Dir. 1988:15

S.k. leasing av fast och lös egendom

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-07

Mitt förslag

Bakgrund

Närmare om finansiell leasing av lös egendom

Närmare om fastighetsleasing

Internationella förhållanden

Behovet av en utredning

Utredningsuppdraget

Fastighetsleasing

Övrigt

Hemställan

Beslut

Dir. 1988:15

Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-07

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Leijon, anför efter samråd

med statsråden Feldt, Holmberg och Johansson.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att

-- undersöka i vilka former och i vilken omfattning s.k. leasing av fast

och lös egendom förekommer i Sverige; arbetet bör särskilt inriktas på

att belysa orsakerna till att leasing vuxit fram som finansieringsform,

-- analysera de rättsliga förutsättningarna för leasing samt belysa de

samhällsekonomiska, statsfinansiella, företagsekonomiska och

privatekonomiska fördelar och nackdelar som leasing för med sig, samt

-- ta ställning till om och i vilken utsträckning lagstiftningsåtgärder

behövs och lämna förslag till sådan lagstiftning.

Utredaren bör först behandla s.k. fastighetsleasing och redovisa sina

överväganden i den delen i ett delbetänkande.

Bakgrund

Inledning

Det engelska ordet leasing kan översättas med uthyrning eller

förhyrning. När det gäller traditionella hyresavtal rörande lösa saker

används ibland beteckningen operationell leasing. Från operationell

leasing är att skilja finansiell leasing, som till sin funktion närmast

är en kreditgivning.

Utmärkande för finansiell leasing är att en leverantör av en vara och

dennes kund kommer överens om att vända sig till en finansiär för ett

avtal om leasing. Finansiären köper sedan varan av leverantören och hyr

ut den till kunden. Hyrestiden bestäms normalt så att den motsvarar

utrustningens ekonomiska livslängd, vanligen 3-7 år. Summan av de

avgifter som erläggs skall då ge finansiären ersättning för det pris som

han har betalat för varan samt för räntekostnader, andra kostnader och

vinst. Finansiären tar inte något ansvar för objektet under hyrestiden.

Kunden är skyldig att betala avgifterna även om objektet förstörs och

kan få ersättning för fel på objektet bara om leverantören betalar.

Konstruktionen kännetecknas av att finansiärens äganderätt till objektet

huvudsakligen syftar till att utgöra säkerhet för fordringarna på

avgifter.

Finansiell leasing introducerades i början av 1950-talet i USA och fick

snabbt internationell spridning. Finansiell leasing är i dag etablerad i

stora delar av världen och expanderar starkt. På den svenska marknaden

började leasing användas i början av 1960-talet. Efter en förhållandevis

långsam utveckling fram till år 1975 har volymerna ökat kraftigt. I dag

finansieras uppskattningsvis 15-20 % av näringslivets investeringar i

maskiner och andra inventarier genom leasing. Under år 1987 tecknades

nya kontrakt om finansiell leasing av lös egendom till ett värde av ca

18 miljarder kronor. Det bokförda värdet av finansbolagens uthyrda

objekt uppgick vid utgången av samma år till ca 24 miljarder kronor.

Framväxten av leasing i finansieringssyfte i Sverige kan ses mot

bakgrund av näringslivets låga självfinansieringsförmåga under senare

delen av 1970- talet och början av 1980-talet. För en näringsidkare kan

finansiell leasing medföra vissa fördelar i jämförelse med annan

finansiering. Han får full finansiering och rörelsekapitalet lämnas

orört. Normalt krävs ingen säkerhet utöver den hyrda egendomen, varför

näringsidkarens kreditmöjligheter inte nämnvärt försämras. Varken den

förhyrda egendomen eller skyldigheten att betala återstående avgifter

påverkar balansräkningen.

Under senare år har en särskild form av leasing,

''sale-and-lease-back'', vuxit fram. Finansiären köper här ett företags

egendom och hyr därefter ut den till det företaget. Konstruktionen kan

användas för en balansmässig rekonstruktion hos det säljande företaget,

samtidigt som egendomen kan utnyttjas på samma sätt som tidigare.

