Dir. 1988:76

Ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-12-01

Mitt förslag

Bakgrund

Behovet av en utredning

Utredningsuppdraget

Ersättningsprinciper

Fastställande av ersättningsnormer

Övriga frågor

Utredningsarbetets bedrivande

Hemställan

Beslut

Dir. 1988:76

Beslut vid regeringssammanträde 1988-12-01

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.

Mitt förslag

En kommitté tillkallas för att se över reglerna om ersättning för ideell

skada i samband med personskada m.m. Kommitténs huvuduppgifter blir att

överväga

-- om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas,

-- vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas, och

-- hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas.

Bakgrund

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada.

Med ekonomisk skada avses ekonomiska förluster av olika slag (kostnader,

inkomstförlust, intrång i näringsverksamhet). Ideell skada utgörs av

förluster av icke-ekonomisk natur.

Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts som sveda

och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt

till följd av skadan (5 kap. 1 § skadeståndslagen).

Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande

under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Den ideella karaktären är

inte alltid renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes

tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för

sveda och värk.

Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande

eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes

invaliditet kan bedömas som varaktig. Gränsen mellan å ena sidan sveda

och värk och å andra sidan lyte eller annat men dras alltså i huvudsak

vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt.

Med lyte avses vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlust av

någon kroppsdel. Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida

följder av skadan, inte bara sådana som medför direkt smärta eller

obehag utan också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den

skadelidande att leva ett normalt liv. I denna form ersätts sålunda

förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inte är

vanställande (t.ex. rörelsehinder, talfel eller besvär av protes).

Även ersättningsposten olägenheter i övrigt -- som infördes i samband

med att skadeståndslagen ändrades år 1975 -- avser i huvudsak

skadeföljder efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning

ersätts skadeföljder som i tidigare skadeståndspraxis gottgjordes än som

ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svårbedömbara

faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning

som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat

samt risken för att i framtiden förlora mera extraordinära inkomster,

t.ex. genom övertidsarbete. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i

viss utsträckning kan ersättas som olägenheter i övrigt är förhöjda

levnadsomkostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan,

t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för

kläder och skor m.m. samt särskilda kostnader för rekreation och

förströelse.

Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel

schablonmässigt. Försäkringsbolagen tillämpar i sin

skaderegleringspraxis vissa tabellvärden för olika vanligt förekommande

skador. Ersättningen enligt tabellerna, som regelbundet justeras med

hänsyn till penningvärdets förändringar, har på senare tid höjts mera

allmänt vid ett par tillfällen. Några motsvarande tabeller används inte

för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt.

De tabeller som försäkringsbolagen tillämpar för att bestämma

ersättningen för sveda och värk samt lyte och men har fastställts av

trafikskadenämnden, vars ledamöter förordnas av regeringen och

försäkringsinspektionen. Tabellerna har godtagits av riksdagen år 1975

(se prop. 1975:12 s. 111, LU 16, rskr. 133) och av högsta domstolen i

flera avgöranden (se NJA 1969 s. 469, 1972 s. 81, 1979 s. 129 och 1982

s. 793).

Utöver trafikskadenämnden är flera andra skadeprövningsnämnder verksamma

inom det enskilda försäkringsväsendet, t.ex. ansvarsförsäkringens

personskadenämnd.

De nu berörda nämnderna är endast rådgivande organ. Sedan en nämnd har

yttrat sig i ersättningsfrågan och försäkringsbolaget därefter har

fattat sitt beslut, kan den skadelidande få frågan prövad av domstol.

Antalet vägledande domstolsavgöranden i fråga om ideell skada är

emellertid begränsat. Utvecklingen på det området har därför i stor

utsträckning kommit att styras av nämndernas ställningstaganden.

Bestämmelserna i skadeståndslagen om skyldighet att ersätta personskada

tillämpas också i fråga om lidande som tillfogas någon genom vissa brott

mot den personliga integriteten, såsom våldtäkt, ofredande och

ärekränkning (1 kap. 3 § skadeståndslagen).

Några tabeller, motsvarande dem som används för att bestämma ersättning

för sveda och verk samt lyte och annat men, finns inte när det gäller

ersättning för lidande till följd av brott. Domstolarna har också bara i

begränsad omfattning fått ta ställning till sådana ersättningsanspråk.

