Dir. 1987:41

Översyn av säkerhetspolisen

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-05

Mitt förslag

Bakgrund

En allmän översyn bör äga rum

Kommitténs huvuduppgifter

Säkerhetspolisens inriktning

Säkerhetspolisens organisation

Personalkontrollen

Övriga frågor rörande kommittéarbetet

Hemställan

Beslut

Dir. 1987:41

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-05

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Leijon anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas för

att se över den svenska säkerhetspolisen. Huvuduppgiften skall vara att

se efter i vad mån förändringar behöver göras för att säkerhetspolisens

inriktning och organisation skall bli rätt avvägda med hänsyn till

dagens krav. Särskilt viktigt är att kommittén lägger fram förslag som

är ägnade att stärka verksamhetens demokratiska förankring.

I uppdraget ingår också att förutsättningslöst pröva vilket system vi

bör ha för kontroll av medborgerlig pålitlighet hos personer som innehar

eller avses tillträda säkerhetskänsliga befattningar (s.k.

personalkontroll).

Bakgrund

Termen säkerhetspolis är inte något officiellt begrepp, men den har

sedan lång tid tillbaka i allmänt språkbruk använts som beteckning för

den särskilda polisverksamhet som syftar till att hindra och uppdaga

brott mot rikets säkerhet.

I anslutning till att polisväsendet förstatligades år 1965 lades

ansvaret för säkerhetspolisen på rikspolisstyrelsen. Verksamheten har

där organiserats inom en särskild avdelning, avdelningen för

säkerhetsfrågor (RPS/Säk).

RPS/Säk leds under rikspolisstyrelsens styrelse och rikspolischefen av

en avdelningschef. Till skillnad från vad som med vissa undantag gäller

för den öppna polisverksamheten står all säkerhetspolisens verksamhet,

således även dess regionala organisation, under direkt ledning av

rikspolisstyrelsen.

Några mera allmänna överväganden rörande säkerhetspolisens inriktning

och organisation gjordes inte i samband med polisväsendets

förstatligande. Denna del av polisverksamheten har också varit

undantagen från den ingående översyn av det svenska polisväsendet som

har pågått under det senaste decenniet genom 1975 års polisutredning och

1981 års polisberedning och som avslutats med de reformer som genomförts

åren 1984 och 1985.

Detta betyder emellertid inte att säkerhetspolisens verksamhet har

bedrivits i oförändrade former eller att den har varit undantagen från

granskning och insyn. Till en början gäller sålunda att olika inträffade

händelser har föranlett mer eller mindre långtgående översyner. I detta

avseende kan främst hänvisas till de båda stora spionaffärerna efter

andra världskriget, Wennerström-affären (jfr den parlamentariska

nämndens betänkande SOU 1968:4 Handläggningen av säkerhetsfrågor) och

Bergling-affären (jfr 1979 års särskilda juristkommissions betänkanden

Ds Ju 1979:18 och 1980:2 Fallet Bergling). Flera av de författningar som

har betydelse för verksamheten har undergått väsentliga förändringar.

Åtskilliga interna organisationsöversyner har dessutom genomförts och en

successiv utveckling har skett i fråga om inriktning och arbetsmetoder.

Till detta kommer att säkerhetspolisens verksamhet, som av naturliga

skäl till stor del måste bedrivas under sekretess, fortlöpande har stått

under granskning av flera olika samhällsorgan. Av särskild betydelse är

den insyn som utövas av rikspolisstyrelsens parlamentariska sammansatta

styrelse. Säkerhetspolisens verksamhet har vidare vid åtskilliga

tillfällen granskats av riksdagens justitieutskott, riksdagens ombudsmän

och justitiekanslern. Dessutom lämnas regelbundet rapporter om

verksamheten till chefen för justitiedepartementet.

En allmän översyn bör äga rum

Det ligger i sakens natur att vissa mera grundläggande frågor rörande

verksamheten endast i mindre utsträckning har kunnat tas upp inom ramen

för de partiella översyner och det fortlöpande granskningsarbete som jag

nyss i all korthet har berört.

Redan 1979 års juristkommission uttalade också, efter att ha genomfört

sin granskning med anledning av Berglings spioneriverksamhet, att

organisationen efter ett par år borde bli föremål för en

förutsättningslös utvärdering (Ds Ju 1980:2 s. 36, jfr även JuU

1983/84:22 s. 7).

