Dir. 1988:63

Arbetsmiljökommission

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-11-24

1. Mitt förslag

2. Skadeutveckling oroar

3. Kraftfulla insatser behövs

4. Resurserna i arbetsmiljöarbetet

5. Arbetsmiljökommissionens uppgifter

7. Arbetsformer m.m.

8. Hemställan

9. Beslut

Dir. 1988:63

Beslut vid regeringssammanträde 1988-11-24

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Thalén, anför:

1. Mitt förslag

Jag föreslår att en kommission tillkallas med uppgift att lägga fram

förslag till åtgärder för att ändra sådana arbetsförhållanden, som

skapar skador och ohälsa.

Som underlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i

arbetsmiljön, som ger upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör

inriktas på att identifiera de mest utsatta arbetena, men också på

sådant, som kan innebära nya hälsorisker i arbetsmiljön.

2. Skadeutveckling oroar

I regeringsförklaringen den 4 oktober 1988 uttalade regeringen sin

avsikt att inbjuda organisationerna på arbetsmarknaden och berörda

myndigheter att delta i en arbetsmiljökommission med uppgift att göra

särskilda insatser för de 400 000 mest utsatta arbetena.

Bakgrunden till regeringens ställningstagande är den oroande

utvecklingen när de tgäller antalet arbetsskador,

långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Bakom denna utveckling döljer sig mänskliga problem och lidanden som i

många fall leder till utslagning från arbetsmarknaden. Människor som

skadas i arbetet, går långvarigt sjukskrivna och som tvingas lämna

arbetslivet i förtid, känner sig ofta nedvärderade. De förlorar

arbetsgemenskapen, isolerar sig och får år av sina liv förstörda.

Antalet anmälningar till arbetsskadestatistiken har ökat från 153 000 år

1980 till 180 000 år 1987. Ökningen gäller främst arbetssjukdomarna,

medan ökningen av olycksfallen är mer begränsad. Samtidigt har den andel

av de anmälda arbetssjukdomarna, som godkänts som arbetsskador enligt

arbetsskadeförsäkringens regler, ökat. Detta gäller främst skador och

sjukdomar till följd av olika belastningsfaktorer.

Också förtidspensioner och sjukbidrag ökar. Särskilt markant är

utvecklingen av förtidspensioner och sjukbidrag för kvinnor i åldrarna

45-59 år.

De offentliga utgifterna för försäkringsskyddet stiger. År 1987 kostade

arbetsskadorna, de långa sjukskrivningarna och förtidspensionerna ca 37

miljarder kr. För åren 1988 och 1989 väntas utgifterna öka till ca 45

resp. 53 miljarder kr. Till detta kommer effekterna för stat och kommun

av minskade skatteinkomster. För företag och förvaltningar medför

sjukfrånvaron kostnader för stillestånd, driftsstörningar,

överdimensionering av personalstyrkan, vikarieanskaffning m m.

Denna utveckling skall inte tas som ett tecken på att arbetsmiljöerna

generellt sett skulle ha försämrats. Så har exempelvis antalet svåra

skador och olyckor med dödlig utgång minskat betydligt. Också övriga

olycksfall har minskat sett i ett längre tidsperspektiv, även om

minskningen avstannat under de senaste fem åren.

3. Kraftfulla insatser behövs

Utvecklingen i arbetslivet visar således på allvarliga brister i

välfärden. Såväl individuella och sociala som ekonomiska skäl talar

därför för att det behövs kraftfulla insatser från många olika håll för

att vända denna utveckling och skapa säkrare och tryggare arbetsplatser.

Arbetsmiljöarbetet måste inriktas på att hindra att människor drabbas av

skador och ohälsa i arbetslivet. Det gäller att ändra på sådana

förhållanden i arbetslivet, som orsakar stort mänskligt lidande och

försämrad livskvalité i det vardagliga livet och som i så stor

utsträckning också leder till förtidspensioneringar. Det gäller också

att öka möjligheterna för de drabbade att komma tillbaka till ett

lämpligt arbete.

