge

stöd till utvecklingen i enskilda länder, där folkvalda regeringar

bestämmer prioriteringarna. Ett enskilt land är alltjämt den främsta

motparten, och kanalen, för svenskt statligt bistånd. När det gäller

utformningen av biståndet skall den sättas i relation till landets

prioriteringar, Sveriges målsättningar och internationella åtaganden.

Utskottet menar att det kan vara mer ändamålsenligt att genomföra delar

av biståndet med andra partner än statsapparater. Biståndet utformas

därför utifrån ändamålen men inom ramen för enskilda länders politik

och prioriteringar.

Utskottet anser, som framgått tidigare i detta betänkande, att varje

land har det övergripande ansvaret för att skapa gynnsamma förutsättningar

för utveckling. Hållbar ekonomisk tillväxt, en rättvis fördelningspolitik

och ett brett och aktivt deltagande av det civila samhället i

beslutsprocesser är nödvändiga förutsättningar. Ett stabilt institutionellt

och makroekonomiskt ramverk, en öppen och effektiv förvaltning och ett

självständigt rättsväsende behövs. Korruption måste bekämpas, inte minst

därför att den utgör ett allvarligt utvecklingshinder.

Utskottet kan vidare konstatera att behoven och effektiviteten i

fattigdomsbekämpningen ligger till grund för den geografiska fördelningen

av medlen. Tyngdpunkten i det svenska samarbetet med Afrika ligger därför

på de fattigaste länderna. Den särskilt utsatta situationen för människorna

i Afrika motiverar en större tilldelning av resurser för den kontinenten.

Samarbetet skall utformas för att stödja samarbetsländernas nationella

strategier för fattigdomsbekämpning, bl.a. genom budget- och sektorstöd.

Bilden av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Afrika är

inte entydig. Demokratin i formell mening gör framsteg. Mycket återstår

dock för att utveckla en demokratisk kultur som bygger på grundläggande

respekt för de mänskliga rättigheterna och jämställdhet. Kvinnorna måste

få ökad delaktighet i det politiska livet så att de kan påverka sina

villkor. I flera länder är den utbredda korruptionen ett allvarligt

hinder för utveckling och måste bekämpas inom ramen för ansträngningarna

att åstadkomma bättre samhällsstyrning.

NEPAD (New Partnership for Africa''''''''''''''''''''''''''''''''s Development) som var de afrikanska

ländernas egna initiativ betonar att länderna måste ta ansvar för sin

egen utveckling. NEPAD har därför upprättat APRM (African Peer Review

Mechanism) som syftar till att granska länderna vad politisk och ekonomisk

samhällsstyrning angår. Ett tjugotal afrikanska länder har anslutit sig

till mekanismen och de första granskningarna har nyligen inletts.

Utskottet konstaterar att betydande framsteg har gjorts för att lösa

flera av Afrikas svåraste och mest långvariga konflikter. Samtliga större

konfliktområden i Afrika är föremål för afrikanskt ledda fredsprocesser.

Afrikanska unionen (AU) verkar för fred, säkerhet och stabilitet.

Inrättandet av ett freds- och säkerhetsråd är av stor betydelse för

ansträngningarna att förebygga och hantera konflikter på kontinenten.

Fredsprocessen i Stora sjöregionen fortsätter trots flera djupa kriser

med allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Utskottet konstaterar att länderna på Afrikas horn är drabbade både av

interna och gränsöverskridande konflikter. Konflikterna i regionen har

många inbördes beröringspunkter och länderna driver ofta en politik för

att stödja oppositionsgrupper i varandras länder. Under de senaste åren

har en arkitektur för att hantera konflikter i Afrika börjat växa fram

- med Afrikanska unionen som i samråd med FN tar ett övergripande ansvar.

Sverige förbereder en samlad strategi för hur Afrikanska unionen bäst

kan stödjas i arbetet för fred och utveckling. Samtidigt arbetar Sverige

bilateralt med de olika konflikter som präglar regionen. Sverige spelar

en mycket aktiv roll i arbetet med att stödja fredsprocessen i Somalia,

bl.a. genom ett internationellt möte i Stockholm. Sverige har också

aktivt agerat på olika sätt kring krisen i Darfur och fortsatt stött

fredsprocessen i södra Sudan.

Utskottet konstaterar vidare att EU arbetar aktivt med olika konflikter

och interna problem inom länderna. EU har bidragit med omfattande stöd

till Afrikanska unionens arbete, inklusive mer generellt finansiellt

stöd för kapacitetsuppbyggnad. EU för också en politisk dialog med

länderna på Afrikas horn, där särskilt frågorna om mänskliga rättigheter

och demokrati står i fokus. Sverige har även bidragit med stöd till

EU:s särskilde representant för Stora sjöarna, liksom i dialogen med

Liberia och Sierra Leone.

Utvecklingssamarbetet, inte minst dialogen, bedöms kunna öka med ett

antal länder som Sverige bedrivit ett långsiktigt utvecklingssamarbete

med och som driver en aktiv politik för att minska fattigdomen.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2002/03:U284 (kd)

yrkande 27, 2004/05:U226 (fp) yrkande 16, 2004/05:U227 (v) yrkandena 1

och 2 samt 2004/05:U302 (kd) yrkande 11.

10 Biståndets genomförande och organisation

Propositionen

Utvecklingsprocessen måste drivas av mottagarlandets egen regering med

stöd av befolkningen. Utvecklingssamarbetets roll är att stödja denna

process och att skapa förutsättningar för en samstämd politik för global

utveckling. Avsikten är att bidra till ländernas utveckling så att de

kommer ur sitt biståndsberoende och kan stå på egna ben, inte minst

genom ekonomisk tillväxt. Öppna, robusta, rättvisa och legitima ramvillkor

för internationell handel och investeringar, minskade jordbruks- och

exportsubventioner och ökade insatser för fred och säkerhet är exempel

på områden som är avgörande i sammanhanget.

I Sveriges utvecklingssamarbete betonas samarbetslandets eget ansvar

och ägarskap. De nationella fattigdomsstrategierna (PRS) banar väg för

bättre samordning. Samtidigt som PRS understryker landets ägarskap

underlättas samverkan finansiärer och aktörer emellan. Detta arbete kan

vidareutvecklas ytterligare, vilket manifesteras bl.a. av pågående

utvecklingsarbete inom FN, de internationella finansieringsinstitutionerna,

EU och OECD/DAC. I propositionen understryks att korruption måste

bekämpas och för detta krävs bl.a. att mottagarländerna har ett stabilt

institutionellt och makroekonomiskt ramverk, en öppen och effektiv

förvaltning och ett självständigt rättsväsende.

Noggrann uppföljning och utvärdering av utvecklingssamarbetet är viktigt

för effektiviteten i biståndet. Det svenska stödet kan mycket sällan

ses isolerat från andra insatser. Utvärdering och uppföljning av svenskt

utvecklingssamarbete måste därför ske brett och tillsammans med flera

givare i nära samråd och samarbete med samarbetslandet självt. Den

löpande interna uppföljningen och utvärderingen bör kompletteras med

oberoende utvärderingar. Regeringen avser att inrätta en myndighet för

utvärderingsfunktionen och bedömer att verksamheten kan inledas under

2005. Utvärderingsorganets fristående ställning i förhållande till övriga

aktörer inom biståndsförvaltningen skall tillgodoses genom att organet

blir en egen myndighet. Utgångspunkten för verksamheten skall vara

utvärdering av hur svenska biståndsmedel används i förhållande till

utvecklingssamarbetets mål och syfte, liksom effekter av de använda medlen.

Den blivande utvärderingsmyndigheten skall kunna analysera och utvärdera

både multi- och bilateralt utvecklingssamarbete. Även Regeringskansliet

skall kunna granskas vad avser utvecklingssamarbete. Myndigheten skall

komplettera den utvärderingsverksamhet som i dag bedrivs vid Sida.

En ny Sidaenhet kommer att etableras på Gotland under 2005 för att främja

ett fördjupat samarbete mellan Sverige och Östersjöregionen. Den nya

Sidaenhetens verksamhet kommer att finansieras från utgiftsområde 7

Internationellt bistånd.

Motionerna

I motion 2004/05:U226 (fp) yrkande 17 framhålls att en ny profilenhet

inom Sida skall etableras på Gotland och motionärerna menar att det är

oacceptabelt att regionalpolitiska hänsyn får styra i biståndspolitiken.

I yrkande 19 understryks att om bistånd eventuellt skall bedrivas i

diktaturstater skall det kanaliseras genom enskilda organisationer. I

yrkande 20 välkomnar motionärerna att egeninsatsen för enskilda

organisationer i finansieringen av projekt i u-länder skall sänkas men kräver

att egeninsatsen helt tas bort när det gäller enskilda organisationers

demokratiprojekt i diktaturregimer.

I motion 2004/05:U278 (v) yrkande 3 framhålls att den utvärderingsenhet

som presenterades i budgetpropositionen får mandat att ge förslag om

hur politiken kan förbättras och att den får ett tydligt mandat att

verka självständigt från regeringsmakten.

I motion 2004/05:U307 (m) yrkande 11 framhålls att korruption orsakar

stora svårigheter vid val av länder att arbeta i men att det måste vara

nolltolerans när det gäller inblandning i korruption i samband med

svenskt bistånd. Vidare understryks vikten av att noggrann utvärdering

ger kunskap om hur svenskt bistånd kan effektiviseras och förbättras

(yrkande 12). I yrkande 16 framhålls att utformningen av biståndet bör

ske i u-landsmiljö och svenska insatser bör i högre utsträckning fokusera

på kvalitet och resultat (yrkande 17).

I motion 2004/05:U331 (kd) yrkande 10 framhålls att för samordning och

samstämmighet inom det civila samhället krävs att ett medborgarforum

inrättas för utbyte av kunskap och erfarenheter på nationell nivå. Ett

sådant nationellt forum borde ingå i en större global organisation där

det civila samhället representeras i expert/specialistgrupper med

rådgivande funktion för de stora multilaterala organisationerna.

I motion 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande 4 framhålls att en

grundförutsättning för att Sveriges utrikespolitik skall kunna ha ett tydligt

HBT-perspektiv är att anställda inom Sida och utrikesförvaltningen har

en grundläggande kompetens i frågor som rör homosexuellas, bisexuellas

och transpersoners mänskliga rättigheter.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att ett generöst och högkvalitativt bistånd till

utvecklingsländerna är nödvändigt och önskvärt, liksom att den samlade

utvecklingspolitiken samverkar till att nå de nya målen. Olika

uppföljningsinsatser skall säkerställa detta. Alltfler uppgifter och beslut

har under senare år delegerats och en stor del av såväl planering, analys,

genomförande som uppföljning sker vid ambassader och fältkontor. En

ökad fältorientering har också blivit allt angelägnare i takt med att

partnerländernas eget ansvar och ägarskap över den egna utvecklingen

har ökat. Under de senaste åren har kraven ökat på att samarbetsländerna

måste ta ett tydligare ansvar för samhällsutvecklingen. För att

utvecklingssamarbetet skall fungera bra krävs att det finns ett aktivt

ägarskap i samarbetsländerna, och en huvuduppgift för biståndet har varit

att bygga upp kunskap och institutioner i dessa. Utskottet understryker

vikten av att denna utveckling fortsätter.

Utskottet kan konstatera att ett stort antal samarbetsländer har utarbetat

egna fattigdomsstrategier. De bildar en utgångspunkt för såväl landsamarbete

som givarsamordning. I samtliga regioner medverkar Sida aktivt i

harmoniserings- och givarsamordningsinitiativ på landnivå och detta är

centrala instrument för Sidas verksamhet. I flertalet regioner ökar

inriktningen på sektorsprogramstöd, stöd till finansiell styrning och

budgetstöd och i samtliga regioner är hiv/aids och korruption fortsatt

allvarliga problem och föremål för särskild prioritering.

Utskottet menar att samordningen av utvecklingssamarbetet fungerar bäst

när den sker på plats under ledning av landet självt. Ofta görs detta

genom en övergång från projektstöd till mer generellt stöd till sektorer

och program när politisk vilja och nationella planer finns för verksamheten,

liksom kapacitet att genomföra dem. Sverige har utökat sitt programstöd

i länder som har sådana förutsättningar. Det gäller både budgetstöd och

sektorsprogramstöd inom framför allt utbildnings- och hälsosektorn.

Näringsliv och kommuner har viktiga roller att spela och är också de

exempel på aktörer som spelar en stor roll för den svenska politiken

för global utveckling. Samarbetet mellan dessa aktörer och deras

motsvarigheter i utvecklingsländerna skall stärkas. Det gäller inte minst

enskilda organisationer, vars roll för främjandet av utvecklingen av

ett livskraftigt och demokratiskt samhälle inte kan överskattas. Enskilda

organisationer och det civila samhället har en viktig del i utformandet

av samarbetsstrategierna mellan Sverige och olika länder. Det pågår nu

en översyn av formerna för strategiarbetet. En viktig målsättning är

just att stärka möjligheterna till samråd mellan olika aktörer både i

Sverige och i utvecklingsländerna. Utskottet framhåller att det s.k.

projektbidraget är en av grundvalarna i samarbetet med de svenska

enskilda organisationerna. Det innebär att organisationerna själva driver

och genomför en verksamhet som Sida ger bidrag till. Målsättningen är

att genom stöd till enskilda organisationers utvecklingssamarbete främja

utveckling av ett livskraftigt och demokratiskt civilt samhälle och

stärka de lokala samarbetsorganisationerna. Detta görs genom att den

svenska organisationen betonar kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling

hos sina lokala samarbetspartner. Utskottet har erfarit att huvudregeln

för närvarande är att organisationen står för minst 20 % av det totala

beloppet som egeninsats för ett projekt eller program men att regeringen

avser sänka egeninsatsen till 10 %. Graden av effektivitet i förhållande

till andra former av bistånd kan variera från fall till fall. Avgörande

för de svenska insatserna och därmed för Sidas stöd är att mottagarländernas

prioriteringar skall vara styrande.

Som framgår av propositionen kommer en ny Sidaenhet att förläggas till

Gotland. Liksom Sida i övrigt finansieras den över anslaget 8:2 inom

utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Verksamheten vid enheten, som

däremot finansieras över utgiftsområde 5 Internationell samverkan, kommer

att ha en tonvikt på ett fördjupat samarbete mellan Sverige och EU:s

nya medlemsländer i Östersjöområdet. Samarbetet skall utformas på ett

sådant sätt att det är till ömsesidig nytta för både svenska och regionala

partner. Utrikesdepartementet har beslutat att genomföra en intern

utredning som skall lämna förslag på geografisk avgränsning av enhetens

verksamheter samt på hur Sidaenheten och det kommande Östersjöcentrum

kan samverka med varandra. Utredningen skall vara färdig senast den 30

november 2004.

Utskottet vill understryka att alla individer skall kunna åtnjuta sina

rättigheter oavsett sexuell läggning. I vissa länder där motståndet är

starkt vad avser homo- och bisexuellas och transpersoners rättigheter

är detta ännu kontroversiella frågor. Detta får dock inte hindra Sverige

att på lämpligt sätt driva dessa frågor bilateralt och multilateralt,

t.ex. i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och i Europarådet och

som en del av MR-dialogen med svenska samarbetsländer. Utskottet har

inhämtat att Utrikesdepartementet har påbörjat en studie om HBT-frågor

i svensk utvecklingspolitik och svenskt utvecklingssamarbete.

Utskottet välkomnar även propositionens förslag om ett nytt institut

för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Diskussion om

innehållet och i någon mån formen för dialogen regering-aktörer inom

ett "medborgarforum" har inletts under våren 2004. Önskemål har hittills

uttryckts om att "medborgarforum" skall främja samhällsdialogen, skapa

debatt, främja samverkan och samarbete mellan olika aktörer, bidra till

erfarenhetsutbyte och ömsesidigt lärande samt spela en viktig roll i

diskussionen om målkonflikter och den årliga resultatskrivelsen.

Biståndsministern kommer i slutet av november att i ett större sammanhang

introducera "medborgarforum". Detta kommer att ske med deltagande från

näringslivet, fackföreningar, universitet, kommuner, enskilda organisationer,

myndigheter, riksdagen och Regeringskansliet.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att de frågor som motionerna

väckt är besvarade och avstyrker därmed motionerna 2004/05:U226 (fp)

yrkandena 17, 19 och 20, 2004/05:U278 (v) yrkande 3, 2004/05:U307 (m)

yrkandena 11, 12, 16 och 17, 2004/05:U331 (kd) yrkande 10 samt 2004/05:U337

(mp, fp, v, c) yrkande 4.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har

föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets

förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Anslagen för 2005 under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd m.m.

, punkt 1 (c)

av Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha

följande lydelse:

Riksdagen anvisar, med de anslagsvillkor som utskottet angivit, för

budgetåret 2005 anslag inom utgiftsområde 7 Internationellt bistånd i

enlighet med Centerpartiets förslag i tabell i bilaga 2 till betänkandet.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2004/05:1, volym 4, utgiftsområde

7 Internationellt bistånd, punkterna 1 och 7 samt motion 2004/05:U321

yrkandena 1 och 2 samt avslår proposition 2004/05:1, volym 4, utgiftsområde

7 Internationellt bistånd, punkt 5 samt motionerna 2004/05:U283 yrkande

15, 2004/05:U293, 2004/05:U307 yrkande 18, 2004/05:U331 yrkandena 38,

40 och 41 samt 2004/05:U339 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Centerpartiet har förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken

och budgetpolitiken än den regeringen och dess stödpartier föreslår.

För utgiftsområde 7 Internationellt bistånd har Centerpartiet föreslagit

en ändrad fördelning av anslagen jämfört med regeringen och dess

stödpartier. Genom riksdagens beslut den 24 november 2004 med anledning av

betänkande 2004/05:FiU1, vari behandlas budgetpropositionens förslag

till utgiftsram för bl.a. utgiftsområde 7, skall summan av de till

utgiftsområdet hörande utgifterna högst uppgå till 22 417 678 kr. Anslagen

inom varje utgiftsområde skall därtill fastställas genom ett särskilt

riksdagsbeslut. Utrikesutskottet lägger i detta betänkande fram förslag

beträffande anslagsfördelningen inom utgiftsområde 7. Med anledning av

Centerpartiets förslag till ändrad fördelning på anslagen inom utgiftsområdet

(se tabell i bilaga 2 till betänkandet) vill Centerpartiet lyfta fram

följande:

Centerpartiet menar att det är av största vikt att de medel som anslås

till svensk biståndsverksamhet används på rätt sätt. Riksrevisionen har

kritiserat regeringens styrning och uppföljning av utvecklingsbiståndet.

Sida har de senaste åren genomfört en tydlig expansion av sin fältverksamhet.

Detta är helt i linje med tidigare krav från Centerpartiet. Samtidigt

medför denna expansion att det finns risk för att viss typ av kompetens

inte räcker till för att klara alla arbetsuppgifter. Tills Sida har

fått ordning på hur biståndsanslagen används bör ingen ökning av anslaget

ske.

Centerpartiet har sedan 2003 avsatt anslag för miljöbistånd. Så görs

även i år då Centerpartiet valt att föreslå ett nytt anslag för

miljöbistånd inom ramen för utgiftsområde 7, för att på detta sätt renodla

biståndsverksamheten. För 2005 anslås 300 miljoner kronor för miljöbistånd.

En hållbar utveckling förutsätter att de tre dimensionerna ekologisk,

ekonomisk och social hållbarhet ges utrymme och inte prioriteras bort

av kortsiktiga ekonomiska intressen. Ekonomisk och social utveckling

förutsätter hänsyn till miljön. Rent dricksvatten, sunda och säkra

livsmedel är en förutsättning för vår hälsa. Varje människa har rätt att

våga njuta av solen och att kunna äta den fisk som fångas. Därför måste

miljöbistånd in som en viktig del i biståndsverksamheten. För att Sida

skall klara av administrationen med biståndet, där miljöbistånd ingår

som en del, behövs en kompetenshöjning inom Sida. Centerpartiet vill

även att allt bistånd skall undergå en klimatpåverkande analys då svenskt

utvecklingsbistånd inte skall leda till klimatförsämringar.

Utskottets majoritet föreslår att en ny myndighet skall inrättas. Denna

skall utvärdera hur svenskt biståndsmedel används i förhållande till

utvecklingssamarbetets mål och syfte liksom effekter av de använda medlen.

Centerpartiet avslår förslaget om inrättande av en ny myndighet.

Utvärderingen av svenskt biståndsmedel kan och bör skötas dels internt

inom Sida, dels av UD och det naturliga granskningsorgan som Riksrevisorerna

utgör.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U321

yrkandena 1 och 2.

2. Ändringar i Sidas regleringsbrev, punkt 2 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U226

yrkande 13.

Ställningstagande

Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter

är mänskliga rättigheter. I en lång rad länder utsätts människor för

förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall

dödsstraff på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet.

Därför behövs en internationell HBT-konvention för att försvara

HBT-personers grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Totalförbud mot homosexuella handlingar finns i ett stort antal länder,

främst i tredje världen, däribland i många tidigare brittiska kolonier

samt i de flesta muslimska länder. I andra länder finns organisationsförbud

för homosexuellas organisationer. Det händer också att regimer organiserar

kampanjer mot homosexualitet, ofta med delsyftet att misskreditera den

politiska oppositionen genom att förknippa den med levnadssätt som

betecknas som omoraliska (t.ex. Malaysia). Sverige ger bistånd till

utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få

eller inga rättigheter. Den förekommande diskrimineringen av dessa

grupper bör successivt föras in i biståndsdialogen och om möjligt motverkas

genom val av nya projekt och att det i Sidas regleringsbrev även bör

tas hänsyn till situationen för HBT-personer.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att det i Sidas regleringsbrev bör tas hänsyn till situationen

för HBT-personer.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U226

yrkande 13.

3. Biståndets inriktning, punkt 3 (c)

av Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U219

yrkande 13 och avslår motionerna 2004/05:U255, 2004/05:U257 yrkande 2,

2004/05:U337 yrkande 1 och 2004/05:U339 yrkande 2.

Ställningstagande

Flyktingarna i världen blir glädjande nog färre. Enligt UNHCR minskade

antalet människor på flykt med 18 % under förra året till drygt 17

miljoner - den lägsta nivån på ett årtionde. Trenden har varit densamma

under många år. Minskningen har flera orsaker. Flyktingar som har velat

återvända har fått mer hjälp de senaste åren. UNHCR satsar mer på

hemtransporter, integrering, återuppbyggnad och att hjälpa återvändande

att skaffa arbeten och bostäder. Det är viktigt att omvärlden inte

minskar sitt stöd till UNHCR:s arbete så att den positiva trenden inte

vänds.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U219

yrkande 13.

4. Ökad insyn i beslutsprocesser, punkt 7 (m, fp, kd, c)

av Cecilia Wigström (fp), Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m), Björn

Hamilton (m), Rosita Runegrund (kd), Gabriel Romanus (fp) och Annika

Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U249.

Ställningstagande

Informationen i budgetpropositionen för budgetåret 2005 visar brister

i redovisningen avseende användning av multilateralt bistånd. Detta

beskär riksdagens insyn i grunderna för multilateralt bistånd samtidigt

som det negativt påverkar riksdagens insyn i det svenska utvecklingssamarbetet

generellt sett. Dessutom innebär det att riksdagens ledamöter inom detta

område inte förväntas ha några synpunkter på hur det multilaterala

anslaget skall fördelas. Det gagnar inte heller de medborgare som har

intresse inom detta område. Bristerna är beklagliga och vi begär därmed

att regeringen i nästa års budgetproposition redovisar anslagen gällande

multilateralt bistånd på ett lika tydligt sätt som görs för övriga delar

ingående i utgiftsområde 7. Riksdagens uppgift att i efterhand följa

upp och utvärdera fattade beslut försvåras också högst påtagligt när

informationen vid beslutstillfället är bristfällig.

Denna ordning måste ifrågasättas. Inför kommande års budgetarbete måste

även de delar som innefattar multilateralt bistånd redovisas tydligt.

Vi

föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad

vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U249.

5.

Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m., punkt 8 (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8 borde

ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U307

yrkande 1 och avslår motionerna 2002/03:Fö271 yrkandena 1 och 3,

2003/04:Ju447 yrkande 11, 2004/05:U226 yrkandena 1, 3, 22 och 30, 2004/05:U258

yrkandena 1 och 2, 2004/05:U261 yrkande 4, 2004/05:U278 yrkande 2,

2004/05:U310 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U331 yrkandena 1, 3, 15, 23 och

39, 2004/05:U337 yrkande 2 och 2004/05:Sf266 yrkandena 25 och 26.

Ställningstagande

För att kunna bidra till att uppfylla FN:s millenniedeklaration om att

halvera fattigdomen till år 2015 bör den svenska politiken för global

utveckling bygga på ett samlat synsätt rörande de funktioner som olika

politikområden har. Denna deklaration innehåller åtaganden om fred,

säkerhet och avrustning, utveckling och fattigdomsbekämpning, miljöhänsyn,

mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällsstyrning samt skydd

för särskilt utsatta och behandlar Afrikas speciella behov. Millenniemålen

består av åtta olika delmål och skall ses som ett steg på vägen till

att helt utrota fattigdomen i världen.

Biståndet måste i ökad utsträckning fokuseras på åtgärder som verkligen

utrotar fattigdomen på allvar. Arbete med bistånd, gällande strategi

och ledning, måste i större utsträckning vara mer framåtsyftande.

Millenniemålen kan vara vägledande i detta arbete. Sveriges politik för

global utveckling skall därutöver bidra till att främja respekten för

mänskliga rättigheter och demokrati. Sverige skall ta initiativ till en

total skuldavskrivning år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer,

varav huvuddelen finns i Afrika. Den skall kombineras med fyra villkor:

ej ny upplåning, ej leda till korruption och vanstyre, ej användas för

krig och komma de fattiga till godo.

Ett system för att garantera de mänskliga rättigheterna och demokrati

måste byggas upp. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU måste

ge stöd till detta.

Från moderat håll menar vi att en verklig global utveckling kan nås

genom att man anlägger ett globalt perspektiv på utveckling i sin helhet.

Vi menar därför att det svenska biståndet här och nu framför allt måste

inriktas på följande akuta huvudproblem:

krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika

hiv/aids och andra allvarliga utbredda sjukdomar som förlamar

utvecklingsansträngningarna

den stora skuldbördan som ligger som ett ok över många länders ekonomier.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U307

yrkande 1.

6. Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m., punkt 8 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U331

yrkandena 1, 3, 15, 23 och 39 samt avslår motionerna 2002/03:Fö271

yrkandena 1 och 3, 2003/04:Ju447 yrkande 11, 2004/05:U226 yrkandena 1,

3, 22 och 30, 2004/05:U258 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U261 yrkande 4,

2004/05:U278 yrkande 2, 2004/05:U307 yrkande 1, 2004/05:U310 yrkandena

2 och 3, 2004/05:U337 yrkande 2 och 2004/05:Sf266 yrkandena 25 och 26.

Ställningstagande

De övergripande målen för det internationella biståndet måste inkludera

främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och fattigdomsbekämpning.

Kristdemokraterna vill särskilt framhålla de demokratiska rättigheterna

som mål i sig, men också som en förutsättning för en utveckling från

fattigdom till välfärd. För en rättvisare utveckling krävs också spridning,

fördjupning och respekt för de demokratiska principerna och de

grundläggande mänskliga rättigheterna. Politikerna i en demokrati måste stå

till svars för sina handlingar, vilket leder till bättre fördelning.

Skyddet av de mänskliga rättigheterna är därför en ofrånkomlig del av

biståndet.

Solidaritet är en av huvudprinciperna i kristdemokratisk ideologi. Ibland

uttrycks den i termer av att alla människor är ömsesidigt beroende av

varandra och att banden mellan människor inte är något som vi kan -

eller vill - klippa av. Vi har ett gemensamt ansvar för varandra och

för att trygga människovärdet för alla i hela världen. Denna vision om

att alla människor skall kunna åtnjuta mänskliga rättigheter engagerar

hundratusentals människor i vårt land att göra betydelsefulla insatser

för människor i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, organisationer

och en mängd ideella föreningar är solidariteten med utsatta människor

en självklarhet. Den svenska utvecklingspolitiken har genomgått viktiga

förändringar de senaste åren. Två speciella perspektiv skall nu prägla

politiken: Den ena är de fattigas perspektiv på utveckling. De fattigas

behov, intressen och förutsättningar skall vara utgångspunkt i strävandena

för en rättvis och hållbar utveckling. Det andra perspektivet är

rättighetsperspektivet. Sveriges nya utvecklingspolitik vidgar också

fattigdomsbegreppet och lyfter fram att fattigdom inte bara handlar om

brist på fysiska resurser, utan också brist på makt, säkerhet och

möjligheter att välja i livet, något som Kristdemokraterna länge har verkat

för och välkomnar.

