Dir. 1988:51

Utredning om förvaltningen av vissa kulturmiljöer

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-09-15

Mitt förslag

Bakgrund

Utgångspunkter för en utredning

Uppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1988:51

Beslut vid regeringssammanträde 1988-09-15

Statsrådet Bengt Göransson anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda

möjligheterna att skapa förbättrade förutsättningar för förvaltningen av

vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, särskilt

herrgårdar och industriminnen.

Bakgrund

I riksdagsmotionen 1985/86:1796 (av Karin Ahrland och Jan-Erik Wikström,

fp) föreslogs att en utredning borde göras om vidgade möjligheter att

stödja bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggander och miljöer.

Motionärerna åsyftade främst herrgårdar och liknande byggnadskomplex i

privat ägo. Motionärerna åberopade de förslag som tidigare förts fram av

byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU 1979:17) Kulturhistorisk

bebyggelse -- värd att vårda och fideikommissnämnden i en skrivelse till

regeringen den 27 augusti 1980 och ansåg att en sådan utredning främst

borde arbeta med den särskilda stiftelsen, The National Trust, som finns

i Storbritannien, som förebild.

Riksdagen (KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 47) tillstyrkte motionen men

med tillägget att översynen borde ges en vidare omfattning än den som

föreslagits i motionen. Även frågan om bevarande av industriminnen borde

sålunda uppmärksammas.

Utgångspunkter för en utredning

Olika samhälleliga förändringar medför att det blir allt svårare att på

ett tillfredsställande sätt förvalta, dvs. använda, bevara och vårda

olika typer av kulturmiljöer. Det gäller bl.a. herrgårdar och

industriminnen men också andra typer av byggnader i olika

förvaltningssammanhang -- enskilda eller offentliga -- där det kan vara

fråga om dryga underhållskostnader. Det kan vara svårt att finna

nyttjandeformer som å ena sidan ger en ekonomisk bas för bevarandet men

som å den andra sidan går att förena med tillvaratagandet av

kulturvärden.

Herrgårdar och industriminnen är ofta också exempel på komplexa

kulturmiljöer där frågor av olika art kan vara knutna till bevarande. I

en herrgårdsmiljö kan värdet t.ex. finnas i såväl mangårdsbyggnaden med

tillhörande inventarier, i parkanläggning, som i övrig bebyggelse och i

det omgivande kulturlandskapet.

Landets herrgårdar och industriminnen representerar betydelsefulla delar

av det svenska kulturarvet och är viktiga för också landets kulturella

identitet. Det kan därför också finnas en betydande efterfrågan från

allmänheten på orten och från såväl svenska som utländska besökare att

få ta del av dessa värden. I vissa regioner kan anläggningar som nu är

industriminnen vara den kärna kring vilken bygden vuxit fram och

utvecklats. Ett starkt lokalt engagemang finns ofta i frågan om

bevarande och vård. Det kan många gånger finnas goda förutsättningar att

utnyttja de kulturhistoriska tillgångarna för t.ex. turismen.

Den svenska kulturmiljövården utgår från att det grundläggande ansvaret

för landets kulturminnen vilar på ägare och brukare och att de bästa

resultaten nås genom deras engagemang och egna insatser. För staten är

det en naturlig strategi att i första hand sträva efter att skapa goda

förutsättningar och ett gynnsamt klimat för detta engagemang.

Flera problem i förvaltningen kan vara gemensamma för olika kategorier

av fastighetsägare -- oavsett om det är staten, kommuner eller enskilda.

En utgångspunkt för en utredning är därför att studera förutsättningarna

för samverkan mellan dessa kategorier i förvaltningen av kulturmiljöer.

Kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer representerar också

värden som måste kunna komma till nytta för att byggnadsvården skall

vara effektiv. I den meningen är byggnadsvården en fråga om struktur för

ägande och förvaltning samt om stödfunktioner till offentliga och

enskilda förvaltare.

Med dessa utgångspunkter ges i dag statligt stöd till bevarande av

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bl.a. genom bidrag till

byggnadsvård via riksantikvarieämbetet, genom särskilda låneförmåner

inom ramen för bostadsfinansieringssystemet samt genom

sysselsättningspolitiskt motiverade vårdarbeten. I fråga om lagskyddet

har riksdagen nyligen beslutat om en samlad lag om kulturminnen (prop.

1987/88:104, KrU 21, rskr. 390). Genom plan- och bygglagen (1987:10) har

kommunernas ansvar och förutsättningar för att hävda kulturvärden i den

fysiska planeringen fått ett tydligt uttryck.

I vissa fall har det visat sig att stat och/eller kommun måste ta på sig

ett mera långsiktigt ansvar såsom ägare eller t.ex. som huvudman för en

stiftelse för att säkerställa bevarandet av särskilt värdefulla miljöer.