Den politik som under de senaste åren har drivits på

arbetsmarknadsområdet brukar karakteriseras som arbetslinjen. Innebörden

är att aktiva åtgärder, för att ge arbetslösa arbete, utbildning eller

andra förberedande åtgärder, som kan väntas leda till arbete, skall

prioriteras framför passiva utbetalningar av kontantstöd. Inte minst

genom det ökande antalet arbetsskador är situationen nu sådan, att

ersättningar från socialförsäkringarna betalas ut i ökande omfattning.

Det finns skäl att tillämpa det synsätt, som arbetslinjen ger uttryck

för, också i rehabiliteringsverksamheten, så att aktiva åtgärder vidtas

för att återföra människor i arbete snabbare än som nu är fallet.

Behovet av en sådan inriktning understryks av läget och den förväntade

utvecklingen på arbetsmarknaden. Svårigheterna att inom olika sektorer

fylla behoven av arbetskraft kan komma att bestå under stora delar av

1990-talet. Det kommer att vara av stor betydelse att alla, som kan och

vill arbeta, har möjlighet att göra det.

Även arbetsmarknadspolitiska skäl talat således för att insatserna för

att förebygga arbetsskador och ohälsa måste ges en större roll.

4. Resurserna i arbetsmiljöarbetet

Ansvaret för arbetsmiljön vilar i första hand på den enskilda

arbetsgivaren.

Verksamheten på arbetsmiljöområdet präglas vidare av ett omfattande

samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Därför är det självklart att

parterna också i fortsättningen har en central roll i arbetet med att

förbättra arbetsmiljön och förändra arbetets organisation och därmed

minska riskerna för liv och hälsa i arbetslivet.

Företagshälsovården har stor betydelse i arbetsmiljöarbetet. Mer än 70 %

av alla arbetstagare har nu tillgång till företagshälsovård.

Ett antal olika statliga myndigheter och institutioner har, var och en

inom sitt område, särskilda uppgifter på arbetsmiljöområdet, exempelvis

arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen, arbetsmiljöinstitutet,

arbetsmiljöfonden och arbetslivscentrum.

Också arbetsmarknads myndigheterna, riksförsäkringsverket,

försäkringskassorna, landstingens hälso- och sjukvård och socialtjänsten

har viktiga uppgifter när det gäller att minska de negativa följderna av

brister i arbetsmiljön.

Det finns sålunda stora resurser och goda förutsättningar att bedriva

ett aktivt, åtgärdsinriktat arbete för en bättre arbetsmiljö. Detta

arbete måste fortsätta med stor kraft och effektivitet.

5. Arbetsmiljökommissionens uppgifter

En särskild kommission bör tillsättas för att lägga fram förslag till

åtgärder, som ändrar på de arbetsmiljöer som skapar skador och ohälsa.

Som underlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i

arbetsmiljön, som ger upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör

inriktas på att identifiera de mest utsatta arbetena. Kommissionen skall

inte bara utgå från sådanan faktorer som ger upphov till relativt lätt

identifierade skador eller sjukdomar utan även till förhållanden av mer

sammansatt natur. Det kan handla om en kombination av fysisk

arbetsmiljö, arbetets organisation och psykiskt påfrestande inslag i

arbetet eller om otillräckligt inflytande över den egna

arbetssituationen.

Målet för kommissionens arbete skall vara att minska den

arbetsrelaterade sjukfrånvaron och utslagningen men även att förebygga

uppkomsten av nya hälsorisker i arbetsmiljön.

Kommissionen bör överväga om ekonomiska styrmedel gentemot arbetsgivare

bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Den bör också

föreslå andra åtgärder, som behövs för att ytterligare markera det

ansvar som arbetsgivarna har enligt arbetsmiljölagen.

Kommissionen bör t.ex. se över hur skador och tillbud följs upp på

arbetsplatserna och om de leder till att arbetsgivarna vidtar åtgärder

för att minska riskerna för nya skador. Kommissionen bör också pröva hur

behovet av snabbt tillgänglig och aktuell information om arbetsskadornas

utveckling skall kunna tillgodoses.

