Dir. 1988:56

Statens roll i standardiseringsverksamheten m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988--10--13

Mitt förslag

Bakgrund

Vad standardisering innebär

Standardiseringens betydelse har ökat

Vad certifiering innebär

Myndighetsgodkännande och certifiering

Utvecklingen i Västeuropa ställer nya krav

Standardiseringens organisation i Sverige

Finansieringen av verksamheten

Internationell standardisering

Regional standardisering

Certifieringsverksamheten i Sverige

En särskild utredare bör tillkallas

Utredningsuppdraget

Samråd och tidsplan

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1988:56

Beslut vid regeringssammanträde 1988--10--13

Chefen för industridepartementet, statsrådet Nordberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att utreda vissa

frågor i anslutning till standardiseringsverksamheten i Sverige.

Utredarens huvuduppgift är i korthet att göra en bedömning av statens

och andra intressenters roll i standardiseringsverksamheten och

certifieringsverksamheten samt att föreslå lämpliga former för statens

och de andra intressenternas medverkan och statens stöd till

standardiseringsverksamheten.

Detta bör göras mot bakgrund av

-- standardiseringens betydelse för den industriella produktionen, den

tekniska utvecklingen, användningen och avsättningen av industrins

produkter,

-- standardiseringens ökade betydelse för statsmakternas regelskapande

verksamhet till skydd för liv, hälsa, miljö och egendom samt

-- arbetet med att åstadkomma ett gemensamt europeiskt ekonomiskt

samarbetsområde som omfattar samtliga EFTA- och EG-länder.

Bakgrund

Kontrollformsutredningens förslag m.m.

Genom beslut den 20 februari 1986 bemyndigade regeringen chefen för

industridepartementet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1986:6)

med uppgift att kartlägga den internationella utvecklingen inom området

kontroll genom teknisk provning samt bedöma eventuella konsekvenser av

denna utveckling för svenskt vidkommande. I uppdraget ingick även att

belysa frågor om standardisering i den mån de berörde detta område samt

att belysa eventuella konsekvenser för den svenska

myndighetsorganisationen på provningsområdet. Den s.k.

kontrollformsutredningen redovisade uppdraget i början av år 1988 i

betänkandet Provning och kontroll i internationell samverkan (SOU

1988:6). Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu inom

industridepartementet.

De förslag utredaren lägger fram är relativt begränsade och gäller

framför allt att åstadkomma ett svenskt system för ackreditering av

provningsorgan av gängse internationellt slag och därmed sammanhängande

omorganisation av statens mät- och provråd. Utredaren pekar vidare på

frågor som inom olika områden måste lösas för att möjliggöra ömsesidiga

godtaganden av provnings- och kontrollresultat.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är vissa slutsatser som

utredaren drar beträffande standardiserings- och certifieringsverksamhet

och som också vunnit stöd i remissbehandlingen. Enligt utredaren medför

den internationella utvecklingen att standardisering och certifiering

får ökad betydelse för frågor som hör till statens ansvarsområde. Staten

får därmed ett ökat intresse av insyn i och möjlighet att påverka sådan

verksamhet. Nya frågor uppkommer som bl.a. gäller myndigheternas och

standardiseringsorganens roller och kontakter. Vidare skapas förändrade

eller nya förutsättningar för andra intressenter, som tidigare på olika

sätt medverkat i frågornas beredning genom att delta i föreskriftsarbete

etc. Till dessa intressenter hör t.ex. arbetsmarknadens parter och

konsumenterna. Att viktigt harmoniseringsarbete sker på internationell

nivå skapar nya problem, bl.a. när det gäller myndigheters och andra

intressenters personella och ekonomiska resurser för internationellt

samarbete. Samtidigt ger arbetet också unika möjligheter att påverka

utvecklingen.

Med anknytning till dessa frågor har särskilda skrivelser inkommit till

regeringen från bl.a. konsumentverket, LO och TCO.

Vad standardisering innebär

Standardiseringsverksamhet syftar till att få fram standarder. Med det

avses vissa regler som skall underlätta framställning, distribution och

användning av varor och tjänster. Med standard kan man också mena det

dokument där en sådan regel preciseras.