Inte minst från effektivitetssynpunkter är det numera en uttalad

målsättning att all statlig verksamhet från tid till annan blir föremål

för en allmän översyn och omprövning med avseende på inriktning och

organisation. En sådan målsättning måste ha särskilt stark giltighet för

ett organ som säkerhetspolisen med hänsyn till dess utomordentligt stora

betydelse för totalförsvaret. Till detta kommer att säkerhetspolisens

uppgifter i fråga om terrorismbekämpningen starkt har ökat i betydelse

under senare tid. En översyn framstår som motiverad också mot bakgrund

av det särskilt starka intresse av demokratisk förankring som följer av

den aktuella verksamhetens speciella karaktär.

Jag anser att tiden nu är mogen för en översyn av säkerhetspolisen.

Översynen bör anförtros åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.

Kommitténs huvuduppgifter

Huvuduppgifterna för kommittén bör vara att bedöma om säkerhetspolisens

inriktning och organisation är rätt avvägda eller om förändringar bör

ske. Därvid bör kommittén särskilt se efter vilka möjligheter som finns

att stärka verksamhetens demokratiska förankring. Jag skall i det

följande närmare beröra vad översynsarbetet enligt min mening främst bör

ta sikte på i dessa hänseenden.

Ytterligare en huvudfråga, som har beröringspunkter med både

säkerhetspolisens inriktning och dess organisation, gäller systemet för

personalkontroll, en fråga som jag behandlar i ett särskilt avsnitt i

det följande.

Säkerhetspolisens inriktning

De yttre ramar som gäller för säkerhetspolisens verksamhet kan beskrivas

på olika sätt beroende på syftet med redovisningen. Dels styrs

verksamheten av olika författningsbestämmelser, bl.a. polislagen

(1984:387) och förordningen (1984:731) med instruktion för

rikspolisstyrelsen. Dels bestäms inriktningen av de funktioner som

traditionellt brukar inbegripas i säkerhetstjänsten, främst

säkerhetsskyddstjänst och säkerhetsunderrättelsetjänst (kontraspionage).

Terrorismbekämpningen har tillkommit som en mycket viktig ny funktion.

Det bör ankomma på kommittén att bedöma i vad mån de ramar som gäller

för verksamheten ur rättslig och funktionell synvinkel är lämpliga och

motsvarar dagens behov. Här möter åtskilliga avvägningsfrågor som

behöver belysas och närmare analyseras för att verksamheten på sikt

skall få den stabilitet som är önskvärd.

Den rättsliga regleringen av vilka polisuppgifter som skall ankomma på

säkerhetspolisen bör till en början enligt min mening preciseras och

kompletteras i förhållande till de ganska kortfattade bestämmelser som

för närvarande gäller i dessa hänseenden.

Att osäkerhet i fråga om säkerhetspolisens ansvarsområde kan få

allvarliga konsekvenser har framgått av en del inträffade praktiska

fall. Däribland vill jag främst erinra om omständigheterna kring

Berglings avvikande från kriminalvårdsanstalten Norrköping i samband med

en permission i oktober 1987. Jag vill erinra om att regeringen med

anledning av omständigheterna i samband med denna händelse bl.a. uppdrog

åt länspolismästaren och utnämnde rikspolischefen Nils E. Åhmansson att

gå igenom polisorganisationen från vissa utgångspunkter. Jag återkommer

till detta.

Kommittén bör också pröva frågan om de bestämmelser som behövs även i

fortsättningen bör ha sin plats i rikspolisstyrelsens instruktion eller

om de bör meddelas i annan form, exempelvis i polislagen eller i en

särskild förordning. I viss utsträckning har denna fråga samband med de

spörsmål som jag i det följande tar upp rörande rikspolisstyrelsens

organisation.

I fråga om de funktioner som för närvarande ankommer på RPS/Säk

förutsätter jag att kommittén med den rättsliga analysen som

utgångspunkt gör en genomgång av förekommande arbetsuppgifter och därvid

bedömer i vad mån dessa alltjämt bör falla inom säkerhetspolisens

verksamhetsområde. Ett alternativ som i vissa fall kan erbjuda sig är

att uppgifter förs över till den öppna polisverksamheten. En sådan

lösning kan exempelvis övervägas beträffande uppgiften att ansvara för

polisväsendets försvars- och beredskapsplanläggning.

Arbetsuppgifterna bör också ställas i relation till dem som utförs av

olika myndigheter och organ inom försvarsmakten, såsom exempelvis

försvarsstabens säkerhetsavdelning och försvarets radioanstalt. Det är

självfallet väsentligt att dubbelarbete inte förekommer.