Avtalet innehåller oftast en bestämmelse om att företaget har rätt att

köpa tillbaka egendomen (en s.k. opitionsklausul).

Avtal av detta slag är vanligast i fråga om fast egendom. Man brukar då

tala om fastighetsleasing eller fastighetsrenting. Modellen

introducerades i Sverige i slutet av 1970-talet av försäkringsbolaget

SPP. Genom olika former av sådana avtal torde hittills ha överlåtits

egendom till ett värde av omkring 25 miljarder kronor, och marknaden

växer snabbt.

Föreningen auktoriserade revisorer (FAR) rekommenderade tidigare att en

bokföringsmässig vinst vid överlåtelse av egendom i ett

''sale-and-lease-back''-arrangemang inte skulle anses som realiserad, om

arrangemanget till sitt verkliga innehåll utgjorde en lånetransaktion.

Vinsten borde då i stället reserveras som en skuld i balansräkningen.

Eftersom det ansågs svårt att bedöma när det är fråga om en

lånetransaktion, har rekommendationen emellertid upphävts. FAR:s

redovisningskommitté har senare uttalat att det i normalfallet kan

godtas att den bokföringsmässiga vinsten inte reserveras som en skuld i

balansräkningen.

Närmare om finansiell leasing av lös egendom

Beträffande hyra av hus eller delar av hus gäller reglerna i jordabalken

(JB). Bortsett från de kortfattade bestämmelserna i 13 kap.

handelsbalken finns däremot inte någon särskild lagstiftning med

inriktning på hyra av lösa saker. Enligt allmänna avtalsrättsliga

principer gäller dock att uthyraren svarar för dröjsmål och ursprungligt

fel i objektet. Han står också risken för att objektet skadas eller

förstörs, om inte annat har avtalats eller förlusten har vållats av

någon på hyrestagarens sida.

Vid avtal om finansiell leasing sätts dessa allmänna principer som regel

ur spel genom avtalsvillkoren. Vad som i det följande redovisas om

reglerna vid leasing bygger på villkoren i de avtalsformulär som brukar

användas.

Som angetts ovan avser avtalstiden vid finansiell leasing som regel hela

eller större delen av objektets ekonomiska livslängd. Vid avtalstidens

slut har kunden ofta rätt att förlänga avtalsförhållandet. Avgift utgår

då med ett lägre belopp, som ofta motsvarar 1/12 av avgiften under den

första perioden. Avtalet kan också innehålla en optionsklausul som ger

kunden rätt att köpa objektet. Avstår han från sin rätt att förlänga

avtalet eller att köpa objektet, upphör nyttjanderätten och objektet

skall överlämnas till finansiären.

Vid ''sale-and-lease-back'' överlåts visserligen äganderätten till

finansiären, men säljaren behåller egendomen och nyttjar den som förut.

Om överlåtelsen avser lösöre, faller den in under lagen (1845:50 s. 1)

om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

(lösöreköpslagen). För att ett köp av lösöre skall bli gällande mot

säljarens borgenärer, när egendomen inte har överlämnats till köparen,

krävs enligt lösöreköpslagen att avtalet underkastas publicitet genom

annonsering m.m. Lösöreköpslagen anses gälla såväl rena omsättningsköp

som s.k. säkerhetsköp, dvs. köp där säljaren skall ha rätt att behålla

objektet om han fullgör prestationen (betalar ''hyran''). Såvitt angår

rättsförhållandet parterna emellan torde ett säkerhetsköp vara att

bedöma som pantavtal. Skattemässigt har motsvarande bedömning gjorts vid

en överlåtelse enligt lösöreköpslagen (RÅ 1956:5).