Kommissionen bör belysa hur det lokala arbetsmiljöarbetet och särskilt

arbetstagarinflytandet i arbetsmiljöfrågor fungerar. I detta bör bl.a.

ingå att se över det lokala skyddsarbetets ställning och organisation.

Exempelvis uppfattas skyddskommittéerna ofta spela en sidoordnad roll i

förhållande till de nya former för arbetstagarinflytande som

lagstiftningen om medbestämmande har medfört.

Arbetsmiljörisker skall i första hand mötas med tidiga och förebyggande

insatser. Men för dem som ändå drabbas, bör aktiva rehabiliterings- och

anpassningsåtgärder vidtas, så att de kan vara kvar i arbetslivet. Det

är angeläget att anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på

arbetsplatserna utvecklas och att det byggs upp kunskap och kompetens

för sådan verksamhet. Kommissionen bör överväga om särskilda åtgärder

bör vidtas för att få till stånd en bättre fungerande verksamhet.

Arbetsmiljökommissionen bör överväga effektiviteten i samordningen

mellan olika samhällsorgan centralt och regionalt. Mot bakgrund av

erfarenheterna från kommissionens kartläggning skall den lämna förslag

om inriktning och organisation av arbetsmiljöarbetet och samhällets

insatser.

Kommissionen bör överväga, om det finns anledning att göra förändringar

eller förtydliganden i arbetsmiljölagen eller annan lagstiftning.

Kommissionen skall också under arbetets gång kunna lämna förslag till

regeringen om uppdrag till myndigheter och om sådana särskilda

utredningar som kommissionens arbete kan ge anledning till.

Kommissionen ska slutligen även belysa företagsekonomiska,

samhällsekonomiska och statsfinansiella kostnader samt intäkter för de

åtgärder, som föreslås. Om kommissionen lägger fram kostnadskrävande

förslag skall den också ange hur åtgärderna skall finansieras.

6. Samråd m. m.

Kommissionen skall samråda med sådana utredningar och översyner, som

berör dess arbete.

I rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och

samordnad rehabilitering -- Samverkansmetoder och

rehabiliteringsinriktad ersättning -- behandlas flera frågor som i hög

grad är relevanta för arbetsmiljökommissionen. Detta utredningsarbete

blir därmed ett viktigt underlag för kommissionen.

1986 års företagshälsovårdsreform ses över f.n. Det gäller främst

bidragssystemets utformning, men också lagstiftning, personalutbildning

och företagshälsovårdens roll i rehabiliterings- och anpassningsarbete.

Kommissionen bör följa översynsarbetet.

Kommissionen skall också följa arbetarskyddsstyrelsens pågående kampanj

mot belastningsskador och arbetsmiljöfondens program mot

belastningsskador.

7. Arbetsformer m.m.

Kommissionen bör ha en hög handlingsberedskap. Den bör verka för att

önskvärda åtgärder blir genomförda med minsta möjliga dröjsmål.

Kommissionens förslag skall därför fortlöpande överlämnas till berört

departement.

Avsikten är således inte att kommissionen skall lägga fram förslagen

samlat vid arbetets slut. I stället skall kommissionen efter avslutat

arbete redovisa de åtgärder, som har vidtagits och vad som bör göras

därutöver.

Kommissionen får inom givna ramar bestämma om sina arbetsformer,

exempelvis om regionala eller andra specialgrupper bör inrättas för

särskilda frågor eller uppgifter. Sådana specialgrupper, experter och

motsvarande, bör i förekommande fall kunna anlitas för den tid, som

uppdraget tar och således inte för hela den tidsperiod som kommissionens

arbete pågår.

Kommissionens arbete bör vara slutfört senast den 30 juni 1990.

För kommissionens arbete skall gälla vad regeringen har föreskrivit om

beaktande av EG-aspekten (dir. 1988:43), samt direktiven (dir. 1984:5)

angående utredningsförslagens inriktning.

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för arbetsmarknadsdepartementet

att tillkalla en arbetsmiljökommission omfattad av kommittéförordningen

(1976:119) med högst sju ledamöter,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde till

kommissionen.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

betalas av medel från fonden för arbetsmiljöförbättringar.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)