Mycket viktigt är vidare att kommittén belyser frågan hur arbetet skall

/k/ inriktas /-k/ och arbetsuppgifterna /k/ prioriteras /-k/ inom de

ramar som kommer att gälla för verksamheten. Självfallet måste frågan om

vilka resurser som skall fördelas på olika aktiviteter anpassas till den

hotbild och de övriga förhållanden som föreligger vid olika tidpunkter.

Grundläggande frågor rörande inriktning och prioritering bör dock bli

föremål för en samlad bedömning på samma sätt som gäller för

polisväsendet och totalförsvaret i övrigt.

En annan viktig fråga som kommittén bör studera gäller säkerhetspolisens

arbetsmetoder. Jag vill härvid erinra om att metodutvecklings- och

befogenhetsfrågor har ägnats ingående uppmärksamhet under de senaste

årens reformarbete beträffande polisväsendet i stort. I arbetsmetoderna

inbegriper jag då även det internationella samarbetet.

Principerna för säkerhetspolisens registreringar är uppenbarligen också

en huvudfråga för kommittén. Jag återkommer till denna i avsnittet om

personalkontroll.

Säkerhetspolisens organisation

Intresset av att säkerhetspolisen skulle ställas under gemensam ledning

var framträdande, när verksamheten fördes över till rikspolisstyrelsen.

Den tidigare organisationen, i vilken det centrala organets roll

huvudsakligen var begränsad till samordning, hade gett upphov till

negativa erfarenheter. Enligt min mening finns det inte anledning att

överväga något annat än att säkerhetspolisen även i fortsättningen skall

ledas centralt.

Detta bör alltså vara en av utgångspunkterna för kommittén, när den

skall behandla frågan om säkerhetspolisens framtida organisation. Därav

följer emellertid inte att den nuvarande organisationsstrukturen med

nödvändighet bör behållas, utan kommittén bör ha frihet att välja andra

lösningar.

Kommittén bör därvid ha till uppgift att pröva organisationen av

säkerhetspolisen på alla nivåer.

En från demokratisk synpunkt central fråga är till en början hur den

parlamentariska insynen i säkerhetspolisens verksamhet skall garanteras.

Som jag förut har berört söker man för närvarande tillgodose intresset

av en nära insyn från regeringens sida genom att verksamheten

regelbundet avrapporteras till chefen för justitiedepartementet.

Viktigare säkerhetsfrågor brukar också genom regeringens försorg

redovisas för riksdagspartiernas ledare.

Enligt min mening är denna ordning inte tillräcklig för att motsvara

dagens behov. Det är nödvändigt att förutsättningar skapas för att vidga

såväl regeringens insyn som den parlamentariska förankringen i övrigt,

varvid både organisatoriska och andra medel kan komma i fråga.

En grundläggande fråga är också om säkerhetspolisen bör behålla

anknytningen till rikspolisstyrelsen. Inte minst med hänsyn till

önskemålet att främja samverkan mellan säkerhetspolisen och

polisväsendet i övrigt synes visserligen avgörande skäl tala för detta.

Det bör emellertid stå kommittén fritt att ta upp även denna

organisationsfråga i sitt arbete.

Under förutsättning att nuvarande form av anknytning till

rikspolisstyrelsen skall behållas följer det av vad jag nyss har sagt om

vikten av parlamentarisk insyn att den roll visavi säkerhetspolisen som

bör tillkomma rikspolisstyrelsens styrelse måste klarläggas närmare. Jag

bortser här t.v. från beslut i personalkontrollärenden, en fråga till

vilken jag återkommer särskilt.

Enligt riksdagens beslut våren 1987 om ledning av den statliga

förvaltningen (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr 226) bör det

lekmannainflytande som utövas genom de centrala myndigheternas styrelser

normalt utformas som rådgivande, för att rollfördelningen mellan

lekmännen samt verkschefen och övriga tjänstemän skall bli tydlig.

Kommittén bör emellertid överväga om det med hänsyn till

säkerhetstjänstens speciella karaktär och det mycket starka önskemålet

om parlamentarisk förankring av verksamheten finns anledning att

tillägga lekmannastyrelsen -- eller en delegation av denna -- andra

befogenheter på detta område. Kommittén bör också belysa hur styrelsens

rådgivande funktion kan utnyttjas på det sätt som är till störst gagn

för verksamheten.