Från senare år kan här nämnas insatserna för Nynäs slott i Södermanland

och Leufsta bruk i Uppland som exempel på detta.

I dessa fall har det framstått som angeläget att ett särskilt offentligt

ansvarstagande i enskilda fall sker med en bibehållen lokal och regional

förankring. I de angivna exemplen har lösningar i samverkan mellan stat

och kommun varit nödvändiga för att nå långsiktighet. Även om det här

varit fråga om ett särskilt offentligt ansvarstagande visar exemplen

från Leufsta och Nynäs emellertid hur viktigt det är att de olika

intressenterna inom byggnadsvården samarbetar eftersom problemen är

likartade.

Uppdraget

Utredaren bör, med utgångspunkt i riksdagens skrivelse samt vad som i

dessa direktiv i övrigt anförts om förvaltning av kulturmiljöer, främst

herrgårdar och industriminnen, utreda förutsättningarna att utveckla

formerna för dessa uppgifter.

Arbetet bör utgå från en kartläggning av vilka behov som finns inom

olika förvaltarkategorier -- enskilda, organisationer, stat och kommuner

-- av att finna nya former för förvaltning och hantering av

kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.

Utredaren bör i detta avseende ha frihet att lämna förslag över hela det

kulturmiljövårdande fältet, men strävan bör vara att samordna gemensamma

behov hos de olika intressenterna och finna lösningar som kan bygga på

samverkan och gemensamt ansvarstagande från dem som förvaltar det byggda

kulturarvet.

Som ett huvudalternativ för sådana samverkanslösningar bör utredaren i

enlighet med riksdagens uttalande studera förutsättningarna för att

skapa en särskild stiftelse för kulturmiljöförvaltning.

Ett förslag om en sådan stiftelse bör utgå från bedömningar om en sådan

stiftelse skulle kunna sköta vissa kulturmiljövårdande

förvaltningsuppgifter mer effektivt än befintliga

förvaltningsorganisationer när det gäller vård och insatser för

levandegörande av kulturvärden. Dessa överväganden bör också omfatta

insatser i fråga om t.ex. rådgivning och service till enskilda

fastighetsägare och uppgifter i arbetet med att förmedla kontakter

mellan fastighetsägare och användare.

I ekonomiskt avseende bör utredaren studera förutsättningarna att

kanalisera i första hand befintliga ekonomiska resurser, som i dag läggs

ned på och finns i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, till

effektivare förvaltningsformer. Likaså bör utredaren studera

möjligheterna att bygga upp resurser, t.ex. i form av en

stiftelseanknuten fond, genom donationer eller intressentbidrag.

I den mån förslagen innebär förändringar i huvudmannaskapet för

kulturhistoriskt värdefulla byggnader i statens ägo bör förslagen

åtföljas av beräkningar av de samlade kostnader staten i dag har för

dessa byggnader.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågor om den allmänna tillgängligheten

till kulturmiljöerna liksom förutsättningarna för deras utnyttjande i

turistsammanhang. Målet bör här vara både att stärka svensk turistnäring

genom ett förbättrat utbud för besökare och att tillföra byggnadsvården

resurser.

Jämsides med övervägandena rörande en stiftelse bör utredaren

uppmärksamma om det finns hinder eller mindre gynnsamma effekter för

vården av värdefulla byggnader och miljöer som kan hänföras till

gällande regler om fastighetstaxering och beskattning samt arvsregler.

Utredaren bör i detta avseende i första hand påtala eventuella behov av

förenklade och tydligare bestämmelser av specifik betydelse för

bevarandefrågor samt behovet av allmänna råd och

tillämpningsföreskrifter från ansvariga myndigheter. Utredaren kan i

detta avseende anlita riksskatteverket och riksantikvarieämbetet för att

få underlag för sina bedömningar i detta avseende.

Utredaren skall i arbetet samråda med de myndigheter som kan beröras av

förslagen liksom med företrädare för kommuner och landsting. I den mån

förslagen ger upphov till frågor om gränsdragning mellan olika

myndigheters uppgifter och ansvarsområden bör detta belysas.

Förutom vad som här har anförts rörande förslagens finansiering bör

utredaren beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer och

särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:5) samt angående beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43).

Uppdraget bör redovisas senast den 1 mars 1990.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

kulturmiljövård

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utreda möjligheterna att skapa förbättrade

förutsättningar för förvaltning av vissa kulturhistoriskt värdefulla

byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och industriminnen,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och övrigt biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta det under åttonde huvudtitelns anslag

Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans framställan.

(Utbildningsdepartementet)