Dir. 1988:35

Miljömärkning av produkter

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-28

1. Mitt förslag

2. Bakgrund

3. Olika typer av produktmärkning

Produktmärkning utan miljöanknytning

Produktmärkning med miljöanknytning

4. Erfarenheter från Förbundsrepubliken Tyskland

5. Utredningsuppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag

Beslut

Dir. 1988:35

Beslut vid regeringssammanträde 1988-04-28

Statsrådet Johansson, finansdepartementet, anför.

1. Mitt förslag

En särskild utredare skall tillkallas för att -- i samarbete med

företrädare för statliga myndigheter och näringslivs- och

miljövårdsorganisationer -- kartlägga för- och nackdelar med

miljömärkning av produkter och utreda formerna för ett eventuellt

införande av ett frivilligt miljömärkningssystem i Sverige.

2. Bakgrund

I betänkandet (SOU 1987:32) För en bättre miljö föreslogs vissa åtgärder

för ett miljöinriktat konsumentskydd. De åtgärder som särskilt nämndes

var miljödeklarationer och s.k. positiv miljömärkning. Sådan märkning

innebär att produkten har en ur miljösynpunkt positiv egenskap. Det är

här fråga om en produkts relativa miljövänlighet i jämförelse med

konkurrerande produkter. De remissinstanser som berörde förslaget var i

huvudsak positiva. Några instanser framhöll emellertid bl.a. att ett

införande i Sverige måste föregås av närmare analyser av för- och

nackdelar med olika tänkbara system.

I propositionen 1987/88:85 Miljöpolitiken inför 1990-talet anförde

föredragande statsrådet att den enskilde medborgarens livsstil,

konsumtion och handlande i övrigt har stor betydelse i arbetet för en

bättre miljö. Tänkbara former för det miljöinriktade konsumentskyddet

bör därför utredas. Ett höjt miljömedvetande hos konsumenten gör att

marknaden för miljövänliga produkter kan öka. Detta bör i sin tur leda

till att industrin får ett ökat intresse av att utveckla miljövänlig

teknik och miljövänliga produkter.

I propositionen 1987/88:90 Energipolitiken inför 1990-talet uttalade

föredragande statsrådet att konsumentverket bör få i uppdrag bl.a. att

vidareutveckla systemet med energideklarationer för hushållsapparater.

De nordiska konsumentministrarna beslutade vid ett möte i mars 1988 att

utreda möjligheterna till en frivillig nordisk miljömärkning. Beslutet

fattades med utgångspunkt i rekommendationer av Brundtlandkommissionen

-- en oavhängig världskommission för miljö och utveckling, tillkommen på

Förenta Nationernas initiativ.

Inom EG har kommissionen nyligen inlett arbetet med ett

miljömärkningssystem. Frågan om hur EG:s system skall utformas är

emellertid ännu inte löst.

Begreppet miljömärkning har numera i viss utsträckning kommit att

innefatta märkning även med avseende på effekter på människors hälsa.

Det konsumentinriktade miljöskyddet skall ses som ett samlat system av

olika typer av åtgärder -- varav miljömärkning av produkter är en sådan

typ.

3. Olika typer av produktmärkning

Information om produkter kan ske genom bl.a. märkning direkt på

produkten. I Sverige finns ett flertal system för sådan produktmärkning.

Vissa är obligatoriska, dvs. fastslagna i författningar eller

myndighetsföreskrifter. Exempel på obligatorisk produktmärkning är

märkningsbestämmelserna i lagen (1985:426) om kemiska produkter,

livsmedelslagens (1971:511) bestämmelser om märkning av färdigförpackade

livsmedel, arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om märkning av t.ex.

personlig skyddsutrustning och marknadsdomstolens beslut med stöd av

marknadsföringslagens (1975:1418) informationsbestämmelse. Andra system

är frivilliga. Också sådana kan administreras av myndigheter, även om

flertalet frivilliga system upprätthålls av t.ex. branschorganisationer

inom näringslivet och miljö- eller konsumentorganisationer.

Tre huvudprinciper för märkning kan urskiljas: positiv, negativ och

neutral. I verkligheten kan emellertid inte en alldeles klar gräns dras

mellan olika typer av märkning; särskilt gäller detta mellan negativ och

neutral märkning. I vissa fall kan positiv märkning även utgöra

komplement till negativ märkning.

