Dir. 1989:12

Förstärkt konkurrenspolitik

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1989-02-02

Mitt förslag

Tidsram

Konkurrensförhållandena i ekonomin

Konkurrensfrämjande regler

Marknadsregleringar

Prisinformation

Uppdraget

Konkurrensfrämjande regler

Marknadsregleringar

Prisinformation

Övrigt

Hemställan

Beslut

Dir. 1989:12

Beslut vid regeringssammanträde 1989-02-02

Chefen för civildepartementet, statsrådet Bengt K.Å. Johansson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda hur

konkurrenspolitiken ytterligare kan förstärkas. Kommittén skall

- kartlägga hur konkurrensförhållandena har förändrats inom olika

sektorer av ekonomin under de senaste tio åren samt analysera vilken

betydelse konkurrensförhållandena har för att de centrala

ekonomisk-politiska målen skall kunna uppnås,

- med utgångspunkt i den genomförda analysen och uppmärksammade brister

föreslå åtgärder som verksamt kan bidra till en ökad konkurrens samt

överväga ändringar av konkurrenslagstiftningen,

- särskilt analysera konkurrensförhållandena inom reglerade sektorer

och föreslå åtgärder som ökar konkurrensen och pröva om

konkurrenslagstiftningen i ökad utsträckning kan tillämpas inom dessa

sektorer,

- kartlägga och analysera konsumenternas möjligheter att få en klar och

entydig prisinformation och om det behövs överväga en lagreglering av

prisinformation tilll konsumenter,

- i sina förslag ta tillvara möjligheter till harmonisering med EG:s

konkurrenspolitik.

Tidsram

Kommittén bör presentera sina slutsatser och förslag om åtgärder inom

reglerade sektorer senast vid utgången av år 1989. Slutsatser och

förslag om prisinformation till konsumenter bör presenteras senast den 1

juli 1990. Övriga slutsatser och förslag om konkurrensförhållandena i

ekonomin och om konkurrenslagstiftningen bör presenteras senast vid

utgången av år 1990.

I frågan om prisinformation till konsumenter har jag samrått med

statsrådet Wallström. I övrigt har jag samrått med finansministern.

Konkurrensförhållandena i ekonomin

Den stabila internationella konjunkturen har tillsammans med ett

gynnsamt konkurrensläge för svenskt näringsliv och ett starkt inhemskt

efterfrågetryck medfört en i många avseenden god utveckling av den

svenska ekonomin. Produktionen och investeringarna har ökat,

sysselsättningen är hög och arbetslösheten låg. Samtidigt har de

finansiella obalanserna i ekonomin minskat.

Sveriges ekonomi har således förstärkts på flera områden som är

väsentliga för den framtida utvecklingen. Bilden är dock inte

genomgående positiv. Inflationen har varit snabbare än genomsnittet för

övriga industriländer, sparkvoten är fortfarande låg och Sveriges

affärer med omvärlden visar negativt saldo.

Om det skall vara möjligt att upprätthålla tillväxten och

sysselsättningen krävs en anpassning av pris- och löneökningarna till

den nivå som gäller i vår omvärld. Vid fortsatt höga pris- och

löneökningar kommer på sikt bytesbalansen att ytterligare försämras,

förtroendet för vår växelkurspolitik att sjunka och trycket på räntorna

att öka. Vi får en sämre investeringsutveckling, tillväxten minskar och

arbetslösheten ökar.

En övergripande uppgift för den ekonomiska politiken är att bidra till

ett högre välstånd för alla. En snabbare tillväxt av de samlade

resurserna och ett effektivare utnyttjande av befintliga resurser

förbättrar möjligheterna att öka välståndet. Den ekonomiska politiken

bör därför inriktas på åtgärder som stimulerar utbudet och ökar

tillväxten och utnyttjandet av resurserna.

Produktiviteten i Sverige har ökat långsamt under de senaste 15 åren.