Standardisering kan bedrivas på olika nivåer: över gränserna

(internationell och regional standardisering), inom ett land (nationell

standardisering) eller inom en bransch eller ett företag (bransch- och

företagsstandardisering). Sistnämnda standardisering är i motsats till

internationell och nationell standardisering inte öppen för alla berörda

parter utan endast för de egna intressenterna.

Genom standardisering av grundläggande begrepp, produkter, material,

metoder m.m. söker man skapa t.ex.

-- enhetlig terminologi

-- samordnade mått och dimensioner

-- en begränsning av antalet varianter

-- specificerade funktioner och egenskaper

-- fastlagda metoder för beräkningar, provning, kontroll m.m.

Standardiseringsverksamheten tillkom ursprungligen för att tillgodose

näringslivets behov och har stor betydelse för industri och handel. En

standard är principiellt en frivillig överenskommelse som tas fram i

samverkan mellan berörda intressenter. Den fastställs av ett behörigt

organ men genomslagskraften blir beroende av att den accepteras av

säljare, köpare och andra användare. Standard kan i detta sammanhang

definieras som en regel som innehåller problemlösningar för återkommande

tillämpning och som har utarbetats i samförstånd och fastställts av ett

erkänt organ. Nationella standardiseringsorgan i västvärlden är som

regel enskilda organ med oberoende ställning.

Standardiseringens betydelse har ökat

Standardiseringens betydelse har efter hand ökat i Sverige och andra

länder. Svenska myndigheter hänvisar i ökande utsträckning till

standarder i fullgörande av sina uppgifter att skydda liv, hälsa, miljö

och egendom. Föreskrifter om farliga produkter anknyter ofta till

standarder, vilket betyder att standardens innehåll helt eller delvis

kan bli även offentligrättsligt. De juridiska konsekvenserna blir

beroende av hur denna anknytning görs. Strävandena att harmonisera

bestämmelser mellan olika länder har i hög grad ökat standardiseringens

betydelse för myndigheter och andra offentliga organ. Dessa deltar ofta

aktivt i både nationellt och internationellt standardiseringsarbete.

Inte minst det sistnämnda är viktigt, eftersom nationella standarder i

hög grad bygger på internationella. Omfattningen av myndigheternas

engagemang i standardiseringsarbetet varierar dock mellan olika sektorer

och olika länder.

En särskild betydelse har standardiseringen fått i det västeuropeiska

harmoniseringsarbetet. Inom EG har en ny metod utarbetats för

harmonisering av regler inom olika produktområden. Karaktäristiskt för

denna är att tämligen allmänt hållna säkerhetskrav gäller som bindande

rättsregler. Dessa säkerhetskrav presumeras vara uppfyllda, om produkten

är tillverkad enligt harmoniserad standard. I sak innebär detta att

uppgiften att utarbeta tekniska specifikationer för produkterna

överlämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN (Comité

Européen de Normalisation) och CENELEC (Comité Européen de Normalisation

Electrotechnique), med vilka EG har träffat särskilda avtal. I CEN och

CENELEC deltar även standardiseringsorganen i Sverige och övriga

EFTA-länder. EFTA har träffat motsvarande avtal som EG med CEN och

CENELEC. För telekommunikationsområdet har CEPT (Europeiska post- och

telekommunikationsorganisationen) motsvarande avtal med EG och EFTA som

CEN och CENELEC, vilket också förutses för det nya europeiska

standardiseringsorganet ETSI (European Telecommunication Standards

Institute) som tagit över det standardiseringsarbete som CEPT tidigare

bedrivit.

Det europeiska standardiseringsarbetet har grundläggande betydelse för

avskaffande av tekniska handelshinder mellan EG och EFTA-länderna. Om

samma krav gäller för produkter inom EG och EFTA kan de framställas i

samma utförande för hela den västeuropeiska marknaden. Europastandarder

kan också i framtiden visa sig få betydelse för t.ex. upphandling.

