Dir. 1989:11

Former för organisation av huvudmannaskapet för flygplatser

Innehåll

Mitt förslag

Bakgrund

Huvudmannaskapet vid primärflygplatserna

Utredningsuppdraget

Hemställan

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

Beslut

Dir. 1989:11

Beslut vid regeringssammanträde 1989-03-02.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet G. Andersson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda frågor som rör

huvudmannaskapet för de flygplatser som ingår i inrikesflygets

primärnät. I uppdraget ingår att finna enhetliga former och principer

för huvudmannaskapet för dessa flygplatser. Förslag till

huvudmannaskapslösningar måste kunna förenas med krav på ett samlat

statligt inflytande över de primärflygplatser som drivs av

luftfartsverket. Kommittén bör också utreda möjligheten till ökat lokalt

och regionalt inflytande genom t.ex. delägarskap i landets

primärflygplatser, varvid dock nationellt strategiska flygplatser

generellt bör undantas.

Bakgrund

I den trafikpolitiska propositionen (prop. 1987/88:50) betonas

samhällets ansvar för att genom investeringar i infrastrukturen ge

förutsättningar för en trafikförsörjning som tillgodoser kraven på

effektivitet, god miljö och regional balans. Bl.a. uppmärksammas

gränsdragningsfrågorna mellan staten och kommunerna om luftfartens

infrastruktur -- flygplatserna.

Huvudmannaskapet vid primärflygplatserna

För de större flygplatserna i landet -- primärflygplatserna --

förekommer för närvarande såväl ett statligt som kommunalt

huvudmannaskap. Åtskilliga flygplatser ägs och drivs av staten genom

luftfartsverket och andra av kommuner och regionala intressenter. Detta

förhållande har fokuserat intresset på de skilda ekonomiska

förutsättningar som gäller för flygplatsdriften. För luftfartsverkets

del gäller att verksamheten som helhet skall bedrivas med full

kostnadstäckning. Med det stora antal flygplatser som luftfartsverket

svarar för är det möjligt att utjämna de ekonomiska resultaten mellan de

berörda flygplatserna. De kommunala flygplatserna i primärnätet kan

däremot inte som de statliga utjämna sitt ekonomiska resultat inom en

större grupp.

Ett antal kommunala flygplatser har numera en trafikomfattning och en

roll i flygtrafiksystemet som liknar vissa statliga flygplatsers.

Eftersom de kommunala flygplatserna i primärnätet inte har samma

förutsättningar för flygplatshållningen som de statliga, har förslag

tidigare redovisats som syftar till att åstadkomma en resultatutjämning

som också innefattar kommunala flygplatser.

En rad principiella invändningar kan riktas mot ett

resultatutjämningssystem. Ett utökat statligt åtagande via

luftfartsverket innebär t.ex. att utrymmet för investeringar i det

statliga flygplatssystemet minskar i samma mån. Underskottstäckning är

också ett negativt incitament i sig och kan stimulera till

flygplatsinvesteringar som är samhällsekonomiskt olönsamma. Ett

bidragssystem relaterat till underskottet vid en flygplats erbjuder

också svårigheter, eftersom den ekonomiska bärkraften varierar högst

avsevärt mellan flygplatserna. Det är vidare förenat med svårigheter att

ge en rättvisande bild av kostnadsläget på de berörda flygplatserna.

Tidigare förslag om ett system för resultatutjämning mellan kommunala

och statliga flygplatser har motiverats av bl.a. regionalpolitiska skäl.

Genom riksdagens beslut har sedan budgetåret 1987/88 särskilda medel

anvisats för bidrag till kommunala flygplatser i skogslänen med

linjetrafik av regionalpolitisk betydelse.

I avvaktan på en vidare utredning av huvudmannaskapsfrågor inom

flygplatssystemet beslutade riksdagen våren 1988 om ett tidsbegränsat

resultatutjämningssystem mellan statliga och kommunala flygplatser.

Beslutet innebär att flygplatser med en trafikvolym på lägst 100 000

passagerare per år i inrikes linjefart erhåller

resultatutjämningsbidrag. Totalt 30 milj. kr. fördelas över 5 år till

huvudmännen för de kommunala flygplatserna i relation till

trafikvolymen.

Med formen för huvudmannaskap följer alltså olika förutsättningar i

ekonomiskt avseende. Det kommunala huvudmannaskapet ger emellertid

samtidigt större möjligheter för de lokala och regionala huvudmännen att

direkt påveka sin verksamhet. Önskemål om ett ökat lokalt och regionalt

engagemang har sålunda i vissa sammanhang förts fram som argument för

att viss statlig flygplatsdrift borde överlåtas på kommunerna. De

skillnader i ekonomisk bärkraft som finns också mellan statliga

flygplatser kan, som framhålls i den trafikpolitiska propositionen,

minska intresset för en kommunalisering som generell lösning av frågan.

I den trafikpolitiska propositionen betonades samtidigt att det inte

finns några särskilda motiv för staten att ta över ansvaret för

kommunala flygplatser.

I den trafikpolitiska propositionen framhölls att själva ägandet av

flygplatser inte bör ses som det centrala. Från

trafikförsörjningssynpunkt bör rimligtvis tillgången till ett nationellt

täckande flygplatssystem som medger en trafik med god kontinuitet och

säkerhet vara vägledande utgångspunkter. I linje med detta uttalades att

en öppen attityd bör intas till nya organisationsformer och till

kommuner som önskar överta driften av statliga flygplatser. Skilda

förutsättningar för varje enskild flygplats att nå bästa ekonomiska

förutsättningar bör i det sammanhanget få bilda utgångspunkt för

fortsatta överväganden om former för och sammansättning av

ägarintressen.

Utredningsuppdraget

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att närmare utreda de frågor

jag nu tagit upp och föreslå de åtgärder som kan krävas.

Utredningen bör inriktas på att redovisa generellt tillämpbara modeller

för huvudmannaskap för flygplatser. Förändringar i huvudmannaskap bör

leda till ägande- och driftsformer som på ett effektivare sätt

tillgodoser de syften som tidigare motiverat förslag om

resultatutjämning mellan kommunala och statliga flygplatser. En strävan

bör i det sammanhanget vara att uppnå relativt likartade ekonomiska

förutsättningar för flygplatser med jämförbara trafikvolymer och

funktioner i trafiksystemet.

Förslag till huvudmannaskapslösningar måste kunna förenas med krav på

ett samlat statligt inflytande över de primärflygplatser som drivs av

luftfartsverket. Möjligheten till ökat lokalt och regionalt inflytande

genom t.ex. delägarskap, måste vidare till form och omfattning avvägas

mot behovet av att kunna tillämpa relativt enhetliga avgiftsprinciper

för utnyttjandet av flygplatserna. Nationellt strategiska flygplatser

bör dock generellt undantas från delägarskap. Nya former för

huvudmannaskap måste också kunna ge flygbolagen möjligheter att i

smidiga former föra fram krav på förändringar i infrastrukturen och även

kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna av dessa.

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med luftfartsverket,

berörda kommuner, landsting och flygbolag.

Kommittén bör beakta vad som anförts i direktiven (Dir. 1984:5) till

samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens

inriktning.

Arbetet skall vara avslutat senast den 31 maj 1990.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för kommunikationsdepartementet

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst tre ledamöter med uppdrag att utreda och föreslå nya former

för huvudmannaskap för flygplatserna ingående i inrikesflygets

primärnät,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta sjätte huvudtitelns anslag, Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Kommunikationsdepartementet)