Ansträngningarna för att bekämpa fattigdomen skall främst göras för dem

som drabbas av den, men också därför att fattigdomen och bristen på

mänskliga rättigheter är ett globalt problem genom det hot som den utgör

för den allmänna tillväxten, välfärden, miljön och säkerheten på jorden.

För att inte förlora effektiviteten i utvecklingssamarbetet och biståndet

anser vi att Sverige inom ramen för det breddade synsättet ändå måste

fortsätta att prioritera ett antal samarbetsländer. En lämplig begränsning

är ca 20 länder, vilket bör ske inom en femårsperiod. Fördelen med

prioriterade länder är uppenbar i det att det ökar möjligheterna till

kontrollerade samarbetsformer, effektivare samarbete, bättre revision

och uppföljning. De länder som i så fall inte ingår i den prioriterade

skaran kan Sverige stödja inom ramen för internationellt samarbete. Ett

fortsatt system med programländer gör det också lättare att arbeta fram

tydliga strategier för när biståndet till ett land skall avslutas och

när samarbetet skall övergå i mer normala former av ekonomiskt och

politiskt samarbete.

Kristdemokraterna är för en successiv avbindning av biståndet. Vi vill

samtidigt betona vikten av flexibilitet för en sådan process. Obundet

bistånd och direkt budgetstöd skall inte ges till alla utan endast till

dem som uppvisar goda resultat och har en dokumenterat god vilja till

förändring. Det positiva med detta är att det ger fattiga länder en

möjlighet till ökat självstyre.

Enskilda organisationer bör därför användas i större utsträckning än i

dag i planeringen och genomförandet av nationella såväl som internationella

biståndsinsatser och i samråd kring landstrategier och möjligheterna

att bygga upp starka civila samhällen. I de fall där samarbete ingås

med demokratiskt tvivelaktiga regimer bör därför svenska biståndsinsatser

i första hand kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer.

Det är speciellt viktigt att stödja det civila samhället på lokal nivå.

Under behandlingen av regeringens proposition förra året underströk

riksdagen också behovet av att det klargörs var samordningsansvaret för

politiken skall ligga och att det säkerställs att uppkomna målkonflikter

hanteras på ett systematiskt och transparent sätt så att de uppsatta

målen verkligen blir de mål som prioriteras.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U331

yrkandena 1, 3, 15, 23 och 39.

7. Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m., punkt 8 (v)

av Sermin Özürküt (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U258

yrkandena 1 och 2 samt avslår motionerna 2002/03:Fö271 yrkandena 1 och

3, 2003/04:Ju447 yrkande 11, 2004/05:U226 yrkandena 1, 3, 22 och 30,

2004/05:U261 yrkande 4, 2004/05:U278 yrkande 2, 2004/05:U307 yrkande 1,

2004/05:U310 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U331 yrkandena 1, 3, 15, 23

och 39, 2004/05:U337 yrkande 2 och 2004/05:Sf266 yrkandena 25 och 26.

Ställningstagande

Inte i något samhälle har kvinnor samma möjligheter som män. Därför

måste eliminerandet av skillnader mellan flickor och pojkar, kvinnor

och män ges högsta prioritet i all skolutveckling, både av kvantitativ

och kvalitativ art. Detta är ett måste för att leva upp till deklarationen

om mänskliga rättigheter, och det är också en nödvändighet för det

globala samhället. Att investera i flickors och kvinnors utbildning

understöder en utveckling med minskande fattigdom, bättre levnadsvillkor,

bättre hälsa och nutrition, sjunkande födelsetal och bättre utsikter

för framtida generationer. Dessa förhållanden gäller speciellt i länder

där skillnaderna i utbildningsmöjligheter för flickor och pojkar i dag

är stora. Vetskapen om detta borde få till följd att andelen biståndsmedel

som går till utbildning ökar, för genom utbildning, särskilt av flickor

och kvinnor, uppnås många eftersträvansvärda effekter.

Nästa år var det tänkt att skillnaderna mellan flickor och pojkar i

grundläggande utbildning skulle vara utplånade. Detta mål förband sig

det globala samhället vid år 2000 (World Education Forum i Dakar). Vid

det tillfället var 57 % av de 104 miljoner av världens barn som ej gick

i skolan flickor, och två tredjedelar av världens 860 miljoner analfabeter

var kvinnor. Men målet "lika tillgång till utbildning år 2005" är endast

ett delmål. Målet är att 2015 ha nått jämställdhet i utbildningen, och

då handlar det inte enbart om tillgång utan om kvalitet, resultat och

att utbildning skall vara lika lönsamt för kvinnor och män i ett livslångt

perspektiv.

Målet "en procent av BNI till bistånd" skall enligt budgetpropositionen

nås 2006. Hur stor andel av det svenska biståndet som i dag går till

utbildning är svårt att fastställa på grund av den tekniska utformningen

av biståndet, men det handlar om ca 8 %. I Norge har man beslutat att

utbildning skall utgöra 15 % av det totala biståndet redan 2005. Sverige

hör till de länder som bidrar mest till Education for all (EFA), och

det är bra. Vänsterpartiet föreslår därför att andelen av det svenska

biståndet som går till utbildning bör öka till 15 % av det totala

biståndet, samtidigt som kraven på kvalitet och könsperspektiv skärps.

Vidare är det i dag oklart hur många projekt som inkluderar en

köns/genusaspekt. Studier visar snarast att kön/genus i hög utsträckning

förblir en obearbetad fråga och att kunskaperna om kön och jämställdhet

är bristfälliga. En central fråga inkluderar kunskap om kön/genus i

lärarutbildningen världen över. Kraven på kvalitet och könsperspektiv

bör därför skärpas.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U258

yrkandena 1 och 2.

8. Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m., punkt 8 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 8

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U337

yrkande 2 och avslår motionerna 2002/03:Fö271 yrkandena 1 och 3,

2003/04:Ju447 yrkande 11, 2004/05:U226 yrkandena 1, 3, 22 och 30, 2004/05:U258

yrkandena 1 och 2, 2004/05:U261 yrkande 4, 2004/05:U278 yrkande 2,

2004/05:U307 yrkande 1, 2004/05:U310 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U331

yrkandena 1, 3, 15, 23 och 39 samt 2004/05:Sf266 yrkandena 25 och 26.

Ställningstagande

Vi anser att Sverige i samband med biståndsgivning skall ta upp en

diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter, och då även

HBT-personers grundläggande rättigheter, i den anda som FN:s konvention

om de mänskliga rättigheterna står för. Sidas regleringsbrev bör ändras

i denna riktning så att man vid biståndsgivning, vid bedömningen av

MR-situationen i ett land, särskilt uppmärksammar situationen för

HBT-personer.

Utrikesutskottet uttalade i sitt betänkande 2003/04:UU3 följande:

Utskottet är av den bestämda uppfattningen att förtryck, diskriminering

eller bestraffning av människor på grund av deras sexuella läggning

strider mot mänskliga rättigheter. Skydd för privatliv och personlig

säkerhet samt förbud mot diskriminering på grund av bl.a. kön, social

härkomst eller ställning i övrigt finns stadgat i bl.a. FN:s allmänna

förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den internationella

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. De principer

och värderingar som ligger till grund för dessa internationella instrument

genomsyrar också det svenska utvecklingssamarbetet. Inom svenskt

biståndssamarbete accepteras inte argument som hänvisar till kulturella,

religiösa eller liknande specifika förhållanden för att rättfärdiga

kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Utskottet förutsätter att

regeringen på lämpligt sätt för vidare detta synsätt, och därför är

någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida inte erforderlig.

Vi instämmer i detta uttalande, men problemet är att det inte räcker

med enbart uttalanden. Vår uppfattning är att man också i praktisk

handling måste kunna vara beredd att agera. Tyvärr saknar vi exempel på

detta.

Under 2003 kunde vi glädjande nog konstatera att Brasilien tog initiativ

till ett resolutionsförslag i FN:s kommission för främjande av mänskliga

rättigheter om förtrycket på grund av sexuell läggning, ett förslag som

tyvärr inte fullföljdes i nästa session. Det svenska stödet till Brasiliens

initiativ har varit halvhjärtat. Med tanke på utrikesutskottets uttalande

ovan är det mycket förvånande. En resolution och likaså en konvention

om HBT-personers mänskliga rättigheter skulle få en normerande effekt

på hela världssamfundet. Det är därför angeläget att Sverige driver

denna fråga.

Sverige tar varje år emot en rad statsbesök och andra officiella besök

från olika länder i världen. Människorättsfrågor uppmärksammas vid dessa

besök, men tyvärr kan vi inte notera samma intresse för HBT-personers

mänskliga rättigheter. Fortfarande finns ca 70 stater där homosexualitet

är kriminaliserat. I ännu fler länder är det accepterat att diskriminera

och förfölja HBT-personer. Sverige måste aktivt ta upp situationen för

HBT-personer inom den bilaterala dialogen i människorättsfrågor. Dessa

frågor kan självklart också tas upp i EU (gentemot tredje land),

Europarådet och OSSE.

I förhållande till EU:s ansökarländer måste Sverige bevaka att bedömningen

av människorättssituationen (i enlighet med Köpenhamnskriterierna) också

måste inkludera en bedömning av hur HBT-personers mänskliga rättigheter

respekteras.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U337

yrkande 2.

9. Ökat stöd till internationellt flyktingbistånd, punkt 9 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 9

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U315

yrkande 6.

Ställningstagande

Det enorma antalet flyktingar som flyr undan krig, naturkatastrofer och

djupaste fattigdom har inte minskat under det senaste årtiondet. Den 1

januari 2003 befann sig enligt FN:s flyktingkommissariats (UNHCR)

beräkningar mer än 20 miljoner människor på flykt i världen. UNHCR menar

att alltfler flyktingar söker sina vägar till väst. Om inte omvärlden

tar tag i roten till de problem som tvingar människor att lämna sina

hemländer kommer detta att utvecklas till en ohållbar situation. Kritik

riktas även från UNHCR mot att världens regeringar väljer ut särskilda

flyktingområden beroende på strategiska intressen och officiella

påtryckningar. Krav måste också ställas på världens regeringar att uppfylla

de särskilda rättigheter som tillkommer människor med flyktingstatus.

De flyktingar som vill skall beredas möjlighet att återvända till sitt

hemland eller, om det handlar om internflyktingar, till sin hembygd. I

dessa fall måste säkerheten och skyddet för återvändande flyktingar

garanteras.

Kristdemokraterna anser att de minskade bidragen till UNHCR från

medlemsländerna utgör ett stort problem, vilket tvingar UNHCR att stänga

kontor och lägga ned flyktingläger runt om i världen. Sverige måste

arbeta för att ändra EU:s hårda flyktingpolitik, att öka viljan att

hjälpa flyktingar i nöd, liksom att öka bidragen till internationella

hjälporganisationer.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U315

yrkande 6.

10. Bistånd till kvinnor, punkt 10 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 10

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U306

yrkande 10.

Ställningstagande

Kristdemokraterna anser att EU:s medlemsländer måste avsätta mer resurser

för att bekämpa fattigdom. EU måste gå i täten globalt för en kraftfull

ökning av biståndet. I dag är det enbart några få EU-medlemmar som har

nått målet 0,7 % av BNI till utvecklingsbiståndet. Det är otillräckligt.

Kristdemokraterna har länge krävt att svenskt bistånd i ökad grad skall

riktas till kvinnor i mottagarländerna.

Människohandeln för sexuella ändamål är ett sammansatt problem. I de

länder där rekryteringen sker, s.k. ursprungsländer, råder ofta fattigdom,

arbetslöshet och olika former av ojämlikhet såsom kvinnoförtryck och

rasism. I de länder som offren transporteras till, s.k. destinationsländer,

finns en efterfrågan, vanligtvis från män, på kvinnor och barn att

utnyttja för sexuella ändamål. Dessa beklagliga omständigheter utnyttjas

sedan av kriminella nätverk som vill tjäna stora pengar med så små risker

som möjligt. De åtgärder som har vidtagits för att hindra människohandeln

har varit otillräckliga. Mot den bakgrunden kräver Kristdemokraterna

att kampen mot människohandeln skall ha högsta prioritet för Sverige

och EU. För att stoppa den smutsiga, olagliga och förnedrande sexslavhandeln

krävs det snara och kraftfulla åtgärder på flera nivåer.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U306

yrkande 10.

11. Ökning av de hiv/aidsrelaterade insatserna i biståndsbudgeten, punkt

11 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 11

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U333

yrkandena 10 och 11.

Ställningstagande

Aidshotet är globalt och kommer att kräva globala lösningar med stora

ekonomiska uppoffringar som följd. Den globala fond för bekämpningen av

hiv/aids, tbc och malaria som bildades av ett antal intresserade länder

2002 spelar en viktig roll i den internationella kampen mot hiv/aids.

Som vår motion visat går det att finna vägar att bekämpa hiv, om viljan

och resurserna finns. Men arbetet med att bekämpa aidsepidemin är

dessvärre kraftigt underfinansierat. Knappt 5 miljarder dollar satsades

totalt sett under 2003, men mer än dubbelt så mycket krävs för att

bekämpa sjukdomen i utvecklingsländerna. År 2005 krävs 12 miljarder dollar

och 2007 krävs 20 miljarder dollar, enligt UNAIDS.

Att få fram detta kapital kräver satsningar som ligger utöver det som

nu planeras av regeringarna runt om i världen. Därmed kommer det också

att kräva ett starkt ledarskap att prioritera kampen mot aids med

kraftfulla ekonomiska medel. Mot bakgrund av detta anser Kristdemokraterna

att Sverige tydligare bör ta sitt ansvar och låta de hiv/aids-relaterade

resurserna utgöra en större del av den svenska utvecklings- och

biståndsbudgeten. Vi vill att målet skall vara att avsätta 10 % av hela

biståndsanslaget till arbetet med reproduktiv hälsa, inklusive

hiv/aids-prevention. Men vi anser också att läget är så akut att anslag för

hiv/aids-bekämpning utöver regeringens ordinarie budget är nödvändigt,

vilket vi föreslår i vårt budgetalternativ.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U333

yrkandena 10 och 11.

12. Stöd till humanitär minhantering, punkt 12 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Fö241

yrkande 1.

Ställningstagande

Redan 1994 föreslog Sverige, som första land, att det skulle införas

ett internationellt förbud mot personminor. En omfattande kampanj från

ICBL (International Campaign to Ban Landmines) ledde till att ett sådant

avtal kunde undertecknas i december 1997.

Sidas stöd till humanitär minhantering var sammantaget under 1990-talet

502 miljoner kronor, vilket gjorde Sverige till den då tredje största

givaren i världen. Humanitär minhantering omfattar utöver minröjning

kartläggning och utmärkning, även åtgärder för att befrämja truppminförbudet,

förstöring av existerande minlager, stöd till minoffer och minriskutbildning.

Sidas utbetalningar till stöd för humanitär minröjning minskade betydligt

under 2002 till 64,8 miljoner kronor. Det kan jämföras med nivåerna

under föregående år: 95,6 miljoner kronor (1998), 75,3 miljoner kronor

(1999), 107,9 miljoner kronor (2000) och 95,9 miljoner kronor

(2001).

Räddningsverkets kommande insatser för att leda och kvalitetssäkra

minröjningsinsatser på fältet kommer att kräva utökade resurser, delvis

finansierade av Sida. Dessa insatser kommer att planeras och genomföras

i tätt samarbete med Sida, vilket borgar för väl använda biståndspengar.

Regeringen konstaterade hösten 2001 att det svenska stödet har fluktuerat

under åren och att någon minskning inte planeras. Under 2002 genomfördes

en kraftig sänkning, som också uppmärksammades i Landmine Monitor.

Under 2001 minskade världens samlade ekonomiska stöd till minröjning,

men under 2002 ökade anslagen med 30 %. Landmine Monitor 2003 noterar

dock att stödet till minröjning minskade från fyra av de största

bidragsgivarna, däribland Sverige (en minskning med 2,6 miljoner dollar).

Enligt Landmine Monitor behövs en ökning av det ekonomiska stödet. Stödet

behövs både för själva arbetet med att röja minor och för att utveckla

nya system för att finna minfälten och röja minorna. Sverige har goda

förutsättningar beträffande båda dessa områden, och det är viktigt att

Sverige och Sida inte minskar utan snarare ökar sitt stöd för

minröjningsinsatser.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:Fö241

yrkande 1.

13. Sveriges medlemskap i IOM, punkt 13 (v, mp)

av Lotta Hedström (mp) och Sermin Özürküt (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Sf266

yrkande 4.

Ställningstagande

IOM (The International Organization for Migration) grundades 1951 på

initiativ av USA. Organisationen, vars namn först var Inter-Governmental

Committee on Migration in Europe, har i motsats till FN:s flyktingkommissariat

(UNHCR) inte sin grund i internationell rätt och internationella

överenskommelser, utan är en medlemsorganisation. Det innebär att den inte

har något demokratiskt organ utan enbart svarar inför medlemsstaterna.

Sedan 1989 har organisationen förvandlats till en transnationell

organisation för global styrning av migration utifrån ekonomiska utgångspunkter.

IOM har nu 19 regionala kontor och över 100 fältkontor. Organisationen

är verksam i hela världen. Bara under år 2000 bidrog IOM till att 450 000

människor migrerade. För detta ändamål har man förhandlat fram rabatter

på biljettpriserna på 60 % med många flygbolag. IOM bedriver på detta

sätt en lönande affärsverksamhet och har kallats "världens största

människosmugglare".

Genom Sveriges medlemskap i IOM utför organisationen transporter av

kvotflyktingar till Sverige, men också transporter av s.k. frivilliga

återvändande. Ett exempel gäller verkställighet av avvisningar till den

autonoma zonen i norra Irak, som genomfördes före kriget. Ett stort

projekt som Sverige stöder gäller människohandel på västra Balkan. Ett

sådant projekt är naturligtvis oerhört känsligt. Risken är ju stor att

genuina flyktingar hindras från att fly om det genomförs med personal

som saknar tillräckliga kunskaper om internationell rätt.

Human Rights Watch, International Catholic Migration Committee och World

Council of Churches har givit uttryck för sin oro över IOM:s aktiva

deltagande i arbetet att borda och stoppa fartyg med asylsökande som

passagerare, ofta i situationer där FN:s flyktingkommissariat inte är

närvarande. Organisationerna framhåller att IOM varken har mandat eller

expertis för att identifiera och ge skydd åt dem som är i behov av

internationellt skydd. Det finns inte tillräckliga garantier för att

flyktingar i behov av skydd skall kunna få kontakt med flyktingkommissariatet

eller tillgång till en godtagbar asylprocedur.

IOM har organiserat återvändande till Afghanistan som tveklöst ägt rum

för tidigt med hänsyn till förhållandena både från säkerhetssynpunkt

och vad beträffar den materiella situationen. Också beträffande tidigare

återvändande till norra Irak har IOM agerat på ett icke försvarbart

sätt. IOM har vid dessa tillfällen agerat bakom UNHCR:s rygg. UNHCR,

som är den FN-institution som skall vaka över att flyktingars skydd

garanteras, har först i efterhand fått information om dessa IOM-projekt.

Jesuit Refugee Service (JRS) har riktat stark kritik mot IOM för

organisationens sätt att behandla de 2,5 miljonerna burmesiska migrerande

arbetstagarna i Thailand. IOM har redan medverkat till ett

registreringsförfarande som lett till en månatlig deportering av upp till 66 000

personer, något som orsakat kritik från MR-organisationer. JRC pekar på

att IOM inte bryr sig om vad som händer med de återvändande så snart de

passerat gränsen.

Amnesty International och Human Rights Watch anser att IOM inte borde

tillhandahålla ett alternativ för stater som vill undvika sina förpliktelser

beträffande mänskliga rättigheter. Human Rights Watch har i en rapport

publicerad 2002 riktat utomordentligt hård kritik mot Australiens

regering för att man hindrar asylsökande att nå landets territorium för

att där söka asyl. I strid med internationell rätt har Australiens

regering hindrat fartyg med asylsökande ombord att vända och gå till

Indonesien eller andra stater där inget effektivt skydd ges till flyktingar.

Human Rights Watch uppmanar med anledning av detta IOM att upphöra med

sin administration och förvaltning av läger som Nauru och Manus Island,

Papua Nya Guinea. Human Rights Watch kräver också att IOM i fortsättningen

skall avstå från att göra inbrytningar i FN:s flyktingkommissariats

mandat. Human Rights Watch gav IOM ytterligare ett antal rekommendationer

för att uppnå acceptabla förhållanden i organisationens verksamhet.

IOM strävar efter att upptäcka och kartlägga migrationsvägar och

migrationsmönster för att ge råd till regeringar och träna

gränsbevakningsstyrkor

i användandet av ny teknologi. IOM ansvarar för pilotprojekt för att

bistå EU:s grannländer att anpassa sig till EU:s krav. Organisationen

har arrangerat resor till gränsen mellan USA och Mexiko för ukrainska

immigrationstjänstemän för att de skulle lära sig om stängsel, löpgravar

och avancerad teknisk utrustning för att fånga "illegala" invandrare.

Ofta beskriver IOM syftet med sina projekt vara att stoppa trafficking

av kvinnor, men huvudsyftet är att hindra migration till väst.

IOM påstår sig endast medverka till frivilligt återvändande, men ofta

är detta återvändande bara skenbart frivilligt eftersom asylsökande som

fått avslag berövats allt stöd och i sin nöd är tillräckligt desperata

för att underteckna en överenskommelse om återvändande. Norra Irak,

Kosovo, Angola, Afghanistan, Sierra Leone - listan över destinationsländer

väcker tvivel om frivilligheten i återvändandet.

Human Rights Watch gjorde ett 18-sidigt skriftligt uttalande inför IOM:s

rådsmöte den 18-21 november 2003. Man tog bl.a. upp det förhållandet

att organisationen hävdar att dess återvändandearbete grundas på säkerhet

och värdighet och enbart på frivillighet, men att det saknas både externa

och interna mekanismer för utvärdering av om det sker under omänskliga

förhållanden eller tvång eller om förhållandena i vissa länder verkligen

är tillräckligt säkra för att tillåta återvändande. Human Rights Watch

pekar på exempel där IOM organiserat återvändande trots att förhållandena

i destinationslandet inte var säkra. Man tar också upp oroande rapporter

om irakiska asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och sedan

skrivit på "frivilliga" överenskommelser med IOM att återvända eftersom

de inte haft något annat val. Från Jordanien hade organisationen

dokumentation om hur IOM skickat stora grupper flyktingar från Somalia och

Sudan som levt i Irak till deras hemländer inom 72 timmar från det att

de ankommit till Jordanien, detta trots att det förelegat stor risk för

att de skulle utsättas för förföljelse i hemlandet.

I Belgien har det blivit känt att asylsökande som fått avslag på sin

ansökan ställts inför valet att återvända "frivilligt" i IOM:s regi

eller att återvändandet verkställs tvångsvis med poliseskort.

Human Rights Watch underströk i rapporten sin fortsatta oro över att

IOM medverkar i Australiens "Pacific solution" för att bekämpa "illegal"

invandring. IOM administrerar läger där de asylsökande hålls godtyckligt

frihetsberövade utan möjlighet till överklagande eller advokathjälp.

Human Rights Watch hänvisade även till den mycket kritiska utvärdering

Sida gjort av IOM:s verksamhet med återvändande för traffickingoffer

till västra Balkan.

Även Amnesty International gjorde ett skriftligt uttalande inför rådsmötet

där organisationen gav uttryck för oro över IOM:s negativa inverkan på

flyktingars rättigheter. Mot bakgrund av dessa synnerligen allvarliga

och bestående missförhållanden i IOM:s verksamhet bör Sverige avsluta

sitt medlemskap i organisationen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:Sf266

yrkande 4.

14. Politikens inriktning, punkt 14 (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U322

yrkande 19 och 2004/05:U307 yrkande 13 och avslår motionerna 2002/03:U313

yrkande 16, 2004/05:U219 yrkandena 4-6, 2004/05:U253 yrkandena 1 och 2,

2004/05:U261 yrkande 7, 2004/05:U290 yrkande 1, 2004/05:U302 yrkandena

1 och 6, 2004/05:U308 yrkandena 13 och 14, 2004/05:U331 yrkandena 11,

16 och 21 samt 2004/05:A352 yrkande 7.

Ställningstagande

Biståndssamarbetet de senaste 30 40 åren har inte varit så framgångsrikt

i flera av Afrikas låginkomstländer. Mycket bistånd under lång tid har

inte lett till snabba framsteg, ibland t.o.m. till tillbakagång. Därför

behövs en nystart för att snabbt bryta den onda cirkeln så att

fattigdomsutrotningen kan påbörjas.

Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med

en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan,

genom en målmedveten politikförändring, få till stånd en utveckling

bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt. En konsekvent

kompetensuppbyggnad med medverkan från länder som Vietnam, Sydkorea och Taiwan

och mer framgångsrika afrikanska länder kan tillföra nya infallsvinklar

för att framgångsrikt angripa fattigdomsproblemen.

Flera utvecklingsenheter bör upprättas i ett låginkomstland i södra

Afrika. Bistånd måste utformas i den miljö där det skall verka, inte i

Sverige.

Vi anser att målet för svenskt bistånd skall vara en snabb fattigdomsutrotning

genom uthållig snabb tillväxt. Biståndet skall vara resultatinriktat

och bör främst inriktas på kunskapsöverföring samt stöd till rättsstaten,

demokratin, grundläggande utbildning och hälsovård. Vad som krävs är

en kortvarig, intensiv och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar

genom ett kraftfullt initialt bistånd som skall ge en god start, men

som trappas ned inom en bestämd tid.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motionerna

2002/03:U322 yrkande 19 samt 2004/05:U307 yrkande 13.

15. Politikens inriktning, punkt 14 (kd, c)

av Rosita Runegrund (kd) och Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U302

yrkandena 1 och 6 samt 2004/05:U331 yrkandena 11, 16 och 21 samt avslår

motionerna 2002/03:U313 yrkande 16, 2002/03:U322 yrkande 19, 2004/05:U219

yrkandena 4-6, 2004/05:U253 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U261 yrkande 7,

2004/05:U290 yrkande 1, 2004/05:U307 yrkande 13, 2004/05:U308 yrkandena

13 och 14 samt 2004/05:A352 yrkande 7.

Ställningstagande

Att uppnå de huvudsakliga målen från millenniedeklarationen 2000 - som

i första hand handlar om att halvera andelen extremt fattiga till år

2015 - är för Kristdemokraterna ett absolut krav. Som det nu ser ut

kommer målet för Afrika söder om Sahara att vara uppnått först år 2147.

Därför kommer UNDP i en rapport från 2003 i stället med förslaget om

utförandet av ett s.k. millenniekontrakt - en handlingsplan som

huvudsakligen inriktar sig på de topp- och högprioriterade länderna - de

som är i störst behov av hjälp och stöd. Att begränsa den akuta hjälpen

till de mest utsatta är helt i linje med Kristdemokraternas egen strategi

för utvecklingspolitiken. Kristdemokraterna har presenterat ett liknande

förslag, nämligen att begränsa antalet samarbetsländer för att effektivisera

utvecklings- och biståndspolitiken. Grundtanken är densamma som hos

UNDP - nämligen att de mest utsatta och fattigaste länderna måste bli

föremål för snabb och omfattande uppmärksamhet och påföljande radikala

åtgärder.

Biståndet bör bidra till att stärka jordbruket och de lokala företagens

överlevnad. Ökade utländska investeringar och större handelsutbyte kan

bidra till en positiv utveckling för Afrika, men särskild hänsyn skall

tas för att inte utsätta miljön för alltför stora påfrestningar, och

särskilda insatser måste göras för att säkerställa att befolkningarna

får ta del av utvecklingen. På många håll i Afrika i dag försvinner

oacceptabelt stora delar av de fattiga jordbrukarnas inkomster in i de

korrupta afrikanska regimernas skattkista, och det krävs därför ökade

insatser till skydd för de afrikanska jordbrukarnas möjlighet att behålla

sina förvärvade inkomster. Den utbredda statskorruptionen måste bekämpas

och ökat stöd bör gå till utvecklandet av självständiga bondeorganisationer

och utvecklingen av lokala och regionala marknader.