En fråga som rönt särskild uppmärksamhet är behovet av ett brett

deltagande från olika intressenter i standardiseringen. Därvid kan

nämnas att både EG och EFTA under år 1988 har rekommenderat

medlemsländerna att förmå nationella och internationella

standardiseringsorgan att göra det möjligt för konsumenter och andra

intressenter att aktivt delta i verksamheten. De nordiska

konsumentministrarna uttalade vid sitt möte i Stockholm den 21 mars 1988

att man, med syfte att uppnå en, så långt möjligt, gemensam nordisk

hållning i de internationella standardiseringsorganisationerna, bör

verka för ett ökat konsumentinflytande i standardiseringsverksamheten.

Vad certifiering innebär

Med certifiering (fullständig beteckning: certifiering av

överensstämmelse) menas att ett fristående organ efter ett

kontrollförfarande intygar att t.ex. en viss produkt uppfyller kraven i

en standard eller annat regelgivande dokument. Vanligast är certifiering

av produkter, vilket normalt förutsätter provning av produkten.

Överensstämmelse med standarden verifieras med ett intyg eller att

produkten märks på visst sätt. Certifieringsverksamhet är

privaträttslig.

Det är också vanligt att tillverkaren själv utfärdar ett motsvarande

intyg eller använder sitt eget märke. Tidigare har detta betecknats som

självcertifiering eller förstapartscertifiering. Numera har man enats om

termen försäkran om överensstämmelse. En vanlig benämning är också

tillverkardeklaration. För att öka tilltron till en sådan försäkran

eller för att rent allmänt säkerställa kvalitet i produktionen har många

företag interna kvalitetssystem, där kvalitetsarbetets organisation,

ansvar och resurser preciseras. I en hårdnande internationell konkurrens

har kvalitetssäkring blivit en mycket viktig fråga. Under senare tid har

även internationella standarder tagits fram med krav för kvalitetssystem

och numera förekommer på vissa håll certifiering av företagens

kvalitetsystem med dessa krav som utgångspunkt.

Som nämndes tidigare ställer staten ibland krav på produkter för att

tillgodose skydd för liv och hälsa m.m., varvid bestämmelserna i ökande

utsträckning anknyts till standarder. I sådana fall krävs normalt någon

form av kontroll att dessa krav uppfylls. Ibland anses det tillräckligt

att tillverkaren själv utför denna kontroll som grund för en

tillverkardeklaration. Ofta krävs då någon form av övervakning av dennes

kvalitetssystem.

Eftersom kontrollen oftast förutsätter provning, kan det också krävas

ett säkerställande av provningsresultatens kvalitet. En teknik som fått

växande betydelse för att öka förtroendet för provningsverksamhet är

ackreditering av laboratorier. En sådan meddelas av ett särskilt

ackrediteringsorgan efter genomförd utvärdering av att laboratoriet

uppfyller vissa krav som anses säkerställa provningsorganets kvalitet.

Myndighetsgodkännande och certifiering

Det är vanligt att staten kräver en utomstående kontroll av att farliga

produkter uppfyller ställda krav. En sådan kontroll sker normalt innan

produkten introduceras på marknaden. En återkommande kontroll kan också

förekomma under användningstiden. I Sverige och många andra länder

brukar en sådan kontroll göras av en statlig myndighet eller på statens

vägnar av något annat organ. Det blir då fråga om en offentligrättslig

verksamhet, som utmynnar i ett myndighetsgodkännande om kraven visas

vara uppfyllda. I många länder, bl.a. Västtyskland, Storbritannien, USA

och Japan, har av tradition privaträttsliga certifieringar i stor

utsträckning ersatt myndighetsgodkännanden. Någon enhetlig ställning har

dock inte certifieringsorganen i dessa länder. Det har då varit

naturligt för staten att söka skapa garantier för att

certifieringsorganen verkar på ett korrekt sätt. I bl.a. Storbritannien

förekommer därför en i statlig regi bedriven ackreditering av

certifieringsorgan, där förfarandet i princip är detsamma som vid

ackreditering av provningsorgan.

Under senare tid har allmänna krav och rekommendationer utarbetats för

provningslaboratorier och ackrediteringsorgan resp. certifieringsorgan.

Dessa väntas inom kort bli fastställda som Europastandarder.