Beträffande våldtäktsbrott och andra sexualbrott har emellertid en viss

ersättningspraxis utbildats i brottsskadenämnden, som ger ersättning av

statsmedel för skador till följd av brott i fall då skadevållaren är

okänd eller saknar förmåga att betala skadestånd (se Marie Svendenius i

Svensk Juristtidning 1988 s. 64 ff).

Behovet av en utredning

Reglerna om ideell skada i samband med personskada har på senare tid

tilldragit sig ett allt större intresse.

Riksdagen behandlade i november 1986 olika frågor om ideell skada (se LU

1986/87:3; jfr LU 1987/88:4 och 1988/89:4). Enligt riksdagen behövdes

det inte någon mer genomgripande ändring av ersättningssystemet på

personskadeområdet och egentligen inte heller någon ändring av reglerna

i skadeståndslagen. Riksdagen uttalade emellertid samtidigt att det

kunde finnas anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av

ersättningsnivån vid ideell skada var befogad. Vidare behandlade

riksdagen en del speciella situationer där det kunde finnas skäl att

förbättra de skadelidandes ställning. Riksdagen överlämnade åt

regeringen att bestämma i vilka former ett utredningsarbete med denna

inriktning skulle bedrivas.

Liknande synpunkter framfördes vid en hearing som justitiedepartementet

anordnade i april 1987 med företrädare för berörda myndigheter och

organisationer m.fl. En allmän uppfattning var att det behövs en översyn

av reglerna om ersättning för ideell skada för att man skall kunna få en

samlad syn på dessa frågor och för att rättsläget i olika, praktiskt

viktiga frågor skall kunna klarläggas.

Någon allmän översyn av bestämmelserna om ideell skada har inte gjorts

någon gång. Enligt min mening bör en sådan översyn nu komma till stånd.

Jag delar riksdagens uppfattning att det inte finns behov av någon

genomgripande ändring av ersättningssystemet på området. Åtskilliga

frågor av praktisk och principiell natur behöver dock belysas närmare.

Arbetet bör anförtros åt en kommitté.

Utredningsuppdraget

Ersättningsnivån

En huvuduppgift för kommittén blir att överväga om och i så fall i

vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. En

vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga

skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små

skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning.

Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig

ersättningsnivå är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen

för ideell skada. Givetvis kan en sådan skada aldrig kompenseras på ett

fullgott sätt genom ersättning i pengar. Men denna ersättning kan bidra

till att lindra verkningarna av de ideella förlusterna. Kommittén bör

överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra

livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna

självkänslan.

Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt ersättningen för

lidande i samband med sexualbrott e.d. Denna ersättning har -- på ett

annat sätt än ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt

olägenheter i övrigt -- inslag av upprättelse för den kränkande och

nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Kommittén bör

klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till om

de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp

kan anses tillräckligt fylla detta syfte.

Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör

naturligtvis också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i

samhället, som medfört bl.a. att fritiden har fått en allt större

betydelse för de flesta människor här i landet. En väsentlig fråga för

kommittén är om de allmänna höjningar av ersättningsnivån vid ideell

skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en

ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad.

Kommittén bör även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta

förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell

skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.

För att en sådan jämförelse skall bli rättvisande bör den dock göras med

utgångspunkt i den totala ersättningsbilden, alltså med beaktande även

av den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Och vid denna

jämförelse bör kommittén kunna bortse från en sådan särpräglad

skadeståndspraxis som har utbildats i bl.a. USA.

Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör

kommittén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser som en höjning av

den nuvarande ersättningsnivån kan få för försäkringstagarkollektivet i

form av högre försäkringspremier och för samhället i övrigt. Att

premierna hålls på en rimlig nivå ligger både i försäkringstagarnas och

i samhällets intresse. Detta intresse får avvägas mot de skadelidandes

intresse av att få en så god kompensation som möjligt.

Ersättningsprinciper

En annan huvudfråga som kommittén bör ta ställning till är vilka

principer som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada bestäms.

Visserligen gäller också här grundsatsen om full ersättning för den

lidna skadan. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna

mäta den förlust som den ideella skadan har medfört för den skadade, går

emellertid inte att ställa upp. Det är därför naturligt att denna

ersättning måste bestämmas mera schablonmässigt än när skadan har

medfört skadeföljder som är av klart ekonomisk natur.