Att utöka stödet för att säkerställa globala nyttigheter ser vi som ett

mycket positivt inslag i Sveriges utvecklingspolitik. Detta skall Sverige

eftersträva även inom EU. Sverige måste också agera för att skapa bättre

fungerande internationella regelverk och standarder för dessa nyttigheter.

Globalt och regionalt samarbete främst på miljö- och hälsoområdena är

av stor vikt. Eftersom begreppet gemensamma globala nyttigheter innefattar

så många olika områden (en god miljö, finansiell stabilitet, frånvaro

av internationell terrorism, begränsning av smittsamma sjukdomar etc.)

ser Kristdemokraterna det som önskvärt att man från svensk sida, i

stället för att beröra samtliga av dessa gemensamma nyttigheter, fokuserar

arbetet på ett begränsat antal av dessa för vilka man aktivt arbetar.

Vi menar att några av de prioriterade områdena bör vara kampen för en

effektivisering av energi- och materialhantering inom ramen för en

hållbar utveckling, klimatfrågan, försörjningen av rent vatten, kampen

mot hiv/aids och förebyggandet av väpnade konflikter. Här bör även övriga

aktörer inom t.ex. det svenska näringslivet kunna kopplas in.

För att bedriva en effektiv fattigdomsbekämpning krävs det att insatser

framför allt riktas mot kvinnor och barn. Deras fattigdom är till stora

delar strukturell. Kvinnor saknar ofta ekonomiska tillgångar, egendom,

makt, utbildning, sjukvård och är utsatta för våld och diskriminering

på grund av sitt kön. Därför anser Kristdemokraterna att svenskt bistånd

i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna.

Vanligtvis utestängs kvinnor från beslutande församlingar på diverse

politiska nivåer. Detta är en trend som måste brytas. Kvinnors direkta

deltagande och inflytande är nödvändigt för att skapa ett djupare,

bredare och stabilare folkstyre och för att bidra till en mer effektiv

och positiv utveckling av länder. Dessutom behövs jordbruksreformer som

ger kvinnor en mer säker tillgång till mark. I framför allt Afrika söder

om Sahara är det främst kvinnor som producerar mat, och ändå är kvinnor

den del av befolkningen som har minst tillgång till marken.

En viktig del av fattigdomsbekämpningen globalt är det ökade inslaget

av direkt IT-bistånd. Tillgång till IT och telekommunikation i fattiga

byar och exempelvis distansutbildning med hjälp av IT-tekniken kan

kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social utveckling,

vilket ett flertal pilotprojekt bekräftat. Den digitala revolutionen

har gett världen nya och bättre kommunikationssystem, men även helt nya

produktions- och utvecklingsmöjligheter. I dag finns det 500 miljoner

IT-användare i världen och ökningen går allt snabbare. Men majoriteten

av världens fattiga står fortfarande helt vid sidan av den nya tekniken.

Västvärlden har därför ett stort ansvar för att IT-revolutionen inte

skapar nya klyftor. Med undantag av några få stora internationella

organisationer har biståndsgivarna varit förvånansvärt långsamma med att

tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de fattigaste länderna.

Kristdemokraterna anser därför att regeringen skall ingå partnerskap

med privata företag om att utarbeta strategier för att öka IT-investeringarna

i de fattigaste länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder, t.

ex. inom EU, för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna.

Ett IT-perspektiv bör integreras i samtliga utvecklingsstrategier och

program.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motionerna

2004/05:U302 yrkandena 1 och 6 och 2004/05:U331 yrkandena 11, 16 och 21.

16. Politikens inriktning, punkt 14 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 14

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U253

yrkande 2, 2004/05:U261 yrkande 7 och 2004/05:U302 yrkande 6 och avslår

motionerna 2002/03:U313 yrkande 16, 2002/03:U322 yrkande 19, 2004/05:U219

yrkandena 4-6, 2004/05:U253 yrkande 1, 2004/05:U290 yrkande 1, 2004/05:U302

yrkande 1, 2004/05:U307 yrkande 13, 2004/05:U308 yrkandena 13 och 14,

2004/05:U331 yrkandena 11, 16 och 21 samt 2004/05:A352 yrkande 7.

Ställningstagande

Möjligheten att uppfylla millenniemålen bör vara vägledande för svensk

politik i långivningshänseende, i biståndsgivning och i den samlade

hanteringen av den globala utvecklingspolitiken.

Enligt inrapporteringen av millenniemålsarbetet kommer fattigdoms- och

hungermålen, de första av de åtta målen, inte att uppnås om inte radikala

och synkroniserade förändringar genomförs i politik på många områden.

Mat är en mänsklig rättighet som finns uttryckt i de flesta stora

FN-konventioner om mänskliga rättigheter, bl.a. i barnkonventionen och i

ESK-konventionen, konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella

mänskliga rättigheterna. Kommittén för säker tillgång till mat (CFS,

The Committee on Food Security) inom FAO, FN:s mat- och jordbruksorganisation,

enades den 23 september om frivilliga riktlinjer för införande av rätten

till tillräcklig, säker och lämplig mat. Det var ett välkommet och

efterlängtat beslut som kan vara till stor nytta i uppfyllandet av det

första s.k. millennieutvecklingsmålet, dvs. att utrota extrem fattigdom

och hunger före år 2015.

Regeringar får nu ett tydligt instrument att använda när de skall

förverkliga sina skyldigheter att respektera, skydda och tillgodose sina

egna och andra länders medborgares rätt att försörja sig. De nya

riktlinjerna utmanar framför allt de regeringar som inte är aktiva i kampen

mot hungern. Rätten till mat innebär att varje människa som får denna

rättighet kränkt genom sin regerings politik eller vars rättigheter

aldrig ens har erkänts, nu kan avkräva ansvar av sin regering och begära

ersättning och hjälp. Dessa frivilliga riktlinjer för rätten till mat

kan ses som ett första steg mot ett riktigt s.k. fakultativt tilläggsprotokoll

som ger individuell klagomöjlighet på samma sätt som redan finns för

konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Eftersom

de olika mänskliga rättigheterna inte är inbördes graderade utan skall

anses jämbördiga och ömsesidigt stödjande bör de olika konventionerna

ha samma typ av uppföljningsmekanismer.

Sveriges nya politik för global utveckling skall vara rättighetsbaserad,

och det är tillfredsställande att Sverige nu inom EU-kretsen inte längre

motarbetar införandet av ett s.k. tilläggsprotokoll för ESK-konventionen.

De frivilliga riktlinjerna kommer därför att kunna bli en viktig källa

till kunskap och inspiration i det framtida arbetet och beskriver tydligt

vad regeringar förväntas göra för att få slut på kränkningarna av rätten

till mat.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motionerna

2004/05:U253 yrkande 2, 2004/05:U261 yrkande 7 och 2004/05:U302 yrkande 6.

17. Beräkning av bistånd enligt OECD/DAC, punkt 15 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 15

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U261

yrkandena 1, 3 och 6 samt avslår motion 2004/05:U278 yrkandena 4 och 5.

Ställningstagande

Enligt de mycket goda intentioner som Sveriges riksdag och regering

2003 beslutat om inom ramen för den nya sammanhållna globalpolitiken

betitlad Gemensamt ansvar, är avsikten att ett rättvise- och

fattigdomsperspektiv skall genomsyra gåvobiståndet samt att alla delar i

internationellt inriktad utvecklingspolitik skall hållas samman och vara

koherenta. Dessutom betonas mottagarnas ägande av processen.

En betydande del av svenskt bistånd kanaliseras i dag via EU, och EU

följer i allt väsentligt de rekommendationer som OECD består med via

sin utvecklingskommitté DAC. Men såväl insyn som kvalitetsuppföljning

och valet av mottagarländer är utsatta för hård kritik.

I det sammanhanget måste också en kritisk granskning av OECD:s s.k.

DAC-kriterier ske. En oroväckande vidgning av dessa kriterier är under

utveckling, och det är oklart hur Sverige ställt sig till dessa

förändringar. Miljöpartiet noterar att regeringen gärna vill ta biståndsbudgeten

i anspråk för allehanda syften, och vi menar att det under inga

förhållanden skall vara legitimt att ur biståndsbudgeten använda medel för

militär trupp, inte ens med vällovliga fredsbevarande syften, inte heller

för utbildning av militärer i t.ex. demokrati eller mänskliga rättigheter.

DAC måste, som det normerande organet, ta ansvar för att biståndet

verkligen inriktas på långsiktiga och breda utvecklingssatsningar, inte

på aktiviteter för vilka de flesta länder redan har specifika budgetar.

Vi efterlyser en årlig redovisning i form av en skrivelse om vad Sverige

gör i OECD:s DAC-kommitté, den svenska policyn och svenska positioneringar.

Den skall också innehålla en resonerande redovisning av hur Sverige

har agerat i olika frågor samt givetvis vilka frågor som ligger på bordet

och vad som avförts från agendan.

Mer problematiskt ter sig förhållningssättet till avskrivning av fattiga

länders skulder till både enskilda rika långivarländer och till de stora

internationella finansieringsinstituten (IFI), dvs. regionala

utvecklingsbanker, IMF och Världsbankens olika avdelningar. Dessa institutioner

behöver reformeras och ledas in på mer hållbarhetsinriktade kriterier

för långivning samt ta i beaktande i vilken mån låntagarna kan komma

att uppfylla sina millennieutvecklingsmål. Miljöpartiet menar att

HIPC-initiativet bör avslutas och ersättas med en likvärdig partnerskapsbaserad

förhandlingsmekanism, som ger de skuldtyngda länderna en likaberättigad

roll i skuldavvecklingsarbetet. Man bör också i det sammanhanget

ifrågasätta om exportinkomsterna skall vara den avgörande parametern för

beräkning av "hållbar" skuld. Problem med världsmarknadstillträdet och

brist på exportinkomster är ju en vital del i problemet med fattigdom;

att då i skuldkvoten bygga in förmodade exportinkomster skapar en dubbel

bestraffning för de fattiga länderna. IFI:s långivning bör i stället

konsekvent vara baserad på demokratiskt och lokalt genomförda

fattigdomsstrategier (PRSP) och på huruvida landet i fråga klarar att nå upp

till millennieutvecklingsmålen.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U261

yrkandena 1, 3 och 6.

18. Demokrati och mänskliga rättigheter, punkt 16 (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U307

yrkandena 2, 4 och 15 samt avslår motionerna 2004/05:U225 yrkandena 11

och 14, 2004/05:U226 yrkande 25, 2004/05:U331 yrkandena 2, 13, 14 och

17 samt 2004/05:Kr363 yrkande 1.

Ställningstagande

Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet måste vara en

hörnsten i svensk utrikespolitik. Svenskt bistånd skall inte utgå till

statsmakter som grovt och systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna

och förtrycker sina medborgare. Sverige skall inom ramen för EU:s

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betona kravet på de mänskliga

rättigheterna och demokrati. Europarådet, med dess parlamentariska

sammansättning, borde här kunna tjäna som förebild. Det nybildade African

Union kan vara en naturlig utgångspunkt. Sveriges regering bör också

kräva att man i FN:s generalförsamling årligen får en rapport och

genomför en årlig debatt om läget beträffande de mänskliga rättigheterna

och demokratin i medlemsländerna. Fördelen med detta förfarande skulle

vara s.k. name and shame, vilket innebär att man tydliggör vilka regimer

som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U307

yrkandena 2, 4 och 15.

19. Demokrati och mänskliga rättigheter, punkt 16 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 16

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U225

yrkandena 11 och 14 samt avslår motionerna 2004/05:U226 yrkande 25,

2004/05:U307 yrkandena 2, 4 och 15, 2004/05:U331 yrkandena 2, 13, 14

och 17 samt 2004/05:Kr363 yrkande 1.

Ställningstagande

Biståndspolitiken bör användas för att främja mänskliga rättigheter.

Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör det bilaterala biståndet

om möjligt villkoras med krav på insatser för demokrati och respekt för

mänskliga rättigheter. Vissa framgångar har vunnits i den internationella

rätten under 1990-talet men vi känner stor besvikelse över världssamfundets

passivitet i samband med några av vår samtids värsta förbrytelser. FN

förmådde inte leva upp till den egna stadgan vid de massiva folkmorden

i Rwanda på 1990-talet utan världssamfundet stod overksamt när en miljon

människor mördades. Inför den etniska rensningen som genomfördes på

Balkan under 1990-talet stod FN handfallet och trots personell närvaro

misslyckades världsorganisationen att stoppa händelseutvecklingen.

Arbetet med att förnya folkrätten och stärka de mänskliga rättigheterna

måste intensifieras. Sverige bör driva på denna förnyelseprocess. Ett

angeläget exempel vad gäller utvecklingen av folkrätten och arbetet med

att stärka de mänskliga rättigheterna är den permanenta internationella

brottmålsdomstolen.

En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och ett måste för

en fungerande demokrati, är yttrandefrihet för alla. I många länder

över hela världen döms personer till fängelse för att de kämpar för

fria och rättvisa val, arbetar i politiska organisationer och uttrycker

sina åsikter i böcker, på Internet eller i andra medier. Fortfarande

finns europeiska länder, som t.ex. Vitryssland och även Italien, där

tidningar, radio och TV i princip är monopoliserade och statskontrollerade.

Fria medier är avgörande för att ett samhälle skall fungera demokratiskt.

Att det finns oberoende journalister, med rätt till insyn i myndigheter

och politiska församlingar, är en garanti för att regeringar och

myndigheter ställs till svars för sina handlingar. Flera regeringar fortsätter

att döma journalister till fängelse för att försöka skrämma kritiker

och tysta oppositionen. Det är också högst allvarligt att journalister

trakasseras och ibland dödas i syfte att hindra undersökningar. Detta

händer också i demokratiska länder. Regeringarna måste ta ansvar för

att skydda journalisterna, eftersom en kritisk press är nödvändig för

att försvara demokratin.

Flera regeringar vidtar åtgärder för att begränsa medborgarnas tillgång

till modern informationsteknik. Begränsningar av tillgången till Internet,

e-post och webbpublicering används av diktaturstater som ett sätt att

motarbeta politisk debatt och samhällskritik. Eftersom Internet är det

ultimata sättet att fritt och snabbt kommunicera och utbyta information,

är det mycket oroande med regeringarnas allt hårdare kontroll av detta

medium. Det är mot denna bakgrund oerhört viktigt att Sverige i alla

internationella sammanhang är tydligt i sitt stöd för och krav på

demokrati. Bistånd till stöd för oberoende medier skall vara en viktig

del av svenskt demokratibistånd, vilket riksdagen bör ge regeringen

till känna.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U225

yrkandena 11 och 14.

20. Bistånd till diktaturstater, punkt 17 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 17

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U226

yrkandena 4-7.

Ställningstagande

Ett övergripande mål om demokrati innebär större satsningar på stöd

till uppbyggandet av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer,

fria medier, fackföreningar, lokalt självstyre, parlament, rättsväsen

och politiska regelsystem. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte

om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. Utbildningsprojekt,

humanitärt bistånd och ekonomiskt bistånd är samtidigt viktiga. Ekonomisk

tillväxt och demokratisering är ömsesidigt stödjande processer.

Folkpartiet anser att Sverige inte kan fortsätta att plöja ned pengar

i odemokratiska länder utan reformvilja. Sverige bör fasa ut det bilaterala

bistånd som ges till stater som Laos, Eritrea och Vietnam, såvida inte

regeringarna visar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer.

Dessa är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat

ointresse för demokrati och ointresse för att respektera grundläggande

mänskliga rättigheter.

Den svenska politiken gentemot dessa länder, som gentemot många andra

diktaturer, har länge saknat fokus och tydliga målbeskrivningar. Biståndet

har inte använts i den utsträckning det varit möjligt för att främja

demokratisträvande organisationer. Målet om fattidomsbekämpning har

aldrig fått en fungerande definition, och trots miljardbelopp och

decennier av svenskt stöd till länder som Vietnam, Eritrea, Laos, Zimbabwe,

Kuba och Tanzania har demokratiseringsprocesserna aldrig kommit i gång.

När biståndet väl har dragits in för att kränkningar av mänskliga

rättigheter blivit för uppenbara har politikerna inte lyckats formulera

om målen och aktivt försökt bidra till förändringar. Den svenska

utrikespolitiken skulle vinna mycket i trovärdighet genom att lära av det

tjeckiska exemplet och på allvar formulera tydliga mål om att vi skall

främja övergång till demokrati i biståndsländer i första hand.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U226

yrkandena 4-7.

21. Hälsofrågor, hiv/aids och funktionshindrades situation, punkt 19

(m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U241

yrkandena 1, 3-6 och 8-20 samt avslår motionerna 2004/05:U219 yrkandena

7 och 8, 2004/05:U226 yrkandena 23 och 24, 2004/05:U271, 2004/05:U290

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U302 yrkandena 8 och 9, 2004/05:U307 yrkandena

5 och 6, 2004/05:U331 yrkandena 24 och 36, 2004/05:U333 yrkandena 1-9

och 14-17 samt 2004/05:U340.

Ställningstagande

Hälsovårdsinsatser måste komma i fokus. Den katastrofala utvecklingen,

särskilt hiv/aids, måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte

utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. För

utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar

som inte drabbar den rika världen bör en marknad garanteras. Information

om hivprevention måste på ett effektivt sätt nå ut till alla.

Hiv/aids-epidemin har fått förödande konsekvenser i stora delar av

världen, och ännu har inte epidemin kulminerat. Varje minut smittas tio

människor med hiv, nio av dessa tio lever i Afrika, och sammanlagt är

detta ungefär 15 000 nya hivinfekterade varje dag, året runt, världen

över. Av uppskattningsvis mer än 42 miljoner hivsmittade människor i

världen finns över 2/3 i Afrika söder om Sahara, och det tillkommer mer

än fem miljoner nya smittade varje år. 95 % av dessa bor i Afrika, och

en stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade

länderna har redan sjunkit med nästan tio år.

I millenniedeklarationen är ett av delmålen fokuserat på hiv/aids och

det är fundamentalt att man lyckas nå framsteg i detta för att det

övergripande målet om att halvera fattigdomen skall vara möjligt att

genomföra på rätt sätt. Aids är en betydande riskfaktor i detta arbete.

FN:s organ har prognosticerat att 68 miljoner människor kommer att dö

i aids i de värst drabbade länderna under de närmaste 15 åren. Överallt

där epidemin sprider sig är det främst unga människor som smittas och

det är den gruppen som bygger framtiden. Ungefär 14 miljoner barn över

världen har förlorat en förälder eller blivit helt föräldralösa på grund

av aids. Förutom det direkta lidande och den skada sjukdomen orsakar

försvårar den också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv.

Människor som lider av sjukdomar och ohälsa har svårare att uppbåda

den energi och den utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle

att blomstra.

Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande

konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha

utvecklat för länge sedan skulle väsentligt kunna reducera problemen

med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på resurser.

Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en

grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både

social och ekonomisk utveckling. Erfarenheter från de länder som utvecklats

snabbt pekar på hur väsentliga satsningar på hälso- och sjukvård är för

utvecklingen i sin helhet.

Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot

flera sjukdomar som drabbar u-länder, främst malaria, tuberkulos,

mässling och hiv.

Man måste ytterligare sänka både behandlingskostnaderna för hälso- och

sjukvård och kostnaderna för medicin. Ökar tillgången till rådgivning

och information blir även andra tjänster mer lättåtkomliga. Det skapas

också möjligheter att behandla alla de infektioner som uppkommer i

samband med immunosuppression orsakad av hiv.

I u-länderna är det ungefär 4 % av dem som behöver bromsmediciner som

har tillgång till dem. Visserligen har bromsmedicinerna blivit billigare

i u-länderna, men det behövs krafttag av både privat och statlig sektor

för att människor som behöver medicin skall få tillgång till den.

WTO:s patentavtal Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights,

TRIPS, ställer krav på att alla WTO:s medlemmar skall införa en bestämd

nivå av immaterialrättsliga regler. Nackdelen är att u-länderna har en

svagare lagstiftning kring bl.a. mediciner. Vidare anser u-länderna att

patentet missgynnar utvecklingen och befarar att avtalet minskar tillgången

på mediciner som hotar grundläggande rätt till hälsa.

Ett positivt tecken är dock att flera av de nystartade globala stiftelserna

som arbetar för att utveckla vaccin mot hiv har som grundregel att den

forskning som bedrivs skall fokusera på den variant av hiv som existerar

i Afrika. Tidigare har man alltid hävdat att det inte är ekonomiskt

lönsamt att satsa forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som

nästan bara förekommer i världens fattigaste länder, men nu anges

hivforskning som direkt gagnar Afrika som incitament för att kunna ansöka

om resurser inom flera olika organisationer.

En ytterligare lösning på detta problem kan vara den modell som den

amerikanske Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär

att de rika länderna garanterar en marknad för ett visst vaccin eller

en viss medicin. Vidare kan också ett minimipris per dos garanteras. De

mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men

poängen är att inget land eller organisation ger några pengar förrän

ett effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för

forskning och utveckling och för risken av misslyckade projekt.

Epidemin förväntas kulminera år 2050. Det är för närvarande inte möjligt

att skydda människor mot hivinfektion med hjälp av vaccin. Den katastrofala

utbredning vi ser i dag är oacceptabel och måste brytas. Redan år 2020

förväntas 480 miljoner människor ha dött i aids om vi inte fokuserar på

hivbekämpning i mycket större utsträckning än förut. Det pågår dock ett

intensivt arbete för att utveckla nya vaccin för att kunna stoppa

epidemin i framtiden. Vidare har man nu i några länder, exempelvis Uganda,

med effektiva informationskampanjer och stort stöd gällande öppenhet

att diskutera sjukdomen visat att den negativa utvecklingen går att om

inte vända, så åtminstone att plana ut och minska spridningstakten. Ett

annat viktigt steg är också att hiv nu kommit fram i ljuset, och

medvetenheten ökar bland världens ledare och politiker.

Förutom de insatser som redan görs anser vi moderater att vi från svenskt

håll måste delta ännu mer aktivt än vad vi nu gör i det internationella

arbetet. Två viktiga delar är utbildning och hälsovård. Utbildning och

information är nödvändiga för att kunna förebygga smitta och är de

viktigaste instrumenten för att öka kunskap och ta bort vanföreställningar.

Sverige tillsammans med andra länder bör göra ytterligare större

ansträngningar för att bekämpa hiv i Afrika. I dag är stora resurser

utlovade, men få av dem har ännu nått fram i verkligheten. Både prevention,

behandling samt forskning rörande hiv måste genomföras i större

utsträckning. För detta krävs ytterligare fokusering och mobilisering av

humankapital. Ett viktigt steg skulle kunna tas genom att riksdagen

antar ett specifikt program för hivbekämpning som sedan kan implementeras

vidare i andra givarländers biståndsverksamhet för att få en bred samsyn.

Frågan om större engagemang av fler människor som sprider kunskap om

hiv är essentiell för att vi skall lyckas vända trenden i den katastrofala

hivepidemin.

Program för bekämpning av hiv i Afrika:

Verka för en snabb medvetenhet hos alla och för att fler politiska ledare

deltar fullt ut i kampen mot hiv, speciellt gällande afrikanska stater,

och öka samarbetet mellan stater, regeringar, kyrkan, frivilliga

och/eller enskilda organisationer för att ytterligare sprida kunskap om

hiv.

Arbeta för ökad respekt för mänskliga rättigheter och stärka kvinnors

rätt att själva bestämma över sin sexualitet samt minska våld mot kvinnor,

unga flickor och barn.

Informera, medvetandegöra och sprida kunskap till barn, unga och vuxna

om preventivmedelsanvändning, sexuellt beteende och sexuellt överförbara

sjukdomar inklusive hiv. En mycket viktig del för att påskynda detta är

att målsättningen att utbildning för alla barn i Afrika blir verklighet.

Möjliggör ekonomiskt för afrikanska stater att själva kunna tillverka

eller efterfråga antivirala medel för att kunna distribuera till alla

hivsmittade gravida kvinnor i Afrika. Detta innebär att behandlingskostnaderna

för både hälsovård, sjukvård och medicin ytterligare måste sänkas samt

att garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som drabbar

Afrikas länder förverkligas.

Tillför också ytterligare resurser för att öka möjligheten för människor

i Afrika att hivtesta sig samt öka tillgången till och kunskapen om

preventivmedel för män i Afrika.

Förebygg spridning av hiv genom att samverka till byggande av sociala

strukturer som minskar rörlighet orsakad av bräckliga ekonomier samt

hindra illegala flyktingströmmar och illegal människohandel mellan länder.

Verka för specifika satsningar till barn som är föräldralösa på grund

av hiv.

Satsa på strukturuppbyggnad av hälso- och sjukvård i mindre byar, lokala

samhällen, städer och stater i Afrika. Inom denna uppbyggnad bör också

ingå att inrätta hivpreventionsprogram på alla lokala arbetsplatser och

bygemenskaper i Afrika.

Låt Sverige bidra med fler utvecklingsenheter som arbetar med hivprevention

på plats i Afrika för att på ett mer effektivt sätt kunna föra ut

budskapen om hivprevention.

Satsa ytterligare på forskning för att utveckla ett vaccin mot hiv.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U241

i sin helhet.

22. Hälsofrågor, hiv/aids och funktionshindrades situation, punkt 19

(kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U302

yrkandena 8 och 9, 2004/05:U331 yrkandena 24 och 36 samt 2004/05:U333

yrkandena 1-9 och 14-17 samt avslår motionerna 2004/05:U219 yrkandena

7 och 8, 2004/05:U226 yrkandena 23 och 24, 2004/05:U241 yrkandena 1,

3-6 och 8-20, 2004/05:U271, 2004/05:U290 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U307

yrkandena 5 och 6 samt 2004/05:U340.

Ställningstagande

Tillgången till bromsmediciner för de omkring 30 miljoner hivsmittade

som finns i Afrika är avgörande för att bryta den uppgivenhet som breder

ut sig bland sjukvårdspersonal, skolpersonal och hela befolkningar och

som bidrar till den flykt som sker av välutbildad arbetskraft till andra

världsdelar. Den forskning som bedrivs för att finna nya mediciner mot

sjukdomar som främst drabbar utvecklingsländerna är av obetydlig storlek

till skillnad från den tid då västvärlden hade koloniala intressen i

dessa länder. För flera svåra sjukdomar finns det läkemedel, men dessa

håller på att försvinna på grund av kommersiella intressen. Många

afrikanska länder får förlita sig på veterinärforskning för att ta del av

eventuella positiva sidoeffekter som kan komma människor till del.

En faktor som försvårar tillgången till mediciner för de fattiga länderna

är det s.k. TRIPS-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual Property

Rights) från 1995 som fråntog de flesta utvecklingsländerna rätten att

tillverka s.k. generiska (billigare kopior) mediciner. Rättigheten att

tillverka kopiorna återtogs i viss mån helt nyligen genom ett nytt avtal

i WTO (2003), men fortfarande är medicinerna för dyra för att komma de

allra fattigaste till del. Kristdemokraterna anser att Sverige inom WTO

skall verka för en omarbetning av TRIPS-avtalen och aktivt stödja

utvecklingsländernas rätt att få s.k. tvångslicenser för produktion av

läkemedel för att bekämpa epidemier. Patentlagstiftning driver priser

uppåt, vilket också bidrar till ökad monopolisering för vissa mediciner.

Patenträttigheterna inom Världshandelsorganisationen WTO - (World Trade

Organisation) stipulerar monopol på produkter i 20 års tid för medicin.

Bromsmedicinernas ökade effektivitet har skänkt hopp till miljontals

drabbade. Men för att effektivt hejda smittspridningen så är det trots

allt prevention som gäller. Enligt UNAIDS når preventionsprogrammen

bara en av fem som är i rikszonen för att smittas av hiv/aids. Det

förebyggande arbetet och förändrade sexualvanor är ytterst väsentligt,

och alltför ofta är sexualundervisningen bristfällig och tillgång till

preventivmedel begränsad. Sverige har ett stort ansvar när det gäller

att diskutera hiv/aids öppet. I många länder är det ännu tabubelagt att

tala om sexuella frågor, vilket måste förändras både på nationell nivå

och på personnivå. Så länge det inte går att diskutera sjukdomen går

den inte att bekämpa effektivt. Kristdemokraterna anser att Sida bör

ställa som krav på sina samarbetsländer i Afrika att kunna uppvisa

program för aidspreventionsarbete. Sida bör också förbättra sina

konsekvensanalyser vad gäller hivspridning i de projekt man stöder i Afrika.

