Dir. 1988:28

Utredning om informationsstrukturen m.m. för hälso- och sjukvården

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-05-19

Allmänna förutsättningar

Integritetsfrågor

Övrigt

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Dir. 1988:28

Beslut vid regeringssammanträde 1988-05-19

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sigurdsen, anför.

1 Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att lämna förslag

om en för staten och sjukvårdshuvudmännen gemensam informationsstruktur

för hälso- och sjukvården som tillgodoser kraven på underlag på olika

nivåer för planering, styrning, uppföljning och utvärdering av

verksamheten.

Informationsstrukturen bör i huvudsak bygga på principen att grunddata

insamlas, registreras och till största delen även används lokalt. Vissa

av dessa uppgifter bör kunna sammanställas för olika vårdområden eller

patientgrupper m.m.för att tillgodose informationsbehoven på regional

och central nivå.

Den särskilde utredaren skall bl.a. överväga

-- hur prestationer och resursåtgång i hälso- och sjukvården skall kunna

beskrivas samt så långt möjligt effekter av prestationerna på

människornas hälsa samt

-- hur jämförelser mellan bl.a. olika s.k. basenheter (kliniker och

vårdcentraler), landstingsområden, diagnosgrupper och befolkningsgrupper

skall kunna göras.

Utredaren skall i valet av lösningar beakta kravet att inte risker skall

uppkomma för otillbörligt intrång i den personliga integriteten.

Utredaren skall bl.a. lämna förslag till

-- enhetliga beskrivningssätt och definitioner samt lämna synpunkter på

vilka gemensamma krav som bör ställas när det gäller datalagring,

informationsöverföring och olika former av standarder

-- en lämplig fördelning av ansvar och kostnader för bl.a.

vidareutveckling och underhåll av olika delar av en sammanhållen

informationsstruktur.

2 Bakgrund

Svensk hälso- och sjukvård har under efterkrigstiden byggts ut i snabb

takt. Utbyggnaden har skett i huvudsaklig politisk enighet och med ett

brett stöd hos allmänheten. Hälso- och sjukvården i vid mening svarar i

dag för närmare en tiondel av den svenska samhällsekonomin och

arbetsmarknaden och är därmed en av de mest omfattande verksamheterna i

samhället.

Ett syfte med den hittillsvarande utbyggnaden har varit att snabbt och

säkert ställa nya medicinska behandlingsmöjligheter till människornas

förfogande. Det växande antalet äldre har ökat vårdbehoven. Den

medicinska utvecklingen har höjt anspråken på hälso- och sjukvården och

medfört vidgade möjligheter att ge vård och omvårdnad till nya

sjukdomsgrupper. Hälso- och sjukvården har därvid strävat att möta de

höjda anspråken och utnyttja de möjligheter som utvecklingen erbjudit.

Genom samhällsutvecklingen och medicinska framsteg har betydande

resultat uppnåtts. Livskvaliteten har höjts för stora grupper. Människor

uppnår nu inte bara högre åldrar än tidigare utan kan även leva friskare

och rörligare på äldre dagar. Barnadödligheten i Sverige hör till de

lägsta i världen.

Samtidigt som hälso- och sjukvården byggts ut har befintliga

verksamheter omstrukturerats och omprövats. Nya metoder har

kontinuerligt introducerats och i många fall förkortat vårdtiderna medan

föråldrade metoder har utmönstrats. Hemsjukvården har byggts ut och

institutionsvården har förändrats. Stora delar av den psykiatriska

vården har fått ett nytt innehåll.

Hälso- och sjukvårdens viktiga roll för människors välfärd och för

samhällsekonomin kräver fortsatta ansträngningar för att få en bättre

hushållning med resurserna. Utrymmet för en fortsatt utbyggnad av vården

är begränsat. De nya behov som uppstår måste i huvudsak tillgodoses inom

ramen för de resurser som hälso- och sjukvården redan förfogar över.

Omstrukturering, omprövning av befintliga verksamheter och

effektivisering kommer därmed att vara centrala frågor inom hälso- och

sjukvården under de närmaste årtiondena.