Om säkerhetspolisen alltjämt skall vara en avdelning inom

rikspolisstyrelsen, bör även förhållandet mellan avdelningen och

verksledningen belysas.

När det gäller frågan om verksamhetens indelning i byråer och övriga

enheter blir de lösningar som kommittén väljer uppenbarligen till stor

del beroende av vad den kommer fram till när det gäller de spörsmål som

avser verksamhetens inriktning. Jag skall därför inte gå närmare in på

de frågorna här utan i stället uppehålla mig något vid några andra, mera

generella spörsmål.

Ett av dessa gäller säkerhetsavdelningens /k/ personal. /-k/

Säkerhetspolisen är en polisorganisation och det är därför naturligt att

den handläggande personalen till största delen består av polismän som

ursprungligen rekryterats från den öppna organisationen och som har

vanlig polismans- eller polischefsutbildning.

Den verksamhet som säkerhetspolisen bedriver syftar till att bekämpa

mycket sofistikerade förfaranden och är av utomordentlig betydelse för

totalförsvaret. Sannolikt skulle det kunna vara till fördel för

verksamheten om utrikespolitisk kompetens fanns representerad inom

organisationen i större utsträckning än nu. Detsamma kan gälla i fråga

om andra delar av samhällsvetenskapen liksom i fråga om vissa

specialområden.

Detta behov kan tillgodoses på olika sätt. En möjlighet som redan har

tillgripits i viss utsträckning är rekrytering av specialistkompetens.

Man kan också överväga att utvidga den medverkan i arbetet från

utrikesdepartementets sida som redan för närvarande har förutsatts i

rikspolisstyrelsens instruktion.

Även i övrigt bör kommittén pröva i vilken utsträckning det kan vara

ändamålsenligt att rekrytera personal utanför det reguljära

polisväsendet till säkerhetspolisen. Det kan därvid vara av värde, om

kommittén i lämplig utsträckning redovisar utländska erfarenheter på

området. I linje med vad som tidigare har slagits fast för

polisorganisationen i stort (jfr prop. 1980/81:13 s. 122--124) måste

emellertid gälla att tjänster med vilka polisiära befogenheter är

förenade i princip förbehålls personal som har polis- eller

polischefsutbildning. Härmed kan naturligtvis i vissa fall jämställas

utbildning som åklagare eller domare.

Vad gäller polispersonalen bör kommittén ägna uppmärksamhet åt

rekryteringen och utvärdera de olika åtgärder i syfte att förbättra

denna som har vidtagits under senare år. Självfallet skall i detta

sammanhang jämställdhetsaspekten beaktas. Kommittén bör också belysa

behovet av fortbildning för personalen. Detta gäller inte minst

livvaktsverksamheten som på senare tid starkt ökat i betydelse.

En fråga som ofta har varit föremål för diskussion är i vilken

utsträckning rörlighet bör förekomma mellan säkerhetspolisen och

polisorganisationen i övrigt (se bl.a. Ds Ju 1980:2 s. 13--17). Här som

i andra sammanhang då frågor om personalrörlighet kommer upp finns

argument som kan peka i olika riktningar. Kommittén bör analysera frågan

och föreslå de åtgärder som kan vara påkallade.

Detta för mig över till en annan fråga av generell betydelse nämligen

behovet av /k/ samverkan /-k/ mellan säkerhetspolisen och den öppna

polisen.

Vid polisväsendets förstatligande förutsattes det att säkerhetspolisens

arbete på regional nivå skulle vara direkt underställt länsstyrelsens

ledning (prop. 1964:100 s. 70 och 109, SU 1964:114 s. 11, rskr.

1964:259). I praktiken har dock denna organisationsform frångåtts. I

riksdagens principbeslut år 1981 angående polisväsendet har emellertid

förutsatts att länspolischeferna fortlöpande skall följa

säkerhetspolisens verksamhet (prop. 1980/81:13 s. 97).

Kommittén bör utvärdera hur denna ordning har fungerat i praktiken.

Enligt min mening talar mycket för att den inte är tillräcklig för att

ge önskvärd stadga och effektivitet åt den samverkan mellan

säkerhetspolisen och den öppna polisen som är nödvändig. Kommittén bör

därför undersöka hur den samverkan som behövs skall kunna säkerställas.