Enligt EG:s nya metod tillerkänns, som tidigare nämnts, standarder vissa

rättsverkningar genom presumtionen att materiel enligt standardens krav

uppfyller de allmänt hållna rättsligt bindande kraven. På motsvarande

sätt får en privaträttslig certifiering av att standardens krav är

uppfyllda rättsverkningar på så sätt att produkten presumeras vara

säker. Om en myndighetsföreskrift och en standard överensstämmer i sak

-- vilket ofta är fallet -- blir skillnaden mellan ett

myndighetsgodkännande och en certifiering av formell art.

Utvecklingen i Västeuropa ställer nya krav

Den pågående utvecklingen i Västeuropa inom området kontroll genom

teknisk provning visar att standardiseringsverksamheten och

certifieringsverksamheten får stor betydelse för myndigheternas

regelskapande verksamhet.

Inom EG kan man se en medveten strävan att begränsa de

offentligrättsliga inslagen i sådan provning och kontroll som föregår

marknadsföring av produkter. Statlig generell "förhandskontroll" innan

produkterna förs ut på marknaden skall så långt möjligt undvikas och

förbehållas högriskprodukter. Det betyder dock inte att provning och

kontroll före marknadsföringen kan underlåtas. Tvärtom förutsätter EG:s

nya metod att det vid marknadsföring skall ha verifierats att

säkerhetskraven är uppfyllda. Detta kan ske på olika sätt och vad som

skall gälla för olika produkter bestäms särskilt. Hur långt man på olika

områden är beredd att avstå från tredjepartskontroll kan variera och har

föranlett diskussion i samband med olika direktiv. Det yttersta ansvaret

för att inga farliga produkter kommer ut på marknaden har den enskilda

staten som, företrädesvis genom marknadskontroll, skall se till detta.

Om provning och kontroll av en produkt krävs före marknadsintroduktion,

uppstår ett hinder för handeln om samma procedur måste upprepas i

importlandet i fråga om en produkt som redan är kontrollerad i

exportlandet. I arbetet med att undanröja tekniska handelshinder ingår

därför som ett viktigt led att åstadkomma ömsesidiga godtaganden av

provnings- och kontrollresultat i olika länder. Dessa frågor har under

senare tid behandlats såväl inom EG som inom EFTA och har fått hög

prioritet inom EG/EFTA-samarbetet. En EFTA-policy, som nära ansluter

till EG:s synsätt, antogs i början av detta år. Vid EFTA:s ministermöte

i Tammerfors i juni 1988 undertecknades en EFTA-konvention om ömsesidigt

godtagande av provnings- och kontrollresultat som avses bli lagd till

grund för ett utvidgat samarbete med EG. Vidare har det inom EG

lanserats en tanke på att skapa ett gemensamt västeuropeiskt forum för

frågor om provning och certifiering motsvarande vad som finns för

standardiseringsfrågor i form av CEN och CENELEC. Ett stort symposium

kring denna fråga arrangerades av EG-kommissionen i juni i år.

Deltagarna var då eniga om behovet av ett sådant forum.

Standardiseringens organisation i Sverige

För svensk nationell standardisering och för medverkan i internationell

och regional standardisering svarar ett antal svenska

standardiseringsorgan med SIS, Standardiseringskommissionen i Sverige,

som centralorgan och med de övriga anslutna till SIS. De svenska

standardiseringsorganen är enskilda organ med oberoende ställning.

Svenskt standardiseringsarbete är i stor och ökande utsträckning knutet

till regional och internationell standardisering.

SIS, som bildades år 1922, är som nämnts centralorgan för

standardiseringsarbetet i Sverige. SIS är en ideell förening med stadgar

fastställda av regeringen, vilken också utser SIS ordförande. Medlemmar

är organisationer med intresse för standardiseringsverksamheten.

SIS centrala uppgifter omfattar, förutom att vara centralt kontaktorgan

med staten, bl.a. fastställelse och utgivning av svensk standard,

försäljning av svensk, internationell och utländsk standard, medlemskap

i det globala standardiseringsorganet ISO resp. det västeuropeiska CEN

med uppgift att samordna svensk medverkan i motsvarande internationellt

och regionalt standardiseringsarbete, kontakter med myndigheter och

organisationer, information och konsultation i frågor som rör

standardisering. Vidare driver SIS en kommersiell privaträttslig

certifieringsverksamhet samt är helägare till ett dotterbolag, SIS

Service AB. Bolagets största projekt är uppbyggnad av ett nationellt

standardiseringsorgan i Tanzania.