Vid finansiell leasing tar finansiären som tidigare sagts, inte något

ansvar för objektet. I praktiken är kunden i den delen hänvisad till

leverantören. Enligt de formulär som används föreligger dock inte något

avtalsförhållande mellan dem; det är ju finansiären som har köpt

objektet av leverantören. Detta problem brukar man lösa genom att

föreskriva att finansiären skall ge kunden fullmakt att företräda honom

mot leverantören eller genom att finansiären till kunden överlåter sin

rätt att framställa krav mot leverantören. Från finansbolagens sida har

också hävdats att kunden kan framställa anspråk mot leverantören på

''kvasikontraktsrättslig'' grund.

Avtalet mellan finansiären och hans kund är i princip ouppsägbart från

kundens sida. Däremot har finansiären rätt att omedelbart säga upp

avtalet och återta objektet, om kunden kommer på obestånd eller

åsidosätter avtalets bestämmelser. Vid förtida uppsägning inträder

enligt avtalen påföljder mot kunden av förverkandekaraktär. Objektet

återtas av finansiären. Schabloniserade skadestånd utgår efter sådana

principer att kunden skall erlägga det fulla värdet av objektet. En

variant är att skadeståndet skall utgöra tre fjärdedelar av resterande

avgifter plus ersättning för extra kostnader. En bestämmelse av

sistnämnda slag har bedömts som oskälig av Finlands högsta domstol, som

satte ned skadeståndet till en tredjedel av resterande avgifter plus

ersättning för kostnader (se Nordisk Domssamling 1986 s. 444).

Både när avtalet upphör i förtid och när det upphör vid avtalstidens

slut skall avräkning mellan parterna äga rum. Avräkningsförfarandet är

ofta oklart reglerat i avtalen. Ibland lämnas frågan oreglerad.

En viktig sakrättslig fråga är om nyttjanderätt till lös sak är skyddad

mot tredje man. Huvudregeln är visserligen att något sådant skydd inte

finns, men i doktrinen har ifrågasatts om den regeln gäller i alla

sammanhang (jfr NJA 1905 s. 329 och 1917 A 429 samt Torgny Håstad,

Sakrätt 3 s. 322 ff med hänvisningar). Däremot är det klart att en

uthyrare normalt är skyddad mot hyrestagarens borgenärer genom att

äganderätten skall respekteras vid utmätning och konkurs.

Närmare om fastighetsleasing

Uttrycket fastighetsleasing används för att beteckna en affär som

genomförs med följande tre handlingar.

1. Ett köpeavtal enligt vilket en fastighetsägare överlåter sin

fastighet till en finansiär. Förvärvet lagfars på vanligt sätt.

2. Ett hyresavtal enligt vilket säljaren hyr fastigheten av köparen.

Hyrestagaren svarar enligt avtalet för fastighetens underhåll och för

kostnader som finansiären har på grund av fastighetsägandet.

Hyrestagaren svarar också för försäkringskostnaderna och eventuella

nyinvesteringar på fastigheten. Hyran beräknas med utgångspunkt i det

krav på förräntning av köpeskillingen som finansiären har. Räntekravet

torde som regel avse viss realränta eller grundas på den korta räntan. I

hyran kan också ingå en avskrivningsdel (jfr punkt 3).

3. En skriftlig utfästelse av finansiären att sälja tillbaka fastigheten

till hyrestagaren. Denne får en option att återköpa fastigheten för ett

i förväg bestämt pris, antingen sedan en viss tid förflutit eller också

sedan viss tid förflutit efter uppsägning av hyresavtalet.

Återköpspriset motsvarar som regel finansiärens inköpspris med avdrag

för avskrivningsdel enligt punkt 2.

Fastighetsleasing kan också förekomma i den formen att överlåtelsen sker

till ett av finansiären för ändamålet speciellt bildat dotterföretag.

Detta företag, som i princip har fastigheten som enda tillgång, torde

oftast vara ett handelsbolag eller ett kommanditbolag. Hyresavtalet

träffas i detta fall med dotterföretaget, och optionen gäller inte

fastigheten utan andelarna i företaget.