Som tidigare nämnts har försäkringsbolagen av denna anledning i sin

skaderegleringspraxis utbildat vissa tabellvärden för ersättningen för

sveda och värk samt lyte och men. När det gäller ersättningen för lyte

och men bygger ersättningstabellerna på tabeller över de s.k. medicinska

invaliditetsgraderna. Dessa medicinska invaliditetstabeller har

tillkommit i slutet av 1800-talet och har därefter inte genomgått någon

genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen.

Tabellerna är ofullständiga bl.a. på det sättet att åtskilliga av de

nutida besvär och symptom som en skada kan ge upphov till inte påverkar

invaliditetsgraden. Kommittén bör överväga om invaliditetstabellerna i

dagens samhälle utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av en

skadas framtida verkningar.

Beträffande ersättningen för olägenheter i övrigt finns inte någon lika

klar skaderegleringspraxis. Det råder i stället en påfallande osäkerhet

om hur denna ersättning skall bestämmas. Kommittén bör om möjligt

skingra denna osäkerhet genom att ge närmare anvisningar för

bedömningen. Bl.a. bör kommittén ta ställning till frågan i vilken

utsträckning ersättningen bör vara schabloniserad eller individualiserad

(se om denna fråga Ola Pettersson i Svensk Juristtidning 1983 s. 81 ff

och Ulf Nordenson i Festskrift för Jan Hellner, 1984, s. 391 ff). Om

kommittén kommer fram till att standardiserade normer av det slag som

används vid fastställandet av ersättningen för sveda och värk samt lyte

och men bör tillämpas i detta sammanhang, synes det naturligt att också

dessa normer fortlöpande anpassas till penningvärdets förändringar.

Kommittén bör vidare diskutera om det går att dra en klarare gräns än

för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olägenheter i övrigt

och å andra sidan de övriga ersättningsposter som är aktuella när någon

har tillfogats en personskada (framför allt ersättningen för kostnader

och för lyte och men).

En fråga av liknande slag rör den ersättning för lidande som den som

t.ex. har våldtagits eller misshandlats har rätt till enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen. Frågan gäller här hur denna ersättning förhåller sig

till den ersättning som betalas ut om den skadelidande i samband därmed

har tillfogats en personskada. Skall med andra ord den skadelidande i

ett sådant fall ha rätt till särskild ersättning enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och

värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt? Kommittén bör ta ställning

till denna fråga, som det råder olika uppfattningar om (se bl.a. Erland

Conradi i Svensk Juristtidning 1986 s. 453 ff).

I detta sammanhang bör kommittén även överväga om ersättning enligt

1 kap. 3 § skadeståndslagen skall kunna ges för den chock och

bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter

ett inbrott eller en omfattande skadegörelse. Möjligen går det redan i

dag att få sådan ersättning. Bland de brott som enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen berättigar till ersättning för lidande ingår nämligen

hemfridsbrott (se prop. 1972:5 s. 570). Frågan är dock hittills

obesvarad i rättspraxis.

Som förut nämnts har några tabeller, motsvarande dem som tillämpas i

fråga om ersättning för sveda och värk samt lyte och men, inte utbildats

när det gäller ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen. Det ligger också i sakens natur att denna ersättning

inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i hög grad är beroende av

omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén bör dock försöka ge

närmare riktlinjer för bedömningen. En omständighet som ofta bör kunna

påverka ersättningens storlek är beskaffenheten av skadevållarens

handlande; tydligt är att den kränkning som skall gottgöras kan framstå

som allvarligare ju grövre det brottsliga handlandet är (jfr NJA 1962

s. 458). Kommittén bör diskutera vilka andra omständigheter som särskilt

bör beaktas när ersättningen bestäms.

Det har ibland ifrågasatts om inte den oklarhet som i vissa avseenden

råder om innebörden av 1 kap. 3 § skadeståndslagen till en del har sin

grund i att paragrafen talar om ersättning för ''lidande'', en term som

förekommer också i andra skadeståndsrättsliga sammanhang (jfr bl.a.

prop. 1986/87:49 s. 29). Kommittén bör överväga om detta uttryck stämmer

med de syften som denna ersättning bör fylla eller om en annan

terminologi bör väljas.

Fastställande av ersättningsnormer

I de fall ersättning för ideell skada bör bestämmas enligt särskilda

normer uppkommer frågan hur dessa normer skall fastställas.