Särskilt anmärkningsvärt är de senaste årens svaga

produktivitetsutveckling mot bakgrund av den kraftigt höjda

investeringsnivån i näringslivet. Den svenska utvecklingen är inte unik

sedd ur ett internationellt perspektiv. Den ger ändå anledning till oro

och orsakssambanden bör utredas närmare. Det finns för närvarande inga

tecken på en bättre produktivitetsutveckling i framtiden.

Prisökningstakten i vissa delar av den svenska ekonomin har under senare

år varit betydligt högre än den genomsnittliga prisökningstakten. Detta

har gällt de delar av ekonomin som är orienterade på hemmamarknaden och

som saknar betydande inslag av utländsk konkurrens; särskilt de sektorer

som omfattas av regleringar och centralt förhandlade priser, t.ex.

livsmedels-, bygg-, bostads- och transportsektorerna. Under senare år

har de avtalade löneökningarna tenderat att öka snabbare i de från

utländsk konkurrens skyddade sektorerna än inom övriga. Kostnadsökningar

inom dessa sektorer tenderar också att snabbt slå igenom på priserna.

Konkurrens mellan näringsidkare leder normalt till att resurserna

utnyttjas effektivare och tvingar företagen att pressa sina kostnader

och priser. Den ekonomiska politiken bör därför bidra till väl

fungerande marknader för varor och tjänster och till att öka

konkurrenstrycket i de delar av ekonomin där konkurrensen är

otillräcklig.

För att vidmakthålla och utveckla konkurrensen på en marknad är det

vidare viktigt att nya företag lätt kan etableras. Härigenom kan

mångfalden upprätthållas och en förnyelse ske av produktion och

distribution. De hinder som kan finnas för etablering av företag bör på

olika sätt minskas. En av de viktigaste åtgärderna är därvid att i

möjligaste mån ta bort de regleringar av en marknad som kan förekomma.

Men det kan även finnas andra hinder t.ex. vad gäller

kapitalförsörjningen för nystartade företag och brister i informationen

till dessa. Vidare kan kommunerna påverka konkurrensförutsättningarna på

olika områden t.ex. vad gäller etablering av företag.

Den senaste konkurrensutredningen (SOU 1978:9) genomfördes för drygt tio

år sedan. Sedan dess har den svenska ekonomins struktur genomgått mycket

omfattande förändringar. Bl.a. har koncentrationen på många marknader i

Sverige ökat. Samtidigt har ekonomin internationaliserats. Den pågående

västeuropeiska integrationen torde i än högre grad komma att påverka

denna utveckling. Integrationen syftar till ett ökat handelsutbyte inom

hela det västeuropeiska området. Den svenska konkurrenspolitiken måste

ske i beaktande av denna utveckling. Det innebär att en avvägning måste

göras mellan behovet av koncentration och stordrift å ena sidan och

önskemål om mångfald vad gäller antalet inhemska producenter å andra

sidan.

För att stärka konkurrensen i svensk ekonomi har under senare år

vidtagits en rad åtgärder. Inom flera sektorer har betydande

avregleringar genomförts. Det gäller bl.a. kreditmarknaden och

transportsektorn. Vissa offentliga monopol har lösts upp. På

livsmedelsområdet har en parlamentarisk arbetsgrupp (jfr. prop.

1988/89:47) nyligen tillsatts med uppgift att till hösten 1989

presentera ett underlag till en ny livsmedelspolitik. Regleringen inom

jordbruks- och livsmedelssektorn blir här föremål för analys. Regeringen

har också tillkallat en särskild utredare med uppgift att göra en

översyn av prisregleringen på fisk m.m. (dir. 1988:68). Inom

bostadsdepartementet har nyligen tillsatts en utredningsman

(Departementsprotokoll Bo 1989-01-04) för att analysera

boendekostnaderna.

Vidare har såväl näringsfrihetsombudsmannen (NO) som statens pris- och

konkurrensverk (SPK) tilldelats en mer offensiv, konkurrensfrämjande

roll. SPK har fått en mer ändamålsenlig organisation i anslutning till

sin nya instruktion (SFS 1988:980) och skall mer aktivt främja

konkurrensen inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. SPK

skall bl.a. analysera hur offentliga regleringar påverkar pris- och

konkurrensförhållandena.