Om man ger begreppet fastighetsleasing en vidsträckt betydelse, omfattar

det även följande fall. Ett industriföretag säljer andelarna i ett

dotterföretag till en finansiär. Industriföretaget förbehåller sig rätt

att återköpa andelarna till ett på förhand bestämt pris. Det överlåtna

dotterföretaget har i princip viss fast egendom som enda tillgång. Till

denna egendom får industriföretaget nyttjanderätten.

För fastighetsköp gäller sedan gammalt ett krav på skriftlig form. Av

formkravet anses följa att utfästelser att sälja fast egendom inte är

bindande. I fråga om utfästelser som utgör köpevillkor, dvs. en

utfästelse av köparen att sälja tillbaka fastigheten till säljaren,

gäller särskilda bestämmelser.

Enligt 4 kap. 4 § första stycket JB får ett köps fullbordan eller

bestånd inte göras beroende av t.ex. ett villkor om återköpsrätt under

mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättades. Har längre tid

avtalats, är köpet ogiltigt. Om ett sådant villkor om återköpsrätt inte

tas in i köpehandlingen, är villkoret inte gällande (4 kap. 3 § 1 JB).

I fråga om lös egendom finns inte några motsvarigheter till de nu

berörda reglerna. Utfästelser att sälja eller återsälja t.ex.

bolagsandelar är alltså bindande. Det följer av detta att den av köparen

lämnade utfästelsen att sälja tillbaka egendomen torde vara

civilrättsligt bindande, om utfästelsen inte avser fastigheten som sådan

utan andelarna i ett företag där fastigheten är den enda tillgången.

Det sagda gäller vid omsättningsköp. Vid säkerhetsköp är rättsläget mer

komplicerat. Bl.a. finns här en viss motsättning mellan, å ena sidan,

JB:s regel om att villkor om återköpsrätt är ogiltiga om de inte tas in

i köpehandlingen och, å andra sidan, förbudet i 37 § avtalslagen mot

s.k. förfallopant. Vid en av justitiedepartementet i slutet av december

1987 anordnad hearing om fastighetsleasing framfördes den meningen att

säkerhetsköp av fast egendom nog är ogiltiga.

Internationella förhållanden

Civilrättslig lagstiftning om leasing finns inte i något nordiskt land.

Däremot finns sådan lagstiftning bl.a. i Belgien, Frankrike och

Portugal.

En utgångspunkt i t.ex. fransk rätt är att finansiären är ägare till det

uthyrda objektet och därför har både de rättigheter och de skyldigheter

som följer av ägarskapet. En helt annan syn på leasing har man i USA.

Där uppfattas leasing enbart som en form av kreditgivning. I USA

accepteras därför i stor utsträckning att finansiären friskriver sig

från sådana skyldigheter som följer av att han är ägare till objektet.

Inom Unidroit (International Institute for the Unification of Private

Law) har ett konventionsförslag om internationell finansiell leasing

lagts fram. Förslaget är begränsat till en civilrättslig reglering av

vissa viktigare frågor. Konventionsförslaget skall behandlas på en

diplomatkonferens i maj 1988.

När det gäller den bokföringsmässiga behandlingen av olika avtal om

leasing pågår det ett internationellt arbete inom OECD. Bakgrunden är

bl.a. den olikhet som föreligger mellan regelsystemen i olika länder i

fråga om vem -- finansiären eller kunden -- som skall göra avskrivningar

på egendomen. Utomlands tar man ofta fasta på det lånemoment som

föreligger vid leasing i finansieringssyfte.

Behovet av en utredning

Allmänt sett måste det betraktas som en fördel med en marknad som

erbjuder olika alternativ varigenom behov av varor m.m. kan tillgodoses.

Ett varierat utbud av finansieringsmöjligheter är i princip också något

positivt.