Ett antal fackorgan är anslutna till SIS genom särskilda

överenskommelser och är ansvariga för standardiseringen inom sina resp.

områden.

Från den 1 juli 1988 finns sex fackorgan, nämligen Byggstandardiseringen

(BST), Metallnormcentralen (MNC), Svenska Elektriska Kommissionen (SEK),

Sveriges Mekanstandardisering (SMS), SIS-Informationstekniska

Standardiseringen (SIS-ITS) och SIS-Allmänna Standardiseringsgruppen

(SIS-STG). Dessa svarar genom avtal med SIS för standardiseringsarbetet

inom sina resp. fackområden. SIS-STG svarar därvid för standardiseringen

inom allmänna grundläggande och tvärtekniska områden och områden som

inte faller inom andra fackorgans ansvarsområden. Fackorganen har egen

VD, styrelse och fullmäktige.

Efter överenskommelse med SIS finns också ett antal samverkande organ

som ansvarar för vissa avgränsade uppgifter. För närvarande är

försvarets materielverk, IVA:s Kran- och Hisskommission, sjukvårdens och

socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut och statens

provningsanstalt anknutna som samverkande organ.

Finansieringen av verksamheten

Standardiseringsverksamheten finansieras genom statsbidrag,

kontantbidrag från näringslivet, riktade uppdragsmedel från statliga

myndigheter, byggforskningsmedel (enbart BST), försäljningsintäkter samt

i mindre utsträckning nordiska fondmedel.

Kostnaderna för standardiseringsorganen under budgetåret 1987/ 88 var

enligt SIS anslagsframställning 95,8 milj. kr. Kontantbidraget från

näringslivet uppgick till 29,3 milj. kr. Staten bidrog genom

statsanslaget med 15,3 milj. kr. och genom uppdragsmedel och

byggforskningsmedel med 12,9 milj. kr. Försäljningsintäkterna uppgick

till 38,2 milj. kr.

Till statens bidrag till standardisering skall läggas de medel (för

budgetåret 1988/89 1,7 milj. kr.) som genom EFTA-uppdrag, som ges

parallellt med EG, lämnas till de europeiska standardiseringsorganen CEN

och CENELEC.

Ett stort resurstillskott från näringslivet och myndigheter -- under

budgetåret 1987/88 enligt. SIS beräkningar motsvarande minst 300 milj.

kr. -- är att sakkunniga och experter utan kostnad för

standardiseringsorganen ställs till förfogande i

standardiseringsarbetet. Av det totala antalet experter som medverkar

kommer ca 80 % från näringslivet.

Statsanslaget beräknas fr.o.m. budgetåret 1966/67 på sådant sätt att det

statliga anslaget skall utgöra 60 % av näringslivets kontantinsatser

till verksamheten.

Fr.o.m. budgetåret 1982/83 beräknas dessa 60 % på näringslivets bidrag

året före bidragsåret.

Det statliga anslaget till SIS fördelas av SIS enligt dess egna regler

på fackorgan och central verksamhet. Det finns ingen enhetlig politik

för användningen av det statliga anslaget hos fackorganen, utan dessa

tillämpar sinsemellan olika principer.

Internationell standardisering

Det internationella standardiseringsarbetet bedrivs dels av organ helt

specialiserade på standardisering och samhörande aktiviteter, dels av

organ vilka vid sidan av andra arbetsuppgifter också bedriver visst

samarbete i standardiseringsfrågor. Enligt en bl.a. av ECE (FN:s

ekonomiska kommission för Europa) och GATT (General Agreements on

Tariffs and Trade) tillämpad nomenklatur benämns de specialiserade

organisationerna "international standards organizations"

(standardiseringsorgan) och de övriga "international standardizing

bodies" (standardiserande organ).

Det finns två specialiserade standardiseringsorgan med global verksamhet

nämligen ISO (International Organization for Standardization) och IEC

(International Electrotechnical Commission), båda med centralsekretariat

i Genéve.

Medlemskap i dessa båda organ är öppet för nationella

standardiseringsorgan i alla länder, ett från varje land. SIS

representerar Sverige i ISO och SEK representerar Sverige i IEC.