Som riksdagen har uttalat är lagstiftning ett trubbigt instrument för

att bestämma storleken av skadeståndsbelopp; sådana frågor avgörs

smidigast och bäst i praxis (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör

emellertid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera

framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.

Hittills är det mycket få fall som har prövats av högsta domstolen. Och

domstolens prövning har då -- i överensstämmelse med vad som uttalades i

förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen -- inskränkt sig

till ett konstaterande att ersättningen för sveda och värk samt lyte och

men bör bestämmas med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis

normalt betalas i dessa fall, dvs. med ledning av de tabeller som

försäkringsbolagen använder i sin skadereglering.

Kommittén bör vidare ta ställning till om det är en lämplig ordning att

dessa tabeller fastställs endast av trafikskadenämnden, utan att de

andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga.

En möjlighet är att också dessa nämnder i någon form får medverka vid

utformningen av tabellerna och andra schabloner. En annan tänkbar

möjlighet är att ett nytt organ -- med bred förankring hos olika

intressenter -- tillskapas för detta arbete.

Övriga frågor

Utöver de frågor jag nu har pekat på bör kommittén behandla sådana

frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller som i

övrigt kan vara av intresse från praktisk eller principiell synpunkt.

Även andra frågor om ersättning för personskador som har uppmärksammats

på senare tid bör kunna tas upp i detta sammanhang.

En aktuell fråga är om ersättning för ideell skada skall kunna ges för

den oro för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en

skadeståndsgrundande handling har utsatts för t.ex. en viss strålning,

som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss andel av

befolkningen, eller har blivit smittade av HIV-virus utan att ännu ha

visat några symptom på sjukdomen AIDS. Om det obehag som en sådan känsla

av risk innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör kommittén ta

ställning till hur denna ersättning skall avvägas mot den

personskadeersättning som lämnas till dem som sedan verkligen blir

sjuka.

En annan fråga som har debatterats livligt gäller ersättningen för

ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt

medvetandegrad. I tidigare försäkringspraxis har ersättningen i dessa

fall fastställts till ett lägre belopp än när den skadelidande har varit

vid fullt medvetande och kunnat använda skadeståndsbeloppet för att

förbättra sin livssituation. Sedan riksdagen uttalat att allmänheten

upplever denna praxis som stötande och att starka skäl därför talar för

att den inte längre upprätthålls (se LU 1986/87:3 s. 16), har praxis

ändrats. Kommittén bör ta ställning till om denna ändrade praxis kan

anses tillfredsställande.

En närliggande fråga är om rätten till ersättning för ideell skada bör

falla bort, om den som har skadats dör innan ersättningen har

fastställts. Så gäller enligt domstolspraxis i dag. Det har nämligen

inte ansetts förenligt med ersättningens personliga karaktär att ett

anspråk på ersättning för ideell skada går över på den skadades arvingar

innan skadevållaren har utfäst sig att betala ersättningen eller denna

har bestämts av en domstol. Frågan är emellertid om denna tidpunkt, som

innebär att ersättningsrätten kan falla bort vid en långdragen

skadereglering, är den lämpligaste. Denna fråga diskuterades vid

skadeståndslagens tillkomst, varvid lagstiftaren med viss tvekan

stannade för att inte införa någon lagregel av annat innehåll (se prop.

1972:5 s. 178 f; jfr SOU 1963:33 s. 42 ff). Kommittén bör på nytt

undersöka om det går att finna en tillfredsställande lösning på

problemet.

Enligt gällande rätt ersätts inte s.k. tredjemansskada. Det innebär

bl.a. att anhöriga till den som har skadats i princip inte kan få

ersättning för kostnader eller andra förluster som uppstår för dem i

samband med skadefallet. Ersättning utges dock för kostnader eller

förluster som på något sätt kan hänföras till den skadade. När

exempelvis en förälder stannar hemma från arbetet för att vårda ett

skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust ersättas som en

vårdkostnad för barnet. Riksdagen har uttalat att det bör övervägas om

man inte -- utan att i princip vidga kretsen av ersättningsberättigade

-- kan åstadkomma en ordning där anhörigas kostnader för besök och annan

stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning än

för närvarande (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör behandla även

denna fråga.