Om bromsmedicinen skall ha full effekt måste det finnas en fungerande

infrastruktur inklusive ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem. Det

finns tyvärr inte i de fattigaste länderna. Kristdemokraterna anser att

fungerande hälso- och sjukvårdssystem och infrastrukturer måste byggas

upp för de värst drabbade länderna samtidigt med insatser för att

förebygga hiv/aids och hjälpa redan drabbade. Bättre samordning krävs

generellt mellan utvecklings- och biståndspolitiken, politiken för

hållbar global utveckling och kampen mot hiv/aids. En utbyggd sjukvård

och infrastruktur för denna behöver också personal. Här är säkerhetsaspekterna

och personalens villkor av yttersta vikt, både för att behålla och för

att locka tillbaka emigrerad personal. Kristdemokraterna anser vidare

att större satsningar måste göras för en effektivisering av primärvården.

I dag dör många barn på grund av avsaknad av den allra enklaste vård

och medicin. Men infektionssjukdomar dödar 14 miljoner människor varje

år. 90 % av dessa dödsfall sker i fattiga länder. Effektiv medicinering

finns för att behandla många av dessa sjukdomar. Men läkemedelsföretagen

inriktar i första hand forskningen på dyra mediciner där det finns pengar

att tjäna. 10 % av anslagen till medicinsk forskning inriktas på sjukdomar

som drabbar 90 % av världens fattiga människor.

Kristdemokraterna föreslår en modell där läkemedelsbolagen, genom

beviljandet av ett patent för sådan medicin, är ansvariga för en

läkemedelsförsäljning till kraftigt reducerade priser för de länder där

hiv/aids är ett mycket stort samhällshot.

Sverige har ett stort ansvar när det gäller att diskutera hiv/aids öppet.

I många länder är det ännu tabubelagt att tala om sexuella frågor,

vilket måste förändras både på nationell nivå och på personnivå. Så

länge det inte går att diskutera sjukdomen går den inte att bekämpa

effektivt. Hiv/aids-frågorna måste i varje land föras upp på högsta

möjliga politiska nivå. Den svenska regeringen, i samtal med länders

och organisationers beslutsfattare på såväl multilateral som bilateral

nivå, skall understryka behovet av att tala ett rakt och tydligt språk

rörande hivinfektionens smittvägar och hur infektionen kan förebyggas.

En förutsättning för att bekämpa hiv/aids är att kvinnans status höjs.

FN:s säkerhetsråd har vid flertalet tillfällen betonat de säkerhetspolitiska

aspekterna av spridningen av hiv/aids. Sjukdomen destabiliserar i dag

hela samhällen och regioner. Hiv/aids-spridningen har visat sig påverka

kriser i ett tidigt skede till att övergå i konflikter då produktionen

av mat drastiskt minskar, familjer och samhällsgrupper bryts ned,

ekonomisk migration och flyktingströmmar ökar. Sjukdomen hotar den sociala

och ekonomiska utvecklingen när den arbetsföra generationen dör ut.

Enligt Världsbanken kan en minskning av antalet vuxna i ett land med 10

% leda till en reducering av nationalinkomsten med drygt 30 %. Därmed

förvärras vanligt förekommande problem som starkt bidrar till riskerna

för väpnad konflikt och humanitära katastrofer. Många militära styrkor

i Afrika har upp till fem gånger så hög infektionsgrad som den civila

befolkningen. I kombination med försvagade ekonomiska och institutionella

strukturer blir landet mer sårbart för både interna och externa konflikter.

Det behövs effektiva nätverk för att arbeta förebyggande och för att

kunna distribuera hälsovård och andra nödvändiga resurser för drabbade

i de utsatta områdena. Många kyrkor har under lång tid byggt upp sådana

nätverk som med stor effektivitet når ut till lokalbefolkningen i många

drabbade länder. Det gäller även andra organisationer, som exempelvis

World Food Program. I stället för att bygga ut ny infrastruktur för att

nå ut med information, prevention och akut hjälp så bör den befintliga

användas.

Barnen - och inte minst de föräldralösa - är ofta de mest drabbade av

virusspridningen och dess effekter. Många barn dör som små av sjukdomen.

Dödligheten bland barn under fem år i sju av de värst drabbade afrikanska

länderna söder om Sahara har ökat med mellan 20 och 40 % på grund av

hiv/aids. 12 miljoner barn söder om Sahara har förlorat en eller båda

sina föräldrar i sjukdomen.

När det gäller diskussionen om hur hiv/aids skall bekämpas, pågår det

en intensiv kamp mellan olika strategier. En del organisationer, länder

och andra bidragsgivare har fått utstå kritik, inte minst från svenskt

håll, för att de fokuserar på ett ändrat sexualbeteende i form av

avhållsamhet och trohet. Detta är en kritik som till stora delar skjuter

över målet och riskerar att skymma sikten i kampen mot aids. Visserligen

borde det vara uppenbart att kondomer kommer att vara en viktig ingrediens

i att begränsa spridningen av aids, eftersom andra preventivmedel inte

hindrar smitta. ABC-metoden (abstinence, be faithful, condoms), som bl.

a. använts med framgång i Uganda, löser inte alla problem. Det behövs

en rad andra insatser inte minst på hälsovårdens och jämställdhetens

områden. Men att döma ut metoden helt och förespråka "värdeneutralitet"

med bara kondomer och rena sprutor som verktyg är att dra åt de ideologiska

skygglapparna alltför hårt.

Bland de fattigaste av de fattiga är en oproportionerlig del människor

med funktionshinder. Det finns nämligen en tydlig koppling mellan

fattigdom och funktionsnedsättning. Ofta löper fattiga människor störst

risk att få en funktionsnedsättning, och ofta leder en funktionsnedsättning

till ökad fattigdom.

Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras

grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter. För att inkludera

frågan om funktionshinder i svenskt utvecklingssamarbete krävs det

konkreta åtgärder. Bristen på fakta och statistik är ett stort problem.

Det behövs mer och förbättrat samarbete mellan organisationer för

funktionshinder och Sidas land- och strategiarbete. Det multilaterala

samarbetet behöver även förbättras. Sverige bör arbeta för att frågor

om funktionshinder i högre grad än i dag inkluderas i det multilaterala

samarbetet inom FN, Världsbanken och EU.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motionerna

2004/05:U302 yrkandena 8 och 9, 2004/05:U331 yrkandena 24 och 36 samt

2004/05:U333 yrkandena 1-9 och 14-17.

23. Hälsofrågor, hiv/aids och funktionshindrades situation, punkt 19

(c)

av Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 19

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U219

yrkandena 7 och 8 samt avslår motionerna 2004/05:U226 yrkandena 23 och

24, 2004/05:U241 yrkandena 1, 3-6 och 8-20, 2004/05:U271, 2004/05:U290

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U302 yrkandena 8 och 9, 2004/05:U307 yrkandena

5 och 6, 2004/05:U331 yrkandena 24 och 36, 2004/05:U333 yrkandena 1-9

och 14-17 samt 2004/05:U340.

Ställningstagande

Spridningen av hiv/aids måste utöver det mänskliga lidandet ses som ett

säkerhetspolitiskt problem eftersom det riskerar att försvaga det

konfliktförebyggande arbetet. Organisationer som arbetar för att stoppa

spridningen av hiv/aids bör ha ett säkerhetspolitiskt perspektiv på

sitt arbete. Denna kunskap bör de hämta från FN, som de senaste åren

har intensifierat arbetet om sambanden mellan hiv/aids och stabilitet

respektive säkerhet.

Sjukdomen slår förutom mot jordbruket även hårt mot gemensamma informella

institutioner, seder och bruk påverkas, traditionella nätverk urholkas

och omvårdnaden om barn och äldre åsidosätts. Det civila samhälle som

finns och de frivilligorganisationer som finns i länderna bör få stöd,

information och kunskap kring frågor som rör sexuell och reproduktiv

hälsa samt hur sjukdomen hiv smittar och sprids.

Ett exempel på hur omfattande aidskatastrofen är ser vi i Zimbabwe. Den

officiella statistiken säger att aidsrelaterade sjukdomar kräver fler

än 2 500 människoliv varje vecka i Zimbabwe. Den förväntade livslängden

har nu minskat till 35 år. Antalet barn som blivit föräldralösa till

följd av aids uppskattas ligga runt 1 miljon - av en befolkning på 11

miljoner. Resultatet har blivit ett land med tömd kassakista, ett raserat

hälsovårdssystem, isolering från det internationella samfundet och ingen

utländsk valuta att köpa mediciner för.

Bromsmediciner mot aids kostar i de flesta fall för mycket för att

fattiga människor skall kunna betala för dem. Från samma utgångspunkt

avstår läkemedelsföretagen från att forska och producera läkemedel för

utvecklingsländernas människor eftersom betalningsstyrkan är svag och

lönsamheten uteblir eller blir långt lägre än om man prioriterar

betalningsstarka konsumtionsländer. Med tanke på vilket stort hot hiv är

för mänskligheten borde FN säkerställa resurser så att WHO får möjlighet

att köpa loss patent för bromsmediciner mot aids för att förse

utvecklingsländerna med dem. Sverige bör driva denna linje.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U219

yrkandena 7 och 8.

24. Handel, skuldavskrivningar och de internationella

finansieringsinstitutionerna,

punkt 20 (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U307

yrkande 10 och avslår motionerna 2004/05:U226 yrkande 21, 2004/05:U279

yrkandena 6-11, 2004/05:U299, 2004/05:U300, 2004/05:U302 yrkande 3,

2004/05:U311 yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313 yrkandena 2 och 3,

2004/05:U315 yrkande 8, 2004/05:U317 yrkandena 2-6, 2004/05:U320 och

2004/05:U331 yrkandena 20, 26-30 och 37.

Ställningstagande

Vi anser att man kraftigt bör framhålla vikten av att i ökad utsträckning

fokusera på tillväxt som ett instrument för att utrota fattigdom. Utan

en snabb ekonomisk tillväxt kommer vi aldrig att kunna förändra dagens

situation med att över en miljard människor lever på mindre än 1,3 dollar

per dag. De länder som nu lever i svåraste fattigdom är också de länder

som lever i isolationism och socialism. Många länder saknar helt handel

och investeringar från omvärlden, och för att bryta detta mönster krävs

frihandel tillsammans med marknadsekonomiska institutioner, äganderätt

och rättsstat för att skapa en uthållig tillväxt.

Sverige skall verka för den globala frihandeln och inom EU och WTO arbeta

för att avskaffa tullar och handelshinder så att fattiga länder tullfritt

kan exportera varor och tjänster till i-världen. Målet för en ny WTO-runda

bör vara att avskaffa alla tullar till i-länderna. Den genomsnittliga

tullnivån för industrivaror i EU är i dag 3-4 %. EU:s förhandlingsbud

för millennierundan bör vara noll procent. EU bör, som den största

aktören i WTO med betydande subventioner, lägga fram en bindande plan

för hur den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken skall integreras

med världsmarknaden. Subventionerna ger konstlat låga världsmarknadspriser,

vilket främst drabbar bönder i u-länderna. På sikt måste målet vara

att låta marknaden för jordbruksprodukter fungera utan kvoter, pris-

och produktionsinterventioner. Ett samfällt agerande inom ramen för WTO

skulle också stabilisera priserna på världsmarknaden. Därigenom skulle

en sund världsmarknad för jordbruksprodukter kunna etableras. I hela

världen tas konkreta steg mot frihandelssamarbete. I Afrika är tanken

att tjugo länder skall grunda COMESA - Common Market for Eastern and

Southern Africa. Denna krets kommer sedan successivt att utökas. Målet

skall vara fullständig integration. Mercosur i Latinamerika och Asean

i Sydostasien är andra framväxande frihandelsområden av stor betydelse.

Sverige och EU skall stödja dessa frihandelsansträngningar.

De länder som lyckats bryta fattigdomen har några saker gemensamt och

det är inte, som man kanske tror, stor tillgång till naturrikedomar.

Det är i stället en stegvis utveckling mot marknadsekonomi, äganderätt,

rättsstat och demokrati som gett resultat. Utvecklingen har just kommit

stegvis, där den ena faktorn drivit på den andra. Framsteg inom ekonomin

har drivit på demokratiseringen. Samtidigt har demokratiseringen drivit

på utvecklingen av ekonomin. Däremot har inget land som valt den motsatta

vägen lyckats. Socialism, kommunism, planekonomi, diktatur, förtryck

och politiserade rättsväsenden har ofelbart visat sig leda till fördjupad

fattigdom.

Endast marknadsekonomi, fri företagsamhet och frihandel i kombination

med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle grundat på

demokrati och respekt för mänskliga rättigheter kan ge välstånd till en

bred befolkning. Att framhäva de mänskliga rättigheternas universalitet

måste vara en hörnsten i svensk utrikespolitik. Svenskt bistånd skall

inte utgå till statsmakter som grovt och systematiskt kränker de mänskliga

rättigheterna och förtrycker sina medborgare. Vi anser att de centrala

villkoren för svenskt bistånd skall vara stöd till rättsstaten, respekt

för de mänskliga rättigheterna och utvecklingen av demokrati och

marknadsekonomi.

Förutsättningen för att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma

som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller

något slags egna afrikanska vägar. Vi vet av erfarenhet att endast

marknadsekonomi kan ge välstånd till en bred befolkning. Den bygger på

de faktorer som skänkt välstånd till länder som Sverige och resten av

de utvecklade länderna: fri företagsamhet och frihandel i kombination

med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle. Fundamentalt

handlar det om att öppna möjligheterna för den enskilde afrikanen att

skapa välstånd för sig och de sina.

Avveckling av tullar och andra handelshinder är dubbelt viktigt för

u-länderna därför att det dels ger tillträde till EU:s och andra i-länders

marknader, dels möjliggör handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder.

Ett oavlåtligt och viktigt komplement till en skuldavskrivning är att

i verklig mening öppna möjligheterna för Afrikas länder att fritt få

exportera sina varor och tjänster till de utvecklade länderna. Det är

naturligt för ett fattigt u-land att börja handelssamarbetet med sina

nära grannar, som ofta är i samma situation. En viktig orsak till djup

och omfattande fattigdom är ofta avsaknaden av kontakter, handel och

ekonomiskt samarbete. Avveckling av tullar möjliggör småskalig och

primitiv handel mellan fattiga grannländer. Det ger ett viktigt bidrag

till utvecklingen.

Sverige anses vara ett föredöme i förmågan att hantera skuldkriser. Den

första borgerliga regeringen skrev av Sveriges u-landsskulder redan

1978. Den borgerliga regeringen hanterade skuldkrisen 1991-1992 på ett

sätt som väckt stor uppmärksamhet och respekt i finansiella kretsar.

Sverige bör också inom EU, Världsbanken och andra forum föreslå att

västvärlden gemensamt gör en avskrivning av de högt skuldsatta

låginkomstländernas (HIPC) skuldbörda.

Sverige bör än en gång föregå med gott exempel och ta initiativ till en

total skuldavskrivning år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer,

varav huvuddelen finns i Afrika. Skuldavskrivningen måste ske på ett

ansvarsfullt sätt och uppfylla fyra kriterier. För det första måste de

frigjorda resurserna komma de fattiga människorna till del, t.ex. genom

att satsas på skolor så att alla flickor och pojkar verkligen får en

utbildning. Det finns ingen ursäkt för att barn och ungdomar inte går

i skolan. Det måste gälla både flickor och pojkar. Lika viktigt är det

att satsa på hälsovård. Hiv/aids, malaria, mässling och många andra

sjukdomar skördar stora offer. För det andra får skuldavskrivning inte

gynna korruption och vanstyre. Det vore illa om pengarna hamnade på

ministrars bankkonton. För det tredje får de frigjorda resurserna inte

användas för att finansiera krig och konflikter. Det vore illa om de

ökade resurser som ställs till u-länders förfogande skulle användas för

ökade krigsansträngningar t.ex. i Kongo, ett land där många länder har

trupper. För det fjärde får inte skuldavskrivning medföra ny upplåning.

Det vore orimligt om fattiga länder gick från en skuldbörda till en ny.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U307

yrkande 10.

25. Handel, skuldavskrivningar och de internationella

finansieringsinstitutionerna,

punkt 20 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U226

yrkande 21 och avslår motionerna 2004/05:U279 yrkandena 6-11, 2004/05:U299,

2004/05:U300, 2004/05:U302 yrkande 3, 2004/05:U307 yrkande 10,

2004/05:U311 yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U315

yrkande 8, 2004/05:U317 yrkandena 2-6, 2004/05:U320 och 2004/05:U331

yrkandena 20, 26-30 och 37.

Ställningstagande

Många fattiga länder dras med omfattande externa skulder som är ett av

flera hinder för deras politiska och ekonomiska utveckling. Det

internationella initiativet för de fattigaste och mest skuldsatta länderna,

det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) bör fullföljas.

Skuldavskrivningsfrågorna diskuteras inom EU i det s.k. Eurorådet, där

Sverige som en följd av folkomröstningsresultatet 2003 inte är företrätt.

Detta är problematiskt. Tredje världen kan knappast annat än förlora

på att Sverige inte är företrätt i euroländernas diskussion och beslut

om gemensamma EU-ståndpunkter visavi finansiella institutioner som

Parisklubben, som hanterar skuldavskrivningar, IMF samt internationella

ekonomiska konferenser om u-ländernas problem. Skuldfrågan måste icke

desto mindre prioriteras. Såväl Sverige som övriga i-länder bör göra

mer för att minska skuldbördan i de allra fattigaste länderna.

Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och demokratiska

reformer. Folkpartiet kan inte acceptera att skulder avskrivs för länder

som är ovilliga att genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det

skulle enbart gynna eliten och korruptionen. Utan ekonomiska och politiska

reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig ur den skuldfälla de

hamnat i.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U226

yrkande 21.

26. Handel, skuldavskrivningar och de internationella

finansieringsinstitutionerna,

punkt 20 (v, mp)

av Lotta Hedström (mp) och Sermin Özürküt (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U279

yrkandena 6, 7 och 9-11 samt avslår motionerna 2004/05:U226 yrkande 21,

2004/05:U279 yrkande 8, 2004/05:U299, 2004/05:U300, 2004/05:U302 yrkande

3, 2004/05:U307 yrkande 10, 2004/05:U311 yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313

yrkandena 2 och 3, 2004/05:U315 yrkande 8, 2004/05:U317 yrkandena 2-6,

2004/05:U320 och 2004/05:U331 yrkandena 20, 26-30 och 37.

Ställningstagande

Vänsterpartiet menar att det är av avgörande betydelse att den strategi

som regeringen har gentemot internationella församlingar är tydlig och

transparent. En öppen och offentlig redovisning av Sveriges handlande

ökar legitimiteten och trovärdigheten, vare sig allmänhet, politiska

partier eller intresseorganisationer delar eller inte delar den

handlingslinje Sverige för fram.

Många utvecklingsländer har stora utlandsskulder. Detta hotar utvecklingen

och fattigdomsbekämpningen i hela världen. IMF och Världsbanken tog i

mitten av 1990-talet initiativ till det som kallas för HIPC (Heavily

Indebted Poor Countries). Målet är att de fattigaste länderna skall

uppnå en hållbar skuldsituation, där det inte finns något behov av att

låna från IMF. Tyvärr har HIPC inte lyckats lösa problemen med skulderna.

IMF och Världsbanken måste därför ta ett större ansvar för den utlåning

man beviljat och inte påföra låntagarna allt ansvar. Trevande försök

har gjorts för att bemöta kritiken mot HIPC, vilket framtagandet av

PRS-strategin visar (Poverty Reduction Strategies). PRS är än så länge

relativt nytt, så det är svårt att dra långtgående slutsatser av den

nya strategin mot fattigdomsbekämpning. Dock verkar det i praktiken

inte ha hänt så mycket när det gäller inflytandet för låneländerna och

vilken ekonomisk-politisk väg som måste beträdas. Sverige bör i

Världsbanken och IMF föra fram åsikten om behovet av att skriva av skulderna

till HIPC-länderna utan att som motprestation kräva ekonomiska reformer

som är politiskt kontroversiella och/eller tar lång tid att genomföra.

IMF och Världsbanken har med sin storlek en möjlighet att styra resurser

till åtgärder som leder till att klimatmålen uppnås. Det hot om

klimatförändringar som de flesta nu erkänner finns är ett oerhört stort

globalt problem, och en verklig klimatförändring skulle i stor utsträckning

drabba de fattiga människorna mest.

Världsbanken satsar fortfarande på väldigt storskaliga projekt såsom

dammbyggen, projekt för utvinning och export av fossila bränslen,

pappers- och massafabriker, stålverk eller gruvindustri. Det är verksamheter

som har stor påverkan på miljön. Många frivilligorganisationer oroar

sig för Världsbankens utlåning till projekt som innebär en stor

miljöpåverkan och stora förändringar för människor i lokalområdet.

Sverige bör i IMF och Världsbanken agera så att Kyotoprotokollet

implementeras och att lån till utvecklingsländerna ligger i linje för att

nå klimatmålen. Under de senaste åren har vattenfrågor blivit ett stort

diskussionsämne. Omfattande kritik har riktats mot att IMF och Världsbanken

ställer krav på att vattenverk och liknande skall privatiseras för att

landet skall beviljas ett lån. Eftersom behovet av ny infrastruktur för

vattendistribution ofta är stort blir pressen stor på lånelandet att

acceptera villkoren fast man egentligen inte önskar en sådan utveckling.

Distribution av vatten är ett s.k. naturligt monopol och då bör det

finnas en demokratisk och gemensam styrning av denna resurs. Om vi skall

leva upp till millenniemålen om en halvering av antalet fattiga till år

2015, måste vattentillgångarna säkras och inte vara föremål för

profitinriktade företag. Ett privat företag har inget samhällsansvar, och

incitamentet för ett privat företag att erbjuda fattiga människor bra

och billigt vatten är svagt och de fattiga har en svag betalningsförmåga.

Den svenska regeringen har via sin representant i IMF och Världsbanken

röstat för de lånevillkor som ställs på utvecklingsländerna. Inte vid

något tillfälle har Sverige röstat emot ett vattenprojekt som skall

privatiseras. Officiellt är den svenska linjen att det är självklart

att lånevillkoren ska anpassas utifrån utvecklingsländernas perspektiv,

men i praktiken verkar det inte ske någon styrning av representanten

i den nordisk-baltiska kretsen. Sverige bör i IMF och Världsbanken agera

för att privatiseringar inom vattensektorn inte skall vara ett krav för

att beviljas lån.

Sverige har goda erfarenheter av att erbjuda hela befolkningen vatten

av god kvalitet och till ett lågt pris. Sverige skulle med den kompetens

vi i landet besitter kunna dela med oss av vårt kunnande. På 1990-talet

stödde vi de baltiska staternas arbete med att bygga upp kommunal

vattendistribution. Det är en erfarenhet Sverige bör sprida till övriga

delar av världen. Vi bör i internationella institutioner dela med oss

av vår erfarenhet och vårt kunnande av att driva vattenverk och

vattendistribution i offentlig regi.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U279

yrkandena 6, 7, 9-11.

27. Handel, skuldavskrivningar och de internationella

finansieringsinstitutionerna,

punkt 20 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U311

yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U315 yrkande

8 och 2004/05:U331 yrkandena 20, 26-30 och 37 samt avslår motionerna

2004/05:U226 yrkande 21, 2004/05:U279 yrkandena 6-11, 2004/05:U299,

2004/05:U300, 2004/05:U302 yrkande 3, 2004/05:U307 yrkande 10, 2004/05:U317

yrkandena 2-6 och 2004/05:U320.

Ställningstagande

Utlandsskulden för de fattigaste länderna är avsevärt större i dag än

för 10 eller 20 år sedan. Löften om radikala avskrivningar har ännu

inte infriats. För att skriva av skulderna måste villkor och krav ställas

på en sund ekonomisk politik, en demokratisk utveckling och respekt för

mänskliga rättigheter, liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner

för att bekämpa fattigdomen. Kristdemokraterna anser att Sverige bör

vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala

opinionen för skuldavskrivningar och föreslår därför en modell för

skuldavskrivning som innebär att den skuldsatta statens små steg mot en

sundare och mer demokratisk politisk styrning skall ge betydligt större

steg i skuldavskrivning. En återkommande kritik grundar sig i att varken

fattigdomsstrategierna eller de råd som Världsbanken eller Valutafonden

ger till regeringarna delges eller behandlas av de nationella parlamenten.

Även för de internationella ekonomiska organens roll i en global,

hållbar utveckling finns behovet av ökad demokrati inom institutioner

som Valutafonden och Världsbanken. Dessa institutioner ställer ofta

krav på demokrati, öppenhet och ansvar i sin politik gentemot andra

länder, men deras egen politik ligger långt ifrån sådana ideal.

Långivningen sker under stort hemlighetsmakeri, institutionernas egna

beslutsformer är långt ifrån demokratiska. Sverige måste verka för ökad

transparens och demokratiska reformer av Världsbankens och Valutafondens

beslutsformer och för att de berörda demokratiska parlamentens inflytande

ökar i dessa två institutioner.

Sveriges handelspolitik drivs numera tillsammans med de övriga EU-länderna.

Därför måste Sverige inom EU verka för en mer rättvis frihandelslinje.

Speciellt viktigt är att öppna marknaden för u-ländernas exportvaror.

Det är i längden inte försvarbart att genom tullmurar eller andra

handelshinder stänga ute de exportvaror som är av störst betydelse för

u-länderna. Kristdemokraterna har därför stött det s.k. everything but

arms-beslutet som på sikt innebär total tullfrihet för alla varor utom

vapen från de fattigaste länderna. De undantagsbestämmelser som finns

i EBA är dock inte tillfredsställande, exempelvis det faktum att tullarna

på ris, socker och bananer försvinner först 2009 eller att EU förbehåller

sig rätten att införa skyddsåtgärder om vissa producentintressen skulle

hotas. Kristdemokraterna understryker vikten av att den internationella

handeln underkastas krav på miljöskydd och en hållbar utveckling när

det gäller påverkan av fysiska transporter. WTO:s kompetens i miljöfrågor

bör därför stärkas och samarbetet med andra globala organisationer,

inte minst FN:s miljöprogram UNEP, öka. Samtidigt krävs reformer och

större resurser inom UNEP självt. En bättre balans mellan frihandelsreglerna

och miljömässiga hänsyn får dock inte medföra förtäckt

protektionism.

Kristdemokraterna anser att alla multinationella företag baserade i

Sverige skall redovisa hur de agerar i förhållande till mänskliga

rättigheter utifrån ett antal kriterier. Detta för att öka genomskinligheten

för konsumenter, medborgare och tydliggöra för företagen själva hur

deras verksamhet påverkar mänskliga rättigheter i länderna där de är

verksamma. Företag bör också uppmanas och få hjälp av myndigheter och

handelskamrar för att utarbeta en etisk kod för sin verksamhet. Det är

viktigt att en sådan kod blir så konkret som möjligt, och därmed

realiserbar. Om den innehåller alltför yviga löften är risken stor att den

inte fylls med innehåll.

Humanitärt stöd och utvecklingsbistånd är viktigt, men detta måste

samverka med andra faktorer och åtgärder för att kunna utrota fattigdomen.

Det är främst genom ekonomisk tillväxt som fattigdomen verkligen kan

minskas. Därför måste västvärlden ta sitt ansvar och montera ned de

handelshinder som i dag hindrar många utvecklingsländer från att delta

på världsmarknaden. Avskrivningar av de fattigare ländernas skulder

måste också vara ett starkt prioriterat område för utvecklingspolitiken.

Men för en rättvisare utveckling krävs också spridning, fördjupning

och respekt för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga

rättigheterna. För Sveriges multilaterala biståndssamarbete krävs också

utveckling av det handels- och miljötekniska samarbetet för en mer

miljövänlig tillväxt i mottagarländerna. Humanitärt stöd och bistånd för

att förebygga konflikter och spridningen av sjukdomar och epidemier,

framför allt hiv/aids, är ytterligare viktiga prioriteringar.