För att gå vidare på den inslagna vägen måste nu enligt min mening

konkurrenspolitiken ytterligare förstärkas. Konkurrensfrågorna måste

tillmätas en större betydelse. Vissa delsektorer inom den svenska

ekonomin kan behöva avregleras, handelshinder kan behöva tas bort och

konkurrens från utlandet uppmuntras samtidigt som möjligheterna att

motverka inhemska konkurrensbegränsningar kan behöva förbättras.

Konkurrensfrämjande regler

Konkurrenslagen (1982:729) har enligt sin 1 § till ändamål att främja en

från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom

åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar.

Enligt lagens s.k. generalklausul (2 §) ges marknadsdomstolen (MD)

befogenhet att förhindra skadlig verkan inom landet av en

konkurrensbegränsning. Med ''skadlig verkan'' avses att

konkurrensbegränsningen på ett sätt som är otillbörligt från allmän

synpunkt påverkar prisbildningen, hämmar effektiviteten inom

näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Konkurrenslagen innehåller ett system med förhandling inför MD när

skadlig verkan har konstaterats. Detta innebär att domstolen skall gå

fram förhandlingsvägen, om inte omständigheterna talar mot detta (4 §).

De åtgärder som kan göras omedelbart tvingande för det enskilda

företaget är av fyra slag (3 §).

För det första kan MD meddela näringsidkare förbud att tillämpa ett

visst avtal, avtalsvillkor eller annat konkurrensbegränsande förfarande

eller att tillämpa väsentligen samma förfarande som det förbjudna.

MD kan för det andra meddela näringsidkare åläggande att tillhandahålla

en annan näringsidkare en viss vara, tjänst eller annan nyttighet på

villkor som motsvarar vad han erbjuder andra näringsidkare.

Det ges för det tredje befogenhet åt MD att meddela ett s.k.

rättelseåläggande och för det fjärde att meddela ett prisåläggande, dvs.

MD kan ålägga en näringsidkare att inte överskrida ett visst högsta

pris. Sådant åläggande skall gälla under viss tid, högst ett år.

Var och en av de uppräknade åtgärderna kan tillgripas ensam eller i

förening med en eller flera av de övriga åtgärderna. Åtgärden kan

förenas med vite (10 §).

Konkurrenslagen innehåller härutöver två straffsanktionerade förbud;

dels ett förbud mot s.k. bruttopriser, dels ett förbud mot

anbudskarteller. Bruttoprisförbudet innebär bl.a. att en näringsidkare

inte får kräva av en annan näringsidkare i ett senare led att denne inte

skall gå under ett visst pris. Förbudet mot anbudskarteller innebär att

konkurrerande företag inte får träffa överenskommelse om former och

villkor vid anbudsgivning.

Konkurrenslagen ger vidare möjlighet att ingripa mot företagsförvärv

(5-9 §§). Lagen täcker förvärv av företag som driver verksamhet i

Sverige. Som företagsförvärv räknas också förvärv av aktier, andel i

handelsbolag, rörelse eller del av rörelse. Till företagsförvärv räknas

vidare fusion. Kontrollen är inriktad på sådana företagsförvärv som ger

förvärvaren en dominerande ställning på marknaden eller förstärker en

redan dominerande ställning och som därmed leder till från allmän

synpunkt skadliga verkningar. Prövningen av företagsförvärv är lagd på

MD, efter ansökan av i första hand NO. MD skall försöka förhindra den

skadliga verkan genom förhandling. I sista hand kan MD förbjuda ett

förvärv. Beslutet om förbud blir gällande endast om regeringen

fastställer det.

Marknadsregleringar

En rad områden i ekonomin är av olika skäl föremål för särskilda

regleringar. Regleringarnas effekter på den ekonomiska utvecklingen i

samhället kan antas ha avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå

ett effektivt och dynamiskt näringsliv. Inslagen av reglering är

särskilt framträdande på livsmedels-, byggande, boende- och

transportområdena.