För att kunna ge en sjukvårdsservice som är mer anpassad till

medborgarnas behov och samtidigt få ett bättre resursutnyttjande

decentraliseras inom landstingen ansvaret för verksamheten och

resurserna till de s.k. basenheterna, bl.a. kliniker och vårdcentraler.

En förutsättning för ett förändringsarbete med den beskrivna

inriktningen är att det sker en utveckling av underlagen för olika

former av ställningstaganden som berör planering, resursanvändning och

resultat av hälso- och sjukvårdens verksamheter. Under perioden av snabb

expansion av hälso- och sjukvårdens resurser etablerades besluts- och

styrsystem som i första hand gällde fördelningen av tillkommande

resurser. Det har medfört att den information som i dag är tillgänglig

till övervägande del innefattar förhållandevis enkla mått rörande

resurser och verksamhet. De studier som hitintills gjorts i

utvärderingssyfte för att t.ex. belysa skillnader i hälsosituation,

vårdkonsumtion och vårdresurser mellan olika sjukvårdsområden har krävt

betydande arbetsinsatser för att bearbeta och utnyttja befintliga data.

Uppgifterna har i många fall varit svårtillgängliga och dåligt anpassade

till bearbetningsbehoven.

Hos sjukvårdshuvudmännen har behovet av förbättrade eller helt nya

informationssystem aktualiserats. De möjligheter som dagens

informationsteknologi erbjuder gör det lättare än tidigare att

tillgodose ett ökat och mer differentierat informationsbehov. Vissa av

sjukvårdshuvudmännen har påbörjat ett utvecklingsarbete med system som

knyter samman verksamhets- och kostnadsinformation, s.k.

patientrelaterad kostnadsredovisning.

För att underlätta jämförelser och analyser av information om

verksamheter och kostnader driver Sjukvårdens planerings- och

rationaliseringsinstitut (Spri) ett särskilt projekt som syftar till att

anpassa det i USA framtagna s.k. DRG-systemet (DRG: Diagnos relaterade

grupper) till svenska förhållanden. En sådan gruppindelning av diagnoser

och behandlingar, som i första hand tar sikte på sluten somatisk

korttidsvård, kommer att kunna användas för uppföljning av verksamheten,

förbättrade produktivitetsbedömningar och förbättrad budgetfördelning på

olika nivåer i sjukvården.

En förbättrad information om hälso- och sjukvårdens resultat och

kostnader behövs även på central nivå. Konstruktionen av hälso- och

sjukvårdslagen som en ramlag förutsätter att staten översiktligt kan

följa och utvärdera landstingens verksamheter. Omvänt bör de uppgifter

och underlag för statistiska ändamål som tas fram inom olika statliga

myndigheter och organ göras tillgängliga för hälso- och sjukvården på

regional och lokal nivå.

Socialstyrelsen har under år 1987 presenterat en första

folkhälsorapport. Avsikten är att en sådan rapport skall utkomma med en

periodicitet av tre år och i huvudsak baseras på befintliga källor om

hälsolägets och vårdens utveckling.

I den överenskommelse som ligger till grund för 1988 och 1989 års

ersättningar från bl.a. sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen sägs

mot denna bakgrund att socialdepartementet och Landstingsförbundet är

ense om att insatser måste göras för att produktivitet och effektivitet

i vården skall kunna förbättras kontinuerligt. Det anges att ett för

staten och sjukvårdshuvudmännen gemensamt informationssystem snarast bör

utvecklas för att bl.a. följa resursanvändning och produktivitets- och

effektivitetsutveckling.

I uppgiften ingår även att bedöma i vilken mån informationssystemet kan

bidra med att ge underlag för beskrivningar och analyser av folkhälsan

och sjukdomsmönstret, vårdresursernas utveckling och omstrukturering

mellan skilda verksamhetsområden inom hälso- och sjukvården. Vidare

anges att parterna därför avser att snarast tillsätta en utredning med

syfte att klarlägga hur ett sådant informationssystem skall vara

utformat. Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av

överenskommelsen (prop. 1987/88:63, SfU 13, rskr. 110).