Regeringen ger i dag löpande information om svenskt agerande och svenska

positioner i EU-nämnden. Kristdemokraterna ser dock ett behov av en

samlad redovisning som tydliggör svenska positioner och svenska

prioriteringar i utformandet av EU:s handelspositioner i WTO men också

svenskt agerande inom WTO. Fokus bör ligga på genomförandet av den nya

politiken och med speciellt fokus på genomförandet av fattigdoms- och

rättighetsperspektivet. Vi ser också ett behov av en utvärdering av

nuvarande svenska handelspositioner i förhållande till utvecklingsmålen.

Viktigt är också att svenska handelspositioner har de fattigas intressen

för ögonen. Exempelvis kan krav på en snabb och total nedmontering av

handelshindren i fattiga länder ha en destabiliserande påverkan, motverka

utvecklingen och i förlängningen drabba ländernas inhemska

livsmedelsförsörjning.

Dessa länder, med lite att erbjuda på världsmarknaden annat än råvaror,

behöver i stället speciella handelsvillkor för att inte den inhemska

produktionen helt skall slås ut.

EU har till stora delar byggt upp sin egen styrka genom den inre marknaden

och bör verka som modell för övriga regioner i världen. Utvecklingsländernas

försök till regional integration är ofta trevande och ofullständiga.

Väl utförda kan de ge länderna ökad ekonomisk, social och politisk styrka.

Regional integration skulle dessutom öka dessa länders möjligheter att

delta i internationell handel och investeringsflöden på mera rättvisa

och jämlika villkor. EU har här en viktig roll som föredöme. Regional

integration är en mycket viktig fredsfrämjande faktor. Tyvärr ser vi i

dag att utvecklingsländer inte sällan har höga tullmurar gentemot

varandra. Sådana handelshinder bör monteras ned, och detta kan ske exempelvis

inom ramen för ett ökat internationellt samarbete.

De fattigaste länderna behöver hjälp att genomföra s.k. tekniksprång

för att hoppa över de smutsigaste leden i moderniseringsprocessen. Det

krävs gemensamma satsningar från biståndsgivare, näringsliv och

mottagarländernas regeringar för att främja modern, innovativ teknik som är

anpassad till u-ländernas villkor och till miljömässiga hänsyn. IT-teknik

och förnybara energisystem är två exempel på områden som båda kan vara

effektiva verktyg för fattigdomsbekämpningen och samtidigt bidra till

ett mer hållbart samhälle. Sverige har inlett arbetet med att integrera

hållbarhetsperspektivet i biståndet, t.ex. genom att arbeta med

miljökonsekvensbeskrivningar, utbildning om ekologiska samband och återställande

av förstörda ekosystem, och det är viktigt att våra erfarenheter tas

till vara även i EU-biståndet och att Sverige verkar för att större

hänsyn tas till miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt. Kristdemokraterna

vill verka för att en rad förslag inkluderas i samarbete med

utvecklingsländer:

Miljökriterier införs för samtliga biståndsprojekt för att fastställa

projektens hållbarhet ur miljösynpunkt.

Förnybara energikällor och ökad energieffektivitet skall främjas.

Handel med varor som har framställts i enlighet med kraven om en hållbar

utveckling skall främjas.

Kristdemokraterna menar att nya finansieringsmekanismer bör prövas - i

synnerhet som de privata investeringarna i dag är väldigt koncentrerade

till ett begränsat antal utvecklingsländer. Särskilt intressant är

möjligheten att inrätta speciella fonder för globala miljöinsatser, som

tydligt skiljs från biståndet. Den globala miljöfonden, Global Environment

Facility (GEF), har t.ex. blivit ett viktigt verktyg för miljöinsatser,

inte minst för tekniköverföring till u-länderna. Men fonden är i stort

behov av ökade resurser. Inom ramen för klimatkonventionen har flera

nya fonder bildats för att underlätta finansieringen av klimatrelaterade

insatser i utvecklingsländerna. Partnerskap med näringslivet är en

möjlighet som bör utnyttjas mera, inte minst inom ramen för globala fonder

av detta slag.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motionerna

2004/05:U311 yrkandena 11 och 14, 2004/05:U313 yrkandena 2 och 3, 2004/05:U315

yrkande 8 samt 2004/05:U331 yrkandena 20, 26-30 och 37.

28. Internationella vattenfrågor, punkt 21 (kd, c)

av Rosita Runegrund (kd) och Annika Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 21

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U219

yrkande 11 och 2004/05:U302 yrkande 7.

Ställningstagande

Brist på vatten har en rad negativa effekter som hunger och fattigdom.

Det finns ungefär lika många extremt fattiga människor i världen, de

som lever på mindre än 1 dollar per dag, som det finns människor utan

tillgång på rent vatten. I stor utsträckning handlar det om samma

människor. Dessa människor behöver ekonomisk tillväxt. Tillgång på vatten

är en förutsättning för denna tillväxt och utveckling på flera olika

sätt. Industrier är ofta beroende av stora mängder vatten. Bra vattenkvalitet

är ofta ett kriterium för lokalisering av investeringar, vilket leder

till tillväxt.

Den värsta fattigdomen i världen beror på undermålig livsmedelsproduktion.

Eftersom tillgång till, och rätt användande av, vatten är nyckeln till

ett effektivt jordbruk leder bristen på vatten till fattigdom. Det finns

en stark positiv koppling mellan investeringar i bevattning,

fattigdomsminskning och livsmedelssäkerhet, menar FN. God hälsa är också en

förutsättning för tillväxt. Tillgången på rent vatten är A och O när

det gäller att förbättra hälsan i fattiga länder. Många människor i

fattiga länder tillbringar mycket tid med att hämta vatten. Ofta går de

flera kilometer och bär tunga kärl med vatten. Detta arbete utförs oftast

av barn och kvinnor. Det gör det omöjligt för dem att gå i skolan, läsa

läxor eller arbeta. Bristen på vatten låser fast dem i fattigdom.

En stor del av bristen på rent vatten och utbyggda avloppssystem i

utvecklingsländer kan förklaras med underinvesteringar och bristfälligt

underhåll. Den infrastruktur som krävs för att förse människor med vatten

har helt enkelt aldrig kommit till stånd.

I Sveriges utvecklingsarbete med fattiga länder bör frågan om människors

och företags tillgång till rent och säkert vatten föras in på agendan.

I dag handlar för få projekt om vatten.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U219

yrkande 11.

29. Internationella miljöfrågor, punkt 22 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U311

yrkandena 1-4, 7-10, 22 och 24 samt 2004/05:MJ498 yrkande 9 och avslår

motionerna 2004/05:Fi228 yrkandena 1-3 och 2004/05:U307 yrkande 8.

Ställningstagande

Begreppet hållbar utveckling definieras ofta som "en utveckling som

tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers

möjligheter att tillgodose sina behov". Generationsperspektivet återspeglar

väl de principer som är grundläggande för Kristdemokraternas förhållningssätt

till miljön, den s.k. förvaltarskapsprincipen. För att lösa många av de

mest hotande problemen krävs en effektivisering av vår egen energi- och

resurshantering och teknisk hjälp till utvecklingsländerna att hoppa

över smutsiga steg i utvecklingen.

Demokratiska styrelseskick och medborgerlig delaktighet framhålls allt

oftare som grundläggande förutsättningar för hållbar utveckling. Vikten

av en god samhällsstyrning med öppna arbetsformer på såväl lokal,

regional, nationell som internationell nivå betonas därför i det

internationella miljö- och biståndssamarbetet. Ett viktigt framsteg från

Johannesburg är att man beslutade att genomföra nationella strategier

för hållbar utveckling. Medlemsländerna skall senast 2005 ha påbörjat

att genomföra nationella strategier för hållbar utveckling. Strategierna

berör lokala, regionala, nationella och internationella problem och

måste utvecklas genom samarbete med aktörer och företrädare på samtliga

nivåer. Strategierna skall även gälla generellt för arbetet inom hela

FN-systemet.

Stora delar av hållbarhetsproblemet förnekas i dag. Det borde vara

Sveriges uppgift att ta initiativet till en allomfattande internationell

diskussion, även som en del av biståndsdiskussionen, där frågan tas upp

om vilken typ av kapacitet och kompetens det egentligen är Sverige vill

bidra till att bygga upp. Det globala samarbetet i miljöfrågor lider av

bristen på starka institutioner. Jämfört med Världshandelsorganisationen

WTO, som har en tvistlösningsmekanism och fungerande sanktionsmöjligheter,

saknar världssamfundet tillräckliga möjligheter att genomdriva

efterlevnaden av olika miljökonventioner. FN:s miljöorgan UNEP uppvisar

stora brister när det gäller resurser, personal och befogenheter. Det

globala ramverket på miljöområdet måste stärkas.

Det internationella miljösamarbetet måste präglas av ökad forskning för

att utveckla hållbar teknik och effektiva system som överförs från

västvärlden till utvecklingsländerna. Men det behövs också en starkare

internationell miljöinstitution, som kan övervaka miljökonventionerna

och främja informationsutbyte, kunskapsuppbyggnad m.m. En internationell

överenskommelse om miljöavgifter på transporter är också nödvändig och

bör även inkludera flygbränsle.

EU:s roll för den hållbara utvecklingen kan inte överskattas och unionen

måste i ökad utsträckning integrera miljöperspektivet i övriga politikområden

och i samarbete med utvecklingsländerna. EU-länderna måste även leva

upp till Kyotoprotokollet om klimatförändringar genom kraftfulla insatser

på hemmaplan, i synnerhet en ökad samordning på energiområdet. Samtliga

åtgärder kommer att vara kostsamma, och motionen efterlyser därför nya

sätt att finansiera globala miljöinsatser.

Det krävs ett utökat stöd för produktionen av "globala gemensamma

nyttigheter". Insatserna för att skapa bättre fungerande internationella

regelverk och standarder för dessa nyttigheter måste ökas. Det är på

främst miljö- och hälsoområdena som det globala och regionala samarbetet

är av stor vikt i detta avseende. Eftersom begreppet globala nyttigheter

innefattar vitt skilda områden (en god miljö, finansiell stabilitet,

frånvaro av internationell terrorism, begränsning av smittsamma sjukdomar

etc.) ser vi det som önskvärt att arbetet fokuseras på ett begränsat

antal av dessa. Några av de områden som bör prioriteras i arbetet rör

kampen för en hållbar utveckling, klimatfrågan och försörjningen av

rent vatten.

Globaliseringen integrerar inte bara handel utan även konsumtion och

konsumentmarknader. Problemet är att västvärlden sprider en livsstil

som inte är långsiktigt hållbar. Självklart skall utvecklingsländerna

inte förnekas rätt till utveckling och en bra standard. Tvärtom. Lösningen

på problemet är dels att effektivisera den rika världens energi- och

resurshantering, dels att erbjuda utvecklingsländerna teknisk hjälp för

att undvika smutsiga utvecklingssteg. Behovet av s.k. grön teknik är i

dag större än någonsin med tanke på den mycket snabba ekonomiska utveckling

som många utvecklingsländer genomgått under senare år. Om mer satsningar

gjordes på alternativ energiteknik (t.ex. biomassa och olika former av

direktverkande solenergi) skulle mycket stora miljövinster göras.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motionerna

2004/05:U311 yrkandena 1-4, 7-10, 22 och 24 samt 2004/05:MJ498 yrkande 9.

30. Internationella miljöfrågor, punkt 22 (mp)

av Lotta Hedström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 22

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:Fi228

yrkandena 1-3 och avslår motionerna 2004/05:U307 yrkande 8, 2004/05:U311

yrkandena 1-4, 7-10, 22 och 24 samt 2004/05:MJ498 yrkande 9.

Ställningstagande

Hotet om klimatförändringar är vår kanske största globala solidaritetsfråga.

Det fordrar ett samarbete mellan olika länder och ett samordnat agerande

mellan olika myndigheter och departement inom länderna. Detta har Sverige

drivit med viss framgång inom EU - men det är viktigt med ett konsekvent

agerande också i andra forum. Ett exempel är Världsbanken och andra

multilaterala internationella finansieringsinstitutioner. Banken säger

sig vilja satsa på förnybar energi men gör tvärtom. Informationen om

bankens energiutlåning ur ett klimatperspektiv är bristfällig, och banken

har t.ex. inte uppskattat utsläpp av växthusgaser från många av sina

projekt. Sedan klimatkonventionen undertecknades i Rio 1992 uppskattas

banken av folkrörelser ha satsat närmare 16 miljarder dollar på

fossilenergiprojekt, och endast 1 miljard dollar på förnybar energi och

hushållning. Bara en bråkdel av bankens pengar satsas på projekt som

riktar sig till de fattiga på landsbygden. För just dessa människor är

det viktigt med decentraliserade projekt, som ofta är småskaliga och

passar dåligt in i bankens program. Internt påtalade förra året tjänstemän

inom banken i en PM som miljörörelsen kommit över att utlåningen till

fossil- och gruvprojekt utgör en "tydlig och omedelbar fara". Enligt

ett annat internt dokument har dock projekten också tillhört de mest

lönsamma.

Beslut i Världsbanken och andra multilaterala internationella

finansieringsinstitutioner, som Europeiska investeringsbanken, Asiatiska

utvecklingsbanken, Europeiska utvecklingsbanken m.fl., fattas i slutändan

av medlemsländerna. Ländernas röststyrka relateras normalt till mängden

insatt kapital. Makten ligger således hos de rika länderna. Det är därför

viktigt med en öppen diskussion i medlemsländerna om bankernas agerande,

och detta förutsätter i sin tur öppenhet och god tillgång till information

om både bankens agerande och medlemsländernas ställningstaganden och

överväganden.

De multilaterala utvecklingsbankerna omsätter mycket stora summor som

direkt eller indirekt kan anses som offentliga medel. Dessa pengar får

stor betydelse för utvecklingsinriktningen i de låntagande, normalt

fattiga, länderna, och det är viktigt att dessa pengar används för en

ekologiskt hållbar utveckling. Sverige bör aktivt verka för en ändring

av inriktningen i Världsbankens energiutlåning. Minst 20 % av

energiutlåningen bör gå till hushållning och projekt baserade på förnybara

energikällor. (Kärnkraft och ny storskalig vattenkraft räknas här inte

till förnybara energikällor.) Denna andel bör ökas successivt så att

hela energiutlåningen om fem år går till hushållning och projekt baserade

på förnybara energikällor.

Miljöpartiet anser att informationen till riksdagen bör förbättras.

Regeringen bör varje år rapportera till riksdagen hur stor andel av

bankens energiutlåning som har gått till hushållning och förnybar energi

och hur stor andel som gått till fossilenergiprojekt. Regeringen bör

också årligen informera riksdagen om i vilka beviljade fossilenergiprojekt

man haft en avvikande uppfattning från majoriteten i bankens styrelse.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:Fi228

yrkandena 1-3.

31. Biståndets geografiska inriktning, punkt 24 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 24

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U226

yrkande 16 och avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 27, 2004/05:U227

yrkandena 1 och 2, 2004/05:U278 yrkande 3, 2004/05:U302 yrkande 11,

2004/05:U331 yrkande 10 och 2004/05:U337 yrkande 4.

Ställningstagande

I den nya politiken för global utveckling pekas inga länder ut, utan

Sverige skall samarbeta så som regeringen vid varje tidpunkt bedömer

lämpligt.

Folkpartiet menar att det finns en fara i att biståndspolitiken därmed

blir ett allmänt utrikespolitiskt instrument med sämre biståndspolitisk

måluppfyllelse, en utspädning av svenska erfarenheter och på sikt

grundare kunskaper om mottagarna. Bistånd, för att nå framgång i form av

en demokratisk utveckling och minskad fattigdom, måste vara långsiktigt.

Det är bättre att Sverige koncentrerar sina insatser till ett mindre

antal länder och fokuserar på bättre måluppfyllelse.

De länder som bör komma i fråga för långsiktigt samarbete skall vara

länder som i allt väsentligt delar våra värderingar vad gäller vikten

av demokrati. Detta kriterium gäller både när nya länder skall väljas

och när gamla länder successivt skall gallras ut. Det får implementeras

successivt över ett par tre år, men med en klar riktning angiven för

varje land så att biståndsdialogens krav på att ta hänsyn till de svenska

målen blir trovärdiga för alla inblandade.

Även om Folkpartiet liberalerna anser att svenska biståndsinsatser skall

koncentreras till vissa länder skall Sverige fortsätta med humanitärt

bistånd dit det kan komma att behövas. Vid akuta konflikter eller

naturkatastrofer måste de akuta behoven styra, samtidigt som, igen, även

detta bistånds effektivitet och fördelning alltid skall beaktas.

Det bilaterala biståndet måste dessutom samordnas mer med det bistånd

och utvecklingssamarbete som utgår från FN och EU, för ökad effektivitet

och samordningsfördelar.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U226

yrkande 16.

32. Biståndets geografiska inriktning, punkt 24 (kd)

av Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 24

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2002/03:U284

yrkande 27 och 2004/05:U302 yrkande 11 och avslår motionerna 2004/05:U226

yrkande 16, 2004/05:U227 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U278 yrkande 3,

2004/05:U331 yrkande 10 och 2004/05:U337 yrkande 4.

Ställningstagande

Flera positiva framsteg har gjorts i många av södra Afrikas länder på

senare år. En demokratiseringsvåg, om än svag, har sköljt över kontinenten.

Den relativt nybildade Afrikanska unionen (AU) kan ha stor betydelse

för att hantera Afrikas alla utmaningar. Men det internationella samfundet

har också ett ansvar för att vända utvecklingen i form av radikalare

skuldavskrivningar, bättre handelsvillkor och ett mer effektivt

utvecklingssamarbete.

Afrika söder om Sahara hamnar längst ned på listan över hur utvecklingen

i världens fattigare länder ser ut. Halva befolkningen är drabbad av

fattigdom i den här regionen. Här används 14 % av exportinkomsterna

till räntor och avbetalningar. Det är pengar som egentligen skulle

behövas till annat, såsom förbättrad hälsovård och utbildning. Den privata

konsumtionen minskar liksom de inhemska investeringarna. Inflödet av

direkta investeringar från utlandet är inte tillräckligt stort för att

kompensera utbetalningarna på grund av skulderna.

En ytterligare ödesfråga för regionen är hivepidemin, som här mer än

någon annanstans håller på att förändra hela samhällsstrukturer. De

mediciner som skulle kunna hjälpa de drabbade finns inte att tillgå på

sjukhusen - ofta för att de är för dyra. Därmed bidrar även vanligare

sjukdomar till de höga dödstal som leder till att Afrika mister sin

största resurs - sina befolkningar.

Före detta kolonialmakters övergrepp och exploatering får inte heller

glömmas bort och det ansvar som åligger många länder i väst för att

stödja f.d. koloniers återuppbyggnad. Samtidigt med detta måste det

rena biståndet kompletteras med samarbete på fler plan, inte minst inom

det handelspolitiska området.

För en verkningsfull fattigdomsbekämpning krävs insatser på en rad olika

områden. Fungerande marknader behövs för att den privata sektorn skall

kunna bidra till ekonomisk och social tillväxt och fördelning av tillgångar

så att alla grupper i samhället får ta del av tillväxten (som exempelvis

odlingsbar mark, utbildning och rent vatten). Alla delar är viktiga för

att fattigdomen skall kunna utplånas långsiktigt. Strategierna för

utvecklingssamarbetet måste utarbetas i dialog med regeringarna så långt

detta är möjligt. När risken finns att biståndet inte når till de bäst

behövande, bör det kanaliseras genom frivilligorganisationer i landet.

Bland åtgärder som krävs ingår bl.a. att öka tillgången till krediter,

mark, kunskap och teknologi, stödja småföretagsamhet och kooperativ på

mikronivå, skapa arbetstillfällen, öka tillgången till rent vatten,

bostad, primärvård, grundutbildning och infrastruktur och inte minst

skapa förutsättningar för återvändande flyktingar att integreras i

samhället och få en försörjning. För att dessa grundläggande åtgärder

skall få bärighet måste demokratin på alla nivåer i samhället stärkas

och korruptionen bekämpas.

Fattigdom och krig slår alltid hårdast mot barnen. Det är barn som främst

insjuknar i malaria och dör av sjukdomen. Det är barnen som dör i

barnsjukdomar, diarréer och stelkramp som en följd av undernäring och

nedsatt motståndskraft. Under år 2003 avled mer än 10 miljoner barn i

sjukdomar som hade kunnat förhindras genom vaccination och förebyggande

behandling. I Zimbabwe kan 70 % av barnadödligheten under fem år

tillskrivas hiv/aids. Minornas främsta offer är också barn som inte tänker

på att hålla sig till anvisade minröjda stigar och vägar.

Nyckeln till en god utveckling för Afrikas barn är grundläggande hälso-

och sjukvård och en grundutbildning för barnen. Dessa rättigheter måste

tillgodoses.

Fattigdom, inbördeskrig, familjeproblem, hiv/aids och föräldralöshet

har tvingat alltför många barn till ett liv på gatan. Barn som lever på

gatan är utlämnade och sårbara och far illa. För flickor som lever på

gatan är riskerna mycket stora att de utnyttjas sexuellt eller hamnar

i prostitution.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motionerna

2002/03:U284 yrkande 27 och 2004/05:U302 yrkande 11.

33. Biståndets geografiska inriktning, punkt 24 (v)

av Sermin Özürküt (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 24

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U227

yrkandena 1 och 2 samt avslår motionerna 2002/03:U284 yrkande 27,

2004/05:U226 yrkande 16, 2004/05:U278 yrkande 3, 2004/05:U302 yrkande 11,

2004/05:U331 yrkande 10 och 2004/05:U337 yrkande 4.

Ställningstagande

Utskottet förklarar i sitt övervägande att Sverige förbereder en samlad

strategi för hur Afrikanska unionen bäst kan stödjas i arbetet för fred

och utveckling. Sverige arbetar bilateralt med olika konflikter som

präglar regionen, och landet spelar en aktiv roll i fredsprocessen i

Somalia. Sverige har aktivt agerat när det gäller krisen i Darfur och

stött fredsprocessen i södra Sudan. Utskottet konstaterar vidare att EU

arbetar aktivt med olika konflikter och interna problem inom länderna

och har stött Afrikanska unionen och fört en politisk dialog med länderna

på Afrikas horn. Det görs säkerligen åtskilligt i olika frågor på olika

håll. Vad Vänsterpartiet avsåg med sin motion var inte att räkna upp

ett antal länder i Östafrika där det inom länder och mellan länder fanns

konflikter. Hade detta varit vårt syfte hade vi inte skrivit en motion

utan flera motioner - en om varje konflikt. Syftet med en enda motion

var att försöka komma åt att det när det gäller Östafrika handlar om en

sammanhängande väv av konflikter och att det därför krävs en mer

sammanhängande analys med åtföljande strategi för att kunna komma till

rätta med regionens problem. En händelse i ett land eller mellan två

länder har en benägenhet att påverka flera andra länder i regionen.

Följaktligen krävs en mer övergripande strategi för Sverige och EU för

hela området. Vi efterlyser fortfarande en sådan.

Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad jag framför. Mitt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U227

yrkandena 1och 2.

34. Biståndets genomförande och organisation, punkt 25 (m)

av Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 25

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U307

yrkandena 11, 12 och 16 samt avslår motionerna 2004/05:U226 yrkandena

17, 19 och 20 samt 2004/05:U307 yrkande 17.

Ställningstagande

Det är en svår balansgång att utforma bistånd som verkligen främjar

utvecklingen. Ofta ges bistånd med utgångspunkt i givarlandets perspektiv.

Inte sällan framstår själva givandet som det viktiga i stället för den

utveckling som skall bli resultatet. I ett avseende är det oundvikligt.

Det är givarlandet som anger biståndets omfattning och i allt väsentligt

även dess inriktning. Arbete med bistånd gällande strategi och ledning

måste i större utsträckning vara mer framåtsyftande och i linje med

FN:s millenniemål samt utöver dessa respektera de mänskliga rättigheterna

och demokrati. Utöver detta vore det önskvärt om biståndsarbetet kunde

utformas i ett givarlands miljö. Därför bör utarbetandet av PRSP-initiativ

(Poverty Reduction Strategy Paper) stödjas i ännu större omfattning än

vad som sker i dag. Kompetensen för de fattiga länderna att själva

formulera sina strategier och nationella planer bör ytterligare förstärkas

som ett led i egen självständig utveckling.

En stor komplikation när det gäller landstrategier och val av länder

att arbeta i är frågan om korruption. Ofta är det i de länder där mycket

korruption förekommer som biståndet också behövs som mest. Därför ingår

alltid en riskbedömning när det gäller beslut av länderval. Vi vet att

i flera av de mest korrupta länderna är också nöden som störst, och det

blir då en svår avvägning hur biståndet skall kanaliseras. Sverige skall

bidra till att hjälpa de mest utsatta länderna, detta är en självklarhet.

Det måste också vara lika tydligt att vi snabbt avbryter biståndet när

vi upptäcker att resurserna hamnat hos fel instans eller till andra

medel än det vi från början avsett. För att uppnå nolltolerans mot

korruption av svenskt bistånd behöver vi större öppenhet och en ytterst

tydlig strategi för hur vi omedelbart bör reagera i dessa situationer

och hur vi på mesta möjliga sätt kan kontrollera att resurserna verkligen

når fram till sin beslutade destination samt att de används på det mest

effektiva sättet.

Systemet med landramar bör avskaffas till förmån för avtal med strikta

villkor gällande korruption, effektivitet och demokratiutveckling.

Det finns därför all anledning att medvetet koncentrera det svenska

biståndssamarbetet till de länder där vi mest effektivt kan bidra till

att utrota fattigdomen. Sveriges biståndsinsatser bör fokuseras på Afrika

söder om Sahara. Good governance är en förutsättning för direkt budgetstöd

till statsmakter. Vi måste också ompröva formen av bistånd till flera

länder. I många fall kan man i stället för ekonomiska resurser bistå

med integrationsutveckling och kunskapsöverföring. Båda dessa delar

måste få en alltmer dominerande roll i biståndet till olika länder.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U307

yrkandena 11, 12 och 16.

35. Biståndets genomförande och organisation, punkt 25 (fp)

av Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 25

borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U226

yrkande 17 och avslår motionerna 2004/05:U226 yrkandena 19 och 20 samt

2004/05:U307 yrkandena 11, 12, 16 och 17.

Ställningstagande

En ny profilenhet inom Sida med 15-20 fasta tjänster som skall stödja

kommuner, organisationer och vänorter kring Östersjön skall etableras

på Gotland. Medlen för att finansiera de nya projekten skall tas från

det nuvarande östbiståndet. Att använda biståndsmedel för att finansiera

regionalt samarbete kring Östersjön går stick i stäv med den av riksdagen

beslutade politiken för global utveckling som har fattigdomsbekämpning

som huvudmål.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening

vad vi framför. Vårt förslag lämnas med anledning av motion 2004/05:U226

yrkande 17.

Särskilda yttranden

1. Anslagen för 2005 under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd m.m.

, punkt 1 (m)

Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m) anför:

En riksdagsmajoritet bestående av socialdemokrater, vänsterpartister

och miljöpartister beslutar den 24 november att fastställa ekonomiska

ramar för de olika utgiftsområdena i den statliga budgeten och att göra

en beräkning av statens inkomster avseende 2005. Samtidigt fastställs

utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av

statsbudgeten för åren 2005 och 2006.

Moderaterna har i partimotion 2004/05:Fi231 En politik för arbete och

i kommittémotioner förordat en annan inriktning av den ekonomiska

politiken och budgetpolitiken. Moderaternas förslag syftar till att bryta

bidragsberoende och utanförskap, ge fler medborgare makt över den egna

vardagen samt trygga goda statsfinanser och en långsiktig finansiering

av välfärden. Vi vill satsa på offentliga kärnverksamheter som sjukvård,

rättstrygghet och skola i stället för på bidragssystemen.

När riksdagens majoritet genom rambeslutet valt en annan inriktning av

politiken deltar vi inte i det nu aktuella beslutet om anslagsfördelningen

inom utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

I vår anslagsmotion 2004/05:U293 samt i kommittémotion 2004/05:U307 har

vi redovisat vilken fördelning av anslagen inom utgiftsområde 7 som vi

förordar.

Det är fel att sätta ett utbetalningsmål som enbart är kvantitativt.

Sverige bör i stället fokusera på kvalitet och resultat. Vi menar att

utvecklingspolitiken behöver en nystart för att snabbt kunna bryta den

onda cirkeln så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas på allvar.