Riksdagen fastställde år 1985 (prop. 1984/85:166, JoU 33, rskr. 393)

riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik. Det livsmedelspolitiska

beslutet år 1985 kan sägas innehålla fem mål, nämligen ett produktions-

och beredskapsmål, ett konsumentmål, ett inkomstmål, ett

regionalpolitiskt mål samt ett miljö- och resursmål. Det främsta medlet

för att uppnå dessa svårförenliga mål är prisstödet till jordbruket.

Priserna på reglerade jordbruksprodukter bestäms efter överläggningar

mellan företrädare för staten, producenter och konsumenter. Regleringens

huvudmedel för att upprätthålla avsett prisstöd till jordbruket är dels

ett gränsskydd mot importkonkurrens, dels marknadsreglerande åtgärder

inom landet, främst i form av lagring och export av överskott.

Prisstödet till jordbruket påverkar stora delar av livsmedelskedjan. En

hög koncentrationsgrad inom såväl livsmedelsindustrin som handeln

tillsammans med icke avsedda effekter av regleringen har medfört

betydande samhällsekonomiska kostnader. Mot bakgrund bl.a. av detta har

den tidigare nämnda parlamentariska arbetsgruppen tillsatts. Syftet är

att utarbeta en effektivare livsmedelpolitik som bättre än hittills

uppfyller uppsatta mål.

Målet för samhällets bostadspolitik är att möjliggöra för alla människor

att skaffa sig goda bostäder i goda bostadsmiljöer till rimliga

kostnader. För att uppnå dessa mål finns även här ett omfattande

regelsystem. Detta tar sikte bl.a. på markanvändning,

bebyggelseplanering och regler om byggnaders utförande. Vidare finns ett

statligt stödsystem för bostadslån och räntebidrag vid nyproduktion av

hus samt ombyggnadslån för äldre fastigheter. En ytterligare stödform

för att uppnå rättvisa i boendet är de statliga subventioner som lämnas

i form av bostadsbidrag till särskilda grupper. En särskild

förhandlingsordning bestämmer också prissättningen på hyresmarknaden.

Riksdagen beslutade våren 1988 om inriktningen av samhällets

trafikpolitik inför 90-talet (prop. 1987/88:50, TU 13 , rskr. 159). Den

beslutade inriktningen innebär att konsumenterna bör ha så stor

valfrihet som möjligt vid utnyttjande av olika trafikmedel. Effektiv

konkurrens mellan trafikutövare och transportsystem skall förenas med en

ökad samverkan mellan olika transportmedel och trafikslag. Beslut om hur

transporterna skall utföras bör enligt riktlinjerna fattas i så

decentraliserade former som möjligt.

Riksdagens beslut innebar att viktiga steg togs mot en avreglering inom

transportsektorn. Med verkan från den 1 januari 1989 avvecklades den

s.k. behovsprövningen vid busslinjetrafik och den statliga

taxefastställelsen slopades. Godstrafiken hade då redan avreglerats.

Taxitrafiken avregleras fr.o.m. den 1 juli 1990, vilket innebär att

föreskrifter om kommenderingsplaner och uppställningsplatser försvinner,

att taxesättningen blir fri och att vissa trafikbeslut decentraliseras.

Efter det trafikpolitiska beslutet kvarstår emellertid vissa regleringar

på transportområdet bl.a. av flygtrafiken.

Prisinformation

Marknadsföringslagen (1975:1418) innehåller de grundläggande

bestämmelserna om bl.a. information till konsumenter vid marknadsföring

av varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagens huvudkrav är att all

marknadsföring skall vara vederhäftig och innehålla sådan information

som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Enligt lagens 3 § kan

en näringsidkare åläggas att lämna viss information bl.a. priset genom

t.ex. märkning på varan eller i annonser eller andra framställningar.

Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om vilken information som

skall lämnas vid marknadsföring av varor och tjänster.