3 Utredningsuppdraget

Allmänna förutsättningar

Jag anser att en särskild utredare bör få i uppdrag att lämna förslag om

en gemensam informationsstruktur för hälso- och sjukvården (inkl.

tandvården) som tillgodoser kraven på väl anpassade underlag på olika

nivåer för i första hand planering, styrning, uppföljning och

utvärdering av verksamheten.

Informationsstrukturen bör i huvudsak bygga på principen att grunddata

insamlas, registreras och till största delen även används lokalt vid i

första hand de s.k. basenheterna. Detta är viktigt inte minst från

integritetssynpunkt.

Dessa data behövs även på regional och nationell nivå men i princip i

mindre detaljerad omfattning. De behöver sålunda kunna aggregeras för

bl.a. olika vårdområden, diagnosgrupper eller patientgrupper. Genom att

även de regionalt och nationellt väsentliga uppgifterna har betydelse

för de enskilda basenheternas arbete och uppfattas som relevanta av dem

skapas förutsättningar för en hög kvalitet i materialet samt för en

effektiv användning av informationsresurserna. Identifierbara uppgifter

bör även i fortsättningen ges mycket liten spridning.

Min uppfattning är att informationsbehoven inom landstingen till sin

huvuddel, med utgångspunkt i av riksdagen fastställda nationella mål,

bör tillgodoses genom för varje landsting anpassade lösningar och ett

utvecklingsarbete på lokal nivå. En viktig uppgift för utredaren är att

beskriva hur en väl anpassad information kan öka hälso- och sjukvårdens

effektivitet.

Utredaren bör även undersöka hur en sammanställd lokalt framtagen

information skall kunna medge jämförelser mellan olika enheter på

regional och lokal nivå. Det bör också vara möjligt att göra jämförelser

över tiden.

En annan uppgift för utredaren bör vara att bedöma de centrala organens

informationsbehov. De organ på central nivå som avses är i första hand

dels riksdagen och regeringen, dels olika statliga myndigheter som

socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och statistiska centralbyrån.

Därvid bör utredaren i första hand studera hur den lokalt framtagna

informationen skall kunna tillgodose behoven av kunskapsunderlag såväl

när det gäller hälso- och vårdpolitisk styrning, uppföljning och

utvärdering av olika verksamheter, bl.a. för resursfördelning mellan

olika vårdsektorer och huvudmannaområden, som samhällsplanering

(intersektoriellt arbete). Utredaren bör mycket noga pröva behovet av

information och sträva efter att reducera informationsmängden så långt

möjligt utan att eftersätta angelägna informationsbehov (''need to

know'' och inte ''nice to know'').

Viktiga utgångspunkter för analysen av informationsbehoven på olika

nivåer är i första hand de ställningstaganden och uttalanden som finns

angivna i första hand dels i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och

tandvårdslagen (1985:125) dels i propositionen (1984/85:181) om

utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m. Av hälso- och

sjukvårdslagen framgår att det övergripande målet för hälso- och

sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela

befolkningen. Vården skall bedrivas så att den inriktas mot att

förebygga ohälsa, är av god kvalitet och tillgodoser patientens behov av

trygghet i vården och behandlingen samt är lättillgänglig och främjar

goda kontakter mellan patienter och hälso- och sjukvårdspersonalen.

I propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvårdslagen

betonas betydelsen av en samlad folkhälsopolitik. I fråga om det

förebyggande arbetet förordas ett starkare samarbete mellan de många

samhällssektorer som kan medverka till att främja goda hälsoförhållanden

och motverka ohälsa. Även behoven av en förstärkt samverkan på lokal

nivå mellan landstingens hälso- och sjukvård och olika primärkommunala

organ betonas. I propositionen anförs vidare att det är viktigt att

utveckla metoder för en behovsbaserad resursfördelning bl.a. till olika

kliniker och primärvårdsområden. Det är också väsentligt att utveckla

instrument för att löpande kunna följa hälso- och sjukvårdsverksamhetens

kontakt med riskgrupper och effekt på hälsotillstånd och vårdbehov.