Ett fall som ligger nära tredjemansskada är då en person drabbas av en

chock med anledning av att en nära anhörig t.ex. har utsatts för ett

allvarligt våldsbrott. Rättspraxis intar en restriktiv hållning i fråga

om ersättning för sådan skada (se NJA 1979 s. 620). Kommittén bör ta

ställning till om denna praxis är tillfredsställande.

Kommittén bör vidare överväga om inte jämkning av skadestånd enligt

6 kap. 1 § skadeståndslagen på grund av den skadelidandes medvållande i

första hand bör ta sikte på ersättningen för ideell skada. Det skulle

kunna hävdas att, om den skadelidandes medvållande till en personskada

över huvud taget skall kunna reducera skadeståndet till honom, detta

medvållande inte bör gå ut över den fundamentala ersättningen för

ekonomisk skada utan i regel drabba enbart ersättningen för ideell

skada; den ersättningen skulle på så vis i de flesta fall i praktiken

komma att utgöra ett tak för jämkningen. Så torde man ofta resonera i

brottsskadenämnden (jfr SOU 1977:36 s. 183). Också de riktlinjer som

försäkringsbolagen enades om år 1977 beträffande jämkning av

skadeståndet när den skadelidande har medverkat till skadan i samband

med rattfylleri eller rattonykterhet bygger på ett sådant synsätt.

En fråga som också bör diskuteras av kommittén gäller omprövning av ett

fastställt skadestånd för personskada. Enligt 5 kap. 5 §

skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust och förlust av

underhåll omprövas, om de förhållanden som har legat till grund för

ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Någon motsvarande

omprövningsmöjlighet har däremot inte föreskrivits i fråga om ersättning

för kostnader eller ideell skada. Vid 1975 års ändringar i

skadeståndslagen ansåg lagstiftaren att det inte fanns något behov av en

sådan möjlighet i dessa fall (se prop. 1975:12 s. 170). Erfarenheten

visar emellertid att detta ställningstagande kan ifrågasättas. Kommittén

bör vidare överväga om omprövning av ett fastställt skadestånd skall,

som för närvarande, kunna ske bara vid en ändring av förhållandena på

den skadelidandes sida. I några sammanhang har diskuterats om inte

skadeståndet skall kunna omprövas också på grund av väsentligt ändrade

förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida (se prop. 1975:12 s. 216 f

och BRÅ-Rapport 1977:4 s. 254 f).

En fråga som inte rör ersättningen för ideell skada men som bör tas upp

nu gäller skadestånd till barn för framtida inkomstförlust. Frågan har

debatterats särskilt med utgångspunkt i trafikskadenämndens praxis.

Denna praxis har nyligen granskats av försäkringsinspektionen, som

därvid inte funnit anledning till kritik mot nämnden men förordat att

principerna för ersättning till skadade barn utreds närmare. Denna

utredning bör lämpligen utföras av kommittén.

Också trafikskadenämndens tillämpning av skadeståndslagen när det gäller

skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll har ibland utsatts

för kritik. Inom nämnden pågår nu en översyn av de schabloner och andra

hjälpregler som ligger till grund för nämndens nuvarande praxis.

Kommittén bör överväga om en användning av sådana schabloner är förenlig

med skadeståndslagens principiella inställning att de efterlevande skall

garanteras en bibehållen standard.

Utredningsarbetets bedrivande

Frågan om ersättning för ideell skada i samband med personskada har på

senare tid fått allt större aktualitet inte bara i Sverige utan också i

andra nordiska länder. Sålunda har man i Norge nyligen tillkallat en

utredning för att överväga denna fråga. Och i Finland har man för avsikt

att följa utredningsarbetet i Sverige och Norge genom en särskild

observatör. Det är därför naturligt att utredningsarbetet bedrivs i

nordiskt samråd.

Utredningsarbetet avser frågor som har stort allmänt intresse. Kommittén

bör bl.a. av detta skäl ha parlamentariskt inslag. Till kommittén bör

vidare som sakkunniga knytas bl.a. företrädare för försäkringsbolagen

och för berörda myndigheter och organisationer. Kommittén bör dessutom

få den experthjälp som behövs.

För kommittén gäller regeringens direktiv (Dir. 1984:5) till samtliga

kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Utredningsarbetet bör vara slutfört före utgången av år 1990.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågor om ersättning

för ideell skada i samband med personskada m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)