Bland de internationella standardiserande organen finns en lång rad

organisationer med nationella myndigheter som medlemmar.

För undvikande av parallellarbete och överlappande aktiviteter finns det

avtal om samverkan mellan ISO och IEC å ena sidan och de övriga

organisationerna å den andra.

Regional standardisering

Den regionala standardisering som i första hand är av intresse för

Sverige, är den som bedrivs inom Västeuropa resp. Norden.

Det västeuropeiska regionala standardiseringssamarbetet kunde tidigare

ses som ett komplement till det globala. De krav och önskemål på

harmonisering av nationella standarder som uppkommit i samband med

strävandena inom EG och EFTA att genom harmonisering av tekniska regler

undanröja handelshinder har gett det västeuropeiska regionala

standardiseringssamarbetet en mera självständig roll. En huvuduppgift är

att få samstämmig tilllämpning inom Västeuropa av de internationella

standarderna från ISO och IEC. På motsvarande sätt som på global nivå

finns det två specialiserade europeiska standardiseringsorgan CEN, där

SIS är svensk medlem, och CENELEC för det elektrotekniska området, där

SEK är svensk medlem.

På det regionala planet finns inom Västeuropa ett antal organ som vid

sidan om andra arbetsuppgifter bedriver viss standardiseringsverksamhet.

CEN och CENELEC samverkar på olika sätt med dessa och andra motsvarande

organ i avsikt att uppnå att deras standardiseringsresultat fastställs

som Europastandard (EN). Genom avtal med CEN resp. CENELEC kan de organ

som så önskar och som uppfyller kraven på allsidig representation i

standardiseringsarbetet ankny tas som samverkande organ.

På det nordiska planet sker samarbetet inom INSTA (Internordisk

Standardisering). Verksamheten grundar sig på ett samarbetsavtal mellan

standardiseringsorganen i de nordiska länderna. Uppgiften är att genom

systematiserat samarbete och informationsutbyte dels åstadkomma

likalydande nationella standarder, dels genom fördelning av arbetet

bidra till ett bättre utnyttjande av standardiseringsorganens resurser.

Behovet av ökat nordiskt samråd och -- i flera fall -- resursbesparande

nordisk arbetsfördelning i Europastandardiseringen har kommit till

tydligt uttryck i Nordiska ministerrådets pågående analys av

förhållandet mellan nordiskt och vidare europeiskt samarbete. Man

strävar efter ett samordnat uppträdande i de internationella

organisationerna ISO, IEC, CEN och CENELEC, samt en samordnad

tilllämpning av internationella rekommendationer och standarder.

Certifieringsverksamheten i Sverige

Certifieringsverksamhet är som tidigare nämnts privaträttslig till sin

karaktär. Certifieringar är principiellt frivilliga, även om de enligt

EG:s nya metod kan tillerkännas vissa rättsverkningar. Någon form av

svensk offentligrättslig reglering för certifieringsverksamhet finns

inte. Certifiering utförs i Sverige av flera organ. Följande är exempel

på detta.

SIS administrerar ett certifieringssystem, där produkter som efter

kontroll visat sig överensstämma med svensk standard får förses med SIS

inregistrerade varumärke, SIS-märket.

Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten AB, SEMKO, som är

riksprovplats för elektrisk materiel -- och som efter delegation från

statens energiverk utfärdar myndighetsgodkännande för viss materiel --

utför även viss frivillig typkontroll, dvs. certifierar elektrisk

materiel, såsom datorer och annan kontorsmateriel. Det s.k. S-märket är

SEMKO:s inregistrerade varumärke och certifieringsmärke. För att SEMKO

skall certifiera elektrisk materiel skall denna uppfylla kraven i svensk

standard.

Statens provningsanstalt utför även frivillig certifiering av produkter.

Provningsanstalten tar ställning till vilka produkter som kan omfattas

av och åsättas en P-märkning. Dessa produkter skall vid typprovning ha

konstaterats uppfylla av provningsanstalten fastlagda krav. Dessutom

skall provningsanstalten stickprovsvis övervaka den löpande produktionen

enligt villkoren för P-märkning.