För socialstyrelsens del framgår av propositionen (1979/80:6) om

socialstyrelsens uppgifter och organisation, m.m. bl.a. att

socialstyrelsen skall dels medverka i planeringen och samordningen av

hälso- och sjukvården, dels utöva en aktiv tillsyn inom detta område. I

1988 års budgetproposition framhålls att socialstyrelsen framöver skall

prioritera tillsyn, uppföljning och utvärdering av hälso- och

sjukvården. För detta krävs bl.a. underlag för att följa

hälsoutvecklingen i olika befolkningsgrupper, regionalt och

socio-ekonomiskt, samt vårdkonsumtionen och resursutnyttjandet.

Efter en inventering av informationsbehoven bör utredaren mot bakgrund

av dessa behov kartlägga i vilken mån existerande och planerade

informatiossystem m.m. möter behoven och i vilka avseenden förbättringar

är nödvändiga samt i vilken utsträckning i dag existerande

system/databaser kan avvecklas.

Förslag till enhetliga beskrivningssätt, definitioner, klassifikationer

m.m.

Jag bedömer att följande aspekter är särskilt viktiga att beakta vid

utformningen av utredningens förslag.

Utredaren bör lämna förslag till enhetliga beskrivningssätt för bl.a.

prestationer, effekter av olika åtgärder samt resursåtgång. Syftet bör

vara att bättre och praktiskt mer användbara mått skall kunna

komplettera och kanske ersätta dem som i dag används, t.ex. vårddagar,

vårdtillfällen och medelvårdtider. Dessa mått anger inte prestationernas

eller vårdinsatsernas resultat i form av förbättrad hälsa och

funktionsförmåga.

Andra kvalitetsmått kan med utgångspunkt i de mål som finns uttryckta i

den tidigare nämnda propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och

sjukvården m.m. vara väntetider till olika utredningar och behandlingar,

sjukskrivningsperioder, hur väl kontinuiteten upprätthålls i

relationerna mellan patienten och sjukvårdspersonalen, graden av

medicinsk säkerhet, frekvensen av biverkningar, precisionen i

diagnostiken och kvaliteten på omvårdnadsarbetet.

Det är naturligtvis inte möjligt att ge en mer fullständig beskrivning

av olika resultataspekter i de data som skall redovisas utanför

basenheten, t.ex. sammanställas på regional och nationell nivå, men

utredaren bör undersöka om det är möjligt att välja vissa strategiska

indikatorer för att ge en bild även av resultaten av insatserna, bl.a. i

kvalitetstermer, samt effekterna av vården.

Utredaren bör således ange vilka resultat- och effektmått som är

lämpliga att använda inom ramen för en gemensam datorbaserad

informationsstruktur och vilka informationsbehov som får lösas i annat

sammanhang. För att fånga in patienternas subjektiva upplevelser kan

t.ex. patientenkäter behöva genomföras. Dessa uppgifter kan sannolikt

endast i mycket begränsad utsträckning registreras och bearbetas inom

ramen för den nu aktuella informationsstrukturen.

Olika delprestationer som t.ex. röntgenundersökningar, laboratorieprover

och omvårdnadsinsatser bör kunna hänföras till mer slutliga,

patientrelaterade, prestationer. Det bör vara möjligt att undersöka i

vilken omfattning en vårdepisod i en vårdform följs av vård i en annan

vårdform, t.ex. sjukhusvård följs av sjukvård i hemmet.

Bättre möjligheter än för närvarande bör skapas för att relatera

prestationerna samt resultaten och effekterna av prestationerna till

resursåtgången. Information om resursåtgången för olika insatser i såväl

ekonomiska som personella termer måste således redovisas i samma

dimensioner som prestationer och resultat av olika åtgärder. Det bör

vara möjligt att analysera och jämföra prestationer/resultat och

resursåtgången mellan olika kliniker och vårdcentraler samt i

förhållande till riksgenomsnittet. Genom att t.ex. beskriva och

sinsemellan jämföra hur stora diagnos- eller patientgrupper behandlas

kan man komma fram till effektivare diagnos- och behandlingsmetoder. Vid

valet av metoder måste man kunna ställa resursinsatsen mot kvalitet och

mål samt beakta de förebyggande insatsernas betydelse.