Personalkontrollen

Kontrollen av medborgerlig pålitlighet hos personer som innehar eller

skall tillträda vissa befattningar -- personalkontroll -- har i Sverige

liksom i flertalet andra länder sedan gammalt ansetts vara en

ofrånkomlig del av infiltrationsskyddet. Denna kontroll regleras för

närvarande genom personalkontrollkungörelsen (1969:466).

Personalkontrollsystemet innebär att vissa myndigheter och några få

enskilda bolag kan inhämta upplysningar från rikspolisstyrelsens

polisregister om sökande till eller innehavare av sådana tjänster som av

hänsyn till rikets säkerhet har placerats i s.k. skyddsklass. Systemet

har beskrivits närmare bl.a. i årets granskningsbetänkande från

konstitutionsutskottet (KU 1986/87:33 s. 642--651).

Personalkontrollsystemet har vid återkommande tillfällen varit föremål

för debatt och kritik. Förslag till ändringar har framförts från delvis

olika utgångspunkter.

Till en början har från flera håll gjorts framställningar om utvidgning

av systemet, som nu i princip är tillämpligt bara i fråga om statliga

tjänster och vissa speciella uppdrag.

I och med att landstings- och primärkommunernas ansvar för

beredskapsplaneringen kraftigt har ökat har det sålunda från kommunalt

håll betecknats som inkonsekvent att inte personalkontroll kan tillämpas

i fråga om kommunala tjänster. Bland andra frågor som aktualiserats i

detta avseende kan nämnas att överbefälhavaren i en skrivelse till

regeringen ifrågasatt om inte personalkontrollsystemet bör vara

tillämpligt i fråga om nämndemän och offentliga försvarare som medverkar

i rättegångar rörande straffansvar för brott mot rikets säkerhet där

hemliga handlingar i stor utsträckning genomgås.

Vidare har i olika sammanhang uppmärksammats att

personalkontrollsystemet är inriktat enbart på skydd för rikets säkerhet

i snäv mening och inte på skydd mot exempelvis terrorism. Det har

ifrågasatts om inte vissa tjänstemän, som i och för sig inte får del av

sekretessbelagda uppgifter men som ändå har från säkerhetssynpunkt

känsliga arbetsuppgifter, borde omfattas av systemet. Till dessa

kategorier skulle i så fall kunna höra t.ex. chaufförer som kör

statsrådsbilar och viss personal vid flygplatser. Den särskilda

juristkommissionen med anlednig av mordet på Olof Palme har berört denna

fråga (SOU 1987:14 s. 133), som nu övervägs av den parlamentariska

kommissionen (Ju 1987:02) för fortsatt granskningsarbete i ämnet.

Men problem har också uppstått ur helt andra synvinklar. I detta

hänseende bör först nämnas att det svenska personalkontrollsystemet har

prövats i en uppmärksammad dom den 26 mars 1987 av den Europeiska

domstolen för de mänskliga rättigheterna (Leanderfallet).

Det skulle här föra för långt att i detalj redogöra för innehållet i

denna dom. Sammanfattningsvis kan emellertid konstateras att

domstolsmajoriteten fann att någon kränkning av den Europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna inte hade skett i det ärende som hade

anhängiggjorts hos domstolen. En minoritet hade motsatt uppfattning,

huvudsakligen på den grunden att den enskilde inte ansågs garanterad att

vid behov få till stånd en ändring av en anteckning i registret eller av

beslutet om att lämna ut den i ett anställningsärende.

I den allmänna debatten samt i skrivelser till regeringen från bl.a.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Medborgarrättsrörelsen har

det nuvarande systemet kritiserats från liknande synpunkter. Bl.a. har

man pekat på att den enskilde, i de fall då han ej får del av en

anteckning i säkerhetsavdelningens register som lämnas ut exempelvis i

ett anställningsärende, saknar möjlighet att bemöta vad som läggs honom

till last och inte kan få till stånd någon verklig prövning från ett

utomstående organs sida av de förhållanden som föranlett anteckningen.

Det har också gjorts gällande att redan den omständigheten att en

uppgift om någon lämnas ut från säkerhetsavdelningens register ofta

innebär att denne blir stämplad som en säkerhetsrisk. I strid mot vad

som är förutsatt skulle alltså någon egentlig prövning inte alltid göras

av anställningsmyndigheten i dessa fall.