Sjöfartsverket ombesörjer frivilligt godkännande av fritidsbåtar och

trafiksäkerhetsverket frivilligt godkännande av bilbarnstolar. Detta är

att betrakta som frivilliga certifieringar utförda av myndighet. Andra

sådana exempel är provningsanstaltens frivilliga kontroll av volymmätare

samt vågar för industriellt bruk.

En särskild utredare bör tillkallas

Den i det tidigare beskrivna internationella utvecklingen har medfört

att såväl standardiserings- som certifieringsverksamhet har fått en ökad

betydelse för staten och andra intressenter. Frågor om harmonisering av

produktkrav och ömsesidigt godtagande av provnings- och kontrollresultat

har stor betydelse för Sverige och svensk industri. För både myndigheter

och andra intressenter blir det av central betydelse att hålla sig

informerade om och vid behov kunna delta i internationellt arbete, bl.a.

standardiseringsarbete.

Kontrollformsutredningen har pekat på vissa problem som behöver lösas

till följd av denna utveckling. Det finns enligt min mening skäl att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera de problem och

möjligheter som denna utveckling föranleder och lämna förslag till

lösningar som tillgodoser olika parters intressen. Den av utredningen

väckta tanken att formalisera samverkan mellan staten och

standardiseringsorganen i ett avtal bör studeras närmare.

I årets kompletteringsproposition 1987/88:150 har regeringen behandlat

behovet av resurshushållning och förnyelse i den offentliga

verksamheten. Då nya anspråk ställs på en verksamhet krävs helhetssyn

och utvärdering av verksamheten.

Utredningsuppdraget

Utredaren bör ha följande uppgifter.

-- Analysera och bedöma vilka krav staten från sin utgångspunkt bör

ställa på standardiseringsverksamheten.

-- Analysera och bedöma behovet av statligt stöd till standardisering

samt, om så bedöms erforderligt, föreslå en modell för statens

medelstilldelning till standardisering där medlen utnyttjas effektivt

samtidigt som statens behov av att nyss nämnda krav uppfylls blir

tillgodosett. Detta skall göras mot bakgrund av

standardiseringsverksamhetens totala resursbehov.

-- Analysera lämpliga former för samverkan mellan staten och

standardiseringsorganen och i detta sammanhang även analysera och

utarbeta förslag till lösningar i den tidigare nämnda avtalsfrågan.

-- Analysera och bedöma de nya problem och möjligheter som den

internationella utvecklingen medför för andra intressenter, bl.a.

arbetsmarknadens parter och konsumenterna, vilket belysts av

kontrollformsutredningen och under remissbehandlingen av dess

betänkande, samt föreslå lämpliga former för dessa intressenters

medverkan i harmoniseringsarbetet.

-- Analysera, i syfte att skapa ett brett beslutsunderlag, dels hur en

standardiseringsverksamhet utan statligt stöd kan utformas, dels

ändamålsenligheten i nuvarande organisatoriska struktur.

-- Analysera och bedöma effekterna av den internationella utvecklingen

vad gäller certifieringsfrågor och precisera vilken roll och vilka

uppgifter staten bör ha inom certifieringsområdet.

-- Bedöma behovet av ackreditering av certifieringsorgan och i

förekommande fall föreslå lämpliga former för detta.

Samråd och tidsplan

Inom kommerskollegium pågår på uppdrag av utrikesdepartementets

handelsavdelning sedan våren 1988 ett utredningsarbete om

Europastandardiseringens betydelse för Sverige och Västeuropa. Utredaren

bör informera sig om nu nämnda och annat relevant utredningsarbete så

att onödigt dubbelarbete undviks.

I sitt arbete bör utredaren eftersträva en bred samverkan med

myndigheter, näringsliv och andra intressenter. Utredaren väljer själv i

vilka former och i vilken omfattning denna samverkan skall ske.

Arbetet skall bedrivas skyndsamt. Utredaren skall redovisa sina förslag

före den 31 maj 1989.

Utredaren bör beakta vad som sägs i direktiven till samtliga kommittéer

och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir.

1984:5) samt direktiven angående beaktande av EG-aspekter (dir.

1988:43).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) -- med uppdrag att utreda vissa frågor i anslutning till

standardiseringsverksamheten i Sverige

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.