Det bör även vara möjligt att göra jämförelser på andra nivåer än

basenhetsnivå, t.ex. mellan olika landstingsområden och för olika

befolkningsgrupper, bl.a. i fråga om vårdkonsumtion, nedbrutet för olika

diagnoser och åtgärder.

Utredaren bör också bedöma i vilken utsträckning det är lämpligt att

informationen är repetitiv och återkommer med vissa intervaller och i

vilken utsträckning det skall vara möjligt att göra enstaka planerade ad

hoc-bearbetningar för att kunna fördjupa analysen inom ett visst område

eller kunna göra tillfälliga oplanerade analyser av förhållanden som har

varit svåra att förutse, t.ex. kraftigt förlängda vårdköer inom ett

område.

Utredaren bör sålunda med utgångspunkt i de förutsättningar jag

beskrivit lämna förslag om basdefinitioner, klassifikationer och andra

anvisningar som behövs för aggregering av data i olika strukturer.

Klassifikationssystemet kan t.ex. utgå från diagnoser, tillståndets

svårighetsgrad, klinisk specialitet eller en kombination av olika

grupper. Utredaren bör vidare lämna synpunkter på vilka gemensamma krav

som bör ställas på den tekniska infrastrukturen, t.ex. när det gäller

datalagring, informationsöverföring och olika former av standarder.

Utredaren bör vidare bedöma hur snabbt de data som behövs på central

nivå bör vara tillgängliga. Det bör allmänt vara en strävan att

sammanställningar och bearbetningar skall vara rimligt aktuella.

Integritetsfrågor

Datalagen (1973:289) är tillämplig på ADB-baserade patientregister.

Datainspektionen har tillsyn över registren och kan meddela föreskrifter

för dem. Datainspektionen kan föreskriva att ett personregister skall

hänföras till viss skyddsklass eller ges ett visst skydd.

Datainspektionen gör f.n. en uppföljning av hur patientregistren inom

sjukvården hanteras, bl.a. vilka kontroll- och säkerhetsåtgärder som

införts. Datainspektionen utarbetar vidare f.n. allmänna råd om

ADB-säkerhet för personregister.

Användandet av patientuppgifter inom hälso- och sjukvården regleras

också av bestämmelser i sekretesslagen (1980:100; omtryckt 1988:9).

Data- och offentlighetskommittén har i sitt betänkande (SOU 1986:24),

Integritetsskyddet i informationssamhället 1. lämnat förslag i vissa

frågor som rör integritetsskyddet inom hälso- och sjukvården.

Betänkandet har remissbehandlats och bereds f.n. i regeringskansliet.

Det är enligt min mening av synnerligen stor betydelse att olika

informationssystem inom hälso- och sjukvården utformas så att inte

risker uppkommer för otillbörligt intrång i den personliga integriteten.

Bl.a. bör sådana lösningar väljas, även tekniskt, som tillgodoser detta

krav. Jag tänker bl.a. på behörighetskontrollsystem och

krypteringsmetoder. Oavsett valet av teknisk lösning måste systemen

utformas så att så få personer som möjligt får tillgång till

identifierbara uppgifter. Valet av en decentraliserad

informationsstruktur innebär att identifierbara uppgifter om en enskild

patient skall återfinnas på så få verksamhetsställen som möjligt. I

övrigt bör i första hand avidentifierade uppgifter och sammanställningar

användas för t.ex. planering och uppföljning av verksamheten.

Utredaren bör i sina överväganden utgå från gällande bestämmelser i

datalagen och sekretesslagen. Utredaren bör följa den fortsatta

behandlingen av data- och offentlighetskommitténs förslag, förutom

förslagen i det första delbetänkandet även förslag i övriga

delbetänkanden.

Övrigt

Av hälso- och sjukvårdslagen framgår att sjukvårdshuvudmännen har ett

ansvar för planeringen av samtliga sjukvårdsverksamheter inom

sjukvårdsområdet, således även den verksamhet som bedrivs av privata

vårdgivare. Utredaren bör belysa hur sjukvårdshuvudmännen och staten bör

få nödvändig information även om dessa verksamheter för planering,

resursfördelning och uppföljning.

