Dir. 1987:46

Översyn av verksamheten med spridning och visning av värdefull film

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-12

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Dir. 1987:46

Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-12

Statsrådet Göransson anför.

1 Mitt förslag

En särskild utredare bör tillkallas för att göra en översyn av den

statligt stödda verksamheten med spridning och visning av värdefull

film. Utredaren bör redovisa verksamhetens omfattning och inriktning.

Ansvarsfördelningen mellan berörda organ bör belysas och behov av

förändringar övervägas.

Utredaren bör lämna förslag om hur en permanentning av verksamheten med

stöd till lokal videoverksamhet skall organiseras och finansieras. För-

och nackdelar med en samordning av stöden till lokal

kabelsändarverksamhet och till videoverksamhet bör belysas.

Utredaren bör föreslå lämpliga åtgärder att förbättra informationen om

utbudet av filmer och videogram av intresse för barn och ungdom.

Med utgångspunkt i en samlad bedömning av de uppgifter utredaren finner

angelägna på området bör olika organisatoriska former för respektive

verksamhet övervägas.

Utredarens förslag bör läggas fram senast den 30 juni 1988.

2 Bakgrund

Frågorna om spridning och visning av värdefull film vid sidan av den

kommersiella biografverksamheten har ägnats betydande uppmärksamhet inom

filmpolitiken sedan 1970-talet. Större förändringar på området

genomfördes i samband med den s.k. andra kulturpropositionen år 1975

(prop. 1975:20) och genom 1982 års film- och videoavtal. I det följande

ges en kortfattad översikt över utvecklingen och det aktuella läget.

2.1 Den statliga kulturpolitiken

Efter förslag i den andra kulturpropositionen anvisades särskilda medel

för filmvisning i nya former. Därmed avsågs en lokalt förankrad

visningsverksamhet vid sidan av den kommersiella biografverksamheten. En

förutsättning för en framgångsrik lokal visningsverksamhet angavs vara

en samordnad organisation av vissa uppgifter på central nivå i

organisationernas egen regi. Med sådana uppgifter avsågs bl.a. bevakning

och dokumentation av filmutbudet, samordning och organisation av

filmbokningen, metodutveckling, utformning av projekt och kampanjer,

ledarutbildning och information.

Efter förslag i samma proposition inrättades år 1975 barnfilmrådet, ett

organ för fortlöpande samordning av de olika grupper som var verksamma

på barnfilmsområdet. I rådet ingick företrädare för bl.a. barn- och

ungdomsorganisationer, filmarbetare och kommuner. Representanter för

Filminstitutet, Sveriges Radios båda TV-kanaler och Utbildningsradion

adjungerades till rådet. I propositionen angavs det att rådet skulle ha

till uppgift att dels vara diskussionsforum och remissorgan till

regeringen, dels vara samrådsorgan för Filminstitutet i frågor som

gällde i första hand granskning, import och distribution av barnfilm,

men även produktion och övrig barnfilmsverksamhet.

Det organisatoriska sambandet mellan barnfilmrådet och Filminstitutet

blev emellertid kortvarigt. På grund av svårigheter i samarbetet knöts

barnfilmrådet i stället år 1976 administrativt till statens ungdomsråd.

Barnfilmrådets ansvar begränsades till granskning av och information om

barnfilm samt försöksverksamheter med visning av barnfilm och barns eget

filmskapande. Filminstitutets barnfilmsverksamhet kom i huvudsak att

röra produktion, import och distribution av barnfilm.

I propositionen 1978/79:143 om barn och kultur (s. 41 f.) konstaterades

att konstruktionen med ett barnfilmråd inte fungerat väl. Från att vara

ett samrådsorgan för Filminstitutets sammanhållna barnfilmsarbete hade

rådet utvecklats till ett parallellt organ utan närmare samband med

Filminstitutet.

2.2 1982 års film- och videoavtal

Våren 1982 träffades ett nytt film- och videoavtal mellan å ena sidan

staten och å andra sidan fem organisationer inom filmbranschen samt

föreningen IFPI-VIDEO. Avtalet, som gäller t.o.m. den 30 juni 1991,

presenterades för riksdagen i prop. 1981/82:111 om vissa filmfrågor m.m.

Såväl i avtalet som i propositionen betonas särskilt uppgiften att

främja spridning och visning av värdefull film. Denna uppgift har som

ett nytt ansvarsområde lagts på Filminstitutet.

De statsbidrag till vissa organisationer som dittills hade anvisats

direkt av regeringen upphörde. Medel för visningsfrämjande ändamål

avdelas numera genom bestämmelser i avtalet eller anvisas till

Filminstitutet över statsbudgeten.

Den nya ansvarsfördelningen innebar att barnfilmrådets samtliga

uppgifter övergick till Filminstitutet. Rådet upphörde i och med att det

nya avtalet trädde i kraft den 1 juli 1982.

Filminstitutets ställning som företag i filmbranschen med verksamhet som

i vissa avseenden konkurrerar med de bidragsmottagande organisationerna

låg till grund för uppfattningen att institutet självt är mindre

lämpligt att svara för fördelningen av bidrag för visningsfrämjande

ändamål. Av denna anledning har ansvaret för bidragsfördelningen lagts

hos särskilda organ som står fria från institutets övriga verksamhet,

nämligen visningsnämnden och nämnden för barn- och ungdomsfilm.