Även bistånd som ger god effekt skall successivt avvecklas när landet

blir en etablerad demokratisk medelinkomstekonomi. Landet självt måste

ta över ansvaret för viktiga samhällsfunktioner. Det får inte i längden

vara en uppgift för utomstående. Tidsperspektivet i biståndet har alltså

en central betydelse för resultatet. Nedtrappning av ett generöst bistånd

måste påbörjas tidigt. Den exakta takten i avvecklingsprocessen kan

behöva avvägas med hänsyn till utvecklingsnivån. Bistånd med perspektiv

att fortgå i decennier är dock inte rimligt ur utvecklingsperspektiv.

Det visar inte minst erfarenheter från länder med stort och ihållande

biståndsberoende.

I stället för ett bistånd som fortsätter decennium ut och decennium in

bör man koncentrera sig på en mer kortvarig och bred igångsättning av

egna utvecklingsansträngningar. Detta bör kunna ske tillsammans med ett

kortvarigt kraftigt ekonomiskt stöd i form av ansvarsfulla skuldavskrivningar

i kombination med fyra olika kriterier. För det första måste de frigjorda

resurserna komma de fattiga människorna till del, t.ex. genom att satsas

på skolor så att alla flickor och pojkar verkligen får en utbildning.

För det andra får skuldavskrivning inte gynna korruption och vanstyre.

För det tredje får de frigjorda resurserna inte användas för att

finansiera krig och konflikter. För det fjärde får inte skuldavskrivning

medföra ny upplåning.

Med vårt synsätt kommer biståndet att behållas på dagens nivå. I nästa

skede sker en ökning på grund av skuldavskrivning och fokusering på

snabb fattigdomsutrotning i Afrika. På längre sikt skall biståndet

avvecklas i takt med att länderna får en kraftig egen tillväxt, vilket

är det normala för fattiga u-länder. Katastrofbiståndet påverkas inte

av våra förslag.

Sverige bör inom EU, Världsbanken och i andra former föreslå att

västvärlden gemensamt avskriver de högt skuldsatta låginkomstländernas

(dvs. de fattigaste u-länderna) skulder under tydliga villkor. Sverige

bör gå före genom att förklara sig berett att avstå från sin del i de

fordringar det gäller, som torde motsvara 1 % av en avskrivning. Totalt

bedöms detta röra sig om ca 200 miljarder dollar, varav Sveriges andel

skulle bli ca 2 miljarder dollar.

Vår exakta anslagsfördelning framgår av nedanstående tabell:

Belopp i tusental kronor

Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring

8:1 Biståndsverksamhet (inkl. Fredsfrämjande verksamhet) 21 732 194

-3

742 299

Summa 22 417 678 -3 742 299

2. Anslagen för 2005 under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd m.m.

, punkt 1 (fp)

Cecilia Wigström (fp) och Gabriel Romanus (fp) anför:

Folkpartiet har förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken

och budgetpolitiken än den regeringen och dess stödpartier föreslår.

För utgiftsområde 7 Internationellt bistånd har Folkpartiet föreslagit

en högre ram än regeringen och dess stödpartier. Genom riksdagens beslut

den 24 november 2004 med anledning av betänkande 2004/05:FiU1, vari

behandlas budgetpropositionens förslag till utgiftsram för bl.a.

utgiftsområde 7, skall summan av de till utgiftsområdet hörande utgifterna

högst uppgå till 22 417 678 kr. Anslagen inom varje utgiftsområde skall

därtill fastställas genom ett särskilt riksdagsbeslut. Utrikesutskottet

lägger i detta betänkande fram förslag beträffande anslagsfördelningen

inom utgiftsområde 7. Med anledning av Folkpartiets förslag till högre

belopp för utgiftsområdet och förslag till fördelning på anslagen inom

utgiftsområdet (se tabell i bilaga 2 till betänkandet) vill Folkpartiet

lyfta fram följande:

Sverige skall vara ett föredöme och gå i spetsen för en generös

biståndspolitik. Folkpartiet vill se en kraftig satsning på biståndet och

välkomnar därför att regeringen i årets vårbudget presenterar en tidtabell

för hur enprocentsmålet skall uppnås till 2006. Dock har kritik framförts,

bl.a. från Sida, som har uttryckt oro över den kraftiga medelsuppgången

från år 2005 till 2006. Det reser frågor om regeringen i praktiken kommer

att lyckas återställa enprocentsmålet till 2006.

Folkpartiet föreslår att biståndet höjs med 1 300 miljoner kronor för

2005, jämfört med regeringens förslag. Vårt förslag innebär en tvåhövdad

satsning på Östafrika/Afrikas horn och Stora sjöregionen. Regionerna är

svårt sargade av svält och krig. FN har t.ex. kallat situationen i Sudan

för världens största humanitära katastrof. Förutom situationen i Sudan

kan områdena sammantaget karakteriseras som krutdurkar, där fattigdom

och diktatur kan tjäna som grogrund för terrorism. Situationen i områdena

har dessutom bäring på utvecklingen och stabiliteten i närliggande

regioner.

De akuta behoven måste styra den omedelbara medelstilldelningen. WFP,

FN:s livsmedelsprogram, har en viktig roll att spela vid humanitära

katastrofer, likaså UNHCR som är en central aktör i arbetet med att ge

skydd till människor på flykt samt WHO som hanterar situationer av ohälsa.

Dessutom vill vi avsätta medel till Läkare utan gränser och dess arbete

med medicinsk katastrofhjälp. Folkpartiet anslår 325 miljoner kronor

ytterligare till vart och ett utav dessa organ (WFP +337,2 miljoner

kronor; UNHCR +337,2 miljoner kronor; WHO +337,2 miljoner kronor).

Behovet av demokratifrämjande insatser i det aktuella området på längre

sikt är av stor betydelse. Folkpartiet menar att en Marshallplan för

demokratisering och utveckling i regionerna skall skapas. Goda

demokratiseringsexempel som Somaliland bör lyftas fram. Sveriges roll som

pådrivare av en utveckling mot demokrati i dessa stater kan inte nog

understrykas.

Bilateralt stöd till icke-demokratiska regimer bör undvikas. I stället

skall biståndet till sådana länder kanaliseras via enskilda organisationer

och stöd ges till den demokratiska oppositionen (337,2 miljoner kronor).

De länder som bör komma i fråga för långsiktigt utvecklingssamarbete

skall vara länder som i allt väsentligt delar våra värderingar när det

gäller vikten av demokrati. Vår kritik mot brist på demokratisk utveckling

i främst Laos och Vietnam menar vi bör leda till en utfasning av biståndet

till dessa länder. Vi vill prioritera insatser för de kvinnor och flickor

som riskera att dras in i människohandel, speciellt i Central- och

Östeuropa. Regeringen instämmer i att arbetet med sådana insatser är av

hög prioritet men anger inga särskilda åtgärder för att bekämpa

trafficking-problematiken. Vi anser det vara särskilt viktigt att prioritera

insatser för återuppbyggnaden av ett demokratiskt Irak, men även fortsatta

insatser i Afghanistan behövs.

3. Anslagen för 2005 under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd m.m.

, punkt 1 (kd)

Rosita Runegrund (kd) anför:

Kristdemokraterna har förordat en annan inriktning av den ekonomiska

politiken och budgetpolitiken än den regeringen och dess stödpartier

föreslår. För utgiftsområde 7 Internationellt bistånd har Kristdemokraterna

föreslagit en högre ram än regeringen och dess stödpartier. Genom

riksdagens beslut den 24 november 2004 med anledning av betänkande

2004/05:FiU1, vari behandlas budgetpropositionens förslag till utgiftsram

för bl.a. utgiftsområde 7, skall summan av de till utgiftsområdet hörande

utgifterna högst uppgå till 22 417 678 kr.

Anslagen inom varje utgiftsområde skall därtill fastställas genom ett

särskilt riksdagsbeslut. Utrikesutskottet lägger i detta betänkande

fram förslag beträffande anslagsfördelningen inom utgiftsområde 7. Med

anledning av Kristdemokraternas förslag till högre belopp för utgiftsområdet

och förslag till fördelning på anslagen inom utgiftsområdet (se tabell

i bilaga 2 till betänkandet) vill Kristdemokraterna lyfta fram följande:

I

FN:s utvecklingsdeklaration, den s.k. millenniedeklarationen, har

världens ledare och länder åtagit sig att prioritera kampen mot fattigdomen.

Det handlar bl.a. om att halvera fattigdomen på jorden och halvera

antalet människor som lever i akut hunger. Det handlar också om ett

löfte att verka för att alla barn har rätt till skolgång, att minska

barna- och mödradödligheten samt inte minst att vända trenderna för och

minska spridningen av hiv/aids. Biståndet måste alltid ha en frigörande

dimension. Skapandet av ett biståndsberoende hos mottagarländerna bör

därför undvikas, liksom att bistånd satsas i olämpliga projekt där medlen

hamnar i fel händer.

Överföringen av resurser från den rika världen till utvecklingsländerna

har minskat under senare år. Sverige har under lång tid haft en hög

biståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. Redan

1968 beslutades att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt

lands BNP (bruttonationalprodukten). Kristdemokraterna anser att biståndet

i största möjliga mån bör styras av behovet i omvärlden. I dag är behoven

för utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs det ett kraftigt

internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser som görs av

västländerna. Inte minst därför är det viktigt med opinionsbildning

från svenskt håll för en ökad biståndsnivå i världen, men också att vi

själva höjer ambitionerna och att 1 % efter 2006 skall betraktas som

ett golv och ett minimum. Kristdemokraterna anser att utgiftsposten

snarast bör uppgå till det uppsatta målet på 1 % av BNI, och vi ser med

glädje på att regeringen nu föreslår att biståndet skall uppnå 1 % under

mandatperioden. Det som oroar är dock att ökningen är så kraftig under

2006 gentemot 2005.

Kristdemokraterna står fast vid sitt tidigare mål och anser att Sverige

via statsbudgeten skall ge minst 1 % av BNI i internationellt bistånd

under mandatperioden. Regeringen går oss här till mötes vad gäller 2006.

Vi anser dock att mer resurser skulle behövas tidigare och anslår därför

högre anslag redan 2005, för att satsa på hiv/aids-bekämpning. Vi gör

också en del omfördelningar av medel inom ramen för regeringens föreslagna

anslagsnivå. För anslaget Biståndsverksamhet är Kristdemokraternas ram

200 miljoner kronor högre än regeringens för år 2005.

Kristdemokraterna ökar anslagen till hiv/aids-bekämpning och inför en

egen delpost för ett nytt sådant anslag på 500 miljoner kronor, varav

200 miljoner kronor är de extra medel som Kristdemokraterna satsar utöver

regeringens föreslagna budgetnivå. Resterande belopp är resultat av

omfördelning. Till FN:s flyktingarbete inom ramen för UNHCR vill vi

utöver regeringens föreslagna ökning ytterligare tillföra 50 miljoner

kronor. Till anslaget för humanitära insatser vill vi, utöver regeringens

ökning, anslå 100 miljoner ytterligare. Därtill vill vi anslå 100

miljoner kronor till Unicefs arbete för barn utöver vad regeringen förslagit

för att utöka Unicefs resurser och möjligheter att förbättra analys,

statistik och undersökningar för att tydliggöra barns utsatthet vid

konflikter och krig. De omfördelningar som blir följden av dessa satsningar

är att anslaget till Asien, Mellanöstern och Nordafrika minskar med 250

miljoner kronor, att anslaget till Östeuropa och Centralasien minskar

med 150 miljoner kronor samt att anslaget till Latinamerika minskar med

150 miljoner kronor.

4. Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m., punkt 8 (v)

Sermin Özürküt (v) anför:

Vänsterpartiet anser att regeringen bör redovisa hur den nya politiken

av ökad samordning och samstämmighet mellan olika politikområden när

det gäller fattigdomsbekämpningen. En sådan redovisning skulle medverka

till att den nya politiken får den "pådrivande" funktion som riksdagen

efterlyst. Det bör finnas krav på konsekvensanalyser i beredningen av

regeringens beslut utifrån fattigdoms- och rättighetsperspektivet i

enlighet med riksdagens tillkännagivande.

5. Biståndsmålen, avbindningen av biståndet m.m., punkt 8 (v)

Sermin Özürküt (v) anför:

UNHCR:s verksamhet finansieras genom årliga bidrag från medlemsstaterna.

Detta är en olycklig ordning. Organisationen får svårigheter med sin

planering eftersom finansieringen blir osäker och fluktuerande. Dessutom

kan UNHCR riskera att drabbas av tunghäfta när det är påkallat att

framföra kritik mot någon av de viktigaste bidragsgivarna, t.ex. Sverige.

Regeringen bör i FN verka för att UNHCR skall finansieras via FN:s

budget.

UNHCR:s mandat omfattar bara flyktingar som passerat en nationsgräns.

Numera utgör de s.k. internflyktingarna en mycket stor del av alla

flyktingar. Rapporter visar att kvinnor som flyr undan s.k. hedersrelaterat

våld ofta tar sin tillflykt till fängelser i området för att undvika

att utsättas för s.k. hedersmord. På grund av risken för och seriositeten

i hoten om hedersmord kan de tvingas att tillbringa resten av sina liv

i fängelse. Dessa kvinnor kan inte fly till något annat land för att

omfattas av UNHCR:s skydd. Visserligen gör UNHCR redan i dag viktiga

humanitära insatser för internflyktingar, men det är viktigt att mandatet

utvidgas så att organisationen t.ex. får möjlighet att vid behov hjälpa

internflyktingar att lämna sitt hemland. Regeringen bör i alla lämpliga

sammanhang verka för en sådan utvidgning av UNHCR:s mandat.

6. Beräkning av bistånd enligt OECD/DAC, punkt 15 (v)

Sermin Özürküt (v) anför:

Vad som räknas som bistånd bestäms av OECD:s utvecklingskommitté. Det

finns i dag en relativt stor okunnighet om vad som pågår i denna kommitté

och vilken politik Sverige driver där. Regeringen bör därför årligen

redovisa vilka kriterier som gäller, vad som är under diskussion, vilken

politik Sverige för och hur Sverige har agerat i de olika diskussioner

som förs inom OECD. Det avgörande är att kriterierna skärps så att

biståndet inte används till sådant som direkt eller indirekt motverkar

utveckling och främjande av mänskliga rättigheter.

7. Biståndets geografiska inriktning, punkt 24 (m)

Göran Lindblad (m), Ewa Björling (m) och Björn Hamilton (m) anför:

Sida är verksamt i över hundra länder. Man försöker göra allting överallt.

En så diversifierad verksamhet är omöjlig att leda och kontrollera på

ett tillfredsställande sätt. Lika uppenbart är det omöjligt att

upprätthålla både lokalkännedom och fackkunskaper på alla områden. De breda

kontaktytor och fasta relationer som är så nödvändiga för ett effektivt

bistånd försvåras också. Det finns därför all anledning att medvetet

koncentrera det svenska biståndssamarbetet till de länder där vi mest

effektivt kan bidra till att utrota fattigdomen. Sveriges biståndsinsatser

bör fokuseras på Afrika söder om Sahara. Good governance är en

förutsättning för direkt budgetstöd till statsmakter. Kunskapsöverföring

måste få en alltmer dominerande roll i biståndets utformning. Det är

angeläget att medverka till att skapa framgångsrika exempel som inspirerar

övriga länder.

Det gäller att skapa incitament för en god och snabb standardökning i

Afrika där det övergripande målet för biståndet måste vara att främja

en snabb utrotning av fattigdomen. Förutsättningen för att Afrika skall

lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten av världen. Det

finns inga hemliga recept eller något slags egna afrikanska vägar. Vi

vet av bitter erfarenhet att endast en dynamisk marknadsekonomi där

företagsamhet och arbetsvilja står i centrum kan ge välstånd till en

bred befolkning. Den bygger på de faktorer som skänkt välstånd till

länder som Sverige och resten av de utvecklade länderna: fri företagsamhet

och frihandel i kombination med utbildning för alla inom ramen för ett

rättssamhälle grundat på demokrati och respekt för de mänskliga

rättigheterna. Fundamentalt handlar det om att öppna möjligheterna för den

enskilde afrikanen att skapa välstånd för sig och de sina.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2004/05:1 Budgetpropositionen för 2005 Utgiftsområde 7:

1. Riksdagen fastställer biståndsramen för internationellt

utvecklingssamarbete till 0,882 procent av vid budgeteringstillfället

beräknad bruttonationalinkomst (BNI) för 2005 (avsnitt 3.1),

2. Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2005 för ramanslaget

8:1 Biståndsverksamhet göra ekonomiska åtaganden som inklusive tidigare

gjorda åtaganden medför utgifter på högst 36 235 000 000 kronor efter

2005 (avsnitt 3.8.1),

3. Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2005 för ramanslaget

8:1 Biståndsverksamhet ställa ut garantier som inklusive tidigare ställda

garantier uppgår till högst 12 614 700 000 kronor (avsnitt 3.8.1),

4. Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2005 för ramanslaget

8:5 Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt

stöd och exportkreditgarantier ställa ut garantier för finansiellt stöd

till länder i Östeuropa som inklusive tidigare ställda garantier uppgår

till högst 950 000 000 kronor (avsnitt 3.8.5),

5. Riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 2005 anvisa

anslaget under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, såvitt avser

anslag som står till regeringens disposition, enligt följande

uppställning:

6. Riksdagen tillkännager vad Riksrevisionens styrelse föreslår

att för anslaget 8:6 Riksrevisionen: Internationella uppdrag skall 2005

finnas en anslagskredit på högst tre procent av anvisat anslag (avsnitt

3.8.6),

7. Riksdagen bemyndigar för Riksrevisionens styrelse budgetåret

2005 anvisat anslag under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, såvitt

avser anslag Riksrevisionen, enligt uppställning under avsnitt 1.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002

2002/03:U284 av Alf Svensson m.fl. (kd):

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av att i utvecklingssamarbetet stödja fredsavtal

och fredsuppbyggande processer i syfte att hindra nya konflikter och

främja utveckling och tillväxt.

2002/03:U313 av Agne Hansson m.fl. (c):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som

i motionen anförs om att förebyggande av konflikter, krishantering samt

uppföljning efter konflikter måste ges större vikt i biståndspolitiken.

2002/03:U322 av Bo Lundgren m.fl. (m):

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att svenskt bistånd ej skall gå till statsmakt som

grovt kränker mänskliga rättigheter eller som för anfallskrig.

2002/03:Fö271 av Lars Ångström m.fl. (mp, fp, v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att Sverige och Sida åtminstone inte minskar, utan

snarare ökar, sitt stöd till humanitär minröjning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att svenska humanitära minröjningsinsatser inte får

utgöras av isolerade insatser, utan måste integreras i en genomtänkt

biståndspolitik där lokalbefolkningen bör ansvara för genomförandet

medan Räddningsverket bidrar med planering, ledning, utbildning och

kvalitetssäkring.

Motion från allmänna motionstiden hösten 2003

2003/04:Ju447 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utöka biståndet till Östeuropa.

Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004

2004/05:Fi228 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om inriktningen på Sveriges agerande beträffande

energiutlåningen i Världsbanken och andra internationella

finansieringsinstitutioner.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om regeringens årliga rapportering till riksdagen om

inriktningen på bankens energiutlåning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om regeringens årliga rapportering till riksdagen om

dess ställningstagande angående beviljade fossilenergiprojekt i banken.

2004/05:U219 av Maud Olofsson m.fl. (c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att landsbygds- och jordbruksutvecklingen måste få än

högre prioritet i samarbetet med utvecklingsländer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kvinnor och deras roll i familjeförsörjningen och

resursanvändningen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att överföring av traditionell kunskap är en viktig

del i livsmedelsförsörjningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kunskapsbygge runt sexuell och reproduktiv hälsa och

det civila samhällets roll i kampen mot hiv/aids.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i FN bör driva linjen att WHO skall få

möjlighet att köpa loss patent för bromsmediciner mot aids för fattiga

länders räkning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att lägga större tyngd på vattenprojekt i det svenska

utvecklingssamarbetet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det är viktigt att omvärlden inte minskar sitt

stöd till UNHCR:s arbete.

2004/05:U225 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att bilateralt biståndssamarbete bör villkoras med

krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om betydelsen av oberoende och fria massmedier och att

stöd till dessa skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.

2004/05:U226

av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om s.k könskonsekvensanalyser i biståndet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att demokrati bör vara det överordnade målet för

svenskt utvecklingssamarbete.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om bistånd i diktaturstater genom enskilda organisationer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kontroller som söker säkerställa att bistånd i

odemokratiska länder inte i sista hand tillfaller totalitära regimer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör fasa ut bistånd till odemokratiska

länder som inte uppvisar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör utarbeta en strategi för att stärka

demokratirörelser.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det i Sidas regeringsbrev bör tas hänsyn till

situationen för HBT-personer.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att biståndet bör vara koncentrerat till ett mindre

antal länder.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Sidas nya profilenhet på Gotland.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om betydelsen av bistånd förmedlat genom enskilda

organisationer.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om egeninsatser för enskilda organisationer.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om betydelsen av satsningar på skuldavskrivningar samt

att dessa villkoras med krav på politiska och ekonomiska reformer.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om betydelsen av avbindning av bistånd.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att låta en större del av biståndet gå till sexuell

och reproduktiv hälsa och åtgärder för att motverka spridning av hiv/aids.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om funktionshindrades situation.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitik.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kulturella aspekter och betydelsen av människors

kulturarv måste få en ökad betydelse inom utvecklingssamarbetet.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökade satsningar på utbildningsinsatser för flickor

och unga kvinnor.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av enprocentsmålet.

2004/05:U227 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör utarbeta en sammanhängande strategi

för konfliktlösning och fattigdomsbekämpning i Östafrika.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i FN och EU bör verka för att Sveriges

strategi för fattigdomsbekämpning och konfliktlösning i Östafrika bildar

underlag för en gemensam strategi för EU och FN.

2004/05:U241 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det svenska biståndet bör fokuseras på bekämpandet

av hiv/aids.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utbildning för alla barn i Afrika.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att behandlingskostnaderna för både hälso- och sjukvård

samt medicin ytterligare måste sänkas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för att svensk läkemedelsindustri tar ansvar

för tillverkning och distribution av antivirala medel till u-länder på

ett tydligare sätt jämfört med i dag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för utarbetande av specifika program för

barn som blivit föräldralösa på grund av hiv samt att dessa program

implementeras i de afrikanska ländernas ordinarie fattigdomsstrategier.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar

som drabbar Afrikas länder.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för att fler politiska ledare deltar i kampen

mot hiv.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att öka samarbetet mellan stater, regeringar, frivilliga

och/eller enskilda organisationer för att sprida kunskap om hiv.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att samverka till byggandet av sociala strukturer

för att hindra flyktingströmmar.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att tillse att hivprevention inkluderas för alla

barn i skolan.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skapa en effektiv struktur för olika hälso- och

sjukvårdsinsatser i Afrika.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skapa fler utvecklingsenheter som arbetar med

hivprevention på plats i Afrika.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för att inrätta hivpreventionsprogram på

alla lokala arbetsplatser och bygemenskaper i Afrika.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för ökad information och ökat medvetande

och för att kunskap ges till alla barn, ungdomar och vuxna när det gäller

hiv.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ytterligare resurser tillförs för att öka

möjligheten för människor i Afrika att hivtesta sig.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ge ekonomiska möjligheter för afrikanska stater

att själva kunna tillverka eller efterfråga antivirala medel.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ge tillgång till antivirala medel för alla gravida

hivsmittade kvinnor i Afrika.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att öka informationen om och tillgången till

preventivmedel för män i Afrika.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att satsa ytterligare resurser på grundforskning

rörande ett effektivt vaccin mot hiv.

2004/05:U249 av Ewa Björling m.fl. (m, fp, kd, c):

Riksdagen begär att regeringen i nästa års budgetproposition när det

gäller multilateralt bistånd inom utgiftsområde 7 tydligt redovisar hur

detta bistånd skall fördelas inom olika områden/insatser.

2004/05:U250 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att öka självständigheten och flexibiliteten när det gäller

verksamhetsplaner, rapportering och redovisning utan att göra avkall på

strikta ekonomiska redovisningskrav för det partinära stödet för

demokratisamarbete.

2004/05:U253 av Lotta Hedström och Jan Lindholm (båda mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att

riktlinjerna för införandet av rätten till tillräcklig, lämplig och säker

mat, vilka kommer att antas av FAO:s råd i november 2004, bör prioriteras

och inkluderas i Sveriges politik för global utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att

möjligheten att uppfylla millenniemålen bör vara vägledande för svensk

politik i långivningshänseende, i biståndsgivning och i den samlade

hanteringen av den globala utvecklingspolitiken.

2004/05:U255 av Gunilla Wahlén m.fl. (v, m, fp, kd, c, mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige bör höja nivån för området sexuell och reproduktiv

hälsa och därtill hörande rättigheter till minst 10 % av den totala

biståndsbudgeten.

2004/05:U257 av Lars Ohly m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Sidas regleringsbrev.

2004/05:U258 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en ökning av andelen bistånd som går till utbildning

till 15 %.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om skärpta krav på kvalitet och könsperspektiv i biståndet

till utbildning.

2004/05:U261 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om biståndets strukturella särdrag och vilka användningsområden

som inte bör beviljas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vidgningen av DAC-kriterierna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om MDG och olika hållbarhetsindex som medel att kvalitetssäkra

och standardisera biståndet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att riksdagen

årligen bör får del av de positioneringar och prioriteringar som regeringen

intar i OECD:s utvecklingskommitté DAC.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att i långivning och bistånd gå över till kopplingen

till uppfyllande av millennieutvecklingsmålen som kriterium och med

användande av PRSP, dvs. fattigdomsstrategier, som medel.

2004/05:U271 av Rezene Tesfazion och Tone Tingsgård (båda s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att medel från vårt svenska u-landsbistånd anslås för att

snabbt utveckla och distribuera bra och billigare mediciner till tredje

världens folk.

2004/05:U278 av Alice Åström m.fl. (v):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det i

enlighet med riksdagens tillkännagivanden bör finnas krav på konsekvensanalyser

i beredningen av regeringens beslut utifrån fattigdoms- och

rättighetsperspektivet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den

utvärderingsenhet som presenterades i budgetpropositionen får mandat

att ge förslag till hur politiken kan förbättras och att den får ett

tydligt mandat att verka självständigt från regeringsmakten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den

årligen bör redovisa vilka kriterier som gäller, vad som är under

diskussion, vilken politik som Sverige har och hur Sverige har agerat i

de olika diskussionerna som förs inom OECD.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att OECD:s

kriterier när det gäller vad som räknas som bistånd skärps så att

biståndet inte används till sådant som direkt eller indirekt motverkar

utveckling och främjande av de mänskliga rättigheterna.

2004/05:U279 av Lars Ohly m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i Världsbanken och IMF bör föra fram

behovet av att skriva av skulderna till HIPC-länderna utan att som

motprestation kräva ekonomiska reformer som är politiskt kontroversiella

och tar lång tid att genomföra.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör agera för att inriktningen av

fattigdomsbekämpningen inom IMF och Världsbanken tar hänsyn till vikten av

en rättvis fördelningspolitik och att institutionernas verksamhet

utvärderas i förhållande till millenniemålen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i Världsbanken bör agera för att banken

har en inriktning som uppmärksammar växthuseffektens stora problem för

fattiga människor i utvecklingsländerna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken bör agera för att

Kyotoprotokollet implementeras och att lån till utvecklingsländerna

ligger i linje för att nå klimatmålen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i IMF och Världsbanken agerar för att

privatiseringar inom vattensektorn inte skall vara ett krav för att

beviljas lån.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i internationella institutioner bör dela

med sig erfarenhet av och kunnande om att driva vattenverk och

vattendistribution i offentlig regi.

2004/05:U283 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utöka Unicefs resurser och möjligheter att

förbättra analys, statistik och undersökningar för att tydliggöra barns

utsatthet vid konflikter och krig.

2004/05:U290 av Cecilia Wikström m.fl. (fp, m, kd, v, c, mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ett ökat multilateralt stöd till organisationer som

UNFPA och IPPF.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att de analyser och strategier som ligger till grund

för Sveriges internationella utvecklingssamarbete skall lyfta fram

kvinnors och mäns tillgång till sexuell och reproduktiv hälsoservice,

exempelvis tillgång till preventivmedel.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige skall utarbeta program för att stödja

mottagarländer att själva bygga upp ett fungerande system av import

eller produktion, kvalitetskontroll och distribution av SRHR-materiel.