Positiv märkning är, som jag antytt tidigare, främst att betrakta som en

till konsumenten riktad rekommendation till köp. Ur den enskilde

leverantörens synvinkel kan positiv märkning uppfattas som en

premiering. Ett tilldelat positivt märke utgör således ett

konkurrensmedel. Negativ märkning skall ses som en varning med

upplysning om risker och om hur produkten skall hanteras för att skador

på hälsa eller miljö skall undvikas. Neutral märkning, slutligen,

innebär att information om t.ex. produktens innehåll eller egenskaper

lämnas utan värderande inslag.

Produktmärkning utan miljöanknytning

Den s.k. VDN-märkningen, som efter beslut av konsumentverket inte längre

får användas eftersom tillsynen upphört, är exempel på ett frivilligt

märkningssystem. VDN-systemet administrerades ursprungligen av

varudeklarationsnämnden (sedermera av konsumentverket) och byggde på att

intressenter inom ett visst varuområde utarbetade normförslag, som efter

remissförfarande fastställdes. Använda provningsmetoder skulle vara

svensk standard. Deklarerade varor märktes med en etikett, VDN-Fakta, på

varan. Oftast redovisades ett flertal egenskaper på etiketten.

Möbelfakta är ett frivilligt märkningssystem enligt vilket egenskaper

hos möbler och tre kvalitetsnivåer anges. Möbelfakta har utvecklats ur

VDN-systemet. Skillnaderna är främst att Möbelfakta ger mer koncentrerad

information och att vissa minimikrav måste vara uppfyllda för att möbeln

skall få märkas.

Produktmärkning med miljöanknytning

I Sverige har ett flertal olika positiva märkningssystem med

miljöanknytning utvecklats. De är vanligen konsument- eller

producentinitierade. Som exempel på denna typ av märkning kan nämnas

Världsnaturfondens Pandamärke (finpapper och batterier),

återvinningssymbolen (dryckesförpackningar) samt K-märket och KRAVmärket

(livsmedel).

Ett exempel på negativ miljömärkning är kraven enligt lagen (1975:1154)

om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror. Enligt lagen

(1985:426) om kemiska produkter skall genom märkning eller på annat sätt

lämnas uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Kemikalieinspektionen kan utfärda närmare bestämmelser om märkning med

avseende på hälsofarlighet. Inspektionen håller för närvarande på att

utarbeta märkningsregler även med avseende på miljöfarlighet. Även dessa

märkningssystem kan ses som exempel på negativ märkning, men gränsen

till neutral märkning är flytande.

Som exempel på neutral miljömärkning kan nämnas de riktlinjer för

information om nya personbilars bränsleförbrukning, som konsumentverket

har fastställt.

4. Erfarenheter från Förbundsrepubliken Tyskland

I Förbundsrepubliken Tyskland finns sedan år 1977 ett system för positiv

miljömärkning. Enligt detta förses vissa produkter, som bedömts vara

mindre farliga för miljön än andra produkter inom samma produktgrupp,

med ett märke -- Förenta Nationernas miljösymbol, den blå ängeln.

Hittills har drygt 2000 produkter inom ett 50-tal olika produktgrupper

tilldelats ett sådant märke. Bland de produkter som fått miljömärkning

kan nämnas asbestfria bromsbelägg, biltvättanläggningar som återanvänder

en del av avloppsvattnet samt lackfärger som innehåller viss högsta halt

av organiskt lösningsmedel.

Förslag på produktgrupper som kan komma ifråga för miljömärkning kan

lämnas in av vem som helst till det tyska miljövårdsverket. Efter

beredning hos detta verk och hos RAL, den tyska motsvarigheten till

statens provningsanstalt, väljer en särskild jury ut dels vilka

produktgrupper som skall undersökas närmare, dels vilka minimikrav i

miljöhänseende som skall gälla. Juryn består av oberoende vetenskapsmän

och representanter för näringslivet och miljöorganisationerna.

Intresserade tillverkare ansöker hos RAL om att få använda märket med

den blå ängeln. De skall visa att produkten klarar kraven.

Provningskostnader svarar företaget för. Om produkten godkänns, tecknar

RAL ett avtal med företaget, som innebär att märket får användas på

produkten under tre år. Därefter görs en omprövning. I samband med att

avtalet undertecknas skall företaget erlägga en fast avgift. Företaget

skall också betala en årlig avgift baserad på omsättningen. Härtill

kommer en avgift som skall bidra till marknadsföringen av systemet.