En självklar förutsättning för att de avtalskonstruktioner och

alternativa finansieringsformer som utvecklas skall kunna accepteras är

dock att dessa står i överensstämmelse med grundläggande värderingar på

rättsområdet och att utvecklingen inte sker på bekostnad av andra

väsentliga samhällsintressen. Detta medför bl.a. att avtal med villkor

som ensidigt gynnar eller missgynnar en av avtalsparterna och vars

konstruktion kan medföra nackdelar även för tredje man måste

ifrågasättas. Detsamma gäller för konstruktioner vars enda eller

huvudsakliga syfte är att undgå skatt eller att skaffa skattekrediter.

Riksskatteverket har i en rapport (RSV Rapport 1985:8) redovisat

skatteförvaltningens erfarenheter av leasing och beskrivit olika

möjligheter att styra finansieringsformens utveckling. Ett återkommande

drag i avtal om leasing är att villkoren anpassas till parternas

skattemässiga situation. Villkoren kan alltså se annorlunda ut om kunden

träffas av en effektiv beskattning för sina inkomster än om han -- som

fallet är med kommuner och affärsverk -- inte beskattas alls.

Från allmän synpunkt är det angeläget att de konstruktioner som används

är förenliga med en sund utveckling av kreditväsendet och att de följer

de principer som gäller i fråga om god redovisningssed. I det

sammanhanget kan noteras att bokföringsnämnden i ett visst fall inte

ansett det finnas skäl att periodisera den totala avgiften enligt ett

avtal om leasing på annat sätt än proportionellt över avtalstiden (BFN U

87:7).

Marknaden för leasing har expanderat kraftigt under senare år.

Lagutskottet har i betänkandet LU 1987/88:3 konstaterat att avsaknaden

av särskilda regler om leasing av lös egendom innebär påtagliga

nackdelar för kunderna. Avsaknaden av regler skapar också osäkerhet om

vad som gäller i fråga om redovisning och beskattning av olika

transaktioner. Detta gäller särskilt fastighetsleasing. På det området

ifrågasätts ju t.o.m. om transaktionen är rättsligt giltig.

Mot den angivna bakgrunden anser jag att det behövs en kartläggning av

marknaden för leasing samt en bedömning av hur eventuella

missförhållanden kan rättas till bl.a. genom lagstiftning. Detta arbete

bör utföras av en särskild utredare.

Utredningsuppdraget

Leasing av lös egendom

Utredarens huvuduppgift när det gäller leasing av lös egendom blir att

utreda finansiell leasing. Utredaren bör dock kunna behandla även andra

former av leasing. I första hand skall lagstiftningsarbetet inriktas på

leasing av lös sak. Det ankommer på utredaren att överväga om det finns

behov av lagstiftning även beträffande finansiell leasing av lös egendom

i övrigt, t.ex. byggnad på annans mark.

Leasing i Sverige bygger i dag i stor utsträckning på villkoren i de

avtalsformulär som används. Formulären har utarbetats av

finansieringsföretagen, vilket har medfört att villkoren i första hand

tillvaratar deras intressen. Ofta är villkoren mycket hårda mot

kunderna. En viktig uppgift för utredaren är därför att undersöka hur

kundernas skydd skall kunna ökas. Det bör övervägas i vilken

utsträckning det behövs tvingande regler för att uppnå ett tillräckligt

skydd för kunden när denne intar en underlägsen ställning i förhållande

till sin motpart. Särskilt i konsumentförhållanden framstår behovet av

skyddsregler som påtagligt.

I det sammanhanget bör övervägas bl.a. vad som bör gälla om kundens

betalningsskyldighet när han av olika orsaker inte kan använda objektet

och vad som skall gälla beträffande finansiärens rätt att säga upp

avtalet samt den avräkning som då skall ske. Utredaren bör undersöka om

det finns behov av bestämmelser som hindrar att kunden drabbas av

alltför stränga påföljder vid försummelse att fullgöra de skyldigheter

som avtalet ålägger honom. Det bör övervägas om kunden skall ha rätt att

säga upp avtalet vid ändrade förhållanden och vad som i så fall skall

gälla beträffande avräkningen med finansiären. Utredaren bör också

överväga om kunden i vissa situationer skall ha en rätt att lösa till

sig objektet.