Själv vill jag framhålla att frågan om hur ett system för

personalkontroll bör vara utformat i ett öppet samhälle som vårt är

utomordentligt svårbedömd, eftersom olika väsentliga intressen här kan

komma i konflikt med varandra. Jag är för egen del -- trots den kritik

som har anförts -- inte utan vidare övertygad om annat än att det system

som vi har i dag i sina huvudsakliga delar utgör en godtagbar avvägning

mellan dessa olika intressen.

Samtidigt måste givetvis den kritik som har anförts tas på allvar. Vad

som också står helt klart är att systemet är komplicerat och

svårtillämpat; i åtskilliga av de fall som föranlett allmän debatt eller

annan publicitet har det i efterhand visat sig att fel i hanteringen har

begåtts av olika myndigheter.

Detta leder mig till den uppfattningen att kommittén bör göra en

förutsättningslös utvärdering av den nuvarande ordningen och på grundval

härav lägga fram förslag om hur personalkontrollsystemet bör vara

utformat i framtiden. En möjlig ändrad ordning som förtjänar övervägas

kan härvid vara att beslut om att lämna ut uppgifter ur

säkerhetsavdelningens register skall underställas eller kunna överprövas

av ett fristående judiciellt organ, t.ex. en särskild nämnd.

I kommitténs uppdrag bör ingå att pröva om de offentliga och hemliga

föreskrifter som regeringen har meddelat för personalkontrollsystemet är

lämpligt utformade och ändamålsenliga i sak.

Vid sitt arbete i denna del bör kommittén i lämplig utsträckning göra

sig underrättad om hur här aktuella frågor har lösts i främmande länder.

Övriga frågor rörande kommittéarbetet

Kommitténs arbete beträffande huvudfrågorna om säkerhetspolisens

inriktning och organisation bör vara avslutat den 1 juli 1988. Dess

överväganden beträffande olika enskildheter i organisationen samt i

fråga om personalkontrollsystemet kan, om det bedöms lämpligt, redovisas

senare i särskild ordning, dock senast vid utgången av år 1989.

I prop. 1987/88:41 (s. 8) har förutsatts att kommittén skulle ta upp

vissa frågor om undantag från meddelarfriheten av hänsyn till rikets

säkerhet. Även dessa frågor kan anstå till den redovisning som skall ske

senast vid utgången av år 1989.

Vissa frågor med anknytning till kommitténs uppdrag prövas för

närvarvarande av den parlamentariska kommission som har tillkallats för

fortsatt granskningsarbete med anledning av mordet på Olof Palme. Det

gäller främst spörsmål med anknytning till terrorismbekämpningen --

däribland den förut nämnda frågan om personalkontroll med syfte att

motverka terrorism -- samt livvaktsverksamhet och annat säkerhetsskydd

för statsråd och andra offentliga personer. Kommittén bör inte föregripa

resultatet av den parlamentariska kommissionens granskning utan beakta

detta liksom de beslut statsmakterna kan komma att fatta på grund härav

i sitt eget arbete. Självfallet bör kommittén samråda med kommissionen,

eftersom vissa beröringspunkter mellan de båda uppdragen finns även i

övrigt.

Som jag tidigare har berört har regeringen, med hänsyn till

omständigheterna kring Berglings avvikande från kriminalvårdsanstalt,

uppdragit åt länspolismästaren, utnämnde rikspolischefen Nils E.

Åhmansson att gå igenom polisorganisationen och lägga fram förslag om de

åtgärder som behövs för att verksamheten skall präglas av ansvar, omdöme

och initiativförmåga när det gäller att möta oväntade händelser. Vid

genomgången skall särskilt uppmärksammas att den operativa verksamheten

vid händelser av det aktuella slaget bedrivs snabbt och effektivt samt

att formerna för ledning, ordergivning och samordning är ändamålsenliga.

Uppenbarligen finns starka beröringspunkter även mellan detta uppdrag

och kommitténs arbete. Jag förutsätter därför även här att ett nära

samråd äger rum i utredningsarbetet.

Det är en fördel om kommitténs arbete i all den utsträckning det är

möjligt redovisas öppet. Jag är emellertid medveten om att den ingående

genomsyn av säkerhetspolisen som jag här har förordat i stora delar

måste redovisas under sekretess.

Slutligen vill jag tillägga att kommittén skall beakta vad som anförs i

direktiven (Dir 1984:5) till samtliga kommitteér och särskilda utredare

angående utredningsförslagens inriktning.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

-- att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter och med uppdrag att

genomföra en översyn av den svenska säkerhetspolisen

-- att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt

-- att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

-- att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)