Dir. 1988:19

Ersättning vid vissa viltskador

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-21

Mitt förslag

Nuvarande bestämmelser

Jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar

Skog

Övriga viltskador

Överväganden

Riktlinjer för utredningsarbetet

Tidsplan

Hemställan

Beslut

Dir. 1988:19

Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-21

Statsrådet Lönnqvist anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppdrag att se över

ersättningsbestämmelserna vid vissa viltskador.

Nuvarande bestämmelser

Ersättning vid viltskador lämnas enligt grunder som har godkänts av

riksdagen år 1980 (prop. 1979/80:111, JoU 36, rskr. 302).

Ersättningsreglerna finns i förordningen (1980:400) om ersättning vid

vissa viltskador, m.m. (viltskadeförordningen), som trädde i kraft den 1

juli 1980. Statens naturvårdsverk har i viltskadekungörelsen (SNFS

1982:3) meddelat ytterligare föreskrifter för verkställigheten av

förordningen. När det gäller ersättning av statsmedel för rovdjursrivna

tamdjur finns särskilda bestämmelser i förordningen (1976:430) om

ersättning vid vissa skador av rovdjur.

Jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar

Enligt viltskadeförordningen kan ersättning lämnas för skada som älg,

kronhjort eller dovhjort orsakat på jordbruksgrödor eller på

trädgårdsodlingar. Ersättning lämnas endast om skadan drabbar

jordbruksföretag med minst två hektar odlad jord eller företag för

yrkesmässig odling av trädgårdsväxter som omfattar minst 200

kvadratmeter under glas eller plast eller minst 2 500 kvadratmeter

frilandsareal.

En förutsättning för att ersättning skall lämnas är bl.a. att den

skadelidande vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan.

Ersättning lämnas till den del skadan överstiger en självrisk som

beräknas för varje företag. För jordbruksföretag utgör självrisken 1,5 %

av företagets beräknade skördevärde, lägst 1 000 kr. Skördevärdet

beräknas som produkten av företagets totala areal och medelvärdet av de

normskördevärden för havre och korn som tillämpas inom

lantbruksstatistiken för området. För trädgårdsföretag utgör självrisken

250 kr. för varje hektar som företaget omfattar, lägst 1 000 kr.

Värdering av skadan utförs av gode män, som utses av länsstyrelsen.

Frågor om ersättning prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan

överklagas hos kammarrätten.

Skadeersättningarna lämnas ur länens viltskadefonder, som bildas av de

fällavgifter som betalas för varje fälld älg, kronhjort och dovhjort. Ur

viltskadefonderna kan bidrag även lämnas till bl.a. åtgärder för att

förebygga nu nämnda skador. Viltskadefonderna har tillförts ca 25 milj.

kr. per år.

Fällavgifterna har hittills fastställts av statens naturvårdsverk. I

fortsättningen skall länsstyrelserna själva bestämma fällavgifternas

storlek. Den högsta fällavgiften för älg har hittills varit 400 kr.

Detta belopp har gällt för flertalet län i södra Sverige på grund av

omfattande viltskador på den stora åkerarealen där. Den sena skörden

under hösten 1987 medförde stora skador av vilt, varför åtskilliga

viltskadefonder drabbats av underskott.

Skog

Regeringen har för riksdagen redovisat att bidrag i fortsättningen bör

lämnas till skogsägare när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador

av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårdslagstiftningens

föreskrifter om skyldighet att anlägga ny skog (prop. 1986/87:58, JoU

15, rskr. 190). I enlighet med vad jag anfört i årets budgetproposition

bör bidragsgivning till omplantering av skadad skog föregås av en

försöksverksamhet i några län. En tvåårig försöksperiod torde behövas.

Sedan försöksverksamheten utvärderats bör ställning tas till

utformningen av ett bidragssystem för hela landet (prop. 1987/88:100,

bil. 11 s. 131). Riksdagen har godtagit förslaget (JoU 17 s. 62, rskr.

184).

Övriga viltskador

För andra viltskador än de nu nämnda kan i det enskilda fallet lämnas

ersättning av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden om det är uppenbart

oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan

föranleder. På samma villkor kan bidrag lämnas till åtgärder för att

förebygga sådana skador.

Frågor om ersättning och bidrag för sådana skador prövas av

naturvårdsverket, vars beslut kan överklagas till regeringen.

Överväganden

Det nuvarande ersättningssystemet för skador på grödor och

trädgårdsodlingar har tillämpats i närmare åtta år. Det har under åren

visat sig ha brister. Skadorna och ersättningarna tenderar att öka

kraftigt, vilket medför att fällavgifterna måste höjas. Fällavgifterna

kan inte tillåtas öka så mycket att de blir oskäligt betungande för

jägarna. Enligt min mening är det lämpligt att en översyn nu görs av

ersättningssystemet. Jag föreslår därför att en särskild utredare

tillkallas för att göra en sådan översyn.

Riktlinjer för utredningsarbetet

Utgångspunkten för utredningsarbetet bör vara att viss ersättning för

skada av vilt skall lämnas även i fortsättningen. Utredaren bör

undersöka möjligheterna att finna ett system för ersättning och

finansiering som inte leder till en sådan höjning av fällavgifterna att

de blir oskäliga. Bl.a. bör frågan om ett försäkringssystem prövas.

Möjligheterna att begränsa skadorna genom förebyggande åtgärder bör

också övervägas.

Den fastlagda viltvårdspolitiken innebär bl.a. att viltstammarnas

storlek skall anpassas till födotillgången, till de areella näringarna

och till trafiksäkerheten. En stor del av landets åkerareal innehas av

jordbruksarrendatorer. I många fall har markägaren behållit jakträtten

för egen del. Arrendatorn har då inga möjligheter att genom jakt

förebygga skador. Markägaren kan på grund av sitt jaktintresse vilja ha

en betydligt större viltstam än vad den naturliga födotillgången medger.

Utredaren bör överväga åtgärder för att komma till rätta med detta

problem. Inom vissa områden samlas vintertid s.k. vandringsälgar.

Älgarna har vandrat från områden med en för området produktionsanpassad

jakt. De samlas inom begränsade områden där betestrycket och skadorna på

framför allt tallungskog kan bli stora. Utredaren bör även studera de

problem som uppstår då dessa älgar samlas i vinterbetesområdena.

För utredarens arbete bör gälla kommittédirektiven (dir. 1984: 5) till

samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning. Det innebär bl.a. att samtliga förslag skall

kostnadsberäknas och att utredaren skall redovisa hur alla förslag som

innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar kan finansieras genom

förslag till besparingar.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med berörda parter.

Tidsplan

Utredningsarbetet bör vara avslutat senast den 31 december 1988.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om jakt

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att se över ersättningssystemet för viltskador

samt att lämna förslag till hur ett sådant system bör vara utformat,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta nionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)