Även om finansiären i dag betecknas som ägare till det uthyrda objektet,

måste det beaktas att finansiell leasing egentligen har tillkommit som

en kreditform. Olikheterna mot vanliga hyresavtal är stora. Finansiären

har inte den befattning med det uthyrda objektet som en uthyrare typiskt

sett har. Normalt har han inte ens deltagit i valet av objekt, och han

förvärvar objektet uteslutande för att kunna hyra ut det. Det kan

ifrågasättas om finansiären genomgående bör få åberopa att han är ägare

till objektet när han har fördel av det, t.ex. för att få sakrättsligt

skydd, och samtidigt få åberopa att han blott är finansiär när det

gäller sådana rättsverkningar av ägarskapet som är till nackdel för

honom. Vid leasing ingår finansiären -- i motsats till t.ex. en bank som

lånar ut pengar till en köpare -- ett avtal med leverantören. Detta bör

beaktas vid utformningen av en lagstiftning om leasing.

Vid finansiell leasing uppstår vissa gränsdragningsproblem i förhållande

till avbetalningsköp och kreditköp. Utredaren bör belysa dessa frågor

och därvid också ta ställning till de olika former av optionsklausuler

som kan förekomma.

En viktig fråga som bör behandlas av utredaren är om det bör finnas ett

sakrättsligt skydd för nyttjanderätt till lös sak. Många skäl talar för

att åtminstone långtidshyra av lös sak bör åtnjuta sakrättsligt skydd,

bl.a. det betydande ekonomiska värde som kan vara förbundet med

hyresavtalets bestånd. Utredaren bör också överväga frågan om

sakrättsligt skydd för den optionsrätt som hyrestagaren kan ha.

Utredaren bör vidare belysa hur parternas ställning påverkas av enderas

insolvens. Utredaren bör gå in på bl.a. frågan vilken rätt en part eller

dennes konkursbo kan ha att frånträda avtalet eller, omvänt, att tvinga

fram en fortsättning av avtalsförhållandet.

Trepartsförhållandet vid finansiell leasing bör ingående belysas. Till

de viktigare frågorna hör kundens svårigheter att göra gällande de

invändningar han kan ha på grund av dröjsmål med leverans av objektet

eller fel i objektet.

Trepartsförhållandet aktualiserar också frågan i vilken utsträckning

parterna kan ändra avtalen och om ändringar i leveransavtalet bör kunna

ske genom en överenskommelse mellan leverantör och kund.

Expansionen av finansiell leasing och utformningen av transaktionerna

har till viss del sin grund i det skatterättsliga regelsystemets

uppbyggnad. Utredaren bör uppmärksamma och analysera i vilken

utsträckning parternas agerande styrs av syftet att få fördelar vid

beskattningen eller att otillbörligt utnyttja olika regler på området.

Behovet av åtgärder bör klargöras, och olika möjligheter att komma till

rätta med missförhållanden bör belysas. Utredaren bör också mer allmänt

belysa de redovisningsprinciper som tillämpas vid leasing och överväga

om dessa behöver ändras. Det står utredaren fritt att komma med de

förslag till reglering som analysen kan ge upphov till.

Fastighetsleasing

Utredningsuppdraget bör i denna del inledas med en kartläggning av

marknaden för fastighetsleasing. Verksamhetens omfattning, betydelse för

näringslivet och närmare former bör klarläggas. Utredaren bör också

bilda sig en uppfattning om vilka faktorer som är drivkraften bakom

fastighetsleasing. Av intresse är bl.a. vilka effekter i redovisnings-

och skattehänseende som uppkommer med denna avtalstyp. Utredaren bör

vidare analysera vad gällande regler om överlåtelse av fast egendom

innebär för fastighetsleasing.