2004/05:U293 av Göran Lindblad m.fl. (m):

Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens

förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt

uppställningen:

2004/05:U299 av Pär Axel Sahlberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige bör verka för att IMF:s och Världsbankens krav på

enskilda länder inte får motverka nationellt förankrade fattigdomsstrategier.

2004/05:U300 av Pär Axel Sahlberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om att Sverige aktivt bör verka för att initiera nya koncept och

mekanismer för avskrivning.

2004/05:U302 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen bör stödja UNDP:s presenterade

"Millenniekontrakt" med syfte att huvudsakligen inrikta fattigdomsbekämpningen

på de högprioriterade länderna för att nå millennimålen för de länder

som är i störst behov av hjälp.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella

samfundet och leda den globala opinionen för radikalare skuldavskrivningar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att ett ökat stöd bör gå till utvecklingen av

självständiga bondeorganisationer i Afrika.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att uppmuntra samarbeten kring vattenfrågan inom

Afrikanska unionen (AU).

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att mer resurser måste tillföras forskningen om

sjukdomar i de fattiga länderna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sida bör förbättra sina konsekvensanalyser vad

gäller hivspridning i de projekt man stöder i Afrika.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en ökad samordning av det partinära biståndet i det

övriga demokratibiståndet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör sätta hård press på konflikthärjade

stater i Afrika så att barn skyddas från tvångsrekrytering till egna

eller andra väpnade trupper.

2004/05:U303 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att den svenska regeringen fokuserar biståndsinsatser

till institutioner för utveckling av demokrati, mänskliga rättigheter,

rättssamhällets principer och deras praktiska genomförande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om biståndsresurser för att överbrygga etniska och

religiösa barriärer med målet att nå ökad förståelse och tolerans.

2004/05:U306 av Sven Brus m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ett bistånd med genusperspektiv och att EU:s

medlemsstater ökar biståndet till fattiga länder.

2004/05:U307 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att biståndet som övergripande mål skall främja en

snabb utrotning av fattigdomen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att rättsstaten, respekt för de mänskliga rättigheterna,

demokrati och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet

med biståndsländerna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige kraftigt bör stärka resurserna för

fredsfrämjande insatser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet

av hiv/aids.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om sänkta kostnader samt garantier för utveckling av

läkemedel mot sjukdomar som främst drabbar u-länder.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utbildning för alla flickor och pojkar i u-länder.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för att miljöprogram utarbetas och implementeras

i u-ländernas nationella planer för fattigdomsstrategier.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till en total

skuldavskrivning år 2006 för högt skuldsatta låginkomstländer samt att en

sådan skuldavskrivning skall kombineras med fyra villkor: ingen nyupplåning,

ej främja korruption och vanstyre, inte bidra till finansiering av

anfallskrig och komma de fattiga till godo.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att införa nolltolerans när det gäller korruption av

svenska biståndsmedel.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att noggrann utvärdering ger kunskap om hur svenskt

bistånd kan effektiviseras.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en nystart av utvecklingspolitiken så att

fattigdomsutrotningen kan påbörjas på allvar.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att frivilligorganisationer bör få en utökad roll i

biståndet, särskilt i länder med korrupta regimer.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om resultat- och kvalitetsmål för svensk utvecklingspolitik.

18. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 7 anslag 8:1 Biståndsverksamhet

för budgetåret 2005 17 989 895 000 kr i enlighet med vad som anförs i

motionen.

2004/05:U308 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige inom ramen för biståndspolitiken bör

rikta stöd till kampen mot kvinnlig könsstympning.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att rikta utbildningsinsatser gällande kvinnlig

könsstympning till invandrarkvinnor och svensk hälso- och sjukvårdspersonal.

2004/05:U310 av Birgitta Ohlsson (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri

abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat politiskt

mål i svensk utrikespolitik.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri

abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat

finansiellt mål i den svenska biståndsbudgeten.

2004/05:U311 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att följa de mål som upprättades under FN-toppmötet

i Johannesburg år 2002, om att integrera miljöaspekterna i all form av

fattigdomsbekämpning och att skydda de naturresurser som ligger till

grund för ekonomisk utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om klargöranden av vilka kapaciteter och kompetenser

Sverige skall bidra med i samarbetsländerna för att på sikt skapa ett

trovärdigt internationellt miljösamarbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige ytterligare måste driva på för ett starkare

globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna, både inom landet och på

europeisk nivå, där hänsyn också skall tas till de fattiga ländernas

villkor och akuta problem.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att den etiska dimensionen bör betonas i det fortsatta

arbetet mot uthållig utveckling och tillväxt.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör betona vikten av att skydda produktionen

av de "gemensamma globala nyttigheterna". Prioriterade bland dessa bör

vara en effektivisering av energi- och materialhanteringen inom ramen

för en hållbar utveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skydda de naturresurser som ligger till grund för

en ekonomisk utveckling.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att öka integrationen av miljöaspekter i

fattigdomsbekämpningen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att främja en ekologiskt hållbar globalisering.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att handel med varor som har framställts i enlighet

med kraven om en hållbar utveckling skall främjas.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande i att utveckla nya

finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser i enlighet med de

idéer som presenterades i samband med FN-konferensen "Finansiering för

utveckling" 2002.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att skapa en energifond som bör användas för att

stärka utvecklingsländernas kapacitet att föra en hållbar energipolitik.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige och EU bör uppmuntra forskningssatsningar

på hur utvecklingen av hållbara energisystem och mer effektivt och

miljömässigt jordbruk kan utvecklas i fattiga länder.

2004/05:U313 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringens ställningstagande vid globala

handelsavtal skall vara att u-länder skall tillåtas att gradvis öppna sina

marknader i takt med sin egen förmåga.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att den internationella handeln skall underkastas

kravet på miljöskydd och en hållbar utveckling vad avser påverkan av

fysiska transporter.

2004/05:U315 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige och EU skall öka sina ansträngningar att

skydda flyktingar i nöd och att säkra UNHCR:s ekonomiska resurser i

detta syfte.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att internationella företag som medverkar i svenska

utvecklings- och biståndsprojekt skall ha en hållbar etisk kod för sina

verksamheter.

2004/05:U317 av Ulf Holm m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att riksdagen bör få en årlig rapport om valkretsens

agerande inklusive valkretsens röstning i principiella frågor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att riksdagen involveras i processen kring nominering

av styrelseledamot och ordförande i Världsbanken och IMF.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen årligen skall redovisa sina ställningstaganden

i Världsbanken och IMF genom en skrivelse till riksdagen.

5. Riksdagen begär att regeringen låter utreda huruvida principen

om rösträtt i relation till ekonomisk styrka är förenlig med Världsbankens

och IMF:s stadgar i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen begär att regeringen låter utreda huruvida sättet att

ställa krav på de låntagande ländernas inhemska politik är förenligt

med Sveriges nya politik för global utveckling.

2004/05:U320 av Joe Frans m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om TRIPS och utvecklingsländerna.

2004/05:U321 av Agne Hansson m.fl. (c):

1. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till

regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt

bistånd enligt uppställning:

2. Riksdagen beslutar att uppta ett nytt anslag för miljöbistånd

i enlighet med vad i motionen anförs.

2004/05:U331 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att de övergripande målen för det internationella

biståndet måste inkludera främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati

och fattigdomsbekämpning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella

handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av nationell

lagstiftning i dessa frågor i förhållande till internationella avtal samt

att samarbetet med enskilda organisationer vid upprättandet av landstrategier

och nationella handlingsprogram förbättras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att inleda ett system med ett begränsat antal

mottagarländer s.k. programländer, med vilka Sverige arbetar fram utförliga

nationella handlingsplaner och program.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att inrätta ett medborgarforum för utbyte av kunskap

och erfarenheter inom utvecklingsområdet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att fokusera resurser och ansträngningar på ett

prioriterat urval av globala gemensamma nyttigheter.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behovet av biståndsinsatser som i första hand stöder

det civila samhället och går via enskilda icke-statliga organisationer

i de fall då mottagarlandet styrs av en demokratiskt tvivelaktig regim.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det rättighetsbaserade svenska biståndet i mindre

utsträckning bör vara villkorsbundet och uppbyggt på sanktionsprinciper

utan snarare vara grundat på stödjande åtgärder för människors möjlighet

till en positiv utveckling.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om successiv och flexibel avbindning av svenskt bistånd.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas

till kvinnor.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att demokratifrämjande åtgärder kan effektiviseras

genom bättre samarbete med internationella aktörer och nationella krafter

som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att olika kommun- och parlamentarikerorganisationer

bör ses som viktiga aktörer i främjandet av stabila demokratier och bör

kunna kanalisera demokratibistånd.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att det partinära biståndet bör öka och bättre

samordnas med det övriga demokratibiståndet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet,

såväl på svensk som på europeisk nivå.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att låta ett IT-perspektiv integreras i samtliga

utvecklingsstrategier och program.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att öka utbildningsbiståndet och undervisningsstödet

till mottagarländerna och att motverka brain drain för främjandet av en

god utveckling i de fattigaste länderna.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att betona betydelsen av det humanitära biståndet

för det internationella utvecklingssamarbetet och frivilligorganisationernas

viktiga roll i arbetet samt att öka anslagen till det humanitära biståndet.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att i ökad grad integrera "icke prioriterade grupper"

och människor med handikapp i svensk utvecklingspolitik.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om behov av regelbunden rapportering till riksdagen

kring svenskt handlande inom EU, WTO och regionala handelsavtal vad

gäller svenska positioner och svenskt handlande för uppfyllande av målen

i den svenska utvecklingspolitiken.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att en översyn görs av nuvarande svenska handelspositioner

i förhållande till utvecklingsmålen.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att en ny modell för skuldavskrivning där den skuldsatta

statens små steg mot ekonomisk balans, demokratisk utveckling, respekt

för mänskliga rättigheter och konkreta handlingsplaner för fattigdomsbekämpning

kan ge betydligt större steg i skuldavskrivning samt att Sverige bör

verka för att löften om radikala skuldavskrivningar utställs till förmån

för de fattigaste länderna utifrån ovanstående kriterier.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att lokalt utformade fattigdomsstrategier skall styra

Världsbankens och Valutafondens politik.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige verkar för ökad transparens och demokratiska

reformer av Världsbankens och Valutafondens beslutsformer och att de

berörda demokratiska parlamentens inflytande ökar i dessa två institutioner.

36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om en ny patentregistreringsmodell med prissänkningskrav

för läkemedelsbolagens försäljning av t.ex. hivmediciner till fattiga

länder.

37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om vikten av att verka för att utvecklingsländerna

monterar ned tullar och handelshinder gentemot varandra och ökar den

regionala integrationen.

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen ökar anslagen till bistånd i budgeten

mer än förslaget för 2005.

39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen måste förbättra transparensen inom

den multilaterala sektorn vad gäller fördelningen av anslagen under

utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.

40. Riksdagen beslutar om underindelningen av anslag i enlighet

med vad som anförs i motionen.

41. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till

regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt

bistånd för budgetåret 2005 enligt uppställning:

2004/05:U333 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att utveckla nya modeller för patentregler som har

folkhälsan för fattiga länder i fokus.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att kräva ökat ansvarstagande av läkemedelsbolagen

som utarbetar och framställer bromsmediciner mot hiv/aids.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige i ökad utsträckning bör fokusera

biståndsarbetet på att bygga upp fungerade hälso- och sjukvårdssystem och

infrastruktur för svårt hivdrabbade länder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att tydliggöra kopplingen mellan fattigdom och

hivspridning i utvecklingsarbetet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att en förutsättning för att bekämpa hiv/aids är att

kvinnans status höjs.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att Sverige bör agera som pådrivare och opinionsbildare

i bilaterala dialoger med länder, svårt utsatta av hiv/aids-spridningen,

för att föra upp hiv/aids-frågan på högsta politiska nivå.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att vidga det säkerhetspolitiska begreppet i Sverige

till att även gälla epidemier.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om användande av befintliga nätverk och befintlig

infrastruktur som byggts av kyrkor och andra organisationer samt bättre

samarbete mellan olika aktörer för att effektivisera kampen mot hiv/aids.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att vidareutveckla stödjande åtgärdsprogram för

föräldralösa barn till följd av hiv/aids-spridningen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen bör avsätta 10 % av biståndsanslaget

till reproduktiv hälsa och hiv/aids-prevention.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att regeringen bör avsätta ytterligare medel för

hiv/aids-bekämpning, utöver det som är föreslaget i budgeten för 2005.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om att verka för en bred strategi inkluderande både

kondomer och förändrat sexualbeteende för att hejda smittspridningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om sprututbytesprogram för att hejda smittspridningen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om ökad forskning för att undersöka aidsepidemins effekt

på utvecklingen.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om sexualundervisning i skolan och att involvera ungas

organisationer i arbetet mot hiv/aids.

2004/05:U337 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp, fp, v, c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Sidas regleringsbrev.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om Sveriges agerande i bilaterala kontakter samt inom

internationella organisationer gentemot stater som diskriminerar

HBT-personer.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om grundläggande HBT-kompetens i utrikesförvaltningen

och Sida.

2004/05:U339 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om akuta insatser i Östafrika/Afrikas horn och Stora

Sjöregionen samt skapandet av en Marshallplan för demokrati och utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i motionen anförs

om en omfördelning av biståndsmedel.

3. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till

regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt

bistånd enligt uppställning:

2004/05:U340 av Marina Pettersson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen

anförs om svensk biståndpolitik och den svenska läkemedelsindustrin.

2004/05:Fö241 av Lars Ångström (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i

motionen anförs om att Sverige och Sida åtminstone inte minskar utan

snarare ökar sitt stöd till humanitär ammunitions- och minröjning.

2004/05:Sf266 av Lars Ohly m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige

bör avsluta sitt medlemskap i IOM.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om UNHCR:s finansiering

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om utvidgning av UNHCR:s mandat till att inkludera

internflyktingar.

2004/05:Kr363 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om kulturens betydelse i biståndsarbete.

2004/05:MJ498 av Göran Hägglund m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om upprättandet av en energifond för att ge stöd till

investeringar i förnybar och effektiv teknik i utvecklingsländerna.

2004/05:A352 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i

motionen anförs om bistånd med genderperspektiv.

Bilaga 2

Förslag till anslagsfördelning för budgetåret 2005 för utgiftsområde 7

Internationellt bistånd

Regeringens och oppositionspartiernas förslag till anslag för år 2005

inom utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Belopp i tusental kronor

Bilaga 3

Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet

Riksdagens arbete med uppföljning och utvärdering

I utskottens beredning av ärendena ingår, enligt riksdagsordningens 4

kap. 18 §, uppgiften att följa upp och utvärdera riksdagsbeslut inom

respektive utskotts beredningsområde. Uppföljning och utvärdering utgör

en väsentlig del av riksdagens kontrollmakt och riksdagens granskning

och kontroll av regeringen och den offentliga förvaltningen.

Utövandet av kontrollmakten är en av riksdagens viktigaste uppgifter

och följer av riksdagens ställning som det främsta demokratiska

statsorganet. Uppgiften finns omnämnd redan i regeringsformens inledande

paragrafer. Regeringsformens 1 kap. 4 § lyder: "Riksdagen är folkets

främsta företrädare. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten

och bestämmer hur statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets

styrelse och förvaltning." För utrikesutskottets del utövas denna uppgift

huvudsakligen genom uppföljning och utvärdering.

Utrikesutskottets arbete med uppföljning och utvärdering

Utrikesutskottet har sedan tidigare arbetat med uppföljning och utvärdering.

Uppföljning och utvärdering knyts ofta till systemet med mål- och

resultatstyrning och ägnas i betydande utsträckning åt budgetrelaterade

frågor. Utskottets möjligheter att arbeta med uppföljning och utvärdering

är också tämligen goda när det gäller att granska hur budgetbeslut

genomförs. Styrning genom anslag och anslagsvillkor är t.ex. praxis inom

hela biståndsområdet.

Måluppfyllelse är en naturlig utgångspunkt för en diskussion om uppföljning

och utvärdering. Ett klassiskt exempel på hur uppföljning och utvärdering

inriktade på måluppfyllelse kan genomföras är i de fall då statlig

verksamhet styrs av ett lagbaserat regelverk. Granskningen kan då inriktas

på huruvida lagen får önskad tillämpning, önskat genomslag och önskad

effekt. Det enda område där utrikesutskottet har ansvar för ett lagkomplex

av någon betydelse är krigsmaterielexporten. Utrikesutskottet kan därför

göra mycket lite i den delen. Som jämförelse kan man se på hur uppföljning

och utvärdering inriktade på måluppfyllelse tar en avsevärt mer naturlig

plats i arbetet hos de utskott som har en stor mängd lagstiftning inom

sitt beredningsområde, vars implementering sedan kan granskas.

Utrikespolitik är dessutom ett svårt område att tillämpa mål- och

resultatstyrning på. Det beror på utrikespolitikens natur som en pågående

process, men också på att mycket av utskottets verksamhet är fokuserad

på händelseförlopp och företeelser i utlandet. Utrikespolitiska skeenden

kan oftast inte styras av statsmakterna via lagstiftning eller budget

utan kan då i stället påverkas främst via policyskapande. I sådant

policyskapande har riksdagen ett legitimt intresse av att vara en aktiv

partner, främst till regeringen, bl.a. i processen med att sätta

dagordningen (agenda-setting).

Projektgruppen Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet

Projektgruppen Jämnställdhet inom utvecklingssamarbetet har tillsatts

av utrikesutskottet och har till uppgift att arbeta med jämställdhet

inom utvecklingssamarbetet. I gruppen har sex ledamöter ingått: Carina

Hägg (ordf., s), Björn Hamilton (m), Birgitta Ohlsson (fp), Rosita

Runegrund (kd), Lars Ohly (v) och Agne Hansson (c). Projektgruppen har

bedrivit sitt arbete främst under våren och hösten 2003.1Projektgruppen

konstituerade sig och hade ett första sammanträde den 13 februari 2003.

Projektgruppen valde att inleda en avgränsad utvärdering och uppföljning

av riksdagens tidigare beslut om jämställdhet som mål i utvecklingssamarbetet.

Syftet med projektgruppens arbete har därmed varit att utvärdera och

följa upp riksdagens tidigare fattade beslut om ett jämställdhetsmål i

utvecklingssamarbetet. Projektgruppen bidrog med ett kunskapsunderlag

inför utskottets behandling av regeringens proposition om utvecklingssamarbetet

som överlämnades till riksdagen under våren 2003 och behandlades av

utskottet under hösten 2003. Kunskapsunderlaget kunde tjäna som

utgångspunkt för utskottets ställningstaganden om vad som fungerat bra

respektive dåligt samt om vad som behöver förbättras i utvecklingssamarbetet

för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Utrikesutskottets

betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling godkändes

av riksdagen i december 2003.

Målet för verksamheten i projektgruppen bestämdes till att bidra till

en sammanställning och analys av andra aktörers utvärderingar inom

området, dvs. till att göra en s.k. metautvärdering. I ett inledande

skede har projektgruppen därför gjort en genomgång av vilka undersökningar

av uppföljnings- och utvärderingskaraktär som nyligen gjorts eller pågår

på det område projektgruppens undersökning avser.

Projektgruppen har därefter hållit två sammanträden där företrädare för

Regeringskansliet och Sida redogjort för det arbete som sker och har

skett inom respektive organisation i syfte att utvärdera målet om

jämställdhet i utvecklingssamarbetet. Syftet med föredragningarna har

varit att inhämta kunskap om genomförda uppföljningar och utvärderingar

inom bl.a. Regeringskansliet och Sida. Projektgruppen har också, genom

utredningstjänstens försorg, gjort en sammanställning över hur Sidas

ramorganisationer säger sig ha arbetat med jämställdheten inom

utvecklingssamarbetet.

Vidare har projektgruppen fått en föredragning av Riksförbundet för

sexuell upplysning (RFSU) samt under hösten 2003 tagit emot två

internationella besök från Syrien respektive Zambia.

Jämställdhet inom utvecklingssamarbetet

Utrikesutskottet har i många sammanhang gjort uttalanden om jämställdhet,

kvinnor och kvinnors situation inom utskottets beredningsområde (4 kap.

6 § riksdagsordningen). Särskilt tydligt relaterar sig frågor om kvinnor

och kvinnors situation till utvecklingssamarbetet.

Främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män har varit en viktig

fråga för Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete sedan 1960-talet.2Här

kan till exempel nämnas att det redan i statsverkspropositionen 1963

formulerades idéer om att stödja u-ländernas kvinnor genom svenska

biståndsinsatser. Ambassadör Inga Thorsson kom samma år med en utredning

om kvinnors utsatta situation i det afrikanska samhället. Det övergripande

målet för Sveriges utvecklingssamarbete är att höja de fattiga folkens

levnadsnivå. Riksdagen har antagit följande sex delmål för att uppnå

detta:

Resurstillväxt

Ekonomisk och politisk självständighet

Ekonomisk och social utjämning

Demokratisk samhällsutveckling

En framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön

Jämställdhet mellan kvinnor och män

I maj 1996 fastställde Sveriges riksdag främjande av jämställdhet mellan

kvinnor och män i samarbetsländerna som ett av målen för Sveriges

utvecklingssamarbete. Det innebar en betydelsefull politisk signal vad

gäller frågans vikt. Utrikesdepartementet utarbetade en policy för

jämställdhet mellan kvinnor och män i det svenska utvecklingssamarbetet

- bilateralt, multilateralt och genom enskilda organisationer.

Sverige har också, tillsammans med en lång rad andra länder, ställt sig

bakom ett antal konkreta mål som skall vara uppfyllda senast år 2015.

Dessa mål brukar kallas millenniemålen, eftersom de antogs av FN:s

särskilda millennietoppmöte i september 2000. Det övergripande målet är

att andelen mycket fattiga i världen skall halveras. Dessutom finns det

ett antal konkreta mål om bl.a. hälsa, utbildning och jämställdhet.

I det internationella utvecklingssamarbetet är jämställdhetsarbetet

både ett viktigt mål i sig och ett medel för att bekämpa fattigdom bland

både kvinnor och män. Från Sida har projektgruppen inhämtat att

biståndsinsatser i dag analyseras utifrån kvinnors och mäns roller och deras

relation inbördes. Metodiken för att främja och uppnå jämställdhet mellan

kvinnor och män har förändrats. Ett viktigt exempel på förändrad metodik

är övergången från inriktningen på separata insatser för kvinnor till

en strategi som går ut på att låta ett jämställdhetsperspektiv genomsyra

hela verksamheten (mainstreaming) och som ett komplement till huvudstrategin

göra särskilda insatser för att främja jämställdhet. Ett annat exempel

är introduktionen av en jämställdhetsansats som innebär ett skifte från

fokus på kvinnor till en inriktning på kvinnor och män och förhållandena

dem emellan.

Under åren 2000 och 2001 arbetade en särskild utredning, kallad Globkom

(Kommittén om Sveriges politik för global utveckling), med utformningen

av det framtida utvecklingssamarbetet och med målen för detsamma.

Utredningens förslag - En rättvisare värld utan fattigdom (SOU 2001:96)

- presenterades i mars 2002. Utredningens betänkande har därefter

remissbehandlats. Regeringen överlämnade i maj 2003 proposition 2002/03:122

Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling

(utvecklingspropositionen), vilken behandlades i utrikesutskottets betänkande

2003/04:UU3, som fick riksdagens godkännande i december 2003. I

budgetpropositionen för år 2004 angav regeringen de första stegen att kunna

genomföra utvecklings propositionen. Budgetpropositionen i den del som

behandlar internationellt bistånd behandlades av utrikesutskottet i det

av riksdagen godkända betänkande 2003/04:UU2.

I utvecklingspropositionen angavs ett mål för politiken för global

utveckling samt ett mål för utvecklingssamarbetet som ersätter de mål

som tidigare har funnits för internationellt utvecklingssamarbete samt

för samarbetet med Central- och Östeuropa. Dessutom angavs två perspektiv

som skall vara vägledande vid prioriteringar och utformning av den

svenska politiken. Slutligen angavs också ett antal huvuddrag som anger

vad politiken genomgående skall främja och inriktas på, vad gäller både

åtgärder och stöd i enskilda länder och den politik som förs på global

nivå.

Regeringen redovisade vidare att målet för politiken för global utveckling

skall vara att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling.

Politiken skall också präglas av ett rättighetsperspektiv. Enligt

regeringen innebar det att människors rättigheter skall utgöra grund för

de åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. Demokrati,

jämställdhet funktionshindrades och barns rättigheter lyfts särskilt

fram. Vidare skall politiken också präglas av de fattigas perspektiv,

vilket innebär att fattiga människors behov, intressen och förutsättningar

skall vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis och hållbar utveckling.

Politiken skall, enligt regeringen, främja och präglas av respekt för

de mänskliga rättigheterna, demokrati och god samhällsstyrning,

jämställdhet mellan kvinnor och män, hållbart nyttjande av naturresurserna

och omsorg om miljön, ekonomisk tillväxt samt social utveckling och

trygghet. Politiken skall därutöver inriktas på områden där nya krav

ställs på helhetssyn och samverkan. Det gäller främst områdena

konflikthantering och globala gemensamma nyttigheter. Regeringen angav att

den svenska politiken skall bidra till uppfyllandet av FN:s

millenniedeklaration och millennieutvecklingsmålen. Det övergripande målet är

att avskaffa fattigdom och hunger i världen. Ett delmål är att halvera

fattigdomen fram till 2015.

Målet för politikområde 8 Internationellt utvecklingssamarbete skall

enligt regeringens mening vara att bidra till att skapa förutsättningar

för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Sverige skall

fortsätta att bedriva ett effektivt utvecklingssamarbete med tyngdpunkt

på de fattigaste länderna. Från och med år 2004 har politikområde 9

Samarbetet med Central- och Östeuropa och politikområde 8 Internationellt

utvecklingssamarbete slagits samman och omfattas av samma mål. Särdragen

för samarbetet med Central- och Östeuropa beaktas på samma sätt som

särdragen för varje region och land, genom skrivningar för mål och

villkor i regleringsbrev, landstrategier och andra planeringsinstrument.

De huvuddrag som gäller för politiken för global utveckling skall även

vara styrande för verksamheten inom politikområdet för internationellt

utvecklingssamarbete. Utvecklingssamarbetet skall präglas av

rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv.

I utskottets betänkande 2003/04:UU3, där Sveriges politik för global

utveckling formulerades, gjordes tydligt att jämställdhet mellan kvinnor

och män utgör ett grundläggande värde, tillsammans med demokrati och

god samhällsstyrning och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Genomförda utvärderingar

Regeringskansliet

Kanslirådet Gerd Johnsson Latham (enheten för global utveckling, UD)

har inför projektgruppen lämnat en redogörelse för Regeringskansliets

arbete med uppföljning och utvärdering av jämställdhetsmålet i

biståndspolitiken. Föredragningen utgick från den rapport, Jämställdhet för

bättre fattigdomsbekämpning, som författats på uppdrag av utredningen

Globkom.

I föredragningen beskrevs bl.a. fattiga kvinnors och mäns olika

levnadsbetingelser samt vilka formella internationella åtaganden som gjorts

beträffande jämställdhet inom ramen för t.ex. FN:s världskonferenser

och millennietoppmöte. Gerd Johnsson Lathman redovisade också vilka

insatser som gjorts av Sverige och det internationella samfundet för

att få utvecklingssamarbetet mer präglat av ett gendertänkande och vilka

åtgärder och strategier som kan identifieras för att sätta gender i

fokus i utvecklingssamarbetet.

Projektgruppen har också fått ta del av en lägesrapport om ett projekt

kring könsdiskriminering som orsak till fattigdom. I projektet analyseras

vad vi vet om kvinnors fattigdom, vad vi gör av den kunskap vi har om

kvinnors fattigdom och två specifika processer för att minska kvinnors

fattigdom (PRS, Poverty Reduction Strategy, och millenniemålen). Vidare

har projektgruppen tagit del av två rapporter som är under utarbetande

inom ramen för projektet: Understanding female and male poverty and

deprivation: definitions, extent, causes and attention in poverty

reduction strategies och Mansroller och manskulturer som utvecklingshinder?

Projektgruppen har också tagit del av den rapport med tillhörande

delstudier som Utrikesdepartementet i april 2004 publicerat inom ramen

för projektet Könsdiskriminering som orsak till fattigdom (Makt och

privilegier - om könsdiskriminering och fattigdom).