Den närmare tillämpningen av marknadsföringslagen följer av riktlinjer

för bl.a. marknadsföringen på olika områden som utfärdas av

konsumentverket. Riktlinjer tas normalt fram efter överläggningar mellan

konsumentverket och berörda företag eller branschorganisationer. I de

fall en tillfredsställande överenskommelse inte kan träffas i ett

enskilt fall kan frågan hänskjutas till marknadsdomstolen för prövning.

Gränserna för lagens tillämpning dras därmed ytterst upp av den praxis

som kommer till uttryck i marknadsdomstolens avgöranden.

Sanktionen enligt marknadsföringslagen (2 §) är normalt att

marknadsdomstolen eller i vissa fall konsumentombudsmannen (KO)

förbjuder näringsidkaren att vid vite fortsätta med den påtalade

marknadsföringen. I vissa fall kan ett åläggande att ge viss information

meddelas. Lagen innehåller även vissa straffsanktionerade

förbudsbestämmmelser (6-9 §§).

Alltsedan marknadsföringslagen trädde i kraft i sin urspungliga

utformning år 1971 har frågor om klar och entydig prisinformation,

presentation av förmånserbjudanden, rabatterbjudanden och andra typer av

prisaktiviteter intagit en central roll vid tillämpningen av lagen.

Konsumentverket har efter förhandlingar med representanter för handeln

utfärdat riktlinjer (KOVFS 1982:1) för prisinformation till konsumenter

vid marknadsföring av varor i detaljhandeln. Riktlinjerna innehåller

krav på prisangivelser i bl.a. annonser och skyltfönster samt på varor.

Vidare har utfärdats riktlinjer (KOVFS 1977:1) för information till

konsumenter vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror. Ett

prejudicerande beslut med krav att ange jämförpriser har avgivits av

marknadsdomstolen. Med anledning av handelns ökade datorisering har en

frivillig överenskommelse träffats mellan konsumentverket och

dagligvaruhandeln. Överenskommelsen innebär att den individuella

prismärkningen skall behållas till dess att en för konsumenterna

tillfredsställande prisinformation säkerställs. Avsteg från denna

överenskommelse har förekommit under senare tid.

Uppdraget

Konkurrensförhållandena i den svenska ekonomin

Åtgärder som bidrar till att skräpa konkurrensen i den svenska ekonomin

bör kunna medföra en förbättrad effektivitet och en högre

produktivitetstillväxt. Samtidigt ger denna typ av åtgärder ett verksamt

bidrag till inflationsbekämpningen.

Kommittén bör mot bakgrund härav analysera konkurrensförhållandenas

betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Kommittén bör som underlag

för sin analys genomföra en studie av konkurrensförhållandena i den

svenska ekonomin i dag. Kommittén bör även kartlägga hur

konkurrensförhållandena har förändrats inom olika sektorer i ekonomin

under det senaste årtiondet. Kommittén bör särskilt kartlägga vilka

förändringar som skett av koncentrationen på marknaden inom olika

områden och analysera vilka effekter utvecklingen haft för konkurrensen

och effektiviteten på respektive område. Stor vikt bör i denna studie

tillmätas de förändringar i de internationella konkurrensförhållandena

som skett under senare år och som kan tänkas följa av den ökade

ekonomiska integrationen i Västeuropa. Vidare bör kommittén i sitt

arbete beakta de nya rön som framkommit inom den ekonomiska vetenskapen

när det gäller konkurrensförhållandenas betydelse för den ekonomiska

utvecklingen. Med utgångspunkt i analysen bör kommittén diskutera och

föreslå åtgärder för att stimulera både inhemsk konkurrens och

konkurrens från utlandet.

Konkurrensfrämjande regler

Det kan enligt min mening ifrågasättas om konkurrenslagstiftningen i sin

nuvarande utformning är tillräckligt effektiv. I den konkurrensutredning

som gjordes i slutet av 1970-talet föreslogs en del åtgärder som dock

inte genomfördes, t.ex. förbud mot s.k. horisontellt prissamarbete

(samarbete mella konkurrenter) och mot marknadsdelning. Erfarenheterna

från tillämpningen av konkurrenslagen är visserligen övervägande

positiva, men de senaste årens utveckling har bl.a. på nu angivna

punkter visat att möjligheter till åtgärder mot vissa

konkurrensbegränsande beteenden måste övervägas på nytt. Det finns

därför enligt min mening anledning att utvärdera om lagstiftarens

intentioner uppfyllts och vid behov föreslå ändringar i nuvarande

regler. Detta kan t.ex. ske genom flera direkta förbudsbestämmelser i

konkurrenslagen. Även de nu gällande förbuden bör ses över.