Jag bedömer det som angeläget att utredaren beaktar behovet av ett ökat

utbyte av information mellan hälso- och sjukvården och

socialförsäkringssystemet bl.a. för analyser av sambanden mellan

sjukvårdsinsatser och försäkringens sjuktalsutveckling, lokala

variationer m.m. Utredaren bör således klarlägga vilken information om

hälso- och sjukvårdens verksamhet som behövs för sådana analyser. Vidare

bör bedömas vilken information från socialförsäkringssystemet som behövs

för hälso- och sjukvårdens resursplanering och analyser av vårdkvalitet,

effektivitet m.m.

Av propositionen (1987/88:176) om äldreomsorgen inför 90-talet framgår

att chefen för socialdepartementet avser föreslå regeringen att ge

socialstyrelsen i uppdrag att se över nuvarande statistik inom

äldreomsorgen och föreslå hur ett informations- och uppföljningssystem

skall kunna utformas. Utredaren bör beakta hur samordningen med

informationssystem inom primärkommunernas ansvarsområden skall lösas.

Utredaren bör analysera och föreslå en lämplig fördelning av ansvar och

kostnader för bl.a. vidareutveckling och underhåll av olika delar av en

sammanhållen informationsstruktur såväl mellan sjukvårdshuvudmännen och

organ på nationell nivå som mellan olika centrala myndigheter och organ.

Utredaren bör även belysa olika former av kostnadsfördelning vid

användningen av databaserna. Utredaren bör ange vem som skall ha

tillgång till och kunna analysera olika uppgifter.

Utredaren bör också lämna förslag om vilka områden som bör bli föremål

för ett fortsatt metodutvecklingsarbete, t.ex. när det gäller mätmetoder

för resultaten av vården, bl.a. kvalitativa aspekter, och hur detta

behov av fortsatta utvecklingsinsatser skall lösas.

Utredaren skall redovisa vilka kostnader på olika nivåer förslagen

medför. Dessa beräkningar bör även inkludera bedömningar av

utbildningsbehoven.

4 Ramar för utredarens arbete, samråd m.m.

För utredarens arbete skall gälla de allmänna tilläggsdirektiv som

utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda

utredare (Dir 1984:5). Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete

med Landstingsförbundet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket,

statistiska centralbyrån, datainspektionen samt övriga berörda

myndigheter och organisationer. Utredaren bör bl.a. följa

datainspektionens fortsatta arbete med tillsyn och uppföljning av

säkerhetsfrågor m.m. i fråga om patientregistren inom hälso- och

sjukvården. Utredaren bör samråda med data- och offentlighetskommittén

samt andra pågående utredningar som är av betydelse i sammanhanget.

Utredaren bör göra sådana internationella jämförelser som kan anses

motiverade.

Utredningsarbetet bör bedrivas i etapper. Den första etappen bör

innefatta åtgärder som, mot bakgrund av identifierade informationsbehov

och inom ramen för en långsiktig strategi, kan genomföras på kort sikt.

Detta gäller i första hand hur existerande och planerade

informationsdatabaser m.m., eventuellt med modifieringar och

kompletteringar, kan utnyttjas samt vilka hinder som föreligger och hur

de skall undanröjas. Vidare bör så långt möjligt förslag till

definitioner, standarder m.m. redovisas under den första etappen. Denna

etapp bör vara redovisad senast den 1 juli 1989.

Den andra etappen bör innehålla förslag om mer långsiktiga åtgärder för

att uppnå den av utredningen föreslagna informationsstrukturen m.m. Den

andra etappen bör redovisas senast den 1 januari 1990.

I den mån det inte är möjligt att redovisa färdiga förslag på olika

punkter under den andra etappen bör utredaren ange hur ett fortsatt

arbete med dessa frågor bör bedrivas.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för socialdepartementet

att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) - med uppdrag att genomföra en utredning om

informationsstrukturen m.m. för hälso- och sjukvården,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Socialdepartementet)