På grundval av kartläggningen och den rättsliga analysen bör utredaren

sedan ta ställning till frågan om fastighetsleasing är en avtalstyp som

fyller en berättigad funktion i samhällsekonomin. Vid bedömningen av

denna fråga torde det vara av betydelse om fastighetsleasing med hänsyn

till den reella innebörden av parternas avtal rättspolitiskt bör

behandlas som ett penninglån med fastigheten som säkerhet. Den frågan

torde i sin tur böra bedömas mot bakgrund av de grundsatser som gäller i

fråga om fastighetsköp, redovisning, beskattning och

finansieringsverksamhet. Med hänsyn till att fastighetsleasing varit

aktuell även beträffande egendom som tillhör en kommun bör utredaren

också överväga om avtalstypen är förenlig med grunderna för den

kommunalrättsliga lagstiftningen.

Om utredaren kommer fram till att fastighetsleasing rättspolitiskt bör

behandlas som penninglån, bör utredaren överväga om det från allmän

synpunkt finns skäl att vidta åtgärder som leder till att avtalstypen i

olika sammanhang verkligen också följer de regler som gäller för

penninglån; bl.a. skulle fastighetsleasing anses utgöra sådan

finansieringsverksamhet som regleras av finansbolagslagen (1980:2). Det

bör stå utredaren fritt att föreslå de åtgärder som bedöms lämpliga.

Därvid bör också övervägas om det finns behov av regler på det

kreditpolitiska området (jfr Ds Fi 1987:13 s. 75 ff).

Om utredaren i stället skulle komma fram till att fastighetsleasing är

en avtalstyp som rättspolitiskt bör inordnas under det regelsystem som

gäller för förvärv av fast egendom, bör utredaren överväga om de

fastighetsrättsliga reglerna bör ändras så att avtal om

fastighetsleasing kan träffas med full giltighet. Det sagda gäller

giltigheten såväl av överlåtelsen till finansieringsföretaget som av

klausulen om rätt till återköp av fastigheten. Det bör stå utredaren

fritt att föreslå de lagändringar som detta skulle föranleda. Även med

de nu angivna utgångspunkterna för övervägandena bör utredaren bedöma

vilket behov som kan finnas av kreditpolitiska regler.

Om utredaren finner att avtalstypen bör behandlas som köp och uthyrning

men att det trots detta inte är lämpligt att införa regler som gör

återköpsklausulerna giltiga, bör utredaren överväga om det är förenligt

med en sund utveckling av kreditväsendet att en finansieringsverksamhet

byggs upp kring avtal som inte är rättsligt bindande (jfr SOU 1987:58 s.

232).

Utredarens huvuduppgift i denna del blir alltså att analysera

fastighetsleasing från allmän synpunkt och klarlägga om statsmakterna

bör vidta några åtgärder på området. Utredaren skall lämna förslag till

de åtgärder som anses behövliga. Om det är lämpligt, bör utredaren i ett

första betänkande kunna nöja sig med att redovisa endast huvuddragen av

de åtgärder som behövs. Detaljregleringen får då lösas i ett senare

skede.

Övrigt

Utredningsuppdraget är omfattande. Det är enligt min mening av flera

skäl lämpligt att utredaren i inledningsskedet koncentrerar sig på

fastighetsleasing och behandlar den frågan i ett eller flera särskilda

betänkanden. Uppdraget i den delen bör vara avslutat före den 1 juli

1989. I övrigt bör utredaren ha slutfört sitt uppdrag före den 1 juli

1991.

Utredaren bör samråda med bokföringsnämnden och med de kommittéer som

arbetar inom skatteområdet, i första hand utredningen om reformerad

företagsbeskattning (Fi 1985:06) och utredningen om indirekta skatter

(Fi 1987:06). Utredaren bör också följa rättsutvecklingen i de övriga

nordiska länderna.

Om det uppkommer behov av att i lagstiftning använda en särskild

beteckning för det som i dag kallas leasing, bör utredaren i samråd med

svenska språknämnden föreslå en svensk beteckning.

För utredningen gäller regeringens direktiv (Dir 1984:5) till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utreda frågor om leasing av fast och lös

egendom,

och att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde

åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)