Den svenska konkurrenslagen bygger huvudsakligen på den s.k.

missbruksprincipen. I flera västeuropeiska länder bygger den nationella

konkurrensrätten på en förbudsprincip. Romfördragets konkurrensregler

omfattar såväl förbuds- som missbruksbestämmelser. Inom EG-länderna har

den varierande nationella konkurrenslagstiftningen hittills kunnat

tillämpas parallellt med den övernationella EG-rätten. Regeringen har

tidigare uttalat att utvecklingen av EG:s inre marknad inte förutses

leda till några speciella problem på konkurrensområdet som inte kan

lösas inom ramen för nuvarande regelsystem och samarbetsformer (prop.

1987/88:66 s. 52-53 om Sverige och den västeuropeiska integrationen).

Kommittén bör i sitt arbete överväga om utvecklingen inom EG kan antas

ställa särskilda krav på den svenska konkurrenslagstiftningen. Kommittén

bör i denna del följa det arbete som bedrivs inom regeringskansliet

avseende EG:s konkurrensregler.

Reglerna om företagsförvärv infördes som en nyhet i 1982 års

konkurrenslag. I samband härmed diskuterades ingående bl.a. vilka

tidsgränser som skulle tillämpas vid prövning av enskilda ärenden. En

utvärdering av dessa regler förutsattes också (prop. 1981/82:165, NU 55

s. 18). Kommittén bör nu utvärdera tillämpningen av tidsfristerna och

lämna de förslag till ändringar som bedöms motiverade.

Kommittén bör mot bakgrund av de erfarenheter som numera vunnits också i

övrigt utvärdera hur konkurrenslagens regler om förvärvsprövning

fungerat i praktisk tillämpning och om lagens syfte uppnåtts.

Utvärderingen bör bl.a. avse hur det s.k. dominansbegreppet, dvs. att

ett förvärv leder till eller förstärker en dominerande ställning,

tillämpats. Om kommittén finner att reglerna behöver ändras bör förslag

lämnas till sådan ändring. I samband med den förra konkurrensutredningen

avvisades ett förslag om möjlighet att bryta upp existerande

företagskonstruktioner. Kommittén bör nu åter överväga möjligheten att

påverka företagsstrukturen på områden med bristande konkurrens.

Uppmärksamhet bör främst ägnas områden med monopol eller stark

koncentration.

En viktig förutsättning för att med hjälp av konkurrenslagens

bestämmelser kunna påverka marknaden i konkurrensfrämjande riktning är

att handläggningsordningen och sanktionssystemet är ändamålsenligt och

effektivt. Kommittén bör utvärdera nuvarande ordning och vid behov

överväga om några ändringar av konkurrenslagen är motiverade i denna

del. Jämförelser bör här göras med utländska rättssystem.

Marknadsregleringar

I flera studier har påvisats vissa negativa effekter av olika typer av

marknadsregleringar. Slutsatserna är genomgående att alltför omfattande

ingrepp i konkurrens och fri prisbildning lätt leder till en stel

företagsstruktur och att drivkraften att hålla kostnaderna och priserna

nere inte blir tillräckligt stark. Regleringarnas betydelse för och

inverkan på den ekonomiska utvecklingen i stort har också uppmärksammats

allt mer. Det är därför angeläget att behovet av en reglering

kontinuerligt analyserar och att denna inte ges en större om fattning än

vad skyddsintresset kräver. Regleringen bör vidare utformas på ett sätt

som så långt möjligt främjar fri konkurrens och fri prisbildning.