Sida

Handläggare Eva Löfgren (enheten för södra Afrika, Sida), utvärderare

Tale Kvalvaag (sekretariatet för utvärdering och intern revision, Sida)

och rådgivare Ylva Sörman Nath (enheten för policy, Sida) har inför

projektgruppen givit en föredragning om hur Sida arbetat med att följa

upp och utvärdera genomförandet av riksdagens jämställdhetsmål inom

biståndet.

Sidas viktigaste utvärdering av jämställdhetsmålet inom utvecklingssamarbetet

har redovisats i rapporten Mainstreaming Gender Equality. Sida's support

for the promotion of gender equality in partner countries.3Till rapporten

hör tre specialstudier/fallstudier: 02/01:1 Mainstreaming Gender Equality.

Sidas support for the promotion of gender equality in partner countries,

Bangladesh, 02/01:2 Mainstreaming Gender Equality. Sidas support for

the promotion of gender equality in partner countries, Nicaragua samt

02/01:3 Mainstreaming Gender Equality. Sidas support for the promotion

of gender equality in partner countries, South Africa. Rapporten har

tagits fram i syfte att dra lärdomar av ansträngningarna att uppnå

jämställdhet och i syfte att utvärdera Sidas handlingsprogram för

jämställdhet mellan kvinnor och män 2003/04. Jämställdhetsperspektivet i

landstrategier och insatser där jämställdhet inte varit huvudmålet har

utvärderats inom ramen för tre fallstudier i länderna Sydafrika, Bangladesh

och Nicaragua.

Slutsatserna från utvärderingen kan huvudsakligen sammanfattas med att

mainstreaming haft genomslag i landstrategierna för de tre länderna

men att man varit mindre framgångsrik på insatsnivå. Positiva resultat

finns dock i varierande grad i de flesta insatser.

Utvärderingen har lett fram till några tydliga rekommendationer om att

bl.a. se till att jämställdhet som mål är synligt och tydligt. Vidare

innehåller rekommendationerna förslag om att utveckla och förbättra

strategier och metoder för arbetet med jämställdhet. Vidare föreslås

ökad utbildning av olika aktörer samt ökad betoning av att tillräckliga

resurser, speciellt på ambassadnivå, tillförsäkras. Arbetet med

mainstreaming bör fortsätta.

Föredragningarna avslutades med en diskussion kring framtiden.

Frågeställningar som då lyftes fram handlade om vad det kommer att innebära

att det specifika jämställdhetsmålet tas bort. Vilken status kommer

jämställdhet att ha i framtiden? Vilka är konsekvenserna på kort respektive

lång sikt? Vilka signaler sänder man härigenom ut i världen?

Föredragningen redovisade några reaktioner och reflexioner som Sida

mött från utvecklingsländerna själva. Enligt genomförda föredragningar

står det klart att utvecklingsländerna uppfattat det sjätte biståndspolitiska

målet som en viktig signal till världen. Sveriges roll som företrädare

och föregångsland (advocate) kan inte överskattas. Signaler om att

jämställdhet inte längre är en viktig fråga kan felaktigt komma att

spridas. Det kan komma att framstå som att Sverige försökt driva

jämställdhetsfrågorna men givit upp. Biståndsmålet har också haft inflytande,

och arbetet kan inte anses fullgjort utan behöver fortsätta. Uppnådda

resultat är fortfarande sköra. Reaktioner från utvecklingsländerna har

också innehållit rädsla för att länder och organisationer som arbetar

för att främja jämställdhet kommer att överges.

Projektgruppen har även tagit del av två ytterligare utvärderingsrapporter,

dels Sida Evaluation 02/09: Sweden's and Holland's Strategies for the

Promotion of Gender Equality in Bolivia, dels Europeiska kommissionens

Thematic Evaluation of the Integration of Gender in EC Development

Co-operation with Third Countries.

Kvinnorådet för internationellt bistånd (KIB)

Kvinnorådet för internationellt bistånd (KIB) var under åren 1982-2000

ett rådgivande organ till Sida men hade också till uppgift att sprida

information i Sverige om u-landsbistånd. Formellt bildades rådet i

september 1982 efter beslut i Sidas verksledning. Bland medlemsorganisationerna

1982 märktes Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,

Fredrika-Bremer-Förbundet, Husmoderförbundet Hem och Samhälle, Kooperativa

konsumentgillesförbundet, Landsorganisationen, Moderata kvinnoförbundet,

Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Svenska Missionsrådet, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund samt Tjänstemännens Centralorganisation.

Sida representerades av sin generaldirektör och av den tjänsteman som

var ansvarig för kvinnoenheten. Under år 2000 fattades beslut om en

avvecklingsplan.4Planen innefattar även framtagning av en rapport och

dokumentation av den verksamhet som KIB har bedrivit sedan starten 1982.

Verksamheten avslutas med ett seminarium med deltagande av kvinnor

från Zambia. En rapport, KIB - Kvinnorådet för internationellt bistånd

1982-2000, har författats av Lena Klevenås.

Enskilda organisationer

Projektgruppen har låtit riksdagens utredningstjänst (RUT) göra en

sammanställning över vad enskilda organisationer bedriver för arbete

inriktat på jämställdhet inom utvecklingssamarbetet.

Sida har ett omfattande samarbete, genom de s.k. rambidragen, med svenska

enskilda organisationer. Det innebär att enskilda organisationer själva

driver och genomför en verksamhet som Sida ger bidrag till. Målsättningen

är att genom stöd till enskilda organisationers utvecklingssamarbete

främja utvecklingen av ett livskraftigt och demokratiskt civilt samhälle

och stärka de lokala samarbetsorganisationerna. Det görs genom att den

svenska organisationen bidrar till kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling

hos sina lokala samarbetspartner. Huvudregeln är att organisationen

står för minst 20 % som egeninsats av det totala beloppet för ett projekt

eller program. Sida utfärdar anvisningar som redovisar vilka krav som

ställs på den svenska organisationen, på dess samarbetspartner och på

kvaliteten i insatsen.

I dag förmedlas projektbidragen via 13 ramorganisationer som själva tar

hand om alla ansökningar från sina underorganisationer och presenterar

dessa för Sida för beslut.

De 13 ramorganisationer för vilka riksdagens utredningstjänst gjort en

sammanställning om arbetet med jämställdhet inom utvecklingssamarbetet

är följande:

Afrikagrupperna

Diakonia

Handikapporganisationernas internationella biståndsförening (SHIA)

LO:s/TCO:s Biståndsnämnd

Svenska kyrkan genom Lutherhjälpen, Svenska kyrkans mission och EFS

Utland

Olof Palmes Internationella Centrum (OPIC)

PMU Interlife

Rädda Barnen

Svenska Missionsrådet (SMR)

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF)

Forum Syd

Utan Gränser/Swedish Cooperative Centre (UG/SCC)

Utbildning för biståndsverksamhet (UBV)

RFSU

Generalsekreterare Katarina Lindahl och projektledare/samordnare Ann

Svensén, båda från Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), har

inför projektgruppen lämnat en redogörelse för det arbete RFSU bedriver

internationellt. Enligt RFSU har arbetet med sexuell och reproduktiv

hälsa och rättigheter (SRHR) i biståndet blivit särskilt viktigt mot

bakgrund av vad RFSU uppfattade som angrepp på detta område främst från

USA. Under 2004 finns särskild anledning att uppmärksamma SRHR-området

eftersom det då är tio år sedan FN antog handlingsplanen från konferensen

om befolkning och utveckling i Kairo. RFSU stöder aktivt, och arbetar

för, kravet att minst 10 % av den totala biståndsbudgeten skall gå till

området SRHR och tolkar regeringens ambition som ett tecken på att mer

pengar kommer att satsas på området under de kommande åren. RFSU finner

också att ökningen av det svenska bidraget till FN:s befolkningsfond,

UNFPA, är värdefull mot bakgrund av USA:s och andra länders medvetna

försök att underminera det förebyggande arbete som görs för att förhindra

osäkra och farliga aborter och hiv/aids i fattiga länder. RFSU menade

också att det var värdefullt att, såsom gjorts i budgetpropositionen

för 2004, särskilt prioritera fyra områden för 2004. Bland dessa märks

förutom SRHR även hiv/aids där UNAIDS, den globala aidsfonden, får mer

pengar. En annan positiv åtgärd har varit att utse en hiv/aids-ambassadör.

De senaste åren har många organisationer, bl.a. International Planned

Parenthood Federation (IPPF), i vilken RFSU är en av cirka 150

medlemsorganisationer, drabbats hårt av USA:s krav och villkor som säger att

organisationer inte får ägna sig åt abortrelaterad verksamhet. USA:s

politik går också ut på att hiv/aids-epidemin bör bekämpas genom

avhållsamhetskampanjer snarare än kondomanvändning. I Zambia, där RFSU i

många år samarbetade med den lokala IPPF-organisationen, har man på

grund av detta förlorat 26 % av sin budget och tvingats att skära ned

på viktigt arbete ute på landsbygden. Sveriges satsningar kan dock inte

kompensera ekonomiska förluster som IPPF och UNFPA utsätts för genom

USA:s politik. Men det är betydelsefulla politiska och ekonomiska

signaler. Enligt RFSU är det tydligt att Sveriges engagemang i dessa frågor

är viktigt. Andra länder lyssnar till Sveriges röst. Internationellt

finns det annars många länder som undviker en reell diskussion om

rättigheter, abort och sexualitet. Den svenska inställningen i frågor om

hiv/aids inkluderar t.ex. frågor om sexualitet, ungdomars rättigheter,

makt och jämställdhet - en policy som i dag är unik.

Internationella besök

Projektgruppen har under hösten 2003 tagit emot två internationella

besök där temat för besöken varit jämställdhet. Projektgruppen har

besökts dels av en grupp kvinnor från Syrien, dels av en grupp parlamentariker

- såväl män som kvinnor - från Zambia.

Offentlig utfrågning

Vid den av utrikesutskottet anordnade offentliga utfrågningen (31 oktober

2003) om politiken för global utveckling och Sveriges internationella

utvecklingssamarbete gavs rikliga tillfällen att ställa frågor kring

svenskt utvecklingssamarbete utifrån ett jämställdhetsperspektiv. I

utfrågningen deltog bl.a. ett stort antal av de remissinstanser som

yttrat sig över Globkoms betänkande, varav representanter för tio olika

intresseområden särskilt ombetts att kommentera propositionen. Bland

dessa kan Jämställdhetsombudsmannen nämnas. Även representanter för

Utrikesdepartementet deltog i utfrågningen. En stenografisk uppteckning

från utfrågningen finns fogad som bilaga till betänkande

2003/04:UU3.

Projektgruppens överväganden

Genom proposition 2002/03:122 och betänkande 2003/04:UU3 får politiken

för global utveckling som mål att bidra till rättvis och hållbar global

utveckling. Vid sidan av målet för politiken för global utveckling kommer

Sveriges internationella utvecklingssamarbete att ha ett kompletterande

mål: att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att

förbättra sina levnadsvillkor.

Politiken för global utveckling skall präglas av ett rättighetsperspektiv.

Det innebär att människors rättigheter skall utgöra grund för de

åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. Demokrati,

jämställdhet och funktionshindrades och barns rättigheter lyfts särskilt

fram. Vidare skall politiken också präglas av de fattigas perspektiv,

vilket innebär att fattiga människors behov, intressen och förutsättningar

skall vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis och hållbar utveckling.

Politiken skall vidare främja och präglas av respekt för de mänskliga

rättigheterna, demokrati och god samhällsstyrning, jämställdhet mellan

kvinnor och män, hållbart nyttjande av naturresurserna och omsorg om

miljön, ekonomisk tillväxt samt social utveckling och trygghet. Politiken

skall därutöver inriktas på områden där nya krav ställs på helhetssyn

och samverkan. Det gäller främst områdena konflikthantering och globala

gemensamma nyttigheter.

Den svenska politiken skall bidra till genomförandet av FN:s

millenniedeklaration och uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen. Det

övergripande målet är att avskaffa fattigdom och hunger i världen. Ett

delmål är att halvera fattigdomen fram till 2015. Propositionen behandlades

av utrikesutskottet i betänkande 2003/04:UU3 till vilket projektgruppens

arbete utgjorde ett viktigt underlag.

Med politiken för global utveckling och de nya målformuleringar som

beslutades ges förutsättningar för att jämställdhet även fortsättningsvis

kommer att vara central i Sveriges internationella utvecklingssamarbete.

Projektgruppen finner det tillfredsställande. Det är projektgruppens

mening att riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition

om politiken för global utveckling på ett positivt sätt kan bidra till

ökad jämställdhet inom utvecklingsområdet. När nu Kvinnorådet för

Internationellt Bistånd (KIB) har avvecklats faller det ett särskilt ansvar

på Sidas styrelse att noga beakta jämställdhetsfrågorna i utvecklingssamarbetets

alla delar.

En feministisk samhällssyn, dvs. en (åsikts-)inriktning som strävar

efter att förbättra kvinnans ställning i samhället, kan påverka politiken.

Det gäller också i biståndspolitiken. Projektgruppen menar att ett

feministiskt angreppssätt, med de olika riktningar som finns inom

feminismen, kan bidra till diskussionen om hur utvecklingssamarbetets

inriktning kan åstadkomma rättvisa och hållbar utveckling för kvinnor

och män, flickor och pojkar och i förlängningen bidra till att skapa

förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.

Många kvinnor tillhör de allra fattigaste. Att säkra kvinnors tillgång

till mark, krediter, rent vatten och andra resurser, sexuell och

reproduktiv hälsa samt medverkan i beslutsfattande är avgörande för fattiga

kvinnors möjlighet att ta sig ur sin fattigdom. FN:s konvention mot all

form av diskriminering av kvinnor (Convention of the Elimination of All

Forms of Discrimination Against Women, CEDAW) inklusive det fakultativa

protokollet och deklarationen och handlingsplanen från kvinnokonferensen

i Peking 1995 är grundläggande i detta arbete. Att motverka diskriminering

och att stärka kvinnors tillgång till resurser och medinflytande är

både angeläget i sig och avgörande för en effektiv bekämpning av fattigdom

världen över. I enlighet med regeringens jämställdhetspolitik skall

olika metoder och bedömningsmodeller som syftar till att motverka

könsdiskriminering och främja integreringen av ett jämställdhetsperspektiv

systematiskt tillämpas. Ytterst handlar jämställdhet om att alla människor

måste ses och behandlas som likvärdiga och med samma rättigheter.

Könsdiskriminering är en av orsakerna till fattigdom och utgör ett

grundläggande hinder för en rättvis och hållbar global utveckling.

Diskriminering måste därför synliggöras och motarbetas. Män och kvinnor har

olika förutsättningar på grund av de ekonomiska och sociala roller de

tilldelats.

Politiken för global utveckling måste utgå från att kvinnor och flickor

i motsvarande mån som män och pojkar är drivkrafter i utvecklingen.

Hänsyn måste också tas till att kvinnor och män ofta drabbas av och

upplever händelser, processer och problem på olika sätt och att deras

förutsättningar och strategier kan variera. Könskonsekvensanalyser kan

användas för att synliggöra detta. Skillnader i villkor och makt mellan

könen tenderar att vara störst bland de fattigaste och mest marginaliserade

befolkningsgrupperna. Kvinnors deltagande och inflytande måste säkerställas

på ett helt annat sätt än vad som hittills har varit fallet, och deras

rättigheter och intressen måste beaktas på samma villkor som mäns.

Föreställningar om kvinnor och barn som underordnade männen och rättslösa

och därmed lovliga offer för våld och utnyttjande måste motverkas. Detta

kan påverka prioriteringar och val av insatser på utvecklingsområdet.

Analyser och insatser måste göras inom varje specifikt område, såsom

könsbaserad diskriminering, våld mot kvinnor och flickor samt sexuella

och reproduktiva rättigheter inklusive tillgång till preventivmedel.

Också män, och samhället som helhet, gynnas av ökad jämställdhet. Det

bör därför säkerställas att män tillsammans med kvinnor blir aktörer i

arbetet för ett jämställt samhälle.

I det internationella utvecklingssamarbetet är jämställdhetsarbetet

både ett viktigt mål i sig och ett medel för att bekämpa fattigdom bland

såväl kvinnor som män. Från Sida har projektgruppen inhämtat att

biståndsinsatser i dag analyseras utifrån kvinnors och mäns roller och

deras relation inbördes. Metodiken för att främja och uppnå jämställdhet

mellan kvinnor och män har förändrats. Ett viktigt exempel på förändrad

metodik är övergången från inriktningen på särskilda insatser för kvinnor

till en strategi som går ut på att låta ett jämställdhetsperspektiv

genomsyra hela verksamheten och som ett komplement till huvudstrategin

göra särskilda insatser för att främja jämställdhet. Ett annat exempel

är introduktionen av en jämställdhetsansats som innebär ett skifte från

fokus på kvinnor till en inriktning på kvinnor och män och förhållandena

dem emellan. Projektgruppen har dock i sitt arbete samtidigt kunnat

identifiera att det alltjämnt förekommer svårigheter att i budgetsammanhang

hävda jämställdhetsfrågornas och jämställdhetsinsatsernas betydelse.

Det är ett förhållande som bör noteras och ges ökat fokus i framtiden.

En självklar utgångspunkt för en framgångsrik fattigdomsbekämpning är

uppslutningen bakom demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Den ökande förståelsen för att fattigdom också inkluderar brist på

möjligheter och trygghet har satt fokus på respekten för de mänskliga

rättigheterna som en utgångspunkt för ett lands utveckling. Mänskliga

rättigheter, demokrati, jämställdhet och god samhällsstyrning har många

gemensamma aspekter. De är delvis processer som är ömsesidigt förstärkande

och utgör varandras förutsättningar.

Globaliseringen öppnar, enligt projektgruppens mening, nya möjligheter

att lösa problem med orättvisor, ojämlikhet och fattigdom genom t.ex.

ökad medvetenhet om, och respekt för, gemensamma värden som demokrati,

mänskliga rättigheter och jämställdhet. Utrikesutskottet har tidigare

välkomnat det omfattande arbete som det internationella samfundet gjort

för kvinnor och kvinnors rättigheter samt för en ökad jämställdhet.

Samtidigt återstår mycket att göra. Jämställdhet är både en fråga om

rättvisa och en fråga om bättre fungerande samhällen. I det framtida

arbetet med att globalt verka för jämställdhet kan flera saker göras.

Arbetet kan bl.a. inriktas på att säkerställa att internationella lagar

och konventioner om mänskliga rättigheter som de flesta av världens

stater undertecknat också efterlevs. Vidare bör demokratiarbetet medföra

att fler kvinnor kommer med i beslutande församlingar och i det politiska

livet. Slutligen är det viktigt att få med fler kvinnor både i

konfliktförebyggande åtgärder och i återuppbyggnaden av samhällen som har

upplevt krig. I arbetet för att uppnå ökad jämställdhet i utvecklingsländerna

är det, enligt projektgruppen, angeläget att relatera insatser och

verksamheter till lokala levnadsbetingelser i de länder där insatser

görs. Bristande kunskap om lokala förhållanden riskerar att bidra till

missriktade insatser som får motsatt effekt än den önskvärda.

Projektgruppen vill påpeka att det är en tämligen omfattande och komplex

uppgift att utvärdera biståndet utifrån jämställdhet. Att avgöra huruvida

specifikt svenska insatser haft framgång och bidragit till måluppfyllnaden

av det biståndspolitiska målet om jämställdhet som riksdagen ställde

sig bakom 1996 är inte fullt ut möjligt. Möjligheterna att med statistiska

mått utvärdera och mäta hur svenskt utvecklingssamarbete bidragit till

en ökad jämställdhet i samarbetsländerna är begränsade. Konstateras kan

dock att utvecklingstendenserna i världen pekar på såväl förbättringar

som försämringar av kvinnors och flickors livssituation. Dessutom bör

noteras att svenska insatser inte sällan sker som en del i en större

helhet och i samarbete med andra aktörer och länder. Det faktum att

jämställdhetsmålet dessutom bäst förutsätts bli uppfyllt genom att ett

jämställdhetsperspektiv integreras i alla biståndsfrågor ("mainstreamas")

bidrar till svårigheten att uttala sig om huruvida svenska insatser

haft avsedd inverkan eller inte.

Projektgruppens huvudsakliga angreppssätt har därför, med beaktande av

den tid som stått till gruppens förfogande, varit begränsat till att

främst studera av andra aktörer genomförda utvärderingar. Av stort

intresse i dessa sammanhang har både Regeringskansliets och Sidas egna

utvärderingar varit.

Den utvärdering som projektgruppen låtit riksdagens utredningstjänst

genomföra av hur Sidas ramorganisationer redovisar sitt arbete med

jämställdhetsfrågorna visar på svårigheten att utvärdera biståndsinsatser

i dessa delar. Det förefaller svårt att i enskilda organisationers

rapportering av arbetet för att öka jämställdheten inom utvecklingssamarbetet

utläsa om arbetet varit framgångsrikt eller inte. En sådan ordning är

inte tillfredsställande. Det finns anledning, menar projektgruppen, att

närmare överväga hur arbetet med uppföljning och utvärdering kan utvecklas

för att bli ett användbart verktyg i biståndsarbetet. Projektgruppen

förutsätter därför att initiativ, såväl av de enskilda ramorganisationerna

själva som av Sida, tas för att öka möjligheterna att framdeles utvärdera

och följa upp biståndsverksamheten utifrån jämställdhetsaspekter.

Projektgruppen anser att högre krav bör kunna ställas på enskilda

organisationer när det gäller uppföljning och utvärdering av hur

jämställdhetsaspekterna i utvecklingssamarbetet har fungerat.

Det faktum att det föreligger svårigheter att utvärdera utvecklingssamarbetet

utifrån ett jämställdhetsperspektiv får inte medföra att utvärderingar

uteblir. Projektgruppen anser det angeläget att det även framgent aktivt

görs insatser för att utvärdera och följa upp insatser inom

utvecklingssamarbetet för att uppnå jämställdhet.

Jämställdhet, såväl nationellt som internationellt, handlar till stor

del om attityder i samhället. Arbetet med att uppmärksamma jämställdhetsfrågorna

är därför av största vikt. Det är, enligt projektgruppens mening,

angeläget att ha ett långsiktigt och uthålligt perspektiv. Förändringar

av djupt rotade strukturer och organisatoriska mönster kan endast ändras

efter ett aktivt och enträget arbete. Erfarenheten, inte minst från

Sverige, visar att förändringar tar tid. Samtidigt bör svenska erfarenheter

kunna bidra till att underlätta och möjliggöra snabbare förändringar i

länder som inte kommit lika långt i jämställdhetsarbetet som

Sverige.

Projektgruppens arbete har visat att Sverige i många länder setts som

ett föregångsland, vilket projektgruppen menar är något som förpliktar

inför framtiden. Som ovan anförts har projektgruppen goda förhoppningar

om att de nya målformuleringar som gäller för politiken för global

utveckling och för utvecklingssamarbetet kommer att ge jämställdheten en

minst lika stark ställning som tidigare. Sverige kan även fortsättningsvis

vara ett föregångsland.

Projektgruppens arbete visar att även andra länder bedrivit en politik

som i många stycken kan lyftas fram vad gäller insatser för att öka

jämställdheten i utvecklingsländerna. Projektgruppen anser att de

lärdomar som gjorts i utvärderingar av sådant utvecklingssamarbete bör

uppmärksammas och tas till vara inför framtiden. Att visa på goda exempel

är i detta avseende viktigt.

Bland de många exempel som kan anges märks genderhandläggare som kan

vara ett arbetssätt för att driva frågor om jämställdhet. Projektgruppen

anser det angeläget att kunskapen i jämställdhetsfrågor hos utsänd och

hemmastationerad personal är tillfredsställande. Till diskussionen om

goda exempel hör också arbetet i Sverige med kvinnojourerna. Kvinnojourer

kan ha dubbel verkan i samarbetsländerna, dels genom den hjälp de ger

till enskilda kvinnor och barn, dels genom de erfarenheter samhällena

vinner av de erfarenheter och den kunskapsuppbyggnad som följer av

kvinnojourer. Enligt vad projektgruppen kunnat inhämta arbetar inte Sida

med uppbyggnad av kvinnojourer eller liknande i samarbetsländerna.

Däremot är det möjligt att motsvarande verksamhet får stöd inom ramen

för projektbidragen till enskilda organisationer. Projektgruppen finner

dock anledning att ge politiskt starkare styrning och uppmärksamhet åt

kvinnojourer.

Projektgruppen menar att det faktum att jämställdhet måste integreras

i allt utvecklingsarbete inte motsäger behovet av samordning och

samstämmighet. Det är enligt projektgruppens mening viktigt att sådana

samordningsinsatser får en fungerande organisation och läggs på högsta

tänkbara nivå i de myndigheter, organisationer och institutioner som

berörs av utvecklingsfrågorna. Som ovan angetts gäller det i hög grad

Sida och dess styrelse, sedan Kvinnorådet för internationellt bistånd

avvecklats. Det är vidare angeläget att Sverige utvecklar ett

förhållningssätt, t.ex. i form av en uppförandekod eller motsvarande, i dessa

frågor för de organisationer där Sverige är delaktigt.

Projektgruppen vill i diskussionen om jämställdheten inom utvecklingssamarbetet

hänvisa till FN:s millenniemål. Sverige har åtagit sig att genom samverkan

mellan olika politikområden bidra till genomförandet av FN:s åtta s.k.

millennieutvecklingsmål. Det övergripande millenniemålet är att fram

till år 2015 halvera den andel människor som lever i absolut fattigdom

och hunger. Övriga mål rör utbildning, jämställdhet, hälsa, miljö och

partnerskap. I Johannesburg kompletterades utvecklingsmålen med ytterligare

mål som bl.a. rör sanitet, integrerad vattenförsörjning, biologisk

mångfald, kemikalier och fiske. Målen är globala åtaganden, och den

svenska politiken för global utveckling är ett bidrag till deras uppfyllelse.

Projektgruppen instämmer i bedömningar som gjorts om att det är möjligt

att uppnå millennieutvecklingsmålen även om tidsplanen för vissa mål

troligtvis inte kommer att hålla.

Frågor om sexuell och reproduktiv hälsa saknas i de internationellt

erkända millenniemålen. Sverige har dock sedan många år bedrivit ett

aktivt arbete på detta område. Att främja en trygg och säker sexualitet

och en god reproduktiv hälsa i befolkningen har utgjort en hörnsten i

det folkhälsopolitiska arbetet. En trygg sexualitet, fri från fördomar,

diskriminering, tvång och våld är hälsosam. Trygg och säker sexualitet

och en god reproduktiv hälsa skall därför utgöra ett av målområdena för

folkhälsan. Kunskap är en viktig källa till att nå målet, och en bra

sex- och samlevnadsundervisning kan spela en nyckelroll för ungas

utveckling och är särskilt viktig för dem vars hälsa riskerar att utvecklas

ogynnsamt. Rätten att själv få välja partner, samlevnadsform och om

eller när man skall få barn borde gälla för alla människor. Denna rätt

är dock långt ifrån säkerställd, även om det skett vissa förbättringar

inom området. Det är viktigt att sprida denna rättighet till alla, och

projektgruppen, i likhet med utrikesutskottet, förutsätter att Sverige

även fortsättningsvis internationellt aktivt arbetar för människors

sexuella och reproduktiva hälsa. Sverige har goda förutsättningar att

dela med sig av sin tradition när det gäller upplysningsarbete. Även

genom att fortsätta att främja jämställdhet kan en förbättring ske.

Mot bakgrund av ovan gjorda överväganden finner projektgruppen anledning

att rekommendera utskottet att i sitt arbete med utvecklingsfrågorna

tydliggöra det ansvar som faller på Sidas styrelse att noga beakta

jämställdhetsfrågorna i utvecklingssamarbetets alla delar,

notera svårigheterna att i budgetsammanhang hävda jämställdhetsfrågornas

och jämställdhetsinsatsernas betydelse,

överväga hur arbetet med uppföljning och utvärdering kan utvecklas för

att bli ett användbart verktyg i jämställdhetssträvandena inom

utvecklingssamarbetet,

ställa högre krav på enskilda organisationer när det gäller uppföljning

och utvärdering av hur jämställdhetsaspekterna i utvecklingssamarbetet

har fungerat,

uppmärksamma kvinnojourers möjliga roll i utvecklingssamarbetet,

samt

utveckla ett förhållningssätt, t.ex. i form av en uppförandekod eller

motsvarande, i jämställdhetsfrågor för de organisationer där Sverige är

delaktigt.