När Filminstitutet i samband med 1982 års film- och videoavtal fick ett

uttalat ansvar för att främja spridning och visning av värdefull film

motiverades den nya ansvarsfördelningen med en önskan att sammanföra en

dittills splittrad organisation för filmkulturella åtgärder till ett

organ där man kunde göra en samlad behovsprövning. Samtidigt framstod

det vid denna tid som angeläget att de beslutande organen skulle stå

fria från Filminstitutets övriga verksamhet. Sistnämnda krav avsåg

besluten om bidrag till sådan verksamhet där Filminstitutet driver egen

verksamhet, delvis i konkurrens med andra bidragssökande organisationer

och grupper.

Redan året efter det att den nya ordningen trädde i kraft fick

Filminstitutet egna medel för sin import av film. Det bedömdes mindre

ändamålsenligt att Filminstitutet sökte stöd för filmimport hos sin egen

visningsnämnd. Däremot kan institutet alltjämt av nämnderna beviljas

bidrag för lansering och visning av film.

Den nuvarande organisationen har nu funnits i fem år. Samtidigt har

förutsättningarna på flera punkter förändrats. Efter hand har olika

synpunkter på det lämpliga i nämndernas organisatoriska knytning till

Filminstitutet förts fram. Mot denna bakgrund finns det enligt min

mening anledning att nu göra en översyn av formerna för verksamheten med

stöd till visning och spridning av värdefull film. Översynen bör utföras

av en särskild utredare.

3 Skälen för mitt förslag

3.1 Avgränsning av uppdraget

Den översyn av verksamheten med spridning och visning av film och andra

rörliga bilder som jag förordar bör i första hand behandla det område

som regleras av 1982 års film- och videoavtal. Det är sålunda i huvudsak

fråga om främjande av import, lansering och visning av värdefulla filmer

och videogram vid sidan av eller i samverkan med den kommersiella

biografvisningen. Även centrala åtgärder för att åstadkomma ett ökat

intresse och en ökad kunskap om medierna för rörliga bilder bör omfattas

av utredningsuppdraget.

Utanför utredningsuppdraget bör ligga

-- den censurgranskning av filmer och videogram som enligt

biografförordningen handhas av statens biografbyrå,

-- de frågor om skolans bildämne som skolöverstyrelsen svarar för,

-- Sveriges Radio-koncernens verksamhet och

-- de frågor om främjande av barn- och ungdomskultur som ankommer på

statens kulturråd och statens ungdomsråd.

3.2 Inriktning av utredningsarbetet

Den särskilde utredaren bör redovisa utfallet av den verksamhet som

hittills har bedrivits inom de områden som omfattas av

utredningsuppdraget. Särskild vikt bör läggas vid erfarenheterna av hur

handhavandet av olika uppgifter är organiserat. Frågan om i vad mån

effekten av de samlade insatserna motsvarar de ursprungliga

intentionerna bör belysas.

Tillkomsten av visningsnämnden och nämnden för barn- och ungdomsfilm

motiverades ursprungligen utifrån behovet att ha organ som står fria

från Filminstitutet i fråga om bidragsbeslut. Utredaren bör redovisa

vilka uppgifter utöver bidragshandläggning som nämnderna för närvarande

svarar för. Därvid bör också redogöras för den ansvarsfördelning som

råder mellan nämnderna och Filminstitutet vad gäller de enskilda

verksamhetsområdena. Utredaren bör överväga om det kan finnas anledning

att föreslå ändringar i nuvarande arbetsfördelning i dessa avseenden.

Visningsnämnden bedriver sedan år 1982 en försöksverksamhet med stöd

till lokal videoverksamhet. Utredaren bör utifrån de erfarenheter som

för närvarande sammanställs inom nämnden lämna förslag om former för och

finansiering av denna verksamhet efter det att försöksverksamheten

upphör. Utredaren bör i detta sammanhang ta del av den verksamhet som

kabelnämnden sedan år 1986 bedriver med stöd till lokal

programverksamhet i kabelnät. För- och nackdelarna med en samordning av

stöden till lokal kabelsändarverksamhet och till videoverksamhet bör

belysas och eventuell förändring av nuvarande ordning övervägas.

Den granskning av barnfilm som nämnden för barn- och ungdomsfilm svarar

för skiljer sig till sin karaktär från den censurgranskning som

biografbyrån utför i enlighet med bestämmelserna i biografförordningen.

Enligt min mening finns det anledning att även i fortsättningen

tillhandahålla information om och bedömningar av i stort sett hela det

aktuella utbudet av filmer och videogram av intresse för barn och

ungdom. För att uppnå sitt syfte bör en sådan information emellertid

inriktas mot och nå ut till en betydligt större krets än vad som för

närvarande är fallet. Utredaren bör föreslå lämpliga åtgärder för att ge

informationen större genomslagskraft.

Det bör också ankomma på utredaren att värdera i vilken utsträckning

nämndernas verksamhet bidragit till att öka kvalitetsfilmvisningarna på

mindre orter. Även nämndernas verksamhet med inriktning på

invandrargrupperna bör belysas av utredaren.

Med utgångspunkt i en samlad bedömning av de uppgifter som utredaren

finner angelägna på området bör utredaren överväga de organisatoriska

formerna för respektive verksamhet. Utredaren bör förutsättningslöst

kunna pröva alternativa organisatoriska modeller.

Utredaren bör under arbetets gång inhämta synpunkter från berörda

myndigheter, kommittéer och organisationer, från företrädare för film-

och videobranscherna samt från de organisationer som är verksamma på

området.

Resultatet av utredarens arbete bör redovisas senast den 30 juni 1988.

Utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (dir. 1984:5)

till kommittéer och särskilda utredare.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om film

och videogram

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppgift att göra en översyn av verksamheten med stöd

till spridning och visning av värdefull film och videogram samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaden skall belasta det under åttonde huvudtiteln uppförda

reservationsanslaget Utredningar m.m.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)