Kommittén bör kartlägga i vilken utsträckning den nuvarande

konkurrenslagstiftningen har tillämpats på de områden som är föremål för

särskilda regleringar. Kommittén bör vidare undersöka hur

konkurrensfrågorna kan få en större betydelse på de sektorer där

särskilda offentliga regleringar gäller. Kommittén bör även överväga om

konkurrenslagstiftningen kan tillämpas i högre grad på dessa områden och

hur en sådan tillämpning i så fall bör ske. Kommitténs överväganden bör

avse livsmedels-, bygg-, bostads- och transportsektorerna.

Inom livsmedelsområdet har problemen belysts i flera utredningar. Senast

kartlades och analyserades de kraftiga kostnads- och prisökningarna på

livsmedelsområdet av 1986 års livsmedelsutredning. Resultaten

presenterades i betänkandet Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet (SOU

1987:44). Utredningen föreslog olika åtg ärder för att öka

konkurrenstrycket i livsmedelssektorn och därigenom motverka

kostnadsökningarna.

Kommittén bör överväga vilka möjligheter det finns att i enlighet med

livsmedelsutredningens förslag till åtgärder öka konkurrensstrycket inom

livsmedelssektorn, bl.a. genom ökad importkonkurrens, genom stöd till

nyetablering och småskalig produktion inom livsmedelssektorn och genom

att öka antalet fria aktörer på livsmedelsmarknaden. Industri- och

handelsleden bör särskilt uppmärksammas. Arbetet bör ske i nära kontakt

med den parlamentariska arbetsgrupp som jordbruksministern tillsatt med

uppgift att lämna förslag till ny livsmedelspolitik från år 1990.

Regleringen inom jordbruks- och livsmedelssektorn kommer här särskilt

att analyseras. Av stor betydelse är vilka effekter en avreglering i

primärledet kan väntas få för efterföljande led.

Inom bygg- och bostadsområdena har hävdats att regleringen av byggandet

genom svensk byggnorm kan ha en kostnadshöjande effekt samtidigt som det

gällande bostadsfinansieringssystemet kan bidra till att

kostnadsmotståndet i byggprocessen minskar. Dessa problem har bl.a.

behandlats i SPK:s utredning (SPKUS 1987:3) Reglering inom

bostadsområdet. Kartläggning och analys. I byggmaterialindustrin är

konkurrenstrycket lågt på grund av att företagskoncentrationen på olika

delmarknader är mycket hög och att importen av byggmaterial ibland är

mycket liten.

Som tidigare nämnts har bostadsministern uppdragit åt en utredningsman

att göra en allsidig analys av de faktorer som påverkar

byggkostnadsutvecklingen. Enligt direktiven skall utredningen bl.a.

omfatta bostadssubventionernas effekter för prisutvecklingen,

byggbranschens struktur samt möjligheterna att öka konkurrensen och

kapaciteten inom byggsektorn.

Kommittén bör i samarbete med den av bostadsministern tillkallade

utredningsmannen föreslå åtgärder som på olika sätt bidrar till att öka

såväl kostnadsmedvetandet som konkurrenstrycket i bygg- och

bostadssektorn. Regeringen kommer under våren att presentera förslag som

underlättar användningen av byggmaterial som har godkänts i andra

nordiska länder. Kommittén bör undersöka hur importen av byggmaterial

härutöver kan underlättas. En viktig uppgift i det sammanhanget är att

fastställa i vilken utsträckning det förekommer handelshinder av något

slag och hur de i sådant fall kan undanröjas.

Kommittén bör vidare undersöka om det finns konkurrensbegränsande inslag

i andra delar av lagstiftningen, t.ex. lagen om allmänna värmesystem (19

81:1354), lag (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar eller bostadsfinansieringsförordningen

(1974:946). Arbetet på boendeområdet bör även i övrigt ske i nära

kontakt med den utredningsman som bostadsministern nyligen tillsatt.