Bland de nackdelar som framhållits med det tyska systemet kan nämnas det

förhållandet att bedömningen är relativ. Så kan t.ex. lackfärger med låg

halt av organiskt lösningsmedel få miljömärket medan lackfärger med

vatten som lösningsmedel -- som från miljösynpunkt är mindre skadligt --

inte kan få det. De bägge produktvarianterna har inte ansetts ersätta

varandra. Vidare kan nämnas att systemet i stort medger hänsyn bara till

en enda miljöegenskap. Någon sammanvägning av flera olika

miljöegenskaper sker i regel ej och oftast beaktas inte heller alla de

miljöeffekter som kan uppstå under produktens hela livscykel:

produktion, konsumtion och destruktion. De största fördelarna anses vara

att systemet är relativt enkelt att administrera och att

symbolmärkningen är slagkraftig och lätt att förstå för konsumenterna.

5. Utredningsuppdraget

Miljömärkningen innefattar en del problem och frågeställningar som är av

den art att en särskild utredare bör analysera dem närmare. Med

utgångspunkt i en sådan analys bör utredaren lämna förslag till

utformningen av ett miljömärkningssystem.

En utgångspunkt för utredaren bör vara att det tilltänkta systemet skall

vara frivilligt. Det innebär att endast produkter som säljs av företag,

vilka själva ansöker om miljömärkning, skall bli föremål för bedömning.

Den märkning som då kan komma ifråga är positiv miljömärkning.

Utredarens huvuduppgift är att redovisa för- och nackdelar med

miljömärkning av produkter samt lämna förslag till utformningen av ett

frivilligt miljömärkningssystem. I detta sammanhang bör utredaren

kartlägga olika system för redovisning av miljöegenskaper. Utredaren bör

särskilt beakta att miljöegenskaperna kan variera väsentligt för en och

samma produkt under hela dess livscykel.

Utredaren bör också bedöma hur den föreslagna utformningen av systemet

kan komma att förhålla sig till andra system för produktmärkning, såväl

obligatoriska som frivilliga, för de produktgrupper som kan tänkas bli

berörda.

Frågan om vilken typografi själva märkningen skall ha hänger nära samman

med de nyss nämnda frågeställningarna och bör bedömas av utredaren. För-

och nackdelar med att använda Förenta Nationernas, Världsnaturfondens

eller andra existerande miljösymboler jämfört med en ny symbol bör

redovisas.

Utredaren bör redovisa tänkbara alternativ för hur ett

miljömärkningssystem lämpligen kan administreras och föreslå ett av

alternativen. Det bör då särskilt beaktas att själva bedömning en av

vilka produktgrupper som kan komma i fråga för miljömärkning och av

vilka minimikrav i miljöavseende som skall gälla, bör utföras av en

opartisk instans. En utgångspunkt skall vara att denna instans och dess

verksamhet inte är en statlig angelägenhet. Utredaren bör även beakta

frågan om hur samverkan skall ske mellan å ena sidan den instans som

handhar systemet och å andra sidan de myndigheter som tillämpar sådan

lagstiftning som kan komma att beröras av det föreslagna

miljömärkningssystemet.

Utredaren bör också lämna förslag till finansieringen av sitt föreslagna

system. Kostnaderna skall vara statsbudgetmässigt neutrala.

Utgångspunkten är att systemet bör finansieras i huvudsak genom avgifter

från berörda företag. Avgiftssystemet bör konstrueras så att

avsättningen av de miljömärkta produkterna inte hämmas genom t.ex. en

stark koppling mellan avgiftens storlek och omsättningen på produkten i

fråga. Systemet bör också vara utformat så, att intäkterna säkerställer

kontinuiteten i verksamheten.

Utredaren bör överväga om det föreslagna miljömärkningssystemet skall

tillämpas på försök under en begränsad tid eller redan från början göras

permanent. Om en försöksverksamhet föreslås, bör utredaren även beakta

behovet av en utvärdering.

Utredaren bör i detta sammanhang också redovisa vilka effekter som det

framlagda förslaget kan ha på konkurrensen i de branscher som kan tänkas

bli berörda av det.

Slutligen bör utredaren särskilt beakta förslagets förenlighet med

Sveriges internationella åtaganden. En redovisning av sådana aspekter

bör lämnas särskilt med avseende på EG:s planerade miljömärkningssystem

och det arbete som avses ske på det nordiska planet.

Utredaren skall beakta innehållet i regeringens direktiv (Dir. 1984:5)

till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående

utredningsförslagens inriktning.

Utredningsarbetet bör redovisas senast vid årsskiftet 1988/1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

konsumentfrågor inom näringsrättens område

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att, i samarbete med företrädare för statliga

myndigheter och näringslivs- och miljövårdsorganisationer, kartlägga

för- och nackdelar med miljömärkning av produkter och utreda formerna

för ett eventuellt införande av ett frivilligt miljömärkningssystem i

Sverige,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag

att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta sjunde

huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Finansdepartementet)