På transportområdet har under senare tid en successiv avreglering

beslutats av regering och riksdag. Vid övergången från en reglerad till

en fri marknad är det viktigt att studera hur företagen på marknaden

anpassar sig till de nya förhållandena. Kommittén bör därför överväga

hur effekterna av redan fattade beslut om avreglering på

transportområdet skall utvärderas. Kommittén bör vidare undersöka om det

finns ytterligare områden inom transportsektorn där konkurrensfrågorna

bör tillmätas större betydelse. Därvid bör beaktas att transportsektorn

i stor utsträckning är internationell och att ytterligare steg i

avregleringen kan vara beroende av vad som sker i vår omvärld.

Prisinformation

Erfarenheterna från tillämpningen av marknadsföringslagens allmänna

regler om vederhäftighet och information inom prisområdet är enligt min

uppfattning inte odelat positiva. Trots att riktlinjer utfärdats på

prisområdet och att vägledande beslut i flera avseenden finns

tillgängliga från marknadsdomstolen finns fortfarande stora brister i

vissa företags prisinformation. Konsumentverket har t.ex. lagt ned ett

omfattande arbete på att öka användningen av s.k. jämförpriser.

Jämförprismärkningen har emellertid trots detta inte fått önskad om

fattning. Konsumentverket anser sig heller inte få tillräckligt gehör

för sina krav på prisangivelser i skyltning och annan marknadsföring.

Presentationen av olika rabatterbjudanden och extrapriser är härutöver

ofta bristfällig. Den ökade datoriseringen i handeln och märkning med

s.k. EAN-kod kan innebära lägre kostnader i handeln genom stora

förenklingar bl.a. av lagerhållning och butikshantering men ställer

samtidigt stora krav på en tydlig, lättillgänglig och rättvisande

prisinformation till konsumenter. Det finns numera en omfattande praxis

både från marknadsdomstolen och konsumentverket/KO, som preciserar de

krav som enligt marknadsföringslagen gäller i fråga om prisinformation i

olika avseenden. Denna praxis bygger på prövning av ett stort antal

individuella fall och är därmed svår att överblicka både för företagen

och för konsumentsidans företrädare. En effektiv uppföljning av gällande

praxis kräver fortlöpande och omfattande resursinsatser från såväl

konsumentverket som den kommunala konsumentverksamheten. Detta innebär

en kontrollverksamhet som inte kunde förutses när regelsystemet

utformades.

Kommittén skall kartlägga vilka brister som förekommer i prisinformation

till konsumenter då det gäller såväl dagligvaror som andra varor och

tjänster.

Kartläggningen skall utgå från bl.a. SPK:s utredning (SPKUS 1987:28)

Extrapriser på livsmedel. Marknadsföringsmetoder och priskonkurrens, och

övrigt tillgängligt material med de kompletteringar som kan behövas. Med

utgångspunkt från kartläggningen skall kommittén lämna förslag till

åtgärder för att avhjälpa de konstaterade bristerna. Om kommittén finner

att någon annan lösning inte står till buds bör kommittén överväga en

lagreglering av de grundläggande krav som bör ställas på en sådan

prisinformation samt hur uppföljning och tillsyn bör ske. Därvid bör

kommittén beakta hur reglernas utformning påverkar förutsättningarna för

en effektiv konkurrens. Kommittén bör i sina övervägande ta i beaktande

de EG-direktiv som förelig ger på prisområdet.

Kommittén skall överväga om de eventuella nya lagreglerna bör tas in i

den nuvarande marknadsföringslagen eller om de i stället bör tas in i en

ny särskild lag.

Övrigt

Det bör stå kommittén fritt att ta upp också andra närliggande frågor på

konkurrens- och marknadsföringsområdet om omständigheterna skulle

motivera detta.

Kommittén skall beakta innehållet i regeringens allmänna

kommittédirektiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda

utredare angående utredningsförslagens inriktning. Kommittén skall också

beakta regeringens direktiv till kommittéer och särskilda utredare

angående EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43).

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört, hemställer jag att regeringen

bemyndigar chefen för civildepartementet

att tillkalla en kommitté med högst fem ledamöter -- omfattad av

kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda hur

konkurrenspolitiken ytterligare kan förstärkas,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta trettonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Civildepartementet)